Med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjålpsverksamheten
1953-02-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:106, Med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjålpsverksamheten
Dokumentets text
Kungl, Maj.ts proposition nr 106.
1
Nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag angående
tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjålpsverksamheten; given Stockholms slott den
27 februari 1953.
Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås höjning av statsbidragen till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten. Olika system för tillgodoseende av verksamheten
skall kunna tillämpas. I avbidan på ytterligare praktiska erfarenheter tages
ej slutlig ställning till organisationsformen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 106.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om den utomprocessuella
rättshjälpen åt mindre bemedlade samt anför därvid följande.
Verksamhet för meddelande av kostnadsfri rättshjälp utom rätta åt mindre
bemedlade bedrives i vårt land huvudsakligen genom landstingens och de
landstingsfria städernas försorg. I Stockholm, Göteborg och Malmö anställdes
under 1800-talets senare årtionden särskilda sakförare med uppgift att
vid sidan av sin vanliga verksamhet kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade
med juridiskt biträde såväl i rättegång som utom rätta. Sådana
s. k. fattigsakförare antogs sedermera i ytterligare ett antal städer. Fattigsakförarinstitutionen
blev emellertid på sina håll föremål för kritik. I ett
den 31 december 1917 avgivet sakkunnigbetänkande föreslogs med anledning
därav, att fattigsakförarna skulle ersättas med fast organiserade anstalter,
vars personal skulle ha till uteslutande uppgift att bereda obemedlade
rättshjälp i eller utom rättegång. De sakkunnigas förslag resulterade i
kungörelsen den 12 september 1919 (nr 639) angående understöd av statsmedel
till offentliga rättshjälpsanstalter.
Enligt kungörelsen, som alltjämt gäller, må understöd av statsmedel tilldelas
anstalt, som av landsting eller kommun, var för sig eller i förening,
anordnats för meddelande av fri rättshjälp under förutsättning, att anstalten
står under ledning av en på visst sätt sammansatt styrelse, att anstaltens
verksamhet utövas enligt av Konungen utfärdat reglemente samt att
statistiska uppgifter rörande verksamheten avges till statistiska centralbyrån.
Understödet utgår i första hand med det belopp som erfordras till
bestridande av samtliga för verksamheten nödvändiga utgifter för postporto,
abonnemang å rikstelefon samt telegram och interurbana telefonsamtal,
ävensom till resekostnadsersättning jämlikt lägsta klassen i gällande
resereglemente för de av anstaltens verksamhet föranledda resorna å statens
järnvägar. Härutöver må ersättning beredas för intill hälften av det be
-
3
Knngl. Maj:ts proposition nr 106.
lopp, som återstår, sedan från anstaltens sammanlagda årsutgifter till avlöningar,
skrivmaterialier och tryckningskostnader dragits ersättningsbelopp,
som till anstalten under året av hjälpsökande återgäldats eller på
grund av domstols beslut influtit till anstaltens personal för lämnat biträde
i rättegång. På särskild prövning ankommer, huruvida ersättning må åtnjutas
för bestridande av engångsutgifter, förenade med anstaltens upprättande.
Sådan ersättning må dock ej i något fall överstiga 3 000 kronor.
Vid kungörelsen har såsom bilaga fogats ett normalreglemente för offentliga,
med statsmedel understödda rättshjälpsanstalter. Enligt detta reglemente
har dylik anstalt till ändamål att inom visst område kostnadsfritt i
rättsliga angelägenheter tillhandagå mindre bemedlade och i sådant avseende
bl. a. lämna råd och upplysningar samt hjälp med upprättande av handlingar,
så ock biträde vid tvisters biläggande genom förlikning samt vid utförande
av talan i rättegång, anhängiggjord vid domstol inom anstaltens
verksamhetsområde.
