Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m
1953-03-20 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:143, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
1
Nr 143.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 19h5 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given
Stockholms slott den 20 mars 1953.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås en sådan administrativ omläggning inom fångvården,
att fångvårdsanstalter gruppvis samverka under ledning av en större
och i vårdtekniskt hänseende bättre utrustad centralanstalt för varje grupp.
Härigenom kunna frågor om placering och förflyttning av de intagna samt
åtskilliga andra ärenden decentraliseras från fångvårdsstyrelsen till styresmännen
för dessa centralanstalter samt en bättre och effektivare behandling
av de intagna vinnas.
I denna proposition upptagas endast frågor om lagändringar i anledning
av omläggningen; därmed sammanhängande anslagsfrågor behandlas i proposition
nr 144. 1
1 Bihong till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 143.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. in.
Härigenom förordnas, att 2, 3, 4, 5, 26, 28, 30, 34, 36, 37, 38, 43, 49 och
53 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
2 §.
Två eller flera fångvårdsanstalter
skola, om Konungen så föreskriver,
för samverkan bilda en anstaltsgrupp.
En av de i gruppen ingående
anstalterna skall vara centralanstalt
för gruppen. Vid centralanstalten
skall finnas psykiatrisk avdelning.
2 §■ 3 §.
Fångvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen av
dem som intagas i fångvårdsanstalt ävensom att, där ej annorlunda är stadgat,
öva tillsyn över eftervården av dem som frigivits eller utskrivits från
sådan anstalt.
3 §.
Under fångvårdsstyrelsen beslutar,
där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman i frågor angående
de intagnas behandling och anordnande
av eftervård åt dem. 1
Under fångvårdsstyrelsen beslutar,
där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman i frågor angående
de intagnas behandling och anordnande
av eftervård åt dem. Styresman
vid centralanstalt åligger att
uppmärksamt följa de intagnas behandling
på gruppens anstalter och
förberedelserna för deras frigivning
eller utskrivning samt äger, i den ut
-
1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1948:277 och av 37 § se SFS 1949:352.
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
3
(Gällande lydelse.)
4
Vid fångvårdsanstalt--------—
Styresmannen skall, där det kan
ske utan dröjsmål, till överläggning
i nämnden upptaga frågor om fånges
hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva
yttrande över ansökning om nåd
eller villkorlig frigivning samt att behandla
ärende som fångvårdsstyrelsen
hänskjuter till nämnden eller
vars upptagande påkallas av ledamot.
Nämnden må-------
Utöver vad----------
De ledamöter------
(Föreslagen lydelse.)
sträckning denna lag angiver eller eljest
föreskrives, meddela beslut även
rörande den som är intagen på annan
anstalt inom gruppen.
överläkaren vid centralanstalts
psykiatriska avdelning skall lämna
råd och anvisningar beträffande behandlingen
av de på gruppens anstalter
intagna.
§•
— —- övriga ledamöter.
Styresmannen skall, där det kan
ske utan dröjsmål, till överläggning
i nämnden upptaga frågor om fånges
hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva
yttrande över ansökning om nåd
eller villkorlig frigivning samt att behandla
ärende som fångvårdsstyrelsen
eller, om anstalten ingår i anstaltsgrupp,
styresmannen vid centralanstalten
hänskjuter till nämnden
eller vars upptagande påkallas
av ledamot,
i övrigt,
lämna anstalten.
— intagnas behandling.
5
Tillfälle skall beredas skyddskonsulent
eller skyddsassistent i distriktet
att deltaga i anstaltsnämndens
sammanträden. Jämväl annan, som
anses kunna lämna upplysningar av
vikt, må av styresmannen eller nämnden
kallas att närvara vid sammanträde.
§■
Tillfälle att deltaga i anstaltsnämnds
sammanträde skall beredas
skyddskonsulent eller skyddsassistent
i distriktet samt, om anstalten ingår
i anstaltsgrupp, centralanstaltens styresman
och överläkaren vid dess psykiatriska
avdelning. Jämväl annan,
som anses kunna lämna upplysningar
av vikt, må av styresmannen eller
nämnden kallas att närvara vid sammanträde.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Ledamot av nämnden, så ock vid
sammanträde närvarande skyddskonsulent,
skyddsassistent eller befattningshavare
vid anstalten äger få sin
mening antecknad till protokollet.
Ledamot av nämnden, så ock vid
sammanträde närvarande styresman
vid centralanstalt, överläkare vid psykiatrisk
avdelning, skyddskonsulent,
skyddsassistent eller befattningshavare
vid anstalten äger få sin mening
antecknad till protokollet.
26 §.
Vid de--------möjligt förhindras.
Män och------—--eller anstaltsavdelningar.
Om placering å anstalt och förflyttning
från en anstalt till annan förordnar
fångvårdsstyrelsen eller, efter
dess bemyndigande, styresman vid
fångvårdsanstalt.
Styresmannen vid centralanstalt
bestämmer om placering på anstalt
inom anstaltsgrupp och om förflyttning
från en anstalt till annan inom
gruppen; dock äger överläkaren vid
centralanstaltens psykiatriska avdelning
besluta, att intagen skall överflyttas
till avdelningen för undersökning
eller behandling. Om placering
och förflyttning i annat fall ån nu
sagts förordnar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, styresman
vid fångvårdsanstalt.
28 §.
Intagen skall så snart ske kan un- Intagen skall så snart ske kan undersökas
av läkare vid anstalten, dersökas av läkare vid anstalten.
Sjuknar intagen, skall han vårdas en- Sjuknar intagen, skall han vårdas enligt
anvisningar av läkaren. Angåen- ligt anvisningar av läkaren. Angående
överförande till sinnessjukavdel- de överförande till sinnessjukavdelning
inom fångvården för vård eller ning inom fångvården för vård eller
observation är särskilt stadgat. observation är särskilt stadgat; så
som
sådan avdelning skall, därest ej
annat föreskrives, anses psykiatrisk
avdelning vid centralanstalt.
Enligt bestämmelser---------lämplig vård.
När det —----— — särskilda föreskrifter.
Tid, varunder-------laga kraft.
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
5
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
30 §.
Intagen är------ —--lämplig fritidssysselsättning.
Gudstjänster och-----------av fångvårdsstyrelsen.
Främmande trosbekånnare må ef- Efter styresmannens prövning må
ter styresmannens prövning mottaga inlagen mottaga besök av präst eller
besök av präst eller annan själasör- annan själasörjare,
jare inom trossamfundet.
34 §.
Brev eller--------
Intagen må ej förvägras att till
svensk myndighet avsända skrift,
som ej är anstötlig till sin avfattning,
eller att eljest i den utsträckning det
lämpligen kan ske avsända eller mottaga
brev, som icke äro anstötliga eller
med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning
olämpliga. Vill intagen avsända
skrift som kan antagas vara avsedd
att offentliggöras, prövar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
styresmannen, huruvida skriften
må avsändas. Tillstånd må vägras,
om skriften är anstötlig eller dess
offentliggörande eljest finnes olämpligt.
Brev från —----------förut granskats.
Om brev--------underrättas därom.
styresmannens tillstånd.
Intagen må ej förvägras att till
svensk myndighet avsända skrift,
som ej är anstötlig till sin avfattning,
eller att eljest i den utsträckning det
lämpligen kan ske avsända eller mottaga
brev, som icke äro anstötliga eller
med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning
olämpliga. Vill intagen avsända
skrift som kan antagas vara avsedd
att offentliggöras, prövar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
styresman vid fångvårdsanstalt,
huruvida skriften må avsändas.
Tillstånd må vägras, om skriften är
anstötlig eller dess offentliggörande
eljest finnes olämpligt.
36
Fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, styresmannen äger
meddela intagen tillstånd att besöka
närstående som är svårt sjuk eller
bevista närståendes begravning, så
ock att i annat fall, då med hänsyn
till strafftidens längd eller eljest starka
skäl äro därtill, lämna anstalten
för viss kort tid, allt såframt fara för
missbruk ej kan anses föreligga.
Tid, varunder
§•
Fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt
äger meddela intagen
tillstånd att besöka närstående som
är svårt sjuk eller bevista närståendes
begravning, så ock att i annat fall,
då med hänsyn till strafftidens längd
eller eljest starka skäl äro därtill,
lämna anstalten för viss kort tid, allt
såframt fara för missbruk ej kan anses
föreligga,
laga kraft.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
37
Häktas intagen,--------
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen ajtt
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har styresmannen
eller, om den intagne måste förflyttas
till annan fångvårdsanstalt, fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom.
Sådan inställelse medför ej avbrott i
verkställigheten.
Åtalas intagen, —---------
38
Begär domstol eller annan myndighet,
efter framställning av part eller
eljest, att intagen skall inställas inför
myndigheten för annat ändamål
än i 37 g sägs, prövar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
styresmannen, huruvida det må ske.
Tid, varunder---------
§•
i verkställighetstiden.
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har styresmannen
eller, om den intagne måste förflyttas
till annan fångvårdsanstalt, styresman
vid centralanstalt eller fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom.
Sådan inställelse medför ej avbrott i
verkställigheten,
i målet.
§•
Begär domstol eller annan myndighet,
efter framställning av part eller
eljest, att intagen skall inställas inför
myndigheten för annat ändamål
än i 37 § sägs, prövar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
styresman vid fångvårdsanstalt, huruvida
det må ske.
laga kraft.
43 §.
Beträffande straff- eller---—-----sådan undersökning.
Undersökningen skall ----------berättelsens avgivande.
Inom anstaltsgrupp skall, i stället
för vad som stadgas i första och andra
styckena, gälla följande. Frågan
om placering av straff- eller fängelsefånge
skall, om det ådömda straffet
uppgår till minst sex månader, upp•
tagas till överläggning inför styresmannen
vid centralanstalten så snart
det kan ske och senast inom två veckor
från det verkställighet på anstalt
inom gruppen började. Vad nu sagts
skall även gälla placering av annan
intagen, då styresmannen vid central
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
anstalten anser frågan därom tveksam
eller eljest finner särskilt skäl
till överläggning. Föreligger icke till
ledning för placering och behandling
tillräcklig kännedom om den intagne,
åligger det styresmannen vid centralanstalten
att skyndsamt föranstalta
om den utredning som erfordras.
Krävs för utredningen undersökning
av den intagne, bör undersökningen
utföras vid centralanstalten. Tillfälle
bör beredas den intagne att före
överläggningen eller, i den utsträckning
det lämpligen kan ske, vid denna
framföra sina önskemål.
Konungen äger förordna om undantag
från bestämmelserna i denna
paragraf beträffande särskild anstalt
eller särskild grupp av intagna samt
meddela de föreskrifter som därav
påkallas.
49 §.
Fånge som---------är avslutad.
Finner styresmannen, med hänsyn Finner styresmannen, med hänsyn
till fara för ordning och säkerhet in- till fara för ordning och säkerhet inom
anstalten eller för menlig inver- om anstalten eller för menlig inverkan
fångarna emellan eller av annan kan fångarna emellan eller av annan
särskild anledning erforderligt att särskild anledning erforderligt att
fånge arbetar i enrum, må han för- fånge arbetar i enrum, må han förordna
därom. Utan fångvårdsstyrel- ordna därom. Utan medgivande av
sens medgivande må sådant förord- fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
nande ej meddelas för längre tid än bemyndigandef av styresman vid cenen
månad varje halvår. Medgivande tralanstalt må sådant förordnande ej
som nu sagts må ej avse förordnande meddelas för längre tid än en månad
för längre tid än sex månader varje varje halvår. Medgivande som nu
gång. sagts må ej avse förordnande för
längre tid än sex månader varje gång.
Då fånge-------under arbetstiden.
53 §.
När det med hänsyn till straffti- När det med hänsyn till strafftidens
längd eller av annan särskild dens längd eller av annan särskild
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
anledning finnes lämpligt och fara
för missbruk ej kan anses föreligga,
må fångvårdsstyrelsen eller, efter
dess bemyndigande, styresmannen till
förberedande av frigivningen medgiva,
alt fånge utför arbete hos arbetsgivare
utom anstalten.
anledning finnes lämpligt och fara
för missbruk ej kan anses föreligga,
må fångvårdsstyrelsen eller, efter
dess bemyndigande, styresman vid
fångvårdsans fält till förberedande av
frigivningen medgiva, att fånge utför
arbete hos arbetsgivare utom anstalten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
Kungl. Alaj.ts proposition nr 143.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindei.l, Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga
rörande vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Föredraganden anför följande.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 mars 1951 tillkallades tre
sakkunniga för att utreda frågan om omedelbara förbättringar inom fångvården
och framlägga därav påkallade rekommendationer och förslag. I
direktiven för de sakkunniga framhölls bland annat, att det vid sidan om
en nydaning av fångvårdsanstalterna på längre sikt, vilken med nödvändighet
måste kräva lång tid och avsevärda kostnader, erfordras åtgärder för
en omedelbar förbättring av förhållandena inom fångvården. Till fullföljande
av de provisoriska åtgärder, som under de senaste åren vidtagits, är
det nödvändigt att fortlöpande ändra och upprusta äldre anstalter, vilka
måste tagas i bruk under ganska lång tid framåt. Personalen måste få instruktioner
och anvisningar för att kunna tillämpa modernare metoder för
fångbehandling. Ordningen och disciplinen på anstalterna, de intagnas differentiering
och sysselsättning, personalens fördelning mellan olika anstalter
och tjänstgöringsschema angavs vidare såsom exempel på frågor, där
partiella förbättringar framstår såsom angelägna. Det uppdrogs åt de sakkunniga
att, på grundval av redan vidtagna förberedelser inom departementet
och efter närmare utredning av problemen och genomgång av förhållandena
på anstalterna, framlägga rekommendationer och förslag till
praktiska åtgärder och anvisningar i syfte att åstadkomma en skyndsam
förbättring av förhållandena inom fångvården genom ett så effektivt fullföljande
av 1945 års straffverkställighetsreform som är möjligt inom ramen
av tillgängliga resurser.
De sakkunniga (1951 års fängvårdsutredning)1 har avlämnat flera förslag,
vilka avser vissa disciplinförbättrande åtgärder (norinaldagsschemat),
utvidgning av fritidsverksamheten, de intagnas kontakt med yttervärlden
(anstaltsbesökare), förbättring av personalens rekrytering och utbildning
samt särbehandling av det yngre fångvårdsklientelet. De sålunda av utred
1
De sakkunnig»'' voro landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, samt byråcheferna
Torsten Eriksson och Bertil Forssell.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
ningen föreslagna åtgärderna har i allt väsentligt blivit genomförda. Därefter
har utredningen i ett slutbetänkande, som avlämnats den 15 juli 1952
(SOU 1952: 21), sammanfört vissa förslag till aktuella fångvårdsreformer.
Dessa förslag avser i främsta rummet att vinna en effektivare behandling
av de intagna genom en samverkan mellan fångvårdsanstalter i
grupper, den s. k. räjongplanen.
Över betänkandet har yttranden inhämtats från myndigheter och sammanslutningar,
och jag anhåller nu att få upptaga däri väckta frågor till
behandling. I detta sammanhang vill jag dock i huvudsak endast ingå på sådana
frågor som kan föranleda lagändring, och jag hemställer att i ett följande
ärende få återkomma till de anslagsfrågor som sammanhänger därmed.
Utredningens förslag till räjongplan innebär att fångvårdsanstaiterna
skall sammanföras dels till lokalt bestämda räjonger för ordinärt manligt
fångklientel och dels till vissa specialräjonger, nämligen en interneringsräjong
för internerade, förvarade och vissa vårdfall samt en ungdomsräjong
för dem som dömts till ungdomsfängelse och för unga manliga fångar,
dömda till fängelse eller straffarbete. Kvinnoanstalten i Växjö skall stå
utanför räjongindelningen. Utredningen framhåller, att spörsmålet angående
internerings- och ungdomsräjongernas organisation bör närmare behandlas
i samband med de utredningar inom långtidsplaneringen för fångvården,
som pågår eller avses skola påbörjas. De första av dessa utredningar
har resulterat i förslag till en ungdomsanstalt av helt ny typ (Roxtuna), som
nu är under byggnad. För närvarande pågår utredning rörande omorganisation
av abnormklientelets behandling (säkerhetsanstaltsutredningen), och
vidare utredes frågor om internerings- och förvaringsinstituten samt behandligen
av unga lagöverträdare inom strafflagberedningen. Med hänsyn
till dessa förhållanden har jag icke för avsikt att nu föreslå några organisatoriska
förändringar beträffande anstalter, som utredningen avsett för
internerings- och ungdomsräjongerna. Jag skall därför i den följande redogörelsen
för utredningens förslag och för däröver avgivna yttranden i huvudsak
begränsa mig till vad förslaget innehåller beträffande det ordinära
fångklientelet.
