Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m. m

1952-04-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:232, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

1

Nr

232.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april

1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m. m.;

given Stockholms slott den 9 april 1952.

L nder åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen föreslås att böter för fylleri eller förargelseväckande beteende

icke skola få uttagas av den som enligt beslut intagits på allmän

alkoholistanstalt eller som frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit

sig att kvarstanna ett år. Den som ingått frivilligt på anstalten och

lämnat sådan förbindelse skall, liksom redan nu gäller för den som intagits

enligt beslut, icke kunna åläggas förvandlingsstraff för böter.

1 Bihang Ull riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 232.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)

om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas att 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4

Böter, som äro förfallna till betalning

och ej erläggas, skola, där så

kan ske, uttagas genom utmätning så

ock medelst införsel enligt vad därom

särskilt stadgas.

Utom egendom ---------

9

Där någon enligt meddelat beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt eller

tvångsarbetsanstalt eller för

skyddsuppfosiran i skyddshem eller

allmän uppfostringsanstalt, vare beslut

om förvandling som dessförinnan

meddelats förfallet; och må förvandling

ej ske av böter som ådömts före

intagandet. Böter, som ådömts efter

Böter, som äro förfallna till betalning

och ej erläggas, skola, där så

kan ske, uttagas genom utmätning så

ock medelst införsel enligt vad därom

särskilt stadgas. Har den bötfällde

enligt meddelat beslut intagits å

allmän alkoholistanstalt eller har

han frivilligt ingått å sådan anstalt

och därvid förbundit sig att kvarstanna

å anstalten ett år, må dock böter

icke uttagas, som avse före intagandet

begånget brott, utgörande fylleri

eller förargelseväckande beteende,

men ej tillika annat brott.

— nödig bostad

§•

Där någon enligt meddelat beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt eller

tvångsarbetsanstalt eller för

skyddsuppfostran i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården eller där

någon frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt

och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten ett år,

vare beslut om förvandling som dess
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

3

(Gällande lydelse:)

intagandet men före utskrivningen,

må ej förvandlas med mindre anstaltens

styrelse det påkallar.

(Föreslagen lydelse:)

förinnan meddelats förfallet; och må

förvandling ej ske av böter som

ådömts före intagandet. Böter, som

ådömts efter intagandet men före utskrivningen,

må ej förvandlas med

mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om

behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas att 49 a § lagen den 12 juni 1931 om behandling av

alkoholister (alkoholistlag)1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

49

Misstänkes den, som enligt meddelat

beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,

att hava före utskrivningen

från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff

än böter eller fängelse i sex månader;

hör detta under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att

efter hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning ändå

att högre straff än nyss sagts kan

följa å brottet.

■ §•

Misstänkes den, som enligt meddelat

beslut intagits å allmän alkoholistanstalt

eller, på sätt nedan i 50 §

sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt

och därvid förbundit sig att kvarstanna

ä anstalten ett år, att hava

före utskrivningen från anstalten begått

brott, varå enligt lag icke kan

följa högre straff än böter eller fängelse

i sex månader, och hör brottet

under allmänt åtal eller har det av

målsäganden angivits till åtal, ankommer

det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning ändå

att högre straff än nyss sagts kan

följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

1 Senaste lydelse SFS 1944:217 och 1948: 402.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

5

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärcnden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående förvandling

av böter i vissa fall m. m. Föredraganden anför följande.

Enligt 7 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff gäller

som huvudregel att, om böter ej till fullo gäldas, vad som är oguldet skall

förvandlas till fängelse. Härifrån göres i 9 § undantag bl. a. för det fall då

någon enligt meddelat beslut intagits på allmän alkolistanstalt. Böter som

ådömts före intagandet få i sådant fall icke förvandlas, och förvandlingsbeslut

som redan meddelats skall vara förfallet. Icke heller få böter som

ådömas efter intagningen men före utskrivningen förvandlas med mindre

anstaltens styrelse det påkallar.

Stadgandet i 9 § har tillkommit för att undanröja de olägenheter som

uppkomma av att förvandlingsstraff och anstaltsvård sammanträffa. Intagning

pa allmän alkoholistanstalt sker emellertid icke endast tvångsvis

utan även frivilligt. Bestämmelser härom finnas i 50 § alkoholistlagen. Den

som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan sålunda frivilligt ingå på allmän

alkoholistanstalt under förutsättning bl. a. att han skriftligen förbinder

sig att kvarstanna viss tid, högst ett år. Han kan därefter kvarhållas

den angivna tiden, men han kan också utskrivas tidigare. I det övervägande

antalet fall brukar tiden i sådana förbindelser som lämnas i samband

med frivilligt inträde bestämmas till ett år.

