Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

1952-01-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:44, Angående anslag för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:Is proposition till riksdagen angående anslag för

budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades

kostnader för djursjukvård; given Stockholms

slott den 18 januari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att inkomstgränsen för erhållande av bidrag till

täckande av kostnaderna för djursjukvård den 1 januari 1953 skall höjas

från 3 500 kronor till 4 500 kronor. I samband därmed förordas att den

del av kostnaderna för sjukbesök, som vederbörande djurägare själv skall

bära, skall höjas från 10 till 15 kronor.

För utbetalande av dylika bidrag hemställes för budgetåret 1952/53 om

ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup.

För innevarande budgetår har till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård anvisats ett förslagsanslag av 700 000 kronor. Belastningen

å anslaget under budgetåret 1950/51 uppgick till 989 954 kronor.

Enligt bestämmelserna för anslagets användning (kung. nr 164/1946,

ändrad genom nr 671/1949) gäller såsom huvudregel, att statsbidrag må

åtnjutas av djurägare, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst ej

överstiger 3 500 kronor och vilken ej heller påförts statlig förmögenhetsskatt.

Avgörande är därvid i regel taxeringen året närmast före det, då

sjukbesöket företages. Därest emellertid djurägaren icke kan förete debetsedel

å slutlig skatt på grund av nämnda taxering samt det kan antagas

att debetsedeln förvaras hos arbetsgivare för verkställande av löneavdrag

för kvarstående skatt, må frågan, huruvida förutsättningarna för åtnjutande

av statsbidrag äro för handen, bedömas med utgångspunkt från taxeringen

under andra året före det, då sjukbesöket äger rum.

Bidrag utgår till bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden,

som överstiger 10 kronor.

I årets statsverksproposition (IX ht punkt 83) har Kungl. Maj :t föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till ifrågavarande

ändamål för budgetåret 1952/53 beräkna ett förslagsanslag av

1 000 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

I skrivelse den 31 augusti 1951 har velerinärstyrelsen hemställt, att anslaget

för budgetåret 1952/53 skall höjas till 800 000 kronor. Styrelsen anför,

att den höga belastningen under budgetåret 1950/51 föranletts av de

förmånligare bidragsgrunder, som genomfördes från och med den 1 januari

1950. Medelsåtgången under anslaget kan enligt styrelsen komma att va
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

3

riera inom tämligen vida gränser. Den torde dock hädanefter kunna förväntas

ligga å en sådan nivå, att en höjning av anslaget är påkallad. Tills

vidare förordas en uppräkning med 100 000 kronor.

1 remissutlåtande den 10 oktober 1951 över veterinärstyrelsens framställning

har statskontoret erinrat om att i 1951 års statsverksproposition föreslogs

att bidraget till djurägare, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst

översteg 2 500 men ej 3 500 kronor, skulle begränsas till belopp motsvarande

hälften av veterinärkostnaderna (IX ht 1951 s. 147). Förslaget

bifölls emellertid icke av riksdagen. Statskontoret uttalar nu att man —

för att åstadkomma en minskning av utgifterna under anslaget — ånyo

bör överväga nämnda förslag. Skulle emellertid nuvarande bidragsgrunder

bibehållas oförändrade, bör enligt ämbetsverkets mening anslaget med hänsyn

till belastningen uppräknas med minst 300 000 kronor.

I framställning den 6 oktober 1951 har Hushållningssällskapens förbund

hemställt att de inkomst- och förmögenhetsgränser, vilka ej få överskridas

om bidrag från förevarande anslag skall utgå, skola justeras. Till stöd för

detta förslag åberopas den betydande försämring av penningvärdet som

inträtt sedan de nu gällande bestämmelserna beslötos. Följden av denna

anges nämligen ha blivit, att många djurägare nu icke kunna få bidrag,

ehuru deras reella inkomst eller förmögenhet understiger vad som vid

bestämmelsernas fastställande ansågs böra utgöra övre gräns för rätten till

bidrag. Tillika påpekas att de — särskilt i Norrland — stora avstånden

mellan veterinärernas stationeringsorter ofta medföra, att kostnaderna för

djursjukvården bli orimligt betungande för de djurägare, vilka enligt nu

gällande föreskrifter icke kunna erhålla statsbidrag. Denna olägenhet har

på senare tid gjort sig alltmera märkbar på grund av de ökade resekostnaderna.

Jag torde i detta sammanhang få erinra att riksdagens revisorer i sin

berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående statsverket

framhållit, att utgifterna under anslaget till lindring i mindre bemedlades

kostnader för djursjukvård undergått en oavlåtlig och mycket

kraftig stegring. Revisorerna uttala i anslutning härtill, bland annat, att

sådana möjligheter till besparingar böra tillvaratagas, vilka icke inverka

hämmande på verksamheten. En dylik möjlighet ligger enligt revisorerna

däruti att veterinärerna, när tillfälle därtill föreligger, eftersträva att förlägga

flera sjukbesök till eu och samma resa, varigenom resekostnaderna,

vilka utgöra den övervägande delen av dessa sjukvårdskostnader, skulle

kunna avsevärt nedbringas.

