Sök i Ratio Lex

Med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjålpsverksamheten

1953-02-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:106, Med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjålpsverksamheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj.ts proposition nr 106.

1

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag angående

tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella

rättshjålpsverksamheten; given Stockholms slott den

27 februari 1953.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås höjning av statsbidragen till den utomprocessuella

rättshjälpsverksamheten. Olika system för tillgodoseende av verksamheten

skall kunna tillämpas. I avbidan på ytterligare praktiska erfarenheter tages

ej slutlig ställning till organisationsformen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 106.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om den utomprocessuella

rättshjälpen åt mindre bemedlade samt anför därvid följande.

Verksamhet för meddelande av kostnadsfri rättshjälp utom rätta åt mindre

bemedlade bedrives i vårt land huvudsakligen genom landstingens och de

landstingsfria städernas försorg. I Stockholm, Göteborg och Malmö anställdes

under 1800-talets senare årtionden särskilda sakförare med uppgift att

vid sidan av sin vanliga verksamhet kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade

med juridiskt biträde såväl i rättegång som utom rätta. Sådana

s. k. fattigsakförare antogs sedermera i ytterligare ett antal städer. Fattigsakförarinstitutionen

blev emellertid på sina håll föremål för kritik. I ett

den 31 december 1917 avgivet sakkunnigbetänkande föreslogs med anledning

därav, att fattigsakförarna skulle ersättas med fast organiserade anstalter,

vars personal skulle ha till uteslutande uppgift att bereda obemedlade

rättshjälp i eller utom rättegång. De sakkunnigas förslag resulterade i

kungörelsen den 12 september 1919 (nr 639) angående understöd av statsmedel

till offentliga rättshjälpsanstalter.

Enligt kungörelsen, som alltjämt gäller, må understöd av statsmedel tilldelas

anstalt, som av landsting eller kommun, var för sig eller i förening,

anordnats för meddelande av fri rättshjälp under förutsättning, att anstalten

står under ledning av en på visst sätt sammansatt styrelse, att anstaltens

verksamhet utövas enligt av Konungen utfärdat reglemente samt att

statistiska uppgifter rörande verksamheten avges till statistiska centralbyrån.

Understödet utgår i första hand med det belopp som erfordras till

bestridande av samtliga för verksamheten nödvändiga utgifter för postporto,

abonnemang å rikstelefon samt telegram och interurbana telefonsamtal,

ävensom till resekostnadsersättning jämlikt lägsta klassen i gällande

resereglemente för de av anstaltens verksamhet föranledda resorna å statens

järnvägar. Härutöver må ersättning beredas för intill hälften av det be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Knngl. Maj:ts proposition nr 106.

lopp, som återstår, sedan från anstaltens sammanlagda årsutgifter till avlöningar,

skrivmaterialier och tryckningskostnader dragits ersättningsbelopp,

som till anstalten under året av hjälpsökande återgäldats eller på

grund av domstols beslut influtit till anstaltens personal för lämnat biträde

i rättegång. På särskild prövning ankommer, huruvida ersättning må åtnjutas

för bestridande av engångsutgifter, förenade med anstaltens upprättande.

Sådan ersättning må dock ej i något fall överstiga 3 000 kronor.

Vid kungörelsen har såsom bilaga fogats ett normalreglemente för offentliga,

med statsmedel understödda rättshjälpsanstalter. Enligt detta reglemente

har dylik anstalt till ändamål att inom visst område kostnadsfritt i

rättsliga angelägenheter tillhandagå mindre bemedlade och i sådant avseende

bl. a. lämna råd och upplysningar samt hjälp med upprättande av handlingar,

så ock biträde vid tvisters biläggande genom förlikning samt vid utförande

av talan i rättegång, anhängiggjord vid domstol inom anstaltens

verksamhetsområde.

