Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m

1952-01-25 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:39, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943

(nr 431) om allmänna vägar, m. m.; given Stockholms

slott den 25 januari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag vill

Kungl. Maj .it härmed

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar; och

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om väg

nämnder och länsvägnämnder;

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslå riksdagen att antaga förslaget till

4) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att giltighetstiden för beslut om fastställelse å

arbetsplan förlänges från tre till fem år. Vidare föreslås, att länsstyrelserna

befrias från vissa ärenden rörande tillstånd till ledningsarbete i väg. I stället

skall väghållaren äga besluta i dessa ärenden. Om för väghållningen hinderlig

anordning invid väg behöver bortskaffas, skall vägsynenämnden kunna be

1—586 si Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sluta, att väghållaren må vidtaga erforderliga åtgärder. Uppgiften att uttaga

medlemmar i arbetslag för vin te rvågb ålln ing på landet överflyttas från länsstyrelsen

till kommunalnämnd. Viss ändring föreslås i reglerna för utseende

av vägsynenämnd.

Rätten för vägnämnds- eller länsvägnämndsledamot till dagarvode skall

enligt propositionen gälla även för annan förrättningsdag än sammanträdesdag.

FleKursplaner föreslås skola upprättas icke blott, såsom nu, för vägar utan

även för broar och vägbeläggmngar. Flerarsplan ©kall avse fem år och förnyas

vart tredje år. Länsstyrelsen skall upprätta samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställa samtliga flerårsplaner, sålunda även huvudvägsplaner,

vilka enligt gällande bestämmelserupprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt fastställas av Kungl. Maj:t.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den SO juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas, att 14, 15, 32, 36, 40—44, 55, 61, 63 och 67 §§ lagen

den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse.)

14 §.

Fråga om---- Konungens prov
ning''
Ordnings-

och säkerhetsfrågor, så

ock vissa särskilt angivna frågor prövas

enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen

eller av vägsynenämnd.

15 §.

Innan väg — —--eller servituts
rättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan

vare förfallet, där ej inom tre

år från utgången av det år, under

vilket beslutet vann laga kraft, vägens

sträckning blivit genom renstakning

eller eljest tydligt utmärkt å marken

och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga

skäl därtill äro, äger Konungen

föreskriva förlängning av giltighetstiden,

varje gång högst tre år.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens

tillstånd förekomma upplag, grind

eller annan anordning, som bereder

olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts md

ämnen, som erfordras för underhåll av

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

Fråga om-----Konungens prov
ning
Ordnings-

och säkerhetsfrågor, så

ock vissa särskilt angivna frågor prövas

enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen,

väghållare, vägsynenämnd

eller kommunalnämnd.

15 §.

Innan väg---eller servituts
rättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan

vare förfallet, där ej inom fem

år från utgången av det år, under

vilket beslutet vann laga kraft, vägens

sträckning blivit genom renstakning

eller eljest tydligt utmärkt å marken

och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga

skäl därtill äro, äger Konungen

föreskriva förlängning av giltighetstiden,

varje gång högst tre år.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens

tillstånd vidtagas åtgärd, som bereder

olägenhet för samfärdseln eller

väghållningen, eller förekomma grind,

upplag eller annan anordning, som

medför sådan olägenhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.)

väg, därå uppläggas. Å vägbana må

dock sådant upplag förekomma allenast

under pågående arbete med vägens

underhåll. Upplag skall så anordnas,

att därigenom, såvitt möjligt,

olägenhet ej vållas samfärdseln och

vägens avvattning ej försvåras.

Tillstånd till ----av grinden.

Vad i —--riksförsvarets behov.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs

upptorkande eller för hindrande av

snösamling å väg erforderligt, att träd

eller buske borthugges eller att träd

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens

intresse sådan åtgärd,

äger vägsynenämnden, därest överenskommelse

med fastighetens ägare icke

kan träffas, besluta, att erforderliga

åtgärder må, på sätt i beslutet närmare

angives, vidtagas av väghållaren

på dennes egen bekostnad.

Uppkommer i anledning av beslut,

varom nu är sagt, avsevärd skada,

skall väghållaren gälda ersättning med

belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

(Föreslagen lydelse.)

Tillstånd till----av grinden.

Utan hinder av vad i första stycket

sagts må å väg grävning eller liknande

åtgärd företagas och upplag eller

annan anordning förekomma, då så

erfordras för arbete, som utföres av

väghållaren, eller som avses i 40 §.

År i sådant fall erforderligt, att vägen

avstänges eller annan väsentlig trafikinskränkning

påbjudes, har väghållaren

att hos vederbörande myndighet

utverka beslut härom.

Vad i —--- riksförsvarets behov.

36 §.

År för vinnande av fri sikt, för vägs

upptorkande eller för hindrande av

snösamling å väg erforderligt, att träd

eller buske borthugges eller att träd

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens

intresse sådan åtgärd,

äger vägsynenämnden, därest överenskommelse

med fastighetens ägare icke

kan träffas, besluta, att erforderliga

åtgärder må, på sätt i beslutet närmare

angives, vidtagas av väghållaren

på dennes egen bekostnad. Uppkom

mer i anledning av beslutet avsevärd

skada, skall väghållaren gälda ersätt

ning med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

Föreligger behov att bortskaffa för

underhåll av väg hinderlig anordning

invid vägen, och kan ej överenskommelse

träffas med anordningens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ägare, skall vad nyss sagts äga motsvarande

tillämpning. Skada skall

dock ersättas, även om den ej är avsevärd.

40 §.

Om framdragande av elektriska led

ningar å eller utmed väg är särskilt

stadgat:

41 §•

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt,

skall å länets landsbygd fin

nas ett eller flera arbetslag med uppgift

att vid svåra snöfall biträda med

vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen

prövas oundgängligt för

att hålla väg öppen för samfärdseln.

Varje arbetslag tilldelas viss rågsträcka.

40 §.

Ej må någon inom område för väg

framdraga elektrisk ledning, ledning

för vatten eller annan därmed jämförlig

ledning utan väghållarens medgivande.

Väghållaren skall pröva, huruvida

arbetet må utföras, därest ej dylik

prövning lagligen skall ske i annan

ordning, samt meddela de föresktifter

beträffande arbetets bedrivande

och rätten till upplag eller annan

anordning, vilka utöver vad därom

kan vara särskilt bestämt erfordras

med hänsyn till samfärdseln och

väghållningen. Vad nu stadgats gäller

även arbete å redan framdragen

ledning.

41 §.

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt,

skall å länets landsbygd finnas

ett eller flera arbetslag med uppgift

att vid svåra snöfall biträda med

vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen

prövas oundgängligt för

att hålla väg öppen för samfärdseln.

Länsstyrelsen tilldelar varje arbetslag

viss vägsträcka och fastställer antalet

medlemmar i arbetslaget. Ligger

sådan vägsträcka inom två eller

flera kommuner, bestämmer länsstyrelsen

det antal personer, som inom

varje kommun skall uttagas till arbetslaget.

För varje arbetslag skall finnas en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.)

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen

utser erforderligt antal personer,

vilka ha hemvist eller stadigvarande

arbete på lämpligt belägna

fastigheter, som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som---i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän

tjänst är hindrad att tjänstgöra i

arbetslag;

b) den som i yrke eller anställning

skulle lida synnerligt förfång, om han

utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder,

vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den —--upphör tjänst
göringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet

eller den, som är satt att företräda

ägaren eller brukaren, skall på anmodan

av länsstyrelsen eller den

länsstyrelsen förordnar föreslå, vem

eller vilka som böra uttagas för fastigheten.

I första hand böra föreslås

personer, vilka förklarat sig villiga att

tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första

hand dem, som åtagit sig tjänstgörigsskyldighet

och som prövas därtill

lämpliga.

(F ör e sia g en lydelse.)

fogde jämte en ersättare, att vid förfall

för fogden tjänstgöra i dennes

ställe.

42 §.

Till medlemmar i arbetslag utser

kommunalnämnden fastställt antal

personer, vilka hava hemvist eller stadigvarande

arbete på lämpligt belägna

fastigheter, som kommunalnämnden

bestämmer.

Den, som---i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän

tjänst är hindrad att tjänstgöra i

arbetslag;

b) den som i yrke eller anställning

skulle lida synnerligt förfång, om han

utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder,

vilket godkännes av kommunalnämnden.

För den —--upphör tjänst
göringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet

eller den, som är satt att företräda

ägaren eller brukaren, skall på anmodan

av kommunalnämnden eller

den kommunalnämnden förordnar föreslå,

vem eller vilka som böra uttagas

för fastigheten. I första hand böra

föreslås personer, vilka förklarat sig

villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Kommunalnämnden uttager i första

hand dem, som åtagit sig tjänstgö

rigsskyldighet och som prövas därtill

lämpliga.

Varje till arbetslag uttagen person

skall av kommunalnämnden genom rekommenderat

brev underrättas om uttagningen.

Meddelande om uttagnin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.)

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare

för fem år i sänder fogde för arbetslaget.

Fogde som tjänstgjort fem år är

ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen

kalla arbetslagets medlemmar

till tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende

övervaka och leda fullgöran

det av de arbetsuppgifter, arbetslaget

fått sig förelagda, samt

att tillse att erforderliga åtgärder

vidtagas för utseende av ersättare till

den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för---- av läns
styrelsen.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden

jämte suppleant för envar

av dem förordnas av länsstyrelsen

för fyra år, räknat från utgången av

det år, då förordnandet meddelades. En

ledamot jämte suppleant för honom

utses för samma tid, inom vägnämndsområde

av vägnämnden samt i stad

eller stadsliknande samhälle av den

myndighet, som utövar dess beslutanderätt.

De två ledamöterna och

suppleanterna för dem skola vara

mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndons

område.

(Föreslagen lydelse.)

gen skall samtidigt tillställas vägförvaltningen,

fogden för arbetslaget och

ersättaren för denne.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare

för fem år i sänder fogde för arbetslaget

och ersättare för denne. Beslut

härom skall delgivas vederbörande

kommunalnämnd.

Har fogde eller ersättare tjänstgjort

fem år, är han ej skyldig att mottaga

nytt förordnande.

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen

kalla arbetslagets medlemmar

till tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende

övervaka och leda fullgörandet

av de arbetsuppgifter, arbetslaget

fått sig förelagda,

att hos kommunalnämnden föreslå

efterträdare till den som avgått ur

arbetslaget, samt

att, då han är hindrad tjänstgöra,

skyndsamt underrätta sin ersättare

därom.

Instruktion för---- av läns
styrelsen.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden

jämte suppleant för envar

av dem förordnas av länsstyrelsen.

En ledamot jämte suppleant för

honom väljes, inom vägnämndsområde

av vägnämnden samt i stad eller

stadsliknande samhälle av den myndighet,

som utövar dess beslutanderätt.

De två ledamöterna och suppleanterna

för dem skola vara mantalsskrivna

och boende inom vägsynenämndens

område.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 39.

(Gällande lydelse.)

Avgår ordförande — — ■— den avgångne.

61 §.

Bryter någon —--- föreskrift

däri;

eller underlåter-----39 § tredje

stycket;

eller eftersätter — -— — honom

åligger;

eller underlåter — --sitt ställe,

straffes med — — —- trehundra

kronor.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud,

som meddelats i eller med stöd

av 33 eller 34 §, äger överexekutor

meddela handräckning till rättelse i

vad sålunda olagligen skett. Beträffande

sådan handräckning gälla enahanda

bestämmelser, som äro stadgade

för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fall.

Varder förbud — — — om rättelse.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens

beslut i fråga, som omförmäles

i denna lag, äger att över be
-

(Föreslagen lydelse.)

Ordförande, ledamöter och suppleanter

i vägsynenämnd utses under

januari eller februari månad året näst

efter det, varunder val av ledamöter i

vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra

år, räknat från och med den l mars

det år, förordnandet eller valet

skedde.

Avgår ordförande----den av
gångne.

61 §.

Bryter någon---föreskrift

däri;

eller underlåter---- — 39 § tredje

stycket;

eller eftersätter — — — honom

åligger;

eller underlåter —----sitt ställe;

eller förvägrar arbetsgivare eller

arbetsledare anställd nödig ledighet

för tjänstgöring i arbetslag, oaktat

ledigheten kunnat utan synnerlig

olägenhet ''medgivas,

straffes med — — -— trehundra

kronor.

63 §.

Uppföres byggnad eller utföres

ledningsarbete i strid mot förbud

eller annan föreskrift, som meddelats

i eller med stöd av 33, 34 eller 40 §,

äger överexekutor meddela handräckning

till rättelse i vad sålunda olagligen

skett. Beträffande sådan handräckning

gälla enahanda bestämmelser,

som äro stadgade för det i 191 §

utsökningslagen avsedda fall.

Varder förbud---— om rättelse.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens

eller kommunalnämndens

beslut i fråga, som omförmäles i denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

slutet anföra besvär hos länsstyrelsen lag, äger att över beslutet anföra bes

enas t å femtonde dagen från det han svär hos länsstyrelsen. Besvären skola

erhöll del av beslutet. vara inkomna., beträffande beslut av

vägsynenämnden senast å femtonde

dagen och i fråga om beslut av kommunalnämnden

inom en månad från

det klaganden erhöll del av beslutet.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1953.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag

meddelat beslut i fråga om arbetslag

skall gälla utan hinder av denna lags

ikraftträdande. Länsstyrelse skall i

god tid före den 1 januari 1953 tillställa

vederbörande kommunalnämnd,

erforderliga uppgifter om förefintliga

arbetslag.

Förordnande eller val av ordförande,

ledamot eller suppleant i vägsynenämnd

för tiden till och med den 31

december 1955 skall fortfarande gälla

till och med den 29 februari 1956. För

tiden därefter skall förordnande eller

val ske enligt den nya lagen.

Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och

länsvägsnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av

vägnämndens ledamöter gottgörelse

(Föreslagen lydelse.)

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av

vägnämndens ledamöter gottgörelse

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.)

av statsmedel med aderton kronor för

sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter

härutöver ett årligt arvode av

tvåhundra kronor. Ordföranden är

tillika berättigad till ersättning av

statsmedel för renskrivning, porton

och andra för uppdragets fullgörande

nödiga omkostnader för vägnämnden.

Ersättning må ej utgå för arvode till

biträde, som må hava av ordföranden

anlitats vid protokollsföring.

Ordföranden och —--— beräknas

traktamentsersättning.

Räkning å----av ordföranden.

(Föreslagen lydelse.)

av statsmedel med aderton kronor för

sammanträdesdag eller annan förrättningsdag.

Ordföranden åtnjuter härutöver

ett årligt arvode av tvåhundra

kronor. Ordföranden är tillika berättigad

till ersättning av statsmedel för

renskrivning, porton och andra för

uppdragets fullgörande nödiga omkostnader

för vägnämnden. Ersättning

må ej utgå för arvode till biträde,

som må hava av ordföranden anlitats

vid protokollsföring.

Ordföranden och---beräknas

traktamentsersättning.

Räkning å---— av ordföranden.

Denna lag träder i kraft den 1 jtdi

1952.

Förslag

till

Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)

angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).

Härigenom förordnas, att 5, 8, 10—14 och 20 §§ stadgan den 30 juni 1943

angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

5 §•

Finner länsstyrelsen, att vägen

icke är av den betydelse, att den må

byggas såsom allmän, eller att företaget,

vid jämförelse med andra ifrågasatta

arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad,

att medel till detsamma

kunna påräknas under de närmaste

åren, skall ansökningen avslås,

(Föreslagen lydelse.)

5§-

Finner länsstyrelsen, att vägen

icke är av den betydelse, att den må

byggas såsom allmän, eller att företaget,

vid jämförelse med andra ifrågasatta

arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad,

att medel till detsamma

kunna påräknas under de närmaste

åren, skall ansökningen avslås,

1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1947: 332.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 39.

11

(Gällande lydelse.)

där ej annat föranledes av vad i andra

stycket sägs. Eljest skall frågan, om

företaget bör komma till stånd, prövas

vid uppgörande av flerårsplan för

arbeten av det slag, vartill företaget

hör, eller vid upprättande av sådant

förslag, som i 14 § avses. För sådant

fall skall länsstyrelsen, där fråga är

om annan väg än huvudväg, pröva,

huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,

att arbetsplan beträffande

detsamma bör omedelbart upprättas.

Avser ansökningen huvudväg,

hänskjutes frågan om företagets upptagande

i flerårsplan och om upprättande

av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga —--närmaste

åren.

