Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1952-03-21 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:227, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given

Stockholms slott den 21 mars 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 227.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

35 §.

2 mom. Till intäkt — — — tid

(realisationsvinst).

Har egendom, — — — jämförligt

fång.

Såsom skattepliktig realisationsvinst

skall, med i 3 och 4 mom. angivna

undantag, räknas

a) då fråga är om vinst genom avyttring

av fast egendom:

om egendomen innehafts

mindre än 7 år...... 100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år 75 % » »

8» » » »9» 50°/o» »

9 » » » » 10 » 25 % > »

b) då fråga är om vinst genom avyttring

av lös egendom:

om egendomen innehafts

mindre än 2 år...... 100 °/o av vinsten

2 år men mindre än 3 år 75 % » »

3 » » > » 4 » 50 °/o > »

4 » » » » 5 » 25 °/o » »

Vad ovan sagts beträffande fast

egendom skall även äga tillämpning

å tomträtt.

Föreslagen lydelse:

35 §.

2 mom. Till intäkt — — —-tid

(realisationsvinst).

Har egendom,---jämförligt

fång.

Såsom skattepliktig realisationsvinst

skall, med i 3 och 4 mom. angivna

undantag, räknas

a) då fråga år om vinst genom avyttring

av fastighet:

om den innehafts

mindre än 7 år...... 100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år 75 °/o » »

8 » » » » 9 » 50°/o »

9 » » » » 10 » 25 °/o » »

b) då fråga är om vinst genom avyttring

av annan egendom än

fastighet :

om egendomen innehafts

mindre än 2 år...... 100 % av vinsten

2 år men mindre än 3 år 75 % » »

3 » » » » 4 » 50 °/o » »

4 » » > » 5 » 25 % > >

Vad ovan sagts beträffande fastighet

skall även äga tillämpning å

tomträtt.

* Senaste lydelse av 35 § 2 mom. se 1951: 761.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

3

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle

eller annat administrativt

område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, skall vid

taxering enligt denna lag för en var

skattskyldig angivas, huru stor del

av beskattningsbar inkomst som å

dylikt område belöper, och skola

därvid de här ovan givna bestämmelser

om beskattningsort hava

motsvarande tillämpning. Innefattar

stad flera församlingar, skall dock

fysisk person, som skall där mantalsskrivas,

för av honom i staden

bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle

eller annat administrativt

område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, skall vid

taxering enligt denna lag för en var

skattskyldig angivas, huru stor del

av beskattningsbar inkomst som å

dylikt område belöper, och skola

därvid de här ovan givna bestämmelser

om beskattningsort hava

motsvarande tillämpning. Innefattar

stad flera församlingar, skall dock

fysisk person, som skall där mantalsskrivas,

för av honom i staden

bedriven rörelse beskattas i den församling,

där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag skall, såvitt angår 35 § 2 mom., träda i kraft dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling; dock att före den 1 januari 1952 gällande bestämmelser

skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1952 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den

1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga

om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare

år.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den

26 juli 1047 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 10 § 2 mom. se 1950: 309.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nuvarande lydelse:

10 §.

2 mom. Den statliga--— här

nedan;

b) för svenska ekonomiska föreningar,

sparbanker, sparbankernas

säkerhetskassa, Sveriges allmänna

hypoteksbank, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,

svenska bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara

inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, — -—- — beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen---å liv
försäkringsrörelsen.

Föreslagen lydelse:

10 §.

2 mom. Den statliga---här

nedan;

b) för andra svenska ekonomiska

föreningar än sambruksföreningar

ävensom för sparbanker, sparbankernas

säkerhetskassa, Sveriges allmänna

hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,

svenska bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningar:
trettiotvå

procent av den beskattningsbara

inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,--

— beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen — — — å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och skall äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för

vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 86 § taxeringsförordningen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

86 §. 86 §.

För varje---77 § 4 mom. För varje---77 § 4 mom.

Hos särskild — —- — egen upp- Hos särskild---egen upp
bördsförvaltning.

bördsförvaltning.

1 Senaste lydelse av 86 § se 1951:330.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

5

De beslutade -—--skattskyldi
ges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt
dels

i avseende å statlig inkomstskatt

yrkesbeteckning för den skattskyldige,

uppskattad inkomst av olika

förvärvskällor, medgivet avdrag för

underskott å förvärvskälla, sammanräknad

nettoinkomst, medgivna allmänna

avdrag som icke avse underskott

å förvärvskälla, taxerad

inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag,

dock ej såvitt angår ensamstående

skattskyldig, samt beskattningsbar

inkomst med angivande

tillika, där det ej framgår av längdens

uppställning, av den punkt i

10 § 2 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt, enligt vilken skatten

skall beräknas;

dels i---beskattningsbar in
komst;
dels

ock, — — —- här ovan.

Sådan anteckning -— — — 1 200

kronor.

I förmögenlietslängden angives

den till statlig förmögenhetsskatt

beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter —- — —

Kungl. Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas

---och ledamöter.

De beslutade — — — skattskyldiges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt
dels

i avseende å statlig inkomstskatt

uppskattad inkomst av olika

förvärvskällor, medgivet avdrag för

underskott å förvärvskälla, sammanräknad

nettoinkomst, medgivna allmänna

avdrag som icke avse underskott

å förvärvskälla, taxerad

inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag,

dock ej såvitt angår ensamstående

skattskyldig, samt beskattningsbar

inkomst med angivande

tillika, där det ej framgår av längdens

uppställning, av den punkt i

10 § 2 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt, enligt vilken skatten

skall beräknas;

dels i---beskattningsbar in
komst;
dels

ock, — — — här ovan.

Sådan anteckning —--1 200

kronor.

I förmögenhetslängden antecknas

yrkesbeteckning för den skattskyldige

samt angives den till statlig förmögenhetsskatt

beskattningsbara

förmögenheten.

Närmare föreskrifter — — —

Kungl. Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas

-— --och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om

vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. samt anför därvid följande.

1. Fråga om ändring av 60 § kommunalskattelagen.

Inledning. I en den 30 januari 1952 till finansdepartementet inkommen

framställning har överståthållarämbetet hemställt om sådan ändring i 60 §

kommunalskattelagen, att fysisk persons inkomst av rörelse i stad med

flera församlingar alltid bleve beskattad i personens mantalsskrivningsförsamling.