I enlighet med kungörelsen finns för närvarande tolv rättshjälpsanstalter

inrättade, nämligen för städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping

och Hälsingborg samt för följande landstingsområden: Stockholms läns,

Hallands läns, Älvsborgs läns (två anstalter), Värmlands läns, Örebro läns

och Västmanlands läns. Härtill kommer en för Tornedalen i Norrbottens

län inrättad anstalt, som helt bekostas av statsverket.

totala bruttokostnaden för de tolv icke-statliga rättshjälpsanstalterna

kan för år 1949 uppskattas till 1 355 000 kronor. Av detta belopp täcktes

‘2i % eller 320 000 kronor genom inkomst av rörelsen, 14 % eller 195 000

kronor genom statsbidrag samt 62 Vc eller 840 000 kronor genom anslag

från kommun eller landsting. Av posten inkomst av rörelsen utgjorde största

delen, 239 000 kronor, ersättningar av allmänna medel för biträde i rättegång.

Statsbidrag har icke beviljats med det högsta belopp, som 1919 års

kungörelse medger. De nettokostnader-, för vilka statsbidrag kan utgå med

högst 50 %, täcktes sålunda år 1949 till allenast 21,9 % av statsbidrag.

EU väsentligen nytt system för meddelande av fri rättshjälp, då fråga

icke är om rättegång, började år 1945 tillämpas i Jämtlands län, där anordningar

för utomprocessuell rättshjälp tidigare icke funnits. Detta s. k.

jämtlandssystem innebär att samtliga inom ett landstingsområde verksamma

advokater eller flertalet av dem genom avtal med landstinget åtar sig

att lämna mindre bemedlade fri rättshjälp. Såsom ersättning för rättshjälpens

meddelande äger advokaterna erhålla vad de efter vanliga grunder debiterat,

så långt ett av landstinget beviljat årligt anslag därtill förslår.

I 1946 års statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 88) förklarade jag

att det ännu icke läte sig bedöma, huruvida den sålunda försöksvis tillämpade

nya ordningen kunde anses jämbördig med systemet med rättshjälpsanstalter.

Det borde emellertid öppnas möjlighet att låta statsverket bestrida

även någon del av de kostnader som uppkomme vid meddelande av rättshjälp

genom de privatpraktiserande advokaternas försorg. Vid bestämmandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

av förutsättningarna för medgivande av understöd i detta fall borde på

grund av den ringa erfarenhet, som funnes av den nya ordningen, återhållsamhet

iakttagas. Understöd för rättshjälp borde icke beviljas i andra län

än där det med hänsyn till de kostnader, som skulle vara förenade med

upprätthållandet av en effektiv anstaltsorganisation, och förhållandena i övrigt

kunde anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp genom de privata

advokaterna. Riksdagen fann vad sålunda föreslagits vara välmotiverat

(se skrivelse nr 2/1946 s. 8).

På grund härav utfärdades kungörelsen den 20 september 1946 (nr 619)

angående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes

än genom offentlig rättslijälpsanstalt. Enligt kungörelsen, som alltjämt

gäller, utgår understöd till landsting, som slutit avtal med Sveriges

advokatsamfund eller avdelning av samfundet om att alla eller flertalet av

samfundets i landstingsområdet verksamma ledamöter skall meddela fri

utomprocessuell rättshjälp, under förutsättning att den bedrivna rättshjälpsverksamheten

står under betryggande tillsyn. Understödet utgör högst

en tredjedel av den årliga kostnad som landstinget jämlikt avtalet vidkänts

för verksamheten. Landsting, som uppbär understöd enligt kungörelsen,

skall sörja för att statistiska uppgifter om verksamheten avges till statistiska

centralbyrån.

Rättshjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet bedrives för närvarande

inom sjutton landstingsområden, nämligen Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings och Kronobergs läns landstingsområden, Kalmar läns

norra och södra landstingsområden samt Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden.

De till grund för verksamheten liggande avtalen är icke helt likalydande.