8 §•

För att tjäna till ledning vid fördelningen

av de medel, som beviljas

för olika vägbyggnadsändamål, skola

för varje län i mån av behov upprättas

och fastställas

a) en femårsplan för nyanläggning

av samt omläggnings- och förbättringsarbeten

på huvudvägar;

b) en fyraårsplan för omläggningsoch

förbättringsarbeten på bygdevägar

och ödebygdsvägar;

c) en fyraårsplan för nyanläggning

av bygdevägar; samt

d) en fyraårsplan för nyanläggning

av ödebygdsvägar.

Fyraårsplanerna, skola förnyas vartannat

år.

(Föreslagen lydelse.)

där ej annat föranledes av vad i andra

stycket sägs. Eljest skall frågan, om

företaget bör komma till stånd, prövas

vid uppgörande av flerårsplan för

arbeten av det slag, vartill företaget

hör, eller vid upprättande av sådant

förslag, som i 14 § avses. För sådant

fall skall länsstyrelsen, där fråga är

om annan väg än huvudväg, pröva,

huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,

att arbetsplan beträffande

detsamma bör omedelbart upprättas.

Avser ansökningen huvudväg,

hänskjutes frågan om upprättande av

arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga---närmaste

åren.

8 §•

För att tjäna till ledning vid fördelningen

av de medel, som beviljas

för olika vägbyggnadsändamål, skola

för varje län i mån av behov upprättas

och fastställas flerårsplaner för

a) byggande av huvudvägar;

b) ombyggnad av bygdevägar och

ödebygdsvägar;

c) nyanläggning av bygdevägar;

d) nyanläggning av ödebygdsvägar;

e) byggande av broar; samt

f) vägbeläggningar.

Flerårsplan skall avse fem år och

förnyas vart tredje år. Påkallas av

särskilda fÖ7‘hållanden annan tid för

förnyandet, beslutar Konungen här
-

om.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas

särskilt för varje län av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, över

planen skola yttranden inhämtas från

vägnämnderna, länsvägnämnden och

länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

därefter vidtagit

de jämkningar i förslaget, som må påkallas

av yttrandena, överlämnas

detta jämte yttrandena till Konungen

för prövning och fastställelse.

11 §•

Fyraurs plan upprättas av länsstyrelsen.

Före upprättandet införskaffas

från vägnämnderna uppgifter om

de vägföretag, som anses böra utföras

under den tid planen avser,

över planen skola vägnämndernas

och länsvägnämndens yttranden inhämtas.

Sedan länsstyrelsen vidtagit

de jämkningar i planen, som påkallas

av yttrandena, insändes denna

jämte yttrandena till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas,

skall densamma av styrelsen

fastställas. Anses åter jämkningar i

planen erforderliga, hänskjutes frågan

till Konungens prövning.

12 §.

Fastställd flerårsplan — — — i

länskungörelserna.

13 §.

Fastställd flerårsplan ---- — väg
arbetenas

bedrivande.

Påkallas på grund av förändrade

förhållanden eller eljest ändring i

ordningen för företagens utförande

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Flerårsplan upprättas av länsstyrelsen.

Före upprättandet införskaffas

från vägnämnderna uppgifter om

de företag, som anses böra utföras

under den tid planen avser, över planen

skola vägnämndernas och länsvägnämndens

yttranden inhämtas. Sedan

länsstyrelsen vidtagit de jämkningar

i planen, som påkallas av yttrandena,

insändes denna jämte yttrandena

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas,

skall densamma av styrelsen

fastställas. Anses åter jämkningar i

planen erforderliga, hänskjutes frågan

till Konungens prövning.

U §•

Fastställd flerårsplan —- — — i

länskungörelserna.

12 §.

Fastställd flerårsplan--- — väg
arbetenas

bedrivande.

Påkallas på grund av förändrade

förhållanden eller eljest ändring i

ordningen för företagens utförande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 3!>.

(Gällande lydelse.)

eller eljest mera väsentlig avvikelse

från flerårsplan, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

efter länsvägnämndens

och länsstyrelsens hörande,

förordna härom, såvitt avser plan

soms fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I händelse av

meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall frågan hänskjutas till

Konungens prövning. År fråga om avvikelse

från flerårsplan, som fastställts

av Konungen, beslutar Konungen

härom.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelat beslut om avvikelse

från flerårsplan skall genom styrelsens

försorg delgivas länsstyrelsen,

länsvägnämnden och vederbörande

vägnämnder, varjämte meddelande

om beslutet skall intagas i länskungörelserna.

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter länsvägnämndernas och

länsstyrelsernas hörande, bestämmer

Konungen eller, där Konungen så förordnar,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

de i flerårsplan ej upptagna

bro- och beläggningsarbeten, som

skola utföras med beviljade anslag.

20 §.

Länsstyrelsen bestämmer —• — —

vägnämndens ordförande.

Myndighet vars — -— — motsvarande

tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

eller eljest mera väsentlig avvikelse

från flerårsplan, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

efter länsvägnämndens

och länsstyrelsens hörande,

förordna härom, I händelse av

meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall frågan hänskjutas till

Konungens prövning.

13 §.

Beslut enligt 12 § andra stycket

om avvikelse från flerårsplan skall

genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

försorg delgivas länsstyrelsen,

länsvägnämnden och vederbörande

vägnämnder, varjämte meddelande

om beslutet skall intagas i länskun

görelserna.

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts

av väg- och vattenbyggnadsstyrelscn

efter länsvägnämndernas och

länsstyrelsernas hörande, bestämmer

Konungen eller, där Konungen så förordnar,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

de i flerårsplan ej upptagna

företag, som skola utföras med beviljade

anslag.

20 §•

Länsstyrelsen bestämmer---—

vägnämndens ordförande.

Myndighet vars — — — motsva

rande tillämpning.

Kan företaget antagas bliva av betydelse

för närliggande stads eller an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kvngl. Maj:ts proposition nr 39.

nät samhälles kommunikations förhållanden,

skall även staden eller samhället

underrättas om arbetsplanen.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1953.

Förslag''

till

Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 67 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

10 KAP.

67

Sedan erforderliga---angå
ende

företaget.

Utlåtandet skall---dylik av
gift.

Skola två---därom gjord.

Innehåller utlåtandet föreskrift om

anordnande eller ändrande av vattenavlopp

genom allmän väg, skall, där

arbetets utförande åligger annan än

vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse,

att, innan sådant arbete

påbörjas, vederbörande vägingenjör

skall underrättas om tiden därför.

Yad nu sagts om anordnande eller

ändrande av vattenavlopp genom allmän

väg skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om åtgärd till skydd

för sådan väg.

§■

Sedan erforderliga--— angå
ende

företaget.

Utlåtandet skall---- dylik av
gift.

Skola två---därom gjord.

Innehåller utlåtandet föreskrift om

anordnande eller ändrande av vattenavlopp

genom allmän väg, skall, där

arbetets utförande åligger annan än

vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse,

att, innan sådant arbete

påbörjas, medgivande, som avses i

40 § lagen om allmänna vägar, skall

inhämtas. Yad nu sagts om anordnande

eller ändrande av vattenavlopp

genom allmän väg skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om åtgärd

till skydd för sådan väg.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1953.

1 Senaste lydelse av fjärde stycket se SFS 1939:146.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsi''ädet ä Stockholms

slott den 9 mars 1951.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Yougt, Zetterberg, Nilsson, StrIng, Ericsson, Mossberg, Andersson,

Linghan.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och civildepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Nilsson, frågor om vissa ändringar i lagstiftningen om allmänna vägar samt

anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 14 februari 1947 tillkallade jag samma dag

särskilda sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet biträda med

utredning rörande möjligheterna av en decentraliserad handläggning av vissa

ärenden inom väg- och vattenbyggnadsverket.1 De sakkunniga — vilka antagit

benämningen 1947 års utredning rörande decentralisering inom väg- och

vattenbyggnadsverket — ha den 6 mars 1950 avgivit betänkande i ämnet

(SOU 1950:17). Betänkandet innehåller b'', a. förslag om ändring i vissa

delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (i fortsättningen

benämnd väglagen) och av stadgan samma dag (nr 437) angående behandlingen

av vissa vägfrågor (vägstadgan) samt om ändrad lydelse av 10 kap.

67 § vattenlagen. Yttranden ha inhämtats över betänkandet jämte därvid

fogade författningsförslag.

Riksdagen har i skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, anhållit om ändring av

55 § väglagen. Yidare har riksdagen i skrivelse den 2 juli samma år, nr 425,

hemställt om ändring av 11 § vägstadgan.

Dessutom ha inkommit framställningar den 6 februari 1945 från länsstyrelsen

i Örebro län om ändring av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om

vägnämnder och länsvägnämnder (i det följande benämnd vägnämndslagen)

samt den 15 april 1946 från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om viss ändring

i väglagen.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dessa frågor m. m.

Inledning.

När frågan om förstatligande av den allmänna väghållningen på landet

behandlades år 1942, framhölls bl. a., att den av vägtrafikens snabba utveck
1

De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren B. I.

Jansson jämte förbundssekreteraren i svenska vägarbetareförbundet E. Grahn, byråchefen

G. V. Hall, numera generaldirektören K.-G. M. Hjort, vägdirektören A. T. W. A. Mannerfelt

samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare V. J. Mattsson med numera

t. f. byråchefen A. Tånneryd som sekreterare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition ur 39.

ling framtvingade högre standarden i fråga om vägbyggnad och vägunder

håll ställt ökade krav på administrativ, teknisk och ekonomisk kunnighet hos

väghållningsorganen. Därjämte hade de uppkomna administrativa, tekniska

och ekonomiska problemen av mera allmängiltig art medfört ökat behov av

enhetlighet i väghållningen. Till följd av utvecklingen hade vägarna vidare

upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse. Väghållningen hade i

stället alltmera blivit en hela landets gemensamma angelägenhet.

Den vid förstatligandet genomförda organisationen innebar — såsom 1947

års sakkunniga anmärkt — en viss centralisering till vägförvaltningen i länet

och även till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Hur långt denna centralisering

till vinnande av erforderlig enhetlighet skulle drivas, måste bedömas

med hänsyn till väntade förhållanden såväl under en övergångstid som därefter.

Vissa skäl talade för att centraliseringen i ett förstatligat vägväsende

till en början borde drivas längre än som måhända bleve erforderligt, då den

nya organisationen verkat en tid. Vid förstatligandet skulle nämligen upp

byggas en till stor del helt ny förvaltningsapparat, vilken skulle handha omfattande

uppgifter av skilda slag.

Den nya vägoiganisationens arbetsuppgifter kunde förutses till en början

bli i viss mån främmande för många befattningshavare inom organisationen,

vilka icke arbetat i statsförvaltningen, och som därför saknade närmare kännedom

om betingelserna för statlig verksamhet. Det ansågs på grund härav

nödvändigt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge ett jämförelsevis starkt

grepp över förvaltningen för att redan från början kunna leda denna in på

riktiga banor. Ävenså bedömdes det ur styrelsens synpunkt vara en fördel,

att styrelsen genom en sådan ordning bleve i tillfälle att ingående sätta sig

in i de många frågor, som kunde förväntas uppkomma.

I enlighet med vad nu anförts genomfördes i 1943 års lagstiftning om

allmänna vägar en stark centralisering. Denna lärer ock ha haft sitt berättigande

under en övergångstid.

Sedan den nya organisationen hunnit verka under några år, har emellertid

på olika håll -— bl. a. från riksdagens sida (jfr riksd. skr. nr 368/1946) —

gjorts gällande, att de lokala myndigheterna borde tilltros att i större utsträckning

under eget ansvar driva verksamheten inom sitt område. Likaså

har anförts, att hela vägadministrationen till följd av den centraliserade för

valtningen arbetade tungt, och att personalens tid i alltför stor utsträckning

toges i anspråk för skriftväxling till men för de huvudsakliga uppgifterna.

En decentralisering av förvaltningen vore därför ofrånkomlig, om man ville

vinna en effektiv ledning och kontroll av väghållningen.

I direktiven för 1947 års sakkunniga framhölls, att mycket omfattande

arbetsuppgifter på väg- och vattenbyggnadsväsendets område förelåge, och att

en kraftig ökning av dessa uppgifter vore att emotse, så snart dåvarande

krisförhållanden upphörde. I anslutning härtill påpekades angelägenheten

av en prövning snarast möjligt av förhållandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

och de lokala organens arbetsuppgifter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 17

De sakkunniga ha om sin inställning till detta spörsmål anfört bl. a.

följande.

För att väg- och vattenbyggnadsverket skall kunna arbeta effektivt är det

av betydelse att de olika instansernas befogenheter äro lämpligt avvägda,

Beslutanderätten i ett ärende bör icke förläggas till högre instans än ärendets

vikt kräver. Tilldelas lägre instanser större handlingsfrihet, skapas möjlighet

till snabbare avgöranden varjämte skriftväxlingen begränsas och dubbelarbete

undvikes. Erhålla de lägre instanserna större befogenheter och ökat

ansvar torde man i allmänhet även kunna påräkna ökat intresse och större

initiativkraft hos dem.

Å andra sidan får decentraliseringen icke föras så långt, att det sammanlagda

arbetet blir större än vid central handläggning utan att motsvarande

fördelar vinnas. Vissa ärenden äro vidare av den grundläggande och principbildande

karaktär att de kräva en central handläggning hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till ärenden, vilka böra handläggas hos styrelsen, höra också sådana mera

omfattande specialuppgifter som t. ex. granskning eller upprättande av sådana

arbetsritningar till broar, som icke följa standardritningar, upprättande av

arbetsritningar till flygplatser, slutlig granskning av kostnader för städernas

arbeten m. m.

Behovet av enhetlighet har anförts som ett skäl för att vissa andra arbeten

böra handläggas centralt hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I den mån

den centrala myndigheten kan leda och följa verksamheten genom att utfärda

normer och förrätta inspektioner, torde det emellertid vara möjligt att

utan åsidosättande i nämnvärd grad av enhetligheten decentralisera dylika

ärenden till de lokala myndigheterna. Därvid måste dock förutsättas, att

dessa samråda med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i tveksamma fall.

De sakkunniga ha vidare yttrat, att de senare årens krisförhållanden visserligen

medfört en betydande inskränkning av väg- och vattenbyggnadsverkets

verksamhet, men att de sakkunniga utgått ifrån att dessa förhållanden vore

av övergående art och vid behandlingen av decentraliseringsspörsmålet i görlig

mån bortsett från de särskilda omständigheter, vilka sammanhängde med

inskränkningen. Spörsmålen hade sålunda behandlats med tanke på de förhållanden,

som kunde beräknas råda vid normal omfattning av verksamheten.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna inom väg- och vattenbyggnadsverket

ha de sakkunniga framlagt vissa förslag i decentraliserande riktning.

Dessa förslag torde komma att beaktas vid beredningen av föreslagen

ny instruktion för verket.

De sakkunniga ha även behandlat decentraliseringsspörsmål, som beröra

jämväl andra organ än väg- och vattenbyggnadsverket. Sålunda ha de undersökt

möjligheterna för viss decentralisering från Kungl. Maj:t till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt från denna till länsstyrelsen. Därjämte har

övervägts, huruvida prövningen av vissa ärenden, som nu handläggas av länsstyrelsen,

lämpligen skulle kunna överflyttas till kommunala myndigheter

resp. vägförvaltningen.

Härvid ha de sakkunniga anfört, att den prövning av ansökningar om tillstånd

till ledningsarbete i väg, vilken enligt praxis för närvarande utövades av

länsstyrelsen, i stället borde tillkomma väghållaren (vägförvaltningen resp.

2—r.8G st Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

motsvarande kommunala myndighet). Uppgiften att uttaga medlemmar i arbetslag

för vinterväghållning på landet syntes vidare lämpligen kunna överflyttas

från länsstyrelsen till kommunalnämnd. Slutligen borde reglerna om

upprättande och fastställande av flerårsplaner jämkas, så att man erhölle

större enhetlighet och en i viss mån decentraliserad handläggning.

I enlighet härmed ha i de sakkunnigas förslag upptagits jämkningar i

väglagens bestämmelser om behandling av vägfrågor, om ordnings- och säkerhetsföreskrifter,

om arbetslag för vinterväghållning på landet samt om ansvar

m. m., i vägstadgans föreskrifter om förberedande utredning rörande

behovet av allmän väg och om upprättande av flerårsplaner m. m. ävensom i

vattenlagens stadganden om syneförrättning. Härtill anknytas förslag om

följdändringar i vissa administrativa författningar.

De sakkunniga ha i anslutning till de av dem framlagda förslagen upplyst,

att åtskilliga decentraliseringsåtgärder, vilka de sakkunniga under sitt arbetes

gång diskuterat och funnit lämpliga, redan genomförts av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, då så kunnat ske utan avbidan på det slutliga utredningsresultatet.

