Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

1953-03-20 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:143, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

1

Nr 143.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given

Stockholms slott den 20 mars 1953.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet

av frihetsstraff m. m.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en sådan administrativ omläggning inom fångvården,

att fångvårdsanstalter gruppvis samverka under ledning av en större

och i vårdtekniskt hänseende bättre utrustad centralanstalt för varje grupp.

Härigenom kunna frågor om placering och förflyttning av de intagna samt

åtskilliga andra ärenden decentraliseras från fångvårdsstyrelsen till styresmännen

för dessa centralanstalter samt en bättre och effektivare behandling

av de intagna vinnas.

I denna proposition upptagas endast frågor om lagändringar i anledning

av omläggningen; därmed sammanhängande anslagsfrågor behandlas i proposition

nr 144. 1

1 Bihong till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 143.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. in.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 4, 5, 26, 28, 30, 34, 36, 37, 38, 43, 49 och

53 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §.

Två eller flera fångvårdsanstalter

skola, om Konungen så föreskriver,

för samverkan bilda en anstaltsgrupp.

En av de i gruppen ingående

anstalterna skall vara centralanstalt

för gruppen. Vid centralanstalten

skall finnas psykiatrisk avdelning.

2 §■ 3 §.

Fångvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen av

dem som intagas i fångvårdsanstalt ävensom att, där ej annorlunda är stadgat,

öva tillsyn över eftervården av dem som frigivits eller utskrivits från

sådan anstalt.

3 §.

Under fångvårdsstyrelsen beslutar,

där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts

styresman i frågor angående

de intagnas behandling och anordnande

av eftervård åt dem. 1

Under fångvårdsstyrelsen beslutar,

där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts

styresman i frågor angående

de intagnas behandling och anordnande

av eftervård åt dem. Styresman

vid centralanstalt åligger att

uppmärksamt följa de intagnas behandling

på gruppens anstalter och

förberedelserna för deras frigivning

eller utskrivning samt äger, i den ut
-

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1948:277 och av 37 § se SFS 1949:352.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

3

(Gällande lydelse.)

4

Vid fångvårdsanstalt--------—

Styresmannen skall, där det kan

ske utan dröjsmål, till överläggning

i nämnden upptaga frågor om fånges

hållande i enrum under arbete eller

fritid, om disciplinära åtgärder och

om eftervård ävensom andra viktigare

frågor. Nämnden har ock att avgiva

yttrande över ansökning om nåd

eller villkorlig frigivning samt att behandla

ärende som fångvårdsstyrelsen

hänskjuter till nämnden eller

vars upptagande påkallas av ledamot.

Nämnden må-------

Utöver vad----------

De ledamöter------

(Föreslagen lydelse.)

sträckning denna lag angiver eller eljest

föreskrives, meddela beslut även

rörande den som är intagen på annan

anstalt inom gruppen.

överläkaren vid centralanstalts

psykiatriska avdelning skall lämna

råd och anvisningar beträffande behandlingen

av de på gruppens anstalter

intagna.

§•

— —- övriga ledamöter.

Styresmannen skall, där det kan

ske utan dröjsmål, till överläggning

i nämnden upptaga frågor om fånges

hållande i enrum under arbete eller

fritid, om disciplinära åtgärder och

om eftervård ävensom andra viktigare

frågor. Nämnden har ock att avgiva

yttrande över ansökning om nåd

eller villkorlig frigivning samt att behandla

ärende som fångvårdsstyrelsen

eller, om anstalten ingår i anstaltsgrupp,

styresmannen vid centralanstalten

hänskjuter till nämnden

eller vars upptagande påkallas

av ledamot,

i övrigt,

lämna anstalten.

— intagnas behandling.

5

Tillfälle skall beredas skyddskonsulent

eller skyddsassistent i distriktet

att deltaga i anstaltsnämndens

sammanträden. Jämväl annan, som

anses kunna lämna upplysningar av

vikt, må av styresmannen eller nämnden

kallas att närvara vid sammanträde.

§■

Tillfälle att deltaga i anstaltsnämnds

sammanträde skall beredas

skyddskonsulent eller skyddsassistent

i distriktet samt, om anstalten ingår

i anstaltsgrupp, centralanstaltens styresman

och överläkaren vid dess psykiatriska

avdelning. Jämväl annan,

som anses kunna lämna upplysningar

av vikt, må av styresmannen eller

nämnden kallas att närvara vid sammanträde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Ledamot av nämnden, så ock vid

sammanträde närvarande skyddskonsulent,

skyddsassistent eller befattningshavare

vid anstalten äger få sin

mening antecknad till protokollet.

Ledamot av nämnden, så ock vid

sammanträde närvarande styresman

vid centralanstalt, överläkare vid psykiatrisk

avdelning, skyddskonsulent,

skyddsassistent eller befattningshavare

vid anstalten äger få sin mening

antecknad till protokollet.

26 §.

Vid de--------möjligt förhindras.

Män och------—--eller anstaltsavdelningar.

Om placering å anstalt och förflyttning

från en anstalt till annan förordnar

fångvårdsstyrelsen eller, efter

dess bemyndigande, styresman vid

fångvårdsanstalt.

Styresmannen vid centralanstalt

bestämmer om placering på anstalt

inom anstaltsgrupp och om förflyttning

från en anstalt till annan inom

gruppen; dock äger överläkaren vid

centralanstaltens psykiatriska avdelning

besluta, att intagen skall överflyttas

till avdelningen för undersökning

eller behandling. Om placering

och förflyttning i annat fall ån nu

sagts förordnar fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande, styresman

vid fångvårdsanstalt.

28 §.

Intagen skall så snart ske kan un- Intagen skall så snart ske kan undersökas

av läkare vid anstalten, dersökas av läkare vid anstalten.

Sjuknar intagen, skall han vårdas en- Sjuknar intagen, skall han vårdas enligt

anvisningar av läkaren. Angåen- ligt anvisningar av läkaren. Angående

överförande till sinnessjukavdel- de överförande till sinnessjukavdelning

inom fångvården för vård eller ning inom fångvården för vård eller

observation är särskilt stadgat. observation är särskilt stadgat; så
som

sådan avdelning skall, därest ej

annat föreskrives, anses psykiatrisk

avdelning vid centralanstalt.

Enligt bestämmelser---------lämplig vård.

När det —----— — särskilda föreskrifter.

Tid, varunder-------laga kraft.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

5

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

30 §.

Intagen är------ —--lämplig fritidssysselsättning.

Gudstjänster och-----------av fångvårdsstyrelsen.

Främmande trosbekånnare må ef- Efter styresmannens prövning må

ter styresmannens prövning mottaga inlagen mottaga besök av präst eller

besök av präst eller annan själasör- annan själasörjare,

jare inom trossamfundet.

34 §.

Brev eller--------

Intagen må ej förvägras att till

svensk myndighet avsända skrift,

som ej är anstötlig till sin avfattning,

eller att eljest i den utsträckning det

lämpligen kan ske avsända eller mottaga

brev, som icke äro anstötliga eller

med hänsyn till behandlingens

syfte eller av annan särskild anledning

olämpliga. Vill intagen avsända

skrift som kan antagas vara avsedd

att offentliggöras, prövar fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande,

styresmannen, huruvida skriften

må avsändas. Tillstånd må vägras,

om skriften är anstötlig eller dess

offentliggörande eljest finnes olämpligt.

Brev från —----------förut granskats.

Om brev--------underrättas därom.

styresmannens tillstånd.

Intagen må ej förvägras att till

svensk myndighet avsända skrift,

som ej är anstötlig till sin avfattning,

eller att eljest i den utsträckning det

lämpligen kan ske avsända eller mottaga

brev, som icke äro anstötliga eller

med hänsyn till behandlingens

syfte eller av annan särskild anledning

olämpliga. Vill intagen avsända

skrift som kan antagas vara avsedd

att offentliggöras, prövar fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande,

styresman vid fångvårdsanstalt,

huruvida skriften må avsändas.

Tillstånd må vägras, om skriften är

anstötlig eller dess offentliggörande

eljest finnes olämpligt.

36

Fångvårdsstyrelsen eller, efter dess

bemyndigande, styresmannen äger

meddela intagen tillstånd att besöka

närstående som är svårt sjuk eller

bevista närståendes begravning, så

ock att i annat fall, då med hänsyn

till strafftidens längd eller eljest starka

skäl äro därtill, lämna anstalten

för viss kort tid, allt såframt fara för

missbruk ej kan anses föreligga.

Tid, varunder

§•

Fångvårdsstyrelsen eller, efter dess

bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt

äger meddela intagen

tillstånd att besöka närstående som

är svårt sjuk eller bevista närståendes

begravning, så ock att i annat fall,

då med hänsyn till strafftidens längd

eller eljest starka skäl äro därtill,

lämna anstalten för viss kort tid, allt

såframt fara för missbruk ej kan anses

föreligga,

laga kraft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

37

Häktas intagen,--------

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen ajtt

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har styresmannen

eller, om den intagne måste förflyttas

till annan fångvårdsanstalt, fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom.

Sådan inställelse medför ej avbrott i

verkställigheten.

Åtalas intagen, —---------

38

Begär domstol eller annan myndighet,

efter framställning av part eller

eljest, att intagen skall inställas inför

myndigheten för annat ändamål

än i 37 g sägs, prövar fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande,

styresmannen, huruvida det må ske.

Tid, varunder---------

§•

i verkställighetstiden.

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har styresmannen

eller, om den intagne måste förflyttas

till annan fångvårdsanstalt, styresman

vid centralanstalt eller fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom.

Sådan inställelse medför ej avbrott i

verkställigheten,

i målet.

§•

Begär domstol eller annan myndighet,

efter framställning av part eller

eljest, att intagen skall inställas inför

myndigheten för annat ändamål

än i 37 § sägs, prövar fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande,

styresman vid fångvårdsanstalt, huruvida

det må ske.

laga kraft.

43 §.

Beträffande straff- eller---—-----sådan undersökning.

Undersökningen skall ----------berättelsens avgivande.

Inom anstaltsgrupp skall, i stället

för vad som stadgas i första och andra

styckena, gälla följande. Frågan

om placering av straff- eller fängelsefånge

skall, om det ådömda straffet

uppgår till minst sex månader, upp•

tagas till överläggning inför styresmannen

vid centralanstalten så snart

det kan ske och senast inom två veckor

från det verkställighet på anstalt

inom gruppen började. Vad nu sagts

skall även gälla placering av annan

intagen, då styresmannen vid central
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

anstalten anser frågan därom tveksam

eller eljest finner särskilt skäl

till överläggning. Föreligger icke till

ledning för placering och behandling

tillräcklig kännedom om den intagne,

åligger det styresmannen vid centralanstalten

att skyndsamt föranstalta

om den utredning som erfordras.

Krävs för utredningen undersökning

av den intagne, bör undersökningen

utföras vid centralanstalten. Tillfälle

bör beredas den intagne att före

överläggningen eller, i den utsträckning

det lämpligen kan ske, vid denna

framföra sina önskemål.

Konungen äger förordna om undantag

från bestämmelserna i denna

paragraf beträffande särskild anstalt

eller särskild grupp av intagna samt

meddela de föreskrifter som därav

påkallas.

49 §.

Fånge som---------är avslutad.

Finner styresmannen, med hänsyn Finner styresmannen, med hänsyn

till fara för ordning och säkerhet in- till fara för ordning och säkerhet inom

anstalten eller för menlig inver- om anstalten eller för menlig inverkan

fångarna emellan eller av annan kan fångarna emellan eller av annan

särskild anledning erforderligt att särskild anledning erforderligt att

fånge arbetar i enrum, må han för- fånge arbetar i enrum, må han förordna

därom. Utan fångvårdsstyrel- ordna därom. Utan medgivande av

sens medgivande må sådant förord- fångvårdsstyrelsen eller, efter dess

nande ej meddelas för längre tid än bemyndigandef av styresman vid cenen

månad varje halvår. Medgivande tralanstalt må sådant förordnande ej

som nu sagts må ej avse förordnande meddelas för längre tid än en månad

för längre tid än sex månader varje varje halvår. Medgivande som nu

gång. sagts må ej avse förordnande för

längre tid än sex månader varje gång.

Då fånge-------under arbetstiden.

53 §.

När det med hänsyn till straffti- När det med hänsyn till strafftidens

längd eller av annan särskild dens längd eller av annan särskild

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

anledning finnes lämpligt och fara

för missbruk ej kan anses föreligga,

må fångvårdsstyrelsen eller, efter

dess bemyndigande, styresmannen till

förberedande av frigivningen medgiva,

alt fånge utför arbete hos arbetsgivare

utom anstalten.

anledning finnes lämpligt och fara

för missbruk ej kan anses föreligga,

må fångvårdsstyrelsen eller, efter

dess bemyndigande, styresman vid

fångvårdsans fält till förberedande av

frigivningen medgiva, att fånge utför

arbete hos arbetsgivare utom anstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 143.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindei.l, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga

rörande vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden anför följande.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 mars 1951 tillkallades tre

sakkunniga för att utreda frågan om omedelbara förbättringar inom fångvården

och framlägga därav påkallade rekommendationer och förslag. I

direktiven för de sakkunniga framhölls bland annat, att det vid sidan om

en nydaning av fångvårdsanstalterna på längre sikt, vilken med nödvändighet

måste kräva lång tid och avsevärda kostnader, erfordras åtgärder för

en omedelbar förbättring av förhållandena inom fångvården. Till fullföljande

av de provisoriska åtgärder, som under de senaste åren vidtagits, är

det nödvändigt att fortlöpande ändra och upprusta äldre anstalter, vilka

måste tagas i bruk under ganska lång tid framåt. Personalen måste få instruktioner

och anvisningar för att kunna tillämpa modernare metoder för

fångbehandling. Ordningen och disciplinen på anstalterna, de intagnas differentiering

och sysselsättning, personalens fördelning mellan olika anstalter

och tjänstgöringsschema angavs vidare såsom exempel på frågor, där

partiella förbättringar framstår såsom angelägna. Det uppdrogs åt de sakkunniga

att, på grundval av redan vidtagna förberedelser inom departementet

och efter närmare utredning av problemen och genomgång av förhållandena

på anstalterna, framlägga rekommendationer och förslag till

praktiska åtgärder och anvisningar i syfte att åstadkomma en skyndsam

förbättring av förhållandena inom fångvården genom ett så effektivt fullföljande

av 1945 års straffverkställighetsreform som är möjligt inom ramen

av tillgängliga resurser.

De sakkunniga (1951 års fängvårdsutredning)1 har avlämnat flera förslag,

vilka avser vissa disciplinförbättrande åtgärder (norinaldagsschemat),

utvidgning av fritidsverksamheten, de intagnas kontakt med yttervärlden

(anstaltsbesökare), förbättring av personalens rekrytering och utbildning

samt särbehandling av det yngre fångvårdsklientelet. De sålunda av utred
1

De sakkunnig»'' voro landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, samt byråcheferna

Torsten Eriksson och Bertil Forssell.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

ningen föreslagna åtgärderna har i allt väsentligt blivit genomförda. Därefter

har utredningen i ett slutbetänkande, som avlämnats den 15 juli 1952

(SOU 1952: 21), sammanfört vissa förslag till aktuella fångvårdsreformer.

Dessa förslag avser i främsta rummet att vinna en effektivare behandling

av de intagna genom en samverkan mellan fångvårdsanstalter i

grupper, den s. k. räjongplanen.

Över betänkandet har yttranden inhämtats från myndigheter och sammanslutningar,

och jag anhåller nu att få upptaga däri väckta frågor till

behandling. I detta sammanhang vill jag dock i huvudsak endast ingå på sådana

frågor som kan föranleda lagändring, och jag hemställer att i ett följande

ärende få återkomma till de anslagsfrågor som sammanhänger därmed.

Utredningens förslag till räjongplan innebär att fångvårdsanstaiterna

skall sammanföras dels till lokalt bestämda räjonger för ordinärt manligt

fångklientel och dels till vissa specialräjonger, nämligen en interneringsräjong

för internerade, förvarade och vissa vårdfall samt en ungdomsräjong

för dem som dömts till ungdomsfängelse och för unga manliga fångar,

dömda till fängelse eller straffarbete. Kvinnoanstalten i Växjö skall stå

utanför räjongindelningen. Utredningen framhåller, att spörsmålet angående

internerings- och ungdomsräjongernas organisation bör närmare behandlas

i samband med de utredningar inom långtidsplaneringen för fångvården,

som pågår eller avses skola påbörjas. De första av dessa utredningar

har resulterat i förslag till en ungdomsanstalt av helt ny typ (Roxtuna), som

nu är under byggnad. För närvarande pågår utredning rörande omorganisation

av abnormklientelets behandling (säkerhetsanstaltsutredningen), och

vidare utredes frågor om internerings- och förvaringsinstituten samt behandligen

av unga lagöverträdare inom strafflagberedningen. Med hänsyn

till dessa förhållanden har jag icke för avsikt att nu föreslå några organisatoriska

förändringar beträffande anstalter, som utredningen avsett för

internerings- och ungdomsräjongerna. Jag skall därför i den följande redogörelsen

för utredningens förslag och för däröver avgivna yttranden i huvudsak

begränsa mig till vad förslaget innehåller beträffande det ordinära

fångklientelet.

