Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:9, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948

(nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om

ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472); given Stockholms

slott den 14 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen

den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om ändrad

lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr

472).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen förordas vissa detaljändringar i den militära straff- och

processlagstiftningen. Sålunda föreslås en av hänsyn till disciplinen inom

krigsmakten betingad begränsning av möjligheterna att ålägga böter i stället

för arrest och vidare en av praktiska erfarenheter under lagstiftningens

hittillsvarande giltighetstid förestavad utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten.

Slutligen föreslås en uttrycklig reglering av bestraffningsberättigad

befattningshavares rätt att avskriva bagatellförseelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff

för krigsmän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 §•

Disciplinstraff ådömes, —---

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej särskilda skäl föranleda

till annat. Böter må ock eljest

ådömas, om med hänsyn till den

brottsliges tj änstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff finnes vara

lämpligare än disciplinstraff. I fall

då disciplinstraff är utsatt ådömas

böterna i dagsböter; såvitt fråga är

om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §

ådömas dock böterna, utan hinder av

vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart

i penningar, högst femhundra

kronor.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

— — i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om det med hänsyn till

brottets art och övriga omständigheter

kan ske utan fara för disciplinen

och särskilda skäl ej föranleda till annat.

Böter må ock eljest ådömas, om

med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art

bötesstraff finnes vara lämpligare än

disciplinstraff. I fall då disciplinstraff

är utsatt ådömas böterna i dagsböter;

såvitt fråga är om brott mot 26 kap.

15 eller 16 § ådömas dock böterna,

utan hinder av vad i lag eljest finnes

stadgat, omedelbart i penningar, högst

femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den

30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §. 9 §.

För följande------— militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4

eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för

dess behov avsedd egendom som lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering

eller navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för

dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma

eller, om fartyget var luftfartyg,

såsom förare därå; samt

4. brott---27 kap. 4 §.

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4

eller 7 § eller 24 kap. 2 §, under förutsättning

att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd

egendom samt, såvitt angår brott

mot någon av nämnda paragrafer i

22 kap., att egendomen lämnats åt

den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering

eller navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för

dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma

eller, om fartyget var luftfartyg,

såsom förare därå, samt genom

förseelsen skada uppkommit; samt

4. brott —---27 kap. 4 §.

22 §. 22 §.

Har bestraffningsberättigad —-----— för krigslydnaden.

Målet skall------till justitiekanslern.

Om målet icke hänskjutes till åkla- Om målet icke hänskjutes till åklagare

och förundersökning angående gare och förundersökning angående

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

(Nuvarande lydelse.)

brottet ej ändock inletts av civil myndighet,

skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning

vara tillfyllest, gäller vad i 67

§ stadgas. Prövas saken vara av så

ringa vikt, att den bör helt förfalla,

är förhör ej erforderligt.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten

må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt

undanhållande förplikta den

straffskyldige att ersätta statsverket

kostnad som uppkommit för hans

hämtande till tjänstgöring.

(Föreslagen lydelse.)

brottet ej ändock inletts av civil myndighet,

skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning

vara tillfyllest, gäller vad i 67

§ stadgas.

Prövas saken vara av synnerligen

ringa vikt, äger bestraffningsberättigad

befattningshavare utan hinder av

vad förut i denna paragraf sägs avskriva

målet, under förutsättning att

däri ej finnes annan målsägande ån

kronan samt att straff för brottet må

åläggas i disciplinmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten

må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller undanhållande

förplikta den straffskyldige

att ersätta statsverket kostnad

som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 november 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, T. Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hj. Nii.son, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och civildepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga

om ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen samt anför

därvid följande.

Det är nu omkring tre år sedan krigsdomstolarna avskaffades för fredstid

och i samband därmed omfattande ändringar genomfördes i den militära

straff- och processlagstiftningen över huvud taget. Under den tid som den

nya lagstiftningen varit i kraft har man kunnat bilda sig en något så när

bestämd uppfattning om dess verkningar. Ett auktoritativt uttalande härom

föreligger även, i det att riksdagens militieombudsman i sin senaste ämbetsberättelse

funnit det allmänna intrycket av reformen vara, att den i olika

hänseenden medfört avsevärda fördelar. Militieombudsmannen har anfört,

att reformen inneburit en av behovet påkallad systematisering och väsentlig

förenkling av hithörande straffbestämmelser samt att genom omläggningen

av det militära rättegångsväsendet framför allt vunnits att i olika

förekommande situationer kravet på rättssäkerhet blivit tillbörligt beaktat.

Emellertid har, särskilt från militärt håll, försports viss kritik mot den

nya militära straff- och processlagstiftningen. Denna kritik har främst kommit

till uttryck i samband med att högre militära chefer besvarat vissa av

överbefälhavaren vid två olika tillfällen framställda frågor rörande erfarenheterna

av den nya lagstiftningen. I anledning av vad därvid framkommit

har i samråd mellan justitiedepartementet och försvarsstaben upptagits frågan

om erforderliga lagändringar. Detta samråd har resulterat i att inom

justitiedepartementet i juni 1951 utarbetats en promemoria angående vissa

ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen. Dessa ändringsförslag

beröra icke huvudprinciperna i lagstiftningen utan endast vissa detaljer,

som dock icke äro av ringa praktisk betydelse. De i promemorian

diskuterade frågorna avse följande ämnen: vikten av skyndsamhet vid behandlingen

och avgörandet av vissa militära brottmål, förhållandet mellan

arrest och böter, löneavdrag under arresttiden, disciplinbotens belopp,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående samt viss utvidgning av

den disciplinära bestraffningsrätten genom ändring av 9 § 2. och 3. militära

rättegångslagen. Därjämte har i promemorian behandlats en framställning

av militieombudsmannen om militär chefs rätt att avskriva bagatellförseelser.

Över promemorian och två därvid fogade lagutkast — vilka torde såsom

bilaga (Bilaga B) få fogas till protokollet —- ha efter remiss yttranden avgivits

av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren (efter hörande av försvarsgrenscheferna),

Stockholms rådhusrätt, riksdagens militieombudsman

och föreningen Sveriges auditörer. Stockholms rådhusrätt har jämväl överlämnat

ett yttrande av dess tjugufjärde avdelning, vilken från och med den

1 juli 1949 haft att handlägga till rådhusrätten inkomna militära mål.

I yttrandena ha, på sätt i det följande kommer att redovisas, tvekan yppats

beträffande några av de i promemorian framlagda förslagen. I stort sett

ha dock förslagen lämnats utan erinran. Sammanfattningsvis anför riksåklagarämbetet,

att det allmänna intrycket av de i promemorian föreslagna

lagändringarna syntes vara att dessa, ehuru visserligen endast avseende detaljer,

i stort sett innebure förbättringar av praktisk betydelse. Vidare framhåller

överbefälhavaren, på vars initiativ promemorian ju tillkommit, att de

föreslagna åtgärderna torde bidra till att avhjälpa vissa olägenheter, som

syntes ha uppstått i samband med införandet av den nya militära straffoch

processlagstiftningen. Därest det vid tillämpningen skulle visa sig, att

de militära synpunkterna likväl icke bleve i erforderlig mån beaktade, avsåge

överbefälhavaren att framdeles återkomma till spörsmålet. Överbefälhavaren

har sålunda tillstyrkt förslagen, dock med undantag för det som

avser tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående.

Jag anhåller att under särskilda punkter få upptaga de frågor som diskuterats

i promemorian.

Om vikten av skyndsamhet vid behandlingen och avgörandet av vissa

militära brottmål.