I betänkandet behandlas åtskilliga praktiska spörsmål, som icke omedelbart
sammanhänger med räjongplanen och som icke heller är avsedda att i
detta sammanhang utan först efter ytterligare utredningar inverka på anslagsäskandena.
Sålunda har vid utredningen arbetsdriften blivit ingående
behandlad och en betydande upprustning av denna föreslås. Beträffande
jordbruket vid fångvårdsanstalter förordas en speciell utredning; det påvisas
att fångvårds jordbruk är mycket personalkrävande. Det if rågasättes
vidare, om icke byggnadsstyrelsen bör övertaga ansvaret för fångvårdens
fastigheter genom att fångvårdsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond
överföres till byggnadsstyrelsens delfond. Utredningen föreslår
att frågan härom upptages till behandling av 1947 års byggnadsstyrelseutredning.
Slutligen föreslås vissa begränsningar i den allmänna fångregistre
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
11
ringen. Beträffande nu angivna delar av betänkandet, vilka icke i delta
sammanhang föranleder förslag till riksdagen, vill jag hänvisa till betänkandet.
Fångvårdsutredningens förslag.
I betänkandet redogöres till en början för nuvarande differentierings
system inom fångvården. Rörande anstaltsorganisationen
framhålles följande:
Antalet anstalter uppgick den 1 juni 1952 till 49. Vid denna beräkning
har vissa till en huvudanstalt omedelbart anslutna öppenvårdsanläggningar
hänförts till huvudanstalten. Fångantalet var vid samma tid 2 814. Organisatoriskt
är anstaltssystemet ganska invecklat och svåradministrerat.
Den största anstaltsgruppen utgörs av de slutna anstalter, som är avsedda
för vanligt fångförvar, d. v. s. mottar häktade av båda könen samt
straff- och fängelsefångar av manligt kön. Andra klienteltyper kan också
tillfälligt förvaras på dessa anstalter. Till denna grupp hör en del större
anstalter med ett platsantal på 100 eller däröver: Långholmen, Malmö, Härlanda,
Härnösand, Mariestad och Svartsjö. Vidare hör hit en del medelstora
anstalter med ett platsantal av 40—65: Falun, Gävle, Karlskrona, Kristianstad,
Vänersborg och Örebro, och slutligen en del småanstalter, med ett
platsantal på 20—30: Halmstad, Hudiksvall, Jönköping, Luleå, Umeå, Visby,
Östersund.
Speciella uppgifter inom fångvårdsorganisationen fyller följande anstalter
för abnormfall: Hall, Håga, Karlstad, Norrköping, Kalmar, Västervik.
För verkställighet av ungdomsfängelse används följande anstalter: Nyköping,
Skenäs, Uppsala, Ystad. För unga straff- och fängelsefångar används
Västerås. Kvinnor av alla fångkategorier intas i Växjö. Häktade av båda
könen intas i samtliga nu senast nämnda anstalter utom Hall, Håga och
Skenäs, vilka utslutande används för specialuppgifter.
Vid sidan av de egentliga anstalterna finns ett antal kolonier. Den 1 juni
1952 utgjorde de 18 med ett platsantal på ca 20—50. Flertalet av kolonierna
utnyttjas för ordinärt fångklientel, en del dock för specialklientel.
Administrativt ledes anstalterna av styresmän i olika grader. De största
och en del av de medelstora anstalterna har direktörer, de mindre föreståndare.
— — — Av kolonierna är endast Singeshult förvaltningsmässigt
självständigt, de andra är underställda vissa anstalter. Ett tjugotal mindre
anstalter (14 slutna anstalter och 5 kolonier) är kassaanslutna till fångvårdsstyrelsen,
vilket innebär att bokföring och utbetalningar ombesörjes av styrelsen.
Andra kolonier är kassaanslutna till olika fångvårdsanstalter. Övriga
anstalter har självständig kassaförvaltning med särskild redogörare
och styresmannen såsom utbetalningsanordnare och på sådant sätt delaktig
i redogöraransvaret. En mellanställning intar de psykiatriska avdelningarna
vid Långholmen, Härianda, Malmö, Härnösand och Västervik, likaså
kroppssjukhuset vid Långholmen. Läkarna är självständiga chefer beträffande
vården på avdelningarna, men dessa betraktas annars administrativt
såsom en del av anstalten.
Varje anstalt har en anstaltsnämnd, bestående av en av Kungl. Maj:t
utsedd ordförande (domare eller eljest lagfaren), anstaltens styresman
samt tre av länsstyrelsen utsedda personer, varav eu befattningshavare vid
12
Kurigl. Maj.ts proposition nr 143.
anstalten. Kungl. Maj:t utser ersättare för ordföranden och länsstyrelsen
i mån av behov suppleanter för de övriga.
Utredningen övergår härefter till att behandla förfarandet vid intagningen
i fångvårdsanstalt av de till tidsbestämt straff dömda och principerna
för fördelningen av dem på olika anstalter. Därom framhålles, att
fångvårdsstyrelsen utfärdar straffverkställighetsresolution, som anger tiden
för s. k. obligatorisk villkorlig frigivning, samt anföres vidare följande:
Intagning i fångvårdsanstalt sker huvudsakligen efter följande principer.
Den som inte är häktad intas vid den anstalt som fångvårdsstyrelsen bestämmer,
sedan den fått del av domen. Verkställbarheten av domen prövas i regel
av fångvårdsstyrelsen. Polismyndigheten biträder vid den dömdes inställande.
En dömd kan också få inställa sig på egen hand. I vissa fall kan myndighet,
som mottagit nöjdförklaring, utan att inhämta besked från fångvårdsstyrelsen
hänvisa eu dömd till anstalt enligt vissa av fångvårdsstyrelsen
meddelade engångsanvisningar. Den som är häktad börjar i regel verkställigheten
vid den anstalt, där han redan är. Vissa intagna skall undergå
s. k. verkställighetsundersökning, varom närmare nedan. Redan vid intagningen
söker fångvårdsstyrelsen med stöd av domstolshandlingarna och andra
tillgängliga upplysningar — beträffande recidivister det material som
finns i det hos styrelsen förvarade centrala fångregistret (inklusive mappregistret'')
— göra den dömdes placering definitiv, i överensstämmelse med
de principer som framgår av den nedan lämnade redogörelsen för placering
i samband med verkställighetsundersökning.
Såsom ovan berörts stadgar verkställighetslagen att vissa intagna så snart
som möjligt efter intagningen skall undergå en undersökning till ledning för
behandlingen. Detta gäller straffångar och fängelsefångar med en strafftid
på minst sex månader (43 § verkställighetslagen) samt alla förvarade och
internerade (63 §) och ungdomsfängelse ådömda (56 §). För straff- och
fängelsefångar föreskrivs att undersökningen skall vara såvitt möjligt fullständig
och omfatta den intagnes levnadsomständigheter, personliga utveckling,
hälsotillstånd, anlag och kunskaper. Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar utföras av styresmannen vid den anstalt, där
fången intagits för straffets undergående, under medverkan av anstaltens
läkare. Berättelse över undersökningen jämte styresmannens och läkarens
förslag angående fångens placering och behandling skall så snart ske kan
och senast inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.
När särskilda omständigheter påkallar det, kan styrelsen medgiva högst
en månads anstånd med avgivandet av berättelsen.---
Antalet enligt 43 § verkställighetslagen undersökta straff- och fängelsefångar
var under åren 1947—1951 resp. 1 019, 1 096, 1 269, 1 411 och 1 379.
Enligt de bestämmelser, som fångvårdsstyrelsen utfärdade vid lagens ikraftträdande
1946, skulle undersökningarna av straff- och fängelsefångar samlas
till nio fångvårdsanstalter, nämligen Långholmen, Växjö, Visby, Malmö,
Härianda, Vänersborg, Östersund, Härnösand och Umeå. Dessa anstalter utvaldes
dels med hänsyn till lämplig belägenhet i riket, dels för att kunna
tillgodose kraven på medverkan av läkare med psykiatrisk skolning. År 1949
utökades denna grupp med en tionde anstalt, Örebro. Långholmen, Malmö,
Härianda och Härnösand har egen psykiatrisk avdelning, och de övriga anstalterna
har sinnessjukhus i omedelbar närhet. De nämnda tio undersökningsstationerna
rådde inte med arbetet, beroende på att styresmännens arbetsbörda
betydligt ökades även på grund av andra vid verkställighetsreformen
tillkomna arbetsuppgifter, att antalet undersökningar blev större än
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
13
beräknat och att psykiatrer och andra läkare inte stod till förfogande i erforderlig
utsträckning. Då härtill kom nödvändigheten att begränsa transporterna
till och från undersökningsstationerna har undersökningarna efterhand
fördelats på allt fler slutna anstalter för vanligt fångförvar, så att
undersökningar numera utförs vid praktiskt taget alla sådana anstalter, ett
20-tal, samt även i undantagsfall vid öppna anstalter.
I praktiken gäller f. n„ att en person som varit häktad i regel undersöks
vid den anstalt där han sitter. Undantag görs bl. a. för den som anses behöva
omedelbart förflyttas till en anstalt med tillgång till psykiater. Vid fördelning
av undersökningsfall på fri fot söker man att som undersökningsanstalt
anlita den anstalt, där man kan förvänta att den intagne kommer att
bli mera definitivt placerad. I första hand gäller den av naturliga vårdsynpunkter
betingade regeln, att en inlagen bör få avtjäna straff i eller nära
hemorten. Mycket ofta sker emellertid avvikelser av särskilda skäl. En jordbrukare
hänvisas till jordbruksfängelset i Mariestad, en kroppssjuk till
Långholmen, som har särskild kroppssjukavdelning, en mekaniker till en
anstalt med mekanisk verkstad, den som förmodas vara lämplig som skrivbiträde
till en anstalt, där sådant biträde behövs; medlemmarna av en dömd
liga fördelas på olika anstalter o. s. v. Hänsyn tas även till vederbörande styresmans
möjligheter att utföra undersökningar samt tillgången på lämplig
läkare. Dessa förhållanden kan ju ändras från tid till annan.
Kvaliteten på undersökningarna är mycket växlande. Detta gäller såväl
styresmännens som läkarnas insats. De läkare som medverkar är i stor utsträckning
inte psykiatriskt skolade. I betydande omfattning måste till följd
av bristen på läkare den medicinska sakkunskapen helt undvaras. Så skedde
1951 i omkring 250 fall. Bland annat fick ett 100-tal undersökningar vid
anstalten på Härianda, trots att där finns psykiatrisk avdelning, utföras utan
medverkan av läkare.
Den föreskrivna normaltiden av högst en månad överskrids mycket ofta.
En nyligen gjord utredning på fångvårdsstyrelsens socialbyrå visar att av
100 vid olika anstalter slumpvis uttagna fall, i vilka undersökning verkställts,
var genomsnittstiden för undersökningen 1 månad 26 dagar. Vid
kortare strafftider såsom sex månader — ett år, föreligger verkställighetsundersökningen
stundom ej förrän omedelbart inpå den intagnes frigivning.
För att avhjälpa mera uttalad balans anvisar fångvårdsstyrelsen ibland särskild
arbetskraft till vissa anstalter.
Styresmannen och läkaren — i den mån läkare över huvud taget medverkar
— avger var sin nndersökningsberältelse enligt fastställt formulär. Ofta
nog samråder de ej med varandra för att komma fram till en enhetlig rekommendation
för den intagnes behandling.
Bedömningen av verkställighetsundersökningen och ståndpunktstagandet
till den intagnes fortsatta placering sker i fångvårdsstyrelsen. Om undersökningen
utmynnat i förslag om den intagnes förflyttning till annan anstalt
och fallet synes tveksamt sker remiss till de styresmän som anses böra höras.
På grund av de handläggande tjänstemännens arbetsbörda kan ärendena inte
alltid ägnas tillräcklig tid och omsorg. Detsamma gäller för övrigt ärenden
om intagning av dömda på fri fot.
När en placering skett enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande, övergår
det närmaste ansvaret för den intagnes behandling till styresmannen vid
den anstalt, där den intagne befinner sig. Om verkställighetsundersökning
skett, skall berättelsen däröver vara till fortsatt ledning för behandlingen.
Vilken roll berättelsen spelar växlar mycket från fall till fall. Någon kontinuerlig
uppsikt över alt behandlingen blir den avsedda och önskliga förekommer
ej utöver den ledning som styresmannen kan ha och den sporadiska
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
kontroll som fångvårdsstyrelsen kan utöva vid inspektioner eller när den
intagnes förhållanden annars kominer under styrelsens prövning. Den intagne
kan själv ta initiativ genom ansökningar till styresmannen eller fångvårdsstyrelsen.
Styresmannen kan — om han har någon öppen avdelning
eller koloni till förfogande — ordna med förflyttning dit. Han kan också
göra ansökan hos fångvårdsstyrelsen om förflyttning av den intagne å ena
sidan till öppen vård eller sluten anstalt med lämpligare arbete eller till sinnessjukavdelning
etc. eller å andra sidan flyttning från koloni till sluten
anstalt och flyttning från en sluten anstalt till en annan sådan med större
disciplinära resurser.
Genom sitt centrala fångregister känner fångvårdsstyrelsen ständigt varje
enskild anstalts bestånd av intagna. För varje gång en förflyttning sker eller
eljest något inträffar som bör tas upp i registret — rymning, sjukhusvistelse,
ny dom etc. — lämnar anstalten rapport till registret på s. k. besked,
från vilka uppgiften införes på vederbörande registerkort. När den intagne
avgår insändes ett avgångskort samt, i fall av villkorlig frigivning, vissa
handlingar som därpå förvaras hos centrala fångregistret för att kunna
rekvireras vid eventuellt kommande behov.
Utredningen fastslår, att behandlingen av de intagna, om den skall fylla
de anspråk som en modern straffverkställighet ställer, i princip måste grundas
på kunskap om varje intagens sociala förhistoria och ett kontinuerligt
studium av hans personlighet. På grundval av de kunskaper man sålunda
erhållit av den dömde får man sedan pröva sig fram i behandlingen; välja
lämplig anstalt, lämplig avdelning, lämpligt arbete och förbereda de åtgärder
som behöver vidtagas i samband med frigivningen — arbetsanställning,
övervakning in. in.
Utredningen kritiserar härpå den nuvarande formen för verkställighetsundersökningar
och anför därvid:
Den hittillsvarande formen för införskaffande av personupplysningar om
den intagne, verkställighetsundersökningen, har — såsom framgår av redogörelsen
— i praktiken visat uppenbara brister. Den föreskrivna medverkan
av läkare har särskilt under senare tid i betydande omfattning lämnats
av läkare, som inte har psykiatrisk utbildning, samt i ett påfallande
stort antal fall helt uteblivit. Ett studium av berättelserna över verkställighetsundersökningarna
visar, att kvaliteten är mycket ojämn. Styresmannens
undersökning och läkarens undersökning utformas såsom från varandra fristående
undersökningar, och endast i undantagsfall tycks undersökarna
samråda med varandra för att söka komma fram till en enhetlig plan för
behandlingen av den intagne. Synnerligen betänkligt är att den föreskrivna
normaltiden för undersökningens utförande, en månad, så ofta överskrides,
tydligen i flertalet fall. Genomsnittstiden synes för närvarande vara omkring
två månader. Särskilt i de fall, där strafftiden inte har mera avsevärd längd,
inverkar ett sådant uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet till anstaltsplacering
och vård mycket menligt. Det händer att verkställighetsundersökningen
färdigställes så sent att den blir helt värdelös för sitt egentliga
syfte.
Vid det omedelbara utnyttjandet av en verkställighetsundersökning är
det en svår nackdel, att anstaltsplaceringen av den undersökte sker centralt
från fångvårdsstyrelsen av tjänstemän, som inte har direkt kontakt med den
intagne själv utan måste grunda sin inställning på de skriftliga rekommen
-
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
dationerna från styresmän och läkare, vilkas kunskaper om de aktuella behandlingsresurserna
inom fångvården enligt sakens natur måste vara begränsade,
ofta nog blott till den egna anstalten. Det skriftliga förfarandet —
som i fångvårdsstyrelsen ofta dragés ut genom remisser till olika anstalter
— är ett allvarligt hinder för en förnuftig planering av vården. Sedan väl
en första anstaltsplacering skett på grundval av verkställighetsundersökningen,
torde denna i fortsättningen av den intagnes behandling inte användas
i den utsträckning som är avsedd.
