Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m

1952-01-30 · 128 sidor, varav 123 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 123 av 128 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:223, Med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig,

m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1952.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av

åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med

vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924

(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den som är under 18 år icke skall få dömas

till fängelse, straffarbete eller förvaring, om det icke föreligger särskilda

skäl. Dessutom föreslås en bestämmelse, enligt vilken domstol i stället för

att döma underårig till straff för brott kan överlämna åt barnavårdsnämnd

att omhändertaga den underårige för skyddsuppfostran. I jämförelse med

nu gällande bestämmelser innebär detta stadgande den ändringen att sådant

överlämnande skall ske utan samband med villkorlig dom. Vidare föreslås

bestämmelser i syfte att påskynda behandlingen av mål och ärenden angående

brott av den som ej fyllt 18 år. De föreslagna bestämmelserna äro avsedda

att träda i kraft den 1 juli 1953.

1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och övertygas

han om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten,

i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl

om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd

överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för

skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla

skolans styrelse.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till fängelse skall äga motsvarande tillämpning vid överlämnande

som i första stycket sägs.

Bestämmelsen i första stycket, att överlämnande som där sägs må användas

i stället för straff, gäller icke avsättning eller suspension och ej heller

särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

2 §.

Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse, straffarbete eller

förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Genom lagen upphäves 8 § andra stycket lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal

mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 19 maj 1944 om efter

gift av åtal mot vissa underåriga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne

dan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2

Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages

för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd

eller utan dylik åtgärd erhåller

särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning

samt det med skäl kan antagas

att han skall avhålla sig från

att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det fir

rnänna laglydnaden eller eljest ur alh 3 4

Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages

för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd

eller utan dylik åtgärd erhåller

särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning

samt det med skäl kan antagas

att härigenom vad som är lämpligast

för hans tillrättaförande vidtages,

eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande.

lies påkallat med hänsyn till den allän

synpunkt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall Frågan om eftergift av åtal skall

prövas av statsåklagare. prövas av statsåklagare. Sådan fråga

skall handläggas med största skyndsamhet;

eftergives ej åtalet, skall det

väckas utan dröjsmål.

4 §.

År skälig----— — hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande------i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt

yttrande med största skyndsamhet.

År brottet-----— yttrande inhämtats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 404.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1046 (nr 862) med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives och att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

6 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

3

Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff,

tvångsuppfostran eller förvaring eller

att meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande, skall vid målets

prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och

nämnd. Har rätten vid huvudförhandling

handlagt målet i den sammansättning

som eljest är föreskriven

och rör målet ej brott varå kan

följa straffarbete i två år eller därutöver,

vare rätten dock domför utan

nämnd.

Vad nu —- —- —■ — —- —■ särskild

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff

eller förvaring eller att meddela villkorligt

anstånd med straffs ådömande

eller att överlämna åt barnavårdsnämnd

eller skolstyrelse att vidtaga

åtgärd för hans omhändertagande för

skyddsuppfostran, skall vid målets

prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och

nämnd. Har rätten vid huvudförhandling

handlagt målet i den sammansättning

som eljest är föreskriven och

rör målet ej brott varå kan följa

straffarbete i två år eller därutöver,

vare rätten dock domför utan nämnd,

sammansättning.

Mål mot underårig skall alltid behandlas

skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som

ej fyllt aderton år för brott varå

straffarbete kan följa, skola, ändå att

han ej är häktad, de tidsfrister iakt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

5

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tagas som uro föreskrivna för åtgärd i

mål vari den tilltalade är häktad. I

stället för den Hd av en vecka, som i

45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven

för hållande av huvudförhandling,

skall dock gälla en tid av

två veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

46

2 mom. Slutlig utskrivning av

barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast, då

barnet fyller aderton år. Utskrivning

av barn, som intagits i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården efter

fyllda femton år, må dock uppskjutas,

till dess tre år förflutit från

intagandet. Har i dylik skola intaget

barns uppförande varit opålitligt, må

med utskrivningen anstå, till dess det

fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning------

(Föreslagen lydelse.)

§.

2 mom. Slutlig utskrivning avbarn,

som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast, då

barnet fyller aderton år eller, om barnet

fyllt femton år vid omhändertagandet,

senast tre år därefter. Utskrivning

av barn, som intagits i skola

iillhörande barna- och ungdomsvården

efter fyllda femton år, må dock

uppskjutas till dess tre år förflutit

från intagandet. Har i dylik skola intaget

barns uppförande varit opålitligt,

må med utskrivningen anstå, till

dess det fyllt tjuguett år.

— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste tydelse se SFS 1946:335.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om den lämpligaste

behandlingsformen för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort sig

skyldig till allvarligare lagöverträdelser, m. m. Föredraganden anför följande.

Den straffrättsliga myndighetsåldern är i vårt land 15 år. För den som uppnått

denna ålder gäller alltså att hans lagstridiga gärningar äro straffbara;

har han icke fyllt 18 år, medger dock strafflagen vid bestämmandet av påföljden

ett mildare bedömande.

Straff myndigheten innebär emellertid icke att de unga lagöverträdare,

som dömas för brott, skola omhändertagas under samma behandlingsformer

som fullvuxna. Tvärtom har man på olika sätt sökt att sörja för att de unga

skola få den särbehandling som bäst lämpar sig för deras tillrättaförande.

Redan år 1902 infördes för ungdom under 18 år en särskild behandlingsform,

tvångsuppfostran. Sedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning

blev möjligt att omhändertaga vanartad ungdom i åldern 15—17 år för

skyddsuppfostran, kom även denna behandlingsform till användning för

ungdom som begått brott. Genom lagen om villkorlig dom, vilken trätt i

kraft den 1 januari 1944, och lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga,

som trätt i kraft den 1 juli samma år, främjades den utvecklingen, att

skyddsuppfostran användes i ökad omfattning, medan antalet förordnanden

om tvångsuppfostran starkt nedgick. Såsom en konsekvens härav upphävdes

lagen om tvångsuppfostran år 1947.

Avskaffandet av tvångsuppfostran byggde sålunda på att de lagöverträdare

i åldern 15—17 år som behövde vård på anstalt i stället skulle omhändertagas

för skyddsuppfostran. Då jag förordade denna reform (prop. 298/

1947 s. 35), framhöll jag, i likhet med strafflagberedningen, att man icke

behövde hysa några farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten

att döma till tvångsuppfostran kommc att i större utsträckning döma ungdom

under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Detta antagande synes också

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ha visat sig riktigt under de första åren efter reformen, då endast några få

ungdomar i denna åldersgrupp intogos i fångvårdsanstalterna.

I skrivelse den 24 september 1951 har emellertid riksåklagaren anmält,

att de senaste åren ett stigande antal unga lagöverträdare i åldern 15—17 år

dömts till ovillkorligt frihetsstraff, och att han därför velat bringa det aktuella

läget av den kriminalpolitiska behandlingen av brottslig ungdom i

denna åldersgrupp till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksåklagaren ger i skrivelsen

uttryck för en stark oro inför den kommande utvecklingen och framhåller

i anslutning därtill angelägenheten av snara åtgärder för att hindra

att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna kominer att överföras

till fångvården. Bland de möjligheter att förebygga den befarade utvecklingen,

vilka synas ligga närmast till hands, framhållas åtgärder innebärande

en höjning av straffmyndighetsåldern eller förbud för domstolarna att annat

än under särskilda förutsättningar döma ungdom under 18 år till ovillkorligt

frihetsstraff. Det önskade resultatet synes även kunna nås genom en

ändring av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Även en

sänkning av den nedre åldersgränsen för möjligheten att döma till ungdomsfängelse,

vilken säkerligen skulle innebära att de grövre fallen regelmässigt

komme i åtnjutande av denna behandlingsform, anser riksåklagaren

— i jämförelse med den begynnande utvecklingen — vara ett godtagbart

alternativ. Som sin uppfattning ville emellertid riksåklagaren hävda, att det ur

allmänna synpunkter är till övervägande fördel för samhället, om de sociaivårdande

organen betros med att omhänderhava behandlingen av kriminell

ungdom. En annan sak är, att anstaltsorganisationen inom socialvården uppenbart

behöver i olika avseenden förstärkas för att kunna på ett effektivt

sätt taga hand om det mest svårbehandlade klientelet. Riksåklagaren har

slutligen ifrågasatt om det icke vore nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation

vidtaga provisoriska åtgärder, ägnade att förebygga eller

i varje fall minska de ogynnsamma verkningar som torde vara förbundna

med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I ytterligare skrivelse den 26 november 1951 har riksåklagaren anfört,

att det utredningsförfarande som föregår bestämmandet av reaktionsform

för lagöverträdare i samma åldersgrupp är behäftat med väsentliga svagheter,

vilka medföra betydande vådor ur kriminalpolitisk synpunkt. Sålunda

är den tid som förlöper från den brottsliga handlingen till beslutet om samhällets

reaktion ofta alltför lång. Det framstår som angeläget att genom

personalförstärkningar och organisatoriska anordningar hos de myndigheter,

som syssla med unga lagöverträdare — polisen, barnavårdsnämnderna,

åklagarmyndigheterna och eventuellt domstolarna — söka åvägabringa

ett snabbare förfarande till förkortande av utredningstiden. Vidare synas

möjligheterna att under denna tid hindra de unga från fortsatt brottslighet

icke vara tillfredsställande. Såväl rättsliga som faktiska förutsättningar

måste skapas för att omedelbart efter det att misstanke uppkommit därom

att brott förövats av ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte må

kunna omhändertagas där anledning finnes antaga att han återfaller i brott.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

För detta ändamål synes erforderligt dels att en översyn verkställes av lagstiftningen

i ämnet och dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis kallade

övervakningshem — för tillfällig förvaring av de unga inrättas.

I anledning av dessa båda skrivelser anmodade jag strafflagberedningen,

barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen att avgiva gemensamt

utlåtande. Den senare skrivelsen remitterades även till socialstyrelsen.

Dessutom uppdrog jag åt byråchefen Torsten Eriksson att utföra en klientelundersökning

och upprätta en återfallsstatistik rörande fångar som dömts

till ovillkorligt frihetsstraff före fyllda 18 år.

Strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvardsskoleutredningen

ha den 19 januari 1952 avgivit gemensamt utlåtande över riksåklagarens

båda skrivelser (i det följande benämnt kommittéernas utlåtande).

Kommittéerna ha i utlåtandet gjort vissa allmänna uttalanden om behandlingen

av lagöverträdare i åldersgruppen 15—17 år samt föreslagit vissa

omedelbara lagstiftningsåtgärder. Vid utlåtandet äro fogade av strafflagberedningen

och barnavårdskommittén var för sig upprättade lagutkast med

tillhörande motiv ävensom ett särskilt yttrande av ledamoten i strafflagberedningen,

professor Ivar Agge.

Socialstyrelsen har den 20 februari 1952 avgivit infordrat utlåtande över

riksåklagarens skrivelse den 26 november 1951.

Byråchefen Erikssons undersökning av det yngsta fångvårdsklientelet,

vilken avlämnats den 5 mars 1952, har offentliggjorts i tryck (SOU 1952: 5).

En statistisk bearbetning av uppgifter ur domstolsakterna i mål rörande

ungdom under 18 år, som de tre senaste,åren dömts till ovillkorligt frihetsstraff,

har inom justitiedepartementet utförts av hovrättsassessorn Sara

Falk. Denna utredning fogas som bilaga till detta protokoll.

Sedan remissyttranden över kommittéernas utlåtande nu inkommit, anhåller

jag att få upptaga de genom riksåklagarens båda skrivelser1 väckta

frågorna till behandling. Jag skall därvid till en början lämna en sammanfattning

av kommittéernas förslag samt en redogörelse för remissyttrandena.

Beträffande innehållet i kommittéernas utlåtande i övrigt hänvisas till

detta.1

Kommittéernas utlåtande.

Kommittéerna uttala sig för den principen, att ungdo in under 18

år icke bör dömas till frihetsstraff utan i stället omhändertagas

enligt barnavårdslagen. Förverkligandet av denna princip betrakta

kommittéerna som ett mål för utvecklingen på detta område. Kommittéerna

anföra bl. a.:

Uppdelningen av vården om de yngsta lagöverträdarna pa två olika administrativa

områden, socialvårdens och kriminalvårdens, medför allvarliga

olägenheter och minskar utsikterna till gynnsamma resultat av kampen

1 Riksåklagarens båda skrivelser samt kommittéernas utlåtande med tillhörande handlingar

äro i sin helhet fogade såsom bilagor till detta protokoll.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kiingl. Maj:ts proposition nr 223.

mot brottsligheten. Det framstår såsom ett viktigt kriminalpolitiskt önskemål

att denna dualism undanröjes och att omhändertagandet av de yngsta

organiseras efter enhetliga linjer, så att inte tillfälliga eller godtyckliga

omständigheter utan endast behovet av omhändertagande och möjligheten

till uppfostran blir avgörande för vilken vårdform som kan komma i fråga.

Samhällsskyddets intresse kräver uppenbarligen att vårdorganen skall vara

i stånd att genom omsorgsfull differentiering av det åt dem anförtrodda

klientelet tillse, att den lilla procent av mera svårbehandlade fall som förefinnes

blir omhändertagen på sådant sätt att man inte behöver befara att

den obehindrat fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kommittéerna framhålla att principen om fängelsestraffets avskaffande

för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen. I

synnerhet för den nu pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna är det

av den största betydelse att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande kommer

till stånd med hänsyn till beräkningen av personal- och anstaltsresurser

inom barna- och ungdomsvården.

Kommittéerna ha uttalat sig om den i riksåklagarens skrivelse den 24

september 1951 ifrågasatta möjligheten att komma till rätta med föreliggande

svårigheter genom att sänka åldersgränsen för ungdomsfängelse.

Detta alternativ avstyrkes av kommittéerna, som

framhålla att den behandling som avses med ungdomsfängelse icke i något

avseende är anordnad på sådant sätt att det finns anledning att antaga att

den skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran.

I utlåtandet anföres vidare att åtgärder skyndsamt böra

vidtagas för att stärka samhällets möjligheter att

på ändamålsenligt s ä t,t omhändertaga det ifrågavarande

klientelet. Enligt kommittéernas uppfattning ligger frågan

om samhällets resurser i kampen mot brottsligheten väsentligen på

det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt utarbetade lagar äro till föga

gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna skapas för deras tillämpning

i enlighet med deras syfte.

Kommittéerna framhålla i denna del särskilt, att i fråga om ett fåtal tidigt

utvecklade, utpräglat asociala unga brottslingar enbart pedagogiska

åtgärder i deras nuvarande utformning icke förslå till samhällets skydd.

Här kan ytterligare ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels ock i övrigt

förbättrade resurser. Ungdomsvårdsskoleutredningen, som anser nuvarande

resurser i nämnda hänseenden otillräckliga, har sin uppmärksamhet starkt

inriktad på dessa problem, bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade

psykopaterna hör till barna- och ungdomsvårdens mest brådskande uppgifter.

De nu angivna uttalandena sammanfatta kommittéerna i följande två

punkter:

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen

15—17-åringar bör uppställas, att allt omhändertagande för vård

och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen, i den

mån icke särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig. Slutmålet är med

andra ord att beträffande denna åldersgrupp kunna helt avstå från användandet

av frihetsstraff.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter bör omedelbart inriktas

på att i förslag till åtgärder och anslagsäskanden, som snarast möjligt bör

framläggas, verka för det under punkt 1. angivna programmets realiserande,

så att i första hand vård och tillsyn i frihet må kunna effektivt genomföras

och, i den mån anstaltsbehandling icke kan undvaras, vårdmöjligheterna i

barnavårdens hem och skolor liksom i psykiatriska anstalter fullt s^aiai

mot behovet och erforderliga resurser för eftervården tillhandahålles.

I utlåtandet anföres att det länge visat sig förenat med olägenheter att,

då domstol överlämnar åt barnavårdsnämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga

ungdom som begått brott, detta sker i form av en villkorlig dom.

Denna dom, vilken leder till den regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande

skyddsåtgärd som skyddsuppfostran utgör, har förväxlats med en

vanlig villkorlig dom och för allmänheten lätt framstått som en otillräcklig

reaktion mot brottet. Därför föreslå kommittéerna att domstolens överlämnande

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran

utbrytes ur den villkorliga domen och erhåller en fristående

ställning som samhällelig skyddsåtgärd.

I samband med bestämmelsen härom föreskrives, att den so in icke

fyllt 18 år ej får dömas till frihetsstraff, med mindre

särskilda skäl därtill är o. Kommittéerna anföra att ett närmare

angivande i lagtext av dessa skäl icke låter sig göra. Så länge barnavården

saknar resurser för omhändertagande av de farligaste unga brottslingarna,

kan det tyvärr i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta dem fängsligt

förvar till förhindrande av fortsatt brottslighet.

Kommittéerna föreslå vissa ändringar i lagen om åtalseftergift

i syfte att närmare angiva de skäl som böra föranleda åklagaren att

draga mål mot den underårige under domstols prövning. I samband därmed

föreslås att, då åklagaren finner skäl för frihetsstraff föreligga och av

denna anledning åtal vid domstol påkallat, frågan skall underställas riksåklagaren.

Vidare föreslå kommittéerna vissa lagändringar i syfte att påskynda

handläggningen av mål och ärenden rörande lagöverträdare

under 18 år.

Kommittéernas förslag till lagändringar sammanfattas i följande punkter:

3. För att främja den utveckling, för vilken kommittéerna uttalat sig under

1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas att den som ej fyllt 18 år ej

får dömas till fängelse med mindre särskilda skäl därtill äro. Såsom ett sådant

särskilt skäl kan icke accepteras åsikten, att en dom å frihetsstraff

skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade

från att begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl

dragés inför domstol bör statsåklagares rätt att med barnavårdsnämnd träffa

uppgörelse om vård enligt barnavårdslagen vidgas genom uttryckligt stadgande

i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, varav framgår att åtal

vid domstol ej bör väckas med mindre särskilda, i lagen angivna skäl därtill

föranleder.

5. Till främjande av att ungdom under 18 år omhändertages för skyddsuppfostran

i stället för att dömas till frihetsstraff bör domstols överlämnan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

de till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd i nämnda syfte frigöras från de

villkor som enligt lagen om villkorlig dom uppställts för meddelande av

sådan dom och utbrytas ur den villkorliga domen till en fristående skyddsåtgärd.

6. Härutöver bör för närvarande icke göras några ändringar i lagstiftningen

om domstols befogenhet att meddela villkorlig dom beträffande den

som ej fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar ett inom barnavårdskommittén

utarbetat utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen jämte

piotiv, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga barnavårdsnämndernas

möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna

tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern 15—17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande att åvägabringa största möjliga

snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare under

18 år. Förslag härom framförs i bifogade lagutkast.

Den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakning shem

har övervägts av kommittéerna efter två olika linjer, nämligen dels i

anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om övervakning av misstänkt

under 18 år i syfte att undvika häktning och dels inom barnavårdens

ram såsom en förberedelse till skyddsuppfostran och för att utreda behovet

därav. Kommittéerna, som icke hunnit avsluta dessa utredningar, uttala

sig för att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens

ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

I sin sammanfattning anföra kommittéerna sålunda:

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande person under 18 år som misstankes

för brott, inom barnavårdens ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter

till förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet. För detta

ändamål bör fragan om inrättande av utredningshem eller övervakningsavdelningar

i barnavårdens regi, till en början i Stockholm, Göteborg och

Malmö, skyndsamt utredas.

Yttrandena.

Yttranden angående behandlingsformer m. m.

Infordrade yttranden över kommittéernas utlåtande ha efter remiss avgivits

av rikets hovrätter, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt

1951 års fångvårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden av landsfogdarna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statsåklagaren

och åklagaren i ungdomsmål i Stockholm, statsåklagarna i Göteborg och

Malmö, samt stadsfiskalerna i Eskilstuna, Borås, Västerås och Gävle. Vidare

ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av magistraten, polismästaren

och kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i So
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

dermanlands län yttrande av barnavårdsassistenten i samma län, av länsstyrelsen

i Malmöhus län yttrande av poliskammaren i Malmö samt av länsstyrelsen

i Kopparbergs län yttrande av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent

i elfte distriktet.

Yttranden ha vidare efter remiss inkommit från Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska

socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt barnavårdsnämnderna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kommittéernas utlåtande har i åtskilliga av de yttranden som redovisa

sin allmänna inställning till förslaget tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. En positiv inställning till förslaget intaga Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs

län, 1951 års fångvårdsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska socialvårdsförbundet

samt Stockholms och Göteborgs barnavårdsnämnder.

En mer eller mindre avvisande och i vissa fall bestämt avstyrkande hållning

intages i de yttranden som avgivits av övriga hovrätter, flertalet åklagare,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar och Västerbottens län samt föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

landsfiskaler.

Ehuru sålunda delade meningar kommit till uttryck i fråga om det nu

föreliggande förslaget, visar en närmare granskning av vad som anföres i

yttrandena att en ganska stor enighet råder beträffande grundfrågorna. Flertalet

yttranden ansluta sig till den av kommittéerna uttalade uppfattningen

att ungdom under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff. Endast i några yttranden

diskuteras härvid andra möjligheter än att låta socialvården omhänderta

även de svåraste fallen. I så gott som alla yttranden framhålles emellertid

att socialvården för närvarande icke är rustad för denna uppgift. Angelägenheten

av att socialvårdens resurser härför utbyggas kommer till uttryck

i flertalet yttranden, i vissa fall med starkt eftertryck. Åtskilliga som yttrat

sig finna socialvårdens bristande resurser vara avgörande för sin ståndpunkt

till lagförslaget och ställa sig därför avvisande. Andra, som i och för sig

godtaga de föreslagna lagändringarna, uttala av samma skäl att dessa icke

böra sättas i kraft, förrän socialvården blir i stånd att omhänderta det svårast

belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter.

Den av kommittéerna uttalade uppfattningen, att u ngdo m under 18

år icke bör dömas till frihetsstraff och att därför socialvårdens

resurser böra upprustas för att omhänderta dem som

behöva behandling på anstalt, biträdes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

som anför följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Straffmyndighetsålderns bestämmande i Sverige till 15 år hänför sig till

en gången tids okomplicerade samhälle, där barnen tidigt koinmo ut i förvärvsarbete

och kunde anpassas till fasta men enkla levnadsregler. Eu begränsning

av straffbarheten även för barn i åldern 15—17 år har dock sedan

länge ansetts erforderlig och blivit lagfäst (S. L. 5:2).

I det moderna samhället, där ungdomar mellan 15 och 17 år ofta äro

skolbarn, där samhällets rastlösa utveckling ställer stora krav på individens

anpassningsförmåga, där teknikens utveckling stimulerar ungdomens

äventyrslusta och där en omfattande nöjesindustri skapar svåra frestelser,

är det ofrånkomligt att åtskilliga ungdomar, som av olika anledning sakna

förutsättningar att följa med i utvecklingen, hamna i splittring och rotlöshet

med därav följande häftiga asociala reaktioner. Behandlingen av dessa

ungdomar har därför helt naturligt blivit ett svårt samhälleligt problem, där

man har att välja emellan att behandla dem såsom vuxna och inskrida med

stränga straffrättsliga reaktioner eller att betrakta och behandla dem såsom

barn, vilka i likhet med barn under 15 år böra tillrättaföras genom barnavårdens

uppfostrande och återställande metoder.

I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark, har man valt att ersätta straffen med

barnavård för personer under 18 år. 1 Sverige har man föredragit eu medelväg.

I princip betraktas barn mellan 15 och 17 år såsom straffrättsligt

myndiga, och strafflagens yttersta reaktionsformer äro fängelse och straffarbete.

Genom partiella reformer har man emellertid möjliggjort för domstolarna

att överlämna den unge brottslingen till socialvården, och man har

räknat med att lagtillämpningen skulle avskaffa fängelsestraffen utan lagändring.

De senaste utslagen av denna lagstiftning äro 1944 års lag om eftergift

av åtal mot vissa underåriga samt 1947 års lagstiftning om avskaffande

av tvångsuppfostran.

I remissyttrande över sistnämnda lagförslag framhöll advokatsamfundets

styrelse, med tillstyrkande av förslaget, att styrelsen med hänsyn till tydliga

uttalanden i lagmotiven ansåg sig kunna förutsätta att domstolarna icke

skulle öka användningen av fängelsestraff för minderåriga under 18 år. Styrelsens

principiella inställning har därvid varit och är att ungdomar icke

böra och icke kunna tillrättaföras genom inspärrning i fängelseanstalter,

avsedda för vuxna förbrytare. Fängelsevistelse verkar erfarenhetsmässigt

starkt försämrande på en ung människas återanpassning. Det är därför icke

endast av humanitära skäl utan även med hänsyn till samhällets behov av

skydd mot fortsatt brottslighet av vikt att en effektivare behandlingsform

kommer till användning.

Genom lag om ungdomsfängelse har för det brottsliga klientelet i åldern

18—21 år skapats eu möjlighet till omhändertagande i särskilda ungdomsanstalter.

Det synes då styrelsen helt orimligt och i strid med lagstiftarens

intentioner att barn mellan 15 och 17 år skola kunna spärras in i fängelse.

Under de senaste två åren ha domstolarna emellertid visat en ökad benägenhet

att döma minderåriga till ovillkorligt frihetsstraff, t. o. in. utan att först

ha prövat verkan av skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola. Styrelsen finner

denna utveckling oroande och föga ägnad att leda till minskad ungdomsbrottslighet.

Enligt styrelsens uppfattning har den sociala ungdomsvården

med dess tillgång till medicinsk och psykologisk sakkunskap samt för

ändamålet skolad personal långt större möjligheter än fångvården att uppnå

ett positivt behandlingsresultat. Det är icke heller antagligt att fängelsestraffen

ha nämnvärd effekt ur allmänpreventiv synpunkt. Barn reagera icke på

sådant sätt och hålla sig icke så i kontakt med händelserna att fängelsestraff

för enskilda minderåriga verkar avskräckande för andra. Det är i stället

möjligt att en gloria skänkes åt den kamrat, som delar fängelsevistelsen med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

15

vuxna förbrytare. Det är antagligen i kamraternas ögon mer nedsättande och

följaktligen mer avhållande att bli intagen på vårdanstalt för missanpassade

barn. För att uppnå ett bättre tillstånd beträffande ungdomsbrottsligheten

är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt att gå fram på två linjer,

nämligen dels förbud för domstolarna att döma till frihetsstraff och dels en

betydande upprustning av socialvårdens möjligheter att omhändertaga det

starkast belastade ungdomsklientelet.

Det torde förr eller senare bliva ofrånkomligt att höja straff myndighetsåldern

till 18 år. Att i längden hålla den 6 år under den civila myndighetsåldern

torde icke vara möjligt.

Såsom en övergångsform föreslås nu i det föreliggande lagförslaget att

domstol endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år

till frihetsstraff. Styrelsen anluter sig till denna uppfattning men vill med

skärpa framhålla att en viktig förutsättning måste vara att samhället ställer

lielt andra ekonomiska resurser till barnavårdens förfogande än hittills varit

fallet. För det svårast belastade klientelet saknas för närvarande lämpliga

anstalter, vilket är en brist, som med det snaraste måste avhjälpas. Nödvändigt

synes bl. a. vara att genom tillräckliga anslag sörja för att socialvården

får möjlighet att omhändertaga nyssnämnda klientel i ändamålsenliga

slutna anstalter. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det icke snarare

är bristen på lämpliga anstalter än de allmänpreventiva synpunkterna som

föranlett domstolarna att döma till fängelsestraff. Styrelsen underskattar

ingalunda de generalpreventiva synpunkternas betydelse men är — såsom

ovan antytts — av den uppfattningen att dessa synpunkter bliva bättre än

genom ådömande av frihetsstraff tillgodosedda, om socialvården får möjlighet

att omhändertaga det starkast belastade ungdomsklientelet i slutna

anstalter.

Styrelsen ansluter sig alltså i princip till det föreliggande lagförslaget

men anser de nyss anförda synpunkterna vara av sådan vikt att den föreslagna

lagstiftningen icke bör sättas i kraft, förrän socialvården blivit föremål

för sådan ekonomisk upprustning att det svårast belastade ungdomsklientelet

kan omhändertagas i slutna anstalter.

Samma inställning till huvudproblemet återfinnes även i andra yttranden.

Svenska socialvårds förbundet anför sålunda att en för den enskilde

ungdomen så negativ åtgärd som ett vanligt fängelsestraff i framtiden icke

bör få tillgripas. För att strävandena att tillrättaföra den unge lagbrytaren

skola kunna krönas med framgång krävs att individuellt avpassade behandlingsformer

med pedagogisk och psykologisk inriktning komma till användning,

något som i vart fall icke kan åstadkommas vid våra nuvarande

fängelser. Vidare framhåller förbundet — efter att ha diskuterat olika möjligheter

att omhänderta ungdomar med mera accentuerade anpassningssvårigheter

— att det avgörande måste vara att de organ, som anförtros uppgiften,

få till förfogande erforderliga ekonomiska och personella resurser

samt modernt och ändamålsenligt utrustade anstalter. Enbart ett överförande

av alla 15- 17-åringar till den sociala barnavården löser icke vårdproblemet.

Härför krävs först och främst en verklig upprustning av våra

ungdomsvårdsskolor. Stockholms barnavårdsnämnd anför att nämnden, med

stöd av den erfarenhet som nämnden har i fråga om ungdomsvård, ansluter

sig oförbehållsamt och eftertryckligt till den principiella grundsyn beträffande

ifrågavarande klientels behandling, som riksåklagaren och de tre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kommittéerna givit uttryck åt. Nämnden finner det sålunda vara synnerligen

angeläget att åtgärder skyndsammast vidtagas till förebyggande av en utveckling

av de yngsta lagöverträdarnas behandling i strid mot de uttalanden,

som gjorts i samband med lagstiftningen. Nämnden är sålunda ense

med kommittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för

ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen samt att

åtgärder skyndsamt böra vidtagas för att stärka samhällets möjligheter —

både på det statliga och kommunala planet — att på ett ändamålsenligt sätt

omhändertaga det ifrågavarande klientelet av unga lagbrytare. Dylika åtgärder

bli enligt nämndens mening en tvingande konsekvens, om principen

»socialvård i stället för kriminalvård» skall bli en realitet vid behandlingen

av dessa unga lagbrytare. Svenska landskommunernas förbund betonar bl. a.

att en bättre differentiering av de unga lagöverträdarna kan åstadkommas

på ungdomsvårdsskolorna än på fångvårdens anstalter och att större förutsättningar

finnas inom barna- och ungdomsvården att ge fostran och utbildning

och större möjligheter att ordna en effektiv eftervård. Förbundet understryker

att anstaltsorganisationen inom barna- och ungdomsvården omedelbart

måste förstärkas.

Barnavårdsnämnden i Göteborg framhåller att, vilken inställning man än

må intaga till vuxna individers kriminalitet, det dock måste vara uppenbart

att kriminaliserad ungdom —- i kroppsligt och själsligt hänseende icke färdigvuxna

individer, ofta i ömtålig psykisk »skalömsning» — tarvar sin alldeles

särskilda vård och behandling, så långt som möjligt väsensskild från

den negativa åtgärd, som ett vanligt frihetsstraff regelmässigt innebär.

Nämnden ansluter sig sålunda till den uppfattningen att fängelsestraff

måste anses som en olämplig reaktion för ungdomar, som gjort sig skyldiga

till lagöverträdelser. Härvid är dock nämnden angelägen framhålla såsom

ett oavvisligt krav för reformens genomförande att alla nödvändiga resurser

tillförsäkras socialvården. Redan nu kan nämnden med stark oro konstatera

att det icke sällan föreligger stora, understundom oöverstigliga hinder att

bereda de av barnavårdsnämnden omhändertagna erforderlig vård i ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Nämnden anför härom vidare:

Emellertid, resurserna bestå icke allenast och icke ens främst i vårdplatser.

Barnavårdsnämnden vill varna för en ensidig så att säga byggnadsmässig

upprustning av vårdmöjligheterna. I vårdbegreppet ligger också

hela den personella kvantiteten och kvaliteten. Det fordras specialutbildade

läkare, sköterskor, psykologer, socialarbetare och övrig anstaltspersonal i

tillräckligt antal och med löner, som kunna betraktas som skäliga i förhållande

till det utomordentligt ansvarsfulla, krävande och påfrestande arbetet

med »söndertrasade» människor. För närvarande råder rent oefterrättliga

förhållanden genom bristen på kvalificerad personal.

Svea hovrätt anför att grundtanken i förslaget enligt hovrättens mening

är riktig. Det synes icke vara nödvändigt eller lämpligt att tillämpa frihetsstraff

i vanlig mening, i den mån uppfostrande åtgärder lämna åsyftat resultat.

Hovrätten ställer dock frågan, om icke statsmakternas ansträngningar

närmast och med kraft böra inriktas på en utbyggnad av socialvården och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

17

eu ökning av dess resurser. Därmed jämnas vägen för en lagändring, för

vilken förutsättningarna inom kort kunna visa sig vara betydligt gynnsammare

än i dagens läge. Även hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sin

anslutning till den föreslagna lagstiftningens allmänna syften men betonar

samtidigt, att den nya lagstiftningen icke bör träda i kraft, förrän erforderliga

resurser föreligga — särskilt i form av slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna

samt tillräckligt antal skyddslconsulenter och eftervårdskonsulenter.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att frihetsstraff är en föga rationell

korrektionsmetod beträffande denna åldersgrupp av brottslingar men i

enstaka fall kan bli erforderligt, i främsta rummet då på grund av den

brottsliges farlighet socialvårdens resurser finnas otillräckliga. Därvid rör

det sig om fall, då den kriminella belastningen är så allvarlig att samhällsskyddets

krav måste beaktas.

Socialstyrelsen anser att allt omhändertagande för vård och tillsyn av kriminell

ungdom under 18 år bör ske inom socialvården, men framhåller

med skärpa att ett sådant omhändertagande oundgängligen kräver en skyndsam

och effektiv utbyggnad av socialvårdens och främst ungdomsvårdsskolornas

resurser i såväl materiellt som personellt hänseende. Härom anför

styrelsen följande:

Socialstyrelsen har vid upprepade tillfällen påtalat de allvarliga brister,

som redan för närvarande vidlåda ungdomsvårdsskoleorganisationen. Under

senare år bär antalet anstalter för omhändertagande av det klientel, varom

här är fråga, och därmed även antalet vårdplatser väsentligt minskat, från

38 skolor, om man medräknar de statliga uppfostringsanstalterna, med sammanlagt

ungefär 2 000 platser år 1940 till 23 ungdomsvårdsskolor med tillhopa

omkring 900 platser från och med den 1 april 1952. Att det över huvud

taget varit möjligt att så väsentligt nedbringa platsantalet, torde bland annat

bero därpå, att barnavårdsorganens förebyggande verksamhet och övriga

vård- och tillsynsformer effektiviserats. Emellertid föreligger för närvarande

en tilltagande platsbrist på skolor för ungdomar i åldern 15—17 år

samt på specialanstalterna Lövsta och Långanäs. Denna bristande tillgång

på platser har medfört problem, som kräva en snar lösning. Den har sålunda

medfört minskade möjligheter till ett snabbt omhändertagande och

till nödvändig differentiering av elevmaterialet, varigenom förutsättningarna

för en effektiv vård och behandling av eleverna försämrats. En annan

omständighet, som ställer ökade krav på ungdomsvårdsskolornas resurser,

är att under senare år grövre brottslighet och vanart blivit allt mera vanlig

i de yngre åldersgrupperna, vilket medfört att det på skolorna intagna klientelet

efter hand blivit mera kriminellt belastat och anstaltsbesvärligt. Till

följd härav måste ungdomsvårdsskolorna bland annat i ökad omfattning

beredas resurser att förhindra rymningar, och socialstyrelsen vill i detta

sammanhang erinra om dels sin år 1948 framställda begäran att få uppföra

ett antal små isoleringsavdelningar för det mest svårbehandlade klientelet

vid skolorna dels ock ungdomsvårdsskoleutredningens i 1952 års statsverksproposition

av departementschefen delvis biträdda förslag om uppdelning av

Sundbo yrkesskola efter »den lilla gruppens princip» i mindre anstaltsenheter

med en specialavdelning för det anstaltsbesvärliga klientelet, där

detta kan bli föremål för en intensiv påverkan av eu utvald, väl tilltagen

personalstyrka.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Styrelsen, som icke i förevarande yttrande kan ingå på någon mera detaljerad

redogörelse för de erforderliga förstärkningarna av de materiella

resurserna, vill endast såsom oundgängligen nödvändigt framhålla — och

detta sker med starkt eftertryck — att ungdomsvårdsskolorna Sundbo, Forsane,

Johannisberg och Fagared omorganiseras enligt »den lilla gruppens

princip», att en specialanstalt för det mest svårskötta klientelet inrättas samt

att en snabb och effektiv kanal anordnas från ungdomsvårdsskolorna till de

psykopatsjukhus, varom utredning pågår och vilkas snara inrättande är

synnerligen angeläget.

Vad angår de personella resurserna inom ungdomsvårdsskoleorganisationen

är det för ett tillfredsställande resultat av behandlingen vid skolorna

av yttersta vikt, att väl utbildad personal i tillräcklig omfattning står till

förfogande, och det ligger i öppen dag att den i det föregående antydda utbyggnaden

av skolornas materiella resurser jämväl förutsätter en icke oväsentlig

personalförstärkning.

I några yttranden, som ansluta sig till kommittéernas grunduppfattning,

framhålles att det för att frihetsstraff skall kunna avskaffas för åldersgruppen

under 18 år krävs icke blott en utbyggnad av socialvårdens resurser utan

även garantier för att de unga bli omhändertagna på ett betryggande sätt.

Åklagaren i ungdomsmål i Stockholm ger uttryck åt denna uppfattning och

förordar att utskrivning av elever från ungdomsvårdsskola icke bör få bestämmas

av den anstalt där den unge är intagen utan bör avgöras av en

nämnd med ungefär samma sammansättning som ungdomsfängelsenämnden.

Såsom skäl härför anföres:

Anledningen till att domstolarna under de senaste åren i flera fall dömt

till fängelse i stället för att via den villkorliga domen överlämna den unge

till barnavårdsnämnden för att omhändertagas för skyddsuppfostran har nog

i många fall varit, att domstolarna icke känt sig övertygade om att de unga

lagöverträdarna under någon längre tid komme att vistas på anstalt. Tyvärr

har det nämligen förekommit fall, då styrelsen för vederbörande skola villkorligt

utskrivit en elev kort tid efter det den villkorliga domen avkunnats,

trots att det under målets handläggning framhållits, att den unge under en

jämförelsevis lång tid komme att vistas å anstalten och där erhålla en läkepedagogisk

behandling samt beredas tillfälle att utbilda sig i ett för honom

lämpligt yrke. I några av dessa fall har den unge strax efter utskrivningen

från anstalten gjort sig skyldig till nya brott.

Statsåklagaren i Stockholm uttalar samma mening som åklagaren i ungdomsmål

och anser förslaget om en central nämnd för behandling av utskrivningsfrågor

vara värd beaktande. Även andra möjligheter kunna tänkas,

t. ex. att en representant för åklagarväsendet finge tillfälle att yttra

sig före utskrivningen, i likhet med vad som är fallet vid utskrivning av

straffriförklarade. För att detta system skall få någon effekt erfordras dock

en besvärsinstans, till vilken åklagaren kan hänskjuta ärendet. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler förordar att, då det gäller svåra brott och upprepad

kriminalitet, domstolen bör äga bestämma minsta tid, under vilken skyddsuppfostran

skall pågå. Föreningen anser det angeläget att frågan om utskrivning

från ungdomsvårdsskolor ingående överväges och anger som en

möjlighet att en nämnd inrättas för att pröva frågor om utskrivning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I några yttranden diskuteras andra möjligheter än att låta socialvården

taga hand om dem inom åldersgruppen 15—17 år, vilka behöva intagas på

anstalt. Sålunda anför Göta hovrätt att det icke råder några delade meningar

om att i det övervägande antalet fall skyddsuppfostran är att föredraga.

Bland ungdomsbrottslingarna finnes emellertid ett litet antal hårdnackade

och utpräglat asociala individer, vilkas brottslighet tager sig sådana uttryck,

att den innefattar ett allvarligt hot mot samhället. För denna kategori saknas

för närvarande lämpliga reaktionsformer. Enligt hovrättens mening är

det angeläget att få en för de nu åsyftade avancerade ungdomsbrottslingarnas

egenart avpassad behandlingsform, som skiljer sig såväl från den nuvarande

vanliga skyddsuppfostran på öppen anstalt som från de vanliga frihetsstraffen.

Behandlingen bör i främsta rummet taga sikte på att på ett

fullt effektivt sätt tillgodose återanpassningssträvandena. Ett viktigt led

härvid bör vara psykiatrisk vård. Men samtidigt måste tillses att behandlingen

— vare sig det finnes påkallat eller ens lämpligt ur individualpreventiv

synpunkt eller icke — erhåller en sådan karaktär att de allmänpreventiva

synpunkterna bli tillgodosedda. Häri ligger bl. a. att den såväl för

brottslingen som för allmänheten måste klart framstå som ett straff, oavsett

vad den sedan kallas. Därest en sådan behandlingsform anordnas, är det

enligt hovrättens mening uppenbart att behovet att döma brottslingar i denna

åldersgrupp till frihetsstraff kommer att högst väsentligt minska. Hovrätten

ställer sig dock tvekande inför lämpligheten att helt slopa denna

möjlighet och har därvid i tankarna sådana brott, t. ex rattfylleri eller

smuggling, där allmänpreventionen allmänt erkännes kräva en kännbar påföljd

men å andra sidan omständigheterna ofta äro sådana att särskilda uppfostrings-

eller förbättringsåtgärder icke äro påkallade.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, så länge vår strafflag är byggd på

grundsatserna om både individualprevention och allmänprevention i kriminalvården,

kan den allmänpreventiva synpunkten icke helt lämnas åsido

vid anordnandet av kriminalvård för lagöverträdare i åldern 15—17 år. Genom

att denna synpunkt i viss mån tillgodoses även vid intagning i ungdomsvårdsskolorna

— medelst de därmed förbundna frihetsinskränkningarna

— kan man dock lyckligtvis i de flesta fall avvara frihetsstraff för unga

lagöverträdare. Men helt kan frihetsstraffet icke avvaras, då det gäller ett

fåtal av dessa ungdomar, nämligen de mest avancerade lagöverträdarna.

I viss mån skulle så kunna vara fallet, därest man i anslutning till ungdomsvårdsskolorna

inrättar helt slutna avdelningar — en utveckling som med

tanke på skolornas övriga klientel, särskilt icke-lagöverträdare, ej synes

odelat lycklig. Bättre syntes vara att inom fångvården inrätta en eller två

smärre anstalter för ifrågavarande åldersgrupp, med anordningar jämväl

för de intagnas fostran och utbildning. Även oavsett en sådan åtgärd erfordras

eu vittgående upprustning av vår fångvård.

I motiveringen till dessa sammanfattande slutsatser anför hovrätten bl. a.:

Såsom grundläggande princip för behandlingen av lagöverträdare, äldre

och yngre, torde väl ostridigt ha uppställts — såväl i gällande lagstiftning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som i det allmänna rättsmedvetandet — att lagöverträdare skola så behandlas,

att samhället skyddas mot brott. Medlen vid denna behandling äro å ena

sidan frihetsinskränkningar av olika grader för lagöverträdaren, å andra

sidan fostran och utbildning. Man söker med dessa medel inverka på lagöverträdaren

så, att just han icke vidare begår brott (individualprevention).

Därjämte söker man genom dylik inverkan åstadkomma att andra avhålla

sig från att begå brott (allmänprevention). Allmänpreventionen har till sitt

förfogande endast ett av de två nämnda medlen: frihetsinskränkningar av

olika slag. För individualpreventionen står till förfogande främst det medel,

som innebär fostran och utbildning, men även frihetsinskränkningarna tjäna

ju — låt vara blott på ett rent faktiskt sätt — till att förekomma vidare

brott av den enskilde lagöverträdaren.

Det torde vidare vara en numera ganska allmänt omfattad grundsats att

vid behandlingen av lagöverträdare så litet som möjligt av frihetsinskränkningar

bör komma till användning; däremot så mycket som möjligt av fostran

och utbildning. Denna grundsats tager sig uttryck i samtliga de institut

och anordningar, som ställts till vårt samhälles förfogande vid behandling

av lagöverträdare.

Vad i det föregående framhållits synes utgöra gott stöd för påståendet, att

någon skarp gräns mellan vad som plägar betecknas med socialvård (uppfostran

och" mindre ingripande åtgärder genom barnavårdsnämnderna) och

å andra sidan fångvård rent principiellt knappast behöver dragas. Man arbetar

överallt med samma medel: frihetsinskränkningar samt utbildning till

samhällsnyttigt arbete.

Vården av lagöverträdare, särskilt de unga, har i vårt samhälle blivit en

utomordentligt aktuell fråga. Brottsligheten har ökat, särskilt ungdomsbrottsligheten

och därinom i synnerhet den grova brottsligheten. Samtidigt

ha statsmakterna på ett oförståeligt sätt försummat att vidtaga erforderliga

åtgärder för att förverkliga den lag man skrivit och möta den ökade brottsligheten

med tillräckliga och tjänliga medel. Därest de humana tankar, som

äro nedlagda i lagstiftningen, bliva omsatta i praktiken, skola säkerligen

många stötestenar avlägsnas, som nu tid efter annan komma till synes då

man söker finna de rationella behandlingsformerna för särskilt de yngre lagöverträdarna.

Det måste inskärpas att det här gäller endast ett litet fåtal unga lagöverträdare,

ej flera —"om än antalet kan växla efter tidsförhållandena — som

äro oemottagliga för fostran eller som äro för samhället utomordentligt farliga

genom intensiteten i sin kriminella vilja eller genom den omfattande skadegörelse

de göra sig skyldiga till. Detta lilla fåtal passar stundom icke att

omhändertagas medelst barnavårdsnämndernas resurser. Behandlingen av

dem kräver ett större mått av frihetsinskränkning än vad vård å ungdomsvårdsskola

innebär. Gällande lag föreskriver att intagna i fångvårdens anstalter

skola fördelas med hänsyn tagen bland annat till deras ålder. Det

naturliga synes då vara, att man för dem ordnar en eller ett par mindre

fångvårdsanstalter, försedda med medel för de intagnas fostran och utbildning

i möjlig mån.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar sig i princip dela den åsikten,

att underåriga förbrytare ur individualpreventiv synpunkt i regel icke

böra ådömas tidsbestämt frihetsstraff. Föreningen anför vidare att det förtjä
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

21

nar övervägas, om icke i enstaka fall ett kortvarigt frihetsstraff kan ha väl

så stark individualpreventiv verkan som exempelvis en skyddsuppfostran

under förutsättning att straffet avtjänas å särskild för underåriga förbrytare

avsedd anstalt. De reaktionsformer som i främsta rummet böra komma till

användning synas emellertid vara — frånsett bötesfallen — förvaring å anstalt

för unga förbrytare eller överlämnande för skyddsuppfostran. Det bör

ankomma på domstol att avgöra reaktionsformen. Om särskilda åtgärder

anses påkallade av det förhållandet, att numera ett något större antal underåriga

förbrytare ådömas frihetsstraff, är det enligt föreningens mening

tillfyllest att, för tiden intill dess slutlig lagstiftning i ämnet föreligger,

särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar för underåriga förbrytare provisoriskt

inrättas inom fångvårdsorganisationens ram.

i I det yttrande som avgivits av 1951 års fångvårdsutredning hänvisas till innehållet

i utredningens skrivelse den 9 november 1951 angående säranstalter

för unga fångar. Utredningen har i denna skrivelse framhållit att det även ur

fångvårdens synpunkter är synnerligen betydelsefullt att den sociala ungdomsvårdens

resurser förstärkas på så sätt, att en behandling som påbörjats

inom socialvården också skall kunna avslutas där. Under alla förhållanden

synes det riktigt och rimligt att det yngsta klientelet inom fångvården, 15—•

17-årsgruppen bland straff- och fängelsefångarna, snarast föres över till

socialvården. Utredningen ser sig icke i stånd att för den numerärt fåtaliga

grupp som det här är fråga om kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma

något så när adekvata anstaltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Fångvårdsutredningens skrivelse den 9 november 1951 har behandlats i

statsverkspropositionen till 1952 års riksdag, andra huvudtiteln (s. 69 och

82).