Över framställningen har, efter remiss, utlåtande avgivits av kammarrätten.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 57 § 1 mom. kommunalskattelagen

skall skatt för inkomst av rörelse utgöras till kommun, där rörelsen utövats

från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats, gälla särskilda

bestämmelser med avseende å beskattningsorten. Av dessa bestämmelser

torde här endast behöva beröras den, som gäller i det fall, att inkomsten

förvärvats av fysisk, här i riket bosatt person. I dylikt fall skall rörelseinkomsten

beskattas i den fysiska personens hemortskommun. I 2 mom.

av sagda paragraf upptagas särskilda bestämmelser rörande beskattningsorten

för inkomst av rörelse, som bedrivits av kommunikationsföretag. För

det fall att inkomst skall beskattas i mer än en kommun, tillämpas beträffande

fördelningen mellan de olika kommunerna bestämmelserna i

58 § sagda lag.

Vidare gäller enligt 60 § kommunalskattelagen, att därest inom kommun

finnes municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket

menighet äger utöva beskattningsrätt, för en var skattskyldig skall angivas,

hur stor del av hans enligt kommunalskattelagen beskattningsbara inkomst,

som belöper å dylikt område. Vid bedömandet av frågan, å vilket

administrativt område inkomst belöper, skall vad som i nämnda lag före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

7

skrivits om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. För rörelseinkomst

innebär detta, att bestämmelserna i 57 och 58 §§ tillämpas. Inkomsten

beskattas sålunda, när det gäller fysisk person och fråga icke är

om rörelse, som bedrivits av kommunikationsföretag, i administrativt område,

där rörelsen utövats från fast driftställe. Har rörelsen icke utövats

från fast driftställe, sker beskattningen, där den skattskyldige är mantalsskriven.

Till ledning vid tillämpningen av föreskriften om uppdelning å

olika administrativa områden anföres i anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen

följande exempel.

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället

C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen

till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor

eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna

avdrag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8 000 kronor.

Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande

å municipalsamhället.

De administrativa områden som kunna komma i fråga äro, förutom

municipalsamhälle, exempelvis territoriella församlingar, skoldistrikt med

egen beskattningsrätt och tingslag.

Den nyss återgivna bestämmelsen i 60 § kommunalskattelagen är emellertid

icke undantagslös; en särskild bestämmelse gäller nämligen för handelsrörelse,

som i stad med flera församlingar bedrivits av i staden mantalsskriven

fysisk person. Enligt denna specialbestämmelse skall inkomst

av sådan handelsrörelse beskattas i den av stadens församlingar, där den

fysiska personen skall mantalsskrivas, även i det fall då rörelsen utövats

från fast driftställe i annan församling inom staden. Att märka är att denna

undantagsbestämmelse endast avser stad; något motsvarande stadgande för

landskommun finnes ej. Vidare omfattar undantaget icke andra administrativa

områden än territoriella församlingar.

Framställningen. I överståthållarämbetets framställning framhålles, att

det förhållandet att annan rörelse än handelsrörelse beskattades i den församling,

där rörelsen bedrivits, för beskattningsnämndernas och de lokala

skattemyndigheternas del erfarenhetsmässigt innebure en mycket stor arbetsbelastning

och för de skattskyldiga avsevärda nackdelar. Enligt en

från 1950 års taxering i Stockholm hämtad statistik hade inom allenast

fyra församlingar i stadens centrum (Klara, Jakobs, Johannes och Adolf

Fredriks församlingar) icke mindre än 2 029 skattskyldiga, boende inom

andra församlingar, taxerats för kommunal inkomstskatt inom förstnämnda

församlingar, medan 472 personer, som där varit boende, taxerats i

andra församlingar för inkomst av rörelse. De besvärligheter, som samman
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kangl. Maj:ts proposition nr 227.

hängde med fördelningen av kommunalskattepliktig inkomst mellan olika

församlingar inom staden, hade fått en synnerligen ökad betydelse genom

införandet av preliminär beskattning. En rörelseidkare torde rätteligen

böra ingiva såväl allmän preliminär självdeklaration som särskild preliminär

självdeklaration före beskattningsårets ingång, åtgärder som i

verkligheten i ytterst ringa mån vidtoges. Ofta ingåves endast allmän preliminär

deklaration med påföljd att restitution måste äga rum i mantalsskrivningsförsamlingen

och kvarstående skatt påföras i rörelseförsamlingen.

Till svårigheterna bidroge även den omständigheten, att gränsen mellan

handelsrörelse och annan rörelse ofta vore omöjlig att precisera. Huruvida

inkomst av modeaffär, skomakeri i förening med skohandel och

dylikt vore att betrakta som inkomst av handelsrörelse eller icke bleve

ofta föremål för olika bedömande i olika taxeringsnämnder. Härav kunde

följa dubbeltaxeringar eller taxeringsbortfall. Ofta bedömde den lokala

skattemyndigheten motsvarande fråga på ett sätt, som icke accepterades

av beskattningsnämnderna.

Med hänsyn till de mycket stora lättnader och förenklingar i deklarations-

och taxeringsförfarandet, som skulle ernås genom en lagändring,

hemställde överståthållarämbetet, att det måtte tagas under övervägande,

huruvida icke 60 § kommunalskattelagen kunde ändras så att ordet »handelsrörelse»

ersattes med ordet »rörelse».

För att belysa den betydelse, som en dylik lagändring skulle ha för de

olika menigheternas skattebehov, hade en statistisk sammanställning utarbetats,

avseende de typiska cityförsamlingarna i Stockholm. Därav framginge,

att en utvidgning av undantagsbestämmelsen att avse samtliga kategorier

av rörelseidkande fysiska personer skulle hava relativt obetydlig

inverkan på skatteunderlaget för församlingarnas del. För att uppnå samma

totalsumma avgifter skulle en höjning av utdebiteringen behöva ske

med allenast 0,3—0,8 öre för skattekrona, i ett fall dock med 2 öre för skattekrona.