Sammanfattningsvis innehåller de i sina huvuddrag följande. Styrelsen för

vederbörande avdelning av Sveriges advokatsamfund åtar sig att tillse att

om möjligt samtliga inom landstingsområdet verksamma advokater står till

de mindre bemedlades förfogande, då dessa är i behov av rättshjälp utom

rätta. Den som önskar erhålla fri rättshjälp, har att avlämna en på heder

och samvete underskriven uppgift angående sina ekonomiska förhållanden.

Uppgiften skall vara bestyrkt av en person i viss ställning. 1 allmänhet är

sökanden berättigad till fri rättshjälp allenast om hans vid senaste taxering

påförda beskattningsbara inkomst icke överstiger visst belopp. I de för år

1949 gällande avtalen var följande belopp angivna, nämligen för Kalmar

läns södra landstingsområde 2 500 kronor, för Södermanlands, Östergötlands

och Skaraborgs läns landstingsområden 2 000 kronor, för Jönköpings

läns och Kalmar läns norra landstingsområden 1 500 kronor samt för Göteborgs

och Bohus läns landstingsområde 1 000 kronor. För eu icke försörjningsskyldig

person i ortsgrupp III motsvarade dessa belopp enligt 1948 års

taxering en omkring 1 000 kronor högre taxerad inkomst. Advokat som meddelat

rättshjälp erhåller av landstinget dels ersättning för utlägg, dels ock

arvode för nedlagt arbete. Vid arvodesberäkningen skall sedvanliga debite
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

5

rmgsgrmider tillämpas. Förslår icke det av landstinget beviljade anslaget,

reduceras advokaternas arvoden proportionellt.

Totala rättshjälpskostnaden för de 13 landsting, som år 1949 tillämpade

jämtlandssystemet, uppgick nämnda år till 103 000 kronor. Kostnaden skulle

ha blivit c:a 5 000 kronor högre, därest icke på vissa håll de av advokaterna

fordrade ersättningarna nedsatts med hänsyn till storleken av beslutade anslag.

Allenast landstingen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län erhöll

statsbidrag för 1949 års verksamhet. Bidragen uppgick till sammanlagt

4 760 kronor och motsvarade 20 % av dessa landstings beräknade kostnader

för rättshjälpsverksamheten.

Inom Gotlands läns landstingsområde har landstinget träffat avtal med

en inom området tidigare icke verksam advokat att denne skall mot bestämt

årligt arvode lämna rättshjälp åt mindre bemedlade med rätt att därjämte

bedriva praktik för annat klientel. I viss utsträckning medverkar även annan

advokat i verksamheten.

I Gävleborgs läns landstingsområde och i Gävle stad saknas anordningar

för meddelande av fri utomprocessuell rättshjälp. Vid olika tillfällen har

förslag framförts om upptagande av rättshjälpsverksamhet inom områdena,

men frågan har hittills fått anstå i avbidan på statsmakternas ställningsiägande

till spörsmålet om ändrade grunder för statsbidragstilldelningen.

Frågan om rättshjälpsverksamhetens organisation har varit föremål för

utredning av en inom justitiedepartementet tillkallad kommitté f''7.949 års

rättshjälpskommitté1), vilken den 4 augusti 1951 avgivit betänkande med

förslag i ämnet (SOU 1951:31).

Kommittén har — under framhållande av rättshjälpsverksamhetens stora

betydelse — föreslagit, att landstingen och städerna utom landsting skulle i

lag åläggas skyldighet att ombesörja rättshjälp åt mindre bemedlade. Dessa

skulle med andra ord tillförsäkras rätt till sådan hjälp. För att säkra effektivitet

och enhetlighet borde Kungl. Maj :t äga bestämma huvuddragen av

den organisation, som i varje särskilt fall skulle komma till användning, och

därjämte kunna ingripa även i andra, mera detaljbetonade avseenden.