över de sakkunnigas betänkande jämte därvid fogade författningsförslag

ha efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, svenska vägföreningen, länsvägnämndernas

förbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska byggnadsentreprenörföreningen, kungliga automobilklubben

och svenska vägarbetareförbundet.

Över länsstyrelsens i Örebro län framställning den 6 februari 1945 har

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlåtit sig. Yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

framställning den 15 april 1946 har avgivits av vägmarksersättningssakkunniga.

För närmare kännedom om 1947 års sakkunnigas förslag får jag i stort

sett hänvisa till betänkandet. I den mån så erfordras skall jag dock här —

i vederbörligt sammanhang — kort redovisa förslagen och yttranden däröver.

Remissorganen ha genomgående funnit de i betänkandet förordade åtgärderna

i stort sett väl avvägda och ägnade att i sin män bidraga till önskvärd

förenkling och effektivisering av det allmänna vägväsendet. De erinringar,

som framkommit mot förslagen, gälla i regel blott enstaka detaljer

i dessa.

För egen del anser jag de sakkunnigas förslag vara i princip väl ägnade att

läggas till grund för ändrad lagstiftning. Vissa jämkningar torde dock erfordras.

Vidare anser jag, att man nu bör genomföra de förslag, vilka framförts i

riksdagens skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, samt i framställningarna den 6

s. 19 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 39. 19

februari 1945 av länsstyrelsen i Örebro län och den 15 april 1946 av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Däremot anser jag tillräckliga skäl ej föreligga att vidtaga den författningsändring,

som avses i riksdagens skrivelse den 2 juli 1948, nr 425.

I enlighet med vad nu sagts ha inom kommunikationsdepartementet utarbetats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder

och länsvägnämnder;

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan); samt

4) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

I fråga om den närmare innebörden av departementsförslagen må anföras

följande.

Förslaget till ändring i väglagen.

Om behandling av vägfrågor.

14 §.

För närvarande gäller, att ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt

angivna frågor skola enligt vad i väglagen sägs prövas av länsstyrelsen

eller av vägsynenämnd.

Enligt departementsförslaget skall väghållare pröva frågor om ledningsarbete

i väg (32 och 40 §§) samt kommunalnämnd uttaga arbetslag för vinterväghållningen

på landet (42 §). Med hänsyn härtill torde, såsom de sakkunniga

förordat, väghållare och kommunalnämnd böra tilläggas i 14 § andra

stycket.

15 §.

Enligt gällande lydelse av 15 § första stycket skall arbetsplan för väg fastställas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen.

Om de båda myndigheterna icke äro ense, skall ärendet hänskjutas till Kungl.

Maj:ts prövning.

De sakkunniga ha i frågan, huruvida i decentraliseringssyfte det borde

överlämnas åt länsstyrelserna att fastställa arbetsplan, gjort följande uttalande.

Enligt utredningens mening innesluter fastställelse av arbetsplan avgörande

av så viktiga tekniska frågor, att den icke kan undandragas den centrala

tekniska myndigheten. Detta gäller oaktat arbetsplanerna upprättas eller

granskas vid vägförvaltningarna, vilka ha tillgång till teknisk personal. Rättsverkningarna

av fastställelsebesluten enligt nu gällande lag tala också för en

enhetlig prövning av ärendena, vilket ernås genom det nuvarande handläggningsförfarandet.

Under åberopande härav ha de sakkunniga funnit, att någon ändring i det

nuvarande handläggningsförfarandet icke bör företagas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 39.

I likliet med de sakkunniga anser jag det icke vara lämpligt att — såsom

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län samt vägföreningen

ifrågasatt — överlämna fastställandet av arbetsplaner till länsstyrelserna.

Enligt 15 § andra stycket har beslut om fastställande av arbetsplan en

giltighetstid av tre år. De sakkunniga ha ej föreslagit någon ändring härutinnan.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen har uttalat sig för en förlängning av giltighetstiden

och därvid anfört följande.

Vägförstatligandekommittén framhöll såsom motivering för en sådan kort

giltighetstid, att vid dröjsmål med utförande av vägföretag förhållandena

ofta förändrade sig, så att den fastställda sträckningen icke längre vore den

lämpligaste. Hittills har dock icke något fall inträffat, där beslut om fastställelse

av sådant skäl icke kunnat förlängas. Därjämte har efter vägförstatligandet

tillkommit den omständigheten, att väg- och vattenbyggnadsverket

numera skall hålla en investeringsplan med relativt stort antal förslag förberedda

för igångsättning. En giltighetstid av tre år beträffande i denna plan

ingående företag är en alltför kort tidrymd.

Styrelsen har förordat, att tiden måtte utökas till förslagsvis fem år och

häremot svarande ändring i 15 § vidtagas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmält liknande mening.

Yad sålunda anförts synes vara värt beaktande. 15 § andra stycket torde

därför böra ändras därhän, att beslut om fastställelse av arbetsplan skall gälla

fem år med möjlighet till förlängning på högst tre år i sänder.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Enligt 32 § första stycket väglagen i dess nuvarande lydelse må ej å väg

utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning,

som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Samma paragrafs

andra stycke innehåller följande undantagsbestämmelse.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av

väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast

under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,

att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens

avvattning ej försvåras.

Paragrafen innehåller ytterligare två stycken. Om dessa är ej här fråga.

40 § väglagen hänvisar till vad om framdragande av elektriska ledningar å

eller utmed väg är särskilt stadgat. Härmed avses bl. a. stadgan den 5 maj

1939 (nr 200) om. elektriska starkströmsanläggningar och kungörelsen den 14

januari 1944 (nr 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och

andra svagströmsledningar.

I övrigt saknar väglagen bestämmelser om ledningsarbete i väg. Däremot

finnas i vattenlagen vissa stadganden Om framdragande inom vägområde av

ledningar för vatten (se bl. a. 7 kap. 7 § och 8 kap. 5 § vattenlagen).

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

Ansökningar om tillstånd till ledningsarbete i väg bruka upptagas av länsstyrelse

och därvid anses vara att hänföra under 32 §. I länsstyrelsens beslut

bruka intagas tekniska anvisningar för arbetets utförande, föreskrifter med

hänsyn till samfärdseln samt bestämmelser om ledningsägarens ekonomiska

förpliktelser gentemot väghållaren.

Vissa länsstyrelser ha uttalat önskemål om att länsstyrelserna skulle befrias

från bestyret med ärenden, som här avses, och att vägförvaltningarna

i stället skulle bli beslutande. Även vägförvaltningar lia framfört sådana

önskemål.

De sakkunniga ha framhållit, att ledningsarbeten i väg vore fullt jämförliga

med vissa väghållningsarbeten, t. ex. arbeten med utförande av vägtrummor.

Sålunda erfordrades för ledningsarbeten i de flesta fall grävning

i vägen samt anordnande av upplag och vidtagande av andra åtgärder,

som kunde vara till olägenhet för samfärdseln. I fråga om väghållningsarbete

vore det — oaktat väglagen saknade uttryckliga bestämmelser om

rätt för väghållaren att för väghållningen göra t. ex. ingrepp i vägen —

enligt stadgad praxis väghållaren (ej länsstyrelsen), som beslutade, huru

arbetet skulle bedrivas samt upplag och dylikt anordnas. Detsamma syntes

gälla, om väghållaren skulle bygga ledning för vatten genom vägen.

Enligt de sakkunnigas mening borde det nyss angivna förfarandet med fördel

kunna tillämpas jämväl då fråga vore om ledningsarbete, som skulle utföras

av annan än väghållaren. Väghållaren hade ju till huvuduppgift att tillse, att

vägarna vore i det skick, som fordrades för samfärdseln, och han finge därför

anses representera just den sakkunskap och det omdöme, som förutsattes

för här avsedda ärenden. Dessa borde fördenskull överflyttas från länsstyrelsen

till väghållaren (vägförvaltningen resp. motsvarande kommunala myndighet)

.

I enlighet härmed ha de sakkunniga föreslagit ändringar i 32 och 40 §§

väglagen samt 10 kap. 67 § vattenlagen.

I fråga om 32 § väglagen ka de sakkunniga föreslagit, att paragrafens

andra stycke måtte strykas och efter det nuvarande tredje stycket infogas ett

nytt stycke så lydande:

Utan hinder av vad i första stycket sagts må å väg upplag eller annan

anordning förekomma och grävning eller liknande åtgärd företagas, då så

erfordras för arbete, som utföres av väghållaren, eller för arbeten som avses

i 40 §. Erfordras i fall, som här avses, att vägen avstänges eller att annan

väsentlig trafikinskränkning påbjudes, har väghållaren att hos vederbörande

myndighet utverka beslut härom.

För 40 § har föreslagits sådan lydelse, att den som inom område för allmän

väg vill framdraga elektrisk ledning, ledning för vatten eller annan däi''- med jämförlig ledning eller utföra arbete å redan framdragen sådan ledning,

skall göra ansökan härom hos väghållaren före arbetets början, samt att för

arbetets bedrivande m. m. skola -—- utöver vad som kan vara särskilt bestämt

(exempelvis i stadgan om starkströmsledningar) — gälla de föreskrifter, som

med hänsyn till samfärdseln och väghållningen meddelas av väghållaren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I 10 kap. 67 § vattenlagen har nuvarande stadgande om underrättelse till

vederbörande vägingenjör ersatts med en hänvisning till 40 § väglagen.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna

överflyttningen av ifrågavarande ärenden från länsstyrelsen till vägförvaltningen.

Länsstyrelsen har därvid anmärkt, att det stundom kunde finnas

anledning att bedöma dessa ärenden även ur andra synpunkter än väghållarens.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län ha tillagt, att de sedan

någon tid försöksvis i viss omfattning tillämpat det av de sakkunniga förordade

förfarandet, och att detta visat sig slå väl ut.

För egen del finner jag de sakkunnigas förslag kunna godtagas med viss

ur lagteknisk synpunkt påkallad jämkning i 32 §.

36 §.

Enligt 33 § väglagen får utmed väg upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten, ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma

på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Vidare får i närheten

av väg ej utan sådant tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling

på vägen.

Det kan stundom för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande, för hindrande

av snösamling å väg eller eljest i trafiksäkerhetens intresse erfordras,

att träd eller buske borthugges eller träd kvistas. Om så är fallet och överenskommelse

med fastighetens ägare icke kan träffas, äger — enligt gällande

lydelse av 36 § väglagen — vägsynenämnden besluta, att väghållaren må på

egen bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder på sätt i beslutet närmare angives.

Vidare stadgas, att om sådant beslut föranleder avsevärd skada, väghållaren

skall gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin framställning den 15 april 1946

anfört följande.

Det förekommer på många håll, att en allmän väg endast utgöres av vägbana

och att alltså diken, slänter och andra dylika anordningar saknas. Likaledes

förekommer det, att ägaren till angränsande mark har stängsel (staket

eller häck) eller annan anordning (ex. pump eller stolpe med brevlåda) i omedelbar

närhet av eller i själva gränsen till vägen.

Sådan anordning kan i hög grad försvåra och till och med omöjliggöra ett

riktigt bedrivande av snöplogning å vägen samt även verka hindrande för

väghållningen i övrigt. Fordringarna på snöplogning äro numera avsevärt

större än för endast några år sedan. Trafiken är ofta av den omfattning, att

den kräver att hela vägbanan är fri från hindrande snövallar. Men även med

hänsyn till vägens bestånd och väghållningen i övrigt kräves, att snövallar

icke förekomma å vägen; dels medföra dessa — särskilt å belagd väg — risk

för olikformiga rörelser i vägbanan med därav följande sprickbildningar och

sättningar, och dels äro snövallarna hindrande vid den på våren började hyv
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

lingen och övriga skötseln av vägen. För att snöplogningen skall kunna ske

på rätt sätt erfordras därför relativt stort utrymme vid sidan av vägbanan

för snöplogens »vingar». Även barmarksunderhållet kräver för sitt rätta

bedrivande, att därvid använda maskiner — såsom hyvlar och kantavskärare

— kunna framföras utan hinder av i vägbanans gräns eller nära därintill placerade

anordningar av det slag här avses.

Enligt nu gällande lagstiftning torde emellertid en markägare vara oförhindrad

att bibehålla eller uppsätta stängsel (eller annan här avsedd anordning),

som icke är till annan olägenhet för vägväsendet än att det försvårar

väghållningen. 33 och 36 §§ lagen om allmänna vägar — vilka äro de lagrum

som kunde tänkas tillämpliga — torde nämligen icke avse det fall, varom

här är fråga. Ej heller lärer man kunna antaga, att väghållaren skulle med

stöd av sin vägrätt kunna förhindra dylika anordningar. (Att vägrätt icke

skulle kunna åberopas i de fall då väghållaren innehar vägen med äganderätt

synes uppenbart.) För att möjliggöra för väghållaren att, då godvillig överenskommelse

därom icke kan träffas, få bort dylika för väghållningen hindrande

anordningar torde därför erfordras lagändring.

Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt om ändring

av väglagen.

V ägmarksersättningssakkunniga ha i sitt remissyttrande inledningsvis anmärkt,

att — vid nyanläggning av väg — med hänsyn till vägbanans underhåll

och bestånd gränslinjen mellan väg och intilliggande område syntes

som regel böra förläggas på visst avstånd från den yttre kanten av för vägen

särskilt utförda anordningar. Ffärigenom skulle även vinnas, att stängsel ej

finge uppsättats närmare vägbana än i gränslinjen. Denna allmänna regel

förefölle kunna tillämpas utan ändring av eller tillägg till väglagen, eftersom

den enbart utgjorde en tolkning av väglagens stadgande om för vägen

erforderlig mark. — Vad åter anginge äldre vägar syntes rådande förhållanden

böra i princip respekteras, enär den nyss antydda regelns tillämpning

även på sådana vägar skulle medföra krav på och nödvändiggöra upplåtelse

av ytterligare vägmark i relativt stor omfattning.

I fortsättningen ha de sakkunniga emellertid vitsordat, att väghållningen

på äldre vägar uppenbarligen — särskilt då vägområdet utgjordes av enbart

själva vägbanan — kunde i hög grad försvåras genom olika slags anordningar

utförda av markägare i omedelbar närhet av eller i gränsen till vägbanan.

Härom ha de sakkunniga närmare anfört följande.

Utöver vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin föreliggande hemställan

framhållit vilja de sakkunniga erinra om att de till stort antal utmed allmänna

vägar placerade s. k. mjölkborden ofta äro till synnerligt men för den

maskinella väghållningen, särskilt vintertid. Väghållaren kan givetvis förhindra

att mjölkbord uppsättas å vägområdet och vid nyare vägar kan väghållaren

därför i regel tillse att mjölkborden placeras så långt från vägbanan

att de inte utgöra hinder för snöplogar, hyvlar o. dyl. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat lär det relativt ofta förekomma att vägförvaltningarna —

med hänsyn till markägarnas intresse av att mjölkhämtningen skall kunna

ske på ett tids- och arbetsbesparande sätt — träffa avtal med markägarna

varigenom dessa tillåtas att inom vägområdet men på tillräckligt avstånd från

den egentliga vägbanan uppsätta sina mjölkbord. Ett sådant förfarande synes

ur alla synpunkter vara lämpligt. Då fråga är om äldre vägar utan diken

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 89.

där vägområdet utgöres av enbart själva vägbanan kan väghållaren icke förhindra

att mjölkbord placeras i vägbanans kant vilket medför svårigheter för

väghållningen särskilt vid snöplogning. Skador uppstå ofta å såväl mjölkbord

som vägmaskiner och redskap.

Allteftersom nyttjandet av maskiner inom vägunderhållet ökar och större

maskiner komma till användning erhålla hithörande spörsmål ökad vikt. För

ett effektivt bedrivande av underhållsarbetet torde det vara nödvändigt att,

då anordningar av här omförmält slag utgöra hinder för arbetet, åtgärder

kunna vidtagas för deras bortskaffande. I de allra flesta fall torde detta

liksom hittills kunna ske genom frivillig uppgörelse med markägare eller

rättsägare. Endast om sådan uppgörelse icke kan träffas behöver tvångsförfarande

tillgripas.

De sakkunniga ha upptagit spörsmålet om vilka tvångsåtgärder som borde

ifrågakomma. De sakkunniga ha därvid först behandlat det fall, att med

hänsyn till vägbanans underhåll och bestånd stadigvarande behov av mark

invid det befintliga vägområdet föreligger.