Det sistnämnda fallet avsåge Klara församling, vars utdebitering

sedan gammalt vore bland de lägsta i Stockholm. Den minskning i skatteunderlag,

som skulle bliva följden för ett fåtal församlingar, kunde betraktas

såsom högst obetydlig.

Remissutlåtandet. Kammarrätten har i sitt yttrande anfört, att syftet med

införandet av förevarande bestämmelse syntes hava varit att åstadkomma

skatteförstärkning för de i äldre tider ekonomiskt svagare församlingarna

i städers och särskilt Stockholms ytterområden. Det kunde dock anmärkas,

att något principiellt skäl att i förevarande hänseende göra skillnad mellan

handelsrörelse och rörelse i allmänhet icke syntes föreligga.

Det främsta skälet till det nu framförda önskemålet om lagändring vore

de svårigheter och det merarbete, som lagstadgandet visat sig vålla efter

uppbördsreformens genomförande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

9

Kammarrätten, som erkände de fördelar som en lagändring, på sätt överståthållarämbetet

närmare utvecklat, otvivelaktigt skulle medföra för taxerings-

och debiteringsförfarandet, hyste dock vissa betänkligheter mot den

föreslagna ändringen på grund av de verkningar densamma kunde komma

att få för skattebördan i de olika församlingarna i huvudstaden. Den av

överståthållarämbetet förebragta utredningen syntes visserligen giva stöd

för antagandet att reformen i det aktuella läget skulle få ringa praktisk

betydelse för skatteunderlaget i församlingarna, därvid dock borde bemärkas,

att minskningen av skattekronor för vissa församlingar ej skulle

bli alldeles oväsentlig. Emellertid syntes den tilltagande citybildningen i

Stockholm med därav följande utflyttning av fysiska personer ur vissa

församlingar i staden kunna göra frågan mera ömtålig än dagens läge gåve

vid handen.

Med hänsyn till den antydda svårigheten att förutse de verkningar för

berörda församlingars del, som den förutsatta ändringen kunde medföra,

ansåge kammarrätten sig böra ifrågasätta, huruvida icke med genomförandet

av lagändringen borde anstå, till dess ytterligare erfarenhet vunnits om

den fortsatta, väl även av de aktuella stadsplaneändringarna betingade utvecklingen

av bosättningsförliållandena i Stockholm.

De administrativa svårigheter, som det nuvarande systemet vållade, syntes

i viss mån kunna avhjälpas genom tillhandahållande av anvisningar

att tjäna till ledning vid bedömandet av frågan om en rörelse vore att hänföra

till handelsrörelse eller icke.

Tidigare ändringsförslag. 1921 års kommunalskattekommitté föreslog

i sitt betänkande angående den kommunala beskattningen (S. O. U.

1924: 53), upphävande av den föreskrift i 14 § punkt d) bevillningsförordningen

den 28 oktober 1910, vilken motsvarade den nuvarande undantagsbestämmelsen

i 60 § kommunalskattelagen. Kommittén ansåg bestämmelsen

oriktig ur principiell synpunkt samt anförde, att den torde sakna betydelse

för kyrkoförsamlingarnas ekonomi. För övrigt hade bestämmelsen

föranlett praktiska olägenheter i de fall, då skattskyldig i sammanhang med

handelsrörelse bedrivit annan rörelse, exempelvis hantverk, i det att allenast

inkomsten av handelsrörelsen skolat tagas till beskattning i den församling,

inom vilken innehavaren mantalsskrivits.

I remissutlåtandena i anledning av nämnda betänkande gjordes från

flera håll erinringar mot kommunalskattekommitténs förslag i denna del.

Sålunda anfördes, alt bestämmelsen om taxering i mantalsskrivningsförsamlingen

av inkomst av handelsrörelse •— vilken bestämmelse syntes äga

betydelse allenast för Stockholm — visat sig praktiskt ändamålsenlig, då

den medfört eu behövlig skatteförstärkning till de ekonomiskt svagare församlingarna

i stadens yttre delar. Då något missnöje med eller olägenhet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av denna anordning icke veterligen förekommit, syntes den böra bibehållas,

och det kunde ifrågasättas, huruvida den icke borde än ytterligare

utsträckas till utövarna av de s. k. fria yrkena. Vidare framhölls, att kommitténs

förslag innebure för Stockholms del en förflyttning av skatteunderlag

till de församlingar, som hade de minsta utgifterna. Från andra håll anfördes

att de föreslagna bestämmelserna vore olämpliga för Stockholm och

förordades, att enskild skattskyldig skulle taxeras i mantalsskrivningsförsamlingen

för all inkomst av inom olika församlingar idkad rörelse.

Från taxeringsnämndsordförandehåll i Stockholm anfördes.

Redan nu föranleder bestämmelsen om fördelning av inkomst utav rörelse

mellan olika församlingar i Stockholm avsevärt arbete för såväl de

skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, ett arbete som man funnit desto

mera betungande, som betydelsen av församlingsavgifterna i Stockholm

är förhållandevis ringa. I stället för att söka på denna punkt åstadkomma

förenkling och besparing för såväl de skattskyldiga som det allmänna, har

kommittén föreslagit att fördelningen skall avse alla rörelseidkare, vilka

utövat rörelse inom skilda församlingar i samma kommun. — Den ekonomiska

konsekvensen härav för församlingarna i Stockholm skulle säkerligen

bliva, att de centrala församlingarna, vilka inrymma affärskvarteren

och i vilka redan nu utdebiteringarna äro särskilt låga, blevo gynnade.

Vi föreslå i stället, att fördelning icke skall ske av näringsskatt och inkomst

av rörelse mellan olika församlingar i Stockholm, för det fall att

den skattskyldige där är bosatt eller eljest Stockholm är hans beskattningsort

för inkomst- och förmögenhetsskatt, då näringen och inkomsten i sin

helhet bör taxeras inom samma församling, där taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt skall äga rum. Möjligen bör denna föreskrift tillämpas

även å andra kommuner än Stockholm och i vilka särskild folkskolestyrelse

finnes, men hava vi i saknad av kännedom om de skäl, som kunna

förefinnas för en uppdelning i andra städer, inskränkt oss till att föreslå

en undantagsbestämmelse för Stockholm.