1 fråga om organisationsformen har kommittén föreslagit eu kombination

av de båda hittills använda systemen. Anstalt borde finnas överallt

där tillräckligt underlag för anstaltsverksamhet kunde anses föreligga. I

den män sådant underlag icke funnes skulle rättshjälpen ombesörjas enbart

av advokater med egen rörelse. Även inom landstingsområden med anstalt

skulle privatpraktiserande advokater i viss utsträckning kunna anlitas.

Kommittén har sålunda givit anstaltssystemet ett visst företräde framför

Ledamöter i kommittén var hovrättsrådet K. H. Henkow (ordförande), ledamoten av riksdagens

första kammare, sjukkassedirektören E. G.

rättshjälp sanstalt, advokaten A. Berggren, kanslirådet, numera expeditionschefen G. T. Evers,

advokaten L. E. B. Gezelius, numera ledamot av riksdagens andra kammare, revisionssekreteraren,

numera hovrättsrådet P. J. G. S:son Hagströmer (tillika sekreterare) och tillsynsläraren

L. Sondén.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

systemet med enbart privatpraktiserande advokater. Enligt kommitténs mening

borde anstalter finnas inrättade icke blott för alla städer, som ej deltar

i landsting, utan även för samtliga landstingsområden med undantag endast

av Kalmar läns norra och Gotlands läns landstingsområden. Beträffande sex

landstingsområden har dock förordet för anstalt givits efter tvekan. Kommitténs

ställningstagande har i främsta rummet dikterats därav, att kommittén

funnit jämtlandssystemet fungera otillfredsställande och medföra

förhållandevis stora kostnader. Kommittén har framhållit att, medan antalet

diarieförda nya ärenden vid rättshjälpsanstalterna år 1949 uppgått till nära

48 000, samma år enligt jämtlandssystemet handlagts endast omkring 1900

diarieförda nya ärenden. Vid bedömande av dessa siffror borde man visserligen

beakta — förutom bristfälligheter i den statistiska redovisningen samt

folkmängdsförhållandena inom de olika verksamhetsområdena — att det

vid jämtlandssystemet i stort sett gällt strängare fordringar för att en rättssökande

skulle få fri rättshjälp. Det vore enligt kommitténs mening dock

tydligt att rättshjälpsverksamheten haft väsentligt större omfattning vid anstalterna

än i landstingsområden med jämtlandssystem. Det allmännas genomsnittliga

kostnad per ärende har kommittén beräknat, vid anstaltssystem

till 25 kronor (för enbart stadsanstalternas del skulle motsvarande belopp

bli 23 kronor och för länsanstalterna 29 kronor) och vid jämtlandssystem

till 40 kronor.

Två reservanter inom kommittén1 har däremot velat ge företräde åt jämtlandssystemet

under framhållande bl. a., att kommittémajoriteten underskattat

dess effektivitet och bedömt dess kostsamhet felaktigt. Reservanterna

har vidare anfört, att anstaltssystemet och jämtlandssystemet icke i praktiken

fått verka under samma betingelser, varför en tillförlitlig jämförelse

mellan systemen icke vore möjlig förrän ytterligare erfarenhet vunnits.

Man borde därför avvakta utvecklingen under en tid, då de båda organisationsformerna

finge verka under i stort sett likartade villkor. Om man emellertid

redan nu ginge att bedöma, vilket system som borde komma ifråga

för de särskilda områdena, syntes en övergång från en redan tillämpad organisationsform

till en annan icke böra äga rum, om ej starka skäl talade

därför.

