Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m

1953-02-27 · 100 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:145, Angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts ''proposition nr lfö.

1

Nr 145.

Kung]. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

m. m.; given Stockholms slott den 27 februari

1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den föreslagna gymnasiereformen innebär, att en allmän linje skall upprättas

vid flertalet läroverk, att differentieringssystemet skall avskaffas

och att i stället var och en av linjerna i de två högsta ringarna skall klyvas

i två grenar: latinlinjen i en helklassisk och en halvklassisk gren, den allmänna

linjen i en social och en nyspråklig gren och reallinjen i en matematisk

och en biologisk gren. Den allmänna linjen skall konstrueras utan

latin och ha till huvuduppgift att för gymnasialstadiet möjliggöra på nutidssamhället

inriktade studier. Vid de mindre läroverken skall den allmänna

linjen kunna ersättas med differentieringar inom de äldre linjerna.

Vidare föreslås upprättandet inom de närmaste åren av fem försöksgymnasier,

avsedda för lärjungar från enhetsskolan. De skall förläggas

till Stockholm, Göteborg, Lund, Sundsvallsområdet och Nederkalix.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr l/f5.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 145.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

1. Provisorisk gymnasiereform.

När propositionen avläts till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det

svenska skolväsendets utveckling, redogjorde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Weijne, för de vidlyftiga utredningar om

gymnasiets organisation, som verkställts under 1940-talet, och skisserade

slutligen en reform av gymnasiet, varigenom detta skulle sättas i stånd att

bättre motsvara nya behov, som småningom allt tydligare givit sig till

känna och under det närmaste årtiondet kunde beräknas komma att framträda

med ökad styrka (prop. 1950: 70 s. 389—515). Reformen betecknades

som provisorisk och karakteriserades därmed som en första etapp av

en längre gående omorganisation, vilken borde genomföras, när enhetsskolan

nått så långt i sin utveckling, att grunden och arbetsuppgifterna för

ett till enhetsskoleorganisationen knutet gymnasium säkert kunde överblickas.

I de av riksdagen godkända riktlinjerna för skolväsendets utveckling

beröres den provisoriska gymnasiereformen i sjunde punkten, som i den

av Kungl. Maj:t fastställda formen har följande lydelse: »Från tidpunkt,

som senare bestämmes, skall vid de högre allmänna läroverken kunna anordnas

en allmän gymnasielinje, varvid i avseende på linjens organisation

och villkoren för dess upprättande vid de särskilda läroverken i huvudsak

skall gälla vad av särskilda utskottet anförts. I samband därmed skall en

revision av differentieringssystemet på gymnasiets högstadium företagas,

syftande till att genomföra en fastare studiegång inom varje linje.»

Sedan de erforderliga utredningarna rörande den planerade omorganisationen

nu avslutats, synes mig tiden vara inne att företaga ärendet till slut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJj5.

ligt avgörande. Innan jag framställer förslag, skall jag emellertid meddela

några data rörande den nuvarande gymnasieorganisationen, som kan vara

till nytta för bedömandet av olika delspörsmål.

Gymnasiets nuvarande organisation.

I den nuvarande läroverksorganisationen består gymnasiet av tre eller

fyra ettåriga klasser (ringar). Det treåriga gymnasiet bygger på realskolans

högsta klass, det fyraåriga på dess näst högsta. Av gammalt har gymnasiet

varit delat på två bildningslinjer: latingymnasium och realgymnasium.

De fyraåriga formerna överväger inom latingymnasiet, de treåriga

inom realgymnasiet.

Antalet allmänna läroverk med statligt gymnasium är innevarande läsår

72. De flesta står öppna för både manlig och kvinnlig ungdom, alla har

realgymnasium och alla, utom ett, latingymnasium.

Därjämte finnes 34 kommunala gymnasier, som är påbyggnader på statliga

realskolor och står under ledning av realskolans rektor. Sex av dessa

gymnasier befinner sig enligt beslut av 1951 års riksdag under förstatligande.

I regel är de kommunala gymnasierna treåriga; tre av dem är dock

fyraåriga eller har treåriga och fyraåriga linjer vid sidan av varandra.

Numera är flertalet kommunala gymnasier utrustade med såväl latin- som

realgymnasium; 8 har dock endast realgymnasium och 2 endast latingymnasium.

Samtliga har både manliga och kvinnliga lärjungar.

Där båda linjerna finns, rekryteras latinlinjen övervägande av kvinnlig

ungdom och reallinjen av manlig. Följande tabell visar lärjungarnas fördelning

på de olika linjerna höstterminen 1951.

Enligt 1933 års förnyade läroverksstadga har gymnasiet till uppgift att

på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en

Tabell 1. Lärjungeantalet på gymnasiet höstterminen 1951

i jördelning efter linjeval och kön.

Kursens längd

Latin lin j

e

Reallinj

Hela gymnasiet

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samt!.

1. Statliga gymnasier.

Fyraårig linje.....

2 358

360

3 736

705

6 094

1065

2 974

3 283

890

1295

3 864

4 578

5 332

3 643

4 626

2 000

9 958

5 643

2. Kommunala gymnasier.

Fyraårig linje.....

16

63

79

54

32

86

70

95

165

Treårig linje......

207

423

630

976

O

ce

1 484

1 183

931

2 114

Summa

2 911

4 927

7 868

7 287

2 725

10 012

10 228

7 652

17 880

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5.

fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte bär gymnasiet

till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som

vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt.

Läroämnena på gymnasiet är desamma som i realskolan; därtill kommer

filosofi samt på latinlinjen latin och grekiska, av vilka dock filosofi och

grekiska förekommer endast i de båda högsta ringarna. På realgymnasiet

delas matematiken i de högsta ringarna i två skilda läroämnen: matematik

(allmän kurs) och matematik (specialkurs). Övningsämnen är på

båda linjerna teckning, musik och gymnastik med lek och idrott.

I de två första ringarna av fyraårigt gymnasium och den första av treårigt

är samtliga på timplanen upptagna läro- och övningsämnen obligatoriska;

befrielse från en del av undervisningen i övningsämnen kan dock av

rektor medgivas, om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller av

annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan.

Karakteristiskt för de båda högsta ringarna, som tillsammans bildar

»det differentierade g y m n a s i e t», är ett tillvalssystem, som

avser att tillgodose lärjungarnas skiftande önskemål och behov.

Varje lärjunge bestämmer sig före inträdet i det differentierade gymnasiet

för en viss ämnesgrupp, bestående av fem fasta ämnen

och tre (eller i vissa fall två) tillvalsämnen. De tre ämnena kristendomskunskap,

modersmålet och historia med samhällslära är obligatoriska

för alla lärjungar och ingår alltså såsom fasta ämnen i ämnesgruppen.

På latinlinjen är dessutom latin och franska fasta ämnen, på reallinjen engelska

och matematik (allmän kurs). Tillvalsämnena väljes bland vissa i

stadgan angivna ämneskombinationer, 11 till antalet på latinlinjen och 7

på reallinjen. Tillvalsfrekvensen för de olika ämneskombinationerna framgår

av följande översikt (tabell 2). Vid vissa läroverk kan gymnasisterna

läsa spanska, ryska eller finska i stället för något av de vanliga ämnena.

Läsåret 1951/52 hade dock ingen lärjunge tillvalt finska och endast 26 läste

ryska. De som studerar spanska är fler — läsåret 1951/52 icke mindre än

346 — och har vanligen skaffat utrymme för spanskan på tyskans bekostnad.

Dessa lärjungar har i översikten förts till den ämneskombination, som

närmast motsvarar deras ämnesval, medan de få, som läser ryska, icke

är medtagna i översikten.

De för manlig och kvinnlig ungdom karakteristiska intressena kommer

i viss utsträckning till uttryck vid ämnesvalet. Den enda ämnesgrupp,

som innehåller specialmatematik, begagnas sålunda huvudsakligen av ynglingar,

de grupper, som jämte biologi innehåller något främmande språk,

övervägande av flickor. Vissa kombinationer utnyttjas föga; detta är på

latinlinjen fallet med kombinationer, som innehåller fysik, och på reallinjen

med kombinationer, som jämte fysik innehåller franska. Härvid bör

likväl anmärkas, att valmöjligheterna vid mindre läroverk ej sällan begränsas

genom en bestämmelse, att undervisning i tillvalsämne endast efter sär
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5. 5

Tabell 2. Översikt av tillvalskombinationemas frekvens på det

differentierade gymnasiet höstterminen 1951.

Kombination nr

Tillval i procent

manliga

kvinnliga

samtliga

Latingymnasiet.

1: ty eng ge..........

17,7

16,9

17,1

2: ty eng fi ..........

37,5

25,7

30,1

3: eng ge bi ..........

13,8

20,7

18,1

4: gr ty ............

1,5

0,5

0,9

5: gr eng............

5,3

5,4

5,4

6: gr fi ............

7,4

2,2

4,1

7: ty eng ma..........

8,8

9,3

9,1

8: eng ma fy..........

0,7

0,5

0,5

9: ma fy ke..........

0,5

0,6

0,6

10: ty eng bi..........

2,7

10,1

7,5

11: eng bi ke..........

4,1

8,1

6,6

Summa

100

100

100

Re algymnasiet.

1: ty fr ge..........

11,7

13,9

12,3

2: ty fr fi ..........

4,7

6,1

5,1

3: fr ge bi..........

13,3

38,5

20,2

4: ty fr fy..........

0,8

0,7

0,8

5: fr fy ke..........

0,6

0,9

0,7

6: bi fy ke..........

41,9

34,7

39,9

7: msp fy ke..........

27,0

5,2

21,0

Summa

100

100

100 1

skilt medgivande av skolöverstyrelsen får anordnas, om färre än fem tillväljare

anmält sig; för grekiska är dock deltagarminimum satt till tre

lärjungar.

Utöver sin ämnesgrupp kan lärjunge efter medgivande av rektor och

ämneskonferens få medtaga ännu ett ämne, tilläggs ämnet. Denna

möjlighet höjer icke oväsentligt deltagarantalet i vissa läroämnen. I vilken

utsträckning de olika läroämnena faktiskt läses på respektive linjer framgår

av tabell 3. Hänsyn har i tabellen icke tagits till den frikallelse från

undervisningen i kristendomskunskap, som medgives lärjungar tillhörande

vissa trossamfund.

Siffrorna för höstterminen 1951 har i tabellen sammanställts med motsvarande

data från en undersökning, som skolöverstyrelsen utfört några

år tidigare och som avsåg förekomsten av olika ämnen höstterminen 1944.

Tilläggsämnena har under mellantiden blivit vanligare. Medan 1944 tillliiggsämne

medtogs av 38,6 procent av latinama och 37,l procent av

realaraa, var 1951 motsvarande siffror 47,3 respektive 45,3 procent.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Tabell 3. Procent av lärjungarna på det differentierade gymnasiet,

som höstterminerna 1944 och 1951 begagnade sig av

undervisningen i de olika läroämnena.

Läroämne

Latinlinjen

Reallinjen

1944

1951

1944

1951

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

Kristendomskunskap........

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Modersmålet............

100,0

100,0

100,0

100,0

10 0,o

100,0

100,0

100,0

Historia med samhällslära.....

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Latin. — Matematik (allmän kurs)

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Grekiska...............

13,0

6,0

14,5

8,4

—

—

—

—

Engelska ..............

91,9

97,2

96,3

98,3

100,o

100,0

100,0

100,0

Franska ...............

100,0

100,0

100,0

100,0

29,4

49,8

32,3

62,6

Tyska................

74,8

78,0

63,9

61,6

38,8

50,5

24,4

30,0

Spanska ...............

—

—

8,9

6,4

—

—

1,5

1,6

Geografi...............

34,3

45,2

40,1

45,5

22,6

45,5

28,0

54,3

Filosofi..............

37,9

27,4

57,9

40,5

5,2

7,9

12,0

15,9

Matematik. — Matem. (spec.-kurs)

40,7

26,0

22,0

21,5

43,8

11,1

38,9

10,1

Biologi med hälsolära .......

17,5

36,1

24,0

45,1

46,1

70,2

64,0

83,6

Fysik................

9,0

3,8

1,6

1,5

76,8

53,2

70,5

41,9

Kemi................

9,1

11,4

5,5

9,7

72,9

56,5

71,2

51,8

I fråga om några av läroämnena kan rätt betydande förskjutningar under

de sju mellanliggande åren konstateras. Tyskan har sålunda förlorat

terräng på båda linjerna, medan franskan avancerat på reallinjen och spanskan

börjat göra sig gällande i synnerhet på latinlinjen. Engelskan har

befäst sin redan förut mycket starka ställning. Detta språk, som är obligatoriskt

på reallinjen, läses nu av omkring 97 procent av lärjungarna på

latinlinjen. Ändringarna i språkens ställning är väl dock icke större än

man kunnat vänta med hänsyn till de ändrade politiska och ekonomiska

förhållandena i världen.

På latinlinjen har vidare ämnena matematik, fysik och kemi gått starkt

tillbaka. För matematiken torde ställningen till och med vara svagare än

som kan utläsas ur tabellen, enär ämnet numera i flertalet fall blott läses

som tilläggsämne och erfarenheten ger vid handen, att matematiken i

denna ställning ofta nedlägges efter någon tid. För fysikens del har reduktionen

nu gått så långt, att ämnet kan sägas endast undantagsvis förekomma

på latinlinjen. Även på reallinjen spåras en motsvarande tendens,

ehuru mindre utpräglad. På båda linjerna har filosofi, biologi och geografi

vunnit på förskjutningen.

Gällande läroverksstadga anvisar ännu en organisationsform med samma

kunskapsmål som gymnasiet, nämligen 1 y c e e t, som skulle kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

delas i tre bildningslinjer: latinlyceet, reallyceet och nyspråkliga lyceet.

Lyceet skulle med ett års tidsvinst föra lärjungarna från folkskolans sjätte

klass till studentexamen. Latin- och reallyceerna har prövats några år på

trettiotalet men samlade icke något större antal lärjungar och avvecklades

under krisåren. Något nyspråkligt lyceum har aldrig kommit till stånd.

Det förekommer dock, att privatister avlägger studentexamen efter fordringarna

för det ny språkliga lyceet.

Studentexamen är den normala avslutningen av gymnasiestudierna.

Den är icke obligatorisk, men praktiskt taget alla lärjungar i högsta

ringen anmäler sig till vårterminens examen. Den skriftliga prövningen

utgöres av tre obligatoriska prov, på latinlinjen i modersmålet, latin och

franska, på reallinjen i modersmålet, engelska och matematik (allmän

kurs). Dessutom kan examinand, om han så önskar, undergå skriftligt prov

på latinlinjen i tyska, engelska och matematik samt på reallinjen i tyska,

fysik och ettdera av ämnena franska och specialmatematik. De flesta lärjungar,

som medtar matematik på latinlinjen och fysik eller specialmatematik

på reallinjen, deltager i de skriftliga proven i respektive ämnen.

Den muntliga prövningen i studentexamen omfattar förhör i fyra eller

högst fem ämnen. Förhören skall i huvudsak röra sig inom de två sista

årskurserna och omfattar minst en kvart och högst en halvtimme i varje

ämne. Genom beslut tidigare i dag har skolöverstyrelsen bemyndigats att

försöksvis i viss utsträckning inskränka antalet förhör i den muntliga studentexamen.

Den muntliga studentexamen övervakas av censorer, som utses av

Kungl. Maj:t. Dessa äger befogenhet att underkänna en examen, även om

examinanden har godkänts av lärarna. En underkänd examen behöver dock

icke alltid göras om i sin helhet. Censorerna kan nämligen under vissa

förutsättningar medge, att examinanden i stället får undergå omprövning

i högst två ämnen, och denna prövning försiggår utan censorskontroll.

Utfaller omprövningen lyckligt, utfärdas studentbetyg för examinanden.

Kalenderåret 1951 avlade 4 425 personer studentexamen, därav 175 som

privatister. Antalet examina på latinlinjen var 1 687, på reallinjen 2 698

och på nyspråkliga linjen 40. I 85 fall hade examen vunnits efter omprövning.

Procenten underkända är vanligen låg; år 1951 underkändes

bland läroverkens egna lärjungar 5,4 procent i den skriftliga och 3,1 procent

i den muntliga prövningen.

Lärjunge, som avlagt studentexamen, har rätt att undergå fyllnadsprövning

enligt fordringarna för studentexamen. Fyllnadsprövning kan

försiggå även i ämne, som tillhör annan linje. Man brukar ofta skilja mellan

»kompetenskompletteringar» som innebär, att examinanden önskar

skaffa sig betyg i ämne, som icke har ingått i lians examen, och »konkur
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

renskompletteringar», som innebär, att examinanden vill höja det vitsord

han fått i examen.

Antalet fyllnadsprövningar har tidvis varit mycket stort. Maximum inregistrerades

år 1945, då antalet helt eller delvis fullföljda fyllnadsprövningar

uppgick till icke mindre än 9 331. Utvecklingen efter denna tidpunkt

framgår av följande tablå:

Kalenderår ......... 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951

Antal prövningar ---- 9 331 8 464 5 903 4 247 3 746 3 681 3 404.

De vanligaste kompletteringsämnena är för närvarande matematik på

latinlinjen, kemi, fysik och allmän matematik på reallinjen samt biologi

med hälsolära.

De många kompletteringarna i mitten av 1940-talet torde till övervägande

del ha varit konkurrenskompletteringar. Examinanden ville öka sin

h^tylfssumma för att fa bättre ställning i konkurrensen. Meritvärderingen

för inträde vid fackutbildningsanstalter med utrymmesbegränsning sker

dock numera i många fall efter andra grunder. Ett vitsord, som har förvärvats

vid fyllnadsprövning, värdesättes i dag vanligen lägre än samma

vitsord i studentexamen; på vissa håll medtages kompletteringsbetygen

över huvud taget icke vid poängberäkningen. Denna praxis ha lett till en

ur flera synpunkter önskvärd minskning av kompletteringsfrekvensen. I

jämförelse med antalet studentexamina måste antalet fyllnadsprövningar

dock fortfarande anses ligga högt — mot 4 425 studentexamina år 1951

står 3 404 fyllnadsprövningar.

Flertalet studenter fortsätter sin utbildning efter examen. I ett av universitetsberedningens

betänkanden (SOU 1949: 48) redogöres för en vid

Lunds universitets statistiska institution utförd undersökning rörande studenternas

sociala och ekonomiska förhållanden. Undersökningen gällde

bland annat, huru studentårgången 1943 har fördelat sig på olika slag av

fortsatt utbildning. För tiden efter 1943 kan viss ledning erhållas av de

uppgifter om studenternas tilltänkta levnadsbanor, som ingår i rektorernas

årliga rapporter till skolöverstyrelsens statistiska kontor. Dessa uppgifter

är långt ifrån definitiva — ofta tvingas som bekant en student av olika

skäl att till sist välja en annan bana, än han som gymnasist tänkt sig —

men de ger i varje fall besked om vad studenterna själva har åsyftat med

sina gymnasiestudier. Universitetsberedningens uppgifter om det faktiska

valet av levnadsbana inom årgång 1943 sammanställes i efterföljande

tabell med uppgifterna om det tillämnade valet av levnadsbana inom 1952

års årgång enligt en av skolöverstyrelsens statistiska kontor verkställd

bearbetning av rektorernas uppgifter. Tyvärr har icke exakt samma indelningsgrund

begagnats i båda fallen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Tabell 4- Procentuell jördelning av 1943 och 1952 års studenter

på olika utbildningsvägar.

1943 års studenter

1952 års studenter

Procent

Procent

Levnadsbana

Levnadsbana

män

kv.

män

kv.

1. Universitet och fria högskolor

32

27

1. Universitet och fria högskolor

33

30

2. Tekniska högskolor......

14

1

2. Tekniska högskolor m. m. . .

18

3. Handelshögskolor.......

G

1

3. Handel, kontor, banker, för-

1

7

6

11

9

4. Övriga fackhögskolor ....

5

7

4. Apotekare, tandläkare, veteri-

närer..............

7

10

5. Folkskoleseminarierna ....

5

6

5. Seminarier...........

8

25

6. Officersutbildning.......

9

—

6. Officersutbildning.......

6

—

7. Post, tull, telegraf, järnväg .

3

4

7. Post, tull, telegraf, järnväg .

2

4

8. Socialinstitutet i Stockholm .

1

2

8. Socialinstituten, sjukvård,

socialt och husligt arbete . .

1

10

9. Gymnastiska centralinstitutet

—

2

9. Andra levnadsbanor.....

7

7

10. Utbildningsuppgifter saknas .

18

44

10. Utan uppgift avgångna . . .

7

4

Summa

100

100

Summa

100

100

Studenternas yrkesval påverkas rätt mycket av vad som för tillfället

finnes inom räckhåll och av tidsomständigheterna i övrigt. Officersbanans

anpart var sålunda större under krigsåren än nu, medan motsatsen gäller

för övergången till seminarierna. Om man får sätta tro till uppgifterna

i tabellen, skulle tillströmningen till de akademiska banorna ha ökat

under det senaste årtiondet. Siffrorna är osäkra, men samma tendens kan

utläsas även ur annan statistik. Jag kan exempelvis hänvisa till en något

annorlunda lagd undersökning, som i samband med den nyligen avslutade

utredningen rörande vidgat tillträde till högre studier (SOU 1952: 29) utförts

av byråchefen Ejnar Neymark.

1940 års skolutredning särskilde under sitt arbete en »högskolegrupp»

bestående av dem, som går till universitet och fria högskolor, tekniska högskolor,

farmaceutiskt institut, tandläkar-, veterinär-, skogs-, lantbruks- och

handelshögskolor, gymnastikinstitut, seminarier, krigsskolor och övriga anstalter

för officersutbildning eller till handelsgynmasiernas ettårskurser för

studenter, sålunda de grupper av studenter, som efter examen underkastar

sig mera omfattande fortsatt utbildning. I skolutredningens material, som

härrörde från slutet av 1930-talet, utgjorde högskolegruppen 82 procent

av de manliga och 56 procent av de kvinnliga studenterna. De båda undersökningar,

som redovisats i tabellen, utvisar någon nedgång av procenten

för manliga studenter men samtidigt en avsevärd uppgång för procenten

av de kvinnliga studenterna. Med hänsyn härtill torde högskolegruppen i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr llf.5.

skolutredningens mening böra uppskattas till omkring 75 procent av samtliga

utexaminerade studenter.

En utredning rörande de arbetshygieniska förhållandena på

gymnasiet har för ett par år sedan utförts av skolöverläkaren professor

C. W. Herlitz och finnes tryckt som bilaga till skolöverstyrelsens utredning

rörande gymnasiereformen (Stockholm 1952 s. 206—240). Huvudsyftet

med utredningen har varit att få fram gymnasisternas genomsnittliga läxläsningstid,

fritid och sovtid.

Skolöverstyrelsen utsände i februari 1950 frågelistor till omkring 25 procent

av lärjungarna i ringarna nedom den högsta och påföljande höstterminen

jämväl till lärjungarna i högsta ringen. Listorna skulle ifyllas under

en av klassföreståndarens lektioner utan att lärjungarna i förväg varskotts

därom. När listorna utdelades, skulle klassföreståndaren upplysa klassen

om att svaren icke skulle granskas vid läroverket utan omedelbart inläggas

i ett för klassavdelningen gemensamt kuvert, som skulle tillslutas av

klassföreståndaren och av rektor vidarebefordras till skolöverstyrelsen.

Professor Herlitz sammanfattar resultaten i följande dagsschema för en

gymnasist i ringarna nedom den högsta.

»Gymnasisterna går och lägger sig omkring klockan 22. Den genomsnittliga

sovtiden är 8 timmar 50 minuter. Tidpunkten för uppstigningen på

morgonen är omkring klockan 6.50.

De skolor, som berörts av utredningen, börja vanligen klockan 8. Då

den genomsnittliga restiden är 16—17 minuter, kan man antaga, att eleverna

bruka bege sig till skolan omkring klockan 7.40. Från skolan komma

de hem omkring klockan 15.34.

Om man går ut ifrån, att tiden för middagsmålet utgör 30 minuter och

att ett kvällsmål tar 15 minuter i anspråk, blir den genomsnittliga tiden för

dessa måltider för totalmaterialet 36—37 minuter.» (55,l procent av eleverna

intaga endast ett mål efter hemkomsten från skolan på eftermiddagen.

)

»Den genomsnittliga läxläsningstiden på eftermiddagen utgör 2 timmar

49 minuter. Den sammanlagda tiden för måltider och läxläsning på eftermiddagen

utgör alltså i genomsnitt cirka 3 timmar 25 minuter.

Då eleverna i genomsnitt komma hem från skolan klockan 15.34, tidpunkten

för läggning är klockan 22 samt måltider och läxläsning på eftermiddagen

tar 3 timmar 25 minuter, kan fritiden beräknas till cirka 3 timmar.

—

Gymnasisterna läsa läxor på morgonen före skolans början eller ock under

frukostrasten under en sammanlagd tid av cirka 26 minuter.» (S. 218.)

Redogörelsen avser de fem dagarna måndag—fredag. Till måndagarna

får enligt läroverksstadgan, § 15 mom. 5, hemläxor icke givas, ej heller

till dag efter helgdag eller hel lovdag.

1 högsta ringen är den genomsnittliga sovtiden fär lärjungarna kortare

(8 t. 30 m.), läxöverläsningstiden längre och fritiden något kortare än i

föregående ring.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr Lfa.

Tabell 5. Den dagliga totala läxläsning stiden (måndag—fredag) på

gymnasiet i medeltal enligt skolöverstyrelsens lärjungeenkäter.

Latingymnasium

Realgymnasium

Fyraårigt

Treårigt

Fyraårigt ! Treårigt

Ring

Mani.

Kvinnl.

Ring

Mani.

Kvinnl.

Ring | Mani.

Kvinnl.

Ring

Mani.

Kvinnl.

LP

LIV

LIII4

LIV1

2t 40m

31 05 m

31 08 m

3t 42m

2t 47m

3t 21m

31 30 m

4t 25m

LP

L IP

LIIP

3t 16m

31 45 m

4t 31m

31 29 m

31 54 m

41 39 m

RP

RIP

R III4

RIV4

21 35 m

3t 17m

31 22m

4t 14m

2t 42m

3t 18m

3t 45m

4t 39m

RP

RIP

r in3

31 04 m

3t 44m

4t 14m

3t 14m

3t 57m

41 40 m

Närmare uppgifter om läxläsningstiden framgar av tabellen 5, vilken

på samma gång belyser olikheten mellan arbetsförhållandena pa treårigt

och fyraårigt gymnasium. Med totala läxläsningstiden menas den tid,

som på morgonen, frukostrasten eller eftermiddagen användes för läxläsning

och utarbetande av laborationsredogörelser. Som väntat stiger läxläsningstiden

upp genom gymnasiet och är större för kvinnliga än för manliga

gymnasister i samma ring. Jämföres motsvarande ringar pa fyraarigt

och treårigt gymnasium, alltså II4 med l3, III4 med II” och IV4 med III'',

befinnes det treåriga latingymnasiet genomgående vara mera belastat med

hemarbete än det fyraåriga. I fråga om realgymnasiet är skillnaden mindre

påfallande. RII4 har mera hemarbete än RF, men R III4 mindre än

R II3; beträffande högsta realringarna kan ingen differens anses vara med

säkerhet påvisad.

