Med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m
1952-01-25 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:39, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 39.
1
Nr 39.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m.; given Stockholms
slott den 25 januari 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag vill
Kungl. Maj .it härmed
dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar; och
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om väg
nämnder och länsvägnämnder;
dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till
3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);
dels ock föreslå riksdagen att antaga förslaget till
4) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
GUSTAF ADOLF.
Hj. R. Nilson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att giltighetstiden för beslut om fastställelse å
arbetsplan förlänges från tre till fem år. Vidare föreslås, att länsstyrelserna
befrias från vissa ärenden rörande tillstånd till ledningsarbete i väg. I stället
skall väghållaren äga besluta i dessa ärenden. Om för väghållningen hinderlig
anordning invid väg behöver bortskaffas, skall vägsynenämnden kunna be
1—586 si Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
sluta, att väghållaren må vidtaga erforderliga åtgärder. Uppgiften att uttaga
medlemmar i arbetslag för vin te rvågb ålln ing på landet överflyttas från länsstyrelsen
till kommunalnämnd. Viss ändring föreslås i reglerna för utseende
av vägsynenämnd.
Rätten för vägnämnds- eller länsvägnämndsledamot till dagarvode skall
enligt propositionen gälla även för annan förrättningsdag än sammanträdesdag.
FleKursplaner föreslås skola upprättas icke blott, såsom nu, för vägar utan
även för broar och vägbeläggmngar. Flerarsplan ©kall avse fem år och förnyas
vart tredje år. Länsstyrelsen skall upprätta samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställa samtliga flerårsplaner, sålunda även huvudvägsplaner,
vilka enligt gällande bestämmelserupprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt fastställas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
3
Förslag
till
Lag angående ändring i lagen den SO juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar.
Härigenom förordnas, att 14, 15, 32, 36, 40—44, 55, 61, 63 och 67 §§ lagen
den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse.)
14 §.
Fråga om---- Konungens prov
ning''
Ordnings-
och säkerhetsfrågor, så
ock vissa särskilt angivna frågor prövas
enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen
eller av vägsynenämnd.
15 §.
Innan väg — —--eller servituts
rättshavare.
Beslut om fastställelse av arbetsplan
vare förfallet, där ej inom tre
år från utgången av det år, under
vilket beslutet vann laga kraft, vägens
sträckning blivit genom renstakning
eller eljest tydligt utmärkt å marken
och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga
skäl därtill äro, äger Konungen
föreskriva förlängning av giltighetstiden,
varje gång högst tre år.
32 §.
Å väg må ej utan länsstyrelsens
tillstånd förekomma upplag, grind
eller annan anordning, som bereder
olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.
Utan hinder av vad nu sagts md
ämnen, som erfordras för underhåll av
(Föreslagen lydelse.)
14 §.
Fråga om-----Konungens prov
ning
Ordnings-
och säkerhetsfrågor, så
ock vissa särskilt angivna frågor prövas
enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen,
väghållare, vägsynenämnd
eller kommunalnämnd.
15 §.
Innan väg---eller servituts
rättshavare.
Beslut om fastställelse av arbetsplan
vare förfallet, där ej inom fem
år från utgången av det år, under
vilket beslutet vann laga kraft, vägens
sträckning blivit genom renstakning
eller eljest tydligt utmärkt å marken
och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga
skäl därtill äro, äger Konungen
föreskriva förlängning av giltighetstiden,
varje gång högst tre år.
32 §.
Å väg må ej utan länsstyrelsens
tillstånd vidtagas åtgärd, som bereder
olägenhet för samfärdseln eller
väghållningen, eller förekomma grind,
upplag eller annan anordning, som
medför sådan olägenhet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.)
väg, därå uppläggas. Å vägbana må
dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens
underhåll. Upplag skall så anordnas,
att därigenom, såvitt möjligt,
olägenhet ej vållas samfärdseln och
vägens avvattning ej försvåras.
Tillstånd till ----av grinden.
Vad i —--riksförsvarets behov.
36 §.
Är för vinnande av fri sikt, för vägs
upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd
eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens
intresse sådan åtgärd,
äger vägsynenämnden, därest överenskommelse
med fastighetens ägare icke
kan träffas, besluta, att erforderliga
åtgärder må, på sätt i beslutet närmare
angives, vidtagas av väghållaren
på dennes egen bekostnad.
Uppkommer i anledning av beslut,
varom nu är sagt, avsevärd skada,
skall väghållaren gälda ersättning med
belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.
(Föreslagen lydelse.)
Tillstånd till----av grinden.
Utan hinder av vad i första stycket
sagts må å väg grävning eller liknande
åtgärd företagas och upplag eller
annan anordning förekomma, då så
erfordras för arbete, som utföres av
väghållaren, eller som avses i 40 §.
År i sådant fall erforderligt, att vägen
avstänges eller annan väsentlig trafikinskränkning
påbjudes, har väghållaren
att hos vederbörande myndighet
utverka beslut härom.
Vad i —--- riksförsvarets behov.
36 §.
År för vinnande av fri sikt, för vägs
upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd
eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens
intresse sådan åtgärd,
äger vägsynenämnden, därest överenskommelse
med fastighetens ägare icke
kan träffas, besluta, att erforderliga
åtgärder må, på sätt i beslutet närmare
angives, vidtagas av väghållaren
på dennes egen bekostnad. Uppkom
mer i anledning av beslutet avsevärd
skada, skall väghållaren gälda ersätt
ning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.
Föreligger behov att bortskaffa för
underhåll av väg hinderlig anordning
invid vägen, och kan ej överenskommelse
träffas med anordningens
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
ägare, skall vad nyss sagts äga motsvarande
tillämpning. Skada skall
dock ersättas, även om den ej är avsevärd.
40 §.
Om framdragande av elektriska led
ningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat:
41 §•
Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt,
skall å länets landsbygd fin
nas ett eller flera arbetslag med uppgift
att vid svåra snöfall biträda med
vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen
prövas oundgängligt för
att hålla väg öppen för samfärdseln.
Varje arbetslag tilldelas viss rågsträcka.
40 §.
Ej må någon inom område för väg
framdraga elektrisk ledning, ledning
för vatten eller annan därmed jämförlig
ledning utan väghållarens medgivande.
Väghållaren skall pröva, huruvida
arbetet må utföras, därest ej dylik
prövning lagligen skall ske i annan
ordning, samt meddela de föresktifter
beträffande arbetets bedrivande
och rätten till upplag eller annan
anordning, vilka utöver vad därom
kan vara särskilt bestämt erfordras
med hänsyn till samfärdseln och
väghållningen. Vad nu stadgats gäller
även arbete å redan framdragen
ledning.
41 §.
Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt,
skall å länets landsbygd finnas
ett eller flera arbetslag med uppgift
att vid svåra snöfall biträda med
vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen
prövas oundgängligt för
att hålla väg öppen för samfärdseln.
Länsstyrelsen tilldelar varje arbetslag
viss vägsträcka och fastställer antalet
medlemmar i arbetslaget. Ligger
sådan vägsträcka inom två eller
flera kommuner, bestämmer länsstyrelsen
det antal personer, som inom
varje kommun skall uttagas till arbetslaget.
För varje arbetslag skall finnas en
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.)
42 §.
Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen
utser erforderligt antal personer,
vilka ha hemvist eller stadigvarande
arbete på lämpligt belägna
fastigheter, som länsstyrelsen bestämmer.
Den, som---i arbetslag.
Vad nu sagts gäller dock ej
a) den som av ämbete eller allmän
tjänst är hindrad att tjänstgöra i
arbetslag;
b) den som i yrke eller anställning
skulle lida synnerligt förfång, om han
utkallas till tjänstgöring i arbetslag;
c) den som eljest uppgiver hinder,
vilket godkännes av länsstyrelsen.
För den —--upphör tjänst
göringsskyldigheten.
43 §.
Ägare eller brukare av fastighet
eller den, som är satt att företräda
ägaren eller brukaren, skall på anmodan
av länsstyrelsen eller den
länsstyrelsen förordnar föreslå, vem
eller vilka som böra uttagas för fastigheten.
I första hand böra föreslås
personer, vilka förklarat sig villiga att
tjänstgöra i arbetslaget.
Länsstyrelsen uttager i första
hand dem, som åtagit sig tjänstgörigsskyldighet
och som prövas därtill
lämpliga.
(F ör e sia g en lydelse.)
fogde jämte en ersättare, att vid förfall
för fogden tjänstgöra i dennes
ställe.
42 §.
Till medlemmar i arbetslag utser
kommunalnämnden fastställt antal
personer, vilka hava hemvist eller stadigvarande
arbete på lämpligt belägna
fastigheter, som kommunalnämnden
bestämmer.
Den, som---i arbetslag.
Vad nu sagts gäller dock ej
a) den som av ämbete eller allmän
tjänst är hindrad att tjänstgöra i
arbetslag;
b) den som i yrke eller anställning
skulle lida synnerligt förfång, om han
utkallas till tjänstgöring i arbetslag;
c) den som eljest uppgiver hinder,
vilket godkännes av kommunalnämnden.
För den —--upphör tjänst
göringsskyldigheten.
43 §.
Ägare eller brukare av fastighet
eller den, som är satt att företräda
ägaren eller brukaren, skall på anmodan
av kommunalnämnden eller
den kommunalnämnden förordnar föreslå,
vem eller vilka som böra uttagas
för fastigheten. I första hand böra
föreslås personer, vilka förklarat sig
villiga att tjänstgöra i arbetslaget.
Kommunalnämnden uttager i första
hand dem, som åtagit sig tjänstgö
rigsskyldighet och som prövas därtill
lämpliga.
Varje till arbetslag uttagen person
skall av kommunalnämnden genom rekommenderat
brev underrättas om uttagningen.
Meddelande om uttagnin
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.)
44 §.
Länsstyrelsen förordnar tills vidare
för fem år i sänder fogde för arbetslaget.
Fogde som tjänstgjort fem år är
ej skyldig att mottaga nytt förordnande.
Fogden vare pliktig
att på anmaning av vägförvaltningen
kalla arbetslagets medlemmar
till tjänstgöring,
att under vägförvaltningens överinseende
övervaka och leda fullgöran
det av de arbetsuppgifter, arbetslaget
fått sig förelagda, samt
att tillse att erforderliga åtgärder
vidtagas för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslaget.
Instruktion för---- av läns
styrelsen.
55 §.
Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden
jämte suppleant för envar
av dem förordnas av länsstyrelsen
för fyra år, räknat från utgången av
det år, då förordnandet meddelades. En
ledamot jämte suppleant för honom
utses för samma tid, inom vägnämndsområde
av vägnämnden samt i stad
eller stadsliknande samhälle av den
myndighet, som utövar dess beslutanderätt.
De två ledamöterna och
suppleanterna för dem skola vara
mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndons
område.
(Föreslagen lydelse.)
gen skall samtidigt tillställas vägförvaltningen,
fogden för arbetslaget och
ersättaren för denne.
44 §.
Länsstyrelsen förordnar tills vidare
för fem år i sänder fogde för arbetslaget
och ersättare för denne. Beslut
härom skall delgivas vederbörande
kommunalnämnd.
Har fogde eller ersättare tjänstgjort
fem år, är han ej skyldig att mottaga
nytt förordnande.
Fogden vare pliktig
att på anmaning av vägförvaltningen
kalla arbetslagets medlemmar
till tjänstgöring,
att under vägförvaltningens överinseende
övervaka och leda fullgörandet
av de arbetsuppgifter, arbetslaget
fått sig förelagda,
att hos kommunalnämnden föreslå
efterträdare till den som avgått ur
arbetslaget, samt
att, då han är hindrad tjänstgöra,
skyndsamt underrätta sin ersättare
därom.
Instruktion för---- av läns
styrelsen.
55 §.
Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden
jämte suppleant för envar
av dem förordnas av länsstyrelsen.
En ledamot jämte suppleant för
honom väljes, inom vägnämndsområde
av vägnämnden samt i stad eller
stadsliknande samhälle av den myndighet,
som utövar dess beslutanderätt.
De två ledamöterna och suppleanterna
för dem skola vara mantalsskrivna
och boende inom vägsynenämndens
område.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition m 39.
(Gällande lydelse.)
Avgår ordförande — — ■— den avgångne.
61 §.
Bryter någon —--- föreskrift
däri;
eller underlåter-----39 § tredje
stycket;
eller eftersätter — -— — honom
åligger;
eller underlåter — --sitt ställe,
straffes med — — —- trehundra
kronor.
63 §.
Uppföres byggnad i strid mot förbud,
som meddelats i eller med stöd
av 33 eller 34 §, äger överexekutor
meddela handräckning till rättelse i
vad sålunda olagligen skett. Beträffande
sådan handräckning gälla enahanda
bestämmelser, som äro stadgade
för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fall.
Varder förbud — — — om rättelse.
67 §.
Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens
beslut i fråga, som omförmäles
i denna lag, äger att över be
-
(Föreslagen lydelse.)
Ordförande, ledamöter och suppleanter
i vägsynenämnd utses under
januari eller februari månad året näst
efter det, varunder val av ledamöter i
vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra
år, räknat från och med den l mars
det år, förordnandet eller valet
skedde.
Avgår ordförande----den av
gångne.
61 §.
Bryter någon---föreskrift
däri;
eller underlåter---- — 39 § tredje
stycket;
eller eftersätter — — — honom
åligger;
eller underlåter —----sitt ställe;
eller förvägrar arbetsgivare eller
arbetsledare anställd nödig ledighet
för tjänstgöring i arbetslag, oaktat
ledigheten kunnat utan synnerlig
olägenhet ''medgivas,
straffes med — — -— trehundra
kronor.
63 §.
Uppföres byggnad eller utföres
ledningsarbete i strid mot förbud
eller annan föreskrift, som meddelats
i eller med stöd av 33, 34 eller 40 §,
äger överexekutor meddela handräckning
till rättelse i vad sålunda olagligen
skett. Beträffande sådan handräckning
gälla enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 §
utsökningslagen avsedda fall.
Varder förbud---— om rättelse.
67 §.
Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens
eller kommunalnämndens
beslut i fråga, som omförmäles i denna
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
slutet anföra besvär hos länsstyrelsen lag, äger att över beslutet anföra bes
enas t å femtonde dagen från det han svär hos länsstyrelsen. Besvären skola
erhöll del av beslutet. vara inkomna., beträffande beslut av
vägsynenämnden senast å femtonde
dagen och i fråga om beslut av kommunalnämnden
inom en månad från
det klaganden erhöll del av beslutet.
övergångsbestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1953.
Av länsstyrelse jämlikt äldre lag
meddelat beslut i fråga om arbetslag
skall gälla utan hinder av denna lags
ikraftträdande. Länsstyrelse skall i
god tid före den 1 januari 1953 tillställa
vederbörande kommunalnämnd,
erforderliga uppgifter om förefintliga
arbetslag.
Förordnande eller val av ordförande,
ledamot eller suppleant i vägsynenämnd
för tiden till och med den 31
december 1955 skall fortfarande gälla
till och med den 29 februari 1956. För
tiden därefter skall förordnande eller
val ske enligt den nya lagen.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och
länsvägsnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
19 §.
För sitt arbete åtnjuter envar av
vägnämndens ledamöter gottgörelse
(Föreslagen lydelse.)
19 §.
För sitt arbete åtnjuter envar av
vägnämndens ledamöter gottgörelse
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.)
av statsmedel med aderton kronor för
sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter
härutöver ett årligt arvode av
tvåhundra kronor. Ordföranden är
tillika berättigad till ersättning av
statsmedel för renskrivning, porton
och andra för uppdragets fullgörande
nödiga omkostnader för vägnämnden.
Ersättning må ej utgå för arvode till
biträde, som må hava av ordföranden
anlitats vid protokollsföring.
Ordföranden och —--— beräknas
traktamentsersättning.
Räkning å----av ordföranden.
(Föreslagen lydelse.)
av statsmedel med aderton kronor för
sammanträdesdag eller annan förrättningsdag.
Ordföranden åtnjuter härutöver
ett årligt arvode av tvåhundra
kronor. Ordföranden är tillika berättigad
till ersättning av statsmedel för
renskrivning, porton och andra för
uppdragets fullgörande nödiga omkostnader
för vägnämnden. Ersättning
må ej utgå för arvode till biträde,
som må hava av ordföranden anlitats
vid protokollsföring.
Ordföranden och---beräknas
traktamentsersättning.
Räkning å---— av ordföranden.
Denna lag träder i kraft den 1 jtdi
1952.
Förslag
till
Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).
Härigenom förordnas, att 5, 8, 10—14 och 20 §§ stadgan den 30 juni 1943
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
5 §•
Finner länsstyrelsen, att vägen
icke är av den betydelse, att den må
byggas såsom allmän, eller att företaget,
vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad,
att medel till detsamma
kunna påräknas under de närmaste
åren, skall ansökningen avslås,
(Föreslagen lydelse.)
