Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m

1953-02-27 · 38 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:113, Angående anslag för budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering

m. m.; given Stockholms slott den 27 februari

1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen äskas för budgetåret 1953/54 till Lantbruksnämnderna:

Kostnader för planeringskommittéer ett förslagsanslag av 250 000 kronor,

till Bidrag till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag av 15 000 000

kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag

av 4 000 000 kronor. Vidare begäres riksdagens medgivande till att

under samma budgetår må beviljas statsbidrag från sistnämnda anslag å

tillhopa högst 3 000 000 kronor och lån från statens avdikningslånefond å

tillhopa högst 4 000 000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar i och tillägg

till kungörelsen nr 342/1948, avseende bestämmelserna om dels bidrag och

lån till yttre rationalisering, dels säkerhet för garantilån och dels dröjsmålsränta

å avskrivningslån. Slutligen anmäles vissa ansökningar. I anledning

av dessa förordas bland annat, att till kostnaderna för syneförrättning rörande

reglering av Övre och Nedre Olandsån skall beviljas ytterligare 45 940

kronor från avdikningsanslaget, att delägare i Tämnarens sänkningsföretag

år 1946 må beviljas lånegaranti jämlikt nyssnämnda kungörelse, varvid

viss eftergift må göras från kravet på säkerhet, samt att medel skall ställas

till förfogande ur arbetarsmåbrukslånefonden för förhöjning av lån till ett

antal låntagare i Torps kommun.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 113.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, frågor rörande anslag

till bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 8, 129 och 135) har Kungl. Maj:t

på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1953/54 beräkna till Lantbruksnämnderna: Kostnader

för planeringskommittéer ett förslagsanslag av 250 000 kronor, till Bidrag

till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag av 16 000 000

kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag

av 4 000 000 kronor.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor och därmed sammanhängande

spörsmål. Härvid kommer jag att behandla följande framställningar,

alla gjorda av lantbruksstyrelsen.

1) Skrivelse den 27 augusti 1952 med äskanden för budgetåret 1953/54,

såvitt angår nyssnämnda anslag ävensom statens avdikningslånefond. Med

anledning av skrivelsen har utlåtanden avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

samt, på grund av vad sistnämnda ämbetsverk anfört, av

styrelsen själv.

2) Skrivelse den 27 augusti 1952 angående bemyndigande att från och

med innevarande budgetår, i den mån från avdikningsanslaget med stöd

av kungörelsen nr 431/1939 beviljade bidrag indrages, överskrida den för

budgetåret fastställda bidragsramen med motsvarande belopp. Yttrande över

framställningen har avgivits av riksräkenskapsverket.

3) Skrivelse den 6 december 1952 angående viss höjning av dagarvodet

till sådan ledamot av planeringskommitté, som ej tillhör lantbruksnämnd.

4) Skrivelse den 15 april 1952 angående ytterligare bidrag med 45 940

kronor till kostnaderna för syneförrättning rörande reglering av övre och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

3

Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala län. över framställningen har

utlåtanden avgivits av statskontoret och lantbruksstyrelsen.

5) Skrivelse den 6 februari 1953 angående beviljande av statlig kreditgaranti

till delägare i Tämnarens sänkningsföretag år 1946.

Därjämte torde jag här få upptaga tre den 2 november 1948, den 11

oktober 1949 och den 29 december 1952 gjorda framställningar av kommunalnämnden

i Torps kommun, Västernorrlands län, om lånemedel för beviljande

av förhöjda lån till vissa arbetarsmåbrukslåntagare. I detta ärende

har utlåtanden avgivits av riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen samt

lantbruksnämnden i länet.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för de olika framställningarna

och de däröver avgivna yttrandena.

II. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret

1953/54 och yttrandena däröver.

Gällande bestämmelser m. m. Under anslagsrubriken Bidrag till jordbrukets

rationalisering har för innevarande budgetår anvisats ett reservationsanslag

av 15 000 000 kronor. Av detta belopp jämte en beräknad odisponerad

behållning å 2 000 000 kronor har avsetts 2 500 000 kronor för bidrag

till yttre rationalisering och 14 500 000 kronor för bidrag till inre rationalisering.

I sistnämnda belopp inbegripes 250 000 kronor för bidrag till byggande

av odlingsvägar i Norrland och Dalarna samt 10 000 kronor till länsstyrelsernas

kostnader för syneförrättningar enligt 7 § lagen den 30 juni

1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer har upptagits

ett förslagsanslag av 250 000 kronor för löpande budgetår. Från anslaget

utgår dagarvoden samt rese- och traktamentsersättningar till ledamöterna

av planeringskommitté in. fl. Härvid gäller, bland annat, att sådan

ledamot av dylik kommitté, som icke tillhör lantbruksnämnd, skall äga

uppbära — förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner — dagarvode

med 8 kronor för sammanträdesdag eller för arbetsdag, som han därutöver

ägnar åt uppdraget.

Vad härefter angår förslagsanslaget till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag

har detta för löpande budgetår uppförts med 4 000 000 kronor.

Enligt beslut av 1952 års riksdag må under budgetåret 1952/53 beviljas

statsbidrag från anslaget med tillhopa 3 000 000 kronor.

I övrigt torde beträffande bestämmelserna för anslagens användning få

hänvisas till statsliggaren s. 806, 740 respektive 810.

Vidare må här återgivas följande sammanställning angående medelsanvisningen

och belastningen under de senaste budgetåren å förevarande tre

anslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl.

Maj:ts proposition nr

113.

Bidrag till jord-

Budgetår

Anslag

Nettoutgift

Reservation

vid budget- årets utgång

Odisponerad

behållnig vid

budgetårets

utgång

brukets rationa- lisering .......

1950 51

11 500 000

6 394 2841

35 233 680

9 790 000

1951/52

9 500 000

8 294 3201

36 439 359

5 210 160

1952 53

15 000 000

Kostnader för pla-

neringskommit- téer..........

1950 51

400 000

217 617

1951/52

250 000

143 570

1952/53

250 000

Statens avdik-

ningsanslag ...

1950/51

4 000 0002

4 390 9853

1951/52

4 000 0002

3 437 0003

1952/53

4 000 000*

Till slut må nämnas, att gällande villkor för lån från statens avdikningslånefond

återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 432), ändrad genom

kungörelserna nr 348/1945, 185/1948, 343/1948 och 415/1951. Jämlikt riksdagens

beslut har det högsta belopp, vartill lån ur fonden årligen fått beviljas,

för vart och ett av budgetåren 1939/40—1941/42 uppgått till 2 800 000

kronor. Därefter har utlåningens storlek bestämts för ett vart av budgetåren

1942/43—1944/45 till högst 3 000 000 kronor, för budgetåren 1945/46—

1947/48 till högst respektive 3 500 000, 3 300 000 och 4 000 000 kronor, för

vartdera budgetåret 1948/49 och 1949/50 till högst 3 500 000 kronor samt för

vartdera budgetåret 1950/51, 1951/52 och 1952/53 till högst 4 000 000 kronor.

Yrkanden. Lantbruksstyrelsen hemställer

1. att med anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering skall sammanslås

de nuvarande förslagsanslagen Lantbruksnämnderna: Kostnader för

planeringskommittéer (statsliggaren s. 740) och Grundförbättringar: Statens

avdikningsanslag (statsliggaren s. 810),

2. att anslaget skall ges karaktären av förslagsanslag ävensom att i anslutning

härtill den gräns, inom vilken bidrag för de olika ändamålen, som

avses skola främjas genom anslaget, bestämmes på så sätt att för varje budgetår

fastställes en total bidragsram, angivande det belopp till vilket bidrag

må beviljas under budgetåret och uppdelad på de olika ändamålen med visst

maximibelopp för varje grupp,

1 Beloppen avser utbetalade bidrag. De beviljade bidragen uppgick under budgetåren 1950/51

och 1951/52 till 14 707 000 respektive 14 079,840 kronor.

2 Högsta medgivna bidragsumman uppgick under budgetåren 1950/51—1952/53 till respektive

4 000 000, 3 000 0U0 och 3 000000 kronor.

8 Utbetalade belopp.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

5

3. att den totala bidragsramen för budgetåret 1953/54 skall fastställas till

21 000 000 kronor, av vilket belopp 2 500 000 kronor avses för bidrag till yttre

rationalisering, därav högst 250 000 kronor för utredningar till ledning

för jordbrukets rationalisering, 14 500 000 kronor för bidrag till inre rationalisering,

däri inbegripet 10 000 kronor för bestridande av kostnader för

de syneförrättningar som omförmäles i 7 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)

om uppsikt å jordbruk, samt 4 000 000 kronor för verksamhet enligt föreskrifterna

i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för

statsbidrag från statens avdikningsanslag, med rätt för Kungl. Maj :t att om

förhållandena ger anledning därtill, medge jämkning i denna fördelning,

4. att bemyndigande skall lämnas att, i den mån för nyss angivna ändamål

beviljade bidrag under budgetåret indrages, med motsvarande belopp

överskrida de för samma budgetår fastställda bidragsramarna samt

5. att anslaget för budgetåret 1953/54 skall upptagas med ett belopp av

16 000 000 kronor.

6. Lantbruksstyrelsens anslagsäskanden innefattar vidare framställningar

om vissa ändringar i och tillägg till kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342)

angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.,

avseende

a) bestämmelserna om bidrag och lån till yttre rationalisering,

b) bestämmelserna om säkerhet för garantilån,

c) bestämmelserna om säkerhet för avskrivningslån samt

d) bestämmelsen om dröjsmålsränta å avskrivningslån.

7. Slutligen hemställer lantbruksstyrelsen om medgivande, att under budgetåret

1953/54 må beviljas lån från statens avdikningslånefond å tillhopa

högst 4 000 000 kronor.

Motiv. 1. Beträffande förslaget att i rationaliseringsanslaget inarbeta anslaget

till Kostnader för planeringskommittéer erinrar lantbruksstyrelsen

om att den översiktliga planeringsverksamheten enligt riksdagens uttalande

(jordbruksutsk. utlåtande nr 1/1952 s. 9) i fortsättningen i huvudsak skall

bedrivas endast i den omfattning, som påkallas av mera aktuella rationaliseringsbehov.

Vidare anför lantbruksstyrelsen, bland annat, att verksamheten

enligt styrelsens mening huvudsakligen bör inriktas på specialutredningar,

inventering och kartläggning av rådande förhållanden samt medverkan

genom utredningar och som företrädare för landsbygds- och jordbruksintressen

vid översiktlig planering enligt byggnadslagen. En på så sätt begränsad

verksamhet bör bedrivas i enkla organisationsformer, som anpassas

med hänsyn till uppgifternas skiftande art och omfattning. Styrelsen anser,

att det bör bedömas från fall till fall, om planeringskommitté bör tillsättas

eller om arbetet smidigare kan bedrivas i annan form. Översiktliga inventeringar

och utredningar av nyss antydd karaktär avses att utgöra underlag

för individualplaneringar. Dessa verksamhetsgrenar, som båda har samma

syfte, nämligen att vara till ledning för rationaliseringen, griper i flera fall

in i varandra. Det är därför styrelsens mening, att de såvitt möjligt bör be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

drivas efter enhetliga administrativa regler och att kostnaderna för båda

bör bestridas från ett och samma anslag.

I fråga om sammanslagningen av statens avdikningsanslag med anslaget

till bidrag till jordbrukets rationalisering framhålles, att den torrläggningsverksamhet,

som bedrives med stöd av bidrag ur avdikningsanslaget, utgör

ett led i den rationaliseringsverksamhet, som i övrigt understödes med bidrag

från rationaliseringsanslaget. Genom de år 1951 vidtagna ändringarna

i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

har möjligheter skapats att understödja vissa torrläggningsföretag

med bidrag jämväl från sistnämnda anslag. Gränsen mellan ifrågavarande

två verksamhetsgrenar är stundom flytande. Med hänsyn härtill synes lämpligt,

att avdikningsanslaget ingår som en delpost i anslaget till bidrag till

jordbrukets rationalisering. Då någon ändring i grunderna för den hittillsvarande

verksamheten med bidrag ur avdikningsanslaget icke ifrågasättes,

torde det vara lämpligast alt, om budgettekniska hinder icke föreligger, för

ifrågavarande delpost bibehålies benämningen Statens avdikningsanslag.

2. Rationaliseringsanslaget har hittills haft karaktären av reservationsanslag.

Samtidigt har emellertid för varje budgetår bestämts en ram, inom vilken

beslut om bidrag fått meddelas. Då ofta ganska avsevärd tid förflyter

mellan den tid, då bidrag beviljas, och tiden för utbetalningen, har detta

medfört att å anslaget efter hand uppstått en avsevärd reservation, vilken

representerar skillnaden mellan beviljade och utbetalade bidrag. Enligt lantbruksstyrelsens

mening kan det emellertid ej anses lyckligt med ett sådant

system, som innebär, att anslaget ständigt kommer att vara belastat med betydande

reservationer, vilka måhända kan uppgå till belopp motsvarande

bidragsbeviljningen under flera år men ej är disponibla lör den löpande bidragsverksamheten.

Styrelsen erinrar om det system, som hittills tillämpats

beträffande bidrag ur avdikningsanslaget. Detta innebär, att för varje budgetår

liksom i fråga om rationaliseringsanslaget fastställts ett högsta sammanlagt

belopp, till vilket bidrag under året fått beviljas. Själva anslaget, som

fått förslagsanslags karaktär, har emellertid beräknats till ett belopp, motsvarande

vad som kunnat antagas komma att utbetalas under budgetåret på

grund av bidragsbeslut under samma och tidigare år. Den senare konstruktionen

synes enligt styrelsen vara att föredraga framför den, som hittills tilllämpats

i fråga om rationaliseringsanslaget.

3. Beträffande den för bidrag till yttre rationalisering

föreslagna kostnadsramen anför lantbruksstyrelsen att för vartdera budgetåret

1950/51 och 1951/52 fått disponeras 2 500 000 kronor för ändamålet. Av

dessa belopp har endast omkring 556 000 respektive 632 000 kronor tagits i

anspråk. Även under budgetåren dessförinnan har de för ändamålet anvisade

medlen endast till en del förbrukats. Skälen därtill är att söka dels i omständigheter,

som medfört, att verksamheten för den yttre rationaliseringen

hittills varit av mindre omfattning än man ursprungligen räknat med, dels

i omständigheter, som medfört, att kostnaderna för den yttre rationalisering,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i 13.

7

som genomförts, blivit lägre än väntat. Vad angår omfattningen av den verksamhet,

som hittills bedrivits, framhåller styrelsen huvudsakligen följande.