Överståthållarämbetet ansåg en uppdelning av inkomst mellan de olika

församlingarna i Stockholm obehövlig. Jämväl kammarrätten ansåg frågan

om dispens för huvudstadens del från det föreslagna stadgandet vara

förtjänt att undersökas.

I proposition nr 102/1927 förordade föredragande departementschefen

en bestämmelse med samma innehåll som nuvarande 60 § kommunalskattelagen

samt anförde.

Det principiellt riktiga är givetvis, såsom kommittén framhåller, att den

beskattningsbara inkomsten fördelas till beskattning mellan olika administrativa

områden. Emot de av kommittén i enlighet härmed föreslagna

bestämmelserna i 74 § hava emellertid av taxeringstekniska skäl gjorts

invändningar, som jag anser mig böra beakta. Jag har således i förevarande

paragraf bibehållit den nu gällande bestämmelsen, att, där fysisk person

driver handelsrörelse i stad med flera församlingar, hans inkomst av sådan

rörelse skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen. Däremot anser

jag det icke tillrådligt att, såsom ifrågasatts, giva denna undantagsbestämmelse

större omfattning än som nu gäller.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

11

Departementschefen. På grund av bestämmelsen i 60 § kommunalskattelagen,

att inkomst av annan rörelse än handelsrörelse skall beskattas i den

av stadens församlingar, inom vilken den bedrives, vållas såsom överståthållarämbetets

framställning visar för Stockholms del åtskilliga svårigheter

av taxeringsteknisk och uppbördsteknisk art. En fortsatt utflyttning från

de inre delarna av staden av personer, som där driva annan rörelse än handelsrörelse,

exempelvis läkare, tandläkare och advokater, skulle ytterligare

öka dessa svårigheter. Därvid skulle, om överståthållarämbetets förslag

genomföres, cityförsamlingen visserligen gå miste om det skatteunderlag,

som dessa rörelseidkares inkomster utgjort, men förmodligen kommer den

att erhålla kompensation genom andra inkomster. Det torde nämligen vara

berättigat att antaga, att utflyttningen i varje fall i viss mån kommer att

motsvaras av inflyttning i församlingen av rörelsedrivande juridiska personer.

I andra städer än Stockholm torde bestämmelsen hittills icke ha vållat

några större olägenheter, med undantag möjligen för de allra största städerna.

I flertalet städer har för övrigt hittills icke förekommit mer än

en församling. På grund av kommunindelningsreformen torde emellertid

från och med innevarande år städer med två eller flera församlingar komma

att föreligga i betydligt större antal än tidigare. Det torde dock kunna

antagas, att i det övervägande antalet fall ifrågavarande rörelseidkare äro

bosatta i den församling, där rörelsen bedrives. Med hänsyn härtill torde

den föreslagna lagändringen få antagas komma att medföra endast obetydlig

förändring av skatteunderlaget i församlingarna i dessa städer.

Då en ändring av 60 § kommunalskattelagen i överensstämmelse med

vad som föreslagits kommer att medföra betydande lättnader i taxeringsarbetet

och fördelar ur uppbördsteknisk synpunkt, framför allt i Stockholm,

utan att innebära någon större olägenhet i ekonomiskt hänseende

för de därav berörda församlingarna, får jag förorda att lagändringen genomföres.

2. Ändring av 35 § 2 mom. kommunalskattclagen.

Gällande bestämmelser in. m. Vid 1951 års höstriksdag beslöts i anledning

av propositionen nr 170/1951, bland annat, ändrade bestämmelser i avseende

å beskattningen av realisationsvinst. Ifrågavarande bestämmelser

ha upptagits i lagen den 30 november 1951, nr 761, om ändring i kommunalskattelagen.

Enligt 35 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess nu gällande lydelse göres

i fråga om beskattning av realisationsvinst åtskillnad mellan fast egendom,

å ena, och lös egendom, å andra sidan. För att skattepliktig realisationsvinst

skall föreligga skall, med vissa undantag varom här icke blir fråga,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

egendomen ha avyttrats om det är fast egendom inom tio år och om fråga

är om lös egendom inom fem år efter förvärvet. Beskattningen av vinsten

sker efter en fallande skala.

Enligt de före lagändringen gällande bestämmelserna gjordes emellertid

i fråga om realisationsvinstbeskattningen skillnad mellan fastighet, å

ena, och annan egendom, å andra sidan. Eftersom i kommunalskattelagen

begreppen fast egendom och fastighet icke äro liktydiga, har således genom

1951 års lagstiftning en viss förskjutning skett mellan de olika grupperna

egendom gentemot vad tidigare gällde. När i kommunalskattelagen talas

om fast egendom torde därmed avses vad som civilrättsligt är att hänföra

till fast egendom. Begreppet fastighet i kommunalskattelagen är däremot

icke helt överensstämmande med det civilrättsliga begreppet fastighet. Sålunda

förstås enligt 4 § kommunalskattelagen med fastighet i skatterättslig

mening vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom så ock

byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom;

dock skall registreiäng enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser

om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk

kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad egendom allenast

på denna grund i beskattningsavseende hänföres till fastighet. Genom

bestämmelsen göres sålunda avvikelse från det civilrättsliga begreppet fast

egendom i såväl utvidgande som inskränkande riktning.

Departementschefen. Då det icke torde ha avsetts, att i förevarande hänseende

avvika från kommunalskattelagens i andra sammanhang tillämpade

fastighetsbegrepp, får jag förorda sådan ändring av bestämmelserna, att i

fråga om realisationsvinstbeskattningen skillnad kommer, som tidigare, att

upprätthållas mellan fastighet, å ena, och annan egendom, å andra sidan.

3. Ändring av 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Inledning. I en den 29 oktober 1951 dagtecknad skrivelse har lantbruksstyrelsen

hemställt om översyn av de beskattningsregler, som gälla för sambruksföreningar

och medlemmarna i sådana föreningar. Innan jag lämnar

en närmare redogörelse för innehållet i nämnda framställning, torde jag

något få beröra de bakomliggande förhållandena.

För drivande av gemensamt jordbruk har genom lagstiftning år 1948 tillskapats

en särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening.