5§-
Finner länsstyrelsen, att vägen
icke är av den betydelse, att den må
byggas såsom allmän, eller att företaget,
vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad,
att medel till detsamma
kunna påräknas under de närmaste
åren, skall ansökningen avslås,
1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1947: 332.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 39.
11
(Gällande lydelse.)
där ej annat föranledes av vad i andra
stycket sägs. Eljest skall frågan, om
företaget bör komma till stånd, prövas
vid uppgörande av flerårsplan för
arbeten av det slag, vartill företaget
hör, eller vid upprättande av sådant
förslag, som i 14 § avses. För sådant
fall skall länsstyrelsen, där fråga är
om annan väg än huvudväg, pröva,
huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,
att arbetsplan beträffande
detsamma bör omedelbart upprättas.
Avser ansökningen huvudväg,
hänskjutes frågan om företagets upptagande
i flerårsplan och om upprättande
av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Där synnerliga —--närmaste
åren.
8 §•
För att tjäna till ledning vid fördelningen
av de medel, som beviljas
för olika vägbyggnadsändamål, skola
för varje län i mån av behov upprättas
och fastställas
a) en femårsplan för nyanläggning
av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar;
b) en fyraårsplan för omläggningsoch
förbättringsarbeten på bygdevägar
och ödebygdsvägar;
c) en fyraårsplan för nyanläggning
av bygdevägar; samt
d) en fyraårsplan för nyanläggning
av ödebygdsvägar.
Fyraårsplanerna, skola förnyas vartannat
år.
(Föreslagen lydelse.)
där ej annat föranledes av vad i andra
stycket sägs. Eljest skall frågan, om
företaget bör komma till stånd, prövas
vid uppgörande av flerårsplan för
arbeten av det slag, vartill företaget
hör, eller vid upprättande av sådant
förslag, som i 14 § avses. För sådant
fall skall länsstyrelsen, där fråga är
om annan väg än huvudväg, pröva,
huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,
att arbetsplan beträffande
detsamma bör omedelbart upprättas.
Avser ansökningen huvudväg,
hänskjutes frågan om upprättande av
arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Där synnerliga---närmaste
åren.
8 §•
För att tjäna till ledning vid fördelningen
av de medel, som beviljas
för olika vägbyggnadsändamål, skola
för varje län i mån av behov upprättas
och fastställas flerårsplaner för
a) byggande av huvudvägar;
b) ombyggnad av bygdevägar och
ödebygdsvägar;
c) nyanläggning av bygdevägar;
d) nyanläggning av ödebygdsvägar;
e) byggande av broar; samt
f) vägbeläggningar.
Flerårsplan skall avse fem år och
förnyas vart tredje år. Påkallas av
särskilda fÖ7‘hållanden annan tid för
förnyandet, beslutar Konungen här
-
om.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(Gällande lydelse.)
10 §.
Femårsplan för huvudvägar utarbetas
särskilt för varje län av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, över
planen skola yttranden inhämtas från
vägnämnderna, länsvägnämnden och
länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därefter vidtagit
de jämkningar i förslaget, som må påkallas
av yttrandena, överlämnas
detta jämte yttrandena till Konungen
för prövning och fastställelse.
11 §•
Fyraurs plan upprättas av länsstyrelsen.
Före upprättandet införskaffas
från vägnämnderna uppgifter om
de vägföretag, som anses böra utföras
under den tid planen avser,
över planen skola vägnämndernas
och länsvägnämndens yttranden inhämtas.
Sedan länsstyrelsen vidtagit
de jämkningar i planen, som påkallas
av yttrandena, insändes denna
jämte yttrandena till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.
Finner styrelsen planen böra godtagas,
skall densamma av styrelsen
fastställas. Anses åter jämkningar i
planen erforderliga, hänskjutes frågan
till Konungens prövning.
12 §.
Fastställd flerårsplan — — — i
länskungörelserna.
13 §.
Fastställd flerårsplan ---- — väg
arbetenas
bedrivande.
Påkallas på grund av förändrade
förhållanden eller eljest ändring i
ordningen för företagens utförande
(Föreslagen lydelse.)
10 §.
Flerårsplan upprättas av länsstyrelsen.
Före upprättandet införskaffas
från vägnämnderna uppgifter om
de företag, som anses böra utföras
under den tid planen avser, över planen
skola vägnämndernas och länsvägnämndens
yttranden inhämtas. Sedan
länsstyrelsen vidtagit de jämkningar
i planen, som påkallas av yttrandena,
insändes denna jämte yttrandena
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.
Finner styrelsen planen böra godtagas,
skall densamma av styrelsen
fastställas. Anses åter jämkningar i
planen erforderliga, hänskjutes frågan
till Konungens prövning.
U §•
Fastställd flerårsplan —- — — i
länskungörelserna.
12 §.
Fastställd flerårsplan--- — väg
arbetenas
bedrivande.
Påkallas på grund av förändrade
förhållanden eller eljest ändring i
ordningen för företagens utförande
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 3!>.
(Gällande lydelse.)
eller eljest mera väsentlig avvikelse
från flerårsplan, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
efter länsvägnämndens
och länsstyrelsens hörande,
förordna härom, såvitt avser plan
soms fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I händelse av
meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall frågan hänskjutas till
Konungens prövning. År fråga om avvikelse
från flerårsplan, som fastställts
av Konungen, beslutar Konungen
härom.
Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat beslut om avvikelse
från flerårsplan skall genom styrelsens
försorg delgivas länsstyrelsen,
länsvägnämnden och vederbörande
vägnämnder, varjämte meddelande
om beslutet skall intagas i länskungörelserna.
14 §.
Med ledning av förslag, som uppgjorts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter länsvägnämndernas och
länsstyrelsernas hörande, bestämmer
Konungen eller, där Konungen så förordnar,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
de i flerårsplan ej upptagna
bro- och beläggningsarbeten, som
skola utföras med beviljade anslag.
20 §.
Länsstyrelsen bestämmer —• — —
vägnämndens ordförande.
Myndighet vars — -— — motsvarande
tillämpning.
(Föreslagen lydelse.)
eller eljest mera väsentlig avvikelse
från flerårsplan, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
efter länsvägnämndens
och länsstyrelsens hörande,
förordna härom, I händelse av
meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall frågan hänskjutas till
Konungens prövning.
13 §.
Beslut enligt 12 § andra stycket
om avvikelse från flerårsplan skall
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg delgivas länsstyrelsen,
länsvägnämnden och vederbörande
vägnämnder, varjämte meddelande
om beslutet skall intagas i länskun
görelserna.
14 §.
Med ledning av förslag, som uppgjorts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelscn
efter länsvägnämndernas och
länsstyrelsernas hörande, bestämmer
Konungen eller, där Konungen så förordnar,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
de i flerårsplan ej upptagna
företag, som skola utföras med beviljade
anslag.
20 §•
Länsstyrelsen bestämmer---—
vägnämndens ordförande.
Myndighet vars — — — motsva
rande tillämpning.
Kan företaget antagas bliva av betydelse
för närliggande stads eller an
-
14
Kvngl. Maj:ts proposition nr 39.
nät samhälles kommunikations förhållanden,
skall även staden eller samhället
underrättas om arbetsplanen.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1953.
Förslag''
till
Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 67 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
10 KAP.
67
Sedan erforderliga---angå
ende
företaget.
Utlåtandet skall---dylik av
gift.
Skola två---därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift om
anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg, skall, där
arbetets utförande åligger annan än
vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse,
att, innan sådant arbete
påbörjas, vederbörande vägingenjör
skall underrättas om tiden därför.
Yad nu sagts om anordnande eller
ändrande av vattenavlopp genom allmän
väg skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om åtgärd till skydd
för sådan väg.
§■
Sedan erforderliga--— angå
ende
företaget.
Utlåtandet skall---- dylik av
gift.
Skola två---därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift om
anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg, skall, där
arbetets utförande åligger annan än
vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse,
att, innan sådant arbete
påbörjas, medgivande, som avses i
40 § lagen om allmänna vägar, skall
inhämtas. Yad nu sagts om anordnande
eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om åtgärd
till skydd för sådan väg.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1953.
1 Senaste lydelse av fjärde stycket se SFS 1939:146.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
15
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsi''ädet ä Stockholms
slott den 9 mars 1951.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Yougt, Zetterberg, Nilsson, StrIng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Linghan.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och civildepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Nilsson, frågor om vissa ändringar i lagstiftningen om allmänna vägar samt
anför därvid följande.
Jämlikt bemyndigande den 14 februari 1947 tillkallade jag samma dag
särskilda sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet biträda med
utredning rörande möjligheterna av en decentraliserad handläggning av vissa
ärenden inom väg- och vattenbyggnadsverket.1 De sakkunniga — vilka antagit
benämningen 1947 års utredning rörande decentralisering inom väg- och
vattenbyggnadsverket — ha den 6 mars 1950 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1950:17). Betänkandet innehåller b'', a. förslag om ändring i vissa
delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (i fortsättningen
benämnd väglagen) och av stadgan samma dag (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan) samt om ändrad lydelse av 10 kap.
67 § vattenlagen. Yttranden ha inhämtats över betänkandet jämte därvid
fogade författningsförslag.
Riksdagen har i skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, anhållit om ändring av
55 § väglagen. Yidare har riksdagen i skrivelse den 2 juli samma år, nr 425,
hemställt om ändring av 11 § vägstadgan.
Dessutom ha inkommit framställningar den 6 februari 1945 från länsstyrelsen
i Örebro län om ändring av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om
vägnämnder och länsvägnämnder (i det följande benämnd vägnämndslagen)
samt den 15 april 1946 från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om viss ändring
i väglagen.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dessa frågor m. m.
Inledning.
När frågan om förstatligande av den allmänna väghållningen på landet
behandlades år 1942, framhölls bl. a., att den av vägtrafikens snabba utveck
1
De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren B. I.
Jansson jämte förbundssekreteraren i svenska vägarbetareförbundet E. Grahn, byråchefen
G. V. Hall, numera generaldirektören K.-G. M. Hjort, vägdirektören A. T. W. A. Mannerfelt
samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare V. J. Mattsson med numera
t. f. byråchefen A. Tånneryd som sekreterare.
16
Kungl. Maj-.ts proposition ur 39.
ling framtvingade högre standarden i fråga om vägbyggnad och vägunder
håll ställt ökade krav på administrativ, teknisk och ekonomisk kunnighet hos
väghållningsorganen. Därjämte hade de uppkomna administrativa, tekniska
och ekonomiska problemen av mera allmängiltig art medfört ökat behov av
enhetlighet i väghållningen. Till följd av utvecklingen hade vägarna vidare
upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse. Väghållningen hade i
stället alltmera blivit en hela landets gemensamma angelägenhet.
Den vid förstatligandet genomförda organisationen innebar — såsom 1947
års sakkunniga anmärkt — en viss centralisering till vägförvaltningen i länet
och även till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Hur långt denna centralisering
till vinnande av erforderlig enhetlighet skulle drivas, måste bedömas
med hänsyn till väntade förhållanden såväl under en övergångstid som därefter.
Vissa skäl talade för att centraliseringen i ett förstatligat vägväsende
till en början borde drivas längre än som måhända bleve erforderligt, då den
nya organisationen verkat en tid. Vid förstatligandet skulle nämligen upp
byggas en till stor del helt ny förvaltningsapparat, vilken skulle handha omfattande
uppgifter av skilda slag.
Den nya vägoiganisationens arbetsuppgifter kunde förutses till en början
bli i viss mån främmande för många befattningshavare inom organisationen,
vilka icke arbetat i statsförvaltningen, och som därför saknade närmare kännedom
om betingelserna för statlig verksamhet. Det ansågs på grund härav
nödvändigt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge ett jämförelsevis starkt
grepp över förvaltningen för att redan från början kunna leda denna in på
riktiga banor. Ävenså bedömdes det ur styrelsens synpunkt vara en fördel,
att styrelsen genom en sådan ordning bleve i tillfälle att ingående sätta sig
in i de många frågor, som kunde förväntas uppkomma.
I enlighet med vad nu anförts genomfördes i 1943 års lagstiftning om
allmänna vägar en stark centralisering. Denna lärer ock ha haft sitt berättigande
under en övergångstid.
Sedan den nya organisationen hunnit verka under några år, har emellertid
på olika håll -— bl. a. från riksdagens sida (jfr riksd. skr. nr 368/1946) —
gjorts gällande, att de lokala myndigheterna borde tilltros att i större utsträckning
under eget ansvar driva verksamheten inom sitt område. Likaså
har anförts, att hela vägadministrationen till följd av den centraliserade för
valtningen arbetade tungt, och att personalens tid i alltför stor utsträckning
toges i anspråk för skriftväxling till men för de huvudsakliga uppgifterna.
En decentralisering av förvaltningen vore därför ofrånkomlig, om man ville
vinna en effektiv ledning och kontroll av väghållningen.
I direktiven för 1947 års sakkunniga framhölls, att mycket omfattande
arbetsuppgifter på väg- och vattenbyggnadsväsendets område förelåge, och att
en kraftig ökning av dessa uppgifter vore att emotse, så snart dåvarande
krisförhållanden upphörde. I anslutning härtill påpekades angelägenheten
av en prövning snarast möjligt av förhållandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och de lokala organens arbetsuppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 17
De sakkunniga ha om sin inställning till detta spörsmål anfört bl. a.
följande.
För att väg- och vattenbyggnadsverket skall kunna arbeta effektivt är det
av betydelse att de olika instansernas befogenheter äro lämpligt avvägda,
Beslutanderätten i ett ärende bör icke förläggas till högre instans än ärendets
vikt kräver. Tilldelas lägre instanser större handlingsfrihet, skapas möjlighet
till snabbare avgöranden varjämte skriftväxlingen begränsas och dubbelarbete
undvikes. Erhålla de lägre instanserna större befogenheter och ökat
ansvar torde man i allmänhet även kunna påräkna ökat intresse och större
initiativkraft hos dem.
Å andra sidan får decentraliseringen icke föras så långt, att det sammanlagda
arbetet blir större än vid central handläggning utan att motsvarande
fördelar vinnas. Vissa ärenden äro vidare av den grundläggande och principbildande
karaktär att de kräva en central handläggning hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Till ärenden, vilka böra handläggas hos styrelsen, höra också sådana mera
omfattande specialuppgifter som t. ex. granskning eller upprättande av sådana
arbetsritningar till broar, som icke följa standardritningar, upprättande av
arbetsritningar till flygplatser, slutlig granskning av kostnader för städernas
arbeten m. m.
Behovet av enhetlighet har anförts som ett skäl för att vissa andra arbeten
böra handläggas centralt hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I den mån
den centrala myndigheten kan leda och följa verksamheten genom att utfärda
normer och förrätta inspektioner, torde det emellertid vara möjligt att
utan åsidosättande i nämnvärd grad av enhetligheten decentralisera dylika
ärenden till de lokala myndigheterna. Därvid måste dock förutsättas, att
dessa samråda med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i tveksamma fall.
De sakkunniga ha vidare yttrat, att de senare årens krisförhållanden visserligen
medfört en betydande inskränkning av väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet, men att de sakkunniga utgått ifrån att dessa förhållanden vore
av övergående art och vid behandlingen av decentraliseringsspörsmålet i görlig
mån bortsett från de särskilda omständigheter, vilka sammanhängde med
inskränkningen. Spörsmålen hade sålunda behandlats med tanke på de förhållanden,
som kunde beräknas råda vid normal omfattning av verksamheten.
I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna inom väg- och vattenbyggnadsverket
ha de sakkunniga framlagt vissa förslag i decentraliserande riktning.
Dessa förslag torde komma att beaktas vid beredningen av föreslagen
ny instruktion för verket.
De sakkunniga ha även behandlat decentraliseringsspörsmål, som beröra
jämväl andra organ än väg- och vattenbyggnadsverket. Sålunda ha de undersökt
möjligheterna för viss decentralisering från Kungl. Maj:t till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt från denna till länsstyrelsen. Därjämte har
övervägts, huruvida prövningen av vissa ärenden, som nu handläggas av länsstyrelsen,
lämpligen skulle kunna överflyttas till kommunala myndigheter
resp. vägförvaltningen.
Härvid ha de sakkunniga anfört, att den prövning av ansökningar om tillstånd
till ledningsarbete i väg, vilken enligt praxis för närvarande utövades av
länsstyrelsen, i stället borde tillkomma väghållaren (vägförvaltningen resp.
2—r.8G st Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
motsvarande kommunala myndighet). Uppgiften att uttaga medlemmar i arbetslag
för vinterväghållning på landet syntes vidare lämpligen kunna överflyttas
från länsstyrelsen till kommunalnämnd. Slutligen borde reglerna om
upprättande och fastställande av flerårsplaner jämkas, så att man erhölle
större enhetlighet och en i viss mån decentraliserad handläggning.