I enlighet med kungörelsen finns för närvarande tolv rättshjälpsanstalter
inrättade, nämligen för städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping
och Hälsingborg samt för följande landstingsområden: Stockholms läns,
Hallands läns, Älvsborgs läns (två anstalter), Värmlands läns, Örebro läns
och Västmanlands läns. Härtill kommer en för Tornedalen i Norrbottens
län inrättad anstalt, som helt bekostas av statsverket.
totala bruttokostnaden för de tolv icke-statliga rättshjälpsanstalterna
kan för år 1949 uppskattas till 1 355 000 kronor. Av detta belopp täcktes
‘2i % eller 320 000 kronor genom inkomst av rörelsen, 14 % eller 195 000
kronor genom statsbidrag samt 62 Vc eller 840 000 kronor genom anslag
från kommun eller landsting. Av posten inkomst av rörelsen utgjorde största
delen, 239 000 kronor, ersättningar av allmänna medel för biträde i rättegång.
Statsbidrag har icke beviljats med det högsta belopp, som 1919 års
kungörelse medger. De nettokostnader-, för vilka statsbidrag kan utgå med
högst 50 %, täcktes sålunda år 1949 till allenast 21,9 % av statsbidrag.
EU väsentligen nytt system för meddelande av fri rättshjälp, då fråga
icke är om rättegång, började år 1945 tillämpas i Jämtlands län, där anordningar
för utomprocessuell rättshjälp tidigare icke funnits. Detta s. k.
jämtlandssystem innebär att samtliga inom ett landstingsområde verksamma
advokater eller flertalet av dem genom avtal med landstinget åtar sig
att lämna mindre bemedlade fri rättshjälp. Såsom ersättning för rättshjälpens
meddelande äger advokaterna erhålla vad de efter vanliga grunder debiterat,
så långt ett av landstinget beviljat årligt anslag därtill förslår.
I 1946 års statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 88) förklarade jag
att det ännu icke läte sig bedöma, huruvida den sålunda försöksvis tillämpade
nya ordningen kunde anses jämbördig med systemet med rättshjälpsanstalter.
Det borde emellertid öppnas möjlighet att låta statsverket bestrida
även någon del av de kostnader som uppkomme vid meddelande av rättshjälp
genom de privatpraktiserande advokaternas försorg. Vid bestämmandet
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
av förutsättningarna för medgivande av understöd i detta fall borde på
grund av den ringa erfarenhet, som funnes av den nya ordningen, återhållsamhet
iakttagas. Understöd för rättshjälp borde icke beviljas i andra län
än där det med hänsyn till de kostnader, som skulle vara förenade med
upprätthållandet av en effektiv anstaltsorganisation, och förhållandena i övrigt
kunde anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp genom de privata
advokaterna. Riksdagen fann vad sålunda föreslagits vara välmotiverat
(se skrivelse nr 2/1946 s. 8).
På grund härav utfärdades kungörelsen den 20 september 1946 (nr 619)
angående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes
än genom offentlig rättslijälpsanstalt. Enligt kungörelsen, som alltjämt
gäller, utgår understöd till landsting, som slutit avtal med Sveriges
advokatsamfund eller avdelning av samfundet om att alla eller flertalet av
samfundets i landstingsområdet verksamma ledamöter skall meddela fri
utomprocessuell rättshjälp, under förutsättning att den bedrivna rättshjälpsverksamheten
står under betryggande tillsyn. Understödet utgör högst
en tredjedel av den årliga kostnad som landstinget jämlikt avtalet vidkänts
för verksamheten. Landsting, som uppbär understöd enligt kungörelsen,
skall sörja för att statistiska uppgifter om verksamheten avges till statistiska
centralbyrån.
Rättshjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet bedrives för närvarande
inom sjutton landstingsområden, nämligen Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings och Kronobergs läns landstingsområden, Kalmar läns
norra och södra landstingsområden samt Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden.
De till grund för verksamheten liggande avtalen är icke helt likalydande.