Enligt de sakkunniga skulle i detta fall bortskaffandet av här avsedda slags

anordningar i verkligheten innebära, att markägaren ginge förlustig möjligheten

att nyttja ifrågavarande mark. Anledning syntes icke föreligga att för

sådant fall tillämpa annan ordning än då mark löstes i samband med väganläggning.

Väghållaren borde sålunda lösa den erforderliga marken med

vägrätt. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att arbetsplan upprättades

och fastställdes, varigenom ifrågavarande område hänfördes till vägen och

väghållaren erhölle rätt att mot lösen taga marken i anspråk. Enligt de sakkunnigas

mening skulle därvid i de flesta fall sådan förenklad handläggning

av arbetsplanen kunna ske, som avsåges i 26 § vägstadgan. Ändring av eller

tillägg till väglagen borde därför ej här erfordras.

De sakkunniga ha därefter upptagit det fall, att visserligen stadigvarande

behov av mark invid vägområdet icke föreligger för väghållaren, men att för

väghållningen hinderlig anordning å marken behöver bortskaffas. Det borde

då lämpligen ankomma på vägsynenämnd att besluta, huruvida och på vad

sätt anordningen skulle bortskaffas. Om markägare i anledning av sådant

beslut skulle tillfogas skada, borde ersättning gäldas av väghållaren med belopp

som bestämdes av vägsynenämnd en. För skapande av sådan möjlighet

borde tillägg göras till 36 § väglagen.

Departementschefen.

Såsom i styrelsens framställning och de vägmarksersättningssakkunnigas

yttrande framhållits, kunna anordningar, varom här är fråga, särskilt för

vinterväghållningen medföra betydande svårigheter. Där frivillig uppgörelse

ej kan nås, torde väghållaren därför böra kunna tvångsvis få sådana anordningar

bortskaffade. Den enda möjlighet, som i sådant hänseende för närvarande

står till buds, torde vara, att väghållaren förvärvar erforderlig mark

genom expropriation eller genom upprättande och fastställelse av arbetsplan.

Denna möjlighet synes vara tillfyllest för det fall, att väghållaren har stadigvarande

behov av den mark varom fråga är. Däremot torde det, om sådant

behov icke föreligger, varken från allmän synpunkt eller med hänsyn till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ägarens intresse kunna anses ändamålsenligt med så vidlyftiga ocli ingripande

åtgärder, som nyss sagts, blott för att väghållaren skall kunna få bort

exempelvis en stolpe med brevlåda. För sådant fall föreligger behov av en

enklare lösning. Yad de sakkunniga i denna del föreslagit förefaller praktiskt.

Till 36 § torde följaktligen böra göras sådant tillägg, som de sakkunniga

förordat. Skada bör ersättas, även om den ej är avsevärd.

Beslut av vägsynenämnd om åtgärder, som här avses, bör naturligen utformas

sä, att väghållarens syfte utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång

och olägenhet för fastighetens ägare. Det kan i sådant hänseende ibland

vara lämpligt, att till ett medgivande att borttaga viss anordning knytes

exempelvis föreskrift för väghållaren att — om fastighetsägaren så önskar —

uppsätta anordningen på annan plats. Uttryckligt stadgande härom synes dock

ej erforderligt.

40 §.

I denna del hänvisas till framställningen under 32 §.

Om arbetslag för vintervägkållning på landet.

41—44 §§.

Enligt 41 § i dess nuvarande lydelse skall — därest länsstyrelsen prövar

det erforderligt — å länets landsbygd finnas ett eller flera arbetslag med

uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen

prövas oundgängligt för att hålla väg öppen för samfärdseln.

Varje arbetslag skall tilldelas viss vägsträcka.

Till 41 § anknyta detaljbestämmelser i bl. a. 42—44 §§.

1947 års sakkunniga ha inledningsvis anfört följande.

Erfarenheten har visat, att länsstyrelsernas arbete med att namneligen uttaga

de personer, som skola ingå i arbetslag, är av betydande omfattning. En

förenkling i uttagningsförfarandet, innebärande jämväl en avlastning av länsstyrelserna,

kan dock ernås, därest kommunerna anförtros att i stället för

länsstyrelserna uttaga de personer, som skola ingå i arbetslag. Den väsentliga

fördelen med en dylik ändring skulle vara, att den lokala kännedomen om

personer och andra förhållanden, som vederbörande kommunala organ besitter,

kunde direkt utnyttjas vid uttagningen i stället för att landsfiskalen eller

annan tjänsteman först inhämtar på denna kännedom grundade upplysningar

och sedermera vidarebefordrar dessa till länsstyrelsen.

I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att åt kommunerna även i

andra sammanhang tillagts befogenhet att uttaga tjänstepliktiga. Vidare ha

de sakkunniga uttalat, att av dem företagna undersökningar tydde på att en

decentralisering från länsstyrelserna till kommunerna ej skulle medföra

nämnvärd arbetsbörda eller kostnader för kommunerna. Visserligen kunde

av principiella skäl erinran göras däremot, att landskommunerna finge befattning

med och vissa kostnader för den allmänna väghållningen. Dessa skäl

borde dock icke utgöra hinder för en förenkling av uttagningen till arbetslag.

De sakkunniga lia föreslagit sådan ändring av 41—44 §§, att uttagningsbestyren

i fråga överflyttas från länsstyrelsen till kommunalnämnden. Här
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts pi oposition nr 39.

jämte innefatta ändringarna vissa delvis av överflyttningen betingade detaljföreskrifter.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län ha anmält tvekan om

lämpligheten av de sakkunnigas förslag och därvid upplyst, att deras arbete

med uttagningen vore av ganska ringa omfattning.

I övriga remissyttranden har de sakkunnigas förslag i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

I fråga om förslagets detaljer har erinran gjorts blott av länsstyrelsen i

Malmöhus län, vilken ej funnit erforderligt att — såsom de sakkunniga

föreslagit — ålägga kommunalnämnden att underrätta vägförvaltningen om

uttagning till arbetslag. Länsstyrelsen har därvid anfört, att i de säkerligen

sällsynta fall, då vägförvaltningen behövde tillgång till uppgifterna i

en förteckning över arbetslaget, vilken kommunalnämnden enligt förslaget

skulle föra, dessa uppgifter lätt kunde erhållas genom hänvändelse till

nämnden.

Enligt min mening skulle genomförandet av de sakkunnigas förslag för

ett flertal länsstyrelser medföra en betydande arbetsbesparing. Denna fördel

torde dessutom kunna vinnas utan att kommunalnämnderna nämnvärt betungas.

Med hänsyn härtill vill jag i princip ansluta mig till förslaget.

Vad åter angår förslagets’ detaljer vill jag — i anledning av vad länsstyrelsen

i Malmöhus län anfört — framhålla, att det bl. a. för kontroll av uttagningen

till arbetslag synes vara av visst värde, att vägförvaltningen erhåller

meddelande om sådan uttagning. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande

underrättelseplikt lärer bli föga betungande för kommunalnämnden,

synes mig den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen härom böra bibehållas.

Jämväl i övrigt förefalla de i sakkunnigförslaget upptagna stadgandena

lämpliga.

Om vägsynenämnd.

55 §.

Enligt 9 § vägnämndslagen väljas ledamöter och suppleanter i vägnämnd

för en tid av fyra år, räknat fr. o. m. den 1 januari året näst efter det, då

valet skedde. Valet skall förrättas i december månad. Tjänstgöringstiden för

de första vägnämnderna efter vägväsendets förstatligande utgick den 31

december 1947.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd skola jämlikt 22 § samma

lag förordnas resp. väljas under januari eller februari månad året näst efter

det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år,

räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet skett.

55 § väglagen föreskriver, att vägsynenämnd liksom vägnämnd skall utses

för en tid av fyra år, räknat från utgången av det år, då ledamöterna utsetts.

Tjänstgöringstiden för de första vägsynenämndema utgick den 31 december

1947.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Såväl i länsvägnämnd som i vägsynenämnd skall en ledamot ock suppleant

för honom utses av vägnämnden (21 § vägnämndslagen och 55 § väglagen).

I en år 1948 väckt motion (II: 231) anfördes bl. a., att då tjänstgöringstiden

för vägnämnd och vägsynenämnd sammanfölle, den avgående vägnämnden

komme att utse ledamot i vägsynenämnden för den efterföljande fyraårsperioden.

Ehuru av vägnämnd vald ledamot av vägsynenämnd icke samtidigt

behövde vara ledamot av vägnämnd, förefölle det lämpligt, att den

vägnämnd, som tjänstgjorde under viss period, utsåge ledamot av vägsynenämnden

för samma period. På grund härav hemställdes, att riksdagen för

sin del måtte antaga sådan ändring av 55 § väglagen, att ordförande, ledamöter

och suppleanter i vägsynenämnd utsåges under januari eller februari

månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum,

för en tid av fyra år räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet ■

skett.

Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 56) i anledning av motionen,

att enligt förarbetena till 1943 års väglagstiftning avsikten syntes ha varit, att

samtliga på vägnämnd ankommande val skulle förrättas av den nyvalda vägnämnden.

Detta hade även kommit till uttryck i vägnämndslagen. Avfattningen

av 55 § väglagen gåve emellertid närmast vid handen, att det vore den

avgående vägnämnden, som skulle välja ledamot i vägsynenämnden för nästkommande

fyraårsperiod. Principen, att på vägnämnd ankommande val

skulle förrättas av nyvald vägnämnd, borde enligt utskottets mening komma

till uttryck jämväl i fråga om val till vägsynenämnd. Utskottet ville därför

biträda det i motionen framlagda förslaget.

Riksdagen har i sin skrivelse den 25 juni 1948, nr 348, anmält, att riksdagen

fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Den av riksdagen förordade lagändringen bör enligt min mening genomföras

nu.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

I enlighet med de sakkunnigas förslag, som i denna del lämnats utan

erinran, torde i väglagens ansvarsstadganden böra införas bestämmelse om

straff för arbetsgivare eller arbetsledare, som utan godtagbar anledning förvägrar

anställd person nödig ledighet för tjänstgöring i arbetslag.

Härjämte synes vad nu finnes stadgat om ansvar å fogde för arbetslag böra

utsträckas till att gälla jämväl ersättare för fogde.

67 §.

Såsom de sakkunniga förordat bör don, som av kommunalnämnd uttagits

till arbetslag för vinterväghållningen, kunna hos länsstyrelsen besvära sig

över nämndens beslut. Stadgande härom kan enligt min mening lämpligen inarbetas

i 67 §.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Övergångsbestämmelser.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1952.

I fråga om arbetslag synes, såsom de sakkunniga anfört, erfordras en övergångsbestämmelse

motsvarande 80 §. Likaså torde det nya stadgandet i 55 §

påkalla en övergångsbestämmelse.

Särskilda anmärkningar.

De sakkunniga ha även haft under övervägande, huruvida ändringar borde

vidtagas i väglagens bestämmelser om förändring av enskild väg till allmän,

om inrättande av särskild vinterväg och om indragning av väg. I sakkunnigförslaget

ha ej medtagits några sådana ändringar.

Som skäl för bibehållande av gällande regler om förändring av enskild väg

. till allmän och om inrättande av särskild vinterväg ha de sakkunniga anfört,

att hithörande frågor borde avgöras enligt enhetliga grunder, och att följaktligen

prövningen borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess

egenskap av central myndighet. De enhetliga bedömningsgrunderna uteslöte

icke hänsynstagande till speciella förhållanden i olika landsdelar. Att länsstyrelsen

enligt 14 § väglagen vore medbeslutande utgjorde nämligen en

garanti för att de lokala intressena bleve tillgodosedda.

Ifråga om indragning av väg ha de sakkunniga hänvisat till att — såsom

jag under 15 § antytt — enligt deras mening någon förändring i fråga om

handläggningen av ärenden rörande upprättande och fastställelse av arbetsplan

icke borde ske. De sakkunniga ha i anslutning härtill yttrat följande.

Frågor om indragning av väg uppkomma väsentligen endast i samband

med vägomläggning. Vid beslut om fastställelse av arbetsplan för vägomläggning

bör den myndighet, som meddelar beslutet, taga ställning till frågan,

huruvida de delar av den gamla vägen, som icke sammanfalla med den nya

vägens sträckning, skola bibehållas såsom allmän väg. Det får även anses

rimligt, att markägare och andra av vägomläggningen berörda, samtidigt med

att beslutet om vägens omläggning delgives dem, få besked om huruvida

gamla vägen skall bibehållas såsom allmän eller indragas.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs och Västmanlands

län samt vägföreningen ha ifrågasatt, att de nu redovisade frågorna helt eller

delvis decentraliseras till länsstyrelsen.

För min del biträder jag de sakkunnigas uppfattning. Jag har därför icke

velat föreslå decentralisering av de nu ifrågavarande ärendena.

Förslaget till ändring av 19 § vägnämndslagen.

Enligt 19 och 24 §§ vägnämndslagen åtnjuter ledamot av vägnämnden eller

länsvägnämnden gottgörelse av statsmedel för sitt arbete med 18 kronor för

sammanträdesdag. Däremot innehåller ej vägnämndslagen direkt stadgande

om att sådan gottgörelse skall utgå, då ledamoten av vederbörande myndig
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

liet kallats till förrättning, som ej har karaktären av sammanträde (exempelvis

vägstakning eller uppgörelse om marklösen).

Länsstyrelsen i Örebro län har i sin framställning den 6 februari 1945

funnit det vara av stor vikt, att vägnämnderna och länsvägnämnderna verkade

för tillgodoseendet av vägbehoven inom deras områden. Då dessa uppgifter

icke borde försvåras genom otillräcklig ersättning, anhölles om sådan

ändring av 19 §, att annan förrättningsdag jämställdes med sammanträdesdag.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande biträtt framställningen.

1947 års sakkunniga ha i ett den 23 februari 1948 avgivet betänkande rörande

vägnämndernas och länsvägnämndemas arbetsuppgifter m. m. (SOU 1948:18)

uttalat sig i samma riktning.

Den föreslagna jämkningen av 19 § förefaller vara välgrundad och därför

böra genomföras. Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1951.

Förslaget till ändring i vägstadgau.

Om förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

5§-

På grunder, som i det följande komma att närmare redovisas, upptager

departementets förslag, att samtliga flerårsplaner skola upprättas av länsstyrelse.

Med anledning härav utgår det nuvarande stadgandet att vid ansökan

avseende huvudväg frågan om företagets intagande i flerårsplan skall

hänskjutas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Om upprättande av flerårsplaner m. m.

För att vägbehoven i olika landsdelar skola kunna tillgodoses på ett likformigt

och rättvist sätt, erfordras inventeringar av vägbehoven inom hela

riket. På grundval av dessa inventeringar upprättas för varje län flerårsplaner,

i vilka företag, som beräknas komma till utförande under perioden, upptagas

i angelägenhetsordning.

Syftet med flerårsplanerna är icke endast att angiva de till utförande beräknade

företagen, ordningen mellan företagen och de beräknade kostnaderna.

Planerna skola även utgöra arbetsprogram i den meningen, att i desamma

utvisas, hur arbetena fördelas på olika år. Denna fördelning måste

först och främst ske under hänsynstagande till förhållanden, som bestämma

den arbetstakt, varmed arbetena ur ekonomisk synpunkt böra bedrivas.

8 §•

Enligt författningsrummets gällande lydelse skola för varje län i mån av

behov upprättas och fastställas

en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten

på huvudvägar;

en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevägar och

ödebygdsvägar;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt

en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar.

För var och en av dessa grupper beviljas årligen särskilt anslag.

Enligt 14 § vägstadgan bestämmer Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t

så förordnar, väg -och vattenbyggnadsstyrelsen de i flerårsplan ej upptagna

bro- och beläggningsarbeten, vilka skola utföras med de särskilda anslag, som

beviljas för sådana arbeten. Till ledning härför uppgöras förslag av styrelsen

efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande.

Tidigare har det ansetts ogörligt att upprätta flerårsplaner för bro- och

beläggningsarbeten. 1947 års sakkunniga ha till närmare behandling upptagit

frågan om sådana planer samt uttalat följande.

Numera har inom väg- och vattenbyggnadsverket företagits en inventering

av broarna å landets allmänna vägar. På grundval härav har upprättats en

broliggare. Då man sålunda har ingående kännedom om broarnas tillstånd

och bärighet, finnas nu större möjligheter än tidigare att uppgöra en flera år

omfattande plan för byggande av broar.

Jämväl behovet av vägbeläggningar har varit föremål för inventering. Även

för dessa arbeten är det därför numera möjligt att upprätta flerårsplaner.

