Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken

1952-02-22 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:75, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

1

3r 75.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; given

Stockholms slott den 22 februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget avser att möjliggöra att vissa fonogram i rättegångsmål ej alltid

behöva utskrivas.

1 Ttihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 75.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 9 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 KAP.

9 §■

Rätten äge---—---fonetisk väg.

Stenograf utses-------av rätten.

Stadgandet i — —------- genom stenografi.

Vad enligt denna paragraf upptagits

skall, så snart ske kan, återgivas

i vanlig skrift och uppteckningen biläggas

handlingarna.

Närmare föreskrifter om upptagande

av utsaga enligt denna paragraf

meddelas av Konungen.

Bestämmelser om återgivande i

vanlig skrift av vad som upptagits enligt

denna paragraf meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

ändring av bestämmelserna om utskrift och bevarande av fonogram rörande

vittnesmål eller annan utsaga in. m. i rättegång. Föredraganden anför följande.

Med stöd av bemyndigande den 25 maj 1951 tillkallade jag den 31 i samma

månad sakkunniga för verkställande av en översyn av rättegångsbalken

med därtill anslutande lagstiftning och administrativa författningar. De

sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års rättegångskommitté, skola

enligt de erhållna direktiven successivt redovisa resultatet av sitt arbete.

Med skrivelse den 10 november 1951 har kommittén avlämnat en promemoria

angående utskrift och bevarande av fonogram över uppteckning av

vittnesmål eller annan utsaga. Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling,

anhåller jag nu att få upptaga de i promemorian behandlade

spörsmål som äro av beskaffenhet att böra underställas riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Föreskrifter om protokollföring vid domstol finnas i 6 kap. rättegångsbalken

samt i kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter

för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagböcker och aktbildning

in. in. (protokollskungörelsen). Dessa stadganden gälla i första hand

för processen vid de allmänna domstolarna men ha, delvis på grund av

särskilda stadganden, vidsträcktare tillämpningsområde (se t. ex. vattenlagen

11 kap. 1 §, jorddelningslagen 21 kap. 1 §).

Protokollet skall enligt 6 kap. 2 § rättegångsbalken föras av befattningshavare

vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av

honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleda därtill, själv föra

protokollet. Protokollförare skall ha avlagt domared. Protokoll skall (6 kap.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

3—5 §§) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen, tid och ställe för sammanträdet,

parterna, deras ombud och biträden, redogörelse för framställda yrkanden

och invändningar m. in. samt för de bevis som förebragts. Enligt

6 kap. 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part

under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av

åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse

i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på stället. Vad i övrigt anföres

eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas i protokollet,

med mindre särskilda skäl föranleda därtill. I protokollet må ej upptagas

parts utveckling av talan i rättsligt hänseende. (6 kap. 7 §.) Protokollet

över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla slutlig

avfattning. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats,

skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska

uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot

innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter

må uppteckningen ej ändras. (6 kap. 8 §.) Vidare innehåller 6 kap. 9 §

följande. Rätten äger förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller

sakkunnig skall — i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom

stenografi eller på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i

8 § om uppläsning och granskning av uppteckning skall äga motsvarande

tillämpning beträffande utsaga som upptagits genom stenografi men ej beträffande

utsaga som upptagits på fonetisk väg. Vad enligt 9 § upptagits —

vare sig det skett genom stenografi eller genom ljudupptagning — skall så

snart det kan ske återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Protokollskungörelsen innehåller vissa närmare föreskrifter rörande protokolleringen.

Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som upptecknats i

enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom memorialanteckningar,

biläggas handlingarna i målet eller ärendet. Rullar, skivor,

band, tråd eller annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skola

bevaras i oförändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller

ärendet avgjorts, vunnit laga kraft. Fullföljes talan till högre rätt, skola

de, om den högre rätten finner det erforderligt, översändas dit; sedan målet

eller ärendet i överrätten avgjorts genom dom eller beslut som vunnit

laga kraft, skola de återsändas till den rätt där upptagningen ägde rum.

1951 års rättegångskommitté.

Till statsrådsprotokollet den 25 maj 1951, då Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla kommittén utverkades, framhöll jag att vid utredningen

frågan om förenklingar i protokollföringen borde övervägas. Bland de uppslag

till förenklingar som framförts nämndes slopandet av föreskriften att

material som jämlikt 6 kap. 9 § rättegångsbalken upptagits genom stenografi

eller på fonetisk väg genast skulle återgivas i vanlig skrift ävensom

av föreskriften i protokollskungörelsen att rullar, skivor, band, tråd eller

annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skulle bevaras i oför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

5

ändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller ärendet avgjorts,

vunnit laga kraft.