Frågan om en provisorisk lagstiftning nu bör genomföras

besvaras jakande i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar

sålunda, att det vid övervägande av den nuvarande situationen på förevarande

område framstår såsom klart, att snara åtgärder böra vidtagas för

att råda bot på de föreliggande missförhållandena. Hovrätten finner det angeläget

att motverka den stegrade tendensen att ådöma ovillkorliga frihetsstraff,

även om de hittills kända siffrorna i och för sig icke synas ägnade

att inge allvarliga farhågor. Socialstyrelsen, som är av samma mening, anför:
Principen

om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år har

legat till grund för olika lagstiftningsåtgärder under senare år. Då man

emellertid numera inom rättstillämpningen synes tendera till att av allmänpreventiva

hänsyn döma sådan ungdom i ökad omfattning till ovillkorliga

frihetsstraff, är det angeläget, att nämnda princip kommer till klart uttryck

i lagstiftningen, och styrelsen hälsar med tillfredsställelse kommittéernas

förslag härutinnan.

Svenska stadsförbundet anser det vara synnerligen viktigt, att den provisoriska

lagstiftningen så snabbt som möjligt kommer till stånd, så att i en
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lighet med statsmakternas intentioner principen socialvård i stället för kriminalvård

stadfästes. Sveriges advokatsamfund ansluter sig till att som

övergångsform till en höjning av straffmyndighetsåldern domstol enligt lagförslaget

endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år

till frihetsstraff. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som är ense med kommittéerna

om att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom

under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen, understryker angelägenheten

av att en lagstiftning ofördröjligen kommer till stånd i huvudsaklig

överensstämmelse med de framlagda förslagen.

Såsom av redogörelsen för de tillstyrkande yttrandena framgår har i flertalet

av dem understrukits angelägenheten av att erforderliga resurser skapas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att den föreslagna lagstiftningen

bör komma till stånd så snart en sådan upprustning skett. Angelägenheten

av att frågan om behandling av kriminell ungdom omedelbart upptages

till omprövning understrykes vidare av föreningen Sveriges stadsfiskaler

och Svenska landskommunernas förbund.

Bland de avstyrkande yttrandena göra sig särskilt två huvudlinjer gällande.

Det framhäves att arbete med en allmän översyn av det straffrättsliga

reaktionssystemet pågår. Innan resultaten av denna översyn kunna framläggas,

kan det inte anses lämpligt att provisoriskt vidtaga åtgärder, vilka

kunna binda det fortsatta lagstiftningsarbetet på ett mindre lyckligt sätt.

Bland annat uppmärksammas i detta hänseende i några utlåtanden ungdomsfängelseinstitutets

ställning i reaktionssystemet. Det framhålles dock att

denna synpunkt icke får utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning,

om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. Sådant förhållande

anses emellertid icke föreligga. Särskilt vända sig ett flertal remissmyndigheter

mot påståendet att domstolarna tillämpa frihetsstraff i en

omfattning som ger anledning till åtgärder. I flera av yttrandena framhålles

tvärtom att gällande lagstiftning tillämpas på ett sätt som överensstämmer

med dess syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att den blivande lagstiftningen

i ämnet icke bör fastlåsas vid en provisorisk lagstiftning. Föreningen

fortsätter:

Föreningen kan icke dela riksåklagarämbetets och kommittéernas uppfattning,

att enstaka domstolsavgöranden under senare år skulle stå i strid

mot grunderna för 1939, 1944 och 1947 års lagstiftningar. Av de i utlåtandet

åberopade statistiska uppgifterna rörande antalet fall, då underåriga förbrytare

ådöints ovillkorligt frihetsstraff, framgår, att sådant straff tillämpats

i synnerligen ringa utsträckning. Därav torde kunna dragas den slutsatsen,

att domstolarna lojalt följt de motiv, som lågo till grund för omförmälda

lagstiftning, och endast i undantagsfall, då så varit absolut påkallat

av brottets beskaffenhet och hänsynen till den allmänna laglydnaden, tillgripit

frihetsstraff i brist på annan lämplig reaktionsform. Den omständigheten,

att domstolarna under senare år till följd av den tilltagande ungdomsbrottsligheten

— vilken yttrat sig icke endast i tillgrepp av motorfordon

utan jämväl i andra egendomsbrott, särskilt stölder — nödgats utdöma

frihetsstraff i något större utsträckning än tidigare utgör ej tillräckligt skäl

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

23

för provisorisk lagstiftning. Det lärer ej finnas grundad anledning antaga,

att domstolarna skola frångå sin praxis att endast i undantagsfall tillgripa

frihetsstraff.

Liknande ståndpunkt intages av bl. a. Göta hovrätt, hovrätterna för Västra

Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland samt föreningen Sveriges stadsdomare

och föreningen Sveriges landsfogdar.

I Svea hovrätts yttrande anföres, sedan det framhållits att förutsättningarna

för en lagändring inom kort kunde visa sig betydligt gynnsammare

om ansträngningarna med kraft inriktas på en utbyggnad av socialvården

och en ökning av dess resurser, bl. a.:

Inom strafflagberedningen pågår för närvarande arbete med en allmän

översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Tydligt är, att innebörden

av förslaget kan bättre bedömas i det större sammanhang, i vilket frågan

snart nog kommer under de lagstiftande myndigheternas prövning. Vad nu

sagts skulle dock icke få utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning,

om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. I sådant

hänseende har under utredningen särskilt åberopats önskan att förebygga

en utveckling inom straffrättskipningen i sådan riktning att ett större

antal av de yngsta lagöverträdarna ådömas frihetsstraff. Det har inom kommittéerna

också ansetts föreligga fara för att utvecklingen fastlåses vid sådant

anstaltssystem, genom vilket de unga lagbrytarna behandlas inom två

skilda administrativa områden. Dessa farhågor äro enligt hovrättens mening

överdrivna. När domstolarna under senare tid tillämpat fängelsestraff

på unga lagöverträdare, har det skett i nödfall och på starka skäl. Även enligt

det föreliggande förslaget skall fängelsestraff kunna anlitas, och någon

tendens att i onödan döma till fängelse kan man icke tala om.

Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar anföra

liknande synpunkter. Överståthållarämbetet anför i detta hänseende

att ämbetet med hänsyn till de olika uppfattningar, som göra sig gällande

beträffande verkningarna av straffet och straffhotet, icke anser tillräckliga

skäl föreligga att nu på ett begränsat område genomföra betydelsefulla

principiella ändringar beträffande förutsättningar för ådömande av frihetsstraff.

Däremot förordar ämbetet, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att

stärka samhällets resurser att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga sådan

ungdom, som gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser. Ämbetet

anser det sannolikt, att en tillfredsställande utbyggnad av socialvårdens resurser

kommer att utan särskild lagstiftning påverka domstolarnas praxis

i den av kommittéerna förordade riktningen, så att ovillkorliga frihetsstraff

endast undantagsvis skola komma i fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bemöter från en annan utgångspunkt en

provisorisk lagstiftning. Sedan länsstyrelsen framhållit, att utbyggnaden av

anstaltsresurserna är bland de angelägnaste önskemålen, yttrar den att det

av kommittéerna anförda motivet för en snar lagstiftning, som grundar sig

på ungdomsvårdsskoleulredningens behov av riktlinjer för beräkning av

personal- och anstaltsresurser, måste bestämt avvisas.

Bland de mera allmänna uttalandena om att resultatet av det pågående

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utredningsarbetet om reaktionssystemet bort avvaktas finnas vissa mera

preciserade uttalanden, särskilt om ungdomsfängelset.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att kommittéerna avvisat tanken på

en sänkning av åldersgränsen för ådömande av ungdomsfängelse, och fortsätter

:

I förslaget framhåller kommittéerna, att det icke kan anses eftersträvansvärt

att öppna möjligheter att begagna de gamla fängelserna i Uppsala och

Ystad såsom slutna anstalter för lagöverträdarna i de här avsedda åldrarna.

Detta uttalande ger icke anledning till någon gensaga. Inom ungdomsvårdsskolornas

ram måste emellertid en vittgående utbyggnad av vårdresurserna

ske för att en tillfredsställande vård skall kunna erbjudas ungdomar med

mera accentuerade anpassningssvårigheter. Om en motsvarande utbyggnad

och reformering inom ungdomsfängelseinstitutet kommer till stånd, synes

ungdomsfängelse icke utan vidare kunna underkännas som behandlingsform

för mera gravt belastade lagöverträdare i 15—17-årsåldern. Mot bakgrunden

av strafflagberedningens konstaterande av att hela ungdomsfängelscinstitutet

befinner sig i stöpsleven, torde skäl kunna åberopas för att

man bort avvakta med lösandet av problemet om behandlingen av gravare

lagöverträdare i 15—17-årsåldern, intill dess frågan om behandlingen av

lagöverträdare mellan 15- och 21-årsåldern kan lösas i ett sammanhang. Vad

som framför allt föranleder förbundet till detta påpekande är insikten om att

15—17-åringarna utvecklingsmässigt ingalunda kunna anses utgöra någon

homogen grupp. Några klara gränser kunna säkerligen icke här dragas

enbart med utgångspunkt från åldersbegreppet. Större möjligheter till en

individuell anpassning av behandlingsformerna allt efter vederbörandes

kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad kan säkerligen erbjuda sig, om

problemet med behandlingen av ungdomsbrottslingar — i åldern från 15

upp till 21 år — löses i ett sammanhang.

Liknande synpunkter återfinnas hos barnavårdsnämnden i Malmö och

föreningen Sveriges stadsfiskaler. Hovrätten för Nedre Norrland kan däremot

icke tillstyrka att åldersgränsen för ungdomsfängelse sänkes, och hovrätten

över Skåne och Blekinge finner de av kommittéerna anförda skälen

mot en sådan åtgärd övertygande. I

I fråga om detaljerna i de av strafflagberedningen och barnavårdskomtén

framlagda lagförslagen, upptagas först de yttranden som angå förslaget

till lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga lagöverträdare.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar finna att lagens

rubrik icke synes svara mot förslagets innehåll. Hovrätten anmärker vidare

att lagöverträdelse icke behöver innefatta brott, och ifrågasätter lydelsen

»lag med särskilda bestämmelser om brott av personer som ej fyllt 18 år».

Enligt häradshövdingeföreningen bör i strafflagens 5 kap. och lagen om villkorlig

dom intagas erinran om den nya lagen. Hovrätten över Skåne och

Blekinge framhåller att 2 §:s sakliga vikt kunde motivera att bestämmelsen

intoges i 5 kap. strafflagen.

Flera remissmyndigheter ställa sig positiva till det i 1 § upptagna förslaget

att bryta ut domstols överlämnande åt barnavårdsnämnd att vidtaga

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran från lagen

om villkorlig dom och göra detta till en fristående åtgärd. Hovrätten för

Övre Norrland framhåller som förtjänstfullt, att det nuvarande sambandet

mellan villkorlig dom och omhändertagande för skyddsuppfostran föreslås

upphävt. Rättstillämpningen har visserligen kommit till rätta med de svårigheter,

gällande lagstiftning formellt uppställer. Men det är till men för

lagarnas auktoritet, att denna anpassning skett genom åsidosättande av lagens

ordalydelse. Det synes hovrätten angeläget att jämväl andra fall, då den

dömde blir föremål för ingripande kriminalvårdande åtgärder, frigöras

från sambandet med villkorlig dom. Detsamma framhålles av Göta hovrätt

och hovrätten över Skåne och Blekinge. Sistnämnda hovrätt anser det dock

oegentligt att reformen blivit allenast partiell. Enligt hovrättens mening behöver

man icke tveka att genomföra reformen fullt ut. Skyddsuppfostrans

fullständiga avskiljande från den villkorliga domen skulle även medföra

påtagliga förenklingar i lagtexten.

I andra yttranden, där en i princip positiv inställning intages, ifrågasättes

lämpligheten av att domstol för överlämnandet till barnavårdsnämnd

skall vara beroende av nämndens tillstyrkan. Hovrätten för Västra Sverige

anför, att bestämmelsen i lagen om villkorlig dom att överlämnande till

barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran endast må ske efter förslag av

nämnden redan för närvarande i vissa fall har hindrat den enligt domstolens

uppfattning lämpligaste reaktionen mot lagöverträdare. Hovrätten

anser, att domstol bör tilläggas befogenhet att, efter barnavårdsnämndens

hörande, förordna om skyddsuppfostran, även om detta ej tillstyrkts av

nämnden.

Samma uppfattning kommer till uttryck hos länsstyrelsen i Kalmar län

och ungdomsåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

Svenska socialvårds förbundet och föreningen Sveriges stadsfiskaler anse

att frågan om domstols behörighet att mot administrativ myndighets mening

besluta överlämnande för skyddsuppfostran bör ytterligare övervägas.

I bland andra yttrandet från föreningen Sveriges häradshövdingar uppmärksammas

det förhållandet att barnavårdsmyndighet, även om den tillstyrkt

omhändertagande för skyddsuppfostran, icke är bunden av dylik tillstyrkan.

Föreningen uttalar att garantier måste skapas mot att domstols

beslut om överlämnande blir verkningslöst. Gentemot detta förklarar barnavårdsnämnden

i Stockholm, att svårigheterna äro tänkbara redan vid nuvarande

lagstiftning men att de veterligen aldrig lämnat det teoretiska planet.

Härtill kommer, fortsätter nämnden, att risken för konflikt mellan

domstol och barnavårdsnämnd eller för att länsstyrelse skall vägra fastställelse

åt ett av barnavårdsnämnden fattat beslut om skyddsuppfostran rimligen

bör minska. De 15—17-åriga ungdomar, som i fortsättningen komma

att ställas inför rätta och som kunna komma att överlämnas till barnavårdsnämnden

för omhändertagande, bli med högsta grad av sannolikhet väl kvalificerade

för skyddsuppfostran.

Socialstyrelsen erinrar om att kommittéerna uppställt som mål för ut
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen 15—17-åringar,

att allt omhändertagande för vård och tillsyn sker av barnavårdsorgan och

regleras i barnavårdslagen. Det kan med hänsyn härtill enligt styrelsens

mening ifrågasättas, huruvida icke redan nu borde öppnas möjlighet för

domstolarna att, då tillsynsvård utan skiljande från hemmet av domstolen

bedömes sasom tillräcklig för den unges tillrättaförande, överlämna honom

till barnavårdsnämnden för vård enligt barnavårdslagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att en nackdel med den

föreslagna bestämmelsen är att överlämnandet för skyddsuppfostran icke

kan kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning.

Den i 2 § intagna bestämmelsen att den som ej fyllt 18 år ej må dömas

till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl därtill äro, förklaras allmänt

i och för sig icke inge några betänkligheter. Däremot väcka en del uttalanden

i motiven angående vad kommittéerna avsett med uttrycket »särskilda

skäl» gensaga i flera yttranden. Hovrätten för Västra Sverige yttrar:

Att ifrågavarande unga lagöverträdare ej må dömas till frihetsstraff med

mindre »särskilda skäl» äro därtill, är en bestämmelse mot vilken någon

principiell erinran icke torde böra göras. Men kommittéernas mening är

icke att bestämmelsen skall tillämpas såsom den är skriven utan med betydande

inskränkningar som återfinnas i motiveringen. Egentligen är det väl

endast det fall, att utbildning och fostran på ungdomsvårdsskola någon gång

finnes vara totalt otjänlig, som enligt motiveringen skulle kunna utgöra

»särskilda skäl» att döma till frihetsstraff. Därjämte synes man tänka på

det fall av — som man hoppas — övergående natur, att ungdomsvårdsskolorna

icke ha resurser för att mottaga den unge lagöverträdaren. Enligt hovrättens

uppfattning bör man icke lämpligen giva stadgandet en så snäv tolkning.

Icke bara de obildbara utan ock de mycket farliga unga lagöverträdarna

böra, om så finnes nödvändigt, kunna dömas till frihetsstraff, och man

kan härvid icke helt bortse från straffets avhållande och moralbildande (allmänpreventiva)

verkan.

Liknande synpunkter, med mer eller mindre starkt framhävande av allmänpreventionens

betydelse, återfinnas hos bl. a. Svea hovrätt, hovrätten

för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsfiskaler samt hos Göta hovrätt,

hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare. De

tre sistnämnda myndigheterna och Sveriges advokatsamfund framhålla att,

om sådan begränsning som kommittéerna uttalat sig för skall gälla, bör det

klart angivas i lagtext och icke enbart i motiven.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att någon starkare grund

till erinran mot att villkorlig dom avseende anstånd med straffs verkställande

utmönstras icke föreligger, ehuru utsättandet av tidsbestämt straff i

en dom troligen får anses ha en viss brottshämmande effekt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, då det primära syftet med lagförslaget

är att fastslå att en person under 18 år regelmässigt icke bör dömas

till frihetsstraff, 1 och 2 §§ i förslaget böra byta plats.

Förslaget till ändringar i 1944 års lag om eftergift av

åtal mot vissa underåriga har föranlett en del allmänna uttalanden

om domstolarnas roll vid bestämmande av reaktionsformen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge anför:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

27

Den åsyftade minskningen av antalet frihetsstraff skall enligt kommittéerna

vinnas på det sätt, att det antal fall som hänskjutas till domstol

skall starkt minskas. Av motiven framgår tillika, att även i de fall då åtal

äger rum, det reella avgörandet skall framgå ur överläggningar mellan åklagarmyndigheten

och de för samhällets barnavård ansvariga organen. Vad

härutinnan föreslagits är ägnat att väcka betänkligheter. Domstolarna måste

vara de administrativa organen klart överlägsna, då det gäller att ur alla

synpunkter pröva den riktiga reaktionsformen mot en lagöverträdare. Även

ur rättssäkerhetssynpunkt framstå domstolarna såsom klart överlägsna. Av

dessa skäl synes uppenbart, att alla fall där tveksamhet råder antingen om

den tilltalades skuld eller om den lämpliga påföljden bringas under domstols

prövning. Vad särskilt angår motivuttalandena om domstolens bundenhet

av de administrativa myndigheternas uttalanden får hovrätten framhålla,

att detta innebär en för vår hittillsvarande straff rättskipning ^ny princip.

Skall densamma knäsättas — vilket hovrätten ej finner tillrådligt —

bör den på ett tydligt sätt komma till uttryck i lagtexten.

Sveriges advokatsamfund tar också upp frågan i vad män rättssäkerheten

kan anses i erforderlig grad tryggad och yttrar:

Med den nuvarande organisationen av socialvården är det icke något

tvivel om att överflyttandet från domstol till administrativa organ av befogenhet

att vidtaga frihetsberövande åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt

innebär en försämring. Barnavårdsnämnderna äro icke organiserade på sådant

sätt att de exempelvis vid behandlingen av bevisprövningsfrågor ernjuda

tillnärmelsevis samma garanti mot godtycke som vad fallet är med

domstolarna. Den tillsyn som utövas av överordnade administrativa organ

innebär icke heller samma rättssäkerhetsgaranti som en domstolsprövning.

Även själva förfarandet inför de administrativa organen är ur rättssäkerhetssynpunkt

behäftat med brister. Bl. a. kommer den misstänkte icke i åtnjutande

av samma rätt till biträde vid sitt försvar som han skulle ha, om

han åtalades vid domstol.

Med de av hovrätten över Skåne och Blekinge och advokatsamfundet gjorda

uttalandena överensstämmande synpunkter återfinnas hos bl. a. Göta

hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland

samt hos barnavårdsnämnden i Malmö.

1 ett till riksdagens första lagutskott den 29 februari 1952 avgivet yttrande

över väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande

har strafflagberedningen uttalat, att det ur rättssäkerhetssynpunkt

framstår som ett önskemål att i åtalseftergiftslagen utsäges att, om

den misstänkte eller hans målsman det begär, målet skall bringas under

domstols prövning.

I fråga om den i 2 § föreslagna ändringen uttalar Svea hovrätt, att eu

ändring i fullständigande riktning, så att i anvisningarna till statsåklagaren

angivas de skäl som böra föranleda åklagaren att draga målet under

domstols prövning i sådana fall då eftergift är möjlig, icke kan ge anledning

till anmärkning. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att då åtalseftergift

avses skola bli regel, medan åtal endast skall förekomma undantagsvis,

en total omarbetning av paragrafen bör övervägas så att ett riktigare

uttryck för dess nya innehåll vunnes.

Flera remissmyndigheter vända sig mot att den i gällande lag uppställda

förutsättningen för åtalseftergift, alt det med skäl kan antagas alt den un
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

derårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott, utgått. Hovrätten för

Västra Sverige anser det sålunda betänkligt att så gott som helt avkoppla

de allmänpreventiva synpunkterna. Göta lwvrätt och föreningen Sveriges

landsfogdar anse att den nu berörda förutsättningen kan utgå, därest barnavårdsnämnd

beslutat skyddsuppfostran, men att den bör bibehållas för

övriga fall. Barnavårdsnämnden i Stockholm ansluter sig däremot tveklös-t

till kommittéernas förslag i dessa delar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund anse

att frågan om målsägande^ ställning förtjänar ytterligare undersökas. Föreningen

ifrågasätter om icke huvudregeln borde vara den, att åtal skall väckas

så snart målsäganden har ett verkligt intresse av att få skadeståndsfrågan

avgjord av domstol och frågan är av sådan beskaffenhet, att den kan

prövas i den för brottmål stadgade ordningen. Föreningen Sveriges stadsfiskaler

anser att såsom ett särskilt skäl att väcka åtal bör upptagas att

åtalseftergift tidigare meddelats, utan att omhändertagande för skyddsuppfostran

ansetts påkallat. Liknande synpunkt återfinnes hos barnavårdsnämnden

i Malmö. Landsfogden i Malmöhus län och föreningen Sveriges

stadsfiskaler anse icke alt föreskriften i tredje stycket i 2 § är erforderlig.

Föreningen finner föreskriften principiellt betänklig med hänsyn till att

åklagaren skulle ställas under kontroll av domstol beträffande frågor, i vilka

åklagaren har att fatta beslut under eget ansvar.

Ett mycket stor antal myndigheter vänder sig mot den i 3 § införda bestämmelsen

att statsåklagares beslut att väcka åtal i vissa frågor skall underställas

riksåklagarens prövning. Svea hovrätt, bland andra, anför att det

av kommittéerna åberopade intresset av rättsenheten synes vara tillräckligt

tillgodosett redan genom nu gällande regler, enligt vilka alla domar om frihetsstraff

för ungdomar i åldern 15—17 år underställas riksåklagarämbetet,

så att tillfälle beredes ämbetet att i högsta instans få de lägre domstolarnas

beslut omprövat. Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner det egendomligt

att, då inom samhällslivets övriga områden en stark tendens till

decentralisation kommit till uttryck, på detta område ärendena koncentreras

till ett organ. Föreningen anser också att förfarandet måste medföra en

försening av ärendenas avgörande.

Av alla myndigheter som uttalat sig i denna speciella fråga är det endast

barnavårdsnämnden i Stockholm som ansluter sig till kommittéernas

förslag. Enligt nämndens mening skapas genom den föreslagna regeln en

större garanti för en önskvärd enhetlig bedömning av undantagsfallen liksom

över huvud laget för ett genomförande i praktiken av de principer, som

ligga till grund för lagförslagen.

Kommittéernas förslag att påskynda handläggningen av ärenden om åtalseftergift

vinner allmän anslutning hos remissmyndigheterna. Hovrätten för

^ ästra Sverige finner bestämmelserna härom välbetänkta. Socialstyrelsen

anför allmänt om snabbheten i handläggningen:

Vad angår utredningsförfarandet beträffande brott av ungdom under

18 år skulle -— såsom kommittéerna framhållit — en väsentlig del av de svårigheter,

som nu föreligga i fråga om behandlingen av unga lagöverträdare

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

med största sannolikhet icke ha uppkommit, om den avsevärda tid som

förflyter, innan åtgärd bestämmes, förkortas. Det är därför synnerligen

påkallat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån påskynda handläggningen.

De bestämmelser, som i sådant syfte upptagits i de av strafflagberedningen

och barnavårdskommittén utarbetade lagutkasten, synas väl ägnade

härför, och socialstyrelsen har intet att erinra mot desamma.

Göta hovrätt påpekar, att sedan åtal beslutats föreligger icke längre ett

ärende angående åtalseftergift. Uppenbart är emellertid att åklagaren i sådant

fall icke får dröja med att väcka åtalet. Hovrätten ifrågasätter om icke

en uttrycklig bestämmelse härom är påkallad.

I åtskilliga yttranden, bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, länsstyrelsen i Kalmar län och föreningen Sveriges

stadsfiskalcr, uttalas dock tvekan om den för barnavårdsnämnderna satta

fristen av 14 dagar för avgivande av yttrande i ärende om åtalseftergift är

tillräcklig.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö förklara att den

föreslagna tiden är helt otillräcklig om nämnden skall kunna avge ett yttrande

av något värde. Vad barnavårdsnämnden i Stockholm i sitt yttrande

anfört kan anses representativt även för de båda andra nämnderna. Efter att

ha redovisat statistik för antalet åtalseftergifter i Stockholm och återgivit

vad riksåklagaren anfört om längden av den tid som föregått åtalsfrågans

avgörande, yttrar nämnden bl. a.:

Det är att märka, att riksåklagaren bygger på ett urval av ärenden. Huvudsakligen

är det fråga om sådana ärenden, som inkommo till barnavårdsnämnden

under år 1950. Det må påpekas, att genomsnittstiden för l:a året

i dess helhet ligger vid i det närmaste 7 månader (202 dagar). Statistiken

försämras märkbart genom de fall, där lagöverträdaren redan innan nämnden

fått hand om ärendet avvikit. Efter 1950 har emellertid en förändring

i gynnsam riktning skett, vilket belyses bl. a. av det förhållandet, att genomsnittstiden

för samtliga under tredje kvartalet 1951 till barnavårdsnämnden

inkomna ärenden utgör i runt tal 4 månader. Förändringen får delvis tillskrivas

det förhållandet, att åtalseftergiftsärendena under år 1951 något

minskat, till en del också att barnavårdsnämndens utredningsorganisation

något förstärkts (psykolog hos socialläkaren och viss annan utbyggnad av

den psykiska barna- och ungdomsvården). Vidare måste hänsyn tagas till

att förval t ningsledningen, i klart medvetande om att den tidigare genomsnittliga

utredningstiden varit alltför lång, inriktat sig på att söka förkorta

remisstiderna.

Det är dock angeläget att framhålla, att barnavårdsnämndens befattning

med dessa remisser långt ifrån är tillräckligt karakteriserad genom en enkel

tidsbestämning. För de'' socialvårdande myndigheterna har det kurativa arbete,

som pågår inom barnavårdsnämnden innan remissvaret avgives, tillmätts

stor betydelse. Kontakten mellan lagöverträdaren och socialassistenten

är ofta mycket ingående. Under utredningstiden vidtagas olika förebyggande

åtgärder såsom anskaffande av lämplig anställning, bättre bostad,

uppklarande av familjära konflikter m. m. Det har icke utan skäl sagts, att

lagöverträdaren under utredningstiden står under inofficiell övervakning

med vad detta innebär av hjälp och stöd åt den unge. För de ej så få fall,

där åtalseftergift senare medges men vidare åtgärd från barnavårdsnämndens

sida anses obehövlig, blir denna inofficiella övervakning den för den

unge mest kännbara reaktionen från samhällets sida i anledning av den lag
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

stridiga handling, som begåtts. För åter andra, vilkas missanpassning bedömes

såsom allvarligare, övergår den inofficiella övervakningen i av nämnden

beslutad sådan. I de svåraste fallen kunna iakttagelserna under utredningstiden

giva nämnden anvisning om nödvändigheten av att omhändertaga

vederbörade för skyddsuppfostran. I detta sammanhang har det sitt intresse

att taga del av den syn på dessa frågor som ungdomsåklagaren i

Stockholm givit uttryck för. Denne har framhållit, att — även om handläggningen

vid nämnden i vissa fall tagit alltför lång tid — en relativt lång utredningstid

dock är förenad med vissa fördelar. Den längre observationstiden

har enligt hans mening medfört att utredningarna kunnat göras mer ingående

och fullständiga. Detta har givit ungdomsåklagaren en säkrare grundval

för bedömningen av åtalsfrågan. Ungdomsåklagaren har också utifrån

sina erfarenheter förklarat värdet av den inofficiella övervakning, varom

tidigare talats, vara mycket stort.

Om kommittéernas förslag lagfästes, rubbas givetvis helt förutsättningarna

för barnavårdsnämndens nuvarande behandling av dessa ärenden. Om

en i lagen föreskriven kort remisstid angives, så blir den centrala frågan

vad barnavårdsnämndens svar skall avse.

Vad då först beträffar det kurativa arbetet är det självfallet, att RÅ och

de tre kommittéerna i och för sig tillmäter detta en vä! så stor betydelse

som barnavårdsnämnden gör. Med utformningen av lagförslaget avser man

dock att detta arbete skall sättas in först efter det att socialvården genom

åtalseftergift fått ansvaret för fallet. Härigenom uppkommer obestridligen

en tidsbesparing. Men man kommer likväl icke ner till en möjlig tidsmarginal

på 14 dagar, om i remissvaret regelmässigt även skall ingå besked angående

vilken konkret åtgärd, som barnavårdsnämnden avser att vidtaga.

Härför kräves alltför ofta ett mera ingående studium av fallet. I strafflagberedningens

motivering utsäges fullt tydligt, att noggrannheten i utredningarna

icke får eftersättas. För att dock kunna precisera vilken åtgärd

enligt barnavårdslagen, som nämnden avser att vidtaga, kräves tillgång till

helt annat material än vissa uppgifter, framkomna ur samtal med ett mer

eller mindre begränsat antal personer och den minderårige själv. Nämnden

har en hel rad av alternativa åtgärder att överväga, och det är därvid av*

central bet\rdelse att ha en tillräckligt ingående kännedom om den unge

lagbrytarens personliga och karaktärsmässiga förutsättningar att genom den

ena eller andra åtgärden kunna tillrättaföras.

Därest barnavårdsnämnden endast skall yttra sig om huruvida den anser

åtal böra ifrågakomma, eller den anser socialvården själv kan ta ansvaret

för fallet, så är givetvis en kort remisstid tillräcklig, med hänsyn till

att åtalsfallen kunna förutsättas bli ytterst få. Barnavårdsnämnden vill därför

bestämt förorda, att lagen får en sådan utformning, att nämndens yttrande

endast skall avse frågan, huruvida den tillstyrker åtal eller den är beredd

att påtaga sig ansvaret själv och vidta »åtgärder enligt barnavårdslagen».

Nämnden är bland de alternativa åtgärder, som kunna ifrågakomma,

långt ifrån alltid beredd att besluta om just skyddsuppfostran. Även om eu

sådan åtgärd icke åtföljes av intagande på ungdomsvårdsskola, så är likväl

beslut om skyddsuppfostran i många fall den längst gående åtgärd som

beslutas.

Därest emellertid lagstiftningen får den utformningen, att nämnden icke

enbart skall ange, att (ten påtar sig ansvaret och avser att »vidtaga åtgärder

enligt barnavårdslagen» utan även måste ange, vilken konkret åtgärd den

skall besluta om eller redan har beslutit om, anser nämnden, att en kort tid

icke är praktiskt genomförbar. Läkarundersökning, testning, samtal med

den minderårige och hans anförvanter, arbetsgivare etc., expeditionell be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

31

handling, behandling inför nämnden — som ju icke har sammanträde dagligen

— allt detta måste ta en betydligt längre tid. Nämnden har efter synnerligen

ingående övervägande kommit till den slutsatsen, att remisstiden

under dessa förutsättningar icke kan nedbringas mer än till 2 å 3 månader,

om icke grundligheten i utredningen skall allvarligt eftersättas, och nämnden

skall nödgas besluta om åtgärder i brådskans tecken, som på ett senare

stadium visa sig mindre välbetänkta.

Därest lagen så utformas, att barnavårdsnämndens här redovisade yrkande

om remissvarets innehåll tillgodoses, uppkommer likväl frågan, huruvida

14 dagar är tillräckligt. Enligt barnavårdsnämndens mening är så icke fallet,

utan även vid detta enklare svar kräves en tidrymd av en månad. Denna

ståndpunkt grundar sig på en rad administrativa och praktiska bedömanden.

Beaktas icke vad här sagts blir följden, att undantagsregeln blir huvudregel.

I samband härmed kunde även övervägas, och för nedbringande av

remisstiden, sådan lagändring kunde genomföras, att yttrandet finge, där

Konungen för viss kommun medger detta, å nämnds vägnar avges av dess

ordförande. De av barnavårdskommittén uttalade farhågorna med hänsyn

till risken av konflikt mellan ordförande och nämnd kan i Stockholm undgås

genom att ärendena före ordförandebeslutet behandlas i nämndens delegation

för skyddsuppfostringsärenden. Denna består av sex ledamöter och

sammanträder varje vecka.

Bestämmelser om snabbhet i handläggningen av mål mot underåriga har

upptagits i en ny 6 § i lagen den 20 december 1946 med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Enligt

första stycket i paragrafen skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt.

Jämlikt andra stycket skola, om allmänt åtal väckes mot den som ej

fyllt 18 år för brott varå straffarbete kan följa, ändå att han ej är häktad,

de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade

är häktad. Den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken

är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall räknas från den dag,

då bevis om stämningens delgivning inkommit till rätten.

Förslaget i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran. I ett

av en ledamot i Svea hovrätt avgivet särskilt yttrande framhålles att de föreslagna

ändringarna äro välkomna och böra snarast genomföras på lämpligt

sätt. Mål, vari den misstänkte är ställd under övervakning, böra rimligen

behandlas med samma snabbhet som mål, vari den misstänkte är häktad.

Göta hovrätt erinrar dock om att det icke alldeles sällan förekommer att

straffarbete ingår i latituden för brott, som i det aktuella fallet ter sig skäligen

bagatellartat och uppenbarligen icke kommer att föranleda annan påföljd

än böter. I mål om sådant brott kan det icke anses erforderligt att iakttaga

samma snabbhet. Hovrätten förordar därför att från reglerna i andra

stycket undantag göres för de fall, då åklagaren som anledning för åtalets

väckande uppgivit att han funnit den misstänkte böra dömas till böter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att det icke föreligger tillräckliga

skäl för behandling av förevarande slag av mål som mål mot häktad

och att det i 6 § första stycket föreslagna stadgandet är tillfyllest för

att befrämja en snabb handläggning av mål mot underåriga förbrytare. Föreningen

anför härom:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föreningen delar den uppfattningen, att mål mot underårig bör behandlas

skyndsamt. Detsamma kan emellertid sägas gälla andra mål, däri fråga

är om ådömande av frihetsstraff, villkorlig dom, förvaring eller liknande.

Hos domstolarna torde även ha utbildats den praxis att behandla dylika mål

med en viss förtursrätt. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att när en person

begått brott, det ofta dröjer orimligt länge innan han blir lagförd och dömd.

Enligt föreningens erfarenhet är den huvudsakliga orsaken härtill den

långa tid — ej sällan ett halvt till ett år, stundom än längre — som förflyter,

innan åtal väckes. Den tidsbesparing, som skulle vinnas genom att

binda domstolarna vid snäva tidsfrister, torde därför bli tämligen obetydlig

i förhållande till den tid, som åtgår för förundersökningen. De snäva tidsfristerna

torde bliva till olägenhet för det löpande arbetet vid domstolarna

och, vad häradsrätt angår, nödvändiggöra hållandet av särskilda sammanträden

i många fall. En tid av en vecka är, enligt vad erfarenheten visat,

ofta för kort för att den tilltalade och eventuella vittnen skola hinna delgivas

kallelser till huvudförhandlingen i god tid före densamma.

Föreningen anmärker mot den i 6 § andra stycket föreslagna utgångspunkten

för tidsfristen för hållande av huvudförhandling följande:

Enligt rättegångsbalken ankommer det principiellt på rätten att utfärda

stämningen. Denna skall innefatta antingen föreläggande för den tilltalade

att hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen eller

ock, om sådan bevisuppgift ej erfordras, omedelbar kallelse till huvudförhandlingen.

I båda fallen saknar rätten vid utfärdandet av stämningen kännedom

om vilken dag delgivningsbeviset kommer rätten tillhanda. Därest

icke den tilltalade är på ett eller annat sätt omhändertagen, har rätten i

många fall ej heller möjlighet att approximativt beräkna denna dag. Erfordras

bevisuppgift före huvudförhandlingen, är en tid av en vecka alltför kort

för avlämnande av sådan uppgift och för utfärdande och delgivning av kallelser

till huvudförhandlingen. Erfordras icke bevisuppgift, vore det meningslöst

och onödigt tidsfördröjande att först utfärda en stämning med bevisuppgift

för att få en utgångspunkt för den föreslagna tidsfristen samt att

därefter utfärda särskilda kallelser till huvudförhandling. Såsom förut framhållits

är en tidsfrist av en vecka i allmänhet för kort för delgivning av erfoderliga

kallelser.

Yttrandena över de av barnavårdskommittén föreslagna ändringarna i

barnavårdslagen ha huvudsakligen tagit sikte på frågan om barnavårdsnämndernas

kompetens och länsstyrelsernas kontroll över deras verksamhet.

Utöver de allmänna synpunkter å rättssäkerheten vid administrativa

frihetsberövanden, som tidigare berörts vid förslaget om ändring i 1944 års

lag om eftergift av åtal, har från flera håll tillkännagivits tveksamhet om

barnavårdsnämnderna med sin nuvarande organisation särskilt i mindre

kommuner ha tillräckliga kvalifikationer med hänsyn till det stora ansvar

den föreslagna lagstiftningen lägger å nämnden. Uttalanden i denna riktning

återfinnas, bl. a., hos barnavårdsnämnden i Malmö, föreningen Sveriges

landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Svenska stadsförbundet

anser däremot att barnavårdsmyndigheterna bättre än de allmänna domstolarna

— med den sammansättning de nu ha vid behandlingen av förevarande

brottmål — kunna bedöma, vilka åtgärder som i det individuella fallet

böra tillgripas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

33

I fråga om kontrollen över barnavårdsnämndernas verksamhet uttalar

bl. a. hovrätten för Nedre Norrland att länsstyrelsen icke är någon domstol

och att den prövning, som där kan förekomma, icke torde ur rättssäkerhetssynpunkt

erbjuda samma garanti som domstolsförfarandet. Länsstyrelsen i

Västmanlands län understryker vikten av att bestämmelser utfärdas som

möjliggöra, att länsstyrelsen hålles fortlöpande underrättad om barnavårdsnämndernas

handhavande av sina uppgifter. Poliskammaren i Malmö finner

länsstyrelsens kontrollmöjligheter för närvarande vara bristfälliga och

framhåller att en förstärkning bör ske samtidigt med den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:

Barnavårdsnämnden kan i och för sig väl förstå det allmänna intresset av

att en kontrollmöjlighet finnes över att en barnavårdsnämnd, som påtagit

sig ansvaret för en minderårig lagbrytare, verkligen fullgör sitt ansvar och

vidtager lämpliga åtgärder. Framförallt torde kontrollsynpunkten vara av

viss betydelse beträffande mindre kommuner, som dels sällan ha dylika

fall av ungdomsbrottslighet, och sålunda inte förvärvat någon erfarenhet,

dels icke ha tillgång till en utbildad personal. Men å andra sidan torde dessa

fall vära relativt begränsade till antalet då ju ungdomsbrottsligheten är

koncentrerad till tätorterna och främst storstäderna. Och just för dessa

stora kommuner kommer med visshet en dylik kontroll att bli ytterst betungande.

Skulle lagstiftarna fatta beslut i enlighet med barnavårdskommitténs förslag,

införes härmed en rapportering utan tidigare motsvarighet. Dess omfång

kommer med säkerhet att snabbt växa och bli av mycket stora dimensioner.

Dessutom måste om ej hela förfarandet skall stanna på papperet

givetvis fortlöpande en ingående granskning av inkommande rapporter anordnas

och prövning i varje individuellt fall företas av huruvida vederbörande

barnavårdsnämnd vidtagit de åtgärder, som varit lämpliga och erforderliga.

Där länsstyrelse vid sin granskning funnit att så ej skett eller att

tvekan kan råda om lämpligheten av vidtagen åtgärd eller av att ej åtgärd

vidtagits, som länsstyrelse finner erforderlig, måste dessutom förutsättas en

omfattande kommunikation mellan länsstyrelse och vederbörande nämnd,

infordrande av förklaring och kompletterande uppgifter etc. Bortsett från

den orimliga arbetsbörda detta måste lägga på barnavårdsnämnden, kan

man fråga sig hur länsstyrelserna med nuvarande organisation skola kunna

genomföra en kontrollerande verksamhet av detta slag.

En liknande ståndpunkt intages av barnavårdsnämnderna i Göteborg och

Malmö.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslagets genomförande skulle

medföra en arbetsbelastning, som ämbetet med nuvarande resurser omöjligen

ser sig i stånd att bemästra, och att frågan borde bli föremål för en

mera ingående utredning.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, alt kommittéerna icke synas

ha hyst några betänkligheter, när det gällt den principiella frågan att överlämna

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd mot unga lagöverträdare, men

att utformningen av länsstyrelsernas övervakning ger intryck av misstro mot

barnavårdsnämndernas vilja och förmåga att handlägga dessa ärenden. Nå
liiliang

till riksdagens protokoll i952. 1 samt. Nr 223.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gon större kritik torde dock icke kunna riktas mot nämndernas sätt att tilllämpa

bestämmelserna om skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller, att det för att hjälpa de

barnavårdsnämnder på mindre orter, vilka på grund av oerfarenhet vid behandlingen

av kriminell ungdom kunna komma att beredas vissa svårigheter

som följd av den nya lagstiftningen, torde vara tillfyllest att barnavårdskonsulenterna

och barnavårdsassistenterna åläggas att ägna särskild uppmärksamhet

åt det slag av ärenden, varom här är fråga, och att i större utsträckning

än hittills ge bistånd åt nämnderna.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att enligt § 81 mom. 2 barnavårdslagen

har länsstyrelse rätt att tillhålla barnavårdsnämnd att vidtaga

erforderlig åtgärd i de fall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande

enligt barnavårdslagen tillkommer barnavårdsnämnd, och enligt § 26

mom. 3 äger länsstyrelse om den icke finner sig kunna fastställa barnavårdsnämnds

beslut angående skyddsuppfostran rätt föreskriva, att barnavårdsnämnd

skall vidtaga förebyggande åtgärd. Enligt förbundets mening

bör dock icke denna bestämmelse ges sådan innebörd, att den kan utnyttjas

för en detaljreglering från länsstyrelsens sida över vilka åtgärder, som

skola vidtagas av barnavårdsnämnd i individuella fall, när omhändertagande

för skyddsuppfostran icke förekommit.

Av remissmyndigheter som särskilt uppmärksammat de i 23 § barnavårdslagen

införda ändringarna, avseende väsentligen att ge barnavårdsnämnd

rätt att meddela föreskrifter för den som, utan att vara omhändertagen för

skyddsuppfostran, är ställd under tillsyn eller övervakning, ha barnavårdsnämnderna

i Göteborg och Malmö uttalat att det kunde vara tillräckligt att

utfärda allmänna bestämmelser om fullgörandet av tillsynen eller övervakningen.

Svenska landskommunernas förbund anser att stadgandets konsekvenser

borde ha ägnats särskild uppmärksamhet och ytterligare belysts.

Även Svenska socialvårdsförbundet anser att frågan bör bli föremål för

ytterligare överväganden. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrker

förslaget i denna del, ifrågasätter om icke bland föreskrifterna borde jämväl

ha upptagits skyldighet att underkasta sig behandling på anstalt, och

hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om användning av föreskrift

om betalning av skadestånd borde ingående övervägas.

Den i 46 § 2 mom. vidtagna ändringen, medförande att utskrivning i fråga

om barn som omhändertagits för skyddsuppfostran efter fyllda 15 år skall

kunna uppskjutas till dess tre år förflutit från omhändertagandet även om

intagning å ungdomsvårdsskola ej kommer till stånd, har lämnats utan erinran

i yttrandena. Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg upptaga

i detta sammanhang till diskussion även en annan fråga. Förstnämnda barnavårdsnämnd

uttalar:

Genom ändringen möj liggöres förutom ett utsträckande av tillsynstiden,

vilket uppenbarligen ansetts ofrånkomligt bland annat av det skälet att

skyddsuppfostran i framtiden ej skall kombineras med övervakning enligt

lagen om villkorlig dom, dels att skyddsuppfostran kan fortsätta efter 18 år

för person, som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke överläm
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35

nats till ungdomsvårdsskola, dels att en på samma sätt omhändertagen men

sedermera villkorligt utskriven pojke eller flicka kan återtagas även efter

fyllda 18 år. I detta sammanhang kan det sättas i fråga om ej jämväl övervakningstiden

beträffande andra än skyddsuppfostringsfall borde kunna utsträckas.

Den övre åldersgränsen för övervakning anses för dessa fall ligga

vid den ålder, efter vars uppnående ett omhändertagande för skyddsuppfostran

ej längre kan komma till stånd. Nu gällande bestämmelser medföra

att övervakningen ej sällan slutar, även där dess fortsättande varit motiverat

av hänsyn till den unges bästa. Barnavårdskommittén har ansett det

förenat med svårighet att genomföra en ändring i här berört hänseende annat

än i samband med en omfattande nydaning av bestämmelserna angående

den förebyggande verksamheten i dess helhet. Betänksamheten borde

egentligen vara mindre inför ett förslag i syfte att möjliggöra ingripanden

av mindre allvarlig art.

Yttranden angående inrättande av övervakningshem.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över riksåklagarämbetets skrivelse den

26 november 1951 uttalat sig jämväl om vad kommittéerna i anledning av

samma skrivelse föreslagit. Om den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande

av övervakningshem anför styrelsen bl. a.:

Styrelsen vill helt instämma i riksåklagarämbetets åsikt, att ett ur kriminalpolitisk

synpunkt fullt tillfredsställande läge kan uppnås endast därest

sådana unga lagöverträdare, beträffande vilka återfallsrisk föreligger, bliva

tagna i förvar omedelbart efter det att första utslaget av deras kriminalitet

blir känt. Såsom framgår av vad tidigare sagts om de till buds stående

övervakningsformerna och deras brister saknas för närvarande möjlighet

att på ett någorlunda betryggande sätt omhändertaga och förvara unga lagöverträdare

i avsikt att hindra fortsatt brottslighet under pågående förundersökning.