Sammanfattningsvis innehåller de i sina huvuddrag följande. Styrelsen för
vederbörande avdelning av Sveriges advokatsamfund åtar sig att tillse att
om möjligt samtliga inom landstingsområdet verksamma advokater står till
de mindre bemedlades förfogande, då dessa är i behov av rättshjälp utom
rätta. Den som önskar erhålla fri rättshjälp, har att avlämna en på heder
och samvete underskriven uppgift angående sina ekonomiska förhållanden.
Uppgiften skall vara bestyrkt av en person i viss ställning. 1 allmänhet är
sökanden berättigad till fri rättshjälp allenast om hans vid senaste taxering
påförda beskattningsbara inkomst icke överstiger visst belopp. I de för år
1949 gällande avtalen var följande belopp angivna, nämligen för Kalmar
läns södra landstingsområde 2 500 kronor, för Södermanlands, Östergötlands
och Skaraborgs läns landstingsområden 2 000 kronor, för Jönköpings
läns och Kalmar läns norra landstingsområden 1 500 kronor samt för Göteborgs
och Bohus läns landstingsområde 1 000 kronor. För eu icke försörjningsskyldig
person i ortsgrupp III motsvarade dessa belopp enligt 1948 års
taxering en omkring 1 000 kronor högre taxerad inkomst. Advokat som meddelat
rättshjälp erhåller av landstinget dels ersättning för utlägg, dels ock
arvode för nedlagt arbete. Vid arvodesberäkningen skall sedvanliga debite
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
5
rmgsgrmider tillämpas. Förslår icke det av landstinget beviljade anslaget,
reduceras advokaternas arvoden proportionellt.
Totala rättshjälpskostnaden för de 13 landsting, som år 1949 tillämpade
jämtlandssystemet, uppgick nämnda år till 103 000 kronor. Kostnaden skulle
ha blivit c:a 5 000 kronor högre, därest icke på vissa håll de av advokaterna
fordrade ersättningarna nedsatts med hänsyn till storleken av beslutade anslag.
Allenast landstingen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län erhöll
statsbidrag för 1949 års verksamhet. Bidragen uppgick till sammanlagt
4 760 kronor och motsvarade 20 % av dessa landstings beräknade kostnader
för rättshjälpsverksamheten.
Inom Gotlands läns landstingsområde har landstinget träffat avtal med
en inom området tidigare icke verksam advokat att denne skall mot bestämt
årligt arvode lämna rättshjälp åt mindre bemedlade med rätt att därjämte
bedriva praktik för annat klientel. I viss utsträckning medverkar även annan
advokat i verksamheten.
I Gävleborgs läns landstingsområde och i Gävle stad saknas anordningar
för meddelande av fri utomprocessuell rättshjälp. Vid olika tillfällen har
förslag framförts om upptagande av rättshjälpsverksamhet inom områdena,
men frågan har hittills fått anstå i avbidan på statsmakternas ställningsiägande
till spörsmålet om ändrade grunder för statsbidragstilldelningen.
Frågan om rättshjälpsverksamhetens organisation har varit föremål för
utredning av en inom justitiedepartementet tillkallad kommitté f''7.949 års
rättshjälpskommitté1), vilken den 4 augusti 1951 avgivit betänkande med
förslag i ämnet (SOU 1951:31).
Kommittén har — under framhållande av rättshjälpsverksamhetens stora
betydelse — föreslagit, att landstingen och städerna utom landsting skulle i
lag åläggas skyldighet att ombesörja rättshjälp åt mindre bemedlade. Dessa
skulle med andra ord tillförsäkras rätt till sådan hjälp. För att säkra effektivitet
och enhetlighet borde Kungl. Maj :t äga bestämma huvuddragen av
den organisation, som i varje särskilt fall skulle komma till användning, och
därjämte kunna ingripa även i andra, mera detaljbetonade avseenden.