Professor Herlitz anser det ådagalagt, att gymnasisterna har en längre

arbetsdag, än de skäligen borde ha. Särskilt gäller detta för dem, som av

olika anledningar måste underkasta sig ett större arbete än genomsnittslärjungarna.

Herlitz uppställer målet, »att arbetet i skolan så regleras och

hemarbetet så organiseras, underlättas och beskäres, att flertalet gymnasister

kan beräknas ha avslutat dagens arbete senast i tidsperioden klockan

18—19.»

Slutligen har professor Herlitz velat utreda, vilka läroämnen som är mest

arbetskrävande. I enkätformuläret intogs i detta syfte uppmaningen:

»Angiv tre ämnen i vilka läxläsningen brukar taga längsta tiden. Börja

med det ämne, som tar längsta tiden.» I svaren nämnes framför allt språk

och matematik. I vissa fall är utslaget siffermässigt mycket klart. Sålunda

har 70 procent av lärjungarna i LII3 nämnt latin i första rummet och

Öl procent franska i andra rummet. Värderingen av lärjungeomdömena är

svårare, då man icke med säkerhet vet, huruvida lärjungarna avsett överläsningstiden

per läxa eller per vecka. Om läxgivningspraxis är någorlunda

lika i olika ämnen, måste tydligen överläsningstiden per vecka stiga med

ämnets timtal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj.ts proposition nr 145.

K r i t i ken av det n u v arande g y in n a s i e t.

Riktlinjerna för den nuvarande gymnasieorganisationen uppdrogs vid

1927 års riksdag.

Dåvarande departementschefen sammanfattade i propositionen angående

det högre skolväsendets organisation (nr 116) det existerande skolsystemets

brister i konstaterandet, att lärjungarna under skoltiden icke förvärvade

erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos

de från skolorna utgångna lärjungarna i många fall vore alltför ytliga och

obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt toge lärjungarnas förståndsverksamhet

i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet,

av vilka karaktärsdaningen berodde. Väsentligt ändrade förhållanden

kunde uppnås endast om lärjungarna bereddes möjlighet till större samling

i sitt arbete.

Mer än i nagon annan skolform trycktes arbetet på gymnasiet av en

överbelastad timplan och ett splittrande mångläseri. Ända upp till It läroämnen

lästes samtidigt på det högsta stadiet delvis med låga timtal.

»För en var, som äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste

det stå som ett obestridligt faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar,

ja i vissa fall rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och

personhghetsbildningens synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en

sådan synpunkt först och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt

förekommande ämnena. Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning

med hänsyn till det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de

olika ämnenas fördelning på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet,

att de kulturella och pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses.

Ur pedagogisk synpunkt är det önskvärt, att en samling, en koncentration

av kunskapsstoffet åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet

av kunskaper som personlighetens utbildning. För att de olika

gymnasielinjerna skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes

studiearbetet inom envar av dem böra koncentreras kring en kärna av

ämnen till begränsat antal och med så långt ske kan inre samhörighet.

Jag är övertygad om att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande

tids- och kraftödande splittringen i studierna skulle kunna åtminstone

i väsentlig grad försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå

fram till en arbetsmetod, som ledde till större självständighet och gå ve

dem, åtminstone i någon mån, en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt

och vetenskaplig metod. Men även ur kulturell synpunkt skulle så

anordnade gymnasialstudier vara gagneliga, därigenom att de kunde bättre

motsvara det behov av olika slag av bildning, som det nutida, rikt förgrenade

kulturlivet kräver, och de skulle jämväl få praktisk betvdelse för lärjungarnas

förberedelser för framtida levnadsbanor.» (S. 189.)

Departementschefen föreslog, att vid sidan av latin- och realhnjerna en

tredje linje skulle inrättas. På den nya linjen borde studiets centrum förläggas

till vissa av de levande kulturspråken, det borde således bli en n yspråklig

linje. Tills vidare borde dock endast ett begränsat antal gym
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts ''proposition nr 145.

nasier kompletteras med en dylik linje. Härför talade bland annat ekonomiska

och lokala skäl: lärjungeantalet var då för tiden icke så stort, att

man kunde förutsätta tillräcklig anslutning till tre linjer.

Riksdagen (skrivelse nr 262) fann de framställda anmärkningarna mot

1905 års gymnasium obestridliga. En god och ändamålsenlig gymnasieorganisation

kunde icke åvägabringas utan att de bleve i möjligaste man

undanröjda. Riksdagen anslöt sig i överensstämmelse härmed till de i

statsrådsprotokollet framkomna strävandena att koncentrera och individualisera

studierna på gymnasiet men ansåg departementschefens förslag

icke leda så långt som önskvärt vore (s. 83). Kring en kärna av kvalitetsämnen,

som vore obligatoriska, borde genom lärjungarnas fria tillval grupperas

ämnen, som mera återspeglade de individuella anlagen och kunde ha

betydelse för en blivande levnadsbana. Den fasta ämneskärnan borde bestå

av ämnen, som ger vederbörande linje dess särskilda karaktär, men ej

heller utesluta ämnen, som är av mer personligt utvecklande och allmänbildande

karaktär. För att förebygga ämnesträngsel och alltför stor arbetsbelastning

och för att i allmänhet vinna den koncentration, som framhållits

såsom nödvändig, måste man avsevärt inskränka antalet ämnen

(s. 85); närmast tänkte sig riksdagen, att ämnena i de båda differentierade

ringarna kunde begränsas till sju. Antalet ämneskombinationer finge dock

icke bli alltför stort: tillval borde ej få ske, om därigenom särskild undervisning

komme att anordnas för ett alltför ringa antal lärjungar. Olika

alternativ kunde tänkas vid genomförandet av de grundprinciper, till vilka

riksdagen anslutit sig. Erforderlig utredning borde verkställas genom

Kungl. Maj:ts försorg, varefter det finge ankomma på Kungl. Maj:t att

fastställa den ordning, som kunde anses lämplig (s. 87). En organisation

av gymnasiet i enlighet med de grunddrag som anförts skulle enligt riksdagens

mening kunna giva tillräckligt utrymme åt lärjungarnas personliga

önskningar och behov med hänsyn till deras framtida verksamhet och jämväl

tillgodose individuella studieintressen, samtidigt som garantier funnes

för att de allmänna krav på gymnasieundervisningens omfattning bleve

fyllda, vilka med rätta kunde ställas på densamma. Under sådana förhållanden

vore det ej erforderligt att anordna särskild nyspråklig linje. En

ämneskombination omfattande de tre främmande levande språken kunde

åstadkommas genom lärjungarnas tillval och motsvarade reellt en nyspråklig

linje.

Den av riksdagen uppdragna gymnasieorganisationen har under årens

lopp prövats i ett par former. De första åren fick lärjungarna fritt tillvälja

sina ämneskombinationer, men från och med år 1933 begränsades valfriheten

till ett antal i läroverksstadgan angivna ämneskombinationer.

Erfarenheterna av det differentierade gymnasiet diskuteras utförligt av

10/,0 års skolutredning i dess gymnasiebetänkande (SOU 1947:34). I viss

utsträckning har syftet med reformen vunnits, säger skolutredningen. »Lär
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

jungarna i de båda högsta ringarna ha efter reformen kunnat koncentrera

sig på ett mindre anta] ämnen, en viss fördjupning i studierna har här otvivelaktigt

skett, särskilt i vissa ämnen, och arbetsförhållandena i det hela

förbättrats. Såtillvida har det år 1927 införda systemet medfört obestridliga

fördelar.»

»Å andra sidan ha också uppenbara olägenheter framträtt, och differentieringen

har icke motsvarat de förväntningar, som knötos till den. Den

specialisering, som den innebar, har drivits för långt, och det har visat

sig allvarliga brister i de ungas allmänbildning, vilket med skärpa påtalats

av universitet och högskolor och andra fackutbildningsanstalter.---

Icke minst i de ungas språkliga utrustning anse sig dessa ha konstaterat

brister. Valet av ämneskombination, som med hänsyn till den starka specialiseringen

faktiskt har inneburit ett val av studieriktning och framtida

arbetsområde, har måst träffas alltför tidigt. Ej sällan har en viss planlöshet

kommit att prägla detta val av ämnen. De olika ämneskombinationerna

ha icke varit likvärdiga, ej heller lika med hänsyn till arbetsbördan:

somliga ha krävt ett avsevärt mindre antal lektionstimmar än andra och

varit avgjort lättare. I alltför många fall har valet därför kommit att ske

mera med hänsyn till uppfattningen om ämneskombinationens ''lätthet’ och

fördelaktighet ur skolarbets- och examenssynpunkt än med hänsyn till det

verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta ha eleverna vid sitt

val även varit försatta i tvångsläge: de ha icke kunnat välja den kombination,

som de velat och varav de haft behov, då antalet lärjungar, som önskat

tillvälja, ämnena i fråga, varit för litet. På grund av dylika omständigheter

har differentieringssystemet kommit att i stor utsträckning framtvinga

kompletteringar efter studentexamen, vilka varit förenade med stora

kostnader för den enskilde och vilka ytterligare förlängt den redan förut

långa utbildningstiden.» (S. 222.)

Jag avstår från att återgiva det detaljresonemang, varmed skolutredningen

närmare motiverar kritiken, enär de talrika där anförda sifferuppgifterna

numera är mer eller mindre föråldrade. I vilken utsträckning det

är riktigt, att vissa ur allmänbildningssynpunkt viktiga ämnen blivit tillbakasatta

och att studenternas språkliga utbildning genom tillvalssystemet

blivit otillfredsställande, kan bedömas av den aktuellare statistik, jag

i det föregående meddelat (tab. 3 s. 6). Antalet fyllnadsprövningar framgår

också av de siffror jag nyss anfört (s. 8). Skolutredningen fann med

rätta 1945 års siffror oroväckande höga; de ha nu sjunkit till tredjedelen,

varmed givetvis icke är sagt, att de påtalade missförhållandena äro nöjaktigt

avhjälpta.

De omständigheter, skolutredningen i sin kritik andragit, åberopas slutligen

av utredningen till förmån för en ny organisation med fastare linjer.

»Problemet är, hur man med detta system skall kunna vinna den grad

av rörlighet, som samtidigt måste anses önskvärd, och kunna bibehålla

eu rimlig begränsning av antalet samtidigt lästa ämnen för det högsta

gymnasiestadiet.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

15

Utredningsarbetet under 1940-talet.

Enligt gällande läroverksstadga skall gymnasiet bibringa lärjungarna en

fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; först i andra rummet

nämnes dess uppgift att förbereda de fackstudier, som ingå i de ungas

yrkesutbildning.

De båda utredningar, som under 1940-talet bearbetade gymnasiets organisationsproblem,

har varit ense om att starkt understryka allmänbildningskravet.

Enligt 1940 års skolutredning bör gymnasiets

ändamål vara »att med arbetsformer, som äro ägnade att utveckla en mognare

ungdoms individuella anlag och intressen, meddela en vidgad och fördjupad

allmän medborgerlig bildning, lämpad att tjäna som grund för

högre utbildning» (s. 191). 1946 års skolkommission accepterar denna målsättning.

Termen medborgerlig bildning reserveras dock av kommissionen

för den bildning, som varje människa har behov av i sin egenskap av medborgare,

och bör sålunda avse den obligatoriska medborgarskolans bildningsinnehåll;

kommissionen föreslår, att orden »allmän medborgerlig bildning»

ersättes med »allmänbildning» (SOU 1948:27 s. 266—267).

Den av utredningarna sålunda intagna principståndpunkten utesluter

givetvis icke att vid gymnasieorganisationens praktiska utformning skälig

hänsyn tages jämväl till dess för utbildnings uppgift. Jag

har i det föregående återgivit vissa data rörande de utexaminerade studenternas

fördelning på olika utbildningsvägar (tab. 4 s. 9) och hänförde därvid

omkring tre fjärdedelar till den grupp, som använder sin studentexamen

såsom underlag för fortsatta organiserade studier av ett eller annat

slag. Till den egentliga akademiska utbildningen går något mer än halva

antalet studenter. De båda utredningarna är ense om att gymnasiets uppgift

att förbereda fortsatta studier icke står i någon olöslig konflikt med

dess allmänbildande uppgifter.

Skolutredningen refererar några representativa uttalanden av de akademiska

kollegierna och sammanfattar dem i följande ord: »De anspråk, som

från högskolornas företrädare ställas på gymnasiet, gå i första rummet ej

ut på en starkare specialisering inom den ämneskrets, som skall bli föremål

för fackstudier, ej heller på ett fördjupande av undervisningen, som

föregriper de sedan följande vetenskapliga studierna, utan just pa en bredare

allmän bildning, som ger vad den med nödvändighet starkt specialiserade

högskoleutbildningen icke kan ge.»

Det oaktat kan, framhåller utredningen, vad som för högskolorna är

önskvärt överstiga vad som för gymnasiet är möjligt:

»Om de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna och de tekniska högskolorna

önska, att deras alumner vid studiets början skola utom eu god

medborgerlig bildning och en allmän humanistisk skolning, innefattande

jämväl avsevärd färdighet i modersmålets muntliga och skriftliga behand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Kungl. Majds proposition nr lJjö.

Krig, äga både goda förkunskaper i matematik, fysik och kemi och god behärskning

av tre främmande språk, så äro dessa" önskemål alla helt naturliga

och väl grundade; svårigheten är, att de icke alla kunna förverkligas

inom ett gymnasium med rimligt antal årsklasser. För en blivande nyfilolog

borde en god förutbildning omfatta grundliga studier såväl i de tre

moderna språken som i latin och grekiska; en sådan ämneskombination finnes

emellertid icke i gymnasiet och lärer icke heller kunna åstadkommas

inom en pedagogiskt försvarlig undervisningsplan.» (S. 176—177.)

Om en försiktig avvägning av de skilda intressena sörjer för att specialiseringen

för olika högskolestudier icke drives för långt, stöder emellertid

gymnasiets bildningsuppgifter varandra. »Det är så långt ifrån att den

förberedande kontakt med olika vetenskapsgrenar, som en väl avvägd

förutbildning för högskolestudiet innebär, skulle i och för sig utgöra ett

för den högre allmänbildningen främmande och hinderligt element, att

en sådan tvärtom är till största gagn just för den allmänna orientering i

nutidslivet, som är så värdefull för en mera kvalificerad medborgarbildning»,

anmärker skolutredningen.

Jämväl skolkommissionen anser den gamla stridsfrågan, huruvida gymnasiet

bör ge allmänbildning eller specialbildning, vara mogen för avskrivning.

Gymnasiet bör ge intellektuell skolning, uppodla vissa färdigheter,

som är nödvändiga i synnerhet för högre studier, ge en fördjupad orientering

i de humanistiska och naturvetenskapliga ämneskretsarna och meddela

det förråd av kunskaper och insikter, som är oumbärligt för fortsatt utbildning.

På samma gång skall gymnasiestudierna genom sin allmänbildande

karaktär motverka uppkomsten av en andlig isolering, som i fortsättningen

kan göra själva fackarbetet sterilt och medföra sociala risker.

Undervisningen på gymnasiet kan därmed ses även som en förberedande

yrkesutbildning.

Fn sådan uppfattning behöver givetvis icke leda till ett gymnasium utan

linjeklyvning. Allmänbildningen kan få skiftande innehåll och vara inriktad

åt olika hall utan att därför förlora sin karaktär av allmän bildning,

påpekar kommissionen; den kan och bör vinnas på olika vägar, inom delvis

skilda ämneskretsar och med olika metoder.

Att en klyvning av gymnasiet i bildningslinjer är nödvändig ur u t v e c klings

psykologisk synpunkt, betonas i själva verket starkt av båda

utredningarna.

Den olika inriktningen av individens anlag och intressen tar sig på gymnasiestadiet

synnerligen tydliga uttryck och gör det olämpligt och i många

fall till och med omöjligt att låta alla vinna den önskade allmänbildningen

på samma väg, med samma metoder, inom samma ämnen, framhåller skolutredningen.

»Medan den enes förstånd, uppfattningsförmåga och omdöme

bäst utvecklas och odlas genom ingående naturiakttagelse, främjas den

andres utveckling naturligast och säkrast genom studiet av historia, språk

och andra humanistiska ämnen.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 145.

Liksom skolkommissionen anser skolutredningen, att gymnasiets undervisning

skall ge en grundligare orientering i natur- och kulturlivet, än realskolan

kan skänka sitt yngre och mindre mogna lärjungeklientel, en större

behärskning av främmande språk och andra hjälpmedel att på egen hand

tillägna sig kunskap och, icke minst, en vidare syn, ett skärpt sinne för

sammanhangen, en viss träning i fördjupat studium och därmed eu säkrare

förmåga att bilda sig ett självständigt omdöme i skilda ämnen. Därtill

kommer icke minst ökade krav på färdigheten att uttrycka sina tankar i

tal och skrift.

»Inom denna rymligt tilltagna ram äro starka variationer möjliga», fortsätter

skolutredningen. »Den allmänna orienteringen i omvärlden kan

naturligtvis vara mera humanistisk eller mera naturvetenskapligt inriktad.

Inom kulturvetenskapernas krets kan huvudintresset vändas åt det historiska

eller åt det språkliga, språkstudiet i sin tur kan koncentreras på de

klassiska eller på de moderna tungomålen, och i senare fallet kan tyngdpunkten

förläggas till engelska, franska eller tyska, ja till och med till

spanska eller ryska, utan att allmänbildningens idé på något sätt kan sägas

vara lämnad ur sikte. På samma sätt kan inom naturvetenskapernas krets

anspråken på allmänbildning fullt tillgodoses, även om tonvikten faller

starkare på geografien, på biologien, på fysiken eller på kemien.» (S. 172.)

Gemensamt för all gymnasieutbildning måste däremot vara, att den fyller

vissa krav på kunskapens kvalitet.

Skolkommissionen finner det likaledes vara en oundgänglig förutsättning

för studiernas fruktbarhet, att gymnasiets program anpassas efter lärjungarnas

individuella anlag och intressen. Studierna måste främja och

icke förkväva de personliga intressena.

»Vilken värdeskapande kraft, som ligger i de personliga intressena, kunde

lätt belysas med exempel från andra områden än skolans. Det finnes

autodidakter, ofta i oansenlig samhällsställning, som på sitt område gjort

vetenskapliga insatser, vilka belönats med de högsta akademiska erkännanden.

I ett land som vårt, där så många av de bästa krafterna ''från ett

ringa upphov’ gått fram till ledande ställningar, är det särskilt vanligt,

att intresset för någon sida av samhällslivet blivit utgångspunkten för ett

studiearbete i fria former, vilket hämtat sitt material från allt vidare fält

och så småningom lett fram till ett aktningsvärt vetande, kombinerat med

samhällsinsatser av verklig betydenhet. _

Det är i grunden icke mycket annorlunda i skolan. Det gäller där i

första hand att skapa de emotionella förutsättningarna för inträngandet

1 lärostoffet.---Fantasien måste lösas och lockas att söka sina före
mål

även bland det som skolan bjuder. Där detta lyckas, likgiltigt i vilket

ämne, har förutsättningarna skapats för utbildningen av ett personligt intresse,

som ofta växer vidare av sig självt och i sinom tid till och med kan

bli centrum i ett livsverk. Där det misslyckas, är kunskapen en död vara,

som måste skrivas ned i värde för varje år som går.» (S. 28G—287.)

Det kan dock icke förutsättas, att unga människor i gemen redan vid

inträdet i gymnasiet skall vara pa det klara med sig själva, sina möjlig
2

—• liihang till riksdagens protokoll 1903. 1 sand. Nr 11,0.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts ''proposition nr 1^5.

heter och sina framtidsmål. Gymnasiet har även en yrkesorienterande

uppgift. »De unga måste få utrymme att känna sig för i olika

riktningar, de måste få möjlighet att pröva håg och intressen, de individuella

anlagen måste ... få tillfälle komma till uttryck i ett arbete, som

ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet», skriver skolutredningen.

Skolkommissionen avvisar alla anspråk på att gymnasiet skall ge direkt

yrkesinriktad undervisning men tilldelar liksom skolutredningen gymnasiet

yrkesorienterande uppgifter:

»Gymnasiet måste låta de unga pröva sina krafter på skilda intellektuella

områden. Så småningom klarnar både intresseinriktningen och arten

av lärjungens begåvning, varigenom det blir möjligt att mot gymnasiets

slut låta eleven specialinrikta sig. Skolkommissionen måste alltså jakande

besvara ... frågan, huruvida gymnasiet skall vara öppet också för det bredare

klientel, som inte fortsätter sin utbildning vid universitet och högskolor.

» (S. 269.)

I väsentliga delar är de båda utredningarna således ense om gymnasiets

uppgifter ur allmänbildningens, förutbildningens, personlighetsfostrans och

yrkesvalets synpunkter. Det är därför rätt naturligt, att de också i fråga

om linjedelningsproblemet kan följas åt en god bit på vägen.

Båda föreslå, att en tredje gymnasielinje skall inrättas.

_ En uppdelning av gymnasiet på tre fasta linjer synes oss utgöra den lösning,

som motsvarar den fortsatta utbildningens och arbetslivets behov

samtidigt som den tar hänsyn till elevernas olika läggning och intresseinriktning

och deras utveckling under studietiden, säger skolutredningen.

»Den råder bot för den nuvarande alltför starka splittringen och möjliggör

på samma gång den koncentration och fördjupning av studierna, som allmänt

anses som ett önskemål. Med en tredelning kan på högstadiet en viss

begränsning ske i antalet samtidigt lästa ämnen i jämförelse med vad som

är möjligt vid endast två fasta linjer. I den mån en ytterligare differentiering,

låt vara mindre långtgående än den nuvarande, anses av behovet

påkallad, ha vi funnit, att den utan större svårighet kan ordnas inom de

tre huvudlinjernas ram, och vi föreslå också en viss sådan differentiering.»

(S. 230.)

Utredningen söker bilda sig en uppfattning om vilka lärjungegrupper,

som kan antagas nyttja den tredje linjen och anger därefter på följande

sätt de huvudsakliga krav, som linjen måste uppfylla,

»Linjen får icke bli så heterogen, att samling och koncentration i studiet

direkt motverkas eller att den icke riktigt passar någon begåvningstyp.

Den får---icke upptaga så mycket elementärt stoff i olika ämnen,

att det icke blir möjlighet till fördjupning på någon punkt. Den får slutligen

—--icke bli lättare än de övriga linjerna, så att den icke blir

likvärdig med dessa utan systematiskt drar till sig klent begåvade studerande,

vilka på denna väg kunna nå en studentexamen, som de annars

icke skulle få. Så gott som allmänt har man också varit ense om att majoriteten

av eleverna på den tänkta linjen särskilt eftertraktat goda och användbara

kunskaper i moderna språk. Det har även för oss framstått som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

naturligt, att modema språk skola få en stark ställning på denna linje.

För blivande handelsstuderande eller kontorsfolk av olika kategorier är en

sådan anordning uppenbarligen väl tillrättalagd. Men den tillgodoser också

önskemål och behov inom vidare kretsar av studerande. Detta utesluter

icke, att för vissa av de här ifrågavarande eleverna en breddad och fördjupad

utbildning inom något annat ämnesområde med motsvarande begränsning

av den språkliga utbildningen skulle vara lämpligare. Särskilt

torde detta gälla dem, som planera högskolestudier inom samhällsvetenskapliga

och psykologisk-pedagogiska discipliner. För dem vore tvivelsutan

en starkt social inriktning av gymnasiestudierna en värdefull förbildning.

Även de andra hithörande elevgrupperna äro otvivelaktigt väl betjänta

med en grundlig orientering i det moderna samhällets förhållanden.

Strängt taget gäller detta samtliga studerande, och ett visst vidgat utrymme

åt en dylik samhällsorientering är i själva verket önskvärd på samtliga

linjer. Detta önskemål ha vi också sökt tillmötesgå, men det är icke

möjligt att på latin- och reallinjen med deras ansträngda arbetsordning

tillgodose detta önskemål i den utsträckning, som kan genomföras på en

linje utan det tidskrävande latinet och utan de likaledes tidskrävande stora

matematik-, fysik- och kemikurserna. Vi hålla alltså före, att en grundlig

modemspråklig utbildning och en grundlig samhällsorientering äro de mål,

som man särskilt bör eftersträva på den nya linjen, så långt möjligt i förening

men eventuellt även genom viss differentiering inom linjen.» (S.

240—241.)

Skolutredningen föreslår, att den tredje linjen benämnes språklinj

e n, men betraktar detta namn som en av praktiska skäl föranledd förkortning

av den i och för sig riktigare beteckningen språklig-sociala linjen.

Linjen skulle i de två högsta ringarna förgrena sig i två, av vilka den ena

framför allt skulle kännetecknas av ett högt timtal för de moderna språken

och den andra bland annat av en starkare ställning för matematiken,

medan det för båda karakteristiska bleve den starka betoningen av det

moderna samhällets förhållanden.

Skolkommissionen utgår från att linjedelningen måste beakta de stora

intresseområden, som brukar ge sig till känna under gymnasiestudierna.

»De sammanfaller av naturliga skäl med centrala områden inom det

nutida kulturlivet. De naturvetenskapliga ämnena med sitt stödämne,

matematiken, bildar i den nuvarande skolorganisationen ett sådant naturligt

intressecentrum, kärnan i den nuvarande reallinjen. De bör även i den

blivande organisationen behålla denna ställning. Språken är ett lika naturligt

intressecentrum, och de bör i det nya gymnasiet behålla sin ställning

som latinlinjens karaktärsämnen. Därjämte utpekas emellertid genom utvecklingens

gång en tredje intressekärna, redan välkänd som sådan för alla

dem som på nära håll iakttagit skolungdomens intresseinriktning. Allt

tyder på att studiet av samhället, i dess historiska tillblivelse och i dess

nuvarande gestalt, i framtiden för allt fler lärjungar kommer att framstå

som skolarbetets medelpunkt. På alla linjer bör sainhällsstudiet ha en fast

och oomtvistlig ställning, men det är blott naturligt att därutöver på en

linje — den nya tredje linjen — utrymme bjudes för ett vidgat studium,

inom vilket personliga studieintressen bör kunna finna sitt naturliga utlopp

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

lika väl som i de naturvetenskapliga ämnena eller språken. På varje linje

bör linjens karaktärsämnen gå fram med timantal, som är stora nog att

möjliggöra ett sunt arbetssätt och en begynnande fördjupning.» (S. 287.)