Hushållningssällskapens förbund bar vidare i sin nyssnämnda framställning

den 6 oktober 1951 föreslagit att ersättning för vissa kostnader för

anlitande av veterinär skall kunna utgå även i ett annat fall, nämligen då

en djurägare inom visst veterinärdistrikt på grund av att tjänsteveterinären

i detta åtnjuter semester eller annan ledighet tvingas anlita veterinär

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

från annat distrikt och detta medför att resekostnaderna bli högre än de

skulle ha blivit vid anlitande av den ordinarie veterinären. Förbundet anser

att merkostnaden i dylika fall bör ersättas av statsmedel utan hänsyn till

djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Förbundet erinrar

slutligen om att det redan tidigare framlagt förslag i sådant syfte.

Departementschefen.

Någon anledning att nu, på sätt statskontoret ifrågasatt, skärpa bestämmelserna

om förutsättningarna för erhållande av här ifrågavarande bidrag

föreligger enligt min mening ej. I stället anser jag, såsom jag redan framhållit

i årets statsverksproposition (IX ht s. 170), att den förändring i penningvärdet,

som inträtt efter det de nu gällande bidragsbestämmelserna beslötos,

gör en justering av dessa bestämmelser i motsatt riktning påkallad.

Något omedelbart behov av en sådan justering föreligger visserligen ej. Jag

vill erinra om att enligt gällande bestämmelser det avgörande för huruvida

en viss djurägare skall vara bidragsberättigad eller ej är storleken av den

senast taxerade inkomsten respektive förmögenheten. Detta innebär att bidragsrätten

i praktiken under år 1952 kommer att baseras på 1951 års taxering,

vilken i sin tur bygger på inkomsterna under år 1950. I betraktande

av den pris- och lönestoppspolitik, som fördes under sistnämnda år, torde

något behov av en ändring av bidragsgränserna följaktligen icke kunna

anses föreligga, såvitt gäller bidragsgivningen under år 1952. Förhållandet

blir emellertid ett annat, då man skall övergå till att basera prövningen av

bidragsrätten på 1952 års taxering, d. v. s. på inkomst- och förmögenhetsförhållandena

under år 1951. Med hänsyn till den allmänna kostnadsstegring

och ökning av de nominella inkomsterna, som ägt rum under sistnämnda

år och som kan förväntas ske under innevarande år, synes det

befogat att den nuvarande inkomstgränsen då skall justeras uppåt, förslagsvis

från 3 500 till 4 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Höjningen torde av skäl som nyss angivits böra träda i kraft den 1 januari

1953.

Vad härefter angår förmögenhetsgränsen torde även här den förändring,

som inträtt i penningvärdet, göra en justering uppåt motiverad. Något större

behov av en sådan justering torde dock ej göra sig gällande, så länge taxeringen

till statlig förmögenhetsskatt är baserad på de hittillsvarande taxeringsvärdena

å jordbruksfastigheter. Anledning synes därför ej föreligga

att för närvarande vidtaga någon ändring på denna punkt.

De skäl, som motivera en höjning av inkomstgränsen, synas även kunna

anföras för en höjning av det belopp, som djurägaren själv skall gälda vid

sjukbesök. Jag förordar därför att sagda belopp skall höjas från 10 till 15

kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga den författningsändring,

som blir nödvändig vid bifall till vad jag nu föreslagit.

Vad härefter angår den fråga om ersättning för merkostnader vid anlitande

av veterinär utanför det egna veterinärdistriktet, som Hushållnings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

sällskapens förbund väckt, kan jag väl förstå de synpunkter, som ligga till

grund för förbundets förslag. Enligt min mening tala emellertid övervägande

skäl emot förslaget. Jag vill sålunda till exempel framhålla, att resekostnaderna

även under normala förhållanden, d. v. s. då tjänsteveterinären

i det egna distriktet anlitas, kunna variera ganska avsevärt för olika

djurägare, beroende bland annat på distriktets storlek och på avståndet

mellan djurägarens bostad och distriktsveterinärens stationeringsort. Det

kan därför mycket väl inträffa att en djurägare i ett större distrikt, som

anlitar tjänsteveterinären i det egna distriktet, får vidkännas större resekostnader

än en djurägare i ett mindre distrikt, vilken i ett visst fall nödgas

anlita veterinär utanför sagda distrikt. Frågan om en utjämning i fråga

om veterinärkostnader kan följaktligen ej lösas genom införande av en bestämmelse

av det slag som förbundet förordat. Jag vill även erinra om att

Kungl. Maj:t genom beslut den 13 april 1951 avslagit en tidigare gjord

framställning av förbundet av sannna innehåll som den nu föreliggande.

Någon anledning att frångå den ståndpunkt Kungl. Maj :t sålunda intagit

finnes enligt min mening icke.

Vad slutligen angår medelsanvisningen för nästa budgetår torde anslaget

med hänsyn till belastningen under budgetåret 1950/51 böra höjas med

300 000 kronor till 1 000 000 kronor. 1 anslutning till vad riksdagens revisorer

i sin berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående

statsverket uttalat rörande ifrågavarande bidrag vill jag — utan att

därmed föregripa ställningstagandet till vad revisorerna anfört i frågan —

framhålla angelägenheten av att kostnaderna, i den mån så är möjligt utan

åsidosättande av djurägarnas berättigade anspråk, skola hållas nere genom

en ändamålsenlig planering av resorna.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:135 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursj a1 i texten
  2. JoU 1952:11 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. s. 8 i texten