Framför allt i de största städerna har behovet av att skapa såväl

rättsliga som faktiska förutsättningar för ett snabbt och samtidigt effektivt

omhändertagande av kriminell ungdom med stor återfallsrisk blivit allt

mera trängande. Styrelsen finner därför riksåklagarämbetets förslag om inrättande

av hem för tillfällig förvaring värt allt beaktande. Förslaget har

även föranlett strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen

att vidtaga vissa preliminära undersökningar om möjligheterna

att realisera det framlagda förslaget. Enligt det av kommittéerna

nyligen framlagda förslaget angående behandlingen av de yngsta lagöverträdarna

bör socialvården i framtiden omhändertaga huvudparten av all kriminell

ungdom. Styrelsen anser i likhet med kommittéerna, att socialvården

bör taga hand om dessa ungdomar även under utredningstiden bl. a. för

undvikande av den dualism, som lätt kan uppstå om de judiciella myndigheterna

skola omhändertaga ifrågavarande ungdomar under den tid förundersökning

pågår för att sedan i flertalet fall överlämna dem till socialvården.

Styrelsen är väl medveten om att anordnandet av dylika utredningshem

måste föregås av grundlig utredning rörande platsbehov, placering, materiell

och personell utrustning in. m. samt erforderliga författningsbestämmelser.

Kravet på möjligheter till betryggande förvaring av ungdomar misstänkta

för brott är emellertid i de största städerna, Stockholm, Göteborg och

Malmö, så påträngande att en provisorisk lösning av problemet torde vara

nödvändig att genomföra, intill dess en fullständig utredning av problemet

med deras omhändertagande under utredningstiden föreligger.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Styrelsen understryker behovet av psykiatriska ungdomskliniker och uttalar,

att man säkerligen skulle kunna komma bättre till rätta med klientelet

på ett sjukhus än i ett utredningshem. Styrelsen hemställer dels om skyndsam

utredning rörande möjligheterna att inom socialvården anordna utredningshem

dels ock om upptagande av förhandlingar med representanter för

städerna Stockholm, Göteborg och Malmö om förutsättningarna för anordnande

av provisoriska utredningshem i dessa städer. Utredningen bör, enligt

styrelsens mening, lämpligen anförtros åt barnavårdskommittén.

I de över kommittéernas förslag avgivna yttrandena vinner tanken på inrättande

av övervakningshem allmän anslutning och betonas vikten av att

dessa hem snarast möjligt inrättas.

Angående frågan vart hemmen skola administrativt hänföras, yttrar barnavårdsnämnden

i Göteborg:

Beträffande frågan om övervakningshem anse kommitterade att dessa böra

anordnas inom barnavårdens ram. Om dessa övervakningshem skola ställas

»i barnavårdens regi», inställer sig först den frågan om därmed avses att

barnavårdsnämnderna skola stå som huvudmän och betala de härmed förbundna

kostnaderna. Då dessa institutioner helt naturligt måste vara av

sluten karaktär, anser nämnden, att det skulle vara synnerligen olyckligt

om de infördes i den lokala barnavårdens regi. Tanken är icke tilltalande

med hänsyn till den psykologiska belastning ett »ungdomshäkte» skulle

medföra för barnavårdsnämnden. Nämnden förmenar i stället att huvudmannaskapet

bör anförtros socialstyrelsen.

Samma mening uttalas av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att övervägande skäl synas tala för att

utredningshemmen eller övervakningsavdelningarna böra bli statliga.

Hovrätten för övre Norrland anser att avgjort företräde bör lämnas åt det

alternativ, som innebär att övervakningshem inrättas i närmare anslutning

till gällande häktningsregler, framför alternativet att inom barnavårdslagens

ram anordna betryggande övervakningsmöjligheter.

Departementschefen.

Bestämmelsen att straffrättsligt ansvar inträder vid 15 års ålder har gammal

hävd. Det är egentligen fråga om den gamla myndighetsåldern, vilken

kan ledas tillbaka ända till landskapslagarna. Redan på 1700-talet höjdes

den civilrättsliga myndighetsåldern till 21 år, medan straffbarhetsåldern i

princip bibehölls vid 15 år och i vissa hänseenden kunde vara ändå lägre.

Denna straffrättsliga myndighetsålder bygger alltså icke på några nutida

överväganden om människors mognad vid olika ålder och möjligheten att

påverka dem genom allmänna straff. Det torde också vara ovanligt i andra

länder att frihetsstraff användes för den som blott är 15 år. Ehuru detta

kan förekomma hos oss, ha dock för ungdom som begått allvarligare brott

inrättats särskilda behandlingsformer, vilka syfta till att genom uppfostran

och utbildning möjliggöra en anpassning i samhället och som i stor utsträck
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

37

ning träda i stället för straff. Då det gäller den yngsta åldersgruppen, ungdom

under 18 år, sker detta genom en anknytning till samhällets barnavård.

Det ingår nämligen i barnavårdsnämndernas uppgifter att inskrida mot vanart

enligt de för skilda åldersgrupper något olika regler som finnas i barnavårdslagcn.

Begreppen vanart och brottslighet sammanfalla icke. Å ena

sidan kan vanart förekomma, utan att brott blivit begånget, och å andra

sidan kunna straffbara gärningar vara av mera tillfällig natur och icke visa

en sådan asocialitet, mot vilken barnavården skall ingripa. Men bortsett

härifrån föreligger tydligen ett betydande område, inom vilket både barnavårdsorganen

och de rättsvårdande myndigheterna äro behöriga. Deras behörighet

innebär också en skyldighet att ingripa.

Förhållandet mellan barnavårdsorganens och domstolarnas åtgärder är

reglerat på det sättet att omhändertagande enligt barnavårdslagen förfaller,

då fängelse eller straffarbete skall verkställas. Detta gäller, oavsett

om straffet ådömts omedelbart eller varit förenat med anstånd som förklarats

förverkat. Samma verkan som fängelse eller straffarbete har ungdomsfängelse

eller förvaring, i den mån dessa behandlingsformer kunna förekomma.

Däremot står omhändertagande enligt barnavårdslagen icke tillbaka

för andra av domstol beslutade påföljder för brott. Sålunda kan t. ex.

skyddsuppfostran vara förenlig med böter eller villkorlig dom och förvandlingsstraff

för böter får vika för behandling i ungdomsvårdsskola.

Det ligger i sakens natur att, då både allmänt straff och uppfostran inom

barnavården kunna komma i fråga — och jag tänker nu närmast på den

allvarligare brottsligheten — man såvitt möjligt söker låta straffet stå tillbaka

för uppfostran. Tekniskt åstadkommes detta genom att åklagaren eftergiver

åtal eller domstolen, då saken förts inför denna, meddelar villkorlig

dom; härigenom lämnas sålunda utrymme för barnavårdsnämndens

åtgärder. I samband med villkorlig dom kan domstolen på förslag

av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes

omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen har såtillvida avgörandet

i sin hand, att den genom ett ovillkorligt frihetsstraff kan skjuta

barnavårdsorganens åtgärder åt sidan. Å andra sidan äro dessa organ, i den

mån deras verksamhet ej sålunda sättes ur spel av domstolen, icke bundna

av domstolens beslut utan endast av den skyldighet barnavårdslagen

ålägger dem. Den som är omhändertagen för skyddsuppfostran skall som

regel intagas på ungdomsvårdsskola men kan också överlämnas till enskilt

hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt. Även särskild

vård, bl. a. för sinnessjuka och sinnesslöa, kan förekomma.

Inom åldersgruppen under 18 år ha ovillkorliga frihetsstraff varit sällsynta.

Tidigare fanns för denna åldersgrupp en särskild behandlingsform,

tvångsuppfostran, vilken av domstol kunde föreskrivas såsom påföljd för

brott. Denna behandlingsform avskaffades år 1947, sedan det visat sig att

den i praktiken alltmer ersattes av skyddsuppfostran. En förutsättning för

denna reform var att det klientel som behövde vård på anstalt skulle omhändertagas

för skyddsuppfostran. Därvid uttalade jag, i likhet med strafflag
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Rungl. Maj.ts proposition nr 223.

beredningen, den uppfattningen att man icke behövde hysa farhågor för att

domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran

skulle i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.

Såsom framgår av riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 visade

sig också detta antagande vara riktigt under de första åren efter reformen.

Därefter har antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp stigit.

Det kan då vara av betydelse att söka bilda sig någon uppfattning om

vad som orsakat denna ökning. Några yttranden utgå från att det föreligger

en ändrad inställning hos domstolarna. I flertalet yttranden framhålles däremot

att ökningen icke kan uppfattas såsom ett uttryck för en ändrad praxis

hos domstolarna. Man anser att den i stället bör sättas i samband med en

allmän ökning av brottsligheten inom denna åldersgrupp. Det rör sig för

övrigt i sin helhet om ett så litet antal fall att ändringar i siffrorna kunna

förklaras av mera tillfälliga omständigheter.

Den av byråchefen Eriksson utförda klientelundersökningen (SOU 1952:

5) synes giva vid handen att ovillkorliga frihetsstraff numera som regel användas

endast i mycket svåra fall. Både denna utredning och den av hovrättsassessorn

Sara Falk utförda genomgången av domstolsakterna visa, att

en väsentlig del av de till ovillkorligt frihetsstraff dömda utgöres av elever

i ungdomsvårdsskola, vilka begått brott under permission, såsom villkorligt

utskrivna eller efter rymning. Hela antalet i den sistnämnda utredningen

undersökta domar utgör 80. Av dessa avsågo dock 15 sådana som förut

avtjänat frihetsstraff, ytterligare 4 utlänningar, som synas ha uppehållit

sig i landet endast tillfälligt, och 3 fall där någon åtgärd enligt barnavårdslagen

icke varit ifrågasatt och något yttrande härom icke inhämtats. Bland

därefter återstående 58 fall, i vilka ovillkorligt frihetsstraff ådömts, avsågo

47 fall ungdomsvårdsskoleelever, och i 32 fall av dessa hade vederbörande

skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande

till skolan. Ehuru domstolen icke är bunden härav, är det uppenbart

att den knappast kan åsidosätta ett sådant yttrande och att detta därför

kan vara avgörande för utgången; i vad mån så verkligen varit förhållandet

kan endast i några undantagsfall utläsas ur domskälen. I fråga om de övriga

ungdomsvårdsskoleeleverna hade skolstyrelsen (eller socialstyrelsen) i 11

fall tillstyrkt en fortsatt behandling på ungdomsvårdsskola, medan yttrande

om reaktionsformen saknas i 4 fall. Beträffande de 11 fall som icke avse

ungdomsvårdsskoleelever hade barnavårdsnämnd i 5 fall föreslagit eller

beslutat skvddsuppfostran och i 6 fall motsatt sig åtgärd enligt barnavårdslagen

eller ansett behandling på sluten avdelning av ungdomsvårdsskola

behövlig, vilket dock icke kunnat ordnas.

I det förslag till avskaffande av tvångsuppfostran, som lades till grund

för 1947 års lagstiftning i detta ämne, anförde strafflagberedningen att beredningen

förutsatte att, när socialstyrelsen icke längre, såsom tidigare, kunde

överföra mera elakartade fall från ungdomsvårdsskola till tvångsuppfostringsanstalt,

det borde inrättas någon särskild ungdomsvårdsskola för

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

39

dessa med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit sådana

fall kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. I anledning

av detta uttalande, vilket underströks i flera remissyttranden, framhöll

jag att det då pågick en utbyggnad av Långanäs yrkesskola, vilken skulle

medföra ökade möjligheter till differentierad vård av det relativt svårskötta

klientelet. Skolan, som har till huvuduppgift att ta emot ungdomar över

18 år, har även fått ta hand om svårfostrade under 18 år, i den mån utrymmet

räckt till.

Det har emellertid visat sig att det klientel som hänvisas till ungdomsvårdsskolorna

under senare år blivit allt besvärligare. Denna utveckling har

medfört vissa svårigheter att med skolornas nuvarande resurser effektivt

omhändertaga de mest svårbehandlade. Efter förslag av ungdomsvårdsskoleutredningen

har chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen

till denna riksdag, femte huvudtiteln (s. 67—69), förordat en utbyggnad

av Sundbo yrkesskola. Ungdomsvårdsskoleutredningen är dessutom sysselsatt

med att utarbeta en plan för organisationen av ungdomsvårdsskolorna.

En väsentlig linje i utredningens program är att de nuvarande stora elevgrupperna

skola delas upp i små grupper, där de besvärligaste eleverna få

mindre möjligheter att göra sig gällande, medan samtidigt en intensivare

fostran från personalens sida kan ske. Denna metod för behandlingen brukar

betecknas »den lilla gruppens princip».

Av vad nu sagts torde framgå att ökningen av antalet ovillkorliga frihetsstraff

i åldersgruppen under 18 år, bland annat, sammanhänger med att

ett antal av de ungdomar som intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att

begå brott i samband med rymningar, permissioner och försöksutskrivningar

och på grund därav överföres till fängelserna. Därigenom avbrytes den

skyddsuppfostran, för vilken dessa elever intagits i skolorna. Det är uppenbarligen

nödvändigt att närmare överväga denna, icke åsyftade och ej heller

förutsedda utveckling. Frågan gäller alltså, var de mest svårbehandlade

skola omhändertagas eller, med andra ord, om ungdomsvårdsskoleorganisationen,

såvitt angår ungdom i åldern 15—17 år, i princip bör vara inrättad

för hela åldersgruppen eller för denna åldersgrupp med undantag av de svåraste

fallen. För att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja

sin planläggning av skolorganisationen, och även för att strafflagberedningen

och barnavårdskommittén skola kunna utföra sitt arbete på hithörande

område, är ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida påkallat.

Innan jag anger min ståndpunkt i denna fråga, som är huvudfrågan i

kommittéernas utlåtande, vill jag något beröra de alternativ som föreligga.

Inom de vanliga fångvårdsanstalterna finnas icke några möjligheter till en

särbehandling av dessa yngsta. I viss utsträckning är det möjligt att göra

en differentiering, men denna kan icke för närvarande drivas så långt att

icke detta yngsta klientel sammanblandas med äldre och mera avancerade

brottslingar. Frågan om inrättande av säranstalter för det yngre, ordinära

fångklientelet har behandlats vid årets riksdag. Därvid framhöll jag i stats
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkspropositionen, andra huvudtiteln (s. 82) att jag anslöt mig till fångvårdsutredningens

uppfattning att straff- och fängelsefångar i åldersgruppen

15—17 år snarast borde överföras till socialvården, men att i avbidan

härpå under en övergångstid dessa ungdomar skulle underkastas behandling

på säranstalter på samma sätt som utredningen förordat för 18—20- årsgruppen. Inrättandet av dessa säranstalter medför alltså en i viss mån

ökad möjlighet till differentiering men löser icke problemet för den yngsta

åldersgruppen.

I riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 har framförts det alternativet

att den nedre åldersgränsen för ungdomsfängelse, vilken nu är 18

år, skulle sänkas. En sådan ändring skulle, enligt riksåklagarens mening,

medföra att de grövre fallen regelmässigt skulle komma in under denna

behandlingsform. Kommittéerna ha avstyrkt detta förslag och framhållit

att ungdomsfängelse icke i något hänseende skulle vara ändamålsenligare

än skyddsuppfostran. Jag vill här till en början påpeka, att det icke blir

möjligt att med tillgängliga resurser realisera detta alternativ. Vad som redan

finns och vad som kommer till genom den planerade Roxtunaanstalten

behövs mer än väl för ungdomsfängelsets nuvarande uppgifter. Man kan

icke med säkerhet räkna med att, om man öppnar vägen till ungdomsfängelse

för den yngsta gruppen, tillströmningen stannar vid ett så begränsat

antal som de till ovillkorligt frihetsstraff dömda nu utgöra. I varje fall

är det icke möjligt att, utan en betydande utbyggnad, ordna en särbehandling

inom ungdomsfängelsets ram för den yngsta åldersgruppen.

Framför allt vill jag emellertid framhålla, att det här skulle bli fråga om

sammanblandning av olika åldersgrupper på samma anstalt med de svårigheter

detta medför inom detta känsliga och obalanserade klientel. Naturligtvis

kan det tänkas att enstaka 17-åringar kunna vara tidigt utvecklade och

jämförliga med dem som äro något år äldre, men man bör säkerligen akta

sig för att tro att en avancerad brottslighet i allmänhet är ett uttryck för en

tidig mognad. Det torde snarare förhålla sig så att kriminalitet ofta är ett

symtom på känslomässig efterblivenhet och omognad. Alt sålunda med

brottslighetens art såsom grund hänföra vissa i åldern 15—17 år till eu

högre åldersgrupp är icke sakligt motiverat. Tvärtom har man anledning

befara att dessa yngsta påverkas i en skadlig riktning genom att sammanföras

med äldre, mera avancerade brottslingar.

I yttrandena anföres att socialvårdens resurser för närvarande äro otillräckliga

för att taga hand om de svåraste fallen. Detta är emellertid icke

något sakligt skäl för att bibehålla någon grupp av de mest svårbehandlade

inom fångvården längre än som är oundgängligen nödvändigt. På längre sikt

gäller frågan icke, vilka resurser socialvården för närvarande har för denna

uppgift. Fångvårdens nuvarande möjligheter att omhändertaga de yngsta

lagöverträdarna äro minst lika bristfälliga. Frågeställningen måste i stället

avse, vilka resurser samhället som helhet bör använda och upprusta för att

bekämpa brottsligheten inom den yngsta åldersgruppen. Och härvid måste

det göras alldeles klart att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

41

utformning icke är någon ändamålsenlig behandling för ungdom under 18 år.

Den av byråchefen Eriksson upprättade återfallsstatistiken bestyrker vad

man redan förut känner av andra undersökningar, nämligen att återfallsprocenten

för de ungdomar som suttit i fängelse är skrämmande hög. Sålunda

visar statistiken för åren 1946—1950, om man bortser från dem som

dömts endast för militärförseelser, att av de 55 som frigåvos från frihetsstraff,

vilket ådömts dem före fyllda 18 år, samtliga med undantag av 8

återfallit i sådana brott som redovisas i straffregistret. Uträknat i procent

innebär detta att 85 procent återfallit. Av de 45 bland de sålunda frigivna,

vilka tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskolor, hade 42 återfallit i straffregisterbrott;

återfallsprocenten för dessa var alltså 90. Visserligen utgöra

de som dömas till ovillkorligt frihetsstraff ett urval av de svåraste inom sin

åldersgrupp och man kan redan av denna anledning vänta sig en hög återfallsfrekvens.

Utredningen visar dock att fängelsestraff icke förmått att

återföra dem till laglydnad.

Det är synnerligen viktigt att understryka detta, ty i diskussionen förekomma

ofta uttalanden som tyda på att man vill betrakta fängelse som en

hårdare och effektivare åtgärd, från vilken samhället avstår enbart av mildhet

och humanitet. Man hävdar att fängelsestraff även för de yngsta äro

påkallade av hänsyn till den laglydige medborgarens rättmätiga anspråk på

rättsskydd. Detta betraktelsesätt är alldeles oriktigt. All erfarenhet talar för

att ett effektivt bekämpande av brottsligheten bland dessa unga kräver en

intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång tid genom kvalificerad

personal och i former som för den unge möjliggöra en mognad och en naturlig

anpassning i samhället. Av en jämförelsevis kortvarig isolering i enbart

straffande syfte kan man icke vänta sig något annat än en utveckling till

återfallsbrottslighet, till framtida skada för samhället och den laglydige medborgaren,

för att icke tala om brottslingen själv.

Nu kan det naturligtvis sägas att ingen behandling alltid lyckas till fullo

och att en viss del av varje åldersgrupp, hur väl man än söker påverka de

unga, ändå utvecklas i dålig riktning. Man måste dock allvarligt erinra sig att

det här är fråga om ungdom i pubertetsåldern och att man beträffande denna

ålder knappast av aktuella svårigheter och beteenderubbningar kan draga

några säkra slutsatser om den kommande utvecklingen. Att döma en så ung

person till ovillkorligt frihetsstraff innebär att samhället ger upp hoppet om

att kunna bryta hans utveckling till återfallsförbrytare och uppfostra honom

till en laglydig medborgare. Något sådant bör uppenbarligen icke få ske,

innan man på alla sätt och under tillräckligt lång tid försökt med fostrande

och botande åtgärder.

Vad jag nu anfört har endast behandlat frågan om de åtgärder som kunna

anses ändamålsenliga för att återanpassa den enskilde lagbrytaren i samhället.

I yttrandena utvecklas emellertid också synpunkter som hänföra sig

till frågan om man genom ovillkorliga frihetsstraff kan avhålla andra än

den dömde från att begå liknande brott. Härvid anknytes till ett uttalande

av kommittéerna, enligt vilket åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade

från att begå liknande brott, icke får betraktas som ett särskilt skäl att

döma dessa unga till frihetsstraff. Detta uttalande har föranlett en vidlyftig

kritik. Självfallet kan jag icke här närmare ingå på dessa, delvis mycket

teoretiska resonemang. Jag vill dock — under betonande att jag icke åsyftar

extrema undantagsfall utan avser den typiska ungdomskriminaliteten,

vilken visar oförmåga hos den unge att anpassa sig i samhället och främst

tar sig uttryck i förmögenhetsbrott av olika slag, icke minst de numera

vanliga tillgreppen av motorfordon — framhålla följande allmänna synpunkter.

Samhällets åtgärder mot brottsligheten böra i främsta rummet ha till

syfte att förebygga brott. Ur denna synpunkt måste vad som sker på en

hel rad olika områden antagas vara av betydelse. Omvårdnad om det uppväxande

släktet och fostran av de unga, alkoholistvård och sinnessjukvård,

samhällsplanerande åtgärder av skilda slag, vilka inverka på bosättningsförhållanden,

levnadsvanor, åsikts- och moralbildning, allt detta återverkar,

direkt eller indirekt, på brottsligheten och kan ha betydelse för att förebygga

brott. Ett snabbt och effektivt ingripande mot begångna brott måste

antagas ha en central uppgift för att förebygga nya brott. Som ett led i förebyggandet

av brott måste också ändamålsenligheten i de påföljder som

drabba lagbrytaren ha sin betydelse. Härvid torde det enskilda fallet i allmänhet

spela mindre roll. Det torde mera vara fråga om en sorts fjärrverkan

på längre sikt och i stora sammanhang. Om man nu vill hävda alt det

är av största vikt att samhällets åtgärder mot brottsligheten icke eftersättas,

utan på alla områden, som direkt eller indirekt inverka på brottsligheten,

bedrivas med allvar och fasthet, så biträder jag helt denna mening.

Däremot kan en önskan att påverka andra människor till laglydnad icke

rättfärdiga att samhället försummar något i sin strävan att uppfostra och

tillrättaföra de yngsta lagöverträdarna och i stället beträffande dem lämnar

företräde åt sådana åtgärder som utåt te sig som mera repressiva. Icke den

yttre aspekten utan de vidtagna åtgärdernas ändamålsenlighet och det uppnådda

behandlingsresultatet ha i längden betydelse. Den momentana effekten

av en ändrad praxis i skärpande riktning bör icke överskattas. Härtill

kommer att för ungdom i den ålder det här gäller fängelse icke med säkerhet

uppfattas som strängare. Jag vill hänvisa till vad advokatsamfundet

i sitt yttrande sagt om att fängelsestraff för dessa unga kan te sig som

ett manbarhetsbevis, under det att ett omhändertagande i anstalt för missanpassade

barn icke romantiseras på samma sätt. Erfarenheten visar också

att de som dömas till fängelse icke finna detta straff avskräckande utan bruka

avgiva nöjdförklaring hellre än att genom överklagande söka få straffet

förändrat till en i regel betydligt längre och ej på förhand tidsbestämd behandling

på ungdomsvårdsskola.

Av nu anförda principiella synpunkter torde framgå att det väsentliga är

att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder

bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huru
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vida detta skall ske inom socialvård eller fångvård, och i sistnämnda fall

eventuellt i form av ungdomsfängelse, är icke av fundamental betydelse.

Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden.

En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med socialvårdens

skulle anordnas inom fångvårdens ram. Hovrätten för Västra

Sverige har framfört förslag i denna riktning. I praktiken är dock detta icke

någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgöra en betydande

organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och individuell

behandling samt en effektiv eftervård. För närvarande kunna dessa

skolor mottaga 900 elever. Och det bör beaktas att dessa anstalter utgöra

endast en del av samhällets organ för barna- och ungdomsvård. I nära

samband med dem arbeta kommunala och statliga barnavårdsmyndigheter.

Det är alldeles uppenbart att man genom att tillföra denna organisation de

erforderliga förstärkningarna skapar långt bättre möjligheter att taga om

hand den lilla grupp av svårbehandlade, som nu är i fråga, än om man

för denna heterogent sammansatta grupp skulle inrätta en särskild behandling

inom fångvården, vare sig detta sker i form av ungdomsfängelse

eller ordinärt frihetsstraff. I sistnämnda fall är behandlingen dessutom

alltför stelt bunden av fastställda och ofta relativt korta strafftider och

eftervården är bristfällig. Fångvårdsutredningen har också förklarat sig

icke vara i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp, som det här är fråga

om, kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma någotsånär adekvata anstaltspedagogiska

anordningar inom fångvården.

Det tillkommer icke mig att nu taga någon ståndpunkt till vilka åtgärder

som böra genomföras för att förstärka socialvårdens möjligheter att taga

om hand de mest svårbehandlade. Såsom tidigare angivits ha vissa förslag

i detta syfte redan förelagts årets riksdag. Frågan om ytterligare åtgärder

för samma ändamål utredes av ungdomsvårdsskoleutredningen och ställningstagandet

ankommer i första hand på chefen för socialdepartementet.

Jag vill emellertid förorda att åtgärderna på detta område, såväl planering

av anstalter och andra resurser som förberedelser för lagstiftning, skola utgå

från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och

därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården

och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnar jag öppet, om det vid den slutliga

utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt

att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen

hör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av

allvarligare beskaffenhet.

Det torde vara lämpligt att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om

denna principståndpunkt.

Vad härefter angår frågan om omedelbar lagstiftning ha

kommittéerna förordat vissa lagändringar av provisorisk karaktär, vilka i

huvudsak ha följande innebörd. I en särskild, fristående lag gives uttryck åt

den principen, att den som ej fyllt 18 år icke får dömas till frihetsstraff, med

mindre särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller även bestämmelse om

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att domstol, i stället för att döma den unge till böter eller frihetsstraff, efter

tillstyrkan av barnavårdsnämnd äger överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd

för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Härigenom skulle

ett sådant överlämnande frigöras från de förutsättningar som nu gälla för

villkorlig dom samt utbrytas ur den villkorliga domen till en självständig

skyddsåtgärd. Vidare föreslås ändringar i lagen om eftergift av åtal mot

vissa underåriga i syfte att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl

dragés inför domstol. Bestämmelser föreslås, vilka avse att åstadkomma

största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående

lagöverträdare, som icke fyllt 18 år. Och slutligen ha kommittéerna överlämnat

vissa av barnavårdskommittén upprättade utkast till ändringar i

barnavårdslagen, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom

vidga barnavårdsnämnds möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran

anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern under 18 år.

Om dessa lagförslag äro i yttrandena meningarna delade. I åtskilliga yttranden

tillstyrkas förslagen, under det att i andra framföres en kritik, som

i huvudsak ansluter sig till det av professor Agge inom kommittéerna avgivna

särskilda yttrandet. Kritiken går i stort sett ut på att man icke bör

genom provisorisk lagstiftning föregripa ett framtida principiellt ställningstagande

till grunderna för vårt reaktionssystem. Mot lagförslagens innehåll

anmärkes i främsta rummet, att de visa en tendens att begränsa domstols

handlingsfrihet och överflytta det sakliga avgörandet till administrativ

myndighet.

Även enligt min mening äro de av professor Agge anförda synpunkterna i

detta hänseende beaktansvärda. Jag delar den uppfattningen att man icke i

form av en provisorisk lagstiftning bör vidtaga några ändringar som principiellt

begränsa domstols befogenheter beträffande den åldersgrupp som

nu är i fråga. Sådana åtgärder föra nämligen med sig att frågan om rättssäkerheten

i förfarandet måste närmare övervägas, och denna fråga inbegriper

spörsmål om förhållandet mellan domstolar och barnavårdsnämnder

samt de sistnämndas organisation. Dessa vidlyftiga spörsmål kunna icke

överblickas i ett så begränsat lagstiftningsärende som det förevarande, och

de äro för övrigt under utredning.

Den framförda kritiken avser emellertid icke lagförslagen i deras helhet

och knappast heller de huvudsakliga delarna av dessa. Sålunda godtages i

allmänhet förslaget att domstols beslut att överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran

skall utbrytas ur den villkorliga domen och förvandlas till en särskild

skyddsåtgärd. Detsamma gäller förslaget att i lagen giva ett principiellt

uttryck åt att ungdom under 18 år som regel icke bör dömas till frihetsstraff.

En viss kritik förekommer dock mot kommittéernas motivuttalanden

rörande de särskilda skäl som böra få föranleda undantag från denna regel;

denna fråga skall jag behandla närmare i det följande. Bestämmelserna

om skyndsam handläggning av mål och ärenden rörande ungdom under

18 år tillstyrkas allmänt, frånsett detaljspörsmål angående längden av vissa

tidsfrister.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

45

Det bör dessutom framhållas att bristfälligheter i lagen kunna medverka

till att rättstillämpningen blir osäker. Gällande lag ger icke uttryck åt de

grundsatser som anses godtagna på hithörande område och faktiskt tilllämpas.

I yttrandena uttalas allmänt att det redan nu anses gälla såsom något

självklart, att skyddsuppfostran är den normala formen för omhändertagande

av ungdom under 18 år, som begått allvarligare brott och behöver

intagas på anstalt. Ovillkorligt frihetsstraff betraktas som ett undantag,

som kommer i fråga endast i särskilda fall. Denna praxis har stöd i motivuttalanden

i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran år 1947. I

propositionen (nr 298, s. 34) anfördes nämligen att den för villkorlig dom

stadgade förutsättningen, att den brottslige kan antagas utan att undergå

straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott, icke utgjorde hinder för att

använda villkorlig dom beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande

särskild fostran genom samhällets försorg dock måste anses påkallad och

för vilken sådan fostran måste anses lämpligare än straff.

Att lagstiftningen efter 1947 års reform icke var tillfredsställande förbisågs

icke. Det ansågs emellertid att en ny straffrättslig reaktionsform icke

borde skapas och att frågan kunde bero till dess strafflagberedningen fullgjort

den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, varmed

beredningen är sysselsatt. Ehuru jag alltså vid detta tillfälle ansåg

mig kunna nöja mig med de möjligheter gällande lag med stöd av motivuttalande

erbjöd för en riktig och lämplig praxis i överensstämmelse med

den uppfattning, till vilken Kungl. Maj :t och riksdagen anslutit sig, kan

jag, då frågan nu åter aktualiserats, icke underlåta att anföra betänkligheter

över att på detta område icke finnes tydlig lag. Möjligheten att härav kunna

följa oriktiga och olämpliga resultat kan icke helt uteslutas. Trots de

skäl som i allmänhet tala mot en provisorisk lagstiftning på ett område

som är under utredning, vill jag därför tillstyrka att i lag gives uttryck

åt den principen, att den som är under 18 år i allmänhet icke får dömas

till frihetsstraff. Att i samband därmed utbryta överlämnande till skyddsuppfostran

ur den villkorliga domen torde vara en lämplig åtgärd. Dessutom

finner jag det synnerligen angeläget att ändrade lagregler antagas

för att påskynda förfarandet i mål och ärenden rörande ungdom under 18 år.

Den långsamhet som nu råder är uppenbart vådlig och kan icke få fortsätta;

det krävs snabbare och effektivare åtgärder för att på ett tidigt stadium

avbryta de ungas utveckling till kriminalitet och insätta den fostrande

behandling som är möjlig.

Sålunda vill jag tillstyrka, att provisorisk lagstiftning nu vidtages, men

att denna begränsas till det huvudsakliga innehållet i den föreslagna lagen

om skyddsuppfostran för vissa underåriga lagöverträdare och vad därmed

äger omedelbart samband samt de föreslagna bestämmelserna om påskyndande

av förfarandet i mål och ärenden. I övrigt torde föreslagna ändringar

i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga icke böra genomföras.

De framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen, vilka i huvudsak

icke ha något nödvändigt samband med den nu förordade lagstiftningen,

böra ej heller upptagas till behandling i detta sammanhang.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

För att bereda socialvårdsmyndigheterna erforderligt rådrum att möta

uppgifter, som kunna följa av den provisoriska lagstiftningen, bör dess

ikraftträdande bestämmas till den 1 juli 1953.

Jag skall härefter övergå till att lämna en närmare redogörelse för de

sålunda förordade bestämmelserna. Däremot har jag icke anledning att närmare

behandla övriga delar av kommittéernas lagförslag.

I vissa yttranden har beträffande den föreslagna lagen om skyddsuppfostran

av vissa underåriga gjorts anmärkning mot lagens rubrik. Enligt min

mening torde också lagens innehåll vara bättre angivet, om lagen benämnes

lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av

underårig.

Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär kan jag icke biträda

den meningen att, i stället för en sådan fristående lag, ändrade regler

nu skulle införas i strafflagen. Ej heller synes det vara nödvändigt att erinran

om lagen, vars tillämpning ankommer på kvalificerade myndigheter,

behöver göras i strafflagen eller lagen om villkorlig dom.

I 1 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna förordat

intagas en bestämmelse om att domstol äger överlämna åt barnavårdsnämnd

att omhändertaga den dömde för skyddsuppfostran. Genom att stadgandet,

som nu har sin motsvarighet i 8 § lagen om villkorlig dom, flyttas ut ur

denna lag frigöres åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för

villkorlig dom.

Kommittéerna ha begränsat sitt förslag till att avse sådana fall då den tilltalade

vid rättens dom är under 18 år. I några yttranden har påpekats att

genom denna begränsning reformen endast blir partiell; om domstolen finner

lämpligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år,

måste alltjämt villkorlig dom tillgripas. Med hänsyn till att den som är över

18 år kan dömas till ungdomsfängelse synes denna skillnad icke ha någon

större praktisk betydelse. Det torde dock förekomma fall, då den som är

elev i ungdomsvårdsskola dömes för brott efter fyllda 18 år och då den

lämpligaste behandlingen anses vara att den pågående uppfostran på ungdomsvårdsskolan

fullföljes. Även andra fall kunna tänkas, då det är ändamålsenligt

att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år. Därför

har jag ansett lämpligt borttaga den särskilda åldersgränsen ur paragrafen.

Därigenom vinnes även den lagtekniska förenklingen att 8 § andra

stycket lagen om villkorlig dom kan helt upphävas.

I åtskilliga yttranden har anförts att domstol bör äga befogenhet att efter

barnavårdsnämnds hörande förordna om skyddsuppfostran, även om detta

ej tillstyrkes av nämnden. Kommittéerna ha nämligen föreslagit att åtgärden

skall kräva tillstyrkan av nämnden. I några yttranden framhålles också

att garantier måste skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös.

Det sålunda upptagna spörsmålet har otvivelaktigt principiell betydelse.

Till stöd för kommittéernas förslag kan anföras att detta bygger på det nu

gällande stadgandet i 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Å andra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

47

sidan har det nya stadgandet en vidsträcktare tillämpning; det avser även

det fall då den tilltalade redan är omhändertagen för skyddsuppfostran och

därunder även det praktiskt viktiga fallet att han är intagen på ungdomsvårdsskola.

I dessa fall är domstolen redan nu formellt obunden av bamavårdsmyndigheternas

yttrande, ty endast verkställighet av dom på frihetsstraff

befriar dessa från att fullfölja pågående skyddsuppfostran. För närvarande

torde domstolarna ofta i sådana fall, om de anse fortsatt skyddsuppfostran

vara den lämpligaste behandlingen, endast meddela villkorlig dom

utan formligt överlämnande för skyddsuppfostran; en i viss mån skiftande

praxis synes dock föreligga i detta hänseende.

Uppenbarligen är det vanskligt att finna en fullt tillfredsställande reglering

av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas

befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt avlägsnas.

Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av

den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen

bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men

väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att taga

den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet

kräver. A andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden av domstolens

åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens innehåll. Jag

föreslår alltså att domstols beslut enligt paragrafen skall fattas efter barnavårdsnämnds

hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa några

särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Det bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår

förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har endast

teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamålslöst

att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är beredd

att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkande

innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållandet

mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu förordade

regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen

är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna åt denna

att fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen, under

det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut utan av

barnavårdslagens bestämmelser.

Det synes vara erforderligt att det föreslagna stadgandet kompletteras för

att utmärka att omhändertagandet av elev i ungdomsvårdsskola icke ankommer

på barnavårdsnämnd utan på skolans styrelse.

Såsom jag redan framhållit har jag icke ansett att de av barnavårdskommittén

upprättade förslagen till ändringar i barnavårdslagen nu böra upptagas

till behandling, frånsett ett stadgande som äger omedelbart samband

med den förordade lagstiftningen i övrigt. Det torde därför ej heller för närvarande

böra övervägas att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, överlämnande

skall kunna ske icke endast för skyddsuppfostran utan för det mera vidsträckta

ändamålet av vård enligt barnavårdslagen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om att genom utbrytningen

ur lagen om villkorlig dom möjligheten att ge föreskrifter om skadeståndsbetalning

bortfaller synes vara riktigt. I praktiken torde dock olägenheten

härav vara mindre framträdande, därför att överlämnande huvudsakligen

kommer att ske då intagning på anstalt är påkallad och då alltså

sådana föreskrifter äro utan mening. Frågan torde dock icke vara utan sin

betydelse, och den bör beaktas vid framtida omarbetning av barnavårdslagen.

Vad härefter angår innehållet i 2 § har huvudregeln, att den som ej fyllt

18 år i allmänhet icke må dömas till frihetsstraff, icke föranlett någon erinran.

Däremot förekomma i yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad

som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst vänt sig mot ett

uttalande av kommittéerna att såsom särskilt skäl icke kan accepteras åsikten,

att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran

att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. I detta

uttalande har man trott sig kunna intolka en begränsning av domstolarnas

handlingsfrihet.

Jag har i det föregående givit uttryck åt min allmänna inställning till

frågan om frihetsstraff för de yngsta lagöverträdarna samt därvid framhållit

att uppfostrande åtgärder böra ha företräde och att frihetsstraff är

en dålig behandlingsform för dessa yngsta. Enligt min mening bör alltså

frihetsstraff tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare

angiva de fall, då frihetsstraff bör ifrågakomma, torde dock icke låta sig

göra. Man torde icke kunna komma längre än att, såsom kommittéerna föreslagit,

i lagen angiva att frihetsstraff må ådömas endast då särskilda skäl

äro därtill. Det får sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta

allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det

särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Då uttrycket frihetsstraff å ena sidan kan omfatta det militära arreststraffet,

vilket icke bör beröras av det föreslagna stadgandet, och å andra

sidan ej inbegriper förvaring, för vilken påföljd böra gälla samma regler som

för de allmänna frihetsstraffen fängelse och straffarbete, torde de påföljder

som stadgandet avser böra angivas i lagtexten.

Enligt 2 § i kommittéernas förslag skall frihetsstraff icke få genom villkorlig

dom ådömas den som ej fyllt 18 år. Detta stadgande betyder, med

andra ord, att för denne villkorlig dom får förekomma endast i form av

villkorligt anstånd med straffets ådömande. Kommittéerna betrakta denna

bestämmelse som en konsekvens av paragrafens huvudregel. Tydligt är

emellertid att det icke i och för sig finns något att erinra mot en villkorlig

dom med utsatt straff för dessa yngsta; betänkligheterna inställa sig först

på ett senare stadium, nämligen då fråga uppkommer om förverkande av det

villkorliga anståndet och verkställande av frihetsstraffet. Då kunna samma

skäl anföras mot detta straff som mot ett omedelbart ådömt frihetsstraff.

Behovet av den föreslagna bestämmelsen sammanhänger alltså med de regler

som skola gälla vid förverkande. Jag skall därför först beröra frågan härom.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kommittéerna ha i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen

iipptagit ett stadgande, enligt vilket rätten, då villkorligt anstånd varom

förordnats före lagens ikraftträdande förklarats förverkat, äger förordna

om överlämnande för skyddsuppfostran att träda i stället för straff för det

brott som föranlett den villkorliga domen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 12 § lagen om villkorlig dom kan domstolen,

om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter

något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga

vissa närmare angivna åtgärder, vari bl. a. ingår förverkande av det villkorliga

anståndet. Tydligt är att, då fråga om förverkande uppkommer beträffande

någon som kan bli föremål för barnavårdsnämnds åtgärd, ett ingripande

av nämnden, t. ex. omhändertagande för skyddsuppfostran, är av betydelse

och kan medföra att domstolen finner skäl att avstå från ifrågasatt

förverkande. I detta hänseende innebär den nya lagen icke någon ändring

och några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att skyddsuppfostran

skall kunna träda i stället för straff för brott, som föranlett den villkorliga

domen, torde icke vara nödvändiga.

Icke heller då fråga om förverkande på grund av nya brott enligt 13 §

lagen om villkorlig dom uppkommer, synes det vara erforderligt att skyddsuppfostran

skall träda i stället för straff för det tidigare brottet. Visar sig

överlämnande för skyddsuppfostran vara en ändamålsenlig åtgärd i det senare

målet, föreligga under alla förhållanden synnerliga skäl att ej låta en

äldre villkorlig dom förverkas, ty frihetsstraff och skyddsuppfostran kunna

icke verkställas samtidigt och ett sammanträffande medför enligt barnavårdslagen

att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Domstolen torde redan

enligt gällande bestämmelser äga tillräckliga möjligheter att i detta

hänseende meddela ändamålsenliga beslut.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes icke vara nödvändig, och

av samma skäl torde ej heller vara erforderligt att, såsom föreslagits, genom

bestämmelse i 2 § utesluta möjligheten att ådöma den som är under 18 år

frihetsstraff genom villkorlig dom. Att detta i allmänhet icke bör förekomma

framgår redan av huvudregeln i paragrafen, som är tillämplig vare sig

domen är villkorlig eller ovillkorlig. I vad mån särskilda skäl kunna anses

föreligga får ankomma på rättstillämpningen.

Beträffande lagen om eftergift av åtal mot vissa underår

i g a framgår av vad jag redan anfört att jag icke förordar någon väsentlig

omarbetning av lagens nuvarande bestämmelser. Emellertid synes det vara

lämpligt att, utan någon rubbning av lagens principer, vidtaga en jämkning

av ordalagen i 2 §. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för

åtalseftergift i vissa fall att det med skäl kan antagas att den underårige

skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Mot detta stadgande kan helt allmänt

erinras att det överhuvudtaget är mycket vanskligt att göra ett sådant

bedömande. Det enda som egentligen kan sägas är att vidtagna åtgärder

på grund av föreliggande omständigheter måste anses ändamålsenliga för

4 Bilutng till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 223.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att tillrättaföra den underårige. Härtill kommer att stadgandet kan, om det

tolkas efter ordalagen, i alltför hög grad begränsa möjligheterna att ge åtalseftergift

och giva för stor betydelse åt ett mera tillfälligt misslyckande av en

pågående behandling. I praktiken torde också åtal eftergivas i vidsträcktare

omfattning än som framgår av detta stadgande.

En bättre överensstämmelse med rådande uppfattning och praxis synes

kunna vinnas om stadgandet omredigeras så att åtal må eftergivas i de åsyftade

fallen, om det med skäl kan anses att genom andra, i paragrafen närmare

angivna åtgärder vidtages vad som är lämpligast för den underåriges

tillrättaförande. Härigenom torde alltså, i överensstämmelse med lagens

syfte, rättegång inför domstol kunna undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande

ändå kommer till stånd.

Bestämmelser för att påskynda handläggningen av ärenden enligt lagen

böra genomföras. Beträffande åklagarens åtgärder har i yttrandena allenast

erinrats att det, sedan åtal beslutats, icke längre föreligger ett ärende

om åtalseftergift och att det bör uttryckligen föreskrivas att åklagaren icke

får dröja med att väcka åtalet. Med tillämpning härav bör ett stadgande

angående åklagarens skyldighet att iakttaga största skyndsamhet upptagas

i 3 §.

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kommittéerna

föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga

yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö motsätta

sig ett stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig, om

nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till att

tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i kontakt

med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas uppskov

av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna

ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall

komma till stånd.

Jag vill understryka att en skyndsam behandling av ärenden enligt lagen

är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Bådande förhållanden på detta område äro icke försvarliga.

Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken

barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt

min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag

kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro desamma

i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad

som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför

för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads

myndigheter redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de

organisatoriska åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgivande

av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta

skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med upp
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

hungl. Maj.ts proposition nr 223. 51

märksamhet och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid fullgörandet

av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som

kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Beträffande den av kommittéerna föreslagna ändringen i 3 § lagen

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av

underårig torde icke vara något att erinra.

Även de föreslagna stadgandena i 6 § ha i allmänhet godtagits i yttrandena.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har dock anfört vissa betänkligheter

och bl. a. hänvisat till olägenheterna för det löpande arbetet vid domstolarna

och, vad häradsrätterna angår, nödvändigheten att hålla särskilda

sammanträden i många fall. Vad sålunda invänts torde dock icke böra hindra

ett genomförande av förslaget. De mål det här gäller torde till övervägande

del falla på domstolar i eller i närheten av de största städerna och dessa

domstolar ha redan täta sammanträdesturer och tillräckliga resurser i övrigt

för denna uppgift. Även för arbetet vid övriga domstolar torde olägenheterna

bli obetydliga.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat angående sista punkten i

andra stycket torde böra föranleda den ändringen att den normala tiden för

hållande av huvudförhandling i underrätt beträffande de mål stadgandet avser

bestämmes till två veckor från den dag då åtalet väcktes.

Det av barnavårdskommittén utarbetade och av kommittéerna överlämnade

förslaget till ändringar i barnavårdslagen har jag icke ansett

böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. I förslaget ingår

emellertid ett stadgande som har omedelbar betydelse för möjligheten

att genomföra den av mig förordade lagen med vissa bestämmelser om påföljd

för brott av underårig. Enligt 46 § 2 mom. gäller nämligen för närvarande

att slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn,

som intagits i ungdomsvårdsskola efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas

till dess tre år förflutit från intagandet och, i vissa fall, till dess det fyllt

21 år.

Barnavårdskommitténs förslag att, i fråga om den som omhändertagits

efter fyllda 15 år, utsträcka tiden för utskrivning till tre år efter omhändertagandet

har lämnats utan erinran i yttrandena och torde böra genomföras.

En förtydligande jämkning av ordalagen synes dock böra göras.

Frågan om inrättandet av övervak ningsh em har endast förberedande

undersökts av kommittéerna, som anföra att övervakningsmöjligheterna

böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets

fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

Även socialstyrelsen biträder detta förslag.