Ehuru sålunda frivilligt inträde på allmän alkoholistanstalt till stor del

fyller samma funktion som eu tvångsintagning, medför det icke samma

verkan i fråga om förvandling av böter; 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff

gäller endast vid tvångsintagning. Frågan härom behandlades under

förarbetena till lagen. I det sakkunnigbetänkande som ligger till grund

för lagstiftningen (SOU 1935:56 s. 42) anfördes att av principiella skäl

befrielse från förvandlingsstraff blott borde medgivas, då intagning skett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

på grund av länsstyrelsens förordnande. I ett yttrande över betänkandet

(nykterhetsnämndernas centralkommitté) ifrågasattes emellertid, om det cj

vore lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla även för dem som

frivilligt ingått på alkoholistanstalt. Departementschefen framhöll att de

sakkunniga torde ha åsyftat att, om stadgandet icke begränsades till de

tvångsintagna, det skulle kunna tänkas att en böttälld för att undgå förvandlingsstraff

skulle frivilligt ingå å allmän eller enskild alkoholistanstalt,

varifrån han kanske efter en mycket kort tid skulle utskrivas. För sin del

anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas betänkligheter mot att

medgiva befrielse från förvandlingsstraff i andra fall än då intagning skett

på grund av länsstyrelsens förordnande. Visserligen kunde de olägenheter

som uppstå, då den som är intagen enligt länsstyrelsens förordnande skall

undergå förvandlingsstraff för böter, i lika mån göra sig gällande då den

bötfällde frivilligt ingått på alkoholistanstalt, men dessa fall voro, enligt departementschefens

mening, icke flera än att olägenheterna liksom hittills

kunde undanröjas genom att straffet av nåd efterskänktes.

Bestämmelsen i 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff berör icke skyldigheten

att betala böterna. Åtgärder för indrivning av böterna hindras

alltså icke av intagningen på alkoholistanstalt, men om den bötfällde saknar

tillgång till böternas gäldande, såsom ofta kan vara fallet, då han intagits

på anstalt och ej har arbetsförtjänst, skola böterna enligt 13 § 1

mom. förordningen om indrivning och redovisning av böter anmälas till

avskrivning. Beslut om avskrivning fattas av länsstyrelsen. Avskrivna böter

kunna dock sedermera åter upptagas till indrivning, om det visar sig att

den bötfällde har tillgångar. Enligt 5 kap. 20 § strafflagen bortfalla dock

böterna sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft.

Enligt 49 a § alkoholistlagen gäller att, om den som enligt meddelat beslut

intagits på allmän alkoholistanstalt misstänkes för att ha före utskrivningen

begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, det skall ankomma på statsåklagare

att efter hörande av anstaltens styrelse pröva, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Detta stadgande, som tillkom i samband med 1939 års lag om villkorlig

dom, motiverades med att av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff

följde att smärre förseelser icke kom att medföra någon ansvarspåföljd

för personer som tvångsintagits på allmän alkoholistanstalt och att det

därför mången gång vore olämpligt eller åtminstone onödigt att lagfora

dem vid domstol.

Inom justitiedepartementet har undersökts, huruvida det kunde anses

lämpligt att i nu angivna hänseenden tillämpa samma regler, oavsett om

intagningen på alkoholistanstalt skett enligt meddelat beslut eller frivilligt.

I den p r o in e in o r i a som upprättats härom anföres efter eu redogörelse

för de i ämnet gällande bestämmelserna bl. a. följande:

Under år 1948 intogos 1 587 personer på alkoholistanstalt, av vilka 610

ingingo frivilligt. Motsvarande siffror visa för år 1949 att 1 396 personer

intogos, av vilka 563 ingingo frivilligt, och för år 1950 att 1 4;>4 personer

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

intogos, av vilka 427 ingingo frivilligt. Under dessa år utgjorde alltså de

frivilligt ingångna resp. 38,4 %, 40,3 % och 29,4 % av samtliga intagna.1

De flesta intagningarna å alkoholistanstalt komma till stånd på föranstaltande

av de kommunala nykterhetsnämnderna; under år 1949 skedde

detta i 1 243 fall eller 89 % av samtliga. Det händer ej sällan, att alkoholmissbrukaren

frivilligt ingår på alkoholistanstalt först när frågan om

tvångsintagning är överhängande. Av 38 § andra stycket alkoholistlagen

framgår, att en intagning som kommit till stånd frivilligt kan övergå till

tvångsintagning. Denna åtgärd vidtages huvudsakligen för att vid utskrivning

kunna ställa vederbörande under övervakning, vilket ej kan ske beträffande

den som under vistelsen på anstalten tillhört kategorien frivilligt

ingångna. Enligt uppgift överföres årligen ett 100-tal personer till kategorien

tvångsintagna.