Enligt skolkommissionens mening bör latinlinjen i den framtida skolorganisationen

vara den verkliga språklinjen, de blivande språkmännens

och språklärarnas linje, medan den tredje linjen bör peka fram mot aktiva

samhällsuppgifter, som kräver en större inlevelse i samhällets utveckling,

insikter om dess hjälpkällor och kraftspel och en mera ingående kännedom

om det sociala arbetets riktlinjer och mål. Kring det historiskt grundade

samhällsstudiet bör linjens övriga ämnen grupperas, så valda, att linjens

allmänbildande karaktär kan komma till sin fulla rätt. För denna linje

skulle beteckningen sociallinje vara adekvat, om man endast toge hänsyn

till studiernas innehåll. Beteckningen kan dock ge felaktiga associationer

i den riktningen, att linjen endast skulle förbereda för samhällsstudier.

Kommissionen föreslår därför beteckningen den allmänna linjen,

motiverad därav, att linjen i viss mån utgör en syntes av de båda övriga

linjerna utan dessas speciella betoning.

Gymnasiets linjedelning kan emellertid icke ses som en rent pedagogisk

fråga, framhåller kommissionen. Linjedelningen måste även svara mot

samhällets behov. Först om det visar sig, att de intressecentra, som delar

upp eleverna i olika huvudgrupper, motsvaras av en likartad fördelning

av den intellektuella samhällsgruppens yrkesmässiga uppgifter, har man

fått ett fast grepp om linjedelningens problem.

Kommissionen finner sig därmed, liksom tidigare skolutredningen, ställd

inför uppgiften att bedöma, vilka levnadsbanor som kan ifrågakomma för

lärjungar, som väljer den tredje linjen. Kommissionen baserar sina överväganden

på en av byråchefen Neymark utarbetad promemoria, som finnes

återgiven såväl i kommissionens principbetänkande som i 1950 års

skolproposition (nr 70, s. 586—588). Resultatet avviker i vissa delar från

skolutredningen. Kommissionen betonar starkare linjens samhällsorienterande

uppgifter och anser att dess uppgifter som språklinje i stället kan

träda tillbaka.

En av de grupper, som skolutredningen särskilt räknat med, nämligen

blivande handelsstuderande och kontorsfolk, har redan sin särskilda skolform

i handelsgymnasiet, där de moderna språken av naturliga skäl intager

en framskjuten ställning. En utbyggnad av den merkantila gymnasieorganisationen

är enligt kommissionens mening behövlig och har för övrigt

under de senare åren på flera orter kommit till stånd som resultat av lokala

initiativ. Behovet av förbildning för merkantil yrkesutbildning minskas

genom denna utveckling vid de allmänna gymnasierna, och därmed förlorar

ett av huvudargumenten för den tredje linjens utformning som nyspråklig

linje successivt en del av sin slagkraft, framhåller kommissionen.

En liknande förskjutning i bedömningsgrunderna är en följd av den av

skolkommissionen föreslagna och numera i princip beslutade omläggningen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.^5.

av utbildningen för klasslärarna på folkskolans mellanstadium. Undervisningen

vid de blivande lärarhögskolorna skall i stort sett utgå från det

kunskapsmått, som brukar inhämtas genom gymnasiestudier. För den stora

gruppen av blivande klasslärare passar de nuvarande gymnasielinjerna inte

helt. Men ännu mindre skulle en nyspråklig linje passa, konstaterar kommissionen.

»Gruppen är talmässigt så stor, åt det kan vara berättigat att

ta hänsyn till dess intressen vid gymnasieorganisationens omdaning. De

blivande klasslärarna behöver förbildning i kristendomskunskap, modersmålet,

historia, samhällskunskap, psykologi, geografi, biologi, matematik,

fysik, kemi och engelska; de bör liksom andra gymnasister få en god språklig

utbildning, men en ensidig inriktning på moderna språk är de inte betjänta

av.»

En gymnasielinje med koncentration kring samhällsstudiet bör också

kunna motse en stigande anslutning av ungdom, som förbereder sig för

förvaltningsarbete eller socialt arbete. Åtskilliga torde bli tjänstemän i

statlig, kommunal eller enskild förvaltning (ämbetsverken, posten, arbetsförmedlingen;

kommunernas drätselförvaltning, polisen; bank- och försäkringsväsendet,

organisationernas förvaltning), en annan grupp funktionärer

inom socialvården (kuratorer, barnavårdsmän, socialassistenter, yrkesvägledare,

arbetsvårdstjänstemän, föreståndare för barnhem, ålderdomshem,

ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter m. m.). Linjen bör också ligga väl

till för dem som syftar till en pol. mag.-examen eller ämnar söka sig en framtid

som fackpsykologer. Slutligen torde det vara naturligt, att lärjungarna

vid en gymnasielinje med social prägel relativt ofta söka fortsatt utbildning

vid socialinstituten, ehuru studentexamen i detta fall icke är en nödvändig

grund.

Skälen för att ge den nya linjen nyspråklig karaktär har en gång varit

goda nog, medgiver kommissionen, men de har på grund av tidsutvecklingen

successivt försvagats, samtidigt som nya behov framträtt, vilka ger sig till

känna med sådan styrka, att de måste bli bestämmande för den nya linjens

byggnad.

I varje fall har en allmän linje ett klart existensberättigande vid sidan av

de båda äldre, även när frågan bedömes med hänsyn till samhällets behov,

understryker kommissionen. Ingen av de tre linjerna har fått sig tillmätt

en alltför snäv uppgift, de fyller samtliga det grundläggande kravet, att

valet av linje inte får innebära ett för tidigt yrkesval. Tillsammans med de

fristående tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna täcker dessa linjer,

så vitt man för närvarande kan se, tämligen väl de aktuella behoven av

gymnasial utbildning.

I fråga om den inre strukturen av gymnasiets bildningslinjer är skillnaden

mellan skolutredningens och skolkommissionens förslag mera framträdande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

Skolutredningens förslag innebär, att var och en av de tre linjerna i näst

högsta ringen skall klyvas i två: latinlinjen i en helklassisk och en halvklassislc

gren, reallinjen i en matematisk och en biologisk gren och språklinjen,

såsom jag redan nämnt, i en nyspråklig och en matematisk gren.

Klyvningen av latinlinjen åsyftar att bereda möjlighet till undervisning

i grekiska för det mindre tal lärjungar, som har behov av detta

ämne. Timmarna skulle tagas på bekostnad av andra språk: tyska och

franska. Den allmänna språkutbildningen på den helklassiska linjen kan

väntas bli så god, att dessa förluster kunna bäras.

Ytterligare differentieringar av linjen befinnas dock behövliga. Man kan

till och med säga, att utredningen gjort en ansats till treklyvning, då lärjungarna

på den halvklassiska grenen skulle ha rätt att utbyta tyska mot

matematik. I högsta ringen skulle därjämte flertalet av undervisningstimmarna

i franska efter lärjungarnas fria val kunna utbytas mot biologi med

hälsolära.

Klyvningen av reallinjen motsvarar den uppdelning i specialmatematici

och biologer, som redan nu i praktiken förekommer (se ovan tab. 2

s. 5). Till den förra gruppen hör framför allt de blivande ingenjörerna av

olika slag och till den senare de blivande läkarna, tandläkarna, veterinärerna,

farmaceuterna m. fl. Biologerna skulle läsa mindre matematikkurser

i de båda högsta ringarna och disponera den sålunda frigjorda tiden för

biologi med hälsolära.

Motiven för klyvningen av språklinjen har redan berörts. Även

på språklinjen skulle i högsta ringen ytterligare en differentiering förekomma,

varvid franska skulle ställas mot biologi. Den föreslagna valfriheten

mellan franska och biologi på språklinjen och på latinlinjens halvklassiska

gren avsåg att göra dessa linjer mera användbara för blivande

folkskollärare.

Antalet samtidigt lästa ämnen skulle i vissa fall ökas. På reallinjen

springer antalet läroämnen i de båda högsta ringarna upp till 9 på den

matematiska och 10 på den biologiska grenen mot för närvarande normalt

8. Det oaktat har utredningen icke funnit det möjligt att på alla linjerna

få med samtliga de ämnen, som ur allmänbildningssynpunkt kunna te sig

önskvärda. Utredningen föreslår därför, att s. k. orienteringskurser

skall anordnas i ämnen, som icke förekommer eller icke föres fram

till studentexamen på vederbörande linje. Dylika kurser föreslås i biologi

med hälsolära, fysik och kemi på latinlinjen, i biologi med hälsolära på

reallinjens matematiska gren och i biologi med hälsolära och kemi på

språklinjen.

En orienteringskurs skulle i regel omfatta en timme i veckan, varunder

läraren föredrags- eller samtalsvis skulle genomgå i ämnet centrala frågor

utan att egentlig kursläsning skulle förekomma.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut5.

»Bredden i framställningen och detaljerna böra härvidlag icke fixeras

utan överlåtas åt lärarens omdöme, men tämligen utförliga anvisningar

böra ges angående uppgifter, vilka kunna vara lämpliga för dylik behandling

och bland vilka läraren kan välja. I det hela gäller det att göra ett

för lärjungarnas fattningsförmåga och förkunskaper avpassat urval ur de

fullständiga skolkurserna i ämnet, men läraren bör särskilt sträva efter

att ge lärjungarna föreställning om de problem, som i respektive ämnen

äro aktuella inom den moderna forskningen och den moderna tekniken.

Lärjungarna böra lämpligen göra anteckningar under lektionerna. Lärobok

i egentlig mening synes i regel icke böra användas vid denna orienterande

undervisning, och krav på inhämtande av viss kurs böra icke ställas. Men

läraren bör genom samtal förvissa sig om att lärjungarna i det stora hela

ha tillgodogjort sig framställningen, och det torde åtminstone ofta visa

sig nödvändigt för läraren att vid lektionens början övertyga sig om att

det sist genomgångna riktigt uppfattats, för att han med behållning för

eleverna skall kunna gå vidare. Likaså kan det vara lämpligt att efter

varje huvudmoments behandling göra ett överblickande förhör. En läsebok

i ämnet, som står till lärjungarnas förfogande torde vara önskvärd om

också icke nödvändig.» (S. 419—420.)

Om ett ämne i en ring endast förekommer i form av en orienteringskurs,

skulle vitsord icke ges i ämnet men anteckning göras på betyget, att eleven

på ett tillfredsställande respektive icke tillfredsställande sätt deltagit i undervisningen.

För lärjungens flyttning och godkännande i examen skulle

deltagandet i orienteringskurserna icke spela någon roll.

Skolutredningen är medveten om att den föreslagna organisationen innebär

ett uppgivande av vissa anordningar, som tillkommit för att främja

en reform av gymnasiets inre arbete, och överväger, huruvida icke inom

ramen för den nya organisationen andra åtgärder kunde vidtagas för att

effektivt underlätta strävandena att individualisera undervisningen och

befordra lärjungarnas självverksamhet. Utredningen ser en utväg i vissa

förstärknings an ordningar i gymnasiets två högsta ringar. En

normal klassavdelning skulle delas i två grupper under ett begränsat antal

timmar, i regel (i—10 per vecka.

»Vid den delade undervisningen böra individuellt arbete och grupparbete

få stort utrymme. Enskilda duktiga lärjungar böra kunna få arbeta i hemmet,

i bibliotek, på laboratorium o. s. v. Om läraren vill använda en sådan

timme för genomgång av något, vari hela gruppen enligt hans mening bör

deltaga, bör sådan permitterad lärjunge givetvis dock närvara vid lektionen.

I ämnen med laborativt arbete användas huvudsakligen de delade timmarna

härtill. Men även för andra arbetsuppgifter, exempelvis problembehandling,

bör beredas plats under dessa lektioner. I alla ämnen, där

sådan gruppundervisning förekommer, bör gruppundervisningen kunna användas

till övningsarbeten av olika slag, mer eller mindre självständiga

skriftliga arbeten, förklarande återblickar och mera detaljerad behandling

av vissa kursmoment, samtal och förhör på längre uppgifter.» (S. 414.)

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts -proposition nr U+ö.

Kostnadsökningen för genomförandet av dessa förstärkningsanordningar

beräknades av skolutredningen på grundval av lärjungeantalet och löneförhållandena

år 1946 till mellan en och en halv och två miljoner kronor

årligen, och ökningen i lärarbehovet uppskattades till 135 lärare.

Skolutredningens förslag har enligt skollcommissionens mening uppenbara

brister. »Mest iögonfallande är, att det ''fasta’ linjesystemet i själva

verket upplösts. Såvitt skolkommissionen kunnat finna, är förgreningarnas

antal inte mindre än tio. Trots detta är ämnesträngseln, speciellt på högstadiet,

alltför stor. Den medför bristande koncentration, i alltför hög utsträckning

har utredningen måst tillgripa årskurser om en veckotimme,

och utvägen att låta ett ämne upphöra och efter ett år återkomma har

för ofta måst användas.»

»Det är på detta område mycket lätt att kritisera», slutar kommissionen;

»frågan är, om uppgiften, sådan skolutredningen fattat den, över huvud

är lösbar.»

För egen del laborerar skolkommissionen med två skilda gymnasiekonstruktioner,

ett system med fasta linjer, som närmare ansluter sig

till gymnasiets traditionella organisation, och ett system med horisontell

klyvning, som i första hand torde taga sikte på förhållandena

vid genomfört enhetsskolesystem.

Det förra förslaget har utarbetats inom skolkommissionens gymnasiedelegation

och grundar sig på en av rektorn Axel Nordhult uppgjord timplan.

Nordhult tänker sig samma tre linjer, som skolkommissionen stannat

för. Den första linjedelningen skulle inträffa vid början av tionde skolåret,

då en treårig reallinje bryter sig ut ur den gemensamma stammen. Påföljande

år klyver sig stammen ytterligare i latinlinje och allmän linje. Inom

latinlinjen kan den som så önskar läsa grekiska men måste givetvis då avstå

från viss undervisning i andra ämnen.

Avsikten har varit att utröna, huru långt det över huvud taget är möjligt

att konstruera en hållbar timplan med tre och endast tre »fasta och

obrutna» linjer. Reallinjen och den allmänna linjen saknar i överensstämmelse

härmed helt differentieringar och motsvarar alltså till fullo det uppställda

villkoret. Latinlinjen gör det icke alldeles; en enhetlig latinlinje

torde i våra dagar icke kunna åstadkommas utan att grekiskan skjutes över

till högskolestadiet.

Förslaget utmärkes av en relativt stark ämneskoncentration. På varje

linje avslutas flera ämnen i näst högsta eller lägre ring: i andra fall nedlägges

ett ämne temporärt för att efter ett par år åter upptagas på schemat.

Antalet samtidigt lästa ämnen är i klass 10 (motsvarande ring I3)

10 på reallinjen och i övrigt 8. I högsta ringen är antalet samtidigt lästa

ämnen genomgående 7.

Kommissionen finner Nordhults förslag överlägset skolutredningens:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

»Systemet med fasta linjer har kunnat hållas, vilket underlättar elevernas

linjeval och minskar behovet av kompletteringar. Universitet och högskolor

kan anknyta sin undervisning till gymnasiets linjer i medvetandet

om att studenterna från en och samma linje har en bestämd studiegång

bakom sig utan luckor. Det successivt sjunkande antalet läroämnen medger

eu successiv övergång till friare studieformer och personlig fördjupning.

Inga ämnen avbryts i förtid av vissa elevgrupper (såsom i stor utsträckning

måste ske inom det nuvarande gymnasiet och även i viss män i den

av skolutredningen föreslagna organisationen); samtliga ämnen får en naturlig

avslutning.» (S. 298.)

Kommissionen framför vissa detaljanmärkningar mot timplanen men förmenar

dock, att förslaget efter bearbetning bör kunna bli »den bästa principlösning

som hittills framkommit i fråga om gymnasiets organisation enligt

principen fasta linjer». Att det inte är fullgott, beror enligt kommissionen

på att det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande lösning på

problemet att skapa ett gymnasium med tre fasta linjer.

Skolkommissionens alternativ med horisontell klyvning av gymnasiet

innebär, att en avgångsetapp skulle införas efter elfte skolåret och att den

tolfte klassen (motsvarande nuvarande högsta ringen) skulle givas en speciell

karaktär. De allmänbildande ämnena skulle på bred front föras upp

till fogen mellan de båda högsta ringarna. I näst högsta ringen skulle kurserna

avslutas och avrundas. De lärjungar, som icke ämnar fullfölja studierna

vid högre fackutbildningsanstalter, skulle kunna gå ut i det praktiska

livet efter denna ring. De skulle då ha förvärvat en kompetens, för

vilken kommissionen föreslår benämningen studentexamen; den skulle icke

berättiga till universitetsstudier men innebära, att innehavaren har erhållit

en allmänbildningsgrund av gymnasial art.

De övriga lärjungarna skulle tillbringa ännu ett år i gymnasiet, det tolfte

skolåret, »collegeåret». Detta skulle vara ett mognadsår, avsett att ge överblick

över någon del av bildningsfältet, och på samma gång ett specialistår,

där arbetet koncentreras på ett begränsat antal ämnen. Studierna under

tolfte året skulle krönas med en verklig examen, dimissionsexamen. Denna

skulle ge behörighet till akademiska studier.

Arbetet i studentklassen skildras rätt utförligt av skolkommissionen.

Varje lärjunge bör ha ett studieprogram, upptagande

1) ett b i 1 d n i n g s ä m n e, ägnat att motverka en ensidig inriktning

på fackstudier,

2) högst tre språkämnen, i vilka studierna dock i stor utsträckning

skulle utformas så, att lärjungen läser litteratur berörande de andra

ämnen han studerar, och

3) vanligen tre fackämnen, fritt valda utifrån lärjungens egna intressen

eller med hänsyn till den kommande levnadsbanan.

Härutöver skulle lärjungarna i studentklassen ha rätt att med rektors

och klasskonferensens medgivande tillvälja vissa fristående kurser, exem
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 145.

pelvis i stilistik, terminologiskt latin, konsthistoria m. m. Därjämte borde

varje lärjunge ha rätt att som fritt tilläggsämne upptaga ett av ämnena

teckning, musik och slöjd.

Kommissionen anger på följande sätt vad den velat vinna med den horisontella

klyvningen:

»Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentieringsproblemet

inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklassen

kan förenas med en bred allmänbildning, som inte för någon

lärjungekategori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen

möjliggöres en boskillnad mellan de lärjungar, som ämnar gå

vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning

som grund för sin yrkesverksamhet eller för "sin mer speciella

yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst

utan att ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får

genom den starka ämnesbegränsningen under college-året möjlighet till

personlig fördjupning av studiet och till intressebetonat arbete, varigenom

mognadsprocessen gynnas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång

till universitetsbetonade studier.» (S. 311—312.)

Den översikt, jag givit av 1940-talets reformprojekt, har ådagalagt, att

— trots vittgående överensstämmelser i de grundläggande synpunkterna —

mycket avsevärda meningsskiljaktigheter har kunnat uppstå i fråga om

gymnasieorganisationens praktiska utformning. Detta är enligt min mening

pa intet sätt överraskande. Jämföres att börja med det nuvarande

gymnasiet, det av skolutredningen föreslagna och den inom skolkommissionen

diskuterade organisationen med fasta linjer, så synes mig dessa

lösningar av gymnasieproblemet representera olika ståndpunktstaganden

vid en avvägning, där vinsterna av rörlighet och förenkling ställes mot

varandra. I sitt år 1949 avgivna utlåtande i skolfrågan (SOU 1949:35)

anför skolöverstyrelsen härom följande:

»När^riksdagen år 1927 konstaterade, att den kulturella utvecklingen ej

kunde åtnöjas med det dåvarande tvålinjesystemet och att vid utformningen

av gymnasiet ökad hänsyn måste tagas såväl till levnadsbanornas

mångskiftande krav som till lärjungarnas personliga anlag och intressen,

var detta ett i och för sig riktigt och hållbart argument, mot vilket intet

annat var att invända, än att dess räckvidd uppenbarligen begränsades

av de praktiska motskäl, som i både det allmännas och individens intresse

alltid kunna anföras för organisatoriska förenklingar. Riksdagen tvekade,

huruvida differentieringen borde omfatta tre eller två år, det finge ankomma

på Kungl. Maj:t att efter nödiga utredningar träffa valet. Kungl. Maj:t

valde i sinom tid tvåårsalternativet, men vi veta nu, att motskälen ändock

underskattades. Pendeln slog ut för långt.

Nu, när differentieringssystemet har praktiserats i 20 år, ligger faran

nära, att tvärtom behovet av rörlighet underskattas. Bristerna hos differentieringssystemet

äro av konkret natur och repeteras ständigt i vardagens

erfarenheter. Förtjänsterna ligga på ett annat plan; man har vant sig vid

dem till den grad, att mången glömt att det kan vara annorlunda. Det fin
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

nes en risk för att pendeln nu skall slå ut för långt åt andra hållet.» (S.

87—88.)

För sin del är överstyrelsen övertygad om att man gör klokast i att söka

ett mellanläge. Överstyrelsen undersöker därför, vilka återverkningar det

skulle få, om en allmän linje inkomponerades i det nuvarande gymnasiet

utan ändring av dess konstruktionsprinciper. Att linjen i detta fall måste

differentieras på högstadiet ligger i sakens natur.

»Mindre än två grenar kan icke komma i fråga, om gymnasiet ännu

skall kunna göra anspråk på att i någon mån tillämpa ett fritt ämnesval;

mer än två kunna icke gärna övervägas med hänsyn till den kritik mot

tillvalssystemet, som föranlett SK att vid sidan av sitt förslag om ett

fritt organiserat college-år lägga fram en gymnasieorganisation med fasta

linjer, praktiskt taget utan differentieringar. Inlemmad i det nuvarande

gymnasiet skulle den tredje linjen sålunda visa bilden av en i det hela

tämligen ospecialiserad linje, som i de två högsta ringarna bjuder särskilda

tillvalsmöjligheter för en huvudgrupp av lärjungar med social inriktning

och en — troligen rätt stor — minoritetsgrupp med språkliga intressen.»

(S. 85.)

Tillkomsten av en sådan linje skulle emellertid omedelbart påverka lärjungeurvalet

till de båda andra. Det finnes för närvarande både på realoch

latinlinjen lärjungar, som rätteligen hör hemma på en mellanlinje och

tillväljer ämnesgrupper, vilka har sitt existensberättigande endast som ersättning

för den tredje linje, som ännu saknas. I den mån dessa lärjungar

i det nya gymnasiet lyckas träffa det riktiga linjevalet, bör de båda äldre

linjerna kunna räkna på en mera intressehomogen lärjungeuppsättning.

»En ökning av antalet linjer måste således automatiskt minska behovet

av differentiering inom linjerna. Upprättandet av en tredje linje kan

åtföljas av en hyfsning och förenkling av tillvalssystemet. Ett gymnasium

med en på högsta stadiet två- eller tredelad latinlinje, en tvågrenad allmän

linje och en tvågrenad reallinje skulle vara ett någorlunda adekvat organisatoriskt

uttryck för den nya tanke, som med den tredje linjen upptagits

i systemet.» (S. 87.)

Redan införandet av en tredje linje skulle således nödvändiggöra mycket

genomgripande förändringar i det nuvarande differentieringssystemet.

Skolkommissionens förslag om en horisontell klyvning måste bedömas

från helt andra utgångspunkter. Dess förtjänster och svagheter i pedagogiskt

avseende hade bedömts på olika sätt under remissgången, men i det

hela hade remissvaren gått kommissionen emot, meddelar överstyrelsen.

Avgörande vore under sådana omständigheter, huruvida avgångsetappen

efter näst högsta ringen komme att fylla något mera avsevärt behov.

Vad man känner om skolungdomens inställning till gymnasiestudiernas

längd är i detta avseende icke gynnsamt, påpekar överstyrelsen. De 75

procent, som går till universitet och fackhögskolor, kan icke reflektera pa

avgångsetappen, de (ivrigas inställning präglas i mycket stor utsträckning

av vad som kräves för att bestå i konkurrensen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 11/).

»Möjligen kan dock läget komma att småningom förskjutas, i mån som

enhetsskolan växer fram, och te sig väsentligt annorlunda, när den omsider

är fullbordad. De framåtdrivande krafter, som ständigt ökat tillströmningen

till de högre skolornas lågstadium, komma högst sannolikt

att i framtiden dirigera nya ungdomsskaror även till gymnasiet. När en

gång all ungdom erhåller en nioårig underbyggnad i enhetsskolan, måste

man räkna med att icke obetydliga grupper skola ha behov av att stärka

sina kunskaper för att uppnå en position framför sina kamrater. Deras

undervisning behöver tydligen icke planläggas med hänsyn till högskolestudier.

Målet kan sättas lägre, avgångsetappen kan få en funktion att

fylla. Möjligen kan jämväl antalet banor, som kräva studentexamen av

nuvarande typ, genom systematiska bedömanden något nedbringas. De

nuvarande kompetensfordringarna ha ofta fastställts vid en tidpunkt, då

efterfrågan på intellektuell arbetskraft var mindre och reserverna till synes

outtömliga, så att önskemålen icke behövde så strängt nagelfaras.» (S.

83—84.)

Utsikterna för en prövning av den horisontella klyvningen med gynnsamt

resultat redan de närmaste åren är enligt överstyrelsens uppfattning

bäst på den allmänna linjen. Just bland de banor, som denna linje förbereder,

finns relativt många, som inte förutsätter gymnasiestudier av nuvarande

längd. Det är också lättare att åstadkomma en kursavslutning

efter näst högsta ringen på denna linje än på de båda andra. Över huvud

borde möjligheterna tillvaratagas att inom en nybildning som den allmänna

linjen, där tillbakahållande traditioner saknas, bereda plats för prövningen

av uppslag, som måhända ännu icke äro till sitt värde allmänt erkända

men på ett eller annat sätt särskilt lovande. Vad som därvid visar sig hålla

mattet kan på ett senare stadium föras fram till allmän användning inom

gymnasieorganisationen. I avseende på antalet studerade ämnen i högsta

ringen och formerna för slutexamen borde dock viss enhetlighet eftersträvas,

så att slutbetyget i den allmänna uppfattningen skall kunna accepteras

som fullt likvärdigt med studentbetyg från övriga linjer.

»Intet hindrar, att ett avgångsbetyg från näst högsta ringen på den

allmänna linjen tillerkännes ett visst kompetensvärde», fortsätter överstyrelsen.

»Nya banor kunna sedan anknytas till denna avgångsetapp, allteftersom

verkställda utredningar giva vid handen att så bör ske. Därigenom

förverkligas successivt en central tanke i skolkommissionens förslag, utan

att man behöver frukta de risker för bakslag, som vore överhängande, om

den horisontella klyvningen omedelbart genomfördes för gymnasiet i dess

helhet.» (S. 90.)