Givetvis skulle den nuvarande ordningen för verkställighetsundersökningarna
och deras utnyttjande kunna förbättras genom att tillräcklig och skolad
personal anställdes vid vissa anstalter (undersökningsstationer) för att
grundligt och snabbt utföra undersökningarna samt genom att socialbyrån
i fångvårdsstyrelsen finge fullt tillräcklig och kvalificerad arbetskraft för
ärenden rörande anstaltsplacering. Men genom dylika förbättringar inom
ramen för det nuvarande systemet skulle inte vinnas det mål, som måste
eftersträvas, nämligen att undersökningen och bedömningen av den intagne
liksom uppgörandet av ett behandlingsprogram för honom koncentreras till
personer, som bär möjlighet till nära och "fortlöpande kontakt med den intagne
och som i fortsättningen kan följa behandlingen och auktoritativt ingripa
i den intagnes förhållanden.
Det har alltså gällt att finna en organisatorisk form som undanröjer de
nuvarande bristerna i fråga om den inledande undersökningen och bedömningen
av de intagna och som tillika öppnar möjligheter för en mera metodisk
fångbehandling. Eftersom den centrala myndigheten, fångvårdsstyrelsen,
hur än arbetet där organiseras, inte kan handlägga dessa uppgifter i
direkt personlig kontakt med den intagne och de för hans behandling närmast
ansvariga, står endast den utvägen till buds att så långt det är möjligt
decentralisera initialbedömningen av behandlingsbehoven och besluten angående
hur behandlingen skall ske i praktiken.
Utredningen drar därefter upp vissa riktlinjer för hur förbättringar inom
ramen av tillgängliga resurser skulle kunna ernås på såväl det behandlingsmässiga
som det administrativa planet. Sina förslag sammanför utredningen
under beteckningen räjongplanen. I sina organisatoriska huvuddrag
innebär räjongplanen följande.
Fångvårdsanstalterna fördelas administrativt i grupper, räjonger. Varje
räjong skall innehålla anstalter av olika typ, större och mindre, slutna och
öppna. Inom räjongen skall en anstalt vara centralanstalt. Den skali vara den
i vårdtekniskt avseende bäst utrustade, ha psykiatrisk avdelning, isoleringsavdelning
in. m. Ingående utredningar angående nyintagnas sociala förhistoria
samt psykiatrisk eller annan medicinsk bedömning verkställes enbart
vid centralanstalten. Mindre utredningar (huvudsakligen innefattande materialgenomgång)
verkställes vid alla anstalter. Till centralanstalten skall
alltså skickas alla fångar för vilka en kvalificerad utredning och expertbedömning
anses behövlig. Fångar som på grund av den korta strafftiden eller
av annan orsak icke anses höra underkastas någon speciell undersökning
sändes direkt till lämplig anstalt inom räjongen. Chefen för centralanstalten
skall samtidigt vara räjongehef och i denna egenskap äga befogenhet att
på lämpligt sätt fördela fångarna på räjongens anstalter. Centralanstaltens
chefspsykiater skall tillika vara räjongpsykiater och i denna egenskap utöva
en rådgivande verksamhet vid räjongens samtliga anstalter.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
Medan ansvaret för den intagnes behandling skall åvila räjongchefen och
räjongpsykiatern bör beslut angående villkorlig frigivning, yttranden angående
nådeansökningar samt beslut i vissa disciplinärenden som inverkar
på strafftidens längd — vilka ärenden nu handlägges av fångvårdsstyrelsen
men enligt utredningens mening bör decentraliseras — ankomma på en
räjongnämnd. Denna nämnd skall ha befogenhet att besöka alla anstalter
inom räjongen. Utredningen framhåller att fördelen med en sådan
nämnd består däri att denna kan, när den finner behövligt, direkt höra den
intagne under liknande betingelser som en domstol. Nackdelen skulle kunna
ligga i att praxis bleve något skiftande. Utredningen har emellertid ansett
fördelarna överväga.
Differentieringen av klientelet och planläggningen
av den individuella fångbehandlingen anser utredningen
böra tillgå enligt följande:
På sätt som längre fram beskrives fördelas klientelet på de olika räjongerna.
Räjongchefen avgör med ledning av tillgängliga handlingar huruvida
särskild undersökning på centralanstalten skall äga rum. Sådan undersökning
är som regel påkallad vid straff på sex månader eller längre tid, försåvitt
man icke redan har alla erforderliga personupplysningar genom utlåtande
från tidigare sinnesundersökning, material från tidigare centralanstaltsundersökning
eller därmed jämförliga uppgifter. Av den grupp som f. n.
regelbundet underkastas straffverkställighetsundersökning bortfaller sålunda
en icke ringa del. Å andra sidan bör naturligtvis i centralanstaltsundersökningen
medtagas korttidsfångar som av särskilda skäl synes böra underkastas
en sådan undersökning. Räjongchefen handlar med andra ord fritt i
enlighet med av fångvårdsstyrelsen uppdragna allmänna riktlinjer för centralanstaltsundersökningarna.
Räjongchefens beslut om en första placering kan innebära, att den dömde
skall direkt intagas på en av sidoanstalterna. Meddelande utgår då härom
från räjongkontoret, och handlingarna översändes till vederbörande anstalt.
Beslutet kan också innebära, att intagning skall äga rum på centralanstalten.
I det senare fallet företages en personundersökning enligt följande
mönster.
Snarast möjligt efter ankomsten till centralanstalten uppsökes den dömde
av en fångvårdsassistent som efter samtal med honom och genomgång av
hans handlingar skriver ner en del kortfattade uppgifter på en blankett. Denna
blankett överlämnas till räjongpsykiatern som efter en kort undersökning
avgör, huruvida en grundligare psykiatrisk och social genomgång är erforderlig
eller om man kan på föreliggande uppgifter skrida till ett preliminärt
behandlingsbeslut. I båda fallen tas ärendet upp på centralanstaltens veckokollegium.
Kollegiet sammanträder under ordförandeskap av räjongchefen. Därjämte
deltar räjongpsykiatern, anstaltens souschef, fångvårdsassistent och kurator,
räjongingenjören samt representanter för anstaltens personal inom arbetsdrift
och tillsynstjänst. Vid sammanträdet överlägges angående nykomna
fångars placering, omplacering av tidigare intagna och andra behandlingsfrågor.
Räjongchefen beslutar ensam, men övriga deltagande har rätt
att anteckna avvikande mening.
Fångvårdsassistenten sköter föredragningen beträffande de nykomna fallen.
Psykiatern kompletterar med de uppgifter han har att lämna. Ingen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
17
dera skall emellertid stödja sin föredragning på skriftliga berättelser av den
typ som utmärker de nuvarande verkställighetsundersökningarna. Den muntliga
redogörelsen skall bygga på blankettanteckningar och det material som
eljest föreligger. Efter sammanträdet gör fångvårdsassistenten ett kort
skriftligt sammandrag av de uppgifter som vid sammanträdet betraktats som
relevanta. Detta sammandrag tjänar som »huvud» i den verkställighetsjournal
som upplägges för varje fånge och i vilken efter hand införes alla viktigare
uppgifter om vad som beslutats eller vad som hänt den intagne under
strafftiden.
Genom att på detta sätt begränsa skrivandet om fången till det väsentliga
bör åtskillig tid kunna vinnas till behandlingen av honom.
Huruvida något beslut angående den intagnes behandling kan fattas vid
det första tillfälle då hans ärende upptas av kollegiet, beror på materialet
från undersökningen och naturligtvis främst på räjongpsykiaterns uppfattning
huruvida en grundlig psykisk undersökning är erforderlig eller ej. Räjongingenjören
bör också helst ha haft möjlighet att bilda sig en mening
om vilket arbete som den intagne lämpligen bör sysselsättas i. Och den intagne
bör själv få företräde för kollegiet och tala om sina önskningar.
Det första sammanträdet bör emellertid alltid resultera i en preliminär
placering. En mera definitiv placering kan beslutas längre fram, då ärendet
kan tas upp på nytt, sedan man kompletterat materialet eller haft rådrum
att direkt iakttaga den dömde.
Blir beslutet, att den dömde förflyttas till annan anstalt inom räjongen,
bör räjongchefen eller psykiatern, efter de besök som de gör vid vederbörande
sidoanstalt, till kollegiet rapportera hur den dömde sköter sig och
huruvida nya åtgärder är behövliga.
Kollegiet är ett informellt arbetande organ, tillkommet uteslutande i syfte
att sammanföra erfarna fångvårdsmän till gemensam överläggning angående
individuella behandlingsuppgifter. Även vid sidoanstallerna bör finnas
dylika kollegier, sammansatta på det sätt som passar anstaltens storlek och
arbetsförhållanden. Eftersom sidoanstalterna inte har personal för social
eller psykiatrisk undersökning och befogenheten att besluta om anstaltsplacering
endast tillkommer räjongchefen, blir givetvis uppgifterna för sidoanstalternas
kollegium begränsade. Ehuru räjongchefen ensam beslutar om
anstaltsplacering och förflyttning efter påbörjad behandling, bör han dock
ta som en angelägen sak att före varje sådant beslut rådföra sig med chefen
för den anstalt till vilken förflyttning skall äga rum. Alla anstaltschefer bör
ha rätt att få avvikande mening antecknad i den dömdes verkställighetsjournal.
Utredningen understryker, att räjongplanen icke avser att beskära den
självständighet och initiativrätt som för närvarande tillkommer anstaltscheferna.
Utredningen kommer därefter in på frågan om anstalternas uppdelning
på räjonger och anför därvid bl. a.
Genom att man för varje anstaltsgrupp får en chef med betydande erfarenhet
och kunnighet kan en omfattande decentralisering av ärenden äga
rum från fångvårdsstyrelsen. Fångtransportsystemet kan förbilligas genom
att antalet transporter begränsas, transportavstånden förminskas och transportlägenheterna
bättre utnyttjas. För fångvårdsstyrelsen blir det även en
vinst att en rad rutinsysslor avlastas och styrelsens chef samt högre befattningshavare
härigenom får större möjligheter att ägna sig åt de betydelse
2
Bihang till riksdagens protokoll 1993. 1 sand. Nr 14''.).
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
fulla organisationsfrågorna. För anstalternas egen del innebär räjongplanen
en förenkling och effektivisering av arbetet ledande till förbättrad kunskap
om de intagna, större ansvar för behandlingens utformning i de enskilda fallen
och friare utrymme för personliga initiativ.
Vår uppdelning av anstalterna på olika grupper bygger på att anstalterna
Härnösand, Långholmen, Härianda och Malmö, vilka samtliga har psykiatriska
avdelningar, skall tjänstgöra som centralanstalter för var sin anstaltsgrupp,
samtliga fyra grupper, som benämnes respektive norra, östra, västra
och södra räjongen, avsedda för ordinärt fångklientel, d. v. s. intagna dömda
till straffarbete eller fängelse. Anstalter som huvudsakligen avdelats till förvarade,
internerade och vissa vårdfall (sinnessjuka straffångar m. fl.) sammanföres
till en specialräjong, kallad interneringsräjongen. De anstalter som
tjänstgör för behandlingen av intagna ådömda ungdomsfängelse samt unga
fångar dömda till straffarbete eller fängelse bildar ungdomsräjongen. Kvinnoanstalten
i Växjö ingår icke i räjongsysfemet.
Räjongerna för det ordinära klientelet har sammansatts på sådant sätt
att antalet öppna platser motsvarar ungefär fjärdedelen av räjongens hela
platsantal. Enligt dessa grunder föreslår vi följande räjongplan (reservplatser
medräknade):
Slutna
platser
Norra räjongen.
Härnösand ........................................ 117
Falun............................................. 39
Gävle ............................................. 49
Hudiksvall ........................................ 20
Östersund ......................................... 21
Umeå............................................. 22
Luleå............................................. 21
Sandsjön ..........................................
Älgberget ..........................................
Sörbyn ............................................
Öppna
platser
46
47
38
289 131
Sammanlagt antal platser 420
Östra räjongen.
Långholmen............
Svartsjö (in. Kungsgården)
Örebro .................
Visby..................
Bogesund ...............
Gustafsström ...........
Halmsjön ..............
Näs (planerad) .........
Aby ...................
Sammanlagt antal platser
609
70
30
65
23
43
40
35
45
26
767
219
986
Västra räjongen.
Härianda .......................................... 177
Vänersborg ........................................ 63
Mariestad (Med Lockerud, Rödjan) .................. 74 26
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
Jönköping
Mäshult .
Smälteryd
Ollestad .
Södra rå jongen.
Malmö.........
Kristianstad ....
Karlskrona .....
Halmstad.......
Singeshult......
Skogsgård ......
Tygelsjö .......
Ödevata........
19
Slutna
Öppna
platser
platser
. 39
42
32
35
353
135
Sammanlagt antal platser 488
189
48
45
27
35
35
30
45
309
145
Sammanlagt antal platser 454
Utredningen beklagar, att det icke varit möjligt att uppdela östra räjongen
i två räjonger. Den enda anstalt, som skulle ha kunnat tjänstgöra som huvudanstalt,
Mariestad, skulle kräva alltför dyrbar ombyggnad för att utredningen
i dagens läge skulle kunna föreslå något sådant. Svårigheten att till
anstalten förlägga en psykiatrisk avdelning har också medverkat till utredningens
beslut att förorda anstaltens infogande i västra räjongen som en
sidoanstalt.
Vidare föreslår utredningen att de fyra räjongerna bör ha var sitt upptagningsområde
bestämt med hänsyn till den dömdes kyrkobokföringsort
och utredningen framlägger förslag till närmare uppdelning av områdena
mellan räjongerna (s. 12). Utlänningar bör fördelas efter lämplighetshänsyn.
Utredningen förutsätter dock, att det på grund av platstillgången
vid de olika anstalterna icke är möjligt att alltid ansluta anstaltsbelägenheten
och upptagningsområdet till varandra.
Beträffande de dömdas fördelning på räjonger anför utredningen:
Vi
förutsätter att häktade, som enligt domstols beslut skall kvarbliva i
häkte i avbidan på att domen vinner laga kraft, efter nöjdförklaring eller
sedan domen eljest vunnit laga kraft mot dem, omedelbart anmäles till kyrkobokföringsortens
centralanstalt för alt därvarande räjongchef skall besluta
om placeringen. Beslutet kan gå ut på att den dömde skall intagas på centralanstalten
eller någon av dess sidoanstalter. Bäjongchefen kan också när skäl
föreligger, överenskomma med annan räjongchef om placering inom dennes
x-äjong. Dömda på fri fot bör utplaceras till viss räjong av fångvårdsstyrelsen
(i första rummet kyrkobokföringsortens räjong) sedan styrelsen gjort de utredningar
som sammanhänger med undersökningarna angående straffdomens
befordran till verkställighet. Bäjongchefen får därefter avgöra anstaltsplaceringen.
Ingenting hindrar emellertid att mellan fångvårdsstyrelsen och
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
räjongchefen överenskommes om att styrelsen direkt till vissa öppna anstalter
placerar t. ex. rattfyllerister.
Förflyttningar mellan räjongerna bör, sedan räjongplaceringen en gång
gjorts, endast ske i undantagsfall. Räjongcheferna bör direkt med varandra
göra upp om sådana förflyttningar i individuella fall. Vid överbeläggning
inom en räjong bör fångvårdsstyrelsen avgöra om gruppförflyttning till annan
eller andra räjonger eller temporärt fördela frifotsfallen på andra räjonger
än dem där de egentligen hör hemma.
Beträffande omfattningen av delegeringen av administrativa
ärenden anförs i betänkandet, att utredningen har övervägt att föreslå en
delegering till räjongerna av dels den s. k. strafftidsberäkningen och dels den
s. k. verkställbarhetskontrollen av utslag. Flertalet domar är otvivelaktigt av
den enkla beskaffenhet att beräkningen av tiden för straffets slut, resp. dagen
för den obligatoriska villkorliga frigivningen eller tidigaste dag för den
fakultativa villkorliga frigivningen inte kan erbjuda några svårigheter för
befattningshavare med räjongchefs kvalifikationer. För de invecklade fallen
skulle man naturligtvis kunna behålla en rätt för räjongchefen att från fångvårdsstyrelsen
inhämta upplysning. På grund av den tveksamhet som yppat
sig i denna fråga vid överläggningar med de praktiskt initierade har utredningen
emellertid inte ansett sig böra föreslå att en sådan delegering nu
kommer till stånd. Verkställbarhetskontrollen är i regel ej heller av invecklad
natur. Så länge strafftidsberäkningen sker av fångvårdsstyrelsen bör dock
även verkställbarhetskontrollen utövas av densamma.