I betänkandet behandlas åtskilliga praktiska spörsmål, som icke omedelbart

sammanhänger med räjongplanen och som icke heller är avsedda att i

detta sammanhang utan först efter ytterligare utredningar inverka på anslagsäskandena.

Sålunda har vid utredningen arbetsdriften blivit ingående

behandlad och en betydande upprustning av denna föreslås. Beträffande

jordbruket vid fångvårdsanstalter förordas en speciell utredning; det påvisas

att fångvårds jordbruk är mycket personalkrävande. Det if rågasättes

vidare, om icke byggnadsstyrelsen bör övertaga ansvaret för fångvårdens

fastigheter genom att fångvårdsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond

överföres till byggnadsstyrelsens delfond. Utredningen föreslår

att frågan härom upptages till behandling av 1947 års byggnadsstyrelseutredning.

Slutligen föreslås vissa begränsningar i den allmänna fångregistre
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

11

ringen. Beträffande nu angivna delar av betänkandet, vilka icke i delta

sammanhang föranleder förslag till riksdagen, vill jag hänvisa till betänkandet.

Fångvårdsutredningens förslag.

I betänkandet redogöres till en början för nuvarande differentierings

system inom fångvården. Rörande anstaltsorganisationen

framhålles följande:

Antalet anstalter uppgick den 1 juni 1952 till 49. Vid denna beräkning

har vissa till en huvudanstalt omedelbart anslutna öppenvårdsanläggningar

hänförts till huvudanstalten. Fångantalet var vid samma tid 2 814. Organisatoriskt

är anstaltssystemet ganska invecklat och svåradministrerat.

Den största anstaltsgruppen utgörs av de slutna anstalter, som är avsedda

för vanligt fångförvar, d. v. s. mottar häktade av båda könen samt

straff- och fängelsefångar av manligt kön. Andra klienteltyper kan också

tillfälligt förvaras på dessa anstalter. Till denna grupp hör en del större

anstalter med ett platsantal på 100 eller däröver: Långholmen, Malmö, Härlanda,

Härnösand, Mariestad och Svartsjö. Vidare hör hit en del medelstora

anstalter med ett platsantal av 40—65: Falun, Gävle, Karlskrona, Kristianstad,

Vänersborg och Örebro, och slutligen en del småanstalter, med ett

platsantal på 20—30: Halmstad, Hudiksvall, Jönköping, Luleå, Umeå, Visby,

Östersund.

Speciella uppgifter inom fångvårdsorganisationen fyller följande anstalter

för abnormfall: Hall, Håga, Karlstad, Norrköping, Kalmar, Västervik.

För verkställighet av ungdomsfängelse används följande anstalter: Nyköping,

Skenäs, Uppsala, Ystad. För unga straff- och fängelsefångar används

Västerås. Kvinnor av alla fångkategorier intas i Växjö. Häktade av båda

könen intas i samtliga nu senast nämnda anstalter utom Hall, Håga och

Skenäs, vilka utslutande används för specialuppgifter.

Vid sidan av de egentliga anstalterna finns ett antal kolonier. Den 1 juni

1952 utgjorde de 18 med ett platsantal på ca 20—50. Flertalet av kolonierna

utnyttjas för ordinärt fångklientel, en del dock för specialklientel.

Administrativt ledes anstalterna av styresmän i olika grader. De största

och en del av de medelstora anstalterna har direktörer, de mindre föreståndare.

— — — Av kolonierna är endast Singeshult förvaltningsmässigt

självständigt, de andra är underställda vissa anstalter. Ett tjugotal mindre

anstalter (14 slutna anstalter och 5 kolonier) är kassaanslutna till fångvårdsstyrelsen,

vilket innebär att bokföring och utbetalningar ombesörjes av styrelsen.

Andra kolonier är kassaanslutna till olika fångvårdsanstalter. Övriga

anstalter har självständig kassaförvaltning med särskild redogörare

och styresmannen såsom utbetalningsanordnare och på sådant sätt delaktig

i redogöraransvaret. En mellanställning intar de psykiatriska avdelningarna

vid Långholmen, Härianda, Malmö, Härnösand och Västervik, likaså

kroppssjukhuset vid Långholmen. Läkarna är självständiga chefer beträffande

vården på avdelningarna, men dessa betraktas annars administrativt

såsom en del av anstalten.

Varje anstalt har en anstaltsnämnd, bestående av en av Kungl. Maj:t

utsedd ordförande (domare eller eljest lagfaren), anstaltens styresman

samt tre av länsstyrelsen utsedda personer, varav eu befattningshavare vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kurigl. Maj.ts proposition nr 143.

anstalten. Kungl. Maj:t utser ersättare för ordföranden och länsstyrelsen

i mån av behov suppleanter för de övriga.

Utredningen övergår härefter till att behandla förfarandet vid intagningen

i fångvårdsanstalt av de till tidsbestämt straff dömda och principerna

för fördelningen av dem på olika anstalter. Därom framhålles, att

fångvårdsstyrelsen utfärdar straffverkställighetsresolution, som anger tiden

för s. k. obligatorisk villkorlig frigivning, samt anföres vidare följande:

Intagning i fångvårdsanstalt sker huvudsakligen efter följande principer.

Den som inte är häktad intas vid den anstalt som fångvårdsstyrelsen bestämmer,

sedan den fått del av domen. Verkställbarheten av domen prövas i regel

av fångvårdsstyrelsen. Polismyndigheten biträder vid den dömdes inställande.

En dömd kan också få inställa sig på egen hand. I vissa fall kan myndighet,

som mottagit nöjdförklaring, utan att inhämta besked från fångvårdsstyrelsen

hänvisa eu dömd till anstalt enligt vissa av fångvårdsstyrelsen

meddelade engångsanvisningar. Den som är häktad börjar i regel verkställigheten

vid den anstalt, där han redan är. Vissa intagna skall undergå

s. k. verkställighetsundersökning, varom närmare nedan. Redan vid intagningen

söker fångvårdsstyrelsen med stöd av domstolshandlingarna och andra

tillgängliga upplysningar — beträffande recidivister det material som

finns i det hos styrelsen förvarade centrala fångregistret (inklusive mappregistret'')

— göra den dömdes placering definitiv, i överensstämmelse med

de principer som framgår av den nedan lämnade redogörelsen för placering

i samband med verkställighetsundersökning.

Såsom ovan berörts stadgar verkställighetslagen att vissa intagna så snart

som möjligt efter intagningen skall undergå en undersökning till ledning för

behandlingen. Detta gäller straffångar och fängelsefångar med en strafftid

på minst sex månader (43 § verkställighetslagen) samt alla förvarade och

internerade (63 §) och ungdomsfängelse ådömda (56 §). För straff- och

fängelsefångar föreskrivs att undersökningen skall vara såvitt möjligt fullständig

och omfatta den intagnes levnadsomständigheter, personliga utveckling,

hälsotillstånd, anlag och kunskaper. Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens

anvisningar utföras av styresmannen vid den anstalt, där

fången intagits för straffets undergående, under medverkan av anstaltens

läkare. Berättelse över undersökningen jämte styresmannens och läkarens

förslag angående fångens placering och behandling skall så snart ske kan

och senast inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.

När särskilda omständigheter påkallar det, kan styrelsen medgiva högst

en månads anstånd med avgivandet av berättelsen.---

Antalet enligt 43 § verkställighetslagen undersökta straff- och fängelsefångar

var under åren 1947—1951 resp. 1 019, 1 096, 1 269, 1 411 och 1 379.

Enligt de bestämmelser, som fångvårdsstyrelsen utfärdade vid lagens ikraftträdande

1946, skulle undersökningarna av straff- och fängelsefångar samlas

till nio fångvårdsanstalter, nämligen Långholmen, Växjö, Visby, Malmö,

Härianda, Vänersborg, Östersund, Härnösand och Umeå. Dessa anstalter utvaldes

dels med hänsyn till lämplig belägenhet i riket, dels för att kunna

tillgodose kraven på medverkan av läkare med psykiatrisk skolning. År 1949

utökades denna grupp med en tionde anstalt, Örebro. Långholmen, Malmö,

Härianda och Härnösand har egen psykiatrisk avdelning, och de övriga anstalterna

har sinnessjukhus i omedelbar närhet. De nämnda tio undersökningsstationerna

rådde inte med arbetet, beroende på att styresmännens arbetsbörda

betydligt ökades även på grund av andra vid verkställighetsreformen

tillkomna arbetsuppgifter, att antalet undersökningar blev större än

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

13

beräknat och att psykiatrer och andra läkare inte stod till förfogande i erforderlig

utsträckning. Då härtill kom nödvändigheten att begränsa transporterna

till och från undersökningsstationerna har undersökningarna efterhand

fördelats på allt fler slutna anstalter för vanligt fångförvar, så att

undersökningar numera utförs vid praktiskt taget alla sådana anstalter, ett

20-tal, samt även i undantagsfall vid öppna anstalter.

I praktiken gäller f. n„ att en person som varit häktad i regel undersöks

vid den anstalt där han sitter. Undantag görs bl. a. för den som anses behöva

omedelbart förflyttas till en anstalt med tillgång till psykiater. Vid fördelning

av undersökningsfall på fri fot söker man att som undersökningsanstalt

anlita den anstalt, där man kan förvänta att den intagne kommer att

bli mera definitivt placerad. I första hand gäller den av naturliga vårdsynpunkter

betingade regeln, att en inlagen bör få avtjäna straff i eller nära

hemorten. Mycket ofta sker emellertid avvikelser av särskilda skäl. En jordbrukare

hänvisas till jordbruksfängelset i Mariestad, en kroppssjuk till

Långholmen, som har särskild kroppssjukavdelning, en mekaniker till en

anstalt med mekanisk verkstad, den som förmodas vara lämplig som skrivbiträde

till en anstalt, där sådant biträde behövs; medlemmarna av en dömd

liga fördelas på olika anstalter o. s. v. Hänsyn tas även till vederbörande styresmans

möjligheter att utföra undersökningar samt tillgången på lämplig

läkare. Dessa förhållanden kan ju ändras från tid till annan.

Kvaliteten på undersökningarna är mycket växlande. Detta gäller såväl

styresmännens som läkarnas insats. De läkare som medverkar är i stor utsträckning

inte psykiatriskt skolade. I betydande omfattning måste till följd

av bristen på läkare den medicinska sakkunskapen helt undvaras. Så skedde

1951 i omkring 250 fall. Bland annat fick ett 100-tal undersökningar vid

anstalten på Härianda, trots att där finns psykiatrisk avdelning, utföras utan

medverkan av läkare.

Den föreskrivna normaltiden av högst en månad överskrids mycket ofta.

En nyligen gjord utredning på fångvårdsstyrelsens socialbyrå visar att av

100 vid olika anstalter slumpvis uttagna fall, i vilka undersökning verkställts,

var genomsnittstiden för undersökningen 1 månad 26 dagar. Vid

kortare strafftider såsom sex månader — ett år, föreligger verkställighetsundersökningen

stundom ej förrän omedelbart inpå den intagnes frigivning.

För att avhjälpa mera uttalad balans anvisar fångvårdsstyrelsen ibland särskild

arbetskraft till vissa anstalter.

Styresmannen och läkaren — i den mån läkare över huvud taget medverkar

— avger var sin nndersökningsberältelse enligt fastställt formulär. Ofta

nog samråder de ej med varandra för att komma fram till en enhetlig rekommendation

för den intagnes behandling.

Bedömningen av verkställighetsundersökningen och ståndpunktstagandet

till den intagnes fortsatta placering sker i fångvårdsstyrelsen. Om undersökningen

utmynnat i förslag om den intagnes förflyttning till annan anstalt

och fallet synes tveksamt sker remiss till de styresmän som anses böra höras.

På grund av de handläggande tjänstemännens arbetsbörda kan ärendena inte

alltid ägnas tillräcklig tid och omsorg. Detsamma gäller för övrigt ärenden

om intagning av dömda på fri fot.

När en placering skett enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande, övergår

det närmaste ansvaret för den intagnes behandling till styresmannen vid

den anstalt, där den intagne befinner sig. Om verkställighetsundersökning

skett, skall berättelsen däröver vara till fortsatt ledning för behandlingen.

Vilken roll berättelsen spelar växlar mycket från fall till fall. Någon kontinuerlig

uppsikt över alt behandlingen blir den avsedda och önskliga förekommer

ej utöver den ledning som styresmannen kan ha och den sporadiska

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

kontroll som fångvårdsstyrelsen kan utöva vid inspektioner eller när den

intagnes förhållanden annars kominer under styrelsens prövning. Den intagne

kan själv ta initiativ genom ansökningar till styresmannen eller fångvårdsstyrelsen.

Styresmannen kan — om han har någon öppen avdelning

eller koloni till förfogande — ordna med förflyttning dit. Han kan också

göra ansökan hos fångvårdsstyrelsen om förflyttning av den intagne å ena

sidan till öppen vård eller sluten anstalt med lämpligare arbete eller till sinnessjukavdelning

etc. eller å andra sidan flyttning från koloni till sluten

anstalt och flyttning från en sluten anstalt till en annan sådan med större

disciplinära resurser.

Genom sitt centrala fångregister känner fångvårdsstyrelsen ständigt varje

enskild anstalts bestånd av intagna. För varje gång en förflyttning sker eller

eljest något inträffar som bör tas upp i registret — rymning, sjukhusvistelse,

ny dom etc. — lämnar anstalten rapport till registret på s. k. besked,

från vilka uppgiften införes på vederbörande registerkort. När den intagne

avgår insändes ett avgångskort samt, i fall av villkorlig frigivning, vissa

handlingar som därpå förvaras hos centrala fångregistret för att kunna

rekvireras vid eventuellt kommande behov.

Utredningen fastslår, att behandlingen av de intagna, om den skall fylla

de anspråk som en modern straffverkställighet ställer, i princip måste grundas

på kunskap om varje intagens sociala förhistoria och ett kontinuerligt

studium av hans personlighet. På grundval av de kunskaper man sålunda

erhållit av den dömde får man sedan pröva sig fram i behandlingen; välja

lämplig anstalt, lämplig avdelning, lämpligt arbete och förbereda de åtgärder

som behöver vidtagas i samband med frigivningen — arbetsanställning,

övervakning in. in.

Utredningen kritiserar härpå den nuvarande formen för verkställighetsundersökningar

och anför därvid:

Den hittillsvarande formen för införskaffande av personupplysningar om

den intagne, verkställighetsundersökningen, har — såsom framgår av redogörelsen

— i praktiken visat uppenbara brister. Den föreskrivna medverkan

av läkare har särskilt under senare tid i betydande omfattning lämnats

av läkare, som inte har psykiatrisk utbildning, samt i ett påfallande

stort antal fall helt uteblivit. Ett studium av berättelserna över verkställighetsundersökningarna

visar, att kvaliteten är mycket ojämn. Styresmannens

undersökning och läkarens undersökning utformas såsom från varandra fristående

undersökningar, och endast i undantagsfall tycks undersökarna

samråda med varandra för att söka komma fram till en enhetlig plan för

behandlingen av den intagne. Synnerligen betänkligt är att den föreskrivna

normaltiden för undersökningens utförande, en månad, så ofta överskrides,

tydligen i flertalet fall. Genomsnittstiden synes för närvarande vara omkring

två månader. Särskilt i de fall, där strafftiden inte har mera avsevärd längd,

inverkar ett sådant uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet till anstaltsplacering

och vård mycket menligt. Det händer att verkställighetsundersökningen

färdigställes så sent att den blir helt värdelös för sitt egentliga

syfte.