I sin promemoria erinrar kommittén till en början om att enligt gällande

rätt ljudupptagningsapparater kunna användas som hjälpmedel vid protokollföringen

på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden

eller protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till ljudupptagningsapparaten,

varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i protokollet

(eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Vid användning av denna

metod gäller föreskriften i 6 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken att

uppteckningen skall granskas av den hörde. Tillfälle till granskning ges

genom åhörande av diktamen. Den andra metoden åter innebär tillämpning

av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt av apparaten,

med frågor och svar (direktupptagning). Bestämmelserna om granskning

m. in. i 6 kap. 8 § gälla ej. Vad sålunda upptagits skall emellertid, enligt

6 kap. 9 § fjärde stycket, så snart ske kan återgivas i vanlig skrift, och

utskriften skall biläggas handlingarna. Den blir där en fristående aktbilaga,

ej protokollsbilaga.

Rörande betydelsen av ljudupptagningsmetoden vid protokollföring anför

kommittén:

Skyldigheten att uppteckna vissa utsagor försvårar nu i ej ringa mån genomförandet

av en fri muntlig förhandling. Alla metoder för upptecknandet,

vilka innebära att det upptecknade även skall granskas genom uppläsning

eller på annat sätt, tynga och försena förhandlingarna, och muntligheten

hindras ofta att komma till sin rätt.

Genom användning av ljudupptagningsapparater kunna dessa olägenheter

minskas. Den först nämnda metoden för användning av sådan apparat

— diktamen av en kortfattad sammanfattning av utsagan till apparaten —

innebär i fråga om många mål, som vanligen förekomma vid domstolarna,

en ganska tillfredsställande lösning av protokolleringssvårigheterna. Metoden

har den fördelen att en viss precisering av utsagan äger rum i allas

närvaro. Ofta kan detta vara önskvärt. Å andra sidan innebär även eu sådan

diktamen ett avbrott, som gör förhandlingen mindre levande. Den andra

metoden, fonografisk direktupptagning, har den väsentliga fördelen att inga

upprepningar behöva förekomma. Det bör understrykas att metoden icke

bör begagnas urskillningslöst för alla utsagor. För många utsagor lämpar

den sig icke och i många fall ter det sig alldeles onödigt med ett sådant

fotografiskt återgivande av ett förhör. Metoden befriar heller aldrig rätten

helt från omsorger för utsagornas återgivande. Rätten måste nämligen ha

för ögonen, att förhöret och upptagningen fortlöper på sådant sätt att ett

fonogram, som senare kan uppfattas och återgivas, kommer till stånd. Men

i många fall lämpar metoden sig väl och där den användes möjliggör den

otvivelaktigt en mera obunden och fri förhandling och innebär den en avsevärd

tidsvinst vid förhandlingen. Särskilt vid längre förhör framträda

metodens fördelar. Om den allmänt kunde komma till användning i alla de

fall då den lämpar sig, skulle detta enligt kommitténs mening innebära

en stor vinst för de principer varå den nya rättegångsordningen vilar.

Kommittén framhåller att ljudupptagningsapparater efter hand anskaffats

i ett stort antal domstolar men att en starkt återhållande faktor såväl

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

vid anskaffningen som framför allt vid användandet av apparaterna för

direktupptagning varit det arbete som efter förhandlingarna erfordrades för

det upptagnas återgivande i vanlig skrift. Avlyssnandet och utskriften hade

visat sig mycket tidsödande och detta arbete vore ofta påfrestande för skrivpersonalen.

Vidare måste protokollföraren ägna mycken tid åt granskningen

av utskrifterna. Kommittén återger från vissa rådhusrätter erhållna uppgifter

att en timmes direktupptagning genomsnittligt kräver 5—6 1/2 timmars

efterföljande utskrift och granskningsarbete, varav 3—4 l/2 timmar

för utskriften. Vid många domstolar har man, enligt kommittén, av nu angivna

skäl funnit sig icke kunna använda apparaterna i den utsträckning

som varit önskvärd om man kunnat taga hänsyn endast till domstolsförhandlingarna.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen att skyldigheten

att göra utskrift av fonogram skulle kunna begränsas. Utan väsentlig olägenhet

borde utskrifter som regel kunna undvaras i mål som icke fullföljas.

Och i fullföljda mål borde det kunna bero på överrätten, om utskrift skulle

rekvireras. Om den fråga, som en utsaga gällde, vore under den högre rättens

prövning, vore utskrift som regel erforderlig, även om den hörde skulle

höras på nytt. Ibland vore emellertid den högre rättens prövning begränsad

på sådant sätt att utsagan saknade all betydelse. Och om utskrift gjordes

beroende av överrättens begäran, öppnades också möjlighet för en sådan

ordning att överrätten ibland i stället för att höra en utskrift uppläsas

avlyssnade upptagningen i fall då de tekniska förutsättningarna härför förelåge.