Av vad nu anförts framgår att det i viss mån beror på tillfälligheter, om

i det enskilda fallet den ena eller andra formen för intagning å alkoholistanstalt

kommer till användning. Behandlingen är densamma. Vid fördelningen

av de intagna på olika anstalter fäster man ej avgörande vikt vid

formen för intagning. Både de som ingått frivilligt och de som intagits

tvångsvis kvarhållas på anstalten ungefär fyra månader, varefter de försökspermitteras.

Om det ej på grund av särskilda omständigheter anses

obehövligt, ställes den permitterade under övervakning. Vare sig övervakning

anordnas eller ej, kan den permitterade åläggas skyldighet att under

permissionstiden underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse. Undandrager

sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade

föreskrifter, kan han återhämtas till anstalten.

I promemorian framhålles att personer som intagits på allmän alkoholistanstalt

till ett ej ringa antal varje år söka befrielse från böter av nåd.

Härom anföres vidare:

En närmare undersökning har gjorts av de nådeansökningar som behandlades

år 1949. Därvid har visat sig att av de 87 ansökningar, som inkommit

Irån personer intagna på allmän alkoholistanstalt och som avsett böter

(eller i något fall redan ålagt förvandlingsstraff), endast en ansökan gjorts

av en tvångsintagen, under det att återstående 80 avsågo personer som ingått

frivilligt på anstalten. Samtliga nu avsedda ansökningar tillstyrktes

av Högsta domstolen och biföllos. Åren 1950 och 1951 utgjorde hela antalet

nådeansökningar, vilka avsågo böter och inkommit från personer intagna

på allmän alkoholistanstalt, resp. 112 och 97.2

I promemorian föreslås att 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff skall

utsträckas till att omfatta även dem som ingå frivilligt på allmän alkoholistanstalt

och förbinda sig att kvarstanna på anstalten ett år. Såsom motivering

för detta förslag anföres att tvångsintagning på allmän alkoholistanstalt

och frivilligt ingående på sådan anstalt med förbindelse att kvarstanna

viss tid i praktiken fungera som jämställda former för intagning

på anstalt och fylla i huvudsak samma syfte. Samma skäl tala därför i

häda fallen för att, då förvandlingsstraff för böter sammanträffar med anstaltsvården,

torv andlingsstraffet bör vika. Då alltså undanröjandet av för
1

A. Åman och S. Östergren i Tidskrift för nykterhetsnämnder 1950 s. 25 och 1951 s. 53.

\agon

ligger icke.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

vandlingsstraffet även för de frivilligt ingångna bör ske rutinmässigt och

icke bör bero av de specifika personliga omständigheterna i varje särskilt

fall, synes det oegentligt att härför anlita nådeinstitutet. Anledning saknas

att befara missbruk av det föreslagna stadgandet, om man såsom förutsättning

för att böterna icke skola vara förvandlingsbara kräver att den intagne,

såsom vanligen sker, förbundit sig att kvarstanna på anstalten ett år.

Vidare diskuteras i promemorian, huruvida skyldigheten att betala böter

bör upphöra vid intagning på allmän alkoholistanstalt. Något förslag härom

framställes dock icke. I denna del anföres:

Åtminstone då det gäller böter för fylleri eller andra förseelser som stå

i samband med spritmissbruket, kan det synas otillfredsställande att, sedan

samhället inskridit mot detta missbruk med ett frihetsberövande, uttaga böter,

som haft till syfte att stävja spritmissbruket eller vissa yttringar därav

men visat sig gagnlösa. Att böterna och frihetsberövandet härröra från

olika myndigheter kan knappast vara av avgörande betydelse. Härtill kommer

att ett frihetsberövande ofta medför ekonomiska svårigheter för den

intagne och hans familj; indrivning av böterna utgör en ökad börda och

kan försvåra alkoholistvården. Å andra sidan kan ett automatiskt bortfall

vid inträde i alkoholistanstalt av alla böter, oavsett brottets beskaffenhet,

icke gärna komma i fråga. Visserligen göres i 9 § lagen om verkställighet

av bötesstraff icke någon skillnad mellan olika slag av böter. Att helt efterskänka

böter är dock en mera vittgående åtgärd än att häva deras förvandlingsbarhet.