Vid det omedelbara utnyttjandet av en verkställighetsundersökning är

det en svår nackdel, att anstaltsplaceringen av den undersökte sker centralt

från fångvårdsstyrelsen av tjänstemän, som inte har direkt kontakt med den

intagne själv utan måste grunda sin inställning på de skriftliga rekommen
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

dationerna från styresmän och läkare, vilkas kunskaper om de aktuella behandlingsresurserna

inom fångvården enligt sakens natur måste vara begränsade,

ofta nog blott till den egna anstalten. Det skriftliga förfarandet —

som i fångvårdsstyrelsen ofta dragés ut genom remisser till olika anstalter

— är ett allvarligt hinder för en förnuftig planering av vården. Sedan väl

en första anstaltsplacering skett på grundval av verkställighetsundersökningen,

torde denna i fortsättningen av den intagnes behandling inte användas

i den utsträckning som är avsedd.

Givetvis skulle den nuvarande ordningen för verkställighetsundersökningarna

och deras utnyttjande kunna förbättras genom att tillräcklig och skolad

personal anställdes vid vissa anstalter (undersökningsstationer) för att

grundligt och snabbt utföra undersökningarna samt genom att socialbyrån

i fångvårdsstyrelsen finge fullt tillräcklig och kvalificerad arbetskraft för

ärenden rörande anstaltsplacering. Men genom dylika förbättringar inom

ramen för det nuvarande systemet skulle inte vinnas det mål, som måste

eftersträvas, nämligen att undersökningen och bedömningen av den intagne

liksom uppgörandet av ett behandlingsprogram för honom koncentreras till

personer, som bär möjlighet till nära och "fortlöpande kontakt med den intagne

och som i fortsättningen kan följa behandlingen och auktoritativt ingripa

i den intagnes förhållanden.

Det har alltså gällt att finna en organisatorisk form som undanröjer de

nuvarande bristerna i fråga om den inledande undersökningen och bedömningen

av de intagna och som tillika öppnar möjligheter för en mera metodisk

fångbehandling. Eftersom den centrala myndigheten, fångvårdsstyrelsen,

hur än arbetet där organiseras, inte kan handlägga dessa uppgifter i

direkt personlig kontakt med den intagne och de för hans behandling närmast

ansvariga, står endast den utvägen till buds att så långt det är möjligt

decentralisera initialbedömningen av behandlingsbehoven och besluten angående

hur behandlingen skall ske i praktiken.

Utredningen drar därefter upp vissa riktlinjer för hur förbättringar inom

ramen av tillgängliga resurser skulle kunna ernås på såväl det behandlingsmässiga

som det administrativa planet. Sina förslag sammanför utredningen

under beteckningen räjongplanen. I sina organisatoriska huvuddrag

innebär räjongplanen följande.

Fångvårdsanstalterna fördelas administrativt i grupper, räjonger. Varje

räjong skall innehålla anstalter av olika typ, större och mindre, slutna och

öppna. Inom räjongen skall en anstalt vara centralanstalt. Den skali vara den

i vårdtekniskt avseende bäst utrustade, ha psykiatrisk avdelning, isoleringsavdelning

in. m. Ingående utredningar angående nyintagnas sociala förhistoria

samt psykiatrisk eller annan medicinsk bedömning verkställes enbart

vid centralanstalten. Mindre utredningar (huvudsakligen innefattande materialgenomgång)

verkställes vid alla anstalter. Till centralanstalten skall

alltså skickas alla fångar för vilka en kvalificerad utredning och expertbedömning

anses behövlig. Fångar som på grund av den korta strafftiden eller

av annan orsak icke anses höra underkastas någon speciell undersökning

sändes direkt till lämplig anstalt inom räjongen. Chefen för centralanstalten

skall samtidigt vara räjongehef och i denna egenskap äga befogenhet att

på lämpligt sätt fördela fångarna på räjongens anstalter. Centralanstaltens

chefspsykiater skall tillika vara räjongpsykiater och i denna egenskap utöva

en rådgivande verksamhet vid räjongens samtliga anstalter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Medan ansvaret för den intagnes behandling skall åvila räjongchefen och

räjongpsykiatern bör beslut angående villkorlig frigivning, yttranden angående

nådeansökningar samt beslut i vissa disciplinärenden som inverkar

på strafftidens längd — vilka ärenden nu handlägges av fångvårdsstyrelsen

men enligt utredningens mening bör decentraliseras — ankomma på en

räjongnämnd. Denna nämnd skall ha befogenhet att besöka alla anstalter

inom räjongen. Utredningen framhåller att fördelen med en sådan

nämnd består däri att denna kan, när den finner behövligt, direkt höra den

intagne under liknande betingelser som en domstol. Nackdelen skulle kunna

ligga i att praxis bleve något skiftande. Utredningen har emellertid ansett

fördelarna överväga.

Differentieringen av klientelet och planläggningen

av den individuella fångbehandlingen anser utredningen

böra tillgå enligt följande:

På sätt som längre fram beskrives fördelas klientelet på de olika räjongerna.

Räjongchefen avgör med ledning av tillgängliga handlingar huruvida

särskild undersökning på centralanstalten skall äga rum. Sådan undersökning

är som regel påkallad vid straff på sex månader eller längre tid, försåvitt

man icke redan har alla erforderliga personupplysningar genom utlåtande

från tidigare sinnesundersökning, material från tidigare centralanstaltsundersökning

eller därmed jämförliga uppgifter. Av den grupp som f. n.

regelbundet underkastas straffverkställighetsundersökning bortfaller sålunda

en icke ringa del. Å andra sidan bör naturligtvis i centralanstaltsundersökningen

medtagas korttidsfångar som av särskilda skäl synes böra underkastas

en sådan undersökning. Räjongchefen handlar med andra ord fritt i

enlighet med av fångvårdsstyrelsen uppdragna allmänna riktlinjer för centralanstaltsundersökningarna.

Räjongchefens beslut om en första placering kan innebära, att den dömde

skall direkt intagas på en av sidoanstalterna. Meddelande utgår då härom

från räjongkontoret, och handlingarna översändes till vederbörande anstalt.

Beslutet kan också innebära, att intagning skall äga rum på centralanstalten.

I det senare fallet företages en personundersökning enligt följande

mönster.

Snarast möjligt efter ankomsten till centralanstalten uppsökes den dömde

av en fångvårdsassistent som efter samtal med honom och genomgång av

hans handlingar skriver ner en del kortfattade uppgifter på en blankett. Denna

blankett överlämnas till räjongpsykiatern som efter en kort undersökning

avgör, huruvida en grundligare psykiatrisk och social genomgång är erforderlig

eller om man kan på föreliggande uppgifter skrida till ett preliminärt

behandlingsbeslut. I båda fallen tas ärendet upp på centralanstaltens veckokollegium.

Kollegiet sammanträder under ordförandeskap av räjongchefen. Därjämte

deltar räjongpsykiatern, anstaltens souschef, fångvårdsassistent och kurator,

räjongingenjören samt representanter för anstaltens personal inom arbetsdrift

och tillsynstjänst. Vid sammanträdet överlägges angående nykomna

fångars placering, omplacering av tidigare intagna och andra behandlingsfrågor.

Räjongchefen beslutar ensam, men övriga deltagande har rätt

att anteckna avvikande mening.

Fångvårdsassistenten sköter föredragningen beträffande de nykomna fallen.

Psykiatern kompletterar med de uppgifter han har att lämna. Ingen
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

17

dera skall emellertid stödja sin föredragning på skriftliga berättelser av den

typ som utmärker de nuvarande verkställighetsundersökningarna. Den muntliga

redogörelsen skall bygga på blankettanteckningar och det material som

eljest föreligger. Efter sammanträdet gör fångvårdsassistenten ett kort

skriftligt sammandrag av de uppgifter som vid sammanträdet betraktats som

relevanta. Detta sammandrag tjänar som »huvud» i den verkställighetsjournal

som upplägges för varje fånge och i vilken efter hand införes alla viktigare

uppgifter om vad som beslutats eller vad som hänt den intagne under

strafftiden.

Genom att på detta sätt begränsa skrivandet om fången till det väsentliga

bör åtskillig tid kunna vinnas till behandlingen av honom.

Huruvida något beslut angående den intagnes behandling kan fattas vid

det första tillfälle då hans ärende upptas av kollegiet, beror på materialet

från undersökningen och naturligtvis främst på räjongpsykiaterns uppfattning

huruvida en grundlig psykisk undersökning är erforderlig eller ej. Räjongingenjören

bör också helst ha haft möjlighet att bilda sig en mening

om vilket arbete som den intagne lämpligen bör sysselsättas i. Och den intagne

bör själv få företräde för kollegiet och tala om sina önskningar.

Det första sammanträdet bör emellertid alltid resultera i en preliminär

placering. En mera definitiv placering kan beslutas längre fram, då ärendet

kan tas upp på nytt, sedan man kompletterat materialet eller haft rådrum

att direkt iakttaga den dömde.

Blir beslutet, att den dömde förflyttas till annan anstalt inom räjongen,

bör räjongchefen eller psykiatern, efter de besök som de gör vid vederbörande

sidoanstalt, till kollegiet rapportera hur den dömde sköter sig och

huruvida nya åtgärder är behövliga.

Kollegiet är ett informellt arbetande organ, tillkommet uteslutande i syfte

att sammanföra erfarna fångvårdsmän till gemensam överläggning angående

individuella behandlingsuppgifter. Även vid sidoanstallerna bör finnas

dylika kollegier, sammansatta på det sätt som passar anstaltens storlek och

arbetsförhållanden. Eftersom sidoanstalterna inte har personal för social

eller psykiatrisk undersökning och befogenheten att besluta om anstaltsplacering

endast tillkommer räjongchefen, blir givetvis uppgifterna för sidoanstalternas

kollegium begränsade. Ehuru räjongchefen ensam beslutar om

anstaltsplacering och förflyttning efter påbörjad behandling, bör han dock

ta som en angelägen sak att före varje sådant beslut rådföra sig med chefen

för den anstalt till vilken förflyttning skall äga rum. Alla anstaltschefer bör

ha rätt att få avvikande mening antecknad i den dömdes verkställighetsjournal.

Utredningen understryker, att räjongplanen icke avser att beskära den

självständighet och initiativrätt som för närvarande tillkommer anstaltscheferna.

Utredningen kommer därefter in på frågan om anstalternas uppdelning

på räjonger och anför därvid bl. a.

Genom att man för varje anstaltsgrupp får en chef med betydande erfarenhet

och kunnighet kan en omfattande decentralisering av ärenden äga

rum från fångvårdsstyrelsen. Fångtransportsystemet kan förbilligas genom

att antalet transporter begränsas, transportavstånden förminskas och transportlägenheterna

bättre utnyttjas. För fångvårdsstyrelsen blir det även en

vinst att en rad rutinsysslor avlastas och styrelsens chef samt högre befattningshavare

härigenom får större möjligheter att ägna sig åt de betydelse
2

Bihang till riksdagens protokoll 1993. 1 sand. Nr 14''.).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

fulla organisationsfrågorna. För anstalternas egen del innebär räjongplanen

en förenkling och effektivisering av arbetet ledande till förbättrad kunskap

om de intagna, större ansvar för behandlingens utformning i de enskilda fallen

och friare utrymme för personliga initiativ.

Vår uppdelning av anstalterna på olika grupper bygger på att anstalterna

Härnösand, Långholmen, Härianda och Malmö, vilka samtliga har psykiatriska

avdelningar, skall tjänstgöra som centralanstalter för var sin anstaltsgrupp,

samtliga fyra grupper, som benämnes respektive norra, östra, västra

och södra räjongen, avsedda för ordinärt fångklientel, d. v. s. intagna dömda

till straffarbete eller fängelse. Anstalter som huvudsakligen avdelats till förvarade,

internerade och vissa vårdfall (sinnessjuka straffångar m. fl.) sammanföres

till en specialräjong, kallad interneringsräjongen. De anstalter som

tjänstgör för behandlingen av intagna ådömda ungdomsfängelse samt unga

fångar dömda till straffarbete eller fängelse bildar ungdomsräjongen. Kvinnoanstalten

i Växjö ingår icke i räjongsysfemet.

Räjongerna för det ordinära klientelet har sammansatts på sådant sätt

att antalet öppna platser motsvarar ungefär fjärdedelen av räjongens hela

platsantal. Enligt dessa grunder föreslår vi följande räjongplan (reservplatser

medräknade):

Slutna

platser

Norra räjongen.

Härnösand ........................................ 117

Falun............................................. 39

Gävle ............................................. 49

Hudiksvall ........................................ 20

Östersund ......................................... 21

Umeå............................................. 22

Luleå............................................. 21

Sandsjön ..........................................

Älgberget ..........................................

Sörbyn ............................................

Öppna

platser

46

47

38

289 131

Sammanlagt antal platser 420

Östra räjongen.

Långholmen............

Svartsjö (in. Kungsgården)

Örebro .................

Visby..................

Bogesund ...............

Gustafsström ...........

Halmsjön ..............

Näs (planerad) .........

Aby ...................

Sammanlagt antal platser

609

70

30

65

23

43

40

35

45

26

767

219

986

Västra räjongen.

Härianda .......................................... 177

Vänersborg ........................................ 63

Mariestad (Med Lockerud, Rödjan) .................. 74 26

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Jönköping

Mäshult .

Smälteryd

Ollestad .

Södra rå jongen.

Malmö.........

Kristianstad ....

Karlskrona .....

Halmstad.......

Singeshult......

Skogsgård ......

Tygelsjö .......

Ödevata........

19

Slutna

Öppna

platser

platser

. 39

42

32

35

353

135

Sammanlagt antal platser 488

189

48

45

27

35

35

30

45

309

145

Sammanlagt antal platser 454

Utredningen beklagar, att det icke varit möjligt att uppdela östra räjongen

i två räjonger. Den enda anstalt, som skulle ha kunnat tjänstgöra som huvudanstalt,

Mariestad, skulle kräva alltför dyrbar ombyggnad för att utredningen

i dagens läge skulle kunna föreslå något sådant. Svårigheten att till

anstalten förlägga en psykiatrisk avdelning har också medverkat till utredningens

beslut att förorda anstaltens infogande i västra räjongen som en

sidoanstalt.

Vidare föreslår utredningen att de fyra räjongerna bör ha var sitt upptagningsområde

bestämt med hänsyn till den dömdes kyrkobokföringsort

och utredningen framlägger förslag till närmare uppdelning av områdena

mellan räjongerna (s. 12). Utlänningar bör fördelas efter lämplighetshänsyn.

Utredningen förutsätter dock, att det på grund av platstillgången

vid de olika anstalterna icke är möjligt att alltid ansluta anstaltsbelägenheten

och upptagningsområdet till varandra.

Beträffande de dömdas fördelning på räjonger anför utredningen:
Vi

förutsätter att häktade, som enligt domstols beslut skall kvarbliva i

häkte i avbidan på att domen vinner laga kraft, efter nöjdförklaring eller

sedan domen eljest vunnit laga kraft mot dem, omedelbart anmäles till kyrkobokföringsortens

centralanstalt för alt därvarande räjongchef skall besluta

om placeringen. Beslutet kan gå ut på att den dömde skall intagas på centralanstalten

eller någon av dess sidoanstalter. Bäjongchefen kan också när skäl

föreligger, överenskomma med annan räjongchef om placering inom dennes

x-äjong. Dömda på fri fot bör utplaceras till viss räjong av fångvårdsstyrelsen

(i första rummet kyrkobokföringsortens räjong) sedan styrelsen gjort de utredningar

som sammanhänger med undersökningarna angående straffdomens

befordran till verkställighet. Bäjongchefen får därefter avgöra anstaltsplaceringen.

Ingenting hindrar emellertid att mellan fångvårdsstyrelsen och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

räjongchefen överenskommes om att styrelsen direkt till vissa öppna anstalter

placerar t. ex. rattfyllerister.

Förflyttningar mellan räjongerna bör, sedan räjongplaceringen en gång

gjorts, endast ske i undantagsfall. Räjongcheferna bör direkt med varandra

göra upp om sådana förflyttningar i individuella fall. Vid överbeläggning

inom en räjong bör fångvårdsstyrelsen avgöra om gruppförflyttning till annan

eller andra räjonger eller temporärt fördela frifotsfallen på andra räjonger

än dem där de egentligen hör hemma.