Emellertid syntes det nödvändigt att ge även part eller annan (myndighet

eller enskild) möjlighet att på begäran erhålla avskrift. Som exempel

har kommittén nämnt att målet efter doms meddelande övertoges av

annan advokat, som behövde taga del av utsagorna för bedömande av fullfölj

dsf rågan. Slutligen borde domstolen givetvis alltid verkställa utskrift,

när sådan funnes erforderlig av annan anledning än nu berörts. Som regel

erfordrades utskrift icke för målets behandling i samma rätt, men undantagsvis

kunde det bli erforderligt, såsom då vid ny huvudförhandling bevis

skulle förebringas på nytt och detta icke lämpligen kunde ske genom ett

åhörande av den fonografiska upptagningen.

Av nu anförda skäl har kommittén stannat för ett förslag att utskrift av

fonografisk direktupptagning behöver ske endast när rätten eller, vid fullföljd

av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär

avskrift.

Därefter upptar kommittén den med utskriftsskyldighetens reglering sammanhängande

frågan om bevarande av fonogrammen. Kommittén anför att

den nuvarande bestämmelsen om bevarande av fonogram till dess dom i

målet vunnit laga kraft medför väsentliga olägenheter. Materialet är i allmänhet

en ståltråd, som efter avmagnetisering kan användas många gånger

på nytt. Bestämmelsen om förvaring kan medföra att sådan tråd måste

ligga obegagnad i flera år. Då tråden är så dyr som 35 å 50 kronor för en

timmes upptagning, innebär det avsevärda kostnader för en domstol att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj. ts proposition nr 75.

i

ständigt hålla tillräckligt med tråd för upptagning och lagring. Kommittén

yttrar, att om man reglerar utskrivningsskyldigheten i enlighet med kommitténs

förslag, så måste fonograinmet självfallet vid fullföljd av målet

bevaras till dess överrätt avgjort målet genom dom eller beslut som vunnit

laga kraft. Under denna tid kunde nämligen överrätten begära utskrift.

Även då mål icke fullföljdes från den rätt där upptagningen skett borde

emellertid fonograinmet, med hänsyn till intresset för annan än överrätt

att erhålla en utskrift, bevaras någon tid efter det dom eller beslut meddelats.

Kommittén föreslår en tid av tvä månader. Som en allmän regel

borde emellertid gälla att fonogram icke behövde bevaras, när utskrift

skett. Självklart kunde varje domstol som funne anledning därtill bevara

upptagningarna längre än föreskrivits.

Kommittén anför att en reglering av skyldigheten att verkställa utskrift

och att bevara fonogram i enlighet med kommitténs förslag kunde medföra

vissa olägenheter men att fördelarna vore övervägande. Härom yttrar

kommittén:

I fråga om mål som icke fullföljts och i vilka icke av annan anledning

utskrift särskilt påkallats kommer för framtiden icke att finnas annan anteckning

om innehållet av utsaga, som upptecknats fonografiskt, än den

uppgift därom som kan finnas i domen. Vid utredning om mened eller annan

osann försäkran eller vid prövning av resningsansökan, liksom överhuvud

vid framtida forskningar rörande ett mål, kan detta komma att

framstå som en olägenhet. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen

att denna olägenhet är obetydlig i jämförelse med de ovan berörda vinsterna

för rättegångsordningen. Det synes vidare uppenbart, att om dessa dyrbara

och betungande utskrifter kunna undvaras utan men för prövningen

av de mål för vilka de avsetts, det icke kan vara rimligt att bibehålla dem

endast med tanke på det försvinnande ringa antal fall då de i framtiden

skulle kunna vara av intresse. Med en rättegångsordning som är grundad

på muntlighet är det naturligt att man icke för framtiden kan ha papper på

allt som sagts. Redan nu har man det icke i fråga om sådant, som icke

skall protokolleras, således i stort sett sakframställning och plädering. Särskilt

är att märka att tilltalads berättelse sällan protokolleras. Och redan

nu gäller enligt rättegångsbalken i vissa avseenden den principen, att en

utsaga som enligt huvudregeln skall protokolleras icke behöver antecknas,

om den icke behövs för fullföljdsförfarandet; enligt 6 kap. 6 § andra stycket

behöver vid huvudförhandling i hovrätt utsaga icke antecknas, med mindre

anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta

domstolen, och vid huvudförhandling i högsta domstolen är sådan anteckning

överhuvud ej nödvändig. Då detta nu tillämpas vid exempelvis ett

vittnesmål, finns det för framtiden icke andra anteckningar om detta vittnesmål,

till gagn för utredningar om mened, resning eller annat, än vad

domskälen kunna innehålla. Intresset av uppteckningar med hänsyn till

fullföljdsförfarandet blir icke mindre tillgodosett genom den ifrågasatta reformen.