För sådan förening gälla bestämmelserna i lagen den 30 april 1948 (nr 218)

om sambruksföreningar. Enligt denna lag kan dylik förening bildas antingen

av grannar i en by, vilka sammanskjuta sina ägor och överlåta dessa

på föreningen, eller ock genom att ett antal lantarbetare eller andra i jord
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 227.

13

bruk kunniga personer bilda en förening, som förvärvar eller arrenderar

en större jordegendom för gemensamt bruk. Föreningarna skola centralt registreras

hos lantbruksstyrelsen. För registrering fordras bland annat, att

en ekonomisk plan för föreningens verksamhet antagits. Planen skall i

samband med registreringen hos lantbruksstyrelsen underkastas en saklig

granskning ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skola vara såväl berättigade som förpliktade

att själva deltaga i jordbruksarbetet. På medlemmarna ställes det

kompetenskravet, att de skola vara kunniga i jordbruk eller äga annan

för verksamheten erforderlig yrkeskunskap. Medlem äger givetvis uppbära

lön för sitt arbete åt föreningen. Arbetslön, som på förhand tillförsäkras

medlem, skall bestämmas med iakttagande av all den varsamhet, som betingas

av önskemålet om en betryggande fondbildning. Vid tillämpningen av

denna bestämmelse'' bör, enligt departementschefsuttalande, i orten gällande

kollektivavtal för lantarbetare i allmänhet kunna tjäna till ledning.

Lagen föreskriver bokföringsskyldighet för föreningen samt upptager

särskilda regler om fondbildning och vinstutdelning.

Av sambruksförenings årsvinst skall sålunda sedan möjligen förefintlig

förlust från föregående år täckts minst 1/5 avsättas till reservfond. Vid

beräkningen av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från

årsvinsten avdragas lönetillägg eller annan gottgörelse, som med hänsyn

till rörelsens resultat lämnas till medlem eller annan. Avsättning till reservfonden

må upphöra först då summan av fonden och inbetalat insatskapital

uppnått ett belopp motsvarande 4/10 av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig

fast egendom samt hälften av det bokförda värdet å föreningens för

rörelsen anskaffade övriga tillgångar eller det högre belopp, som kan vara

föreskrivet i stadgarna. Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast

för täckande av förlust. Utdelning må icke ske av annat än den vinst, som

förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den

mån vinsten icke skall avsättas till reservfonden. Beräknas utdelning i förhållande

till inbetalt insatskapital må den fastställas till högst 5 procent å

insatskapitalet.

Beträffande beskattningen av sambruksförenings inkomst gäller följande.

Föreningen beskattas såsom ekonomisk förening, vilket bl. a. innebär,

att den enligt 10 § förordningen om statlig inkomstskatt skall utgöra sådan

skatt med 32 procent. En följd av att sambruksförening skall beskattas

såsom ekonomisk förening är vidare, att utdelning i annan form än lönetillägg

eller annan dylik gottgörelse från föreningen till delägarna kommer

att beskattas två gånger, nämligen såväl hos föreningen som hos delägarna.

Den inkomst, föreningen kan komma att få genom jordbruksverksamheten,

skall beskattas efter de för beräkning av inkomst av jordbruksfas
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tighet i 21—23 §§ kommunalskattelagen stadgade grunder. Det torde få

antagas, att sambruksföreningarna, vilka äro bokföringspliktiga, komma

att begagna sig av möjligheten att beskattas efter bokföringsmässiga grunder

i enlighet med 1951 års lagstiftning i ämnet. Oavsett om så sker eller

ej gälla på ett undantag när för sambruksförening samma regler rörande

beräkningen av inkomsten av jordbruksfastighet som för andra jordbruksidkare.

Den antydda undantagsbestämmelsen återfinnes i 22 § 1 mom. sista

stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande må föreningen

njuta avdrag för lönetillägg eller annan sådan gottgörelse, som utgått med

hänsyn till rörelsens resultat till medlem eller annan. Att annan form av

lön är avdragsgill, även om den utgår till medlem, följer av vanliga regler.

På grund av de i lagen om sambruksföreningar givna reglerna, må, som förut

anförts, dylika lönetillägg eller liknande gottgörelser icke utbetalas med

mindre lagstadgad avsättning till reservfond skett.

Delägarnas inkomster från föreningen skola beskattas efter följande

grunder.

Vad delägare uppbär i form av lön eller lönetillägg utgör för delägaren

inkomst av tjänst och beskattas endast hos honom, eftersom föreningen

får avdrag vid inkomstberäkningen för utbetalningar av dylikt slag. Utdelning

av vinst i förhållande till andelskapitalet beskattas hos delägaren

såsom inkomst av kapital. Belopp, som utgått i utdelning, torde regelmässigt

komma att beskattas både hos föreningen och delägaren. Att märka är,

att såsom utdelning skall jämlikt 38 § 1 mom. kommunalskattelagen anses,

vad som vid föreningens upplösning utskiftas till medlem utöver inbetald

insats.

Framställningen. I sin framställning erinrar lantbruksstyrelsen inledningsvis

om ett uttalande under förarbetena till lagstiftningen om sambruksföreningar,

däri framhållits att föreningsjordbruket utgjorde på en

gång ett medel att av små brukningsdelar skapa sådana jordbruk, där den

nutida teknikens resurser kunde tillfullo utnyttjas, och ett medel att bereda

dugliga lantarbetare en självständigare ställning utan en fortsatt uppdelning

av jordbruksarealen i individuellt brukade småställen. Det rådde

enighet därom, att det förelåge ett intresse att få denna driftsform prövad

i vårt land. Enligt lantbruksstyrelsens åsikt vore det härvid angeläget, att

sambruksföreningarna finge arbeta under såvitt möjligt likartade betingelser

som enskilda brukare. Det statliga stödet till sambruksföreningar vore

i kungörelserna nr 342 och 366/1948 också konstruerat enligt i huvudsak

samma principer som stödet åt enskilda brukare. Även ifråga om beskattningen

torde likställighet böra eftersträvas.

Emellertid syntes årsvinsten för en sambruksförening komma att beskattas

hårdare än årsvinsten för en enskild brukare. Att belopp, som åt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 227.