Beträffande omfattningen av delegeringen av administrativa

ärenden anförs i betänkandet, att utredningen har övervägt att föreslå en

delegering till räjongerna av dels den s. k. strafftidsberäkningen och dels den

s. k. verkställbarhetskontrollen av utslag. Flertalet domar är otvivelaktigt av

den enkla beskaffenhet att beräkningen av tiden för straffets slut, resp. dagen

för den obligatoriska villkorliga frigivningen eller tidigaste dag för den

fakultativa villkorliga frigivningen inte kan erbjuda några svårigheter för

befattningshavare med räjongchefs kvalifikationer. För de invecklade fallen

skulle man naturligtvis kunna behålla en rätt för räjongchefen att från fångvårdsstyrelsen

inhämta upplysning. På grund av den tveksamhet som yppat

sig i denna fråga vid överläggningar med de praktiskt initierade har utredningen

emellertid inte ansett sig böra föreslå att en sådan delegering nu

kommer till stånd. Verkställbarhetskontrollen är i regel ej heller av invecklad

natur. Så länge strafftidsberäkningen sker av fångvårdsstyrelsen bör dock

även verkställbarhetskontrollen utövas av densamma.

Härefter uppräknar utredningen de ärenden som enligt förslaget bör delegeras

från fångvårdsstyrelsen till räjongcheferna, nämligen:

Anstaltsanvisningar inom räjongerna.

Förflyttningar mellan räjongerna av enskilda fall.

Beslut angående inställelser inför domstol eller annan myndighet enligt

37 och 38 §§ straffverkställighetslagen.

Ersättning för inställelsekostnad för avtjänande av straff.

Permission.

Frigång.

Arbete i enrum.

Sjukvård utom anstalten.

Understödsärenden.

Tandvård.

Ersättning för förstörda persedlar.

Disposition av arbetspremier.

Disposition av egna medel.

Bidrag till enskilda studier.

Publiceringstillstånd.

Ärenden, som enligt förslaget bör delegeras från fångvårdsstyrelsen till råjongnämnderna,

är följande:

Yttranden till Kungl. Maj :t över ansökning om nåd.

Inräknande i strafftid av tid för vistelse utom anstalt.

Strafförlängning på grund av disciplinär förseelse.

Beslut enligt lagen om villkorlig frigivning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

21

Utredningen förordar, att fångvårdsstyrelsens fördelning av anslag för

olika utgiftsändamål omlägges, så att varje räjong erhåller sin andel av anslagssumman,

varefter räjongchefen fördelar det erhållna beloppet mellan

de olika räjonganstallerna. Beträffande ärenden som delegeras från fångvårdsstyrelsen

till räjongchefer bör styrelsen, enligt utredningens mening,

självfallet äga befogenhet att ge anvisningar av principiell innebörd liksom

även befogenhet att ändra räjongchefens beslut.

Enligt förslaget skall det kamerala arbetet organiseras räjongvis

under ledning av eu räjongkamrer som svarar för räjongens kassaförvaltning,

centraliserad till centralanstalten efter samma principer som enligt

1941 års riksdags beslut gäller för de mindre fångvårdsanstalternas kassarörelse

vilken för närvarande är centraliserad till fångvårdsstyrelsen. Sistnämnda

centralisering bör vid räjongsystemets genomförande upphöra för

alla anstalter utom de två som skall tillhöra ungdomsräjongen, Nyköping och

Ystad. De självständiga redogörarna vid sidoanstalterna bör avskaffas och ersättas

med kameralt utbildad biträdespersonal, vilken skall handha den ekonomiska

redovisning som fortfarande måste ske på de enskilda anstalterna

(avräkning med intagna och arbetsdrift, proviantredovisning samt förskottskassa).

Beslut om utanordning bör, efter lämplig fördelning, meddelas av

såväl räjongchef som souschef.

Utredningen framlägger en omfattande och detaljerad plan för arbetsdriftens

utbyggnad, som jag dock icke nu skall behandla närmare. Av betydelse

i detta sammanhang är emellertid, att ledningen av arbetsdriften inom

var och en av de fyra räjongerna för vanligt fångförvar skall tillkomma en

räjongingenjör. Till dennes arbetsuppgifter skall bland annat höra

att biträda räjongchefen i frågor rörande de intagnas arbetsplacering, att

kontrollera och besiktiga driften vid räjonganstalternas verkstäder, att granska

och sammanställa produktionsstatistik och driftsbokföring för räjongernas

verkstadsdrift och att svara för centralanstaltens arbetsdrift. Tillkomsten

av räjongingenjörsbefattningarna innebär en viss decentralisering av arbetsuppgifter

från fångvårdsstyrelsen till räjongerna.

Enligt utredningens förslag skall läkarvården vid fångvårdsanstalterna

i samband med räjongplanen organisatoriskt omläggas i följande riktning.

Räjongpsykiatern bör öva uppsikt över all sjukvård åt de intagna vid

samtliga anstalter i räjongen. Mer eller mindre fast knutna till anstalterna

med hänsyn till dessas storlek bör finnas arvodesläkare för kroppssjukvård.

Psykiatriska avdelningen, inklusive kroppssjukavdelningen, bör betraktas

såsom en självständig anstalt i förhållande till centralanstalten i övrigt

och ha räjongpsykiatern till styresman. Vid Långholmen bör emellertid på

grund av anstaltens storlek undantag göras från regeln och den särskilt anställda

kroppssjukläkaren vara självständig chef för sin sjukavdelning.

Utredningen avser att genom förslaget till räjongplan fångtransporterna

i huvudsak skall kunna begränsas till anstalter, som ligger inom

räjongen, och föreslår att dessa i allmänhet skall utföras med bil. Härom

anför utredningen följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

Utöver dessa ordinära transporter måste mellertid hänsyn också tas till

de talrika domstolstransporterna av häktade och intagna som domstolen eljest

rekvirerar för att höra i något mål. Dessa sistnämnda transporter kan

vanligen cj i förväg planeras med hänsyn till personaltillgång och andra

praktiska skäl, utan de får ofta tas vid för anstalterna olämpliga tider,

då personalen är fåtalig eller upptagen med andra transportuppgifter m. m.

Åtskilligt kan emellertid vinnas i personalbesparingssyfte genom att de ordinära

transporterna mellan anstalterna samordnas och av räjongchefen förlägges

till de för anstalterna lämpligaste tidpunkterna. Smidigast bör de

kunna utföras, om varje räjong får sig tilldelad en särskild fångtransportbil

med bilförare. Denna bil bör även kunna utnyttjas vid domstolsresorna

och vid tjänstebesök på räjonganstalterna. Utan att kunna framlägga några

beräkningar av ekonomisk natur, anser vi oss dock kunna utgå ifrån att

besparingar bör uppkomma om sådana räjongbilar anskaffas, förutom den

fördel som ligger i att passagerartågen befrias från de för många resenärer

trivselstörande fångtransporterna. Vid förflyttningar av enskilda fångar från

slutna anstalter till kolonier inom räjongen bör s. k. transportpermission

kunna komma till vidgad användning.

Utredningen anför att räjonplanen bör genomföras efter hand från och

med ingången av budgetåret 1953/54. Organiserandet av räjongerna bör ske

genom en speciell organisationsavdelning, sammansatt av representanter

för justitiedepartementet, fångvårdsstyrelsen och organisationsnämnden.

Vid betänkandet har fogats ett förslag till de för genomförande av räjongplanen

erforderliga lagändringarna. Härom anför utredningen att de

behövliga ändringarna i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in. och

i lagen om villkorlig frigivning kan vidtagas antingen på så sätt att de inlöres

direkt i de berörda lagarna eller också så att de sammanfattas i en

särskild lag, som upphäver vad däremot strider i de nämnda båda lagarna.

Utredningen har funnit den senare metoden lämpligast. Härvid har beaktats

dels att det kan befinnas nödvändigt att genomföra räjongplanen stegvis och

dels att man bör insamla erfarenheter av räjongsystemet under någon tid,

innan man gör de definitiva omläggningar i straffverkställighetslagstiflningen

som givetvis till slut ändå måste vidtagas.

Yttranden.

Yttranden över fångvårdsutredningens betänkande har efter remiss avgivits

av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen,

interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, strafflagberedningen,

medicinalstyrelsen, statens organisationsnämnd, Föreningen direktörer och

assistenter vid fångvårdsstaten, Svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund,

Svenska psykiatriska föreningen samt Rättspsykiatriska

föreningen. Dessutom har yttranden över vissa delar av betänkandet avgivits,

av byggnadsstyrelsen såvitt avser fångvårdens fastigheter, av krigsmaterielverket

och försvarets fabriksstyrelse såvitt avser fångvårdens arbetsdrift

samt av Uppsala domkapitel och Frikyrkliga samarbetskommittén

såvitt avser förslag om indragning av prästerliga tjänster vid vissa fångvårdsanstalter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

23

De allmänna riktlinje rna för den av utredningen föreslagna

räjongplancn har vunnit gillande i flertalet yttranden. Sålunda finner Svea

hovrätt i likhet med de sakkunniga, att räjongplanen erbjuder fördelar,

vilka lämpligen bör komma en reformerad fångvård till godo. Hovrätten över

Skåne och Blekinge anser det vara betydelsefull, att bedömningen av de

intagna och valet av behandlingsform lägges i händerna på personer med

nära och fortlöpande kontakt med den intagne. Hovrätten uttalar att räjongplanen

ur nu angivna synpunkt är väl ägnad att i organisatoriskt hänseende

bilda grundval för en önskvärd förbättring av differentieringen och

därmed av behandlingen i dess helhet, och hovrätten har icke funnit anledning

till principiell anmärkning mot förslaget. Statens organisationsnämnd

tillstyrker att räjongplanen genomföres och motiverar sin ståndpunkt

med att hänvisa till de väsentliga fördelar som ligger däri, att möjlighet

beredes att minska de vid nuvarande organisation stora fångtransportkostnaderna

samt att vården av de intagna kan förbättras genom ökad

personlig kontakt mellan dem och de om betydelsefulla detaljer i vården

beslutande instanserna. Strafflagberedningen anför att det framlagda förslaget

synes vara väl ägnat att uppfylla syftet att främja en ändamålsenlig

behandling av de i fångvårdsanstalt intagna. En decentralisering av beslutanderätten

angående differentieringen och behandlingen till dem som

har en personlig kontakt med den intagne synes erbjuda stora fördelar och

underlätta den individualiserade fångbehandling straffverkställighetslagen

åsyftar. Beredningen tillstyrker därför förslaget om sammanförande av anstalter

till grupper under lokal ledning. Medicinalstyrelsen framhåller det

principiellt viktiga i att psykiatrisk sakkunskap beräknas stå till förfogande

inom samtliga räjonger och att denna sakkunskap tillförsäkrats erforderlig

initiativrätt. Ett genomförande av förslaget i denna del skulle med

hänsyn till arten av det klientel, med vilket fångvården har att arbeta, enligt

styrelsens mening tillgodose ett länge förefintligt behov. Svenska psykiatriska

föreningen anser att planen innebär betydande fördelar framför nu

gällande normer såväl ur behandlingssynpunkt som ur administrativ synpunkt.

Särskilt synes behandlingssynpunkterna på ett helt annat sätt än

tidigare ha beaktats. Föreningen hälsar med tillfredsställelse, att psykiatrisk

sakkunskap genom planen i ökad utsträckning kommer att tagas i anspråk,

vilket enligt föreningens mening varit ett länge känt behov. Rättspsykiatriska

föreningen anför att föreningen kan helt instämma i det för räjongplanen

angivna målet, att effektivisera fångvården såväl ur behandlingssynpunkt

som i administrativt hänseende. Föreningen ansluter sig även till

att behandlingen måste grunda sig på kunskap om varje intagens sociala

förhistoria jämte ett kontinuerligt studium av hans personlighet samt att

undersökningar och bedömningar av de intagna skall utföras av personer

som bär möjligheter till nära och fortlöpande kontakt med dem. Föreningen

finner sålunda att räjongidén är värd att tillstyrkas; det organisatoriska

underlaget för genomförandet finner föreningen emellertid vara otillräckligt
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Även personalföreningarna vid fångvården ansluter sig till räjongplanen.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten och Svenska fångvårdssällskapet

ansluter sig sålunda, efter vissa detaljanmärkningar, i princip

till förslaget. Sveriges fång v år ds mannaförbund anför att förslaget synes

förbundet kunna ligga till grund för sådana förbättringar som är nödvändiga

för en effektivisering av fångvården såväl ur behandlingssynpunkt som

ur rent administrativ synpunkt. Förbundet hälsar därför förslaget med stor

tillfredsställelse och förväntar att det kommer till utförande.

Fångvårdsstyrelsen ställer sig avvisande till förslaget. Styrelsen anför att

en skyndsam förbättring av förhållandena inom fångvården enligt dess mening

i första hand bör inriktas på att dels skaffa erforderligt utrymme och

dels ombygga och modernisera de slutna anstalterna. I jämförelse härmed

är andra åtgärder av underordnad betydelse. Detta gäller även räjongsystemet,

som icke erbjuder någon lösning av nu berörda frågor. Såsom i det följande

närmare utvecklas intar styrelsen den ståndpunkten, att det nuvarande

undersökningsförfarandet bör bibehållas med vissa förenklingar och att

eu viss decentralisering bör ske men att denna bör komma till stånd genom

eu utsträckt delegation till de lokala styresmännen, varvid beslutanderätten

i vissa fall bör göras beroende av samråd med anstaltsnämnden.

Även detaljerna i utredningens förslag till förbättrad differentiering

och effektivisering av den individuella

fångbehandlingen har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de föreslagna

veckokollegierna synes ägnade att säkerställa ett allsidigt och på personlig

kännedom om den intagne grundat bedömande av vad som för honom är

den lämpligaste behandlingsformen. Möjligheten alt bli hörd inför kollegiet

och att där själv muntligen få framlägga sina önskemål måste vidare antagas

vara av icke ringa betydelse för den intagne rent personligt genom att hos

honom grundlägga en känsla av förtroende för att hans synpunkter uppmärksammas

och blir beaktade. Sistnämnda förhållande kan i sin tur förutses

komma att bidraga till en för ett gott behandlingsresultat gynnsam attityd

från den intagnes sida. Förbises bör heller icke den stimulerande effekt

som samrådet i kollegiets form är ägnad att medföra hos den i den dagliga

rutinen med behandlingen närmast sysselsatta personalen inom arbetsdrift

och tillsynstjänst och som i form av ökat intresse och ansvarsmedvetande

kan beräknas omedelbart komma behandlingen till godo och inom anstalten

bidraga till en för behandlingen gynnsam positiv atmosfär i förhållandet

mellan berörda personal och de intagna. Hovrätten framhåller vidare att den

reform av verkställighetsundersökningen som innefattas i räjongplanen erbjuder

en snabb och betydligt förenklad, ehuru därför säkerligen icke mindre

tillförlitlig, procedur för flertalet fall och måste därigenom innebära stora

fördelar vid jämförelse med nuvarande praxis. Föreningen direktörer och

assistenter vid fångvårdsstaten anser nödvändigt att en förändring kommer

till stånd beträffande de s. k. verkställighetsundersökningarna. På grund av

de alltmer hopade verkställighetsfallen har antalet undersökningar ökat i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 143.

25

betydande grad. Därtill kommer att bristen på psykiatrer är ganska kännbar.

Föreningen delar de sakkunnigas uppfattning om behovet av ett förenklat

förfarande med avseende å verkställighetsundersökningarna.

Svenska fångvårdssällskapet framhåller, att de nuvarande reglerna för

differentieringen icke varit lätta att tillämpa, samt uttalar vidare:

Genom att räjongplanen rekommenderar en överflyttning från fångvårdsstyrelsen

till olika centralanstalter av beslutanderätten i differentieringsfrågorna

har man slagit in på en väg, som möjliggör en prövning av fördelningsfrågan

efter omedelbar personlig konfrontation med vederbörande intern

i stället för pappersprövning. Härigenom kommer också beslutanderätten

att vila hos dem som bär det närmaste ansvaret för behandlingen. Psykologiskt

bör en sådan anordning sporra vederbörande till att lösa placeringsfrågorna

så idealiskt som möjligt. Uppenbarligen förutsätter emellertid

ett sådant system att de ledande inom varje räjong har förståelse för de

mindre anstalternas begränsade resurser och är villiga att till huvudanstalten

återtaga en intagen, vars utplacering på annan anstall inom räjongen

icke lett till önskat resultat.

I differentieringshänseende skulle alltså räjongplanen medföra en nyordning

inte bara vad beträffar initialbeslutet om anstaltsplacering utan också

när det gäller klienternas fortsatta behandling under anstaltssejouren:

räjongcentralen skulle fortlöpande hålla sig å jour med behandlingsgången

för varje intern under hela hans anstaltsvistelse.