Det är svårt att siffermässigt ange den verksamhet för yttre rationalisering,

som hittills bedrivits. Antalet av lantbruksnämnderna handlagda ärenden

rörande tillstånd enligt jordförvärvslagen till förvärv av mark i kompletteringssyfte

utgör sålunda ej i och för sig någon mätare på omfattningen

av nämndernas verksamhet i detta hänseende. Ej heller kan man av storleken

av de bidrag, som utbetalats för yttre rationalisering, draga några

direkta slutsatser rörande antalet fall, där nämnderna medverkat till yttre

rationalisering. Lika litet ger antalet förköpsfall eller expropriationsfall någon

säker vägledning. En något klarare bild ger väl siffrorna rörande nämndernas

förvärv av jord för rationaliseringsändamål. Det bör emellertid ihågkommas,

att nämnderna av naturliga skäl i första hand strävar efter att genomföra

planerade kompletteringar så, att man undviker att lantbruksnämnden

inträder som köpare av marken. Det torde emellertid vara otvivelaktigt,

att lantbruksnämndernas verksamhet för yttre rationalisering hittills knappast

givit resultat av den omfattning, som man räknade med åren 1947 och

1948 vid uppdragandet av riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten och

vid genomförandet av omorganisationen. En av anledningarna härtill torde

vara, att verksamheten under de första åren i viss mån bedrivits såsom försök.

Vidare har de konjunkturer och den osäkerhet om den framtida utvecklingen

av penningvärdet, som rått under senare år, medfört en viss obenägenhet

hos jordägare att avhända sig realvärden i jordbruks- och skogsfastighet.

Detta har medfört, att möjligheterna att förvärva tillskotts jord

för kompletteringsändamål blivit mer begränsade än vad som eljest torde

ha blivit fallet. Vidare har konjunkturerna medfört, att prisläget blivit sådant,

att innehavarna av jordbruk, som varit i behov av komplettering, ej

sällan avstått från att använda de kompletteringsmöjligheter, som kan ha

yppat sig. Slutligen vill styrelsen peka på den begränsande faktor, som den

knappa personaltillgången hos nämnderna utgör.

Beträffande de faktorer, som medfört att kostnaderna för den yttre rationaliseringsverksamhet,

som ägt rum, blivit relativt låga, anför lantbruksstyrclsen

bland annat följande.

Erfarenheterna har visat, att kompletteringar i ett förhållandevis stort antal

fall kunnat genomföras utan att s. k. värdeutjämningsbidrag behövt utgå.

Härjämte är att märka, att kostnaderna för nämndernas verksamhet under

den tid, som nu gått, i viss utsträckning kommer till synes först längre fram.

Eftersom de förluster å jordfonden, vilka skall täckas från anslaget till

yttre rationalisering, regelmässigt icke regleras förrän en i kompletteringssyfte

förvärvad fastighet i sin helhet försålts, har nämligen avskrivningarna

för detta ändamål hittills haft en tämligen begränsad omfattning. Slutligen

erinras, dels att förbrukningen av medel för individualplanering och liknande

åtgärder kunnat hållas nere genom att lantmätarna i stor utsträckning

utfört sådana uppdrag utan att ersättning därför debiterats lantbruksnämnderna,

dels att möjligheterna för nämnderna att lämna bidrag till rationaliseringsåtgärder

i samband med oinarrondering ända till det sistförflutna

budgetåret varit mycket begränsade.

I fråga om medelsbehovet för den yttre rationaliseringen under nästa budgetår

framhåller lantbruksstyrelsen angelägenheten av att takten i verksamheten

ökas. Trots den knappa personaltillgången torde även förutsätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ningar finnas för en intensifiering på detta område. Därest de av lantbruksstyrelsen

framlagda förslagen rörande utvidgat statligt stöd vid bland annat

omarrond er ingår (jfr punkt 6 a) bifalles, torde vidare lantbruksnämndernas

möjligheter att få till stånd och med bidragsgivning medverka vid fastighetsregleringar

förbättras. En avsevärd ökning av denna verksamhet torde därför

kunna förväntas, vilket medför ökat medelsbehov. Då nämndernas förvärv

av fastigheter för rationaliseringsändamål under de gångna budgetåren

ökat starkt, torde vidare avskrivning av förluster komma att erfordras i

ökad grad. Styrelsen framhåller slutligen, att en snabb, effektiv och lämplig

form för yttre rationalisering i vissa fall har visat sig vara, att lantbruksnämnd

förvärvar vissa eller samtliga fastigheter i ett omregleringsområde

och efter ny indelning med åtföljande investering för iståndsättningsåtgärder

säljer desamma. I sådant fall kan kostnader, till vilka eljest bidrag skulle ha

ifrågakommit, få kvarstå hos lantbruksnämnden och följaktligen behöva avskrivas

som förlust med medel från förevarande anslag. Med hänsyn till

samtliga nu nämnda omständigheter anser sig styrelsen böra föreslå, att för

yttre rationalisering anvisas 2 500 000 kronor samt att därav högst 250 000

kronor må användas för sådana översiktliga utredningar, som berörts i det

föregående (punkt 1).

Av det för nästa budgetår för bidrag till inre rationalisering

beräknade beloppet å 14 500 000 kronor hänför sig 500 000 kronor till nyodling,

1 500 000 kronor till betesförbättring, 3 000 000 kronor till stenröjningar,

3 000 000 kronor till täckdikning och torrläggning, 1 000 000 kronor

till övrig jordförbättring och vägar, cirka 5 500 000 kronor till ekonomibyggnader

och andra fasta anläggningar samt 10 000 kronor för bestridande av

kostnader för syneförrättningar enligt 7 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)

om uppsikt å jordbruk. Till stöd för framställningen anför lantbruksstyrelsen

bland annat.

Under budgetåret 1951/52 har statsbidrag till inre rationalisering beviljats

för cirka 13 500 000 kronor, varav till nyodling 600 000 kronor, till betesförbättringar

1 200 000 kronor, till stenröjning 3 000 000 kronor, till täckdikning

och dikning 4 400 000 kronor, till jordkörning och ägovägar m. in.

200 000 kronor och till ekonomibyggnader m. m. 4 100 000 kronor. Stöd till

nyodlingsverksamhet bör enligt styrelsen i stort sett endast utgå till nyodlingar,

som avser komplettering av ofullständiga jordbruk, arronderingsförbättring

eller ersättningsodlingar vid betesreglering. Bland annat till följd

av denna begränsning har medelsåtgången nedgått från tidigare cirka

2 000 000 kronor till 600 000 kronor. Bidragen till betesförbättringar har

nedgått från cirka 2 200 000 till 1 200 000 kronor. Då det är särskilt angeläget

att betesverksamheten främjas bör bidragsramen emellertid bibehållas.

Bidragstilldelningen till stenröjningar har varit tämligen oförändrad i jämförelse

med tidigare år. Möjligen kan en viss minskning förutses. I fråga om

dikningsverksamheten (inklusive täckdikning) har bidragen ökat avsevärt

eller från 1 200 000 kronor till 4 400 000 kronor, bland annat genom att en

del äldre bidragsframställningar till torrläggningsföretag kunnat överlämnas

från styrelsen till nämnderna. Det synes önskvärt, att dikningsverksamheten

kraftigt främjas även i fortsättningen. Medelsåtgången till bidrag till

vägar har hittills varit ringa, beroende på snävt begränsade bidragsmöjlig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

heter. Om de nya bestämmelser, som föreslagits på området, antages av riksdagen,

torde kunna förutses en betydande ökning av anspråken på bidrag.

Åtgången av medel till bidrag till ekonomibyggnader m. in. har nedgått från

4 900 000 till 4 100 000 kronor, beroende på att jordbrukarna dels ofta varit

obenägna att igångsätta företag under den ovisshet, som berott på utav snabba

prisstegringar kullkastade kalkyler, dels också i vissa fall velat avvakta

införandet av föreslagna fördelaktigare bidragsregler. Med anledning av att

maximibidraget till ekonomibyggnader på en och samma brukningsdel höjts

(kung. nr 322/1952) från 5 000 till 7 000 kronor samt på grund av ökade

arbets- och materialkostnader väntar lantbruksstyrelsen väsentligt stegrade

anspråk på medel för ändamålet.

Lantbruksstyrelsens framställning rörande bidrag från statens

avdikningsanslag innebär, utöver fastställandet av en till 4 000 000

kronor höjd bidragsram, att inom denna ram skall, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,

få disponeras ett från 20 000 kronor till 40 000 kronor höjt

belopp för bidrag till vissa undersökningar rörande äldre torrläggningsföretag

samt för åtgärder ägnade att gagna torrläggningsverksamheten i dess

helhet. Dessutom föreslås, att inom den medgivna bidragsramen skall, lika

ledes efter Kungl. Maj :ts bestämmande, få utgå erforderliga medel till bestridande

av kostnaderna för den pågående utredningen rörande torrläggning

av vissa marker vid Hjälmaren och i Kvismaredalen. I övrigt anför

lantbruksstyrelsen i huvudsak följande rörande den beräknade bidragsramen

för torrläggningsverksamheten.

Under budgetaret 1951/52 har bidrag beviljats till 428 torrläggningsföretag

med sammanlagt 2 999 762 kronor, varav 262 840 kronor såsom ytterligare

bidrag till 85 företag för täckande av uppkomna merkostnader. Vid ingången

av innevarande budgetar fanns hos lantbruksstyrelsen inneliggande

ansökningar om bidrag till cirka 900 torrläggningsföretag, representerande

ett bidragsbelopp å sammanlagt cirka 9 500 000 kronor, varav i runt tal

1 000 000 kronor till ytterligare bidrag. Med hänsyn till inträffade prisstegr

in gar torde emellertid bidragsbeloppet till ifrågavarande företag böra höjas

till cirka 10 500 000 kronor. Under innevarande budgetår beräknas nya ansökningar

inkomma om bidrag till ett sammanlagt belopp av cirka 3 000 000

kronor. Då den för budgetaret medgivna bidragstilldelningen uppgår til!

samma belopp, kan således ansökningar motsvarande ett bidragsbelopp

av 10 500 000 kronor väntas bli överförda till budgetåret 1953/54. Under förutsättning

att efterfrågan a bidrag blir oförändrad, skulle därför under sistnämnda

budgetår omkring 13 500 000 kronor erfordras för att förefintligt

och påräknat bidragsbehov skulle kunna helt tillgodoses. Styrelsen har emellertid

i annat sammanhang (se under punkt 4 i det följande) hemställt om

bemyndigande från och med innevarande budgetår att, i den mån beviljade

bidrag indrages, få överskrida den för budgetåret fastställda bidragsramen

med motsvarande belopp. Vid bifall till denna framställning beräknas medel

i viss utsträckning genom indragningsbeslut bli disponibla för bidi-agstilldelning

under nästkommande budgetår.

4. Skälen för lantbruksstyrelsens förslag under denna punkt har närmare

utvecklats i styrelsens särskilda framställning den 27 augusti 1952 beträfiande

indragna bidrag från avdikningsanslaget. Där anförda skäl äger nämligen

enligt styrelsens mening samma giltighet beträffande övriga bidrag,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

som skulle komma att utlämnas från rationaliseringsanslaget såsom förslagsanslag.

I nämnda skrivelse erinrar lantbruksstyreisen till en början om att styrelsen

i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att väntetiden vid behandlingen

av ansökningar om bidrag till torrläggningsföretag nedbringas till

den minsta möjliga, om verksamheten skall kunna fortskrida på önskvärt

sätt. Styrelsen har för detta ändamål, bland annat, i den utsträckning som

varit möjlig överfört hos styrelsen inneliggande ansökningar till lantbruksnämnderna

för tilldelning av bidrag ur rationaliseringsanslaget. Styrelsen

hänvisar vidare till sina i det föregående (punkterna 1 och 3) atergivna framställningar,

vari hemställts dels om ett sammanförande av torrläggningsanslaget

och rationaliseringsanslaget till ett gemensamt anslag i syfte att

skapa ytterligare möjligheter att för torrläggningsverksamheten använda

eventuellt uppkommande behållning å rationaliseringsanslaget, dels om en

ökning av anslaget till torrläggningsverksamheten. Härjämte framstår emellertid

som ett förstahandsönskemål, att möjlighet öppnas att effektivt utnyttja

den bidragsram, som anvisas för varje budgetår. Eftersom man måste

räkna med att för närvarande en ej oväsentlig del av de företag, till vilka

bidrag beviljas, icke kommer till utförande, ligger bidragsverksamheten ett

gott stycke under den nivå, som den av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda

bidragsramen syftar till. Detta missförhållande samt vissa andra

med bidragsindragningen förenade olägenheter synes åtminstone delvis kunna

avhjälpas på så sätt, att den för varje budgetår fastställda bidragsramen

får överskridas med belopp motsvarande under året indragna bidrag. En

dylik anordning medför den fördelen, att styrelsen skulle i större utsträckning

än hittills kunna inrikta sig på att indraga bidrag till sådana företag,

som sannolikt ej kommer till utförande, och använda de medel, som därigenom

blir disponibla, till att understödja aktuella företag. Styrelsen anmärker

i detta sammanhang att den omständigheten, att bidrag till ett visst

företag återkallas, självfallet ej skulle betaga intressenterna i företaget möjligheten

att åter ansöka om statsbidrag, därest utförandet av företaget av någon

anledning senare åter skulle bli aktuellt. Vidare påpekas, att en anordning

liknande den, styrelsen nu föreslagit, redan tillämpas i fråga om vissa

skogsvårdsanslag. Kungl. Maj :t erhöll sålunda bemyndigande av 1949 års

riksdag (IX ht s. 242—247 ) att medgiva, att den bidragssumma, som stod

till förfogande för beviljande av bidrag från statens skogsförbättringsanslag,

finge överskridas med belopp motsvarande viss behållning å äldre skogsvårdsanslag,

som blivit disponibel genom att beloppen ej tagits i anspråk för

de åtgärder, till vilka de beviljats. Angående indragningen av bidrag samt

vissa därmed sammanhängande förhållanden anför lantbruksstyreisen i övrigt

huvudsakligen följande.

Under en följd av år har ansökningarna om bidrag väsentligt överstigit

de medel, som stått till förfogande. Detta har medfört, att efter hand en

betydande balans av ansökningar uppkommit och att avsevärd tid förflutit

från det företaget planerats och bidrag sökts, till dess bidrag kunnat beviljas.

På grund härav har företagen i många fall hunnit bli mer eller mindre

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

inaktuella, då bidraget beviljats eller har i vart fall sakägarnas intresse för

företaget minskats, vilket varit en väsentligt bidragande orsak till att företag,

till vilka bidrag beviljats, icke utförts inom föreskriven tid. Styrelsen

bär sålunda under budgetåren 1949/50—1951/52 beslutat om indragning av

bidrag'' i sammanlagt omkring 500 fall, motsvarande ett bidragsbelopp av

omkring 1 800 000 kronor, vilket motsvarar 16 procent av den sammanlagda

bidragsramen för sagda tre år. Trots att indragningarna sålunda gällt betydande

belopp, har styrelsen likväl varit ganska försiktig vid indragning av

bidrag. Innan styrelsen vidtagit en sådan åtgärd, har alltid möjligheterna

först prövats att medgiva anstånd eller förlänga förut beviljat anstånd med

företagets utförande. Det har icke varit ovanligt, att dylikt anstånd medgivits

ända upp till fem gånger för ett och samma företag. Anledningen till

denna försiktighet är främst att söka dels i den stora balans av bidragsansökningar,

som förelegat och som medfört, att ett företag i regel icke kunnat

påräkna bidrag förrän omkring tre år förflutit från det ansökningen

inkommit till styrelsen, dels i det förhållandet att belopp, som indragits,

ej fått disponeras ånyo. Har bidrag indragits men företaget därefter likväl

fullföljts, har nämligen nytt bidrag måst beviljas ur det löpande budgetårets

bidragsram. De balanserade bidragsansökningarna vid ingången av budgetåret

1953/54 beräknas motsvara ett bidragsbelopp av cirka 10 500 000 kronor.