I denna del vill jag endast understryka, såsom också framhållits i åtskilliga

yttranden, att det här gäller en fråga av stor vikt för bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten. Upprättandet av lämpliga övervakningshem sna
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rast möjligt måste antagas vara av stor betydelse för genomförandet av den

nu förordade lagstiftningens syften. Jag biträder förslaget att det uppdrages

åt barnavårdskommittén att utreda frågan. De lagbestämmelser som

kunna erfordras böra utarbetas i samråd med strafflagberedningen.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha inom justitiedepartementet

upprättats vid detta protokoll fogade förslag1 till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift

av åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr

361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Föredraganden hemställer att lagrådets yttrande över de under 1)—3)

nämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Dessa förslag, som överensstämma med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här uteslutits.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

53

Några statistiska uppgifter till frågan om den kriminalpolitiska

behandlingen av lagöverträdare

i åldern 15—17 år;

upprättade av hovrättsassessor Sara Falk.

Under aren 1949—1951 dömdes 65 ungdomar — alla manliga — till ovillkorligt

frihetsstraff före fyllda 18 år. Icke sällan hann ungdomarna med

att dömas flera gånger under treårsperioden. Antalet domar å ovillkorligt

frihetsstraff för denna åldersgrupp är därför högre och uppgår till 80.

Föreliggande uppgifter söker att dels lämna några faktiska upplysningar

rörande åldersfördelning och kriminalitet hos klientelet och dels klarlägga

i vilken utsträckning möjlighet förelegat för domstolen att vid reaktionsformens

bestämmande — i stället för att döma till ovillkorligt frihetsstraff

—- hänskjuta den unge till socialvårdens behandlingsformer. Material till

undersökningen utgör i huvudsak — förutom uppgifter från centrala fångregistret

— domstolarnas akter i målen rörande de dömda.1

I. Av de 65 ynglingarna har 12 dömts flera gånger, i tre fall inom samma

år. Sålunda har nio dömts två gånger under olika år, en har dömts två

gånger samma år, en har dömts en gång ett år och två gånger följande år

och en yngling har dömts fyra gånger samma år. Detta medför — icke endast

att antalet domar är högre än antalet dömda personer — utan även

att antalet dömda personer, fördelat å undersökningsåren, är högre än det

totala antalet. Av de 80 domarna avser 33 straffarbete och 47 fängelse. Fördelningen

ter sig sålunda:

Antalet dömda personer. 1949 1950 1951

straffarbete .................... 15 12 2

fängelse....................... 9 19 18

24 31 20

Under år 1950 har en yngling dömts först till fängelse och senare under

året till straffarbete. Han är redovisad för båda straffarterna. Hela antalet

dömda personer för år 1950 utgör därför 30.

Antalet meddelade domar. 1949 1950 1951

straffarbete.................... 18 12 3

fängelse....................... 9 20 18

27 32 21

1 Undersökningen omfattar icke sådana fall, 1 vilka den dömde efter nöjdförklaring väl börjat

avtjäna straffet men där på talan av allmän åklagare villkorlig dom meddelats av överrätt.

Ej heller ingår de fall där överrätten efter fullföljd av tilltalad, som före målets slutliga

avgörande uppnått 18 års ålder, dömt honom till ungdomsfängelse. — Militära brottmål har

lämnats utanför.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Den dömdes ålder vid tiden för domen framgår av denna sammanställning,

i vilken inom parentes angivits de fall som dömts till fängelse.

1949 1950 1951

1 (1) - - 6(1) 8 (6) 2 (2)

20 (7) J4 (14)__19 (16)

27 (9) 32 (20) 21 (18)

Av de 63 fallen i åldersgruppen 17 år skulle 15 ynglingar ha fyllt 18 år

inom tre månader från domen.

Medianen för straffets längd är, för domarna å straffarbete omkring 8

månader och för fängelsedomarna omkring 10 månader. I stor utsträckning

utgör påföljden gemensamt straff för den aktuella brottsligheten och för

äldre brottslighet, som lagförts genom tidigare dom (4 kap. 3 § strafflagen).

De 80 domarna fördelar sig med 24 på Stockholms rådhusrätt, 10 på rådhusrätten

i Göteborg och 21 på övriga rådhusrätter. I 24 fall har domen meddelats

av häradsrätt och i ett fall har hovrätt med upphävande av underrätts

villkorliga dom bestämt påföljden till ovillkorligt frihetsstraff.

Som förut nämnts har 12 av de 65 ynglingarna under treårsperioden

dömts till ovillkorligt frihetsstraff två eller flera gånger. Självfallet har det

ovillkorliga straffet icke sällan föregåtts av en eller flera villkorliga domar.

Därjämte har i några fall ovillkorligt straff ådömts före treårsperiodens

början. I vilken utsträckning tidigare kriminalitet — konstaterad genom

laga kraft vunnen dom —- förekommit framgår av denna sammanställning.1

1949 1950 1951

12 8 6

9 11 5

1 5 3

2

2 — 1

1 1 —

1 — —

1 3 2

— 1 3

_ i —

— i

27 32 21

II. Vid bedömande av frågan i vilken utsträckning faktiska möjligheter

förelegat för domstolen att ersätta frihetsstraffet med villkorlig dom i förening

med skyddsuppfostran måste olika synpunkter beaktas.-

Ett första val mellan reaktionsformerna sker redan vid åtalsprövningen.

Om det finns skälig anledning eftergiva åtalet skall nämligen åklagaren inhämta

barnavårdsnämndens mening om lämpligaste åtgärd beträffande den

unge (4 § lagen om eftergift av åtal mot vissa underårig). Först därefter

beslutar han om åtal skall ske. Vid brott av den som är intagen för skyddsuppfostran

å ungdomsvårdsskola gäller en annan ordning. I sådant fall skall

åklagaren alltid höra ungdomsvårdsskolans styrelse innan han avgör åtalsfrågan

(44 § 3 mom. barnavårdslagen). Redan vid åtalsprövningen sker så
1

Endast domar redovisade i allmänna straffregistret avses. Någon sådan dom å bötesstraff

förekommer icke.

ostraffad .................................

en villkorlig dom............................

två villkorliga domar.......................

tre villkorliga domar.......................

en ovillkorlig dom..........................

två ovillkorliga domar ......................

tre ovillkorliga domar ......................

en villkorlig dom och en ovillkorlig dom......

två villkorliga domar och en ovillkorlig dom....

en villkorlig dom och två ovillkorliga domar....

två villkorliga domar och två ovillkorliga domar

15 år

16 år

17 år

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

55

lunda en gallring av ungdomarna såtillvida att i de fall, där barnavårdsorganet

avstyrker åtal och obetingat föreslår åtgärd enligt barnavårdslagen,

åtal mera sällan lärer komma till stånd.

Om åtal sker överlämnar åklagaren barnavårdsnämndens respektive ungdomsvårdsskolans

yttrande till domstolen. Även på annat sätt erhåller domstolen

kännedom om barnavårdsorganens mening rörande reaktionsformen.

I regel höres sålunda barnavårdsorganen vid personundersökningen i målet.

Ibland anhåller domstolen direkt hos nämnden eller skolan om ett uttalande

och ibland inställer sig en representant för barnavården och yttrar sig inför

domstolen. Någon gång föreligger ett uttalande av socialstyrelsen.

Innebörden av barnavårdsorganens yttrande varierar. Barnavårdsnämnden

har i några fall för ett beslut om skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola

uppställt det villkoret att den unge intages å sluten avdelning. Då socialstyrelsen

icke erbjudit sådan plats, torde nämnden ha ansett sitt beslut förfallet.

Beträffande ungdomsvårdsskoleelever innebär yttrandet stundom ett

förbehållslöst förslag å fortsatt omhändertagande. Ibland avstyrker skolan

fortsatt skyddsuppfostran med den motiveringen att den unge icke är mottaglig

för sådan fostran. Någon gång innebär yttrandet att lämplig plats icke

står till buds inom ungdomsvårdsskoleorganisationen. I andra fall åter föreslås

ovillkorligt frihetsstraff, i bland med det tillägget att den unge efter

avtjänandet av straffet lämpligen bör på nytt omhändertagas för skyddsuppfostran.

Av undersökningsmaterialet har i 33 fall vid tiden för domfällandet den

unge icke varit omhändertagen för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola

(icke-uvskoleelev). Övriga 47 fall har vid domen varit uvskoleelever. Bland

ick*-uvskoleeleverna ingår 9 ynglingar som tidigare varit omhändertagna å

ungdomsvårdsskola men där beslutet om skyddsuppfostran förfallit genom

verkställighet av frihetsstraff (48 § barnavårdslagen).

Ur nu anförda synpunkter fördela sig de 80 domarna enligt denna sammanställning:
-

Icke-uvskoleelever.

1949

1950

1951

Summa

1) fall där barnavårdsnämnd föreslagit eller

beslutat skyddsuppfostran ............

_

2

3

5

2) fall där barnavårdsnämnd motsatt sig åt- gärd enligt barnavårdslagen eller krävt

plats å sluten avdelning för skyddsupp- fostran ............................

2

2

2

6

3) fall där yttrande saknas ..............

7

8

7

22

Uvskoleelever.

4) fall där uvskola (eller socialstyrelsen)

över huvud samtyckt till fortsatt omhän- dertagande .........................

5

4

2

11

5) fall där uvskola (eller socialstyrelsen)

icke samtyckt till fortsatt omhänderta- gande ..............................

10

16

6

32

6) fall där yttrande om reaktionsformen

saknas .............................

3

__

1

4

27 32 21 80

Vid domfällandet var minst 27 av de 33 fallen icke-uvskoleelever och

samtliga 47 uvskoleelever häktade.

Rörande sammansättningen inom de olika grupperna kan anföras.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Grupp 1.

I gruppen ingår de tre fall, vilka efter fullföljd till högsta domstolen slutligen

avgjordes i augusti 1951 och som åberopats i riksåklagarämbetets

skrivelse den 26 september 1951 (NJA 1951 s. 555). Socialstyrelsen hade

berett plats för alla tre ynglingarna — som förut var ostraffade — å ungdomsvårdsskola.

I övrigt omfattar gruppen två förut ostraffade ynglingar, av vilka den ene

dömts för misshandel och rattfylleri och den andre för omfattande förmögenhetsbrott.

Grupp 2.

I ett fall (1949) har en förut ostraffad yngling för våldtäkt med mera

dömts till straffarbete 4 år 3 månader —- det längsta straff som ingår i materialet.

Något vad brottets grovhet beträffar jämförligt fall föreligger icke

heller. I två fall (1949 och 1950) har barnavårdsnämnden gjort beslutet

om skyddsuppfostran beroende av att plats för den unge kunde erhållas å

sluten avdelning. Sådan plats fanns emellertid icke ledig. Ett fall (1950)

avser en utländsk medborgare, som tidigare åtnjutit villkorlig dom och i ett

annat fall (1951) -—- en yngling som både åtnjutit villkorlig dom i förening

med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola och avtjänat frihetsstraff —

ansåg barnavårdsnämnden icke lämpligt att förordna om nytt omhändertagande

för skyddsuppfostran. I det sjätte fallet (1951) — eri jordbruksarbetare

som dömts för rattfylleri till fängelse två månader — fann barnavårdsnämnden

behov av skyddsuppfostran icke föreligga.

Grupp 3.

Beträffande de i denna grupp redovisade fallen föreligger i undersökningsmaterialet

icke något yttrande från barnavårdsnämnden. Detta lärer i

första hand bero på att åklagaren funnit åtal oundvikligt och därför för

åtalsfrågans avgörande ansett onödigt höra nämnden. Vidare torde åtminstone

i regel uttalande från barnavårdsorganen i äldre mål rörande den unge

varit tillgängliga för domstolen vid reaktionsformens bestämmande.

Flertalet fall i gruppen bar nämligen tidigare avtjänat frihetsstraff. Så

är förhållandet i sju fall en gång och i två fall två gånger. I sex av dessa

fall förekommer därjämte villkorliga domar. Här återfinnes vidare den yngling

— statslös — som under loppet av ett år (1949) dömts till ovillkorligt

frihetsstraff fyra gånger. En yngling (1951) har före den aktuella domen

dömts villkorligt-;två gånger och ovillkorligt två gånger. Med undantag för

två fall — varav det ena den statslöse ynglingen — har samtliga tidigare

varit omhändertagna för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Gruppen omfattar vidare fyra icke svenska medborgare, vilka synes mer

tillfälligt uppehålla sig i landet. En av dem har tidigare erhållit villkorlig

dom en gång.

I återstående tre fall — vilka samtliga dömts villkorligt en gång -— synes

åtgärd enligt barnavårdslagen icke ha ifrågasatts. I ett fall fullföljde åklagaren

talan med yrkande att den unge — som inom två månader skulle fylla 18

år — måtte dömas till ungdomsfängelse. Underrättens dom fastställdes emellertid

(NJA 1949 sid. 552).

Grupp 4.

Av de elva ynglingarna i denna grupp är fem förut ostraffade. Villkorlig

dom har tidigare meddelats, i fyra fall en gång och i två fall två gånger.

I tio fall har ungdomsvårdsskolan samtyckt till åtal, därav i fem fall

jämväl till häktning. I övrigt föreligger icke något uttalande i fråga om åtal

eller häktning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Ungdomsvårdsskolans (eller socialstyrelsens) utlåtande rörande reaktionsformen

är i denna grupp sällan närmare motiverat. I sex fall tillstyrkes

positivt villkorlig dom i förening med återförande till ungdomsvårdsskola.

Såsom i det föregående uppgivits har nämligen samtliga ungdomsvårdsskoleelever

varit häktade vid målets avgörande. I återstående fem fall framgår

endast att —- därest villkorlig dom meddelas den unge —- plats kommer

att beredas honom å ungdomsvårdsskola.

Grupp 5.

Åtta ynglingar i denna grupp är förut ostraffade. Villkorlig dom har tidigare

meddelats i tjugu fall en eller två gånger och i två fall tre gånger. Två

ynglingar har tidigare avtjänat frihetsstraff, men därefter erhållit villkorlig

dom.

I de 32 fall som ingår i gruppen har ungdomsvårdsskoleorganisationen

avvisat eller motsatt sig ett förnyat omhändertagande å ungdomsvårdsskola.

Icke sällan lämnas en utförlig motivering till skolans (eller socialstyrelsens)

ställningstagande beträffande reaktionsformen. Ofta samverkar härvid olika

synpunkter, såsom brister i fråga om den unges personliga förutsättningar

för fortsatt fostran, hänsynen till övriga elever å skolan och rymningsrisken.

Någon gruppering av fallen låter sig därför icke göra. I åtta fall förordas

emellertid mer uttryckligt att den unge dömes till ovillkorligt frihetsstraff,

därav i fyra fall med tillägg att han efter avtjänandet av straffet bör

återintagas å ungdomsvårdsskola. I sex fall uttalas att vård å annan ungdomsvårdsskola

möjligen skulle vara lämplig — varmed i fyra fall avses

behandling å sluten avdelning — men att plats saknas för omplacering av

den unge. I återstående 18 fall är innebörden av ungdomsvårdsskolans uttalande

att den unge är opåverkbar för fortsatt skyddsuppfostran eller att

socialvårdens resurser beträffande honom är uttömda. Det heter t. ex. i ett

fall att den unge icke tillvaratagit den sista chans som bjudits honom genom

skyddsuppfostran och han därför bör erfara samhällets reaktion på ett mer

kännbart sätt. I ett annat fall uttalas att den unge icke passar inom ungdomsvårdsskolornas

ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Icke i något

fall förutsättes som ett alternativ till ovillkorligt straff att den unge

erhåller villkorlig dom med tillsyn i frihet.

Grupp G.

Av de fyra fallen i denna grupp har tre tidigare dömts villkorligt och en

därjämte ovillkorligt. En yngling är förut ostraffad.

I ett fall saknas helt uttalande av ungdomsvårdsskola. I övriga tre fall —

däribland den förut ostraffade ynglingen — har skolans mening om lämplig

reaktionsform icke kommit till klart uttryck.

Beträffande hela materialet kan nämnas att de femton ynglingar, som vid

tiden för domen skulle fyllt aderton år inom tre månader, fördelar sig med

tre fall i grupp 2, åtta fall i grupp 3, ett fall i grupp 4 och tre fall i grupp 5.

Den yngling som vid domens meddelande var 15 år ingår i grupp 5. — Nöjdförklaring

har avgivits, av icke-ungdomsvårdsskoleelever i minst 22 fall och

av ungdomsvårdsskoleelever i samtliga fall utom två, av vilka det ena i

grupp 4 och det andra i grupp 5.

I vilken utsträckning domstolarna vid målets avgörande låtit barnavårdsorganens

ställningstagande beträffande reaktionsformen inverka bestämmande

kan icke utläsas av materialet. Uppenbart är att domstolen i de fem

fallen i grupp 1 och i åtminstone sex fall av grupp 4 haft eu annan mening

om lämpligaste reaktionsform än barnavården. I fråga om grupperna 3 och G

(26 fall) bär påföljden praktiskt taget genomgående bestämts utan närmare

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

motivering. Vad gäller grupp 2 (6 fall) giva domskälen en antydan om att

domstolen skulle ha förordnat om skyddsuppfostran i tre fall därest beslut

därom förelegat, i ett fall dock endast om plats å sluten avdelning kunde

erbjudas. Återstående tre fall är osäkra. I grupp 5 (32 fall) kan — iika litet

som beträffande ungdomsvårdsskolornas uttalanden i denna grupp — någon

tillförlitlig differentiering göras. Möjligen kan av materialet utläsas att ungdomsvårdsskolans

avstyrkande av fortsatt skyddsuppfostran inverkat bestämmande

å reaktionsformen i 13 fall. I 5 fall lärer villkorlig dom ha

meddelats därest plats å sluten avdelning stått till buds. I 2 fall synes brottslighetens

omfattning ha hindrat villkorlig dom. Vad gäller återstående 12

fall kan någon slutsats icke dragas.

III. En närmare redogörelse för de enskilda fallen som undersökts kan

här icke ifrågakomma. I Det yngsta fångvårdsklientelet, en undersökning av

byråchefen Torsten Eriksson (SOU 1952:5), finnes emellertid en kortfattad

kasuistik av 20 fall, som ingår i materialet. Dessa fall — beläggningen

å fångvårdsanstalterna den 15 november 1951 — fördela sig med hänsyn till

ovanstående gruppering sålunda:

grupp 1 omfattar 3 fall (fallen 6, 10 och 19);

2

3

4

5

6

1 » (fall 20);

4 » (fallen 4, 5, 11 och 12);

2 » (fallen 7 och 13);

9 » (fallen 1, 2, 3, 8, 9, 14, 15, 17 och 18);

1 » (fall 16).

Beskrivningen av de 20 fallen kan i olika avseenden kompletteras med

föreliggande utredningsmaterial enligt följande.

Fall 1. överflyttades från en till en annan uvskola den 1 oktober 1951

och rymde därifrån den 10 samma månad, varefter han återföll i brott. Skolan

uttalade att på grund av resultatlösheten med alla slag av fostringsmetoder

som nedlagts på honom återstår väl nu endast förvaringsåtgärden samt

att med hänsyn till hans natur av kamratfördärvare ingen uvskola i längden

velat eller vågat ha honom kvar; olämpligt att återföra honom till skolan

och därmed ge upphov till nya rymningar. Berörda uttalande synes ha inverkat

å utgången i målet.

Fall 2. Har erhållit villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran den

22 maj 1950 och den 15 juli 1950, sista gången i strid med uvskolans förslag.

Permission från skolan den 22—29 juni 1950, varunder han återföll

i brott. Utskrevs villkorligt den 22 juli 1950, varefter han ånyo återföll.

Uvskolan uttalar att det kanske är lämpligast att överlämna honom åt

den mekaniska och rutinmässiga straffverkställigheten; det finns ingen möjlighet

att påverka honom; han är »ganska färdig». Ingen motivering i domen.

Fall 3. Villkorligt utskriven från uvskola den 18 juli 1950, varefter han

återföll i brott. Uvskolan uttalar att han varit villkorligt utskriven tre gånger

men ej velat eller kunnat anpassa sig i samhället, varför han ej passar inom

ungdomsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Nämnda

yttrande synes ha varit bestämmande för domstolen.

Fallen 4, 5, 11 och 12. I dessa fall — som tillhöra grupp 3 — finnes intet

att anteckna.

Fallen 6, 10 och 19. Såväl brottslighetens omfattning som allmänpreventiva

hänsyn synes ha inverkat bestämmande å reaktionsformen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Fallen 7 och 13. Brotten synes ha begåtts, av den ene efter försöksutskrivning

från uvskola och av den andre efter permission, varifrån han icke återvänt.

Uvskolan är villig återtaga den unge för fortsatt skyddsuppfostran,

därest han erhåller villkorlig dom. I båda fallen finner domstolen särskilt

med hänsyn till brottslighetens omfattning att villkorlig dom icke bör

ifrågakomma.

Fall 8. Han återföll i brott efter villkorlig utskrivning den 8 juli 1951.

Uvskolan finner att han icke torde kunna förändras till det bättre med vidare

vistelse å uvskola, att han dessutom inverkar menligt på svagare elever

vid skolan samt att han på grund av sin egenskap att fördärva kamraterna

är ett ständigt oroselement på skolan med dess ström av ständigt nya elever.

Av denna anledning synes ett fängelsestraff vara en hård men dock försvarlig

åtgärd uttalar skolan. Uttalandet synes ha inverkat bestämmande å

reaktionsf ormen.

Fall 9. Han utskrevs villkorligt från uvskola den 28 april 1951. Han är

förut ostraffad och begick brotten i juli 1951. Uvskolan uttalar att han

icke torde låta sig korrigeras av fortsatt vistelse vid uvskola på grund av

sin avancerade livsföring; det är icke mycket att göra av honom och meningslöst

att ta tillbaka honom, då man icke tror att han låter sig rättas av

åtgärderna på en uvskola. Uvskolans uttalande lärer ha varit avgörande för

domstolen.

Fall lb. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 22 mars 1951.

Uvskolan uttalar att han ej visat sig anpassningsbar å skola av helt öppen

karaktär och att om fortsatt skyddsuppfostran skulle tillämpas sluten vård

skulle vara att förorda. Enär han nyligen erhållit villkorliga domar men ej

beaktade den villkorliga domens innebörd, syntes enligt skolan annan vårdform

böra prövas för att eventuellt bringa honom till rättelse. Domstolen

fann varje anledning saknas att han skulle låta sig rättas med villkorlig dom

varjämte hänsyn till allmänna laglydnaden åberopades.

Fall 15. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 21 augusti 1950.

Skolan förklarade att han knappast visat sig påverkbar medelst skyddsuppfostran

och att han mesta tiden varit på rymmarstråt. Enär vård å

sluten anstalt icke kan ordnas på åtminstone ett par månader, kunde skolan

icke förorda ny villkorlig dom. Domstolen fann med hänsyn till den upprepade

brottsligheten icke synnerliga skäl föranleda till villkorlig dom.

Fall 16. Efter villkorlig dom den 5 december 1950 förd till uvskola, varifrån

han villkorligt utskrivits den 12 januari 1951. Efter återfall ånyo

intagen å skolan den 20 april 1951. Villkorligt utskriven den 8 juni 1951.

Skolan tillstyrker åtal, men i övrigt föreligger icke något uttalande, ej heller

i domen.

Fall 17. Villkorlig dom den 20 juli 1949 och den 10 december 1949, i båda

fallen i förening med skyddsuppfostran. Permission bland annat 23—24

juli 1949 och den 22 december 1949—den 9 januari 1950, båda gångerna utan

förnyad brottslighet. Villkorligt utskriven den 24 maj 1950 och återföll i

brott den 26 januari 1951. Uvskolan kan inte förstå annat än att ett tidsbestämt

straff nu måste ifrågakomma. Att återintaga honom och på så

sätt söka tillrättaföra anser skolan utsiktslöst; ungdomsvården har gjort sitt.

Domstolen åberopar att plats å sluten avdelning vid uvskola icke finns tillgänglig

förrän om tre månader.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Knngl. Maj:ts proposition nr 223.

Fall 18. Har erhållit villkorlig dom med skyddsuppfostran tre gånger,

sista gången den 10 juni 1950 oaktat uvskolan förordade tidsbestämt straff.

I slutet av juli 1950 utskrevs han villkorligt från skolan. Sedan han återfallit

i brott, anförde skolan att han borde skiljas från skolan, att flera försök

gjorts att placera honom i något arbete som skulle kunna passa honom

men att allt varit förgäves. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen

att fortsatt vistelse å skolan kan medföra allvarliga konsekvenser för övriga

elevers rättsuppfattning. Domen innehåller icke någon motivering.

Fall 20. Barnavårdsnämnden finner med hänsyn till brottets svårhetsgrad

att de i barnavårdslagen anvisade vägarna för ungdoms tillrättaförande

icke bör tillämpas. Motivering i domen saknas.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

61

skrivelse den 24 september 1951

1. Riksåklagarämbetets

Till KONUNGEN.

Frågan om den ur kriminalpolitisk

synpunkt lämpligaste reaktionsformen

för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort

sig skyldig till allvarliga lagöverträdelser,

lärer senast hava varit föremål för

ett mera ingående övervägande av Kungl.

Maj:t i samband med framläggande av

förslaget om tvångsuppfostringsinstitutets

upphävande från den 1 juli 1947

(Kungl. prop. 1947:298). Anledningen

till att frågan om detta instituts utmönstrande

ur det straffrättsliga reaktionssystemet

aktualiserades var närmast att den

uppfattningen alltmer vunnit insteg att

det även för tillrättaförande av sådana

ungdomliga lagöverträdare som ådagalagt

grövre brottslighet vore ändamålsenligare

att ersätta straff och straffrättsliga

skyddsåtgärder med de behandlingsformer

som stode till buds inom socialvården,

främst skyddsuppfostran.

I motiven till förslaget konstaterades

att enighet torde råda därom, att organen

för samhällets barnavård i regel

vore de lämpligaste för omhändertagande

av minderåriga brottslingar. Såsom

exempel på socialvårdens företräden anfördes

jämväl densammas möjlighet till

en ändamålsenlig differentiering av klientelet

och därmed till en rationell vård

ävensom att inom ramen för barnavårdens

organisation speciella anstalter funnes

för psykiskt abnorma elever.

Justitieministern uttalade för sin del

i motiven till förslaget att han — i likhet

med strafflagberedningen — vore av

den uppfattningen att man icke behövde

hysa någon farhåga för att domstolarna

i avsaknad av möjligheten att döma till

tvångsuppfostran komme att i större utsträckning

döma ungdom under aderton

år till ovillkorligt frihetsstraff. Försiktigheten

syntes emellertid bjuda att i

varje fall till en början anordningar vidtoges

så att dessa mycket ömtåliga avgöranden

lätt kunde komma under omprövning

i högre instans. För det ändamålet

föreskrevs i Kungl. cirkuläret den

30 juni 1947 (SFS 354) till överåklagarna

och distriktsåklagarna i riket att, när

allmän underrätt eller hovrätt dömt någon

som vid domens meddelande ej fyllt

aderton år till fängelse eller straffarbete

utan tillämpning av lagen om villkorlig

dom, åklagaren i målet ofördröjligen

skulle insända avskrift av domen till

justitiekanslersämbetet eller, efter den

1 januari 1948, till riksåklagaren.

För uppnåendet av syftet med nyssnämnda

föreskrift har riksåklagarämbetet

alltsedan sin tillkomst kontinuerligt

granskat meddelade domar å ovillkorligt

frihetsstraff för ungdom i åldern 15—17

år samt i tveksamma fall ombesörjt att

domen dragits under högre rätts prövning.

Vid avgörande av frågan i vilka mål

fullföljd borde ske har ämbetet låtit sig

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vägleda av den uppfattningen att avtjänande

av frihetsstraff för den ungdom

varom här är fråga — i varje fall med

fångvårdens nuvarande resurser — allenast

i särskilda undantagsfall kunde anses

vara en ur kriminalpolitisk synpunkt

lämplig reaktionsform. Enligt ämbetets

mening borde i vart fall tidsbestämt

straff icke ifrågakomma förrän ett försök

gjorts att återbörda den unge lagöverträdaren

till ett ordnat samhällsliv

genom omhändertagande för skyddsuppfostran

å ungdomsvårdsskola.

Till stöd för sin ståndpunkt har ämbetet

när frågan om lämpligaste reaktionsform

kommit under omprövning i

högre rätt i första hand hänvisat till socialvårdens

överlägsenhet i förhållande

till fångvården då fråga är om en ur

individualpreventiv synpunkt lämplig

behandling av unga lagöverträdare. Ämbetet

har därvid erinrat om de större

möjligheterna till differentiering på

ungdomsvårdsskolorna, den psykologiskt

skolade personalen, de moderna medicinska

och psykologiska behandlingsmetoderna,

de större möjligheterna till arbetsfostran

och utbildning, den obestämda

behandlingstiden och den effektivare

eftervården.

Fångvården är i alla dessa avseenden

underlägsen socialvården. Och det kan

naturligen ifrågasättas om det över huvud

är möjligt att åstadkomma en rationell

behandling av missanpassad ungdom,

därest behandlingstiden såsom vid

fängelse och straffarbete är på förhand

fixerad. Särskilt betänkligt är att fångvården

icke förfogar över någon anstalt

som är lämplig för dessa unga lagöverträdare

— naturligt med hänsyn till att

man icke räknat med att fångvården annat

än i rena undantagsfall skulle taga

hand om lagöverträdare i den yngsta

åldersgruppen. En följd härav har blivit

att ungdomarna kommit att placeras tillsammans

med äldre brottslingar. En av

de allvarligaste olägenheterna med frihetsstraffet

är vidare att möjligheten att

erhålla lämplig arbetsanställning är i

hög grad försvårad för den som undergått

sådant straff. Därigenom minskas

ock möjligheterna till resocialisering. -—

Det kan naturligen icke bestridas att i

den mån fångvårdens behandling verkställes

på sluten anstalt den fördelen

uppnås, att man kan undvika det ur

flera synpunkter högst stötande förhållandet

att de som omhändertagits efter

lagföring för brott snart efteråt i samband

med rymning eller permission begå

nya brott. Straffverkställighetslagen föreskriver

emellertid, att unga fångar så

snart ske kan skola överföras till öppen

anstalt. I de fall då så sker bli fångvårdens

möjligheter att hindra rymningar

icke större än ungdomsvårdsskolornas,

vilka sistnämnda institutioner i princip

anlita den öppna vården. Men fördelen

att genom intagning på sluten fångvårdsanstalt

temporärt hindra nya brott blir

av ringa värde om den unge genom sin

fängelsevistelse får sin kriminella disposition

fixerad. För ämbetet, som ser som

en av sina uppgifter att verka i brottsförebyggande

riktning, ter det sig högeligen

ogynnsamt om ungdomar, som kunnat

återbördas till samhället, genom

olämplig behandlingsform så småningom

komma att utvecklas till grova lagöverträdare.

Ämbetet kan icke dölja den meningen,

att en ökad intagning av ungdomar

på fångvårdens nuvarande anstalter

sett på längre sikt kan visa sig

vara, icke en brottsförhindrande utan

en brottsbefrämjande faktor.

Vad de allmänpreventiva synpunkterna

beträffar har ämbetet brukat erinra

om att det är högst tvivelaktigt om de

unga lagöverträdarna själva betrakta den

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

63

till tiden obestämda skyddsuppfostran

med dess i regel långvarigare anstaltsvistelse

och beträffande eftervårdstidens

längd utsträckta samhällskontroll som

ett mindre allvarligt ingrepp än tidsbestämt

straff. Det må erinras om att ungdomar

som dömas till frihetsstraff ofta

omedelbart förklarat sig nöjda med domen

i avsikt att undvika skyddsuppfostran.

Oavsett huru härmed må förhålla

sig vill ämbetet — med allt understrykande

av straffets allmänpreventiva verkan

i fråga om för normal motivbildning

mottagliga äldre personer — ifrågasätta

om frihetsstraffet beträffande den kategori

varom här är fråga har någon starkare

brottsavhållande betydelse. Man

kan på goda grunder betvivla att ungdomarna

reagera inför straffhotet på

samma sätt som äldre normala personer.

Det är i detta sammanhang att märka

att många av de unga lagöverträdarna

äro psykiskt infantila; de kunna alltså

icke i psykiskt hänseende anses jämställda

med vanliga 15—17-åringar. Från dessa

utgångspunkter har det synts ämbetet

som om ett ådömande av tidsbestämt

straff för tillgodoseende av allmänpreventiva

syften i fråga om dessa ungdomar

i huvudsak borde ifrågakomma endast

där den unges resocialisering redan

från början ter sig tämligen utsiktslös.

De synpunkter som ämbetet sålunda

framfört synas under de första åren efter

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande

i stort sett vunnit beaktande hos

domstolarna. Emellertid har under år

1950 kunnat märkas en alltmer stegrad

benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff

även i mål där villkorlig dom

i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola

ur förut angivna synpunkter

tett sig som den lämpligaste påföljden.

Denna stegring framgår av följande

från centrala fångregistret häm
-

tade uppgifter rörande antalet ungdomar

i åldern 15—17 år, vilka under nedan

angivna år börjat undergå straffarbete

eller fängelse:

1945 . . . .

.... 9

1946 . . . .

..... 7

1947 . . . .

.... 6

1948 . . . .

..... 16

1949 ....

.... 20

1950 ....

..... 32

Genom en av Högsta Domstolen den

29 augusti 1951 meddelad dom i ett dit

av ämbetet fullföljt mål synes föreligga

ett ställningstagande som kan antagas få

betydelse för den framtida utvecklingen.

Omständigheterna i målet voro i korthet

följande. Åklagaren yrkade vid Stockholms

rådhusrätt ansvar å tre ynglingar

i 16—17-årsåldern för en omfattande

brottslighet, till övervägande delen bestående

av bil- och motorcykeltillgrepp.

Skadorna synas ha uppgått till högst

några tusental kronor, icke såsom på

vissa håll i pressen uppgivits 100 000—

200 000 kronor. Den vårdslösa framfart

som icke sällan förekommer i samband

med ungdomars billån förelåg icke här.

Ynglingarna — beträffande vilka de individuella

förutsättningarna enligt ämbetets

mening kunde betecknas såsom

relativt goda, i varje fall beträffande de

båda i fråga om brottslighetens omfattning

mest belastade ynglingarna — voro

tidigare ostraffade och ingen av dem

hade förut varit omhändertagen för

skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Endast en av dem hade förut erhållit

åtalseftergift. Beträffande alla tre förelåg

beslut av barnavårdsnämnden att

omhändertaga dem för skyddsuppfostran

å ungdomsvårdsskola (beslut beträffande

en av ynglingarna meddelades

dock först efter rådhusrättens dom). Socialstyrelsens

skolbyrå var vidare be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redd att omedelbart bereda alla tre plats

å skilda ungdomsvårdsskolor. Rådhusrätten

dömde emellertid ynglingarna till

långvariga ovillkorliga frihetsstraff, för

två av dem bestämda till fängelse ett år

två månader och för den tredje bestämt

till fängelse ett år. Utgången i målet har

dikterats främst av allmänpreventiva

hänsyn. — Under åberopande av sina

förut angivna synpunkter fullföljde ämbetet

talan i målet och yrkade att de tilltalade

måtte, i samband med att villkorlig

dom meddelades, överlämnas till barnavårdsnämnden

för deras omhändertagande

för skyddsuppfostran. Såväl Svea

hovrätt som Högsta Domstolen fastställde

emellertid enhälligt rådhusrättens dom.

Två av ynglingarna hade efter hovrättens

dom förklarat sig nöjda med det

tidsbestämda straffet.

Genom utgången av detta mål har sålunda

den av ämbetet framförda uppfattningen

att vid typiska utslag av grövre

ungdomsbrottslighet villkorlig dom i

förening med skyddsuppfostran regelmässigt

borde komma till användning

för förstagångsförbrytare underkänts.

Omständigheterna i målet äro jämväl i

övrigt sådana att Högsta Domstolens

ställningstagande torde få anses prejudicerande

för den kommande rättstilllämpningen

inom området. Ett ökat antal

domar å ovillkorligt frihetsstraff och

som följd därav ett ökat antal ungdomar,

hänvisade till att omhändertagas å

fångvårdsanstalt, är därför sannolikt att

förvänta.

Den riktning utvecklingen tagit beror

enligt ämbetets uppfattning i huvudsak

av två omständigheter. Till en del kan

den antagas vara ett uttryck för en i

vida kretsar utbredd reaktion mot en

alltmer omfattande ungdomskriminalitet

i form av tillgrepp av motorfordon. Vidare

torde den vara att tolka som ett

utslag av misstro hos domstolarna mot

de socialvårdande myndigheternas möjligheter

att effektivt omhändertaga unga

brottslingar.

Vad angår det förstnämnda förhållandet

synes av den tillfredsställelse som

utgången i det ovan omnämnda målet

väckt i stora delar av pressen som om

ungdomsbrottslighet just i form av fordonstillgrepp

ansåges särskilt förkastlig.

Det kan även med fog antagas att denna

form av kriminalitet under de sista åren

tagit en ökad omfattning. Med hänsyn

till att ordnad polisstatistik för riket i

dess helhet infördes först år 1950 föreligga

visserligen icke några tillförlitliga

siffror härom, men det absoluta antalet

bilar och motorcyklar, vilka under

nämnda år anmälts tillgripna, utgör för

hela landet 7 065. I Stockholm där polisstatistik

förts sedan längre tid tillbaka

utgjorde antalet anmälningar av tillgripna

motorfordon 1947 2 120, 1948 2 108,

1949 2 547 och 1950 2 937. Nu angivna

omständigheter i förening med fordonsparkens

ansvällning under de sista åren

— sålunda har från den 31 mars 1949

till den 31 mars 1951 antalet registrerade

personbilar ökat från 181 422 till 273 468

och antalet registrerade motorcyklar

från 157 075 till 218 461 — talar emellertid

för riktigheten av antagandet att också

de yngsta åldersgruppernas tillgrepp

av bilar och motorcyklar, varom siffror

icke finnas tillgängliga, ökar. Som en

psykologisk faktor — att räkna med särskilt

för ungdomens del — tillkommer

även de senaste årens intensiva propaganda

för motorfordon och motorsport

i olika former.

Om sålunda den ökade obenägenheten

att tillämpa skyddsuppfostran beträffande

de yngsta lagöverträdarna sannolikt

delvis är att söka i ungdomskriminalitetens

manifesterande i tillgrepp av mo
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

65

torfordon, torde jämväl, såsom ovan antytts,

domstolarnas ställningstagande i

viss utsträckning ha sin grund i minskat

förtroende för de socialvårdande organens

möjligheter att effektivt omhändertaga

sådan ungdom som har mera allvarlig

brottslighet bakom sig. Därtill torde

ha bidragit bristen på effektiva resurser

hos ungdomsvårdsskolorna att

förhindra rymningar samt vissa enskilda

fall, där permission från ungdomsvårdsskola

anses ha skett alltför snart.

Under förarbetena till förslaget om

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande

framhölls såväl från strafflagberedningens

sida som av åtskilliga remissinstanser,

att man förutsatte att det

komme att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola

för mera elakartade fall

med den strängare regim som kunde finnas

erforderlig och dit det klientel kunde

hänvisas som skulle ha ifrågakommit

till tvångsuppfostran. Detta föranledde

justitieministern att erinra om att den då

planerade utbyggnaden av Långanäs yrkesskola

torde medföra, att ökade möjligheter

erhölles till differentierad vård

av det relativt svårskötta klientel för vilket

anstalten vore avsedd samt att jämväl

i övrigt anordningarna vid anstalten

bleve bättre lämpade för detta klientels

omhändertagande. Därmed torde justitieministern

i första hand ha åsyftat den

av riksdagen redan tidigare beslutade

tillbyggnaden av en särskild isoleringsavdelning

vid skolan. I betraktande av

att isoleringsavdelningen, som länge utgjort

den i egentlig mening enda slutna

avdelningen för samtliga yrkesskolor,

rymmer endast nio platser, framstår det

som förklarligt att domstolarna i vissa

allvarliga fall där rymningsriskerna varit

särskilt påtagliga ansett sig icke kunna

åtnöjas med behandling å ungdomsvårdsskola.

Med vad ovan anförts har ämbetet velat

bringa det aktuella läget av den kriminalpolitiska

behandlingen av brottslig

ungdom i åldern 15—17 år till Kungl.

Maj:ts kännedom. Samtidigt vill ämbetet

giva uttryck för en stark oro inför den

kommande utvecklingen och i anslutning

därtill framhålla angelägenheten av att

åtgärder snarast vidtagas för att hindra

att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna

kommer att överföras till

fångvården.

Bland de möjligheter att förebygga den

befarade utvecklingen vilka synas ligga

närmast till hands kunna framhållas åtgärder

innebärande en höjning av straffmyndighetsåldern

eller förbud för domstolarna

att annat än under särskilda förutsättningar

döma ungdom under aderton

år till ovillkorligt frihetsstraff. Det

önskade resultatet synes även kunna nås

genom eu ändring av 1944 års lag om

eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Även en sänkning av den nedre åldersgränsen

för möjligheten att döma till

ungdomsfängelse, vilken säkerligen skulle

innebära att de grövre fallen regelmässigt

komme i åtnjutande av denna

behandlingsform, torde — i jämförelse

med den begynnande utvecklingen —

vara ett godtagbart alternativ. Med hänsyn

till den översyn av det straffrättsliga

reaktionssystemet som pågår inom

strafflagberedningen finner ämbetet sig

emellertid icke böra i detta sammanhang

upptaga berörda utvägar till diskussion.

Som sin uppfattning vill emellertid

ämbetet hävda att det ur allmänna synpunkter

vore till övervägande fördel för

samhället, om de socialvårdande organen

betroddes med att omhänderhava

behandlingen av de kriminella ungdomarna.

Som tidigare anförts torde den

allmänpreventiva effekten på barn under

aderton års ålder av att andra barn i

Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samma ålder dömas till straffarbete eller

fängelse vara högst diskutabel. Då så är

fallet synes det riktigast att godkänna

den individualpreventiva linjen såsom

riktningsvisare för samhällsåtgärderna

mot unga brottslingar. Om man så ur

individualpreventiva synpunkter mot

varandra väger det för vuxna brottslingar

inrättade och till följd av sakens

natur rätt stereotypa frihetsstraffet mot

de för barn och ungdom avpassade, individualiserade

uppfostringsåtgärderna

inom skyddsuppfostran, synes tvivel

icke kunna uppstå om att uppfostringslinjen

avgjort är att föredraga för barn

under aderton år. Det må här erinras

om att inte bara socialvårdsmyndigheterna

utan även fångvårdsstyrelsen vid

upprepade tillfällen med skärpa understrukit

olämpligheten av att barn placeras

i fängelse.

En annan sak är att anstaltsorganisationen

inom socialvården uppenbart behöver

i olika avseenden förstärkas för

att kunna på ett effektivt sätt taga hand

om det mest svårbehandlade klientelet.

Det må här erinras om att socialstyrelsen

år 1948 begärde att få uppföra ett

antal små isoleringsavdelningar för det

mest svårbehandlade klientelet vid ungdomsvårdsskolorna.

Förslaget har dock

hittills icke föranlett något annat Kungl.

Maj :ts eller riksdagens beslut än att en

år 1950 tillsatt kommitté, ungdomsvårdsskoleutredningen,

fått i uppdrag att utreda

frågan om ungdomsvårdsskolornas

behandlingsformer. Därjämte har uppdragits

åt den samma år tillsatta barnavårdskommittén

att ägna uppmärksamhet

åt gränsdragningen mellan socialvårdens

och kriminalvårdens områden i vad an
-

går unga brottslingar. Ämbetet förutsätter

att dessa utredningar särskilt komma

att uppmärksamma ungdomsvårdsskolornas

möjligheter att omhändertaga den

ungdom varom här är fråga och att anpassa

vården av den under hänsynstagande

jämväl till kriminalpolitiska synpunkter.

Även om man sålunda vågar hoppas

att bättre möjligheter komma att skapas

för ett effektivt omhändertagande

av de kriminella ungdomarna på ungdomsvårdsskolorna,

torde dock realiserandet

av desamma draga avsevärd tid.

I avvaktan härå kommer ett sannolikt

allt större antal av de yngsta lagöverträdarna

att bli hänvisat till fångvården.

Ämbetet vill därför ifrågasätta om det

icke är nödvändigt att inom fångvårdens

anstaltsorganisation vidtaga provisoriska

åtgärder, ägnade att förebygga eller

i varje fall minska de ogynnsamma verkningar

som tyvärr torde vara oundvikligen

förbundna med de ungas omhändertagande

å fångvårdsanstalt. Därest

för nu angivet ändamål en tillfällig förbättring

av fångvårdens resurser för sådant

omhändertagande kan åvägabringas,

är det emellertid angeläget att hålla

i sikte att anordningen framtvingats av

en nödsituation och att den sålunda icke

innebär något avsteg från tanken att

även hårt belastad kriminell ungdom

rätteligen bör omhändertagas av socialvården.

Stockholm den 24 september 1951.

Underdånigst

MATHS HEUMAN

Sara Falk

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

67

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951

Till KONUNGEN.

I underdånig skrivelse den 24 september

1951 har riksåklagarämbetet fäst

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på de för

närvarande bristande möjligheterna att

på ett effektivt och ändamålsenligt sätt

omhändertaga sådan med grövre kriminalitet

belastad ungdom i åldern 15—17

år, för vilken anstaltsbehandling är nödvändig.

Ämbetet har emellertid funnit att

jämväl det utredningsförfarande som

föregår bestämmandet av reaktionsformen

för lagöverträdare i denna åldersgrupp

är behäftat med väsentliga svagheter.

Sålunda är den tid som förlöper

från det att den unge manifesterat sin

kriminalitet i en brottslig handling till

dess att beslut fattas om den samhällsreaktion

som skall följa å brottet ofta

alltför lång. Vidare synas de möjligheter

som föreligga att under denna tid hindra

de unga från fortsatt brottslighet icke

vara tillfredsställande. Enär nu nämnda

förhållanden medföra betydande vådor

ur kriminalpolitisk synpunkt vill ämbetet

bringa frågan under Kungl. Maj:ts

bedömande.

I. För lång tid mellan brottet och bestämmandet

av reaktionsformen.

De faktiska förhållandena.

I syfte att bilda sig en ungefärlig uppfattning

om den tidsutdräkt som före
-

ligger från det att den unge genom en

brottslig handling givit anledning till att

förundersökning inletts till dess att beslut

om åtal eller åtalseftergift meddelats

har ämbetet undersökt huru förhållandet

i detta hänseende gestaltat sig

under första kvartalet 1951 dels hos ungdomsåklagaren

i Stockholm och dels i

två mellansvenska statsåklagardistrikt.