Under förutsättning att lokalanstalterna får bibehålla en betydande självständighet

i vårdarbetet, kan förslaget också i denna del tillstyrkas. De sakkunnigas

uttalande i denna fråga förtjänar starkt understrykas. Eu gammal

erfarenhet säger nämligen, att arbetsglädje och lust att ta initiativ nära

sammanhänger med graden av ansvar. Utan överdrift torde kunna sägas alt

just självständigheten och ansvaret varit de faktorer, som mer än mycket

annat sporrat anstaltscheferna i deras många gånger pressande uppgifter.

För internerna är det av fundamental betydelse att kunna vända sig till

anstaltschefen som auktoritet och rådgivare, men detta förutsätter självfallet,

att chefens ställning berättigar honom att ge besked. Fångvårdens anstaltsförhållanden

har här inte på minsta vis skilt sig från andra vårdområden,

t. ex. ungdomsvårdsskolorna eller alkoholistanstalterna. Centralanstalten

inom varje räjong kan väl utöva en allmän uppsikt över de till räjongen

hörande anstalterna men ansvaret för den direkta klientelbehandlingen varken

bör eller kan undandragas styresmännen på lokalanstalterna. Av detta

följer att även de lokala anstaltsnämnderna även i fortsättningen bör bibehålla

sin auktoritativa ställning. Detta att samtliga befattningshavare på en

lokalanstalt tillsammans svarar för uppgifterna och i samråd med (ten egna

anstaltsnämnden ställer på bästa sätt för klientelet, innebär anstaltspedagogiskt

något mycket värdefullt.

Sällskapet understryker vidare, att ett lyckligt resultat i vad gäller klienteldifferentieringen

kan ernås först om det finns nöjaktig tillgång på anstalter

och en viss platsreserv. Med nuvarande klienteltillströmning kvarstår

behovet av nya anstalter.

Straff lagberedningen ställer sig tveksam till att räjongehef enligt förslaget

skall ha möjlighet att utan föregående verkställighetsundersökning anstaltsplacera

även sådana som dömts till längre strafftid än sex månader.

Fångvårdsstgrelsen anser, att bristerna i det nuvarande differentierings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 143.

systemet främst beror på två faktorer, nämligen att antalet verkställighetsundersökningar

blivit så väsentligt mycket större än man räknat med vid

nya verkställighetslagens ikraftträdande och att tillgången på psykiatrer är

otillräckliga. Antalet undersökningar, som beräknats till 600 å 700 årligen,

utgjorde 1 019 år 1947, 1 296 år 1948, 1 411 år 1950 och 1 379 år 1951. Läkartjänsterna

vid sinnessjukavdelningarna har under senare år ofta stått

vakanta. Av de under 1951 utförda undersökningarna har 180 utförts av

styresman och av heltidsanställd psykiater, 953 av styresman och av läkare

som uppbar ersättning, d. v. s. av deltidsanställd läkare eller av läkare utifrån

och 246 utan läkares medverkan, d. v. s. av styresmannen ensam. Styrelsen

har med ledning av 1951 års siffror låtit göra en ungefärlig sammanställning

av hur antalet undersökningar skulle fördela sig på de fyra

centralanstalterna, därest räjongplanen genomfördes. Sammanställningen

utvisar följande:

Antal

undersökningar

Gentralanstalt

enligt

räjnngplan

(omkring)

år

1^51

Därav

av heltids- anställda av annan

psykiatrer läkare

Härnösand.......

....... 343

89

0

89

Långholmen.....

....... 422

324

0

324

Härianda........

....... 251

113

11

0

Malmö...........

....... 254

165

165

—

Fångvårdsstyrelsen anför vidare följande:

De heltidsanställda psykiaterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar

äro i hög grad betungade av sinnesundersökningarna. Å Långholmen kunna

psykiaterna icke alls och å Härianda endast i ringa grad utföra verkställighetsundersökningar.

Att icke heller läkare utifrån medverkat vid verkställighetsundersökningarna

å Härianda beror på att det i Göteborg varit omöjligt

att erhålla läkare för uppgiften. Vid anstalten i Malmö har överläkaren

utfört samtliga 165 verkställighetsundersökningar; i gengäld ha sinnesundersökningarna

till stor del omhänderhafts av läkare utifrån mot ersättning.

Hur länge detta gynnsamma förhållande kan bestå är omöjligt att förutse;

sinnesundersökningarna har emellertid denna höst visat en oroväckande

stegring.

Vid Härnösandsanstalten är överläkartjänsten vakant sedan flera år tillbaka.

Vakanta läkartjänster är en vanlig företeelse inom både fångvård och

sinnessjukvård.

Att i en tid av allmän läkarbrist övergå till en undersökningsorganisation

som bygger på ett utökat antal fast anställda psykiatrer måste styrelsen bestämt

avråda ifrån. Vad det nu gäller är att tillvarataga de utomstående

krafter som mot ersättning vilja utföra undersökningar. Fångvårdsstyrelsen

hade i sina anslagsäskanden till 1952 års riksdag föreslagit, att ersättningen

för varje verkställighetsundersökning skulle höjas från 30 kronor till 60

kronor; höjningen stannade vid 5 kronor samtidigt som arvodet för s. k.

summariska läkarundersökningar före domen höjdes från 30 kronor till 75

kronor. Styrelsen har i sina petita hösten 1952 ånyo föreslagit en höjning

av arvodet för verkställighetsundersökningar till 60 kronor. Om höjningen

genomföres, har man anledning förmoda att flera läkare bli villiga att

åtaga sig dylika uppdrag; en liknande effekt kunde konstateras när år 1949

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143. 27

ersättningen för av utomstående psykiater utförda sinnesundersökningar

höjdes.

Det dröjsmål med utförande av verkställighetsundersökningarna, som påtalas

av de sakkunniga, beror, utom på bristen på läkare, också på den omständigheten,

att styresmännen i vissa fall icke hinna med sin del av undersökningen.

Härutinnan kan en förbättring åstadkommas genom en förstärkning

av arbetskrafterna inom anstaltsadministrationen. Jämväl i detta avseende

har styrelsen framfört förslag i sina anslagsäskanden innevarande

höst.

Det numera tillämpade systemet att häktade personer undersökas på den

anstalt, där de befinna sig när domen blir verkställbar, har medfört den

fördelen att de i regel icke, såsom fallet var när undersökningarna utfördes

på endast nio anstalter, behöva förflyttas för att undergå undersökning. När

undersökningen är avslutad, får större delen av de undersökta kvarstanna

på anstalten. Redan 1949 kunde de gynnsamma verkningarna av ett decenraliserat

undersökningsförfarande konstateras, och därefter ha förhållandena

ytterligare förbättrats. Till belysande härav vill styrelsen meddela, att

under första halvåret 1949 undersöktes sammanlagt 460 straff- och fängelsefångar,

som voro häktade när domen blev verkställbar. Av dessa fingo 262

kvarstanna för undersökning å häktningsanstalten, medan 198 (43 procent)

förflyttades. För första kvartalet 1951 voro motsvarande tal: antalet undersökta

262, kvarhålina för undersökning 187, förflyttade 75 < 24,4 procent)

.

Beträffande icke-häktade straffångar och fängelsefångar saknas färdigställt

material för tidigare år. Siffrorna för första kvartalet 1951 voro följande:

antal undersökta 134, kvarhålina för undersökning å intagningsanstalten

117, förflyttade 17 (12,7 procent).

Beträffande förflyttningar med anledning av bland annat förslag i verk
slällighetsundersökningen

— alltså sedan denna slutförts -..... kan meddelas,

att dessa förflyttningar beträffande de ovannämnda under första halvåret

1949 undersökta 460 straff- och fängelsefångarna uppgingo till omkring 50

procent. Motsvarande tal för första kvartalet 1952 var 30 procent (81 av

262).

Av de nu lämnade uppgifterna torde framgå att vid oförändrat antal verkställighetsundersökningar

antalet förflyttningar måste ökas i betydande utsträckning,

därest undersökningarna skola, i vad gäller straffångar och fängelsefångar,

koncentreras till fyra anstalter. Den största delen av sådana dömda

som skola undersökas, måste nämligen med anledning av undersökningen

förflyttas dels till centralanstalten, dels från centralanstalten, det senare

bland annat för att fortast möjligt ge plats åt nya undersökningsfält. Denna

anordning kommer att bli dyrbar för statsverket (jämför statsrevisorernas

uttalande i berättelsen 1949).

De nuvarande bestämmelserna angående verkställighetsundersökningar

äro i vissa avseenden alltför stela. Bestämmelserna borde uppmjukas så att

enligt anvisningar som meddelas av fångvårdsstyrelsen undersökning i vissa

fall kan verkställas ulan medverkan av läkare, t. ex. när fullständig sinnesundersökning

redan föreligger eller när särskild förundersökning är förenad

med s. k. summarisk läkarundersökning av tillfredsställande beskaffenhet.

Styrelsen borde vidare äga befogenhet att genom särskilda anvisningar

väsentligt begränsa undersökningens omfattning, t. ex. genom att en

nyligen utförd verkställighelsundersökning förses med kompletterande upplysningar,

ägnade att belysa nytillkomna omständigheter. Samma procedur

kan i många fall tillämpas när ingående personuppgifter stå att få i särskilda

förundersökningen och den summariska läkarundersökningen. Utan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

att frångå det praktiskt och principiellt viktiga kravet att tillbörlig uppmärksamhet

ägnas åt de dömdas personliga förhållanden och att tillförlitligt informationsmaterial

kommer att stå till anstalts- och eftervårdsmyndigheternas

förfogande, bör man så långt möjligt begränsa det härav föranledda

arbetet och undvika upprepningar av redan gjorda anteckningar. Med nu angivna

jämkningar skulle det nuvarande systemet innebära ett rationellt utnyttjande

av förundersökningshandlingar in. m., kompletterade med anstaltspersonalens

iakttagelser. I jämförelse härmed innebär de sakkunnigas

förslag ett steg tillbaka.

En åtgärd i syfte att väsentligt inskränka antalet fall, som över huvud

taget bli föremål för undersökning, står i tydlig motsättning till de redan

under verkställighetslagens förberedande och under remissbehandlingen uttalade

önskemålen att området för undersökningen skulle utvidgas. Det obligatoriska

undersökningsförfarandet bör med de förenklingar som ovan angivits

bibehållas i nuvarande omfattning. Som motivering härför kan bland

annat anföras att det, såsom departementschefen uttalade i proposition nr

342 år 1945, är av vikt att få en så god bild som möjligt av sådana intagnas

personliga förhållanden som skola villkorligt frigivas.

Beträffande det s. k. veckokollegiet gör fångvårdsstyrelsen vissa erinringar

:

Då styresmännen vid sidoanstalterna i regel icke kunna närvara vid kollegiets

sammanträden och ej heller som regel intagna, vilkas sak är före, inträffar

i många fall det egendomliga förhållandet, att kollegiet avhandlar

frågor rörande intagna utan att vare sig den intagne själv eller någon befattningshavare

med personlig kännedom om honom är närvarande. Om styresmannens

skyldighet att hålla regelbundna sammankomster med befattningshavarna

vid anstalten stadgas i 38 § Kungl. Maj :ts instruktion för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsanstalterna. Om som i betänkandet föreslås

sammankomster med ett begränsat antal deltagare skola hållas varje vecka,

kunna dessa sammanträden bli till stort gagn. Men överläggningarna böra

enligt styrelsens mening begränsas till det klientel, som medlemmarna ha

personlig kännedom om, d. v. s. klientelet på den egentliga anstalten.

Vad styrelsen ville beteckna som önskvärt är att styresman, läkare och

andra befattningshavare vid en grupp anstalter kunna erhålla tillfälle att

komma tillsammans för ömsesidig information och för att diskutera aktuella

behandlingsproblem. Vid sådana överläggningar kan det ofta vara

lämpligt, att styresman eller läkare redogör för vissa problemfall, och att

man sedan överlägger om de lämpligaste behandlingsmetoderna. Härför erfordras

varken räjongplan eller omläggning av det nuvarande systemet i övrigt

utan endast ökade medel till reseersättningar.

Fångvårdsstyrelsen tillstyrker vidare att chefen för psykiatrisk avdelning

tjänstgör såsom konsult för ett antal anstalter inom distriktet. I en tid av

allmän brist på psykiatrer bör anordningen genomföras successivt. Den förutsätter

icke befintligheten av någon räjongplan i den mening de sakkunniga

föreslagit.

Den av fångvårdsstyrelsen i dess förut återgivna yttrande berörda bristen

på psykiatrer behandlas i flera andra yttranden. Svea hovrätt framhåller

att det för den närmaste framtiden icke synes möjligt att förvärva kvalificerad

personal för de betydelsefulla befattningarna såsom läkare vid de psykiatriska

avdelningarna. I varje fall torde det icke kunna ske utan att andra,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

29

med sjukvård och sinnesundersökning sammanhängande samhällsintressen

åtminstone temporärt eftersättes. Hovrätten anser detta innefatta så allvarliga

betänkligheter, att den föreslagna reformplanen icke kan förordas till

genomförande, förrän det står klart att erforderliga förutsättningar är för

handen. Medicinalstyrelsen anför att tillgången på fullt utbildade läkare för

detta specialfack för närvarande är så ringa, att besättandet av befintliga

över läkar tjänster inom den statliga sinnessjukvården med fullt kompetenta

innehavare är förenat med en viss svårighet. Styrelsen har därför under senare

år varit mycket återhållsam vid framläggande av förslag om inrättandet

av nya överläkartjänster, även i sådana fall, där eu utökning av arbetskrafterna

varit mycket starkt motiverad. Inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

både det inom fångvården befintliga och det till den statliga

sinnessjukvården anslutna, är detta underskott på fullt utbildade psykiatrer

ännu mera uttalat. För närvarande är således icke mindre än 3 överläkartjänster

av 14 sedan länge vakanta. Styrelsen anser sig ej kunna göra

något uttalande, huruvida de föreslagna fyra nya tjänsterna såsom räjongpsykiatrer

kommer att bli mera begärliga än fångvårdens nuvarande överläkartjänster.

Det torde knappast vara troligt, att i den nuvarande slutna allmänna

sinnessjukvården anställda överläkare skulle övergå till befattningar

i den nya organisationen. Inrättandet av de fyra nya läkartjänsterna, för

vilka oavvisligen måste krävas överläkarbehörighet, kommer i vart fall att

än mer understryka personalbristen inom psykiaterkåren, tagen som en

helhet.

Svenska psykiatriska föreningen anser det osäkert, om de föreslagna nya

psykiaterbefattningarna helt kan tillgodose behovet av ökad psykiatrisk sakkunskap

och huruvida räjongpsykiatrerna kommer att medhinna alla skisserade

arbetsuppgifter. Enligt föreningens mening råder disproportion mellan

antalet högre och lägre tjänster. Ur rekryteringssynpunkt erfordras flera

lägre tjänster. Vidare hade bort föreslås en klarare uppdelning av arbetsuppgifterna

mellan räjongpsykiatern och överläkaren med rättspsykiatriska

undersökningar. Föreningen påpekar slutligen, att utökningen av antalet

psykiatrer står och faller med tillgången på utbildade psykiatrer. På grund

av bristen på sådana anser föreningen denna del av planen för närvarande

praktiskt ogenomförbar.

Rättpsykiatriska föreningen framhåller, att de nuvarande resurserna för

vård och undersökning av psykiskt abnorma fångar och häktade är alltför

bristfälliga för den föreslagna reformens genomförande. Fångvårdens sinnessjukavdelningar

är otillräckliga och ofullständigt utrustade både i medicinska

och arbetsterapeutiska hänseenden. Läkarna har endast genom eftersättande

av ett flertal önskvärda och behövliga arbetsuppgifter nödtorftigt

kunnat hålla verksamheten flytande. Räjongplanen kommer att utan läkarnas

medverkan hänga i luften. För att kunna fullgöra sina uppgifter

måste läkarna ha nödvändiga resurser till förfogande. Då detta icke är

fallet, kommer planen i väsentliga delar att bli en skrivbordsprodukt utan

förankring i verkligheten. Inom föreningen har rått full enighet att planen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

icke är genomförbar på grund av bristande resurser för den psykiatriska

verksamheten. Föreningen konstaterar, att utredningen ålagt räjongpsykiatern

en enorm arbetsbörda men icke sörjt för tillfredsställande hjälp åt

denne att utföra arbetet. Föreningen anför härom:

Icke i något sammanhang har utredningen tagit upp frågan om expeditionslokaler

åt räjongpsykiatrerna, skrivhjälp i form av sekreterare samt

behovet av socialkurator eller sköterska som assistent under den mångskiftande

verksamheten. Det må anmärkas att varken vid Rättspsykiatriska

kliniken eller vid sinnessjukavdelningen i Malmö finnes något arbetsrum

disponibelt för en ytterligare överläkare. Den svåra lokalbristen även för

läkarna och deras assistenter vid sinnessjukavdelningarna förbigår utredningen

helt och hållet.