Om böterna avse t. ex. falskdeklaration, ransoneringsbrott eller

annat brott i näringsverksamhet, vilket medför vinning och som ej direkt

sammanhänger med spritmissbruket, föreligga icke lika starka skäl att dessa

skulle bortfalla, då den bötfällde blir föremål för alkoholistvård. Det synes

alltså ofrånkomligt att, om intagande på alkoholistanstalt skall medföra

bortfall av böter, detta sker först efter prövning i varje särskilt fall

och begränsas i huvudsak till vad som har samband med spritmissbruket.

Att tillägga domstol eller administrativ myndighet befogenhet att ingå på

en sådan prövning vore dock en reform med vittgående principiella konsekvenser;

frågan härom äger samband med andra spörsmål om eftergift avpåföljd

för brott och om åtgärder mot alkoholbrottsligheten. Det torde

därför icke vara lämpligt att nu upptaga denna fråga; den bör behandlas i

ett större sammanhang. Det får ankomma på Kungl. Maj :t att liksom hittills

av nåd efterskänka böter i ömmande fall, och det bör åligga föreståndarna

för alkoholistanstalterna att vara de intagna behjälpliga med att begära

nåd, då nåd är befogad.

Slutligen anföres i promemorian att, då 49 a § i alkoholistlagen äger samband

med 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff, en utvidgning av det

senare stadgandet bör medföra motsvarande ändring av det förra.

Infordrade yttranden över promemorian ha avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län

samt strafflagberedningen.

Därvid ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av polismästaren

och kriminalpolisintendenten i Stockholm samt Stockholms stads nykter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

9

hetsnämnd, av länsstyrelsen i Östergötlands län yttrande av länsnykterhetsnämnden

i länet, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av länsnykterhetsnämnden

i länet, polismästaren i Malmö samt nykterhetsnämnden i

Malmö, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av Göteborgs

stads nykterhetsnämnd, av länsstyrelsen i Örebro län yttranden av länsnykterhetsnämnden

i länet och Örebro stads nykterhetsnämnd samt av länsstyrelsen

i Västernorrlands län yttrande av nykterhetsnämnden i Sundsvall.

Yttranden ha efter remiss inkommit från Sveriges advokatsamfund och

Svenska socialvårdsförbundet.

I samtliga yttranden ha de föreslagna lagändringarna tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Dessutom ha några yttranden behandlat den i promemorian berörda frågan

om skyldigheten att betala böter efter intagning på alkoholistanstalt.

Riksåklagarämbetet anför att starka skäl tala för att böter, som ådömts

enbart för fylleri, böra bortfalla. Om man begränsar regeln endast till sådana

böter, möter dess genomförande icke några tekniska svårigheter, och

samtidigt elimineras i huvudsak de olägenheter, som den nu gällande ordningen

med indrivning av böter efter anstaltstidens utgång innebär. Strafflagberedningen

framhåller att det förefaller olämpligt och obilligt, att skyldigheten

att betala böter kvarstår, då böterna ålagts för fylleri och intagningen

skett med anledning av att böterna icke betalats. Även där intagningen

ägt rum i annat sammanhang borde skyldigheten att betala böter,

ålagda enbart för fylleri, enligt strafflagberedningens mening upphöra. Nykterhetsnämnden

i Göteborg anför att vanliga enkla fylleriböter böra avskrivas

för sådana personer som intagits för vård på alkoholistanstalt. I varje

fall bör en förnuftigare och humanare ordning för indrivning av vissa böter

genomföras. Som det nu är kan en nitisk bötesindrivare ej sällan riva ned

vad nykterhetsvården med möda och ekonomiska uppoffringar byggt upp.

Eu från anstalt utkommen person måste få en lids rådrum, när han skall

återanpassas i samhället. Han tål i allmänhet inga stora påfrestningar, och

i ekonomiskt avseende har han det i regel mycket dåligt ställt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller angelägenheten av att den

i promemorian berörda frågan om eftergift av påföljd för fylleri och andra

med spritmissbruk sammanhängande förseelser ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Härom anför hovrätten:

Med nuvarande ordning bliva nämligen samhällets åtgärder i anledning

av dylika förseelser i allmänhet olika, allteftersom böter hunnit ådömas

före intagningen eller icke. I det förra fallet upphöra visserligen böterna att

vara förvandlingsbara men skyldigheten att betala böterna kvarstår. I det

senare fallet däremot inträder vanligen ingen brottspåföljd eftersom åtal

regelmässigt eftergives. Om förslaget genomföres, kunna dylika på tillfälligheter

beroende olikheter i samhällets åtgärder antagas bliva något oftare

förekommande än för närvarande.