Härefter uppräknar utredningen de ärenden som enligt förslaget bör delegeras
från fångvårdsstyrelsen till räjongcheferna, nämligen:
Anstaltsanvisningar inom räjongerna.
Förflyttningar mellan räjongerna av enskilda fall.
Beslut angående inställelser inför domstol eller annan myndighet enligt
37 och 38 §§ straffverkställighetslagen.
Ersättning för inställelsekostnad för avtjänande av straff.
Permission.
Frigång.
Arbete i enrum.
Sjukvård utom anstalten.
Understödsärenden.
Tandvård.
Ersättning för förstörda persedlar.
Disposition av arbetspremier.
Disposition av egna medel.
Bidrag till enskilda studier.
Publiceringstillstånd.
Ärenden, som enligt förslaget bör delegeras från fångvårdsstyrelsen till råjongnämnderna,
är följande:
Yttranden till Kungl. Maj :t över ansökning om nåd.
Inräknande i strafftid av tid för vistelse utom anstalt.
Strafförlängning på grund av disciplinär förseelse.
Beslut enligt lagen om villkorlig frigivning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
21
Utredningen förordar, att fångvårdsstyrelsens fördelning av anslag för
olika utgiftsändamål omlägges, så att varje räjong erhåller sin andel av anslagssumman,
varefter räjongchefen fördelar det erhållna beloppet mellan
de olika räjonganstallerna. Beträffande ärenden som delegeras från fångvårdsstyrelsen
till räjongchefer bör styrelsen, enligt utredningens mening,
självfallet äga befogenhet att ge anvisningar av principiell innebörd liksom
även befogenhet att ändra räjongchefens beslut.
Enligt förslaget skall det kamerala arbetet organiseras räjongvis
under ledning av eu räjongkamrer som svarar för räjongens kassaförvaltning,
centraliserad till centralanstalten efter samma principer som enligt
1941 års riksdags beslut gäller för de mindre fångvårdsanstalternas kassarörelse
vilken för närvarande är centraliserad till fångvårdsstyrelsen. Sistnämnda
centralisering bör vid räjongsystemets genomförande upphöra för
alla anstalter utom de två som skall tillhöra ungdomsräjongen, Nyköping och
Ystad. De självständiga redogörarna vid sidoanstalterna bör avskaffas och ersättas
med kameralt utbildad biträdespersonal, vilken skall handha den ekonomiska
redovisning som fortfarande måste ske på de enskilda anstalterna
(avräkning med intagna och arbetsdrift, proviantredovisning samt förskottskassa).
Beslut om utanordning bör, efter lämplig fördelning, meddelas av
såväl räjongchef som souschef.
Utredningen framlägger en omfattande och detaljerad plan för arbetsdriftens
utbyggnad, som jag dock icke nu skall behandla närmare. Av betydelse
i detta sammanhang är emellertid, att ledningen av arbetsdriften inom
var och en av de fyra räjongerna för vanligt fångförvar skall tillkomma en
räjongingenjör. Till dennes arbetsuppgifter skall bland annat höra
att biträda räjongchefen i frågor rörande de intagnas arbetsplacering, att
kontrollera och besiktiga driften vid räjonganstalternas verkstäder, att granska
och sammanställa produktionsstatistik och driftsbokföring för räjongernas
verkstadsdrift och att svara för centralanstaltens arbetsdrift. Tillkomsten
av räjongingenjörsbefattningarna innebär en viss decentralisering av arbetsuppgifter
från fångvårdsstyrelsen till räjongerna.
Enligt utredningens förslag skall läkarvården vid fångvårdsanstalterna
i samband med räjongplanen organisatoriskt omläggas i följande riktning.
Räjongpsykiatern bör öva uppsikt över all sjukvård åt de intagna vid
samtliga anstalter i räjongen. Mer eller mindre fast knutna till anstalterna
med hänsyn till dessas storlek bör finnas arvodesläkare för kroppssjukvård.
Psykiatriska avdelningen, inklusive kroppssjukavdelningen, bör betraktas
såsom en självständig anstalt i förhållande till centralanstalten i övrigt
och ha räjongpsykiatern till styresman. Vid Långholmen bör emellertid på
grund av anstaltens storlek undantag göras från regeln och den särskilt anställda
kroppssjukläkaren vara självständig chef för sin sjukavdelning.
Utredningen avser att genom förslaget till räjongplan fångtransporterna
i huvudsak skall kunna begränsas till anstalter, som ligger inom
räjongen, och föreslår att dessa i allmänhet skall utföras med bil. Härom
anför utredningen följande.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
Utöver dessa ordinära transporter måste mellertid hänsyn också tas till
de talrika domstolstransporterna av häktade och intagna som domstolen eljest
rekvirerar för att höra i något mål. Dessa sistnämnda transporter kan
vanligen cj i förväg planeras med hänsyn till personaltillgång och andra
praktiska skäl, utan de får ofta tas vid för anstalterna olämpliga tider,
då personalen är fåtalig eller upptagen med andra transportuppgifter m. m.
Åtskilligt kan emellertid vinnas i personalbesparingssyfte genom att de ordinära
transporterna mellan anstalterna samordnas och av räjongchefen förlägges
till de för anstalterna lämpligaste tidpunkterna. Smidigast bör de
kunna utföras, om varje räjong får sig tilldelad en särskild fångtransportbil
med bilförare. Denna bil bör även kunna utnyttjas vid domstolsresorna
och vid tjänstebesök på räjonganstalterna. Utan att kunna framlägga några
beräkningar av ekonomisk natur, anser vi oss dock kunna utgå ifrån att
besparingar bör uppkomma om sådana räjongbilar anskaffas, förutom den
fördel som ligger i att passagerartågen befrias från de för många resenärer
trivselstörande fångtransporterna. Vid förflyttningar av enskilda fångar från
slutna anstalter till kolonier inom räjongen bör s. k. transportpermission
kunna komma till vidgad användning.
Utredningen anför att räjonplanen bör genomföras efter hand från och
med ingången av budgetåret 1953/54. Organiserandet av räjongerna bör ske
genom en speciell organisationsavdelning, sammansatt av representanter
för justitiedepartementet, fångvårdsstyrelsen och organisationsnämnden.
Vid betänkandet har fogats ett förslag till de för genomförande av räjongplanen
erforderliga lagändringarna. Härom anför utredningen att de
behövliga ändringarna i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in. och
i lagen om villkorlig frigivning kan vidtagas antingen på så sätt att de inlöres
direkt i de berörda lagarna eller också så att de sammanfattas i en
särskild lag, som upphäver vad däremot strider i de nämnda båda lagarna.
Utredningen har funnit den senare metoden lämpligast. Härvid har beaktats
dels att det kan befinnas nödvändigt att genomföra räjongplanen stegvis och
dels att man bör insamla erfarenheter av räjongsystemet under någon tid,
innan man gör de definitiva omläggningar i straffverkställighetslagstiflningen
som givetvis till slut ändå måste vidtagas.
Yttranden.
Yttranden över fångvårdsutredningens betänkande har efter remiss avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen,
interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, strafflagberedningen,
medicinalstyrelsen, statens organisationsnämnd, Föreningen direktörer och
assistenter vid fångvårdsstaten, Svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund,
Svenska psykiatriska föreningen samt Rättspsykiatriska
föreningen. Dessutom har yttranden över vissa delar av betänkandet avgivits,
av byggnadsstyrelsen såvitt avser fångvårdens fastigheter, av krigsmaterielverket
och försvarets fabriksstyrelse såvitt avser fångvårdens arbetsdrift
samt av Uppsala domkapitel och Frikyrkliga samarbetskommittén
såvitt avser förslag om indragning av prästerliga tjänster vid vissa fångvårdsanstalter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
23
De allmänna riktlinje rna för den av utredningen föreslagna
räjongplancn har vunnit gillande i flertalet yttranden. Sålunda finner Svea
hovrätt i likhet med de sakkunniga, att räjongplanen erbjuder fördelar,
vilka lämpligen bör komma en reformerad fångvård till godo. Hovrätten över
Skåne och Blekinge anser det vara betydelsefull, att bedömningen av de
intagna och valet av behandlingsform lägges i händerna på personer med
nära och fortlöpande kontakt med den intagne. Hovrätten uttalar att räjongplanen
ur nu angivna synpunkt är väl ägnad att i organisatoriskt hänseende
bilda grundval för en önskvärd förbättring av differentieringen och
därmed av behandlingen i dess helhet, och hovrätten har icke funnit anledning
till principiell anmärkning mot förslaget. Statens organisationsnämnd
tillstyrker att räjongplanen genomföres och motiverar sin ståndpunkt
med att hänvisa till de väsentliga fördelar som ligger däri, att möjlighet
beredes att minska de vid nuvarande organisation stora fångtransportkostnaderna
samt att vården av de intagna kan förbättras genom ökad
personlig kontakt mellan dem och de om betydelsefulla detaljer i vården
beslutande instanserna. Strafflagberedningen anför att det framlagda förslaget
synes vara väl ägnat att uppfylla syftet att främja en ändamålsenlig
behandling av de i fångvårdsanstalt intagna. En decentralisering av beslutanderätten
angående differentieringen och behandlingen till dem som
har en personlig kontakt med den intagne synes erbjuda stora fördelar och
underlätta den individualiserade fångbehandling straffverkställighetslagen
åsyftar. Beredningen tillstyrker därför förslaget om sammanförande av anstalter
till grupper under lokal ledning. Medicinalstyrelsen framhåller det
principiellt viktiga i att psykiatrisk sakkunskap beräknas stå till förfogande
inom samtliga räjonger och att denna sakkunskap tillförsäkrats erforderlig
initiativrätt. Ett genomförande av förslaget i denna del skulle med
hänsyn till arten av det klientel, med vilket fångvården har att arbeta, enligt
styrelsens mening tillgodose ett länge förefintligt behov. Svenska psykiatriska
föreningen anser att planen innebär betydande fördelar framför nu
gällande normer såväl ur behandlingssynpunkt som ur administrativ synpunkt.
Särskilt synes behandlingssynpunkterna på ett helt annat sätt än
tidigare ha beaktats. Föreningen hälsar med tillfredsställelse, att psykiatrisk
sakkunskap genom planen i ökad utsträckning kommer att tagas i anspråk,
vilket enligt föreningens mening varit ett länge känt behov. Rättspsykiatriska
föreningen anför att föreningen kan helt instämma i det för räjongplanen
angivna målet, att effektivisera fångvården såväl ur behandlingssynpunkt
som i administrativt hänseende. Föreningen ansluter sig även till
att behandlingen måste grunda sig på kunskap om varje intagens sociala
förhistoria jämte ett kontinuerligt studium av hans personlighet samt att
undersökningar och bedömningar av de intagna skall utföras av personer
som bär möjligheter till nära och fortlöpande kontakt med dem. Föreningen
finner sålunda att räjongidén är värd att tillstyrkas; det organisatoriska
underlaget för genomförandet finner föreningen emellertid vara otillräckligt
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
Även personalföreningarna vid fångvården ansluter sig till räjongplanen.
Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten och Svenska fångvårdssällskapet
ansluter sig sålunda, efter vissa detaljanmärkningar, i princip
till förslaget. Sveriges fång v år ds mannaförbund anför att förslaget synes
förbundet kunna ligga till grund för sådana förbättringar som är nödvändiga
för en effektivisering av fångvården såväl ur behandlingssynpunkt som
ur rent administrativ synpunkt. Förbundet hälsar därför förslaget med stor
tillfredsställelse och förväntar att det kommer till utförande.
Fångvårdsstyrelsen ställer sig avvisande till förslaget. Styrelsen anför att
en skyndsam förbättring av förhållandena inom fångvården enligt dess mening
i första hand bör inriktas på att dels skaffa erforderligt utrymme och
dels ombygga och modernisera de slutna anstalterna. I jämförelse härmed
är andra åtgärder av underordnad betydelse. Detta gäller även räjongsystemet,
som icke erbjuder någon lösning av nu berörda frågor. Såsom i det följande
närmare utvecklas intar styrelsen den ståndpunkten, att det nuvarande
undersökningsförfarandet bör bibehållas med vissa förenklingar och att
eu viss decentralisering bör ske men att denna bör komma till stånd genom
eu utsträckt delegation till de lokala styresmännen, varvid beslutanderätten
i vissa fall bör göras beroende av samråd med anstaltsnämnden.
Även detaljerna i utredningens förslag till förbättrad differentiering
och effektivisering av den individuella
fångbehandlingen har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de föreslagna
veckokollegierna synes ägnade att säkerställa ett allsidigt och på personlig
kännedom om den intagne grundat bedömande av vad som för honom är
den lämpligaste behandlingsformen. Möjligheten alt bli hörd inför kollegiet
och att där själv muntligen få framlägga sina önskemål måste vidare antagas
vara av icke ringa betydelse för den intagne rent personligt genom att hos
honom grundlägga en känsla av förtroende för att hans synpunkter uppmärksammas
och blir beaktade. Sistnämnda förhållande kan i sin tur förutses
komma att bidraga till en för ett gott behandlingsresultat gynnsam attityd
från den intagnes sida. Förbises bör heller icke den stimulerande effekt
som samrådet i kollegiets form är ägnad att medföra hos den i den dagliga
rutinen med behandlingen närmast sysselsatta personalen inom arbetsdrift
och tillsynstjänst och som i form av ökat intresse och ansvarsmedvetande
kan beräknas omedelbart komma behandlingen till godo och inom anstalten
bidraga till en för behandlingen gynnsam positiv atmosfär i förhållandet
mellan berörda personal och de intagna. Hovrätten framhåller vidare att den
reform av verkställighetsundersökningen som innefattas i räjongplanen erbjuder
en snabb och betydligt förenklad, ehuru därför säkerligen icke mindre
tillförlitlig, procedur för flertalet fall och måste därigenom innebära stora
fördelar vid jämförelse med nuvarande praxis. Föreningen direktörer och
assistenter vid fångvårdsstaten anser nödvändigt att en förändring kommer
till stånd beträffande de s. k. verkställighetsundersökningarna. På grund av
de alltmer hopade verkställighetsfallen har antalet undersökningar ökat i
Knngl. Maj. ts proposition nr 143.
25
betydande grad. Därtill kommer att bristen på psykiatrer är ganska kännbar.
Föreningen delar de sakkunnigas uppfattning om behovet av ett förenklat
förfarande med avseende å verkställighetsundersökningarna.
Svenska fångvårdssällskapet framhåller, att de nuvarande reglerna för
differentieringen icke varit lätta att tillämpa, samt uttalar vidare:
Genom att räjongplanen rekommenderar en överflyttning från fångvårdsstyrelsen
till olika centralanstalter av beslutanderätten i differentieringsfrågorna
har man slagit in på en väg, som möjliggör en prövning av fördelningsfrågan
efter omedelbar personlig konfrontation med vederbörande intern
i stället för pappersprövning. Härigenom kommer också beslutanderätten
att vila hos dem som bär det närmaste ansvaret för behandlingen. Psykologiskt
bör en sådan anordning sporra vederbörande till att lösa placeringsfrågorna
så idealiskt som möjligt. Uppenbarligen förutsätter emellertid
ett sådant system att de ledande inom varje räjong har förståelse för de
mindre anstalternas begränsade resurser och är villiga att till huvudanstalten
återtaga en intagen, vars utplacering på annan anstall inom räjongen
icke lett till önskat resultat.
I differentieringshänseende skulle alltså räjongplanen medföra en nyordning
inte bara vad beträffar initialbeslutet om anstaltsplacering utan också
när det gäller klienternas fortsatta behandling under anstaltssejouren:
räjongcentralen skulle fortlöpande hålla sig å jour med behandlingsgången
för varje intern under hela hans anstaltsvistelse.
Under förutsättning att lokalanstalterna får bibehålla en betydande självständighet
i vårdarbetet, kan förslaget också i denna del tillstyrkas. De sakkunnigas
uttalande i denna fråga förtjänar starkt understrykas. Eu gammal
erfarenhet säger nämligen, att arbetsglädje och lust att ta initiativ nära
sammanhänger med graden av ansvar. Utan överdrift torde kunna sägas alt
just självständigheten och ansvaret varit de faktorer, som mer än mycket
annat sporrat anstaltscheferna i deras många gånger pressande uppgifter.