15

ginge till utdelning på andelarna, komme att beskattas två gånger vore ett

iörliållande som i detta sammanhang kunde lämnas åsido, men de belopp

som därutöver måste hoparbetas till amorteringar på statsgaranterade

driftslån och till bildande av reservfond, komme, till följd av de avsevärda

skattesatser, som vore rådande inom bolags- och föreningsbeskattningen,

att beskattas så hårt, att lämpligheten av beskattningsreglerna med fog

kunde ifrågasättas. Årsvinsten måste vara betydande för att efter skattens

erläggande räcka till för amorteringar och fondbildning.

Förevarande spörsmål hade såvitt anginge belopp, som skulle avsättas

till reservfond, berörts i det betänkande (SOU 1946: 70), varå propositionen

med förslag till lag om sambruksföreningar grundats. I betänkandet hade

återgivits ett uttalande av bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag avseende

beskattningen av jordbrukskassor m. m. samt vidare anförts.

Av bevillningsutskottets uttalanden framgår, att ur principiell synpunkt

invändningar kunna resas mot stöd genom skattelättnader åt viss typ av

juridisk person. Emellertid synes det här aktuella skattespörsmålet i väsentlig

mån äga annan karaktär än det av bevillningsutskottet närmast åsyftade

fallet. Visserligen drabbas ej juridiska personer av någon skatteprogression,

men de småbrukare och lantarbetare, vilka i första hand ifrågakomma såsom

medlemmar i sambruksförening, torde genomsnittligt ha så låga inkomster,

att den för fysisk person gällande skatteprogressionen icke annat

än undantagsvis gör sig märkbar i nämnvärd grad. Med nuvarande skattesatser

torde man kunna utgå från att sambruksförening såsom juridisk

person kommer att drabbas av en skatt på minst 40 procent på den redovisade

vinsten. Ehuru på nu förevarande punkt ej är fråga om belopp, som

beskattas mer än en gång, kan sålunda icke desto mindre en av föreningsbildningen

föranledd skatteökning påvisas. Man torde då med fog kunna

även här åberopa det ovan anförda argumentet, nämligen att det måste

anses otillfredsställande att ökad skattebörda inträder, då ett antal lägre

inkomsttagare inom jordbruket i enlighet med statsmakternas rekommendation

sammansluta sig till en förening för fortsättande av samma verksamhet,

som den de tidigare bedrivit. Därest man överhuvud taget vill fasthålla

vid tanken, att i lagen upptaga regler om fondavsättning — för vilken

standpunkt starka skäl synas tala — lärer även en jämkning av skattelagstiftningen

i sist angivna hänseende böra övervägas.

Remissutlåtanden, över lantbruksstyrelsens framställning ha, efter remiss,

utlåtanden avgivits av kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands

län. Båda myndigheterna avstyrka lagstiftningsåtgärder i anledning av

framställningen.

Kammarrätten anför sålunda, att en ändring av skatteförfattningarna i

enlighet med den remitterade framställningen skulle innebära, att ett särskilt

gynnsamt beskattningssystem infördes för sambruksföreningar. Det

måste emellertid rent principiellt vara mindre lämpligt att låta en viss typ

av ekonomiska föreningar intaga en särställning i skattehänseende. Enahanda

skäl, som i framställningen anförts, torde kunna åberopas till stöd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

för ändrade beskattningsregler jämväl för andra grupper av ekonomiska

föreningar. Enligt vad kammarrätten inhämtat hade sedan lagens tillkomst

allenast en förening varit i verksamhet, varjämte två föreningar skulle

börja sin verksamhet under loppet av år 1952. Av en enda förenings verksamhet,

som pågått en relativt kort tid, kunde man näppeligen finna någon

ledning vid ett försök till bedömande av i framställningen aktuella skattespörsmål.

Med hänsyn härtill kunde det starkt ifrågasättas, om tillräcklig

anledning för närvarande förelåge att vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som

skulle medföra en avvikelse från det skattesystem, som gällde för ekonomiska

föreningar. Enligt kammarrättens mening borde någon ändring av

gällande bestämmelser för beskattning av sambruksföreningar i varje fall

icke vidtagas, förrän ytterligare utredning ägt rum om nuvarande beskattningssystems

verkningar för de i sådana föreningar intresserade jordbrukarna.

Liknande synpunkter anföras jämväl av länsstyrelsen i Östergötlands lön,

som tillika framhåller att någon möjlighet att uppnå samma betingelser i

beskattningshänseende vid föreningsbildning som de för enskilda brukare

gällande icke kunde föreligga. Sambruksföreningen såsom sådan borde

givetvis i sin egenskap av juridisk person och särskilt rättssubjekt själv

beskattas för den vinst som uppstode genom föreningens verksamhet. Att

avväga skattesatsen för föreningen så att samma resultat nåddes som vid

en beskattning enbart av medlemmarna vore ogenomförbart redan av det

skälet, att den statliga skatten för fysiska personer utginge efter progressiv

skala. Alldeles bortsett från de tekniska svårigheterna skulle en sådan

anordning enligt länsstyrelsens uppfattning innebära en omotiverad privilegiering

av föreningens medlemmar med hänsyn till de stora fördelar,

föreningsformen i flera andra hänseenden medförde.

Vidare framhåller länsstyrelsen, att en sambruksförening regelmässigt

bildades utan större kapitaltillskott från medlemmarnas sida, varför det

förelåge ett starkt intresse av att eventuella vinster användes för konsolidering

av föreningens ställning. Lagen om sambruksföreningar innefattade

också bestämmelser av tvingande art rörande vinstdispositionen. Efter avsättningen

till reservfonden skulle i enlighet med stadgarnas närmare föreskrifter

utdelning ske av ränta å insatserna. Därest ytterligare avsättning

till fonder ej beslutades, finge eventuellt överskott utdelas bland medlemmarna

eller andra anställda såsom tillskott å lön och bleve då enligt föreskrifterna

i 22 § kommunalskattelagen beskattat hos mottagaren, ej hos

föreningen. Med hänsyn till de förmånliga regler som sambruksföreningarna

kunde tillämpa för avskrivning och för värdering av tillgångar syntes

det föga sannolikt att sambruksföreningarna skulle komma att till beskattning

redovisa några större vinster.