Allteftersom enhetsskolesystemet genomföres, måste reformarbetet fortsätta

jämväl beträffande gymnasiet. Överstyrelsen särskiljer efter de organisatoriska

förutsättningarna tre perioder i detta arbete. Det program jag

refererat avser huvudsakligen den första perioden, då gymnasiets grund

i stort sett är oförändrad, dess klientel och huvudsakliga studiemål likaså.

»Den andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som

är ett naturligt förstadium till enhetsskolans genomförande. De lärjungar,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

som passera enhetsskolan på väg till gymnasiet, äro under denna tid relativt

få. Det är ännu icke nödvändigt att för deras skull omlägga gymnasieorganisationen

i dess helhet, men det ligger vikt uppå, att deras angelägenheter

ständigt uppmärksammas, så att de utan onödigt trassel finna sin väg upp

genom klasserna, även om detta skulle kräva speciella organisatoriska föranstaltanden.

På grund av den begränsade lärartillgången, särskilt på realskolestadiet,

kan försöksperioden icke göras alltför kort .Överstyrelsen beräknar

---att lärarbehovet skall nå maximum läsåret 1958—59 och

att den systematiska uppbyggnaden av det nya realskolestadiet kan påbörjas

först under åren närmast därefter. Centralskolorna av den nya typen

bliva under sådana förhållanden icke gymnasiets huvudleverantörer förrän

i mitten av 1960-talet. Vid denna tid börjar alltså den tredje av de perioder,

överstyrelsen velat särskilja, den period som kännetecknas av gymnasiets

definitiva anpassning till enhetsskolan.» (S. 84.)

För de lärjungar, som övergår till gymnasiestudier efter genomgången

enhetsskola, bör särskilda försöksgymnasier upprättas. Lärogången

och arbetsmetoderna inom dessa skolor bör i högre grad än gymnasieorganisationen

i övrigt vara präglade av skolkommissionens idéer och

reformförslag.

Gymnasiefrågan vid 1950 års riksdag.

I den till 1950 års riksdag avlåtna propositionen angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling (nr 70) tog dåvarande departementschefen,

statsrådet Weijne, ställning till de föreliggande utredningarna. Efter

en redogörelse för utredningsresultaten, som jag i det föregående delvis

följt, ställde han reformförslagen mot bakgrunden av de utvecklingsprocesser

i samhället, som tagit sig uttryck i den ökade tillströmningen till de

högre skolorna och slutligen utmynnat i strävandena att för landets ungdom

i dess helhet säkerställa en avsevärt förbättrad utbildning.

Skolkommissionen hade måst göra ett försök att även för gymnasiets del

draga ut konsekvenserna av denna samhällsutveckling, framhöll departementschefen.

Dess gymnasium måste sammanställas med den planerade

enhetsskolan, där åtta år av den grundläggande skolutbildningen skall vara

gemensamma för alla; det motsvarade ett progressivt samhälle, där ett

stadigt växande behov av kompletterande gymnasial utbildning för mycket

skiftande samhällsändamål komme att göra gymnasieutbildningen eftertraktad

inom allt vidare ungdomskretsar. De förutsättningar, under vilka våra

gymnasier kommer att arbeta, när dessa utvecklingstendenser mognat, kan

dock icke på nuvarande stadium otvetydigt preciseras: först när enhetsskolan

en gång står färdig, kan större enighet vinnas om hur denna skolas påbyggnader

skall se ut.

Räknar man med eu fortskridande skolreform, är det heller icke nödvändigt

att omedelbart skrida till förverkligandet av ett maximiprogram. Svår
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

bedömliga delspörsmål, som förutsätter en viss överblick över en ännu blott

påbörjad utveckling, kunde vinna på en förnyad genomarbetning, medan

de delar av programmet, som även under nu rådande skolförhållanden

skulle bli till gagn för den studerande ungdomen, icke borde undanskjutas.

Graden av aktualitet hos de skilda reformprojekten kunde ganska väl avläsas

i yttrandena; departementschefen ville som en arbetshypotes acceptera

skolöverstyrelsens tidsschema med dess tre perioder: den omedelbart förestående,

då praktiskt taget alla i gymnasiet inträdande lärjungar har genomgått

den nuvarande realskolan, den därpå närmast följande, då man

måste ordna för gymnasiestudier åt lärjungar från de försöksvis inrättade,

ännu dock relativt fåtaliga enhetsskolorna, och den tredje, avslutande

fasen, då enhetsskolan börjar närma sig sin fullbordan och gymnasiet definitivt

måste i sin helhet inorganiseras i enhetsskolesystemet.

Till arbetsuppgifterna under den första perioden räknade Weijne en

reform av gymnasiets linjesystem. De båda nuvarande bildningslinjerna

hade alltjämt sitt existensberättigande, men de nya uppgifter, som mötte

gymnasiet, kunde icke helt tillgodoses inom den gamla ramen. Jag skall

tillåta mig att i det närmaste obeskuret återge det resonemang, varmed

min företrädare motiverade sin uppfattning.

Latinet och matematiken har av gammalt varit hörnstenar för de vetenskapliga

studierna vid universitet och högskolor och de är det i stor utsträckning

fortfarande, framhöll departementschefen inledningsvis. »Studier

i teologi, språkvetenskap och historiska ämnen förutsätta insikter i

latin, som icke torde kunna sättas nämnvärt lägre än nuvarande pension i

studentexamen, studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen, inklusive

större delen av fackhögskolornas ämneskrets, fordra insikter i matematik,

som icke alltid kunna begränsas till gymnasiets allmänna kurs. Den

från början smala sektor av de akademiska studierna, där ett framgångsrikt

arbete är möjligt utan denna solida grund i latin eller matematik har

emellertid successivt vidgats. Ett uttryck för denna utveckling är inrättandet

av den nuvarande statsvetenskapliga examen; förkunskaper i latin och

matematik äro visserligen nyttiga för hithörande studier, men betyg i studentexamen

är icke föreskrivet. Liknande torde läget vara inom en annan

ämnesgrupp av stigande betydelse för samhällsarbetet, nämligen den psykologisk-pedagogiska.

En motsvarande utveckling på gymnasialstadiet har omöjliggjorts av det

hittills härskande tvålinjesystemet. Läget är så mycket mer påfallande

som behovet av samhällsorienterande studier utan obligatorisk sammankoppling

med omfattande kurser i latin och matematik är särskilt framträdande

just för de grupper av gymnasister, som icke tillämna universitetsstudier.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag, att den allmänna linje, skolkommissionen

föreslagit, svarar mot behov, som icke längre kunna lämnas

obeaktade. Gymnasieorganisationen bör därför snarast möjligt utvidgas

med en sådan linje. Linjens huvuduppgift måste bliva att giva lärjungarna

en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället

än som är möjligt åstadkomma inom de nuvarande linjerna med deras

i var sin riktning specialiserade studiemål. Den matematikkurs, som kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr lJ/>.

inrymmas i linjens studieplan, kan säkerligen icke erhålla samma omfattning

som reallinjens nuvarande allmänna kurs, men den bör kunna överstiga

latinlinjens, och den bör med avseende på stoffurvalet få sin prägel

av linjens uppgifter i övrigt; de delar av matematiken, som äro värdefulla

för statistiskt arbete, böra på denna linje betonas, medan det geometriska

inslaget bör kunna mycket avsevärt förtunnas. Huruvida jämväl en kurs

i latin bör inläggas i den allmänna linjen, måste tills vidare lämnas oavgjort.

Ur vissa synpunkter vore det önskvärt att så kunde ske, men schemautrymmet

är trångt för de många intressen linjen har att tjäna. Först

när tim- och kursplaner äro utarbetade, så att latinkursens värde kan

vägas mot de studier i andra fack, som den komme att undantränga, är

det möjligt att på denna punkt träffa ett avgörande. I övrigt bör linjen

mer än de båda andra präglas av uppgiften att meddela ospecialiserad allmänbildning.

Tills vidare synes det mig klokt att stanna med ett trelinjesystem, som

vid sidan av latin- och reallinjerna omfattar en allmän linje. Det kan icke

vara önskvärt att på ett så tidigt stadium som vid inträdet på gymnasiet

ställa lärjungarna inför alltför många alternativ, som för de villrådiga

måste öka riskerna för felval.---

Att införandet av en allmän linje bör kunna möjliggöra en beskärning

av det nuvarande differentieringssystemet, på sätt skolöverstyrelsen i sitt

utlåtande har utrett, får väl anses ligga i sakens natur. Även enligt min

mening bör tillvalssystemet förenklas, då den allmänna linjen införes, så

att varje lärjunge vid inträdet i näst högsta ringen har att träffa ett val

mellan två eller allra högst tre studiealternativ i stället för som nu mellan

sju eller elva. Det blir även efter en sådan reduktion av differentieringssystemet

möjligt att tillgodose de mest trängande differentierings behoven.

Sedan den allmänna linjen från de båda andra övertagit de lärjungegrupper,

som ha valt någon av dessa linjer, endast emedan ingen mellanlinje

står till buds, kan sannolikt i båda fallen en enkel gaffelgrening vara tillräcklig,

så att latinlinjen i de båda högsta ringarna delar sig i en helklassisk

gren och reallinjen i en matematisk och en biologisk gren. I vad män

latinlinjen kan göras användbar även för lärjungar, som måste kunna redovisa

kurser i matematik utöver realexamen, bör undersökas vid utarbetandet

av undervisningsplanerna, men den för närvarande låga deltagarfrekvensen

i ämnet, vilken troligen skulle ytterligare pressas genom införandet

av en allmän linje, gör det knappast möjligt att vid latinlinjens omorganisation

tillmäta detta ämne större vikt.

Om således de båda nuvarande linjerna icke göras alldeles stela utan

bibehålla möjligheten til! en viss grovsortering av lärjungarna efter deras

intressen och tillämnade levnadsbanor, synes en motsvarande rörelsefrihet

böra medgivas även på den allmänna linjen. Vid sidan av linjens relativt

ospecialiserade huvudstam bör då i första hand en nyspråklig sidogren övervägas

för de båda högsta ringarna. Därigenom skulle en möjlighet till förstärkt

språkutbildning öppnas för lärjungarna, vilken torde komma att

uppskattas av dem som syfta till kommersiell verksamhet eller eljest räkna

med att i framtiden stå i livligare kontakt med de ledande kulturländerna.

Det är min förhoppning, att, även om engelskan i överensstämmelse med

de båda skolkommittéernas enhälliga förslag göres till gymnasiets huvudspråk,

de syftemål, som avses med de olika, hit ingivna petitionerna till

franskans förmån, (härigenom åtminstone till någon del skola kunna tillgodoses.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Att språkundervisningen jämväl i övrigt vid den provisoriska gymnasiereformen

bör erhålla en så stark ställning som omständigheterna medgiva,

behöver knappast sägas. Av praktiska skäl är det dock uteslutet att bereda

fast plats inom läroverksorganisationen för ytterligare upp till fyra främmande

språk — ryska, spanska, italienska och finska — utöver de två klassiska

och tre moderna främmande språk, som redan finnas där. Man torde

i huvudsak nödgas begränsa sig till att medgiva, att vid läroverk, där tillräckligt

intresse är till finnandes bland lärjungarna och kompetenta lärare

kunna anskaffas, det andra eller tredje främmande språket i de båda högsta

ringarna får utbytas mot det språk lärjungarna åstunda och i övrigt erforderliga

jämkningar i undervisningsplanen för dessa ringar företagas---

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag en allmän översyn av gymnasiets

undervisningsplan påkallad i samband med införandet av den tredje linjen,

varvid även de hygieniska önskemål böra beaktas, som föranlett . . .

reduktion av realskolans timplan. Jag skulle gärna se, att därvid även en

minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal kunde åvägabringas i överensstämmelse

med tendenserna hos det av skolkommissionen framlagda

nordhultska förslaget; i varje fall bör ingen ökning ifrågakomma av det

antal läroämnen, som nu läsas parallellt i den differentierade delen av latinoch

realgymnasierna. Skolöverstyrelsens förslag att redan under provisorietiden

ge den allmänna linjen en sådan utformning, att vissa av skolkommissionens

idéer där kunna prövas, synes mig i hög grad beaktansvärt;

även på de båda andra linjerna böra dock åtgärder vidtagas för att, i den

mån så redan nu kan ske, möjliggöra friare studieformer.» (S. 508—511.)

Propositionen behandlades vid riksdagen av särskilt utskott. Utskottet

fann tiden mogen för inrättandet av en tredje bildningslinje i gymnasiet

och var ense med departementschefen jämväl om att det nuvarande differentieringssystemet

i samband med införandet av den tredje linjen borde

kunna avsevärt förenklas. I fråga om den nya linjens förhållande till de

båda äldre anförde utskottet:

»Införandet av en ny linje måste tydligen mer eller mindre påverka tillströmningen

till de båda äldre linjerna. Karaktärsämnena för dessa båda

linjer — latin för latinlinjen och matematik för reallinjen — ställa ganska

avsevärda krav på de studerande. En viss risk för ett ogynnsamt lärjungeurval

till den allmänna linjen kan därför tänkas uppstå, om icke kvalitetskraven

i lika mån beaktas vid denna linjes konstruktion. Vid en blivande

utredning rörande gymnasiets tim- och kursplaner bör därför eftersträvas,

att de tre gymnasielinjerna framstå som i olika hänseenden likvärdiga bildningsvägar.

De sakkunniga, åt vilka utredningen anförtros, böra vidare

uppmärksamma, i vad mån latinlinjens funktionsduglighet på mindre

läroverksorter kan komma att äventyras genom införandet av en allmän

linje. Liksom departementschefen anser utskottet, att det bör undersökas,

huruvida latinlinjen kan göras användbar för lärjungar, som måste kunna

redovisa kurser i matematik utöver realexamen.» (Uti. 1 s. 151—153.)

Utskottet hade med anledning av väckta motioner särskilt övervägt

franskans ställning. Det praktiska och kulturella värdet av en icke

för knappt tilltagen undervisning i detta språk syntes utskottet uppenbart,

men utskottet hade icke funnit sig kunna anvisa någon möjlighet att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 11+5.

förstärka franskans ställning inom enhetsskolan. Liksom departementschefen

ansåg emellertid utskottet, att vissa möjligheter funnes att ge franskan

en bättre ställning på det linjedelade gymnasiet. Utskottet uttalade

sin förväntan, att under den fortsatta beredningen av gymnasieorganisationen

de utvägar, som stode till buds för att i gymnasiet bereda franskan

en starkare ställning, bleve till fullo övervägda. I fråga om undervisningen

i ryska och spanska på gymnasiet borde enligt utskottets mening

de av departementschefen givna riktlinjerna följas (s. 176—177).

Slutligen förklarade sig utskottet liksom departementschefen anse, att

förberedelserna för en mera genomgripande gymnasiereform borde återupptagas,

när försöken med enhetsskoleorganisationen nått så långt, att grunden

för ett nytt gymnasium kunde anses fixerad (s. 152).

De av riksdagen godkända riktlinjerna för skolväsendets utveckling innehöll

under sjunde punkten ett principbeslut om upprättande av en allmän

gymnasielinje med organisation i huvudsaklig anslutning till vad av utskottet

anförts; i samband med denna reform skulle en revision av differentieringssystemet

på gymnasiets högstadium företagas, syftande till att

genomföra en fastare studiegång inom varje linje.

Riksdagens beslut anmäldes för Kungl. Maj:t den 6 oktober 1950. Kungl.

Maj:t uppdrog därvid åt skolöverstyrelsen att — med beaktande av vad

departementschefen och särskilda utskottet anfört — verkställa utredning

för genomförande av en provisorisk gymnasiereform, innefattande bland

annat upprättandet av en allmän linje och begränsning av differentieringssystemet

på högstadiet, ävensom att i samband därmed verkställa en allmän

översyn av gymnasiets undervisningsplan.

Skolöverstyrelsens preliminära

organisation sförslag.

Inom skolöverstyrelsen utarbetades under loppet av år 1951 en preliminär

plan för organisationen av det nya gymnasiet jämte utkast till undervisningsplaner

för de särskilda ämnena.

I nära anslutning till den uppfattning, åt vilken statsrådet Weijne givit

uttryck i det nyss refererade anförandet till statsrådsprotokollet, upptog

överstyrelsens plan tre bildningslinjer, var och en kluven i två grenar på

högstadiet.

1. Latinlinjen skulle i de båda högsta ringarna delas i en h e 1- klassisk gren med latin och grekiska och en h a 1 v k 1 a s s i s k gren

med latin men utan grekiska.

2. Il e a 11 i n j e n skulle i de båda högsta ringarna omfatta en m a t em

a t i s k gren utan biologi och en biologisk gren med biologi vid

sidan av en något mindre kurs i matematik.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr l/t5.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr lJf5.

3. Den allmänna linjen skulle i de båda högsta ringarna omfatta

en social gren med undervisning i matematik men utan tyska och en

nyspråklig gren med undervisning i tyska och höjda timtal i engelska

och franska men utan matematik.

Genom uteslutning i övrigt av vissa för vederbörande linje periferiska

ämnen kunde antalet samtidigt studerade ämnen begränsas till 8 å 9 i de

båda högsta ringarna.

I fråga om den allmänna linjens längd upptog planen två alternativ.

Enligt alternativ A skulle den allmänna linjen vara självständig

alltifrån gymnasiets början och således liksom de båda andra linjerna vara

tre- eller fyraårig. Enligt alternativ B skulle linjen utbrytas först

vid övergången till näst högsta ringen och således endast omfatta två år.

Dess matematiska gren komme i detta fall att helt anknytas till reallinjen;

den nyspråkliga grenen åter kunde mottaga lärjungar från båda de äldre

linjerna. En anordning av den allmänna linjen enligt alternativ B avsåg

att underlätta samläsning i största möjliga utsträckning och därigenom

göra det lättare att införa linjen även vid mindre läroverk.

På grundval av de verkställda utredningarna utarbetades en promemoria,

som för yttrande tillställdes rektorsämbetena vid de högre allmänna läroverken

och folkskoleseminarierna, åtskilliga lärarsammanslutningar samt

Svenska skolläkarföreningen och Målsmännens riksförbund. Därvid förklarade

sig överstyrelsen icke ha tagit slutgiltig ståndpunkt till de båda

alternativen för den allmänna linjens uppbyggnad och icke heller till detaljerna

i tim- och kursplanerna. I början av år 1952 utsändes vidare promemorian

jämte en sammanfattning av de dittills inkomna yttrandena till

universiteten och åtskilliga fackutbildningsanstalter samt till cheferna för

armén, marinen och flygvapnet, sedermera även till arbetsmarknadsstyrelsen.

Flertalet av dessa myndigheter begagnade det erbjudna tillfället att

ge sin mening till känna.

Då skolöverstyrelsen i sitt definitiva förslag på vissa punkter tagit hänsyn

till den i yttrandena framförda kritiken, har dessa i många fall redan

förlorat sin aktualitet i detaljerna. Deras tendens kan däremot fortfarande

vara av intresse.

Ej sällan betonar remissinstanserna allmänbildningens rangställning

som organisationsprincip för gymnasiet. Allmänbildningen är icke

blott av betydelse som underlag för kommande specialstudier utan ger också

individen större möjlighet att finna sig till rätta i och skapa sig en uppfattning

om det samhälle och den värld, där vi skola fylla vår livsuppgift,

skriver exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar i

Hälsingborg. En allmänbildning av den art, som gymnasiet kan ge, har

de flesta icke tillfälle att skaffa sig efter studentexamen. Ett närmande

av de tre föreslagna linjerna till varandra är enligt kollegiets uppfattning

på grund härav önskvärd.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Oftare ger dock kollegierna uttryck åt allmänbildningskravet i samband

med sin bedömning av skolöverstyrelsens förslag beträffande det ena eller

andra läroämnet. Sålunda finner kollegiet i Örnsköldsvik realgymnasiets

allmänbildande uppgift allvarligt äventyrad av den reduktion i timtal,

som överstyrelsen tillämnade kursen i kristendomskunskap.

»Enligt förslaget komma stora grupper av gymnasiernas elever att sakna

elementär kännedom om väsentliga drag i vår odling. En beskärning av

realgymnasiets kurs i kristendomskunskap sådan som den föreslagna finner

kollegiet främja en kulturlivets förflackning och motarbeta en humanistisk

bildning av den art, som lyckligt kan komplettera en naturvetenskaplig

specialisering.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Lund tänker

åter på de naturvetenskapliga ämnenas allmänbildnings värde:

»Vad sektionen mest fäst sig vid, är att de matematisk-naturvetenskapliga

ämnena i Skolöverstyrelsens förslag nästan försvunnit som läroämnen

från alla linjer utom reallinjen, där de äro fackämnen. De tyckas

icke tillmätas nämnvärt allmänbildningsvärde, trots att den moderna

naturvetenskapens landvinningar göra sig gällande i samhällsmedborgarens

dagliga liv med stigande intensitet. Med betydligt större varsamhet

behandlar Skolöverstyrelsen de historiska allmänbildningsämnena.»

Vad som skall inbegripas i gymnasiets allmänbildande uppgifter beror

dock även på arten av den verksamhet, för vilken gymnasiet skall vara en

förberedelse. Kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg ser i

gymnasiet den gemensamma grunden för de fortsatta studier, som tre

fjärdedelar av studenterna underkastar sig, och inskärper från denna utgångspunkt

språkstudiernas betydelse på gymnasialstadiet.

»Ett viktigt problem är . . . vad man menar med allmänbildning generellt

sett och i synnerhet den grad av dylik bildning, som kan vinnas på

gymnasiet. Under alla omständigheter är det för ett litet folk som vårt en

för alla specialstudier nödvändig förutsättning, att de stora europeiska

kulturspråken få vad dem tillkommer, så att icke den senare fackutbildningen

onödigtvis hämmas på grund av svårigheten att komma till rätta

med utländsk litteratur inom respektive fackområde. Det är framför allt

den allmänbildningsuppgiften som högskolorna med skärpa betona, och

här ligger också en av de största svårigheterna vid utarbetandet av kursplaner

för våra nuvarande gymnasielinjer.»

Skolöverstyrelsen finner det självfallet, att de tre stora ämnessfärerna,

den humanistiska, den naturvetenskapliga och den språkliga tillhör allmänbildningsfältet

och utgör centrala partier därinom. Det är likväl icke

möjligt att tillmötesgå alla de önskemål, som från olika håll framställes

med åberopande av allmänbildningens behov. Vad undervisningen på gymnasiestudiet

bör eftersträva iir att inom ramen av de av olika faktorer

begränsade möjligheterna dels söka ge en sådan syntes av kunskapsmaterialct

från dessa områden, som noga tillvaratar kunskapsstoffets bildnings
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

värden och som ger en helhetsbild av natur- och kulturlivet, dels låta kunskapstillägnandet

ske under sådana former, att de befordrar de ungas andliga

mognad och växt, deras förmåga av självsyn, eget omdöme och eget

arbete.

»Det får . . . aldrig glömmas, att allmänbildningen icke är något en gång

för alla fastslaget, att det icke är något bestämt kvantum av kunskaper

och färdigheter, som oföränderligt konstituerar detta begrepp, och att den

tiden ligger långt tillbaka, då den kunde göras enhetlig och likformig för

alla. Det mänskliga vetandet vidgas ständigt.---Sovringen . . . urva
let

utfaller i icke ringa mån olika alltefter den specialbildning, som olika

kategorier av gymnasieungdom behöva förvärva. Själva allmänbildningen

måste i viss mån specialiseras, då den skall ställas i specialbildningens

tjänst och få sin tyngdpunkt förlagd åt det ena eller andra hållet, och den

måste jämväl differentieras med hänsyn till de studerandes individuella

intressen och fallenhet.» (S. 23 i den tryckta upplagan av skolöverstyrelsens

betänkande.)

Införandet av ett system med tre bildningslinjer accepteras

allmänt av remissinstanserna, ofta med direkt positiva uttalanden. Lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet konstaterar sålunda

helt kort, att skolöverstyrelsens förslag synes väl ägnat att tillgodose de

önskemål, som från de högie medicinska undervisningsanstalterna bör ställas

på undervisningen i gymnasiet. »Linjeuppdelningen, ämnesvalet och

föreslagna skriftliga prov i studentexamen synes sålunda i stort sett vara

väl avvägda.»

När tvekan råder om den allmänna linjen, synes detta ofta bottna i farhågor

för att latinlinjen icke skall förmå hävda sig vid dess sida. Kollegiet

i Motala fruktar, att den allmänna linjen skall utvecklas till en »epalinje»,

som på grund av lägre fordringar utövar en osund dragningskraft. De syften,

man velat vinna med den allmänna linjen, skulle bättre nås, om denna

linje uteslötes ur programmet och i stället reallinjen differentierades i tre

grenar, en matematisk, en biologisk och en geografisk. Den sistnämnda

skulle väl lämpa sig för blivande folkskollärare och för det praktiska livets

män i allmänhet och sålunda kunna övertaga den allmänna linjens uppgifter.

Skolöverstyrelsen hänvisar gentemot dylika resonemang till att linjen

med den konstruktion den fått i varje fall icke kan anses särskilt lätt. »Här

rör man sig på ett relativt område, där den individuella svårigheten beror

av den individuella fallenheten», säger överstyrelsen. »Alla linjerna komma

att bli svårare för vissa elever och om icke lätta så i varje fall lättare för

andra. Båda grenarna av den allmänna linjen torde i det hela kunna sägas

kräva mera av all-round läggning än övriga linjer.» På samma gång understryker

överstyrelsen riksdagens erinran om vikten av att de tre linjerna

i svårighetsgrad göras så likvärdiga som möjligt. Så långt ske kan, måste

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

det förebyggas, att den allmänna linjens ställning i det allmänna medvetandet

försvagas, betonar överstyrelsen.

Gymnasisterna fördelar sig för närvarande med 39 procent på latinlinjen

och 61 procent på reallinjen. För att få någon uppfattning om huru valet

skulle utfalla, därest även en allmän linje funnes att tillgå, lät överstyrelsen

vårterminen 1952 anställa ett fingerat linjeval vid de högre allmänna

läroverkens gymnasier. Därvid voterade 27,6 procent av lärjungarna för

latinlinjen, 32,4 procent för den allmänna linjen och 40,o procent för reallinjen.

Procenttalen är givetvis ytterst osäkra indikationer för utgången

av de verkliga valen i framtiden, men de överensstämmer något så när med

vad man skulle vänta på grund av linjernas ställning till levnadsbanorna.

Möjligen antyder siffrorna, att dragningskraften hos en mellanlinje nu är

något starkare än tidigare har antagits. I och för sig vore detta rätt naturligt,

då linjen i sin nu föreslagna konstruktion ger lärjungarna möjlighet

att inhämta en rätt omfattande matematikkurs och därigenom torde bli

i stånd att bjuda reallinjen en starkare konkurrens än en som språklinje

konstruerad mellanlinje.