Det är under nu angivna förhållanden naturligt, att styrelsen även i

många fall, där det tett sig mindre sannolikt, att företaget skulle komma till

utförande, hellre beviljat anstånd än indragit bidraget. Detta har emellertid

i sin tur medfört ej oväsentliga olägenheter. Delvis är dessa förknippade

med att under den långa uppskovstiden förändringar ofta inträtt i äganderättsförhållandena,

att giltighetstiden för borgensförbindelser, som utfärdats

till säkerhet för företagens genomförande, måst förlängas m. in. Härtill kommer

att man, därest företagen sent omsider utförts, i regel haft synnerligen

inaktuella kostnadsberäkningar för företagen. Detta har dels medfört, att

styrelsen fått mottaga ett stort antal ansökningar om ytterligare bidrag på

grund av kostnadsstegringar, dels varit otillfredsställande för företagens

delägare, eftersom kostnadsstegringarna ofta avsevärt rubbat de förutsättningar,

under vilka företagen planlagts.

5. Såsom framgår av det förut anförda utgjorde de sammanlagda nettoutgifterna

från förevarande tre anslag under budgetåren 1950/51 och 1951/

52 11 002 886 respektive 11 797 778 kronor. Beräknas motsvarande stegring

även för innevarande och därefter kommande budgetår, skulle nettoutgiften

från det sammanförda anslaget för budgetåret 1953/54 kunna uppskattas

till i runt tal 14 000 000 kronor. Emellertid torde den kassamässiga reservation,

som vid innevarande budgetårs utgång kan föreligga på rationaliseringsanslaget,

genom beslut av Kungl. Maj :t böra överföras till budgetutjämningsfonden.

Med hänsyn härtill kan anslagsbehovet beräknas bli

större än 14 000 000 kronor, dock sannolikt ej större än 16 000 000 kronor.

6 a. Lantbruksstyrelsens förslag under denna punkt avser att stimulera

till omarrondering i syfte att åstadkomma bättre indelning för rationellt

jordbruk. Förslaget berör alltså icke bestämmelserna för fristående storleksrationalisering.

För att ge möjlighet att i vissa fall vidga rationaliseringsverksamheten

till att även avse främjande av omarrondering av bärkraftiga

jordbruk föreslås sålunda ett tillägg till 6 § rationaliseringskungörelsen (nr

342/1948) av innehåll, att lantbruksorganisationen har att, utöver vad som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 113.

nu är stadgat, verka för omarrondering, som erfordras för att ernå rationella

brukningsförhållanden. 1 syfte att förenkla reglerna för bestämmande

av storleken å bidrag till omarrondering föreslås vidare ett tillägg till 9 §

nyssnämnda kungörelse av innehåll, att vid fastighetsreglering i syfte att

åstadkomma bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk statsbidrag

må utgå för av fastighetsregleringen påkallade åtgärder avseende jord och

fasta anläggningar. Bidraget föreslås till normalt högst 50 procent av kostnaderna,

d. v. s. till samma procentsats, som gäller för av lantmäteristyrelsen

beviljade bidrag till åtgärder i samband med laga skifte eller ägoutbyte.

1 likhet med vad som nu gäller bör möjlighet tinnas att medgiva bidrag till

högre belopp, då så prövas skäligt med hänsyn till särskilda omständigheter.

1 anslutning till ändringen i 9 § rationaliseringskungörelsen bör även en

mindre jämkning vidtagas i 8 §, så att möjlighet öppnas att vid sådana fastighetsregleringsåtgärder,

som nyss berörts, lämna lånegaranti för kostnaderna

i den mån dessa ej täckes av statsbidrag. Till stöd för sina förslag

under denna punkt anför lantbruksstyrelsen inledningsvis i huvudsak följande.

Vid omarrondering framträder ekonomiska problem och finansieringssvårigheter

av speciell art, vilka motiverar statligt stöd. Bestämmelserna i

rationaliseringskungörelsen är emellertid icke väl lämpade för denna i praktiken

betydelsefulla del av rationalisering,sverksamheten. Det är därför av

vikt, att de anpassas till de i praktiken förekommande problemställningarna.

Alldeles särskilt gäller detta, då bidrag ur olika anslag och med principiellt

olika konstruktioner skall beviljas till en och samma åtgärd. Vid omarrondering

genom laga skifte och ägoutbyte kan bidrag till sådana åtgärder som

utflyttning, väganläggning och odling beviljas av lantmäteristyrelsen enligta

andra principer och ur annat anslag. Dessa principer, som är utformade

för arronderingsskiften (kung. nr 295/1928), är i vissa avseenden något

liberalare än de, som gäller enligt rationaliseringskungörelsen. Det förekommer

sålunda icke någon behovsprövning och ej heller någon begränsning till

vissa storleksgrupper. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör bidragsmöjligheterna

vid en omarrondering i rationaliseringssyfte såvitt möjligt vara

desamma, oberoende av om fastighetsregleringen sker genom laga skifte

eller i annan formell ordning och om bidragen beviljas av den ena eller andra

myndigheten. En genomgripande omarbetning av bidragsreglerna är givetvis

ofrånkomlig i samband med den blivande revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,

men det torde nu vara möjligt att — utan att rubba den

grundläggande konstruktionen av rationaliseringsbidragen — införa vissa

tillägg och ändringar, varigenom i tillämpningen likformighet med förekommande

lantmäteribidrag i det väsentliga kan åstadkommas och förenklad

handläggning av bidragsärendena uppnås.

Angående förslaget att vidga rationaliseringsverksamheten till att även

avse främjande av omarrondering av bärkraftiga jordbruk anför lantbruksstyrelsen

bland annat.

Verksamheten för yttre rationalisering är för närvarande i stort sett begränsad

till att främja rationalisering av icke bärkraftiga jordbruk. Beträffande

omarrondering föreligger emellertid enligt styrelsens mening skäl för

en viss utvidgning. Det måste nämligen vara av så framträdande allmänt intresse,

att ägosplittring och olämplig skiftesutformning samt därav följande

brukningssvårigheter och onödigt stor förbrukning av arbetskraft undanrö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jes genom omarrondering, att staten bör aktivt medverka härtill även beträffande

sådana jordbruk, som med hänsyn till arealen skulle hänföras till bärkraf

tiga jordbruk. Såsom tidigare antytts sker detta i sådana fall då statligt

stöd ges av lantmäteristyrelsen i form av utflyttnings-, väganläggnings- och

odlingsbidrag utan behovsprovnmg eller arealbegränsning. Enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning är det emellertid befogat och jämväl i god överensstammelse

med de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten,

att aven normerna för lantbruksorganisalionens verksamhet och för statligt

stöd enligt rationahseringskungörelsen justeras så, att bidrag och lånegaranti

kan ges till främjande av omarrondering även av fullständiga jordbruk,

itetta innebar givetvis icke någon egentlig omorientering av lantbruksorganisationens

verksamhet. Denna verksamhet måste liksom hittills i huvudsak

vara inriktad pa rationalisering av ofullständiga jordbruk. Justeringen skulle

emellertid ge möjlighet för lantbruksorganisalionen att i viss utsträckning

medverka till att skapa förbättrade förhållanden även för sådana bondejordbruk,

som visserligen rent arealmässigt är att anse som fullständiga men där

en avsevärd och välbehövlig förbättring av brukningsförhållandena kan vinnas

genom omarronderingsåtgärder.

Till stöd för förslaget att förenkla reglerna för bestämmande av storleken

å bidrag till omarrondering anföres i huvudsak följande.

Vid en genomgripande fastighetsreglering uppnås förbättringarna i brukningshänseende

i allmänhet först sedan iståndsättningsåtgärder av skiftande

slag genomförts såsom revision av vägnät och ledningsnät,1 flyttning av gårdsplatser,

komplettering och förbättring av byggnader, igenläggning av öppna

diken, borttagande av gärdesgårdar och stenmurar, kompletteringsodlingar

m. in., alltså i stort sett åtgärder, som nu hänföres till inre rationalisering.

Dessa anläggningar utgör stommen för en brukningsekonomiskt förbättrad

fastighetsindelning och måste genomföras på ett tidigt stadium för att den

yttre rationaliseringen skall få verklig effekt. Det kan emellertid mången

gang vara svårt för intressenterna att finansiera dem och även stundom te

sig äventyrligt att på en gång göra så betydande investeringar. Det är därför

lämpligt att, om man vill främja yttre rationalisering, ge stimulans därtill

aven i form av statligt stöd till dylika iståndsättningsåtgärder beträffande

jord och anläggningar. Så sker för övrigt nu i de fall,''då lantmäteristyrelsen

beviljar bidrag till utflyttning, väganläggning eller odling vid laga skifte

och agoutbyte. Vissa möjligheter till statligt stöd för iståndsättningsålgärder

i sammanhang med fastighetsreglering finnes också genom bestämmelserna

i rationahseringskungörelsen. Praktiska svårigheter uppstår emellertid

till foljd av att bidragssystemen vid yttre och inre rationalisering är uppbyggda

med två principiellt helt olika konstruktioner, vilka också avsevärt

avviker från lantmäteribidragen. Man måste nämligen nu, om fasta anläggningar

skall ersättas av nya eller flyttade dylika på annan plats, i bidragshänseende

skilja emellan beräknade kostnader för anläggningar, som med

hänsyn till olika faktorer kan anses tekniskt eller ekonomiskt likvärdiga

med de befintliga äldre anläggningarna (»kostnader för lika standard») samt

beräknade merkostnader för de nyanläggningar, som avses skola utföras

(»kostnader för standardförbättring»). Dessa''kostnader utgör tillsammans

de beräknade totala kostnaderna iör de avsedda nyanläggningarna. Det ligger

emellertid i sakens natur, att det i praktiken ofta för att ej säga i regel är

svårt eller rent av omöjligt att göra en exakt eller tillförlitlig uppdelning av

kostnaderna på »lika standard» och »standardförbättring». Bidrag till yttre

rationalisering kan i princip endast utgå till kostnader hänförliga till »lika

standard». Statligt stöd till »standardförbättring» kan därutöver utgå i form

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

av bidrag till inre rationalisering under vissa förutsättningar (behovsprövning,

arealgräns). Till en och samma åtgärd kan bidrag sålunda komma

att beviljas i delposter efter skiljaktiga regler. Enligt lantbruksstyrelsens

mening är det av sådant intresse för det allmänna, att erforderliga fastighets^

regleringar kommer till stånd, att man till iståndsättning av jord och anläggningar

vid fastighetsreglering borde kunna i viss omfattning ge statligt

stöd även till standardförbättring utan hinder av de begränsningar, som ar

föreskrivna beträffande bidrag till inre rationalisering. Oavsett frågan om

bidragen till standardförbättring anser styrelsen del vidare önskvärt, att man

uppnår en förenkling av bidragsgivningen till omläggningsåtgarder vid fastighetsreglering.

Med nuvarande ordning kan nämligen bidrag enligt 9 §

rationaliseringskungörelsen till utförande av fasta anläggningar icke beviljas

direkt till den, som utför anläggningen. En förutsättning för att bidrag skall

kunna utgå är nämligen för närvarande, att möjlighet finns att konstruera

detsamma såsom ett värdeutjämningsbidrag vid inköp av mark. Om en jordbrukare

i samband med en omarrondering skall överlåta sm gårdsplats till

en annan deltagare i omarronderingsprojektet och flytta till annan plats,

kan sålunda bidrag enligt 9 § rationaliseringskungörelsen komma ifraga, om

han för den mark, han överlåter, kan betinga sig ett sådant pris av tilltrada

ren, att detta jämväl kan anses innefatta likvid för de avstådda byggnaderna

samt ersättning för utflyttningskostnaden in. in. Rån han ej få ut ett sa hogt

pris, exempelvis på grund av att marken i fortsättningen avses skola anvandas

som jordbruksjord och byggnaderna därför ej har något större varde tor

tillträdaren, kan bidrag enligt nyssnämnda författningsrum icke utga Ej

heller kan bidrag utgå vid en omarrondering, som medför, att en jordbrukare

flyttar sin gårdsplats till ett annat på hans egen fastighet beläget område.

Det kan vidare anmärkas, att det bidragsförfarande, som enligt det nyss anförda

i vissa fall kan tillämpas vid fastighetsregleringar, vilka beror ett flertal

fastigheter och avser mera genomgripande utbyten av ägor, blir sa komplicerat

att det i praktiken oftast blir oanvändbart. Detta visar sig redan

vid utflyttningar och i än högre grad vid gemensamma anläggningar exempelvis

i fråga om vägar. Förfarandet måste även te sig svårförståeligt tor

sakägarna. Det vore i stället ägnat att medföra avsevärda förenklingar och

därtill med hänsyn till bidragens syfte följdriktigt, om bidragen tmge utga

direkt till sådana åtgärder, som här berörts, såsom bidrag till yttre rationalisering.

(i b. Förslaget under denna punkt innebär, att i 18 § rationaliseringskungörelsen

skall införas en bestämmelse rörande garanti för lån till yttre rationalisering

av i huvudsak motsvarande innehåll som 24 § 4 mom. jordbruksegnahemskungörelsen

i dess lydelse enligt kungörelsen den 6 maj 1949

(nr 191), jämlikt vilket författningsrum möjlighet finns att utan säkerhet

bevilja garanti för interimistiskt lån till förvärv av jordbruk. Till stöd för

ifrågavarande förslag anföres i huvudsak följande.

Enligt 8 § rationaliseringskungörelsen kan garanti beviljas för lån till förvärv

av mark för rationaliseringsändamål. För att kunna finansiera köpet

av tillskotts jorden är sökanden vanligen i omedelbart behov av kontanta

medel men är ofta i den situationen att icke genast kunna lämna inteckning

till säkerhet för ett lån. Särskilt är så fallet, då det för överlåtelse avsedda

området utgöres av ägovidd, som ännu icke avstyckats och dariör icke kan

intecknas och av sökanden användas som kreditobjekt. Om sökandens egen

fastighet är belastad med inteckningsgäld i sådan utsträckning, att tullgod

inteckningssäkerhet för lånet icke kan lämnas i denna fastighet, kan svang
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

heter uppstå för sökanden att genomföra köpet. I dylikt fall bör lantbruksnämnderna

äga möjlighet att utan säkerhet eller mot säkerhet, som kreditmässigt

icke kan anses fullt tillfredsställande, bevilja garanti för ett interimistiskt

lån till sökanden. Dylikt lån bör lämnas för tid, intill dess sökanden

efter sammanläggning av tillskottsjorden och den av honom förut ägda

fastigheten kan lämna godtagbar inteckningssäkerhet i den genom sammanläggningen

bildade fastigheten. Bestämmelse härom bör införas i 18 §.