I promemorian anföres:

Av ett flertal stadganden i militära rättegångslagen framgår, att skyndsamhet

bör iakttagas vid handläggningen av militära brottmål. Det har

nämligen ansetts vara av synnerlig vikt för upprätthållande av disciplinen

inom krigsmakten samt för krigsmaktens effektivitet och funktionsduglighet

över huvud taget, att militära brottmål i regel avgöras skyndsamt.

Såsom riksdagens militieombudsman i sin senaste ämbetsberättelse

förklarar sig ha iakttagit och från militärt håll med skärpa understrukits,

ha emellertid militära mål i vilka åklagare och domstolar medverkat

icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av

hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Militieombudsmannen har

för sin del i anledning härav riktat en den 5 april 1950 dagtecknad skrivelse

till riksåklagaren med framhållande att vissa närmare angivna militära

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

brottmål borde av åklagare och polismyndigheter behandlas med förtursrätt,

vilken skrivelse av riksåklagarämbetet — med tillkännagivande att

ämbetet anslöte sig till militieombudsmannens däri gjorda uttalanden -—

delgivits samtliga stats- och militäråklagare (se MO:s ämbetsberättelse 1951

s. i02 ff). Vidare har militieombudsmannen dels riktat vissa skrivelser i

ämnet till cheferna för armén och flygvapnet (ämbetsberättelsen s. 106 f)

och dels i skrivelse till Konungen den 6 april 1950 (ämbetsberättelsen s.

223 ff) hemställt om övervägande av vissa synpunkter rörande behovet av

förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja

utredning i militära mål. I remissyttrande över sistnämnda skrivelse

har riksåklagarämbetet på anförda skäl anfört, att det icke torde vara

påkallat att ytterligare bygga ut åklagarorganisationen särskilt för att möta

kravet på snabbare handläggning av militära mål, och statspolisintendenten

har föreslagit, att militieombudsmannens skrivelse i vad avsåge polisväsendet

icke måtte föranleda någon särskild åtgärd. Skrivelsen har icke heller

föranlett några åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

Däremot har Kungl. Maj :t den It maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna,

åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet

iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål

(SFS 1951 nr 197). Det är angeläget att utvecklingen på detta område

uppmärksammas. Skulle det därvid visa sig, att cirkuläret ej haft

avsedd effekt, få ytterligare åtgärder övervägas.

Detta avsnitt har berörts endast i ett yttrande, nämligen av hovrätten

över Skåne och Blekinge, som anför:

Att militära brottmål efter den nya ordningens införande icke bliva behandlade

och avgjorda med den skyndsamhet som av hänsyn till de militära

förhållandena är önskvärd måste betraktas som en allvarlig olägenhet. Det

torde särskilt vara på utredningsstadiet som behandlingen fördröjes. Hovrätten

anser det angeläget att redan nu undersökning sker angående möjligheterna

att åstadkomma snabbare utredning angående militära brott.

Departementschefen.

En negativ erfarenhet av den nya militära straff- och processlagstiftningen

har varit att militära mål, i vilka åklagare och domstolar medverkat,

icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av

hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Även om detta sakernas

tillstånd icke torde ha inneburit eu så påtaglig försämring i jämförelse med

tidigare rådande förhållanden som man på militärt hall varit benägen att

göra gällande — därest man nämligen tar hänsyn till det på krigsrätternas

tid livligt praktiserade uppskovssystemet — framstå givetvis alla ur disciplinär

synpunkt menliga dröjsmål med handläggningen av militära mål

såsom en mycket allvarlig olägenhet, vilken det är angeläget att i göi ligaste

män undanröja. I promemorian ha redovisats vissa framställningar och åtgärder

i denna fråga, och det bar därvid även omnämnts att Kungl. Maj.t

den 11 maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna

om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen

och avgörandet av vissa militära brottmål (SbS 1951 in 197).

I avvaktan på verkningarna av delta cirkulär anser jag icke erforderligt alt

för närvarande vidtaga några ytterligare åtgärder i saken. Givetvis är det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dock av stor vikt att noggrant följa utvecklingen på detta område. Skulle

det därvid visa sig, att cirkuläret ej haft avsedd effekt, få såsom redan i

promemorian framhållits ytterligare åtgärder övervägas.

Om förhållandet mellan arrest och böter.

Enligt 2 § andra stycket första punkten lagen om disciplinstraff för

krigsmän (DL) gäller att, där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest,

1 stället skall dömas till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat.

Rörande motiven till detta stadgande anföres i SOU 1946: 83 bland annat

följande (s. 184): »Uppenbarligen bör man söka undvika att använda arrest

då den brottslige icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. då fråga

är om hemförlovade eller hempermitterade värnpliktiga, officerare i rent

civil tjänst, tjänstefri reservofficer, vapenfria värnpliktiga med civilt arbete

o. s. v. Likaledes är användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring

är av tillfällig art, så att verkställighet icke kan ske förrän efter

tjänstgöringens slut. Detta är ofta fallet med hemvärnsmän och andra frivilliga

som deltaga i militära övningar. Att helt utesluta arreststraff i nu avsedda

fall synes dock icke böra ifrågasättas; i fall av upprepad ensartad

brottslighet eller om den brottslige kan beräknas snart bli återkallad i tjänst

bör arreststraff kunna få användas.» Detta uttalande synes icke ha blivit

föremål för debatt under remissbehandlingen (jfr prop. nr 144/1948 s. 190),

och det beröres icke heller närmare i departementschefsanförandet vid

2 § DL.

Promemorian.

Enligt promemorian har i svaren på de förfrågningar, som överbefälhavaren

vid två olika tillfällen låtit verkställa hos förbandscheferna, stark

kritik riktats mot att — enligt vad i svaren påståtts — böter regelmässigt

ådömdes i stället för arrest, om den brottslige ryckt ut från militärtjänst.

Kritiken kunde enligt promemorian sammanfattas i följande synpunkter:

Det vore med hänsyn till den disciplinära bestraffningsrätten mycket

vanskligt, att arreststraff i praktiken mera sällan komme \ fråga för brott

begångna i slutet av en tjänstgöringsperiod eller vid kortare tjänstgöringar,

såsom repetitionsövningar. Detta förhållande utgjorde en disciplinupplösande

faktor och uppmuntrade till okynnesöverklaganden. Vetskapen om att

straffet för ett under militärtjänsten begånget brott ändrades från arrest

till böter, om klagomålen prövades sedan den brottslige ryckt ut, medförde

att straffet saknade all preventiv verkan. De värnpliktiga väntade sig nämligen

att komma i ett ur ekonomisk synpunkt betydligt gynnsammare läge

efter tjänstgöringens slut och ansåge sig därför lätt kunna bära en sådan

ekonomisk uppoffring som bötesstraffet utgjorde.

I promemorian anföres därefter:

Stadgandet i 2 § andra stycket första punkten DL innefattar onekligen

en stark presumtion för att i där avsedda fall ådöma böter i stället för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

arrest. Bakom denna presumtionsregel ligger tankegången, att det med

hänsyn till den enskilde individens intressen och arbetsmarknadens behov

måste te sig i princip olämpligt att låta någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten avbryta sin civila gärning för att avtjäna ett kortvarigt frihetsstraff,

som han förskyllt i sin egenskap av krigsman. Stadgandet innefattar

dock som sagt endast en presumtion, och detsamma medger ju uttryckligen

att arrest likväl användes, om särskilda skäl föranleda därtill.

Det har nu emellertid från militärt håll gjorts gällande, att stadgandet

slentrianmässigt tillämpas så, att arrest praktiskt taget aldrig användes,

om den straff skyldige ryckt ut från militärtjänst. Vetskapen härom säges

ha medfört, att de som begått brott under en kortare tids militärtjänstgöring,

exempelvis en repetitionsövning, eller mot slutet av en längre tjänstgöringsperiod

och på grund därav blivit ålagda arrest genom beslut av bestrafL

ningsberättigad chef, ofta anföra besvär över besluten endast i syfte att fa

arreststraffet utbytt mot böter.