1 fråga om organisationsformen har kommittén föreslagit eu kombination
av de båda hittills använda systemen. Anstalt borde finnas överallt
där tillräckligt underlag för anstaltsverksamhet kunde anses föreligga. I
den män sådant underlag icke funnes skulle rättshjälpen ombesörjas enbart
av advokater med egen rörelse. Även inom landstingsområden med anstalt
skulle privatpraktiserande advokater i viss utsträckning kunna anlitas.
Kommittén har sålunda givit anstaltssystemet ett visst företräde framför
Ledamöter i kommittén var hovrättsrådet K. H. Henkow (ordförande), ledamoten av riksdagens
första kammare, sjukkassedirektören E. G.
rättshjälp sanstalt, advokaten A. Berggren, kanslirådet, numera expeditionschefen G. T. Evers,
advokaten L. E. B. Gezelius, numera ledamot av riksdagens andra kammare, revisionssekreteraren,
numera hovrättsrådet P. J. G. S:son Hagströmer (tillika sekreterare) och tillsynsläraren
L. Sondén.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
systemet med enbart privatpraktiserande advokater. Enligt kommitténs mening
borde anstalter finnas inrättade icke blott för alla städer, som ej deltar
i landsting, utan även för samtliga landstingsområden med undantag endast
av Kalmar läns norra och Gotlands läns landstingsområden. Beträffande sex
landstingsområden har dock förordet för anstalt givits efter tvekan. Kommitténs
ställningstagande har i främsta rummet dikterats därav, att kommittén
funnit jämtlandssystemet fungera otillfredsställande och medföra
förhållandevis stora kostnader. Kommittén har framhållit att, medan antalet
diarieförda nya ärenden vid rättshjälpsanstalterna år 1949 uppgått till nära
48 000, samma år enligt jämtlandssystemet handlagts endast omkring 1900
diarieförda nya ärenden. Vid bedömande av dessa siffror borde man visserligen
beakta — förutom bristfälligheter i den statistiska redovisningen samt
folkmängdsförhållandena inom de olika verksamhetsområdena — att det
vid jämtlandssystemet i stort sett gällt strängare fordringar för att en rättssökande
skulle få fri rättshjälp. Det vore enligt kommitténs mening dock
tydligt att rättshjälpsverksamheten haft väsentligt större omfattning vid anstalterna
än i landstingsområden med jämtlandssystem. Det allmännas genomsnittliga
kostnad per ärende har kommittén beräknat, vid anstaltssystem
till 25 kronor (för enbart stadsanstalternas del skulle motsvarande belopp
bli 23 kronor och för länsanstalterna 29 kronor) och vid jämtlandssystem
till 40 kronor.
Två reservanter inom kommittén1 har däremot velat ge företräde åt jämtlandssystemet
under framhållande bl. a., att kommittémajoriteten underskattat
dess effektivitet och bedömt dess kostsamhet felaktigt. Reservanterna
har vidare anfört, att anstaltssystemet och jämtlandssystemet icke i praktiken
fått verka under samma betingelser, varför en tillförlitlig jämförelse
mellan systemen icke vore möjlig förrän ytterligare erfarenhet vunnits.
Man borde därför avvakta utvecklingen under en tid, då de båda organisationsformerna
finge verka under i stort sett likartade villkor. Om man emellertid
redan nu ginge att bedöma, vilket system som borde komma ifråga
för de särskilda områdena, syntes en övergång från en redan tillämpad organisationsform
till en annan icke böra äga rum, om ej starka skäl talade
därför.