Det är möjligt att en räjongpsykiater, om behövligt antal vårdplatser och

nyss nämnda personliga assistenter ställes till förfogande, skulle kunna

fylla sina arbetsuppgifter inom en sådan geografiskt sett begränsad räjong

som den södra med ett fångantal av ungefär 300. Men att en enda läkare

skulle kunna sköta den ofantliga östra räjongen med i runt tal 1 000 fångar

är helt enkelt otänkbart. Ej heller den norra räjongen kan handhavas av

en läkare på grund av de väldiga avstånden. Man kan fråga sig vem som

skall ansvara för räjongens psykiatriska avdelning då räjongpsykiatern befinner

sig på resor, vilka särskilt inom norra räjongen med en utsträckning

från Luleå till södra Dalarna måste taga mycken tid i anspråk.

Föreningen understryker vidare, att antalet psykiatrer för närvarande är

otillräckligt för räjongplanens genomförande i sin helhet. Möjligen kunde

södra räjongen försöksvis organiseras. Där finnes psykiatrisk sakkunskap

att tillgå under förutsättning att nödiga resurser ställes till förfogande.

Den av fångvårdssällskapet berörda frågan om lokalanstalternas självständiga

ställning upptages även i några andra yttranden. Svea hovrätt påpekar

att den koncentration, som ligger i inrättandet av räjongehefsinstitutionen,

icke är till fördel från alla synpunkter. Särskilt understryker hovrätten,

att omorganisationen innebär en viss fara för den viktiga sidan av

de intagnas behandling, som rör den personliga kontakten mellan de intagna

och personalen inom fångvården. Räjongchefen har uppenbarligen icke

möjlighet att i det särskilda fallet följa behandlingen på samma sätt som

styresmannen för den anstalt, där den intagna är placerad; och det är angeläget

att såväl vid organisationens uppläggning som i det praktiska genomförandet

sörja för att de lokala myndigheterna (styresmän och nämnder)

i största möjliga utsträckning blir bibehållna vid ansvaret för de intagnas

behandling och för förhållandena i övrigt på de särskilda anstalterna.

Fångvårdsstyrelsen framhåller att till huvudprinciperna i verkställighetslagen

hör att varje styresman på eget ansvar beslutar rörande de intagnas

behandling med den begränsningen, att viss beslutanderätt är förbehållen

fångvårdsstyrelsen, en begränsning som efter hand fått minskad omfattning

genom en vidgad delegation till den lokale styresmannen. Denna

självständighet i tjänsteutövningen är ägnad att främja styresmännens initiativkraft

och deras intresse för anstaltsarbetet. Under inga förhållanden

bör det enligt styrelsens mening ifrågakomma att beskära beslutanderätten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts proposition nr 143.

genom delegation till chefen för en centralanstalt. Den ene styresmannen

bör icke få äga bestämmanderätt inom den andres arbetsområde.

Utredningens förslag att inrätta räjongnämnder och arbetsuppgifterna

för dessa nämnder behandlas i några yttranden. Sålunda finner

straff lagberedningen det vara tillfredsställande att vidgade uppgifter lägges

på nämnderna och tillstyrker den av utredningen föreslagna uppdelningen av

arbetsuppgifterna mellan räjong- och anstaltsnämnder. Hovrätten över Skåne

och Blekinge hälsar med tillfredsställelse inrättandet av räjongnämnder

och överförandet på dessa av beslutanderätten i ett flertal ärenden, som

nu avgöres av fångvårdsstyrelsen. Nämndernas sammansättning, arbetsform

och uppgifter finner hovrätten stå i god överensstämmelse med räjongplanens

sylte. Fångvårdsstgrclsen begränsar sig till att framhålla det intrång

i de lokala anstaltsnämndernas funktion som förslaget i denna del skulle

medföra. Det föreslagna bortflyttandet från fångvårdsstyrelsen av beslutanderätten

i frågor om fakultativ villkorlig frigivning, åtgärder beträffande

villkorligt frigivna ävensom sådana verkställighetsfrågor, i vilka beslutet

inverkar på strafftidens längd, bör enligt styrelsen ske i den formen, att

det blir den lokala anstaltsnämnden som under ordförandeskap av domaren

i orten beslutar efter muntlig och omedelbar handlägggning. Hur proceduren

skall ordnas när det gäller frågor om förverkande m. in. torde behöva

ytterligare övervägas. En förutsättning för den föreslagna överflyttningen

av sistnämnda frågor bör vara att man kan få till stånd en på muntlighet

och omedelbarhet grundad handläggning hos ett lokalt organ. Föreningen direktörer

och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig ytterst tveksam mot

att räjongnämnder inrättas redan nu. Svårigheter kan väntas uppstå att

tillfredsställande rekrytera nämnderna med personer som är villiga och kan

offra så mycken tid som ett ledamotskap i en dylik nämnd i verkligheten

innebär. Vidare kommer praxis att bli skiftande i flera viktiga ärendesgrupper,

som nu bedömes enhetligt i fångvårdsstyrelsen men föreslås överflyttade

till nämnderna. Föreningen anser att räjongplanen kan genomföras

utan att nämnderna inrättas redan nu. Även Svenska fängvårdssällskapet uttalar

farhågor för att praxis kan bli skiftande i viktiga frågor, om avgörandet

överflyttas till nämnderna.

Vad härefter angår de skilda anstalternas uppdelning på

r ä j o n g e r har utredningens förslag i denna del icke mött någon gensaga

från remissinstanserna.

Däremot har vad utredningen föreslagit om att varje räjong skulle ha sitt

upptagningsområde bestämt med hänsyn till kyrkobokföringsområdet

och de dömdas fördelning på räjonger kritiserats

1 några remissyttranden. Fångvårdsstyrelsen framhåller, att styrelsen för

närvarande bestämmer på vilka anstalter sådana personer som icke är

häktade, s. k. frifotingar, skall placeras. Antalet fall uppgår till omkring

2 000 per år. Den första placeringen blir i regel definitiv. Styrelsen frågar

sig vad utredningens förslag om att styrelsen skall bestämma räjong men

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

icke anstalt tjänar för syfte. Det väsentliga som nu vinnes genom fångvårdsstyrelsens

prövning är att de öppna anstalterna belägges. Det föreslagna

systemet medför ökat skrivarbete och tidsutdräkt. Synpunkten att bestämmelserna

om klientelets fördelning på öppna och slutna anstalter måste vara

så smidiga att erforderlig hänsyn tages till anstaltsutrymme och arbetsfördelning

hade icke tillräckligt beaktats i betänkandet. Styrelsen anför

vidare:

När anstaltsorganisationen i sin helhet, såsom fallet är i vårt land, saknar

tillräckliga reserver, är det icke möjligt att på förhand bestämma att varje

för vanligt fångförvar avsedd anstalt skall helt eller delvis användas för en

viss klientelgrupp. Inskränkes valet av anstalt beträffande både häktade och

frifotingar till det begränsade antal anstalter, som finnes inom en viss räjong,

torde det snart visa sig, att anstalterna inom samma räjong icke äro

så utrustade att de kunna ge den intagne den behandling som är gynnsammast

för honom; i vissa fall blir resultatet att öppen anstaltsvård icke kommer

till användning i möjlig omfattning. Långt mer än den utomstående

torde förmoda måste man, inte minst när det gäller ungdom, bestämma

anstaltsplaceringen efter styresmannens och övriga befattningshavares kompetens

ävensom med hänsyn till de arbeten, som bedrivas på varje särskild

anstalt. Vissa hänsyn tagas även till den dömdes egna önskemål. Att såsom

föreslagits göra kyrkobokföringsorten till primär fördelningsgrund innebär en

onödig schematisering, även om undantag äro tillåtna, och kan lägga hinder

i vägen för en individualiserande behandling; man kan därigenom komma

att skilja den dömde från den trakt, där han har sina egentliga kontakter.

De erinringar som här framförts mot omfattningen av räjongehefens

beslutanderätt, i vad den avser anstaltsplaoering, få enligt styrelsens mening

särskild tyngd till följd av det förhållandet att fångantalet ökats och inom

kort torde komma att ökas ytterligare. I ett sådant läge måste man iakttaga

särskild varsamhet, när det gäller ändringar av så väsentlig art som de föreslagna.

Enbart anskaffandet av platser åt de intagna kan rätt snart bli en

uppgift av så vansklig natur, att den icke får försvåras genom nya och oprövade

anordningar och genom att uppdraga gränser för anstaltsplaceringen,

som i verkligheten komma att framstå såsom konstlade.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig betänksam

till förslaget att häktade skall efter domen anmälas till kyrkobokföringsortens

centralanstalt för beslut om placering. Härom och om frifotingarnas

placering yttrar föreningen:

I praktiken torde vara synnerligen vanligt, att personer häktas och dömas

utanför kyrkobokföringsorten. Det rör sig ju här om personer, vilka ofta icke

ha något stadigt hemvist och ofta under många år icke vistats på kyrkobokföringsorten.

Korrespondensen mellan centralanstalterna kommer med säkerhet

att bliva vidlyftig och alltför tidsödande, därest förslaget genomföres.

Något särskilt beslut om placering kan väl icke heller vara påkallat på ett så

tidigt stadium av verkställigheten, utan bör huvudregeln i stället vara, att

en person skall undergå straffet inom den räjong, där han blivit dömd. En

förflyttning kan sedan visa sig önskvärd av olika anledningar och kan då

ske genom särskild överenskommelse mellan räjongeheferna. Det synes alltså

medföra onödig omgång och onödiga skriverier att obligatoriskt pröva varje

förekommande fall.

De sakkunniga föreslå vidare, att dömda på fri fot skola av fångvårdssty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

33

relscn utplaceras allenast på räjong, varefter räjongchefen skall avgöra anstaltsplaceringen.

Det rör sig f. n. om cirka 4 000 s. k. frifotingar per år,

vilket betyder att varje räjongchef skulle i genomsnitt ha att avgöra ett tusental

sådana placeringar årligen. Förslaget synes medföra åtskilliga nackdelar.

I många fall uppkomma inga komplikationer, men ofta kompliceras dessa

ärenden av att samma person är dömd genom flera domar, eventuellt har han

mellan domarna bytt både hemvist och kyrkobokföringsort. Vidare hålla sig

ett flertal undan och måste efterlysas i Polisunderrättelser. Många, å andra

sidan, begära hos fångvårdsstyrelsen telefonledes att snarast få börja undergå

straffet, helst samma dag. Vissa tider på året förekomma sådana telefonhänvisningar

i mera än ett fall per dag. Dessutom förekommer, att personer

dömda på fri fot häktas för nya brott. Sedan dom mot frifoting vunnit laga

kraft och den dömde fått föreläggande av polismyndighet att inställa sig,

händer mycket ofta, att den dömde insänder en nådeansökan, varigenom

verkställigheten uppskjutes. Alla dessa dagligen förekommande komplikationer

kunna nu utan större omgång och med stor effektivitet klaras upp av

fångvårdsstyrelsen. Styrelsen känner t. ex. genom sina register och anteckningar

alltid till, var handlingarna befinner sig och kan snabbt skaffa fram

eu dom. Skulle räjongeheferna inkopplas som ett extra led mellan fångvårdsstyrelsen

och polismyndigheterna, vilka det ju närmast åligger att ombesörja

att den dömde inställer sig eller inställes vid fångvårdsanstalt, kommer en

vidlyftig korrespondens och ett livligt telefonerande att bli följden på bekostnad

av snabbhet och effektivitet. I praktiken blir det många gånger ogörligt

att få fram domen på dagen, vilket är en nödvändighet, då den dömde eljest

kan lida rättsförlust. Anstaltsplacering genom räjongchefen kan icke heller

bli så säker som genom fångvårdsstyrelsen, vilken har tillgång på både

mappregistret och centrala fångregistrets avgångskort — från dessa senare

inhämtas bl. a. eu förut straffads skötsamhet och hälsotillstånd under tidigare

straffavtjänande. Frånvaron av dessa säkra upplysningar rörande en

förut dömd kommer nödvändigtvis att medföra mindre tillfredsställande

placeringar i ett stort antal fall med därav följande förflyttningar och kostnader

för dessa. Fn utlåning av erforderligt bedömningsmaterial från centrala

fångregistret till räjongeheferna att tjäna som underlag för placering å

anstalt i räjongen skulle medföra en omfattande skriftväxling. Fångvårdsstyrelsen

bör därför som förut anstaltsplacera de på fri fot dömda. För att styrelsen

skall ha ständig överblick över beläggningen på anstalterna kan lämpligen

de var femte dag från varje anstalt till centrala fångregistret ingående

beiäggningsrapporterna kompletteras med en uppgift om antalet hänvisade,

icke ankomna frifotingar. Härigenom och i tveksamma fall eventuellt därjämte

genom telefonkontakt med räjongchef kan fångvårdsstyrelsen praktiskt

taget dagligen överblicka spridningen av anstaltsplaceringarna till undvikande

av mera avsevärd överbeläggning. Föreningen finner sig på grund

av det anförda böra avstyrka ändring beträffande anstaltsplaccringen av de

på fri fot dömda.

Frågan om delegation av ärende n till räjongchef och räjongnämnd

har berörts i några yttranden. Strafflagberedningen framhåller, att

strafftidsberäkning och verkställbarhetskontroll möjligen skulle kunna delegeras.

Det förefaller nämligen kunna leda till onödigt tillkrånglande att låta

eu dom passera via fångvårdsstyrelsen till räjongchefen för verkställighet.

Beredningen är emellertid medveten om att nuvarande bestämmelser angående

strafftidsberäkning kan leda till besvärliga tolkningsfrågor. Det fram
i{

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 143.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

står, framhåller beredningen, sam en angelägen uppgift att tämligen enkla

regler skapas härför.

Vad särskilt angår permissioner anför fångvårdsstyrelsen att de lokala styresmännen

genom delegation redan fått vidsträckt bemyndigande att meddela

permission. Man frågar sig då, om detta bemyndigande skall indragas

och läggas på räjongchefen ensam. Det vore i så fall en akt av misstroende,

som de lokala styresmännen icke förtjänar. Tänkbart är, att förslaget avser

att behålla styresmännen vid nuvarande befogenhet i detta hänseende men

ge räjongcheferna ett bemyndigande som går därutöver. Men en sådan uppspaltning

av permissionsinstitutet lärer väl icke leda till annat än kompetenskonflikter

och mångskriveri. Styrelsen vill understryka, att de lokala styresmännen,

i vad det gäller permissioner (egna beslut och yttranden till

fångvårdsstyrelsen), fullgjort dessa uppgifter med omtanke och ansvar. Den

lokale styresmannen har dessutom det försteget framför centralanstaltens

styresman, att han verkligen känner den permissionssökande. Föreningen

direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anser sig icke böra tillstyrka,

att permissionsärendena med ett steg flyttas från fångvårdsstyrelsen till räjongchef.

Handläggningen av ärenden rörande permissioner för intagna, som

har en strafftid överstigande tre år, och framför allt beträffande livstidsfångar

bör för kontinuitetens skull även i fortsättningen utövas av fångvårdsstyrelsen.

Föreningen anser sig eljest kunna tillstyrka den föreslagna delegationen

från fångvårdsstyrelsen till räjongchef.

Förslaget till organisatorisk omläggning av läkarvården har föranlett

några uttalanden. Fångvårdsstyrelsen anser att skyldigheten för räjongpsykiatern

att öva uppsikt över all sjukvård inom räjongen, som i realiteten

innebär förmansställning för psykiatern gentemot kroppssjukläkarna, kommer

att ytterligare försvåra möjligheterna att erhålla kroppssjukläkare och

bli en källa till konflikter. Denna synpunkt delas av medicinalstyrelsen, som

icke finner det lämpligt att en specialist skall ha uppsikt över arbetet inom

en medicinsk disciplin, som han i regel icke behärskar. Föreningen direktörer

och assistenter vid fångvårdsstaten, som även anser att det icke blir lätt

att besätta räjongpsykiaterbefattningarna, tar avstånd från de sakkunnigas

förslag att räjongpsykiatern skall utöva uppsikt över all sjukvård, sålunda

även kroppssjukvården, inom räjongen. De arvodesanställda kroppssjukläkarna

skulle anse detta som ett icke önskvärt ingrepp i deras arbete. Det

mest lämpliga synes vara, att kroppssjukläkarna fortfarande får vara chefer

för sin avdelningar och dessa som hitintills underställda anstaltens styresman.