I anledning härav må till en början framhållas att det icke varit avsikten

vid utformningen av det ifrågavarande stadgandet, att man genom att anföra

besvär över ett av militär chef meddelat bestraffningsbeslut utan vidare

skulle kunna slippa ifrån ett i och för sig väl motiverat arreststraff endast

på den grund att man ryckt ut. Det torde för övrigt få anses såsom en överdrift

att påstå, att underdomstolarna i gemen brukat i dylika fall systematiskt

utbyta av militär chef ålagt arreststraff mot böter. Icke heller lär

det kunna anses motiverat att i detta avseende draga allt för vittgående

slutsatser av rättsfallet NJA 1950 s. 18, vilket ju ej avser ett under militärtjänstgöring

förövat brott. Men obestridligt är, att vissa domstolar tillämpat

stadgandet på det från militärt håll kritiserade sättet, och alltså ansett arrest

praktiskt taget aldrig böra användas beträffande den som ej fullgör militärtjänst.

Om en sådan praxis bleve allmänt rådande, skulle den obestridligen

kunna medföra vissa vådor för disciplinen inom krigsmakten. Det synes

därför lämpligt att jämka stadgandet så, att däri uttryckligen angives att

böter ej bör användas, om det av hänsyn till disciplinens upprätthållande

finnes påkallat att i stället ålägga arrest. Genom en sådan jämkning av lagtexten,

rörande vars närmare utformning må hänvisas till bifogade utkast,

avses att tydligare än hittills skett låta gränsdragningen mellan arrest och

böter bli beroende på en avvägning mellan de intressen som enligt vad förut

nämnts dikterat stadgandet i dess nuvarande utformning, å ena sidan, samt

hänsyn till disciplinen inom krigsmakten, å den andra. Vid den närmare

prövningen av sistnämnda faktor kan det föreligga anledning att särskilt

beakta både brottstypen som sådan och den brottsliges allmänna vandel

som krigsman, liksom det kan vara motiverat att fästa avseende vid om

brottet förövats vid en tidpunkt eller eljest under förhållanden då sträng

disciplin varit särskilt påkallad. Liksom hittills torde böra gälla, att arrest

skall väljas framför böter även i vissa andra fall då särskilda skäl därtill

föranleda, exempelvis då fråga är om upprepad ensartad brottslighet som

icke i och för sig kan anses disciplinupplösande eller om den brottslige snart

skall återkallas i tjänst.

Yttrandena.

Riksåklagarämbetet tillstyrker den föreslagna nya lydelsen av 2 § andra

stycket första punkten DL och anför:

Det torde för ämbetets del räcka all i detta avseende hänvisa till Kungl.

Maj :ts dom den 20 juni 1951, nr 19, i mål mellan ämbetet, revisionskärande,

och en värnpliktig, revisionssvarande, om lydnadsbrott med mera. I detta

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

mål hade underdomstolarna, under åberopande av att den värnpliktige icke

längre fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, dömt till böter i stället

för till arrest. Sedan ämbetet hos Kungl. Maj :t fullföljt talan mot hovrättens

dom och därvid anfört i huvudsak samma synpunkter som de, vilka nu

utvecklas i promemorian, ändrade Kungl. Maj :t på det sätt hovrättens dom,

att den värnpliktige ådömdes arrest.

Stockholms rådhusrätts tjugufjärde avdelning bestyrker den i promemorian

lämnade framställningen genom att anföra:

Med hänsyn till uttalanden, som i förarbetena till disciplinstrafflagen

gjorts angående motiven till ifrågavarande stadgande, har avdelningen i åtskilliga

fall, då den haft att välja mellan böter och arrest för krigsman, som

icke längre fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, ansett sig förhindrad att

döma till arrest oaktat arrest enligt avdelningens uppfattning skulle hava

varit den lämpligaste reaktionsformen särskilt med hänsyn till disciplinens

upprätthållande. Då den föreslagna lagändringen möjliggör ådömande av

arrest även i sådana fall som de åsyftade tillstyrker avdelningen densamma.

I övrigt har förslaget berörts av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne

och Blekinge, vilka båda tillstyrka att 2 § DL ändras i den riktning som i

promemorian angivits men ha vissa erinringar att framställa mot formuleringen

av lagtexten. Sålunda anför Svea hovrätt:

Av den föreslagna lydelsen av 2 § andra stycket lagen om disciplinstraff

för krigsmän, där hänsynen till disciplinens upprätthållande inordnas under

rubriken »särskilda skäl», kan dragas den slutsatsen, att sådan hänsyn endast

undantagsvis skall komma i betraktande vid prövningen av frågan

huruvida bestraffningen skall stanna vid arrest, som är den för brottet normala

straffarten. Meningen torde emellertid vara — och bör även vara — att

disciplinens upprätthållande städse hålles i sikte; en annan sak är, att enligt

huvudregeln i samma stycke straffet ändock ofta blir böter. För säkerställande

av syftet med lagändringen på denna punkt synes därför böra väljas

en avfattning, som undanröjer faran för misstolkning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar:

Det ligger onekligen nära till hands, att den som i slutet av en tjänstgöringsperiod

dömts till arrest, gärna vill genom ett överklagande söka få

detta utbytt mot ett bötesstraff så mycket mera som han i regel närmast

efter militärtjänstgöringens slut kan påräkna låg dagsbot. Det är också tänkbart,

att vid ett domstolsavgörande efter tjänstgöringstidens slut disciplinhänsynen

kunna i alltför hög grad undanskymmas av de praktiska hänsyn,

som legat till grund för ifrågavarande stadgande. Om — såsom i promemorian

uttalas — vissa domstolar tillämpat stadgandet så, att de ansett arrest

praktiskt taget aldrig böra användas beträffande den som ej fullgör militärtjänst,

anser hovrätten det vara synnerligen angeläget att en dylik tendens

motverkas genom ett framhävande i lagtexten av nödvändigheten att taga

hänsyn till disciplinen.

Det förefaller hovrätten som om den i promemorian föreslagna ändringen

av lagtexten fått en för vag utformning. Risk kan föreligga, att domstolen

bedömer frågan, huruvida arreststraffets utbytande mot "böter är menligt

för disciplin, enbart med hänsyn till läget vid avgörandet; domstolen kan

anse att enär vederbörande icke längre är i tjänst å det militära förbandet

frågan icke längre är av betydelse för disciplinen å förbandet. Även ur

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

brottsförebyggande synpunkt är angeläget, att stadgandet erhåller sådan avfattning

att därav tydligt framgår att den som dömts till arrest för ett för

disciplinen menligt brott icke kan undgå arreststraffet enbart på den grund

att det slutliga avgörandet faller först efter tjänstgöringens slut. Lämpligt

synes därför vara att i lagtexten framhäva de faktorer som i synnerhet böra

beaktas vid bedömandet huruvida hänsynen till disciplinen kräver att vederbörande

underkastas arreststraff, ehuru han redan slutat militärtjänstgöringen

eller straff icke hinner fullgöras innan han kommer att sluta tjänstgöringen.

Undantagsbestämmelsen kan exempelvis få följande lydelse:

»___( om ej, på grund av brottets art, den brottsliges allmänna uppträ
dande

i tjänsten eller omständigheterna vid brottet, hänsyn till disciplinens

upprätthållande påkallar, att den brottslige undergår arrest, eller sådant straff

ändock är lämpligare.»

Departementschefen.

Såsom anförts i promemorian och ytterligare utvecklats i vissa remissyttranden

har man kunnat märka en ganska stark tendens inom praxis, särskilt

hos en del underrätter, att i nu avsedda fall nästan undantagslöst ådöma

böter i stället för arrest, och detta även om arrest i det särskilda fallet skulle

framstå som riktigare med hänsyn till kravet på disciplinens upprätthållande.