Visserligen vore det riktigt att de belopp, som åtginge till amortering av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

17

lån, icke finge avdragas vid taxeringen. I den remitterade framställningen

syntes ha förutsatts, att det förhållandet att sambruksföreningarna hade

att erlägga förhållandevis stora årliga amorteringar å driftslån i och för

sig skulle medföra, att stora vinster måste redovisas till beskattning. Detta

antagande ägde emellertid ej obetingad giltighet. Avbetalningarna kunde

uppvägas av avskrivningar och komme därför ej alltid till synes i den

skattemässiga vinsten. Sambruksföreningarna hade i regel att förränta ett

avsevärt större främmande driftskapital än vad fallet vore beträffande enskilda

brukare och det syntes med hänsyn jämväl härtill icke antagligt att

de skattemässiga årsvinsterna hos föreningarna skulle komma att uppgå

till högre belopp.

Enligt länsstyrelsens mening borde, om det skulle befinnas påkallat att

förbättra de ekonomiska betingelserna för dessa föreningar, åtgärder i sådant

syfte icke ske skattevägen utan i form av direkta statsbidrag.

Länsstyrelsen har jämväl diskuterat olika möjligheter för den händelse

skattelättnadslinjen ändock skulle föredragas och har därvid kommit till

det resultatet, att skattelättnad kunde medgivas antingen genom en nedsättning

av skattesatsen för föreningen eller genom att undantaga fondavsättningarna

från beskattning.

Länsstyrelsen har icke ansett sig kunna förorda sistnämnda alternativ,

utan framhållit, att sambruksföreningarna icke kunde till organisation

och verksamhetssätt anses likartade med de juridiska personer, som jämlikt

bestämmelserna i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen åtnjöte där

åsyftad skattelättnad. Föreskrifter om avsättning till reservfond hade till

syftemål att tillförsäkra sambruksföreningarna en konsoliderad ekonomisk

ställning, därvid särskilt torde ha beaktats föreningarnas stora kreditbehov.

Den kapitalbildning som därvid skedde vore icke föremål för beskattning

till statlig förmögenhetsskatt. Att undantaga fondavsättningarna

från inkomstbeskattning syntes länsstyrelsen med hänsyn till arten av föreningarnas

verksamhet och övriga omständigheter innebära ett avsteg från

eljest tillämpade principer, som svårligen kunde motiveras.

Fn nedsättning av skattesatsen vid den statliga beskattningen syntes därför

länsstyrelsen val a den enda framkomliga vägen för ernåendet av skattelättnad

för sambruksföreningarna. Huru långt man därvid borde gå finge

bli beroende av den styrka, med vilken önskemålet att ur rent sociala synpunkter

gynna ifrågavarande föreningsform kunde göra sig gällande.

Departementschefen. Under förarbetena till lagstiftningen om sambruksföreningar

framhölls, att det ur flera synpunkter vore ett samhälleligt intresse

alt möjlighet skapades för jordbruksarbetare och ägare av mindre

jordbruksfastigheter att bedriva jordbruk i kollektiv form. Genom nämnda

lagstiftning har eu sådan möjlighet anvisats i form av sambruksförening.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 227.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I praktiken torde detta vara den för nämnda kategorier enda användbara

formen. Det samhälleliga intresset för denna typ av föreningar har vidare

kommit till uttryck däri, att föreningarna erhållit möjlighet till statligt stöd

i form av statsgaranterade lån m. m. i ungefär samma utsträckning som

enskilda jordbrukare.

I lantbruksstyrelsens framställning påvisas, att årsvinsten för en sambruksförening

kommer att beskattas hårdare än årsvinsten för en enskild

jordbrukare. Man borde därför på detta område söka åvägabringa likställdhet

mellan sambruksföreningar och enskilda jordbrukare.

Jag är ense med lantbruksstyrelsen, att det av många skäl vore önskvärt

åvägabringa största möjliga likställdhet å beskattningens område mellan

sambruksföreningar och enskilda jordbrukare. En förutsättning för att

syftet med lagstiftningen om sambruksföreningar skall nås är uppenbarligen,

att föreningen får arbeta under någorlunda likartade betingelser som

enskilda jordbrukare. Även om vissa fördelar äro förenade med föreningsformen,

torde, därest föreningen blir avsevärt hårdare beskattad än den

enskilde jordbruksidkaren, denna form för drivande av jordbruk komma

att få föga anslutning. Särskilt med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt,

att — såsom remissmyndigheterna föreslagit — låta frågan vila till dess större

erfarenhet vunnits rörande verkningarna av nuvarande beskattningsregler.

Av vad jag förut anfört framgår, att ur beskattningssynpunkt vissa nackdelar

äro förenade med föreningsformen. De hörda myndigheterna ha likväl

motsatt sig lagstiftningsåtgärder på detta område främst av det skälet,

att man icke borde i beskattningshänseende behandla en viss grupp

av ekonomiska föreningar förmånligare än andra föreningar med ekonomiskt

syfte. Åtskilliga andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar

kunde med lika rätt göra anspråk på motsvarande skattelindring. Det borde,

enligt remissmyndigheterna, vidare beaktas, att vissa fördelar vore förbundna

med drivandet av verksamhet i ekonomisk förenings form, vilket

kunda motivera en hårdare beskattning av sådana föreningar i jämförelse

med enskilda personer.

Jag kan i så måtto dela remissmyndigheternas uppfattning, att jag anser

en särbehandling i beskattningshänseende av olika grupper av ekonomiska

föreningar i princip icke böra ifrågakomma. Emellertid torde det icke i

alla lägen vara rimligt att fasthålla vid denna princip. Enligt min uppfattning

förete sambruksföreningar sådana särdrag gentemot andra ekonomiska

föreningar, att ett avsteg från principen måste anses motiverat.

Till en början må framhållas, att sambruksförening måste ha ett begränsat

antal medlemmar, och att dessa medlemmar regelmässigt erhålla

sin huvudsakliga inkomst från föreningen. Man kan också antaga, att medlemmarna

erlägga statlig inkomstskatt efter en betydligt lägre procentsats

än föreningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

19

En ytterligare omständighet, som bör beaktas i detta sammanhang, är

den, att sambruksförening icke — i motsats till åtskilliga andra ekonomiska

föreningar med ringa antal delägare — har möjlighet att anpassa de utgående

lönebeloppen så att någon vinst icke redovisas av föreningen.