Enligt kommitténs förslag skola de nya bestämmelserna om utskrift av

fonogram införas i It § protokollskungörelsen. Dit skulle också från 6 kap.

9 § fjärde stycket rättegångsbalken överflyttas föreskriften att utskrift av

stenograin över direktupptagning skall verkställas så snart ske kan. I (i kap.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

9 § rättegångsbalken skulle i stället stadgas att bestämmelser om återgivande

i vanlig skrift av vad enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen.

I samband härmed föreslås att det nuvarande femte stycket av 6 kap. 9 §

utgår. Där stadgas att närmare föreskrifter om upptagande av utsaga enligt

paragrafen meddelas av Konungen. Kommittén framhåller att några dylika

föreskrifter icke visat sig erforderliga.

Kommittén har även diskuterat frågan huruvida, för det fall att utskrift

av fonogram föranledes av beställning av någon som icke är befriad från

lösen och stämpel, högre avgift bör uttagas än den för avskrift i allmänhet

stadgade, vilken utgör i underrätt tre och i överrätt fyra kronor för ark.

Enligt stickprov som kommittén verkställt kunde utskriftskostnaden, beräknad

endast som lönekostnad för skrivbiträde, för närvarande antagas

hålla sig ungefär vid de angivna beloppen. Skulle högre avgift betingas

skulle den alltså närmast ha ett prohibitivt syfte eller motiveras med den

ytterligare kostnad som granskningen av utskriften drar. Kommittén har

stannat för att icke föreslå någon ändring i fråga om debiteringen.

Yttranden.

Över kommitténs promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av samtliga

hovrätter, riksåklagarämbetet, föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

landsfiskaler samt'' Sveriges advokatsamfund. Kommitténs förslag har

helt eller i väsentliga delar tillstyrkts i samtliga remissyttranden.

I flertalet yttranden — av Svea och Göta hovrätter, hovrätten över Skåne

och Blekinge, riksåklagarämbetet, häradshövdingeföreningen, stadsdomarföreningen

och stadsfiskalsföreningen — har understrukits kommitténs uttalande

att fonografisk direktupptagning i många mål vore en med hänsyn

till önskemålet om rättegångsförhandlingarnas ostörda förlopp lämplig protokolleringsmetod

men att användandet av den inskränktes bl. a. av nu gällande

regler om utskrift av fonogram. En begränsning av utskriftsskyldigheten

syntes därför önskvärd.

I några yttranden har framställts anmärkning mot de i promemorian

lämnade uppgifterna om den tid som åtginge för utskrift och kontroll av

fonogram. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uppgivit att man i hovrätten

hade att räkna med en genomsnittstid av 7 timmar för utskrift av

en timmes upptagning mot 3—4 V2 timmar enligt promemorian. Häradshövdingef

öreningen har yttrat att enligt föreningens bestämda uppfattning

för det efterföljande arbetet åtginge minst 7 timmar för en timmes upptagning.

Svea hovrätt har mera allmänt uttalat att utskrift av fonogram

enligt hovrättens erfarenhet droge väsentligt längre tid än som angivits i

promemorian.

Den i promemorian föreslagna begränsningen av utskriftsskyldigheten

avser endast direktupptagningar. I några remissmyndigheter har riktats viss

kritik häremot och föreslagits att motsvarande regler borde gälla dikterade

fonogram. Svea hovrätt har anfört:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Väl torde upptagningar av dikterade utsagor i regel bli kortare och av

högre teknisk kvalitet, men detta förhållande bör knappast föranleda, att

sådana upptagningar till skillnad från direktupptagningarna ovillkorligen

skola återgivas i vanlig skrift. Mot en sådan lättnad i utskriftsskyldigheten

beträffande de dikterade utsagorna kan ej heller åberopas den formella olikhet,

som består däri att dikterade utsagor intagas i protokollet eller fogas

därtill, medan direktupptagna utsagor biläggas akten. Hovrätten ifrågasätter

för övrigt huruvida den formella skillnaden mellan protokollsbilagor

och aktbilagor i detta fall är sakligt berättigad. Det torde exempelvis icke

vara möjligt att strikt tillämpa denna skillnad i de fall då en utsaga är till

en del dikterad och till en del upptagen jämlikt bestämmelserna i 6 kap.

9 § rättegångsbalken.

Göta hovrätt anför liknande synpunkter och uttalar att hovrätten förutsätter

att kommittén under det fortsatta arbetet med översyn av gällande bestämmelser

om protokoll kommer att ägna uppmärksamhet åt detta och

därmed sammanhängande spörsmål. Också stadsdomarföreningen uttalar

önskemål att en begränsning i skyldigheten att utskriva också dikterade

fonogram kunde genomföras.