I enlighet härmed ha i de sakkunnigas förslag upptagits jämkningar i
väglagens bestämmelser om behandling av vägfrågor, om ordnings- och säkerhetsföreskrifter,
om arbetslag för vinterväghållning på landet samt om ansvar
m. m., i vägstadgans föreskrifter om förberedande utredning rörande
behovet av allmän väg och om upprättande av flerårsplaner m. m. ävensom i
vattenlagens stadganden om syneförrättning. Härtill anknytas förslag om
följdändringar i vissa administrativa författningar.
De sakkunniga ha i anslutning till de av dem framlagda förslagen upplyst,
att åtskilliga decentraliseringsåtgärder, vilka de sakkunniga under sitt arbetes
gång diskuterat och funnit lämpliga, redan genomförts av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, då så kunnat ske utan avbidan på det slutliga utredningsresultatet.
över de sakkunnigas betänkande jämte därvid fogade författningsförslag
ha efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, svenska vägföreningen, länsvägnämndernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska byggnadsentreprenörföreningen, kungliga automobilklubben
och svenska vägarbetareförbundet.
Över länsstyrelsens i Örebro län framställning den 6 februari 1945 har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlåtit sig. Yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning den 15 april 1946 har avgivits av vägmarksersättningssakkunniga.
För närmare kännedom om 1947 års sakkunnigas förslag får jag i stort
sett hänvisa till betänkandet. I den mån så erfordras skall jag dock här —
i vederbörligt sammanhang — kort redovisa förslagen och yttranden däröver.
Remissorganen ha genomgående funnit de i betänkandet förordade åtgärderna
i stort sett väl avvägda och ägnade att i sin män bidraga till önskvärd
förenkling och effektivisering av det allmänna vägväsendet. De erinringar,
som framkommit mot förslagen, gälla i regel blott enstaka detaljer
i dessa.
För egen del anser jag de sakkunnigas förslag vara i princip väl ägnade att
läggas till grund för ändrad lagstiftning. Vissa jämkningar torde dock erfordras.
Vidare anser jag, att man nu bör genomföra de förslag, vilka framförts i
riksdagens skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, samt i framställningarna den 6
Eungl. Maj:ts proposition nr 39. 19
februari 1945 av länsstyrelsen i Örebro län och den 15 april 1946 av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Däremot anser jag tillräckliga skäl ej föreligga att vidtaga den författningsändring,
som avses i riksdagens skrivelse den 2 juli 1948, nr 425.
I enlighet med vad nu sagts ha inom kommunikationsdepartementet utarbetats
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder;
3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan); samt
4) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
I fråga om den närmare innebörden av departementsförslagen må anföras
följande.
Förslaget till ändring i väglagen.
Om behandling av vägfrågor.
14 §.
För närvarande gäller, att ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt
angivna frågor skola enligt vad i väglagen sägs prövas av länsstyrelsen
eller av vägsynenämnd.
Enligt departementsförslaget skall väghållare pröva frågor om ledningsarbete
i väg (32 och 40 §§) samt kommunalnämnd uttaga arbetslag för vinterväghållningen
på landet (42 §). Med hänsyn härtill torde, såsom de sakkunniga
förordat, väghållare och kommunalnämnd böra tilläggas i 14 § andra
stycket.
15 §.
Enligt gällande lydelse av 15 § första stycket skall arbetsplan för väg fastställas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen.
Om de båda myndigheterna icke äro ense, skall ärendet hänskjutas till Kungl.
Maj:ts prövning.
De sakkunniga ha i frågan, huruvida i decentraliseringssyfte det borde
överlämnas åt länsstyrelserna att fastställa arbetsplan, gjort följande uttalande.
Enligt utredningens mening innesluter fastställelse av arbetsplan avgörande
av så viktiga tekniska frågor, att den icke kan undandragas den centrala
tekniska myndigheten. Detta gäller oaktat arbetsplanerna upprättas eller
granskas vid vägförvaltningarna, vilka ha tillgång till teknisk personal. Rättsverkningarna
av fastställelsebesluten enligt nu gällande lag tala också för en
enhetlig prövning av ärendena, vilket ernås genom det nuvarande handläggningsförfarandet.
Under åberopande härav ha de sakkunniga funnit, att någon ändring i det
nuvarande handläggningsförfarandet icke bör företagas.
20
Kungl. May.ts proposition nr 39.
I likliet med de sakkunniga anser jag det icke vara lämpligt att — såsom
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län samt vägföreningen
ifrågasatt — överlämna fastställandet av arbetsplaner till länsstyrelserna.
Enligt 15 § andra stycket har beslut om fastställande av arbetsplan en
giltighetstid av tre år. De sakkunniga ha ej föreslagit någon ändring härutinnan.
Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen har uttalat sig för en förlängning av giltighetstiden
och därvid anfört följande.
Vägförstatligandekommittén framhöll såsom motivering för en sådan kort
giltighetstid, att vid dröjsmål med utförande av vägföretag förhållandena
ofta förändrade sig, så att den fastställda sträckningen icke längre vore den
lämpligaste. Hittills har dock icke något fall inträffat, där beslut om fastställelse
av sådant skäl icke kunnat förlängas. Därjämte har efter vägförstatligandet
tillkommit den omständigheten, att väg- och vattenbyggnadsverket
numera skall hålla en investeringsplan med relativt stort antal förslag förberedda
för igångsättning. En giltighetstid av tre år beträffande i denna plan
ingående företag är en alltför kort tidrymd.
Styrelsen har förordat, att tiden måtte utökas till förslagsvis fem år och
häremot svarande ändring i 15 § vidtagas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmält liknande mening.
Yad sålunda anförts synes vara värt beaktande. 15 § andra stycket torde
därför böra ändras därhän, att beslut om fastställelse av arbetsplan skall gälla
fem år med möjlighet till förlängning på högst tre år i sänder.
Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
32 §.
Enligt 32 § första stycket väglagen i dess nuvarande lydelse må ej å väg
utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning,
som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Samma paragrafs
andra stycke innehåller följande undantagsbestämmelse.
Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av
väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,
att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens
avvattning ej försvåras.
Paragrafen innehåller ytterligare två stycken. Om dessa är ej här fråga.
40 § väglagen hänvisar till vad om framdragande av elektriska ledningar å
eller utmed väg är särskilt stadgat. Härmed avses bl. a. stadgan den 5 maj
1939 (nr 200) om. elektriska starkströmsanläggningar och kungörelsen den 14
januari 1944 (nr 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och
andra svagströmsledningar.
I övrigt saknar väglagen bestämmelser om ledningsarbete i väg. Däremot
finnas i vattenlagen vissa stadganden Om framdragande inom vägområde av
ledningar för vatten (se bl. a. 7 kap. 7 § och 8 kap. 5 § vattenlagen).
21
Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.
Ansökningar om tillstånd till ledningsarbete i väg bruka upptagas av länsstyrelse
och därvid anses vara att hänföra under 32 §. I länsstyrelsens beslut
bruka intagas tekniska anvisningar för arbetets utförande, föreskrifter med
hänsyn till samfärdseln samt bestämmelser om ledningsägarens ekonomiska
förpliktelser gentemot väghållaren.
Vissa länsstyrelser ha uttalat önskemål om att länsstyrelserna skulle befrias
från bestyret med ärenden, som här avses, och att vägförvaltningarna
i stället skulle bli beslutande. Även vägförvaltningar lia framfört sådana
önskemål.
De sakkunniga ha framhållit, att ledningsarbeten i väg vore fullt jämförliga
med vissa väghållningsarbeten, t. ex. arbeten med utförande av vägtrummor.
Sålunda erfordrades för ledningsarbeten i de flesta fall grävning
i vägen samt anordnande av upplag och vidtagande av andra åtgärder,
som kunde vara till olägenhet för samfärdseln. I fråga om väghållningsarbete
vore det — oaktat väglagen saknade uttryckliga bestämmelser om
rätt för väghållaren att för väghållningen göra t. ex. ingrepp i vägen —
enligt stadgad praxis väghållaren (ej länsstyrelsen), som beslutade, huru
arbetet skulle bedrivas samt upplag och dylikt anordnas. Detsamma syntes
gälla, om väghållaren skulle bygga ledning för vatten genom vägen.
Enligt de sakkunnigas mening borde det nyss angivna förfarandet med fördel
kunna tillämpas jämväl då fråga vore om ledningsarbete, som skulle utföras
av annan än väghållaren. Väghållaren hade ju till huvuduppgift att tillse, att
vägarna vore i det skick, som fordrades för samfärdseln, och han finge därför
anses representera just den sakkunskap och det omdöme, som förutsattes
för här avsedda ärenden. Dessa borde fördenskull överflyttas från länsstyrelsen
till väghållaren (vägförvaltningen resp. motsvarande kommunala myndighet)
.
I enlighet härmed ha de sakkunniga föreslagit ändringar i 32 och 40 §§
väglagen samt 10 kap. 67 § vattenlagen.
I fråga om 32 § väglagen ka de sakkunniga föreslagit, att paragrafens
andra stycke måtte strykas och efter det nuvarande tredje stycket infogas ett
nytt stycke så lydande:
Utan hinder av vad i första stycket sagts må å väg upplag eller annan
anordning förekomma och grävning eller liknande åtgärd företagas, då så
erfordras för arbete, som utföres av väghållaren, eller för arbeten som avses
i 40 §. Erfordras i fall, som här avses, att vägen avstänges eller att annan
väsentlig trafikinskränkning påbjudes, har väghållaren att hos vederbörande
myndighet utverka beslut härom.
För 40 § har föreslagits sådan lydelse, att den som inom område för allmän
väg vill framdraga elektrisk ledning, ledning för vatten eller annan däi''- med jämförlig ledning eller utföra arbete å redan framdragen sådan ledning,
skall göra ansökan härom hos väghållaren före arbetets början, samt att för
arbetets bedrivande m. m. skola -—- utöver vad som kan vara särskilt bestämt
(exempelvis i stadgan om starkströmsledningar) — gälla de föreskrifter, som
med hänsyn till samfärdseln och väghållningen meddelas av väghållaren.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
I 10 kap. 67 § vattenlagen har nuvarande stadgande om underrättelse till
vederbörande vägingenjör ersatts med en hänvisning till 40 § väglagen.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna
överflyttningen av ifrågavarande ärenden från länsstyrelsen till vägförvaltningen.
Länsstyrelsen har därvid anmärkt, att det stundom kunde finnas
anledning att bedöma dessa ärenden även ur andra synpunkter än väghållarens.
I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län ha tillagt, att de sedan
någon tid försöksvis i viss omfattning tillämpat det av de sakkunniga förordade
förfarandet, och att detta visat sig slå väl ut.
För egen del finner jag de sakkunnigas förslag kunna godtagas med viss
ur lagteknisk synpunkt påkallad jämkning i 32 §.
36 §.
Enligt 33 § väglagen får utmed väg upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten, ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma
på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Vidare får i närheten
av väg ej utan sådant tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling
på vägen.
Det kan stundom för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande, för hindrande
av snösamling å väg eller eljest i trafiksäkerhetens intresse erfordras,
att träd eller buske borthugges eller träd kvistas. Om så är fallet och överenskommelse
med fastighetens ägare icke kan träffas, äger — enligt gällande
lydelse av 36 § väglagen — vägsynenämnden besluta, att väghållaren må på
egen bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder på sätt i beslutet närmare angives.
Vidare stadgas, att om sådant beslut föranleder avsevärd skada, väghållaren
skall gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin framställning den 15 april 1946
anfört följande.
Det förekommer på många håll, att en allmän väg endast utgöres av vägbana
och att alltså diken, slänter och andra dylika anordningar saknas. Likaledes
förekommer det, att ägaren till angränsande mark har stängsel (staket
eller häck) eller annan anordning (ex. pump eller stolpe med brevlåda) i omedelbar
närhet av eller i själva gränsen till vägen.
Sådan anordning kan i hög grad försvåra och till och med omöjliggöra ett
riktigt bedrivande av snöplogning å vägen samt även verka hindrande för
väghållningen i övrigt. Fordringarna på snöplogning äro numera avsevärt
större än för endast några år sedan. Trafiken är ofta av den omfattning, att
den kräver att hela vägbanan är fri från hindrande snövallar. Men även med
hänsyn till vägens bestånd och väghållningen i övrigt kräves, att snövallar
icke förekomma å vägen; dels medföra dessa — särskilt å belagd väg — risk
för olikformiga rörelser i vägbanan med därav följande sprickbildningar och
sättningar, och dels äro snövallarna hindrande vid den på våren började hyv
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
lingen och övriga skötseln av vägen. För att snöplogningen skall kunna ske
på rätt sätt erfordras därför relativt stort utrymme vid sidan av vägbanan
för snöplogens »vingar». Även barmarksunderhållet kräver för sitt rätta
bedrivande, att därvid använda maskiner — såsom hyvlar och kantavskärare
— kunna framföras utan hinder av i vägbanans gräns eller nära därintill placerade
anordningar av det slag här avses.
Enligt nu gällande lagstiftning torde emellertid en markägare vara oförhindrad
att bibehålla eller uppsätta stängsel (eller annan här avsedd anordning),
som icke är till annan olägenhet för vägväsendet än att det försvårar
väghållningen. 33 och 36 §§ lagen om allmänna vägar — vilka äro de lagrum
som kunde tänkas tillämpliga — torde nämligen icke avse det fall, varom
här är fråga. Ej heller lärer man kunna antaga, att väghållaren skulle med
stöd av sin vägrätt kunna förhindra dylika anordningar. (Att vägrätt icke
skulle kunna åberopas i de fall då väghållaren innehar vägen med äganderätt
synes uppenbart.) För att möjliggöra för väghållaren att, då godvillig överenskommelse
därom icke kan träffas, få bort dylika för väghållningen hindrande
anordningar torde därför erfordras lagändring.
Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt om ändring
av väglagen.
V ägmarksersättningssakkunniga ha i sitt remissyttrande inledningsvis anmärkt,
att — vid nyanläggning av väg — med hänsyn till vägbanans underhåll
och bestånd gränslinjen mellan väg och intilliggande område syntes
som regel böra förläggas på visst avstånd från den yttre kanten av för vägen
särskilt utförda anordningar. Ffärigenom skulle även vinnas, att stängsel ej
finge uppsättats närmare vägbana än i gränslinjen. Denna allmänna regel
förefölle kunna tillämpas utan ändring av eller tillägg till väglagen, eftersom
den enbart utgjorde en tolkning av väglagens stadgande om för vägen
erforderlig mark. — Vad åter anginge äldre vägar syntes rådande förhållanden
böra i princip respekteras, enär den nyss antydda regelns tillämpning
även på sådana vägar skulle medföra krav på och nödvändiggöra upplåtelse
av ytterligare vägmark i relativt stor omfattning.
I fortsättningen ha de sakkunniga emellertid vitsordat, att väghållningen
på äldre vägar uppenbarligen — särskilt då vägområdet utgjordes av enbart
själva vägbanan — kunde i hög grad försvåras genom olika slags anordningar
utförda av markägare i omedelbar närhet av eller i gränsen till vägbanan.
Härom ha de sakkunniga närmare anfört följande.
Utöver vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin föreliggande hemställan
framhållit vilja de sakkunniga erinra om att de till stort antal utmed allmänna
vägar placerade s. k. mjölkborden ofta äro till synnerligt men för den
maskinella väghållningen, särskilt vintertid. Väghållaren kan givetvis förhindra
att mjölkbord uppsättas å vägområdet och vid nyare vägar kan väghållaren
därför i regel tillse att mjölkborden placeras så långt från vägbanan
att de inte utgöra hinder för snöplogar, hyvlar o. dyl. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat lär det relativt ofta förekomma att vägförvaltningarna —
med hänsyn till markägarnas intresse av att mjölkhämtningen skall kunna
ske på ett tids- och arbetsbesparande sätt — träffa avtal med markägarna
varigenom dessa tillåtas att inom vägområdet men på tillräckligt avstånd från
den egentliga vägbanan uppsätta sina mjölkbord. Ett sådant förfarande synes
ur alla synpunkter vara lämpligt. Då fråga är om äldre vägar utan diken
24
Kungl. May.ts proposition nr 89.
där vägområdet utgöres av enbart själva vägbanan kan väghållaren icke förhindra
att mjölkbord placeras i vägbanans kant vilket medför svårigheter för
väghållningen särskilt vid snöplogning. Skador uppstå ofta å såväl mjölkbord
som vägmaskiner och redskap.