Vad slutligen angår finansieringen av rättshjälpsverksamheten har kommittén

med hänsyn till verksamhetens rättsvårdande karaktär funnit motiverat,

att staten bidroge till kostnaderna i väsentligt högre grad än vad hittills

varit fallet. Eftersom en effektiv rättshjälpsorganisation måste bli förhållandevis

dyrare i ett landstingsområde med dess större avstånd än i en

stad och då skatteunderlaget i de städer, som ej deltoge i landsting, i genomsnitt

vore avsevärt större än i landstingen, borde landstingen erhålla statsbidrag

efter förmånligare grunder än städerna utom landsting. Kommittén

har av dessa skäl förordat, att statsbidrag skulle utgå till landsting med 60 %

och till städer utom landsting med 40 % av årliga nettoutgifterna dock med

avdrag liksom hittills för lokal- och inventariekostnader.

Över rättshjälpskommitténs betänkande har yttranden avgivits av rikets

1 Hrr Gezelius och Hagströmer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

hovrätter, socialstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, samtliga landsting utom landstinget i Gotlands län, stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle,

samtliga rättshjälpsanstalter samt ytterligare ett antal myndigheter och

sammanslutningar.

Det alldeles övervägande flertalet av remissinstanserna har vitsordat angelägenheten

av en lagstiftning, som fastslår de mindre bemedlades rätt att

erhålla utomprocessuell rättshjälp av det allmänna. Likaså har man i regel

godtagit tanken, att ombesörjandet av rättshjälpsverksamheten liksom hittills

skulle ankomma på landstingen och de städer, som ej deltar i landsting.

1 åtskilliga detaljfrågor och då särskilt i vad angår valet av organisationsform

går emellertid meningarna starkt isär.

Kommittémajoritetens förslag i organisationsfrågan har biträtts av tjuguen

remissinstanser, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Örebro och Norrbottens lön samt svenska stadsförbundet. Till reservanternas

linje har hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge

och Gävleborgs län samt ytterligare fem remissinstanser anslutit sig. Trettioåtta

remissinstanser åter har förordat, att huvudmännen för rättshjälpsverksamheten

(landstingen) erhåller full frihet att välja mellan anstaltssystem

och jämtlandssystem. Bland dessa remissinstanser märkes Göta hovrätt,

statskontoret, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och

Västerbottens län samt svenska landstingsförbundet. Ytterligare fyra remissinstanser

— bland dem länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län

— förordar att vid valet av organisationsform stor hänsyn tages till huvudmännens

önskemål.

Kommitténs förslag om statsbidrag med 60 % till landstingen och 40 %

till städer utom landsting har mött gensaga från statskontoret, som ej kan

finna att de nuvarande bidragen skulle vara otillräckliga. Svenska landstingsförbundet

och fyra andra remissinstanser finner de föreslagna bidragen till

landstingen tilltagna i underkant men påyrkar dock icke nu någon höjning.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län jämte sex andra remissinstanser

förordar däremot en allmän höjning av statsbidragen. Förslaget

att bidrag skulle utgå med skilda procenttal till landsting och till städer

utom landsting har mött gensaga från överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Malmöhus län, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Hälsingborg,

Norrköpings stads rättshjälpsanstalt samt svenska stadsförbundet.

Departementschefen.

Under nutida samhällsförhållanden ställes den enskilde ej sällan inför

situationer som han ej förmår bemästra utan juridiskt biträde. Så är naturligtvis

i främsta rummet fallet, om han av någon anledning har att utföra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

talan i rättegång. Men även då det icke är fråga om process kan lian ha behov

av sakkunnig hjälp i rättsliga angelägenheter. Särskilt ofta gör sig sådant

behov gällande på familjerättens område, t. ex. då det gäller att komma till

rätta med skilda spörsmål i samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Juridiskt

bistånd är vidare ofta nödvändigt vid upprättandet av olika legala

handlingar såsom testamenten, bouppteckningar och arvskiften. Vid hyresoch

anställningsförhållanden och vid avbetalningsköp uppkommer ej sällan

problem, som för sin lösning kräver juridisk insikt. Även på förvaltningsoch

socialrättens område kan rättshjälp behövas. I alla dessa situationer

riskerar den, som ej förmår själv bekosta juridiskt biträde, att lida rättsförlust,