Det får anses vara lika angeläget att genom flerårsplan kunna överblicka

byggnadsverksamheten i vad den avser broar och vägbeläggningar som beträffande

vägbyggnadsarbeten i övrigt. Skäl tala sålunda för att bestämmelserna

i vägstadgan om vilka flerårsplaner, som skola upprättas, utvidgas till

att omfatta jämväl bro- och beläggningsarbeten.

Genom upprättande av sådana flerårsplaner skulle även handläggningen

av dessa ärenden förenklas, då yttranden från lokala myndigheter icke behövde

inhämtas varje år, såsom nu är fallet, utan endast vid förnyelse av

eller avvikelse från fastställd flerårsplan. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har också numera utarbetat förslag till flerårsplaner för byggande av broar

och för vägbeläggningar.

De sakkunniga ha framhållit, att flerårsplaner jämväl för brobyggnader

och vägbeläggningar skulle medföra fördelar bl. a. genom viss förenkling av

handläggningen. På grund härav föresloges sådan ändring av 8 §, att flerårsplaner

skulle upprättas för

byggande av huvudvägar,

ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar,

nyanläggning av bygdevägar,

nyanläggning av ödebygdsvägar,

byggande av broar samt

vägbeläggningar.

I anslutning härtill ha de sakkunniga anfört följande.

Detta förslag innebär till skillnad från nu gällande ordning, att även vägnämndernas

yttranden skola inhämtas beträffande flerårsplanerna för bro- och

beläggningsarbeten. En på detta sätt mera likformig behandling av planerna

för olika slag av arbeten anser utredningen önskvärd.

Det må framhållas, att de flerårsplaner, som omnämnas i nuvarande 8 t;

vägstadgan, omfatta även brobyggnads- och beläggningsarbeten, som ingå i

vägbyggnadsföretag. Det av utredningen nu föreslagna tillägget till nämnda

paragraf innebär alltså icke ändring härutinnan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 31

De sakkunnigas förslag i denna del har i remissyttrandena ej mött gensaga

och torde böra genomföras.

Yad härefter angår flerårsplanernas giltighetstid och förnyelse äro —

såsom förut nämnts -— jämlikt 8 § vägstadgan planerna för huvudvägar femårsplaner,

medan planerna för andra vägar äro fyraårsplanei\ Enligt samma

paragraf skola fyraårsplanerna förnyas vartannat år. För femårsplanerna

finnes ej någon motsvarande bestämmelse.

Beträffande samtliga flerårsplaner kan enligt 13 § under löpande femårsresp.

fyraårsperiod företagas jämkning, om på grund av ändrade förhållanden

eller eljest så påkallas. Sådan jämkning kan innebära utbyte av företag, ändring

av företagens ordningsföljd eller annan ändring av medelsdipositionen o. s. v.

Vid den tid, då de nuvarande bestämmelserna om flerårsplaner utformades,

fanns för huvudvägarnas vidkommande en ganska fullständig utredning om

både behovet av arbeten och de olika arbetenas inbördes angelägenhetsgrad.

Någon lika långt förd utredning beträffande övriga vägar fanns ej.

Numera ha däremot behovsplaner upprättats även för bygdevägar och ödebygdsvägar.

Därigenom kunna behoven av arbeten på dessa vägar överblickas

bättre än tidigare.

Med hänsyn till dessa förhållanden ha de sakkunniga till prövning upptagit

frågan om sådan förändring av 8 §, att flerårsplanerna skola avse lika

lång tid för samtliga slag av vägbyggnadsföretag. De sakkunniga ha i denna

del anfört följande.

Vid förnyelse av flerårsplanerna deltaga i handläggningen vägnämnder, länsvägnämnder,

länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i vissa

fall Kungl. Maj:t. Handläggningen, vars omfattning betingas av att länsstyrelserna

och nämnderna skola beredas möjlighet att framföra sina synpunkter,

är av naturliga skäl tidsödande och arbetskrävande. Med hänsyn härtill är

det önskvärt med så långa tidsintervaller som möjligt mellan förnyelserna.

Ett sådant förfarande skall även stå i överensstämmelse med önskemålet att

planläggningen får största möjliga stabilitet och att byggnadsbehoven överblickas

på längre sikt. Å andra sidan bör den tid flerårsplan överspänner bestämmas

med hänsyn till möjligheterna att överblicka storleken av de anslag,

som kunna disponeras under kommande år. Vid uppgörande av en flerårsplan

böra vidare nämnder och myndigheter taga hänsyn till företagen jämväl i

andra flerårsplaner.

Enligt de sakkunniga borde upprättande och förnyelse av samtliga flerårsplaner

ske samtidigt.

På de sålunda anförda skälen ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring

av 8 §, att samtliga flerårsplaner skulle avse fem år och förnyas vart tredje

år. Dock skulle Kungl. Maj:t äga förordna om annan tid för förnyandet,

därest så påkallades av särskilda förhållanden.

Även i denna del har de sakkunnigas förslag lämnats utan erinran. För

egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.

10 §.

Första stycket.

Bestämmelserna om upprättande av flerårsplaner finnas i 10 och 11 §§

vägstadgan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Enligt 10 § i dess gällande lydelse skall flerårsplan för huvudvägar utarbetas

särskilt för varje län av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det har

förutsatts, att inom styrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 10 december

1937 verkställda utredningar om behoven av arbeten på huvudvägarna —

generalplanen — läggas till grund vid planernas upprättande, och att samråd

under hand därvid sker med lokala myndigheter och nämnder. Över planen

skola jämlikt 10 § yttranden inhämtas från vägnämnderna, länsvägnämnden

och länsstyrelsen. I yttrandena skola nämnderna och länsstyrelsen uttala sig

om huruvida dels i planen upptagna företag äro av den angelägenhetsgrad,

att de böra utföras eller påbörjas under den period planen avser, dels ytterligare

företag bort upptagas i planen, dels företagen upptagits i den ordning,

vari de böra utföras, dels ock visst arbete lämpligen bör forceras eller uppdelas

på flera år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har härefter att vidtaga

de jämkningar i planen, vilka påkallas av yttrandena.

Annan flerårsplan skall enligt 11 § upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet

införskaffas från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som

anses böra utföras under den tid planen avser. Över planen skola vägnämndernas

och länsvägnämndens yttranden inhämtas. Därefter vidtager länsstyrelsen

de jämkningar i planen, vilka påkallas av yttrandena. — Enligt motiven

till stadgandet skall ett första utkast till flerårsplanen utarbetas av vägförvaltningen

med ledning av från vägnämnderna infordrade uppgifter om

förefintliga behov. Till ledning vid planens upprättande tjäna dessutom gällande

flerårsplan i ej verkställda delar, resultatet av utförda vägundersökningar

och utredningar i anledning av gjorda framställningar om vägföretag

samt vägförvaltningamas kännedom i övrigt om vägbehovet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lämnar de lokala myndigheterna erforderliga uppgifter om

de medelstilldelningar, som böra läggas till grund för plan, varom nu är fråga.

De sakkunniga ha i detta sammanhang anfört:

I det föregående har redan nämnts, att det råder ett visst samband mellan

de olika flerårsplanerna samt att myndigheter och nämnder därför böra taga

ställning till samtliga planer samtidigt. Det synes alltså lämpligt, att även

flerårsplanerna för huvudvägar liksom för övriga slag av vägbyggnader upprättas

av länsstyrelsen, varvid vägförvaltningen, som bör utarbeta ett första

utkast till planerna, har att samråda med vägnämnderna och länsvägnämnden.

Den samordning av huvudvägnätets utbyggnad inom skilda län, som är erforderlig,

förutsättes därvid komma till stånd vid samråd dels mellan vägförvaltningarna

i angränsande län dels ock mellan vägförvaltningarna samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Med tillämpning härav ha de sakkunniga i första stycket av 10 § upptagit

regler svarande mot vad nu i 10 och 11 §§ stadgas om upprättande av flerårsplaner.

Förslaget innebär, att även flerårsplaner för huvudvägar upprättas

av länsstyrelsen.

Mot vad de sakkunniga sålunda förordat synes inte vara att erinra.

Andra stycket.

10 och 11 §§ vägstadgan innehålla även bestämmelser om fastställelse av

flerårsplaner.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Flerårsplan för huvudvägar överlämnas sålunda enligt 10 § av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj.t för prövning och fastställelse.

Jämlikt 11 § skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställa flerårsplaner

för andra vägar än huvudvägar, därest styrelsen finner länsstyrelsens förslag

böra godtagas. Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes enligt

paragrafens sista punkt frågan till Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga ha anmärkt, att anledningen till att fler år splanerna för

huvudvägar fått intaga en särställning i jämförelse med övriga flerårsplaner

syntes ha varit, att flerårsplanerna för huvudvägar förutsatts komma att omfatta

högst betydande arbeten och att dessa särskilt stora arbeten motiverade

granskning inom kommunikationsdepartementet och fastställelse av

Kungl. Maj:t. I fortsättningen ha de sakkunniga yttrat följande.

Erfarenheten har emellertid visat att skillnaden mellan å ena sidan flerårsplaner

för huvudvägar och å andra sidan övriga flerårsplaner icke är så

stor, som man tidigare förutsatt. Arbetena på de mera betydelsefulla bygdevägarna

äro ofta betydande och av vittomfattande karaktär. Även bro- och beläggningsarbeten,

för vilka utredningen i det föregående föreslagit att särskilda

flerårsplaner skola upprättas, äro ofta stora och av vital betydelse

icke blott för den direkt berörda bygden utan även för samfärdseln i stort.

Dessa arbeten äro ofta av samma omfattning och betydelse som arbetena på

huvudvägarna. Någon anledning till att flerårsplanerna för huvudvägarna

med hänsyn till storleken och betydelsen av däri ingående arbeten skola intaga

en särställning och därför granskas inom kommunikationsdepartementet och

fastställas av Kungl. Maj:t synes alltså icke föreligga.

En överflyttning av fastställelsen av flerårsplaner för huvudvägar från

Kungl. Maj:t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle icke innebära

minskad möjlighet att få fråga prövad av Kungl. Maj:t, enär väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut kunna underställas Kungl. Maj:t genom anförande

av besvär liksom då fråga är om övriga flerårsplaner.

Den ledning av och kontroll över vägbyggnadsmedlens användning, som

ansetts böra tillkomma Kungl. Maj:t, skulle efter dylik överflyttning alltjämt

kunna ske i samband med fördelning mellan länen av vägbyggnadsmedlen

och genom den redogörelse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiver

i anslutning därtill.

Att nu ifrågasatt överflyttning skulle innebära en förenkling i handläggningen

framgår bl. a. därav, att prövning av ärenden rörande flerårsplanerna

sker icke blott vid planernas förnyelse, vilket utredningen föreslagit skola

ske vart tredje år (för närvarande vart femte år), utan även däremellan, då

fråga uppkommer om jämkning i planerna.

Något önskemål om decentralisering av fastställelsen av flerårsplaner för

huvudvägar till länsstyrelserna har icke framkommit. Utredningen anser icke

heller, att dylik decentralisering bör ske. I frågan om huvudvägarnas utbyggnad

bör nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inflytande vara större

beträffande val av företag, utbyggnadstakt m. m. än när det gäller bygdeoch

ödebygdsvägar. Utredningen anser att detta bör markeras genom att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer flerårsplaner för huvudvägar.

De sakkunniga ha härefter till behandling upptagit frågan om fastställelse

av flerårsplaner för byggande av broar och för vägbeläggningar. I denna del

ha de sakkunniga anfört att — ehuru bro- och beläggningsföretagen i hög

grad vore ägnade att tillgodose lokala önskemål och behov —• valet av företag

3— 5sc si Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 39.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

in. m. dock måste bedömas jämväl ur trafikteknisk och tekniskt-ekonomisk

synpunkt i syfte att insatserna främst gjordes på de platser, där eftersläpningen

i vägarnas standard i förhållande till trafikbehovet vore störst. Detta

borde ha till följd, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på dessa två områden

— liksom i fråga om företag på huvudvägarna — erhölle ett större inflytande

än när fråga vore om val av vägbyggnadsföretag på bygde- och ödebygdsvägar.

Detta borde markeras genom att styrelsen fastställde dessa flerårsplaner

Med åberopande av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit bestämmelser

av innehåll, att flerårsplan för byggande av huvudvägar, för

byggande av broar eller för vägbeläggningar skall för prövning överlämnas till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt att styrelsen, om den finner planen böra

godtagas, har att fastställa densamma, men att, om jämkningar i planen anses

erforderliga, frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom inledningsvis antytts har frågan om viss jämkning av gällande

regler angående fastställelse av flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar

varit föremål för riksdagens prövning.

I motionerna nr 1:17 och II: 32 till 1948 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte uttala, att förslag till flerårsplaner för vägar, som nyss sagts,

skulle — i de delar de godkänts av länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— anses såsom fastställda, oavsett att planerna, på grund av återstående

meningsskiljaktigheter, hänskötes till Kungl. Maj:ts prövning. Om

detta yrkande bifölles, anhölles vidare, att riksdagen måtte göra framställning

om den häremot svarande ändring av 11 § vägstadgan, som kunde finnas

erforderlig.

Motionärerna hänvisade till ett av Kungl. Maj:t den 10 april 1946 meddelat

beslut i fråga om fastställelse av fyraårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar

i Västerbottens län. Frågan hade av länsstyrelsen hänskjutits

till Kungl. Maj:ts prövning, sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit

sig icke kunna godkänna länsstyrelsens förslag, såvitt anginge vissa i förslagen

upptagna vägar, samt förekomna jämkningsförslag icke lett till enighet

mellan de båda myndigheterna. Det av Kungl. Maj :t fattade beslutet hade

inneburit, att ur förslagen uteslutits icke blott vägar, som varit föremål

för meningsskiljaktighet, utan även vissa vägar, om vilkas upptagande i

planerna länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varit ense.

Motionärerna förmenade, att i de av Kungl. Maj:t fastställda planerna hade

bort upptagas de vägar, varom enighet mellan styrelserna rått. Om så skulle

vara, att Kungl. Maj:ts beslut varit i överensstämmelse med gällande väglagstiftnings

anda och mening, förefölle hänsynen till vitala länsintressen kräva

författningsändring i den av motionärerna angivna riktningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i yttrande över motionerna:

Enligt styrelsens mening innebär föreskriften i sista punkten 11 § vägstadgan,

vilken bygger på 14 § väglagen, att, då väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

anser sig icke kunna i viss del godtaga av länsstyrelse upprättad

fyraårsplan, frågan om fastställande av planen skall i hela sin omfattning

ankomma på Kungl. Maj:t. Att Kungl. Maj:t i sin egenskap av högsta admi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nistrativa myndighet därvid icke är bunden av de underordnade organens

uppfattning utan äger besluta på sätt, Kungl. Maj.t finner för gott, anser

styrelsen vara uppenbart.

Styrelsen anser för sin del någon ändring härutinnan icke vara påkallad.

I sitt utlåtande (nr 62) över motionerna anförde jordbruksutskottet, att —

såvitt framginge av förarbetena till 1943 års väglagstiftning — bestämmelsen

om hänskjutande till Kungl. Maj: t syntes ha föranletts av en önskan att säkerställa

ortsintressenas inflytande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle sålunda

icke kunna besluta om fyraårsplan i fall då styrelsen ansåge de synpunkter,

den hade att företräda, stå i strid mot ortsintressena.

I fortsättningen yttrade utskottet:

I dut ^v motionärerna åberopade fallet har Kungl. Maj:t emellertid, sedan

frågan om fastställande av fyraårsplan för Västerbottens län bringats under

Kungl. Maj:ts prövning, från länsstyrelsens förslag uteslutit icke allenast

de vägar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett böra utgå ur planen,

utan även ett ytterligare antal vägar. Det synes utskottet som om Kungl.

Maj:ts åtgärder i detta hänseende, om än i överensstämmelse med den bokstavliga

tolkningen av förevarande paragraf i vägstadgan, icke synas överensstämma

med de tankegångar, för vilka i det föregående redogjorts. Utskottet

anser sålunda i likhet med motionärerna, att Kungl. Maj:t vid behandlingen

av förevarande ärende bort begränsa sin prövning till att avse endast de delar

av planen varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen varit

oense. För att de synpunkter vartill utskottet här anslutit sig i fortsättningen

skola vinna beaktande vill utskottet biträda motionärernas förslag om en

ändring av 11 § vägstadgan i förtydligande hänseende. Utskottet vill därför

föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga sådan ändring av 11 § vägstadgan, att därav framgår att förslag till

fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar skola, i de delar de godkänts

av länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anses såsom fastställda,

oavsett att planerna, på grund av meningsskiljaktigheter i andra delar,

hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Riksdagen har i sin skrivelse den 2 juli 1948, nr 425, anmält att riksdagen

fattat beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan.