För internerna är det av fundamental betydelse att kunna vända sig till
anstaltschefen som auktoritet och rådgivare, men detta förutsätter självfallet,
att chefens ställning berättigar honom att ge besked. Fångvårdens anstaltsförhållanden
har här inte på minsta vis skilt sig från andra vårdområden,
t. ex. ungdomsvårdsskolorna eller alkoholistanstalterna. Centralanstalten
inom varje räjong kan väl utöva en allmän uppsikt över de till räjongen
hörande anstalterna men ansvaret för den direkta klientelbehandlingen varken
bör eller kan undandragas styresmännen på lokalanstalterna. Av detta
följer att även de lokala anstaltsnämnderna även i fortsättningen bör bibehålla
sin auktoritativa ställning. Detta att samtliga befattningshavare på en
lokalanstalt tillsammans svarar för uppgifterna och i samråd med (ten egna
anstaltsnämnden ställer på bästa sätt för klientelet, innebär anstaltspedagogiskt
något mycket värdefullt.
Sällskapet understryker vidare, att ett lyckligt resultat i vad gäller klienteldifferentieringen
kan ernås först om det finns nöjaktig tillgång på anstalter
och en viss platsreserv. Med nuvarande klienteltillströmning kvarstår
behovet av nya anstalter.
Straff lagberedningen ställer sig tveksam till att räjongehef enligt förslaget
skall ha möjlighet att utan föregående verkställighetsundersökning anstaltsplacera
även sådana som dömts till längre strafftid än sex månader.
Fångvårdsstgrelsen anser, att bristerna i det nuvarande differentierings
-
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 143.
systemet främst beror på två faktorer, nämligen att antalet verkställighetsundersökningar
blivit så väsentligt mycket större än man räknat med vid
nya verkställighetslagens ikraftträdande och att tillgången på psykiatrer är
otillräckliga. Antalet undersökningar, som beräknats till 600 å 700 årligen,
utgjorde 1 019 år 1947, 1 296 år 1948, 1 411 år 1950 och 1 379 år 1951. Läkartjänsterna
vid sinnessjukavdelningarna har under senare år ofta stått
vakanta. Av de under 1951 utförda undersökningarna har 180 utförts av
styresman och av heltidsanställd psykiater, 953 av styresman och av läkare
som uppbar ersättning, d. v. s. av deltidsanställd läkare eller av läkare utifrån
och 246 utan läkares medverkan, d. v. s. av styresmannen ensam. Styrelsen
har med ledning av 1951 års siffror låtit göra en ungefärlig sammanställning
av hur antalet undersökningar skulle fördela sig på de fyra
centralanstalterna, därest räjongplanen genomfördes. Sammanställningen
utvisar följande:
Antal
undersökningar
Gentralanstalt
enligt
räjnngplan
(omkring)
år
1^51
Därav
av heltids- anställda av annan
psykiatrer läkare
Härnösand.......
....... 343
89
0
89
Långholmen.....
....... 422
324
0
324
Härianda........
....... 251
113
11
0
Malmö...........
....... 254
165
165
—
Fångvårdsstyrelsen anför vidare följande:
De heltidsanställda psykiaterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
äro i hög grad betungade av sinnesundersökningarna. Å Långholmen kunna
psykiaterna icke alls och å Härianda endast i ringa grad utföra verkställighetsundersökningar.
Att icke heller läkare utifrån medverkat vid verkställighetsundersökningarna
å Härianda beror på att det i Göteborg varit omöjligt
att erhålla läkare för uppgiften. Vid anstalten i Malmö har överläkaren
utfört samtliga 165 verkställighetsundersökningar; i gengäld ha sinnesundersökningarna
till stor del omhänderhafts av läkare utifrån mot ersättning.
Hur länge detta gynnsamma förhållande kan bestå är omöjligt att förutse;
sinnesundersökningarna har emellertid denna höst visat en oroväckande
stegring.
Vid Härnösandsanstalten är överläkartjänsten vakant sedan flera år tillbaka.
Vakanta läkartjänster är en vanlig företeelse inom både fångvård och
sinnessjukvård.
Att i en tid av allmän läkarbrist övergå till en undersökningsorganisation
som bygger på ett utökat antal fast anställda psykiatrer måste styrelsen bestämt
avråda ifrån. Vad det nu gäller är att tillvarataga de utomstående
krafter som mot ersättning vilja utföra undersökningar. Fångvårdsstyrelsen
hade i sina anslagsäskanden till 1952 års riksdag föreslagit, att ersättningen
för varje verkställighetsundersökning skulle höjas från 30 kronor till 60
kronor; höjningen stannade vid 5 kronor samtidigt som arvodet för s. k.
summariska läkarundersökningar före domen höjdes från 30 kronor till 75
kronor. Styrelsen har i sina petita hösten 1952 ånyo föreslagit en höjning
av arvodet för verkställighetsundersökningar till 60 kronor. Om höjningen
genomföres, har man anledning förmoda att flera läkare bli villiga att
åtaga sig dylika uppdrag; en liknande effekt kunde konstateras när år 1949
Kungl. Maj. ts proposition nr 143. 27
ersättningen för av utomstående psykiater utförda sinnesundersökningar
höjdes.
Det dröjsmål med utförande av verkställighetsundersökningarna, som påtalas
av de sakkunniga, beror, utom på bristen på läkare, också på den omständigheten,
att styresmännen i vissa fall icke hinna med sin del av undersökningen.
Härutinnan kan en förbättring åstadkommas genom en förstärkning
av arbetskrafterna inom anstaltsadministrationen. Jämväl i detta avseende
har styrelsen framfört förslag i sina anslagsäskanden innevarande
höst.
Det numera tillämpade systemet att häktade personer undersökas på den
anstalt, där de befinna sig när domen blir verkställbar, har medfört den
fördelen att de i regel icke, såsom fallet var när undersökningarna utfördes
på endast nio anstalter, behöva förflyttas för att undergå undersökning. När
undersökningen är avslutad, får större delen av de undersökta kvarstanna
på anstalten. Redan 1949 kunde de gynnsamma verkningarna av ett decenraliserat
undersökningsförfarande konstateras, och därefter ha förhållandena
ytterligare förbättrats. Till belysande härav vill styrelsen meddela, att
under första halvåret 1949 undersöktes sammanlagt 460 straff- och fängelsefångar,
som voro häktade när domen blev verkställbar. Av dessa fingo 262
kvarstanna för undersökning å häktningsanstalten, medan 198 (43 procent)
förflyttades. För första kvartalet 1951 voro motsvarande tal: antalet undersökta
262, kvarhålina för undersökning 187, förflyttade 75 < 24,4 procent)
.
Beträffande icke-häktade straffångar och fängelsefångar saknas färdigställt
material för tidigare år. Siffrorna för första kvartalet 1951 voro följande:
antal undersökta 134, kvarhålina för undersökning å intagningsanstalten
117, förflyttade 17 (12,7 procent).
Beträffande förflyttningar med anledning av bland annat förslag i verk
slällighetsundersökningen
— alltså sedan denna slutförts -..... kan meddelas,
att dessa förflyttningar beträffande de ovannämnda under första halvåret
1949 undersökta 460 straff- och fängelsefångarna uppgingo till omkring 50
procent. Motsvarande tal för första kvartalet 1952 var 30 procent (81 av
262).
Av de nu lämnade uppgifterna torde framgå att vid oförändrat antal verkställighetsundersökningar
antalet förflyttningar måste ökas i betydande utsträckning,
därest undersökningarna skola, i vad gäller straffångar och fängelsefångar,
koncentreras till fyra anstalter. Den största delen av sådana dömda
som skola undersökas, måste nämligen med anledning av undersökningen
förflyttas dels till centralanstalten, dels från centralanstalten, det senare
bland annat för att fortast möjligt ge plats åt nya undersökningsfält. Denna
anordning kommer att bli dyrbar för statsverket (jämför statsrevisorernas
uttalande i berättelsen 1949).
De nuvarande bestämmelserna angående verkställighetsundersökningar
äro i vissa avseenden alltför stela. Bestämmelserna borde uppmjukas så att
enligt anvisningar som meddelas av fångvårdsstyrelsen undersökning i vissa
fall kan verkställas ulan medverkan av läkare, t. ex. när fullständig sinnesundersökning
redan föreligger eller när särskild förundersökning är förenad
med s. k. summarisk läkarundersökning av tillfredsställande beskaffenhet.
Styrelsen borde vidare äga befogenhet att genom särskilda anvisningar
väsentligt begränsa undersökningens omfattning, t. ex. genom att en
nyligen utförd verkställighelsundersökning förses med kompletterande upplysningar,
ägnade att belysa nytillkomna omständigheter. Samma procedur
kan i många fall tillämpas när ingående personuppgifter stå att få i särskilda
förundersökningen och den summariska läkarundersökningen. Utan
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
att frångå det praktiskt och principiellt viktiga kravet att tillbörlig uppmärksamhet
ägnas åt de dömdas personliga förhållanden och att tillförlitligt informationsmaterial
kommer att stå till anstalts- och eftervårdsmyndigheternas
förfogande, bör man så långt möjligt begränsa det härav föranledda
arbetet och undvika upprepningar av redan gjorda anteckningar. Med nu angivna
jämkningar skulle det nuvarande systemet innebära ett rationellt utnyttjande
av förundersökningshandlingar in. m., kompletterade med anstaltspersonalens
iakttagelser. I jämförelse härmed innebär de sakkunnigas
förslag ett steg tillbaka.
En åtgärd i syfte att väsentligt inskränka antalet fall, som över huvud
taget bli föremål för undersökning, står i tydlig motsättning till de redan
under verkställighetslagens förberedande och under remissbehandlingen uttalade
önskemålen att området för undersökningen skulle utvidgas. Det obligatoriska
undersökningsförfarandet bör med de förenklingar som ovan angivits
bibehållas i nuvarande omfattning. Som motivering härför kan bland
annat anföras att det, såsom departementschefen uttalade i proposition nr
342 år 1945, är av vikt att få en så god bild som möjligt av sådana intagnas
personliga förhållanden som skola villkorligt frigivas.
Beträffande det s. k. veckokollegiet gör fångvårdsstyrelsen vissa erinringar
:
Då styresmännen vid sidoanstalterna i regel icke kunna närvara vid kollegiets
sammanträden och ej heller som regel intagna, vilkas sak är före, inträffar
i många fall det egendomliga förhållandet, att kollegiet avhandlar
frågor rörande intagna utan att vare sig den intagne själv eller någon befattningshavare
med personlig kännedom om honom är närvarande. Om styresmannens
skyldighet att hålla regelbundna sammankomster med befattningshavarna
vid anstalten stadgas i 38 § Kungl. Maj :ts instruktion för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsanstalterna. Om som i betänkandet föreslås
sammankomster med ett begränsat antal deltagare skola hållas varje vecka,
kunna dessa sammanträden bli till stort gagn. Men överläggningarna böra
enligt styrelsens mening begränsas till det klientel, som medlemmarna ha
personlig kännedom om, d. v. s. klientelet på den egentliga anstalten.
Vad styrelsen ville beteckna som önskvärt är att styresman, läkare och
andra befattningshavare vid en grupp anstalter kunna erhålla tillfälle att
komma tillsammans för ömsesidig information och för att diskutera aktuella
behandlingsproblem. Vid sådana överläggningar kan det ofta vara
lämpligt, att styresman eller läkare redogör för vissa problemfall, och att
man sedan överlägger om de lämpligaste behandlingsmetoderna. Härför erfordras
varken räjongplan eller omläggning av det nuvarande systemet i övrigt
utan endast ökade medel till reseersättningar.
Fångvårdsstyrelsen tillstyrker vidare att chefen för psykiatrisk avdelning
tjänstgör såsom konsult för ett antal anstalter inom distriktet. I en tid av
allmän brist på psykiatrer bör anordningen genomföras successivt. Den förutsätter
icke befintligheten av någon räjongplan i den mening de sakkunniga
föreslagit.
Den av fångvårdsstyrelsen i dess förut återgivna yttrande berörda bristen
på psykiatrer behandlas i flera andra yttranden. Svea hovrätt framhåller
att det för den närmaste framtiden icke synes möjligt att förvärva kvalificerad
personal för de betydelsefulla befattningarna såsom läkare vid de psykiatriska
avdelningarna. I varje fall torde det icke kunna ske utan att andra,
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
29
med sjukvård och sinnesundersökning sammanhängande samhällsintressen
åtminstone temporärt eftersättes. Hovrätten anser detta innefatta så allvarliga
betänkligheter, att den föreslagna reformplanen icke kan förordas till
genomförande, förrän det står klart att erforderliga förutsättningar är för
handen. Medicinalstyrelsen anför att tillgången på fullt utbildade läkare för
detta specialfack för närvarande är så ringa, att besättandet av befintliga
över läkar tjänster inom den statliga sinnessjukvården med fullt kompetenta
innehavare är förenat med en viss svårighet. Styrelsen har därför under senare
år varit mycket återhållsam vid framläggande av förslag om inrättandet
av nya överläkartjänster, även i sådana fall, där eu utökning av arbetskrafterna
varit mycket starkt motiverad. Inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
både det inom fångvården befintliga och det till den statliga
sinnessjukvården anslutna, är detta underskott på fullt utbildade psykiatrer
ännu mera uttalat. För närvarande är således icke mindre än 3 överläkartjänster
av 14 sedan länge vakanta. Styrelsen anser sig ej kunna göra
något uttalande, huruvida de föreslagna fyra nya tjänsterna såsom räjongpsykiatrer
kommer att bli mera begärliga än fångvårdens nuvarande överläkartjänster.
Det torde knappast vara troligt, att i den nuvarande slutna allmänna
sinnessjukvården anställda överläkare skulle övergå till befattningar
i den nya organisationen. Inrättandet av de fyra nya läkartjänsterna, för
vilka oavvisligen måste krävas överläkarbehörighet, kommer i vart fall att
än mer understryka personalbristen inom psykiaterkåren, tagen som en
helhet.
Svenska psykiatriska föreningen anser det osäkert, om de föreslagna nya
psykiaterbefattningarna helt kan tillgodose behovet av ökad psykiatrisk sakkunskap
och huruvida räjongpsykiatrerna kommer att medhinna alla skisserade
arbetsuppgifter. Enligt föreningens mening råder disproportion mellan
antalet högre och lägre tjänster. Ur rekryteringssynpunkt erfordras flera
lägre tjänster. Vidare hade bort föreslås en klarare uppdelning av arbetsuppgifterna
mellan räjongpsykiatern och överläkaren med rättspsykiatriska
undersökningar. Föreningen påpekar slutligen, att utökningen av antalet
psykiatrer står och faller med tillgången på utbildade psykiatrer. På grund
av bristen på sådana anser föreningen denna del av planen för närvarande
praktiskt ogenomförbar.
Rättpsykiatriska föreningen framhåller, att de nuvarande resurserna för
vård och undersökning av psykiskt abnorma fångar och häktade är alltför
bristfälliga för den föreslagna reformens genomförande. Fångvårdens sinnessjukavdelningar
är otillräckliga och ofullständigt utrustade både i medicinska
och arbetsterapeutiska hänseenden. Läkarna har endast genom eftersättande
av ett flertal önskvärda och behövliga arbetsuppgifter nödtorftigt
kunnat hålla verksamheten flytande. Räjongplanen kommer att utan läkarnas
medverkan hänga i luften. För att kunna fullgöra sina uppgifter
måste läkarna ha nödvändiga resurser till förfogande. Då detta icke är
fallet, kommer planen i väsentliga delar att bli en skrivbordsprodukt utan
förankring i verkligheten. Inom föreningen har rått full enighet att planen
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
icke är genomförbar på grund av bristande resurser för den psykiatriska
verksamheten. Föreningen konstaterar, att utredningen ålagt räjongpsykiatern
en enorm arbetsbörda men icke sörjt för tillfredsställande hjälp åt
denne att utföra arbetet. Föreningen anför härom:
Icke i något sammanhang har utredningen tagit upp frågan om expeditionslokaler
åt räjongpsykiatrerna, skrivhjälp i form av sekreterare samt
behovet av socialkurator eller sköterska som assistent under den mångskiftande
verksamheten. Det må anmärkas att varken vid Rättspsykiatriska
kliniken eller vid sinnessjukavdelningen i Malmö finnes något arbetsrum
disponibelt för en ytterligare överläkare. Den svåra lokalbristen även för
läkarna och deras assistenter vid sinnessjukavdelningarna förbigår utredningen
helt och hållet.