om han ej erhåller rättshjälp genom det allmännas försorg. Genom

institutet fri rättegång har man velat förebygga, att någon på grund av medellöshet

skall behöva gå miste om möjligheten att tillvarataga sina intressen

inför rätta. Principen om allas likhet inför lagen fordrar emellertid, att den

mindre bemedlade äger möjlighet att erhålla rättshjälp även då det gäller

utomprocessuella frågor. Det måste betecknas som en social angelägenhet

av stor vikt att effektiva anordningar för meddelande av fri utomprocessuell

rättshjälp överallt står till buds för mindre bemedlade.

I vårt land bedrives för närvarande verksamhet för meddelande av sådan

hjälp huvudsakligen genom landstingens och de landstingsfria städernas försorg.

Verksamheten är icke obligatorisk utan helt beroende av huvudmännens

initiativ. Statsmakterna har inskränkt sig till att uppmuntra verksamheten

genom att lämna bidrag till kostnaderna. Bidragen har emellertid varit

relativt knappt tillmätta och har för övrigt icke utgått i samtliga fall. Trots

detta bedrives rättshjälpsverksamhet numera i de flesta delar av landet. På

åtskilliga håll har dock verksamheten ännu icke den omfattning som skulle

vara önskvärd.

Med hänsyn till angelägenheten av att en effektiv och i övrigt ändamålsenlig

rättshjälpsorganisation finns inrättad överallt i landet, talar enligt min

mening goda skäl för den av rättshjälpskommittén framförda tanken att

upptaga rättshjälpsverksamheten till närmare reglering i lag, därvid skyldighet

skulle åläggas landstingen och städerna utom landsting att svara för

verksamheten. Emellertid är det tveksamt om tiden ännu är inne att genomföra

en sådan lagstiftning.

Vid en reglering av verksamheten i lag bör man enligt min mening icke

underlåta att taga ställning till frågan om valet av organisationsform. Såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen tillämpas i vårt land för närvarande

i huvudsak två olika system för meddelande av fri utomprocessuell

rättshjälp, nämligen anstaltssystemet, innebärande att verksamheten ombesörj

es genom särskild för ändamalet inrättad anstalt, och det s. k. jämtlandssystemet,

enligt vilket rättshjälpen meddelas på landstingets bekostnad

av privatpraktiserande advokater. I den offentliga debatten har framförts

skilda åsikter rörande fördelarna och nackdelarna av dessa två system. Även

inom rättshjälpskommittén har yppats olika meningar i denna fråga. Kommittén

har visserligen varit enig om att de båda systemen borde på visst

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sätt kombineras. Majoriteten har emellertid därvid velat ge anstaltssystemet

ett visst företräde, medan åter två reservanter uttalat starka sympatier för

jämtlandssystemet. Bland remissinstanserna har meningarna likaså varit

starkt delade.

Vad som främst talar för anstaltssystemet är den avsevärt större omfattning

rättshjälpsverksamheten erhållit vid anstalterna än i de landstingsområden,

där jämtlandssystemet tillämpas. Vid en jämförelse mellan de två

organisationsformerna bör man emellertid hålla i minnet, att jämtlandssystemet

ännu är förhållandevis nytt och hittills icke fått arbeta under samma

yttre betingelser som anstaltssystemet. De landsting, som tillämpar förstnämnda

system, har sålunda i allmänhet uppställt villkor för rätten att

komma i åtnjutande av hjälp, som är betydligt strängare än de vid anstalterna

tillämpade. I de landstingsområden, där en maximigräns i inkomsthänseende

gäller, kan sålunda endast personer med en årsinkomst, som är

ungefär 2 000 kronor lägre än motsvarande vid anstalterna tillämpade inkomstgräns,

erhålla rättshjälp. Den omständigheten, att vid jämtlandssystemet

i dess nuvarande utformning summan av de till advokaterna utgående ersättningarna