Det är ju tänkbart att denna praxis kommer att i viss mån ändras,

när den dom av Högsta domstolen som omnämnes i riksåklagarämbetets

yttrande blir mera allmänt känd. Det synes dock välgrundat att utan avvaktan

på en eventuell ändring av praxis genomföra en lagändring, som

på sätt i promemorian föreslagits begränsar möjligheterna att ådöma böter

i stället för arrest. En sådan lagändring har också undantagslöst tillstyrkts

i remissyttrandena.

Mot den i promemorian föreslagna lagtexten ha under remissbehandlingen

framförts vissa erinringar. I syfte att lagrummets innebörd skall komma till

tydligare uttryck torde lagtexten böra undergå någon jämkning. Det torde

böra föreskrivas, att i stället för arrest skall dömas till böter, om det med

hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för

disciplinens upprätthållande och särskilda skäl ej föranleda till annat.

Om löneavdrag under arresttiden och disciplinbotens belopp.

Promemorian.

I promemorian anföres rörande frågan om löneavdrag under

arresttid följande.

En omstridd punkt vid den militära strafflagstiftningens tillkomst var, om

och i vad mån löneavdrag borde ske under arresttiden (se SOU 1946: 83 s.

189 f och prop. nr 144/1948 s. 196 f samt 198). Frågan löstes så, att dylikt

avdrag skall ske och detta oberoende av om arrestanten deltar i tjänstgöring

eller ej (4 § tredje stycket DE). Skyldigheten att deltaga i tjänstgöring utan

full lönekompensation har nämligen ansetts utgöra ett av momenten i bestraffning

(prop:n s. 198). Hur stort löneavdraget skall vara. framgår icke

av lagen utan av avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategorierna.

I detta hänseende gäller enligt 28 § statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (avd. B Försvaret p. 2) att vid försvaret anställd som lyder

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kurigl. Maj. ts proposition nr 9.

under reglementet skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han undergår

arreststraff. Beträffande värnpliktig som undergår dylikt straff gäller

enligt 13 § kungl. kung. den 21 dec. 1945 om värnpliktsavlöning (gällande lydelse

se SFS 1948: 788) att han icke äger uppbära på arresttiden belöpande

penningbidrag enligt 11 § 1 mom. Utgår till värnpliktig penningbidrag en11

§ 4 mom. (jtr SFS 1948: 600), skall han under strafftiden vidkännas

löneminskning motsvarande B-avdrag.

Den kritik som redan under remissbehandlingen från militärt håll riktades

mot principen att löneavdrag skall ske under arresttiden har framförts ånyo.

Det har härvid särskilt framhållits att principen, sådan den blivit utformad,

drabbade befälet orättvist hårt, vilket i sista hand ginge ut över denna

grupps familjer. Då skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring

utan full lönekompensation, enligt vad förut nämnts, ansetts utgöra ett av

momenten i bestraffningen, kan det icke gärna nu bli fråga om att helt avskaffa

regeln om löneavdrag under arrest. Däremot synes det rimligt att

minska avdragets storlek för de kategorier, som för närvarande skola vidkännas

B-avdrag. Det torde vara till fyllest, att avdraget i nämnda fall utgöres av

A-avdrag.

I promemorian erinras därefter om den kritik som ett flertal militära chefer,

särskilt omedelbart efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft, riktat

mot disciplinboten som straffart. Hittills vunna erfarenheter kunde

dock enligt promemorian icke anses motivera, att denna straffart avskaffades.

Tvärtom hade det visat sig, att disciplinbotstraffet rätt tillämpat utgjorde

en värdefull beståndsdel i det militära reaktionssystemet. Men såsom vid

all straffmätning kunde det givetvis — fortsätter promemorian — även på

detta rättsområde erbjuda vissa svårigheter att i det speciella fallet välja

mellan olika straffarter. Vidare anföres i promemorian:

Den från militärt håll framförda kritiken mot disciplinboten som straffart

har även avsett disciplinbotens belopp. I detta hänseende gäller enligt

6 § DL, att straffet utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp

som i 4 § DL sägs. För dem som äro underkastade statens allmänna avlöningsreglemente

innebär detta, att disciplinboten motsvaras av B-avdrag.

Förut har föreslagits, att löneavdraget under arresttid skall fastställas till

A-avdrag för nämnda kategorier. En sådan ändring skulle visserligen icke i

och för sig med nödvändighet behöva medföra ändrade principer beträffande

disciplinbotens belopp. Men det synes likväl rimligt, att även i detta avseende

genomföra en strafflindring, så att disciplinbotens belopp för ifrågavarande

kategorier kommer att motsvara A-avdrag. Bibehålies 6 § DL i sin

nuvarande lydelse, blir detta automatiskt följden för den händelse avlöningsförfattningarna

ändras på sätt tidigare förutsatts.

Yttrandena.

Militieombudsmannen anser, att det i princip icke finnes något att erinra

mot de båda här ifrågavarande förslagen. Av militieombudsmannen verkställd

granskning för utrönande av förslagets verkningar för olika grupper

av hithörande fall hade icke heller givit anledning till anmärkning mot förslagen.

Militieombudsmannen har dock för fullständighetcns skull erinrat

om att vid beräkning av löneavdrag vid arrest även andra — närmare angivna

— författningar än de i promemorian omnämnda kunde vara att tilllämpa.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

13

Mot förslaget att löneavdraget vid ar rests undergående

skall nedsättas för vissa kategorier krigsmän har endast riksåklagarämbetet

framställt erinran. Ämbetet anför:

Enär frihetsförlusten är det väsentliga momentet i arreststraffet torde visserligen

den föreslagna minskningen av löneavdraget under arresttiden från

B-avdrag till A-avdrag för de krigsmän, beträffande vilka avlöningsreglementet

är tillämpligt, icke få någon avgörande betydelse för arreststraffets

effektivitet. Frågan om storleken av löneavdraget vid arrest har emellertid

nära samband med utformningen av disciplinbotsstraffet. Såsom framhölls

vid tillkomsten av lagen om disciplinstraff för krigsmän (jfr SOU 1946: 83,

s. 194), torde det vara förenat med betydande fördel, att löneavdraget vid

disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs undergående överensstämma.

Med hänsyn härtill förefaller det som om man icke utan vägande

skäl borde frångå denna överensstämmelse. Såsom av det följande framgår,

anser sig ämbetet böra avstyrka den strafflindring, som i promemorian föreslås

i fråga om disciplinbotstraffet och som går ut på att löneavdraget vid

disciplinbot skall utgöras av A-avdrag i stället för B-avdrag för ifrågavarande

kategorier av krigsmän. Ämbetet är för sin del icke helt övertygat om

riktigheten av vad som från militärt håll framhållits därom, att principen

om löneavdrag under arresttiden, sådan den blivit utformad, drabbar befälet

orättvist hårt. Något annat skäl för den föreslagna ändringen har icke anförts.

På grund härav kan ämbetet icke tillstyrka den föreslagna ändringen

beträffande löneavdraget vid arrest.

Hovrätten för Västra Sverige önskar en mera långtgående reform på denna

punkt och anför:

Det nuvarande systemet med löneavdrag under hela arresttiden, oberoende

av om arrestanten deltar i tjänstgöring eller ej, torde vara väl hårt.

Avdrag för tid, då arrestanten deltar i tjänstgöring, synes kunna upphöra.