Göta hovrätt har — i anslutning till promemorian — uttalat att det stundom

kan vara lämpligt att överrätten, i stället för att höra en utskrift uppläsas,

kunde avlyssna upptagningen i de fall då de tekniska förutsättningarna

härför förelåge. Hovrätten har emellertid velat ifrågasätta om metoden

vore förenlig med stadgandet i 35 kap. 13 § rättegångsbalken att bevis skall

förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Hovrätten har erinrat att samma spörsmål uppkomme även i vissa

andra fall än vid fullföljdsförfarandet.

Mot kommitténs förslag att vid fullföljd utskrift av fonogram skall göras

beroende av rekvisition från den högre rätten — eller begäran från part

eller annan om avskrift — ha fyra hovrätter, nämligen Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för

Nedre Norrland, anmärkt att eftersom vid fullföljd utskriften nästan alltid

komme att bedömas som erforderlig och därför rekvireras, så vore det enklare

med en regel att vid fullföljd utskrift skulle ske av utsaga som upptagits

med fonogram. Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland ha tillagt att

det vid fullföljd från hovrätt till högsta domstolen dock borde bero på rekvisition

om utskrift borde ske. Förstnämnda hovrätt har anfört att tillgången

i högsta domstolen till utskrifter av utsagor i hovrätten icke syntes alltid

vara av behovet påkallad; detta behov vore föga framträdande, när prövningstillstånd

finge meddelas endast på grund av prejudikatintresset eller

därför att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det

aktuella målet. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Nedre

Norrland ha uttalat att den risk för att utskrift skedde i onödan som skulle

följa av en föreskrift atl utskrift alltid skulle ske vid fullföljd syntes kunna

tillfyllestgörande förebyggas om föreskriften försåges med den reservationen,

att utskrift ej skulle ske, om rätten funne uppenbart att utskrift ej

erfordrades.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

I fråga om utskrift på begäran av »part eller annan» må nämnas att häradhövdingeföreningen

ifrågasatt restriktiva bestämmelser härom. Föreningen

har anfört:

Föreningen anser, att det för part eller dennes advokat i de flesta fall kan

anses fullt tillräckligt, att dem beredes tillfälle att avlyssna upptagningarna.

Det är redan nu ingalunda ovanligt, att parts advokat verkställer sådan avlyssning.

Skall rätt att påfordra utskrift tillerkännas part eller annan, myndighet

eller enskild, synes denna rätt böra begränsas genom en uttrycklig

föreskrift, att synnerliga skäl därtill skola visas föreligga. Betydelsen av

den föreslagna inskränkningen i utskriftsskyldigheten är så stor att den

måste omgärdas med starka garantier, så att den icke kommer att bli endast

en rätt på papperet.

Föreningen har tillagt att den funne en högre avgift böra uttagas för utskrift

av fonogram än för avskrifter i allmänhet. Redan i prohibitivt syfte

syntes en ökning i stämpelavgiften önskvärd.

I flertalet yttranden ha icke framställts erinringar mot den av kommittén

föreslagna föreskriften att fonogram — och i detta sammanhang avses

såväl direktupptagning som upptagning efter diktamen — må förstöras sedan

det utskrivits eller antecknats i protokollet och eljest sedan två månader

förflutit från det målet eller ärendet avgjorts eller, vid fullföljd, när

laga kraft ägande dom eller beslut föreligger. Hovrätten för Nedre Norrland

har emellertid uttalat att det syntes tillräckligt om fonogrammen bevarades

till dess domen eller beslutet vunnit laga kraft. Intresset för part

eller annan att erhålla utskrift bleve enligt hovrättens mening icke väsentligen

bättre tillgodosett genom att tiden för bevarandet i icke fullföljda mål

utsträcktes till två månader. För domstolarnas del skulle det däremot innebära

en vinst om inspelningstråden redan efter det att laga kraft åkommit

domen eller beslutet finge användas till nya upptagningar. Riksåklagarämbetet

har sagt sig vilja ifrågasätta, om icke de av kommittén föreslagna

reglerna borde skärpas så, att vid avgörandet av frågan om fonogrammet

skulle bevaras, hänsyn även skulle tagas till målets beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt. Ämbetet har härom vidare anfört:

I detta avseende är särskilt att beakta fall, där omständigheterna äro sådana,

att man har anledning att räkna med att fråga om resning eller om

mened kan uppkomma i framtiden. Där en person mot sitt nekande dömes

för ett grovt brott, kan man ofta ha anledning att räkna med att frågan

om resning skall bli aktuell och att i målet avgivna utsagor i samband därmed

kunna få betydelse. För sådana fall synes det var av avsevärd vikt att

ha fonogrammet bevarat. Vad angår menedsfallen, föreligger ofta misstanke

om sådant brott redan samtidigt med eller tämligen kort tid efter utsagans

avgivande. Erfarenheten visar dock, att det även i sådana fall ej sällan förlöper

tämligen lång tid efter det målet avgjorts, innan utredning om mened

aktualiseras. Den av kommittén föreslagna tvåmånadersfristen lärer därför

för sådana fall icke förslå. Det synes följaktligen önskvärt, att domstolen i

fall, där mened så att säga ligger i luften, bevarar fonogrammet. Med hänsyn

till vad nu anförts vill ämbetet ifrågasätta, om icke de av kommittén föreslagna

bestämmelserna borde kompletteras med en föreskrift, att domsto
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

11

len, där den med hänsyn till målets beskaffenhet, misstanke om osann utsaga

eller eljest finner särskild anledning till antagande, att innehållet i

utsagan kan få betydelse i framtiden, skall bevara fonogrammet även om

det enligt bestämmelserna i övrigt skulle varit tillåtet att förstöra detsamma.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge

samt stadsdomarföreningen framfört lämpligheten av att utskrift av fonogram

skedde när särskild anledning funnes att misstänka att utsaga vore

falsk även om fullföljd ej skedde eller anledning till utskrift eljest förelåge.

Därvid har framhållits att de föreslagna stadgandena lämnade möjlighet

härtill.

Advokatsamfundet har velat ifrågasätta om ej rätten att förstöra fonogram

sedan utskrift skett borde i viss mån inskränkas med hänsyn till möjligheten

av att högre rätt, närmast hovrätt, kunde tänkas någon gång önska avlyssna

fonogram, ehuru utskrift därav förelåge. I fråga om rättegången i

högsta domstolen syntes behovet av möjlighet till sådan avlyssning vara så

ringa att man av praktiska skäl kunde bortse därifrån. En lämplig lösning

av nu berörda spörsmål syntes samfundet kunna ernås genom en bestämmelse

att underrätts fonogram finge förstöras först sedan det visat sig att

talan icke fullföljts eller, där så skett, hovrätt dömt i målet.

Kommitténs förslag att bestämmelserna om utskrift av fonogram skola

utbrytas ur 6 kap. 9 § rättegångsbalken och överföras till protokollskungörelsen

har föranlett erinran endast från riksåklagarämbetet. Ämbetet har anfört

att bestämmelserna om hur muntligt bevismaterial skall bevaras och hållas

tillgängligt syntes vara av central betydelse för vår rättegångsordning. Ämbetet

har därför velat ifrågasätta, om det icke vore riktigare att i rättegångsbalken

inarbeta ej mindre bestämmelserna om utskrift av fonogram

än även föreskrifterna om förvaring under viss tid av fonogram.

I detta sammanhang må i korthet nämnas att i några yttranden framställts

långt gående förenklingsförslag beträffande protokolleringen. Sålunda

har hovrätten för Nedre Norrland velat slopa föreskriften om obligatorisk

kontroll av uppteckningar som direkt eller efter diktamen verkställts av stenograf

eller protokollförare. Hovrätten har härom anfört:

Då kompetent stenograf eller protokollförare verkställt uppteckningen,

skulle det enligt hovrättens förmenande icke vara nödvändigt med denna

kontroll av att utsagan blivit till sitt innehåll riktigt återgiven. Det borde

kunna få ankomma på rätten att i förekommande fall avgöra om nämnda

kontroll vore erforderlig eller ej. Genom en sådan bestämmelse skulle ett

större antal förhandlingar än vad som nu är fallet 1''å ett ledigare och snabbare

förlopp samtidigt som muntligheten skulle komma väl till sin rätt.

Vidare har hovrätten för Övre Norrland uttalat som önskvärt att upphäva

föreskriften i 0 kap. 0 § rättegångsbalken att bl. a. utsaga av vittne in. fl.

skall antecknas i protokoll i den omfattning utsagan kan antagas vara av

betydelse i målet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 75.

Departementschefen.

Bland de många frågor, som sammanhänga med den nya rättegångsbalkens

system för protokollering och som varit föremål för debatt under de

år rättegångsbalken varit i kraft, har spörsmålet om stenografering och

ljudupptagning av utsagor vid rättsförhandlingar, framför allt vittnesmål,

varit en av de mest omstridda. Diskussionen har bl. a. gällt huruvida den

bästa metoden vore om stenografen eller ljudupptagningsapparaten direkt

upptoge utsagan eller om i stället rättens ordförande eller protokollföraren

borde för stenografen eller till apparaten diktera en sammanfattning

av utsagan. En omständighet som tillmätts en stor betydelse har härvid

varit att vad som upptagits med fonogram icke behöver uppläsas för den

hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Denna kontrollprocedur

är nämligen tidsödande och verkar, särskilt om uppteckningarna äro

långa, störande för rättsförhandlingarna. För att söka ernå en smidigare och

mera ostörd handläggning ha många domstolar anskaffat ljudupptagningsapparater.