Allteftersom nyttjandet av maskiner inom vägunderhållet ökar och större
maskiner komma till användning erhålla hithörande spörsmål ökad vikt. För
ett effektivt bedrivande av underhållsarbetet torde det vara nödvändigt att,
då anordningar av här omförmält slag utgöra hinder för arbetet, åtgärder
kunna vidtagas för deras bortskaffande. I de allra flesta fall torde detta
liksom hittills kunna ske genom frivillig uppgörelse med markägare eller
rättsägare. Endast om sådan uppgörelse icke kan träffas behöver tvångsförfarande
tillgripas.
De sakkunniga ha upptagit spörsmålet om vilka tvångsåtgärder som borde
ifrågakomma. De sakkunniga ha därvid först behandlat det fall, att med
hänsyn till vägbanans underhåll och bestånd stadigvarande behov av mark
invid det befintliga vägområdet föreligger.
Enligt de sakkunniga skulle i detta fall bortskaffandet av här avsedda slags
anordningar i verkligheten innebära, att markägaren ginge förlustig möjligheten
att nyttja ifrågavarande mark. Anledning syntes icke föreligga att för
sådant fall tillämpa annan ordning än då mark löstes i samband med väganläggning.
Väghållaren borde sålunda lösa den erforderliga marken med
vägrätt. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att arbetsplan upprättades
och fastställdes, varigenom ifrågavarande område hänfördes till vägen och
väghållaren erhölle rätt att mot lösen taga marken i anspråk. Enligt de sakkunnigas
mening skulle därvid i de flesta fall sådan förenklad handläggning
av arbetsplanen kunna ske, som avsåges i 26 § vägstadgan. Ändring av eller
tillägg till väglagen borde därför ej här erfordras.
De sakkunniga ha därefter upptagit det fall, att visserligen stadigvarande
behov av mark invid vägområdet icke föreligger för väghållaren, men att för
väghållningen hinderlig anordning å marken behöver bortskaffas. Det borde
då lämpligen ankomma på vägsynenämnd att besluta, huruvida och på vad
sätt anordningen skulle bortskaffas. Om markägare i anledning av sådant
beslut skulle tillfogas skada, borde ersättning gäldas av väghållaren med belopp
som bestämdes av vägsynenämnd en. För skapande av sådan möjlighet
borde tillägg göras till 36 § väglagen.
Departementschefen.
Såsom i styrelsens framställning och de vägmarksersättningssakkunnigas
yttrande framhållits, kunna anordningar, varom här är fråga, särskilt för
vinterväghållningen medföra betydande svårigheter. Där frivillig uppgörelse
ej kan nås, torde väghållaren därför böra kunna tvångsvis få sådana anordningar
bortskaffade. Den enda möjlighet, som i sådant hänseende för närvarande
står till buds, torde vara, att väghållaren förvärvar erforderlig mark
genom expropriation eller genom upprättande och fastställelse av arbetsplan.
Denna möjlighet synes vara tillfyllest för det fall, att väghållaren har stadigvarande
behov av den mark varom fråga är. Däremot torde det, om sådant
behov icke föreligger, varken från allmän synpunkt eller med hänsyn till
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ägarens intresse kunna anses ändamålsenligt med så vidlyftiga ocli ingripande
åtgärder, som nyss sagts, blott för att väghållaren skall kunna få bort
exempelvis en stolpe med brevlåda. För sådant fall föreligger behov av en
enklare lösning. Yad de sakkunniga i denna del föreslagit förefaller praktiskt.
Till 36 § torde följaktligen böra göras sådant tillägg, som de sakkunniga
förordat. Skada bör ersättas, även om den ej är avsevärd.
Beslut av vägsynenämnd om åtgärder, som här avses, bör naturligen utformas
sä, att väghållarens syfte utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång
och olägenhet för fastighetens ägare. Det kan i sådant hänseende ibland
vara lämpligt, att till ett medgivande att borttaga viss anordning knytes
exempelvis föreskrift för väghållaren att — om fastighetsägaren så önskar —
uppsätta anordningen på annan plats. Uttryckligt stadgande härom synes dock
ej erforderligt.
40 §.
I denna del hänvisas till framställningen under 32 §.
Om arbetslag för vintervägkållning på landet.
41—44 §§.
Enligt 41 § i dess nuvarande lydelse skall — därest länsstyrelsen prövar
det erforderligt — å länets landsbygd finnas ett eller flera arbetslag med
uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen
prövas oundgängligt för att hålla väg öppen för samfärdseln.
Varje arbetslag skall tilldelas viss vägsträcka.
Till 41 § anknyta detaljbestämmelser i bl. a. 42—44 §§.
1947 års sakkunniga ha inledningsvis anfört följande.
Erfarenheten har visat, att länsstyrelsernas arbete med att namneligen uttaga
de personer, som skola ingå i arbetslag, är av betydande omfattning. En
förenkling i uttagningsförfarandet, innebärande jämväl en avlastning av länsstyrelserna,
kan dock ernås, därest kommunerna anförtros att i stället för
länsstyrelserna uttaga de personer, som skola ingå i arbetslag. Den väsentliga
fördelen med en dylik ändring skulle vara, att den lokala kännedomen om
personer och andra förhållanden, som vederbörande kommunala organ besitter,
kunde direkt utnyttjas vid uttagningen i stället för att landsfiskalen eller
annan tjänsteman först inhämtar på denna kännedom grundade upplysningar
och sedermera vidarebefordrar dessa till länsstyrelsen.
I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att åt kommunerna även i
andra sammanhang tillagts befogenhet att uttaga tjänstepliktiga. Vidare ha
de sakkunniga uttalat, att av dem företagna undersökningar tydde på att en
decentralisering från länsstyrelserna till kommunerna ej skulle medföra
nämnvärd arbetsbörda eller kostnader för kommunerna. Visserligen kunde
av principiella skäl erinran göras däremot, att landskommunerna finge befattning
med och vissa kostnader för den allmänna väghållningen. Dessa skäl
borde dock icke utgöra hinder för en förenkling av uttagningen till arbetslag.
De sakkunniga lia föreslagit sådan ändring av 41—44 §§, att uttagningsbestyren
i fråga överflyttas från länsstyrelsen till kommunalnämnden. Här
-
26 Kungl. Maj:ts pi oposition nr 39.
jämte innefatta ändringarna vissa delvis av överflyttningen betingade detaljföreskrifter.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län ha anmält tvekan om
lämpligheten av de sakkunnigas förslag och därvid upplyst, att deras arbete
med uttagningen vore av ganska ringa omfattning.
I övriga remissyttranden har de sakkunnigas förslag i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
I fråga om förslagets detaljer har erinran gjorts blott av länsstyrelsen i
Malmöhus län, vilken ej funnit erforderligt att — såsom de sakkunniga
föreslagit — ålägga kommunalnämnden att underrätta vägförvaltningen om
uttagning till arbetslag. Länsstyrelsen har därvid anfört, att i de säkerligen
sällsynta fall, då vägförvaltningen behövde tillgång till uppgifterna i
en förteckning över arbetslaget, vilken kommunalnämnden enligt förslaget
skulle föra, dessa uppgifter lätt kunde erhållas genom hänvändelse till
nämnden.
Enligt min mening skulle genomförandet av de sakkunnigas förslag för
ett flertal länsstyrelser medföra en betydande arbetsbesparing. Denna fördel
torde dessutom kunna vinnas utan att kommunalnämnderna nämnvärt betungas.
Med hänsyn härtill vill jag i princip ansluta mig till förslaget.
Vad åter angår förslagets’ detaljer vill jag — i anledning av vad länsstyrelsen
i Malmöhus län anfört — framhålla, att det bl. a. för kontroll av uttagningen
till arbetslag synes vara av visst värde, att vägförvaltningen erhåller
meddelande om sådan uttagning. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande
underrättelseplikt lärer bli föga betungande för kommunalnämnden,
synes mig den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen härom böra bibehållas.
Jämväl i övrigt förefalla de i sakkunnigförslaget upptagna stadgandena
lämpliga.
Om vägsynenämnd.
55 §.
Enligt 9 § vägnämndslagen väljas ledamöter och suppleanter i vägnämnd
för en tid av fyra år, räknat fr. o. m. den 1 januari året näst efter det, då
valet skedde. Valet skall förrättas i december månad. Tjänstgöringstiden för
de första vägnämnderna efter vägväsendets förstatligande utgick den 31
december 1947.
Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd skola jämlikt 22 § samma
lag förordnas resp. väljas under januari eller februari månad året näst efter
det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år,
räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet skett.
55 § väglagen föreskriver, att vägsynenämnd liksom vägnämnd skall utses
för en tid av fyra år, räknat från utgången av det år, då ledamöterna utsetts.
Tjänstgöringstiden för de första vägsynenämndema utgick den 31 december
1947.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Såväl i länsvägnämnd som i vägsynenämnd skall en ledamot ock suppleant
för honom utses av vägnämnden (21 § vägnämndslagen och 55 § väglagen).
I en år 1948 väckt motion (II: 231) anfördes bl. a., att då tjänstgöringstiden
för vägnämnd och vägsynenämnd sammanfölle, den avgående vägnämnden
komme att utse ledamot i vägsynenämnden för den efterföljande fyraårsperioden.
Ehuru av vägnämnd vald ledamot av vägsynenämnd icke samtidigt
behövde vara ledamot av vägnämnd, förefölle det lämpligt, att den
vägnämnd, som tjänstgjorde under viss period, utsåge ledamot av vägsynenämnden
för samma period. På grund härav hemställdes, att riksdagen för
sin del måtte antaga sådan ändring av 55 § väglagen, att ordförande, ledamöter
och suppleanter i vägsynenämnd utsåges under januari eller februari
månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum,
för en tid av fyra år räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet ■
skett.
Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 56) i anledning av motionen,
att enligt förarbetena till 1943 års väglagstiftning avsikten syntes ha varit, att
samtliga på vägnämnd ankommande val skulle förrättas av den nyvalda vägnämnden.
Detta hade även kommit till uttryck i vägnämndslagen. Avfattningen
av 55 § väglagen gåve emellertid närmast vid handen, att det vore den
avgående vägnämnden, som skulle välja ledamot i vägsynenämnden för nästkommande
fyraårsperiod. Principen, att på vägnämnd ankommande val
skulle förrättas av nyvald vägnämnd, borde enligt utskottets mening komma
till uttryck jämväl i fråga om val till vägsynenämnd. Utskottet ville därför
biträda det i motionen framlagda förslaget.
Riksdagen har i sin skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, anmält, att riksdagen
fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet anfört.
Den av riksdagen förordade lagändringen bör enligt min mening genomföras
nu.
Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.
61 §.
I enlighet med de sakkunnigas förslag, som i denna del lämnats utan
erinran, torde i väglagens ansvarsstadganden böra införas bestämmelse om
straff för arbetsgivare eller arbetsledare, som utan godtagbar anledning förvägrar
anställd person nödig ledighet för tjänstgöring i arbetslag.
Härjämte synes vad nu finnes stadgat om ansvar å fogde för arbetslag böra
utsträckas till att gälla jämväl ersättare för fogde.
67 §.
Såsom de sakkunniga förordat bör don, som av kommunalnämnd uttagits
till arbetslag för vinterväghållningen, kunna hos länsstyrelsen besvära sig
över nämndens beslut. Stadgande härom kan enligt min mening lämpligen inarbetas
i 67 §.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Övergångsbestämmelser.
Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1952.
I fråga om arbetslag synes, såsom de sakkunniga anfört, erfordras en övergångsbestämmelse
motsvarande 80 §. Likaså torde det nya stadgandet i 55 §
påkalla en övergångsbestämmelse.
Särskilda anmärkningar.
De sakkunniga ha även haft under övervägande, huruvida ändringar borde
vidtagas i väglagens bestämmelser om förändring av enskild väg till allmän,
om inrättande av särskild vinterväg och om indragning av väg. I sakkunnigförslaget
ha ej medtagits några sådana ändringar.
Som skäl för bibehållande av gällande regler om förändring av enskild väg
. till allmän och om inrättande av särskild vinterväg ha de sakkunniga anfört,
att hithörande frågor borde avgöras enligt enhetliga grunder, och att följaktligen
prövningen borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess
egenskap av central myndighet. De enhetliga bedömningsgrunderna uteslöte
icke hänsynstagande till speciella förhållanden i olika landsdelar. Att länsstyrelsen
enligt 14 § väglagen vore medbeslutande utgjorde nämligen en
garanti för att de lokala intressena bleve tillgodosedda.
Ifråga om indragning av väg ha de sakkunniga hänvisat till att — såsom
jag under 15 § antytt — enligt deras mening någon förändring i fråga om
handläggningen av ärenden rörande upprättande och fastställelse av arbetsplan
icke borde ske. De sakkunniga ha i anslutning härtill yttrat följande.
Frågor om indragning av väg uppkomma väsentligen endast i samband
med vägomläggning. Vid beslut om fastställelse av arbetsplan för vägomläggning
bör den myndighet, som meddelar beslutet, taga ställning till frågan,
huruvida de delar av den gamla vägen, som icke sammanfalla med den nya
vägens sträckning, skola bibehållas såsom allmän väg. Det får även anses
rimligt, att markägare och andra av vägomläggningen berörda, samtidigt med
att beslutet om vägens omläggning delgives dem, få besked om huruvida
gamla vägen skall bibehållas såsom allmän eller indragas.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs och Västmanlands
län samt vägföreningen ha ifrågasatt, att de nu redovisade frågorna helt eller
delvis decentraliseras till länsstyrelsen.
För min del biträder jag de sakkunnigas uppfattning. Jag har därför icke
velat föreslå decentralisering av de nu ifrågavarande ärendena.
Förslaget till ändring av 19 § vägnämndslagen.
Enligt 19 och 24 §§ vägnämndslagen åtnjuter ledamot av vägnämnden eller
länsvägnämnden gottgörelse av statsmedel för sitt arbete med 18 kronor för
sammanträdesdag. Däremot innehåller ej vägnämndslagen direkt stadgande
om att sådan gottgörelse skall utgå, då ledamoten av vederbörande myndig
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
liet kallats till förrättning, som ej har karaktären av sammanträde (exempelvis
vägstakning eller uppgörelse om marklösen).
Länsstyrelsen i Örebro län har i sin framställning den 6 februari 1945
funnit det vara av stor vikt, att vägnämnderna och länsvägnämnderna verkade
för tillgodoseendet av vägbehoven inom deras områden. Då dessa uppgifter
icke borde försvåras genom otillräcklig ersättning, anhölles om sådan
ändring av 19 §, att annan förrättningsdag jämställdes med sammanträdesdag.
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande biträtt framställningen.
1947 års sakkunniga ha i ett den 23 februari 1948 avgivet betänkande rörande
vägnämndernas och länsvägnämndemas arbetsuppgifter m. m. (SOU 1948:18)
uttalat sig i samma riktning.
Den föreslagna jämkningen av 19 § förefaller vara välgrundad och därför
böra genomföras. Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1951.
Förslaget till ändring i vägstadgau.
Om förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.
5§-
På grunder, som i det följande komma att närmare redovisas, upptager
departementets förslag, att samtliga flerårsplaner skola upprättas av länsstyrelse.
Med anledning härav utgår det nuvarande stadgandet att vid ansökan
avseende huvudväg frågan om företagets intagande i flerårsplan skall
hänskjutas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Om upprättande av flerårsplaner m. m.
För att vägbehoven i olika landsdelar skola kunna tillgodoses på ett likformigt
och rättvist sätt, erfordras inventeringar av vägbehoven inom hela
riket. På grundval av dessa inventeringar upprättas för varje län flerårsplaner,
i vilka företag, som beräknas komma till utförande under perioden, upptagas
i angelägenhetsordning.
Syftet med flerårsplanerna är icke endast att angiva de till utförande beräknade
företagen, ordningen mellan företagen och de beräknade kostnaderna.
Planerna skola även utgöra arbetsprogram i den meningen, att i desamma
utvisas, hur arbetena fördelas på olika år. Denna fördelning måste
först och främst ske under hänsynstagande till förhållanden, som bestämma
den arbetstakt, varmed arbetena ur ekonomisk synpunkt böra bedrivas.
8 §•
Enligt författningsrummets gällande lydelse skola för varje län i mån av
behov upprättas och fastställas
en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar;
en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevägar och
ödebygdsvägar;
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt
en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar.
För var och en av dessa grupper beviljas årligen särskilt anslag.
Enligt 14 § vägstadgan bestämmer Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t
så förordnar, väg -och vattenbyggnadsstyrelsen de i flerårsplan ej upptagna
bro- och beläggningsarbeten, vilka skola utföras med de särskilda anslag, som
beviljas för sådana arbeten. Till ledning härför uppgöras förslag av styrelsen
efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande.
Tidigare har det ansetts ogörligt att upprätta flerårsplaner för bro- och
beläggningsarbeten. 1947 års sakkunniga ha till närmare behandling upptagit
frågan om sådana planer samt uttalat följande.