För tid, då arrestanten ej deltar i tjänstgöring, synes han väl i princip böra

vidkännas löneavdrag. Därest emellertid sistnämnda tid, såsom i promemorian

föreslås, nedsättes till högst sex dagar vilket förslag hovrätten kan

biträda, kan det ifrågasättas om man icke skulle kunna jämväl för denna

tid borttaga bestämmelsen om löneavdrag, detta av rent praktiska skäl. Det

gäller då i regel mycket små penningbelopp. Vad nu sagts gäller såväl fast

anställda som värnpliktiga.

Förslaget att nedsätta disciplinbotens belopp avvisas

av både riksåklagarämbetet och hovrätten för Västra Sverige, medan Svea

hovrätt ställer sig tveksam. Svea hovrätt anför sålunda:

För sådana personalkategorier, som för närvarande skola vidkännas Bavdrag

vid disciplinbot, skall enligt promemorian disciplinbotens belopp nedsättas''till

att motsvara allenast A-avdrag. Hovrätten finner det tveksamt om

den avsevärda minskning av disciplinboten, som denna ändring skulle innebära,

kan anses motiverad. Det vill synas som om disciplinbot motsvarande

B-avdrag står i rätt nära överensstämmelse med ett på grundval av lönen

bestämt dagsbotsbelopp. En nedsättning av löneavdraget vid disciplinbot,

vilken bär karaktär av rent penningstraff, är icke utan vidare jämförlig med

en motsvarande nedsättning av löneavdraget vid arrest, vars effekt väsentligen

ligger i frihetsberövandet. Då emellertid disciplinboten huvudsakligen

är avsedd att användas vid mera bagatellartade förseelser och del dessutom

från praktiska synpunkter är en viss fördel, alt löneavdraget ställer sig lika

vid disciplinbot och arrest, anser sig hovrätten icke kunna anföra tillräckliga

skäl mot den föreslagna sänkningen av disciplinbotens belopp.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Riksåklagarämbetet anför:

Förslaget innebär i fråga om disciplinboten, att löneavdraget för de krigsmän,

som äro underkastade avlöningsreglementet, alltså främst den fast

anställda personalen, minskas till hälften av vad för närvarande gäller. Fn

sådan mycket betydande strafflindring för ifrågavarande kategorier av krigsmän

är enligt ämbetets mening ägnad att väcka betänkligheter.

Ämbetet har mot den föreslagna strafflindringen främst att invända, att

densamma torde komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets effektivitet.

Straffet kommer, om strafflindringen genomföres, att, i vad gäller

krigsmän underkastade avlöningsreglementet, framstå såsom ojämförligt

mycket lindrigare än det inom den civila statsförvaltningen förekommande

disciplinstraffet mistning av lön. En sådan relation mellan det civila disciplinstraffet

och disciplinboten torde man icke ha tänkt sig vid lagens tillkomst.

Det kan vidare ifrågasättas, om det är lämpligt att bryta med den

nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbot, som nu förefinnes

och som vid lagens tillkomst ansågs fördelaktigare (jfr SOU 1946: 83, s. 194).

Slutligen synes mot den föreslagna strafflindringen kunna anföras, att den

skapar en påfallande ojämnhet i förhållandet mellan nyssnämnda kategorier

av krigsmän och värnpliktiga med penningbidrag enligt 11 § 1 mom. kungörelsen

om värnpliktsavlöning, alltså huvuddelen av de värnpliktiga, vilka

sistnämnda få avstå hela den kontanta lönen.

På grund av vad sålunda anförts får ämbetet avstyrka, att den föreslagna

strafflindringen genomföres.

Hovrätten för Västra Sverige anför liknande betänkligheter:

Beträffande disciplinbotens belopp anser hovrätten att genom den föreslagna

minskningen av löneavdraget straffreaktionen blir alltför svag. Det

är fara värt att vid sådant förhållande arreststraff kommer att tillgripas

även i fall där disciplinbotsstraff nu är avsett att användas. I 1946

års betänkande med förslag till lagstiftning för krigsmakten, s. 194, göres

gällande att B-avdraget ungefär synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp,

därest detta bestämmes på grundval av lönen, och att denna nära

överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraff synes fördelaktig.

Fasthåller man vid detta uttalande, måste det sägas att den föreslagna minskningen

av löneavdraget innebär en väsentlig ändring av disciplinbotsstraffets

karaktär. Hovrätten finner motivering för en sådan ändring icke hava lämnats

i promemorian.

I övrigt har icke någon erinran framställts mot förslaget att nedsätta disciplinbotens

belopp för vissa kategorier krigsmän.

Departementschefen.

I ett par remissyttranden har kritik riktats mot förslaget att nedsätta

disciplinbotens belopp för de krigsmän, som äro underkastade statens allmänna

avlöningsreglemente, från B-avdrag till A-avdrag. Innan jag närmare

berör dessa kritiska anmärkningar, ber jag att få lämna några uppgifter rörande

B-avdragets storlek i olika fall. För furir i ortsgrupp 5 och högsta

löneklass utgör detta avdrag för närvarande 7 kronor 60 öre, för furir i ortsgrupp

2 och lägsta löneklass 5 kronor 10 öre, för fanjunkare äro motsvarande

belopp 10 kronor 60 öre och 7 kronor 50 öre, för löjtnant 13 kronor

70 öre och 8 kronor 60 öre samt för major 24 kronor 10 öre och 16 kronor

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

80 öre. Riksåklagarämbetet och hovrätten för Västra Sverige ha nu i första

hand invänt, att en sänkning av disciplinbotens belopp till hälften av vad

för närvarande gäller — vilket ju bleve följden om beloppet komrne att motsvara

A-avdrag — skulle komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets

effektivitet. Straffreaktionen skulle nämligen, hävda dessa båda instanser,

bli alltför svag. För egen del kan jag icke biträda denna uppfattning. Disciplinbot

ådömes ju för minst en och högst tjugu dagar. Redan vid åtta dagars

disciplinbot skulle straffet, beräknat efter A-avdrag, komma att uppgå till

väl 30 kronor för en furir i högsta löneklass och till inemot 100 kronor för

en major i samma löneklass. Detta är i praktiken icke så obetydliga belopp,

särskilt om man tager hänsyn till att den fasta personalen till skillnad mot

de värnpliktiga regelmässigt består av familjeförsörjare. Jag erinrar i detta

sammanhang om militieombudsmannens förut återgivna yttrande, att av

honom verkställd granskning för utrönande av förslagets verkningar för

olika grupper av hithörande fall icke givit anledning till anmärkning mot

förslaget. Vad beträffar invändningen att en övergång till A-avdrag skulle

komma att bryta den nuvarande, såsom önskvärd ansedda överensstämmelsen

mellan disciplinbot och dagsbot, vill jag påpeka, att dagsboten spänner

över en betydligt större skala än disciplinboten samt att den jämkningsmöjlighet

som förefinnes i fråga om dagsboten ej föreligger beträffande disciplinboten.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit anledning att

frångå den i promemorian föreslagna sänkningen av disciplinbotens belopp.

Såsom i promemorian framhållits, kräves icke någon lagändring för en sådan

åtgärd. Frågan om erforderliga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

och övriga författningar torde sedermera komma att anmälas

av vederbörande departementschefer.

Genomföres den nu diskuterade reformen, bör även löneavdragets storlek

under arresttid bestämmas till A-avdrag för berörda personal. I anledning av

vad hovrätten för Västra Sverige i denna del anfört vill jag erinra om att jag

vid den militära strafflagstiftningens tillkomst icke ansåg mig böra tillstyrka

att, såsom då från åtskilliga håll yrkades, löneavdrag icke skulle ske

under tid då arrestanten deltoge i tjänstgöring. Jag ansåg nämligen, att

skyldigheten att deltaga i tjänstgöring utan full kompensation utgjorde ett av

momenten i bestraffningen. Denna uppfattning vidhåller jag alltjämt, men

jag är som sagt beredd att föreslå en sänkning av löneavdraget under hela

arresttiden.