icke får överstiga ett av landstinget beviljat årligt anslag, måste

även menligt påverka verksamhetens omfattning. De påtalade förhållandena

torde åtminstone delvis kunna förklaras därav, att endast tre av de sjutton

landsting, som för närvarande tillämpar jämtlandssystem, erhåller statsbidrag

för verksamheten. Till det anförda kommer, att den enligt jämtlandssystemet

bedrivna verksamheten för närvarande är behäftad med vissa

brister, vilka synes kunna undanröjas med relativt enkla medel. Sålunda

har annonsering och annat tillkännagivande av den fria rättshjälpen icke

alltid skett i erforderlig utsträckning, varför de hjälp behövande understundom

ej känner till de möjligheter till rättshjälp som står till buds. Verksamheten

har vidare hämmats av att de privata advokatbyråerna i motsats

till anstalterna i allmänhet icke hållit mottagningar efter den vanliga arbetstidens

slut.

Med hänsyn till det anförda är det tydligt att en fullt rättvisande jämförelse

mellan de två organisationsformerna icke är möjlig i nuvarande läge.

Även om jag nu är närmast benägen att anse, att en organisation i huvudsaklig

överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag skulle innefatta

den lyckligaste lösningen av problemet, finner jag därför och i betraktande

även av de starkt delade meningar, som kommit till uttryck bland remissinstanserna,

tiden ännu icke vara mogen för en lagstiftning i ämnet.

Ett ytterligare skäl att icke nu tillgripa lagstiftning är, att en översyn ur

rationaliseringssynpunkt av gällande statsbidragsbestämmelser pågår genom

allmänna statsbidragsutredningen. Utredningen har den 1 december 1952

avgivit principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner, vari

förordats att ett antal speciella sådana bidrag skulle ersättas med ett allmänt

statsbidrag. Därest utredningen vid sitt fortsatta ställningstagande skulle

komma att föreslå en motsvarande reform för sekundärkommunernas del,

torde spörsmålet om statsbidrag till rättshjälpsverksamheten komma i ett

förändrat läge.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 106.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 106.

Om sålunda frågan om en lagstiftning i ämnet tills vidare skjutes åt sidan,

synes det med hänsyn till verksamhetens stora sociala betydelse angeläget

att, i avbidan på frågans återupptagande, genom ökad statsbidragstilldelning

underlätta för landstingen och städerna utom landsting att vidmakthålla och

intensifiera den frivilligt bedrivna rättshjälpsverksamheten. Redan verksamhetens

karaktär synes för övrigt, med nu tillämpade principer för kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun, i och för sig motivera en väsentlig

höjning av de utgående statsbidragen. Man bör vidare eftersträva att likställa

de båda organisationsformerna, så att en mera rättvisande jämförelse

dem emellan blir möjlig. Statsbidrag bör sålunda tills vidare utgå efter samma

grunder till landsting, vilka tillämpar jämtlandssystem, som till landsting,

vilka inrättat rättshjälpsanstalt för sitt område. Anledning synes, i

varje fall i nuvarande läge, icke förekomma att — såsom rättshjälpskommittén

föreslagit — låta städerna få lägre bidrag än landstingen.

Jag vill därför förorda, att statsbidrag för rättshjälpsanstalter tills vidare

skall utgå med hälften av årliga nettoutgifterna för anstaltens verksamhet

dock med avdrag, liksom för närvarande, för lokal- och inventariekostnader.

Landsting, som bedriver rättshjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet

— och därmed bör i förevar ande hänseende jämställas den å Gotland

tillämpade organisationsformen — bör erhålla bidrag med hälften av den

årliga kostnad, som landstinget jämlikt det med advokaterna slutna avtalet

vidkänts för verksamheten. Med några lokal- och inventariekostnader torde

man här icke behöva räkna. Blivande anslag å statsbudgeten torde böra bestämmas

så, att de utfästa statsbidragen kan utgå utan reducering.