Därvid ha frånräknats mera bagatellartade

överträdelser såsom varande utan intresse

i detta sammanhang. I 83 ärenden,

handlagda hos ungdomsåklagaren i

Stockholm jämlikt 1944 års lag om eftergift

av åtal mot vissa underåriga, förflöt

från tiden för gärningens begående

eller — därest flera kriminella handlingar

förekommit — från tiden för första

brottet till dagen för beslutet i åtalsfrågan

i medeltal ett år. Motsvarande tidrymd

var i de båda statsåklagardistrikten

sju respektive fem månader.1 * i

De tidsmoment vilka hos ungdomsåklagaren

i Stockholm föregingo åtalsfrågans

avgörande fördela sig sålunda

tid från brottets begående till

dess upptäckt ävensom poli
-

sens brottsutredning ........ 2''A män.

tid för ärendets handläggning

hos barnavårdsnämnden ... 8 mån.

tid från ärendets återkomst

från barnavårdsnämnden till

åtalsfrågans avgörande ...... I1/. mån.

I 31 av de ifrågavarande 83 fallen beslöts

att åtal skulle anställas. I dessa fall

De for statsåklagarna uppgivna tiderna bli fullt jämförbara med tiden hos ungdomsåklagaren.

i Stockholm endast om till de förra lägges tiden för stämningsansökans uppsättande och ingivande

resp. tiden för delgivning av beslut om åtalseftergift.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förflöt i genomsnitt en tid av fyra månader

från dagen för åtalsbeslutet —

som hos ungdomsåklagaren i Stockholm

sammanfaller med dagen för stämningsansökans

ingivande —- till dess huvudförhandling

ägde rum.1

Självfallet variera tiderna i de enskilda

fallen inom vida gränser. Med denna

reservation är det likväl uppenbart, att

tiden till dess samhällsreaktionen blir

definitivt bestämd för lagöverträdare i

åldern 15—17 år är orimligt lång.

Orsakerna till dröjsmålet.

Ämbetet anser sig här böra något beröra

orsakerna till detta förhållande. Till

en början må erinras om de svårigheter

vilka äro förbundna med polisens spaningsarbete.

Även om den misstänktes

identitet är känd kan det taga tid att

över huvud få kontakt med honom. Särskilt

i storstäderna äro möjligheterna betydande

att genom ett liv ur hand i mun

och täta byten av logi hålla sig dold en

längre tid. Mönstring till sjöss i enahanda

syfte förekommer även. Utredningsförfarandet

hos polis- och åklagarmyndigheterna,

då fråga är om s. k. ligabrottslighet,

är förenat med avsevärd

tidsomgång. Vid fall av denna bland

ungdom vanliga form av kriminalitet

kommer åklagarens avgörande av frågan

om åtal eller åtalseftergift i regel till

stånd först sedan brottsutredningen beträffande

samtliga misstänkta är slutförd.

Nämnda, huvudsakligen av processekonomiska

skäl föranledda handläggning

av åtalsfrågan leder lätt till att

de misstänkta, eventuellt tillsammans

med andra förut icke inblandade, fort
-

sätta sin brottsliga verksamhet med ytterligare

tidsomgång som följd. I ett

ärende, som genom remiss av Justitieombudsmannen

kommit till ämbetets

kännedom, ägde lagförandet av en sådan

serievis begången brottslighet rum

först inemot två och ett halvt år efter

tiden för den först misstänktes första

brott. — Av de ovan lämnade tidsuppgifterna

avseende förhållandet hos ungdomsåklagaren

i Stockholm framgår, att

det längsta dröjsmålet hänför sig till

ärendets handläggning hos barnavårdsnämnden.

Därstädes verkställes en i regel

vidlyftig person- och socialundersökning

med samtal med den unge, hans

föräldrar och andra närstående, kontakt

med skolor och arbetsplatser samt i vissa

fall läkarundersökning och testning.

Den långa tidsutdräkten för denna undersökning

torde främst föranledas av

otillräcklig personal och brist på läkare,

främst barnpsykiatrer, vartill kommer

— liksom i fråga om polisens spaningsarbete

— svårigheten att få kontakt med

den unge.

Verkningarna av dröjsmålet.

Nu berörda förhållande har i fråga

om de yngsta lagöverträdarna visat sig

medföra ur olika synpunkter högst

ogynnsamma verkningar. Till en början

är uppenbart att både med hänsyn till

gärningsmannen själv och av allmänpreventiva

skäl det är önskvärt att samhällsingripandet

i anledning av en

brottslig gärning följer så snart som

möjligt. Särskilt påtagligt är missförhållandet

i fall, där den unge i avbidan å

reaktionsformens bestämmande återfal
-

1 Den långa tiden mellan stämningsansökans ingivande och huvudförhandling, 4 månader

hade enligt vad ämbetet inhämtat sin grund i en våren 1951 föreliggande arbetsbalans hos

Stockholms rådhusrätt. Med normal arbetsbelastning beräknas domstolens förberedande åtgärder

före huvudförhandlingen draga en tid, som uppskattningsvis kan beräknas till två månader.

Berörda förhållande ger måhända anledning överväga huruvida åtgärder av lagteknisk eller

organisatorisk art äro påkallade för att möjliggöra ett processuellt snabbare förfarande i mål

mot ungdomliga lagöverträdare.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ler i kriminalitet med påföljd att möjligheterna

för hans tillrättaförande bli

allt sämre. I regel inledes proceduren

mot den unge, på fri fot varande lagöverträdaren

med -— förutom ett på kanske

kort stund avklarat polisförhör —

att han kallas att inställa sig hos barnavårdsnämnden

varefter följer den tidsödande

utredningen rörande hans personliga

och sociala förutsättningar. Den

unges egen medverkan påkallas endast

vid kortare samtal och undersökningar

av skilda slag, vilka knappast i och för

sig äro ägnade att verka i brottsliämmande

riktning. Beroende på hans psykiska

läggning kan han — när han märker

att något ingripande ej kommer till

stånd — i stället få den känslan, att

myndigheterna icke taga så allvarligt på

hans fall. Eftersom det första brottet,

såvitt han kan bedöma, lämnas nära nog

obeaktat av samhället, kunna under i

övrigt ogynnsamma förutsättningar frestelserna

till upprepad brottslighet under

utredningstiden bli övermäktiga. Ofta

skapa de under lång tidrymd återkommande

förhören och undersökningarna

en olustkänsla på vilken han ibland reagerar

genom att avvika eller begå nya

brott. Någon för honom märkbar reaktion

från samhällets sida, ägnad att avhålla

honom från fortsatt brottslighet,

kommer ej till stånd. I sämsta fall blir

han efter hand som tiden går alltmer

fixerad i sin kriminalitet med försvårad

resocialisering som följd. Så till exempel

har i ett av de fall, varom förmäles i

ämbetets förut berörda skrivelse den 24

september 1951, den unge, beträffande

vilken från början något aktuellt behov

av skyddsuppfostran icke förelåg, inom

loppet av drygt ett halvt år underkastats

polisförhör vid icke mindre än sex olika

tillfällen för skilda efter varandra begångna

tillgrepp av motorfordon. I sam
-

band med två av förhören intogs han å

ett av barnavårdsnämndens upptagningshem,

varifrån han ena gången utskrevs

efter en månad och andra gången omedelbart

avvek. Först i samband med att

han för sjunde gången underkastades polisförhör

för förnyat tillgrepp — varvid

framkom att han hade bakom sig ytterligare

ett fyrtiotal sådana brott, alla begångna

i tiden efter det första polisförhöret

— bragtes saken till ett avgörande

genom hans häktande. Därest ett

snabbare ingripande kommit till stånd

i samband med att polisutredning först

inleddes mot honom, skulle hans kriminalpolitiska

situation sannolikt tett sig

gynnsammare.

Slutsatser.

Det synes ämbetet uppenbart att de

påtalade förhållandena äro förenade

med betydande vådor. I detta läge framstår

det som angeläget att genom personalförstärkningar

och organisatoriska

anordningar hos de myndigheter, som

syssla med ungdomliga lagöverträdare

— polisen, barnavårdsnämnderna, åklagarmyndigheterna

och eventuellt domstolarna

— söka åvägabringa ett snabbare

förfarande till förkortande av utredningstiden.

I den mån tidsutdräkten

hänför sig till åklagarmyndigheternas

befattning med ifrågavarande ärenden

kommer ämbetet att lämna underställda

åklagare erforderliga direktiv.

II. Otillfredsställande möjligheter att

hindra fortsatt brottslighet under

utredningstiden.

Även om tiden mellan brottet och

brottsreaktionen genom åtgärder i påskyndande

riktning skulle kunna mer

avsevärt nedbringas, måste likväl den

utredning som är oundviklig för bestämmandet

av reaktionsformen — sär
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

skilt barnavårdsnämndens undersökning

— vara förenad med viss tidsomgång. För

ämbetet har det därför kommit att framstå

alltmer klart att ett ur kriminalpolitisk

synpunkt fullt tillfredsställande

läge kan uppnås endast därest sådana

unga lagöverträdare beträffande vilka

återfallsrisk föreligger bliva tagna i förvar

omedelbart efter det att ett första

utslag av deras kriminalitet blir känt.

Därigenom skulle uppnås, icke blott att

den unge i möjligaste mån faktiskt avhålles

från återfall i brott, utan även

att lian blir tillgänglig för förhör och

undersökningar med verkan att tiden

till dess samhällsreaktionen blir bestämd

kan avsevärt förkortas. De förut

anförda missförhållandena som uppstå

vid tidsutdräkt i detta hänseende —

främst risken för att allt eftersom tiden

går den unges kriminalitet intensifieras

— bli följaktligen avsevärt reducerade.

Ett sådant omedelbart omhändertagande

skulle jämväl medföra den väsentliga

fördelen att, om den enskildes

brottslighet icke hinner få större omfattning,

förutsättningarna för vård i

frihet oftare skulle vara för handen.

Därmed skulle jämväl de i ämbetets skrivelse

den 24 september 1951 berörda

olägenheterna i fråga om behandlingen

av den grövre ungdomskriminaliteten

minska i betydelse. Ett sådant i omedelbar

anslutning till brottet verkställt

omhändertagande kan inte heller frånkännas

ett visst allmänpreventivt värde.

Häktning.

Den reguljära möjligheten att få till

stånd ett ingripande i syfte att hindra

upprepad brottslighet under utredningstiden

utgöres av häktning. I fråga om

ungdomliga lagöverträdare skall häktning

emellertid under vissa i 24 kap.

3 § rättegångsbalken givna förutsättning
-

ar ersättas med övervakning. Sålunda

stadgas i första punkten av nämnda lagrum

att — därest häktning på grund av

den misstänktes ungdom kan antagas

medföra allvarligt men för honom och

sådan övervakning finnes kunna ordnas

att skäl till hans häktning ej längre föreligga

— han ej må häktas. Enligt andra

punkten må den som är under 18 år

ej häktas med mindre det är uppenbart

att betryggande övervakning ej kan

ordnas. Vill den misstänkte, föreskrives

vidare, ej underkasta sig övervakning

som nu nämnts skall häktning ske.

I vad mån häktning skulle få tillgripas

mot yngre personer över huvud var

under rättegångsbalkens tillkomst föremål

för olika meningar. Processlagberedningen

utgick från att häktningsanledning

sällan skulle föreligga i dessa

fall. Därest likväl på grund av flykt- eller

kollusionsfara eller av annan orsak

häktningsanledning förelåge, syntes

emellertid humanitära skäl — den starka

fysiska och psykiska påfrestning

häktningen innebure för minderåriga

förbrytare — tala för att häktning under

vissa förhållanden skulle kunna underlåtas.

Det förutsattes emellertid att

det syfte man ville nå genom häktningen

kunde vinnas på annat sätt. Detta

kunde ske genom att den misstänkte underkastades

sådan övervakning att häktningsanledningen

bortfölle. Enär möjligheten

att undgå häktning vore tillkommen

i den misstänktes intresse syntes

böra fordras att han för att komma

i åtnjutande av denna förmån skulle frivilligt

underkasta sig övervakning. —

Lagrådet fann att starka humanitära skäl

talade för att minderåriga i regel icke

borde utsättas för den påfrestning som

en häktning kunde innebära men att

likväl av skilda orsaker häktning av den

som är under 18 år borde ersättas med

övervakning endast därest häktningen

kunde antagas medföra allvarligt men

för den misstänkte. — Departementschefen

uttalade att den föreslagna fria prövningsrätten

beträffande häktning av den

som är under 18 år utan olägenhet borde

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

71

kunna utsträckas till yngre personer i

allmänhet. Med denna motivering föreslogs

i propositionen första punkten i

lagrummet, nämligen att — därest på

grund av den misstänktes ungdom häktning

kunde antagas medföra allvarligt

men för honom och sådan övervakning

kunde ordnas att skäl till häktning ej

längre förelåge — häktning kunde underlåtas.

Utskottet tillstyrkte Kungl.

Maj :ts förslag.

I reservation av herr Schlyter med

flera anfördes: Principen borde vara

att häktning av minderårig i möjligaste

mån undvekes. Det kunde i regel icke

vara önskvärt att den unge under förundersökningstiden

skulle göra bekantskap

med fängelse, om detta genom annan

lämpligare anordning kunde undvikas.

Man borde därför ej uppställa den

förutsättningen att i det individuella

fallet kunde påvisas att häktning skulle

komma att medföra allvarligt men. Kunde

syftet med häktningen tillgodoses

med övervakning förefölle det med hänsyn

till häktningens erkänt ogynnsamma

verkningar beträffande minderårig vara

att föredraga att den minderårige ställdes

under övervakning. Reservanterna

föreslogo därför ett tillägg, nämligen att

den som är under 18 år ej må häktas

med mindre det är uppenbart att betryggande

övervakning ej kan ordnas.

Med stöd av denna bestämmelse kunde

—- uttalade reservanterna —• när förvaring

i slutet rum funnes erforderlig särskilda

anordningar träffas för detta ändamål

utan att minderårig behövde intagas

i häkten, avsedda för vuxna personer.

Riksdagen antog reservationen.

Vidgad tillämpning av häktningsinstitutet

kan ej förordas.

Rörande tillämpningen av häktningsinstitutet

i det avsedda syftet —■ att genom

ett omedelbart ingripande hindra

lagöverträdare i åldern 15—17 år från

fortsatt brottslighet — må anföras följande.

Vid rättegångsbalkens tillkomst synes

enighet ha rått därom att häktning vore

olämplig för de yngsta lagöverträdarna

i såväl fysiskt som psykiskt hänseende

och att därför sådan åtgärd borde förekomma

endast i undantagsfall. En särskild

olägenhet som är förbunden med

häktning är att det ofta i praktiken är

svårt att hindra kontakt med äldre förbrytare.

I många fall torde häktningen

innebära en social prickning jämförbar

med avtjänande av frihetsstraff. Härtill

kommer att tillgripande av häktning

rimligen ej heller bör förekomma i andra

fall än sådana där åklagaren från

början avser att fullfölja saken till huvudförhandling

och dom. Ett ingripande

i form av häktning synes därför

olämpligt i sådana fall, där åklagaren

har anledning räkna med att förutsättningar

för åtalseftergift vid prövning av

åtalsfrågan skola visa sig föreligga.

Häktningsinstitutet bör följaktligen

framstå som en nödfallsutväg och ifrågakomma

endast i de mest svårartade fallen

samt — i enlighet med lagstiftarens intentioner

— vara helt uteslutet därest

betryggande övervakning av den unge

kan anordnas. Att likväl häktning för

närvarande icke är sällsynt då det gäller

de yngsta lagöverträdarna beror på att

—- såsom i det följande skall närmare

utvecklas — de möjligheter som stå till

buds för anordnande av en effektiv övervakning

i återfallsförhindrande syfte under

tiden till dess samhällsreaktionen

mot den unge blir definitivt bestämd

äro synnerligen begränsade.

Ämbetet kan på anförda skäl icke förorda

vidgad tillämpning av den judiciella

häktningen i syfte att hindra ungdomliga

lagöverträdare att under utredningstiden

återfalla i brott.

Övervakningsinsti tutet.

Såsom av det föregående framgår skall

i sådana fall där häktningsanledning

föreligger beträffande den som är under

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

18 år häktning ersättas med betryggande

övervakning, därest sådan kan anordnas.

Formen för den avsedda övervakningen

är närmare reglerad i 26 § förundersökningskungörelsen.

Enligt där givna

bestämmelser skall åklagaren, därest

med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rättegångsbalken

stadgas anledning föreligger

antaga att häktning ej må ske, så

snart ske kan söka ordna erforderlig

övervakning. Sådan må anordnas i den

misstänktes hem eller annat enskilt hem

eller genom att den misstänkte intages

å lämplig anstalt, övervakning i skola,

tillhörande barna- och ungdomsvården,

eller i inackorderingshem, som står under

socialstyrelsens omedelbara tillsyn,

får ej ordnas utan särskilt medgivande

av socialstyrelsen. I 27 § förundersökningskungörelsen

tillägges att, därest

övervakning beslutats, den misstänkte

må åläggas skyldighet att å vissa tider

vara tillgänglig i sin bostad eller å sin

arbetsplats så ock annat villkor, som

finnes erforderligt för hans övervakande.

a) Övervakning i enskilt hem.

Den övervakning som vanligen kommer

i fråga anordnas helt formlöst genom

att den unge lagöverträdaren berättigas

kvarbo i sitt hem under förundersökningstiden

om möjligt under lämplig

tillsyn. Det är emellertid uppenbart att

övervakning i denna form är tillfyllest

endast i sådana fall där återfallsrisken

är obetydlig och förhållandena jämväl

i övrigt äro gynnsamma. Särskilt i storstäderna

stöter det på stora svårigheter

att ordna effektiv övervakning i enskilt

hem.

b) övervakning i anstalt.

Därest åklagaren skulle finna erforderligt

anordna övervakning genom att

den unge intages å anstalt, stå i huvudsak

följande möjligheter till buds. Den

unge kan med socialstyrelsens medgivande

placeras på ungdomsvårdsskola eller

intagas i ett under socialstyrelsens

tillsyn stående inackorderingshem. I de

större städerna finns möjlighet att efter

överenskommelse med vederbörande

barnavårdsnämnd få den unge intagen i

något av de upptagningshem barnavårdsnämnden

därstädes låtit inrätta. För

ändamålet torde jämväl välfärdsinrättningar

i kommunal och enskild regi

samt — därest förutsättningar i övrigt

föreligga — sjukhus kunna komma i

fråga.

Vad gäller de sålunda föreliggande

möjligheterna att under förundersökningstiden

placera den unge å anstalt

må följande framhållas. Under det remissförfarande

som föregick förundersökningskungörelsen

uttalades från socialstyrelsens

sida starka betänkligheter

mot att de för särskilda behandlingsformer

avsedda ungdomsvårdsskolorna

togos i anspråk för kortfristig förvaring

av misstänkt kriminell ungdom. Under

inga omständigheter — anfördes tilllika

— kunde de för brott misstänkta ägnas

annan tillsyn eller behandling än

övriga där intagna. Denna form av övervakning

— som sålunda kan komma till

stånd utan att beslut om skyddsuppfostran

föreligger — lärer ha begagnats endast

i ett par fall om året. Det är tydligt

att — såsom socialstyrelsen uttalat

-— ungdomsvårdsskolorna av skilda anledningar

äro mindre lämpliga för ändamålet.

Förutom att den misstänkte

med eller mot sin vilja kan verka störande

på vården av eleverna samt svårigheter

måste föreligga att på lämpligt

sätt hålla honom sysselsatt och att för

eu kortare tid anpassa honom till skolans

förhållanden, tillkommer att place
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ringen på en kanske från platsen för

förundersökningen avlägsen ort kan föranleda

onödig tidsomgång i fråga om

hans hörande eller medverkan i utredningen.

— Vad gäller övriga föreliggande

möjligheter till anstaltsplacering

under förundersökningstiden äro de resurser

som stå till buds för övervakning

i egentlig mening synnerligen begränsade.

Frånsett sjukhusen hava de ifrågasatta

anstalterna mer eller mindre karaktären

av inackorderingshem, där den

unge — i likhet med övriga intagna —

har frihet att efter eget skön komma

och gå som han vill och där hans handlande

praktiskt taget är undandraget effektiv

kontroll. En annan olägenhet är

att å dessa inackorderingshem även vistas

från ungdomsvårdsskolor villkorligt

utskrivna elever, vilka kunna ha en

ogynnsam påverkan på de för övervakning

intagna.

Brister i fråga om övervakningsinstitu
tets

konstruktion.

Om alltså de nu skildrade övervakningsformerna

på sätt anförts visat sig

mindre användbara och i praktiken föga

anlitade, tillkommer att institutet sådant

det legislativt utformats icke fyller det

avsedda ändamålet att utgöra en effektiv

ersättning för häktning. I detta hänseende

må följande beaktas.

Genom det i 24 kap. 3 § rättegångsbalken

stadgade villkoret att häktning

skall ske därest den unge lagöverträdaren

ej vill underkasta sig övervakning

är förordnandet om övervakning och

övervakningens utformning helt avhängiga

av den unges samtycke. Detta innebär

icke blott att denne skall lämna

sitt samtycke till omhändertagande å

anstalt, utan också att han, därest en

sådan åtgärd vidtagits, äger att när han

finner för gott lämna anstalten utan att

någon möjlighet finns att hålla honom

kvar, låt vara att han därvid riskerar

anhållande och häktning.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida

ett frihetsberövande i sluten anstalt —

även om åtgärden sker med den misstänktes

samtycke — lagligen kan komma

till stånd med tillämpning av övervakningsbestämmelserna.

Under begreppet

övervakning synes rent språkligt sett

knappast kunna inrymmas ett omhändertagande

i sluten form. Visserligen

anförde utskottet under förarbetena till

rättegångsbalken att med stöd av övervakningsbestämmelserna

särskilda anordningar

kunde träffas för förvaring

i slutet rum när detta funnes erforderligt.

Såsom övervakningsinstitutet sedermera

kom att utformas i förundersökningskungörelsen

är det emellertid

tveksamt om institutet fått den av utskottet

avsedda innebörden. Enligt vad

ämbetet erfarit hava även de organ som

i praktiken svara för tillämpningen av

övervakningsbestämmelserna ■—• främst

åklagarna och barnavårdsnämnderna —

funnit sig lagligen förhindrade att anordna

övervakning av detta slag.

Såsom en särskild olägenhet tillkommer

slutligen att den unge genom att

vägra att underkasta sig övervakning

kan framtvinga en åtgärd — häktning —

som enligt vad i det föregående utvecklats

är olämplig för honom, över huvud

framstår det som oegentligt att åtgärder

mot lagöverträdare i åldern under

18 år skola vara beroende av vederbörandes

eget gottfinnande.

Förslag.

Av det sagda framgår att — såvitt ämbetet

kan finna — möjligheter saknas

att på ett tillfredsställande och effektivt

sätt omhändertaga och förvara de yngsta

lagöverträdarna i återfallsförhind
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

rande syfte under förundersökningstiden.

Såsom i det föregående även utvecklats

är denna brist förenad med betydande

vådor.

Samtidigt med att ämbetet härigenom

velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

på berörda förhållande vill ämbetet

framhålla, att det ur kriminalpolitisk

synpunkt är angeläget att såväl rättsliga

som faktiska förutsättningar skapas för

att omedelbart efter det att misstanke

uppkommit därom att brott förövats av

ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte

må kunna omhändertagas där anledning

finnes antaga att han återfaller i

brott. För detta ändamål synes erforderligt

dels att en översyn verkställes

av bestämmelserna i rättegångsbalken

och förundersökningskungörelsen om

övervakning såsom ersättning för häktning

av de yngsta lagöverträdarna och

dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis

kallade övervakningshem

— för tillfällig förvaring av de unga inrättas.

De praktiska och rättsliga spörsmål

som i samband därmed uppkomma kunna

här endast flyktigt beröras. Beträffande

övervakningshemmen torde dessa

böra vara utrustade med läkepedagogiskt

utbildad personal samt ha tillgång till

läkare, särskilt ungdomspsykiatrer. Möjligheten

att bereda arbete och sysselsättning

bör övervägas. Åtminstone i de

största städerna torde det vara nödvändigt

att skapa särskilda anstalter under

det att man på mindre orter får nöja sig

med mera provisoriska anordningar. Uppenbarligen

bör förvaringen kunna verkställas

i både öppen och sluten form med

möjlighet till variationer efter det aktuella

behovet i varje enskilt fall. I detta

sammanhang förtjänar ett av t. f. byråchefen

Lars Bolin i socialstyrelsen framfört

förslag om särskilda psykiatriska

kliniker för tillfällig förvaring av ungdom

beaktande.1 — Vad gäller den rättsliga

regleringen av det nya institutet bör

i lag klart fastslås omfattningen av de

inskränkningar i den personliga friheten

som få äga rum. Den omhändertagnes

samtycke bör såsom av det föregående

framgår ej erfordras. Ur rättssäkerhetssynpunkt

bör det tillkomma domstol

att förordna om omhändertagandet samt

att begränsa tiden för detsamma. I detta

hänseende torde häktningsreglerna

kunna tjäna som förebild. Slutligen torde

böra övervägas huruvida icke det föreslagna

institutet under vissa förutsättningar

skulle kunna ersätta ett anhållande.

Stockholm den 26 november 1951.

Underdånigst

MATHS HEUMAN

Sara Falk

1 Bolin: Samarbetet mellan ungdomsvårdsskolor och barnavårdsnämnder, Tidskrift för

Barnavård och ungdomsskydd 1951 nr 4.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

75

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ungdomsvårdsskoleutredningens

gemensamma utlåtande

den 19 januari 1952.

Till KONUNGEN.

Genom kungl. remisser den 8 och 30

november 1951 har strafflagberedningen,

barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen

anbefallts avgiva

gemensamt utlåtande över skrivelser

från riksåklagarämbetet den 24 september

och den 26 november 1951 angående

den lämpligaste reaktionsformen

för ungdom i åldern 15—17 år, som

gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser,

samt angående utredningsförfarandet

beträffande brott av sådan

ungdom. Med anledning härav får kommittéerna

anföra följande.

I skrivelsen den 24 september 1951

har RÅ velat bringa det aktuella läget av

den kriminalpolitiska behandlingen av

brottslig ungdom i åldern 15—17 år till

Kungl. Maj:ts kännedom. Samtidigt har

ämbetet velat giva uttryck för en stark

oro inför den kommande utvecklingen

och i anslutning därtill framhålla angelägenheten

av att åtgärder snarast vidtages

för att hindra att ett allt större

antal av de yngsta lagöverträdarna kommer

att överföras till fångvården. Bland

de möjligheter att förebygga den befarade

utvecklingen, vilka syntes ligga

närmast till hands, kunde framhållas (It

åtgärder innebärande en höjning av

straffmyndighetsåldern eller förbud för

domstolarna att annat än under särskil
-

da förutsättningar döma ungdom under

aderton år till ovillkorligt frihetsstraff.

Det önskade resultatet syntes även kunna

nås genom (II) en ändring av 1944

års lag om eftergift av åtal mot vissa

underåriga. Även (III) en sänkning av

den nedre åldersgränsen för möjligheten

att döma till ungdomsfängelse, vilken

säkerligen skulle innebära att de

grövre fallen regelmässigt komme i åtnjutande

av denna behandlingsform, anser

RÅ — i jämförelse med den begynnande

utvecklingen — vara ett godtagbart

alternativ. Som sin uppfattning ville

emellertid ämbetet hävda, att det ur

allmänna synpunkter vore till övervägande

fördel för samhället, om de socialvårdande

organen betroddes med att

omhänderhava behandlingen av kriminell

ungdom. Eu annan sak vore, att

anstaltsorganisationen inom socialvården

uppenbart behövde i olika avseenden

förstärkas för att kunna på ett effektivt

sätt taga hand om det mest svårbehandlade

klientelet. RÅ erinrar om att

socialstyrelsen år 1948 begärde att få

uppföra ett antal små isoleringsavdelningar

för det mest svårbehandlade klientelet

vid ungdomsvårdsskolorna. RÅ har

slutligen ifrågasatt om det icke vore

nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation

vidtaga (IV) provisoriska

åtgärder, ägnade att förebygga eller

i varje fall minska de ogynnsamma

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkningar som torde vara förbundna

med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I skrivelsen den 26 november 1951

fäster RÅ uppmärksamheten på vissa

väsentliga svagheter som vidlåder det utredningsförfarande

som föregår bestämmandet

av reaktionsformen för lagöverträdare

i samma åldersgrupp, nämligen

dels den alltför långa tid som förlöper

från den brottsliga handlingen till brottspåföljdens

bestämmande, dels de otillräckliga

möjligheterna att under denna

tid hindra de unga från fortsatt brottslighet.

RÅ förordar för de nämnda bristernas

avhjälpande dels en översyn av

lagstiftningen i ämnet, dels ock att anstalter

eller kliniker, förslagsvis kallade

övervakningshem, måtte inrättas för tillfällig

förvaring av de unga.

A. RÅ:s skrivelse den 24 september 1951.

Såsom RÅ i sin skrivelse den 24 september

framhåller var anledningen till

tvångsuppfostringsinstitutets upphävande

1947 närmast att den uppfattningen

alltmer vunnit insteg, att det även för

tillrättaförande av sådana unga lagöverträdare

som ådagalagt grövre brottslighet

vore ändamålsenligare att ersätta

straff och straffrättsliga skyddsåtgärder

med de behandlingsformer som stode till

buds inom socialvården, främst skyddsuppfostran.

I Danmark har man gentemot

personer under 18 år i det väsentliga

valt att ersätta straffen med den

särskilda barnavården i vidaste mening.

Ett liknande förhållande råder i åtskilliga

andra främmande länder. I England

har man 1948 genomfört en lagstiftning

innebärande att ungdom under 21 år

om möjligt icke skall dömas till fängelse.

I Sverige har lagstiftningen framgått

med stor försiktighet och räknat

med att lagtillämpningen praktiskt taget

skulle utan lagändring avskaffa fängelsestraff

för ungdom under 18 år, innan

man drog konsekvensen härav genom en

ändring av lagen som höjde minimiåldern

för fängelse. Lagstiftningsåtgärder

som uttryckligen avsåg att främja denna

utveckling utgjorde dels 1939 års lag om

villkorlig dom, som i sin 8 § bemyndigade

domstol att i samförstånd med barnavårdsnämnd

åt denna överlämna att

vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande

för skyddsuppfostran, dels

ock 1944 års lag om eftergift av åtal

mot vissa underåriga, vilken öppnade

möjlighet till kontakt mellan åklagare

och barnavårdsmyndighet rörande lämpligaste

åtgärd mot lagöverträdare under

18 år, varefter följde 1947 års lagstiftning

om avskaffande av tvångsuppfostran.

I samband med den sistnämnda lagstiftningsåtgärden

uttalade departementschefen,

såsom RÅ erinrar, att avskaffandet

av tvångsuppfostringsinstitutet byggde

på förutsättningen att det klientel

som vore i behov av anstaltsvård bleve

omhändertaget för skyddsuppfostran och

att man icke behövde hysa någon farhåga

för att domstolarna i avsaknad av

möjligheten att döma till tvångsuppfostran

komme att i större utsträckning döma

ungdom under 18 år till ovillkorligt

frihetsstraff.

Redan för omkring åtta år sedan vid

ett samråd mellan strafflagberedningen

och 1942 års skyddshemsutredning under

ordförandeskap av sedermera statsrådet

Weijne rådde enighet om att målet

för utvecklingen var ett höjande av

åldern för ådömande av frihetsstraff till

18 år. Det faktiska avskaffandet av frihetsstraff

för ungdom under 18 år var

också på god väg att bli verklighet efter

1945 och 1946 års barna- och ungdomsvårdsreformer.

RÅ har i sin skri
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

77

velse upplyst att antalet ungdomar i

nämnda ålder som under åren 1945—- 1947 dömdes till fängelse eller straffarbete

utgjorde resp. 9, 7 och 6. Den

utveckling, som därefter har följt i anslutning

till den tilltagande ungdomsbrottsligheten,

har uppenbarligen ägt

samband med att domstolarna ansett dels

att socialvården icke ägde tillräckliga

resurser att omhändertaga vissa svårbehandlade

fall, dels ock att villkorlig

dom i förening med skyddsuppfostran

i vissa fall icke ägde tillräckligt avskräckande

effekt. Ett tillskott i antalet svårbehandlade

synes för övrigt ha uppstått

därigenom att som följd av 1945 års

ändring av 5 kap. 5 § strafflagen till

skyddsuppfostran har hänvisats ett icke

ringa antal ungdomar som enligt tidigare

praxis skulle ha straffriförklarats

och intagits å sinnessjukhus.

Kommittéerna, vilka helt delar RÅ:s

grundsyn på den föreliggande frågan,

anser angeläget att åtgärder skyndsammast

vidtages till förebyggande av

en utveckling av de yngsta lagöverträdarnas

behandling i strid mot de strävanden

som legat bakom ett flertal redan

utfärdade lagar. Kommittéerna är

sålunda ense om att principen om fängelsestraffets

avskaffande för ungdom under

aderton år bör komma till klart uttryck

i lagstiftningen samt att åtgärder

skyndsamt bör vidtagas för att stärka

samhällets möjligheter att på ändamålsenligt

sätt omhändertaga det ifrågavarande

klientelet av unga lagbrytare.

Enligt kommittéernas uppfattning ligger

frågan om samhällets resurser i kampen

mot brottsligheten väsentligen på

det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt

utarbetade lagar är till föga

gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna

skapas för deras tillämpning i

enlighet med deras syfte. Bristerna i gäl
-

lande lagstiftning om villkorlig dom har

länge varit insedda. Strafflagberedningen

har sedan flera år tillbaka liggande

ett fullständigt utarbetat lagutkast med

motiv till ny lagstiftning i ämnet men

har funnit meningslöst att framkomma

med förslag till nya lagbestämmelser så

länge de ekonomiska förutsättningarna

för en tillfredsställande tillämpning av

redan gällande bestämmelser ännu icke

skapats, i all synnerhet som den tänkta

nya lagstiftningen skulle kräva en utvidgning

av kostnaderna för kriminalvården

i frihet.

De personella resurserna inom kriminalvården

kräver sedan lång tid förstärkning

både i kvantitativt och kvalitativt

hänseende. Såväl fångvårdens

skyddskonsulentkår som socialvårdens

organisation av eftervårdskonsulenter är

helt otillräcklig. Fångvårdens anstaltspersonal

har icke fått tillfälle till den

utbildning i psykologi och människobehandling,

som i alla grader är oundgängligen

nödvändig för en effektiv vård och

behandling av de intagna. Den av samhället

organiserade vården i frihet av

kriminella, framför allt i de yngsta ålderskategorierna,

kräver förbättrade ekonomiska

villkor. Hit hör även den trängande

frågan om förbättrade resurser för

eftervårdens utövande efter genomgången

anstaltsbehandling.

Anstaltsresurserna, icke allenast fångvårdens

utan även socialvårdens, behöver

i hög grad förbättras. Uppdelningen

av vården om de yngsta lagöverträdarna

på två olika administrativa områden,

socialvårdens och kriminalvårdens, medför

allvarliga olägenheter och minskar

utsikterna till gynnsamma resultat av

kampen mot brottsligheten. Det framstår

såsom ett viktigt kriminalpolitiskt

önskemål att denna dualism undanröjes

och att omhändertagandet av de yngsta

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

organiseras efter enhetliga linjer, så att

inte tillfälliga eller godtyckliga omständigheter

utan endast behovet av omhändertagande

och möjligheten till uppfostran

blir avgörande för vilken vårdform

som kan komma i fråga. Samhällsskyddets

intresse kräver uppenbarligen

att vårdorganen skall vara i stånd att

genom omsorgsfull differentiering av det

åt dem anförtrodda klientelet tillse, att

den lilla procent av mera svårbehandlade

fall som förefinnes blir omhändertagen

på sådant sätt att man inte behöver

befara att den obehindrat fortsätter

sin brottsliga verksamhet.

För att främja en utveckling av tillgängliga

resurser i ovan angiven riktning,

vilket kommittéerna finner i hög

grad påkallat, är det angeläget att införa

klara bestämmelser som utvisar att den

ålderskategori varom här är fråga, 15—•

17-åringarna, icke bör dömas till frihetsstraff

utan omhändertagas enligt barnavårdslagen.

I synnerhet för den nu

pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna

är det av den största betydelse

att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande

kommer till stånd med hänsyn

till beräkningen av personal- och anstaltsresurser

inom barna- och ungdomsvården.

Med utgångspunkt från dessa principiella

överväganden vill kommittéerna angående

de av RÅ ifrågasatta åtgärderna

anföra följande.

I. RÅ har alternativt ifrågasatt antingen

en höjning av den s. k. straffmyndighetsåldern

eller en begränsning av frihetsstraffets

användning för ungdom under

18 år till fall då särkilda förutsättningar

föreligger. Av dessa alternativ finner

kommittéerna det senare äga företräde.

Bötespåföljden är i många fall en

lämplig reaktionsform för begångna

mindre polisförseelser beträffande ung
-

domar med egen inkomst. Däremot bör,

såsom redan anförts, enligt kommittéernas

uppfattning målet för den kriminalpolitiska

utvecklingen i fråga om behandlingen

av lagöverträdare i nämnda

åldersgrupp vara frihetsstraffets ersättande

med en rationell socialvård.

Den avgörande synpunkten inom all

kriminalpolitik är denna: hur skall medborgarna

i samhället bäst skyddas mot

kriminaliteten? Beträffande lagöverträdare

i de yngsta åldersklasserna kan icke

något tvivel råda därom att effektiva,

individuellt avpassade åtgärder avseende

att förebygga fortsatt brottslighet från

varje ung lagbrytares sida är bäst ägnade

att motarbeta brottsligheten inom

nu ifrågavarande åldersgrupp, att inom

denna upprätthålla den allmänna laglydnaden.

I fråga om ett fåtal tidigt utvecklade,

utpräglat asociala unga brottslingar

förslår inte till samhällets skydd

enbart pedagogiska åtgärder i deras nuvarande

utformning. Här kan ytterligare

ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels

ock i övrigt förbättrade resurser, Ungdomsvårdsskoleutredningen

som anser

nuvarande resurser i nämnda hänseenden

otillräckliga, bär sin uppmärksamhet

starkt inriktad på dessa problem,

bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade

psykopaterna hör till barnaoch

ungdomsvårdens mest brådskande

uppgifter.

Skyddsuppfostran kan för närvarande

åvägabringas icke allenast på barnavårdsorganens

eget initiativ utan även

dels efter framställning av åklagare i

samband med utredning av frågan om

åtalseftergift enligt 1944 års lag, dels efter

initiativ av domstol i samband med

en villkorlig dom.

Till förstnämnda fråga återkommer

kommittéerna här nedan under II. Beträffande

sistnämnda åtgärd stadgas i

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lagen om villkorlig'' dom 8 § andra stycket,

att domstolen äger att, när det finnes

lämpligare och av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits, överlämna

åt nämnden att vidtaga åtgärd för

den dömdes omhändertagande för

skyddsuppfostran.

Det har länge visat sig förenat med

avsevärda olägenheter att sådant överlämnande

sker i form av en villkorlig

dom. Denna dom, vilken leder till den

regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande

skyddsåtgärd som skyddsuppfostran

utgör, har förväxlats med en

vanlig villkorlig dom och för allmänheten

lätt framstått som en otillräcklig reaktion

mot brottet. Kommittéerna föreslår

att domstolens överlämnande åt

barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

skyddsuppfostran utbrytes ur den villkorliga

domen och erhåller en fristående

ställning som samhällelig skyddsåtgärd.

Ett utkast till lag härom bifogas

utlåtandet. En närmare motivering

lämnas i strafflagberedningens vid lagutkastet

fogade särskilda motiv.

I samma lagutkast fastslås principen

att underårig lagöverträdare som ej fyllt

18 år ej får dömas till frihetsstraff med

mindre särskilda skäl därtill äro. Ett

närmare angivande i lagtext av dessa

skäl låter sig icke göra. Det bör emellertid

framhållas att med särskilda skäl

icke närmast åsyftas brottets grovhet.

Det har förekommit att minderåriga mördare

kunnat tagas om hand av barnavården.

Men så länge denna saknar resurser

för omhändertagande av de farligaste

unga brottslingarna kan det tyvärr

i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta

dem fängsligt förvar till förhindrande

av fortsatt brottslighet. Genom

kravet på särskilda skäl såsom förutsättning

för att dom å frihetsstraff

skall ifrågakomma har kommittéerna ve
-

lat klart angiva att frihetsstraff endast

rent undantagsvis får ådömas. Såsom

särskilt skäl kan icke accepteras åsikten,

att en dom å frihetsstraff skulle vara

bättre ägnad än skyddsuppfostran att

avhålla andra än den tilltalade från att

begå liknande brott.

Ingenting nämnes i lagutkastet om förvaring

i säkerhetsanstalt av person under

18 år. 1937 års förvaringslag innehåller

icke någon åldersgräns nedåt. När

den utarbetades torde det ha förutsatts

att den skulle kunna tillämpas även på

unga lagbrytare. Utvecklingen har emellertid

naturligt nog gått andra vägar.

För rent exceptionella brottsfall av unga

psykopater torde dock förvaringen med

dess tillgång till sinnessjukhuset i Håga

kunna utgöra en nödfallsutväg i avbidan

på bättre tillgång inom ungdomsvården

på vårdmöjligheter för utpräglade psykopater.

En konsekvens av det föreslagna stadgandet

att frihetsstraff ej ifrågakommer

med mindre särskilda skäl därtill

föranleder är att frihetsstraff icke kan

villkorligt ådömas den som ej fyllt 18

år. För tydlighetens skull torde detta

böra uttryckligen utsägas.

Kommittéerna har vid sidan av den

nu föreslagna lagstiftningen om skyddsuppfostran

för vissa underåriga lagöverträdare

haft under övervägande ett alternativ

gående ut på att domstol, när

den icke dömde till böter eller frihetsstraff,

endast skulle hava att överlämna

den unge tilltalade till barnavårdsnämnd

för vård enligt barnavårdslagen. Enligt

detta alternativ skulle domstolen alltså

icke såsom nu kunna genom villkorlig

dom anordna tillsynsvård i frihet i egen

regi utan skulle hava att helt överlämna

denna vårdform till barnavårdsorganisationen.

Kommittéerna har emellertid

icke funnit erforderligt att i detta sam
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

manhang vidtaga längre gående ändringar

i lagen om villkorlig dom än som

ovan föreslagits. Genom de av kommittéerna

föreslagna ändringarna i lagen

om åtalseftergift torde dock de fall

bli sällsynta, då domstolen skulle få anledning

att begagna sig av den villkorliga

domen beträffande denna åldersgrupp.

Ett genom barnavårdskommittén

i anslutning till det nämnda alternativet

utarbetat, vid detta utlåtande fogat

utkast till ändringar i barnavårdslagen

avser att ge barnavårdsnämnden möjligheter

att meddela samma föreskrifter

beträffande vård utan samband med

skyddsuppfostran som domstolarna kan

meddela i samband med villkorlig dom.

En dylik lagstiftning kan tydligen genomföras

även vid sidan om den av

kommittérna föreslagna lagen om

skyddsuppfostran.

II. För det andra framhåller RÅ att

det önskade resultatet — att förhindra

de yngsta lagöverträdarnas överförande

till fångvården — även synes kunna

nås genom en ändring av 1944 års lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Även på denna punkt delar kommittéerna

RÅ:s mening. Fastslås det i princip

att skyddsuppfostran bör ersätta frihetsstraff,

när ej särskilda skäl talar

häremot, bör tydligen statsåklagarna icke

bringa andra brottsfall av 15—17-åringar

under domstols prövning än sådana

där handläggning av domstol är påkallad

av särskilda skäl.

När åtalseftergiftsinstitutet 1944 infördes,

omgärdades det med olika förbehåll

och anvisningar för statsåklagarna

som hade att tillämpa detsamma. Det

kan icke råda något tvivel om att institutet

väl fyllt sin uppgift i händerna på

landets nya, väl kvalificerade statsåklagarkår.

Redan vid dess införande var det

lagstiftarens avsikt att för den åldersgrupp

av unga lagöverträdare, som lagen

åsyftade, skyddsuppfostran normalt

skulle träda i stället för frihetsstraff. Om

det nu i lag uttryckligen stadgas att 15—- 17-åring ej får dömas till frihetsstraff

med mindre särskilda skäl därtill äro,

bör statsåklagarens rätt att utan domstolen

som mellanhand överlämna den

unge lagöverträdaren till barnavårdsnämnd

för skyddsuppfostran uppenbarligen

göras till den normala formen för

rättsvårdens initiativ till skyddsuppfostran.

Lagens anvisningar till statsåklagaren

synes för detta ändamål böra omläggas

så, att de anger de särskilda skäl

som bör föranleda åklagaren att draga

målet under domstols prövning i de fall

då eftergift är möjlig. Gällande lag innehåller

härutinnan allenast det stadgandet,

att åtal skall väckas om det finnes

påkallat med hänsyn till den allmänna

laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

Detta något svävande stadgande

anser kommittéerna böra utbytas mot

ett konkret angivande av de fall som

bör handläggas av domstol.

Hit hör först och främst sådana fall

då enligt statsåklagarens mening föreligger

särskilda skäl till ådömande av

frihetsstraff. Men hit hör för det andra

också sådana fall då åklagaren anser att

böter bör ådömas för brottet. Det bör

erinras att lagen allenast avser sådana

brott varå frihetsstraff kan följa, icke

vanliga polisförseelser varå allenast kan

följa böter. För dessa skulle det lämpa

sig att domstolsförfarandet kunde utbytas

mot strafföreläggande. Det har upplysts

att denna fråga är föremål för övervägande

inom en särskild utredning.

Fn tredje kategori av fall som bör

komma inför domstol utgöres av sådana,

i vilka domstolens större utredningsresurser

med vittnesförhör m. m. bör

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

komma till användning för att undanröja

tvivel i skuldfrågan. Såsom exempel

härpå kan erinras om det bekanta

Perstorpsfallet. Möjligheten till handläggning

inför domstol utsträckes dock icke

genom den nu föreslagna lagändringen

till misstänkta under 15 år.

Även andra särskilda skäl till ett måls

dragande inför domstol än de nu nämnda

kan förekomma. Ett sådant kan föreligga

när målsägande påyrkar domstolens

prövning av skadeståndsfråga. Talan

härom kan föras i särskild rättegång,

men förhållandena kan vara sådana att

åklagaren anser det lämpligt att utredningen

om brottet och om skadeståndet

äger rum i ett sammanhang inför

domstol. — Andra exempel på behov av

handläggning inför domstol utgör sådana

fall, då åklagare och barnavårdsnämnd

icke blivit ense om den unges

överlämnande till skyddsuppfostran

men åklagaren vidhåller att detta är den

lämpliga skyddsåtgärden, eller då barnavården

ej kan utsträcka tillsyn i frihet

utan skyddsuppfostran över 18-årsgränsen,

medan domstolen genom en

villkorlig dom kan fastställa en prövotid

tre år framåt. — Utan specificering

i lagen av fall sådana som de nu nämnda

torde böra införas en allmän klausul

om målets dragande inför domstol när

särskilda skäl därtill föreligger. Ett

lämpligt kontrollmedel över att frågan

om behovet av domstolsprövning av

åklagaren ingående övervägts synes det

kommittéerna vara, att i lagen införes

bestämmelse om att åklagaren i stämningen

skall angiva anledningen.