Jämförelsevis många yttranden diskuterar den allmänna linjens läng d,

alltså frågan, huruvida denna linje i enlighet med alternativ A skall vara

en alltigenom självständig linje, löpande parallellt med latin- och reallinjen,

eller om den i enlighet med alternativ B skall utgrenas först från och

med näst högsta ringen, i så fall med omedelbar differentiering i en social

och en nyspråklig gren.

Alternativ A har samlat en klar majoritet bland skolmännen. Efterföljande

tablå visar de högre allmänna läroverkens, folkskoleseminariernas och

lärarorganisationernas ståndpunkter till de båda alternativen, varvid rubriken

Kompromiss betecknar uttalanden av sådana instanser, som önskar

att möjlighet till båda alternativen skall finnas eller att båda alternativen

skall prövas. Åtskilliga gör intet bestämt uttalande.

Antal röster för alternativen.

Alt. A

Alt. B

Kompro-

miss

Övriga

Antal ytt- randen

Högre allmänna läroverk . .

43

12

7

4

66

Enskilda läroverk......

1

1

—

1

3

Folkskoleseminarier.....

it

1

—

9

19

Lärarorganisationer.....

5

• —

—

8

13

Summa

58

14

7

22

101

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att alternativ B endast bör ifrägakomma

såsom en nödfallsåtgärd för att möjliggöra linjens upprättande

även vid små gymnasier. Lärjungar på latinlinjen skulle inte kunna övergå

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

till den sociala grenen utan kompletteringar, om den startas i näst högsta

ringen, medan lärjungar från reallinjen kunde välja jämväl den nyspråkliga.

Den nyspråkliga grenen komme att omfatta dels lärjungar med en

tvåårig latinkurs som underlag för arbetet dels lärjungar från reallinjen

utan detta stöd. Den tid, som har använts för inlärande av en stympad

latinkurs, torde i stor utsträckning få anses bortkastad, och det är knappast

troligt, att de som siktar på den allmänna linjen skulle ägna latinstudiet

något större intresse. Än mindre skulle den grupp, som kommer

från reallinjen, få någon nytta av sin matematikkurs för studierna på den

nyspråkliga grenen.

De svårigheter, som skulle uppstå vid latinundervisningen i de nedre

ringarna, om undervisningen finge olika mål för olika grupper i klassen,

belyses av Svenska klassikerförbundet:

»De lärjungar», skriver förbundet, »som skola fortsätta sitt latinstudium,

måste på det lägre stadiet grundligt lära sig språkets grammatik, formläran

såväl som syntaxen. Utan fasta grammatiska kunskaper blir nämligen läsningen

av de latinska författarna, som på det högre stadiet är latinstudiets

huvuduppgift, omöjlig. För de lärjungar åter, som komme att övergå

till den nyspråkliga linjegrenen, vore icke så mycket kunskap i latinsk

grammatik som kännedom om latinets ordförråd av värde för deras vidare

studier i de moderna språken, särskilt franskan och engelskan. Men denna

kännedom vinnes, som erfarenheten visar, framför allt i samband med eu

vidgad litteraturläsning, alltså först på ett högre stadium.»

Stockholms samgymnasium, som redan har en allmän linje, förordar bestämt

den tidigare ut greningen:

»Den allmänna linjen synes ej kunna bli likvärdig med de två andra linjerna,

om den ej blir helt självständig. Ett linjeval redan från och med

första ringen skulle nämligen garantera ett jämnare begåvningsurval bland

lärjungarna, enär linjevalet då kan förutsättas ske huvudsakligen efter intresseinriktning.

En annan fördel med en helt självständig allmän linje

är, att färre lärarbyten bleve erforderliga, då i regel klassen kunde få ha

samma lärare genom hela gymnasiet, under det att vid en organisation

enligt alternativ B i allmänhet en del av klassen skulle behöva byta lärare

vid inträdet i näst högsta ringen. Ytterligare en fördel hos den självständiga

linjen är, att man på det högre stadiet undgår en åtminstone i vissa

fall både besvärlig och tidsödande sammangjutningsprocess, då elever med

jnåhända olika förkunskaper och studievanor skola bilda en klassenhet.»

Även Målsmännens nksförbund avstyrker det kortare alternativet.

»Alternativ B .. . synes innebära ett förfuskande av den idé, som ligger

bakom skolkommissionens förslag. Det vore olyckligt, om denna linje skulle

framstå som en epalinje, avsedd för lärjungar, som misslyckats på andra

linjer.»

En klar majoritet för A-alternativet finnes också bland de remissinstanser,

som representera avnämarsidan. Juridiska fakulteten i Uppsala påpekar,

att de gymnasister, som övergår till allmänna linjen efter att ha

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

tillhört latinlinjen i två år, åtminstone enligt nu gällande bestämmelser

bleve nödsakade komplettera latin, innan de som studenter kunde genomföra

sina juridiska studier. »Ett på detta sätt stympat latinstudium har

föga värde», framhåller fakulteten.

De skäl, som kunna anföras till förmån för alternativ B, sammanfattas

åter av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Halmstad i följande fyra

punkter:

1. Vid inträdet i näst högsta ringen bör lärjungarna genom sin större

mognad ha avsevärt bättre utsikt att träffa ett något så när ratt val an

vid gymnasiestudiernas början.

2. Det förefaller sannolikt, att vid en definitiv tredelnmg av linjerna

redan från och med ring I åtskilliga gymnasister, vilka kunde tyckas ha

utpräglad läggning för klassisk-humanistiska ämnen och väl lämpa sig tor

akademiska studier i sådana, lockas in på allmänlinjen: »det svåra latinet»

avskräcker. Om däremot vederbörande först bekantat sig med detta språk

under någon tid, väckes måhända intresse för fortsatta latinstudier. Accepterandet

av alt. A synes med andra ord kunna leda till en onödig, och

olycklig, flykt från latinlinjen. o .

3 Den allmänna linjen kommer att frekventeras av atskilhga larjungar

med fallenhet för historia och språk. Då emellertid dessa ungdomar i och

för universitetsstudier i sina resp. ämnen maste ha studentbetyg i latin,

torde de vara bäst betjänta med en skolordning, som ger dem åtminstone

de grundläggande latinkunskaperna, så att fyllnadsprövning i språket mte

behöver bli så betungande. . .

4. Även rent organisatoriskt — vid den samläsnmg mellan olika linjegrenar

som förutsättes i förslaget — synes alt. B erbjuda vissa fördelar

framför alt. A.

Uppfattningen att det kortare alternativet vore till mindre avbräck för

latinlinjen än det längre, synes dock vara omtvistlig. Andra — och till

antalet fler — kollegier ger uttryck åt den motsatta meningen.

Ett grundligt övervägande av de båda alternativens för- och nackdelar

göres av arbetsmarknadsstyrelsen i dess yttrande. Ur yrkesvalets synvinkel

ger styrelsen företräde åt alternativ B, eftersom differentieringen

på olika studielinjer och ämneskombinationer inom skolan ur denna

synpunkt bör komma så sent som möjligt och eleverna då har möjlighet

att senare modifiera linjevalet med hänsyn till ändrade yrkesplaner ellei

bristande fallenhet för den valda linjens huvudämne(n). Ur yrkesvalets

synpunkt finner styrelsen också samläsning vara att föredraga framför en

uppdelning av eleverna på specialiserade kurser; eleverna kan då konfronteras

med kamrater av helt olika intressen och läggning och på så sätt

hålla sig mer allmänintresserade till förmån för den j>ersonliga utvecklingen.

A andra sidan finner styrelsen, att alternativ B har avsevärda

nackdelar, bland annat att den allmänna linjen i alltför hög grad kan komma

att frekventeras av gymnasiets svagare element. Alternativ A är

att föredraga såtillvida, som linjen då kan väntas draga till sig väl be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr l/fö.

gåvade elever med planer på yrken, för vilka den skulle ge kompetens,

på samma gång som den vore en utväg för ungdom utan speciell läggning

för djupare språkstudier eller för högre matematisk-tekniska studier. Det

är också troligt, att undervisningen pa linjen kan utformas gedignare än

enligt alternativ B och linjen därmed få större räckvidd och tyngd på

arbetsmarknaden.

När skolöverstyrelsen slutligen tar ställning till de argument, varmed

diskussion rört sig, sker det med en viss tveksamhet. Dess beslut, som ger

det längre alternativet försteget, är likväl enhälligt.

Eu allmän linje, som förkortats enligt alternativ B, skulle i grund och

botten endast innebära en differentiering av de nuvarande linjerna, påpekar

överstyrelsen inledningsvis. »Latinlinjen finge från och med näst högsta

ringen tre grenar, en helklassisk, en halvklassisk och en språklig gren,

och reallinjen finge från samma tidpunkt fyra grenar, en matematisk, en

biologisk, en social och en språklig gren, den sistnämnda gemensam med

latinlinjen. För en sådan organisation må skäl kunna anföras, men det

bleve icke anledning att tala om ersättande av differentieringssystemet med

en ny linjedelning med tre fasta linjer.»

En förkortad allmän linje skulle vidare försvåra uppläggningen av en

i ationell studieplan. Alternativ B tillmötesgår icke de många gymnasieelever,

som ej önskar betunga sig med studium av vare sig latin eller avancerad

matematik. Utbildningen bör kunna någorlunda tidigt läggas i så

rak linje som möjligt med det avsedda målet. Förvärvandet av specialkunskaper,

som i och för sig kan vara av största värde och som är oumbärliga

pa vissa intellektuella arbetsområden, bör icke få upptaga tid för dem,

som vill ägna sig åt banor, där dessa kunskaper saknar betydelse.

Detta utesluter icke, framhåller överstyrelsen, att kurserna på de olika

linjerna under första året göres så lika som omständigheterna medger. Därigenom

underlättas avsevärt både övergången mellan olika linjer och samläsning

mellan linjer, där lärjungeantalet gör sådan möjlig.

De andra skäl, som anförts för en alltifrån början självständig allmän

linje, har också enligt överstyrelsens mening en betydande bärkraft.

»Överstyrelsen delar deras mening, som hålla före, att elevrekryteringen

på linjen med all sannolikhet blir bättre, om linjen väljes efter en förhandsbedömning

av den egna läggningen och med tanke på de egna yrkesaspirationerna,

dessa ma sedan vara mer eller mindre deciderade, än om den

väljes av dem, vilka redan se tillbaka på ett fullständigt eller partiellt misslyckande

på en annan linje. En övergång i stor omfattning i början av

näst högsta ringen av sådana elever till en allmän linje eller till grenar, som

representerade vad som avsetts skola bli en allmän linje, skulle mycket

ogynnsamt påverka linjens eller dessa grenars anseende, varmed skulle

iolja misstroende mot linjen (grenarna) från utbildningsanstalter och från

sadana offentliga och enskilda företag, som rekrytera personal bland studenterna,

De uttalanden, som gjorts av vissa fackutbildningsanstalter i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr l/fö.

denna riktning visa, hur stor vikt man fäster vid denna synpunkt och hur

angelägen man är att icke via en gymnasielinje med svagt lärjungeklientel

få en mindre god rekrytering till utbildningen och till de levnadsbanor,

som denna utbildning är avsedd att leda till.

Det är också uppenbart, att undervisningen på en helt självständig linje

såtillvida sker under gynnsammare förhållanden, som lärarbytena därigenom

begränsas och man undgår nödvändigheten att på nytt behöva sammansvetsa

lärjungar från olika håll redan ett eller två år efter det de sammanförts

i sina. respektive gymnasieavdelningar.» (S. 157.)

Det kan emellertid icke förbises, att den allmänna linjen enligt alternativ

A blir dyrare vid de läroverk, där lärjungeantalet icke är större än att

varje årsklass kunde inrymmas i två parallella klassavdelningar. I sådana

fall kan enligt överstyrelsens mening alternativ B tillgripas i modifierad

form. I första rummet bör reallinjen utrustas med en social gren med samma

syfte som den allmänna linjens matematiska gren.

»Det vore utan tvivel en styrka för de mindre läroverken att kunna erbjuda

även den nya utbildningsvägen, då det annars kan föreligga risk,

att elever söka sig från dessa till närliggande större läroverk, som ha alla

linjerna. Även om en differentiering av här antytt slag icke kan ge fullt

detsamma som hela den allmänna linjen gör, så bör man dock kunna komma

studiemålet på denna tillräckligt nära, för att genomgång av på detta

sätt differentierad linje skall ge samma behörighet som genomgång av allmän

linje. Särskilt övergången från reallinjen till den allmänna linjens

sociala gren bör vara lätt att ordna på ett tillfredsställande sätt.» (S. 158.)

Ett förhållandevis stort antal yttranden berör det för linjernas konstruktion

grundläggande förgrenings problemet. Vanligen accepteras

skolöverstyrelsens förslag i fråga om den allmänna linjens grenar

i princip, uttryckligen eller stillatigande. Det finnes dock remissinstanser,

som ifrågasätter den nyspråkliga grenens existensberättigande, och jag bör

för några ögonblick dröja vid de argument, som därvid framföres.

»Allmänna gymnasielinjens språkliga gren är icke alls den nyspråkliga

linje, som man på sina håll länge önskat och även vid några skolor på

olika sätt förverkligat», yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket på

Östermalm. »På en sådan nyspråklig linje inträder spanska eller ryska i de

två högsta ringarna, och fordringarna i de tre huvudspråken ha ställts så

höga, att ett Ba på övriga linjer motsvarar ett B på den nyspråkliga. På

den språkliga allmänna linjen kunna sådana fordringar icke upprätthållas.»

Som språklinje är den nyspråkliga grenen avgjort underlägsen latinlinjen,

anser kollegiet. Samma tanke utföres av Svenska klassikerförbundet

på följande sätt:

I likhet med 1940 års skolkommission anser förbundet, att det är latinlinjen,

som även i fortsättningen bör vara den egentliga språklinjen, och

det vill i detta sammanhang erinra om den starka, ja i själva verket dominerande

ställning, som de moderna språkens ämnesgrupper enligt det fram
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5.

lagda förslaget kommer att få i varje fall på den halvklassiska linjen med

ett sammanlagt timantal, som på det fyraåriga gymnasiet är nära dubbelt

så stort som det för latinet anslagna. »Med full rätt kan det sålunda hävdas,

att den halvklassiska latinlinjen, till vilken sedan gammalt det stora

flertalet av latinlinjens elever söka sig, i sin planerade utformning kommer

att bli även en nyspråklig linje och så till vida överlägsen, som den kommer

att för sina elever underlätta deras studier i de moderna språken, särskilt

engelskan och franskan, genom den betydelsefulla kunskap i latin

som den skänker. Förbundet vill därför föreslå, att den nya gymnasielinjen

organiseras som en enhetlig allmän-social linje utan någon differentiering

på det högre stadiet.»

Humanistiska sektionen i Uppsala ifrågasätter likaledes behovet av den

nyspråkliga grenen.

»Visserligen är en god nyspråklig utbildning värdefull för vissa kategorier

av ... studenter, vilka direkt efter studentexamen övergå i förvärvslivet,

men de moderna språkens goda ställning på latinlinjen gör det enligt

sektionens mening obehövligt att konstruera en särskild ej till högre

studier ledande gymnasielinje för denna relativt begränsade studentgrupp.

Särskilt vill sektionen framhålla faran av att gymnasister med utpräglad

håg och fallenhet för studier i moderna språk skulle attraheras av en linje

i avsaknad av den latinutbildning, som är nödvändig för universitetsstudier

i dessa ämnen. Med hänsyn till vad här anförts, avstyrker sektionen

den föreslagna nyspråkliga linjen.»

Reservation mot detta uttalande anmäldes av professorerna Anderberg,

Paulsson och Sjöstrand.

I fråga om den nyspråkliga grenens användbarhet som grund för juridiska

studier går meningarna i sär. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten

vid Stockholms högskola räknar det som en god merit för grenen, att tre

moderna språk går upp i studentexamen och anser den med hänsyn till

nuvarande dispenspraxis lämplig för dem som önskar avlägga juris kandidatexamen.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser däremot, att den nyspråkliga

varianten i skolöverstyrelsens utformning över huvud taget icke

kan utan komplettering läggas till grund för några som helst högskolestudier.

En reservant, professor Holmbäck, erinrar gentemot detta om nuvarande

dispenspraxis och framhåller vidare, att gymnasiet måste organiseras

även med tanke på levnadsbanor, för vilka akademiska studier ej

erfordras.

Skolöverstyrelsen kan efter de ingångna remissvaren konstatera, att det

råder en i det närmaste fullständig principiell enighet om upprättandet av

den allmänna linjens huvudstam med dess fortsättning i den sociala grenen

och att denna bör kunna påräkna tillräcklig lärjungeanslutning. Även

den nyspråkliga grenen torde dock kunna vinna ungdomens bevågenhet, anser

överstyrelsen. Vid den förut nämnda omröstningen vårterminen 1052 förklarade

sig icke mindre än 45 procent av de gymnasister, som skulle ha

valt allmänna linjen, föredraga denna linjes nyspråkliga gren; närmast mot
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 14 ~>.

svarande linjer i Danmark och Norge har mycket god elevanslutning. Vid

grupperingen av lärjungarna inom den allmänna linjen torde överhuvud

intresseinriktningen ofta bli den avgörande faktorn. Många studerande,

manliga och kanske framför allt kvinnliga, är intresserade av och angelägna

om att under skoltiden förvärva bästa möjliga insikter i främmande

levande språk; icke minst gäller detta gymnasister, som ännu har svävande

framtidsplaner. Säkerligen kommer också den nyspråkliga grenen att

kunna accepteras av vissa fackutbildningsanstalter.

»Så torde den bliva den lämpligaste för alla slag av kommersiell utbildning,

även om en något större och något annorlunda upplagd matematikkurs

än den, som kan finna utrymme på grenen, hade varit önskvärd.

Grenen kommer dock att innehålla lika mycket matematik som reallinjen

och den sociala grenen på stadiet före näst högsta ringen, och en utbyggnad

av här genomgångna matematikkurser till överensstämmelse med kurserna

på den sociala grenen torde kunna ske förhållandevis lätt. För blivande

jurister torde grenen likaså i enlighet med praxis accepteras, trots

avsaknaden av latin, på grund av elevernas goda kunskaper i främmande

levande språk. Och för många, som icke avse fortsatt utbildning utan från

studentexamen gå omedelbart ut i praktisk verksamhet av olika slag, torde

den lämpa sig mycket väl. Blivande tjänstemän inom de affärsdrivande

verken, framför allt posten och järnvägen, komma att ha stor nytta av

den goda nyspråkliga utbildningen.» (S. 141.)

Då det av några högskoleinstanser gjorts gällande, att den språkliga

grenen saknar existensberättigande, därför att den icke kan utgöra grund

för akademiska studier, anser överstyrelsen, att detta icke i och för sig,

även om det vore riktigt, är tillräckligt skäl för att frånkänna grenen berättigande.

Inemot en fjärdedel av gymnasiets elever och en än större del

av de kvinnliga eleverna synes icke ha för avsikt att fortsätta studier

vid universitet eller därmed jämförliga utbildningsanstalter. Det synes

ofrånkomligt, att även dessa elevers intressen beaktas och att deras studiegång

ordnas så, att den ger den bästa möjliga förbildning för olika slag

av praktisk verksamhet. Gymnasiet har visserligen att ge en god förutbildning

för vetenskapliga studier vid universitet och högskolor, men detta

är icke och kan numera icke vara dess enda uppgift. lör övrigt synes det

icke ådagalagt, att den nyspråkliga grenen icke kan användas som underlag

för vissa universitetsstudier.

Erinringarna mot skolöverstyrelsens organisationsplan för latinlinj

e n går i motsatt riktning mot de i fråga om den allmänna linjen framställda.

Det som begäres iir icke en beskärning utan ytterligare förgreningar

av linjen.

Den halvklassiska grenen av latinlinjen får anses som huvudstammens

naturliga fortsättning. Det synes dock vara en allmän mening, att linjen

dessutom behöver den komplettering, som den helklassiska linjen erbjuder.

Överstyrelsen själv uttalar sig på denna punkt mycket positivt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

»De båda föregående skolutredningarna ha bägge förordat denna sidogren

från latinlinjens huvudstam. Studiet av grekiska och latin är så intimt

förbundet, det representerar ett så väsentligt kulturellt behov, och

viktiga lärjungegrupper äro i så oavvisligt behov av grundläggande insikter

i grekiska, om deras akademiska studier icke skola avsevärt förlängas,

att överstyrelsen finner mycket bestämda skäl föreligga för ett inneslutande

av grekiskan bland latinlinjens ämnen.» (S. 81.)

Yrkandena om ytterligare differentiering syftar åt två olika håll. Somliga

instanser önskar, att en nyspråklig gren skall inympas på latinlinjen,

andra en matematisk. I något yttrande påyrkas båda dessa förgreningar.

Anhängarna av en differentiering av latinlinjen i nyspråklig riktning

är framför allt att finna bland dem, som avstyrkt eller står tveksamma

till en nyspråklig förgrening av den allmänna linjen. Sålunda föreslår

juridiska fakidteten i Uppsala i sitt nyss citerade utlåtande, att gymnasisterna

i högsta ringen på latinlinjen skall kunna nedlägga latinet för

att i stället studera moderna språk. »Ett på detta sätt begränsat latinstudium

borde vara tillräckligt för dem som vilja ägna sig åt juridiska studier.

Vidare kan man ifrågasätta om icke studentexamen på denna variant

av latinlinjen — antingen helt utan eller med en mindre komplettering i

latin — borde kunna ge behörighet till avläggande av universitetsexamen

i de flesta humanistiska ämnen.»

Skolöverstyrelsen har övervägt detta uppslag och medger att det har

vissa förtjänster. Det kan dock ifrågasättas, om en sådan studieanordning

vore den direkt lämpliga för någon annan studiegrupp än de blivande

juristerna; i varje fall skulle den icke väl passa de lärjungegrupper, som

tänkts välja den allmänna linjen.

»Den samhällsorientering, som är avsedd att vara en huvudpunkt i den

allmänna linjens konstruktion och som tar konkret form i den omfattande

historie- och geografiunderyisningen, skulle icke komma att ingå i grenen,

om den förlädes till latinlinjen; för en så grundlig sådan orientering kan det

icke beredas utrymme på latinlinjen. Utan att i detta sammanhang ta

ståndpunkt till frågan om betydelsen härav måste överstyrelsen sålunda

konstatera, att det icke endast i fråga om matematik och naturvetenskaplig

orientering blir en skillnad, om grenen förlägges till latinlinjen eller till

den allmänna linjen.» (S. 144—145).

Sympatierna för en ma t e m a t i s k differentiering av latinlinjen har

rätt stor spridning inom kollegierna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket

på Östermalm talar i detta sammanhang om en »iögonenfallande

missunnsamhet mot latinlinjen».

»Om möjlighet att läsa grekiska med sammanlagt 12 veckotimmar kommer

att finnas under latinlinjens två sista år, måste det också gå att där

förlägga en kurs i matematik på exempelvis 6 veckotimmar. Det synes

alltså mycket väl gå för sig att bereda de latinare, som så önska, möjlighet

att, liksom hittills, studera matematik under de sista åren, och likaså

att ha skrivningar i ämnet. Härigenom tillmötesgår man . . . önskan att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

göra latinlinjen användbar även för lärjungar, som måste ha kunskaper i

matematik utöver realexamen.»

Kollegiet i Karlstad går längre och vill göra matematiken till obligatoriskt

ämne på den halvklassiska linjen i förhoppning om att den mångsidigt

användbara halvklassiska linjen av 1905 års modell därigenom skall

återupplivas. För den händelse efter förnyade överväganden en sådan anordning

fortfarande skulle visa sig ogenomförbar, bör man enligt kollegiets

mening åtminstone ordna med möjlighet till frivilligt studium av matematik

på latinlinjens högstadium.

Icke mindre än 11 seminariekollegier påpekar, att latinlinjens utformning

skulle ytterligare öka behovet av kompletteringar för latinstudenter,

som söker inträde vid folkskoleseminarium. Kollegiet vid högre allmänna

läroverket i Haparanda räknar åter med att de blivande folkskollärarna i

framtiden allmänt skall välja den för dem tillrättalagda allmänna linjen,

varför avsaknaden av matematik på latinlinjen icke skulle betyda någon

egentlig förlust för latinlinjen.

Flera yttranden från högskolehåll stöder förslaget om en differentiering

av latinlinjen åt det matematiska hållet. Tändläkarhögskolan i Malmö

anser sig mest betjänt med ett allsidigt studentmaterial, som representerar

olika begåvningstyper, och befarar, att urvalet av studenter till högre

undervisning i sista hand kan komma att bli lidande på en för stark specialisering.

»Det nya förslaget anvisar en enda linje som rekryteringsbas för högskolan,

nämligen reallinjen. Framför allt synes den biologiska grenen därav

vara konstruerad med tanke på medicinska och odontologiska studier. Att

från den tilltänkta latinlinjen söka sig till tandläkarhögskola måste medföra.

stora svårigheter och kostnader i form av kompletteringar av för inträde

obligatoriska ämnen. Härigenom synes risk förefinnas att en ensidigt

specialiserad studentkategori med ganska ringa allmänbildningsintresse

och relativt svaga språkkunskaper kommer att rekrytera tandläkarhögskoloma.

Hur den s. k. allmänna linjen kommer att fungera undandrar sig

kollegiets bedömande.»

Chefen för marinen finner det svårt att bedöma den föreslagna omorganisationens

återverkningar på elevrekryteringen vid sjökrigsskolan. Latinlinjen

bleve användbar endast för blivande reservintendentsaspiranter.

Antalet studenter, som har tillräckligt underlag för inträde på sjö- och

kustartilleriofficerslinjerna, torde komma att minska, då elever från den

nya latinlinjen icke längre kan mottagas utan kompletteringar. Å andra

sidan torde kvaliteten på de sökande från reallinjen komma att höjas genom

den föreslagna ämnesutformningen av realgymnasiet.

Till bedömande av förslaget att utrusta latinlinjen med en matematisk

gren hänvisar skolöverstyrelsen först till vad som är bekant om ämnets

ställning på latinlinjen under nuvarande förhållanden. Medan ännu höst
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

terminen 1944 de lärjungar, som medtagit matematik såsom tillvalsämne,

utgjorde 21,6 procent av totala lärjungeantalet i de ifrågakommande ringarna,

hade gruppen höstterminen 1951 gått ned till 10,2 procent (se ovan

tab. 2 s. 5). En lika påfallande utveckling konstateras, om även lärjungar

med matematik som tilläggsämne tages med; jag har redan anfört

viss statistik därom (tab. 3 s. 6). Trots nedgången uppgick dock hela

antalet lärjungar med matematik på latinlinjens högstadium höstterminen

1951 till så pass mycket som 21,7 procent. Skulle man även för framtiden

kunna räkna med dessa siffror, vore en variant av latinlinjen med matematik

i och för sig icke otänkbar.