6 c. Under denna punkt föreslås en sådan ändring av 27 § rationaliseringskungörelsen,

att kravet på säkerhet för avskrivningslån må kunna

eftergivas, om lånebeloppet ej överstiger 3 000 kronor eller, beträffande lån

å högre belopp, om det på grund av sökandens ekonomiska ställning erbjuder

svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet samt lantbruksnämnden

finner sannolikt, att sökanden även därförutan skall uppfylla villkoren

för lånet. Härom anföres följande.

Avskrivningslån utlämnas i syfte att stimulera till åtgärder för yttre och

inre rationalisering. I princip skall säkerhet ställas för dessa lån, men då

lånen som regel icke skall återbetalas utan normalt skall avskrivas efter viss

tid, har beträffande ifrågavarande lån icke uppställts samma krav på säkerheten

som i fråga om amorteringslån. Om uppehållandet av kravet på säkerhet

skulle medföra svårigheter för låntagaren, och ett avstående av kravet

anses kunna ske utan risk för att avskrivningslånet missbrukas, får sålunda

avskrivningslån utlämnas mot säkerhet, som ej kreditmässigt kan anses fullt

tillfredsställande, eller utan säkerhet. Då lånet ej överstiger 1 000 kronor

får kravet på säkerhet regelmässigt eftergivas. Redan med hänsyn till den

förändring i penningvärdet, som inträtt efter det sistnämnda gräns fastställdes,

synes en höjning av gränsen motiverad. En sådan höjning är enligt styrelsens

uppfattning även påkallad av andra skäl. En utvidgning av möjligheterna

att utlämna avskrivningslån utan säkerhet skulle nämligen innebära

en avsevärd förenkling av låneverksamheten och bespara såväl lantbruksnämnderna

som lånesökandena kostnader. Vidare är att märka, att sådant

missbruk av avskrivningslån, som föranlett uppsägning, hittills förekommit

i mycket liten utsträckning. En höjning av gränsen behöver därför

ej befaras medföra, att riskerna vid långivningen ökas i någon mera väsentlig

mån. Enligt styrelsens mening kan gränsen med hänsyn till nu anförda

förhållanden lämpligen dragas vid ett lånebelopp av 3 000 kronor.

(i d. Enligt 32 § rationaliseringskungörelsen skall, då avskrivningslån

återbetalas, å det belopp, låntagaren är skyldig återgälda, erläggas dröjsmålsränta

från dagen för utlämnandet av lånet till dess betalning sker. Skyldigheten

att erlägga dröjsmålsränta från dagen för lånets utlämnande kan

emellertid i vissa fall innebära en oskäligt hård påföljd för den betalningsskyldige.

Om den omständighet, som utgjort uppsägningsanledning, inträffat

lång tid efter det lånet utbetalats, kan nämligen dröjsmålsräntan uppgå

till avsevärt belopp. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande stadgande ändras

så, att det skall ankomma på lantbruksnämnden att vid beslut om uppsägning

av avskrivningslån i varje särskilt fall pröva, om dröjsmålsränta skall

utgå från dagen för lånets utlämnande.

7. Lantbruksstyrelsen anför under denna punkt, att från statens avdikningslånefond

under budgetåret 1951/52 beviljats lån till 159 företag med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

sammanlagt 2 572 460 kronor. Vid utgången av samma budgetår innelåg hos

styrelsen ansökningar om lån från fonden representerande ett av lantbiuksnämnderna

tillstyrkt lånebelopp av sammanlagt omkring 8 500 000 kronor.

Detta belopp bör enligt styrelsen på grund av inträffade prisstegringar uppräknas

till 9 500 000 kronor. Hänsyn har därvid även tagits till eventuellt inkommande

ansökningar om ytterligare lån för merkostnader, som kan uppkomma

vid utförandet av tidigare med statsmedel understödda torrläggningsföretag.

Under innevarande budgetår beräknas inkomma ansökningar

om lån till ett sammanlagt belopp av 3 500 000 kronor.

Enligt styrelsen bör det belopp, som ärligen må utlånas från avdikningslånefonden,

i huvudsak bestämmas så, att erforderliga lån kan beviljas de

företag, som tilldelas bidrag i enlighet med bestämmelserna angående statens

avdikningsanslag. I anledning av de nyligen införda bestämmelserna om behovsprövning

vid ifrågavarande bidragsverksamhet torde man dock böra

räkna med att fonden i viss utsträckning även kommer att utnyttjas för icke

bidragsberättigade. Styrelsen erinrar vidare om att den för budgetåret 1953/

54 föreslagit en sammanlagd bidragstilldelning till ifrågavarande slag av

företag med 4 000 000 kronor (se under punkt 3). Å andra sidan har medelsåtgången

under budgetåret 1951/52 stannat vid ett belopp av omkring

2 600 000 kronor. Styrelsen anser, att det sammanlagda belopp, intill vilket

lån från avdikningslånefonden må beviljas under budgetåret 1953/54, bör

bestämmas till 4 000 000 kronor.

Vad beträffar utbetalningarna från fonden under budgetåret 1952/53 kan

desamma enligt styrelsen beräknas komma att uppgå till högst 4 000 000 kronor.

Fondens behållning vid ingången av innevarande budgetår utgjorde omkring

3 350 000 kronor. Härtill kommer kapitalåterbäring under samma budgetår

med omkring 2 500 000 kronor. Vid ingången av budgetåret 1953/54

kan därför fondens behållning uppskattas till omkring 1 850 000 kronor.

Om återbäringen under budgetåret 1953/54 uppskattas till 2 500 000 kronor,

kan sålunda under sistnämnda budgetår för utbetalning av lån disponeras

ett belopp av omkring 4 350 000 kronor. Då detta torde täcka utbetalningsbehovet,

anser styrelsen, att fonden icke behöver erhålla något kapitaltillskott

för nästa budgetår.

Yttranden. Statskontoret anför i utlåtande den 3 november 1952, att ett

sammanförande av anslaget till kostnader för planeringskommittéer med rationaliseringsanslaget

skulle medföra bristande överskådlighet i fråga om

utgifterna för de olika med anslagen avsedda ändamålen. Med hansyn härtill

bör framställningen i denna del icke föranleda någon åtgärd. Vad gäller

förslaget, att avdikningsanslaget skall upptagas såsom en särskild delpost

under rationaliseringsanslaget, erinrar statskontoret om att en dylik ordning

förordats redan i ämbetsverkets utlåtande den 28 december 1950 angående

decentralisering av beslutanderätten i fråga om bidrag och lån till

torrläggningsverksamheten. Den bidragsgivning, som äger rum med anlitande

av rationaliseringsanslaget, är av sådan natur, att detta anslag allt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jämt bör ha formen av reservationsanslag. De olägenheter, som uppges vara

förknippade med de för närvarande betydande reservationsanhopningarna

å anslaget, skulle enligt statskontorets mening i viss utsträckning kunna

elimineras genom en utrensning av sådana företag, som tillerkänts bidrag

från anslaget men av en eller annan anledning ej beräknas komma att lyfta

dessa. Därest anslaget skulle få karaktären av förslagsanslag, bör dock bidragsgivningen

hållas inom av statsmakterna fastställd ram. Något bemyndigande

att den för visst budgetår fastställda bidragsramen skulle få överskridas

med belopp motsvarande summan av tidigare beviljade bidrag, som

återkallats under budgetåret, bör i sådant fall ej ifrågakomma. Denna anordning

innebär nämligen, att förslagsanslaget i viss mån skulle disponeras

enligt grunder, som gäller beträffande användningen av reservationsanslag.

Anslagsberäkningarna avseende bidrag till yttre och inre rationalisering

undandrager sig väsentligen statskontorets bedöminande. Statskontoret utgår

från att ej heller för budgetåret 1953/54 förutsättningar föreligger för ett

tillmötesgående av förslaget om ökning av bidragstilldelningen från avdikningsanslaget.

Icke heller är statskontoret berett tillstyrka uppräkningen av

det från samma anslag utgående beloppet å 20 000 kronor, som skall disponeras

för bidrag till vissa undersökningar rörande äldre torrläggningsföretag

in. m.

De föreslagna ändringarna av och tilläggen till bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen

synes innebära ett frångående av de riktlinjer för verksamheten,

vilka fastställdes av statsmakterna år 1948. Statskontoret måste

därför för sin del bestämt motsätta sig bifall till förslagen, helst som den

pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen väntas medföra en

genomgripande omarbetning av bidragsreglerna. Erinras må vidare, att vissa

i framställningen berörda frågor jämväl torde bli upptagna till prövning

av 1951 års utredning rörande frågan om behovet av åtgärder för förstärkning

av ofullständiga jordbruk med skog m. in.

I remissutlåtanden den 19 november 1952 förklarar sig riksräkenskapsverket

anse, att rationaliseringsanslaget fortfarande bör anvisas såsom reservationsanslag.

Ämbetsverket förutsätter därvid, att medelsanvisningen i

fortsättningen skall avpassas så, att å anslaget redovisade reservationer icke

i stöire utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade anslagsmedel.

Vid bestämmandet av anslaget för budgetåret 1953/54 bör därför såsom

medelstillgång för de statsbidrag, som skall beviljas under detta år, räknas

alla icke disponerade medel samt sådana redan disponerade medel, vilka på

grund av avskrivning av företag kan tagas i anspråk för andra företag. Nu

liksom framgent bör eftersträvas, att icke längre aktuella företag så snabbt

som möjligt avskrivas eller utrensas. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt

anför riksräkenskapsverket följande.

Även vid årligen återkommande medelsanvisningar för fortlöpande verksamhet

användes som regel den i allmänhet förekommande typen av reservationsanslag,

när utgifterna anses böra av riksdagen begränsas genom

kostnadsmaximering samt man på grund av verksamhetens natur niåste

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 113.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

räkna med att eu avsevärd tid skall förflyta mellan den anslagsförvaltande

myndighetens dispositionsbeslut och utgifternas betalning ävensom att betalningen

på grund härav ofta kommer att äga rum efter riksstatsårets utgång.

Genom användningen av nämnda anslagsform vinnes att anslaget,

samtidigt som det anger omfattningen av den utav riksdagen medgivna medelsdispositionen,

innefattar anvisning av medel för alla utbetalningar, som

föranledes av denna medelsdisposition.

Om medelsdispositionen på detta sätt äger rum under riksstatsåret eller

om endast mindre förskjutningar mellan olika budgetår i avseende å medelsdispositionen

förekommer, kan användningen av reservationsanslag

knappast anses innebära något verkligt avsteg från principen, att riksstaten

skall utgöra en hushållningsplan för det budgetår, för vilket den fastställes.

Uppkomsten av anslagsreservationer blir då en engångsföreteelse, som föranledes

av att viss tid alltid förflyter mellan dispositionsbeslut och utbetalning.

Det synes saknas anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer,

sedan de väl en gång uppkommit, skall i mera betydande grad medföra

differenser mellan beräkningarna å riksstaten och det kassamässiga

utfallet av dessa beräkningar, därest medelsanvisningen anpassas så, alt reservationerna

icke i större utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade

anslagsmedel.

Å andra sidan måste det ur finanspolitiska synpunkter anses önskvärt,

att av riksdagen beslutade utgifter så långt det låter sig göra omedelbart i

sin helhet regleras genom anslag å riksstaten. Därigenom blir det också lättare

att överblicka den reella budgetutvecklingen. Man kan till och med gå

ett steg längre och säga, att en av de viktigaste av de till grund för vår

budgetordning liggande principerna är den s. k. täckningsregeln, vilken innebär,

att varje riksdag i princip bör anvisa medel för hela den av dess beslut

betingade utgiften. Betydelsefullt är också, att budgetkontrollen underlättas

genom att riksdagens utgiftsmaximering framgår direkt av riksstaten.

Riksräkenskapsverket anser sig sålunda icke kunna tillstyrka lantbruksstyrelsens

förslag, att riksdagen för varje budgetår skall fastställa en ram,

utöver vilken statsbidrag ej får beviljas, samt å riksstaten under ett förslagsanslag

anvisa medel till så stort belopp, som kan beräknas motsvara

de faktiska utbetalningarna under budgetåret på grund av bidragsbeslut under

detta och tidigare år. Beträffande statens avdikningsanslag och i ytterligare

ett eller annat enstaka fall tillämpas visserligen anordningen med

särskilda vid sidan av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden, vilka täckes

med anslag å driftbudgeten först i den mån utnyttjandet av bemyndigandena

föranleder utbetalningar. Av särskilda skäl gäller detsamma även

beträffande vissa anslag till materielanskaffning under fjärde huvudtiteln,

därvid man likväl ansett sig icke böra gå så långt som till att anvisa dessa

anslag såsom förslagsanslag i stället för såsom reservationsanslag. En utsträckt

tillämpning av denna anordning har emellertid med hänsyn till de

svårigheter att överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen,

som anordningen för med sig, avstyrkts av riksräkenskapsverket vid ett

tidigare tillfälle, nämligen i fråga om anslaget till bidrag till anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp. Vederbörande myndighets framställning

i ämnet lämnades också på denna grund utan bifall av statsmakterna (prop.

1/1950, VI ht., s. 47—51).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

Mera vägande skäl för en avvikelse från de i allmänhet tillämpade principerna

kan enligt riksräkenskapsverkets mening ej anses föreligga i fråga

om rationaliseringsanslaget. Snarare förefaller det vara så, att den av lantbruksstyrelsen

föreslagna omläggningen även för styrelsens egen del medför

vissa olägenheter, därest den icke i enlighet med styrelsens förslag kombineras

med ett medgivande att överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen

med belopp, motsvarande under året indragna bidrag, som beviljats

under tidigare år. Genom ett sådant medgivande kommer emellertid

utövandet av en effektiv budgetkontroll att ytterligare försvåras. Riksräkenskapsverket

ställer sig därför ännu mera betänksamt till den sålunda

föreslagna utbyggnaden av anordningen med särskilda vid sidan av riksstaten

fastställda bidragsramar än till denna anordning utan en sådan utbyggnad.

Såsom förebild kan ej heller åberopas det beträffande statens skogstörbättringsanslag

lämnade medgivandet att överskrida av riksdagen fastställd

bidragsram med belopp, motsvarande till budgetutjämningsfonden

inlevererad odisponerad behållning å tvenne äldre skogsvårdsanslag, eftersom

detta medgivande endast haft karaktären av en tillfällig övergångsanordning.

Riksräkenskapsverket uttalar härefter, att om rationaliseringsanslaget

fortfarande anvisas såsom reservationsanslag av den i allmänhet förekommande

typen, det ej torde kunna komma i fråga att med detta anslag sammanföra

statens avdikningsanslag. Härom anföres följande.

Vid en sådan sammanslagning skulle det bli nödvändigt att belasta ett

enda ars nksstat med anvisning av medel för att täcka alla tidigare beviljade

men ännu ej utbetalade bidrag från avdikningsanslaget. Även bortsett

härifrån och från att utgiftsspecifikationen i riksstaten skulle försämras, måste

riksräkenskapsverket ställa sig avvisande till lantbruksstyrelsens förslag.