Vad slutligen angår finansieringen av rättshjälpsverksamheten har kommittén
med hänsyn till verksamhetens rättsvårdande karaktär funnit motiverat,
att staten bidroge till kostnaderna i väsentligt högre grad än vad hittills
varit fallet. Eftersom en effektiv rättshjälpsorganisation måste bli förhållandevis
dyrare i ett landstingsområde med dess större avstånd än i en
stad och då skatteunderlaget i de städer, som ej deltoge i landsting, i genomsnitt
vore avsevärt större än i landstingen, borde landstingen erhålla statsbidrag
efter förmånligare grunder än städerna utom landsting. Kommittén
har av dessa skäl förordat, att statsbidrag skulle utgå till landsting med 60 %
och till städer utom landsting med 40 % av årliga nettoutgifterna dock med
avdrag liksom hittills för lokal- och inventariekostnader.
Över rättshjälpskommitténs betänkande har yttranden avgivits av rikets
1 Hrr Gezelius och Hagströmer.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
hovrätter, socialstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, samtliga landsting utom landstinget i Gotlands län, stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle,
samtliga rättshjälpsanstalter samt ytterligare ett antal myndigheter och
sammanslutningar.
Det alldeles övervägande flertalet av remissinstanserna har vitsordat angelägenheten
av en lagstiftning, som fastslår de mindre bemedlades rätt att
erhålla utomprocessuell rättshjälp av det allmänna. Likaså har man i regel
godtagit tanken, att ombesörjandet av rättshjälpsverksamheten liksom hittills
skulle ankomma på landstingen och de städer, som ej deltar i landsting.
1 åtskilliga detaljfrågor och då särskilt i vad angår valet av organisationsform
går emellertid meningarna starkt isär.
Kommittémajoritetens förslag i organisationsfrågan har biträtts av tjuguen
remissinstanser, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Örebro och Norrbottens lön samt svenska stadsförbundet. Till reservanternas
linje har hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge
och Gävleborgs län samt ytterligare fem remissinstanser anslutit sig. Trettioåtta
remissinstanser åter har förordat, att huvudmännen för rättshjälpsverksamheten
(landstingen) erhåller full frihet att välja mellan anstaltssystem
och jämtlandssystem. Bland dessa remissinstanser märkes Göta hovrätt,
statskontoret, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län samt svenska landstingsförbundet. Ytterligare fyra remissinstanser
— bland dem länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län
— förordar att vid valet av organisationsform stor hänsyn tages till huvudmännens
önskemål.
Kommitténs förslag om statsbidrag med 60 % till landstingen och 40 %
till städer utom landsting har mött gensaga från statskontoret, som ej kan
finna att de nuvarande bidragen skulle vara otillräckliga. Svenska landstingsförbundet
och fyra andra remissinstanser finner de föreslagna bidragen till
landstingen tilltagna i underkant men påyrkar dock icke nu någon höjning.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län jämte sex andra remissinstanser
förordar däremot en allmän höjning av statsbidragen. Förslaget
att bidrag skulle utgå med skilda procenttal till landsting och till städer
utom landsting har mött gensaga från överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
Malmöhus län, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Hälsingborg,
Norrköpings stads rättshjälpsanstalt samt svenska stadsförbundet.
Departementschefen.
Under nutida samhällsförhållanden ställes den enskilde ej sällan inför
situationer som han ej förmår bemästra utan juridiskt biträde. Så är naturligtvis
i främsta rummet fallet, om han av någon anledning har att utföra
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
talan i rättegång. Men även då det icke är fråga om process kan lian ha behov
av sakkunnig hjälp i rättsliga angelägenheter. Särskilt ofta gör sig sådant
behov gällande på familjerättens område, t. ex. då det gäller att komma till
rätta med skilda spörsmål i samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Juridiskt
bistånd är vidare ofta nödvändigt vid upprättandet av olika legala
handlingar såsom testamenten, bouppteckningar och arvskiften. Vid hyresoch
anställningsförhållanden och vid avbetalningsköp uppkommer ej sällan
problem, som för sin lösning kräver juridisk insikt. Även på förvaltningsoch
socialrättens område kan rättshjälp behövas. I alla dessa situationer
riskerar den, som ej förmår själv bekosta juridiskt biträde, att lida rättsförlust,
om han ej erhåller rättshjälp genom det allmännas försorg. Genom
institutet fri rättegång har man velat förebygga, att någon på grund av medellöshet
skall behöva gå miste om möjligheten att tillvarataga sina intressen
inför rätta. Principen om allas likhet inför lagen fordrar emellertid, att den
mindre bemedlade äger möjlighet att erhålla rättshjälp även då det gäller
utomprocessuella frågor. Det måste betecknas som en social angelägenhet
av stor vikt att effektiva anordningar för meddelande av fri utomprocessuell
rättshjälp överallt står till buds för mindre bemedlade.