Det kan emellertid, påpekar överstyrelsen, med stor sannolikhet förutses,

att antalet lärjungar på latinlinjen, som önskar läsa matematik, kommer

att minska med införandet av en allmän linje, då just denna typ av

lärjungar i första hand kan beräknas välja den allmänna linjen. Att genom

tillhandahållande av matematik på latinlinjen öka linjens attraktionskraft

och söka locka den nämnda gruppen av lärjungar att fortfarande välja

latinlinjen och undvika den allmänna linjen, skulle knappast vara att leda

lärjungarna till ett riktigt linjeval.

Därmed vill överstyrelsen icke bestrida, att det även i framtiden kan

finnas latinare, för vilka en lämpligt avvägd matematikkurs vore välkommen.

Men överstyrelsen betvivlar att denna grupp blir tillräckligt stor.

Efter tillkomsten av den allmänna linjen skulle enskilda lärjungars önskemål

att få läsa matematik vida oftare än nu stranda på bestämmelsen om

visst minimiantal lärjungar, och latinlinjens möjlighet att erbjuda matematik

komme då alltför ofta att visa sig vara en falsk skylt.

»Frågan om upptagande av matematik på latinlinjens schema har därför

i det trelinjiga gymnasiet enligt överstyrelsens mening icke den räckvidd,

som man skulle kunna förmoda och som man på några håll har velat göra

gällande. Närmast skulle det vara med hänsyn till önskvärdheten av bredaste

möjliga rekryteringsbas för de blivande folk- och mellanskollärarna,

som ett matematikalternativ på latinlinjen kunde övervägas. Men dessa

yrkesaspiranter behöva även övriga naturvetenskapliga ämnen, och att

infoga även fysik och kemi i latinlinjens undervisningsplan skulle icke kunna

ske utan ett sönderbrytande av det fasta systemet och en återgång till

den differentiering, som man allmänt velat komma ifrån.» (S. 83.)

Slutligen får det icke förbises — och överstyrelsen fäster stor vikt vid

detta förhållande —: att tillgången på lärare i matematik och närliggande

ämnen för närvarande och sannolikt för en avsevärd tid framåt är ytterst

knapp. Icke minst torde det komma att visa sig svårt att under åtskilliga

år framåt fylla behovet av kvalificerade matematiklärare för realgymnasiet.

Det synes då icke förenligt med en god hushållning med de förefintliga

lärarkrafterna att taga dessa i anspråk för undervisning av så små

lärjungekontingenter, som det i regel bleve fråga om på latingymnasiet.

Av här anförda skäl har överstyrelsen ännu en gång stannat för att,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts provosition nr 1J+5.

i varje fall tills vidare, icke föreslå upptagande av någon differentieringsrnöjlighet

med matematik på latinlinjen.

Vad slutligen beträffar klyvningen av r e a 11 i n j e n s högstadium, så

accepteras denna allmänt av läroverkens och seminariernas kollegier och

av lärarorganisationerna. Kritiken kommer huvudsakligen från den grupp

av högskolor, som har biologiskt betonade arbetsuppgifter och därvid behöver

en relativt fyllig matematikkurs som arbetsredskap.

Kollegiet vid veterinärhögskolan är sålunda av den bestämda uppfattningen,

att de fyra naturvetenskapliga ämnena biologi, matematik, fysik

och kemi är så intimt sammanflätade med varandra, att de bör bilda eu

sammanhörande ämnesgrupp inom gymnasiet. Uppdelningen i en biologisk

och en matematisk gren kan följaktligen icke av kollegiet förordas.

Mejeriavdelningskollegiet i Alnarp ställer sig tveksamt till klyvningen

av reallinjen:

»För de mejeristuderande äro visserligen matematik, fysik och kemi viktiga

ämnen, men kunskap i biologi är också betydelsefull. Man behöver

här endast påpeka vikten av biologien, när det gäller exempelvis husdjurslära,

mjölkproduktion samt de mikrobiologiska processer, som ha fundamental

betydelse för mjölken och mejeriprodukternas kvalitet. För de mejeristuderande

är det därför lämpligare med en icke differentierad reallinje.

»

Ingendera grenen uppfyller de villkor, som uppställes för farmaceutiska

institutets A-linje, vilken leder till apotekarexamen.

»Lämpligast torde realgymnasiets matematiska gren vara», säger lärarkollegiet,

»men denna gren lider av svagheten att sakna biologi i de båda

högsta ringarna. Realgymnasiets biologiska gren åter rymmer en matematikkurs,

som är otillräcklig som underlag för apotekarstudier, åtminstone

vad trigonometrien beträffar. Därest icke ökad matematikundervisning kan

ordnas på den biologiska grenen, får lärarkollegiet därför påyrka, att ämnet

biologi beredes plats på schemat för realgymnasiets matematiska gren. För

att undvika att ett för stort antal veckotimmar därvid erhålles, lärer det

bli nödvändigt att samtidigt minska timantalet i något annat ämne eller

att låta något ämne helt utgå.»

I samma läge befinner sig lantbrukshögskolan. Matematikens ställning

på realgymnasiets biologiska gren måste väsentligt stärkas, om ämnet skall

motsvara lantbrukshögskolans behov, eller också måste biologi läsas även

på den matematiska grenen. Den senare lösningen förefaller mest tilltalande.

»Biologi iir ett, ämne av synnerligen stort allmänbildningsvärde och torde

vara det ämne, som är mest lämpat att på ett med hänsyn till intressedifferentieringen

naturligt sätt vidga de mera matematiskt inriktade elevernas

allmänbildning och anknytningar till andra områden», påpekar lärarkollegiet.

Olika antydningar ges i yttrandena, huru utrymme skall beredas för

den breddade matematisk-naturvetenskapliga utbildning, de finner önsk
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 14-j.

värd. Lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, som av hygieniska skäl dessutom

vill nedbringa antalet obligatoriska timmar, förordar att kristendomskunskap,

filosofi och franska samt under alla omständigheter musikteori

göres frivilliga på realgymnasiets högstadium.

Ett sådant yrkande går doek stick i stäv mot den allmänna meningen

inom de högre skolornas kollegier. Icke mindre än 36 läroverks- och 8

seminariekollegier har tvärtom uttalat sig för en förstärkning av allmänbildningen

på reallinjen. Ståndpunkten motiveras av kollegiet vid högre

allmänna läroverket i Karlstad med följande ord:

»I en tid av tilltagande våldsmentalitet, är det av vikt att ge inte minst

blivande specialister på maskiner, vapen, människans kroppsliga funktioner

bredast möjliga orientering i livsåskådnings- och samlevnadsproblem.

Bristande religiös och politisk kunskap medför allvarliga faror i en tid, då

skilda totalitära ideologier visa sig smittsamma. ----Skolans främsta

mål är personlighetsdaning.»

Ett par kollegier anmäler dock betänksamhet beträffande de praktiska

slutsatserna av sådana resonemang: en försvagning av reallinjens karaktärsämnen

kunde leda till att de utpräglade realbegåvningarna vände sig

till andra läroanstalter, främst de tekniska gymnasierna. Sålunda skriver

kollegiet vid högre realläroverket på Norrmalm:

»Den åsikten göres emellanåt gällande, att de naturvetenskapliga fackämnena

på reallinjen i viss utsträckning borde få vika för en bredare allmänkulturell

orientering genom studium av de humanistiska orienteringsämnena

och de moderna språken. Kollegiet vill framhålla, att en icke önskvärd

följd av en sådan utformning av det naturvetenskapliga studiet på

reallinjen kunde tänkas bli, att studerande ungdom med intresse åt naturvetenskapligt

håll i större utsträckning än hittills skulle söka sig till bland

annat de tekniska läroverken, där de tekniskt-naturvetenskapliga ämnena

helt dominera. Kollegiet framhåller därför vikten av att realgymnasiet utformas

så att det främst ger en allmän naturvetenskaplig orientering.»

Svårigheten att anknyta undervisningen vid de citerade fackhögskolorna

till läroverkens reallinje är icke ny och icke säregen för det nu diskuterade

organisationsförslaget. Alltsedan år 1933 har det varit omöjligt att på

realgymnasiet sammanställa en så stor kurs i matematik, som vissa av

dessa fackutbildningsanstalter behöver, med studier i biologi utan att lika

ut studieprogrammet genom upptagande av tilläggsämne. Man får alltid

vara beredd på att svårigheter av detta slag kan uppstå på några av de

många utbildningsvägarna, påpekar skolöverstyrelsen; det finnes i sådana

fall ingen annan utväg för aspiranten än att inhämta kunskaperna i annan

ordning. »Denna utväg lär få tillgripas även i dessa fall, i den mån det icke

blir möjligt att i skolan förena de båda ämnena. Det förefaller, som om

den matematiska grenen vore den mest lämpade för de yrkesaspiranter,

varom här är fråga, då man på vissa håll synes vara beredd att medelst

propedeutiska kurser själv ombesörja utfyllandet av kunskapsbristerna i

biologi», säger överstyrelsen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 145. 49

För sin del anser överstyrelsen skälen för en förgrening även av reallinjen

vara de tyngst vägande.

»Redan elevernas intresseinriktning pekar med stor tydlighet hän på

förefintligheten av två kategorier: den mera maskinellt inriktade, som

siktar mot ingenjörsbanan och liknande verksamhetsområden, den andra

mot naturen eller det mänskliga orienterade och icke sällan mindre matematikintresserade,

för vilken de biologiska och medicinska studierna utöva

den stora lockelsen. Visserligen äro dessa arter av begåvningar ofta förenade,

men de äro det långtifrån alltid, och skillnaderna i läggning och intresse

hos de båda typerna kunna gå vitt isär. Denna tydliga åtskillnad i

intresseinriktning finner överstyrelsen alltså i sig själv motivera en klyvning

på det högre stadiet: det bör bli tillräckliga tillfällen även för biologerna att

pröva sina anlag. Dessa senare ha i många, säkerligen i flertalet fall icke

behov av den större matematikkursen; en mycket stor del av matematikerna

ha å sin sida icke heller ur förutbildningssynpunkt behov av en specialiserad

biologikurs. Detta kan väl även anses framgå därav, att de tekniska

gymnasierna icke synas ägna någon upmärksamhet åt biologien.

Därtill kommer, att om den större matematik- och den specialiserade biologikursen

skola förenas och få önskvärd omfattning, detta måste gå ut

över allmänbildningen och framtvinga en ytterligare beskärning av denna.

Att eleverna icke skulle vara betjänta av en sådan nedskärning, framgår

av uttalanden icke blott från läroverkshåll och från seminarier utan även

från högskolemyndigheter, där man är angelägen om en väl upprätthållen

nivå i fråga om både humanistisk allmänorientering och framför allt språklig

utbildning.» (S. 112.)

Skolöverstyrelsens definitiva

organisations] ör slag.

Av det sagda framgår, att skolöverstyrelsen ansett sig kunna gentemot

kritiken upprätthålla huvudlinjerna av sitt ursprungliga förslag, vilket

till sin stomme överensstämmer med det av departementschefen i 1950 års

skolproposition skisserade provisoriska gymnasiet. Remissinstanserna har

icke begränsat sig till att diskutera dessa reformens huvuddrag; deras yttranden

berör mer eller mindre ingående ett stort antal detaljfrågor, till

vilka Kungl. Maj:t senare torde få taga ställning. Det kan vara intressant

att följa den skolämnenas dragkamp, som avtecknar sig i remissvaren,

men det skulle föra alldeles för långt, om jag försökte ge någon uttömmande

redogörelse för de många tvistefrågorna, stora och små. Jag måste vid

detta tillfälle nöja mig med att beröra ett fåtal punkter, som tilldragit sig

en mera allmän uppmärksamhet. På ett par av dessa skiljer sig överstyrelsens

slutliga resultat från det preliminära.

I det första utkastet hade överstyrelsen sökt nedbringa antalet samtidigt

studerade ämnen på den allmänna linjen genom att utesluta ämnena

fysik och kemi på högstadiet så när som på ett par kortare orienteringskurser.

I många remissvar anses detta vara en för snäv begränsning av

4 — Dihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr ljfö.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 145.

linjens program. Yrkanden har framkommit om att ämnena latin, fysik

och kemi skall upptagas på linjens timplan.

I särskild skrivelse till skolöverstyrelsen har juristutbildningssakkunniga

angivit de krav, som de juridiska universitetsstudierna ställer på

gymnasiet. De sakkunniga anmärker inledningsvis, att kunskaper i latin

obetingat är till stor nytta för juridiska studier men att det ej kan göras

gällande, att de är alldeles nödvändiga för detta ändamål. Huvudregeln

måste likväl vara, att de blivande juristerna under skoltiden inhämtar

vissa kunskaper i ämnet. I och för sig är kunskaper i latin av den omfattning,

som meddelas på latingymnasiet, givetvis att föredraga. Man måste

dock räkna med att även åtskilliga studenter från allmängymnasiet kommer

att ägna sig åt juridiska studier. Beträffande de krav, som för detta

fall bör uppställas, gör de sakkunniga följande uttalande:

»En ettårig latinkurs, som är identisk med latinlinjens första årskurs

och sålunda får antagas i främsta rummet bliva utformad som en förberedelse

till fortsatta mera grundliga studier, kan ej anses fylla sin uppgift

för blivande juris studerande. Dessa böra främst erhålla ett möjligast

omfattande ordförråd och i fråga härom bör undervisningen framför allt

inriktas på att meddela sådana insikter i terminologiskt latin, som framdeles

skulle bliva av omedelbar nytta vid bland annat juridiska och i någon

mån samhällsvetenskapliga universitetsstudier. Härför är det angeläget,

att latinstudierna fullföljas ända till avgången från läroverket eller så nära

denna tidpunkt som möjligt. Önskvärt synes därför vara, att på den allmänna

linjen antingen ämnet latin erhåller en från latinlinjens kurs helt

självständig kurs med ett mindre timantal under flera år eller ock, om det

anses oundgängligt att första årets kurs är gemensam för de båda linjerna,

att denna påbygges med en speciell kurs av mindre omfattning under följande

år. På sådant sätt förvärvade latinkunskaper synas utgöra en tillfredsställande

förutsättning för juridiska studier. Därest den allmänna linjen

däremot komme att upptaga alltför litet latin eller helt sakna detta

ämne, torde det ej kunna undvikas att för dem, som efter studentexamen

ämna påbörja juridiska studier, kräva en särskild kurs i terminologiskt

latin.»

Om det stora flertalet juris studerande under gymnasietiden erhåller tillräckliga

kunskaper i latin, är det enligt de sakkunnigas mening icke erforderligt

att kräva några latinstudier av det mindretal, som har avlagt studentexamen

på reallinjen och där förvärvat vissa andra insikter, som icke

är utan värde för juridiska studier.

Representanterna för de samhällsvetenskapliga ämnena inom humanistiska

sektionen i Lund har gjort ett gemensamt uttalande rörande den

allmänna linjen som bas för samhällsvetenskapliga studier.

Behovet av förkunskaper i matematik för dylika studier är i vissa fall så

framträdande, att studenter från den allmänna linjen och från reallinjens

biologiska gren kan bli nödsakade komplettera sina matematiska kunskaper.

Även de kunskaper i fysik och kemi, som meddelas på reallinjen, har

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 11+5.

ett icke obetydligt allmänbildningsvärde som underlag för bedömningen av

åtskilliga problem inom den enskilda och även inom den allmänna företagsverksamheten

samt för studier i kulturgeografi. Å andra sidan är givetvis

den större kursen i historia med samhällslära på allmänna linjen också

värdefull för fortsatta samhällsvetenskapliga studier. Som grund för samhällsvetenskapliga

studier synes dock reallinjen ofta erbjuda fördelar framför

den allmänna linjen i dess utformning enligt överstyrelsens promemoria.

Att ämnena fysik och kemi uteslutits på den allmänna linjens högstadium,

har föranlett en gensaga från föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning, vilken anser, att dessa ämnen på en linje, som speciellt

skall tillgodose kravet på god högre allmänbildning, bör erhålla en

lika stark ställning som de humanistiska orienteringsämnena.

»En god naturvetenskaplig allmänbildning är av största värde inte endast

för dem som behöver fackkunskaper i dessa ämnen utan för var och

en som ägnar sig åt praktisk verksamhet. Därtill kommer att den allmänna

linjen är avsedd att utgöra en grund för den stora grupp,. .. som vid lärarhögskolor

(seminarier) kommer att utbilda sig till klasslärare vid mellanskolan.

För dem är inte bara en bättre utbildning i naturvetenskapliga ämnen,

än den realskolan ger, önskvärd utan nödvändig.»

Fölkskoleseminariernas kollegier ägnar i allmänhet stor uppmärksamhet

åt den allmänna linjen och framställer därvid erinringar mot dess brister

i fråga om den naturvetenskapliga utbildningen. Sålunda anför kollegiet

vid folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Från seminariehåll har denna linje mottagits med stora förväntningar.

Det måste emellertid nu konstateras, att dessa förväntningar i väsentlig

mån svikits. Behovet av kompletteringskurser har icke bortfallit. Såväl

i fysik som i kemi bliva kunskaperna hos en från allmänna linjen utexaminerad

student ytterst bristfälliga. Det förefaller emellertid kollegiet, som

om det inte skulle vara omöjligt att genom reduktion av timtalet i vissa

andra ämnen, främst franska, historia, geografi och matematik, vinna de

för fysik och kemi oundgängligen nödvändiga timtalen. Kollegiet anser

sig icke böra bestämt angiva, hur mycket som bör tagas från vart och ett

av de ovan angivna ämnena men vill betona, att ett väsentligt syftemål

med linjen går förlorat, därest fysiken och kemien icke får det utrymme,

som måste krävas för att icke kompletteringskurser skall fortfarande bli

nödvändiga vid seminarierna.»

Några av seminariekollegierna har gjort upp egna timplaneförslag för

den allmänna linjen, vari deras önskemål preciseras.

De framställda önskemålen om utvidgning av den allmänna linjens ämneskrets

går delvis i vägen för varandra. Att tillmötesgå dem alla är ogörligt.

Skolöverstyrelsen ser sig nödsakad att avvisa juristutbildningssakkunnigas

förslag. Linjens allmänna karaktär skulle mer eller mindre rubbas,

om latin upptogs på timplanerna. För att bli av verkligt värde måste latinkursen

göras tämligen omfattande och få en självständig uppläggning,

varvid annat för flertalet lärjungar värdefullare kunskapsstoff måste slopas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 145.

Att ägna ett avsevärt antal timmar åt ett ämne, som man likväl inte hinner

tränga närmare in i och som så gott som uteslutande bleve ett hjälpmedel

för andra studier, vore för majoriteten av lärjungarna en anordning av

tvivelaktigt värde.

Lättare att sammanjämka är de krav, som beror på att den allmänna

linjen skall vara avsedd å ena sidan för dem, som övergår till sociala studier,

socialt arbete, förvaltningstjänst och militär tjänst, och å andra sidan

för dem, som tänker sig en framtid som klasslärare. En för dessa kategorier

anordnad linje måste ge ospecialiserad allmänbildning och god samhällsorientering.

Det är just dessa syften den allmänna linjen enligt direktiven

främst skulle tillgodose, framhåller överstyrelsen.

För inträde på seminariernas studentlinjer fordras för närvarande, att

studentbetyget upptar godkända vitsord i bland annat ämnena geografi,

matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. I den mån sådana vitsord

saknas, måste komplettering ske. Därvid godtages vitsord även från

latinlinjen. Vid seminarierna är för närvarande kompletteringskurser anordnade,

men det är givetvis i hög grad önskvärt, att genomgång av kompletteringskurser

i samband med yrkesutbildningen göres obehövlig eller

i varje fall begränsas så långt som möjligt. En klasslärarlinje, från vilken

övergång till folkskoleseminarium skall kunna ske utan kompletteringar i

läroämnena, skulle kunna åstadkommas genom att på den allmänna linjens

sociala gren öka det naturvetenskapliga lärostoffet. Efter att ha övervägt

remissinstansernas önskemål har överstyrelsen ansett sig kunna medverka

till en sådan ändring av det ursprungliga utkastet och alltså på timplanen

för denna gren uppfört ämnena fysik och kemi med motsvarande reduktion

i timantal för vissa humanistiska ämnen.

»Det har varit så mycket lättare att tillgodose dessa från lärarutbildningshåll

framförda önskemål, som de i själva verket också överensstämma

med de anspråk på grenen, som framställas, om den skall bli en lämplig

social linje», meddelar överstyrelsen. »De lärjungar, som ämna fortsätta

vid socialinstitut eller idka samhällsvetenskapliga studier vid universitet

eller övergå till militära utbildningsanstalter, behöva en i väsentliga avseenden

likartad inriktning av gymnasiestudierna, och det blir mera fråga om

en gradskillnad än om en artskillnad. Ospecialiserad allmänbildning måste

också i våra dagar innehålla ett icke för litet kvantum naturvetenskaplig

grundutbildning, då, såsom särskilt lantbrukshögskolan framhållit i sitt

yttrande, det fördjupade studium av det moderna samhället, som avses på

den allmänna linjen, behöver kombineras med viss kunskap om detta samhälles

naturvetenskapliga och tekniska förutsättningar. Förskjutningen i den

allmänna linjens undervisningsplan från promemorians förslag till det nu

framlagda synes därför från flera synpunkter innebära en förbättring. Skillnaden

i de för dessa olika kategorier framträdande behoven torde närmast

vara, att matematiken för vissa skulle behöva ytterligare någon förstärkning,

medan den ur den följande lärarutbildningens synpunkt måhända

kunde något inknappas till förmån för en i och för sig önskvärd ytterligare

förstärkning av den övriga naturvetenskapliga utbildningen, samt att den

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

språkliga utbildningen på grenen blir i knappaste laget för de blivande

statsvetarna, socionomerna och militärerna. Den kommer att sammanfalla

med den språkliga utbildningen på reallinjen.» (S. 147.)

Att den sociala grenen särskilt tillrättalagts för de blivande klasslärarna,

utesluter icke, att dessa även kan begagna de andra linjerna, i synnerhet

reallinjen. Och de som från latin- eller reallinjen välja klasslärarutbildningens

väg, ha den förmånen framför de andra, att de vid senare övergång

till akademisk ämneslärarutbildning slipper vissa tämligen krävande

kompletteringar i latin respektive matematik, fysik och kemi. »Denna förmån

bör för sådana studerande kunna uppväga olägenheten av vissa kompletteringar,

som ur klasslärarutbildningens synpunkt bli nödvändiga för

dem, som avlagt studentexamen på reallinjen och framför allt på latinlinjen»,

slutar överstyrelsen.

Om reallinjen skall fylla sin uppgift att lämna en vidsträcktare

orientering på det matematisk-naturvetenskapliga området, måste självfallet

de kvantitativa kraven på den humanistiska orienteringen och språkutbildningen

i motsvarande mån sänkas på denna linje. Många remissinstanser

anser dock, att sänkningen gått för långt. Såsom man kan vänta,

framför särskilt läroverkskollegierna, men icke i någon högre grad de

akademiska kollegierna, krav på vidgad humanistisk orientering, medan i

synnerhet de akademiska kollegierna, men i mindre grad läroverkskollegierna,

påyrkar förbättringar av den språkliga utbildningen. Några av de

akademiska instanserna anser en förbättring av språkutbildningen så viktig,

att den bör komma till stånd även till priset av en ytterligare inknappning

av utrymmet för de humanistiska orienteringsämnena.

Särskilt stor uppmärksamhet har skolöverstyrelsens förslag rörande

kristendomsämnets ställning tilldragit sig i remissyttrandena.

Detta ämne läses för närvarande 2 + 2 + 1 = 5 veckotimmar på det treåriga

gymnasiet, varvid bland annat en någorlunda fyllig kurs i kyrkohistoria

genomgås. Enligt överstyrelsens preliminära organisationsplan

skulle timtalet — med förbättrad fördelning på ringarna — bibehållas på

latin- och allmängymnasierna, medan endast 1 + 0 -f- 2 = 3 timmar veckotimmar

upptagits för realgymnasiet. Kursen på denna linje skulle omfatta

svensk kyrkokunskap, svenska trossamfund, de kristna huvudkyrkorna,

religionskartan, ekumenik och världsmission, repetition av bibelkunskapen

samt tros- och livsåskådningsfrågor, medan den systematiska framställningen

av kyrkohistorien skulle helt utgå.

I skrivelse till chefen för skolöverstyrelsen anför nu Svenska ekumeniska

nämnden:

»Den föreslagna inskränkningen av kristendomsundervisningen synes oss

stå i bestämd motsats till den grundsyn, som hävdats av 1946 års skolkommission

och som sedermera accepterats av Kungl. Maj:t och Riksdagen.

Skolkommissionen gjorde i sitt betänkande gällande, att kristendomsämnet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung], Maj:ts ''proposition nr 1/+5.

mer än de flesta andra ämnen vore ägnat att vara ''instrument för den personiighetsdaning,

som är skolans väsentligaste uppgift’. Men skall kristendomsundervisningen

verkligen kunna tjäna detta syfte, kräves det oundgängligen,

att den redan nu knappt tillmätta tiden för kristendomskunskap

icke ytterligare beskäres. Undervisningen i kyrkohistoria, som enligt skolöverstyrelsens

förslag helt skulle bortfalla på reallinjen, är ett viktigt moment

både i skolans uppfostrande och i dess allmänbildande verksamhet:

den ställer eleverna inför de stora gestalterna i kyrkans historia, och den

ger dem kännedom om de andliga strömningar, som i stor utsträckning

ha bestämt vårt släktes utveckling. Insikter i kyrkohistoria måste betecknas

som ett elementärt bildningskrav.

Särskilda omständigheter ge kristendomsämnet ökad vikt just för reallinjen.

Tekniken har i våra dagar i allt högre grad blivit ett allmänt kulturproblem,

och teknikens män ha själva alltmer uppmärksammat de etiska

och personliga faktorernas betydelse, när det gäller att behärska och utnyttja

teknikens krafter. Det synes oss under dessa förhållanden ödesdigert

att för blivande tekniker, naturvetenskapsmän och läkare inskränka undervisningen

i ett ämne, som alldeles särskilt är ägnat att fostra till respekt

för människovärdet och till ansvar för medmänniskors bästa. Eleverna på

reallinjen ha behov av en kristet-humanistisk allmänorientering, fullt jämbördig

med den som meddelas på gymnasiets övriga linjer. Kristendomsämnet

är av den art, att det bör ha samma utrymme på gymnasiets samtliga

linjer.»

Det väsentliga i denna fråga torde redan här vara sagt. Av de många

kollegieuttalandena har två redan citerats i andra sammanhang. Ytterligare

ett par exempel må dock anföras:

Kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg finner det mindre

välbetänkt, att kristendomsämnet skulle utgå ur kursplanen för näst högsta

realringen.