Detta syftar nämligen ytterst till att riksdagen, samtidigt som den fastställer

särskild bidragsram för det med det nuvarande avdikningsanslaget avsedda

andamålet och särskilda bidragsramar för de olika ändamål, som avtsc^

.™ed det »uvarande rationaliseringsanslaget, skulle lämna medgivande

till jämkning av den sålunda beslutade fördelningen. Även om gränsen mellan

den torrläggningsverksamhet, som bedrives med stöd av avdikninosanslaget,

och den torrläggningsverksamhet, som bedrives med stöd av rationaliseringsanslaget,

stundom är svävande, motiverar detta enligt riksräkenskapsverkets

mening dock icke en utgiftsreglering, som skulle "innebära, att

den bidragsram som av riksdagen fastställdes för det med avdikningsanslaget

avsedda ändamålet kunde utnyttjas också för de olika ändamål, som avses

med rationaliseringsanslaget, och tvärtom.

Även förslaget att sammanföra det nuvarande anslaget till kostnader för

planeringskommittéer med rationaliseringsanslaget innebär enligt riksräkenskapsverkets

mening en icke motiverad försämring av utgiftsspecifikationen

i riksstaten. Det avser dessutom ett avsteg från principen, att utgifter

för verksamhet i statens egen regi såvitt möjligt skall hållas åtskilda

från bidrag till icke statlig verksamhet. Med hänsyn härtill avstyrker ämbetsverket

jämväl detta förslag.

Med anledning av vad statskontoret och riksräkenskapsverket sålunda an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

fört har lantbruksstijrelsen den 10 januari 1953 inkommit med en skrivelse

i frågan. Styrelsen framhåller däri till en början, att det framförda förslaget

beträffande rationaliseringsanslaget enligt dess mening icke innebär

något verkligt avsteg från principen, att riksstaten skall utgöra en hushållningsplan

för det budgetår, för vilket den fastställes, och icke heller torde

försvåra en överblick över den reella budgetutvecklingen på något längre

sikt. Under förutsättning att det icke blir några stora och tvära höjningar

eller sänkningar i bidragsramen, kan man nämligen räkna med att utbetalningar

och bidragsram under ett visst budgetår i stort sett kommer att korrespondera.

Att, såsom statskontoret ifrågasatt, eliminera olägenheterna av betydande

reservationsanhopningar genom att avskriva vissa företag finner styrelsen

vara omöjligt och anför härom följande.

Även vid enkla företag är det i regel nödvändigt att medge en tidsfrist

av två år för utförande av företaget. För större företag, exempelvis sådana

torrläggningsföretag, till vilka redan nu bidrag beviljas ur rationaliseringsanslaget,

måste tidsfristen göras avsevärt längre. För dylika företag fastställes

sålunda nu regelmässigt en arbetstid av fem år, och genom anstånd

blir tiden ofta ännu längre. De relativt långa tidsfristerna beror på att man

icke kan förutsätta, att jordbrukarna skall utföra företagen omedelbart efter

det bidrag beviljats. Jordbrukarna måste nämligen anpassa tidpunkten

för utförandet efter tillgången på arbetskraft m. m. Dessa förhållanden gör

att man, om den nuvarande konstruktionen av anslaget bibehålies, måste

räkna med att permanent ha en reservation i form av beviljade men icke utbetalade

bidragsmedel, som sannolikt kommer att minst motsvara summan

av de bidrag, som beviljats under de två senaste åren. Reservationen av beviljade

men icke utbetalade bidrag från rationaliseringsanslaget vid utgången

av budgetåret 1951/52 uppgick exempelvis till cirka 31 000 000 kronor,

under det att bidragsbeviljningen under nämnda budgetår uppgick till omkring

14 700 000 kronor. Olägenheterna av en permanent anslagsreservation

av denna storleksordning måste enligt styrelsens mening avsevärt överstiga

de olägenheter, som enligt riksräkenskapsverket skulle vara förknippade

med den av styrelsen föreslagna omläggningen. För övrigt må framhållas,

att det föreslagna systemet sedan avsevärd tid tillbaka tillämpas i fråga om

avdikningsanslaget "och där, såvitt styrelsen kunnat finna, fungerat tillfredsställande

och ej visat sig medföra några svårigheter att överblicka den

reella budgetutvecklingen.

Vad angår förslaget att sammanföra avdikningsanslaget med rationaliseringsanslaget

framhåller lantbruksstyrelsen, att torrläggningsverksamheten

utgör en integrerande del av verksamheten för inre rationalisering och

att därför något bärande skäl mot att bidragen till torrläggningsverksamheten

helt skall utgå ur rationaliseringsanslaget icke kan anföras. Styrelsen

framhåller härom vidare följande.

Redan nu lämnas i rätt betydande utsträckning bidrag till torrläggningsföretag

ur rationaliseringsanslaget. Det måste också anses föreligga ett

mycket närmare samband mellan den torrläggningsverksamhet, som nu stödes

genom avdikningsanslaget, och den täckdiknings- och torrläggningsverksamhet,

till vilken bidrag utgår ur rationaliseringsanslaget, än mellan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

sistnämnda bidragsverksamhet och bidragsgivningen till ekonomibyggnader.

Dessutom må framhållas, att vid den omläggning av bidragsgivningen, som

företogs genom besluten vid 1947 och 1948 års riksdagar, en ledande synpunkt

var att den statliga verksamheten till stöd för inre rationalisering så

långt möjligt skulle betraktas som en enhet och att lantbruksorganisationen

skulle ha möjlighet att anpassa bidragsgivningen till olika ändamål efter

vad som befanns mest ändamålsenligt. Den förordade sammanslagningen

av de båda anslagen måste därför betraktas allenast såsom ett fullgörande

av en redan godtagen princip.

Lantbruksstyrelsen bemöter härefter de erinringar, som statskontoret och

i iksräkenskapsverket gjort mot styrelsens begäran om bemyndigande att

överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp, motsvarande

under året indragna, tidigare beviljade bidrag. Styrelsen hänvisar

på denna punkt till en början till vad som anförts i dess skrivelse den 27

augusti 1952 om de olägenheter, som är förknippade med att man så länge

nuvaiande system tillämpas är nödsakad att i stor utsträckning bevilja anstånd

för äldre företag (se under punkt 4). Därutöver framhålles, att styrelsen

med sin framställning avsett att skapa möjlighet för att bidragsgivningen

skall kunna effektivt hållas vid den omfattning, som Kungl. Maj :t

och riksdagen avsett. Styrelsen har sålunda ansett sig kunna utgå från att

riksdagen, då den fastställt bidragsram, därmed velat angiva den nivå, på

vilken den effektiva bidragsgivningen skall ligga. Erfarenheterna från torrläggningsverksamheten

visar emellertid, att en del av de företag, som erhållit

bidrag, icke kommer till utförande och att de till dessa företag beviljade

bidragen därför icke tages i ansprak. Betydande belopp undandrages på

detta sätt verksamheten. Sålunda indrogs under budgetåren 1949/50, 1950/

51 och 1951/52 avdikningsbidrag till ett sammanlagt belopp av 1 800 000

kronor, motsvarande 16 % av bidragsgivningen under dessa budgetår. Därvid

är dessutom att märka, att styrelsen av skäl, som angivits i nyssnämnda

skrivelse, under dessa år intog en restriktiv hållning i fråga om indragning

av beviljade bidrag.

Ej heller finner lantbruksstyrelsen de av statskontoret och riksräkenskapsverket

anförda betänkligheterna mot att överföra anslaget till kostnader

för planeringskommittéer till rationaliseringsanslaget bärande. Den

verksamhet, som lantbruksnämnderna bedriver i form av planeringskommittéer,

är nämligen i princip icke av annan karaktär än den planeringsverksamhet,

som nämnderna bedriver i annan ordning, utan är helt att räkna

såsom statlig verksamhet. Ej heller kan någon klar gränsdragning göras

mellan den planering, som sker genom planeringskommittéer, och övrig

planeringsverksamhet. Enligt styrelsens uppfattning torde det därför icke

vara motiverat att anslagsmässigt uppehålla någon skillnad mellan de olika

grenarna av planeringsverksamheten.

Med anledning av att statskontoret avstyrkt de föreslagna ändringarna

och tilläggen i bestämmelserna angående statligt stöd till jordbrukets rationalisering

framhåller styrelsen slutligen, att förslagen ingalunda innebär

något frångående av de tidigare fastställda riktlinjerna för understödsverk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

samheten utan endast smärre, av den praktiska erfarenheten motiverade

jämkningar i syfte att ge nämnderna ökade möjligheter att på ett smidigt

och resultatbringande sätt medverka vid genomförandet av den yttre rationaliseringen.

Därtill kommer, att förslagen tillkommit efter samråd med

representanter för fastighetsbildningssakkunniga och att någon anledning

att avvakta de förslag, som sagda sakkunniga kan komma att framlägga,

ej torde föreligga. Styrelsen anser ej heller, att man har anledning räkna

med att 1951 års utredning rörande frågan om behovet av åtgärder för förstärkning

av ofullständiga jordbruk med skog kan komma att framlägga

förslag, som skulle kunna påverka lämpligheten av de ändringar i bidragsreglerna,

som förordats av styrelsen.

Slutligen har riksräkenskapsverket den 29 januari 1953 avgivit förnyat

utlåtande i ämnet. Utlåtandet utmynnar i att ämbetsverket finner sig fortfarande

böra bestämt avstyrka icke blott förslagen att med rationaliseringsanslaget

sammanföra avdikningsanslaget och anslaget till kostnader för

planeringskommittéer utan även såväl den i fråga om rationaliseringsanslaget

föreslagna omläggningen av ordningen för medelsanvisningen som det i

fråga om statens avdikningsanslag föreslagna medgivandet att överskrida

fastställda bidragsramar.

Till ytterligare utveckling av sin ståndpunkt och till bemötande av lantbruksstyrelsens

invändningar anför riksräkenskapsverket bland annat följande.

Av vad riksräkenskapsverket tidigare anfört framgår att användningen

av reservationsanslag icke behöver vara förenat med några olägenheter. Till

närmare utveckling härav framhölls, att därest vid användningen av reservationsanslag

medelsanvisningen anpassas så att reservationerna icke i större

utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade anslagsmedel, uppkomsten

av reservationer blir en engångsföreteelse samt att det synes saknas

anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer, sedan de väl en

gäng uppkommit, skall i mera betydande grad medföra differenser mellan

beräkningarna i riksstaten och det kassamässiga utfallet av dessa beräkningar.

Att i fråga om anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering en sådan

anpassning av medelsanvisningen är möjlig, framgår även av vad lantbruksstyrelsen

själv i det remitterade utlåtandet anfört om att man, under förutsättning

att det icke blir några stora och tvära höjningar eller sänkningar

i bidragsramen, kan räkna med att utbetalningar och bidragsram under ett

visst budgetår i stort sett kommer alt korrespondera.

Gentemot riksräkenskapsverkets och statskontorets uttalanden om utrensning

av sådana företag, vilka tillerkänts bidrag från rationaliseringsanslaget

men av en eller annan anledning beräknas ej komma att lyfta dessa, har lantbruksstyrelsen

invänt att detta är omöjligt. Enligt riksräkenskapsverket har

styrelsen därvid tydligen utgått från att redan förekomsten i och för sig av

en reservation är förenad med olägenheter. I anledning härav understryker

riksräkenskapsverket, att den omständigheten, att det — på grund av de

långa tidsfrister som måste medges för utförande av de med bidrag från rationaliseringsanslaget

avsedda företagen — blir nödvändigt att fortfarande

år från år å anslaget balansera en avsevärd behållning av disponerade men

icke utbetalade medel, icke medför några olägenheter ur budgetsynpunkt,

när man kan anpassa anslagsanvisningen å riksstaten och dispositionen av

anvisade medel på sätt som nyss angivits. Lantbruksstyrelsens uttalande, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

23

olägenheterna av att permanent ha eu anslagsreservation av den storleksordning

varom här är fråga måste anses avsevärt överstiga de olägenheter,

som enligt vad riksräkenskapsverket framhållit skulle vara förknippade med

den av styrelsen föreslagna omläggningen, är alltså icke hållbart.

Riksräkenskapsverket framhåller vidare, att lanlbruksstyrelsen även synes

ha underskattat de påtalade olägenheterna med den anordning, som föreslagits

av styrelsen. Härom anför riksräkenskapsverket bland annat följande.

Lanlbruksstyrelsen har framhållit, att anordningen icke torde försvåra en

överblick av den reella budgetutvecklingen på något längre sikt samt att motsvarande

anordning beträffande statens avdikningsanslag fungerat tillfredsställande

och ej visat sig medföra några svårigheter i nu berörda hänseende.

Riksräkenskapsverket vill i anledning härav erinra om att i fråga om avdikningsanslaget

under de sistförlutna tio budgetåren i regel förekommit avsevärda

differenser mellan bidragsram och anslag samt ofta ännu större differenser

mellan bidragsram och utbetalningar. Avdikningsanslaget utgör alltså

snarare ett exempel på att det — även i de fall där man ansett sig icke behöva

räkna med en sådan utveckling — lätt blir så, att riksstaten icke kommer att

ge en riktig bild av utgiftsläget, när utgiftsregleringen icke längre i enlighet

med vad i allmänhet tillämpas sker på det sättet, att respektive riksstatsanslag,

samtidigt som det anger omfattningen av den av riksdagen medgivna

medelsdispositionen, innefattar anvisning av medel för alla utbetalningar,

som föranledes av denna medelsdisposition. Ett införande av den anslagstyp,

som avdikningsanslaget representerar, för ytterligare anslag av betydenhet

kan därför medföra en allvarlig försämring av möjligheterna att

överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen. Det måste enbart

med hänsyn härtill anses angeläget, att anordningen med särskilda vid sidan

av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden, vilka täckes med anslag

å driftbudgeten först i den mån utnyttjandet av bemyndigandena föranleder

utbetalningar, tillämpas endast i de fall, där alldeles särskilda skäl talar

härför.

Förslaget att man vid tillämpning av den anordning, som kommer till användning

beträffande statens avdikningsanslag, skall genom medgivande att

överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp

motsvarande under året indragna bidrag, som beviljats under tidigare år,

skapa möjlighet att hålla bidragsgivningen effektivt vid den av statsmakterna

avsedda omfattningen, synes enligt riksräkenskapsverkets mening innefatta

en något verklighetsfrämmande konstruktion. I den mån beviljade

bidrag kommer att indragas, torde nämligen detta i regel ske långt efter det

att bidragen beviljats, och i stort sett samma effekt synes därför kunna

uppnås genom att hänsyn tages till indragna bidrag nästa gång framställning

göres om fastställande av bidragsram. Vid ett sådant förfarande torde

man icke heller behöva bevilja anstånd för äldre företag i icke önskvärd

utsträckning. Mest anmärkningsvärt är emellertid, att genom det föreslagna

medgivandet att överskrida fastställda bidragsramar skapas ett slags reservationer

av disponibla medel, som icke kommer fram i budgetredovisningen.