I vårt land bedrives för närvarande verksamhet för meddelande av sådan
hjälp huvudsakligen genom landstingens och de landstingsfria städernas försorg.
Verksamheten är icke obligatorisk utan helt beroende av huvudmännens
initiativ. Statsmakterna har inskränkt sig till att uppmuntra verksamheten
genom att lämna bidrag till kostnaderna. Bidragen har emellertid varit
relativt knappt tillmätta och har för övrigt icke utgått i samtliga fall. Trots
detta bedrives rättshjälpsverksamhet numera i de flesta delar av landet. På
åtskilliga håll har dock verksamheten ännu icke den omfattning som skulle
vara önskvärd.
Med hänsyn till angelägenheten av att en effektiv och i övrigt ändamålsenlig
rättshjälpsorganisation finns inrättad överallt i landet, talar enligt min
mening goda skäl för den av rättshjälpskommittén framförda tanken att
upptaga rättshjälpsverksamheten till närmare reglering i lag, därvid skyldighet
skulle åläggas landstingen och städerna utom landsting att svara för
verksamheten. Emellertid är det tveksamt om tiden ännu är inne att genomföra
en sådan lagstiftning.
Vid en reglering av verksamheten i lag bör man enligt min mening icke
underlåta att taga ställning till frågan om valet av organisationsform. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen tillämpas i vårt land för närvarande
i huvudsak två olika system för meddelande av fri utomprocessuell
rättshjälp, nämligen anstaltssystemet, innebärande att verksamheten ombesörj
es genom särskild för ändamalet inrättad anstalt, och det s. k. jämtlandssystemet,
enligt vilket rättshjälpen meddelas på landstingets bekostnad
av privatpraktiserande advokater. I den offentliga debatten har framförts
skilda åsikter rörande fördelarna och nackdelarna av dessa två system. Även
inom rättshjälpskommittén har yppats olika meningar i denna fråga. Kommittén
har visserligen varit enig om att de båda systemen borde på visst
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
sätt kombineras. Majoriteten har emellertid därvid velat ge anstaltssystemet
ett visst företräde, medan åter två reservanter uttalat starka sympatier för
jämtlandssystemet. Bland remissinstanserna har meningarna likaså varit
starkt delade.
Vad som främst talar för anstaltssystemet är den avsevärt större omfattning
rättshjälpsverksamheten erhållit vid anstalterna än i de landstingsområden,
där jämtlandssystemet tillämpas. Vid en jämförelse mellan de två
organisationsformerna bör man emellertid hålla i minnet, att jämtlandssystemet
ännu är förhållandevis nytt och hittills icke fått arbeta under samma
yttre betingelser som anstaltssystemet. De landsting, som tillämpar förstnämnda
system, har sålunda i allmänhet uppställt villkor för rätten att
komma i åtnjutande av hjälp, som är betydligt strängare än de vid anstalterna
tillämpade. I de landstingsområden, där en maximigräns i inkomsthänseende
gäller, kan sålunda endast personer med en årsinkomst, som är
ungefär 2 000 kronor lägre än motsvarande vid anstalterna tillämpade inkomstgräns,
erhålla rättshjälp. Den omständigheten, att vid jämtlandssystemet
i dess nuvarande utformning summan av de till advokaterna utgående ersättningarna
icke får överstiga ett av landstinget beviljat årligt anslag, måste
även menligt påverka verksamhetens omfattning. De påtalade förhållandena
torde åtminstone delvis kunna förklaras därav, att endast tre av de sjutton
landsting, som för närvarande tillämpar jämtlandssystem, erhåller statsbidrag
för verksamheten. Till det anförda kommer, att den enligt jämtlandssystemet
bedrivna verksamheten för närvarande är behäftad med vissa
brister, vilka synes kunna undanröjas med relativt enkla medel. Sålunda
har annonsering och annat tillkännagivande av den fria rättshjälpen icke
alltid skett i erforderlig utsträckning, varför de hjälp behövande understundom
ej känner till de möjligheter till rättshjälp som står till buds. Verksamheten
har vidare hämmats av att de privata advokatbyråerna i motsats
till anstalterna i allmänhet icke hållit mottagningar efter den vanliga arbetstidens
slut.