Det är möjligt att en räjongpsykiater, om behövligt antal vårdplatser och
nyss nämnda personliga assistenter ställes till förfogande, skulle kunna
fylla sina arbetsuppgifter inom en sådan geografiskt sett begränsad räjong
som den södra med ett fångantal av ungefär 300. Men att en enda läkare
skulle kunna sköta den ofantliga östra räjongen med i runt tal 1 000 fångar
är helt enkelt otänkbart. Ej heller den norra räjongen kan handhavas av
en läkare på grund av de väldiga avstånden. Man kan fråga sig vem som
skall ansvara för räjongens psykiatriska avdelning då räjongpsykiatern befinner
sig på resor, vilka särskilt inom norra räjongen med en utsträckning
från Luleå till södra Dalarna måste taga mycken tid i anspråk.
Föreningen understryker vidare, att antalet psykiatrer för närvarande är
otillräckligt för räjongplanens genomförande i sin helhet. Möjligen kunde
södra räjongen försöksvis organiseras. Där finnes psykiatrisk sakkunskap
att tillgå under förutsättning att nödiga resurser ställes till förfogande.
Den av fångvårdssällskapet berörda frågan om lokalanstalternas självständiga
ställning upptages även i några andra yttranden. Svea hovrätt påpekar
att den koncentration, som ligger i inrättandet av räjongehefsinstitutionen,
icke är till fördel från alla synpunkter. Särskilt understryker hovrätten,
att omorganisationen innebär en viss fara för den viktiga sidan av
de intagnas behandling, som rör den personliga kontakten mellan de intagna
och personalen inom fångvården. Räjongchefen har uppenbarligen icke
möjlighet att i det särskilda fallet följa behandlingen på samma sätt som
styresmannen för den anstalt, där den intagna är placerad; och det är angeläget
att såväl vid organisationens uppläggning som i det praktiska genomförandet
sörja för att de lokala myndigheterna (styresmän och nämnder)
i största möjliga utsträckning blir bibehållna vid ansvaret för de intagnas
behandling och för förhållandena i övrigt på de särskilda anstalterna.
Fångvårdsstyrelsen framhåller att till huvudprinciperna i verkställighetslagen
hör att varje styresman på eget ansvar beslutar rörande de intagnas
behandling med den begränsningen, att viss beslutanderätt är förbehållen
fångvårdsstyrelsen, en begränsning som efter hand fått minskad omfattning
genom en vidgad delegation till den lokale styresmannen. Denna
självständighet i tjänsteutövningen är ägnad att främja styresmännens initiativkraft
och deras intresse för anstaltsarbetet. Under inga förhållanden
bör det enligt styrelsens mening ifrågakomma att beskära beslutanderätten
31
Kungi. Maj:ts proposition nr 143.
genom delegation till chefen för en centralanstalt. Den ene styresmannen
bör icke få äga bestämmanderätt inom den andres arbetsområde.
Utredningens förslag att inrätta räjongnämnder och arbetsuppgifterna
för dessa nämnder behandlas i några yttranden. Sålunda finner
straff lagberedningen det vara tillfredsställande att vidgade uppgifter lägges
på nämnderna och tillstyrker den av utredningen föreslagna uppdelningen av
arbetsuppgifterna mellan räjong- och anstaltsnämnder. Hovrätten över Skåne
och Blekinge hälsar med tillfredsställelse inrättandet av räjongnämnder
och överförandet på dessa av beslutanderätten i ett flertal ärenden, som
nu avgöres av fångvårdsstyrelsen. Nämndernas sammansättning, arbetsform
och uppgifter finner hovrätten stå i god överensstämmelse med räjongplanens
sylte. Fångvårdsstgrclsen begränsar sig till att framhålla det intrång
i de lokala anstaltsnämndernas funktion som förslaget i denna del skulle
medföra. Det föreslagna bortflyttandet från fångvårdsstyrelsen av beslutanderätten
i frågor om fakultativ villkorlig frigivning, åtgärder beträffande
villkorligt frigivna ävensom sådana verkställighetsfrågor, i vilka beslutet
inverkar på strafftidens längd, bör enligt styrelsen ske i den formen, att
det blir den lokala anstaltsnämnden som under ordförandeskap av domaren
i orten beslutar efter muntlig och omedelbar handlägggning. Hur proceduren
skall ordnas när det gäller frågor om förverkande m. in. torde behöva
ytterligare övervägas. En förutsättning för den föreslagna överflyttningen
av sistnämnda frågor bör vara att man kan få till stånd en på muntlighet
och omedelbarhet grundad handläggning hos ett lokalt organ. Föreningen direktörer
och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig ytterst tveksam mot
att räjongnämnder inrättas redan nu. Svårigheter kan väntas uppstå att
tillfredsställande rekrytera nämnderna med personer som är villiga och kan
offra så mycken tid som ett ledamotskap i en dylik nämnd i verkligheten
innebär. Vidare kommer praxis att bli skiftande i flera viktiga ärendesgrupper,
som nu bedömes enhetligt i fångvårdsstyrelsen men föreslås överflyttade
till nämnderna. Föreningen anser att räjongplanen kan genomföras
utan att nämnderna inrättas redan nu. Även Svenska fängvårdssällskapet uttalar
farhågor för att praxis kan bli skiftande i viktiga frågor, om avgörandet
överflyttas till nämnderna.
Vad härefter angår de skilda anstalternas uppdelning på
r ä j o n g e r har utredningens förslag i denna del icke mött någon gensaga
från remissinstanserna.
Däremot har vad utredningen föreslagit om att varje räjong skulle ha sitt
upptagningsområde bestämt med hänsyn till kyrkobokföringsområdet
och de dömdas fördelning på räjonger kritiserats
1 några remissyttranden. Fångvårdsstyrelsen framhåller, att styrelsen för
närvarande bestämmer på vilka anstalter sådana personer som icke är
häktade, s. k. frifotingar, skall placeras. Antalet fall uppgår till omkring
2 000 per år. Den första placeringen blir i regel definitiv. Styrelsen frågar
sig vad utredningens förslag om att styrelsen skall bestämma räjong men
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
icke anstalt tjänar för syfte. Det väsentliga som nu vinnes genom fångvårdsstyrelsens
prövning är att de öppna anstalterna belägges. Det föreslagna
systemet medför ökat skrivarbete och tidsutdräkt. Synpunkten att bestämmelserna
om klientelets fördelning på öppna och slutna anstalter måste vara
så smidiga att erforderlig hänsyn tages till anstaltsutrymme och arbetsfördelning
hade icke tillräckligt beaktats i betänkandet. Styrelsen anför
vidare:
När anstaltsorganisationen i sin helhet, såsom fallet är i vårt land, saknar
tillräckliga reserver, är det icke möjligt att på förhand bestämma att varje
för vanligt fångförvar avsedd anstalt skall helt eller delvis användas för en
viss klientelgrupp. Inskränkes valet av anstalt beträffande både häktade och
frifotingar till det begränsade antal anstalter, som finnes inom en viss räjong,
torde det snart visa sig, att anstalterna inom samma räjong icke äro
så utrustade att de kunna ge den intagne den behandling som är gynnsammast
för honom; i vissa fall blir resultatet att öppen anstaltsvård icke kommer
till användning i möjlig omfattning. Långt mer än den utomstående
torde förmoda måste man, inte minst när det gäller ungdom, bestämma
anstaltsplaceringen efter styresmannens och övriga befattningshavares kompetens
ävensom med hänsyn till de arbeten, som bedrivas på varje särskild
anstalt. Vissa hänsyn tagas även till den dömdes egna önskemål. Att såsom
föreslagits göra kyrkobokföringsorten till primär fördelningsgrund innebär en
onödig schematisering, även om undantag äro tillåtna, och kan lägga hinder
i vägen för en individualiserande behandling; man kan därigenom komma
att skilja den dömde från den trakt, där han har sina egentliga kontakter.
De erinringar som här framförts mot omfattningen av räjongehefens
beslutanderätt, i vad den avser anstaltsplaoering, få enligt styrelsens mening
särskild tyngd till följd av det förhållandet att fångantalet ökats och inom
kort torde komma att ökas ytterligare. I ett sådant läge måste man iakttaga
särskild varsamhet, när det gäller ändringar av så väsentlig art som de föreslagna.
Enbart anskaffandet av platser åt de intagna kan rätt snart bli en
uppgift av så vansklig natur, att den icke får försvåras genom nya och oprövade
anordningar och genom att uppdraga gränser för anstaltsplaceringen,
som i verkligheten komma att framstå såsom konstlade.
Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig betänksam
till förslaget att häktade skall efter domen anmälas till kyrkobokföringsortens
centralanstalt för beslut om placering. Härom och om frifotingarnas
placering yttrar föreningen:
I praktiken torde vara synnerligen vanligt, att personer häktas och dömas
utanför kyrkobokföringsorten. Det rör sig ju här om personer, vilka ofta icke
ha något stadigt hemvist och ofta under många år icke vistats på kyrkobokföringsorten.
Korrespondensen mellan centralanstalterna kommer med säkerhet
att bliva vidlyftig och alltför tidsödande, därest förslaget genomföres.
Något särskilt beslut om placering kan väl icke heller vara påkallat på ett så
tidigt stadium av verkställigheten, utan bör huvudregeln i stället vara, att
en person skall undergå straffet inom den räjong, där han blivit dömd. En
förflyttning kan sedan visa sig önskvärd av olika anledningar och kan då
ske genom särskild överenskommelse mellan räjongeheferna. Det synes alltså
medföra onödig omgång och onödiga skriverier att obligatoriskt pröva varje
förekommande fall.
De sakkunniga föreslå vidare, att dömda på fri fot skola av fångvårdssty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
33
relscn utplaceras allenast på räjong, varefter räjongchefen skall avgöra anstaltsplaceringen.
Det rör sig f. n. om cirka 4 000 s. k. frifotingar per år,
vilket betyder att varje räjongchef skulle i genomsnitt ha att avgöra ett tusental
sådana placeringar årligen. Förslaget synes medföra åtskilliga nackdelar.
I många fall uppkomma inga komplikationer, men ofta kompliceras dessa
ärenden av att samma person är dömd genom flera domar, eventuellt har han
mellan domarna bytt både hemvist och kyrkobokföringsort. Vidare hålla sig
ett flertal undan och måste efterlysas i Polisunderrättelser. Många, å andra
sidan, begära hos fångvårdsstyrelsen telefonledes att snarast få börja undergå
straffet, helst samma dag. Vissa tider på året förekomma sådana telefonhänvisningar
i mera än ett fall per dag. Dessutom förekommer, att personer
dömda på fri fot häktas för nya brott. Sedan dom mot frifoting vunnit laga
kraft och den dömde fått föreläggande av polismyndighet att inställa sig,
händer mycket ofta, att den dömde insänder en nådeansökan, varigenom
verkställigheten uppskjutes. Alla dessa dagligen förekommande komplikationer
kunna nu utan större omgång och med stor effektivitet klaras upp av
fångvårdsstyrelsen. Styrelsen känner t. ex. genom sina register och anteckningar
alltid till, var handlingarna befinner sig och kan snabbt skaffa fram
eu dom. Skulle räjongeheferna inkopplas som ett extra led mellan fångvårdsstyrelsen
och polismyndigheterna, vilka det ju närmast åligger att ombesörja
att den dömde inställer sig eller inställes vid fångvårdsanstalt, kommer en
vidlyftig korrespondens och ett livligt telefonerande att bli följden på bekostnad
av snabbhet och effektivitet. I praktiken blir det många gånger ogörligt
att få fram domen på dagen, vilket är en nödvändighet, då den dömde eljest
kan lida rättsförlust. Anstaltsplacering genom räjongchefen kan icke heller
bli så säker som genom fångvårdsstyrelsen, vilken har tillgång på både
mappregistret och centrala fångregistrets avgångskort — från dessa senare
inhämtas bl. a. eu förut straffads skötsamhet och hälsotillstånd under tidigare
straffavtjänande. Frånvaron av dessa säkra upplysningar rörande en
förut dömd kommer nödvändigtvis att medföra mindre tillfredsställande
placeringar i ett stort antal fall med därav följande förflyttningar och kostnader
för dessa. Fn utlåning av erforderligt bedömningsmaterial från centrala
fångregistret till räjongeheferna att tjäna som underlag för placering å
anstalt i räjongen skulle medföra en omfattande skriftväxling. Fångvårdsstyrelsen
bör därför som förut anstaltsplacera de på fri fot dömda. För att styrelsen
skall ha ständig överblick över beläggningen på anstalterna kan lämpligen
de var femte dag från varje anstalt till centrala fångregistret ingående
beiäggningsrapporterna kompletteras med en uppgift om antalet hänvisade,
icke ankomna frifotingar. Härigenom och i tveksamma fall eventuellt därjämte
genom telefonkontakt med räjongchef kan fångvårdsstyrelsen praktiskt
taget dagligen överblicka spridningen av anstaltsplaceringarna till undvikande
av mera avsevärd överbeläggning. Föreningen finner sig på grund
av det anförda böra avstyrka ändring beträffande anstaltsplaccringen av de
på fri fot dömda.
Frågan om delegation av ärende n till räjongchef och räjongnämnd
har berörts i några yttranden. Strafflagberedningen framhåller, att
strafftidsberäkning och verkställbarhetskontroll möjligen skulle kunna delegeras.
Det förefaller nämligen kunna leda till onödigt tillkrånglande att låta
eu dom passera via fångvårdsstyrelsen till räjongchefen för verkställighet.
Beredningen är emellertid medveten om att nuvarande bestämmelser angående
strafftidsberäkning kan leda till besvärliga tolkningsfrågor. Det fram
i{
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 143.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
står, framhåller beredningen, sam en angelägen uppgift att tämligen enkla
regler skapas härför.
Vad särskilt angår permissioner anför fångvårdsstyrelsen att de lokala styresmännen
genom delegation redan fått vidsträckt bemyndigande att meddela
permission. Man frågar sig då, om detta bemyndigande skall indragas
och läggas på räjongchefen ensam. Det vore i så fall en akt av misstroende,
som de lokala styresmännen icke förtjänar. Tänkbart är, att förslaget avser
att behålla styresmännen vid nuvarande befogenhet i detta hänseende men
ge räjongcheferna ett bemyndigande som går därutöver. Men en sådan uppspaltning
av permissionsinstitutet lärer väl icke leda till annat än kompetenskonflikter
och mångskriveri. Styrelsen vill understryka, att de lokala styresmännen,
i vad det gäller permissioner (egna beslut och yttranden till
fångvårdsstyrelsen), fullgjort dessa uppgifter med omtanke och ansvar. Den
lokale styresmannen har dessutom det försteget framför centralanstaltens
styresman, att han verkligen känner den permissionssökande. Föreningen
direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anser sig icke böra tillstyrka,
att permissionsärendena med ett steg flyttas från fångvårdsstyrelsen till räjongchef.
Handläggningen av ärenden rörande permissioner för intagna, som
har en strafftid överstigande tre år, och framför allt beträffande livstidsfångar
bör för kontinuitetens skull även i fortsättningen utövas av fångvårdsstyrelsen.
Föreningen anser sig eljest kunna tillstyrka den föreslagna delegationen
från fångvårdsstyrelsen till räjongchef.
Förslaget till organisatorisk omläggning av läkarvården har föranlett
några uttalanden. Fångvårdsstyrelsen anser att skyldigheten för räjongpsykiatern
att öva uppsikt över all sjukvård inom räjongen, som i realiteten
innebär förmansställning för psykiatern gentemot kroppssjukläkarna, kommer
att ytterligare försvåra möjligheterna att erhålla kroppssjukläkare och
bli en källa till konflikter. Denna synpunkt delas av medicinalstyrelsen, som
icke finner det lämpligt att en specialist skall ha uppsikt över arbetet inom
en medicinsk disciplin, som han i regel icke behärskar. Föreningen direktörer
och assistenter vid fångvårdsstaten, som även anser att det icke blir lätt
att besätta räjongpsykiaterbefattningarna, tar avstånd från de sakkunnigas
förslag att räjongpsykiatern skall utöva uppsikt över all sjukvård, sålunda
även kroppssjukvården, inom räjongen. De arvodesanställda kroppssjukläkarna
skulle anse detta som ett icke önskvärt ingrepp i deras arbete. Det
mest lämpliga synes vara, att kroppssjukläkarna fortfarande får vara chefer
för sin avdelningar och dessa som hitintills underställda anstaltens styresman.