Jag förutsätter härvid att landstingen och städerna utom landsting begagnar

den möjlighet den ökade statsbidragstilldelningen erbjuder till att

upprusta och intensifiera rättshjälpsverksamheten, där så kan anses påkallat.

Särskilt inom de landstingsområden, där jämtlandssystemet tilllämpas,

är behovet av reformer i detta hänseende stort. Såsom särskilt angeläget

framstår det att landstingen höjer de alltför låga inkomstgränser,

som nu mångenstädes uppställts för rätten att anlita verksamheten och

som utesluter en stor del av det hjälpbehövande klientelet från möjligheten

att erhålla rättshjälp. Det synes också önskvärt, att landstingen omprövar

den hittills tillämpade principen att de till advokaterna utgående ersättningarna

icke får tillsammantagna överstiga visst av landstinget bestämt

belopp. Erforderlig annonsering bör vidare äga rum och, där så kan anses

lämpligt, kvällsmottagningar anordnas.

Det är givetvis vanskligt att på förhand uppskatta storleken av de anslagsbehov

som den ökade statsbidragstilldelningen kommer att medföra för statsverket.

Nettokostnaderna för de tolv icke-statliga rättshjälpsanstalternas

verksamhet under år 1952 uppgick — med avdrag för lokal- och inventariekostnaderna

— sammanlagt till omkring 1 237 000 kronor. Under antagande

av oförändrade kostnader skulle statsbidrag komma att utgå för anstalterna

med tillhopa 618 500 kronor per år. Vad beträffar jämtlandssystemet synes

man — då säkra utgångspunkter för en beräkning icke kan erhållas — i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

11

likhet med kommittén böra räkna med en kostnad av 40 kronor per ärende

och fyra ärenden årligen per 1 000 personer av befolkningsunderlaget. Härtill

kommer fasta kostnader, i genomsnitt 3 000 kronor per landstingsområde

och år. För Gotlands läns landstingsområde torde kunna räknas med en

total årskostnad av 10 000 kronor. Med dessa utgångspunkter kan sammanlagda

årliga kostnaden för de landsting, som tillämpar jämtlandssystem —•

Gotlands läns landsting därunder inbegripet — beräknas till 645 000 kronor

och statsbidraget till 322 500 kronor. Totala beloppet av statsbidragen skulle

således komma att uppgå till 941 000 kronor per år. Därest verksamhet för

meddelande av utomprocessuell rättshjälp skulle upptagas i Gävleborgs läns

landstingsområde och i Gävle stad, där sådan verksamhet för närvarande

icke bedrives, torde man ha att räkna med en ytterligare kostnad för statsverket

av omkring 25 000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att anslaget

för understöd till utomprocessuell rättshjälp för budgetåret 1953/54 upptagits

till 200 000 kronor. För bestridande av kostnaderna för Tornedalens

rättshjälpsanstalt skulle liksom för närvarande ett särskilt anslag utgå.

En intensifiering av rättshjälpsverksamheten i enlighet med det anförda

kan icke gärna komma till stånd förrän från och med 1954 års ingång. Höjning

av statsbidragen synes ej böra ske för tiden dessförinnan. Då statsbidragen

förutsättes liksom hittills utgå i efterskott — de utanordnas regelmässigt

på hösten året efter det som avses med bidragen — kommer höjningen

icke att påverka statsverkets anslagsbehov förr än för budgetåret

1955/56. För att erforderliga förberedelser må kunna vidtagas för upprustning

av verksamheten bör emellertid landstingen och städerna utom landsting

redan under innevarande år erhålla besked om vilka statsbidrag de kan

påräkna för år 1954.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att godkänna de av mig här förut förordade grunderna för

tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till dm utomprocessuella rättshjälpsverksamhe a1 i texten
  2. SU 1953:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuclla rättshjålpsverksamheten. s. 13 i texten