1947 års sakkunniga ha erinrat om att mycket starka krav framställts om

att det måtte överlämnas till länsstyrelserna att fastställa flerårsplaner för

bygde- och ödebygdsvägar. De sakkunniga ha vidare anfört följande.

Till formen innebär visserligen den nuvarande ordningen att dessa fleråisplaner

fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men då styrelsens

befogenhet att fastställa planer är beroende av huruvida styrelsen är ense

med länsstyrelsen, föreligger i realiteten en form av gemensamt beslut. Genom

denna ordning är det sålunda sörjt för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen ha lika möjlighet att inverka på beslutet.

Fn decentralisering till länsstyrelserna av beslutanderätten i dessa frågor

kan ske på två olika sätt alltefter syftemålet med decentraliseringen, nämligen

antingen så att länsstyrelsen beslutar om fastställelse av flerårsplan

utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över planen behöver inhämtas

eller ock så att länsstyrelsen fastställer flerårsplanen om länsstyrelsen

är med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ense och att ärendet eljest hänskjutes

till Kungl. Maj:ts prövning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj ds giroposition nr 39.

Vad först lör frågan om sådan decentralisering till länsstyrelserna av fastställelsebesluten,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen helt uteslutes från

handläggningen, må erinras om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan

före vägväsendets förstatligande hade att granska och godkänna av länsstyrelserna

upprättade flerårsplaner. Att nu, när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har det centrala ansvaret för väghållningen, införa en sådan förändrad handläggning

av ärenden rörande dessa femårsplaner, att ansvaret för ett så vikigt

led i vägbyggnadsverksamheten helt undantages från styrelsen, kan icke

vara lämpligt. Detta så mycket mindre som planläggningen av utbyggnaden

av huvudvägnätet och även av byggandet av broar och utförandet av beläggningar

måste samordnas med planläggningen av utbyggnaden av bygdevägar

och ödebygdsvägar.

Utredningen kan sålunda icke förorda sådan decentralisering av nu ifrågavarande

ärenden, att flerårsplanerna fastställas av länsstyrelsen utan att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen är medbeslutande.

Yad så rör det andra fallet, nämligen att besluten liksom hittills äro

gemensamma men att de formellt meddelas av länsstyrelsen, kan ifrågasättas

huruvida en sådan förändring medför någon reell fördel i jämförelse med

nuvarande handläggning. Goda skäl kunna emellertid ur andra synpunkter

anföras till förmån för en sådan ändrad ordning för det formella fastställelsebeslutet.

Dessa flerårsplaner gälla företag på bygde- och ödebygdsvägar, vrlka som

regel äro av särskild betydelse för lokal trafik. Ordningsföljden mellan företagen

blir alltså beroende av bedömanden, som i allt väsentligt måste göras

av myndighet med kännedom om de lokala förhållandena och behoven. Planläggningen

av vägarnas utbyggnad hänger, såsom ovan anförts, nu mera än

förr samman med planläggningen av samhällets ekonomiska och sociala utveckling

i allmänhet och med näringspolitiska frågor överhuvud taget. Den

bostadssociala politik, som statsmakterna med 1948 års riksdagsbeslut inriktat

sig på, kommer också att intimt hänga samman med utbyggandet av bygdeoch

ödebygdsvägarna. Att länsstyrelsen med vägdirektören som föredragande

bör ha de största förutsättningarna vid bedömanden härvidlag är ställt utom

allt tvivel. Ur den synpunkt, från vilken dessa flerårsplaner betraktas av

kommunerna och allmänheten ute i länet, är det länsstyrelsens del av ställningstagandet

som är det väsentliga. Detta har även vitsordats av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, som meddelat, att styrelsen i fråga om dessa planer

tillgodoser sådana intressen som samordning av företag inom olika län, val

av företag med hänsyn till tillgängliga medel, disponibla maskiner m. m.,

allt i syfte att möjliggöra arbetenas utförande på ett ekonomiskt riktigt sätt.

Genom en decentralisering av handläggningen av dessa ärenden till länsstyrelserna

skulle man markera, att ansvaret för huru denna vägbyggnadsverksamhet

planlägges med särskild tyngd åvilar länsstyrelserna, vars inflytande

bör väga tyngre när det gäller val av vägbyggnadsföretag å bygdevägar

och ödebygdsvägar än å huvudvägar......

De skäl, som nu anförts för decentralisering till länsstyrelserna av ifrågavarande

ärenden, ha icke direkt förutsatts i de för utredningen lämnade

direktiven. Enligt utredningens mening äro emellertid dessa skäl av sådan

betydelse, att man icke bör bortse från dem. Utredningen förutsätter emellertid,

att den föreslagna decentraliseringen icke skall medföra behov av ökad

arbetskraft vid länsstyrelserna eller vägförvaltningama.

De sakkunniga — vilka i sitt betänkande icke särskilt berört det i riksdagens

skrivelse avsedda spörsmålet — ha i sitt förslag upptagit, att flerårsplan

för bygdevägar eller ödebygdsvägar skall överlämnas till väg- och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 37

vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande, samt att •— om styrelsen finner planen

böra godtagas — denna skall av länsstyrelsen fastställas, men att —

därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jämkningar i planen erforderliga

— frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anmärkt, att det förefölle obehövligt

att införa olika fastställelseförfarande för olika slag av flerårsplaner. Då

länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vara ense om beslutet

för att någon av de båda myndigheterna skulle kunna fastställa flerårsplan,

vore det sakligt sett likgiltigt, vilken av dem som meddelade fastställelsebeslutet.

Emellertid förefölle det ur decentraliseringssynpunkt vara

riktigast att låta den lokala myndigheten — länsstyrelsen — ombesörja de

expedieringsåtgärder, som krävdes i samband med fastställelsen. Till följd

härav syntes praktiska skäl tala för att även fastställelsebeslutet meddelades

av länsstyrelsen beträffande samtliga flerårsplaner.

Länsstyrelsen har vidare erinrat om 1948 års riksdagsbeslut samt uttalat,

att tillfället nu syntes vara lämpligt att låta den av riksdagen uttalade meningen

få sitt uttryck i vägstadgan.

Under åberopande av vad sålunda anförts har länsstyrelsen ifrågasatt

följande lydelse av reglerna i 10 § om fastställelse å flerårsplan.

Sedan flerårsplan upprättats, överlämnas planen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för yttrande. I de delar styrelsen finner planen böra godtagas,

skall den av länsstyrelsen fastställas. I övrigt hänskjutes frågan till Konungens

prövning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att överflyttandet till

länsstyrelserna av fastställelsen å flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar

komme att medföra ett ökat totalt arbete. Enligt gällande ordning erfordrades

nämligen — sedan länsstyrelsen upprättat sådan plan -— endast väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens fastställande av planen, varemot enligt förslaget ett

nytt led efter styrelsens granskning tillkomme, nämligen länsstyrelsens fastställelse.

Vidare vore att märka, att i planer för bygdevägar inginge bl. a.

tillfartsvägar till broar å dessa vägar. Då flerårsplaner för brobyggnader

skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, talade nyssnämnda

omständighet för att även flerårsplaner för bygdevägar fastställdes av styrelsen.

På grund härav ansåge styrelsen sig icke böra tillstyrka förslaget,

att flerårsplanerna för bygde- och ödebygdsvägar skulle fastställas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i sitt remissyttrande anfört, att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen visserligen hade att bevaka vissa mera centralt

betonade intressen även i fråga om bygde- och ödebygdsvägar. På grund

av den ständiga kontakt, vilken upprätthölles mellan länens vägförvaltningar

och styrelsen, borde emellertid sagda intressen kunna på tillfredsställande

sätt tillgodoses även utan formligt yttrande från styrelsen. Endast under

förutsättning att en dylik förenkling i ärendenas handläggning genomfördes,

ansåge länsstyrelsen en decentralisering till länsstyrelsen av flerårsplaner för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

bygde- och ödebygdsvägar kunna förordas ur rationaliserings- och arbetsbesparingssynpunkt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att den föreslagna decentraliseringen

uppenbarligen vore av rent formell natur och enligt länsstyrelsens

mening icke medförde ökade befogenheter för länsstyrelse eller förenkling

av förfarandet i dess helhet. Ur länsstyrelsens synpunkt hade det varit önskvärt

att nå fram till ökad decentralisation i fråga om de lokala myndigheternas

reella befogenheter.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt, att — till förtydligande av vad

de sakkunniga syntes ha avsett — åt hithörande bestämmelser måtte givas

sådan formulering, att om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge jämkningar

i flerårsplanen erforderliga och enighet mellan styrelsen och länsstyrelsen

ej kunde uppnås, länsstyrelsen hade att hänskjuta frågan till Kungl.

Maj:ts prövning.

I övrigt har det icke anmälts någon erinran mot den av de sakkunniga

föreslagna ordningen för fastställelse å flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga antytt torde en ej obetydlig arbetsbesparing inom

kommunikationsdepartementet stå att vinna, om uppgiften att fastställa flerårsplaner

för huvudvägar överflyttas från Kungl. Maj:t till lägre myndighet.

En sådan överflyttning synes ej behöva medföra någon olägenhet med hänsyn

till avvägandet av riksintressena mot länsintressena, om åt Kungl. Maj:t

förbehålles avgörandet i sådana fall, då enighet ej föreligger mellan de

myndigheter — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen resp. länsstyrelsen —

vilka ha att bevaka de olika intressena. En överflyttning torde följaktligen

böra ske.

Även när det gäller andra flerårsplaner synes avvägningen mellan de allmänna

och de mera lokalt betonade intressena stundom erbjuda sådana vanskligheter,

att man — vare sig man åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller

länsstyrelsen överlämnar uppgiften att fastställa flerårsplan — bör bibehålla

nuvarande regel, att de båda myndigheterna skola vara ense och att vid

meningsskiljaktighet dem emellan avgörandet tillkommer Kungl. Maj:t.

Följden av överflyttningen från Kungl. Maj:t av uppgiften att fastställa

flerårsplaner för huvudvägar skulle — om man i övrigt ej gör någon ändring

i nu gällande principer — väl bli, att man lade i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

hand att fastställa samtliga flerårsplaner. Frågan har emellertid

uppkommit, huruvida man icke bör gå ett steg vidare och antingen —

såsom de sakkunniga förordat — åt länsstyrelsen överlämna att fastställa

flerårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar eller ock — såsom länsstyrelsen

i Västerbottens län ifrågasatt — helt överflytta på länsstyrelsen uppgiften att

fastställa flerårsplaner. Denna fråga bör enligt min mening bedömas på följande

sätt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Eungl. Maj-.ts proposition nr 39.

En ändring av innebörd, att beslut om fastställelse å flerårsplan formellt

meddelas av länsstyrelse, förefaller knappast kunna medföra någon fördel

ur arbetsbesparingssynpunkt. Snarare komme, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

antytt, någon — om än oväsentlig — arbetsökning att bli

följden, eftersom förslagshandlingama måste översändas från styrelsen till

länsstyrelsen, innan flerårsplanen kan fastställas. Rationaliseringssynpunkten

torde sålunda knappast kunna åberopas som skäl för ändringen.

Det har av de sakkunniga antytts, att vid prövningen av flerårsplan det

större inflytandet borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga

om huvudvägar, broar och vägbeläggningar samt länsstyrelsen, när det gällde

bygde- och ödebygdsvägar. En önskvärd markering härav skulle enligt de

sakkunnigas mening vinnas, om man i enlighet med sakkunnigförslaget förläde

fastställelsen av flerårsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

förra fallet och till länsstyrelsen i senare fallet.

För min del anser jag det väsentliga i sammanhanget vara, att den förberedande

undersökningen och upprättandet av flerårsplan tillkommer länsstyrelsen

såsom mest insatt i de lokala förhållandena, att planen granskas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom centralt organ och som bevakare av

mera allmänna intressen, samt att båda myndigheterna skola vara ense om

planen för att någondera av dem skall kunna fastställa densamma. En reglering

efter dessa linjer synes giva full garanti för att såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

som länsstyrelsen erhålla det inflytande på flerårsplans

slutliga utformning, vilket bör tillkomma dem med. hänsyn till de uppgifter

de var för sig ha att fylla. För flerårsplanens gestaltning torde det däremot

i stort sett sakna betydelse, om man åt den ena eller andra av de båda myndigheterna

överlämnar det formella fastställandet av planen. Möjligen skulle

ett sådant markerande, som de sakkunniga avsett, få en viss psykologisk

verkan. Den reella innebörden torde emellertid bli föga väsentlig. Därtill

kommer, att för flerårsplanerna överlag de allmänna och de lokala intressenas

inbördes betydelse kan vara mycket växlande. Sålunda kan t. ex. i fråga

om viss flerårsplan för huvudvägar göra sig gällande stora lokala intressen,

under det att de allmänna intressena kunna vara starkt framträdande i fråga

om eu bygdevägsplan. En kategoriindelning av flerårsplanerna kan därför

stundom bli ej fullt rättvisande.

Med hänsyn till vad nu anförts och till att det nuvarande systemet med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom fastställande myndighet synes giva

nöjaktigt utrymme för ett smidigt och för vägväsendets utveckling tjänligt

samarbete mellan styrelsen och länsstyrelserna, ''anser jag tillräckliga skäl ej

föreligga att nu införa en ändring härutinnan. Uppgiften att fastställa flerårsplan

torde följaktligen böra generellt tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Yad härefter angår det i riksdagens skrivelse den 2 juli 1948, nr 425, avsedda

spörsmålet, lärer — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat —

åt nuvarande stadgande i ämnet icke kunna givas annan tolkning, än att,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

då styrelsen anser sig icke kunna i viss del godtaga av länsstyrelse upprättad

flerårsplan, frågan om planens fastställande skall i hela sin omfattning tillkomma

Kungl. Maj:t. Författningsändring torde följaktligen erfordras, om

i enlighet med den i nyssnämnda riksdagsskrivelse gjorda framställningen

förslag till fyraårsplaner för bygde- och ödebygdsvägar skola — i de delar

de godkänts av länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen —- anses

såsom fastställda, oavsett att planerna, på grund av meningsskiljaktighet i

andra delar, hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. För egen del ställer jag

mig tveksam till lämpligheten av en författningsändring av angiven innebörd.

Skälen för denna min inställning äro följande.

Jämlikt 8 § vägstadgan skola flerårsplanema tjäna till ledning vid fördelningen

av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål. 9 §

samma stadga föreskriver, att upprättande och fastställande av flerårsplan

skall ske under hänsynstagande till vägbehoven i olika delar i riket och möjligheterna

att tillgodose dessa inom ramen för de medel, vilka under den

tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser. Häri

ligger, att flerårsplan för visst län skall avvägas även med hänsyn till att

länet icke genom planen oskäligt gynnas på annat läns bekostnad. Granskningen

av flerårsplan i detta hänseende tillkommer närmast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det har ansetts, att om styrelsen funne en av länsstyrelse

upprättad flerårsplan kunna godtagas, häri låge en viss garanti för

skälig avvägning mellan de allmänna och de lokala intressena. Med hänsyn

härtill och då en förnyad prövning av planen hos Kungl. Maj:t skulle innebära,

att kommunikationsdepartementet finge sig ålagt ett tidsödande tekniskt

detaljarbete, har det ansetts tillfyllest att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställer flerårsplan, då styrelsen och länsstyrelsen äro ense.

Annat är förhållandet, då meningsskiljaktighet kvarstår mellan de båda

myndigheterna. Det kan då antagas, att konflikten mellan de allmänna och

de lokala intressena är av mera djupgående natur. Med hänsyn härtill synes

det naturligt, att prövningen av frågan om flerårsplanens fastställande i sådant

fall förbehålles Kungl. Maj:t.

Man kan visserligen utgå från att Kungl. Maj:t vid sin prövning kommer

att fästa det största avseende vid den enighet, som i fråga om olika detaljer

av planen må råda mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen.

Helt utesluten är dock icke den möjligheten, att Kungl. Maj:t konstaterar,

att — på viss punkt, där de båda underordnade myndigheterna blivit

ense — endera myndigheten gått den andra alltför långt till mötes.

Sålunda kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen t. ex. ha godkänt påbörjande

av så många vägföretag, vilka sträcka sig över den tid flerårsplanen omfattar,

att vissa av dessa företags upptagande i planen kan ställa Kungl. Maj:t inför

tvånget att framdeles för fortsättande av företagen bevilja anslag, vilka rätteligen

bort avsättas för mera angelägna företag inom annat län. Så torde ha

varit fallet med den flerårsplan, vars fastställande gav anledning till motionerna

till 1948 års riksdag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Vid granskning, varom här är fråga, kan vidare Kungl. Maj:t — med sin

bättre utblick över vilka vägbyggnadsanslag som kunna påräknas — finna,

att anslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknat med, när den låtit

visst av länsstyrelsen föreslaget företag kvarstå i flerårsplanen, sannolikt

icke kommer att stå till förfogande.