Med åberopande av det sagda vill jag för egen del förorda en uppmjukning

av de för ifrågavarande föreningar gällande beskattningsreglerna.

Vid övervägandet, huru en lindring av sambruksförenings beskattning

skall kunna åstadkommas, synes man — som länsstyrelsen i Östergötlands

län anfört — närmast ha att välja mellan att antingen medgiva skattefrihet

för avsättning till reservfond eller bestämma skattesatsen för sambruksförening

till lägre procenttal än 32. Det förstnämnda alternativet, vilket

visserligen icke är okänt i skattelagarna, synes mig av skäl, som angivits

av nämnda länsstyrelse, mindre lämpligt i förevarande fall. Jag vill därför

för egen del förorda det andra alternativet.

Frågan blir då vilken skattesats, som lämpligen bör väljas. För närvarande

förekomma i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt fyra

olika skattesatser, nämligen 40 procent för bl. a. aktiebolag, 32 procent

för bl. a. ekonomiska föreningar, 10 procent för försäkringsanstalter, i den

mån de driva livförsäkringsrörelse, och 15 procent för bl. a. ideella föreningar

och stiftelser.

Enligt min uppfattning bör det icke ifrågakomma, att för sambruksföreningarnas

del bilda ytterligare en grupp med särskild skattesats. Om möjligt

böra de hänföras till någon redan befintlig grupp och därvid synas

övervägande skäl tala för att välja den grupp där skattesatsen är 15 procent.

Slutlig ståndpunkt till den nu föreliggande frågan har på grund av dess

samband med vissa förslag i 1949 års skatteutrednings betänkande angående

den statliga direkta beskattningen icke kunnat tagas förrän nu. Då det

är önskvärt att den nya bestämmelsen för sambruksförening blir tillämplig

redan vid 1952 års taxering, anser jag mig böra förorda att ändringsförslaget

framlägges redan till innevarande års riksdag.

4. Ändring av 86 § taxeringsförordningen.

Jämlikt 34 § kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter

rörande taxeringsförfarandet, sådan paragrafen lyder enligt kungörelsen

den 21 december 1951, nr 833, skall statistiska centralbyrån för

varje år upprätta och tillsammans med redogörelse för de skattskyldigas

fördelning å verksamhetsgrupper och inkomstklasser samt förmögenhetsfördelningen

i riket från trycket utgiva berättelse över taxeringen i riket.

Uppgifter till denna berättelse ha hittills erhållits på i huvudsak följande

sätt. Uppgifter rörande skattskyldigas inkomst och förmögenhet ha upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

tagits -enligt åsatta taxeringar och hämtats direkt ur de årliga taxeringslängderna.

Vidare har enskild person i samband med avgivandet av allmän

självdeklaration haft att lämna särskilda uppgifter om yrke in. m.

Sålunda har han haft att angiva, vilken av åtta i deklarationsformuläret

upptagna närings- och verksamhetsgrenar han tillhört, samt vidare angiva

sin ställning inom respektive näring eller verksamhet d. v. s. huruvida han

varit egen företagare, anställd eller icke yrkesverksam. Sammanlagt 24

olika kombinationer ha varit tänkbara och varje kombination har haft en

särskild kodbeteckning. Denna beteckning — i författningarna benämnd

yrkesbeteckning — skall taxeringsnämndens ordförande enligt 86 § taxeringsförordningen

anteckna i vederbörande inkomstlängd för envar i längden

upptagen skattskyldig, som taxerats till statlig inkomstskatt. Något

motsvarande stadgande för förmögenhetslängd finnes ej. Såväl inkomstlängd

som förmögenhetslängd innehåller en särskild kolumn avsedd för

denna yrkesbeteckning. Hittills har yrkesbeteckningen, ehuru uttrycklig

föreskrift härom i taxeringsförordningen saknats, jämväl införts i förmögenhetslängden

av taxeringsnämndernas ordförande. Sedan taxeringslängderna

överlämnats till länsstyrelsen, har där på särskilda listor för

varje skattskyldig i en viss yrkesgrupp angivits den sammanräknade nettointäkten.

Dessa listor ha sedan översänts till statistiska centralbyrån och

där bearbetats. Resultatet av denna bearbetning har sedan framlagts i den

förenämnda berättelsen över fördelningen av inkomst och förmögenhet

inom olika yrkesgrupper.

I samband med att ett särskilt befolkningsregister upprättats inom statistiska

centralbyrån kommer från och med innevarande års taxering en

annan metod att tillämpas för insamlande av uppgifter till den årliga inkomststatistiken.

Denna kommer hädanefter att grunda sig på uppgifter

från allenast ett mindre antal skattskyldiga. Sålunda komma uppgifter

att erfordras endast för omkring en tiondedel av de i inkomstlängderna

intagna fysiska personerna. Uppgifter rörande yrke och nettointäkt m. m.

skola av taxeringsnämndsordförandena lämnas å särskilda för ändamålet

iordningställda blanketter. Med hänsyn härtill är något införande i inkomstlängden

av de skattskyldigas yrkesbeteckning icke längre erforderligt.

Nämnda blanketter skola sedan av taxeringsnämndernas ordförande inlevereras

till länsstyrelsen, som därefter översänder materialet till statistiska

centralbyrån, där det undergår statistisk bearbetning. Beträffande

statistiken över förmögenhetsfördelningen skall däremot alltjämt insamlandet

av uppgifter ske i huvudsak enligt det hittills tillämpade förfarandet,

då något urvalsförfarande beträffande de i förmögenhetslängden införda

skattskyldiga på grund av det relativt ringa antalet ansetts icke kunna

äga rum. Uppgifter om yrkesbeteckning måste för den skull alltjämt införas

i förmögenhetslängderna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

21

Eftersom något införande i inkomstlängden av yrkesbeteckningar för

de skattskyldiga icke längre är erforderligt, bör bestämmelsen i 86 § taxeringsförordningen

om dylik anteckning utgå. I stället bör i samma paragraf

intagas föreskrift, att anteckning om yrkesbeteckning skall ske i förmögenhetslängd.

5. Departementschefens hemställan.

I enlighet med det anförda bar inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:326 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattn s. 10 i texten