»Reduktionen skulle träffa de kyrkohistoriska momenten, men just dessa

moment anser kollegiet särskilt värda att bevaras. Kyrkohistorien är den

givna ramen för den undervisning i allmän idéhistoria, som kan och bör

ges på gymnasiets högstadium, och med den undanskymda ställning, som

(le humanistiska orienteringsämnena med nödvändighet måste få på reallinjen,

skulle en försvagning på en så viktig punkt som idéhistorien innebära

en utarmning, som bland annat skulle i hög grad försvåra förståelsen

av det andliga läget i nutiden.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Skellefteå ansåg sig icke heller

kunna tillstyrka förslaget i denna del:

»Ur pedagogisk synpunkt måste det anses synnerligen olämpligt att

stryka ämnet i näst högsta realringen, i synnerhet då det ifrågasättes att

göra det till examensämne. Att inte låta kontinuiteten gå förlorad är ett

krav, som måste beaktas. Behandlingen av ämnet ansågs vidare vara

odemokratisk, i synnerhet som en stark opinion .. . har uttalat sig mot

kristendomsämnets avskaffande i våra skolor. Kollegiet fann det vidare

underligt, att kristendomsämnets etiska uppgift icke beaktats. Behöver icke

eleverna i näst högsta realringen fostras till goda karaktärer? Behövs icke

kristendom i denna tid, då t. ex. ungdomsbrottsligheten ökar?»

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Relativt isolerat står ett uttalande i motsatt riktning av Målsmännens

riksförbund. Förbundet ser sig om efter någon möjlighet att bereda plats

för en orienteringskurs i biologi på de linjegrenar, där detta ämne icke läses

på högstadiet, och får ögonen på kursen i kristendomskunskap.

»Beträffande kristendomskunskap har föreslagits kurser för latinlinjen,

som göra intryck av att vara mycket utförliga och på djupet gående», påpekar

förbundet. »Detta synes naturligt för latinlinjen med hänsyn till

att denna avses för blivande präster. För reallinjen har man ansett sig

kunna slopa kyrkans historia, men allmänna linjen har på denna punkt

utformats som latinlinjen. Man kan icke underlata att sätta i fråga, huruvida

på reallinjen och den allmänna linjen ett så djupt inträngande i ämnet,

som här förutsatts, är nödvändig.»

Skolöverstyrelsen bemöter först de i flera yttranden framkomna påståendena,

att dess förslag skulle strida mot grunderna för 1950 års skolreform.

»Att förslaget om ämnets nedläggande i en ring skulle stå i strid med

de av skolkommissionen hävdade principerna, vilka accepterats av statsmakterna,

kan överstyrelsen icke finna, eftersom kristendomskunskap enligt

skolkommissionens eget förslag nedlägges vid slutet av näst högsta

ringen (det nordhultska utkastet) eller upptas endast som frivilligt bildningsämne

i högsta ringen (de båda andra timplansutkasten). Det sammanlagda

timtalet för ämnet på gymnasiet är enligt det nordhultska förslaget

6, enligt de båda andra förslagen 5 på samtliga linjer, förlagda till

de tre lägsta ringarna, mot promemorians 7 timmar på latin- och allmänna

linjen och 5 timmar på reallinjen, därav i båda fallen 2 timmar i högsta

ringen.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att kristendomsämnet

på gymnasiet har en i det hela stark ställning i vårt land, starkare än exempelvis

i våra skandinaviska grannländer. Såväl i Norge som Danmark har

ämnet endast 1 veckotimme i varje gymnasieklass, medan det i vårt land

har nästan det dubbla. Även om olika traditioner och förhållanden göra

det vanskligt att jämföra timtalen i ett ämne i olika länder, är denna stora

skillnad dock anmärkningsvärd.» (S. 115.)

För att tillmötesgå de önskemål om ändring, som framkommit, föreslår

emellertid överstyrelsen, att en timme kristendomskunskap skall inläggas

i näst högsta realringen, ehuru därigenom antalet samtidigt studerade ämnen

komme att stiga till 9 på den matematiska och 10 på den biologiska

grenen. Då kristendomskunskapen i denna ring endast bleve entimmesämne

och icke torde behöva förenas med något större mått av hemarbete samt

vidare koncentrationsläsning torde kunna anordnas mellan kristendomskunskap

och filosofi, anser emellertid överstyrelsen, att olägenheterna i

praktiken bör kunna någorlunda neutraliseras. Fn kurs i kyrkohistoria kan

efter denna höjning av timtalet upptagas jämväl på reallinjen som påbyggnad

till den kyrkohistoriska kurs, vilken utgör en del av realskolans allmänt

medborgerliga bildning.

Fn reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Alice Quensel,

anser, att kristendomsämnets ställning på reallinjen bör ytterligare för
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt5.

stärkas. Det gäller visserligen bara en gymnasielinje och en timme, medger

reservanten, men man måste erinra sig, att reallinjen för närvarande hyser

majoriteten av lärjungarna.

»Även om en del väntas i stället gå till allmänna linjen, om en sådan

inrättas, är det troligt, att reallinjen förblir den största och den nya linjen

främst kommer att konkurrera med latinlinjen. Erfarenheten från hittills

nyinrättade gymnasier pekar tydligt åt att där bara en linje kan inrättas,

detta kommer att bli reallinje. För ett ämne, som redan har så få timmar

som högst 2 i någon ring och i en ring bara 1 timme, är varje förlust mer

kännbar än för flertimmarsämnen — inte bara därför att procenttalet blir

högre, utan också därför att förlusten till skrivningar och lov blir drygare

att bära. Därtill kommer för orienteringsämnenas del, att denna sista

förlustpost är reell, d. v. s. de får ingen andel alls i skrivningstiden, skrivämnena

åter gör en återvinst genom den skrivningstid, som är vart och

ett av dem anslagen. Om detta beräknades, skulle den tid skrivämnen upptar

vidgas betydligt. Jämförelsen med Danmark är ensidig, då den uppställes

bara i fråga om kristendom. Den hade lika väl kunnat åberopas t. ex.

i fråga om engelska med motsvarande resultat: att man där har ett lägre

antal timmar. Slutligen måste också hänsyn tagas till den relativa försvagning

kristendomsämnet led genom att ämnet år 1928 ensamt bland alla

läroämnen gjordes till icke examensämne. ’Plugg’ på examensämnen måste

ske även på tid utanför lektionerna, men resonemang och diskussioner,

som ofta kommer i fråga i humanistiska orienteringsämnen och särskilt i

kristendom, måste nödvändigtvis lita till lektionstiderna.

Till detta kommer så vad den föreslagna åtstramningen betyder innehållsmässigt,

d. v. s. att kyrkohistoriekursen måste avsevärt krympas. Ur

organisationens synpunkt innebär det, att man blir tvungen att läsa olika

kurser på de olika linjerna, även där dessa är så glest befolkade, att de

eljest kunnat samläsa — vilket bland annat innebär större läraråtgång och

större kostnad för staten. Ytterligare blir följden en pedagogisk försämring.

Knappa kunskaper ger som bekant en sämre behållning efter inlärandet än

fylliga.» (S. 188.)

Enligt reservantens mening bör förstärkning av kristendomsämnets timtal

kunna genomföras på bekostnad av engelskan.

På grund av uttalanden av dåvarande departementschefen och av särskilda

utskottet vid 1950 års riksdag har överstyrelsen i sitt organisationsförslag

förutsatt, att engelska skall vara det allmänna läroverkets huvudspråk.

Det språk, som intager ställningen som huvudspråk, har ett mål,

som går utöver vad som kan uppställas för de övriga främmande språken

på gymnasiet: studierna skall avse icke blott läsfärdighet utan även en viss

behärskning av språket i tal och skrift.

Med få undantag accepterar remissinstanserna denna ställning för engelskan,

men kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall gör gällande,

att timtalet för ett huvudspråk borde vara högre än vad skolöverstyrelsen

kunnat tillmäta engelskan:

»Kollegiet anser det vara en riktig princip, att engelskan göres till huvudspråk

och skrivspråk och de övriga moderna språken till ''lässpråk’. Kol
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr Lfa.

legiet anser emellertid, att engelskan givits ett alltför litet timantal å gymnasiet

i anseende till denna dess ställning. Visserligen har engelskan större

timantal än de båda övriga språken i realskolan, men denna övervikt är

förlagd till de båda första klasserna av den femåriga realskolan respektive

till första klassen av den fyraåriga realskolan. Alltifrån klass 35 respektive

24 och ända upp till studentexamen har tyskan tilldelats ett större timantal

än engelskan. Talet om engelskan som huvudspråk blir därigenom

illusoriskt. Kollegiet anser, att engelskan ej på gymnasiet i någon ring bör

ha lägre timantal än något av de övriga språken, om det skall kallas

huvudspråk.»

Språkundervisningens stärkande är det oftast återkommande temat i

de akademiska kollegiernas yttranden. Ur universitetssynpunkt är det ett

mycket väsentligt krav, att studenterna skall äga säker läsfärdighet i de

tre stora kulturspråken — icke blott i engelska utan också i tyska och

franska. Särskilt beklagas det i dessa yttranden, att tyskan icke har kunnat

föras upp till studentexamen på alla linjer.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola understryker starkt

vikten av att språkkunskaperna blir tillräckligt mångsidiga och ser däri

ett av de verksammaste medlen att förkorta studietiden för de akademiska

examina.

»Det vore enligt fakultetens bestämda uppfattning till stor skada för

svensk humanistisk forskning och svenskt kulturliv över huvud, om denna

mångsidighet skulle komma att offras för en koncentration på endast ett

av de moderna språken eller en starkare inriktning på de s. k. orienteringsämnena,

hur viktig allmänbildningen hos de studerande än må vara för

deras fackstudier såväl som för deras fortsatta verksamhet efter den egentliga

studietiden. Svensk vetenskap har sedan gammalt strävat att ha blicken

öppen åt alla håll, varifrån värdefulla impulser kunna förväntas: en

av bristande språkkunskap framkallad begränsning av synfältet med därav

följande ensidighet i orienteringen skulle innebära en beklaglig försämring

av den svenska forskningens villkor.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund nämner att av de läroböcker,

som år 1952 begagnades för två betyg i ämbetsexamen i ämnena

botanik, fysik, kemi, matematik, mekanik och zoologi, 12 var tryckta på

svenska, 10 på norska eller danska, 14 på engelska, 8 på tyska och 3 på

franska, medan vid studierna för licentiatexamen engelsk och tysk litteratur

alldeles övervägde. Skolöverstyrelsen har enligt sektionens mening underskattat

tyskans roll som kulturspråk. Det kan ej få tolereras, att studierna

försvåras genom dåliga förkunskaper i språk. Fördjupningen i vissa ämnen,

kanske särskilt i litteraturhistoria, är så pass stor, att någon minskning av

timantalet där icke skulle äventyra studenternas allmänbildning. Lärarkollegiet

vid Chalmers tekniska högskola anser, att tyskan och i viss mån

även franskan har tilldelats för få timmar.

»Under trycket av yttre händelser har tyskan under de senaste två årtiondena

trängts tillbaka i gymnasiet. Dess nuvarande ställning svarar icke

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

mot den betydelse, som detta språk med all säkerhet kommer att få i en

nära framtid. Allt tyder på att den vetenskapliga kontakten mellan vårt

land och de tyskspråkiga länderna kommer att ökas, särskilt torde detta

bli fallet inom tekniken. Inom vissa industrigrenar intaga de tyskspråkiga

länderna en ledande ställning i Europa. Det är därför angeläget, att tyskan

tilldelas ytterligare veckotimmar i gymnasiet. Då franskan endast skulle

läsas i gymnasiet, bör detta språk få ytterligare någon veckotimma. Undervisningstimmarna

i tyska och franska böra fördelas över alla gymnasieringarna.

— — — I den mån ökning av timantalet sker för ovannämnda

grundläggande ämnen, bör motsvarande minskning av timantalet ske för

gruppen av allmänbildande ämnen och övningsämnen.»

Jag har nödgats inskränka mig till att ge några exempel på de akademiska

instansernas uttalanden i fråga om språkundervisningen och får i

övrigt hänvisa till den fylligare sammanställning, som gjorts i kapitel 3 av

skolöverstyrelsens betänkande. Överstyrelsen konstaterar, att frågan om

språkens ställning av många instanser tillmätts alldeles avgörande vikt

men anser sig icke kunna följa den rekommendation att öka språkundervisningen

på orienteringsämnenas bekostnad, som i vissa yttranden framställes.

»Överstyrelsen är för egen del i princip ense med alla dem, som uttalat

sig för starkaste möjliga ställning för de moderna språken. Vikten härav

framhålles redan i propositionen. I promemorians förslag till timplaner hade

denna uppfattning också kommit till uttryck både principiellt och i den

praktiska tillämpningen, ehuru det med hänsyn till undervisningsprogrammet

i det hela icke befunnits möjligt att på alla punkter ge de enskilda

språken det timtal, som i och för sig tedde sig som önskvärt och behövligt.»

(S. 37.)

Överstyrelsen betonar, att såväl tyskan som franskan fått en god ställning

på de linjer, där de förs fram till studentexamen, alltså på latinlinjens halvklassiska

och den allmänna linjens nyspråkliga gren. Tyskan har på den

halvklassiska linjegrenen troligen en starkare ställning än den haft sedan

1904 års läroverksreform, trots att den numera inträder som andra språk

i realskolan, och även franskan måste anses ha fått en betryggande ställning,

avsevärt bättre än enligt 1909 års undervisningsplan och likaledes

bättre än enligt 1928 års undervisningsplan, där franskan icke var obligatorisk

i de båda högsta ringarna.

Annorlunda ställer sig situationen på de linjer och linjegrenar, där tyskan

enligt promemorians förslag icke kvarstår som ämne i de båda högsta

ringarna.

»Här är det obestridligt, att ämnet får en otillfredsställande ställning

och att en förstärkning vore i hög grad angelägen. Men även skolutredningen

hade funnit sig nödsakad att till sist acceptera ämnets nedläggande

med övergången till näst högsta ringen. Både hänsynen till antalet samtidigt

liista ämnen och till det totala timtalet lägga hinder i vägen för en önskvärd

utbyggnad av ämnet. Det bör också framhållas, att tyskan såsom

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

lässpråk betraktad är det avgjort lättaste av de tre främmande språken

och att en utbyggnad av kunskaperna genom självstudier i detta rent germanska

språk, sedan en säker grund lagts, ställer sig betydligt enklare än

i engelskan och franskan.---

Vad franskan på reallinjen och den allmänna linjens matematiska

gren beträffar, skulle också ett högre timtal vara mycket önskvärt. Men

även här gäller, att varken antalet samtidigt lästa ämnen eller det totala

timtalet i högsta ringen gör det möjligt att föra upp ämnet i denna ring.

En god grund bör dock hinna läggas, och även om ett års ytterligare studium

under lärares ledning varit av stort värde, bör dock en större läsfärdighet

kunna utan alltför stor svårighet utvecklas av de studerande på

egen hand. Ämnet har på dessa linjer samma ställning som enligt 1909

års undervisningsplan men en svagare ställning än enligt 1928 och 1933

års undervisningsplaner, dock endast om jämförelsen sker med de lärjungar,

som tillvalt ämnet på det differentierade gymnasiet. Sker jämförelsen äter

med de lärjungar, som icke tillvalt franska, och dessa äro för närvarande

flertalet av reallinjens lärjungar eller omkring 60 procent, har ämnet fått

en avsevärd förstärkning.»---

För den allmänna linjens nvspråkliga gren föreslår överstyrelsen en mycket

god ställning för språket med obligatorisk skrivning i studentexamen.

(S. 39.)

Att tyskan eller franskan beredes ökat utrymme på engelskans bekostnad

bör vara uteslutet, om engelskan skall kunna hålla sin ställning som huvudspråk.

»Överstyrelsen vill ännu en gang understryka, att det handikap, som en

nation med ett internationellt mindre gångbart modersmål är underkastad,

bör i största möjliga mån neutraliseras genom att ett av de främmande

språken får en jämförelsevis stark ställning, sa att det behärskas även

aktivt, i tal och skrift, på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Att detta

språk med hänsyn till de olika kulturspråkens nuvarande ställning i världen,

både kulturellt och kommersiellt och ur allmänna samfärdselsynpunkter,

bör vara engelska, därom torde allmän enighet råda. Visserligen är det

riktigt, såsom av ett läroverkskollegium framhåUes, att någon säker behärskning

av engelska icke kan uppnås på den tid, som enligt promemorians

förslag och för övrigt under några förhållanden kan disponeras för

ämnet, och den ställning för engelska, som överstyrelsen föreslår, innebär

ingen förstärkning av engelska sasom huvudspråk i jämförelse med det

nuvarande läget. Att ämnet blir obligatoriskt på hela latinlinjen — liksom

tidigare på reallinjen — är givetvis i och för sig en förbättring på denna

linje men sjielar i praktiken mgen roll i detta speciella fall, eftersom engelska

redan läses så gott som hundraprocentigt på det differentierade latingymnasiet.

Tillkomsten av skriftligt prov i studentexamen på latinhnjen

rnnebär däremot en reell förstärkning på denna linje. ----

Den nya ställningen som huvudspråk innebär alltså, att gymnasiets lärjungar

på både latin- och reallinjen kunna beräknas nå i det stora hela

ilen kunskaps- och färdighetsstandard i ämnet, som reallinjen för narvarande

leder fram till. Men hänsynen till timplanen i det hela gör det icke möjligt

att ställa kunskaps- och färdighetskraven ens i huvudspråket högre an till

uppnående av denna nivå.» (S. 39—41.)

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr lJr5.

Gränsen för vad som kan inrymmas i en skolas timplan sättes i sista

hand av lärjungarnas arbetsförmåga. Arbetsprogrammet för gymnasiet

får icke göras så späckat, att lärjungarna förmenas skälig fritid. »Av hygieniska

skäl är det... obetingat nödvändigt att effektivt begränsa kursplanerna»,

hävdar Målsmännens riksförbund.

1940 års skolutredning utgick från en arbetsvecka med 36 lektioner i

var och en av gymnasiets ringar. Skolöverstyrelsen har förkortat veckoschemat

i högsta ringen till 35 (på den klassiska linjegrenen till 34) timmar.

Av detta timantal utgöres 30 av lektioner i läroämnen och återstoden

av undervisning i övningsämnena. Enligt överstyrelsens förslag skulle

dock i varje fall ämnet musik närmas till läroämnena, då undervisningen

huvudsakligen skulle avse musikteori och musikhistoria.

En omsorgsfull avvägning av arbetsbördan är om möjligt viktigare, ifall

gymnasiet lägges upp med fasta linjer än om lärjungarna själva inom ramen

av ett differentieringssystem kan välja lättare eller tyngre ämneskombinationer

alltefter sin förmåga. I det av skolöverläkaren, professor Herlitz,

bifogade särskilda yttrande, som jag i ett föregående avsnitt citerat, jämföres

antalet veckotimmar för lärjungarna i det nuvarande gymnasiets två

högsta ringar med den av överstyrelsen förordade fasta timplanen, varvid

hänsyn även tages till förekomsten av tilläggsämnen i nuvarande gymnasiesystem.

Såsom man kan vänta, skulle övergången till fast linjesystem

innebära en ökning av de schemabundna timmarnas antal för vissa lärjungegrupper

och en minskning för andra; det är dock betydligt fler, som

får timantalet höjt. I nedanstående tablå ges ett utdrag av Herlitz’ tabeller,

avseende förhållandena i högsta ringen.

Ring

Ring

L III3

5

tim.

minskning för

0,8 %

RIIP

2

tim. minskning för 1,8 %

3

>

»

»

4,6 %

1

»

1

» 20,3 %

2

*

»

2,3 %

+ 0

>

> 3,9 %

1

»

»

»

23,8 %

1

1

ökning

» 14,5 %

+0

»

T>

»

15,3 %

2

>

T)

* 37,7 %

1

»

ökning

>

3,4 %

4

Tf

>

» 21,1 %

2

»

»

>

\9

°0.

oT

LIV1

RIV4

2,5

tim.

minskning för 0,1 %

4

tim.

minskning för

0,6 %

1,5

»

»

5 1,8 %

2

»

>

9,0 %

0,5

>

»

» 16,5 %

1

>

»

»

1,1 %

+0

It

» 0,6 %

+0

»

»

10,3 %

0,5

»

ökning

» 6,8 %

1

It

ökning

>

21,4 %

1,0

»

> 10,4 %

2

»

»

»

0,9 %

1,5

5>

7>

» 0,6 %

3

i»

»

y>

5,4 %

2,0

»

»

» 6,2 %

4

I

»

)

51,3 %

2,5

»

>

» 20,3 %

3,5

»

»

» 18,3 %

4,0

»

»

» 9,9 %

:

5,0

»

»

» 8,3 %

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

De schemabundna arbetstimmarna utgör dock endast en del av gymnasisternas

arbete; 36 lektioner motsvarar noga räknat endast en arbetstid

av omkring 26 vanliga timmar om 60 minuter. Det är först när hemarbetet

lägges till, som arbetsbördan kan bli för tung. Skolutredningens expert i

skolhygien, docenten V. Hjärne, godtog en timplan om 36 lektioner under

förutsättning att hemarbetet omfattade högst två timmar dagligen. Prof.

Herlitz säger, att 35 å 36 veckotimmar icke i och för sig kan anses vara

en för lång arbetstid i skolan för ungdom i den ålder det här rör sig om.

Skulle vid en dylik timplan läxläsningstiden i hemmen alltjämt bli densamma

som hittills, bleve likväl lärjungarnas arbetsbörda enligt hans mening

för tung för flertalet lärjungar och fritiden för kort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att skolarbetstiden på gymnasiet och dess

fördelning på läroämnen och övningsämnen enligt överstyrelsens förslag

komme att nära överensstämma med förhållandena i våra skandinaviska

grannländer Danmark och Norge.

»Åtminstone i Danmark är dessutom arbetsåret icke obetydligt längre än

hos oss med våra 38, längre fram eventuellt 39, läsveckor; ferie- och lovdagar

få enligt skolutredningens undersökning i Danmark endast upptaga

63 vardagar under ett läsår och varje lektion omfattar 50 minuter. I Norge

skola ferierna vid högre skolor tillsammans omfatta 13 14 veckor, av

vilken tid sommarferien ej får omfatta mindre än 7 veckor.» (S. 50.)

Överstyrelsen kompletterar sitt förslag rörande skolarbetstiden med att

ange de åtgärder, som närmast kan ifrågakomma för nedbringande av lärjungearbetet

i övrigt. Det är enligt överstyrelsens uppfattning angeläget,

att vid den nya undervisningsplanens utarbetande kurserna noga anpassas

efter den disponibla lärotiden, så att de kan genomgås utan jäkt

eller forcering,

att ämneskonferenserna erinras om sina möjligheter att efter vunna erfarenheter

i samma syfte göra smärre modifikationer i kurserna för varje

klass och ring,

att läroboksförfattare och förläggare noga beakta dimensioneringen och

dispositionen av läroboksstoffet och den åskådliga framställningen av

detta,

att överstyrelsen själv efter ådagalagt behov på lämpligt sätt reviderar

sina anvisningar om antalet läxor i veckan i de olika klasserna och ringarna,

att anvisningar utarbetas för lärjungarna angående läxläsningsteknik och

effektiv inlärning samt

att försök anställes vid ett antal läroverk med beskuren timplan på gymnasiets

högstadium och kursläsningen i större utsträckning förlagd till lärjungarnas

enskilda arbete i hemmet. (S. 50.)

Till skolöverstyrelsens utredning är fogade förslag till t i in- och

kursplaner för gymnasiet. I gymnasiets lägre ringar iir skolämnena

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+5.

de vanliga: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska, franska,

historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära,

fysik och kemi samt teckning, musik och gymnastik med lek och idrott;

därtill kommer för latinlinjens del dess karaktärsämne latin. Det har denna

gång tillsetts, att lärjungarna på det fyraåriga latingymnasiet jämväl i de

naturvetenskapliga ämnena får inhämta det mått av allmänt medborgerlig

bildning, som realskolan skall bibringa.

Ämnesuppsättningen på gymnasiets högstadium är delvis densamma.

Ämnena kristendomskunskap, modersmålet, engelska och historia med

samhällslära samt gymnastik med lek och idrott förekommer där på samtliga

grenar i båda ringarna. Dessutom har filosofi kunnat upptagas på alla

linjegrenarna. I övrigt kännetecknas det högsta stadiet av följande drag:

1. På latinlinjen läses de för alla linjer gemensamma ämnena

och latinet, men däremot icke matematik, biologi med hälsolära, fysik och

kemi; i de tre sistnämnda ämnena ges dock kortare orienteringskurser. På

den helklassiska grenen tillkommer grekiska och i näst högsta ringen franska,

på den halvklassiska tyska och franska. Musik förekommer på båda

grenarna, men teckning har på den helklassiska grenen uteslutits i näst

högsta ringen. Antalet samtidigt studerade läroämnen är på den halvklassiska

grenen i båda ringarna 8, på den helklassiska 8 i näst högsta

ringen och 7 i högsta ringen, orienteringskurserna oberäknade. Viss rätt att

bortvälja och tillvälja ämnen skulle finnas; för förslaget i denna del redogöres

summariskt i nedanstående tablå, liksom även för de obligatoriska

skriftliga prov, som skulle anordnas vid ett ämnes avslutning i studentexamen

eller i annat sammanhang.

Helklassiska grenen

Bortvalsämnen i högsta ringen . . filosofi

Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen........tyska

i högsta ringen...........franska

Differentiering i högsta ringen. . —

Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........mod., lat., eng.

Annat obligatoriskt slutprov . . . fransk version i näst

högsta ringen

Halvklassiska grenen

tyska eller filosofi

biologi

biologi

geografi mot tyska

mod., lat., eng.

fransk version i

högsta ringen

2. På den allmänna linjens schema upptages — utom de för alla

linjer gemensamma ämnena — geografi, teckning och musik samt på den

nyspråkliga grenen tyska och franska och på den sociala grenen matematik,

biologi med hälsolära samt i näst högsta ringen franska och kemi ävensom

i högsta ringen fysik. Orienteringskurser i biologi, fysik och kemi anordnas

på den nyspråkliga grenen. Antalet samtidigt studerade läroämnen

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5.

är på den nyspråkliga grenen 8 förutom orienteringskurserna och på den

sociala grenen i näst högsta ringen 10 och i högsta ringen 9. Vissa andra

för linjen kännetecknande förhållanden framgår av nedanstående tablå:

Nyspråkliga grenen

Bortvalsämnen i högsta ringen . . filosofi

Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen.......biologi

i högsta ringen...........biologi

Differentiering............. —

Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........mod., eng., ty.,1 fra.

Annat obligatoriskt slutprov . . .

1 Avlägges i näst högsta ringen.

Sociala grenen

filosofi eller fysik

tyska

franska

mod., eng., matem.

fransk version i näst

högsta ringen.

3. Påreallinjen läses — utom de för alla linjer gemensamma ämnena

— matematik, fysik och kemi samt i näst högsta ringen franska. På den

biologiska grenen ingår naturligtvis dessutom biologi med hälsolära; på

den matematiska förekommer däremot detta ämne endast som orienteringskurs.