Numera har inom väg- och vattenbyggnadsverket företagits en inventering
av broarna å landets allmänna vägar. På grundval härav har upprättats en
broliggare. Då man sålunda har ingående kännedom om broarnas tillstånd
och bärighet, finnas nu större möjligheter än tidigare att uppgöra en flera år
omfattande plan för byggande av broar.
Jämväl behovet av vägbeläggningar har varit föremål för inventering. Även
för dessa arbeten är det därför numera möjligt att upprätta flerårsplaner.
Det får anses vara lika angeläget att genom flerårsplan kunna överblicka
byggnadsverksamheten i vad den avser broar och vägbeläggningar som beträffande
vägbyggnadsarbeten i övrigt. Skäl tala sålunda för att bestämmelserna
i vägstadgan om vilka flerårsplaner, som skola upprättas, utvidgas till
att omfatta jämväl bro- och beläggningsarbeten.
Genom upprättande av sådana flerårsplaner skulle även handläggningen
av dessa ärenden förenklas, då yttranden från lokala myndigheter icke behövde
inhämtas varje år, såsom nu är fallet, utan endast vid förnyelse av
eller avvikelse från fastställd flerårsplan. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också numera utarbetat förslag till flerårsplaner för byggande av broar
och för vägbeläggningar.
De sakkunniga ha framhållit, att flerårsplaner jämväl för brobyggnader
och vägbeläggningar skulle medföra fördelar bl. a. genom viss förenkling av
handläggningen. På grund härav föresloges sådan ändring av 8 §, att flerårsplaner
skulle upprättas för
byggande av huvudvägar,
ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar,
nyanläggning av bygdevägar,
nyanläggning av ödebygdsvägar,
byggande av broar samt
vägbeläggningar.
I anslutning härtill ha de sakkunniga anfört följande.
Detta förslag innebär till skillnad från nu gällande ordning, att även vägnämndernas
yttranden skola inhämtas beträffande flerårsplanerna för bro- och
beläggningsarbeten. En på detta sätt mera likformig behandling av planerna
för olika slag av arbeten anser utredningen önskvärd.
Det må framhållas, att de flerårsplaner, som omnämnas i nuvarande 8 t;
vägstadgan, omfatta även brobyggnads- och beläggningsarbeten, som ingå i
vägbyggnadsföretag. Det av utredningen nu föreslagna tillägget till nämnda
paragraf innebär alltså icke ändring härutinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 31
De sakkunnigas förslag i denna del har i remissyttrandena ej mött gensaga
och torde böra genomföras.
Yad härefter angår flerårsplanernas giltighetstid och förnyelse äro —
såsom förut nämnts -— jämlikt 8 § vägstadgan planerna för huvudvägar femårsplaner,
medan planerna för andra vägar äro fyraårsplanei\ Enligt samma
paragraf skola fyraårsplanerna förnyas vartannat år. För femårsplanerna
finnes ej någon motsvarande bestämmelse.
Beträffande samtliga flerårsplaner kan enligt 13 § under löpande femårsresp.
fyraårsperiod företagas jämkning, om på grund av ändrade förhållanden
eller eljest så påkallas. Sådan jämkning kan innebära utbyte av företag, ändring
av företagens ordningsföljd eller annan ändring av medelsdipositionen o. s. v.
Vid den tid, då de nuvarande bestämmelserna om flerårsplaner utformades,
fanns för huvudvägarnas vidkommande en ganska fullständig utredning om
både behovet av arbeten och de olika arbetenas inbördes angelägenhetsgrad.
Någon lika långt förd utredning beträffande övriga vägar fanns ej.
Numera ha däremot behovsplaner upprättats även för bygdevägar och ödebygdsvägar.
Därigenom kunna behoven av arbeten på dessa vägar överblickas
bättre än tidigare.
Med hänsyn till dessa förhållanden ha de sakkunniga till prövning upptagit
frågan om sådan förändring av 8 §, att flerårsplanerna skola avse lika
lång tid för samtliga slag av vägbyggnadsföretag. De sakkunniga ha i denna
del anfört följande.
Vid förnyelse av flerårsplanerna deltaga i handläggningen vägnämnder, länsvägnämnder,
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i vissa
fall Kungl. Maj:t. Handläggningen, vars omfattning betingas av att länsstyrelserna
och nämnderna skola beredas möjlighet att framföra sina synpunkter,
är av naturliga skäl tidsödande och arbetskrävande. Med hänsyn härtill är
det önskvärt med så långa tidsintervaller som möjligt mellan förnyelserna.
Ett sådant förfarande skall även stå i överensstämmelse med önskemålet att
planläggningen får största möjliga stabilitet och att byggnadsbehoven överblickas
på längre sikt. Å andra sidan bör den tid flerårsplan överspänner bestämmas
med hänsyn till möjligheterna att överblicka storleken av de anslag,
som kunna disponeras under kommande år. Vid uppgörande av en flerårsplan
böra vidare nämnder och myndigheter taga hänsyn till företagen jämväl i
andra flerårsplaner.
Enligt de sakkunniga borde upprättande och förnyelse av samtliga flerårsplaner
ske samtidigt.
På de sålunda anförda skälen ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring
av 8 §, att samtliga flerårsplaner skulle avse fem år och förnyas vart tredje
år. Dock skulle Kungl. Maj:t äga förordna om annan tid för förnyandet,
därest så påkallades av särskilda förhållanden.
Även i denna del har de sakkunnigas förslag lämnats utan erinran. För
egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.
10 §.
Första stycket.
Bestämmelserna om upprättande av flerårsplaner finnas i 10 och 11 §§
vägstadgan.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Enligt 10 § i dess gällande lydelse skall flerårsplan för huvudvägar utarbetas
särskilt för varje län av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det har
förutsatts, att inom styrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 10 december
1937 verkställda utredningar om behoven av arbeten på huvudvägarna —
generalplanen — läggas till grund vid planernas upprättande, och att samråd
under hand därvid sker med lokala myndigheter och nämnder. Över planen
skola jämlikt 10 § yttranden inhämtas från vägnämnderna, länsvägnämnden
och länsstyrelsen. I yttrandena skola nämnderna och länsstyrelsen uttala sig
om huruvida dels i planen upptagna företag äro av den angelägenhetsgrad,
att de böra utföras eller påbörjas under den period planen avser, dels ytterligare
företag bort upptagas i planen, dels företagen upptagits i den ordning,
vari de böra utföras, dels ock visst arbete lämpligen bör forceras eller uppdelas
på flera år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har härefter att vidtaga
de jämkningar i planen, vilka påkallas av yttrandena.
Annan flerårsplan skall enligt 11 § upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet
införskaffas från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som
anses böra utföras under den tid planen avser. Över planen skola vägnämndernas
och länsvägnämndens yttranden inhämtas. Därefter vidtager länsstyrelsen
de jämkningar i planen, vilka påkallas av yttrandena. — Enligt motiven
till stadgandet skall ett första utkast till flerårsplanen utarbetas av vägförvaltningen
med ledning av från vägnämnderna infordrade uppgifter om
förefintliga behov. Till ledning vid planens upprättande tjäna dessutom gällande
flerårsplan i ej verkställda delar, resultatet av utförda vägundersökningar
och utredningar i anledning av gjorda framställningar om vägföretag
samt vägförvaltningamas kännedom i övrigt om vägbehovet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnar de lokala myndigheterna erforderliga uppgifter om
de medelstilldelningar, som böra läggas till grund för plan, varom nu är fråga.
De sakkunniga ha i detta sammanhang anfört:
I det föregående har redan nämnts, att det råder ett visst samband mellan
de olika flerårsplanerna samt att myndigheter och nämnder därför böra taga
ställning till samtliga planer samtidigt. Det synes alltså lämpligt, att även
flerårsplanerna för huvudvägar liksom för övriga slag av vägbyggnader upprättas
av länsstyrelsen, varvid vägförvaltningen, som bör utarbeta ett första
utkast till planerna, har att samråda med vägnämnderna och länsvägnämnden.
Den samordning av huvudvägnätets utbyggnad inom skilda län, som är erforderlig,
förutsättes därvid komma till stånd vid samråd dels mellan vägförvaltningarna
i angränsande län dels ock mellan vägförvaltningarna samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.
Med tillämpning härav ha de sakkunniga i första stycket av 10 § upptagit
regler svarande mot vad nu i 10 och 11 §§ stadgas om upprättande av flerårsplaner.
Förslaget innebär, att även flerårsplaner för huvudvägar upprättas
av länsstyrelsen.
Mot vad de sakkunniga sålunda förordat synes inte vara att erinra.
Andra stycket.
10 och 11 §§ vägstadgan innehålla även bestämmelser om fastställelse av
flerårsplaner.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Flerårsplan för huvudvägar överlämnas sålunda enligt 10 § av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj.t för prövning och fastställelse.
Jämlikt 11 § skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställa flerårsplaner
för andra vägar än huvudvägar, därest styrelsen finner länsstyrelsens förslag
böra godtagas. Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes enligt
paragrafens sista punkt frågan till Kungl. Maj:ts prövning.
De sakkunniga ha anmärkt, att anledningen till att fler år splanerna för
huvudvägar fått intaga en särställning i jämförelse med övriga flerårsplaner
syntes ha varit, att flerårsplanerna för huvudvägar förutsatts komma att omfatta
högst betydande arbeten och att dessa särskilt stora arbeten motiverade
granskning inom kommunikationsdepartementet och fastställelse av
Kungl. Maj:t. I fortsättningen ha de sakkunniga yttrat följande.
Erfarenheten har emellertid visat att skillnaden mellan å ena sidan flerårsplaner
för huvudvägar och å andra sidan övriga flerårsplaner icke är så
stor, som man tidigare förutsatt. Arbetena på de mera betydelsefulla bygdevägarna
äro ofta betydande och av vittomfattande karaktär. Även bro- och beläggningsarbeten,
för vilka utredningen i det föregående föreslagit att särskilda
flerårsplaner skola upprättas, äro ofta stora och av vital betydelse
icke blott för den direkt berörda bygden utan även för samfärdseln i stort.
Dessa arbeten äro ofta av samma omfattning och betydelse som arbetena på
huvudvägarna. Någon anledning till att flerårsplanerna för huvudvägarna
med hänsyn till storleken och betydelsen av däri ingående arbeten skola intaga
en särställning och därför granskas inom kommunikationsdepartementet och
fastställas av Kungl. Maj:t synes alltså icke föreligga.
En överflyttning av fastställelsen av flerårsplaner för huvudvägar från
Kungl. Maj:t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle icke innebära
minskad möjlighet att få fråga prövad av Kungl. Maj:t, enär väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut kunna underställas Kungl. Maj:t genom anförande
av besvär liksom då fråga är om övriga flerårsplaner.
Den ledning av och kontroll över vägbyggnadsmedlens användning, som
ansetts böra tillkomma Kungl. Maj:t, skulle efter dylik överflyttning alltjämt
kunna ske i samband med fördelning mellan länen av vägbyggnadsmedlen
och genom den redogörelse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiver
i anslutning därtill.
Att nu ifrågasatt överflyttning skulle innebära en förenkling i handläggningen
framgår bl. a. därav, att prövning av ärenden rörande flerårsplanerna
sker icke blott vid planernas förnyelse, vilket utredningen föreslagit skola
ske vart tredje år (för närvarande vart femte år), utan även däremellan, då
fråga uppkommer om jämkning i planerna.
Något önskemål om decentralisering av fastställelsen av flerårsplaner för
huvudvägar till länsstyrelserna har icke framkommit. Utredningen anser icke
heller, att dylik decentralisering bör ske. I frågan om huvudvägarnas utbyggnad
bör nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inflytande vara större
beträffande val av företag, utbyggnadstakt m. m. än när det gäller bygdeoch
ödebygdsvägar. Utredningen anser att detta bör markeras genom att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer flerårsplaner för huvudvägar.
De sakkunniga ha härefter till behandling upptagit frågan om fastställelse
av flerårsplaner för byggande av broar och för vägbeläggningar. I denna del
ha de sakkunniga anfört att — ehuru bro- och beläggningsföretagen i hög
grad vore ägnade att tillgodose lokala önskemål och behov —• valet av företag
3— 5sc si Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
in. m. dock måste bedömas jämväl ur trafikteknisk och tekniskt-ekonomisk
synpunkt i syfte att insatserna främst gjordes på de platser, där eftersläpningen
i vägarnas standard i förhållande till trafikbehovet vore störst. Detta
borde ha till följd, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på dessa två områden
— liksom i fråga om företag på huvudvägarna — erhölle ett större inflytande
än när fråga vore om val av vägbyggnadsföretag på bygde- och ödebygdsvägar.
Detta borde markeras genom att styrelsen fastställde dessa flerårsplaner
Med åberopande av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit bestämmelser
av innehåll, att flerårsplan för byggande av huvudvägar, för
byggande av broar eller för vägbeläggningar skall för prövning överlämnas till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt att styrelsen, om den finner planen böra
godtagas, har att fastställa densamma, men att, om jämkningar i planen anses
erforderliga, frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom inledningsvis antytts har frågan om viss jämkning av gällande
regler angående fastställelse av flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar
varit föremål för riksdagens prövning.
I motionerna nr 1:17 och II: 32 till 1948 års riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte uttala, att förslag till flerårsplaner för vägar, som nyss sagts,
skulle — i de delar de godkänts av länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— anses såsom fastställda, oavsett att planerna, på grund av återstående
meningsskiljaktigheter, hänskötes till Kungl. Maj:ts prövning. Om
detta yrkande bifölles, anhölles vidare, att riksdagen måtte göra framställning
om den häremot svarande ändring av 11 § vägstadgan, som kunde finnas
erforderlig.
Motionärerna hänvisade till ett av Kungl. Maj:t den 10 april 1946 meddelat
beslut i fråga om fastställelse av fyraårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar
i Västerbottens län. Frågan hade av länsstyrelsen hänskjutits
till Kungl. Maj:ts prövning, sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit
sig icke kunna godkänna länsstyrelsens förslag, såvitt anginge vissa i förslagen
upptagna vägar, samt förekomna jämkningsförslag icke lett till enighet
mellan de båda myndigheterna. Det av Kungl. Maj :t fattade beslutet hade
inneburit, att ur förslagen uteslutits icke blott vägar, som varit föremål
för meningsskiljaktighet, utan även vissa vägar, om vilkas upptagande i
planerna länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varit ense.
Motionärerna förmenade, att i de av Kungl. Maj:t fastställda planerna hade
bort upptagas de vägar, varom enighet mellan styrelserna rått. Om så skulle
vara, att Kungl. Maj:ts beslut varit i överensstämmelse med gällande väglagstiftnings
anda och mening, förefölle hänsynen till vitala länsintressen kräva
författningsändring i den av motionärerna angivna riktningen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i yttrande över motionerna:
Enligt styrelsens mening innebär föreskriften i sista punkten 11 § vägstadgan,
vilken bygger på 14 § väglagen, att, då väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
anser sig icke kunna i viss del godtaga av länsstyrelse upprättad
fyraårsplan, frågan om fastställande av planen skall i hela sin omfattning
ankomma på Kungl. Maj:t. Att Kungl. Maj:t i sin egenskap av högsta admi
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
nistrativa myndighet därvid icke är bunden av de underordnade organens
uppfattning utan äger besluta på sätt, Kungl. Maj.t finner för gott, anser
styrelsen vara uppenbart.
Styrelsen anser för sin del någon ändring härutinnan icke vara påkallad.
I sitt utlåtande (nr 62) över motionerna anförde jordbruksutskottet, att —
såvitt framginge av förarbetena till 1943 års väglagstiftning — bestämmelsen
om hänskjutande till Kungl. Maj: t syntes ha föranletts av en önskan att säkerställa
ortsintressenas inflytande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle sålunda
icke kunna besluta om fyraårsplan i fall då styrelsen ansåge de synpunkter,
den hade att företräda, stå i strid mot ortsintressena.
I fortsättningen yttrade utskottet:
I dut ^v motionärerna åberopade fallet har Kungl. Maj:t emellertid, sedan
frågan om fastställande av fyraårsplan för Västerbottens län bringats under
Kungl. Maj:ts prövning, från länsstyrelsens förslag uteslutit icke allenast
de vägar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett böra utgå ur planen,
utan även ett ytterligare antal vägar. Det synes utskottet som om Kungl.
Maj:ts åtgärder i detta hänseende, om än i överensstämmelse med den bokstavliga
tolkningen av förevarande paragraf i vägstadgan, icke synas överensstämma
med de tankegångar, för vilka i det föregående redogjorts. Utskottet
anser sålunda i likhet med motionärerna, att Kungl. Maj:t vid behandlingen
av förevarande ärende bort begränsa sin prövning till att avse endast de delar
av planen varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen varit
oense. För att de synpunkter vartill utskottet här anslutit sig i fortsättningen
skola vinna beaktande vill utskottet biträda motionärernas förslag om en
ändring av 11 § vägstadgan i förtydligande hänseende. Utskottet vill därför
föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga sådan ändring av 11 § vägstadgan, att därav framgår att förslag till
fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar skola, i de delar de godkänts
av länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anses såsom fastställda,
oavsett att planerna, på grund av meningsskiljaktigheter i andra delar,
hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Riksdagen har i sin skrivelse den 2 juli 1948, nr 425, anmält att riksdagen
fattat beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan.