Även om räjongpsykiatern skulle medhinna att öva uppsikten över

all sjukvård inom räjongen, vill föreningen dock icke rekommendera detta.

Man rör sig här inom ett mycket känsligt område och förfarandet måste av

flera skäl anses icke lämpligt.

Beträffande begränsningen av fångtransporterna framhåller fångvårdsstyrelsen

inledningsvis, att dessa icke längre utgör något stort problem

ur organisatorisk eller ekonomisk synpunkt. Av olika skäl har antalet

transporter med bevakning på senare år avsevärt nedgått, vilket medfört en

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition in 143.

35

betydande besparing av statsmedel. En ytterligare nedgång i antalet förflyttningar

mellan anstalterna kan vinnas enbart genom en förbättring av anstaltsorganisationen

och icke genom den av utredningen föreslagna utvägen

att dela upp fångvårdsstyrelsens prövning av dessa frågor på räjongdirektörerna.

De förflyttningar från lokalanstalt till centralanstalt som enligt

förslaget av olika anledningar blir påkallade måste medföra en betydande

ökning av transporterna mellan anstalterna. Det är även enligt styrelsens

mening angeläget att bilar i ökad utsträckning ställes till förfogande men

detta gäller inte endast centralanstalterna utan även andra anstalter och

vissa kolonier. Tanken att med endast en bil ombesörja transporterna inom

varje räjong är omöjlig att realisera. Några bärande skäl att frångå det

i de allra flesta fall väl fungerande transportsättet med personvagn på järnväg

har utredningen enligt styrelsens mening icke förebragt. Föreningen

direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten hälsar förslaget om anskaffande

av bilar för fångtransporter med tillfredsställelse. Föreningen anser

dock i likhet med fångvårdsstyrelsen, att icke alla transporter inom en

räjong kan utföras med endast en bil.

Utredningens förslag att upptaga erforderliga lagändringar i en fristående

lag, som upphäver vad däremot strider i lagen om verkställighet

av frihetsstraff in. m. och lagen om villkorlig frigivning, tillstyrkes av hovrätten

över Skåne och Blekinge samt av strafflagberedningen. Svea hovrätt

däremot anför att denna teknik ger anledning till invändningar. Att den

icke plägar anlitas är förklarligt. Redan lagstiftaren har svårt att skaffa

sig sådan överblick, att lagstiftningsområdet blir uttömmande och klarläggande

reglerat, och den som skall tillämpa lagen har ingalunda lätt att finna

sig tillrätta och torde mången gång råka i tvivel om vad som gäller. Endast

om det skulle möta stora hinder att med vanlig lagstiftningsmetod lösa

det tekniska spörsmålet, anser sig hovrätten kunna, med beaktande av den

föreslagna lagens uppgivet provisoriska karaktär, tillstyrka åtgärden att,

utan omarbetning av lagarna om verkställighet av frihetsstraff m. in. och

om villkorlig frigivning, sammanfatta ändringarna i en särskild lag.

D e parte m entscb efen.

Den år 1945 antagna lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. innebar

i åtskilliga hänseenden en modernisering och förbättring av behandlingsformerna

inom fångvården. Ehuru sålunda redan tillkomsten av denna

lag och de praktiska åtgärder som genast kunde sättas i verket utgjorde

ett framsteg och ett tillvaratagande av tidigare erfarenheter på detta område,

bildar de endast grundvalen för en mera genomgripande omdaning av fångvården.

Ett fullföljande av de principer som kommit till uttryck i lagen

förutsätter nämligen en förnyelse av anstaltsorganisationen. Det stod från

början klart att svårigheter skulle möta att genomföra reformen med de

till övervägande del otidsenliga och i många fall uppenbart olämpliga anställer

som står till buds inom fångvården. En förnyelse av anstaltsorganisa
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

tionen kräver emellertid lång tid och dryga kostnader. Man måste därför

under en övergångstid försöka komma till rätta med dessa svårigheter

genom provisoriska anordningar.

Omorganisationen av fångvården på längre sikt bedrives i etapper. Jag

har närmare redogjort för planläggningen av detta arbete i proposition nr

131 till 1950 års riksdag. Det kan erinras om att, såsom ett led i denna

omgestaltning av fångvården, en ny ungdomsanstalt håller på att byggas

och en särskild utredning är sysselsatt med frågan om anstaltsväsendet för

abnormklientelet (säkerhetsanstaltsutredningen). Vid nämnda tillfälle framhöll

jag emellertid att detta anstaltsorganisatoriska nydaningsarbete icke

kunde få stå hindrande i vägen för en fortlöpande förbättring och upprustning

av äldre anstalter, vilka beräknas vara i bruk under lång tid framåt,

och att det likaså är klart att under utredningsarbetet nya rön kan göras,

som föranleder en omläggning av reglerna för verkställigheten och av strafflagstiftningen.

Det krävs sålunda också en planering på kortare sikt och

för det omedelbara behovet. Särskilt gäller detta naturligtvis det ordinära

fångklientelet, som förutsättes komma i sista hand vid omorganisationen av

fångvården på längre sikt. En viss upprustning av tillgängliga anstalter för

det ordinära klientelet har också skett genom en alltjämt fortgående utbyggnad

av öppna kolonier och en förbättring av äldre slutna anstalter, särskilt

i fråga om möjligheten att bereda de intagna ordnat verkstadsarbete.

Fångvårdsutredningens förslag är ett led i detta planeringsarbete för

övergångstiden. Utredningen har enligt sina direktiv arbetat med utgångspunkt

från att dess förslag skulle kunna genomföras inom ramen för tillgängliga

anstaltsresurser. Från denna utgångspunkt har utredningen funnit

att en bättre och effektivare behandling av de intagna kan åstadkommas genom

en administrativ omläggning på sådant sätt att anstalter gruppvis samverkar

under ledning av en större och i vårdtekniskt hänseende bättre utrustad

anstalt såsom centralanstalt. Detta förslag innebär en decentralisering

från fångvårdsstyrelsen till styresmännen för dessa centralanstalter av frågor

om de intagnas placering och förflyttning samt av åtskilliga andra ärenden

rörande deras behandling. Förslag har vidare framlagts om en bättre organisation

av det kamerala arbetet och av ledningen för arbetsdriften, vilka

trågors betydelse för att underlätta en effektivare behandling icke bör förbises.

Förslaget har i allt väsentligt vunnit gillande i flertalet av remissyttrandena.

Det kan särskilt framhållas att statens organisationsnämnd, som har

till uppgift att planlägga och utföra organisationsundersökningar samt lämna

råd och upplysningar i frågor därom, tillstyrkt utredningens förslag.

Emellertid har fångvårdsstyrelsen i flera hänseenden riktat kritik mot förslaget.

Jag finner därför angeläget att, innan jag tar ställning till förslaget,

mera ingående granska detta i belysning av fångvårdsstyrelsens yttrande.

Vad som i första hand ligger bakom olikheten mellan utredningens förslag

och fångvårdsstyrelsens ståndpunkt är värdesättningen av de nuvarande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

37

s. k. verkställighetsundersökningarna. Enligt gällande bestämmelser skall

dessa undersökningar till ledning för behandlingen utföras beträffande

straff- eller fängelsefånge, då det ådömda straffet uppgår till minst sex månader;

även i andra fall kan fångvårdsstyrelsen förordna om sådan undersökning.

Denna utföres av styresmannen under medverkan av anstaltens läkare.

Berättelse över undersökningen jämte styresmannens och läkarens förslag

angående fångens placering och behandling skall så snart ske kan och senast

inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen. När särskilda

omständigheter påkallar det, kan styrelsen medge anstånd, högst en

månad, med avgivandet av berättelsen. På grundval av berättelsen beslutar

fångvårdsstyrelsen om den intagnes placering. Även senare förflyttningar

beror i regel på beslut av fångvårdsstyrelsen.

Utredningen har nu funnit dessa undersökningar vara otillfredsställande.

De utföres i flertalet fall icke inom föreskrivna tider. Kvaliteten är ojämn;

i stort antal fall har läkares medverkan helt saknats och, där sådan medverkan

kunnat erhållas, har denna endast i ett mindre antal fall lämnats

av psykiatriskt utbildad läkare. Sedan undersökningarna väl utförts och en

första anstaltsplacering på grundval därav beslutats av fångvårdsstyrelsen,

synes undersökningarna icke i fortsättningen komma till användning i den

utsträckning som varit avsedd. Utredningen föreslår därför att verkställighetsundersökningarna

i deras nuvarande form skall avskaffas.

Fångvårdsstyrelsen å andra sidan synes mena att de konstaterade olägenheterna

med dessa undersökningar och därpå grundade beslut om anstaltsplacering

beror på den rådande överbelastningen av fångvården. Anlalet

fångar har nämligen ökat i sådan grad att anstalterna är överbelagda

och fångvården i viss mån saknar möjlighet att bereda de intagna den behandling

och vård som åsyftats med verkställighetsreformen. Härtill kommer

den allvarliga bristen på psykiatriskt utbildade läkare; de heltidsanställda

psykiatrerna inom fångvården är i hög grad upptagna av de sinnesundersökningar

som utföres på domstolarnas begäran. Fångvårdsstyrelsen

menar att en skyndsam förbättring av förhållandena inom fångvården i

första hand bör ske genom anskaffning av erforderliga utrymmen och genom

ombyggnad och modernisering av de slutna anstalterna. Verkställighetsundersökningarna

bör, enligt fångvårdsstyrelsens yttrande, bibehållas

med några närmare angivna förenklingar; styrelsen pekar bland annat på

deras betydelse för den villkorliga frigivningen.

De förhoppningar man tidigare hade att fångantalet skulle hålla sig

inom ganska snäva gränser har tyvärr svikits. Resultatet härav i dagens

läge är att anstalterna är hårt ansträngda, fångar måste inlogeras på utrymmen

som man förut ansett icke böra användas därtill och på många

håll måste två personer inläggas i celler avsedda för en. Synnerligen betänkligt

är alt arbete icke kan beredas de intagna i tillräcklig omfattning;

åtskilliga måste därför gå sysslolösa.

Dessa svårigheter inom fångvården bör icke förringas. Men jag anser därlör

icke alt man bör frångå den långtidsplanering för fångvårdens omorga
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 143.

nisation som jag tidigare talat om. Det är på mycket goda grunder som man

börjat denna omorganisation med att förbättra ungdomsanstalterna. När

det pågående nybygget blir färdigt, vilket kan väntas ske nästa år, frigöres

anstaltsutrymmen, som nu tages i anspråk för ungdomsbehandlingen. Tillkomsten

av en ny ungdomsanstalt kommer alltså indirekt att lätta svårigheterna

för fångvården i dess helhet. På samma sätt kan man räkna med

att en förbättring av organisationen för abnormbehandlingen återverkar inom

anstalter för det ordinära fångklientelet. Att åsidosätta dessa, sakligt sett

mest angelägna uppgifter och i första hand inrikta nydaningsarbetet på

sistnämnda slag av anstalter kan enligt min mening icke vara tillrådligt.

Ytterligare utvägar att lätta svårigheterna inom fångvården ligger i en

fortsatt utbyggnad av kolonisystemet och dessutom i en förbättring av samhällets

åtgärder för kriminalvård i frihet, varigenom förutsättningar skapas

för en ökad användning av villkorlig dom och villkorlig frigivning i sådana

fall då ett omhändertagande på anstalt eller kvarhållande där icke framstår

som nödvändigt. Även på dessa områden sker en utbyggnad, låt vara

med en viss återhållsamhet; i årets statsverksproposition har jag sålunda

föreslagit inrättande av ett par nya kolonier och en viss utökning av skyddskonsulentorganisationen.

De spörsmål jag nu berört kan emellertid icke tillmätas en avgörande

betydelse för den föreliggande frågan. Hur differentiering och placering

lämpligast bör tillgå, är ett självständigt problem. Snarare får det under

föreliggande förhållanden ökad betydelse, att differentiering och placering

sker på ett så snabbt och tillförlitligt sätt som möjligt, varigenom de resurser

som finnes blir utnyttjade och behandlingen av de intagna förbättras.

En ändamålsenlig uppdelning och placering av de intagna är alltid en grundläggande

förutsättning för en individuell fångbehandling. För att en sådan

differentiering skall vara möjlig, krävs kännedom om den intagnes person,

hans vanliga miljö och brottslighetens orsaker. En undersökning härav och

en fortgående iakttagelse av den intagne är alltså av betydelse för dennes

behandling på anstalt och för eftervården. Det viktiga härvidlag är att man

gör säkra iakttagelser och därav drar förnuftiga slutsatser. Man bör inte

överskatta tillkomsten av en undersökningsberättelse; då det är ont om tid

och arbetskraft, bör skrivandet så mycket som möjligt förenklas och ansträngningarna

i första hand inriktas på praktiska åtgärder. Det är för övrigt

en allmängiltig erfarenhet att det är betydligt lättare att ta ställning

till en människa, som man träffar och talar med, än att göra det på grund

av skriftliga uppgifter från andra. På andra områden, t. ex. i domstolsprocessen

och i det decentraliserade förfarandet för utskrivning av straffriförklarade

från sinnessjukhus, har man dragit konsekvenserna av denna

erfarenhet; man bör göra det också inom fångvården. En verkställighetsjournal

av den typ utredningen föreslagit torde erbjuda minst lika bra material

för den fortsatta behandlingen och för eftervården som berättelsen

över verkställighetsundersökning i dess nuvarande form.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

39

En viktig del av förslaget är att centralanstaltens styresman skall utöva

sin beslutanderätt beträffande placering, förflyttning och andra behandlingsfrågor

i kollegialt samarbete med andra tjänstemän. Enligt förslaget

skall bland dem ingå en rådgivande psykiater med kännedom om förhållandena

på samtliga anstalter inom gruppen och med uppgift att utföra

erforderliga undersökningar. På denna punkt har emellertid både fångvårdsstyrelsen,

medicinalstyrelsen och flera andra i sina yttranden anfört

att förslaget icke kan genomföras, då utbildade rättspsykiatrer för dessa

uppgifter icke kan uppbringas. De enda utbildade rättspsykiatrer, som i

praktiken kan komma i fråga, tillhör det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

vilket redan nu arbetar med en betydande arbetsbalans. Vad utredningen

föreslagit i denna del är alltså icke för närvarande realiserbart

utan får betraktas som en plan för hur det nya systemet vid full utbyggnad

bör fungera. Man bör ha klart för sig att det förhåller sig på detta sätt,

då man bedömer förslaget.

Emellertid torde det inte vara alldeles uteslutet att redan nu i begränsad

omfattning tillgodose behovet av psykiatrisk rådgivning. Under förutsättning

att överläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar erhåller hjälp

av yngre läkare bör åtminstone de viktigaste av den rådgivande psykiaterns

uppgifter kunna fullgöras, såsom tillsyn över dem som insättas på isoleringsavdelning

och andra allvarligare fall, deltagande i veckokollegier, besök

på sidoanstalter någon gång i kvartalet samt allmänna råd och anvisningar.

I fråga om Långholmen, som är den största av de tillämnade centralanstalterna,

torde det dock vara en förutsättning även för att dessa mera

begränsade uppgifter skall kunna fullgöras, att organisationen tillföres en

mera kvalificerad läkartjänst.

Trots att man alltså kan påräkna biträde av utbildad rättspsykiater endast

i mycket begränsad omfattning, anser jag emellertid fördelarna av

förslaget överväga. Det förhåller sig redan nu så att den psykiatriska läkarhjälp

som kan erhållas inom fångvården är otillräcklig. Häri kan icke på

lång tid någon ändring åstadkommas. Men detta är icke ett skäl att bibehålla

ett opraktiskt undersökningsförfarande, som medför vidlyftigt skrivarbete

till ringa nytta. Det synes ganska klart att beslut i vård- och behandlingsfrågor

på ett tillförlitligare och bättre sätt kan fattas av en fångvårdsman

på platsen än av en tjänsteman i fångvårdsstyrelsen efter skriftlig framställning.

En decentralisering bör alltså ske. Fångvårdsstyrelsen har såsom

motförslag till utredningens förslag framfört den tanken att en viss decentralisering

skulle ske direkt till lokalanstalternas styresmän. En sådan decentralisering

kan emellertid icke omfatta placerings- och förflyttningsfrågor

utan dessa skulle alltjämt ankomma på fångvårdsstyrelsen på grundval

av ett skriftligt material. Det bör också beaktas att antalterna är av olika

storlek och att deras styresmän besitter skiftande kvalifikationer. Genom

utredningens förslag skulle tillskapas eu ledning för anstaltsgruppen med

stor erfarenhet och skicklighet i behandlingsfrågor. För att man skulle kun
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

na förvärva lämpliga innehavare av chefsbefattningar är det avsett att dessa

skall få en förbättrad löneställning.