Med hänsyn till det anförda är det tydligt att en fullt rättvisande jämförelse
mellan de två organisationsformerna icke är möjlig i nuvarande läge.
Även om jag nu är närmast benägen att anse, att en organisation i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag skulle innefatta
den lyckligaste lösningen av problemet, finner jag därför och i betraktande
även av de starkt delade meningar, som kommit till uttryck bland remissinstanserna,
tiden ännu icke vara mogen för en lagstiftning i ämnet.
Ett ytterligare skäl att icke nu tillgripa lagstiftning är, att en översyn ur
rationaliseringssynpunkt av gällande statsbidragsbestämmelser pågår genom
allmänna statsbidragsutredningen. Utredningen har den 1 december 1952
avgivit principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner, vari
förordats att ett antal speciella sådana bidrag skulle ersättas med ett allmänt
statsbidrag. Därest utredningen vid sitt fortsatta ställningstagande skulle
komma att föreslå en motsvarande reform för sekundärkommunernas del,
torde spörsmålet om statsbidrag till rättshjälpsverksamheten komma i ett
förändrat läge.
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 106.
2
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 106.
Om sålunda frågan om en lagstiftning i ämnet tills vidare skjutes åt sidan,
synes det med hänsyn till verksamhetens stora sociala betydelse angeläget
att, i avbidan på frågans återupptagande, genom ökad statsbidragstilldelning
underlätta för landstingen och städerna utom landsting att vidmakthålla och
intensifiera den frivilligt bedrivna rättshjälpsverksamheten. Redan verksamhetens
karaktär synes för övrigt, med nu tillämpade principer för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, i och för sig motivera en väsentlig
höjning av de utgående statsbidragen. Man bör vidare eftersträva att likställa
de båda organisationsformerna, så att en mera rättvisande jämförelse
dem emellan blir möjlig. Statsbidrag bör sålunda tills vidare utgå efter samma
grunder till landsting, vilka tillämpar jämtlandssystem, som till landsting,
vilka inrättat rättshjälpsanstalt för sitt område. Anledning synes, i
varje fall i nuvarande läge, icke förekomma att — såsom rättshjälpskommittén
föreslagit — låta städerna få lägre bidrag än landstingen.
Jag vill därför förorda, att statsbidrag för rättshjälpsanstalter tills vidare
skall utgå med hälften av årliga nettoutgifterna för anstaltens verksamhet
dock med avdrag, liksom för närvarande, för lokal- och inventariekostnader.
Landsting, som bedriver rättshjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet
— och därmed bör i förevar ande hänseende jämställas den å Gotland
tillämpade organisationsformen — bör erhålla bidrag med hälften av den
årliga kostnad, som landstinget jämlikt det med advokaterna slutna avtalet
vidkänts för verksamheten. Med några lokal- och inventariekostnader torde
man här icke behöva räkna. Blivande anslag å statsbudgeten torde böra bestämmas
så, att de utfästa statsbidragen kan utgå utan reducering.