1947 års sakkunniga ha erinrat om att mycket starka krav framställts om
att det måtte överlämnas till länsstyrelserna att fastställa flerårsplaner för
bygde- och ödebygdsvägar. De sakkunniga ha vidare anfört följande.
Till formen innebär visserligen den nuvarande ordningen att dessa fleråisplaner
fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men då styrelsens
befogenhet att fastställa planer är beroende av huruvida styrelsen är ense
med länsstyrelsen, föreligger i realiteten en form av gemensamt beslut. Genom
denna ordning är det sålunda sörjt för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen ha lika möjlighet att inverka på beslutet.
Fn decentralisering till länsstyrelserna av beslutanderätten i dessa frågor
kan ske på två olika sätt alltefter syftemålet med decentraliseringen, nämligen
antingen så att länsstyrelsen beslutar om fastställelse av flerårsplan
utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över planen behöver inhämtas
eller ock så att länsstyrelsen fastställer flerårsplanen om länsstyrelsen
är med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ense och att ärendet eljest hänskjutes
till Kungl. Maj:ts prövning.
36
Kungl. Maj ds giroposition nr 39.
Vad först lör frågan om sådan decentralisering till länsstyrelserna av fastställelsebesluten,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen helt uteslutes från
handläggningen, må erinras om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan
före vägväsendets förstatligande hade att granska och godkänna av länsstyrelserna
upprättade flerårsplaner. Att nu, när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har det centrala ansvaret för väghållningen, införa en sådan förändrad handläggning
av ärenden rörande dessa femårsplaner, att ansvaret för ett så vikigt
led i vägbyggnadsverksamheten helt undantages från styrelsen, kan icke
vara lämpligt. Detta så mycket mindre som planläggningen av utbyggnaden
av huvudvägnätet och även av byggandet av broar och utförandet av beläggningar
måste samordnas med planläggningen av utbyggnaden av bygdevägar
och ödebygdsvägar.
Utredningen kan sålunda icke förorda sådan decentralisering av nu ifrågavarande
ärenden, att flerårsplanerna fastställas av länsstyrelsen utan att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen är medbeslutande.
Yad så rör det andra fallet, nämligen att besluten liksom hittills äro
gemensamma men att de formellt meddelas av länsstyrelsen, kan ifrågasättas
huruvida en sådan förändring medför någon reell fördel i jämförelse med
nuvarande handläggning. Goda skäl kunna emellertid ur andra synpunkter
anföras till förmån för en sådan ändrad ordning för det formella fastställelsebeslutet.
Dessa flerårsplaner gälla företag på bygde- och ödebygdsvägar, vrlka som
regel äro av särskild betydelse för lokal trafik. Ordningsföljden mellan företagen
blir alltså beroende av bedömanden, som i allt väsentligt måste göras
av myndighet med kännedom om de lokala förhållandena och behoven. Planläggningen
av vägarnas utbyggnad hänger, såsom ovan anförts, nu mera än
förr samman med planläggningen av samhällets ekonomiska och sociala utveckling
i allmänhet och med näringspolitiska frågor överhuvud taget. Den
bostadssociala politik, som statsmakterna med 1948 års riksdagsbeslut inriktat
sig på, kommer också att intimt hänga samman med utbyggandet av bygdeoch
ödebygdsvägarna. Att länsstyrelsen med vägdirektören som föredragande
bör ha de största förutsättningarna vid bedömanden härvidlag är ställt utom
allt tvivel. Ur den synpunkt, från vilken dessa flerårsplaner betraktas av
kommunerna och allmänheten ute i länet, är det länsstyrelsens del av ställningstagandet
som är det väsentliga. Detta har även vitsordats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som meddelat, att styrelsen i fråga om dessa planer
tillgodoser sådana intressen som samordning av företag inom olika län, val
av företag med hänsyn till tillgängliga medel, disponibla maskiner m. m.,
allt i syfte att möjliggöra arbetenas utförande på ett ekonomiskt riktigt sätt.
Genom en decentralisering av handläggningen av dessa ärenden till länsstyrelserna
skulle man markera, att ansvaret för huru denna vägbyggnadsverksamhet
planlägges med särskild tyngd åvilar länsstyrelserna, vars inflytande
bör väga tyngre när det gäller val av vägbyggnadsföretag å bygdevägar
och ödebygdsvägar än å huvudvägar......
De skäl, som nu anförts för decentralisering till länsstyrelserna av ifrågavarande
ärenden, ha icke direkt förutsatts i de för utredningen lämnade
direktiven. Enligt utredningens mening äro emellertid dessa skäl av sådan
betydelse, att man icke bör bortse från dem. Utredningen förutsätter emellertid,
att den föreslagna decentraliseringen icke skall medföra behov av ökad
arbetskraft vid länsstyrelserna eller vägförvaltningama.
De sakkunniga — vilka i sitt betänkande icke särskilt berört det i riksdagens
skrivelse avsedda spörsmålet — ha i sitt förslag upptagit, att flerårsplan
för bygdevägar eller ödebygdsvägar skall överlämnas till väg- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 37
vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande, samt att •— om styrelsen finner planen
böra godtagas — denna skall av länsstyrelsen fastställas, men att —
därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jämkningar i planen erforderliga
— frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anmärkt, att det förefölle obehövligt
att införa olika fastställelseförfarande för olika slag av flerårsplaner. Då
länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vara ense om beslutet
för att någon av de båda myndigheterna skulle kunna fastställa flerårsplan,
vore det sakligt sett likgiltigt, vilken av dem som meddelade fastställelsebeslutet.
Emellertid förefölle det ur decentraliseringssynpunkt vara
riktigast att låta den lokala myndigheten — länsstyrelsen — ombesörja de
expedieringsåtgärder, som krävdes i samband med fastställelsen. Till följd
härav syntes praktiska skäl tala för att även fastställelsebeslutet meddelades
av länsstyrelsen beträffande samtliga flerårsplaner.
Länsstyrelsen har vidare erinrat om 1948 års riksdagsbeslut samt uttalat,
att tillfället nu syntes vara lämpligt att låta den av riksdagen uttalade meningen
få sitt uttryck i vägstadgan.
Under åberopande av vad sålunda anförts har länsstyrelsen ifrågasatt
följande lydelse av reglerna i 10 § om fastställelse å flerårsplan.
Sedan flerårsplan upprättats, överlämnas planen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för yttrande. I de delar styrelsen finner planen böra godtagas,
skall den av länsstyrelsen fastställas. I övrigt hänskjutes frågan till Konungens
prövning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att överflyttandet till
länsstyrelserna av fastställelsen å flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar
komme att medföra ett ökat totalt arbete. Enligt gällande ordning erfordrades
nämligen — sedan länsstyrelsen upprättat sådan plan -— endast väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens fastställande av planen, varemot enligt förslaget ett
nytt led efter styrelsens granskning tillkomme, nämligen länsstyrelsens fastställelse.
Vidare vore att märka, att i planer för bygdevägar inginge bl. a.
tillfartsvägar till broar å dessa vägar. Då flerårsplaner för brobyggnader
skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, talade nyssnämnda
omständighet för att även flerårsplaner för bygdevägar fastställdes av styrelsen.
På grund härav ansåge styrelsen sig icke böra tillstyrka förslaget,
att flerårsplanerna för bygde- och ödebygdsvägar skulle fastställas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har i sitt remissyttrande anfört, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen visserligen hade att bevaka vissa mera centralt
betonade intressen även i fråga om bygde- och ödebygdsvägar. På grund
av den ständiga kontakt, vilken upprätthölles mellan länens vägförvaltningar
och styrelsen, borde emellertid sagda intressen kunna på tillfredsställande
sätt tillgodoses även utan formligt yttrande från styrelsen. Endast under
förutsättning att en dylik förenkling i ärendenas handläggning genomfördes,
ansåge länsstyrelsen en decentralisering till länsstyrelsen av flerårsplaner för
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
bygde- och ödebygdsvägar kunna förordas ur rationaliserings- och arbetsbesparingssynpunkt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att den föreslagna decentraliseringen
uppenbarligen vore av rent formell natur och enligt länsstyrelsens
mening icke medförde ökade befogenheter för länsstyrelse eller förenkling
av förfarandet i dess helhet. Ur länsstyrelsens synpunkt hade det varit önskvärt
att nå fram till ökad decentralisation i fråga om de lokala myndigheternas
reella befogenheter.
Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt, att — till förtydligande av vad
de sakkunniga syntes ha avsett — åt hithörande bestämmelser måtte givas
sådan formulering, att om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge jämkningar
i flerårsplanen erforderliga och enighet mellan styrelsen och länsstyrelsen
ej kunde uppnås, länsstyrelsen hade att hänskjuta frågan till Kungl.
Maj:ts prövning.
I övrigt har det icke anmälts någon erinran mot den av de sakkunniga
föreslagna ordningen för fastställelse å flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar.
Departementschefen.
Såsom de sakkunniga antytt torde en ej obetydlig arbetsbesparing inom
kommunikationsdepartementet stå att vinna, om uppgiften att fastställa flerårsplaner
för huvudvägar överflyttas från Kungl. Maj:t till lägre myndighet.
En sådan överflyttning synes ej behöva medföra någon olägenhet med hänsyn
till avvägandet av riksintressena mot länsintressena, om åt Kungl. Maj:t
förbehålles avgörandet i sådana fall, då enighet ej föreligger mellan de
myndigheter — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen resp. länsstyrelsen —
vilka ha att bevaka de olika intressena. En överflyttning torde följaktligen
böra ske.
Även när det gäller andra flerårsplaner synes avvägningen mellan de allmänna
och de mera lokalt betonade intressena stundom erbjuda sådana vanskligheter,
att man — vare sig man åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller
länsstyrelsen överlämnar uppgiften att fastställa flerårsplan — bör bibehålla
nuvarande regel, att de båda myndigheterna skola vara ense och att vid
meningsskiljaktighet dem emellan avgörandet tillkommer Kungl. Maj:t.
Följden av överflyttningen från Kungl. Maj:t av uppgiften att fastställa
flerårsplaner för huvudvägar skulle — om man i övrigt ej gör någon ändring
i nu gällande principer — väl bli, att man lade i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hand att fastställa samtliga flerårsplaner. Frågan har emellertid
uppkommit, huruvida man icke bör gå ett steg vidare och antingen —
såsom de sakkunniga förordat — åt länsstyrelsen överlämna att fastställa
flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar eller ock — såsom länsstyrelsen
i Västerbottens län ifrågasatt — helt överflytta på länsstyrelsen uppgiften att
fastställa flerårsplaner. Denna fråga bör enligt min mening bedömas på följande
sätt.
39
Eungl. Maj-.ts proposition nr 39.
En ändring av innebörd, att beslut om fastställelse å flerårsplan formellt
meddelas av länsstyrelse, förefaller knappast kunna medföra någon fördel
ur arbetsbesparingssynpunkt. Snarare komme, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
antytt, någon — om än oväsentlig — arbetsökning att bli
följden, eftersom förslagshandlingama måste översändas från styrelsen till
länsstyrelsen, innan flerårsplanen kan fastställas. Rationaliseringssynpunkten
torde sålunda knappast kunna åberopas som skäl för ändringen.
Det har av de sakkunniga antytts, att vid prövningen av flerårsplan det
större inflytandet borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga
om huvudvägar, broar och vägbeläggningar samt länsstyrelsen, när det gällde
bygde- och ödebygdsvägar. En önskvärd markering härav skulle enligt de
sakkunnigas mening vinnas, om man i enlighet med sakkunnigförslaget förläde
fastställelsen av flerårsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
förra fallet och till länsstyrelsen i senare fallet.
För min del anser jag det väsentliga i sammanhanget vara, att den förberedande
undersökningen och upprättandet av flerårsplan tillkommer länsstyrelsen
såsom mest insatt i de lokala förhållandena, att planen granskas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom centralt organ och som bevakare av
mera allmänna intressen, samt att båda myndigheterna skola vara ense om
planen för att någondera av dem skall kunna fastställa densamma. En reglering
efter dessa linjer synes giva full garanti för att såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som länsstyrelsen erhålla det inflytande på flerårsplans
slutliga utformning, vilket bör tillkomma dem med. hänsyn till de uppgifter
de var för sig ha att fylla. För flerårsplanens gestaltning torde det däremot
i stort sett sakna betydelse, om man åt den ena eller andra av de båda myndigheterna
överlämnar det formella fastställandet av planen. Möjligen skulle
ett sådant markerande, som de sakkunniga avsett, få en viss psykologisk
verkan. Den reella innebörden torde emellertid bli föga väsentlig. Därtill
kommer, att för flerårsplanerna överlag de allmänna och de lokala intressenas
inbördes betydelse kan vara mycket växlande. Sålunda kan t. ex. i fråga
om viss flerårsplan för huvudvägar göra sig gällande stora lokala intressen,
under det att de allmänna intressena kunna vara starkt framträdande i fråga
om eu bygdevägsplan. En kategoriindelning av flerårsplanerna kan därför
stundom bli ej fullt rättvisande.
Med hänsyn till vad nu anförts och till att det nuvarande systemet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom fastställande myndighet synes giva
nöjaktigt utrymme för ett smidigt och för vägväsendets utveckling tjänligt
samarbete mellan styrelsen och länsstyrelserna, ''anser jag tillräckliga skäl ej
föreligga att nu införa en ändring härutinnan. Uppgiften att fastställa flerårsplan
torde följaktligen böra generellt tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Yad härefter angår det i riksdagens skrivelse den 2 juli 1948, nr 425, avsedda
spörsmålet, lärer — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat —
åt nuvarande stadgande i ämnet icke kunna givas annan tolkning, än att,
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
då styrelsen anser sig icke kunna i viss del godtaga av länsstyrelse upprättad
flerårsplan, frågan om planens fastställande skall i hela sin omfattning tillkomma
Kungl. Maj:t. Författningsändring torde följaktligen erfordras, om
i enlighet med den i nyssnämnda riksdagsskrivelse gjorda framställningen
förslag till fyraårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar skola — i de delar
de godkänts av länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen —- anses
såsom fastställda, oavsett att planerna, på grund av meningsskiljaktighet i
andra delar, hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. För egen del ställer jag
mig tveksam till lämpligheten av en författningsändring av angiven innebörd.
Skälen för denna min inställning äro följande.
Jämlikt 8 § vägstadgan skola flerårsplanema tjäna till ledning vid fördelningen
av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål. 9 §
samma stadga föreskriver, att upprättande och fastställande av flerårsplan
skall ske under hänsynstagande till vägbehoven i olika delar i riket och möjligheterna
att tillgodose dessa inom ramen för de medel, vilka under den
tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser. Häri
ligger, att flerårsplan för visst län skall avvägas även med hänsyn till att
länet icke genom planen oskäligt gynnas på annat läns bekostnad. Granskningen
av flerårsplan i detta hänseende tillkommer närmast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det har ansetts, att om styrelsen funne en av länsstyrelse
upprättad flerårsplan kunna godtagas, häri låge en viss garanti för
skälig avvägning mellan de allmänna och de lokala intressena. Med hänsyn
härtill och då en förnyad prövning av planen hos Kungl. Maj:t skulle innebära,
att kommunikationsdepartementet finge sig ålagt ett tidsödande tekniskt
detaljarbete, har det ansetts tillfyllest att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställer flerårsplan, då styrelsen och länsstyrelsen äro ense.
Annat är förhållandet, då meningsskiljaktighet kvarstår mellan de båda
myndigheterna. Det kan då antagas, att konflikten mellan de allmänna och
de lokala intressena är av mera djupgående natur. Med hänsyn härtill synes
det naturligt, att prövningen av frågan om flerårsplanens fastställande i sådant
fall förbehålles Kungl. Maj:t.
Man kan visserligen utgå från att Kungl. Maj:t vid sin prövning kommer
att fästa det största avseende vid den enighet, som i fråga om olika detaljer
av planen må råda mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen.
Helt utesluten är dock icke den möjligheten, att Kungl. Maj:t konstaterar,
att — på viss punkt, där de båda underordnade myndigheterna blivit
ense — endera myndigheten gått den andra alltför långt till mötes.