Användandet av dessa har emellertid väsentligt begränsats genom

stadgandet i 6 kap. 9 § rättegångsbalken att fonogram så snart ske kan

skall återgivas i vanlig skrift. Enligt de i förevarande ärende föreliggande

uppgifterna beräknas en timmes ljudupptagning motsvara en tid för utskrift

och kontroll av utskriftens riktighet av mellan fem och sju timmar

eller möjligen ännu mera. Ett allmännare användande av ljudupptagningsmetoden

skulle därför med nuvarande regler knappast vara möjligt utan

väsentliga utökningar av domstolarnas kanslier. Ett annat stadgande som

begränsat användningen av fonografisk upptagning är den i administrativ

ordning meddelade föreskriften att rullar, tråd eller annat som använts för

fonografisk upptagning skola, även om fonogrammet utskrivits, bevaras i

oförändrat skick till dess att dom eller beslut, varigenom målet eller ärendet

avgjorts, vunnit laga kraft. Enär den magnetiserbara tunna ståltråd,

som är det mest använda och troligen också bästa upptagningsmaterialet,

är jämförelsevis dyrbar, har den fonografiska upptagningen i många fall

måst inskränkas med hänsyn till tillgången på tråd.

Rättegångskommitténs förslag innebär bland annat att regeln om obligatorisk

utskrift av fonogram vid direktupptagning utgår och ersättes med

en föreskrift att utskrift skall ske endast när rätten eller vid fullföljd av

talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift.

Utskriftsarbetet skulle härigenom väsentligt reduceras och domstolarna

alltså få möjlighet att använda ljudupptagningsmetoden i större utsträckning

än för närvarande. Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena

har flertalet remissinstanser anslutit sig till promemorians ståndpunkt att

det skulle vara fördelaktigt om direktupptagning kunde komma till användning

i ett större antal därför lämpade mål än nu är förhållandet.

Då det gäller att taga ståndpunkt till utredningens förslag vill jag till en

början framhålla att detta icke torde få uppfattas som en principiell rekommendation

av vidlyftig protokollering i rättegångsmål. Diskussionen

rörande protokolleringens omfattning har väsentligen rört sig om stadgan
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

13

det i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum skall i protokoll antecknas

utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller

målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning

utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å

stället iakttager. Vid huvudförhandling i hovrätt är dock ej nödvändigt att

i protokollet antecknas sådan utsaga eller iakttagelse, med mindre anteckning

därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i högsta

domstolen. Ofta möjliggöra dessa stadganden att anteckningarna göras så

korta att de lätt kunna vid förhandlingen direkt införas i protokollet och

att uppläsningen för kontroll av uppteckningen icke behöver nämnvärt störa

förhandlingen. I andra fall kunna utsagor behöva upptecknas i sådan utsträckning

att det kan vara lämpligt att begagna hjälpmedlen stenograf i

eller ljudupptagning. Om därvid metoden med sammanfattande diktamen

eller metoden med direktupptagning kommer till användning, synes i mycket

vara beroende av ordförandens eller protokollförarens läggning; några

ha lättare att snabbt och säkert åstadkomma sanmanfattningar och välja

därför den metoden, andra avstå därifrån därför att de mena att den upptecknade

utsagan därigenom blir så förändrad att risk föreligger att den får annan

innebörd än i avgivarens mun. Båda metoderna ha olägenheter, direktupptagningen

framför allt genom att en massa onödigt material kommer med

och gör uppteckningen svårnj utbar och oöverskådlig i utskrivet skick. För

att direktupptagning skall vara tillrådlig krävs en fast processledning från

rättens sida, men även om en sådan utövas, kan resultatet bli otillfredsställande

om vittnet eller den som eljest höres har svårt att uttrycka sig. Direktupptagningsmetoden

måste därför användas med den största urskillning

och försiktighet. Likväl är det ingen tvekan om att den i åtskilliga

mål erbjuder stora fördelar. Det synes därför angeläget att det hinder för

dess användande undanröjes, som utgöres av den obligatoriska regeln om

utskrift av fonogram. Av det sagda framgår att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning att denna regel bör jämkas.