Jag förutsätter härvid att landstingen och städerna utom landsting begagnar
den möjlighet den ökade statsbidragstilldelningen erbjuder till att
upprusta och intensifiera rättshjälpsverksamheten, där så kan anses påkallat.
Särskilt inom de landstingsområden, där jämtlandssystemet tilllämpas,
är behovet av reformer i detta hänseende stort. Såsom särskilt angeläget
framstår det att landstingen höjer de alltför låga inkomstgränser,
som nu mångenstädes uppställts för rätten att anlita verksamheten och
som utesluter en stor del av det hjälpbehövande klientelet från möjligheten
att erhålla rättshjälp. Det synes också önskvärt, att landstingen omprövar
den hittills tillämpade principen att de till advokaterna utgående ersättningarna
icke får tillsammantagna överstiga visst av landstinget bestämt
belopp. Erforderlig annonsering bör vidare äga rum och, där så kan anses
lämpligt, kvällsmottagningar anordnas.
Det är givetvis vanskligt att på förhand uppskatta storleken av de anslagsbehov
som den ökade statsbidragstilldelningen kommer att medföra för statsverket.
Nettokostnaderna för de tolv icke-statliga rättshjälpsanstalternas
verksamhet under år 1952 uppgick — med avdrag för lokal- och inventariekostnaderna
— sammanlagt till omkring 1 237 000 kronor. Under antagande
av oförändrade kostnader skulle statsbidrag komma att utgå för anstalterna
med tillhopa 618 500 kronor per år. Vad beträffar jämtlandssystemet synes
man — då säkra utgångspunkter för en beräkning icke kan erhållas — i
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
11
likhet med kommittén böra räkna med en kostnad av 40 kronor per ärende
och fyra ärenden årligen per 1 000 personer av befolkningsunderlaget. Härtill
kommer fasta kostnader, i genomsnitt 3 000 kronor per landstingsområde
och år. För Gotlands läns landstingsområde torde kunna räknas med en
total årskostnad av 10 000 kronor. Med dessa utgångspunkter kan sammanlagda
årliga kostnaden för de landsting, som tillämpar jämtlandssystem —•
Gotlands läns landsting därunder inbegripet — beräknas till 645 000 kronor
och statsbidraget till 322 500 kronor. Totala beloppet av statsbidragen skulle
således komma att uppgå till 941 000 kronor per år. Därest verksamhet för
meddelande av utomprocessuell rättshjälp skulle upptagas i Gävleborgs läns
landstingsområde och i Gävle stad, där sådan verksamhet för närvarande
icke bedrives, torde man ha att räkna med en ytterligare kostnad för statsverket
av omkring 25 000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att anslaget
för understöd till utomprocessuell rättshjälp för budgetåret 1953/54 upptagits
till 200 000 kronor. För bestridande av kostnaderna för Tornedalens
rättshjälpsanstalt skulle liksom för närvarande ett särskilt anslag utgå.
En intensifiering av rättshjälpsverksamheten i enlighet med det anförda
kan icke gärna komma till stånd förrän från och med 1954 års ingång. Höjning
av statsbidragen synes ej böra ske för tiden dessförinnan. Då statsbidragen
förutsättes liksom hittills utgå i efterskott — de utanordnas regelmässigt
på hösten året efter det som avses med bidragen — kommer höjningen
icke att påverka statsverkets anslagsbehov förr än för budgetåret
1955/56. För att erforderliga förberedelser må kunna vidtagas för upprustning
av verksamheten bör emellertid landstingen och städerna utom landsting
redan under innevarande år erhålla besked om vilka statsbidrag de kan
påräkna för år 1954.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att godkänna de av mig här förut förordade grunderna för
tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Georg Dahlin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till dm utomprocessuella rättshjälpsverksamhe a1 i texten
- SU 1953:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuclla rättshjålpsverksamheten. s. 13 i texten