Även socialstyrelsen understryker angelägenheten av att frågan, huruvida

skyldigheten att betala böterna bör upphöra vid intagning på allmän alkoholistanstalt,

närmare utredes.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

I några yttranden upptagas även vissa andra frågor om lagändring. Sålunda

uttalar riksåklagarämbetet att det kunde ifrågasättas om icke i samband

med den nu föreslagna ändringen av 49 a § alkoholistlagen det till ämbetet

ofta framförda önskemålet om överflyttning av åtalsprövningen enligt

nämnda lagrum från statsåklagare till distriktsåklagare borde ske. Ämbetet,

som i princip ansluter sig till en sådan överflyttning av åtalsprövningen,

anser dock att frågan bör anstå till dess ändrad lagstiftning på grund av

straffrättskommitténs pågående arbete genomförts. Socialstyrelsen anför att

åtalsprövningen enligt nämnda lagrum, vilken för närvarande icke omfattar

vissa typiska alkoholbrott, t. ex. våldsamt motstånd och missfirmelse av

tjänsteman, borde utvidgas. Riksåklagarämbetet framhåller vidare att samma

skäl som tala för att bötesförvandling icke bör ifrågakomina för personer

som intagits på allmän alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt eller ungdomsvårdsskola,

förefinnas även i fråga om personer som intagits på sinnesjukhus

annorledes än för observation. Ämbetet, som påpekar även vissa andra

olägenheter av rådande ordning på detta område, anför att 9 § lagen om

verkställighet av bötesstraff borde utvidgas att omfatta även dessa personer.

I fråga om patienter på sinnessjukhus borde även införas åtalsprövning motsvarande

den i 49 a § alkoholistlagen föreskrivna.

Departementschefen.

De i promemorian föreslagna lagändringarna, vilka icke föranlett några

erinringar i yttrandena, böra även enligt min mening genomföras.

Härutöver kan övervägas om icke intagning på allmän alkoholistanstalt,

vare sig intagningen sker enligt meddelat beslut eller frivilligt med åtagande

att kvarstanna ett år, också borde medföra den verkan att skyldighet att

betala böter, åtminstone i viss utsträckning, bortfaller. I promemorian har

framhållits att ett sådant bortfall av böter borde ske endast efter prövning i

varje särskilt fall och begränsas i huvudsak till vad som har samband med

spritmissbruket. Frågan härom äger emellertid samband med andra spörsmål

om eftergift av åtal och åtgärder mot alkoholbrottslighet. Den borde

därför enligt den i promemorian uttalade meningen icke upptagas nu utan

behandlas i ett större sammanhang.

Skälen för denna ståndpunkt synas övertygande, när det gäller bötesstraff

i allmänhet. Såsom i flera yttranden påpekats kan man dock överväga att

låta böter för fylleri bortfalla utan prövning. Då det uppenbarligen föreligger

stora olägenheter av bötesindrivning i samband med anstaltsvård för

alkoholism och det dessutom måste anses rimligt att böter för fylleri icke

indrivas, sedan spritmissbruket lett till ett frihetsberövande, biträder jag

denna mening, ehuru därigenom icke åstadkommes någon fullt konsekvent

lösning för sådana fall, då böterna utgöra gemensamt straff för fylleri och

annat brott. Det synes dessutom vara praktiskt motiverat att, utöver vad i

yttrandena föreslagits, låta även böter som ådömts för förargelseväckande

beteende bortfalla utan prövning.

Pa grund av vad sålunda anförts förordar jag alltså, utöver vad i prome
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

morian föreslagits, även en ändring i 4 § lagen om verkställighet av bötesstraff

av innebörd att böter, som avse före intagandet på anstalten begånget

fylleri eller förargelseväckande beteende, icke må uttagas. Då ett gemensamt

bötesstraff avser icke blott fylleri och förargelseväckande beteende

utan även något brott av annat slag, kan däremot den föreslagna regeln tydligen

icke tillämpas. Om det i ett sådant fall föreligger anledning till befrielse

från straff, måste alltså, liksom hittills, nådeinstitutet anlitas. Sådana

böter, som på grund av den nu föreslagna bestämmelsen icke skola uttagas,

böra enligt gällande bestämmelser avkortas.

Övriga i yttrandena berörda frågor är jag icke beredd att upptaga i detta

sammanhang.

På grund av nu anförda synpunkter ha inom justitiedepartementet upprättats

bifogade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff, samt

2) lag angående ändrad Igdelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet.

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som frånsett några redaktionella jämkningar överensstämmer med de vid

propositionen fogade lagförslagen, har bär uteslutits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 april

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 1 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 8 april

1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade förslagen

till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden att förslagen, sedan några redaktionella jämkningar vidtagits

i förstnämnda förslag, måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 a1 i texten