Slutligen framhåller riksräkenskapsverket beträffande den ifrågasatta

sammanslagningen av anslaget till kostnader för planeringskommittéer med

rationaliseringsanslaget, att det är just därför att förstnämnda anslag avser

helt statlig verksamhet och på grund härav också anvisats i form av ett anslag

för lantbruksnämnderna som riksräkenskapsverket funnit anslaget

icke böra sammanföras med rationaliseringsanslaget, vilket har karaktären

av bidragsanslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

III. Övriga framställningar.

A. Höjning av dagarvodet till verkställande ledamot, av planeringskommitté.

Gällande bestämmelser. Såsom förut angivits gäller för närvarande, bland

annat, att sådan verkställande ledamot av planeringskommitté, som icke

tillhör lantbruksnämnd, skall äga uppbära — förutom ersättning för mistade

avlöningsförmåner i anledning av planeringsuppdrag — dagarvode med

åtta kronor för sammanträdesdag eller för arbetsdag, som han därutöver

ägnar åt uppdraget. Lantbruksnämnd äger dock, efter överenskommelse i

varje särskilt fall, bestämma ersättningen till verkställande ledamot, som

varken är tjänsteman i lantbruksnämnd eller i hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse

eller lantmäteriorganisationen.

Yrkande. I sin förut nämnda skrivelse den 6 december 1952 hemställer

lantbruksstyrelsen, att ifrågavarande dagarvode skall, räknat från och med

den 1 juli 1952 utgå med tio i stället för åtta kronor. Styrelsen erinrar därvid

om att dagarvode till kommittéledamot, som avses i 4 § 1) kommittékungörelsen

den 28 juni 1946, från och med nämnda tidpunkt höjts från

åtta till tio kronor. Då dagarvodet enligt kommittékungörelsen torde ha legat

till grund för bestämmandet av arvodet till ledamot av planeringskommitté,

bör enligt styrelsen sistnämnda arvode höjas i motsvarande mån från

berörda tidpunkt.

B. Ytterligare bidrag till syneförrättning rörande reglering av Övre och

Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala län.

Tidigare beslut. Enligt riksdagens beslut (prop. nr 199/1930) anvisades

är 1930 ett belopp av 60 000 kronor ur statens avdilcningsanslag såsom bidrag

till bestridande av kostnaderna för syneförrättning enligt vattenlagen

för utredning rörande reglering av övre och Nedre Olandsån i Stockholms

och Uppsala län. För slutförande av syneförrättningen samt för erforderlig

geoteknisk utredning anvisades år 1940 (prop. nr 18) ett ytterligare bidrag

från avdikningsanslaget av högst 23 000 kronor. Sammanlagt har alltså för

ändamålet anvisats 83 000 kronor. I de för statsbidragets utgående meddelade

bestämmelserna föreskrevs, bland annat, att gottgörelse till vederbörande

förrättningsman skulle utgå enligt bestämmelserna i gällande lantbruksingenjörstaxa.

Yrkande. Såsom förut nämnts hemställer lantbruksstyrelsen i skrivelse

den 15 april 1952, att till kostnaderna för ifrågavarande syneförrättning

skall anvisas ett ytterligare bidrag av 45 940 kronor från statens avdikningsanslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

25

Motiv. Av lantbruksstyrelsens skrivelse framgår, att uppdraget att handlägga

förrättningen år 1933 anförtroddes åt lantbruksingenjören N. Risberg

i Stockholm. Denne avled emellertid den 24 april 1950. Vid sin död

hade han under omkring 17 år bedrivit undersökningsarbeten rörande företaget.

Av en vid lantbruksstyrelsens framställning fogad redogörelse framgår

vidare, att kostnaderna för förrättningen intill den 1 juli 1950 uppgått till icke

mindre än 128 942 kronor 98 öre. Anledningen till att kostnaderna stigit

till så högt belopp torde enligt lantbruksstyrelsen vara, att förrättningens

slutliga omfattning blivit väsentligt större än vad från början förutsågs. Sålunda

beräknades år 1930, att förrättningen skulle komma att omfatta 7 000

hektar mark och att vattenavloppens sammanlagda längd skulle uppgå till

90 å 100 kilometer. Nu föreliggande undersökningsmaterial omfattar omkring

11 500 hektar mark samt en avloppslängd överstigande 200 kilometer.

Av redogörelsen framgår därjämte, att av de sammanlagda utgifterna ett belopp

av 76 232 kronor 77 öre hänför sig till gottgörelse åt Risberg samt

2 943 kronor 7 öre till ersättning för av denne gjorda utlägg. Av sistnämnda

båda belopp har i enlighet med övergångsbestämmelserna till 1945 års

•antbruksingenjörstaxa 58 618 kronor 4 öre beräknats utgöra arvode, inklusive

nyssnämnda utlägg, för arbete utfört före den 1 juli 1945 och återstoden,

20 557 kronor 80 öre, arvode för arbete utfört efter nämnda datum.

Sistnämnda belopp skall tillföras statsverket å inkomsttiteln Inkomster vid

lantbruksnämnderna. Av beloppet å 58 618 kronor 4 öre har emellertid tidigare

till Risberg eller hans rättsinnehavare utbetalats sammanlagt 33 232

kronor 86 öre. Av gottgörelsen till Risberg skulle alltså återstå att utbetala

(58 618:04—33 232:86=) 25 385 kronor 18 öre. Lantbruksstyrelsen anför,

att styrelsen trots att förrättningen ännu icke slutförts funnit sig föranlåten

att begära ytterligare bidragsmedel till ifrågavarande ändamål med

hänsyn till att Risbergs rättsinnehavare äger rätt uppbära sistnämnda belopp

och de tidigare till förfogande ställda medlen, 83 000 kronor, nu helt

tagits i anspråk. Efter Risbergs frånfälle har icke förordnats någon ny förrättningsman,

beroende på att uppgiften kräver att en erfaren lantbruksingenjör

odelat får ägna sig däråt och någon lämplig sådan hittills icke

kunnat frigöras. Som förhållandena vid Olandsån är besvärande, har lantbruksstyrelsen

emellertid för avsikt att snarast låta arbetet med förrättningen

fullföljas. Enligt styrelsens mening synes det vanskligt att beräkna det

belopp som, utöver de hittillsvarande kostnaderna, erfordras för att slutföra

förrättningen. Mätningarna torde, frånsett eventuellt erforderliga kompletteringar,

vara slutförda. I huvudsak torde återstå justering av kostnadsberäkningarna,

eventuellt erforderlig omarbetning av markvärderingen samt

kostnadsfördelning och slutlig handläggning av förrättningen. Styrelsen beräknar

emellertid, att den totala undersökningskostnaden kommer att understiga

150 000 kronor. Med hänsyn till osäkerheten i denna bedömning

anser styrelsen lämpligast att nu endast beakta hittills uppkomna kostnader

tor förrättningen och, sedan förrättningen slutförts, inkomma med förnyad

framställning om ytterligare bidrag. I enlighet härmed skulle alltså till täc
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

kande av hittills uppkomna kostnader erfordras, att ett ytterligare bidrag

från Statens avdikningsanslag av (128 942:98 — 83 000:—=) i runt tal

45 940 kronor får tagas i anspråk. Av detta belopp skulle 25 385 kronor 18

öre utbetalas till Risbergs rättsinnehavare och 20 557 kronor 80 öre tillföras

statsverket. Lantbruksstyrelsen framhåller slutligen att någon säkerhet för

det begärda ytterligare statsbidraget icke synes behöva ställas av intressenterna.

Till följd av beslut av 1932 års riksdag (prop. nr 226) behöver nämligen

dessa icke vidkännas några som helst kostnader för förrättningens genomförande.

Risken för att denna avbrytes genom intressenternas förvållande

har därmed enligt lantbrukstyrelsens mening helt försvunnit.

Yttranden. I remissutlåtande den 1 december 1952 framhåller stats kontoret,

att det är anmärkningsvärt, att förrättningen fått fortgå även sedan

det belopp, som stått till förfogande för ändamålet, till fullo disponerats.

Enligt ämbetsverkets mening hade ökad medelstilldelning bort äskas i vederbörlig

ordning, så snart det visat sig, att det anvisade beloppet var otillräckligt.

" Innan framställning förelägges riksdagen om anvisande av ytterligare

medel från statens avdikningsanslag, bör närmare besked lämnas om

det utredningsarbete, som alltjämt återstår, ävensom utredning förebringas

angående statsverkets samtliga kostnader för förrättningen, såväl de hittillsvarande

som de återstående. Särskilt bör anledningen till att kostnaderna

så avsevärt överstigit de beräknade klarläggas. Framhållas må, att

ännu år 1940 (jfr prop. nr 18/1940) beräknades, att kostnaderna för förrättningen

skulle hålla sig inom en kostnadsram av omkring 90 000 kronor.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har lantbruksstyrelsen

den 9 februari 1953 avgivit utlåtande i ärendet. Vid utlåtandet var fogat yttrande

av lantbruksingenjören i Stockholms län.

Lantbruksstyrelsen upplyser i sitt utlåtande, att arbetet med att slutföra

ifrågavarande förrättning efter Risbergs död år 1950 vilat i avvaktan på att

den nuvarande lantbruksingenjören i Stockholms län, E. Öjefors, skulle

kunna i erforderlig omfattning frigöras från andra uppgifter. Sedan Kungl.

Maj :t genom beslut den 30 maj 1952 medgivit, att lantbruksingenjören i

Västerbottens läns södra distrikt, G. Thorén, tills vidare finge vara placerad

i Stockholm för att jämte Öjefors fullgöra de arbetsuppgifter, som ankommer

på lantbruksingenjören vid lantbruksingenjörsavdelningen hos lantbruksnämnden

i Stockholms län, har emellertid Öjefors erhållit möjlighet

att ägna sig åt förrättningen. Öjefors har numera påbörjat arbetet men har

i avvaktan på att ytterligare medel ställes till förfogande icke ansett sig

böra i större utsträckning anlita utanför lantbruksingenjörsorganisationen

stående personer, såsom eventuellt erforderliga mälningshantlangare och de

numera för båtnadsuppskattningen biträdande godemännen. Styrelsen har

under hand även inhämtat, att förrättningen kan väntas bli slutförd tidigast

under år 1954.

Den huvudsakliga anledningen till att kostnaderna väsentligen kommit

att överstiga de beräknade är enligt styrelsen att utredningen, för att erhålla

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

en allsidig bedömning av torrläggningsförhållandena inom området, måst

göras mera omfattande än vad som från början kunnat förutses. Sålunda

har den å plankartorna intagna arealen ökats med 64 procent och den undersökta

avloppslängden med omkring 100 procent. Vidare framhålles, att

den av styrelsen uppskattade totala utredningskostnaden, 150 000 kronor,

överstiger den år 1940 beräknade, 90 000 kronor, med 67 procent. Enbart

den under utredningens gång ökade omfattningen av såväl areal som avloppslängd

torde sålunda svara mot den angivna ökningen av utredningskostnaden.

Beträffande de totala kostnaderna för förrättningen uttalar styrelsen, att

det är svårt att på förhand framlägga någon överslagsberäkning av dessa

utan den detaljerade översyn av undersökningsmaterialet, som erfordras

för att fullfölja förrättningen. Styrelsen vidhåller emellertid sin förut gjorda

uppskattning, innebärande att den totala undersökningskostnaden torde

komma att understiga 150 000 kronor. Såsom styrelsen anfört i sin framställning,

är dock denna bedömning osäker. 1 övrigt hänvisar styrelsen beträffande

skälen till svårigheterna att närmare angiva totalkostnaderna till

vad lantbruksingenjören anfört i sitt yttrande.

Slutligen understryker styrelsen betydelsen av att frågan om ytterligare

medel till bestridande av förrättningskostnaderna snarast prövas.

Lantbruksingenjören i Stockholms län anför i förut nämnda yttrande i

huvudsak följande.

Risberg upprättade ett i vissa delar fullständigt förslag till utvidgning och

fördjupning av Olandsån jämte dess tillopp. Han medhann emellertid icke

att taga slutlig ställning till de olika frågor, som uppkom under utredningens

gång eller att avgiva föreskrivet utlåtande vid syneförrättningen.

Under den tid, som förflutit sedan fältundersökningarna utfördes, har

markägarna utfört relativt omfattande grävningsarbeten såväl i huvudån

som i dess tillopp. Innan Risbergs omförmälda förslag kan läggas till grund

för utlåtande i ärendet, synes det därför nödvändigt undersöka omfattningen

och verkningarna av dessa arbeten. Med hänsyn till den betydande prisstegring,

som inträffat efter det kostnadsberäkningen utfördes, måste därjämte

ny beräkning av kostnaderna för företaget verkställas. Den ökade

användning, som betongrören under senare år fått vid förbättring av mindre

vattenavlopp, synes därvid även böra beaktas. I samband med uppgörandet

av ny kostnadsberäkning bör därför undersökas, huruvida ej rörläggning

av dylika avlopp bör ske i större omfattning än som planerats. I anslutning

härtill måste utredning företagas angående den genom rörläggningen uppkommande

brukningsbåtnadens storlek. Vidare må framhållas att den till

grund för båtnadsuppskattningen utförda markvärderingen gjordes under

åren 1936—-1937. Under de 15 år, som förflutit sedan dess, har marken i

vissa fall fått annan användning än när värderingen gjordes. Detta förhållande

jämte den höjning jordvärdena undergått under senare år torde nödvändiggöra

en översyn i stort av den verkställda båtnadsuppskattningen.

Då såväl den nuvarande förrättningsmannen som de numera biträdande

godemännen tidigare icke deltagit i utredningsarbetet, är det uppenbart, att

även i övrigt en i vissa delar relativt ingående genomgång av förslaget erfordras,

innan synemännen kan taga slutlig ställning till förekommande

frågor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Vidkommande de ytterligare kostnader, som förrättningen kan komma att

medföra, synes det ej möjligt att för närvarande förebringa utredning härom,

enär dessa kostnader till övervägande del blir beroende av omfattningen

utav de under senare år vidtagna förändringarna beträffande fastighetsgränser,

markanvändning, avloppens sektioner o. dyl.

Att förrättningskostnaderna kommit att så avsevärt överstiga det belopp

av omkring 90 000 kronor, vartill de beräknades år 1940, har sin grund i

flera omständigheter. Vid sagda tidpunkt förelåg ännu icke de uppgifter om

företagets omfattning, vilka legat till grund för den upprättade, preliminära

arvodesräkningen. En beräkning av förrättningskostnadernas storlek på

grundval av vissa approximativa uppgifter beträffande arealen och de ingående

avloppens längd måste därjämte i och för sig med nödvändighet bli

mycket ungefärlig. Därtill kommer, att företaget visat sig vara av betydligt

större omfattning än som kunde antagas vid ifrågavarande beräkning. Den

höjning av arbetspriserna, som inträdde efter år i940, synes även ha medverkat

till kostnadsstegringen. Sålunda beräknades sagda år kostnaden för

den geotekniska undersökningen till 18 000 kronor, medan den verkliga

kostnaden uppgått till 31 000 kronor. Detta innebär en ökning med 13 000

kronor eller omkring 75 procent.

C. Beviljande av garantilån till delägare i Tämnarens sänkningsföretag år 1946

i Västmanlands och Uppsala län.