På grund av det anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att

åstadkomma en samverkan mellan anstalter för ordinärt fångklientel samt

en decentralisering av placering, förflyttning och vissa andra behandlingsfrågor

från fångvårdsstyrelsen till styresmännen vid centralanstalterna. Vid

detta ställningstagande förutsätter jag, att förslaget genomföres även såvitt

det avser en decentralisering av det kamerala arbetet och ledningen för arbetsdriften

inom anstaltsgrupperna. En decentralisering av nu angivna omfattning

kan återverka på handläggningen av likartade ärenden även inom

andra delar av fångvården. Det bör finnas utrymme för Kungl. Maj :t att i

sådant hänseende vidtaga de åtgärder som visa sig ändamålsenliga.

Utredningens förslag innebär även i ett annat hänseende en decentralisering,

nämligen ett överflyttande från fångvårdsstyrelsen till a n s t altsnämnden

vid centralanstalten av yttranden över nådeansökningar,

ärenden enligt lagen om villkorlig frigivning, beslut angående inräknande

i verkställighetstiden av tid varunder den intagne av olika skäl vistats

utom anstalt samt förlängning av verkställighetstiden såsom straff för

disciplinär förseelse. I samband därmed föreslås att anstaltsnämnderna vid

centralanstalten skulle få en ändrad sammansättning. Förslaget i denna del

har tillstyrkts i några yttranden men även mött vissa gensagor. Fångvårdsstyrelsen

förordar en decentralisering till de lokala anstaltsnämnderna.

Till denna del av förslaget ställer jag mig mera tveksam. Det kan visserligen

med fog sägas att en decentralisering av dessa ärenden skulle möjliggöra

ett säkrare avgörande, grundat på ett muntligt förfarande. Detta gäller

i främsta rummet frågor om villkorlig frigivning. Samtidigt skulle fångvårdsstyrelsen

härigenom vinna en välbehövlig avlastning av ärenden. Det

synes emellertid vara något ovisst om den föreslagna anordningen är den

lämpligaste. Skäl kan otvivelaktigt anföras för att driva decentraliseringen

ännu längre, så att angivna ärenden skulle övertagas av den lokala anstaltsnämnden.

Vad som talar emot en så långt driven decentralisering är å andra

sidan att det därigenom kunde uppkomma olika praxis i dessa ärenden, som

de intagna tillmäter mycket stor betydelse. Då det sålunda kan föreligga

tvekan om vilken utväg som är lämpligast, har jag funnit det klokast att

icke för närvarande föreslå ett genomförande av förslaget i denna del.

Beträffande uppdelningen av anstalter på anstaltsgrupp

e r har några erinringar icke förekommit i yttrandena. I denna del torde

förslaget, i stora drag betraktat, återge den enda indelning som för närvarande

kan komma i fråga. Några andra anstalter än Långholmen, Härianda,

Malmö och Härnösand torde icke kunna fylla uppgiften att vara centralanstalter

för det ordinära manliga fångklientelet. Vad som föreslagits i betänkandet

om fördelningen av övriga anstalter på dessa grupper bör emellertid

icke vara ovillkorligt bindande. Kungl. Maj :l bör sålunda ha frihet att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

41

vid genomförandet av förslaget företaga de jämkningar, som kan finnas

ändamålsenliga, och att även framdeles göra erforderliga ändringar. Vidare

synes det vara lämpligt att anstalten i Växjö och kolonien Eleonora bildar

en anstaltsgrupp. Med hänsyn till att denna grupp skulle bli avsevärt mindre

än de övriga torde den psykiatriska rådgivningen icke kräva några nya

anordningar. Även ledningen av arbetsdriften och den kamerala verksamheten

i enlighet med förslaget torde för denna grupp kunna fullgöras med

redan befintlig organisation.

Vad härefter angår frågan om upptagningsområden och d e

dömdas fördelning på anstaltsgrupp er bygger förslaget i

första hand på den dömdes kyrkobokföringsort. Härvid göres icke någon

skillnad mellan dem som är häktade, då verkställigheten börjar, och dem

som är på fri fot. I båda fallen avser utredningen att de i första hand skall

placeras på anstaltsgrupp efter kyrkobokföringsorten. Mot detta förslag har

erinringar gjorts i flera yttranden.

Enligt min mening saknar dessa erinringar icke fog. Beträffande de häktade

bör observeras att målet kan fullföljas av åklagaren, oaktat den dömde

förklarat sig nöjd. I sådana fall, som icke är sällsynta, kan fråga uppkomma

om inställelse till huvudförhandling vid hovrätt. Om den dömde

regelmässigt flyttas till anstaltsgrupp inom vars område han är kyrkobokförd,

måhända i en helt annan del av landet, erfordras i sådana fall återtransport

för inställelsen. Huvudregeln torde böra vara, att den som varit

häktad kvarblir inom den anstaltsgrupp, där han befinner sig då verkställigheten

börjar, och flyttas till annan anstaltsgrupp endast då sådan flyttning

är särskilt motiverad. Icke heller beträffande dömda på fri fot synes

kyrkobokföringsorten alltid böra vara avgörande. Det torde både för att bereda

den intagne större möjlighet till kontakt med sina närmaste och för att

nedbringa transportkostnaderna vara lämpligare att i första hand utgå från

den faktiska bostads- eller vistelseorten, då denna icke sammanfaller med

kyrkobokföringsorten. Även i fråga om sådana dömda bör naturligtvis rimliga

undantag från denna regel göras och även överflyttningar till annan anstaltsgrupp

kunna ske, då det är motiverat. Flyttning mellan anstaltsgrupper bör

dock icke ske annat än då vägande skäl föreligger.

Vad föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anfört rörande

anstaltsplacering av dömda på fri fot innehåller vissa beaktansvärda

synpunkter. Om placeringen av dömda på fri fot skulle kvarbli hos fångvårdsstyrelsen,

blir emellertid hela reformen ganska värdelös. Styresmannen

på centralanstalten bör ha ansvaret för placeringen inom sin anstaltsgrupp.

Utan en sådan decentralisering vinner man inte heller den beräknade

lättnaden vid ärendenas behandling i fångvårdsstyrelsen. Även dessa

placeringar bör alltså i princip ankomma på styresmannen vid centralanstalten.

Något hinder föreligger naturligtvis icke åt! såsom redan nu sker

vissa grupper placeras enligt generella anvisningar. Särskilt då det gäller

sådana som har korta strafftider torde härigenom i vissa fall en förenkling

av handläggningen kunna vinnas samt resekostnaderna minskas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Utredningen anför att förslaget bör genomföras efter hand genom en särskild

organisationsavdelning sammansatt av representanter för justitiedepartementet,

fångvårdsstyrelsen och organisationsnämnden. Det torde vara

välbetänkt att sålunda icke göra de nya reglerna omedelbart tillämpliga vid

en viss tidpunkt. Igångsättandet inom varje anstaltsgrupp bör noga förberedas.

I samband därmed bör också omfattningen av delegeringe

n till centralanstalternas styresmän mera i detalj övervägas. I första hand

skall delegeringen omfatta frågor om placering och förflyttning inom anstaltsgruppen.

Överflyttandet av dessa frågor på centralanstalternas styresmän

är det viktigaste ledet i den föreslagna nya ordningen. Detta uppdrag

bör vara direkt angivet i lagen och alltså automatiskt följa av ett förordnande

om inrättande av anstaltsgruppen. Endast det undantaget skall gälla

att överläkaren vid centralanstaltens psykiatriska avdelning skall ha ovillkorlig

rätt att överflytta en intagen till avdelningen för undersökning eller

behandling. Även andra frågor om placering eller förflyttning kan emellertid

uppkomma, såsom förflyttning från en anstaltsgrupp till en annan eller

från en anstaltsgrupp till en anstalt som står utanför gruppindelningen, t. ex.

anstalten i Västerås samt Håga sjukhus. Behörigheten att besluta i sådana

frågor, soin alltså icke angår endast en anstaltsgrupp, bör också delegeras

i den omfattning det visar sig vara ändamålsenligt.

Under utredningen har även övervägts att delegera frågor rörande strafftidsberäkning

och verkställbarhetskontroll. Man kan emellertid icke bortse

från att strafftidsberäkningen kan vara komplicerad och vålla svårigheter.

Såsom strafflagberedningen framhållit bör de bestämmelser, på vilka denna

grundar sig, bli föremål för en översyn i syfte att, om möjligt, skapa enklare

regler. För närvarande torde emellertid dessa frågor alltjämt böra ankomma

på fångvårdsstyrelsen.

Övriga delegeringsfrågor bör övervägas med beaktande av delegeringens

syfte, nämligen att åstadkomma en snabbare, säkrare och mer okomplicerad

handläggning i nära kontakt med den person beslutet gäller och att samtidigt

från fångvårdsstyrelsen avlasta ett stort antal rutinärenden, som lättare

handläggs lokalt. Å andra sidan syftar reformen icke till att beröva

de i anstaltsgrupperna ingående sidoanstalterna deras självständiga ställning.

Förhållandet mellan dem och centralanstalten måste dock avvägas

med hänsyn till vad som visar sig praktiskt och ändamålsenligt och med

beaktande av att centralanstaltens chef i framtiden kommer att som regel

besitta högre kvalifikationer och större erfarenhet av fångvårdstjänst än

sidoanstalternas styresmän och därför bör ha ett allmänt ansvar för fångbehandlingen

inom hela anstaltsgruppen och härför nödvändiga befogenheter.

Fångvårdsstyrelsen bör i den utsträckning det är möjligt befrias från

att i första hand ta ställning till vårdfrågor och administrativa ärenden rörande

de intagna. Beträffande de slag av ärenden som bör bli föremål för

delegation ansluter jag mig i stort sett till förslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

43

Utredningens förslag till en organisatorisk omläggning av läkarvården

inom anstaltsgrupp har mött kritik i några yttranden, hland annat från medicinalstyrelsen.

Jag anser under sådana förhållanden att förslaget i denna

del icke bör genomföras.

Beträffande fångtransporterna föreslår utredningen en övergång

till biltransporter. Ur organisatorisk synpunkt är frågan om dessa transporter

ett viktigt led i förslaget, som kräver goda möjligheter till förbindelse

mellan anstalterna inom en grupp och samtidigt syftar till att nedbringa

kostnaderna för transporter. Förslagets genomförande i denna del har direkt

samband med en anslagsfråga, som jag torde få anmäla i annat sammanhang.

Utredningen har förordat att erforderliga lagändringar sammanfattas

i en särskild lag, som upphäver vad däremot strider i lagen om verkställighet

av frihetsstraff in. m. och lagen om villkorlig frigivning. Till stöd

för lämpligheten av denna metod har utredningen framhållit att det nya

systemet borde införas stegvis och att man borde insamla erfarenhet av detta

under någon tid, innan man gjorde de definitiva omläggningarna i lagstiftningen.

Förslaget att sålunda upptaga de erforderliga, särskilda bestämmelserna

i en fristående lag har i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Svea

hovrätt anför emellertid att denna teknik ger anledning till invändningar.

I likhet med Svea hovrätt finner jag, att man kan hysa betänkligheter mot

den föreslagna lagstiftningsmetoden. Då därtill kommer att en stor del av

de rent tekniska svårigheterna nu bortfaller, till följd av att någon ändring

icke föreslås i fråga om anstaltsnämnderna, vill jag förorda att erforderliga

ändringar på vanligt sätt införes i lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m.; någon ändring i lagen om villkorlig frigivning är icke nu påkallad.

Härvid synes det huvudsakliga innehållet i vad utredningen upptagit i

1—3 §§ i sitt lagförslag kunna införas i 2, 3 och 26 §§ lagen om verkställighet

av frihetsstraff m. m. Förslaget innehåller i 2 § sista punkten ett stadgande,

enligt vilket psykiatrisk avdelning må vara förenad med sinnessjukavdelning

vid fångvården. Rättspsykiatriska föreningen har i sitt yttrande

anmärkt att vad som avses med denna punkt är oklart. Av allt att döma,

framhåller föreningen, använder utredningen benämningen psykiatrisk avdelning

på fångvårdens sinnessjukavdelningar. Enligt föreningens mening är

benämningen sinnessjukavdelning missvisande och opsykologisk. Utredningens

initiativ att i stället införa termen psykiatrisk avdelning finner föreningen

vara väl motiverat.

Jag delar föreningens uppfattning att benämningen sinnessjukavdelning

är olämplig och därför bör ersättas med uttrycket psykiatrisk avdelning. Då

emellertid sinnessjuklagen använder uttrycket sinnessjukavdelning, som

där har en närmare definierad innebörd, synes det icke vara möjligt att i

detta sammanhang helt frigöra sig från detta uttryck. Det torde emellertid,

för att man i praktiken skall kunna övergå till benämningen psykiatrisk avdelning,

vara tillräckligt att i 28 § lagen om verkställighet av frihetsstraff

in. in. anmärka, alt såsom sinnessjukavdelning inom fångvården skall, därest

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

ej annat föreskrives, anses psykiatrisk avdelning vid centralanstalt. Därigenom

torde syftet med 2 § sista punkten i utredningens förslag vara tillgodosett.

Enligt 13 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. in. har fångvårdsstyrelsen

att utfärda bestämmelser om de anstalter, på vilka dömda skall intagas

eller till vilka de i vissa fall skall förpassas. Stadgandet härom torde

lämna tillräckliga möjligheter att ta hänsyn till den befogenhet att bestämma

om placering och förflyttning inom anstaltsgrupp, som enligt 26 § skall tillkomma

styresman vid centralanstalt. Det synes därför icke vara nödvändigt

att göra någon ändring i 13 §.

Utredningen har i 4 § första stycket i sitt förslag upptagit en generell regel

rörande delegation till styresman vid centralanstalt. Strafflagberedningen

har anmärkt att omfattningen av delegationen skulle bli överskådligare, om

i lagtexten direkt angives vilka frågor som avses. Jag biträder denna mening;

ändringar torde böra göras i 34, 36, 38 och 53 §§. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad utredningen föreslagit i 4 § andra stycket i sitt förslag

torde även ändringar böra göras i 37 och 49 §§. I motsats till utredningen

anser jag däremot icke någon ändring i 69, 70 eller 71 § vara behövlig.

Enligt dessa bestämmelser kan nämligen fångvårdsstyrelsen utfärda generella

anvisningar, vari erforderliga delegationsbestämmelser kan intagas.

Vad utredningen upptagit i 5 § i sitt förslag är visserligen av central betydelse

för reformen. Stadgandet torde emellertid vara av administrativ natur

och lämpligen kunna införas i instruktion för fångvårdsanstalterna.

Det huvudsakliga innehållet i 6 § första stycket i utredningens förslag

torde böra införas i 43 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in. och

härvid, med bibehållande av paragrafens nuvarande lydelse, ingå som ett

tredje stycke i denna, vilket stycke blir tillämpligt inom anstaltsgrupp. Då

emellertid införandet av anstaltsgrupper kan medföra att verkställighetsundersökningarna

lämpligen icke bör bibehållas vid anstalt som står utanför

gruppindelningen utan även där bör ersättas med ett förfarande, likartat

med det inom anstaltsgrupperna tillämpade, torde Kungl. Maj :t böra erhålla

bemyndigande att göra undantag från bestämmelserna i 43 § och att meddela

de föreskrifter som därav påkallas. Ett sådant bemyndigande kan vara

behövligt även för andra situationer än den sålunda angivna, och det bör

även kunna avse särskilda grupper av intagna, t. ex. häktade som börjat

verkställigheten inom anstalt av annat slag än den där de avses skola fullgöra

straffet.

I samband med att sålunda åtskilliga ändringar göres i lagen om verkställighet

av frihetsstraff in. in. torde jämväl en av 1951 års religionsfrihetslagstiftning

föranledd jämkning i 30 § tredje stycket lämpligen kunna vidtagas.

I

I enlighet med de anförda synpunkterna har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

45

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

> 1

1 Bilagan, som överensstämmer med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

6 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Kjellin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 143.

47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson»

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson»

Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 16 mars 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 6 mars 1953

remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, hemställer föredraganden,

att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående andrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 a1 i texten
  2. S1LU 1953:9 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 s. 1 i texten