Även om räjongpsykiatern skulle medhinna att öva uppsikten över
all sjukvård inom räjongen, vill föreningen dock icke rekommendera detta.
Man rör sig här inom ett mycket känsligt område och förfarandet måste av
flera skäl anses icke lämpligt.
Beträffande begränsningen av fångtransporterna framhåller fångvårdsstyrelsen
inledningsvis, att dessa icke längre utgör något stort problem
ur organisatorisk eller ekonomisk synpunkt. Av olika skäl har antalet
transporter med bevakning på senare år avsevärt nedgått, vilket medfört en
Kungl. Maj:ts proposition in 143.
35
betydande besparing av statsmedel. En ytterligare nedgång i antalet förflyttningar
mellan anstalterna kan vinnas enbart genom en förbättring av anstaltsorganisationen
och icke genom den av utredningen föreslagna utvägen
att dela upp fångvårdsstyrelsens prövning av dessa frågor på räjongdirektörerna.
De förflyttningar från lokalanstalt till centralanstalt som enligt
förslaget av olika anledningar blir påkallade måste medföra en betydande
ökning av transporterna mellan anstalterna. Det är även enligt styrelsens
mening angeläget att bilar i ökad utsträckning ställes till förfogande men
detta gäller inte endast centralanstalterna utan även andra anstalter och
vissa kolonier. Tanken att med endast en bil ombesörja transporterna inom
varje räjong är omöjlig att realisera. Några bärande skäl att frångå det
i de allra flesta fall väl fungerande transportsättet med personvagn på järnväg
har utredningen enligt styrelsens mening icke förebragt. Föreningen
direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten hälsar förslaget om anskaffande
av bilar för fångtransporter med tillfredsställelse. Föreningen anser
dock i likhet med fångvårdsstyrelsen, att icke alla transporter inom en
räjong kan utföras med endast en bil.
Utredningens förslag att upptaga erforderliga lagändringar i en fristående
lag, som upphäver vad däremot strider i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. m. och lagen om villkorlig frigivning, tillstyrkes av hovrätten
över Skåne och Blekinge samt av strafflagberedningen. Svea hovrätt
däremot anför att denna teknik ger anledning till invändningar. Att den
icke plägar anlitas är förklarligt. Redan lagstiftaren har svårt att skaffa
sig sådan överblick, att lagstiftningsområdet blir uttömmande och klarläggande
reglerat, och den som skall tillämpa lagen har ingalunda lätt att finna
sig tillrätta och torde mången gång råka i tvivel om vad som gäller. Endast
om det skulle möta stora hinder att med vanlig lagstiftningsmetod lösa
det tekniska spörsmålet, anser sig hovrätten kunna, med beaktande av den
föreslagna lagens uppgivet provisoriska karaktär, tillstyrka åtgärden att,
utan omarbetning av lagarna om verkställighet av frihetsstraff m. in. och
om villkorlig frigivning, sammanfatta ändringarna i en särskild lag.
D e parte m entscb efen.
Den år 1945 antagna lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. innebar
i åtskilliga hänseenden en modernisering och förbättring av behandlingsformerna
inom fångvården. Ehuru sålunda redan tillkomsten av denna
lag och de praktiska åtgärder som genast kunde sättas i verket utgjorde
ett framsteg och ett tillvaratagande av tidigare erfarenheter på detta område,
bildar de endast grundvalen för en mera genomgripande omdaning av fångvården.
Ett fullföljande av de principer som kommit till uttryck i lagen
förutsätter nämligen en förnyelse av anstaltsorganisationen. Det stod från
början klart att svårigheter skulle möta att genomföra reformen med de
till övervägande del otidsenliga och i många fall uppenbart olämpliga anställer
som står till buds inom fångvården. En förnyelse av anstaltsorganisa
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
tionen kräver emellertid lång tid och dryga kostnader. Man måste därför
under en övergångstid försöka komma till rätta med dessa svårigheter
genom provisoriska anordningar.
Omorganisationen av fångvården på längre sikt bedrives i etapper. Jag
har närmare redogjort för planläggningen av detta arbete i proposition nr
131 till 1950 års riksdag. Det kan erinras om att, såsom ett led i denna
omgestaltning av fångvården, en ny ungdomsanstalt håller på att byggas
och en särskild utredning är sysselsatt med frågan om anstaltsväsendet för
abnormklientelet (säkerhetsanstaltsutredningen). Vid nämnda tillfälle framhöll
jag emellertid att detta anstaltsorganisatoriska nydaningsarbete icke
kunde få stå hindrande i vägen för en fortlöpande förbättring och upprustning
av äldre anstalter, vilka beräknas vara i bruk under lång tid framåt,
och att det likaså är klart att under utredningsarbetet nya rön kan göras,
som föranleder en omläggning av reglerna för verkställigheten och av strafflagstiftningen.
Det krävs sålunda också en planering på kortare sikt och
för det omedelbara behovet. Särskilt gäller detta naturligtvis det ordinära
fångklientelet, som förutsättes komma i sista hand vid omorganisationen av
fångvården på längre sikt. En viss upprustning av tillgängliga anstalter för
det ordinära klientelet har också skett genom en alltjämt fortgående utbyggnad
av öppna kolonier och en förbättring av äldre slutna anstalter, särskilt
i fråga om möjligheten att bereda de intagna ordnat verkstadsarbete.
Fångvårdsutredningens förslag är ett led i detta planeringsarbete för
övergångstiden. Utredningen har enligt sina direktiv arbetat med utgångspunkt
från att dess förslag skulle kunna genomföras inom ramen för tillgängliga
anstaltsresurser. Från denna utgångspunkt har utredningen funnit
att en bättre och effektivare behandling av de intagna kan åstadkommas genom
en administrativ omläggning på sådant sätt att anstalter gruppvis samverkar
under ledning av en större och i vårdtekniskt hänseende bättre utrustad
anstalt såsom centralanstalt. Detta förslag innebär en decentralisering
från fångvårdsstyrelsen till styresmännen för dessa centralanstalter av frågor
om de intagnas placering och förflyttning samt av åtskilliga andra ärenden
rörande deras behandling. Förslag har vidare framlagts om en bättre organisation
av det kamerala arbetet och av ledningen för arbetsdriften, vilka
trågors betydelse för att underlätta en effektivare behandling icke bör förbises.
Förslaget har i allt väsentligt vunnit gillande i flertalet av remissyttrandena.
Det kan särskilt framhållas att statens organisationsnämnd, som har
till uppgift att planlägga och utföra organisationsundersökningar samt lämna
råd och upplysningar i frågor därom, tillstyrkt utredningens förslag.
Emellertid har fångvårdsstyrelsen i flera hänseenden riktat kritik mot förslaget.
Jag finner därför angeläget att, innan jag tar ställning till förslaget,
mera ingående granska detta i belysning av fångvårdsstyrelsens yttrande.
Vad som i första hand ligger bakom olikheten mellan utredningens förslag
och fångvårdsstyrelsens ståndpunkt är värdesättningen av de nuvarande
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
37
s. k. verkställighetsundersökningarna. Enligt gällande bestämmelser skall
dessa undersökningar till ledning för behandlingen utföras beträffande
straff- eller fängelsefånge, då det ådömda straffet uppgår till minst sex månader;
även i andra fall kan fångvårdsstyrelsen förordna om sådan undersökning.
Denna utföres av styresmannen under medverkan av anstaltens läkare.
Berättelse över undersökningen jämte styresmannens och läkarens förslag
angående fångens placering och behandling skall så snart ske kan och senast
inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen. När särskilda
omständigheter påkallar det, kan styrelsen medge anstånd, högst en
månad, med avgivandet av berättelsen. På grundval av berättelsen beslutar
fångvårdsstyrelsen om den intagnes placering. Även senare förflyttningar
beror i regel på beslut av fångvårdsstyrelsen.
Utredningen har nu funnit dessa undersökningar vara otillfredsställande.
De utföres i flertalet fall icke inom föreskrivna tider. Kvaliteten är ojämn;
i stort antal fall har läkares medverkan helt saknats och, där sådan medverkan
kunnat erhållas, har denna endast i ett mindre antal fall lämnats
av psykiatriskt utbildad läkare. Sedan undersökningarna väl utförts och en
första anstaltsplacering på grundval därav beslutats av fångvårdsstyrelsen,
synes undersökningarna icke i fortsättningen komma till användning i den
utsträckning som varit avsedd. Utredningen föreslår därför att verkställighetsundersökningarna
i deras nuvarande form skall avskaffas.
Fångvårdsstyrelsen å andra sidan synes mena att de konstaterade olägenheterna
med dessa undersökningar och därpå grundade beslut om anstaltsplacering
beror på den rådande överbelastningen av fångvården. Anlalet
fångar har nämligen ökat i sådan grad att anstalterna är överbelagda
och fångvården i viss mån saknar möjlighet att bereda de intagna den behandling
och vård som åsyftats med verkställighetsreformen. Härtill kommer
den allvarliga bristen på psykiatriskt utbildade läkare; de heltidsanställda
psykiatrerna inom fångvården är i hög grad upptagna av de sinnesundersökningar
som utföres på domstolarnas begäran. Fångvårdsstyrelsen
menar att en skyndsam förbättring av förhållandena inom fångvården i
första hand bör ske genom anskaffning av erforderliga utrymmen och genom
ombyggnad och modernisering av de slutna anstalterna. Verkställighetsundersökningarna
bör, enligt fångvårdsstyrelsens yttrande, bibehållas
med några närmare angivna förenklingar; styrelsen pekar bland annat på
deras betydelse för den villkorliga frigivningen.
De förhoppningar man tidigare hade att fångantalet skulle hålla sig
inom ganska snäva gränser har tyvärr svikits. Resultatet härav i dagens
läge är att anstalterna är hårt ansträngda, fångar måste inlogeras på utrymmen
som man förut ansett icke böra användas därtill och på många
håll måste två personer inläggas i celler avsedda för en. Synnerligen betänkligt
är alt arbete icke kan beredas de intagna i tillräcklig omfattning;
åtskilliga måste därför gå sysslolösa.
Dessa svårigheter inom fångvården bör icke förringas. Men jag anser därlör
icke alt man bör frångå den långtidsplanering för fångvårdens omorga
-
38
Kungl. ftlaj.ts proposition nr 143.
nisation som jag tidigare talat om. Det är på mycket goda grunder som man
börjat denna omorganisation med att förbättra ungdomsanstalterna. När
det pågående nybygget blir färdigt, vilket kan väntas ske nästa år, frigöres
anstaltsutrymmen, som nu tages i anspråk för ungdomsbehandlingen. Tillkomsten
av en ny ungdomsanstalt kommer alltså indirekt att lätta svårigheterna
för fångvården i dess helhet. På samma sätt kan man räkna med
att en förbättring av organisationen för abnormbehandlingen återverkar inom
anstalter för det ordinära fångklientelet. Att åsidosätta dessa, sakligt sett
mest angelägna uppgifter och i första hand inrikta nydaningsarbetet på
sistnämnda slag av anstalter kan enligt min mening icke vara tillrådligt.
Ytterligare utvägar att lätta svårigheterna inom fångvården ligger i en
fortsatt utbyggnad av kolonisystemet och dessutom i en förbättring av samhällets
åtgärder för kriminalvård i frihet, varigenom förutsättningar skapas
för en ökad användning av villkorlig dom och villkorlig frigivning i sådana
fall då ett omhändertagande på anstalt eller kvarhållande där icke framstår
som nödvändigt. Även på dessa områden sker en utbyggnad, låt vara
med en viss återhållsamhet; i årets statsverksproposition har jag sålunda
föreslagit inrättande av ett par nya kolonier och en viss utökning av skyddskonsulentorganisationen.
De spörsmål jag nu berört kan emellertid icke tillmätas en avgörande
betydelse för den föreliggande frågan. Hur differentiering och placering
lämpligast bör tillgå, är ett självständigt problem. Snarare får det under
föreliggande förhållanden ökad betydelse, att differentiering och placering
sker på ett så snabbt och tillförlitligt sätt som möjligt, varigenom de resurser
som finnes blir utnyttjade och behandlingen av de intagna förbättras.
En ändamålsenlig uppdelning och placering av de intagna är alltid en grundläggande
förutsättning för en individuell fångbehandling. För att en sådan
differentiering skall vara möjlig, krävs kännedom om den intagnes person,
hans vanliga miljö och brottslighetens orsaker. En undersökning härav och
en fortgående iakttagelse av den intagne är alltså av betydelse för dennes
behandling på anstalt och för eftervården. Det viktiga härvidlag är att man
gör säkra iakttagelser och därav drar förnuftiga slutsatser. Man bör inte
överskatta tillkomsten av en undersökningsberättelse; då det är ont om tid
och arbetskraft, bör skrivandet så mycket som möjligt förenklas och ansträngningarna
i första hand inriktas på praktiska åtgärder. Det är för övrigt
en allmängiltig erfarenhet att det är betydligt lättare att ta ställning
till en människa, som man träffar och talar med, än att göra det på grund
av skriftliga uppgifter från andra. På andra områden, t. ex. i domstolsprocessen
och i det decentraliserade förfarandet för utskrivning av straffriförklarade
från sinnessjukhus, har man dragit konsekvenserna av denna
erfarenhet; man bör göra det också inom fångvården. En verkställighetsjournal
av den typ utredningen föreslagit torde erbjuda minst lika bra material
för den fortsatta behandlingen och för eftervården som berättelsen
över verkställighetsundersökning i dess nuvarande form.
Kungl. Maj. ts proposition nr 143.
39
En viktig del av förslaget är att centralanstaltens styresman skall utöva
sin beslutanderätt beträffande placering, förflyttning och andra behandlingsfrågor
i kollegialt samarbete med andra tjänstemän. Enligt förslaget
skall bland dem ingå en rådgivande psykiater med kännedom om förhållandena
på samtliga anstalter inom gruppen och med uppgift att utföra
erforderliga undersökningar. På denna punkt har emellertid både fångvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och flera andra i sina yttranden anfört
att förslaget icke kan genomföras, då utbildade rättspsykiatrer för dessa
uppgifter icke kan uppbringas. De enda utbildade rättspsykiatrer, som i
praktiken kan komma i fråga, tillhör det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
vilket redan nu arbetar med en betydande arbetsbalans. Vad utredningen
föreslagit i denna del är alltså icke för närvarande realiserbart
utan får betraktas som en plan för hur det nya systemet vid full utbyggnad
bör fungera. Man bör ha klart för sig att det förhåller sig på detta sätt,
då man bedömer förslaget.
Emellertid torde det inte vara alldeles uteslutet att redan nu i begränsad
omfattning tillgodose behovet av psykiatrisk rådgivning. Under förutsättning
att överläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar erhåller hjälp
av yngre läkare bör åtminstone de viktigaste av den rådgivande psykiaterns
uppgifter kunna fullgöras, såsom tillsyn över dem som insättas på isoleringsavdelning
och andra allvarligare fall, deltagande i veckokollegier, besök
på sidoanstalter någon gång i kvartalet samt allmänna råd och anvisningar.
I fråga om Långholmen, som är den största av de tillämnade centralanstalterna,
torde det dock vara en förutsättning även för att dessa mera
begränsade uppgifter skall kunna fullgöras, att organisationen tillföres en
mera kvalificerad läkartjänst.
Trots att man alltså kan påräkna biträde av utbildad rättspsykiater endast
i mycket begränsad omfattning, anser jag emellertid fördelarna av
förslaget överväga. Det förhåller sig redan nu så att den psykiatriska läkarhjälp
som kan erhållas inom fångvården är otillräcklig. Häri kan icke på
lång tid någon ändring åstadkommas. Men detta är icke ett skäl att bibehålla
ett opraktiskt undersökningsförfarande, som medför vidlyftigt skrivarbete
till ringa nytta. Det synes ganska klart att beslut i vård- och behandlingsfrågor
på ett tillförlitligare och bättre sätt kan fattas av en fångvårdsman
på platsen än av en tjänsteman i fångvårdsstyrelsen efter skriftlig framställning.