Tidigare beslut m. m. Genom beslut den 22 december 1950 beviljade lantbruksstyrelsen

dels bidrag från statens avdikningsanslag, dels lån från statens

avdikningslånefond till Tämnarens sänkningsföretag år 1946 (vattenavledningsföretaget

samt dikningsföretagen 1—77) i Västmanlands och Uppsala

län med 1 075 030 respektive 974 060 kronor. Av dessa belopp belöpte

773 540 respektive 679 610 kronor på vattenavledningsföretaget. Detta omfattar

dels sänkning av sjön Tämnaren genom uppgrävning av Tämnarån

jämte uppförande av en regleringsdamm, dels uppgrävning av ett utav sjöns

tillopp, benämnt Harboån. Arbetena med Tämnarån och regleringsdammen

är slutförda; däremot pågår arbetena med Harboån. Kostnaderna för vattenavledningsföretaget

beräknades vid statsunderstödets beviljande till 1 547 094

kronor, varav för Tämnarån 1 160 594 kronor. Den verkliga kostnaden har

för de på företaget redan utförda arbetena uppgått till 2 593 730 kronor.

Kostnaderna för företaget beräknas på grund härav komma att uppgå till

2 980 230 kronor.

Yrkande. Med anledning av en ansökning från styrelsen för ifrågavarande

sänkningsföretag om ytterligare statsbidrag till kostnaderna för företagets

utförande hemställer lantbriiksstyrelsen i skrivelse den 6 februari 1953, att

lantbruksnämnderna i Västmanlands och Uppsala län må medgivas att bevilja

lånegaranti jämlikt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen den

11 juni 1948 (nr 342) till delägare i Tämnarens sänkningsföretag och därvid

göra eftergift från kravet på säkerhet vid lån ej överstigande 3 000 kronor

ävensom vid lån å högre belopp, om det möter svårigheter för sökande

att ställa erforderlig säkerhet och nämnden finner sannolikt, att han kommer

att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Motiv. Lantbruksstyrelsen framhåller inledningsvis, att den vid företagets

utförande uppkomna kostnadsfördyringen föranletts dels av den under arbetena

inträffade allmänna prisstegringen, dels av vissa oförutsedda arbetssvårigheter.

Dessa svårigheter har berott på att berg förekommit i långt större

utsträckning än som förutsetts vid förslagets upprättande samt på att en betydande

mängd pinnmo varit till sådan grad svårarbetad, att den kunnat lösgöras

endast genom sprängning. Till merkostnaden har även medverkat de

speciella svårigheter, som varit en följd av att arbetena måst utföras under

en högvattenperiod.

Styrelsen upplyser härefter, att den med hänsyn till företagets betydelse

ur allmän synpunkt anser, att bidrag till merkostnaderna bör utgå efter samma

grunder, som tillämpades vid det ursprungliga bidragets beviljande, eller

med 50 procent av de verkliga kostnaderna. I anslutning härtill förklarar

styrelsen sig ämna bevilja företaget ytterligare bidrag från avdikningsanslaget

med 716 560 kronor. Beträffande möjligheterna till en höjning av de från

avdikningslånefonden beviljade lånen till delägarna i företaget erinrar sty
1

elsen om att enligt gällande bestämmelser sådana lån kan utgå med intill

70 procent av den utav lantbruksstyrelsen för varje särskild i företaget ingående

fastighet godkända batnaden. Denna har år 1948 av österbygdens vattendomstol

fastställts till ett sammanlagt värde av 1 130 258 kronor 87 öre.

Enär kronan för lån ur avdikningslånef onden äger förmånsrätt jämlikt

17 kap. 6 § handelsbalken i den fastighet, vilken lånet påförts, har det av

hänsyn till förutvarande inteckningshavares säkerhet icke ansetts tillåtet att

genom en — låt vara av övriga omständigheter befogad — höjning av den

vid sjnetörrättning eller av vattendomstol fastställda båtnaden möjliggöra en

förhöjning av lånebeloppen utöver nyssnämnda procenttal av den sålunda

fastställda batnaden. De av styrelsen beviljade lånen ur avdikningslånefonden

kan därför höjas endast obetydligt eller med tillhopa 15 490 kronor.

Det understöd, som på nu angivna grunder utgått eller kan utgå till företaget

ur avdikningsanslaget och avdikningslånefonden, uppgår således till

2 185 200 kronor. Av delägarna skall följaktligen därutöver tillskjutas

795 030 kronor. Enligt vad lantbruksstyrelsen uppger, har också redan åtgärder

vidtagits för att av delägarna nu utkräva ett belopp om sammanlagt

500 000 kronor. De enskilda delägarna i företaget är emellertid i ett stort

antal fall icke i stånd att uppbringa på dem belöpande andel i kostnaderna

utan att råka i ekonomiska svårigheter. Förhållandena inom det stora jordbruksområdet

runt Tämnaren har under de sista årtiondena varit ytterst

prövande för jordbrukarna och inträffade översvämningar har i många fall

undergrävt dessas ekonomi. Särskilda åtgärder är därför av nöden.

Enligt lantbruksstyrelsen bör den ytterligare hjälp, som sålunda är erforderlig,

lämpligast utgå såsom statlig lånegaranti enligt rationaliseringskungörelsen.

Härför gäller som villkor, att sökanden för lånet ställer säkerhet,

som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt’

Ett uppehållande av de krav på säkerhet, som i allmänhet gäller för bevil
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

jande av lånegaranti, kan emellertid på grund av de stora påfrestningar, som

många av de ifrågavarande jordbrukarna redan varit utsatta för genom översvämningar

och skördeskador, i nu förevarande fall lätt medföra, att hjälpen

icke blir effektiv. Med hänsyn härtill anser styrelsen, att en viss eftergift

i kraven på säkerhet torde vara erforderlig. Anspråken på säkerhet bör därför

jämställas med dem som gäller för stödlån till jordbrukare, vilka år 1952

tillfogats skördeskador. De bör med andra ord icke vara så höga, att de otillbörligt

försvårar långivning i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens

personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning

antaga, att han kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.

D. Höjning av lånen till vissa arbetarsmåbrukslåntagare i Torps kommun,

Västernorrlands län.

Gällande bestämmelser. Genom föreskrift i kungörelsen den It juni 1948

(nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

in. in. upphörde kungörelserna den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd

arbetarsmåbruksverksamhet och den 18 maj 1945 (nr 220) med

vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

att gälla från och med den 1 juli 1948, utom såvitt avsåge lån som beviljats

före sistnämnda dag. Vidare förordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 30

juni 1948, att arbetarsmåbrukslånefonden skulle överföras till riksbanken

samt att handhavandet och utbetalandet av lån till låneförmedlare för utlämnande

av arbetarsmåbrukslån, som beviljats före den 1 juli 1948, från och

med sistnämnda dag skulle ankomma på riksbankens huvudkontor.

Yrkande. I skrivelser den 2 november 1948 och den 11 oktober 1949 hemställer

kommunalnämnden i Torps kommun, Västernorrlands län, att kommunen

skall erhålla ett lån å 26 875 kronor för att möjliggöra förhöjning av

tio inom kommunen beviljade arbetarsmåbrukslån.

Motiv. Under april och maj 1948 upprättades ansökningshandlingar om

höjda lån till innehavarna av tio arbetarsmåbruk, som uppförts under åren

1935—1945, för att möjliggöra färdigställandet av småbruken. I framställning

den 27 maj 1948 föreslog kommunalnämnden, att kommunalfullmäktige

skulle hos dåvarande egnahemsstyrelsen ansöka om sådana lån till, såvitt

här är i fråga, ett belopp av tillhopa 26 875 kronor. Beslut härom fattades

den 14 juni 1948 och ansökningarna jämte övriga till ärendet hörande

handlingar inlämnades till egnahemsnämnden i Västernorrlands län i slutet

av sistnämnda månad. I skrivelse den 15 september samma år meddelade

emellertid lantbruksnämnden i länet, att ansökningarna inkommit så sent,

att de icke kunnat behandlas före den 1 juli 1948, då den för dylika lån gällande

låneformen upphörde att gälla. Enligt kommunens uppfattning borde

ärendet ha gått vidare till dåvarande egnahemsstyrelsen med tillstyrkan, alldenstund

handlingarna inkommit under tid, då den ifrågavarande författ
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Knngl. Maj:ts proposition nr 113.

ningen ännu var gällande. Om de bestämmelser, som gällde före den 1 juli

1948, fortfarande varit i kraft, hade lånet med säkerhet blivit beviljat. I hopp

om att låneförhöjningarna skulle beviljas, hade kommunen låtit vederbörande

låntagare utföra de arbeten, vartill förhöjningen begärts.

Yttranden. I remissutlåtande den 27 mars 1950 anför riksräkenskapsverket,

alt verket med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter icke

bar något att erinra emot att framställningen upptages till prövning, ehuru

ansökan om tillstånd att upptaga arbetarsmåbrukslån icke beviljats före den

1 juli 1948. Det synes emellertid med hänsyn till innebörden av det riksdagsbeslut,

som legat till grund för i ämnet gällande övergångsbestämmelser,

kunna ifrågasättas, om lånet kan beviljas utan att frågan härom underställes

riksdagen.

Lantbruksstyrelsen, som förut avstyrkt ansökningen, förklarar sig i remissutlåtande

den 25 januari 1952 med stöd av en utav lantbruksnämnden

verkställd utredning nu beredd att — därest för ändamålet erforderligt

statslånebelopp ställes till kommunens förfogande — till ett belopp av sammanlagt

17 875 kronor medgiva låneförhöjningar för sju av de ifrågavarande

låntagarna. Dessa förhöjningar bör beviljas jämlikt bestämmelserna i kungörelsen

den 18 maj 1945 (nr 220) med vissa bestämmelser angående statsunderstödd

arbetarsmåbruksverksamhet med däri gjorda ändringar enligt

kungörelsen den 11 april 1947 (nr 127).

Sedermera har kommunalnämnden i en den 29 december 1952 dagtecknad

framställning hemställt, att hos riksdagen måtte äskas ett anslag å 17 875

kronor för höjning av de sju lån, som avses i lantbruksstyrelsens sista utlåtande.

IV. Departementschefen.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har lantbruksstyrelsen

framlagt förslag om i flera avseenden genomgripande förändringar beträffande

medelsanvisningen in. in. under de nuvarande anslagen till bidrag till

jordbrukets rationalisering och kostnader för planeringskommittéer ävensom

under statens avdikningsanslag. Förslaget innebär i huvudsak, att dessa

anslag skall sammanslås till ett gemensamt anslag av förslagsanslags karaktär

samt att i samband därmed för varje budgetår skall fastställas en

bidragsram, angivande dels det högsta belopp, med vilket bidrag totalt må

årligen beviljas från anslaget, dels ock särskilt maximibelopp för varje

grupp av ändamål, som skall tillgodoses ur detsamma. Styrelsen har tillika

hemställt om bemyndigande att överskrida såväl den totala bidragsramen

som de särskilda maximibeloppen med vad som motsvarar summan av tidigare

beviljade bidrag, som återkallats under budgetåret. Beträffande avdikningsanslaget

har begärts dylikt bemyndigande redan för innevarande budgetår.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Styrelsens motivering för sitt förslag liksom även de invändningai däremot,

som gjorts av statskontoret och framför allt av riksräkenskapsverket,

har jag utförligt redogjort för i det föregående. För egen del vill jag

framhålla, att jag delar styrelsens uppfattning, att vissa fördelar skulle

vinnas, om förslaget genomfördes. Vad riksräkenskapsverket haft att erinra

synes mig emellertid vara av sådan vikt, att jag efter närmare överväganden

anser mig icke kunna tillstyrka framställningen. Enligt min mening bör alltså

ifrågavarande tre anslag jämväl i fortsättningen hållas atskilda och

vara konstruerade efter samma grunder som för närvarande. Sålunda bör

bland annat något generellt medgivande icke lämnas att överskrida den för

varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp, som svarar mot under

samma år indragna, tidigare beviljade bidrag. Som styrelsen framhållit är

det emellertid önskvärt, att hänsyn på något sätt får tagas till de outnyttjade

bidragen, så att bidragsgivningen verkligen erhåller den omfattning,

som statsmakterna avsett. Detta syfte synes i huvudsak kunna nas pa så

sätt, att styrelsen i samband med sina anslagsäskanden anmäler i vilken utsträckning

bidrag indragits under det gångna budgetåret samt att det sålunda

återförda beloppet tages med i beräkningen vid fastställandet av bidragsramen

för det följande budgetaret. Jag torde fa aterkomma till denna

fråga, då den härnäst blir aktuell.

Lantbruksstyrelsen har vidare hemställt om vissa författningsändringar,

samtliga gällande kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt

stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.

Av ändringarna avser några att stimulera till omarronderingar för att

åstadkomma bättre indelning för rationellt jordbruk. I sadant syfte föreslås

till en början ett tillägg till 6 § i kungörelsen. Enligt detta författningsrum

i dess nuvarande lydelse skall styrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet

för den yttre rationaliseringen ha till uppgift att, där dylik rationalisering

erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter,

underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar genom sammanslagning

eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt

främja yttre rationalisering av icke bärkraftiga jordbruk. Tillägget skulle

innehålla, att lantbruksorganisationen — utöver vad nu är stadgat — skulle

verka för omarrondering, som erfordras för att ernå rationella brukningsförhållanden.

Verksamheten skulle följaktligen vidgas till att jämväl avse

omarrondering av bärkraftiga jordbruk.

Med anledning av denna styrelsens hemställan vill jag framhålla, att man

enligt min mening alltjämt bör hålla fast vid de tidigare fastställda riktlinjerna

för rationaliseringsverksamheten. Införandet av en bestämmelse med

den allmänna formulering, som styrelsen föreslagit, anser jag mig därför

icke kunna förorda. A andra sidan kan det otvivelaktigt förekomma fall,

då det är önskvärt, att vid omarronderingsåtgärder bärkraftiga jordbruk i

bidrags- och lånehänseende kan jämställas med icke bärkraftiga dylika.

Jag syftar härvid på exempelvis sådana situationer, då ett omarronderings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

projekt som berör ett antal icke bärkraftiga jordbruk, för sitt genomförande

gor det nödvändigt att även ett eller annat bärkraftigt jordbruk innefattas

i projektet och fråga ej är om laga skifte eller ägoutbyte. Att rationalisenngsverksamheten

på dylikt sätt i viss mån utvidgas till att avse främjande

aven av bärkraftiga jordbruk, är enligt min mening önskvärt. Något

verkligt avsteg från nu gallande grundprinciper kan detta knappast sägas

innebara eftersom syftet i allt fall är att en rationaliseringsåtgärd skall

tomma till stand för att tillgodose icke bärkraftiga jordbruk. Om riksdagen

icke har nagot att erinra däremot, torde fördenskull i 6 § rationaliseringsvimgondsen

fa inforas ett tillägg, som gör en dylik utvidgning möjlig i

all da särskilda omständigheter föreligger. Ärenden rörande tillämpningen

av denna bestämmelse torde tills vidare böra underställas Kungl Mai ds

provning. ■*

Däremot är jag icke beredd att nu tillstyrka det av styrelsen i anslutning

till namnda författningsändring framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna

rörande statsbidragens storlek och ökade möjligheter till lånegaranti.