Om tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående.

I promemorian erinras om att denna fråga ansetts äga så stor betydelse

för arreststraffets karaktär att den befunnits böra lösas genom elt

direkt lagstadgande (jfr prop. nr 144/1948 s. 197 nederst). Det heter vidare

i promemorian:

Enligt 4 § andra stycket DL gäller sålunda att arrestant skall deltaga i

tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar, men att i övrigt

arrest vcrkställes utan tjänstgöring där ej i straffbeslutet på grund av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats.

(Här bortses från specialregeln att arrestantens hälsa kan påkalla en annan

ordning.) Arreststraff som icke avser längre tid än tio dagar skall alltså i

princip avtjänas utan deltagande i tjänstgöring. Det kan ifrågasättas, om

icke tio dagar i detta hänseende äro en väl lång tid. Från militärt håll har

sålunda gjorts gällande, att arreststraffet för närvarande alltför mycket inkräktade

på utbildningen. Ur denna synpunkt synes det önskvärt, att tiden

sänkes till förslagsvis sex dagar. En sådan ändring skulle även medföra, att

arreststraffet ej framstode som fullt så pressande. En jämkning av stadgandet

i enlighet med det nu sagda föreslås därför.

Under remissbehandlingen har detta förslag avstyrkts av överbefälhavaren,

som anför:

Av yttranden från cheferna för armén och marinen framgår att man numera

funnit nuvarande bestämmelser medge önskvärd frihet i valet mellan

»med tjänstgöring» och »utan tjänstgöring» vid arreststraff upp till tio dagar.

Med hänsyn härtill och då det i vissa fall är önskvärt att ålägga tio

dagars arrest utan tjänstgöring, anse nämnda chefer att någon ändring icke

bör ske. Chefen för flygvapnet, som tillfrågats under hand, har förklarat

sig icke ha något att erinra mot att de nu gällande bestämmelserna bibehållas.

Militieombudsmannen anför beträffande detta spörsmål, att det syntes

kunna ifrågasättas huruvida detsamma icke borde bli föremål för närmare

utredning. Enligt milititieombudsmannens mening kunde det nämligen icke

utan vidare helt uteslutas att den föreslagna ändringen, som otvivelaktigt

innebure en påtaglig mildring av arreststraffet, möjligen skulle kunna medföra

en icke fördelaktig förskjutning i förhållandet mellan de disciplinära

rättelsemedel av olika stränghet, som stode till buds för beivran av militära

förseelser. Militieombudsmannen vore därför icke beredd att för närvarande

tillstyrka förslaget att sänka ifrågavarande tid från tio till sex dagar.

I övrigt har detta spörsmål berörts endast av hovrätten för Västra Sverige,

som sagt sig kunna biträda det i promemorian framlagda förslaget, samt

av Svea hovrätt, som ansett det förtjäna övervägas huruvida icke den föreslagna

ändringen i alltför hög grad minskade den repression, som måste

ligga i arreststraffet, om detta skulle fylla sitt syfte.

Departementschefen.

Förslaget att från tio till sex dagar sänka den tid, under vilken tjänstgöringsskyldighet

i princip skall fullgöras vid arrests undergående, var föranlett

av att man från militärt håll, under åberopande av att arreststraffet

för närvarande alltför mycket inkräktade på utbildningen, hemställt om en

jämkning av den nuvarande tiodagarsregeln. Såsom framgår av överbefälhavarens

yttrande synes emellertid den militära ledningen numera ha funnit,

att utbildningens krav kan tillgodoses i erforderlig utsträckning utan

någon lagändring. Med hänsyn härtill och då jämväl Svea hovrätt ställt sig

tveksam till förslaget samt militieombudsmannen förklarat sig icke vara

beredd att för närvarande tillstyrka detsamma, anser jag det lämpligast att

icke för närvarande föreslå någon ändring i den gällande bestämmelsen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

17

Ändring av 9 § 2. militära rättegångslagen.

I promemorian nämnes att det, enligt vad militieombudsmannen anfört

i sin ämbetsberättelse för år 1951 (s. 192), förekommit att bestraffning

ålagts i disciplinär ordning, ehuru den föreliggande förseelsen icke enligt 9 §

militära rättegångslagen kunnat bli föremål för beivran i sådan ordning.

Militieombudsmannen yttrade härom:

Det har härvid framför allt varit fråga om förseelser som skolat bedömas

enligt något av de lagrum — 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 § strafflagen

— som angivas i punkten 2 i nämnda paragraf. Straff för sådana förseelser

får åläggas i disciplinmål under förutsättning att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats åt den

brottslige för begagnande. Det har i de avsedda fallen förbisetts att det måste

vara fråga om egendom som den felande fått till sig utlämnad för att brukas

av honom, såsom beklädnads- och sängpersedlar, handvapen, cykel o. dyl.

(Jfr SOU 1946: 91 s. 132.) Såsom exempel på nu anmärkta felaktigheter

kan nämnas att med tillämpning av 24 kap. 2 § strafflagen straff ålagts värnpliktiga

för att de brutit sönder klädkrokar i förläggningen eller kastat sten

på lyktor inom kasernområdet.

Sedan detta uttalande återgivits i promemorian, heter det däri vidare:

Flera militära chefer ha såsom sin mening uttalat, att även förseelser av

sistnämnda och liknande slag borde kunna bli föremål för bestraffning i

disciplinär ordning. Såsom ytterligare exempel på fall, vilka rimligen ej

borde betunga domstolarna, har därvid nämnts bl. a. åverkan å tvättho, logementsdörr

och marketenteribord. Den sålunda föreslagna utvidgningen av

militär chefs bestraffningsrätt synes av praktiska skäl böra genomföras.

Detta torde böra ske i den formen, att beträffande brott mot 24 kap. 2 §

strafflagen ej bibehålies kravet att egendomen skall ha lämnats åt den

brottslige för begagnande. Av 10 § 3. militära rättegångslagen följer, att

förseelsen likväl ej må handläggas av bestraffningsberättigad chef, om

skadan överstiger 200 kronor.

I remissyttrandena har icke någon erinran framställts mot det

sålunda framlagda förslaget.

Departementschefen.

Av praktiska skäl måste det anses välgrundat att genomföra den ändring

av 9 § 2. militära rättegångslagen som föreslagits i promemorian.

Ändring av 9 § 3. militära rättegångslagen.

I promemorian anföres:

Liksom förut gäller även enligt den nya militära processlagstiftningen att

vissa fall av tjänstefel vid manövrering eller navigering av krigsmaktens

fartyg eller luftfartyg äro undantagna från behandling i disciplinär ordning

och alltså i stället måste prövas av domstol.

Förut stadgades i detta hänseende (185 § 16 punkten strafflagen för krigsmakten)

att i disciplinär ordning icke finge handläggas tjänstefel, därest

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

»genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättning befrielse kan,

enligt vad i 33 § sägs, äga rum». Detta innebar, att i disciplinär ordning

ej fick handläggas mål om vårdslöshet vid navigering eller manövrering av

krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, om genom förseelsen uppkommit skada

för kronan eller annan. Anledningen till denna undantagsregel var, att ett

beslut av militär befattningshavare att låta påföljden stanna vid disciplinstraff

även skulle komma att innefatta ett avgörande i skadeståndsfrågan

(jfr SOU 1946:91 s. 127 f). Enligt 33 § strafflagen för krigsmakten (se

numera 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring

i strafflagen m. in.; SFS 1948 nr 451) jämförd med lagen den 7 mars 1929

om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till

krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd må nämligen skadeståndsskyldighet

över huvud taget icke åläggas fartygschef och chef eller förare å

luftfartyg med mindre förseelsen finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff.