Enligt kommittéernas mening är statsaklagarna

väl ägnade att verkställa den

prövning som redan nu och än mer enligt

förslaget ankommer på dem. På en

punkt skulle det dock synas ändamålsenligt,

att icke blott i rättsenhetens in
(i

liihang till riksdagens protokoll 1952. 1

tresse utan öven av praktiska skäl åtalsfrågan

underställdes riksåklagarens

prövning. Detta gäller den första gruppen

av fall, där särskilda skäl till frihetsstraff

anses föreligga. På detta område

har RÅ redan enligt gällande rätt

en viss kontrolluppgift i det att alla domar

varigenom frihetsstraff ådömes 15

—17-åring skall tillställas honom för

granskning. Det är uppenbart att fullgörandet

av RÅ:s uppgifter underlättas,

om RÅ får tillfälle att taga ställning till

ärendet på ett så tidigt stadium som

möjligt — alltså redan innan åtal väckes.

En viktig synpunkt vid avgörandet

av frågan huruvida särskilda skäl föreligger

till ådömande av frihetsstraff är

den, om socialvården besitter erforderliga

resurser för den unge lagöverträdarens

rationella omhändertagande. Eventuella

förhandlingar med socialstyrelsen

härom i särskilda fall kan lättare föras

centralt av riksåklagaren än av de olika

statsåklagarna. Goda skäl synes även

kunna anföras för åtalsfrågans underställande

under RÅ för vinnande av en

likartad tillämpning, när åklagaren anser

att annan särskild anledning än någon

av de tre ovan först angivna föreligger

till målets dragande under domstols

prövning (lagutkastet punkt 4). Inom

kommittéerna har dock delade meningar

uttalats på denna punkt.

III. För det tredje ifrågasätter RÅ

huruvida åldersgränsen för ungdomsfängelse

skulle kunna sänkas, så att

även personer under aderton år kunde

dömas härtill. Detta kan kommittéerna

icke tillstyrka. Den behandling som avses

med ungdomsfängelse är icke i

något avseende anordnad på sådant

satt, att det finnes anledning att antaga

att den skulle vara ändamålsenligare

än skyddsuppfostran. Att öppna

ungdomsfängelsebehandlingen även för

samt. AV 223.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nngdom under aderton år vore att återuppliva

systemet med tvenne parallella

uppfostringsinstitut för samma åldersgrupp

under olika centrala myndigheter.

Olämpligheten härav belystes vid

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande

och har här ovan redan framhållits.

För övrigt befinner sig i strafflagberedningen

hela ungdomsfängelseinstitutet i

stöpsleven. Att öppna möjlighet att begagna

de gamla fängelserna i Uppsala

och Ystad såsom slutna anstalter även

för ungdom under aderton år för att

därigenom i avbidan på den slutliga utformningen

av behandlingen av kriminell

ungdom undvika att straffarbete eller

fängelse ådömes, synes icke vara

något att eftersträva. Den planerade nya

Roxtunaanstalten torde till sista plats

behövas för det klientel, 18—20-åringarna,

för vilket den är avsedd. En sammanblandning

av de olika åldersgrupperna

på en dylik anstalt torde dessutom

icke vara lämplig.

IV. I fråga om åtgärder för att beträffande

de unga lagöverträdare som

dömts till frihetsstraff minska de ogynnsamma

verkningar som är förbundna

med intagande å fångvårdsanstalt, får

kommittéerna hänvisa till den utredning

som verkställts av 1951 års fångvårdsutredning.

B. RÅ:s skrivelse den 26 november 1951.

De i RÅ:s andra skrivelse framförda

önskemålen om snabbare handläggning

av mål och ärenden angående lagöverträdare

under 18 år och om åtgärder till

förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet

av sådana lagöverträdare under

pågående förundersökning angående begånget

brott, finner kommittéerna i hög

grad beaktansvärda.

Kommittéerna vill kraftigt understry
-

ka vad RÅ anfört om angelägenheten av

en snabbare handläggning. En väsentlig

del av de svårigheter som nu föreligger

i fråga om behandlingen av unga

lagöverträdare, skulle med största sannolikhet

aldrig ha uppkommit, om den

avsevärda tid som förflyter innan åtgärd

bestämmes förkortats. Bestämmelser

om snabb handläggning har införts

i ett flertal av de av strafflagberedningen

utarbetade lagutkast som äro fogade

vid detta utlåtande, och kommittéerna

kan hänvisa till den motivering som åtföljer

utkasten.

RÅ:s förslag om övervakningshem har

föranlett undersökningar efter två olika

linjer. Å ena sidan har kommittéerna

övervägt möjligheten att organisera

övervakningshem för sådana unga lagöverträdare,

beträffande vilka häktningsskäl

föreligger sedan det visat sig att

betryggande övervakning utan häktning

ej kan åvägabringas. Å andra sidan har

övervägts att inom barnavårdslagens

ram söka anordna betryggande övervakningsmöjligheter

för undvikande av

häktning. I första rummet har kommittéernas

undersökningar inriktats på att

vinna klarhet i fråga om möjligheten

att till en början i de tre största städerna

få till stånd utredningshem eller

övervakningsavdelningar med angivna

syfte. Dessa undersökningar har icke

hunnit avslutas inom den tid då kommittéernas

utlåtande borde vara avlämnat.

Det har därjämte visat sig att vilkendera

vägen man väljer erfordras en

viss lagstiftning i ämnet, minst omfattande

vid ett inordnande av hemmen

eller avdelningarna inom barnavårdslagens

ram. Kommittéerna har emellertid

icke velat såsom egna förslag framlägga

de lagutkast som utarbetats annat än

i samband med en utredning angående

en konkret lösning av anstaltsmöjlighe
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tei na. \id detta förhållande får kom- kiatriska anstalter fullt svarar mot be
-

mitteerna för närvarande inskränka sig

till att i princip tillstyrka RÅ:s förslag

om anordnande av betryggande övervakning

av unga lagöverträdare till förhindrande

av fortsatt brottslighet under den

tid förundersökningen pågår, genom för

ändamålet skyndsamt inrättade utredningshem

eller övervakningsavdelningar

till en början i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Kommittéerna, som anser

att övervakningsmöjligheter bör anordnas

inom barnavårdens ram, förutsätter

att ärendets fortsatta utredning överlämnas

till barnavårdskommittén.

Sammanfattning.

Efter överläggningar vid olika gemensamma

sammanträden med anledning

av de kungl. remisserna av RÅ:s skrivelser

har kommittéerna beslutat sammanfattningsvis

göra följande uttalande.

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet

beträffande åldersgruppen

15—17-åringar bör uppställas, att

allt omhändertagande för vård och tillsyn

sker av barnavårdsorgan och regleras

i barnavårdslagen, i den mån icke

särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig.

Slutmålet är med andra ord att

beträffande denna åldersgrupp kunna

helt avstå från användandet av frihetsstraff.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter

bör omedelbart inriktas på att

i förslag till åtgärder och anslagsäskanden,

som snarast möjligt bör framläggas,

verka för det under punkt 1. angivna

programmets realiserande, så att

i första band vård och tillsyn i frihet

må kunna effektivt genomföras och, i

den mån anstaltsbehandling icke kan

undvaras, vårdmöjligheterna i barnavårdens

hem och skolor liksom i psv
-

hovet och erforderliga resurser för eftervården

tillhandahålles.

3. För att främja den utveckling, för

vilken kommittéerna uttalat sig under

1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas

att den som ej fyllt 18 år ej får dömas

till fängelse med mindre särskilda

skäl därtill äro. Såsom ett sådant särskilt

skäl kan icke accepteras åsikten,

att en dom å frihetsstraff skulle vara

bättre ägnad än skyddsuppfostran att

avhålla andra än den tilltalade från att

begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom under

18 år icke utan trängande skäl dragés

inför domstol bör statsåklagares rätt

att med barnavårdsnämnd träffa uppgörelse

om vård enligt barnavårdslagen

vidgas genom uttryckligt stadgande i

lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga,

varav framgår att åtal vid

domstol ej bör väckas med mindre särskilda,

i lagen angivna skäl därtill föranleder.

5. Till främjande av att ungdom under

18 år omhändertages för skyddsuppfostran

i stället för att dömas till frihetsstraff

bör domstols överlämnande

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

i nämnda syfte frigöras från de villkor

som enligt lagen om villkorlig dom uppställts

för meddelande av sådan dom

och utbrytas ur den villkorliga domen

till en fristående skyddsåtgärd.

0. Härutöver bör för närvarande icke

göras några ändringar i lagstiftningen

om domstols befogenhet att meddela

villkorlig dom beträffande den som ej

fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar

ett inom barnavårdskommittén utarbetat

utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen

jämte motiv, åsyftande att

efter mönster från lagen om villkorlig

dom vidga barnavårdsnämndernas möj
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligheter att vid sidan om skyddsuppfostran

anordna tillfredsställande vård

och tillsyn av ungdom i åldern 15—

17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande

att åvägabringa största möjliga

snabbhet i handläggningen av mål och

ärenden angående lagöverträdare under

18 år. Förslag härom framförs i bifogade

lagutkast.

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande

person under 18 år som misstänkes

för brott, inom barnavårdens

ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter

till förebyggande av

fortsatt brottslig verksamhet. För detta

ändamål bör frågan om inrättande av

utredningshem eller övervakningsavdelningar

i barnavårdens regi, till en början

i Stockholm, Göteborg och Malmö,

skyndsamt utredas.

Inom strafflagberedningen utarbetade

lagutkast för genomförande av de under

3—5 och 7 här ovan angivna principerna

jämte beredningens specialmotiv

härtill fogas vid utlåtandet.

I detta ärendes handläggning har deltagit,

utom undertecknade ordförande

och sekreterare,

från strafflagberedningen: ledamöterna

Lunds universitets rektor professorn

Ragnar Bergendal, direktören Sven Ersman,

överdirektören Hardy Göransson,

lagbyråchefen Bengt Lassen och professorn

Ivar Strahl samt de sakkunniga

professorn Ivar Agge, byråchefen Torsten

Eriksson, professorn Gunnar Heckscher,

riksdagsmannen Verner Hedlund,

doktorn Gustav Jonsson, professorn

Olof Kinberg, ombudsmannen Bror Larsson,

förste byråsekreteraren Torgny

Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist,

doktorn Elsa-Brita Nordlund, häradshövdingen

Gösta Siljeström och direktören

Gunnar Thurén, av vilka Agge

avgiver särskilt yttrande;

från barnavårdskommittén: ledamö
terna

socialläkaren Arne Bursell, direktören

S. Larsson, advokaten Hugo Lindberg

(tillika sakkunnig i strafflagberedningen),

fil. lic. K. Lindegren (tillika

sakkunnig i ungdomsvårdsskoleutredningen),

borgarrådet H. L. Mehr, riksdagsledamöterna

fru Elsa Ewerlöf, fru

Helga Sjöstrand och fru Anna SjöströmBengtsson

ävensom experten byråchefen

Göta Rosén; samt

frän ungdomsvårdsskoleutredningen:

docenten Gunnar Boalt, riksdagsledamöterna

fru Märta Boman, socialinspektören

Brita Elmén och sekreteraren A. V.

Wallentheim ävensom experten byråchefen

Lars Bolin.

Kommittéernas överläggningar har

ägt rum under samråd med riksåklagaren

M. Heuman och lagbyråchefen B.

Kjellin.

Stockholm den 19 januari 1952.

På strafflagberedningens vägnar:

KARL SCHLYTER

Carl Holmberg.

På barnavårdskommitténs vägnar:

ERNST BEXELIUS

Rutger Xgman

På ungdomsvårdsskoleutredningens

vägnar:

PER NYSTRÖM

Olov Johnsson

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

85

Bil. A.

4. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast.

I. Utkast till lag om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §. övertygas tilltalad som ej fyllt

aderton år om brott varå enligt lag kan

följa frihetsstraff, må rätten, i stället för

att döma till böter eller frihetsstraff, efter

tillstyrkan av barnavårdsnämnd överlämna

åt nämnden att vidtaga åtgärd

för hans omhändertagande för skyddsuppfostran.

Vad i lag eller författning finnes

stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till fängelse skall äga motsvarande

tillämpning vid överlämnande

som i första stycket sägs.

2 §. Den som ej fyllt aderton år må

ej dömas till frihetsstraff, med mindre

särskilda skäl därtill äro. Genom villkorlig

dom må frihetsstraff ej ådömas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953, då 8 § andra stycket lagen om

villkorlig dom skall upphöra att äga tilllämpning

å tilltalad som är under aderton

år.

Förklaras villkorligt anstånd varom

förordnats före denna lags ikraftträdande

förverkat, må rätten, om den dömde

är under aderton år, under de förutsättningar

som angivas i 1 § förordna om

överlämnande som där sägs att träda i

stället för straff för det brott som föranlett

den villkorliga domen.

II. Utkast till lag om ändrad lydelse av

2—1 §§ lagen den 19 maj 1944 om eftergift

av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas att 2—4 §§ lagen

den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot

vissa minderåriga skola erhålla följande

ändrade lydelse.

2 §. Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages för

skyddsuppfostran eller blir föremål för

annan därmed jämförlig åtgärd eller

utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn

eller lämplig sysselsättning, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande.

Åtalseftergift bör ske, om åklagaren ej

finner

1. att särskilda skäl äro till ådömande

av frihetsstraff eller förvaring i säkerhetsanstalt,

eller

2. att den misstänkte bör ådömas böter,

eller

3. att handläggning vid domstol erfordras

för utredning om brottet, eller

4. att eljest särskild anledning föreligger

att draga målet under domstols

prövning.

Anledningen till att målet enligt vad

nu sagts dragés inför domstol skall angivas

i stämningsansökningen.

3 §. Frågan om eftergift av åtal skall

prövas av statsåklagare. Finner denne

sådan anledning till åtal som i 2 § andra

stycket under 1. sägs vara för handen,

skall åtalsfrågan underställas riksåklagarens

prövning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Är skälig anledning att åtalet bör

eftergivas, skall åklagaren, innan han beslutar

i ärendet, från barnavårdsnämnden

i den kommun, där den underårige

vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden

vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd

beträffande den underårige.

Nämndens--- — i övrigt.

Är brottet---- inhämtas.

Ärende .angående åtalseftergift skall av

åklagaren handläggas med största skyndsamliet.

Nämnden åligger att avgiva sitt

yttrande senast inom två veckor från det

handlingarna i ärendet kommo nämnden

tillhanda, därest ej till följd av särskilda

skäl längre uppskov är oundgängligen

nödvändigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

III. Utkast till lag om ändring av lagen

den 20 december 1946 med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen

den 20 december 1946 med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av

underårig skall erhålla följande ändrade

lydelse och att i lagen skall införas en

ny paragraf, 6 §, med nedan angivet innehåll.

3 §. Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff eller

förvaring eller att meddela villkorligt

anstånd med straffs ådömande eller

att överlämna åt barnavårdsnämnd att

vidtaga åtgärd för hans omhändertagande

för skyddsuppfostran, skall vid målets

prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Har rätten vid huvudförhandling handlagt

målet i den sammansättning som

eljest är föreskriven och rör målet ej

brott varå kan följa straffarbete i två

år eller därutöver, vare rätten dock domför

utan nämnd.

Vad---- sammansättning.

6 §. Mål mot underårig skall alltid behandlas

skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej

fyllt aderton år för brott varå straffarbete

kan följa, skola, ändå att han ej är

häktad, de tidsfrister iakttagas som äro

föreskrivna för åtgärd i mål vari den

tilltalade är häktad. Den tid av en vecka,

som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är

föreskriven för hållande av huvudförhandling,

skall räknas från den dag, då

bevis om stämningens delgivning inkommit

till rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

87

Bil. B.

o. Straffiagberedningens specialmotiv till lagutkasten.

I. Lagutkastet om skyddsuppfostran av

vissa underåriga lagöverträdare.

1 §•

I den allmänna motiveringen liar redogjorts

för syftet med lagutkastet och

har nämnts att överlämnande åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd för omhändertagande

för skyddsuppfostran

brutits ut ur den villkorliga domen och

gjorts till en självständig skyddsåtgärd.

Den föreslagna lagändringen har länge

framstått som ett trängande reformkrav.

Vid avskaffandet av institutet tvångsuppfostran

uttalades att förutsättningen

härför var att det klientel som var i behov

av anstaltsvård i fortsättningen blev

omhändertaget för skyddsuppfostran.

Tekniskt är saken för närvarande löst så

att möjlighet finnes för domstol att i

samband med villkorlig dom överlämna

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för skyddsuppfostran. Detta innebär att

de förutsättningar som i 1—3 §§ lagen

om villkorlig dom uppställas för meddelande

av villkorlig dom skola vara uppfyllda

för att överlämnande för skyddsuppfostran

skall kunna ske. Även bestämmelserna

om förverkande av villkorligt

anstånd äro tillämpliga. Med hänsyn

till den ståndpunkt lagstiftaren intagit

till frågan om anstaltsvård för den

yngsta gruppen lagöverträdare är denna

ordning icke lämplig. I realiteten har det

ju för domstolarna gällt att välja mellan

olika former för frihetsberövande, inom

fångvården eller inom socialvården. Det

väsentliga har icke varit att anstånd gives

med ådömande av frihetsstraff. Såsom

tillämpningen av lagen om villkorlig

dom utvecklat sig, torde emellertid

de förutsättningar som uppställas i

1—3 §§ numera icke medföra någon väsentlig

inskränkning, när domstol vill

överlämna till skyddsuppfostran. Den

omständigheten att i sådana fall meddelas

villkorlig dom kan dock giva en felaktig

föreställning om samhällsreaktionens

innebörd. Då man nu genom den

föreslagna lagstiftningen önskar bestämt

uttala att anstaltsvård för den som är

under aderton år ej skall ske inom fångvården

annat än i något undantagsfall,

måste överlämnande för skyddsuppfostran

uppenbarligen frigöras från de särskilda

förutsättningar som gälla för meddelande

av villkorlig dom och vilka formellt

kunna åberopas som skäl mot överlämnande

för skyddsuppfostran.

Paragrafen är tillämplig endast å den

som vid rättens avgörande är under

aderton år; har brottet begåtts innan han

fyllt aderton år men träffas domstolens

avgörande först efter denna tidpunkt,

får domstolen bestämma åtgärd i enlighet

med vad som nu gäller. Denna bestämning

av övre åldersgränsen har valts

bl. a. för att den skall sammanfalla med

nedre gränsen för ungdomsfängelse.

Önskan att icke göra lagändringen mer

omfattande än som är nödvändigt för

att fastslå principen att ungdom under

aderton år skall i fråga om anstaltsvård

hänföras till socialvården, har gjort att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

man nu icke ansett lämpligt att utsträcka

paragrafens tillämplighet till alla dem

som kunna omhändertagas för skyddsuppfostran,

d. v. s. även 18—20 årsgruppen.

Överlämnandet till barnavårdsnämnd

har, såsom i den allmänna motiveringen

anförts, begränsats till att avse åtgärd

för skyddsuppfostran och har icke utsträckts

till att gälla vård enligt barnavårdslagen

över huvud, överlämnandet

till skyddsuppfostran behöver emellertid

icke begränsas till sådana fall då intagande

i ungdomsvårdsskola framstår

som den önskvärda åtgärden. Även kriminalvård

i frihet kan åvägabringas genom

överlämnande till skyddsuppfostran,

om domstol och barnavårdsnämnd

äro ense om att den unge bör skiljas

från hemmet. Tillsynsvård utan skiljande

från hemmet får däremot, liksom för

närvarande, ske genom villkorlig dom.

Då sålunda överlämnandet avser

skyddsuppfostran, har barnavårdsnämnds

tillstyrkan bibehållits såsom förutsättning.

Det har under den diskussion

som föregått förslagets framläggande uttalats

önskemål om att domstol skulle

kunna föreskriva skyddsuppfostran oberoende

av barnavårdsnämndens inställning

härtill. Domstolen skulle då efter

barnavårdsnämndens hörande pröva om

förutsättningarna för skyddsuppfostran

enligt 22 och 23 § § barnavårdslagen förelåge

och, om så vore fallet, besluta omhändertagande,

vilket därefter skulle administreras

av barnavårdsnämnd. Till

förmån för en sådan lösning har anförts,

att när domstol har att bestämma åtgärd,

bör den direkt kunna göra det utan att

vara beroende av annat organ. Domstol

med nämnd, sammansatt såsom det är

föreskrivet vid handläggning av mål mot

underåriga, vore fullt kompetent att avgöra

om barnavårdslagens förutsättning
-

ar för skyddsuppfostran voro uppfyllda.

Särskilt den omständigheten att möjligheterna

att döma till frihetsstraff starkt

begränsades gjorde det angeläget att

domstolen kunde föreskriva annan behandling

utan hinder av annan myndighets

uppfattning.

En ändring i denna riktning innebär

emellertid en sådan principiell nyhet,

att det fordrar mer ingående övervägande

än vad som varit möjligt under den

tid som stått till buds för det nu avgivna

förslagets utarbetande.

Med den lösning som valts kan givetvis

den situationen uppkomma, att barnavårdsnämnd

i strid mot domstolens

uppfattning icke finner sig kunna tillstyrka

skyddsuppfostran. Därmed är

dock icke denna fråga under alla förhållanden

avgjord. Anser domstolen att

barnavårdsnämndens uppfattning är felaktig,

kan den fästa länsstyrelsens uppmärksamhet

på saken för att få en ändring

till stånd. Ett beslut av barnavårdsnämnd

kan av nämnden ändras så snart

den finner anledning att bedöma saken

annorlunda än tidigare.

Det är att observera att omhändertagande

för skyddsuppfostran icke i och

för sig innebär att vård å anstalt skall

äga rum; härom stadgas i 35 § 1 mom.

barnavårdslagen. Domstolen skall avgöra

om den önskar att skyddsuppfostran

skall förekomma. Lika litet som vid

fångvård har domstolen att inverka på

behandlingen, placering i öppen eller

sluten anstalt, utskrivning m. m. Någon

formellt bindande försäkran att den

brottslige blir omhändertagen för

skyddsuppfostran har domstolen icke

fått genom barnavårdsnämndens tillstyrkande

även om nämnden i realiteten

knappast lär kunna frångå sin uppfattning.

Det kan dock teoretiskt tänkas att

länsstyrelsen vägrar fastställelse på

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nämndens beslut. Detta fall beaktades

vid upphävandet av lagen om tvångsuppfostran,

då departementschefen uttalade

en förmodan att fastställelse icke komme

att vägras i de fall då domstol överlämnat

åt barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd för skyddsuppfostran. Den av departementschefen

uttalade förmodan har

också visat sig vara riktig. I ett stort antal

fall torde det för övrigt vara så att

barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande

föreligger redan innan domstol

har att ta ställning till frågan om påföljd.

Beslutar domstol överlämna ärendet

till barnavårdsnämnd för åtgärd, efter

tillstyrkan men innan beslut fattats

av nämnden, kan det emellertid bli så

att omhändertagande ej kommer till

stånd på grund av att nämnden finner

nya omständigheter föranleda en ändrad

ståndpunkt. Sedan domstolen skilt sig

från saken, kan den icke, i motsats till

vad som för närvarande gäller, taga upp

frågan till förnyat övervägande. Detta

är emellertid fullt konsekvent med den

lösning som valts. Ett syfte med den

föreslagna lagstiftningen är att föra över

praktiskt taget hela 15—17-årsklientelet

till socialvårdens behandlingsformer.

Detta innebär, om bötesfallen undantagas,

faktiskt en höjning av straffmyndighetsåldern

för flertalet. Lika väl som

i fråga om barn under 15 år, blir det i

15—17-årsgruppcn socialvårdsorgan som

bestämmer åtgärden.

För en riktig tillämpning av barnavårdslagens

bestämmelser i de fall då åt

barnavårdsnämnd överlämnas att vidtaga

åtgärd med lagöverträdare är det

angeläget att länsstyrelserna noga vaka

över barnavårdsnämndernas verksamhet.

Härom stadgas i 20 § och 81 § 2

mom. barnavårdslagcn. Det synes vara

ändamålsenligt att domstol låter tillställa

länsstyrelsen avskrift av beslut om

överlämnande åt barnavårdsnämnd att

vidtaga åtgärd. Föreskrift härom torde

kunna givas i administrativ väg. Inom

barnavårdskommittén har även utarbetats

förslag till ändring i barnavårdslagen

avseende skyldighet för barnavårdsnämnd

att hålla länsstyrelsen underrättad

om nämndens åtgärder i ärende som

överlämnats till nämnden från domstol.

Har enligt gällande rätt domstol i samband

med villkorlig dom överlämnat

ärende åt barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran,

står den villkorligt dömde

under övervakning enligt lagen om villkorlig

dom, d. v. s. i tre år om ej beslut

fattas om upphävande enligt 11 §. För

slutlig utskrivning från skyddsuppfostran

gälla andra regler. Ett genomförande

av lagen om skyddsuppfostran förutsätter

emellertid att tillsynsmöjligheterna

icke inskränkas. Inom barnavårdskommittén

har utarbetats förslag till

ändring i 46 § 2 mom. barnavårdslagen

angående utskrivning från skyddsuppfostran,

varigenom tillgodosetts bland

annat detta krav. I fråga om innebörden

av denna lagändring hänvisas till av barnavårdskommittén

utarbetade motiv.

Villkorlig dom får meddelas om å brottet

kan följa fängelse eller straffarbete.

Kan ej följa annat än böter må villkorlig

dom ej brukas. Motsvarande förutsättningar

föreslås skola gälla för att

domstol skall kunna besluta överlämna

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd.

Såsom ytterligare förutsättning har upptagits,

att överlämnandet skall träda i

stället för böter eller frihetsstraff. Härmed

har man velat framhålla endast att

överlämnande för skyddsuppfostran ersätter

böter eller frihetsstraff, som stadgas

för brottet, men ej avsättning eller

suspension, förverkande eller annan särskild

påföljd. Det är alltså icke avsikten

att domstolen skall behöva göra ett bedö
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mande om vad straffet skulle bli om

överlämnande till skyddsuppfostran ej

kommer till stånd. I sakens natur ligger

emellertid att skyddsuppfostran ej bör

anordnas om mindre ingripande åtgärder

äro tillfyllest. Skyddsuppfostran

medför inskränkningar i den personliga

rörelsefriheten även om anstaltsvård

icke tillgripes. Beslutar barnavårdsnämnd

skyddsuppfostran, kan dock

domstolen avstå från att ådöma straff

för ett brott, vilket bedömt i och för sig

skulle ha föranlett bötesstraff.

Villkorlig dom, och därmed överlämnande

till barnavårdsnämnd för åtgärd,

må enligt lagen om villkorlig dom 26 §

ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen.

Med den föreslagna

lagstiftningen möter icke något sådant

hinder mot överlämnande till skyddsuppfostran.

I åtskilliga lagar stadgas att viss verkan

inträder om någon dömts till straff.

Här syftas på bestämmelser sådana som

25 kap. 7 § strafflagen, där det sägs att

avsättning eller suspension i vissa fall

skall följa om någon dömes till straffarbete

eller fängelse, skattestrafflagen 4 §,

som talar om straffskatt för den som förskyllt

frihetsstraff och prisregleringslagen

12 § 3 mom., som föreskriver förverkande

om någon fälles till straff. I

gällande rätt har vid de påföljder som

icke kallas straff i egentlig mening, ungdomsfängelse,

förvaring, villkorlig dom

utan utsatt påföljd, givits en bestämmelse

av innebörd, att stadgande om särskild

verkan som följer av att någon fälles till

straff skall tillämpas även om ifrågavarande

påföljd ådömes. I lagen om villkorlig

dom 27 § sägs att där skilda verkningar

följa av olika straffarter sådan

dom skall jämställas med dom å fängelse,

där ej domstolen uttryckligen säger

att den skall vara jämställd med dom å

straffarbete. En bestämmelse motsvarande

dem som ovan nämnts synes icke

kunna undvaras för domstols beslut om

överlämnande. Det föreslås nu att överlämnande

till barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd för någons omhändertagande

för skyddsuppfostran skall i förevarande

avseende jämställas med dom å fängelse.

Så torde vara förhållandet för närvarande

i de fall där överlämnande för

skyddsuppfostran sker genom villkorlig

dom. Någon anledning att upprätthålla

en skillnad i olika fall av överlämnande

föreligger icke. Det kan erinras om

att motsvarande bestämmelse i lagen om

tvångsuppfostran, 20 §, jämställde dom

å tvångsuppfostran med dom å fängelse.

Den föreslagna bestämmelsen blir

tillämplig även i sådana fall där verkan

knutits till att någon över huvud dömts

till straff eller fällts till ansvar. Avsikten

med bestämmelsens formulering är endast

att uttrycka, att om skilda verkningar

anknutits till olika straffarter,

vad som gäller fängelse skall tillämpas

vid ett beslut om överlämnande till barnavårdsnämnd

för skyddsuppfostran.

Vid omröstning till dom och röstberäkning

enligt 29 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

får domstols överlämnande

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för någons omhändertagande för skyddsuppfostran

jämställas med övriga

skyddsåtgärder. Detsamma gäller i fråga

om sådan ändring av påföljd som avses

i 51 kap. 25 §.

Det liar övervägts huruvida man skulle

föreslå en ändring av lagen om straffregister,

innebärande att uppgift om

domstols beslut om överlämnande åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd intages

i registret. Visserligen kommer för

närvarande uppgift om tilltalad, beträffande

vilken domstol överlämnat åt bar
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd, att intagas

i registret genom registrering av

den villkorliga domen. Ett särskilt skäl

för registrering av villkorlig dom ligger

emellertid i den omständigheten att

domstol är skyldig att i vissa fall förklara

anståndet förverkat. Beslut om

åtalseftergift registreras ej, även om det

blir fråga om skyddsuppfostran. Gällande

bestämmelser om återfall giva ej heller

anledning till att dom om överlämnande

registreras. Det bar icke ansetts

vara påkallat att själva sakerförklaringen

intages i straffregistret.

2 §■

I denna paragraf kommer det primära

syftet med lagförslaget till uttryck. Såsom

i den allmänna motiveringen framhålles,

är det angeläget att i lag fastslås

att person under aderton år regelmässigt

icke bör dömas till frihetsstraff.

Domstolen skall i stället för att döma

till frihetsstraff tillgripa andra åtgärder.

Finner domstolen att fallet är så allvarligt

att frihetsberövande kan bli nödvändigt,

har den att överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd för

den underåriges omhändertagande för

skyddsuppfostran. Detta förfarande har

underlättats genom att bestämmelserna

därom utbrutits ur lagen om villkorlig

dom. Såsom i motiven till 1 § erinrats,

innebär ett sådant förordnande av domstol

icke nödvändigtvis att ett frihetsberövande

å anstalt kommer till stånd.

Den saken avgöres av socialvårdsorgan,

ej av domstolen. Bestämmelsen i 2 § innebär

icke hinder för domstol att döma

till förvaring i säkerhetsanstalt, om förutsättningarna

därför eljest föreligga.

Något praktiskt fall har detta hittills icke

varit. Av statistiken för åren 1948—1950

framgår att icke någon person som ej

fyllt aderton är intagits för förvaring.

Såsom i utlåtandet framhållits, kan det

visa sig lämpligt att i brist på tillräckliga

vårdmöjligheter inom barnavården

provisoriskt överlämna grova psykopatfall

till förvaring.

Förbudet mot att döma till frihetsstraff

har icke gjorts helt undantagslöst.

1 paragrafen har utsagts att till frihetsstraff

må dömas om särskilda skäl

äro därtill. Avsikten har varit att sådana

skäl skola kunna åberopas endast i mycket

enstaka fall och i vissa bestämda situationer.

Tvekan har rått, om man borde

använda uttrycket »särskilda skäl»

eller »synnerliga skäl». Det senare skulle

närmast föra tanken till traditionella

straffmätningssynpunkter, som det icke

är avsikten att här få tillämpade. Man

skulle kunna säga, att det alltid föreligger

synnerliga skäl att icke döma person

under 18 år till frihetsstraff och att det

måste finnas alldeles särskilda skäl för

att man skall göra undantag från huvudregeln.

När strafflagberedningen tog

principiell ställning till föreliggande fråga,

voro ledamöter och sakkunniga allmänt

ense om att ådömande av frihetsstraff

borde begränsas till »trängande

fall». Sammanställt med de ändringar

som föreslås i lagen om åtalseftergift

innebär det här föreslagna stadgandet att

frågan om ådömande av frihetsstraff

icke bör komma under domstols prövning

med mindre åklagarmyndigheten

förhandlat med socialstyrelsen om barnavårdens

resurser och i det individuella

fallet funnit dessa otillräckliga.

Ett »särskilt skäl» föreligger självfallet,

när 1 § icke är tillämplig därför att

barnavårdsorganen icke tillstyrkt omhändertagande

för skyddsuppfostran på

grund av att resurser saknas att omhändertaga

den brottslige. Intill dess ungdomsvårdsskoleorganisationcn

utbyggts

kunna sådana fall någon gång komma att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

föreligga, men de komma successivt att

minska i mån som socialvården utbygges.

Behov av en särskild psykopatanstalt

för att befria ungdomsvårdsskolorna

från en del intagna, för vilka organisationen

för närvarande saknar resurser,

har också, såsom i utlåtandet närmare

utvecklats, gjort sig starkt gällande.

Barnavårdsnämnd kan givetvis avstyrka

skyddsuppfostran även av det skälet

att det anses vara en alltför ingripande

åtgärd. Detta bör framgå av nämndens

yttrande. Delas denna uppfattning av

överordnade socialvårdsorgan, kunna

förutsättningar icke antagas föreligga att

döma till frihetsstraff, även om domstolen

varit inriktad på ett frihetsberövande.

I själva verket torde eu sådan konflikt

mellan domstol och barnavårdsorgan

icke någonsin drivas till sin

yttersta konsekvens.

Efter den föreslagna lagstiftningen om

en begränsning av användandet av frihetsstraff

för unga lagbrytare till rena

undantagsfall synes följdriktigheten kräva

att även användandet av fängelse såsom

förvandlingsstraff begränsas eller

upphäves. En sådan lagstiftningsåtgärd

har även övervägts. Något förslag av denna

innebörd framlägges emellertid icke

nu. Härför ha åberopats bl. a. följande

skäl.

På grund av presumtionen i 4 § lagen

om villkorlig dom meddelas i de flesta

fall villkorligt anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff. Verkställighet

av förvandlingsstraff, som ålagts någon

som ej fyllt aderton år, är ytterst sällsynt;

under 1950, det sista år för vilket

statistik kunnat erhållas, intogs icke någon

person under aderton år för avtjänande

av förvandlingsstraff. Inskränkning

av användande av förvandlings
-

straff kan ske genom ett förbud mot att

föra talan om förvandling mot den som

ej fyllt aderton år. Om denna utväg väl

jes, finnes likväl möjlighet att anställa

talan om förvandling, så snart den bötfällde

fyllt aderton år (jfr 5 kap. 20 §

strafflagen). För att icke förbudet endast

skall medföra att man väntar med talan

om förvandling, krävs därför ytterligare

inskränkningar. En så långtgående

ändring av gällande rätts principer

kan icke lämpligen upptagas till övervägande

nu. En annan utväg är att ersätta

förvandlingsstraff med skyddsuppfostran.

Därvid är att observera 9 § i lagen

om verkställighet av bötesstraff. Har den

bötfällde för skyddsuppfostran intagits

på ungdomsvårdsskola, förfaller beslut

om förvandling och får förvandling av

böter som ådömts före intagandet ej ske.

Böter som ådömts efter intagandet men

före utskrivningen må ej förvandlas om

icke skolans styrelse påkallar det. Genom

dessa bestämmelser kan alltså i vissa

fall förhindras, att person under aderton

år ålägges förvandlingsstraff. En

möjlighet för domstol att i stället för att

ålägga förvandlingsstraff efter tillstyrkan

av barnavårdsnämnd överlämna åt

nämnden att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran

skulle endast medföra den

ytterligare inskränkningen i användandet

av förvandlingsstraff, att sådana ungdomar

som omhändertagits för skyddsuppfostran

men ej intagits i ungdomsvårdsskola

kunna undgå förvandlingsstraff.

Någon större praktisk betydelse

torde detta icke ha. Den ringa utsträckning

i vilken förvandlingsstraff verkställes

av någon som är under aderton år

gör att det icke finnes anledning att nu

företaga någon ändring i fråga om verkställigheten

av bötesstraff som ådömts

15—17-åringar. Det förutsättes emellertid

att syftet med den föreslagna lag
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stiftningen beaktas även i mål om förvandling

av böter.

Det föreslås att lagen träder i kraft

den 1 januari 1953. Lagen blir sedan den

trätt i kraft att tillämpa även på brott

som begåtts dessförinnan. I intet avseende

behöver den nämligen leda till

strängare behandling av den brottslige.

Sedan 1 § trätt i kraft skall domstolen

naturligtvis icke överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd för

skyddsuppfostran av någon som ej fyllt

18 år genom förmedling av en villkorlig

dom. 8 § andra stycket lagen om villkorlig

dom skall alltså icke tillämpas på

denna ålderskategori. Har barnavårdsnämnd

omhändertagit för skyddsuppfostran

någon som domstolen tänkt ge

villkorlig dom, bör domstolen endast

hänvisa till barnavårdsnämndens beslut.

Något formellt hinder för domstolen att

meddela villkorlig dom i sådant fall föreligger

dock ej. Före lagens ikraftträdande

meddelade domar, i vilka överlämnats

åt barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd, påverkas ej av att 8 § andra stycket

ej är tillämpligt efter den 1 januari

1953.

Villkorlig dom skall för den som är

under aderton år i fortsättningen endast

meddelas i form av anstånd med påföljds

ådömande om domstolen icke vill

bestämma straffet till böter. Förklaras

sådant anstånd förverkat, bli 1 och 2 §§

i lagen om skyddsuppfostran direkt tilllämpliga

när domstolen skall bestämma

påföljd; och detta gäller även villkorliga

domar som meddelats före lagens ikraftträdande.

Har däremot straff bestämts i

domen, är det nödvändigt med en särskild

regel för att straffet skall kunna

utbytas mot att domstolen överlämnar

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för den dömdes omhändertagande för

skyddsuppfostran. Sådana stadganden

finnas i ungdomsfängelselagen 3 § och

förvaringslagen 2 § andra stycket. Då

villkorlig dom med utsatt frihetsstraff

icke kan meddelas efter lagens ikraftträdande,

försvinner efter en övergångstid

å högst tre år behovet av en särskild

bestämmelse för att möjliggöra att person

under aderton år vid förverkande

av villkorlig dom icke intages å fångvårdsanstalt.

I övergångsbestämmelserna

har därför upptagits en bestämmelse om

utbyte av en redan ådömd påföljd. De i

1 § angivna förutsättningarna för överlämnande

skola vara uppfyllda; det

fordras alltså att barnavårdsnämnd tillstyrkt

åtgärden. Det har icke ansetts erforderligt

att giva en särskild bestämmelse

att gälla framgent för de fall då

villkorligt anstånd med verkställighet av

bötesstraff förklaras förverkat.

II. Lagutkastet om eftergift av åtal mot

vissa underåriga.

2 §.

I 1944 års lag om åtalseftergift föreslås

en del ändringar i syfte att inskränka

antalet åtal mot personer som äro under

aderton år. Redan gällande rätt har

medfört att åklagarna, bortsett från bötesbrotten,

i flertalet fall av brott av den

som är under aderton år efterge åtal.

Utfärdas en lag av det innehåll som föreslagits

i fråga om påföljder för unga

lagöverträdare, måste antalet åtal komma

att ytterligare minskas. Inskränkningen

av möjligheten att döma till frihetsstraff

måste ge åklagaren anledning

att underlåta åtal i de fall, då genom

barnavårdsnämnd lämplig behandling av

den unge kan komma till stånd. Givetvis

kommer ändå åtal att i vissa fall vara

befogat därför att målets prövning inför

domstol är enda möjligheten att få till

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stånd den åtgärd med den underårige

som åklagaren anser erforderlig. Däremot

avses icke att åtal skall väckas med

den motiveringen att handläggning inför

domstol i och för sig är till gagn

för behandlingen av den underårige.

Även om det i ett visst fall icke kan sägas

att själva lagföringen är skadlig för

den unge lagöverträdaren, innebär den

likväl att avgörandet om reaktionen fördröjes,

vilket såsom riksåklagaren framhållit

i skrivelsen den 26 november 1951

ofta har mycket allvarliga konsekvenser.

Det torde också vara så att behandlingen

av den unge understundom försvåras av

att domstolsförhandling föregått, varigenom

han kan komma att i egna och kamraters

ögon erhålla eu merit.

Åtalseftergiftslagen bör därför icke

hindra åklagaren att underlåta åtal i sådana

fall, då domstolsbehandling icke leder

till annat resultat än vad som kan

uppnås utan åtal. Bland förutsättningarna

för eftergift av åtal upptages i gällande

lydelse av 2 § att det med skäl kan

antagas att den underårige skall avhålla

sig från att ånyo begå brott. Detta kräves

även i de fall då han omhändertages

för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd. Ett

sådant krav kan icke rimligen upprätthållas

sedan i lag fastslagits att den som

är under aderton år i stället för att dömas

till frihetsstraff skall omhändertagas

för skyddsuppfostran. Sådant omhändertagande

skall vara det normala

om domstolen icke finner vård i frihet

vara tillräcklig åtgärd. Vad nu anförts

kan icke med samma styrka åberopas

som skäl för att slopa ifrågavarande förutsättning

i de fall då skyddsuppfostran

eller jämförlig åtgärd icke kommer till

stånd. Det har dock ansetts att hinder

mot åtalseftergift icke borde föreligga

om barnavårdsnämnd ingriper med and
-

ra åtgärder än skyddsuppfostran, bara

därför att det icke kan sägas att den underårige

skall avhålla sig från vidare

brottslighet. Barnavårdsnämnden skulle

därigenom tvingas att omhändertaga honom

för skyddsuppfostran.

Såsom öven anmärkts i motiven till

1 § lagutkastet om skyddsuppfostran avvissa

underåriga lagöverträdare är det

angeläget att länsstyrelserna noga följa

barnavårdsnämndernas åtgärder med

unga lagöverträdare. Barnavårdskommittén

har föreslagit att barnavårdsnämnd

skall vara skyldig att lämna länsstyrelserna

meddelande om de åtgärder den vidtager,

sedan åklagaren meddelat beslut

om åtalseftergift.

I stället för gällande rätts förbud mot

åtalseftergift om åtal finnes påkallat med

hänsyn till den allmänna laglydnaden

eller eljest ur allmän synpunkt ha i andra

stycket av paragrafen angivits de fall

i vilka åtal bör väckas. Föreligga förutsättningar

för åtalseftergift enligt första

stycket, bör beslut om eftergift meddelas

om icke särskilda skäl tala emot det.

Åklagaren får göra ett bedömande av om

den enligt hans mening rätta påföljden

kan komma till stånd utan åtal eller ej.

Punkt 1 motsvarar 2 § lagen om

skyddsuppfostran av vissa underåriga

lagöverträdare. Beträffande de omständigheter

som avses med särskilda skäl

hänvisas till vad som anförts i motiveringen

till nämnda stadgande. Här är

emellertid att observera att åtalseftergiftslagen

är tillämplig på brott som begåtts

innan gärningsmannen fyllt aderton

år. Har den underårige fyllt aderton

år när åklagaren skall avgöra åtalsfrågan,

får vid bedömandet av om särskilda

skäl till frihetsstraff föreligga anläggas

en del andra synpunkter än vad som

gäller i fråga om den som är under aderton

år. Någon inskränkning i domstols

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 223.

95

möjligheter att döma den som är över

aderton år till frihetsstraff har ej gjorts

och som påföljd kan ifrågakomma även

ungdomsfängelse. Bland skälen till åtal

har nämnts även att anledning föreligger

att döma till förvaring, för vilket institut

det icke ansetts nödvändigt att

meddela särskilda bestämmelser i lagen

om skyddsuppfostran. I punkt 2 upptages

det fallet att åklagaren finner böter

vara tillfyllest. Det är givetvis icke meningen

att åtal skall väckas, så snart

böter kan komma i fråga. Åklagaren har

att först överväga om icke med stöd av

stadgandet angående eftergift vid ringa

brott varje påföljd kan undvaras. Åtal

får icke eftergivas om det icke är utrett

att den misstänkte begått gärningen. Detta

framgår redan av 1 § i lagen. I allmänhet

torde det väl förutsätta att den misstänkte

erkänt, men stundom kan det

även vid nekande vara uppenbart att

han begått gärningen. Någon ändring

av gällande rätts ståndpunkt i denna fråga

är icke avsedd. För att ytterligare betona

kravet på utredning har i punkt 3

som skäl för åtal upptagits att handläggning

inför domstol är erforderlig för utredning

av brottet.

Slutligen har i punkt 4 angivits att

eljest särskild anledning kan föreligga

att draga målet inför domstol. Man har

härmed avsett sådana fall som då barnavårdsnämnd

icke är beredd att medverka

till skyddsuppfostran. Åklagaren kan

givetvis, likaväl som domstol, liänvända

sig till länsstyrelsen med anmälan i saken

och begära att länsstyrelsen ingriper

med stöd av 81 g 2 mom. barnavårdslagen.

Erhålles icke en tillfredsställande

lösning, kan åklagaren finna

skäl till att låta domstol pröva påföljdsfrågan.

Åklagaren kan vidare anse kriminalvård

i frihet genom villkorlig dom vara

att föredraga framför vård enligt bar
-

navårdslagen. ökas barnavårdsnämnds

befogenheter så att den utan att besluta

skyddsuppfostran kan meddela föreskrifter

i likhet med vad som är möjligt

för domstol med stöd av 8 § lagen om

villkorlig dom, vilket barnavårdskommittén

föreslår, minskar betydelsen av

detta skäl. Angelägenheten av att tillsynen

över den underårige icke upphör

när han fyller aderton år, såsom fallet

lär bliva om barnavårdsnämnden ingriper

endast med förebyggande åtgärder

såvida icke 22 § d) barnavårdslagen är

tillämplig, kan likväl medföra att villkorlig

dom är den lämpligaste åtgärden.

Enligt 5 § åtalseftergiftslagen skall åklagaren

bereda målsäganden tillfälle att

yttra sig innan beslut fattas i åtalsfrågan.

Intet hinder finnes för målsäganden

att föra enskilt åtal eller att i tvistemål

föra talan om skadestånd. Målsägandens

inställning till frågan om rättegång kan

emellertid stundom medföra att åklagaren

bör väcka åtal. Det bör dock endast

vara fråga om undantagsfall. Enbart den

omständigheten att yrkande om skadestånd

framställes skall icke motivera att

åklagaren väcker åtal. Att draga några

klara gränser är här ogörligt, utan åklagaren

får från fall till fall avgöra vilken

hänsyn han skall taga till målsägandens

inställning. Det kan någon gång vara

nödvändigt att åtal väckes därför att beslut

om änibctsstraff eller förverkande

eller annan särskild påföljd ifrågakommer.

Har den underårige fyllt aderton

år kan åklagaren finna skäl till att väcka

åtal för att få frågan om ungdomsfängelse

prövad.

1 tredje stycket har föreskrivits att

åklagaren i stämningsansökan skall angiva

anledningen till att åtal väckes. Detsamma

bör iakttagas om det uppdragits

åt åklagaren att själv utfärda stämning.

Med denna föreskrift har man önskat

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ytterligare understryka att åtal skall väckas

endast när särskild anledning föreligger.