Även i andra hänseenden kan Kungl. Maj:t pröva jämkningar i flerårsplan

erforderliga även i de delar, varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen äro eniga. Så kan det exempelvis finnas befogat att i planen

upptaga visst av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uteslutet företag i stället

för ett av styrelsen godtaget företag. Dessutom kunna nya omständigheter ha

tillkommit, vilka medföra förskjutningar i de olika företagens angelägenhetsordning.

I visst fall kan givetvis Kungl. Maj:t finna de lokala intressena böra tillgodoses

i vidare mån än länsstyrelsen — i syfte att vinna enighet — ansett

sig böra hävda.

Det kan för övrigt framhållas, att Kungl. Maj:ts avgörande — även om

det beträffande viss detalj går länsstyrelsen emot — i övrigt kan ha sådan

innebörd, att det tillgodoser även länsintressena på bättre sätt, än om Kungl.

Maj:t varit bunden i fråga om de punkter, där de underordnade myndigheterna

enats.

Det torde mycket sällan inträffa, att Kungl. Maj:t anser sig böra ändra

flerårsplan i de delar, varom enighet råder mellan de underordnade myndigheterna.

Sålunda lärer det i 1948 års riksdagsskrivelse åberopade fallet

vara det enda, som underställts Kungl. Maj:ts prövning på grund av meningsskiljaktighet

mellan nyssnämnda myndigheter. Såsom i det föregående antytts,

synas dock situationer kunna tänkas, då det ur såväl allmän som lokal

synpunkt är till gagn, att Kungl. Maj it kan pröva hänskjuten flerårsplan i

hela dess omfattning och sålunda även i de delar, där meningsskiljaktighet

ej råder mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen.

Med hänsyn till vad nu sagts har jag funnit mig icke böra föreslå någon

författningsändring i förevarande hänseende.

Åt förevarande paragraf torde givas sådan innebörd, att det överlämnas

åt länsstyrelse att upprätta samtliga flerårsplaner och att insända dessa till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning, att insänd plan skall av styrelsen

fastställas, om styrelsen finner planen böra godtagas, samt att, om

jämkningar i planen anses erforderliga, frågan skall hänskjutas till Kungl.

Maj:ts prövning. Härvid förutsättes, att vid meningsskiljaktighet mellan de

båda underordnade myndigheterna dessa söka sammanjämka sina ståndpunkter,

och att frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t först vid bestående skiljaktighet.

11 §•

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall vara fastställande myndighet i fråga om samtliga flerårsplaner, erfordras

ingen ändring av paragrafens lydelse.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

12 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 13 § första och andra styckena.

Jämlikt 13 § första stycket skall fastställd flerårsplan i huvudsak följas

vid vägarbetenas bedrivande. Detta innebär en rätt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att ensam besluta om smärre jämkningar i planen.

Däremot får enligt samma paragrafs andra stycke väsentlig avvikelse endast

ske i viss föreskriven ordning, i huvudsak överensstämmande med ordningen

vid planens fastställelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar sålunda,

efter hörande av länsvägnämnden och länsstyrelsen, beslut om sådan

avvikelse från flerårsplan, som fastställts av styrelsen, såvida icke meningsskiljaktighet

råder mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen,

då frågan hänskjutes till Kungl. Maj :ts prövning. Kungl. Maj:t meddelar

jämväl beslut om avvikelse från flerårsplan, som fastställts av Kungl. Maj:t.

Till väsentlig avvikelse hänföres ändring i ordningen för företagens utförande,

utbyte av företag i planen och därmed jämförliga avvikelser. Smärre

jämkningar kunna företagas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ensam. Som

exempel på sådan jämkning kan nämnas, att enligt planen två nya företag

skola påbörjas samma år men anslagen bli mindre än beräknat, så att det

— till vinnande av mera rationell disposition av arbetskraft och maskiner —

blir ändamålsenligt att använda medlen endast för det i planen först upptagna

företaget.

1947 års sakkunniga ha i ämnet gjort följande uttalande.

Bestämmelserna rörande förfarandet vid avvikelse från fastställd flerårsplan

äro utformade med tanke på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom

tekniskt verk icke bör äga vidtaga mera väsentlig avvikelse annat än efter

hörande av lokala myndigheter och endast i samförstånd med vederbörande

länsstyrelse.

Här uppstår emellertid även ett decentraliseringsspörsmål. Det kan nämligen

i vissa fall vara lämpligt, att lokala myndigheter äga att bestämma om

påbörjande av företagen i annan ordningsföljd än den i vilken de upptagits

i den fastställda flerårsplanen. Av en eller annan anledning kunna hinder

uppstå för igångsättande av ett företag i flerårsplanen, medan ett i planen

längre ner upptaget företag kan påbörjas omedelbart. Sådana hinder kunna

exempelvis vara stadsplane- eller byggnadsplanefrågor, som ej kunnat lösas

inom beräknad tid. Vidare kan det förekomma, att på en viss ort särskilda

svårigheter föreligga att disponera arbetskraft för planerad vägbyggnad.

Om medel finnas tillgängliga synes det angeläget att desamma utnyttjas

genom att företag i planen, beträffande vilket dylikt hinder icke föreligger,

påbörjas även om företag, som stå högre upp i planen, icke kunna igångsättas.

I huvudsak blir därvid fråga om omkastning i ordningsföljden mellan företag,

vilka i planen stå intill varandra. En dylik ändring i ordningsföljden för

företagens påbörjande behöver icke medföra omkastning av ordningsföljden

för företagens färdigställande.

Med hänsyn till att vägbyggnadsbehoven äro så stora att i regel icke

någon avsevärd skillnad i angelägenhetshänseende föreligger mellan de olika

företagen i en flerårsplan synes ändring av ordningsföljden mellan företagen

i flerårsplanen böra betraktas som en åtgärd, vilken icke behöver centralt

prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I varje fall behöver dylik prövning

icke förekomma, då ändringen endast berör företag, som enligt planen

skola påbörjas före nästkommande förnyelse av planen. Vidare blir ändringen

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

därvid närmast att betrakta som en arbetsteknisk fråga, vilken bör avgöras

av vägförvaltningen. Det bör dock åligga vägförvaltningen att före ändring

inhämta länsvägnämndens yttrande samt att företaga ändring endast i samförstånd

med länsstyrelsen.

Utifrån dessa överväganden föreslår utredningen, att, därest hinder föreligger

att påbörja visst i flerårsplan upptaget företag, vägförvaltning medgives

befogenhet att efter länsvägnämndens hörande och i samråd med länsstyrelsen

i stället påbörja annat i flerårsplanen upptaget företag, vilket avsetts

att påbörjas innan flerårsplanerna skola förnyas. Anmälan härom bör

omedelbart göras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid förutsattes,

att erforderliga medel av det anslag, som avsetts för företagen i planen, stå

till vägförvaltningens förfogande ävensom att vägförvaltningen haft erforderligt

samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rörande disposition av

övriga förnödenheter för arbetets utförande såsom maskiner m. m.

Dylik, av särskilda förhållanden föranledd omkastning av ordningsföljden

för företagens påbörjande bör kunna företagas utan formell ändring av den

fastställda flerårsplanen och bör sålunda icke anses innebära ett eftersättande

av 13 § vägstadgan.

I enlighet med vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke föreslagit andra

ändringar i paragrafen än sådana, som direkt betingats av den i sakkunnigförslaget

upptagna decentraliseringen av fastställandet av flerårsplaner till

väg- och vattenbyggnadstyrelsen resp. länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anmält annan mening än de sakkunniga

och sålunda funnit det mindre lämpligt att låta vägförvaltningen bestämma

om jämkning av ordningsföljden mellan företagens påbörjan. En dylik jämkning

skulle nämligen med all sannolikhet väcka irritation bland befolkningen

i den bygd, som närmast berördes av det eftersatta företaget. Jämkningen

borde i stället företagas av länsstyrelsen med vägdirektören som föredragande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat sig biträda de i sakkunnigförslaget

framlagda synpunkterna men uttalat tvekan, huruvida de av de sakkunniga

angivna förutsättningarna för vägförvaltningens ifrågasatta befogenhet

förefunnes. För klarhetens vinnande borde därför sagda befogenhet

komma till uttryck genom en författningsändring.

I övrigt har de sakkunnigas förslag lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Departem entschefen.

Åt stadgandena i 13 § andra stycket lärer ej böra givas en mera vidsträckt

innebörd än som följer av bestämmelsen i paragrafens första stycke. Sålunda

kunna de enligt min mening icke anses äga tillämpning på andra avvikelser

än sådana, som falla utanför ramen för vad som innefattas under begreppet

»följande i huvudsak» av flerårsplanen. Jag kan därför ansluta mig till den

av de sakkunniga uttalade meningen.

I praxis lärer 13 § tillämpas i enlighet med vad nu angivits utan att några

olägenheter därvid försports. Något behov av författningsändring till klargörande

av stadgandets innebörd torde därför knappast föreligga. Ett införande

av detaljerade regler kan för övrigt befaras medföra en viss stelhet

i tillämpningen utan att motsvarande fördelar vinnas.

På de anförda grunderna har jag funnit de nu i 13 § första och andra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

styckena upptagna stadgandena kunna bibehållas med allenast den jämkning,

som följer av de föreslagna bestämmelserna i 10 §.

13 §.

Åt paragrafen, som motsvarar nuvarande 13 § tredje stycket, har givits

den lydelse, som föranledes av de under 12 § upptagna nya bestämmelserna.

14 §.

Enligt de föreslagna stadgandena i 8 § skola flerårsplaner upprättas jämväl

för byggande av broar samt för vägbeläggningar. På grund härav utgå de i

14 § nu upptagna bestämmelserna om bro- och beläggningsarbeten. Såsom

de sakkunniga föreslagit torde dock 14 § böra bibehållas och allmänt avse

företag, som ej upptagits i flerårsplan.

Om upprättande av arbetsplaner.

20 §.

Enligt sin gällande lydelse innehåller paragrafen bl. a. vissa bestämmelser

om skyldighet för länsstyrelse att om upprättad arbetsplan underrätta berörda

myndigheter. Bland dessa bestämmelser ingick ursprungligen en föreskrift,

att om vägföretag kunde antagas bli av betydelse för närliggande stads

eller annat samhälles kommunikationsförhållanden, staden eller samhället

skulle underrättas om arbetsplanen. I samband med genomförande av 1947

års byggnadslagstiftning borttogs föreskriften i fråga. Då emellertid behov

av föreskriften synes föreligga, har densamma återinförts i departementets

förslag.

Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med de föreslagna ändringarna i

väglagen eller den 1 januari 1952.

Förslaget till ändring av 10 kap. 67 § vattenlagen.

I denna del vill jag hänvisa till framställningen under 32 § väglagen.

Lydelsen av de författningsförslag, för vilka nu redogjorts, framgår av

bilaga till detta protokoll.1

Föredraganden hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet måtte genom utdrag av protokollet inhämtas lagrådets utlåtande

över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar; samt

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

1 Förslagen, vilka — frånsett de i protokollet för den 25 januari 1952 anmärkta jämk

ningarna — äro likalydande med motsvarande vid propositionen fogade förslag — ha

uteslutits.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

45

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

8 juni 1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholsi.

Enligt lagrådet den 3 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll över

kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar; samt

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren G. Fredrikson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943

(nr 431) om allmänna vägar.

Beträffande ingressen hänvisar lagrådet till vad som anföres under 40 §.

15 §.

Enligt andra stycket i detta lagrum sådant det nu lyder är beslut om fastställelse

av arbetsplan förfallet, där ej inom tre år från utgången av det år,

under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit genom renstakning

eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats. Den

nämnda tiden av tre år föreslås nu förlängd till fem år.

Vid väglagens tillkomst anfördes som skäl för att fastställd arbetsplan

borde förlora sin giltighet, om den ej komme till utförande inom viss kortare

tid, dels att vid dröjsmål med utförande av vägföretag förhållandena ofta

kunde förändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre vore den

lämpligaste, dels ock att en sådan begränsning av giltighetstiden betingades

även av de rättsverkningar i olika hänseenden, som fastställelsebeslutet medförde.

De sakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för det till lagrådet nu remitterade

förslaget till ändringar i väglagen, hade icke ifrågasatt någon förläng
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ning av giltighetstiden för fastställelsebeslut, och de myndigheter m. fl. som

hörts över sakkunnigförslaget ha därför i allmänhet icke uttalat sig i frågan.

Denna har under remissbehandlingen väckts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt länsstyrelsen i Södermanlands län. Härvid synas de rättsverkningar,

som ett fastställelsebeslut medför för vederbörande jordägare, icke ha berörts.

Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang framhålla betydelsen av att jämlikt

34 § ett sådant beslut, så länge det är gällande, för med sig förbud mot uppförande

av byggnad utmed den fastställda vägen. Med hänsyn till denna betydelsefulla

inskränkning i jordägarens dispositionsrätt över marken och särskilt

i betraktande av att någon ersättning ej utgår för den skada, som därav

må följa, kan lagrådet icke underlåta att giva uttryck åt betänksamhet i anledning

av förslaget om fem års giltighetstid. Visserligen förhåller det sig redan

enligt gällande lag så, att giltighetstiden i särskilt fall kan förlängas genom

beslut av Konungen, men villkoret härför är, att synnerliga skäl föreligga.

Lagen utgår alltså från att beslut om förlängning skall förekomma endast i

undantagsfall. En praxis, enligt vilken förlängning i regel medgives, synes

icke stå i god överensstämmelse med lagen.

36 §.

Väghållare beredes enligt det föreslagna andra stycket möjlighet att få utmed

väg befintlig anordning, som är hinderlig för vägens underhåll, bortskaffad,

även om överenskommelse med anordningens ägare icke kan träffas. Vägsynenämnden

kan nämligen för sådant fall besluta, att erforderliga åtgärder

må vidtagas av väghållaren. Denne blir dock skyldig att ersätta i anledning

av beslutet uppkommande skada, även ringa sådan, med belopp som nämnden

bestämmer. Av remissprotokollet framgår, att behov av ett stadgande med

nämnda innehåll föreligger närmast med avseende å vägar, där själva vägbanan

upptager hela vägområdet.

För att råda bot på de olägenheter, som här avsedda anordningar förorsaka

väghållaren, skulle det kunna synas ligga närmast till hands att utsträcka det

i 33 § stadgade förbudet mot anordningar, som innebära fara för trafiksäkerheten,

att gälla även förekomsten utmed väg inom visst avstånd från vägbanans

mitt av anordningar hinderliga för vägens underhåll. Vad angår redan

befintliga anordningar finge väl i så fall meddelas särskilda övergångsbestämmelser

(jfr 76 §). Motsvarande föreskrifter rörande anordningar vådliga för

trafiksäkerheten äro emellertid så till vida strängare än de nu föreslagna att,

såsom framgår av 33 a §, rätten till skadeersättning är starkt begränsad. Då

det intresse, som med förevarande stadgande skall tillgodoses, dock icke äger

samma allmänna vikt som intresset av största möjliga trafiksäkerhet, synas

likväl skäl kunna åberopas för att, såsom fallet blir om förslaget genomföres,

de båda i övrigt likartade frågorna lösas på skilda sätt.

Vad slutligen angår själva avfattningen av ifrågavarande bestämmelser är

att märka, att i första stycket, vartill hänvisas, såsom förutsättning angives

att överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas. För undvikande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i).

av möjligt missförstånd, att väghållaren även i de nu avsedda fallen alltid skall

söka komma till uppgörelse med fastighetens ägare, torde i andra stycket böra

utsägas, att detta stadgandes tillämpning förutsätter att överenskommelse icke

kan träffas med anordningens ägare.

40 §.