I den nya militära lagstiftningen innebär motsvarande undantagsregel,

att förseelser vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller

luftfartyg, som begåtts av vissa närmare angivna kategorier krigsmän,

ej få handläggas i disciplinmål, oavsett huruvida genom förseelsen skada

uppkommit eller ej (9 § 3. militära rättegångslagcn). Denna skärpning i

jämförelse med äldre rätt har kritiserats av militära chefer inom flygvapnet,

och kritiken har understötts från marint håll.

Vad förhållandena inom flygvapnet angår bär det sålunda uppgivits vara

en tämligen vanlig företeelse, att flygförare gjorde sig skyldiga till försummelser

vid förande av flygplan, utan att förseelserna behövde medföra några

skador å vare sig flygplanen eller annan egendom. Som exempel härpå har

nämnts vårdslös körning på marken, för tidigt intagande av landningsställ

i starten, sväng på lägre än anbefalld höjd i starten eller landningen, åsidosättande

av bestämmelser om höjd- eller kurshållning vid start eller landning

och underlåtenhet att taga ut landningsställ på anbefalld höjd. Vidare

har nämnts felnavigering med påföljd att främmande lands territorialgräns

överskridits samt överflygning utan tillstånd på låg höjd av exempelvis föräldrahem

och badstränder (»busflygning»). Det har vitsordats att i en del

av sistnämnda fall skador kunde uppkomma, t. ex. chockskador å personer

på marken eller å djuren i en överflugen rävfarm eller å hästar. Men

samtidigt har hävdats att dylika skador regelmässigt bleve anmälda och

därmed kända praktiskt taget omedelbart efter det att »busflygningen» ägt

rum samt att i det alldeles övervägande antalet fall några skador veterligen

icke uppkomme. Även inom marinen har det uppgivits kunna inträffa, att

olika tjänsteföreskrifter rörande fartygs manövrering eller navigering åsidosattes

— exempelvis därigenom att högsta tillåten hastighet överskredes eller

att en kurs lades ut oriktigt — utan att för den skull skador å fartygen

behövde uppkomma.

Den från militärt håll på denna punkt framförda kritiken har gått ut på

att det innebure en onödig omgång och tidsutdräkt att alla förseelser av nu

ifrågavarande slag måste prövas av domstol, även om det från början stode

klart att någon skada ej uppkommit genom förseelsen och även om denna

icke vore av svårare beskaffenhet än att den borde kunna sonas med ett

lindrigare disciplinstraff eller rentav med tillrättavisning. Det är i detta sammanhang

att märka, att tillrättavisning må användas endast i fråga om

sådana förseelser, för vilka straff kan åläggas i disciplinmål (jfr 14 § lagen

den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän). Kritiken synes befogad

och en ändring av 9 § 3. militära rättegångslagen torde därför böra genomföras,

så att stadgandet i sak får samma innehåll som i äldre rätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 9.

I yttrandena har detta förslag lämnats utan erinran så när som på

att hovrätten för Västra Sverige väl funnit skäl tala för en ändring i den

riktning som angivits i promemorian men mindre vittgående än den föreslagna.

Hovrätten anför:

Bland de många förseelser, som till följd av den föreslagna ändringen i

lagtexten skulle kunna behandlas som disciplinmål, ingå även sådana som

—- i vart fall ur icke-militär synpunkt — te sig nog så allvarliga, exempelvis

vissa fall av s. k. »busflygning» och överflygning av främmande lands

territorialgräns. Om vid »busflygning» skada sker eller ej, synes ofta bero

på en slump. Måhända skall det befinnas möjligt att något snävare än som

föreslagits begränsa möjligheten att behandla målet som disciplinmål utan

att helt borttaga möjligheten. Det synes hovrätten som om förseelse, som i

lagrummet åsyftad person begår vid manövrering eller navigering av krigsmaktens

fartyg eller luftfartyg, även om skada ej uppkommit, ej bör behandlas

som disciplinmål i annat fall än då förseelsen kan sägas ha avseende

å rent interna förhållanden inom krigsmakten.

Departementschefen.

Enligt 9 § 3. militära rättegångslagen kan i disciplinär ordning icke behandlas

tjänstefel, som begåtts vid manövrering eller navigering av krigsmaktens

fartyg eller luftfartyg av någon för dess säkerhet ansvarig krigsman

under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg,

såsom förare därå. Att sålunda i nu avsedda fall, även om förseelsen är

ringa, ansvarsfrågan städse måste upptagas vid domstol har i praktiken

visat sig mindre tillfredsställande. Där någon skada ej uppkommit genom

förseelsen, synes i fråga om möjligheten att ålägga straff i disciplinär ordning

nu ifrågavarande fall av tjänstefel böra behandlas på samma sätt som

tjänstefel i allmänhet. Jag vill alltså tillstyrka det i promemorian framlagda

förslaget på denna punkt. Med anledning av vad eu hovrätt anfört

rörande önskvärdheten av en snävare gränsdragning vill jag framhålla att

någon annan skiljelinje än den nu förordade svårligen kan uppdragas. Jag

vill emellertid erinra om stadgandet i 22 § 6. militära rättegångslagen, enligt

vilket mål, som i och för sig må behandlas såsom disciplinmål, likväl städse

skall hänskjutas till domstol, om den bestrafiningsberättigade på grund av

sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Om militär chefs rätt att avskriva bagatellförseelser.

Enligt 22 § första stycket militära rättegångslagen skall bcstraffningsberättigad

befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit

kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas

som militärt mål, i vissa närmare angivna fall genast hänskjuta målet

till åklagaren. Ett av dessa fall är, att det kan förutses att nöjaktig utredning

om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades

försorg. I tredje stycket av nämnda paragraf angivas vilka åtgärder

befattningshavaren skall vidtaga, om målet ej hänskjutes till åkla
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

garen. I sådant fall skall som regel militärförhör hållas. Förhör är emellertid

ej erforderligt, om saken prövas vara av så ringa vikt, att den bör helt

förfalla.

I pro m emoria n erinras om att militieombudsmannen i skrivelse till

Konungen den 17 december 1948 (se ämbetsberättelsen för år 1949 s. 223

ff) anfört, att 22 § första stycket militära rättegångslagen måste anses innebära,

att den bestraffningsberättigade vore undantagslöst skyldig att hänskjuta

ett av honom upptaget disciplinmål till åklagaren, om det kunde förutses

att nöjaktig utredning om brottet ej skulle kunna åstadkommas genom

hans försorg. Denna ovillkorliga skyldighet förelåge alltså enligt militieombudsmannens

mening också i sådana fall då den anmälde bestrede

förseelsen men saken, även om det till slut skulle befinnas att den anmälde

faktiskt begått förseelsen, dock vore av så ringa vikt, att den borde helt

förfalla. Militieombudsmannen förmenade med andra ord, att den bestraffningsberättigade

chefen icke hade avskrivningsrätt i dylika fall. I skrivelsen

anföres slutligen:

Med hänsyn till vad ovan anförts framstår det såsom önskvärt, att den i

22 § första stycket militära rättegångslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten

för bestraffningsberättigad befälhavare att hänskjuta mål till åklagaren,

om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg, såvitt gäller

disciplinmålen begränsas på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt

den i 204 § strafflagen för krigsmakten upptagna bestämmelsen om

befogenhet för befälhavaren att i nyss angivna fall låta målet förfalla, där

saken prövas vara av synnerligen ringa vikt.

I promemorian anföres, att även om det måhända icke vore uteslutet att

också utan lagändring tillämpa 22 § första stycket militära rättegångslagen

så, att militieombudsmannens önskemål bleve i sak tillgodosedda, det för

tydlighetens skull syntes bäst att en lagändring genomfördes. Avskrivningsrätt

för den bestraffningsberättigade borde dock icke föreligga i sådana fall

då annan målsägande än kronan funnes.