3 §■

Liksom hittills skall frågan om eftergift

av åtal prövas av statsåklagare. Undantag

har dock gjorts för det fall, att

statsåklagare som skäl för väckande av

åtal önskar åberopa att särskilda skäl föreligga

till ådömande av frihetsstraff

eller förvaring i säkerhetsanstalt. I sådant

fall föreslås att åtalsfrågan underställes

riksåklagarens prövning. Härom

hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen.

4 §.

I 4 § har dels gjorts en ändring i första

stycket och dels tillagts ett nytt fjärde

stycke.

I första stycket har föreskriften, att

barnavårdsnämnd skall uttala sig om

huruvida den åtgärd nämnden vidtagit

eller kommer att vidtaga kan anses tillfyllest

för den underåriges tillrättaförande,

strukits. Ordet »tillfyllest» är ett

uttryck för uppfattningen att frihetsstraff

är effektivare än skyddsuppfostran,

något som tillgripes om mildare åtgärder

icke äro tillräckliga. Ett sådant

betraktelsesätt upprätthålles icke längre.

Det förslag till lagstiftning som nu

framlägges utgår från att skyddsuppfostran

är den effektivaste behandlingsformen

för unga lagöverträdare. Har nämnden

vidtagit endast ringare ingripande

än skyddsuppfostran, måste den naturligen

anse detta vara »tillfyllest». Om

denna föreskrift strykes bör nämnden

givetvis ändå säga ifrån om den anser

att resurser saknas att på tillfredsställande

sätt taga hand om den underårige

inom socialvården.

I fjärde stycket av paragrafen ha intagits

bestämmelser, avsedda att medverka

till en snabbare handläggning av

ärenden angående brott av underåriga.

Riksåklagaren har i sin skrivelse den

26 november 1951 pekat på vådorna av

att beslut i åtalsfrågan kommer först

avsevärd tid efter det brottet begåtts.

Barnavårdsnämnden har i förslaget

ålagts att avgiva sitt yttrande inom fjorton

dagar om ej av särskild anledning

längre tid erfordras. Detta innebär en

radikal ändring av den praxis riksåklagaren

i sin skrivelse vänt sig mot. För

att åklagaren skall få någon ledning för

sitt avgörande av åtalsfrågan, måste

nämndens yttrande giva klarhet i vad

nämnden beslutar för åtgärd i fallet, om

den omhändertager den underårige för

skyddsuppfostran eller vidtager åtgärder

utan att skilja honom från hemmet. För

sådant beslut fordras naturligtvis viss

utredning. Fjorton dagar måste dock anses

vara en i allmänhet tillräckligt lång

tid. I många fall har nämnden tidigare

haft med den underårige att göra och

kan tämligen snabbt taga ståndpunkt. I

andra fall fordras endast vissa mindre

undersökningar. Det måste dock framhållas

att skyndsamheten i handläggningen

icke får vinnas på bekostnad av

noggrannheten. Kan en noggrann utredning

icke göras inom den föreskrivna

tiden, får tiden överskridas. Mot de fördelar

som kunna vinnas genom att

barnavårdsnämnden under en längre

tid följer den underåriges förhållanden

får vägas olägenheterna av att bestämt

besked icke lämnas snabbt. Den

praxis som utvecklat sig innebärande

att åklagarens beslut i åtalsfrågan icke

fattas förrän resultatet av barnavårdsnämndens

behandlingsåtgärder visa sig,

har medfört vissa fördelar i den mån

det därigenom har blivit möjligt att ef
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

97

tergiva åtal i större omfattning än vad

som skulle lia skett vid ett snabbare avgörande

av åtalsfrågan. Den nu föreslagna

lagstiftningen ger icke anledning till

att på samma sätt uppskjuta avgörandet.

Eftersom åtal bör väckas endast i

vissa särskilda fall och underåriga lagöverträdare

i princip skall behandlas

inom socialvården, är det för åklagarens

avgörande av åtalsfrågan i allmänhet

tillräckligt att han vet att barnavårdsnämnd

har beslutat någon åtgärd.

III. Lagen den 20 december 1946 med

vissa bestämmelser om mål rörande brott

av underårig.

I denna lag har föreslagits en ändring

i 3 §, avseende rådhusrätts sammansättning

i mål där den tilltalade är

underårig. Enligt gällande rätt skall

rådhusrätt bestå av en lagfaren domare

och nämnd om anledning förekommer

att döma till frihetsstraff eller förvaring

eller meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande. Samma sammansättning

bör rådhusrätten ha när fråga är

om att överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd för den underåriges

omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till lagen har enligt förslaget fogats

en ny paragraf, 6 §. Paragrafen utgör

en motsvarighet till det nya fjärde stycket

i 4 § åtalseftergiftslagen och syftar

till att påskynda förfarandet inför domstol.

Det föreslås att de tider som gälla

om handläggningen av mål däri den

tilltalade är häktad skola iakttagas i

alla fall då allmänt åtal väckts mot någon

som ej fyllt aderton år, om fråga

är om brott varå kan följa straffarbete.

I fråga om underårig som har fyllt aderton

år när åtal väckcs och i fråga om

åtal för lindrigare brott har icke föreskrivits

att vissa tider skola iakttagas.

Angelägenheten av en snabb handläggning

har dock framhållits. Riksåklagaren

har särskilt påpekat olägenheterna

för den yngsta åldersgruppen av den

långa tid som förflyter innan slutligt

avgörande träffas. Samma skäl kunna

emellertid åberopas för snabb handläggning

även av mål mot person i åldern

18—20 år. Det är dock uppenbart att

om antalet mål som skola handläggas

snabbare än andra mål utökas i alltför

hög grad, kommer handläggningen av

dessa förtursmål att i genomsnitt taga

längre tid än vad som blir fallet om endast

ett fåtal behandlas som förtursmål.

Hur stor ökningen blir av mål, som skola

handläggas enligt reglerna för mål

angående häktad, är svårt att beräkna.

Den nya lagen om skyddsuppfostran

och ändringen av 1944 års lag om åtalseftergift

komma att medföra att antalet

åtal mot person under aderton år väsentligt

minskas. Det gäller vidare endast

mål om ansvar för brott varå kan

följa straffarbete. En icke ringa del av

de åtal, som alltjämt komma att handläggas

inför domstol, rör tilltalade som

äro häktade. Tillsammans bidraga dessa

omständigheter sannolikt till att ökningen

icke blir av någon större omfattning,

om det över huvud blir någon

ökning. Den snabbare handläggning som

föreslås för mål angående person under

aderton år bör under alla omständigheter

tillämpas i fråga om mål, vari

den tilltalade ställts under övervakning

i stället för att vara häktad. Tillgodoseende

av önskemålet att undvika häktning

bör icke medföra att målen handläggas

långsammare.

Den i 6 § andra stycket föreslagna

särskilda ordningen för målens handläggning

gäller endast åtal mot den som

är under aderton år. Avgörande blir

den tilltalades ålder när åtal väckes.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppnår han aderton års ålder efter åtalets

väckande, medför det icke att de

för mål angående häktad föreskrivna

tidsfristerna ej skola iakttagas. Handläggningen

skall fortgå med samma

snabbhet.

Andra styckets tillämplighet har bebegränsats

även därigenom att å brottet

skall kunna följa straffarbete. Avgörande

blir hur åklagaren angiver gärningen,

i första hand i stämningsansökan.

Inskränker åklagaren sedermera

sin talan så att straffarbete ej kan följa

å brottet, behöver de särskilda tidsfristerna

ej längre iakttagas. Omvänt kan,

om åtalet utvidgas jämlikt 45 kap. 5 §

RB, den särskilda ordningen bli tilllämplig.

Har underrätt dömt den tilltalade

för brott varå ej kan följa straffarbete

(t. ex. snatteri), medan åklagaren

påstått att grövre brott begåtts

(t. ex. stöld), skall vad som är stadgat

om mål däri den tilltalade ej är häktad

gälla t. ex. vid fullföljd av den tilltalade

eller av åklagaren om han endast för

talan om påföljden.

De tidsfrister i rättegångsbalken som

skola iakttagas gälla huvudförhandling i

underrätt (45:14, 46:11), i hovrätt (51:

13, 15; 53: 2 p. 3) och i högsta domstolen

(55:15), meddelande av dom

(30:7), fullföljd av talan (51:5, 55:5).

Utgångspunkten för beräknande av den

tid inom vilken huvudförhandling skall

hållas i underrätt har dock bestämts till

den dag då bevis om stämningens delgivning

inkommit till rätten, i stället för

dagen då åtal väckes. En sådan jämkning

är nödvändig, då delgivning med

den som ej är häktad och insändande av

bevis om delgivning till domstolen kan

draga ut på tiden.

Bihang.

RÅ:s förslag om övervakningshem.

Såsom i utlåtandet angives har RÅ:s

förslag om övervakningshem föranlett

undersökningar efter två olika linjer. De

mycket preliminära, alternativa lagutkast,

som härvid utarbetades, hade följande

innehåll.

Alt. 1. Preliminärt utkast till lag om

övervakningshem.

1 §. Kan sådan övervakning av för

brott misstänkt, som enligt 24 kap. 3 §

RB på grund av den misstänktes ungdom

bör äga rum i stället för häktning,

ej anordnas på betryggande sätt, må den

misstänkte intagas i övervakningshem,

där sådant finnes att tillgå.

2 §. Angående framställning om intagning

i övervakningshem och handläggning

av fråga om sådan intagning

skall gälla vad i motsvarande avseenden

är stadgat om häktning. Om handläggningen

av mål eller ärende angående

den som är intagen i övervakningshem

skall gälla vad som är stadgat om mål

eller ärende däri den tilltalade är häktad,

och skall i övrigt vad i lag eller

författning är stadgat om häktad äga

tillämpning jämväl å den som intagits

i övervakningshem, där ej annat framgår

av vad nedan sägs.

3 §. Har ej inom föreskriven tid åtal

väckts eller till rätten inkommit framställning

om förlängning av tiden, eller

förekommer eljest ej längre skäl för intagning

i övervakningshem, förordne

rätten att den intagne omedelbart skall

utskrivas.

Beslutar åklagaren åtalseftergift, har

han att förordna om den intagnes omeldelbara

utskrivning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Erfordras något anstånd med utskrivningen

i avbidan på att plats i

ungdomsvårdsskola eller annan vård eller

tillsyn kan beredas den intagne, må

rätten medgiva att han må kvarhållas

i hemmet högst en månad (två månader)

efter beslut om åtalseftergift eller efter

det att rätten förordnat om påföljd för

brottet eller enligt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarat den intagne ej kunna fällas till

ansvar.

5 §. Vården av den som är intagen i

övervakningshem skall stå under psykiatrisk

tillsyn och bör inriktas på att

förbereda hans fortsatta behandling.

Särskild vikt skall läggas vid att lämplig

sysselsättning beredes honom.

6 §. Åklagaren äger förordna att i

övervakningshem intagen skall hållas avskild

från annan intagen, när detta av

hänsyn till utredningen är erforderligt.

7 §. Sinnesundersökning jämlikt 6

kap. sinnessjuklagen av den som intagits

i övervakningshem skall verkställas

på sätt som är stadgat i fråga om den

som är på fri fot.

Har i avgivet utlåtande över verkställd

sinnesundersökning den intagne förklarats

vara i behov av vård å sinnessjukhus,

och eftergiver åklagaren åtalet, skall

den undersökte intagas å sinnessjukhus

för vård. Medicinalstyrelsen har att tillse

att intagning sker senast inom en

månad från beslutet om åtalseftergift.

Förklarar rätten någon som enligt avgivet

utlåtande är i behov av vård å

sinnessjukhus enligt 5 kap. 5 § strafflagen

ej kunna till ansvar fällas, och

kvarhålles han ej å sinnessjukhus efter

undersökningen, skall han inomen månad

överföras till sinnessjukhus som medi
-

cinalstyrelsen bestämmer, och gälle därefter

om honom vad i 47 § 1 mom. och

3 mom. första stycket sinnessjuklagen

stadgas. Intill dess överförande till sinnessjukhus

skett skall han kvarbliva i

övervakningshemmet.

Skall någon, beträffande vilken domstol

förordnat om intagning i övervakningshem,

jämlikt 47 § sinnessjuklagen

ej kvarhållas å sinnessjukhus, varde han

återförd till övervakningshemmet.

8 §. Ä ort där övervakningshem ej finnes

skall, om möjligt, särskild anordning

träffas så att för brott misstänkt,

som på grund av sin ungdom ej bör intagas

i häkte avsett för vuxna, må kunna

efter häktning placeras i annan,

lämpligare lokal.

9 §. Närmare föreskrifter angående

tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Alt. II. Preliminärt utkast till ett andra

stycke i 24 § 2 mom. barnavårdslagen.

Finner barnavårdsnämnden sig icke

kunna taga slutlig ställning till frågan

om någons omhändertagande för skyddsuppfostran

enligt 22 § c) eller d), äger

nämnden likväl, om sannolika skäl för

behov av skyddsuppfostran föreligga,

föreskriva att han i avbidan på åtgärd

härför skall omhändertagas för utredning

om sådan åtgärd. I fråga om dylikt

omhändertagande skall i tillämpliga

delar gälla vad om omhändertagande

för skyddsuppfostran är stadgat. Det

åligger barnavårdsnämnden att så snart

det kan ske slutligt avgöra frågan om

skyddsuppfostran av den som sålunda

förberedelsevis omhändertagits.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. C.

6. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att till lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård

och ungdomsskydd skall fogas

en ny paragraf med beteckningen 20 a,

dels ock att 18 och 23 §§ samt 46 §

2 mom. samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts

anmälan, som i 17 § sägs, eller har nämnden

eller dess ordförande genom hänvändelse

från domstol eller åklagare eller

på annat sätt fått kännedom om fall,

där nämndens ingripande kan antagas

vara påkallat, skall ordföranden för

ärendets beredande oförtövat söka inhämta

noggrann kännedom om de på

fallets bedömande inverkande omständigheter.

Finnes kretsombud eller föredragande,

som omförmäles i 8 § 2 mom.,

bör utredning verkställas av kretsombudet

eller föredraganden. Kretsombud bör

kallas till deltagande i nämndens överläggning.

Förekommer anledning — — — i

hemmet.

Därest ingripande---i överlägg
ningen.

Påkallas ingripande---befräm
jas

därigenom.

Därest utredning---i ärendet.

Tillhör den---i ärendet.

20 a §.

Har domstol jämlikt lagen om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare

överlämnat åt barnavårdsnämnd

att taga befattning med underårig

eller har, enligt underrättelse som avses

i 6 § lagen om eftergift av åtal mot

vissa underåriga, vid åklagares beslut

om åtalseftergift förutsatts åtgärd av

nämnden med avseende å underårig,

åligger det nämnden att skyndsamt

lämna länsstyrelsen meddelande om fattade

beslut i ärendet ävensom att i övrigt

hålla länsstyrelsen underrättad om

vidtagna åtgärder. Närmare föreskrifter

härom utfärdas av Konungen.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden

sådant förhållande föreligga, som i 22 §

a)—c) sägs, må nämnden, i den mån

omständigheterna därtill föranleda,

meddela föräldrar, som finnas hava

försummat sina plikter mot barnet, allvarlig

förmaning att bättre uppfylla sagda

plikter ävensom erinran om de påföljder,

vilka, där rättelse ej vinnes, kunna

inträda enligt denna lag; samt

giva vanartat barn en allvarlig varning

och, där så anses lämpligt, erinra det om

de påföljder, som nyss nämnts.

Person, som avses i 22 § d), må till
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

hållas att bemöda sig om lovlig utkomst

och att föra ett ordentligt liv samt må

erinras om de påföljder, som i annat fall

kunna inträda för honom. Hans föräldrar

må ock, om det anses påkallat, uppmanas

att öva tillsyn över honom.

Envar, som avses i 22 §, skall av

nämnden förhjälpas till den läkarvård,

vartill i paragrafen angivet missförhållande

må föranleda, ävensom, såvitt det

med hänsyn till hans ålder och omständigheterna

i övrigt kan komma i fråga

samt prövas vara gagneligt, till lämplig

utbildning, arbetsanställning, bostad

och fritidssysselsättning samt annorledes

bistås. För dessa ändamål har nämnden

att, efter vad som må befinnas ändamålsenligt,

hänvända sig till organ för

den offentliga arbetsförmedlingen, annan

offentlig eller enskild institution, anhöriga

till den, varom fråga är, eller andra,

som kunna finnas lämpliga och villiga

att taga hand om honom eller att

eljest hjälpa och stödja honom.

1 eller utan samband med åtgärd, som

förut i detta mom. angivits, må nämnden

besluta, att vård och fostran av barn,

som avses i 22 § a) och b), skall stå

under särskild tillsyn, eller förordna om

övervakning av vanartat barn eller person,

som avses i 22 § d).

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1

mom., förgäves försökts eller får antagas

icke vara tillfyllest, må barnavårdsnämnden

efter vad som prövas lämpligt i varje

särskilt fall, jämte det nämnden beslutar

om tillsyn eller övervakning, som

i 1 mom. nämnts, meddela en eller flera

av nedan vid a)—d) angivna föreskrifter,

avseende vad som skall iakttagas i

fråga om barns vård och fostran eller

vad barn eller ung person har att själv

ställa sig till efterrättelse.

Föreskrift må gälla:

a) anlitande av lämplig, till stöd för

hemuppfostran inrättad anstalt,

b) utbildning, arbetsanställning, vistelseort,

bostad och användande av fritid,

c) inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst

eller andra tillgångar samt

d) avhållsamhet från bruk av stimulans-

och berusningsmedel.

3 mom. När anledning därtill förekommer,

må nämnden upphäva beslut om

tillsyn eller övervakning samt ändra

eller upphäva enligt 2 mom. meddelad

föreskrift.

4 mom. Tillsyn och övervakning bör

av nämnden anförtros åt någon av dess

ledamöter, åt tjänsteman hos nämnden

eller åt annan lämplig person.

Närmare föreskrifter angående övervakares

befogenheter och den övervakades

skyldigheter ävensom angående tillsyn

å barns vård och fostran meddelas

av Konungen.

46 §.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn,

som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast då barnet fyller

aderton år. Utskrivningen må dock

ifråga om barn, som efter fyllda femton

år omhändertagits eller intagits i

skola tillhörande barna- och ungdomsvården,

anstå till dess tre år förflutit

från omhändertagandet eller intagningen.

Därest i sådan skola intagen visat

opålitligt uppförande, må med utskrivningen

anstå, till dess han fyllt tjuguett

år.

Slutlig utskrivning--— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga D.

7. Särskild motivering för de av barnavårdskommitten

föreslagna ändringarna i barnavårdslagen.

Förslaget till lag om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare syftar

till att, frånsett särskilda undantagsfall,

ungdomar under 18 år vilka begått

brott skola, i stället för att intagas i

fångvårdsanstalt, överlämnas till samhällets

barna- och ungdomsvård för skyddsuppfostran.

Vissa föreslagna ändringar i

lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga

innebära, att de nuvarande begränsningarna

i fråga om åklagares rätt

att eftergiva åtal mot underåriga delvis

bortfalla, varjämte i restriktivt syfte de

fall angivas, där åtal bör anses påkallat.

Som beräknelig och avsedd följd såväl

av sistberörda ändringar som ock därav

att ett åtal, när det gäller ungdom

under 18 år, enligt förstnämnda lag regelmässigt

icke kan leda till frihetsstraff,

lär man kunna vänta sig att ungdomsvårdens

organ i större utsträckning än

förut komma att få taga befattning med

kriminellt belastad ungdom.

Samhällets barna- och ungdomsvård

som helhet ställes ej genom den föreslagna,

såsom ett provisorium tänkta

lagstiftningen inför uppgifter, med vilka

den förut icke är väl förtrogen; ej heller

finnes anledning antaga, att ökningen av

dess arbetsbörda kommer att bli besvärande.

Det är dock tänkbart, att en eller

annan barnavårdsnämnd, vilken icke fått

tillfälle till erfarenheter på området, kan

vara osäker om huru den bäst bör taga

sig an kriminellt belastad ungdom, att

någon barnavårdsnämnd kan utsättas för

en ökning i arbetsbelastningen, som dess

arbetsorganisation visar sig icke motsvara,

eller att i särskilt fall annan svårighet

uppstår som följd av den förändring

berörda lagstiftning medför.

Den med lagstiftningen åsyftade överflyttningen

av ansvaret för behandlingen

av kriminellt belastad ungdom från

kriminalvårdens till ungdomsvårdens

organ är principiellt synnerligen viktig

om än kvantitativt kanske ej så betydande.

Det är uppenbarligen högst önskvärt,

att den icke ens under en övergångstid

misskrediteras genom underlåtenheter

eller mindre välbetänkta åtgöranden

från de sistnämnda organens sida.

Utan tvivel kan det också förväntas,

att de myndigheter och befattningshavare,

vilka ha att leda och öva uppsikt

över samhällets barna- och ungdomsvård,

komma att låta sig särskilt angeläget

vara att förekomma eller avhjälpa

sådana svårigheter, som nu antytts. Det

förefaller också sannolikt, att svårigheterna

skola kunna på denna väg tillfredsställande

bemästras under de betingelser

för ledning och kontroll, som

de gällande bestämmelserna för barnaoch

ungdomsvården bereda, ehuru dessa

betingelser icke äro helt tillfredsställande.

Försiktigheten synes dock bjuda, att

länsstyrelses möjlighet att öva kontroll

å barnavårdsnämnds befattning med kri
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

minelit belastad ungdom förstärkes, så

att kontrollen blir fullt effektiv, något

som utan svårighet kan åvägabringas.

Härigenom torde man också kunna undgå

de betänkligheter, vilka överflyttning

av betydelsefulla uppgifter till barnavårdsnämnderna

eljest kunde väntas

framkalla hos dem som icke hysa fullt

förtroende till barnavårdsnämndernas

erfarenhet och förmåga. För ändamålet

erfordras ett tillägg till barnavårdslagen

samt några andra föreskrifter. Kommittén

återkommer härtill nedan under

rubriken Angående 20 a §.

I samband med att, enligt vad som föreslagits,

möjligheterna att eftergiva åtal

mot underåriga vidgas, har det synts

kommittén angeläget att vissa ändringar

göras i 23 § barnavårdslagen, vilket

stadgande gäller s. k. förebyggande åtgärder,

d. v. s. åtgärder, som om möjligt

böra tillgripas i stället för omhändertagande,

då ett barn växer upp under

otillfredsställande förhållanden eller

då ett barn eller en ung person redan

utvecklats i sådan riktning eller

ådagalägger ett sådant beteende, att

samhället måste ingripa för tillrättaförande.

Ändringarna gå främst ut på att

lägga i barnavårdsnämndens hand att

förbinda övervakningsbeslut med föreskrifter,

väsentligen motsvarande dem

som upptagas i 8 § lagen om villkorlig

dom vid a. b. och d. Emellertid föreslås

även i övrigt åtskilliga sakliga ändringar

i 23 § barnavårdslagen, samtidigt

som paragrafen ur formell synpunkt

omarbetats. Barnavårdskommittén

har vid sitt sysslande med detta stadgande

jämväl tagit del av ett utav 1918 års

lösdriveriutredning framlagt förslag, till

vilket kommittén i åtskilliga stycken

anslutit sig, och kan förty beträffande

skälen till föreslagna ändringar i första

hand hänvisa till sagda utrednings be
-

tänkande (SOU 1949:4 sid. 11 o. f.,

162 o. f.). I övrigt redovisas skälen nedan

under rubriken Angående 23 §.

Det har av kommittén ansetts önskvärt

att, i samband därmed att barna- och

ungdomsvården enligt den föreslagna

provisoriska lagstiftningen i vidgad omfattning

får ansvaret för behandlingen

av kriminellt belastad ungdom, i viss

män vidga möjligheterna att uppskjuta

slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran. Nu

gällande regler härom återfinnas i 46 §

barnavårdslagen. Av paragrafens 2 mom.

framgår, att för skyddsuppfostran omhändertaget

barn, vilket ej intagits i skola

tillhörande barna- och ungdomsvården,

måste slutligt utskrivas senast då barnet

fyller aderton år. Denna regel innehålles

i första punkten av momentet.

Redan under förarbetena till 1934 års

ändringar i barnavårdslagen anfördes av

Stockholms barnavårdsnämnd, att det ej

sällan befunnits önskvärt, att slutlig utskrivning

av barn, som omhändertagits

jämlikt lagens 22 § c) men ej intagits

i skyddshem, icke behövt ske vid aderton

års ålderns inträde. Vederbörande

departementschef uttalade emellertid, att

det icke torde vara lämpligt att bestämmelser

infördes om rätt att utsträcka omhändertagandet

på sätt barnavårdsnämnden

betecknat som önskvärt, samt hänvisade

till möjligheten för barnavårdsnämnd

att i sådant fall som det åberopade,

innan tid för utskrivning inträtt,

fatta ett beslut om omhändertagande

jämlikt samma § d), avsett att omedelbart

verkställas, när utskrivningen eljest

skolat ske.

Den ytterligare erfarenhet, som sedermera

vunnits, har bekräftat, att det ofta

nog är synnerligen önskvärt, att barnavårdsmyndigheterna

beträffande sådana

för skyddsuppfostran omhändertagna

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

barn, vilka icke ansetts behöva fostran

å ungdomsvårdsskola, kunna utsträcka

omhändertagandet utöver den gräns, som

sättes i 46 § 2 mom. första punkten barnavårdslagen.

Det bär också blivit tydligt

att berörda, av departementschefen

anvisade utväg ingalunda alltid är framkomlig.

Det är ju också uppenbart, att

de förutsättningar för omhändertagande,

vilka angivas i 22 § d) barnavårdslagen,

mera sällan inträda beträffande

en ung person, vilken •—• i eller utom

anstalt — befinner sig under noggrann

uppsikt och ledning och kanske även är

medveten om risken för intagning i

ungdomsvårdsskola eller omhändertagande

enligt sistberörda stadgande. Trots

att nyssnämnda förutsättningar icke inträda

och att intagning å ungdomsvårdsskola

icke framstår såsom motiverad,

kan barnavårdsnämnden med hänsyn till

den omhändertagnes uppförande, inställning

till arbete m. m. ha grundad anledning

till antagande, att man icke säkert

kommit till rätta med honom och icke

har tillräckliga skäl att emotse hans fortsatta

utveckling och förehavanden med

goda förhoppningar. I sådana fall måste

det för en ansvarskännande barnavårdsnämnd

framstå såsom angeläget att kunna

med stöd av den bestämmanderätt

över den unge, som omhändertagandet

ger, fortsätta att söka i gynnsam riktning

påverka den unge. Sådana situationer,

som nu berörts, där det vore önskvärt

för barnavårdsnämnden att äga en

något vidgad möjlighet att uppskjuta utskrivningen,

inträda naturligen oftast i

de fall, där omhändertagandet av vanartat

barn skett under något av de närmaste

åren innan barnet fyller 18 år. Omhändertagandet

gäller i dylika fall merendels

barn, vilkas utveckling i hög

grad snedvridits och vilkas tillrättaförande

kräver avsevärd tid. Att ingripa

med omhändertagande, om detta icke

kan få den varaktighet, som bedömes

vara erforderlig, måste framstå såsom

otillräckligt grundat. Erfarenheten visar

också att, därest i fall som sist nämnts

intagning i ungdomsvårdsskola bedömes

såsom onödig eller till och med olämplig

eller om plats i sådan skola icke kan

beredas, omhändertagande — ehuru i

och för sig önskvärt — ofta underlåtes.

På grund av det anförda finner barnavårdskommittén

lämpligt föreslå sådan

ändring i barnavårdslagen, att i

fall som avses i 46 § 2 mom. första punkten

utskrivningen må, om omhändertagandet

skett efter det barnet fyllt 15

år, anstå till dess tre år förflutit från

omhändertagandet. Ehuru vad förut andragits

synes kommittén innefatta tillräckliga

skäl för den föreslagna lagändringen,

vill kommittén till stöd för förslaget

ytterligare påpeka följande. Enligt

den i inledningen till dessa motiv

nämnda, föreslagna lagstiftningen skall

domstols beslut att överlämna tilltalad,

som ej fyllt 18 år, åt barnavårdsnämnd

för skyddsuppfostran icke längre innefattas

i en villkorlig dom. Genomföres

detta förslag utan att samtidigt någon

ändring göres i utskrivningsregeln i 46 §

2 mom. första punkten barnavårdslagen

eller i de därmed sammanhängande reglerna

i 3 mom. samma paragraf angående

tillsyn å utskrivna, leder detta till

att i många fall samhällets kontroll å

unga lagbrytare blir av mindre varaktighet

än förut.

Vid sidan av den föreslagna ändrade

regeln angående utskrivning av de för

skyddsuppfostran omhändertagna barnen

i allmänhet ha de nu i 46 § 2 mom. andra

och tredje punkterna barnavårdslagen

upptagna reglerna beträffande dem som

intagits i ungdomsvårdsskola ansetts böra

i sak bibehållas oförändrade. Grun
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

105

derna för dessa regler, vilka grunder

icke torde behöva beröras här, rubbas

icke genom den föreslagna ändringen.

Det synes kommittén icke möta hinder

att tillämpa den föreslagna ändrade utskrivningsregeln

även å dem som vid

ikraftträdandet redan äro omhändertagna

för skyddsuppfostran.

Beträffande motiven till de av barnavårdskoinmittén

i övrigt föreslagna ändringarna

i barnavårdslagen hänvisas till

vad nedan anföres angående de särskilda

stadgandena.

Den ledande synpunkten vid upprättandet

av kommitténs förslag till ändringar

i barnavårdslagen har varit den,

att de förändringar, som betingades av

de ovan inledningsvis nämnda förslagen

till lagstiftning på straff- och processrättens

områden eller som därigenom i hög

grad aktualiserades, borde genomföras,

men att ändringarna å andra sidan borde

strikt begränsas till det på nämnda

grunder avgjort erforderliga. Skälet för

denna begränsning är det, att kommitténs

arbete icke nått fram till det stadiet,

att kommittén träffat slutligt avgörande

om vad kommittén vill föreslå

med avseende å barnavårdslagstiftningen,

vare sig i stort eller i fråga om enskildheter.

Det är därför i och för sig

föga önskvärt för kommittén att för närvarande

engagera sig i ändringsförslag

rörande barnavårdslagen. Kommittén

vill framhålla, att de nu av kommittén

föreslagna ändringarna visserligen i väsentliga

delar giva uttryck åt vad kommittén

för närvarande räknar med att

även i fortsättningen kunna hålla fast

vid men att dess fortsatta utredningar

och överväganden kunna leda till ändrad

ståndpunkt även härutinnan, varför

de föreslagna stadgandena icke få fattas

som utbrutna delar av vad kommittén

framdeles kommer att föreslå.

I detta sammanhang vill kommittén

särskilt understryka, att det framlagda

förslaget till ändrad lydelse av 23 § barnavårdslagen

icke motsvarar vad kommittén

räknar med att framdeles komma

att föreslå. Det framlagda förslaget

upptager oförändrat vad den gällande

barnavårdslagen innehåller rörande förutsättningarna

— nämligen förhållanden

som sägs i 22 § a)—d) — för att barnavårdsnämnd

skall äga ingripa med olika

s. k. förebyggande åtgärder. Det är kommittén

väl bekant, att vad lagen i nu

berörda hänseende innehåller regelmässigt

icke beaktas i barnavårdsnämndernas

praxis samt att denna friare praxis

icke brukat föranleda ingripande från

de myndigheters sida, åt vilka ledningen

av och uppsikten över samhällets barna-

och ungdomsvård anförtrotts. Kommittén,

som ägnat frågan åtskillig uppmärksamhet,

har kommit till den uppfattningen,

att sagda praxis är mycket

välmotiverad, och kommittén torde i sitt

blivande förslag till barnavårdslagstiftning

komma att upptaga föreskrifter av

innebörd, att olika sådana åtgärder, som

omförmälas i 23 § barnavårdslagen, skola

kunna vidtagas utan att fulla skäl för

omhändertagande behöva föreligga. Det

är emellertid icke möjligt för kommittén

att nu framlägga ett förslag till ändrad

lagstiftning angående förebyggande verksamhet

från barnavårdsorganens sida.

Nämnas må, att ett dylikt förslag av allt

att döma måste innefatta en ändrad systematisk

uppbyggnad av lagen.

Barnavårdskommittén vill slutligen,

innan kommittén övergår till en genomgång

av de olika föreslagna stadgandena,

framhålla, att kommittén ingalunda

förbisett, att det i samband med en

sådan lagstiftning rörande behandlingen

av unga lagöverträdare, varom nu

är fråga, kunde vara befogat att till

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

prövning upptaga frågorna, huruvida det

är i allo väl beställt med barnavårdsmyndigheternas

organisation och förfarandet

hos dem — inbegripet deras möjligheter

och befogenheter när det gäller

utredning — samt, därest så befunnes

ej vara fallet, vad som kunde i lagstiftningsväg

åtgöras för vinnande av

förbättring. Det torde emellertid vara

uppenbart, att dylika spörsmål föra allt

för långt för att kunna av kommittén

upptagas i detta lagstiftningssammanhang.

Detsamma gäller frågorna, huruvida

rätten att fullfölja talan mot barnavårdsnämnds

beslut eller skyldigheten

att underställa sådana beslut högre myndighets

prövning bör vidgas samt om

länsstyrelsens befogenheter såsom barnavården

övervakande och ledande myndighet

böra förstärkas. Kommittén har

funnit, att de ändringar i barnavårdslagen,

till vilka kommittén begränsat sitt

förslag, böra vara tillfyllest för att göra

samhällets barna- och ungdomsvård ägnad

att motsvara de ökade anspråk, som

bli en följd av den föreslagna provisoriska

lagstiftningen på straff- och processrättens

områden.

Angående 18 §.

Det synes barnavårdskommittén lämpligt,

att såsom anledning till utredning,

varom i denna paragraf är fråga, särskilt

angives hänvändelse från domstol

eller åklagare. Här åsyftas i främsta rummet,

men ej uteslutande, sådan förfrågan,

som angives i 1944 års lag om åtalseftergift,

samt hänvändelse, som förutsättes

i den föreslagna lagen om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare.

Vad i 18 § är stadgat synes garantera,

att barnavårdsnämndens utredning i fall,

där åtalseftergift eller överlämnande

jämlikt sistnämnda föreslagna lag ifråga
-

sättes, utan dröjsmål påbörjas. Enligt

förslaget till ändrad lydelse av 1944 års

eftergiftslag skall nämnden vidare i sagda

lag åläggas att inom viss tid besvara

åklagarens förfrågan. Något motsvarande

har ej föreslagits för det fall, att

domstol hänvänt sig till barnavårdsnämnden

med förfrågan. Emellertid

skall enligt förslaget till ändrad lydelse

av lagen den 20 december 1946 med

vissa bestämmelser om mål rörande brott

av underårig dylikt mål alltid behandlas

skyndsamt. Det synes med hänsyn härtill

kunna antagas, att domstol kommer

att begära skyndsamt svar å sin förfrågan,

och detta förhållande i förening

med vad 18 § barnavårdslagen innehåller

torde enligt barnavårdskommitténs

mening innefatta tillräcklig säkerhet

för att barnavårdsnämnden kommer

att efter domstols hänvändelse göra vad

på nämnden ankommer med all den

skyndsamhet, som är förenlig med erforderlig

omsorg.

I detta sammanhang vill barnavårdskommittén

nämna, att kommittén till

övervägande förehaft frågan, huruvida

— för vinnande av ett snabbare förfarande

— sådan ändring möjligen skulle

kunna göras i barnavårdslagen, att barnavårdsnämnds

ordförande bleve, utan

vidare eller efter särskilt bemyndigande,

behörig att å nämndens vägnar besvara

domstols eller åklagares förfrågan

angående nämndens eventuella avsikter

att ingripa med avseende å viss underårig,

ehuru nämnden ännu icke hunnit

pröva frågan om sådant ingripande.

Kommittén har emellertid ansett en dylik

rätt för ordföranden icke kunna komma

i fråga. Därest ordföranden utnyttjar

behörigheten, blir följden lätt, att

föga önskvärda situationer uppkomma.

Nämnden, som i åtskilliga fall måste

sitta inne med sakkännedom och erfa
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

107

renhet som ej stått ordföranden till buds

och därjämte kanske har en fullständigare

och bättre utredning att bygga sitt

avgörande på, kan ofta nog vilja stanna

för annan mening än ordförandens.

Nämnden måste då antingen sätta sig

över ordförandens avgivna yttrande eller

— mot sin övertygelse — ansluta sig

till den ståndpunkt ordföranden intagit.

Intetdera är tillfredsställande. Kravet

på skyndsamhet vid nämndens behandling

av de framställda förfrågningarna

får icke tillgodoses på bekostnad

av tillförlitligheten hos vad å nämndens

vägnar uttalas eller på sådant sätt, att

nämndens arbete förryckes och skadas.

Angående 20 a §.

Med den föreslagna formuleringen

avses att uttrycka, att länsstyrelsen skall

hållas underrättad ej blott om vad nämnden

beslutar utan också om vad besluten

i verkligheten leda till, så t. ex. om att

ändrade förhållanden gjort verkställighet

omöjlig eller orimlig eller om vad

som inom ramen för ett beslut om omhändertagande

för skyddsuppfostran eller

om övervakning i förening med hjälp

till arbetsanställning blivit åtgjort och

uppnåtts. Vidare bör länsstyrelsen få

kännedom om viktigare åtgärder som

vidtagits utan samband med formligt

beslut.

Självfallet är det för kontrollsystemet

erforderligt, att länsstyrelsen får del av

eller underrättas om domstolens dom å

överlämnande samt om eftergiftsbeslut,

i vilket åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes.

Beträffande dom torde erforderliga

föreskrifter lämpligen kunna införas

i Kungl. kungörelsen den 21 juni

1946 angående översändande av domar

i vissa brottmål in. m. Vad angår eftergiftsbcslut

som nyss sagts synes det, med

hänsyn till utformningen av 1944 års

eftergiftslag, enklast att till den i C §

givna föreskriften om underrättelse till

barnavårdsnämnden foga ett tillägg om

underrättelse jämväl till den länsstyrelse,

som har att vaka över nämndens verksamhet.

Angående 23 §.

Skälen för det framlagda förslaget till

ny lydelse av 23 § ha delvis angivits i

det föregående, varjämte, med anledning

därav att förslaget i mycket är grundat

på ett av lösdriveriutredningen utarbetat

förslag, hänvisats till sagda utrednings

betänkande. Här må upprepas vad ovan

framhållits därom att kommittén kommer

att ägna fortsatt uppmärksamhet åt

frågan om barnavårdsorganens förebyggande

verksamhet och att det föreliggande

förslaget blott är ett uttryck för

vad kommittén anser tills vidare böra

gälla angående de förebyggande åtgärderna.

Rörande förslaget må ytterligare

anföras följande.

1 mom. första stycket har underkastats

en formell bearbetning, varvid vad

nu i punkt a) är stadgat därom att förmaning

åt föräldrar skall tilldelas »inför

nämnden eller genom särskilt ombud»

uteslutits i syfte att giva nämnden friare

händer. Vidare har punkten c) uteslutits

ur stycket och överförts till 2 mom.

Härigenom har första punkten kommit

att avse endast stadganden om förmaning

och varning.

Andra stycket av första momentet gäller

enligt förslaget förmaning och varning

åt person, som avses i 22 § d) samt

framställning till hans föräldrar. Det

må anmärkas, att förhållandena understundom

kunna vara sådana, att varning

åt någon, som ej uppnått 18 års ålder,

eller förmaning åt hans föräldrar, lämpligen

avfattas mer eller mindre i anslutning

till vad i andra stycket sägs.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I tredje stycket ha upptagits rena

lijälpåtgärdcr, med vilka nämnden har

att, om det kan antagas gagneligt, söka

bistå barn och ungdom, som avses i

22 §. Kommittén har velat i någon mån

råda bot å den torftighet och begränsning,

som utmärker barnavårdslagens

behandling av barnavårdsnämnds hjälpande

verksamhet. Kommittén har i sådant

syfte dels vidgat verksamhetsområdet

till alt avse alla fall av missförhållanden,

som angivas i 22 §, dels ock

till de förut i sista stycket av 1 mom.

upptagna åtgärderna lagt hjälp till läkarvård.

Sådan hjälp är ofta av synnerlig

betydelse. Kommittén inbegriper i

uttrycket läkarvård även erforderlig undersökning

samt sjukhusvård.

I momentets sista stycke har kommittén

upptagit ett stadgande om övervakning

eller tillsyn utan samband med

föreskrifter. Stadgandet innebär intet

egentligt nytt i sak. Kommittén har

emellertid — i viss anslutning till vad

fattigvårdslagstiftningskommittén på sin

tid föreslog — skilt mellan å ena sidan

tillsyn å barns vård och fostran samt å

andra sidan övervakning av barn eller

person som avses i 22 § d). Övervakning

torde i regel, när det gäller tillämpningen

av barnavårdslagen, betraktas såsom en

åtgärd med avseende å barn eller unga

personer, vilkas fortsatta förehavanden

böra ägnas uppmärksamhet. Hos barnavårdsnämnderna

lär råda tvekan, huruvida

föräldrar kunna ställas under formlig

övervakning. Enligt uppgift förekommer

det att barnavårdsnämnd beslutar

ställa hemmet under övervakning. En

sådan tillämpning av lagen rimmar emellertid

icke helt med det nuvarande stadgandet

i första punkten av andra momentet.

Sistnämnda stadgande är för övrigt

mindre lyckligt avfattat. Sådan »åtgärd,

som i 1 mom. omförmäles» kan

tydligen vara en ren lijälpåtgärd, vilket

ej står väl tillsammans med »övervakning

av den, mot vilken åtgärden skall

vidtagas». Det synes kommittén vara till

fördel att skilja mellan tillsyn och övervakning,

men uppenbarligen kunna de

båda formerna för uppsikt kombineras

med varandra. Vad som -— enligt av

Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter —- gäller angående övervakning och särskilt

angående den övervakades skyldigheter

kan icke i allo tillämpas beträffande

tillsyn å barns vård och fostran.

Närmare föreskrifter angående dylik

tillsyn torde böra meddelas av Kungl.

Maj :t.

I 2 mom. har barnavårdskommittén,

på grundval av lösdriveriutredningens

förslag samt inom kommittén gjorda

överväganden, upptagit vissa föreskrifter,

som må meddelas för avhjälpande

av missförhållanden med avseende å

barns vård och fostran eller för tillrättaförande

av vanartat barn eller person

som avses i 22 § d). Dylika föreskrifter

skola alltid förbindas med tillsyn eller

övervakning. Föreskrift kan, efter vad

som i olika fall är rimligt och lämpligt,

riktas enbart till föräldrarna (vårdnadshavare^

eller både till dem och till det

barn, vars förhållanden föranlett ingripandet,

eller ock enbart ha formen av

åläggande för vanartat barn eller person

som avses i 22 § d).

I motsats mot vad som är fallet i lagen

om villkorlig dom har bland de föreskrifter,

som må meddelas, icke upptagits

sådan om behandling å sjukhus

eller annan anstalt. Det har synts kommittén

sannolikt, att föreskrift om dylik

behandling skulle ha ringa värde. Därest

såsom hjälp erbjuden vård icke antages,

har barnavårdsnämnden att lita

till omhändertagande.

Kommittén har ansett sig åtminstone

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

för närvarande icke böra föreslå något

tillägg till barnavårdslagen, svarande

mot vad i 8 § sista stycket lagen om

villkorlig dom sägs om föreskrift angående

fullgörande av skadeståndsskyldighet.

Möjligen kan man genom föreskrift

enligt c) indirekt — genom att

motverka slöseri och befrämja sparsamliet

— verka för att den skadeståndsberättigade

skall få sitt.

Det är givet, att föreskrift blott kan

gälla något, som skall företagas eller

iakttagas med avseende å barnet, eller

något som barnet eller sådan person,

som avses i 22 § d) barnavårdslagen,

skall rätta sig efter. Detta har emellertid

ansetts böra för säkerhets skull komma

till klart uttryck.

Över huvud taget torde det vara risk

för att en del barnavårdsnämnder komma

att hysa tvekan inför tillämpningen

av det föreslagna andra momentet, och

viss fara kan tänkas föreligga för misstolkning.

Detta sammanhänger med att

— samtidigt som övervakning utan föreskrifter

är en av barnavårdsnämnderna

allmänt brukad och uppskattad åtgärd

— de möjligheter att förbinda övervakning

med föreskrifter, vilka barnavårdslagen

samt Kungl. kungörelsen den 30

november 1934 med vissa föreskrifter i

anledning av barnavårdslagen erbjuda,

av många nämnder sällan eller aldrig

tagas i bruk. Särskilt olyckligt vore det,

om den uppfattningen någonstädes skulle

vinna insteg, att efterkommande av föreskrift

finge framtvingas genom handräckning.

Till uppkomsten av en sådan

missuppfattning kunde tänkas medverka

dels det förhållandet att sådana föreskrifter,

om vilka nu är fråga, i olika

sammanhang ha brukat benämnas

tvångsåtgärder, dels ock att stadgandet

i 77 § barnavårdslagen angående handräckning

fått eu tämligen obestämd av
-

fattning och i praxis tillagts cn ganska

vidsträckt innebörd.

På grund av vad nu anförts bör det

framhållas, till en början, att sådan anordning,

som avses i det föreslagna 2

mom., har till förutsättning, att barnavårdsnämnden

kan räkna med att utan

maktmedel komma till rätta med missförhållandena.

Åtminstone som regel

måste läget vara det, att vederbörande

vidgått missförhållandena och framställt

sig som villig till rättelse samt till att

respektera tillsynen eller övervakningen

jämte därtill knutna föreskrifter. Någon

gång kan kanske barnavårdsnämnd,

i fall då sådan inställning som nyss

sagts icke visats, ha fog för antagande,

att fråga blott är om övergående

trots eller att övervakaren skall kunna

efterhand framkalla den villighet, utan

vilken anordning enligt 2 mom. är meningslös.

Med hänsyn till vad sålunda

gäller angående förutsättningarna är det

tydligt, att anordningen går ut på att

den, vars fortsatta åtgöranden ställas under

tillsyn eller övervakning, skall, jämte

det hans liv och leverne kontrolleras,

psykiskt påverkas att undanröja missförhållandena.

Given föreskrift utgör ett

led i denna påverkan och en anvisad

utväg, som bedömts vara nödig eller i

vart fall nyttig. Därest föreskrift åsidosättes

eller kontrollen icke lojalt möjliggöres,

kan detta vara ett skäl för

nämnden att inskrida med varning eller

att ompröva frågan om föreskrifter, valet

av övervakare o. dyl. Det avgörande

för nämndens ställningstagande måste

emellertid naturligtvis vara, huruvida

de missförhållanden, som föranlett beslutet

enligt 2 mom., bestå eller icke.

Har i fråga om dom förbättring inträtt,

behöver åsidosättande av föreskrifter

och kontroll icke tillmätas betydelse. Leder,

å andra sidan, anordningen icke till

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förbättring, ehuru alla föreskrifter följas,

har den uppenbarligen misslyckats

och omhändertagande måste komma i

fråga. Åsidosättande av förpliktelserna

enligt beslutet om tillsyn eller övervakning

är emellertid ägnat att i många fall,

där förbättring i förhållandena ej inträtt,

klarlägga, att sådan ej kan uppnås

genom den beslutade anordningen.