Sålunda kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen t. ex. ha godkänt påbörjande
av så många vägföretag, vilka sträcka sig över den tid flerårsplanen omfattar,
att vissa av dessa företags upptagande i planen kan ställa Kungl. Maj:t inför
tvånget att framdeles för fortsättande av företagen bevilja anslag, vilka rätteligen
bort avsättas för mera angelägna företag inom annat län. Så torde ha
varit fallet med den flerårsplan, vars fastställande gav anledning till motionerna
till 1948 års riksdag.
41
Kungl. May.ts proposition nr 39.
Vid granskning, varom här är fråga, kan vidare Kungl. Maj:t — med sin
bättre utblick över vilka vägbyggnadsanslag som kunna påräknas — finna,
att anslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknat med, när den låtit
visst av länsstyrelsen föreslaget företag kvarstå i flerårsplanen, sannolikt
icke kommer att stå till förfogande.
Även i andra hänseenden kan Kungl. Maj:t pröva jämkningar i flerårsplan
erforderliga även i de delar, varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen äro eniga. Så kan det exempelvis finnas befogat att i planen
upptaga visst av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uteslutet företag i stället
för ett av styrelsen godtaget företag. Dessutom kunna nya omständigheter ha
tillkommit, vilka medföra förskjutningar i de olika företagens angelägenhetsordning.
I visst fall kan givetvis Kungl. Maj:t finna de lokala intressena böra tillgodoses
i vidare mån än länsstyrelsen — i syfte att vinna enighet — ansett
sig böra hävda.
Det kan för övrigt framhållas, att Kungl. Maj:ts avgörande — även om
det beträffande viss detalj går länsstyrelsen emot — i övrigt kan ha sådan
innebörd, att det tillgodoser även länsintressena på bättre sätt, än om Kungl.
Maj:t varit bunden i fråga om de punkter, där de underordnade myndigheterna
enats.
Det torde mycket sällan inträffa, att Kungl. Maj:t anser sig böra ändra
flerårsplan i de delar, varom enighet råder mellan de underordnade myndigheterna.
Sålunda lärer det i 1948 års riksdagsskrivelse åberopade fallet
vara det enda, som underställts Kungl. Maj:ts prövning på grund av meningsskiljaktighet
mellan nyssnämnda myndigheter. Såsom i det föregående antytts,
synas dock situationer kunna tänkas, då det ur såväl allmän som lokal
synpunkt är till gagn, att Kungl. Maj it kan pröva hänskjuten flerårsplan i
hela dess omfattning och sålunda även i de delar, där meningsskiljaktighet
ej råder mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen.
Med hänsyn till vad nu sagts har jag funnit mig icke böra föreslå någon
författningsändring i förevarande hänseende.
Åt förevarande paragraf torde givas sådan innebörd, att det överlämnas
åt länsstyrelse att upprätta samtliga flerårsplaner och att insända dessa till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning, att insänd plan skall av styrelsen
fastställas, om styrelsen finner planen böra godtagas, samt att, om
jämkningar i planen anses erforderliga, frågan skall hänskjutas till Kungl.
Maj:ts prövning. Härvid förutsättes, att vid meningsskiljaktighet mellan de
båda underordnade myndigheterna dessa söka sammanjämka sina ståndpunkter,
och att frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t först vid bestående skiljaktighet.
11 §•
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall vara fastställande myndighet i fråga om samtliga flerårsplaner, erfordras
ingen ändring av paragrafens lydelse.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
12 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 13 § första och andra styckena.
Jämlikt 13 § första stycket skall fastställd flerårsplan i huvudsak följas
vid vägarbetenas bedrivande. Detta innebär en rätt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att ensam besluta om smärre jämkningar i planen.
Däremot får enligt samma paragrafs andra stycke väsentlig avvikelse endast
ske i viss föreskriven ordning, i huvudsak överensstämmande med ordningen
vid planens fastställelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar sålunda,
efter hörande av länsvägnämnden och länsstyrelsen, beslut om sådan
avvikelse från flerårsplan, som fastställts av styrelsen, såvida icke meningsskiljaktighet
råder mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen,
då frågan hänskjutes till Kungl. Maj :ts prövning. Kungl. Maj:t meddelar
jämväl beslut om avvikelse från flerårsplan, som fastställts av Kungl. Maj:t.
Till väsentlig avvikelse hänföres ändring i ordningen för företagens utförande,
utbyte av företag i planen och därmed jämförliga avvikelser. Smärre
jämkningar kunna företagas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ensam. Som
exempel på sådan jämkning kan nämnas, att enligt planen två nya företag
skola påbörjas samma år men anslagen bli mindre än beräknat, så att det
— till vinnande av mera rationell disposition av arbetskraft och maskiner —
blir ändamålsenligt att använda medlen endast för det i planen först upptagna
företaget.
1947 års sakkunniga ha i ämnet gjort följande uttalande.
Bestämmelserna rörande förfarandet vid avvikelse från fastställd flerårsplan
äro utformade med tanke på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom
tekniskt verk icke bör äga vidtaga mera väsentlig avvikelse annat än efter
hörande av lokala myndigheter och endast i samförstånd med vederbörande
länsstyrelse.
Här uppstår emellertid även ett decentraliseringsspörsmål. Det kan nämligen
i vissa fall vara lämpligt, att lokala myndigheter äga att bestämma om
påbörjande av företagen i annan ordningsföljd än den i vilken de upptagits
i den fastställda flerårsplanen. Av en eller annan anledning kunna hinder
uppstå för igångsättande av ett företag i flerårsplanen, medan ett i planen
längre ner upptaget företag kan påbörjas omedelbart. Sådana hinder kunna
exempelvis vara stadsplane- eller byggnadsplanefrågor, som ej kunnat lösas
inom beräknad tid. Vidare kan det förekomma, att på en viss ort särskilda
svårigheter föreligga att disponera arbetskraft för planerad vägbyggnad.
Om medel finnas tillgängliga synes det angeläget att desamma utnyttjas
genom att företag i planen, beträffande vilket dylikt hinder icke föreligger,
påbörjas även om företag, som stå högre upp i planen, icke kunna igångsättas.
I huvudsak blir därvid fråga om omkastning i ordningsföljden mellan företag,
vilka i planen stå intill varandra. En dylik ändring i ordningsföljden för
företagens påbörjande behöver icke medföra omkastning av ordningsföljden
för företagens färdigställande.
Med hänsyn till att vägbyggnadsbehoven äro så stora att i regel icke
någon avsevärd skillnad i angelägenhetshänseende föreligger mellan de olika
företagen i en flerårsplan synes ändring av ordningsföljden mellan företagen
i flerårsplanen böra betraktas som en åtgärd, vilken icke behöver centralt
prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I varje fall behöver dylik prövning
icke förekomma, då ändringen endast berör företag, som enligt planen
skola påbörjas före nästkommande förnyelse av planen. Vidare blir ändringen
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
därvid närmast att betrakta som en arbetsteknisk fråga, vilken bör avgöras
av vägförvaltningen. Det bör dock åligga vägförvaltningen att före ändring
inhämta länsvägnämndens yttrande samt att företaga ändring endast i samförstånd
med länsstyrelsen.
Utifrån dessa överväganden föreslår utredningen, att, därest hinder föreligger
att påbörja visst i flerårsplan upptaget företag, vägförvaltning medgives
befogenhet att efter länsvägnämndens hörande och i samråd med länsstyrelsen
i stället påbörja annat i flerårsplanen upptaget företag, vilket avsetts
att påbörjas innan flerårsplanerna skola förnyas. Anmälan härom bör
omedelbart göras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid förutsattes,
att erforderliga medel av det anslag, som avsetts för företagen i planen, stå
till vägförvaltningens förfogande ävensom att vägförvaltningen haft erforderligt
samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rörande disposition av
övriga förnödenheter för arbetets utförande såsom maskiner m. m.
Dylik, av särskilda förhållanden föranledd omkastning av ordningsföljden
för företagens påbörjande bör kunna företagas utan formell ändring av den
fastställda flerårsplanen och bör sålunda icke anses innebära ett eftersättande
av 13 § vägstadgan.
I enlighet med vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke föreslagit andra
ändringar i paragrafen än sådana, som direkt betingats av den i sakkunnigförslaget
upptagna decentraliseringen av fastställandet av flerårsplaner till
väg- och vattenbyggnadstyrelsen resp. länsstyrelse.
Länsstyrelsen i Värmlands län har anmält annan mening än de sakkunniga
och sålunda funnit det mindre lämpligt att låta vägförvaltningen bestämma
om jämkning av ordningsföljden mellan företagens påbörjan. En dylik jämkning
skulle nämligen med all sannolikhet väcka irritation bland befolkningen
i den bygd, som närmast berördes av det eftersatta företaget. Jämkningen
borde i stället företagas av länsstyrelsen med vägdirektören som föredragande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat sig biträda de i sakkunnigförslaget
framlagda synpunkterna men uttalat tvekan, huruvida de av de sakkunniga
angivna förutsättningarna för vägförvaltningens ifrågasatta befogenhet
förefunnes. För klarhetens vinnande borde därför sagda befogenhet
komma till uttryck genom en författningsändring.
I övrigt har de sakkunnigas förslag lämnats utan erinran i remissyttrandena.
Departem entschefen.
Åt stadgandena i 13 § andra stycket lärer ej böra givas en mera vidsträckt
innebörd än som följer av bestämmelsen i paragrafens första stycke. Sålunda
kunna de enligt min mening icke anses äga tillämpning på andra avvikelser
än sådana, som falla utanför ramen för vad som innefattas under begreppet
»följande i huvudsak» av flerårsplanen. Jag kan därför ansluta mig till den
av de sakkunniga uttalade meningen.
I praxis lärer 13 § tillämpas i enlighet med vad nu angivits utan att några
olägenheter därvid försports. Något behov av författningsändring till klargörande
av stadgandets innebörd torde därför knappast föreligga. Ett införande
av detaljerade regler kan för övrigt befaras medföra en viss stelhet
i tillämpningen utan att motsvarande fördelar vinnas.
På de anförda grunderna har jag funnit de nu i 13 § första och andra
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
styckena upptagna stadgandena kunna bibehållas med allenast den jämkning,
som följer av de föreslagna bestämmelserna i 10 §.
13 §.
Åt paragrafen, som motsvarar nuvarande 13 § tredje stycket, har givits
den lydelse, som föranledes av de under 12 § upptagna nya bestämmelserna.
14 §.
Enligt de föreslagna stadgandena i 8 § skola flerårsplaner upprättas jämväl
för byggande av broar samt för vägbeläggningar. På grund härav utgå de i
14 § nu upptagna bestämmelserna om bro- och beläggningsarbeten. Såsom
de sakkunniga föreslagit torde dock 14 § böra bibehållas och allmänt avse
företag, som ej upptagits i flerårsplan.
Om upprättande av arbetsplaner.
20 §.
Enligt sin gällande lydelse innehåller paragrafen bl. a. vissa bestämmelser
om skyldighet för länsstyrelse att om upprättad arbetsplan underrätta berörda
myndigheter. Bland dessa bestämmelser ingick ursprungligen en föreskrift,
att om vägföretag kunde antagas bli av betydelse för närliggande stads
eller annat samhälles kommunikationsförhållanden, staden eller samhället
skulle underrättas om arbetsplanen. I samband med genomförande av 1947
års byggnadslagstiftning borttogs föreskriften i fråga. Då emellertid behov
av föreskriften synes föreligga, har densamma återinförts i departementets
förslag.
Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med de föreslagna ändringarna i
väglagen eller den 1 januari 1952.
Förslaget till ändring av 10 kap. 67 § vattenlagen.
I denna del vill jag hänvisa till framställningen under 32 § väglagen.
Lydelsen av de författningsförslag, för vilka nu redogjorts, framgår av
bilaga till detta protokoll.1
Föredraganden hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet måtte genom utdrag av protokollet inhämtas lagrådets utlåtande
över förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar; samt
2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Dagmar Bruno.
1 Förslagen, vilka — frånsett de i protokollet för den 25 januari 1952 anmärkta jämk
ningarna — äro likalydande med motsvarande vid propositionen fogade förslag — ha
uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
45
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
8 juni 1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholsi.
Enligt lagrådet den 3 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar; samt
2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren G. Fredrikson.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar.
Beträffande ingressen hänvisar lagrådet till vad som anföres under 40 §.
15 §.
Enligt andra stycket i detta lagrum sådant det nu lyder är beslut om fastställelse
av arbetsplan förfallet, där ej inom tre år från utgången av det år,
under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit genom renstakning
eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats. Den
nämnda tiden av tre år föreslås nu förlängd till fem år.
Vid väglagens tillkomst anfördes som skäl för att fastställd arbetsplan
borde förlora sin giltighet, om den ej komme till utförande inom viss kortare
tid, dels att vid dröjsmål med utförande av vägföretag förhållandena ofta
kunde förändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre vore den
lämpligaste, dels ock att en sådan begränsning av giltighetstiden betingades
även av de rättsverkningar i olika hänseenden, som fastställelsebeslutet medförde.
De sakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för det till lagrådet nu remitterade
förslaget till ändringar i väglagen, hade icke ifrågasatt någon förläng
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ning av giltighetstiden för fastställelsebeslut, och de myndigheter m. fl. som
hörts över sakkunnigförslaget ha därför i allmänhet icke uttalat sig i frågan.
Denna har under remissbehandlingen väckts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen i Södermanlands län. Härvid synas de rättsverkningar,
som ett fastställelsebeslut medför för vederbörande jordägare, icke ha berörts.
Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang framhålla betydelsen av att jämlikt
34 § ett sådant beslut, så länge det är gällande, för med sig förbud mot uppförande
av byggnad utmed den fastställda vägen. Med hänsyn till denna betydelsefulla
inskränkning i jordägarens dispositionsrätt över marken och särskilt
i betraktande av att någon ersättning ej utgår för den skada, som därav
må följa, kan lagrådet icke underlåta att giva uttryck åt betänksamhet i anledning
av förslaget om fem års giltighetstid. Visserligen förhåller det sig redan
enligt gällande lag så, att giltighetstiden i särskilt fall kan förlängas genom
beslut av Konungen, men villkoret härför är, att synnerliga skäl föreligga.
Lagen utgår alltså från att beslut om förlängning skall förekomma endast i
undantagsfall. En praxis, enligt vilken förlängning i regel medgives, synes
icke stå i god överensstämmelse med lagen.
36 §.
Väghållare beredes enligt det föreslagna andra stycket möjlighet att få utmed
väg befintlig anordning, som är hinderlig för vägens underhåll, bortskaffad,
även om överenskommelse med anordningens ägare icke kan träffas. Vägsynenämnden
kan nämligen för sådant fall besluta, att erforderliga åtgärder
må vidtagas av väghållaren. Denne blir dock skyldig att ersätta i anledning
av beslutet uppkommande skada, även ringa sådan, med belopp som nämnden
bestämmer. Av remissprotokollet framgår, att behov av ett stadgande med
nämnda innehåll föreligger närmast med avseende å vägar, där själva vägbanan
upptager hela vägområdet.
För att råda bot på de olägenheter, som här avsedda anordningar förorsaka
väghållaren, skulle det kunna synas ligga närmast till hands att utsträcka det
i 33 § stadgade förbudet mot anordningar, som innebära fara för trafiksäkerheten,
att gälla även förekomsten utmed väg inom visst avstånd från vägbanans
mitt av anordningar hinderliga för vägens underhåll. Vad angår redan
befintliga anordningar finge väl i så fall meddelas särskilda övergångsbestämmelser
(jfr 76 §). Motsvarande föreskrifter rörande anordningar vådliga för
trafiksäkerheten äro emellertid så till vida strängare än de nu föreslagna att,
såsom framgår av 33 a §, rätten till skadeersättning är starkt begränsad. Då
det intresse, som med förevarande stadgande skall tillgodoses, dock icke äger
samma allmänna vikt som intresset av största möjliga trafiksäkerhet, synas
likväl skäl kunna åberopas för att, såsom fallet blir om förslaget genomföres,
de båda i övrigt likartade frågorna lösas på skilda sätt.
Vad slutligen angår själva avfattningen av ifrågavarande bestämmelser är
att märka, att i första stycket, vartill hänvisas, såsom förutsättning angives
att överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas. För undvikande
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 3i).
av möjligt missförstånd, att väghållaren även i de nu avsedda fallen alltid skall
söka komma till uppgörelse med fastighetens ägare, torde i andra stycket böra
utsägas, att detta stadgandes tillämpning förutsätter att överenskommelse icke
kan träffas med anordningens ägare.
40 §.