I yttrandena tillstyrkes undantagslöst den föreslagna utvidgningen

av militär chefs avskrivningsrätt. Några instanser vilja dock gå ännu längre.

Sålunda har Svea hovrätt annjärkt på att såsom grundläggande förutsättning

för tillämpning av avskrivningsregeln i promemorians lagförslag upptagits,

att saken prövades vara av synnerligen ringa vikt. Det vore fara värt, att

stadgandet förlorade praktisk betydelse, om det skulle gälla endast med

denna utomordentligt kraftiga begränsning. Enligt hovrättens mening skulle

regeln få en riktig och tillräckligt restriktiv användning, därest såsom inledande

förutsättning angåves, att saken prövades vara av ringa vikt. Vidare

har auditörsföreningen ifrågasatt, om icke möjlighet borde beredas bestraffningsberättigad

befattningshavare att i saker av synnerligen ringa vikt avskriva

målet även om däri funnes annan målsägande än kronan. Sålunda

syntes, om i sådana fall målsäganden inför den bestraffningsberättigade befattningshavaren

förklarade sig icke ämna föra talan om enskilt anspråk eller

eljest påfordra att malet handlades av domstol, den blotta omständigheten att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

21

sådan målsägande funnes icke böra föranleda att saken hänskötes till åklagaren.

Samma yrkande har framställts av Stockholms rådhusrätts tjugufjärde

avdelning, men däremot icke av rådhusrätten själv.

Departementschefen.

Enligt vad på militieombudsmannens initiativ i promemorian föreslagits

och i remissyttrandena lämnats utan erinran bör en uttrycklig regel givas

om rätt för bestraffningsberättigad chef att avskriva vissa bagatellförseclser.

Som en grundläggande förutsättning för denna avskrivningsrätt bör enligt

min mening stadgas, att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt.

Detta överensstämmer ordagrant med motsvarande stadgande i den förut gällande

204 § strafflagen för krigsmakten, och erfarenheten har icke givit belägg

för Svea hovrätts farhågor att regeln med denna innebörd skulle bli

alltför restriktiv och därmed praktiskt betydelselös.

Vad härefter beträffar den i ett par yttranden väckta frågan, huruvida icke

avskrivningsrätt borde föreligga även om annan målsägande funnes än kronan,

vill jag framhålla, att enligt 22 § första stycket 1. militära rättegångslagen

utredning genom militär cliefs försorg aldrig får äga rum, om i målet

finnes annan målsägande än kronan. Ett sådant mål måste undantagslöst

hänskjutas till åklagaren för utredning av civil myndighet. Visserligen kan

den militäre chefen, sedan denna utredning väl verkställts, under särskilda

förutsättningar likväl slutligen få pröva målet, varvid bland annat kräves att

målsäganden inför åklagaren förklarat att han icke ämnar föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol (83 § första stycket militära rättegångslagen). Men själva

brottsutredningen får som sagt — enligt vad jag i prop. nr 216/1948 s. 128

närmare utvecklat — aldrig handhavas av den militäre chefen. Det bör

icke komma i fråga att ändra denna regel, då följden härav skulle kunna

bli att vissa ömtåliga mål rörande exempelvis påstått missbruk av förmanskap

skulle kunna komma att avskrivas utan att någon som helst utredning

ägde rum, nämligen därför att den bestraffningsberättigade chefen

uppfattade anmälan såsom avseende en ren bagatellförseelse. En annan sak

är, att åklagaren under vissa förutsättningar bör kunna avskriva ett sådant

mål. Men detta följer av allmänna regler och tarvar icke någon särskild

föreskrift i detta speciella sammanhang. Jag biträder därför i denna del vad

som i promemorian föreslagits. I

I anslutning till det anförda och då det befunnits lämpligt att vidtaga en

mindre, rent formell jämkning i 61 § militära rättegångslagen har inom

justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändrad tgdelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän, och

2) lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den

30 juni 1948 (nr 472).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition, nr 9.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg. 1

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre redaktionell jämkning är likalydande med de vid

propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

23

Yid den remitterade promemorian fogade lagutkast.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff

för krigsmän skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse.)

2 §•

Disciplinstraff ådömes,----

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej särskilda skäl föranleda

till annat. Böter må ock eljest

ådömas, om med hänsyn till den

brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff finnes vara

lämpligare än disciplinstraff. I fall

då disciplinstraff är utsatt ådömas

böterna i dagsböter; såvitt fråga är

om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §

ådömas dock böterna, utan hinder av

vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart

i penningar, högst femhundra

kronor.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

— i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej hänsyn till disciplinens

upprätthållande eller eljest särskilda

skäl föranleda till annat. Böter

må ock eljest ådömas, om med

hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff

finnes vara lämpligare än

disciplinstraff. I fall då disciplinstraff

är utsatt ådömas böterna i

dagsböter; såvitt fråga är om brott

mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock

böterna, utan hinder av vad i lag eljest

finnes stadgat, omedelbart i penningar,

högst femhundra kronor.

4 §. 4 §.

Arrest ådömes------tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte.

Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger tio dagar.

I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på

grund av tjänstens krav eller eljest

föreliggande särskilda skäl annorlunda

förordnats. Finnes arrest utan

tjänstgöring medföra fara för arres
-

Straffet verkställes i militärhäkte.

Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger sex dagar.

I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på

grund av tjänstens krav eller eljest

föreliggande särskilda skäl annorlunda

förordnats. Finnes arrest utan

tjänstgöring medföra fara för arres
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tantens hälsa, skall han under hela tantens hälsa, skall han under hela

strafftiden eller vad därav återstår strafftiden eller vad därav återstår

deltaga i tjänstgöring. deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden-----gällande avlöningsföreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 och 22 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 9 och 22 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

9 §■

För följande-----militär

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4

eller 7 § eller 24 kap. 2 § därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för

dess behov avsedd egendom som lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om

sådan förseelse vid manövrering eller

navigering av krigsmaktens fartyg eller

luftfartyg, som någon för dess säkerhet

ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma

eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare därå; samt

4. brott---— 27 kap. 4 §.

(Föreslagen lydelse.)

9 §•

tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4

eller 7 § eller 24 kap. 2 §, under förutsättning

att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd

egendom samt, såvitt angår brott

mot 22 kap., att egendomen lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om

sådan förseelse vid manövrering eller

navigering av krigsmaktens fartyg eller

luftfartyg, som någon för dess säkerhet

ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma

eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare därå samt genom förseelsen

skada uppkommit; samt

4. brott —--27 kap. 4 §.

22 §. 22 §.

Har bestraffningsberättigad — —----för krigslydnaden.

Målet skall -— —-----till justitiekansler^

Om målet icke hänskjutes till åkla- Om målet icke hänskjutes till åklagare

och förundersökning angående gare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myn- brottet ej ändock inletts av civil myn
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

25

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning

vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så

ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

dighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning

vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas.

Prövas saken vara av synnerligen

ringa vikt, äger bestraffningsberättigad

befattningshavare utan hinder av

vad förut i denna paragraf sägs avskriva

målet, under förutsättning att

däri ej finnes annan målsägande än

kronan samt att straff för brottet må

åläggas i disciplinmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 december

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 november 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 9 november 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rätte gång slag en den

SO juni 1948 (nr 472).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 74 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och civildepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets

den 6 december 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 9

november 1951 remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 2 §

lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om

ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472).

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden att förslagen, sedan en mindre redaktionell jämkning vidtagits

i det förstnämnda av dem, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. G. Grönhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:108 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagern den 30 juni 1948 a1 i texten
  2. 1LU 1952:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 s. 1 i texten