Jämlikt förevarande paragraf skall, om någon vill inom område för väg

framdraga elektrisk ledning, ledning för vatten eller annan därmed jämförlig

ledning, han innan arbetet påbörjas därom göra ansökan hos väghållaren. Innébörden

av detta stadgande är, såsom framhållits i utredningens betänkande

(s. 141), att väghållaren skall äga att lämna medgivande till sådant arbete. Att

märka är att, på sätt jämväl antydes i nämnda betänkande, väghållarens medgivande

har olika karaktär i skilda fall. Understundom erfordras för ledningsarbete

i väg särskilt tillstånd av annan än väghållaren; sådant tillstånd kan

meddelas genom koncession, dom i vattenmål eller syneförrättning. Därest

tillstånd som nu sagts är behövligt, har väghållaren att tillse, att sådant tillstånd

lämnats; föreligger ej tillstånd, skall väghållaren hänvisa vederbörande

att i föreskriven ordning göra ansökan därom. Om däremot tillstånd lämnats,

kan väghållaren icke vägra sökanden att framdraga ledningen utan har allenast

att beträffande arbetets bedrivande och vad därmed sammanhänger meddela

sådana föreskrifter, som kunna erfordras med hänsyn till samfärdseln och

väghållningen. Därest åter fråga är om ledning, för vars framdragande särskilt

tillstånd icke erfordras, har väghållaren att pröva, huruvida medgivande till

arbetet bör lämnas, samt, om arbetet medgives, utfärda sådana närmare föreskrifter

som nyss nämnts. Med hänsyn till stadgandets nu angivna innebörd

synes lämpligt, att första punkten i paragrafen formuleras såsom ett förbud

mot att inom område för väg framdraga ledning utan väghållarens medgivande

och att i andra punkten stadgas, att väghållaren skall pröva, huruvida arbetet

må utföras, därest ej dylik prövning lagligen skall ske i annan ordning, samt

meddela de föreskrifter beträffande arbetets bedrivande och rätten till upplag

eller annan anordning, vilka utöver vad därom kan vara särskilt bestämt

erfordras med hänsyn till samfärdseln och väghållningen. Ett ytterligare skäl

att välja en avfattning sådan som nu förordats är, att därigenom straffbestämmelsen

i 61 § utan vidare blir tillämplig beträffande den som framdrager ledning

utan väghållarens medgivande.

Därest förbud mot framdragande av ledning icke iakttages, synes möjlighet

böra finnas att i handräckningsväg vinna rättelse. Det tillägg till lagen, som

för detta ändamål erfordras, kan enklast göras genom att i 63 § andra stycket

införes en hänvisning även till 40 §. I så fall erfordras jämkning jämväl i förslagets

ingress.

I sista punkten av nu ifrågavarande paragraf föreskrives, att vad däri är

stadgat gäller jämväl beträffande arbete å redan framdragen ledning. Enligt

bestämmelsens ordalydelse skulle medgivande från väghållaren alltid behöva

inhämtas, hur obetydligt arbetet än vore och även om stor skyndsamhet vore

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

av nöden, t. ex. beträffande reparation av skadad telefon- eller telegrafledning.

Detta synes ofta kunna medföra onödig omgång och understundom knappast

vara praktiskt genomförbart. Med hänsyn härtill bör enligt lagrådets mening

bestämmelsen inskränkas till att avse allenast fall då arbetet kan antagas

medföra olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

41-44 §§.

I 41 § finnas upptagna allmänna bestämmelser om organisationen av de

arbetslag, som skola ha till uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen.

Det synes vara att förorda, att dessa allmänna bestämmelser fullständigas

med ett stadgande — lämpligen såsom ett tredje stycke i paragrafen

— att för varje arbetslag skall finnas en fogde jämte en ersättare att vid förfall

för fogden tjänstgöra i dennes ställe. Ett sådant tillägg till 41 § motiveras även

därav, att bestämmelser om fogde och ersättare för honom helst böra ha upptagits

i lagen före den i 43 § tredje stycket andra punkten intagna föreskriften

att meddelande om vilka personer, som uttagits till arbetslag, skall tillställas

bland andra fogden och hans ersättare. Därest 41 § ändras på sätt lagrådet

ovan förordat, bör den föreslagna bestämmelsen i 44 § fjärde stycket att ersättaren

skall vara pliktig att vid förfall för fogden tjänstgöra i dennes ställe

utgå.

55 §.

Det nya andra stycket innehåller, att ordförande, ledamöter och suppleanter

i vägsynenämnd skola utses under januari eller februari månad året näst efter

det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år,

räknat »från» den 1 mars det år, förordnandet eller valet skedde. Stadgandet

har avfattats i full överensstämmelse med vad som enligt 22 § lagen den

30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder är föreskrivet i fråga om utseende

av ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd. Enligt den ordalydelse,

* som det föreslagna stadgandet erhållit, kommer emellertid tjänstgöringsperioden

för den nytillträdande vägsynenämnden att börja först den 2 mars det år

nämnden utses. Detta kan emellertid icke antagas vara förslagets mening, utan

är det, såsom framgår av sista stycket i övergångsbestämmelserna, tydligen

avsett, att tjänstgöringsperioden skall räknas »från och med» den 1 mars.

Lagrådet hemställer om förtydligande av lagtexten i berörda hänseende.

61 §.

I denna paragraf meddelas bland annat straffbestämmelse för det fall att

fogde för arbetslag eller ersättare för fogde eftersätter vad honom åligger.

Emellertid är att märka, att ersättaren icke i denna sin egenskap tillagts några

arbetsuppgifter, utan hans åliggande inskränker sig till att tjänstgöra i fogdens

ställe, då denne är hindrad. Om ersättare, som blivit underrättad om

hinder för fogden, eftersätter vad honom i sådant fall åligger såsom tjänstförrättande

fogde, blir straffbestämmelsen för fogde utan vidare tillämplig på

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 49

honom. Det särskilda stadgandet om straff för försumlig ersättare torde därför

såsom onödigt böra utgå.

Övergångsbestämmelserna.

Dessa bestämmelser synas böra jämkas med anledning därav, att lagändringarna

icke torde komma att träda i kraft den 1 januari 1952.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Under hänvisning till vad lagrådet yttrat vid 40 § förslaget till lag angående

ändring i lagen om allmänna vägar hemställer lagrådet om sådan jämkning

i avfattningen av nu ifrågavarande paragraf, att den kommer att innehålla

föreskrift därom att, innan arbete varom i paragrafen är fråga påbörjas,

medgivande som avses i 40 § lagen om allmänna vägar skall inhämtas.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

4 — »sfi r.:

Bihang till riksdagens protokoll 1952.

1 samt. Nr 39.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för juistitie-, finans- och civildepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 8 juni 1951

avgivna utlåtande över de den 9 mars 1951 till lagrådet remitterade förslagen

till

a) lag angående ändring i lagen den BO juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar; samt

b) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna vägar.

Beträffande ingressen hänvisas till vad som anföres i anslutning till 40 §.

15 §.

Lagrådet har anmält visis betänksamhet i anledning av förslaget om ökning

från tre till fem år av giltighetstiden för beslut om fastställelse av arbetsplan.

Därvid har lagrådet bl. a. berört de rättsverkningar, som ett fastställelsebeslut

medför gentemot jordägaren. Särskilt har framhållits betydelsen

av att jämlikt 34 § ett sådant beslut under sin giltighetstid innefattar

förbud mot att uppföra byggnad utmed den fastställda vägen.

För väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde en utsträckning av fastställelsebeslutets

giltighetstid till fem år innefatta ej obetydliga fördelar. Till en del

bestå dessa i att det skulle bli påtagligt lättare att hålla investeringsplan.

-Tåg vill här hänvisa till vad styrelsen anfört.

Härtill kommer en annan omständighet. För genomförandet av en flerårsplan

är det av vikt, att fastställda arbetsplaner finnas åtminstone för de

arbeten, som avses skola påbörjas under de första av flerårsplanen omfattade

åren. Emellertid bär man vid fastställandet av arbetsplan att räkna med att

fastställelsebeslutet kan överklagas. Anföras besvär, kan prövningen av dessa

taga avsevärd tid i anspråk på grund av de omfattande utredningar, vilka

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i).

stundom erfordras. Bifallas besvären, så att det ifrågavarande företaget bortfaller

ur flerårsplanen, kan det bli svårt att få fram arbetsplan till annat

företag i det bortfallnas ställe. Härigenom kan flerårsplanens kontinuerliga

genomförande äventyras. Det föreligger därför ett intresse av att fastställelsebeslutet

meddelas så tidigt, att även i fall av besvär lagakraftvunnet fastställelsebeslut

kan beräknas föreligga, då företaget enligt flerårsplanen skall

börja verkställas. Detta intresse tillgodoses genom en ökning av giltighetstiden

för sådant beslut.

Även den praktiska erfarenheten synes visa, att det för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreligger ett påtagligt behov av längre giltighetstid än

tre år. Förlängning jämlikt 15 § andra stycket sista punkten har nämligen

befunnits nödvändig i en omfattning, som knappast torde ha förutsetts vid

stadgandets tillkomst.

Vad åter angår de av lagrådet befarade menliga verkningarna för jordägaren

synes följande böra beaktas. Fn arbetsplan, som fastställts enligt nu

gällande väglag, kommer normalt också till utförande. Jordägaren torde därför

redan i och med fastställ elsen inställa sig på att han för framtiden är

avskuren från möjligheten att bygga utmed vägen, oavsett om i lagen tiden

för fastställelsebeslutets giltighet utsattes till tre år eller längre tid. Förlängning

av giltighetstiden förefaller därför i realiteten knappast behöva medföra

men av någon betydelse för jordägaren.

På grund härav och då en giltighetstid av fem år synes i och för »ig skälig,

torde den i det remitterade förslaget upptagna ändringen böra genomföras.

36 §.

I enlighet med lagrådets hemställan torde i paragrafens andra stycke höra

utsägas, att stadgandets tillämpning förutsätter, att överenskommelse ej kan

träffas med ägaren av hinderlig anordning invid väg.

40 §.

Stadgandet hade i det remitterade förslaget följande lydelse.

Vill någon inom område för väg framdraga elektrisk ledning, ledning för

vatten eller annan därmed jämförlig ledning, skall han, innan arbetet påbörjas,

därom göra ansökan hos väghållaren. För arbetets bedrivande och

rätten att liava upplag eller annan anordning å vägen skola, utöver vad därom

kan vara särskilt bestämt, gälla de föreskrifter, som med hänsyn till samfärdseln

och väghållningen meddelas av väghållaren. Vad här stadgats gäller

jämväl beträffande arbete å redan framdragen ledning.

Lagrådet har på anförda skäl ansett lämpligt, att första punkten i paragrafen

formulerades såsom ett förbud mot att inom område för väg framdraga

ledning utan väghållarens medgivande. I andra punkten borde stadgas,

att väghållaren skulle pröva, huruvida arbetet finge utföras, därest ej

dylik prövning lagligen skulle ske i annan ordning, samt meddela de föreskrifter

beträffande arbetets bedrivande och rätten till upplag eller annan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

liungl. Maj:ts proposition nr 89.

anordning, vilka utöver vad därom kunde vara särskilt bestämt erfordrades

med hänsyn till samfärdseln och väghållningen.

Lagrådet har vidare uttalat, att om förbud mot framdragande av ledning

icke iakttoges, det borde finnas möjlighet att i handräckningsväg vinna rättelse.

Det tillägg till lagen, som för detta ändamål behövdes, kunde enklast

göras genom att i 63 § andra stycket infördes en hänvisning även till 40 §.

I så fall påkallades jämkning jämväl i förslagets ingress.

Slutligen har lagrådet anfört, att bestämmelsen i 40 § sista punkten borde

inskränkas till att avse allenast fall, då arbetet kunde antagas medföra

olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Kravet på medgivande från

väghållaren, hur obetydligt arbetet än vore, och även om stor skyndsamhet

vore av nöden — t. ex. beträffande reparation av skadad telefon- eller telegrafledning

— kunde nämligen medföra onödig omgång och vore understundom

knappast praktiskt genomförbart.

Vad lagrådet förordat torde i huvudsak böra iakttagas.

Undantag synes mig dock påkallat i fråga om 40 § sista punkten. Mina

skäl härför äro följande.

I de allra flesta fall kan arbete på väg antagas medföra olägenheter för

samfärdseln eller väghållningen. Ledningsägaren kan ej alltid anses äga tillräckliga

förutsättningar att tillförlitligt bedöma frågan, om olägenhet kan

förväntas eller ej. Med hänsyn till den allmänna samfärdselns krav förefaller

det därför ej fullt tillfredsställande att åt honom överlämna avgörandet

av denna fråga, när det gäller arbete på redan framdragen ledning. Även

här torde sålunda prövningen böra tillkomma väghållaren.

Uppenbarligen får reparation av skada, som kräver omedelbara åtgärder,

icke fördröjas på grund av att väghållarens tillstånd måste inhämtas. Emellertid

torde det knappast finnas någon risk för nämnvärt dröjsmål av denna

anledning. Tillståndet kan i brådskande fall nämligen inhämtas på mycket

enkelt sätt, såsom genom samråd med vederbörande vågmästare. Detta förutsättas

i de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt telegrafstyrelsen ut

färdade gemensamma anvisningarna för framdragande av telegraf-, telefonoch

andra svagströmsledninga r inom område för allmän väg, som hålles av

kronan. Tillvägagångssättet, som visat sig slå väl ut även i brådskande

lägen — som t. ex. vid ras på grund av snöfall — torde med fördel kunna

tillämpas även när det. gäller enskilda.

På grund av vad nu sagts synes väghållarens medgivande utan undantag

böra inhämtas, även då det är fråga om arbete å redan framdragen ledning.

41—44 §§.

I det remitterade förslaget hade upptagits i 41 § allmänna bestämmelser

om organisationen av de arbetslag, som skola ha till uppgift att vid svåra

snöfall biträda med vinterväghållningen, samt i 44 § såsom fjärde stycke

stadgande om att ersättare skulle vara pliktig att råd förfall för fogden tjänstgöra

i dennes ställe.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

53

Lagrådet har förordat, att 41 § måtte fullständigas med ett stadgande —

lämpligen såsom ett tredje stycke i paragrafen ■— att för varje arbetslag skulle

finnas en fogde jämte en ersättare att vid förfall för fogden tjänstgöra i dennes

ställe. Vid sådan ändring av 41 § borde 44 § fjärde stycket utgå.

Vad lagrådet sålunda anfört finner jag mig böra biträda.

55 §.

I enlighet med lagrådets hemställan torde lagtexten böra förtydligas så,

att tjänstgöringsperioden för ordförande, ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd

skall räknas »från och med» och icke — såsom i departementsförslaget

angivits — »från» den 1 mars.

Öl §.

Under denna paragraf meddelades i det remitterade förslaget bland annat

straffbestämmelse för det fall att fogde för arbetslag eller ersättare för honom

eftersätter vad honom åligger. På de av lagrådet anförda skälen synes

emellertid det särskilda stadgandet om straff för ersättare såsom obehövligt

kunna utgå.

63 §.

I fråga om denna paragraf hänvisar jag till framställningen rörande 40 §.

Övergångsbes tämm elserna.

I depa r tements f ö ra lag e t angavs tiden för ikraftträdandet till den 1 januari

1952. Tiden synes nu böra bestämmas till den 1 januari 1953. Detta föranleder

viss jämkning av övergångsbestämmelserna.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen.

Under denna paragraf upptog departementsförslaget stadgande om att före

påbörjande av arbete, vilket gällde anordnande eller ändrande av vattenavlopp

genom allmän väg och vars utförande ålåge annan än vägens ägare, ansökan,

som avsåges i 40 § lagen om allmänna vägar, skulle ingivas till väghållaren.

I anslutning till ändringarna i sistberörda lagrum torde i enlighet med lagrådets

hemställan 10 kap. 67 § vattenlagen böra så jämkas, att paragrafen

kommer att innehålla föreskrift därom, att innan arbete av här ifrågavarande

slag påbörjas, skall inhämtas medgivande, som avses i förutnämnda 40 §.

Tiden för ikraftträdandet, vilken i departements förslaget angavs till den

1 januari 1952, synes böra bestämmas till samma dag 1953.

De författningsändringar, som upptagits i övriga vid remissprotokollet

fogade förslag, torde likaledes böra träda, i kraft ett år senare än i resp. förslag

angivits.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Vad särskilt angår förslaget om ändrad lydelse av 19 § vägnämndslagen

kan måhända — med hänsyn till penningvärdets fall — ifrågasättas en höjning

av det nu med 18 kronor utgående dagarvodet till ledamot av vägnämnd.

Frågan om sådan höjning torde emellertid kunna upptagas till prövning i

annat sammanhang.

De vid remissprotokollet fogade författningsförslagen ha jämkats i enlighet

med vad jag i det föregående anfört. Vissa formella jämkningar ha därjämte

företagits.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels

föreslå riksdagen att antaga

1) det under a) upptagna lagförslaget och

2) förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30

juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder;

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)

angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslå riksdagen att antaga

4) det under b) upptagna lagförelaget;

samtliga förslag i deras enligt det anförda jämkade lydelse.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt 0. Rickard.

Stockholm 1052. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:104 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch pensionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl. jäm s. 1 i texten