I avvaktan på resultatet av de pågående utredningarna rörande revision

av fastighetsbildningslagstiftningen och behovet av åtgärder för för

stärkning av ofullständiga jordbruk med skog torde nämligen de nuvarande

bestämmelserna böra tills vidare gälla.

I fråga om de i övrigt föreslagna ändringarna i rationaliseringskungöi

elsen har lantbruksstyrelsen enligt min mening anfört bärande skäl Ja«

bitrader darlor styrelsens hemställan i dessa delar. Med hänsyn till att svårigheter

kan uppstå for den, som ämnar förvärva mark för rationaliserin«s
erf°rderli§

säkerhet för lån till förvärvet, bör sålunda

J. ) inf°r.aS bestämmelse, som gör det möjligt för lantbruksnämnderna

atl utan säkerhet eller mot kreditmässigt icke fullt tillfredsställande sådan

bevilja garanti for interimistiskt lån till sökande. En bestämmelse av i huvudsak

motsvarande innehåll finns redan i jordbruksegnahemskungörelsen

Lanet bor avse tiden intill dess sökanden efter sammanläggning av tillskotts

tecknhigssäkerhet.V ^ ^ ^ ***#" in
Vidare

torde 27 § böra ändras på så sätt, att den däri angivna allmänna

foTöTll ^0001""T På Säk6rhet Kr avsl<rivn*nSs^ån höjes från

1 000 till 3 000kronor. Sasom lantbruksstyrelsen anfört är en höjning motiverad

redan pa grund av den forändring i penningvärdet, som inträffat sedan

den nuvarande gränsen fastställdes år 1948. Härtill kommer att en

avsevard förenkling av låneverksamheten skulle vinnas. Då erfarenheten

hitni “r Sfant ,missbruk av avskrivningslån, som föranlett uppsägning

11111 st o re ko in in 11 i mycket liten utsträckning, torde man icke behöva räk
långTvningen

Jnmg€11 k°mmer ““ medföni någ°n Väsentli§t ökad ™k vid

Slutligen bor de i 32 § upptagna bestämmelserna angående skyldighet att

flagga drojsmålsränta vid återbetalning av avskrivningslån jämkas i vis

avseende. I namnda författningsrum stadgas, att dylik ränta skall utgå från

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 113.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

dagen för lånets utlämnande. Detta kan emellertid uppenbarligen vara en

oskäligt hård påföljd för den betalningsskyldige, nämligen om den omständighet,

som föranlett uppsägning av lånet, inträffat lång tid efter utbetalningen.

Med hänsyn härtill bör såsom lantbruksstyrelsen anfört den

jämkningen vidtagas, att det må ankomma på lantbruksnämnderna att vid

beslut om uppsägning av avskrivningslån i varje särskilt fall pröva, om

dröjsmålsränta skall utgå från dagen för lånets utlämnande.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar av och tillägg till rationaliseringskungörelsen,

vilka på grund härav blir erforderliga.

Jag övergår härefter till beräkningen av medelsbehovet under förevarande

anslag för nästa budgetår. Vad då först angår rationaliseringsanslaget är

detta för innevarande budgetår uppfört med 15 000 000 kronor. Vid bestämmandet

av anslaget förutsattes emellertid, att en reservation å 2 000 000

kronor skulle föreligga vid budgetårets ingång. Sammanlagt har salunda

17 000 000 kronor beräknats stå till förfogande för det löpande budgetåret.

Härav har 2 500 000 kronor avsetts för bidrag till yttre och 14 500 000 kronor

för bidrag till inre rationalisering. Enligt min mening bor anslagsramen

ävensom fördelningen bibehållas oförändrade för nästa budgetår. I likhet

med vad som nu gäller bör Kungl. Maj :t äga rätt att jämka fördelningen,

om förhållandena föranleder därtill. Likaså torde även ur nästa års anslag

av de medel, som beräknas för verksamheten för inre rationalisering, ett

belopp av intill 10 000 kronor få disponeras till kostnaderna for sadana

svneförrättningar, som omförmäles i 7 § lagen den 30 juni 1947 om uppsikt

å jordbruk. Vid utgången av det löpande budgetåret synes en reservation

å cirka 2 000 000 kronor komma att finnas å anslaget. Med hänsyn

härtill torde detta för nästa budgetår böra uppföras med ett oförändrat

belopp av (17 000 000 — 2 000 000 =) 15 000 000 kronor.

Anslaget till kostnader för planeringskommittéer bör enligt min mening

upptagas med oförändrat belopp för nästa budgetår och alltså uppföras med

250 000 kronor. I detta sammanhang torde jag få erinra om vad jordbruksutskottet

uttalade vid föregående års riksdag (uti. nr 1 s. 9), nämligen att

den översiktliga planeringsverksamheten i fortsättningen skall bedrivas i

huvudsak endast i den omfattning, som påkallas av mera aktuella rationaliseringsbehov.

Med hänsyn härtill bör verksamheten för översiktlig planering

huvudsakligen inriktas på specialutredning samt inventering och kartläggning

av rådande förhållanden. Bidrag till sådana kostnader for översiktlig

planering enligt byggnadslagen, vartill statsbidrag avses skola erhållas

i annan ordning (jfr SFS nr 411/1948), bör givetvis icke utbetalas

från förevarande anslag. Detta hindrar emellertid icke, att anslaget disponeras

för undersökningar av allmän betydelse för viss bygd. Såsom exempel

härpå kan nämnas ett aktuellt behov av dylika undersökningar i anledning

av Klarälvens erosion. , t

Vad härefter angår avdikningsanslaget har lantbruksstyrelsen föreslagit

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr it 3.

en höjning av bidragsramen från 3 000 000 till 4 000 000 kronor. Även jag

anser, att det i och för sig skulle vara önskvärt, om en sådan höjning kunde

genomföras. Därigenom skulle ansökningarna om bidrag kunna avgöras i

en något raskare takt än vad hittills varit möjligt, vilket måste anses vara

ett angeläget önskemål med hänsyn till att torrläggningsverksamheten är ett

viktigt led i rationaliseringssträvandena. I nuvarande läge anser jag mig

dock icke kunna förorda en sådan höjning. Enligt min mening bör bidragstilldelningen

sålunda även under nästa budgetår bestämmas till ett belopp

av högst 3 000 000 kronor. Då kostnaderna för utbetalande av bidrag under

samma år torde kunna uppskattas till oförändrat 4 000 000 kronor, bör anslaget

uppföras med sistnämnda belopp.

I likhet med vad som nu gäller torde Kungl. Maj :t böra äga att — inom

ramen för den för varje budgetår medgivna bidragstilldelningen — av avdikningsanslaget

disponera visst belopp för bidrag till undersökningar rörande

äldre torrläggningsföretag samt för åtgärder, ägnade att gagna torrläggningsverksamheten

i dess helhet. För innevarande budgetår har beloppet

fastställts till 20 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har emellertid hemställt,

att det för nästa budgetår skall höjas till 40 000 kronor. Häremot har jag

icke nagot att eiinra. Ur anslaget torde även, i likhet med vad nu gäller,

böra få utgå erforderliga medel till kostnaderna för den pågående utredningen

rörande torrläggning av vissa marker vid Hjälmaren och i Kvismaredalen.

Vid bifall till vad jag nu förordat beträffande avdikningsanslaget torde

den summa, intill vilken lån under nästa budgetår må beviljas från avdikningslånefonden,

böra bestämmas till högst 4 000 000 kronor. Vid en utlåning

av denna storlek synes, såsom lantbruksstyrelsen anfört, något kapitaltillskott

icke behöva tillföras fonden för sagda budgetår.

Till sist torde jag få behandla de särskilda framställningar, som anmälts

i förevarande sammanhang.

Med hänsyn till att dagarvodet till kommittéledamot, som avses i 4 § 1)

kommittékungörelsen den 28 juni 1946, numera höjts från åtta till tio kronor

synes det skäligt, att arvodet till sådan verkställande ledamot av planeringskommitté,

som icke tillhör lantbruksnämnd, höjes i motsvarande

män. Jag tillstyrker därför den av styrelsen gjorda framställningen i ämnet.

Arvodeshöjningen torde emellertid icke böra träda i kraft förrän från och

med nästa budgetår.

Beträffande framställningen om ytterligare statsbidrag till syneförrättning

rörande reglering av Övre och Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala

län framgår av utredningen i ärendet, att kostnaderna för ifrågavarande

förrättning beräknas komma att uppgå till avsevärt högre belopp än som

från början förutsatts. De totala utredninigskostnaderna, vilka år 1940 uppskattades

till 90 000 kronor, väntas sålunda stiga till ej mindre än bortåt

150 000 kronor. Anledningarna härtill är flera. Främst synes kostnadsökningen

bero på att förrättningen visat sig vara av betydligt större omfatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kiirtgl. Maj.ts proposition nr 113.

ning än man haft anledning antaga vid de ursprungliga beräkningarna. Vidare

har den under förrättningens gång inträdda höjningen av arbetslönerna

medverkat till kostnadsstegringen. Med hänsyn; till dessa omständigheter

och till vad i övrigt upplysts i ärendet vill jag — trots att de totala utredningskostnaderna

ännu icke kan definitivt angivas förorda, att ytterligare

bidrag nu må utgå för ifrågavarande förrättning. Jag förutsätter

emellertid därvid, att frågan om ytterligare medel för ändamålet kommer

att upptagas utan dröjsmål, därest det visar sig att behov därav föreligger.

Mot det av lantbruksstyrelsen nu föreslagna beloppet, 45 940 kronor, synes

icke vara något att erinra. Beloppet bör bestridas ur avdikningsanslaget och

inräknas i den summa, som enligt riksdagens medgivande må för varje åi

beviljas i statsbidrag från anslaget. Såsom styrelsen anfört torde någon

säkerhet för bidraget icke vara erforderlig.

Liksom nyssnämnda syneförrättning har även det i Tdnm arens sankningsföretag

år 1946 ingående vattenavledningsföretaget visat sig komma

att draga betydligt högre kostnader än som förutsetts. Medan kostnaderna

för detta vid beviljandet av statsunderstöd år 1950 beräknades till i runt tal

1 550 000 kronor, uppskattar lantbruksstyrelsen dem numera till nära

3 000 000 kronor. Även i detta fall är en av anledningarna till fördyringen

att söka i den allmänna prisstegringen. I övrigt beror kostnadsökningen på

oförutsedda arbetssvårigheter. Bland annat har sålunda berg förekommit i

långt större utsträckning än som väntats, varjämte arbetena måst utföras

under en högvattensperiod.

Av nyssnämnda belopp å 3 000 000 kronor har utgått eller kan beviljas

sammanlagt omkring 2 200 000 kronor i bidrag eller lån från avdikningsanslaget,

respektive avdikningslånefonden. Detta innebär, att delägarna i

företaget har att själva tillskjuta icke mindre än cirka 800 000 kronor. Som

bekant har förhållandena inom den trakt, varom här är fråga, under de senaste

årtiondena varit ytterst prövande för jordbrukarna på grund av översvämningar

och skördeskador. Många av delägarna i företaget har därför

redan en svag ekonomisk ställning. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit

torde det fördenskull för ett antal delägare icke vara möjligt att uppbringa

medel till sina andelar av kostnaderna utan att råka i ekonomiska svårigheter.

Under sådana omständigheter delar jag styrelsens uppfattning, att

särskild hjälp är av nöden.

För sin del har lantbruksstyrelsen ansett, att denna hjälp bör fa formen

av statlig lånegaranti enligt rationaliseringskungörelsen. Detta finner även

jag vara en lämplig utväg. Jag anser vidare liksom styrelsen, att en viss

eftergift i de i sagda kungörelse föreskrivna kraven på säkerhet för beviljande

av dylik garanti bör göras möjlig, om den ifrågasatta hjälpen skall

bil tillräckligt effektiv. I enlighet med vad styrelsen föreslagit torde sålunda

icke böra ställas högre krav än som gäller för stödlån åt jordbrukare, vilka

år 1952 tillfogats skördeskador. Detta innebär, att vederbörande lantbruksnämnd

bör få rätt att eftergiva det i rationaliseringskungörelsen stadgade

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kravet på säkerhet i sådan mån, att långivningen icke otillbörligt försvåras

i fall, då det med hänsyn till lånesökandens personliga egenskaper och förhållanden

i övrigt finns anledning antaga, att han kommer att fullgöra sin

betalningsskyldighet. Jag vill emellertid framhålla, att sådan eftergift enligt

min mening bör förekomma endast då trängande behov därav föreligger,

ävensom att i regel inteckningssäkerhet bör avfordras lånesökanden,

även om denna icke kan anses ha något större aktuellt värde. Vidare vill

jag understryka, att det förordade bemyndigandet bör bedömas med hänsyn

till de särskilda förhållandena beträffande ifrågavarande företag. Någon

prcjudicerande betydelse bör därför icke tilläggas mitt ställningstagande

på denna punkt.

Till de stödåtgärder, jag nu förordat beträffande delägarna i förevarande

sänkningsföretag, torde riksdagens medgivande böra inhämtas.

Vad slutligen angår framställningen från kommunalnämnden i Torps

kommun ansluter jag mig till vad lantbruksstyrelsen anfört i sitt den 25

januari 1952 avgivna yttrande i ärendet. Jag hemställer alltså, att medel

skall ställas till förfogande för förhöjning av lånen till de sju låntagare, som

omförmäles i nämnda yttrande. Härför erfordras tillhopa 17 875 kronor. Det

synes lämpligast, att beloppet får utgå från arbetarsmåbrukslånefonden.

Denna är visserligen numera under avveckling, men enligt vad jag inhämtat

innestår alltjämt betydande belopp å densamma. Därest riksdagen icke har

något att erinra däremot, torde sålunda för ändamålet få disponeras ett belopp

av nyssnämnda storlek från sagda fond. Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit

torde vid beviljandet av låneförhöjningarna böra tillämpas bestämmelserna

i kungörelsen den 18 maj 1945 (nr 220) med vissa bestämmelser angående

statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet med däri sedermera

gjorda ändringar.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

1) å riksstaten för budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer

ett förslagsanslag av 250 000 kronor;

b) till Bidrag Ull jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag

av 15 000 000 kronor;

c) till Grundförbättringar: Statens avdilcningsanslag ett

förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

2) medgiva, att under budgetåret 1953/54 må beviljas

a) statsbidrag från statens avdilcningsanslag å tillhopa

högst 3 000 000 kronor;

b) lån från statens avdikningslånefond å tillhopa högst

4 000 000 kronor;

3) medgiva, att delägare i Tämnarens sänkningsföretag år

1946 må beviljas lånegaranti jämlikt bestämmelserna i kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

görelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd

till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in. samt att

därvid viss eftergift må göras från föreskrivet krav på säkerhet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell.

537212. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:307 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. jäm a1 i texten
  2. JoU 1953:28 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. jämte i ämnet väc a1 i texten