En decentralisering bör alltså ske. Fångvårdsstyrelsen har såsom
motförslag till utredningens förslag framfört den tanken att en viss decentralisering
skulle ske direkt till lokalanstalternas styresmän. En sådan decentralisering
kan emellertid icke omfatta placerings- och förflyttningsfrågor
utan dessa skulle alltjämt ankomma på fångvårdsstyrelsen på grundval
av ett skriftligt material. Det bör också beaktas att antalterna är av olika
storlek och att deras styresmän besitter skiftande kvalifikationer. Genom
utredningens förslag skulle tillskapas eu ledning för anstaltsgruppen med
stor erfarenhet och skicklighet i behandlingsfrågor. För att man skulle kun
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
na förvärva lämpliga innehavare av chefsbefattningar är det avsett att dessa
skall få en förbättrad löneställning.
På grund av det anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att
åstadkomma en samverkan mellan anstalter för ordinärt fångklientel samt
en decentralisering av placering, förflyttning och vissa andra behandlingsfrågor
från fångvårdsstyrelsen till styresmännen vid centralanstalterna. Vid
detta ställningstagande förutsätter jag, att förslaget genomföres även såvitt
det avser en decentralisering av det kamerala arbetet och ledningen för arbetsdriften
inom anstaltsgrupperna. En decentralisering av nu angivna omfattning
kan återverka på handläggningen av likartade ärenden även inom
andra delar av fångvården. Det bör finnas utrymme för Kungl. Maj :t att i
sådant hänseende vidtaga de åtgärder som visa sig ändamålsenliga.
Utredningens förslag innebär även i ett annat hänseende en decentralisering,
nämligen ett överflyttande från fångvårdsstyrelsen till a n s t altsnämnden
vid centralanstalten av yttranden över nådeansökningar,
ärenden enligt lagen om villkorlig frigivning, beslut angående inräknande
i verkställighetstiden av tid varunder den intagne av olika skäl vistats
utom anstalt samt förlängning av verkställighetstiden såsom straff för
disciplinär förseelse. I samband därmed föreslås att anstaltsnämnderna vid
centralanstalten skulle få en ändrad sammansättning. Förslaget i denna del
har tillstyrkts i några yttranden men även mött vissa gensagor. Fångvårdsstyrelsen
förordar en decentralisering till de lokala anstaltsnämnderna.
Till denna del av förslaget ställer jag mig mera tveksam. Det kan visserligen
med fog sägas att en decentralisering av dessa ärenden skulle möjliggöra
ett säkrare avgörande, grundat på ett muntligt förfarande. Detta gäller
i främsta rummet frågor om villkorlig frigivning. Samtidigt skulle fångvårdsstyrelsen
härigenom vinna en välbehövlig avlastning av ärenden. Det
synes emellertid vara något ovisst om den föreslagna anordningen är den
lämpligaste. Skäl kan otvivelaktigt anföras för att driva decentraliseringen
ännu längre, så att angivna ärenden skulle övertagas av den lokala anstaltsnämnden.
Vad som talar emot en så långt driven decentralisering är å andra
sidan att det därigenom kunde uppkomma olika praxis i dessa ärenden, som
de intagna tillmäter mycket stor betydelse. Då det sålunda kan föreligga
tvekan om vilken utväg som är lämpligast, har jag funnit det klokast att
icke för närvarande föreslå ett genomförande av förslaget i denna del.
Beträffande uppdelningen av anstalter på anstaltsgrupp
e r har några erinringar icke förekommit i yttrandena. I denna del torde
förslaget, i stora drag betraktat, återge den enda indelning som för närvarande
kan komma i fråga. Några andra anstalter än Långholmen, Härianda,
Malmö och Härnösand torde icke kunna fylla uppgiften att vara centralanstalter
för det ordinära manliga fångklientelet. Vad som föreslagits i betänkandet
om fördelningen av övriga anstalter på dessa grupper bör emellertid
icke vara ovillkorligt bindande. Kungl. Maj :l bör sålunda ha frihet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
41
vid genomförandet av förslaget företaga de jämkningar, som kan finnas
ändamålsenliga, och att även framdeles göra erforderliga ändringar. Vidare
synes det vara lämpligt att anstalten i Växjö och kolonien Eleonora bildar
en anstaltsgrupp. Med hänsyn till att denna grupp skulle bli avsevärt mindre
än de övriga torde den psykiatriska rådgivningen icke kräva några nya
anordningar. Även ledningen av arbetsdriften och den kamerala verksamheten
i enlighet med förslaget torde för denna grupp kunna fullgöras med
redan befintlig organisation.
Vad härefter angår frågan om upptagningsområden och d e
dömdas fördelning på anstaltsgrupp er bygger förslaget i
första hand på den dömdes kyrkobokföringsort. Härvid göres icke någon
skillnad mellan dem som är häktade, då verkställigheten börjar, och dem
som är på fri fot. I båda fallen avser utredningen att de i första hand skall
placeras på anstaltsgrupp efter kyrkobokföringsorten. Mot detta förslag har
erinringar gjorts i flera yttranden.
Enligt min mening saknar dessa erinringar icke fog. Beträffande de häktade
bör observeras att målet kan fullföljas av åklagaren, oaktat den dömde
förklarat sig nöjd. I sådana fall, som icke är sällsynta, kan fråga uppkomma
om inställelse till huvudförhandling vid hovrätt. Om den dömde
regelmässigt flyttas till anstaltsgrupp inom vars område han är kyrkobokförd,
måhända i en helt annan del av landet, erfordras i sådana fall återtransport
för inställelsen. Huvudregeln torde böra vara, att den som varit
häktad kvarblir inom den anstaltsgrupp, där han befinner sig då verkställigheten
börjar, och flyttas till annan anstaltsgrupp endast då sådan flyttning
är särskilt motiverad. Icke heller beträffande dömda på fri fot synes
kyrkobokföringsorten alltid böra vara avgörande. Det torde både för att bereda
den intagne större möjlighet till kontakt med sina närmaste och för att
nedbringa transportkostnaderna vara lämpligare att i första hand utgå från
den faktiska bostads- eller vistelseorten, då denna icke sammanfaller med
kyrkobokföringsorten. Även i fråga om sådana dömda bör naturligtvis rimliga
undantag från denna regel göras och även överflyttningar till annan anstaltsgrupp
kunna ske, då det är motiverat. Flyttning mellan anstaltsgrupper bör
dock icke ske annat än då vägande skäl föreligger.
Vad föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anfört rörande
anstaltsplacering av dömda på fri fot innehåller vissa beaktansvärda
synpunkter. Om placeringen av dömda på fri fot skulle kvarbli hos fångvårdsstyrelsen,
blir emellertid hela reformen ganska värdelös. Styresmannen
på centralanstalten bör ha ansvaret för placeringen inom sin anstaltsgrupp.
Utan en sådan decentralisering vinner man inte heller den beräknade
lättnaden vid ärendenas behandling i fångvårdsstyrelsen. Även dessa
placeringar bör alltså i princip ankomma på styresmannen vid centralanstalten.
Något hinder föreligger naturligtvis icke åt! såsom redan nu sker
vissa grupper placeras enligt generella anvisningar. Särskilt då det gäller
sådana som har korta strafftider torde härigenom i vissa fall en förenkling
av handläggningen kunna vinnas samt resekostnaderna minskas.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
Utredningen anför att förslaget bör genomföras efter hand genom en särskild
organisationsavdelning sammansatt av representanter för justitiedepartementet,
fångvårdsstyrelsen och organisationsnämnden. Det torde vara
välbetänkt att sålunda icke göra de nya reglerna omedelbart tillämpliga vid
en viss tidpunkt. Igångsättandet inom varje anstaltsgrupp bör noga förberedas.
I samband därmed bör också omfattningen av delegeringe
n till centralanstalternas styresmän mera i detalj övervägas. I första hand
skall delegeringen omfatta frågor om placering och förflyttning inom anstaltsgruppen.
Överflyttandet av dessa frågor på centralanstalternas styresmän
är det viktigaste ledet i den föreslagna nya ordningen. Detta uppdrag
bör vara direkt angivet i lagen och alltså automatiskt följa av ett förordnande
om inrättande av anstaltsgruppen. Endast det undantaget skall gälla
att överläkaren vid centralanstaltens psykiatriska avdelning skall ha ovillkorlig
rätt att överflytta en intagen till avdelningen för undersökning eller
behandling. Även andra frågor om placering eller förflyttning kan emellertid
uppkomma, såsom förflyttning från en anstaltsgrupp till en annan eller
från en anstaltsgrupp till en anstalt som står utanför gruppindelningen, t. ex.
anstalten i Västerås samt Håga sjukhus. Behörigheten att besluta i sådana
frågor, soin alltså icke angår endast en anstaltsgrupp, bör också delegeras
i den omfattning det visar sig vara ändamålsenligt.
Under utredningen har även övervägts att delegera frågor rörande strafftidsberäkning
och verkställbarhetskontroll. Man kan emellertid icke bortse
från att strafftidsberäkningen kan vara komplicerad och vålla svårigheter.
Såsom strafflagberedningen framhållit bör de bestämmelser, på vilka denna
grundar sig, bli föremål för en översyn i syfte att, om möjligt, skapa enklare
regler. För närvarande torde emellertid dessa frågor alltjämt böra ankomma
på fångvårdsstyrelsen.
Övriga delegeringsfrågor bör övervägas med beaktande av delegeringens
syfte, nämligen att åstadkomma en snabbare, säkrare och mer okomplicerad
handläggning i nära kontakt med den person beslutet gäller och att samtidigt
från fångvårdsstyrelsen avlasta ett stort antal rutinärenden, som lättare
handläggs lokalt. Å andra sidan syftar reformen icke till att beröva
de i anstaltsgrupperna ingående sidoanstalterna deras självständiga ställning.
Förhållandet mellan dem och centralanstalten måste dock avvägas
med hänsyn till vad som visar sig praktiskt och ändamålsenligt och med
beaktande av att centralanstaltens chef i framtiden kommer att som regel
besitta högre kvalifikationer och större erfarenhet av fångvårdstjänst än
sidoanstalternas styresmän och därför bör ha ett allmänt ansvar för fångbehandlingen
inom hela anstaltsgruppen och härför nödvändiga befogenheter.
Fångvårdsstyrelsen bör i den utsträckning det är möjligt befrias från
att i första hand ta ställning till vårdfrågor och administrativa ärenden rörande
de intagna. Beträffande de slag av ärenden som bör bli föremål för
delegation ansluter jag mig i stort sett till förslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
43
Utredningens förslag till en organisatorisk omläggning av läkarvården
inom anstaltsgrupp har mött kritik i några yttranden, hland annat från medicinalstyrelsen.
Jag anser under sådana förhållanden att förslaget i denna
del icke bör genomföras.
Beträffande fångtransporterna föreslår utredningen en övergång
till biltransporter. Ur organisatorisk synpunkt är frågan om dessa transporter
ett viktigt led i förslaget, som kräver goda möjligheter till förbindelse
mellan anstalterna inom en grupp och samtidigt syftar till att nedbringa
kostnaderna för transporter. Förslagets genomförande i denna del har direkt
samband med en anslagsfråga, som jag torde få anmäla i annat sammanhang.
Utredningen har förordat att erforderliga lagändringar sammanfattas
i en särskild lag, som upphäver vad däremot strider i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. m. och lagen om villkorlig frigivning. Till stöd
för lämpligheten av denna metod har utredningen framhållit att det nya
systemet borde införas stegvis och att man borde insamla erfarenhet av detta
under någon tid, innan man gjorde de definitiva omläggningarna i lagstiftningen.
Förslaget att sålunda upptaga de erforderliga, särskilda bestämmelserna
i en fristående lag har i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Svea
hovrätt anför emellertid att denna teknik ger anledning till invändningar.
I likhet med Svea hovrätt finner jag, att man kan hysa betänkligheter mot
den föreslagna lagstiftningsmetoden. Då därtill kommer att en stor del av
de rent tekniska svårigheterna nu bortfaller, till följd av att någon ändring
icke föreslås i fråga om anstaltsnämnderna, vill jag förorda att erforderliga
ändringar på vanligt sätt införes i lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; någon ändring i lagen om villkorlig frigivning är icke nu påkallad.
Härvid synes det huvudsakliga innehållet i vad utredningen upptagit i
1—3 §§ i sitt lagförslag kunna införas i 2, 3 och 26 §§ lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m. Förslaget innehåller i 2 § sista punkten ett stadgande,
enligt vilket psykiatrisk avdelning må vara förenad med sinnessjukavdelning
vid fångvården. Rättspsykiatriska föreningen har i sitt yttrande
anmärkt att vad som avses med denna punkt är oklart. Av allt att döma,
framhåller föreningen, använder utredningen benämningen psykiatrisk avdelning
på fångvårdens sinnessjukavdelningar. Enligt föreningens mening är
benämningen sinnessjukavdelning missvisande och opsykologisk. Utredningens
initiativ att i stället införa termen psykiatrisk avdelning finner föreningen
vara väl motiverat.
Jag delar föreningens uppfattning att benämningen sinnessjukavdelning
är olämplig och därför bör ersättas med uttrycket psykiatrisk avdelning. Då
emellertid sinnessjuklagen använder uttrycket sinnessjukavdelning, som
där har en närmare definierad innebörd, synes det icke vara möjligt att i
detta sammanhang helt frigöra sig från detta uttryck. Det torde emellertid,
för att man i praktiken skall kunna övergå till benämningen psykiatrisk avdelning,
vara tillräckligt att i 28 § lagen om verkställighet av frihetsstraff
in. in. anmärka, alt såsom sinnessjukavdelning inom fångvården skall, därest
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
ej annat föreskrives, anses psykiatrisk avdelning vid centralanstalt. Därigenom
torde syftet med 2 § sista punkten i utredningens förslag vara tillgodosett.
Enligt 13 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. in. har fångvårdsstyrelsen
att utfärda bestämmelser om de anstalter, på vilka dömda skall intagas
eller till vilka de i vissa fall skall förpassas. Stadgandet härom torde
lämna tillräckliga möjligheter att ta hänsyn till den befogenhet att bestämma
om placering och förflyttning inom anstaltsgrupp, som enligt 26 § skall tillkomma
styresman vid centralanstalt. Det synes därför icke vara nödvändigt
att göra någon ändring i 13 §.
Utredningen har i 4 § första stycket i sitt förslag upptagit en generell regel
rörande delegation till styresman vid centralanstalt. Strafflagberedningen
har anmärkt att omfattningen av delegationen skulle bli överskådligare, om
i lagtexten direkt angives vilka frågor som avses. Jag biträder denna mening;
ändringar torde böra göras i 34, 36, 38 och 53 §§. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad utredningen föreslagit i 4 § andra stycket i sitt förslag
torde även ändringar böra göras i 37 och 49 §§. I motsats till utredningen
anser jag däremot icke någon ändring i 69, 70 eller 71 § vara behövlig.
Enligt dessa bestämmelser kan nämligen fångvårdsstyrelsen utfärda generella
anvisningar, vari erforderliga delegationsbestämmelser kan intagas.
Vad utredningen upptagit i 5 § i sitt förslag är visserligen av central betydelse
för reformen. Stadgandet torde emellertid vara av administrativ natur
och lämpligen kunna införas i instruktion för fångvårdsanstalterna.
Det huvudsakliga innehållet i 6 § första stycket i utredningens förslag
torde böra införas i 43 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in. och
härvid, med bibehållande av paragrafens nuvarande lydelse, ingå som ett
tredje stycke i denna, vilket stycke blir tillämpligt inom anstaltsgrupp. Då
emellertid införandet av anstaltsgrupper kan medföra att verkställighetsundersökningarna
lämpligen icke bör bibehållas vid anstalt som står utanför
gruppindelningen utan även där bör ersättas med ett förfarande, likartat
med det inom anstaltsgrupperna tillämpade, torde Kungl. Maj :t böra erhålla
bemyndigande att göra undantag från bestämmelserna i 43 § och att meddela
de föreskrifter som därav påkallas. Ett sådant bemyndigande kan vara
behövligt även för andra situationer än den sålunda angivna, och det bör
även kunna avse särskilda grupper av intagna, t. ex. häktade som börjat
verkställigheten inom anstalt av annat slag än den där de avses skola fullgöra
straffet.
I samband med att sålunda åtskilliga ändringar göres i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. in. torde jämväl en av 1951 års religionsfrihetslagstiftning
föranledd jämkning i 30 § tredje stycket lämpligen kunna vidtagas.
I
I enlighet med de anförda synpunkterna har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
45
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
> 1
1 Bilagan, som överensstämmer med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
6 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Kjellin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 143.
47
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson»
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson»
Lindell, Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 16 mars 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 6 mars 1953
remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående andrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 a1 i texten
- S1LU 1953:9 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 s. 1 i texten