Ehuru vad sålunda anförts angående

innebörden av tillsyn eller övervakning

med föreskrifter samt om vad som må

åtgöras, då anordningen icke slår väl ut,

torde kunna utläsas ur barnavårdslagen,

utan att denna ändras i vidare mån än

kommittén föreslagit, är kommittén icke

främmande för tanken, att det kunde

vara lämpligt att ge övervakningsinstitutet

en mera fullständig reglering i samma

lag. Kommittén bär emellertid ansett

det icke kunna ifrågakomma att föreslå

en sådan utbyggnad av lagen i

detta sammanhang. Framhållas må, att

en sådan reglering bl. a. borde gälla tillsyns-

och övervakningstidens längd i

olika fall. Frågan, huru länge övervakning

må fortgå, torde nu, i avsaknad av

särskilda bestämmelser därom, vara att

besvara med ledning av det förhållandet,

att övervakningsbeslut enligt lagen måste

grundas på att något av de fall, som sägs

i 22 §, föreligger. Detta förhållande torde

leda till att t. ex. en övervakning, som

förklarats grundad på omständigheter,

som angivas i 22 § c), måste anses utan

vidare upphöra, då det övervakade barnet

fyller 18 år. Tydligen kan fortsatt

övervakning beslutas, därest ett sådant

beslut finnes kunna grundas på 22 § d),

ett fall, som dock icke kan antagas vara

särskilt praktiskt. Vad sålunda får anses

— och i barnavårdsorganens praxis

allmänt antagas — gälla, är uppenbarligen

icke ändamålsenligt, och en ändrad

reglering vore just i detta hänseende

särskilt önskvärd. En dylik ändring kan

emellertid, såsom av det anförda framgår,

icke göras utan en sådan omfattande

nydaning av bestämmelserna om den förebyggande

verksamheten, varom kommittén

i det föregående uttalat sig.

I anslutning till lösdriveriutredningens

förslag har kommittén i det föreslagna

4 mom. låtit komma till uttryck,

att övervaknings- och tillsynsuppdrag

böra anförtros åt fysisk person.

Vad angår förslaget till ändring i 46 §

synes icke något vara att tillägga till

vad i det föregående anförts.

Kommittén utgår ifrån att förut nämnda

myndigheter och befattningshavare,

som ha att leda och öva uppsikt över

barna- och ungdomsvården, komma att

i mån av behov medverka till att innebörden

av de föreslagna ändringarna i

barnavårdslagen blir klart uppfattad av

alla barnavårdsorgan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

in

Bil. E.

8. Särskilt yttrande av professor Ivar Ag-ge.

Ehuru de nu framlagda lagförslagen i

åtskilliga avseenden innebära avsevärda

förbättringar och förenklingar i reglerna

om samhällets åtgärder mot lagöverträdare

i åldern 15—17 år, syftande

till ett snabbare och effektivare omhändertagande

av den unge i sådana fall,

då skyddsuppfostran kan anses vara den

tjänligaste åtgärden för hans återanpassning

och tillika en tillräckligt allvarlig

reaktion mot brottsligheten ur samhällsskyddets

synpunkt, äro de föreslagna

lagändringarna i andra avseenden, särskilt

om de ses i belysning av åtskilliga

uttalanden i remissutlåtandet och

specialmotiveringen, ägnade att väcka

betänkligheter. Jag har därför sett mig

nödsakad att redovisa mina från strafflagberedningens

förslag och uttalanden

avvikande synpunkter i sådana avseenden

som synts äga mera principiell betydelse.

På grund av den relativt begränsade

tid som stått till buds, sedan den

slutliga lydelsen av lagförslag och motivering

tillställts de sakkunniga, kan

ämnet här icke närmare belysas eller de

framställda åsikterna mera ingående motiveras.

Det har blivit nödvändigt att

endast kort angiva, vari de antydda betänkligheterna

och särmeningarna bestå.

1. Lämpligheten av att nu genomföra

en partiell ändring i reglerna om påföljderna

för brott kan starkt ifrågasättas.

En så ingripande reform som ett avskaffande

i realiteten av möjligheten att döma

till frihetsstraff för ifrågavarande ål
-

dersgrupp innebär en så pass betydelsefull

förändring av själva grunderna för

vårt reaktionssystem, att frågan bort anstå

till dess strafflagberedningen varit

redo att i ett sammanhang framlägga sina

förslag till reformerad behandling av

unga lagöverträdare över huvud, en

ståndpunkt som väl överensstämmer med

de uttalanden beredningen gjorde i samband

med avskaffandet av institutet

tvångsuppfostran år 1947.

Icke heller kan man med fog göra

gällande att väsentligt förändrade förhållanden

inträtt som tvinga till en lagreform

i antydda riktning. Även om domstolarna

vid något flera tillfällen under

de senaste åren än under åren omkring

år 1947 sett sig nödsakade att i synnerligen

svåra fall av upprepad och omfattande

brottslighet tillgripa den — helt

visst ur behandlingssynpunkt föga tilltalande

— åtgärden att döma unga lagöverträdare

till ovillkorligt fängelsestraff,

kan detta förhållande ingalunda

betecknas som en förändring i praxis,

som skulle motivera ett omedelbart upptagande

i lagstiftningsväg av frågan om

reaktionssystemets omdanande beträffande

ifrågavarande åldersgrupp. Den

kvalitativt och kvantitativt oroväckande

utvecklingen av viss slags ungdomsbrottslighet

har framtvingat en strängare

reaktion än vanligt i några fall från

samhällets sida, något som för en växande

och omdömesgill opinion tett sig

som ett oungängligt medel i strävandena

att stärka den allmänna laglydnaden och

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

respekten hos de unga för andras egendom

och personliga integritet. Enligt min

mening är det uttryck för förutfattade

åsikter, när den generalpreventiva effekten

av enstaka strängare domar i

flagranta brottsfall blankt förnekas av

den moderna behandlingslinjens ivrigaste

målsmän. Här som eljest inom kriminapolitiken

måste principen vara att så

utforma lag och praxis, att varken de

individualpreventiva eller de generalpreventiva

synpunkterna åsidosättas. Skulle

dessa i enstaka fall ej kunna förenas eller

sammanjämkas, måste enligt min mening,

som säkerligen delas av många domare

likaväl som andra ansvarskännande

medborgare, samhällsskyddets krav

givas företräde. Straffrättsskipningens

yttersta uppgift är dock att skydda de

laglydiga medborgarnas vitala intressen.

I vissa fall rättfärdigar denna uppgift

att hårdnackade eller ansvarslösa lagbrytare

för en rimlig tid omhändertagas

och isoleras från det övriga samhället.

Unga lagöverträdare utgöra härvid inga

undantag, om man än av humanitära

skäl bör begränsa användningen av isoleringsåtgärder

till de mest flagranta fallen.

Så länge ungdomsbrottsligheten företer

samma bild som i dag, synes mig därför

tiden ej vara mogen för en reform,

som skulle betaga samhället möjligheten

att tillgripa dylika nödvärnsåtgärder till

skydd mot de mest hänsynslösa unga

lagöverträdarna. Vrides detta vapen ur

samhällsmyndigheternas händer, torde

verkningarna så småningom komma att

visa sig i form av ökad och hänsynslösare

ungdomsbrottslighet.

2. Även om de ovan framförda synpunkterna

skulle godtagas, kan det emellertid

göras gällande att desamma kunna

tillvaratagas vid utformandet av institutet

skvddsuppfostran om blott slutna an
-

staltsavdelningar av lämpligt slag ställes

till ungdomsvårdsskoleorganisationens

förfogande, något som ju ställdes som

villkor för ett lyckligt resultat redan vid

1947 års reform av hithörande regelkomplex.

Möjligheten att döma ungdomar

i åldern 15—17 år till frihetsstraff

skulle då saklöst kunna undvaras.

Då det i remissutlåtandet i enlighet

härmed uppställes som slutmål att beträffande

ifrågavarande åldersgrupp helt

avstå från användandet av frihetsstraff

och att allt omhändertagande för vård

och tillsyn skall ske i form av samhällelig

barnavård, bottnar detta emellertid

enligt min mening i en felaktig grundsyn

på de olika samhällsfunktionernas

användningsområde. Så snart det gäller

övervägande uppfostrande och människovårdande

ävensom allmänna socialpolitiska

åtgärder i brottsprofylaktiskt

syfte, torde i regel socialvårdens organ

och arbetsmetoder vara bäst lämpade att

omhändertaga ungdomar i nu ifrågavarande

åldersklass som blivit lagbrytare

eller eljest företett andra tecken på missanpassning.

Då det gäller allvarligare

brottslighet (därmed åsyftas givetvis ej

endast det enstaka brottets grovhet utan

även sådana omständigheter som att lagbrytaren

visat en markerad återfallstendens)

träder, såsom ovan utvecklats,

samhällets skyddsbehov i förgrunden.

Strängare åtgärder i form av den brottsliges

intagande i en sluten anstalt erfordras

då i oskadliggörande och allmänpreventivt

syfte. Dessa åtgärder böra handhavas

av domstol. Det är ej blott en fast

svensk samhällstradition som ligger bakom

denna fördelning mellan administrativ

och judiciell verksamhet. I en demokratisk

rättsstat kräver också individens

rättssäkerhet att verkliga frihetsberövanden

avgöras av domstol i de processuella

former, som skapats för att

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

113

skänka största möjliga objektivitet och

allsidighet åt avgöranden av detta slag.

Härvid brister åtskilligt i gällande rätt

(jag erinrar om lösdrivarlagen och alkoholistlagen

samt vissa svagheter i sinnessjuklagen).

Ifrågavarande rättsstatskrav,

som för övrigt vid flera tillfällen

hävdats av strafflagberedningens ordförande,

får allra minst i våra dagar eftersättas.

Med all respekt för barnavårdsorganens

högst berömvärda sociala insatser,

måste man dock ifrågasätta huruvida

deras nuvarande sammansättning

och arbetsformer skänka samma rättssäkerhetsgarantier

som den vanliga domstolsprocessen.

Härtill kommer också att

barnavårdsmyndigheterna av helt naturliga

skäl endast behandla, och i princip

böra behandla, det enskilda fallet ur

vårdsynpunkt. Allmänhetens skydd mot

ungdomsbrottsligheten kräver emellertid,

på sätt tidigare framhållits, att jämväl

andra och mera allmänna synpunkter

beaktas vid samhällets ingripanden i

allvarliga fall. Rätt forum för avvägningen

mellan dessa, delvis mot varandra

stridande synpunkter, är domstol. Trots

att det här gäller ett relativt litet antal

unga lagbrytare och frågan därför kan

synas gälla en detalj i det kriminalpolitiska

programmet, måste jag för min del

dock hävda att den nu i korthet antydda

principståndpunkten är av stor betydelse

och att dess uppgivande i förevarande

sammanhang måste få oöverskådliga konsekvenser

för det fortsatta kriminalpolitiska

arbetet.

3. Det nu sagda innebär givetvis ej

att det ordinära frihetsstraffet är den

lämpliga behandlingsformen för de lagbrytare

i åldern 15—17 år, vilka enligt

det ovan sagda av domstol måste dömas

till en allvarligare brottspåföljd av

frihetsberövande natur. De frihetsstraff

som med tillämpning av vanliga straff
-

mätningsregler (observera särskilt 5:2

och 4 SL) kunna utmätas i nu behandlade

fall torde i regel vara för korta

för att tillgodose samhällets skyddsbehov

och för att möjliggöra effektiva ansträngningar

att helt omställa den unge lagbrytarens

inställning till samhället. Härtill

kommer att ett ordinärt frihetsstraff,

oavsett dess längd, för närvarande måste

verkställas på de för vuxna avsedda

straffanstalterna. Att här placera unga

personer i den yngsta åldersklassen måste,

bortsett från speciella fall, betecknas

som förkastligt. Vi sakna i gällande rätt

en straffrättslig skyddsåtgärd för ifrågavarande

åldersgrupp som kan tillgodose

både återanpassningssträvandena och

samhällsskyddets krav. I ljuset av ungdomsbrottslighetens

utveckling både

kvantitativt och kvalitativt, framstår det

nu som en förhastad lagreform, när år

1947 institutet tvångsuppfostran upphävdes

utan att någon annan straffrättslig

reaktionsform sattes i dess ställe. Även

om detta ej öppet medgives av berörda

lagstiftnings- och vårdorgan, är det i

själva verket denna insikt som ligger

bakom det allt starkare kravet på slutna

anstaltsavdelningar inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Härmed har icke

påståtts att den statliga tvångsuppfostringsanstalten

på Bona i sitt dåvarande

skick var lämplig för sitt ändamål, utan

blott att behov visat sig alltjämt föreligga

av en till kriminalvården hörande

anstalt av mer eller mindre sluten karaktär,

skild från ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Även om slutna avdelningar

ur behandlings- och disciplinsynpunkt ej

helt kunna undvaras vid ungdomsvårdsskolorna,

böra likväl dessa i princip arbeta

i helt öppna former och anpassas

efter sin huvuduppgift att taga hand om

det stora antalet fall, då icke samhällsskyddet

kräver särskilt beaktande i form

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

av den brottsliges omhändertagande i

slutna former. För min del måste jag

beteckna det som en olycklig utveckling

att ungdomsvårdsskoleorganisationen

inom sig tillskapar anstalter av den typ

som traditionellt hör hemma inom fångvårdens

ram. I det långa loppet måste

en dylik utveckling komma att utgöra

en folkpsykologisk och reell belastning

för samhällets barna- och ungdomsvård.

I det aktuella läget synes det mig

olyckligt att det av riksåklagaren framställda

alternativet att sänka åldersgränsen

för användningen av institutet ungdomsfängelse

utan närmare utredning

avvisas i de tre kommittéernas remissutlåtande.

Skälen härför äro knappast

övertygande. I avbidan på genomförandet

av en revision av ungdomsfängelseorganisationen

och ett verkställande av

erforderliga byggnadsarbeten skulle måhända

utvägar kunna skapas för anordnandet

av någon provisorisk ungdomsfängelseavdelning

för det yngsta klientelet

som väl knappast skulle komma att

uppgå till mer än ett par, tre tiotal manliga

elever. Jag vill också erinra om att

det i olika sammanhang — bl. a. när det

gäller ungdomsfängelseålderns övre

gräns — framstått som oförenligt med

modern kriminalvård att alltför rigoröst

fasthålla vid formella åldersgränser i

stället för att låta valet mellan olika behandlingsformer

bero av individens personliga

kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad

och behandlingsbehov. Med en

efter samma grunder verkställd differentiering

på anstalterna synes det icke stöta

på allvarliga betänkligheter att ådöma

åtminstone mera utvecklade och

avancerade 16- och 17-åringar ungdomsfängelse.

I alla händelser synes riksåklagarens

ifrågavarande alternativa

förslag förtjänt att närmare undersökas

och diskuteras. Även ur denna synpunkt

är det beklagligt att man omedelbart

skridit till lagstiftningsåtgärder, som för

oöverskådlig tid framåt låser fast reformarbetet

i vissa, en gång intagna positioner.

4. Det kunde nu synas som om de ovan

framförda önskemålen om att en allvarligare

samhällsreaktion stode domstolarna

till buds för de svåraste ungdomsbrottslingarnas

isolerande trots allt tillgodosetts

i det nu framlagda förslaget till

lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga.

Det medgives nämligen i förslagets

2 §, att domstolen må döma till fängelse,

när särskilda skäl därtill äro. Texten giver

här uttryck för en kompromisslösning

mellan motsatta åsikter, vilken väl

reservationslöst skulle kunna accepteras,

om stadgandet vore avsett att tolkas såsom

det är avfattat. Det synes också

endast bekräfta den uppfattning, som efter

1947 års reform kommit till uttryck

i praxis.

Ett närmare studium av motiveringen

till stadgandet giver emellertid vid handen,

att domstolen ingalunda skall äga

att tillgripa fängelsestraff, därför att

den efter fri prövning av samtliga skäl,

som kräva beaktande vid valet av samhällsreaktion,

funnit det oundgängligt

att undantagsvis ådöma sådant straff.

Tvärtom framgår det med önskvärd tydlighet

av motiveringen, att domstolens

avgörande göres beroende av att barnavårdsorganen,

förmodligen i sista hand

socialstyrelsen, icke kunnat tillstyrka

omhändertagande för skyddsuppfostran

därför att barnavårdens resurser ansetts

otillräckliga i det individuella fallet.

Denna domstolens bundenhet i sin straffrättsskipning

av de åsikter som de administrativa

organen hysa om behandlingsformen

är ägnad att inge de största

betänkligheter, desto mer som motiven

ytterligare beskär domstolens rätt att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

115

fritt pröva skälen för den ena eller andra

brottspåföljdens lämplighet. Det utsäges

nämligen att som särskilt skäl att ådöma

fängelse »kan icke accepteras åsikten, att

en dom å frihetsstraff skulle vara bättre

ägnad än skyddsuppfostran att avhålla

andra än den tilltalade från att begå liknande

brott». Bortsett från att detta utdömande

av generalpreventivt hänsynstagande

är sakligt sett otillräckligt motiverat,

måste det betecknas såsom både

betänkligt och på ett markant sätt stridande

mot god lagstiftningstradition att

i motiven kategoriskt söka fastslå begränsningar

i domstolens handlingsfrihet,

vilka på intet sätt framgå av själva

lagtexten. Även om en domstol ej kan anses

direkt bunden av motivuttalanden,

försättes den härigenom i en egendomlig

situation, särskilt om en brottslighetsutveckling

äger rum, som för domstolen

synes motivera ett anläggande av andra

synpunkter än dem lagens förarbeten

godkänna eller som förfäktas av de barnavårdande

organen.

5. Den kraftiga begränsning som sålunda

avses genomförd i domstolens möjligheter

att beakta andra omständigheter

än de av barnavårdsmyndigheterna

omfattade behandlingssynpunkterna

framträder ännu mera tydlig, om det

diskuterade stadgandet sättes i samband

med de föreslagna ändringarna i lagen

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Väl kan det anses utgöra en förbättring

av nämnda lags 2 § 2 st., att grunderna

för åklagarens prövning av åtalsfrågan

närmare specificerats, ehuru det

är ägnat att väcka betänkligheter att

hänsyn till den allmänna laglydnaden

uteslutits som särskilt nämnd bedömningsgrund.

Denna uteslutning vore

kanske mindre betydelsefull, därest statsåklagaren

vid ålalsprövningen vore oförhindrad

att taga fri hänsyn till samhälls
-

skyddets krav. Detta är emellertid icke

fallet. Åklagaren torde enligt motiveringen

till förslaget vara förhindrad att draga

målet inför rätten i syfte att låta denna

fritt pröva om laglydnaden och samhällsskyddet

kräver allvarligare samhällsreaktioner.

Den ovan angivna, lagtekniskt

likaväl som sakligt, konstlade

begränsningen för domstolen, gäller på

motsvarande sätt för åklagaren. Det verkliga

avgörandet om åtal skall ske eller ej

kommer, bortsett från bötesfallen och

utredningsfallen, därför i realiteten att

ligga hos barnavårdsmyndigheterna. Dessa

myndigheter kunna givetvis ej förväntas

fästa avgörande vikt vid allmänna

kriminalpolitiska synpunkter utan

taga helt naturligt så gott som uteslutande

sikte på behandlingsmöjligheterna

i det särskilda fallet.

6. Till sist måste i detta sammanhang

allvarliga betänkligheter resas mot den

i förslagets 3 § upptagna föreskriften

om åtalsfrågans hänskjutande till riksåklagarens

prövning i de fall, då statsåklagaren

finner att särskilda skäl äro

till ådömande av frihetsstraff eller förvaring

i säkerhetsanstalt. Mera i förbigående

må påpekas, att en dylik dubbel

åtalsprövning synes skäligen onödig.

Som motivering för en dylik regel anföres

bl. a. önskvärdheten av en enhetlig

bedömning av ifrågavarande ömtåliga

undantagsfall. Denna synpunkt torde

emellertid vara tillräckligt tillgodosedd

genom nu gällande regler, genom vilka

riksåklagaren beredes tillfälle att fullfölja

talan till högsta instans i de fall,

då han finner de lägre domstolarnas

ståndpunktstagande i frågan diskutabel.

Det finnes ej heller tillräcklig anledning

att antaga, att en dylik prövning skulle

vara erforderlig ur den unges synpunkt

för att skydda honom mot det lidande

som ett på otillräckliga grunder väckt

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

åtal innebär. Statsåklagaren har ju också

i övriga fall, då åtal må väckas, betrotts

med den diskretionära prövningen

av åtalsfrågan. Jag kan sålunda för min

del ej finna att extraordinära arrangemang

äro påkallade i nu förevarande

fall.

De tyngst vägande betänkligheterna

mot den föreslagna centralisering av

åtalsprövningen äro emellertid av mera

principiell natur men kunna här endast

i korthet antydas. Genom stadgandet

ifråga accentueras ytterligare den redan

i 1944 års lag markerade tendensen att

förlägga tyngdpunkten vid avgörandet

av samhällets reaktion mot brottsligheten

till andra samhällsorgan än domstol. En

myndighet av administrativ karaktär, låt

vara med riksåklagarens erfarenhet och

auktoritet, kommer härvid att träffa

djupt ingripande avgöranden av definitiv

natur, vilka enligt vårt rättegångsväsens

uppbyggnad utgöra domstolarnas

uppgift. Domstols slutliga avgörande i

ett brottmål föregås av en process, försedd

med minutiöst utarbetade detaljanordningar

(muntlighet, koncentration,

rätt till offentlig försvarare, flerinstanssystem,

kollegial sammansättning av

överrätterna etc.), vilka avse att garantera

att såväl samhällets som målsägandens

och den tilltalades intressen komma

till sitt fulla beaktande. Varje steg i riktning

mot ett undanskjutande av domstolarnas

bestämmande roll i rättsskipningen

måste omsorgsfullt övervägas ur allmänna

rättsstatssynpunkter.

Stockholm den 30 januari 1952.

Ivar Agge

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift

av åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med

vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av

yttrande över förslagen stått lagrådet till buds, blivit med hänsyn till angelägenheten

att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp. Den

granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föranlett

följande uttalanden.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd

för brott av underårig.

Principiellt delar lagrådet departementschefens uppfattning om olämpligheten

av det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande utformning, när

det gäller ungdom under aderton år som begått brott. Likaledes kan lagrådet

instämma i hans uttalande, att ett effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten

kräver en intensiv och omsorgsfull påverkan under lång tid genom

kvalificerad personal och under former, som möjliggöra den unge lagöverträdarens

anpassning i samhället. Emellertid vill lagrådet tillägga, att det

jämväl är av utomordentlig vikt, att den reaktionsform som väljes icke blott

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tjänar individualpreventiva syften utan jämväl tillgodoser rimliga krav på

allmänprevention, så att icke den uppfattningen blir rådande att brott kan

begås utan att någon kännbar påföljd inträder.

Enligt gällande rätt (8 § andra stycket lagen om villkorlig dom) kan

domstol i samband med meddelande av villkorlig dom, när det av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Det

remitterade förslaget innebär däremot, att domstolen äger att omedelbart och

således utan att meddela villkorlig dom efter hörande av barnavårdsnämnd

överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd som nyss sagts. Tillika föreslås,

att 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom skall upphävas. Genom att

stadgande om sådant överlämnande flyttas ut ur sistnämnda lag frigöres,

framhåller departementschefen, åtgärden från de särskilda förutsättningar,

som gälla för villkorlig dom. I kommittéernas utlåtande har anförts, att det

länge visat sig förenat med olägenheter, att överlämnandet åt barnavårdsnämnd

att för skyddsuppfostran omhändertaga ungdom som begått brott

skedde i form av villkorlig dom. Denna dom, vilken ledde till den regelmässigt

frihetsberövande, djupt ingripande skyddsåtgärd som skyddsuppfostran

utgjorde, hade förväxlats med vanlig villkorlig dom och för allmänheten

lätt framstått som en otillräcklig reaktion mot brottet.

När det gäller att taga ställning till förevarande lagstiftningsspörsmål

måste man beakta, att den grupp av brottslingar, varom nu är fråga, till

sin sammansättning är mycket heterogen. Vissa bland dem drivas till brott

huvudsakligen av ungdomligt oförstånd och lättsinne, dåligt umgänge eller

mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Att i dylikt fall tillrättaföra den

brottslige möter som regel inga större svårigheter. I allmänhet torde här

åtalseftergift eller i svårare fall villkorlig dom i form av anstånd med straffets

ådömande jämte förordnande om övervakning och meddelande av erforderliga

föreskrifter för den dömdes tillrättaförande kunna komma till

användning. Vad den föreliggande lagstiftningsfrågan företrädesvis gäller

är emellertid de mera svårbehandlade fallen. I dessa är brottslingen ofta en

hårdnackad, utpräglat asocial individ, vilkens brottslighet kan utgöra ett

allvarligt hot mot samhället. I den mån behov av psykiatrisk vård här icke

föreligger kräver hans tillrättaförande, såsom redan berörts, en intensiv

och omsorgsfull påverkan under lång tid och av sådant slag, att förfarandet

får även en allmänpreventiv verkan. Huruvida detta bör ske inom socialvården

eller fångvården, i vilket senare fall omhändertagandet eventuellt

kunde ställas under tillsyn av ungdomsfängelsenämnden eller en nyinrättad,

fristående organisation, är ytterst en lämplighetsfråga.

Förslagets mening lärer vara att de unga lagöverträdare, varom här är

fråga, skola intagas i ungdomsvårdsskolorna. Dessa äro emellertid inrättade

för mottagande av vanartade barn i allmänhet. Därest ej särskilda skolor

eller skolavdelningar inrättas för de unga brottslingarna, komma dessa att

sammanföras med barn, som icke begått brott. Visserligen kan det sägas,

att det ofta är mera en tillfällighet, huruvida ett barns vanart leder till brott

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

119

eller får ett annat uttryck, men det får ej förbises att de unga brottslingar,

varom här är fråga, tillhöra den mest svårbehandlade typen av vanartiga

ungdomar och att deras sammanförande med andra, vilkas vanart icke är

så grov, kan menligt inverka på dessas fostran till samhällsnyttiga medborgare.

Skyddsuppfostran, som för närvarande är en vårdform av uteslutande

social natur, får, om förslaget upphöjes till lag, även karaktär av en samhällsreaktion

mot brott. Den blir en påföljd för brott såsom framgår av

lagförslagets rubrik, och enligt andra stycket i 1 § jämställes den i vissa

avseenden med fängelse. Lagfästandet av skyddsuppfostran såsom reaktionsform

vid brott kan medföra den faran, vilken icke bör underskattas,

att eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna komma att av allmänheten

betraktas som brottslingar. Härigenom kan ungdomsvården misskrediteras

och elevernas utsikter till anpassning i samhället försvåras.

Som förhållandena för närvarande äro torde såväl fångvården som socialvården

sakna erforderliga resurser för att på lämpligt sätt taga hand om de

brottsliga ungdomar, varom nu är fråga. En oeftergivlig förutsättning för en

lösning av frågan enligt förslagets linje är därför, att nya ungdomsvårdsskolor

inrättas med ökade möjligheter till differentierad vård och att väl

utbildad kvalificerad personal ställes till förfogande. Även om så sker, synes

det lagrådet i allt fall kunna starkt ifrågasättas, huruvida man, såsom

föreslagits, nu bör genomföra en provisorisk lagstiftning på förevarande

begränsade område utan att avvakta resultatet av den allmänna översyn av

det straffrättsliga reaktionssystemet, med vilken strafflagberedningen är

sysselsatt.

Vid en jämförelse mellan det föreslagna systemet och det nu tillämpade

är till en början att märka, att motsvarighet till de i 2 § lagen om villkorlig

dom stadgade inskränkningarna beträffande användningen av sådan

dom saknas i fråga om den föreslagna reaktionsformen skyddsuppfostran.

Man kan vidare icke bortse från den olägenheten med förslaget att domstolen,

sedan den beslutat överlämna brottslingen till barnavårdsnämnden, förlorar

all kontroll över honom och de möjligheter till ingripande, som en

villkorlig dom enligt gällande lag innebär. Det torde också i de flesta fall

förhålla sig så, att den villkorliga domen på den dömde själv utövar en återhållande

verkan, vars betydelse icke bör underskattas. Såsom en avsevärd

nackdel måste också betecknas, att domstolen förlorar den nu föreliggande

möjligheten att meddela föreskrift att den dömde bör söka fullgöra honom

åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom

brottet.

Vad nu sagts är ägnat att ingiva starka betänkligheter mot det föreslagna

systemet över huvud. Därtill kommer emellertid, att förslagets utformning

enligt lagrådets mening icke skett med erforderligt beaktande av samhällsskyddets

intresse. Det är att märka att den domstol, som handlägger målet,

icke såsom när fråga är exempelvis om ungdomsfängelse eller förvaring

eller internering har att ådöma påföljden, d. v. s. i förevarande fall skydds
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uppfostran, utan domstolens befogenhet är inskränkt till att överlämna åt

barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för den unge brottslingens omhändertagande

för skyddsuppfostran. Om domstol, efter rättegång där alla som

saken rör ha att yttra sig och hänsyn tages till alla på frågan inverkande

omständigheter, finner den lämpligaste reaktionsformen vara den unges intagande

i ungdomsvårdsskola och därför överlämnar åt barnavårdsnämnden

att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, borde

garantier finnas för att domen också blir verkställd på sätt domstolen avsett.

Sådana garantier saknas emellertid. Nämnden har full frihet att överlämna

vederbörande till enskild vård i stället för att, såsom domstolen tänkt sig,

låta intaga honom i ungdomsvårdsskola. Det torde icke ens föreligga något

formellt hinder för nämnden att underlåta att besluta om skyddsuppfostran.

Det är sålunda en mycket grannlaga uppgift, som lägges i nämndens hand.

Tvekan kan i många fall råda, huruvida nämnden är mäktig att fylla denna

uppgift. Ur allmänpreventiv synpunkt bör i allt fall krävas, att i lag uppställas

garantier för att den av domstolen till nämnden överlämnade unge

lagöverträdaren blir intagen i ungdomsvårdsskola och får stanna där under

en icke alltför kort tid. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas

i barnavårdslagen.

I 2 § av förslaget stadgas, att den som ej fyllt aderton år icke må dömas

till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Då förslag år 1947 framlades om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande,

uttalade departementschefen i motiven till förslaget att han — i likhet med

strafflagberedningen — vore av den uppfattningen, att man icke behövde

hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till

tvångsuppfostran komme att i större utsträckning döma ungdom under

aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Departementschefen har nu anfört

att, såsom framginge av riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september

1951, detta antagande också visade sig vara riktigt under de första åren

efter reformen men att därefter antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna

åldersgrupp stigit. I anledning härav må emellertid framhållas, att det väl

är riktigt att sådana domar under de senaste åren varit, absolut sett, talrikare

än tidigare, men utredning saknas om förhållandet mellan dessa

domars antal och antalet villkorliga domar inom samma åldersgrupp. Att

ökningen skulle bero på någon ändrad praxis hos domstolarna har på intet

sätt kunnat påvisas; ej heller finnes något som helst skäl till antagande att

domstolarna tillämpat ovillkorligt frihetsstraff i fall där i betraktande av

alla på frågan inverkande omständigheter, främst arten av den ådagalagda

brottsligheten hos den underårige samt möjligheten för socialvården att i

lämplig anstalt omhändertaga honom, annan reaktionsform än fängelsestraff

bort komma till användning. Det förtjänar vidare att framhållas, att

en väsentlig del av de dömda utgjorts av elever i ungdomsvårdsskola och

att i flertalet av dessa fall vederbörande skolstyrelse eller socialstyrelsen i

avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande till skolan. Verkställda utredningar

giva vid handen, att ovillkorliga frihetsstraff för underåriga numera

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som regel användas endast i mycket svåra fall. Med hänsyn till det anförda

synes intet behov föreligga att i lag införa en bestämmelse sådan som den

föreslagna. En viss fara föreligger att stadgandet, mot vilket i och för sig

intet är att erinra, skulle kunna tolkas såsom innebärande en begränsning av

domstolarnas handlingsfrihet. Som framgår av remissprotokollet förekomma

i de över kommittéernas utlåtande avgivna yttrandena åtskilliga uttalanden

angående vad som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst

— enligt lagrådets mening med fog — vänt sig mot vissa uttalanden av

kommittéerna. Lagrådet vill understryka vad departementschefen härutinnan

framhållit, nämligen att det får ankomma på domstolarna att med

ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter

i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1953. Med

hänsyn till socialvårdens otillräckliga resurser för omhändertagande av de

unga brottslingar, varom här är fråga, och då det icke lärer kunna förväntas,

att den föreliggande bristen på ungdomsvårdsskolor, särskilt sådana

med mer eller mindre slutna avdelningar, och på väl utbildad kvalificerad

personal skall hinna avhjälpas före nämnda dag, synes försiktigheten bjuda

att icke fixera lagens ikraftträdande till denna tidpunkt. Efter mönster från

vad som skedde, när det gällde att sätta lagen om villkorlig dom i kraft,

torde lämpligen böra stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag Konungen

förordnar.

Under hänvisning till de erinringar, som lagrådet enligt det förut sagda

funnit förslaget föranleda, anser lagrådet sig icke kunna tillstyrka detsamma

i föreliggande skick.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215)

om eftergift av åtal mot vissa nnderåriga.

Jämlikt 2 § må eftergift av åtal äga rum, om den underårige omhändertages

för skyddsuppfostran eller blir förmål för annan därmed jämförlig

åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning.

Enligt lagrummets nu gällande lydelse fordras dessutom, att det

med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. I

stället för sistnämnda förutsättning uppställer förslaget blott det villkoret

för åtalseftergift, att det med skäl kan antagas att »härigenom», d. v. s. genom

åtgärder som förut i paragrafen angivits, vad som är lämpligast för

hans tillrättaförande vidtages.

Departementschefen har framhållit, att genom den föreslagna ändringen

rättegång inför domstol kan undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande

ändå kommer till stånd.

Härtill må dock anmärkas, att det är en mycket vansklig uppgift att, särskilt

när det gäller en mera utpräglad brottslighet, bedöma vilken åtgärd

som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Att i den utsträck
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning förslaget innebär utöka antalet fall, då denna uppgift undandrages

domstol, synes lagrådet icke böra ifrågakoinma. Huvudregeln bör dock

vara, att det är domstols sak att bestämma formen för den samhälleliga

reaktionen i anledning av begångna grövre brott. Det bör i detta sammanhang

tillika framhållas, afl mången gång lagföring kan vara ett nyttigt led

i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få honom att inse

allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärningar.

Av nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna

ändringen i 2 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr

862) med visssa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslaget föranleder intet annat yttrande än ett påpekande att, därest

förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig

icke upphöjes till lag, som en följd härav tillägget i 3 § bör utgå. Om däremot

sistnämnda lag anses böra införas men tidpunkten för dess ikraftträdande,

såsom lagrådet för sådant fall förordat, göres beroende av Konungens

förordnande, föranleder detta jämkning även av ikraftträdandebestämmelsen

i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

123

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t.f.

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 8 april

1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade

förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av

åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet delar den uppfattning, åt vilken departementschefen gav uttryck

vid remissen till lagrådet, att det ytterst är en lämplighetsfråga, om

de mera svårbehandlade fallen av ungdom i åldern 15—17 år, som begått

brott, omhändertagas inom socialvården eller fångvården. I princip anser

lagrådet också, liksom departementschefen, att det tidsbestämda frihetsstraffet

i dess nuvarande utformning är olämpligt, när det gäller att tillrättaföra

ungdom i denna åldersgrupp. Emellertid framhåller lagrådet att

ungdomsvårdsskolorna äro inrättade för vanartade barn i allmänhet och att,

om icke särskilda skolor eller skolavdelningar skapas för de unga brottslingarna,

dessa komma att sammanföras med barn, som icke begått brott.

Ett sammanförande av de mest svårbehandlade med andra, vilkas vanart

icke är så grov, kan enligt lagrådets uppfattning menligt inverka på de senares

fostran till samhällsnyttiga medborgare. Lagrådet menar också att

skyddsuppfostran är en vårdform av uteslutande social natur och att denna,

om förslaget upphöjes till lag, får karaktären av samhällsreaktion mot brott.

Härigenom kan enligt lagrådets mening eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna

komma att i allmänhetens ögon betraktas som brottslingar samt

ungdomsvården misskrediteras och elevernas utsikter till anpassning i samhället

försvåras.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Gentemot vad lagrådet sålunda anfört vill jag erinra att ungdomsvårdsskolornas

uppgift är att taga hand om barn och ungdom, som genom kriminalitet

eller annan kvalificerad vanart visat sig icke kunna på normalt sätt

anpassas i samhället samt att med medicinska och pedagogiska metoder anpassa

detta klientel till ett socialt beteende. Dessa skolor äro alltså inrättade

för ett klientel, som regelmässigt är svårbehandlat. Vanarten hos klientelet

torde också ofta ha tagit sig uttryck i kriminalitet. Sålunda framgår av en uppgift

om klientelets sammansättning som lämnades i en proposition vid 1947

års riksdag angående ungdomsvårdsskolornas organisation (nr 269) t. ex.

att av 700 manliga elever, som voro intagna den 1 juli 1946 och som voro

i åldern 8—21 år, icke mindre än 94 % begått egendomsbrott före intagandet.

Klientelet har icke därefter förbättrats. Snarare framgår av tillgängliga

upplysningar att det blivit än mer svårbehandlat under de senaste åren.

Trots detta visa dessa skolor goda resultat.

Behandling på ungdomsvårdsskola kan redan nu sägas vara en samhällsreaktion

mot brott. Då det gäller ungdom i uppfostringsbar ålder, kunna

varaktiga resultat nås genom fostrande och botande åtgärder och samhällsreaktionen

även mot allvarligare kriminalitet bör därför bestå i uppfostran

och icke i straff. Samhällets åtgärder på detta område under de senaste

femtio åren ha medfört en faktisk förskjutning av straffmyndigheten. Denna

inträder icke oförmedlat och i full utsträckning redan vid den i strafflagen

angivna åldern av 15 år utan först efter en övergångstid, under vilken

uppfostran sättes i främsta rummet och frihetsstraff i allmänhet icke förekommer.

Lagförslaget innebär icke i detta hänseende någon nyhet utan bygger

på redan bestående förhållanden.

Vad lagrådet anfört i nu angivna hänseenden torde därför icke utgöra tillräckliga

skäl att avböja den föreslagna lagstiftningen. Lagrådets påpekanden

visa emellertid angelägenheten av att ungdomsvårdsskolornas behandlingsresurser

i erforderlig mån avpassas efter de särskilda vårdbehov, som

här ifrågavarande klientel kan förete.

Såsom en olägenhet av den föreslagna 1 § i förslaget till lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig

har lagrådet framhållit att domstolen, sedan den beslutat överlämna

den dömde till barnavårdsnämnd, förlorar all kontroll över honom

och de möjligheter till ingripande, som en villkorlig dom enligt gällande lag

innebär. Beträffande detta påpekande må framhållas att den gällande ordningen

för överlämnande av dessa unga för skyddsuppfostran, sedan de

ställts inför domstol, medför att de i allmänhet komma att stå både under

domstolens och barnavårdsmyndighets tillsyn. Någon sådan dubbel tillsyn

uppkommer däremot icke om de omhändertagas för skyddsuppfostran i

samband med åtalseftergift. Det kan knappast hävdas att denna dubbla

tillsyn är ändamålsenlig. Tvärtom kan det föreligga en risk att resultatet

blir sämre än om blott en myndighet har det fulla ansvaret. Detta torde

också vara skälet till att domstolarna i dylika fall ofta utse befattningshavare

vid ungdomsvårdsskola till övervakare i syfte att därigenom söka

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

125

samordna övervakningen enligt lagen om villkorlig dom och åtgärder enligt

barnavårdslagen. Icke heller den omständigheten att möjligheten till förverkande

av villkorlig dom bortfaller torde i praktiken vara av någon väsentlig

betydelse.

Lagrådet anser också att det föreligger en brist i utformningen av 1 §

och ett eftersättande av samhällsskyddets intresse därigenom att domstolen

icke skall ådöma skyddsuppfostran såsom en påföljd för brott utan

överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande

för skyddsuppfostran. Garantier saknas, framhåller lagrådet,

för att domen blir verkställd såsom domstolen avsett; det föreligger icke

ens något formellt hinder för att nämnden underlåter att besluta om

skyddsuppfostran. Enligt lagrådets mening borde det i lag uppställas garantier

för att den överlämnade unge lagöverträdaren blir omhändertagen

i ungdomsvårdsskola och får stanna där under en icke alltför kort tid.

Vad lagrådet sålunda framhållit är självfallet en fråga av vikt. Med den

rådande dualismen i behandlingen av de yngsta lagöverträdarna är det

emellertid knappast möjligt att åstadkomma någon i formellt hänseende

fullt otadlig ordning i förhållandet mellan domstol och barnavårdsmyndighet.

Trots att barnavårdsnämnd icke är formellt bunden av domstols beslut,

torde det icke i praktiken uppkomma några olägenheter. Uppenbart

är nämligen att, om domstolen konstaterat kriminalitet och överlämnat

till nämnden att vidtaga åtgärder för skyddsuppfostran, det regelmässigt

föreligger en sådan situation att nämnden enligt barnavårdslagen är pliktig

att vidtaga åtgärder. Nämnden kan då icke utan att åsidosätta sina

skyldigheter visa ärendet från sig. Har nämnden redan tillstyrkt att detta

ingripande skall bestå i skyddsuppfostran, kan det icke anses stå nämnden

fritt att underlåta att fullfölja den förordade åtgärden i enlighet med barnavårdslagens

bestämmelser.

Möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol och barnavårdsnämnd

som skulle medföra en fara för samhällsskyddet får därför anses

vara av huvudsakligen teoretisk art. I detta sammanhang vill jag även erinra

om att de påtalade formella bristerna föreligga redan i nu gällande bestämmelser,

men att de hittills icke lett till några allvarligare olägenheter. Vad

lagrådet anfört i denna del kan alltså enligt min mening icke anses vara

något avgörande hinder mot den nya lagstiftningen.

Beträffande 2 § i lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av

underårig har lagrådet anfört att det i och för sig icke finns något att erinra

mot stadgandet, och lagrådet har även understrukit vissa uttalanden av departementschefen

angående stadgandets tolkning. Lagrådet har likväl ansett

att det icke föreligger något behov av att i lag införa en bestämmelse

sådan som den föreslagna.

Såsom framhölls vid remissen till lagrådet stå gällande bestämmelser icke

i överensstämmelse med den uppfattning om den lämpligaste behandling

av de yngsta lagöverträdarna, som är allmänt godtagen och som kom till

uttryck i motivuttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

år 1947. Alt på detta viktiga område lagen är oklar måste enligt min mening

vara skäl nog för en lagändring.

Lagrådet har förordat en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen

om lagens ikraftträdande att detta skall ske den dag Konungen förordnar.

Såsom skäl härför har lagrådet anfört att socialvårdens resurser vore otillräckliga

och att vad som brister icke hinner avhjälpas före den 1 juli 1953.

Det antal lagöverträdare i åldern under 18 år, vilka på en gång varit intagna

i fångvårdsanstalt, har under de senaste åren icke uppgått till mer

än ett 20-tal. Den upprustning av socialvården som kan vara erforderlig för

att sörja för att de som böra erhålla uppfostran kunna beredas plats inom

socialvården är alltså icke kvantitativt betydande. Det bör vara möjligt att

på den beräknade tiden vidtaga erforderliga åtgärder härför. Den föreslagna

tiden för ikraftträdandet torde böra bibehållas.

I fråga om förslaget till lag angående ändring i lagen

om eftergift av åtal mot vissa underåriga har lagrådet

gjort anmärkning mot den föreslagna ändringen av första stycket i 2 §. Härvid

anför lagrådet alt huvudregeln bör vara, att det är domstols sak att bestämma

formen för den samhälleliga reaktionen i anledning av begångna

grövre brott. Vidare framhåller lagrådet att mången gång lagföring kan vara

ett nyttigt led i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få

honom att inse allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärning.

Jag vill erinra om att stadgandet erhöll sin nuvarande utformning under

riksdagsbehandlingen. Därvid framhöll första lagutskottet att det är av vikt

att åtalseftergift ej äger rum, när brottets art eller omständigheterna vid dess

begående låta det framstå som alltför grovt för att höra undandragas domstolsbehandling;

även vid vissa mindre grova brott kan åtal vara påkallat

ur allmän synpunkt. Huvudvikten ligger härvid på olämpligheten att underlåta

själva åtalet och icke på frågan om den behandling som den brottslige

slutligen blir föremål för. Efter att med stöd av dessa synpunkter ha

förordat det andra stycket i paragrafen, anförde utskottet vidare att åtalseftergift

bör komma till stånd, när man därigenom kan uppnå åtgärder

som bättre än straff äro ägnade att tillrättaföra den brottslige. Uppmärksamheten

bör, enligt vad utskottet framhåller, härvid mera inriktas på den

personliga bakgrunden än på själva den brottsliga handlingen.

Det har sålunda vid lagens tillkomst varit avsett att, då sådana allmänna

skäl som angivas i andra stycket icke påkalla lagföring vid domstol, den

unge lagöverträdaren icke skall behöva åtalas, om han blir på lämpligt sätt

omhändertagen. Den nu föreslagna ändrade lydelsen, som alltså torde slå i

överensstämmelse med lagens syfte, utesluter icke att åtal sker, då det är

ovisst vilken behandling som är den lämpligaste och denna fråga bör avgöras

av domstol. Jag anser sålunda att förslaget i denna del bör vidhållas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

127

Föredraganden hemställer att de av lagrådet granskade lagförslagen samt

det vid statsrådsprotokollet för den 21 mars 1952 fogade förslaget till lag

angående ändrad Igdelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård och ungdomsskgdd (barnavårdslag) måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen måtte avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Innehållsförteckning.

Statsrådsprotokollet den 21 mars 1952 ............................ 7

Kommittéernas utlåtande (sammanfattning) .................... 9

Yttranden angående behandlingsformer m. m................... 12

Yttranden angående inrättande av övervakningshem ............ 35

Departementschefen ........................................ 36

Statistiska uppgifter (upprättade av hovr.ass. Sara Falk) .......... 53

De yngsta lagöverträdarna (bilagor nr 1—8).

1. Riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september 1951.......... 61

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951 .......... 67

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ungdomsvårds
skoleutredningens

gemensamma utlåtande den 19 januari 1952 .. 75

4. Bil. A. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast ........ 85

5. Bil. B. Strafflagberedningens specialmotiv till lagutkasten...... 87

6. Bil. C. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om ändring

i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 .......... 100

7. Bil. D. Särskild motivering för de av barnavårdskommittén föreslagna

ändringarna i barnavårdslagen ...................... 102

8. Bil. E. Särskilt yttrande av professor Ivar Agge................ 111

Lagrådets protokoll den 8 april 1952 .............................. 117

Statsrådsprotokollet den 9 april 1952 .............................. 123

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520942

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1952:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1952:28 Memorial i anledning av Kungl. Maj:ls proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m. Till lagutskott har hänvi a1 i texten
  3. Rskr. 1952:426 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m. a1 i texten