Enligt kommitténs förslag har utskrift principiellt gjorts beroende av om

part eller annan framställer begäran om avskrift eller om rätten eller, vid

fullföljd, den högre rätten finner utskrift erforderlig. I några remissyttranden

har föreslagits att, när fullföljd sker — åtminstone vid fullföljd från

underrätt till hovrätt — utskrift skall verkställas utan rekvisition från den

högre rätten, varvid emellertid i ett par yttranden förutsatts att viss diskretionär

prövningsrätt skulle föreligga så att utskrift ej skulle behöva ske om

det funnes uppenbart att utskrift ej erfordrades. Man har menat att man

genom alt utforma utskriftsregeln på detta sätt skulle kunna undvika dröjsmål

men ändå begränsa utskrifterna till de fall då även enligt kommittéförslaget

utskrift skulle komma att ske.

För detta spörsmål synes det vara av avgörande betydelse om man har

anledning att befara all fullföljda måls handläggning i hovrätt skulle fördröjas

vid en lösning enligt kommittéförslaget. Förelåge anledning därtill

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

skulle det vara ett starkt skäl mot att gå på den linjen. Emellertid torde så

knappast vara förhållandet. Bedömningen i hovrätt huruvida utskrift skall

infordras kommer att ske redan under den första förberedande handläggningen

av målet och vad beträffar de mest brådskande fallen, nämligen mål,

vari någon är häktad, och vissa andra mål rörande processuella tvångsmedel,

lärer man kunna utgå från att den rätt, där upptagningen gjorts, kommer

att med tillämpning av den föreslagna regeln finna det erforderligt att

verkställa utskrift så snart fullföljd skett. I många fall kommer givetvis utskrift

att ske omedelbart utan avvaktande av fullföljd. En särskild anledning

att låta utskrift bli vid fullföljd väsentligen beroende av rekvisition från

den högre rätten utgöres av det förhållandet att denna har möjlighet att få

del av upptagningen även utan utskrift, nämligen genom uppspelning av fonogrammet.

Lagstiftningen lägger enligt min mening icke hinder för en sådan

tillämpning. Det är att antaga att de tekniska förutsättningarna därför,

vilka redan nu föreligga i betydande omfattning, inom en tämligen snar

framtid skola bli ännu bättre. Jag anser mig alltså böra ansluta mig till

kommitténs förslag i denna del.

I fråga om bevarande av material, varå fonogram upptagits, har kommittén

föreslagit den huvudregeln, att fonogram skall bevaras till dess två månader

förflutit från det målet eller ärendet avgjorts. Fullföljes talan, skall

fonogrammet bevaras tills laga kraft ägande dom eller beslut föreligger.

Har utskrift skett, må fonogrammet förstöras. Denna lösning har i allmän

het godtagits i remissyttrandena och torde i huvudsak innefatta en lämplig

avvägning. Tveksamt kan dock vara om man bör medgiva att fonogram förstöres

så snart utskrift skett. Betänkligheter ha i denna del anförts i vissa

yttranden. Emellertid må erinras att det ju icke är fråga om någon skyldighet

för domstolen att utplåna fonogrammet; kan detta i något undantagsfall

antagas få intresse i framtiden, bör det också bevaras. Slutgiltig ståndpunkt

till det föreliggande spörsmålet torde icke behöva tagas i detta sammanhang.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om utskrift av fonogram

(och stenogram) skola utgå ur 6 kap. 9 § rättegångsbalken och att de nya

bestämmelserna om utskrift — liksom bestämmelserna om bevarande av

fonogram — skola meddelas i administrativ ordning. Riksåklagarämbetet

har ifrågasatt om icke bestämmelser i båda hänseendena borde givas i lagform.

Bestämmelserna i fråga synas mig emellertid vara av sådan karaktär

att de naturligen böra meddelas i administrativ ordning. I vad de gälla bevarande

av fonogram äro de ju redan nu av administrativ karaktär. I 6 kap.

9 § rättegångsbalken torde därför, såvitt nu är i fråga, böra allenast upptagas

ett stadgande av innehåll att bestämmelser om återgivande i vanlig

skrift av vad som enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen. Emellertid

äro stadgandena om utskrift av fonogram och om bevarande därav

utan tvekan mycket betydelsefulla, och enär de dessutom ha ett nära samband

med varandra har jag ansett mig böra så pass utförligt som skett uppe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

15

hålla mig vid frågan hur de böra utformas, därest riksdagen bifaller förslaget

om ändring i 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Någon anledning att i förevarande sammanhang ingå på frågan om en

ändring av avgifterna för utskrift av fonogram finner jag ej föreligga. Ej

heller upptar jag de i vissa yttranden berörda spörsmålen om en längre gående

ändring av protokolleringsreglerna.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär bär

uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakominet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

8 februari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. F. C. Lassen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 75.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 15 februari 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 8 i samma

månad remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 75

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:110 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. a1 i texten
  2. 1LU 1952:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. s. 1 i texten