Jämlikt förevarande paragraf skall, om någon vill inom område för väg
framdraga elektrisk ledning, ledning för vatten eller annan därmed jämförlig
ledning, han innan arbetet påbörjas därom göra ansökan hos väghållaren. Innébörden
av detta stadgande är, såsom framhållits i utredningens betänkande
(s. 141), att väghållaren skall äga att lämna medgivande till sådant arbete. Att
märka är att, på sätt jämväl antydes i nämnda betänkande, väghållarens medgivande
har olika karaktär i skilda fall. Understundom erfordras för ledningsarbete
i väg särskilt tillstånd av annan än väghållaren; sådant tillstånd kan
meddelas genom koncession, dom i vattenmål eller syneförrättning. Därest
tillstånd som nu sagts är behövligt, har väghållaren att tillse, att sådant tillstånd
lämnats; föreligger ej tillstånd, skall väghållaren hänvisa vederbörande
att i föreskriven ordning göra ansökan därom. Om däremot tillstånd lämnats,
kan väghållaren icke vägra sökanden att framdraga ledningen utan har allenast
att beträffande arbetets bedrivande och vad därmed sammanhänger meddela
sådana föreskrifter, som kunna erfordras med hänsyn till samfärdseln och
väghållningen. Därest åter fråga är om ledning, för vars framdragande särskilt
tillstånd icke erfordras, har väghållaren att pröva, huruvida medgivande till
arbetet bör lämnas, samt, om arbetet medgives, utfärda sådana närmare föreskrifter
som nyss nämnts. Med hänsyn till stadgandets nu angivna innebörd
synes lämpligt, att första punkten i paragrafen formuleras såsom ett förbud
mot att inom område för väg framdraga ledning utan väghållarens medgivande
och att i andra punkten stadgas, att väghållaren skall pröva, huruvida arbetet
må utföras, därest ej dylik prövning lagligen skall ske i annan ordning, samt
meddela de föreskrifter beträffande arbetets bedrivande och rätten till upplag
eller annan anordning, vilka utöver vad därom kan vara särskilt bestämt
erfordras med hänsyn till samfärdseln och väghållningen. Ett ytterligare skäl
att välja en avfattning sådan som nu förordats är, att därigenom straffbestämmelsen
i 61 § utan vidare blir tillämplig beträffande den som framdrager ledning
utan väghållarens medgivande.
Därest förbud mot framdragande av ledning icke iakttages, synes möjlighet
böra finnas att i handräckningsväg vinna rättelse. Det tillägg till lagen, som
för detta ändamål erfordras, kan enklast göras genom att i 63 § andra stycket
införes en hänvisning även till 40 §. I så fall erfordras jämkning jämväl i förslagets
ingress.
I sista punkten av nu ifrågavarande paragraf föreskrives, att vad däri är
stadgat gäller jämväl beträffande arbete å redan framdragen ledning. Enligt
bestämmelsens ordalydelse skulle medgivande från väghållaren alltid behöva
inhämtas, hur obetydligt arbetet än vore och även om stor skyndsamhet vore
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
av nöden, t. ex. beträffande reparation av skadad telefon- eller telegrafledning.
Detta synes ofta kunna medföra onödig omgång och understundom knappast
vara praktiskt genomförbart. Med hänsyn härtill bör enligt lagrådets mening
bestämmelsen inskränkas till att avse allenast fall då arbetet kan antagas
medföra olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.
41-44 §§.
I 41 § finnas upptagna allmänna bestämmelser om organisationen av de
arbetslag, som skola ha till uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen.
Det synes vara att förorda, att dessa allmänna bestämmelser fullständigas
med ett stadgande — lämpligen såsom ett tredje stycke i paragrafen
— att för varje arbetslag skall finnas en fogde jämte en ersättare att vid förfall
för fogden tjänstgöra i dennes ställe. Ett sådant tillägg till 41 § motiveras även
därav, att bestämmelser om fogde och ersättare för honom helst böra ha upptagits
i lagen före den i 43 § tredje stycket andra punkten intagna föreskriften
att meddelande om vilka personer, som uttagits till arbetslag, skall tillställas
bland andra fogden och hans ersättare. Därest 41 § ändras på sätt lagrådet
ovan förordat, bör den föreslagna bestämmelsen i 44 § fjärde stycket att ersättaren
skall vara pliktig att vid förfall för fogden tjänstgöra i dennes ställe
utgå.
55 §.
Det nya andra stycket innehåller, att ordförande, ledamöter och suppleanter
i vägsynenämnd skola utses under januari eller februari månad året näst efter
det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år,
räknat »från» den 1 mars det år, förordnandet eller valet skedde. Stadgandet
har avfattats i full överensstämmelse med vad som enligt 22 § lagen den
30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder är föreskrivet i fråga om utseende
av ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd. Enligt den ordalydelse,
* som det föreslagna stadgandet erhållit, kommer emellertid tjänstgöringsperioden
för den nytillträdande vägsynenämnden att börja först den 2 mars det år
nämnden utses. Detta kan emellertid icke antagas vara förslagets mening, utan
är det, såsom framgår av sista stycket i övergångsbestämmelserna, tydligen
avsett, att tjänstgöringsperioden skall räknas »från och med» den 1 mars.
Lagrådet hemställer om förtydligande av lagtexten i berörda hänseende.
61 §.
I denna paragraf meddelas bland annat straffbestämmelse för det fall att
fogde för arbetslag eller ersättare för fogde eftersätter vad honom åligger.
Emellertid är att märka, att ersättaren icke i denna sin egenskap tillagts några
arbetsuppgifter, utan hans åliggande inskränker sig till att tjänstgöra i fogdens
ställe, då denne är hindrad. Om ersättare, som blivit underrättad om
hinder för fogden, eftersätter vad honom i sådant fall åligger såsom tjänstförrättande
fogde, blir straffbestämmelsen för fogde utan vidare tillämplig på
Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 49
honom. Det särskilda stadgandet om straff för försumlig ersättare torde därför
såsom onödigt böra utgå.
Övergångsbestämmelserna.
Dessa bestämmelser synas böra jämkas med anledning därav, att lagändringarna
icke torde komma att träda i kraft den 1 januari 1952.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Under hänvisning till vad lagrådet yttrat vid 40 § förslaget till lag angående
ändring i lagen om allmänna vägar hemställer lagrådet om sådan jämkning
i avfattningen av nu ifrågavarande paragraf, att den kommer att innehålla
föreskrift därom att, innan arbete varom i paragrafen är fråga påbörjas,
medgivande som avses i 40 § lagen om allmänna vägar skall inhämtas.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
4 — »sfi r.:
Bihang till riksdagens protokoll 1952.
1 samt. Nr 39.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för juistitie-, finans- och civildepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 8 juni 1951
avgivna utlåtande över de den 9 mars 1951 till lagrådet remitterade förslagen
till
a) lag angående ändring i lagen den BO juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar; samt
b) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna vägar.
Beträffande ingressen hänvisas till vad som anföres i anslutning till 40 §.
15 §.
Lagrådet har anmält visis betänksamhet i anledning av förslaget om ökning
från tre till fem år av giltighetstiden för beslut om fastställelse av arbetsplan.
Därvid har lagrådet bl. a. berört de rättsverkningar, som ett fastställelsebeslut
medför gentemot jordägaren. Särskilt har framhållits betydelsen
av att jämlikt 34 § ett sådant beslut under sin giltighetstid innefattar
förbud mot att uppföra byggnad utmed den fastställda vägen.
För väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde en utsträckning av fastställelsebeslutets
giltighetstid till fem år innefatta ej obetydliga fördelar. Till en del
bestå dessa i att det skulle bli påtagligt lättare att hålla investeringsplan.
-Tåg vill här hänvisa till vad styrelsen anfört.
Härtill kommer en annan omständighet. För genomförandet av en flerårsplan
är det av vikt, att fastställda arbetsplaner finnas åtminstone för de
arbeten, som avses skola påbörjas under de första av flerårsplanen omfattade
åren. Emellertid bär man vid fastställandet av arbetsplan att räkna med att
fastställelsebeslutet kan överklagas. Anföras besvär, kan prövningen av dessa
taga avsevärd tid i anspråk på grund av de omfattande utredningar, vilka
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 3i).
stundom erfordras. Bifallas besvären, så att det ifrågavarande företaget bortfaller
ur flerårsplanen, kan det bli svårt att få fram arbetsplan till annat
företag i det bortfallnas ställe. Härigenom kan flerårsplanens kontinuerliga
genomförande äventyras. Det föreligger därför ett intresse av att fastställelsebeslutet
meddelas så tidigt, att även i fall av besvär lagakraftvunnet fastställelsebeslut
kan beräknas föreligga, då företaget enligt flerårsplanen skall
börja verkställas. Detta intresse tillgodoses genom en ökning av giltighetstiden
för sådant beslut.
Även den praktiska erfarenheten synes visa, att det för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreligger ett påtagligt behov av längre giltighetstid än
tre år. Förlängning jämlikt 15 § andra stycket sista punkten har nämligen
befunnits nödvändig i en omfattning, som knappast torde ha förutsetts vid
stadgandets tillkomst.
Vad åter angår de av lagrådet befarade menliga verkningarna för jordägaren
synes följande böra beaktas. Fn arbetsplan, som fastställts enligt nu
gällande väglag, kommer normalt också till utförande. Jordägaren torde därför
redan i och med fastställ elsen inställa sig på att han för framtiden är
avskuren från möjligheten att bygga utmed vägen, oavsett om i lagen tiden
för fastställelsebeslutets giltighet utsattes till tre år eller längre tid. Förlängning
av giltighetstiden förefaller därför i realiteten knappast behöva medföra
men av någon betydelse för jordägaren.
På grund härav och då en giltighetstid av fem år synes i och för »ig skälig,
torde den i det remitterade förslaget upptagna ändringen böra genomföras.
36 §.
I enlighet med lagrådets hemställan torde i paragrafens andra stycke höra
utsägas, att stadgandets tillämpning förutsätter, att överenskommelse ej kan
träffas med ägaren av hinderlig anordning invid väg.
40 §.
Stadgandet hade i det remitterade förslaget följande lydelse.
Vill någon inom område för väg framdraga elektrisk ledning, ledning för
vatten eller annan därmed jämförlig ledning, skall han, innan arbetet påbörjas,
därom göra ansökan hos väghållaren. För arbetets bedrivande och
rätten att liava upplag eller annan anordning å vägen skola, utöver vad därom
kan vara särskilt bestämt, gälla de föreskrifter, som med hänsyn till samfärdseln
och väghållningen meddelas av väghållaren. Vad här stadgats gäller
jämväl beträffande arbete å redan framdragen ledning.
Lagrådet har på anförda skäl ansett lämpligt, att första punkten i paragrafen
formulerades såsom ett förbud mot att inom område för väg framdraga
ledning utan väghållarens medgivande. I andra punkten borde stadgas,
att väghållaren skulle pröva, huruvida arbetet finge utföras, därest ej
dylik prövning lagligen skulle ske i annan ordning, samt meddela de föreskrifter
beträffande arbetets bedrivande och rätten till upplag eller annan
52
liungl. Maj:ts proposition nr 89.
anordning, vilka utöver vad därom kunde vara särskilt bestämt erfordrades
med hänsyn till samfärdseln och väghållningen.
Lagrådet har vidare uttalat, att om förbud mot framdragande av ledning
icke iakttoges, det borde finnas möjlighet att i handräckningsväg vinna rättelse.
Det tillägg till lagen, som för detta ändamål behövdes, kunde enklast
göras genom att i 63 § andra stycket infördes en hänvisning även till 40 §.
I så fall påkallades jämkning jämväl i förslagets ingress.
Slutligen har lagrådet anfört, att bestämmelsen i 40 § sista punkten borde
inskränkas till att avse allenast fall, då arbetet kunde antagas medföra
olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Kravet på medgivande från
väghållaren, hur obetydligt arbetet än vore, och även om stor skyndsamhet
vore av nöden — t. ex. beträffande reparation av skadad telefon- eller telegrafledning
— kunde nämligen medföra onödig omgång och vore understundom
knappast praktiskt genomförbart.
Vad lagrådet förordat torde i huvudsak böra iakttagas.
Undantag synes mig dock påkallat i fråga om 40 § sista punkten. Mina
skäl härför äro följande.
I de allra flesta fall kan arbete på väg antagas medföra olägenheter för
samfärdseln eller väghållningen. Ledningsägaren kan ej alltid anses äga tillräckliga
förutsättningar att tillförlitligt bedöma frågan, om olägenhet kan
förväntas eller ej. Med hänsyn till den allmänna samfärdselns krav förefaller
det därför ej fullt tillfredsställande att åt honom överlämna avgörandet
av denna fråga, när det gäller arbete på redan framdragen ledning. Även
här torde sålunda prövningen böra tillkomma väghållaren.
Uppenbarligen får reparation av skada, som kräver omedelbara åtgärder,
icke fördröjas på grund av att väghållarens tillstånd måste inhämtas. Emellertid
torde det knappast finnas någon risk för nämnvärt dröjsmål av denna
anledning. Tillståndet kan i brådskande fall nämligen inhämtas på mycket
enkelt sätt, såsom genom samråd med vederbörande vågmästare. Detta förutsättas
i de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt telegrafstyrelsen ut
färdade gemensamma anvisningarna för framdragande av telegraf-, telefonoch
andra svagströmsledninga r inom område för allmän väg, som hålles av
kronan. Tillvägagångssättet, som visat sig slå väl ut även i brådskande
lägen — som t. ex. vid ras på grund av snöfall — torde med fördel kunna
tillämpas även när det. gäller enskilda.
På grund av vad nu sagts synes väghållarens medgivande utan undantag
böra inhämtas, även då det är fråga om arbete å redan framdragen ledning.
41—44 §§.
I det remitterade förslaget hade upptagits i 41 § allmänna bestämmelser
om organisationen av de arbetslag, som skola ha till uppgift att vid svåra
snöfall biträda med vinterväghållningen, samt i 44 § såsom fjärde stycke
stadgande om att ersättare skulle vara pliktig att råd förfall för fogden tjänstgöra
i dennes ställe.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
53
Lagrådet har förordat, att 41 § måtte fullständigas med ett stadgande —
lämpligen såsom ett tredje stycke i paragrafen ■— att för varje arbetslag skulle
finnas en fogde jämte en ersättare att vid förfall för fogden tjänstgöra i dennes
ställe. Vid sådan ändring av 41 § borde 44 § fjärde stycket utgå.
Vad lagrådet sålunda anfört finner jag mig böra biträda.
55 §.
I enlighet med lagrådets hemställan torde lagtexten böra förtydligas så,
att tjänstgöringsperioden för ordförande, ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd
skall räknas »från och med» och icke — såsom i departementsförslaget
angivits — »från» den 1 mars.
Öl §.
Under denna paragraf meddelades i det remitterade förslaget bland annat
straffbestämmelse för det fall att fogde för arbetslag eller ersättare för honom
eftersätter vad honom åligger. På de av lagrådet anförda skälen synes
emellertid det särskilda stadgandet om straff för ersättare såsom obehövligt
kunna utgå.
63 §.
I fråga om denna paragraf hänvisar jag till framställningen rörande 40 §.
Övergångsbes tämm elserna.
I depa r tements f ö ra lag e t angavs tiden för ikraftträdandet till den 1 januari
1952. Tiden synes nu böra bestämmas till den 1 januari 1953. Detta föranleder
viss jämkning av övergångsbestämmelserna.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.
Under denna paragraf upptog departementsförslaget stadgande om att före
påbörjande av arbete, vilket gällde anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg och vars utförande ålåge annan än vägens ägare, ansökan,
som avsåges i 40 § lagen om allmänna vägar, skulle ingivas till väghållaren.
I anslutning till ändringarna i sistberörda lagrum torde i enlighet med lagrådets
hemställan 10 kap. 67 § vattenlagen böra så jämkas, att paragrafen
kommer att innehålla föreskrift därom, att innan arbete av här ifrågavarande
slag påbörjas, skall inhämtas medgivande, som avses i förutnämnda 40 §.
Tiden för ikraftträdandet, vilken i departements förslaget angavs till den
1 januari 1952, synes böra bestämmas till samma dag 1953.
De författningsändringar, som upptagits i övriga vid remissprotokollet
fogade förslag, torde likaledes böra träda, i kraft ett år senare än i resp. förslag
angivits.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Vad särskilt angår förslaget om ändrad lydelse av 19 § vägnämndslagen
kan måhända — med hänsyn till penningvärdets fall — ifrågasättas en höjning
av det nu med 18 kronor utgående dagarvodet till ledamot av vägnämnd.
Frågan om sådan höjning torde emellertid kunna upptagas till prövning i
annat sammanhang.
De vid remissprotokollet fogade författningsförslagen ha jämkats i enlighet
med vad jag i det föregående anfört. Vissa formella jämkningar ha därjämte
företagits.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels
föreslå riksdagen att antaga
1) det under a) upptagna lagförslaget och
2) förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30
juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder;
dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till
3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);
dels ock föreslå riksdagen att antaga
4) det under b) upptagna lagförelaget;
samtliga förslag i deras enligt det anförda jämkade lydelse.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt 0. Rickard.
Stockholm 1052. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:104 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch pensionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl. jäm s. 1 i texten