De båda nuvarande matematiska ämnena, den allmänna kursen

och specialkursen, sammanslås och bildar tillsammans den matematiska

grenens matematikkurs. Musiken nedlägges i högsta ringen på matematiska

grenen, medan teckningens ställning på båda grenarna är obeskuren.

Antalet samtidigt studerade läroämnen är på den biologiska grenen 10 i

näst högsta och 9 i högsta ringen samt på den matematiska 9 i näst högsta

och 8 i högsta ringen, den biologiska orienteringskursen oberäknad. En

tablå av samma innehåll som de föregående följer.

Biologiska grenen Matematiska grenen

Bortvalsämne i högsta ringen . . .

Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen........

i högsta ringen...........

Differentiering i högsta ringen. .

Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........

Annat obligatoriskt slutprov . . .

filosofi

tyska

franska

geografi mot filosofi

mod., eng., mat., fysik

fransk version i näst

högsta ringen

filosofi

tyska eller biologi

franska eller biologi

geografi mot filosofi

mod., eng., mat., fysik

fransk version i näst

högsta ringen

Utanför schemat skulle på alla linjer frivillig undervisning stå till förfogande

i teckning, musik och gymnastik, varvid undervisningen i musik

skulle avse dels körsång, dels instrumentalmusik. Dessutom skulle i viss

utsträckning tillgång beredas till frivillig undervisning i textilslöjd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5.

Reservationer mot överstyrelsens förslag har anförts av undervisningsrådet

Quensel i fråga om ämnena kristendomskunskap, historia med samhällslära,

geografi och filosofi; av undervisningsrådet Henning i fråga om

ämnena geografi och filosofi; av förste gymnastikkonsulenten Thorson med

instämmande av skolöverläkaren Herlitz i fråga om ämnet gymnastik

med lek och idrott; av konsulenten Bendelius i fråga om ämnet teckning

samt av lekmannarepresentanten fru Holmbäck i fråga om bortvalsrätten

på reallinjen. Till ecklesiastikdepartementet har senare inkommit framställningar

från styrelserna för Kristendomsläramas förening, Historielärarnas

förenings riksorganisation, Geografiläramas riksförening, Biologilärarnas

förening och Svenska gymnastikläraresällskapet angående respektive

ämnens ställning på timplanen, från Svenska facklärarförbundet angående

undervisningen i teckning, musik och textilslöjd samt från Riksdagens

kristna grupp angående kristendomsämnets ställning.

I fråga om överstyrelsens detaljerade förslag till tim- och kursplaner

m. m. samt de reservationer och särskilda framställningar, som sist berörts,

ber jag få hänvisa till handlingarna.

Min redogörelse för skolöverstyrelsens utredning är givetvis långt ifrån

uttömmande. Jag har tagit upp de frågor som ur organisatorisk synpunkt

synes mig vara av särskild vikt och även sökt ge en föreställning om arten

av de hinder, som i många fall omöjliggör, att i och för sig ganska välmotiverade

önskemål tillgodoses. Vart och ett av gymnasiets ämnen — läroämnen

och övningsämnen — har sitt bildningsvärde, som förskaffat ämnet

dess plats på schemat, och sina särskilda problem, som förtjänar uppmärksamhet.

Jag förringar icke värdet av något av dessa ämnen eller förbiser

dess specifika och ofta intrikata problem, om jag i detta sammanhang håller

mig till de spörsmål, som är av betydelse för riksdagens ståndpunktstagande

i huvudfrågan. När riksdagens beslut föreligger, kommer jag att

till Kungl. Maj:ts prövning anmäla de många detaljfrågorna.

Bildning slinjernas fördelning på de

särskilda orterna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 uttalade dåvarande

departementschefen, att övergångstidens gymnasium, om det utformades

enligt de riktlinjer han angivit, kunde väntas som helhet erhålla

den grad av smidighet, som kunde anses klart påkallad av ungdomens olikartade

anlag och intressen och levnadsbanornas skiftande krav. Förekomsten

av såväl treåriga som fyraåriga linjer sida vid sida vore ägnad att i

andra hänseenden öka organisationens elasticitet. Det borde alltjämt finnas

treåriga linjer för de lärjungar, som på grund av hemortens belägenhet

eller av olika sociala skäl funne denna organisation vara att föredraga,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+5.

och det funnes näppeligen heller bärande skäl att förmena lärjungar, som

vore bosatta å gymnasieorten eller eljest kunde träffa sitt linjeval utan

inskränkande yttre omständigheter, att tillgodogöra sig fördelarna av en

obruten fyraårig studiegång. Hur den provisoriska gymnasiereformen

konime att ta sig ut i praktiken, berodde dock i hög grad på lösningen

av de lokala organisationsfrågorna. Om den allmänna linjen accepterades,

uppstode frågan, på vilka villkor en dylik linje borde få upprättas vid de

existerande läroverken och under vilka förhållanden en redan befintlig

linje av det ena eller andra slaget borde nedläggas, ifall lärjungebesättningen

nedginge.

Departementschefen redogjorde därefter för nuvarande praxis för upprättande

och indragning av gymnasielinjer.

»Vid den senaste läroverksreformen bestämde riksdagen i detalj fördelningen

av latin- och reallinjer, treåriga, fyraåriga och lyceilinjer vid varje

särskilt läroverk. Även antalet parallellavdelningar av varje slag upptogs

i specialplaner för de särskilda läroverken, som fogades till 1927 års riksdagsbeslut.

Mycket snart började emellertid lärjungetillströmningen förete

stora avvikelser från den i specialplanerna förutsatta, och redan år 1930

fick skolöverstyrelsen rätt att inom gränserna för de anvisade medlen och

under de av riksdagen i övrigt angivna förutsättningarna medgiva jämkningar

i specialplanerna. Under senare år har praxis varit, att upprättandet

av linje av slag, som icke förut funnits vid läroverket, underställes riksdagen,

att Kungl. Maj:t beslutar om upprättande av nya parallellavdelningar

av första ringen vid redan existerande linjer och att skolöverstyrelsen

beslutar i fråga om antalet parallellavdelningar av högre ringar. Vanligen

har Kungl. Maj:t medgivit upprättandet av ny parallellavdelning

av första ringen, om minst 10 godkända inträdessökande måste avvisas,

därest sådan parallellavdelning icke kommer till stånd, men på sista

tiden har under inflytande av lärarbristen en åtstramning av praxis

måst företagas. Å andra sidan har linje, som upptagits i 1927 års specialplaner,

i flera fall temporärt nedlagts. Proceduren har därvid varit tämligen

omständlig: om lärjungeantalet i första ringen under två på varandra

följande år understigit 10, inrapporteras förhållandet av skolöverstyrelsen

till Kungl. Maj:t som i samband med beräkningen av icke-ordinarieposten

i de allmänna läroverkens avlöningsstater giver riksdagen kännedom om

vad som förekommit; därest riksdagen intet har att däremot erinra, föreskrives

sedan i regleringsbrevet för följande år, att ny första ring av ifrågavarande

linje icke eller endast på vissa villkor får upprättas. På senare tid

har Kungl. Maj:t i sådana fall icke brukat lämna tillstånd till upprättande

av ny ring med mindre antalet anmälda lärjungar uppgått till minst

8 eller 10; det förra talet har använts, då fråga varit om den enda förefintliga

latinlinjen vid ett läroverk, det senare då det exempelvis gällt en

treårig latinlinje vid ett läroverk, där fyraårig, ofullständigt utnyttjad linje

finnes, eller omvänt.» (S. 512.)

Med hänsyn till ovissheten om lärjungetillströmningen till de olika linjerna

syntes avgörandet i fråga om gymnasiets organisation på de särskilda

orterna vid den allmänna linjens upprättande böra överflyttas till Kungl.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr lfö.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

Maj:t, så att en snabb och smidig anpassning efter ortsförhållandena bleve

möjlig. Upprättandet av en ny linje eller av ny parallellavdelning av första

ringen på linje, som redan är företrädd vid läroverket, borde därvid i regel

icke medgivas, om lärjungeantalet kunde beräknas understiga 15, indragning

av linje borde i regel ske, om lärjungeantalet understege 10 respektive

8 i överensstämmelse med gällande praxis. Hänsyn borde emellertid

tagas till åtskilliga inverkande förhållanden, såsom förhandenvaron av

andra läroverk på läroverksorten, antal redan befintliga parallellavdelningar

av ringen vid läroverket m. m. I synnerhet måste beaktas, att studielägenheterna

för ungdom från landsbygden och mindre skolorter icke

komme att beskäras utan tvingande skäl. Som villkor för inrättande av ny

linje borde föreskrivas, att läroverkskommunen åtoge sig att för den nya

linjen hålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning

ävensom bostäder åt för läroverket erforderlig vaktmästarpersonal.

Om nytt högre allmänt läroverk upprättades, borde i samband med beslutet

härom, vilket givetvis fortfarande skulle ankomma på riksdagen,

en initialorganisation fastställas att tillämpas det första läsåret, medan

organisationens fortsatta utbyggande enligt de allmänna riktlinjer, som

av riksdagen accepterats för gymnasieorganisationen, borde kunna prövas

av Kungl. Maj:t på grundval av de årliga tillströmningssiffroma.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag förklarade sig i stort sett intet

ha. att erinra mot vad departementschefen anfört i fråga om ordningen

för upprättande av nya linjer och avveckling av svagt besökta sådana men

ansåg sig i avvaktan på en blivande proposition angående gymnasiets organisation

icke böra ingå på detaljerna. Vid den fortsatta utredningen om

gymnasiets tim- och kursplaner borde uppmärksammas, i vad mån latinlinjens

funktionsduglighet på mindre läroverksorter kunde komma att

äventyras genom införandet av allmän linje.

Skolöverstyrelsen har nu inkommit med utredning rörande den lokala

organisationen av gymnasierna efter gymnasiereformen. Överstyrelsen har

haft att taga ståndpunkt till två problem. Det ena är frågan, i vad mån

de olika gymnasierna skall få samtliga föreslagna linjer — latin-, real- och

allmän linje — eller endast två av dem. Det andra är frågan om linjernas

längd, alltså huruvida varje särskild linje skall vara tre- eller fyraårig.

Förekomsten av linjernas grenar vid de olika läroverken kan däremot enligt

överstyrelsens mening icke i förväg fixeras. I stället bör vissa generella

regler uppställas, enligt vilka linjegrenar skall få upprättas.

Såsom jag redan nämnt, lät skolöverstyrelsen vårterminen 1952 anställa

ett fingerat linjeval vid de högre allmänna läroverken. Överstyrelsen redovisar

i detalj resultaten men framhåller, att lärjungarna vid omröstningen

efter ojämn förberedelse ställts i en valsituation, som för dem saknade reell

aktualitet, varför inga säkra slutsatser kan dragas om målsmansopinionen

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1J+5.

på de särskilda läroverksorterna. Om resultaten av omröstningarna vid alla

landets högre läroverk sammanarbetas, ger de dock enligt överstyrelsens

uppfattning en icke helt osannolik bild av tendenserna i stort vid ett mera

slutgiltigt val och kan anses som en bekräftelse på tidigare överslagskalkyler,

vilka grundats på utbildningsbehovet för de till gymnasiet anslutna

levnadsbanorna. Omröstningsresultatet, så fattat, tyder på en någorlunda

jämnstark dragningskraft hos de tre linjerna: 27,6 procent av lärjungarna

röstade för latinlinjen, 32,4 procent för den allmänna linjen och 40,0 procent

för reallinjen. I överensstämmelse härmed har överstyrelsen föreslagit alla

tre linjerna vid 47 av de 48 läroverk, där efter dess bedömande tillräckligt

underlag finnes för tre parallella linjer; undantaget är högre realläroverket

på Norrmalm, som för närvarande endast har realgymnasium och tänkts

utrustat med två reallinjer och en allmän linje men däremot fortfarande

icke med latinlinje.

Vid de mindre läroverken, 24 till antalet, skulle endast två bildningslinjer

upprättas. Överstyrelsen föreslår, att i dessa fall de nuvarande bildningslinjerna,

latinlinjen och reallinjen, ges företrädet. Dessa linjer är nödvändiga

såsom underlag för viktiga akademiska studier och annan utbildning vid

fackhögskolor, framhåller överstyrelsen. Den allmänna linjen är åter ny

och oprövad, och dess organisation har varit föremål för olika meningar;

den är icke lika oumbärlig som de båda andra såsom underlag för fortsatt

utbildning, även om den för vissa ändamål ger en bättre och lämpligare

förutbildning. Härtill kommer, att kompletteringarna från de äldre linjerna

till den allmänna linjen torde bli mindre krävande än kompletteringar i den

motsatta riktningen. Därom yttrar överstyrelsen:

»I och med att den allmänna linjen över huvud taget finnes, blir det möjligt

att komplettera visst ämne på annan linje till överensstämmelse med

fordringarna i ämnet på allmänna linjen, och denna komplettering till allmänna

linjens kunskapsnivå i t. ex. matematik, biologi, fysik och kemi

enligt fordringarna för sociala respektive språkliga grenen, blir förhållandevis

lätt för en latinare. En realstudent på den biologiska grenen . .. kan .. .

likaledes jämförelsevis lätt komplettera sin studentexamen till överensstämmelse

med fordringarna på allmänna linjens sociala gren. Det blir

närmast de historiska och geografiska insikterna han i detta fall behöver

bygga ut. Sådan komplettering torde för realstudenter relativt sällan visa

sig nödvändig, medan den oftare kan tänkas ifrågakomma för latinare,

t. ex. om de önska fortsätta vid folkskoleseminarium. Studenter å allmänna

linjen torde i större utsträckning behöva komplettera sin examen vid övergång

till högskolestudier och behöva göra detta i ur kompletteringssynpunkt

svåra ämnen.»

Vid de läroverk, som icke får någon allmän linje, skulle enligt överstyrelsens

uppfattning studievägar på annat sätt kunna öppnas, som leder

fram till den allmänna linjens centrala studiemål. Jag har redan i annat

sammanhang niimnt, att reallinjen, om så erfordras, på högstadiet skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Kungl. Maj:ts proposition nr l/fo.

kunna utbyggas med en social gren, i huvudsak av sannna karaktär som

motsvarande gren på den allmänna linjen. På latinlinjen, säger nu överstyrelsen,

kunde man helt eller delvis lägga ned latinet i de båda högsta

ringarna för att på så sätt skapa utrymme för det huvudsakliga i den nyspråkliga

grenens studiegång, även om det torde komma att visa sig svårt

att ge hela den utbildning i matematik, som den språkliga grenens lärjungar

fått i gymnasiets lägre ringar. Det torde även vara möjligt att ge lärjungar

på reallinjens högstadium tillgång till en nyspråklig differentiering. Något

utformat förslag i fråga om dessa differentieringar föreligger dock ännu

icke; frågan bleve i praktiken aktuell först höstterminen 1955, och överstyrelsen

hoppas dessförinnan kunna inkomma med erforderlig utredning.

Givetvis får dock lärjungeantalet på högstadiet icke vara alltför litet, om

sådana anordningar skola vidtagas: i enskilda fall kan det vara skäligt att

träffa anordningar endast för en gren, t. ex. den sociala.

De här skisserade anordningarna har beröringspunkter med det i överstyrelsens

första organisationsförslag upptagna, med B betecknade alternativet

för den allmänna linjen. Jag kan således beträffande dem i tillämpliga

delar hänvisa till den belysning av de båda organisationsalternativen, jag

i det föregående (s. 37—41) har lämnat.

Överstyrelsen övergår härefter till en diskussion av gymnasielinjernas

ändamålsenligaste längd.

Till förmån för ett fyraårigt gymnasium brukar två med varandra

sammanhängande omständigheter anföras. Den fyraåriga lärogången äger

pedagogiska fördelar: det är lättare att ordna ämnesinnehållet rationellt

och utan onödig dubbelläsning, om man kan avstå från kursavslutningen

i samband med realexamen. De fyraåriga linjerna äger på grund härav

också arbetshygieniska fördelar: ju mer rationellt studierna kan läggas upp,

desto mindre arbetskrävande blir de. Särskilt har dessa fördelar ansetts

väga tungt till förmån för det fyraåriga latingymnasiet. Den arbetshygieniska

vinsten av den längre lärogången på latingymnasiet framgår också

av den undersökning av skolöverläkaren, som jag refererat i första avsnittet

av mitt anförande (s. 11). Överstyrelsen håller icke för osannolikt, att den

fyraåriga studiegångens företräden efter gymnasiereformen kan komma att

göra sig något starkare gällande även på reallinjen, sedan matematikens

timtal där avsevärt inknappats.

Till förmån för ett treårigt gymnasium kan å andra sidan sociala

argument anföras. De sociala fördelarna är påtagliga i synnerhet i fråga

om lärjungar, som bedriver gymnasiestudier utanför hemorten. Även om

de ekonomiska svårigheterna numera lättats genom stipendieväsendet,

måste det både ekonomiskt och i uppfostringshänseende betraktas som

en fördel att kunna behålla de uppväxande i hemmet ännu ett år. Även

yrkesvalssynpunkter kan anläggas. Valet mellan realgymnasiet och de

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. May.ts proposition nr Uf5.

genomgående treåriga tekniska gymnasierna föregripes i många fall, om

realgymnasiet är fyraårigt. Över huvud skulle linjevalet kunna ske mera

rationellt och utan inverkan av biomständigheter, om alla de konkurrerande

linjerna vore av samma längd och hade samma anknytning till realskolan.

Valet av organisation för en linje måste ske under avvägning av dessa

omständigheter mot varandra. Resultatet kan utfalla olika alltefter den

bildningslinje det är fråga om och alltefter de lokala förhållandena. Överstyrelsen

har i samband med enkäten vårterminen 1952 satt vederbörande

rektorer och kollegier i tillfälle att framlägga sina synpunkter på valet

mellan de fyraåriga och de treåriga linjetyperna.

I fråga om latinlinjen har liksom hittills skälen för den fyraåriga

organisationen ansetts överväga. De ändringar överstyrelsen ifrågasatt är

beträffande denna linje mycket få. I ett fall, högre allmänna läroverket

för flickor i Hälsingborg, har överstyrelsen föreslagit övergång från fyraårig

organisation till treårig, i ett annat fall, högre allmänna läroverket i

Eslöv, tvärtom övergång från treårig organisation till fyraårig. Vid sex

läroverk (Jönköping, Kalmar, Karlstad, Norrköping, Skara och Vänersborg),

där nu såväl fyraårig som treårig latinlinje finnes, torde efter den

allmänna linjens tillkomst endast en latinlinje kunna påräkna tillräcklig

rekrytering. Överstyrelsen föreslår, att i dessa fall den fyraåriga linjen

bibehålies och den treåriga avvecklas.

Även i fråga om r e a 11 i n j e n har överstyrelsen lämnat den nuvarande

organisationen orörd vid flertalet läroverk, 53 av tillhopa 72. Ej

sällan är doek situationen i fråga om reallinjen i dag en annan än när nuvarande

linjeorganisation kom till. Flertalet läroverk har efter 1927 års

reform mycket starkt ökat sm lärjungeomslutning. Reallinjen har kanske

dubblerats och beräknas kunna bibehålla denna organisation även efter

den allmänna linjens tillkomst; det är då möjligt att bättre tillgodose

olika önskemål än på den tid, då reallinjen var enkel. Behovet av viss utbildning

på orten kan vidare ha tilltagit eller avtagit. Inom ett läroverks

rekryteringsområde har måhända en mer eller mindre omfattande organisation

av realskolor småningom växt upp, varigenom behovet av treårig

utbildning förstärkts. Ett annat läroverk har måhända tidigare haft att

sörja för gymnasieutbildningen för avsevärda kontingenter lärjungar från

kringliggande realskolor, av vilka några numera utbyggts till högre allmänna

läroverk; behovet av treårig utbildning på orten kan då tvärtom

ha gått tillbaka. Överstyrelsen erinrar om att vissa kommuner tidigare

gjort framställning om ombildning av en treårig parallellavdelning till en

fyraårig. Vissa ansökningar av detta slag har bifallits, andra har avslagits

under hänvisning till den prejudicerande betydelse ett bifall i det enskilda

fallet kunde få. Vid en allmän omorganisation av gymnasiet synes det

emellertid vara den lämpliga och riktiga tidpunkten att företaga en över
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 11+5.

syn av fördelningen mellan tre- och fyraåriga linjer efter de allmänna

grunder överstyrelsen angivit. Ämbetsverket föreslår, att nuvarande treåriga

reallinje skall ersättas med fyraårig vid åtta läroverk (Falun, Landskrona,

Skövde, Södertälje, Vänersborg samt högre allmänna läroverken

för flickor i Göteborg, Malmö och Örebro), att vid två läroverk, där nu

treårig reallinje finnes vid sidan av fyraårig, den treåriga linjen skall avvecklas

i samband med upprättandet av allmän linje (Karlskrona och

Motala) samt att vid nio läroverk, där nu endast treårig eller endast fyraårig

reallinje finnes, men denna har parallellavdelningar, båda linjetyperna

skall vara representerade efter gymnasiereformen (Borås, Gävle, Kalmar,

Karlstad, Norrköping, Västerås och Östersund samt gossläroverken i Hälsingborg

och Örebro).

Den allmänna linjen är enligt överstyrelsens mening den av linjerna,

där skillnaden i pedagogiskt avseende mellan fyraårig och treårig

studiegång är minst framträdande.

»Detta betyder dock icke, att den 3-åriga studiegången skulle vara pedagogiskt

fullt likvärdig med den 4-åriga.---De ovan anförda olägen
heterna

vid planeringen och vid fördelningen av ämnesstoffet, när det

gäller en 3-årig gymnasieorganisation, göra sig givetvis även här gällande

i fråga om många ämnen. Elever kunna icke från realexamen utan tentamen

i flera ämnen övergå till andra ringen av den 4-åriga allmänna linjen,

vilket visar, att även i fråga om denna linje planeringen av studierna blivit

en annan, då de utbredas över 4 gymnasieår, än då de fördelas på realskolans

avslutningsklass och 3 gymnasieår.»

Överstyrelsen föreslår, att fyraårig allmän linje skall upprättas vid 24

högre allmänna läroverk: Gävle, de högre allmänna läroverken i Göteborg

utom läroverket i Majorna, Karlskrona, Lidingö, Lund, de båda högre

allmänna läroverken i Malmö, Motala, de högre allmänna läroverken i

Stockholm utom Nya elementarskolan, Sundsvall, Vänersborg, Örnsköldsvik

och Östersund; samt treårig linje vid följande 24 läroverk: Borås, Falun,

Majorna i Göteborg, Halmstad, de båda läroverken i Hälsingborg, Härnösand,

Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping,

Luleå, Norrköping, Skara, Skellefteå, Nya elementarskolan i Stockholm,

Uddevalla, Umeå, Uppsala, Västerås, Växjö och gossläroverket i Örebro.

I intet fall har överstyrelsen ansett såväl fyraårig som treårig allmän linje

erforderlig redan i initialorganisationen.

Bifogade tabell 6 ger en översikt av de olika linjernas förekomst vid de

nu förefintliga 72 högre allmänna läroverken dels vid nuvarande organisation

och dels enligt skolöverstyrelsens förslag. Avvikelserna mellan de båda

organisationerna har i tabellen kursiverats. I uppgifterna om den nuvarande

organisationen är vissa temporärt nedlagda linjer icke medtagna (treåriga

latinlinjer i Karlskrona, Kristianstad, Västerås och vid de högre allmänna

läroverken för gossar i Malmö och Örebro samt på Norrmalm och Söder
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 71

Tabell 6. Gymnasiets organisation: den nuvarande och den föreslagna.

Läroverk

Nuvarande organisation

Skolöverstyrelsens förslag

Latinlinjen

Reallinjen

Latinlinjen

Reallinjen

Allm. linjen

Arvika ..............

L3

R3

L3

R3

Boden ..............

L4

R3

L4

R3

Borås ..............

L4

It3

L4

R4 R3

A3

Eksjö ..............

L4

R3

L4

R3

Eskilstuna...........

L4

R3

L4

R3

Eslöv ...............

L3

R3

L4

R3

Falun ...............

L4

113

L4

R4

A3

Gävle...............

L4

It3

L4

R4 R3

A3

Göteborg:

h. a. 1. för flickor ..

L4 L3

It3

L4 L3

R4

A3

h. a. 1. i Majorna ..

L4

R3

L4

R3

A3

Hvitfeldtska h. a. 1.

L4 L3

R4

L4 L*

R4

A3

Vasa h. a. 1.........

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A3

Halmstad ...........

L4 L3

It3

L4 L3

It3

A3

Haparanda ..........

L4

R3

L4

R3

Hudiksvall ..........

L4

R3

L4

R3

Hälsingborg:

h. a. 1. för flickor ..

L4

R3

L3

R3

A3

h. a. 1. för gossar . .

L4

ll3

L4

R4 R3

A3

Härnösand ..........

L4

R3

L4

IV

A3

Hässleholm ..........

L3

R3

L>

R3

A3

Jönköping...........

L4 L3

R3

L4

R3

A3

Kalmar .............

L4 L3

ll3

L4

R4 R3

A3

Karlshamn ..........

L3

R3

L3

R3

Karlskrona ..........

L4

R4 R3

L4

R4

A3

Karlstad ............

L4 L3

ll3

L4

R4 R3

A3

Katrineholm .........

L3

IV

L3

R3

Kiruna..............

L3

R3

L3

R>

Kristianstad .........

L4

R3

L4

R3

A3

Kristinehamn ........

L4

It3

L4

R3

Landskrona..........

L4

It3

L4

R4

Lidingö .............

L4

R4

L4

R4

A3

Linköping ...........

L4 L3

R3

L4 L3

R3

A3

Ludvika ............

L>

R3

L3

R3

Luleå ..............

L4

R''

L4

R3

A3

Lund: katedralskolan .

L4 L3

It4

L4 L3

R4

A3

Malmö:

h. a. 1. för flickor ..

L4

IV

L4

IV

A3

h. a. 1. för gossar . .

L4

R4 R»

L4

R4 R3

A3

Motala .............

L4

R4 R3

L4

IV

A3

Norrköping .........

L4 L3

IV

L4

R4 R3

A3

| Nyköping ...........

L4

R4

L4

R4

! Skara ...............

L4 L3

R4

L4

R4

A3

j Skellefteå............

L4

R3

L4

R3

A3

• Skövde ..............

L4

It3

L4

IV

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Läroverk

Nuvarande organisation

Skolöverstyrelsens förslag

Latinlinjen

Reallinjen

Latinlinjen

Reallinjen

Allm. linjen

Sollefteå ............

L4

It3

L4

R3

Stockholm:

h. a. 1. i Bromma ..

L4

R4

L4

It4

A4

h. a. I. för flickor å

Norrmalm ......

L4 L3

R4

L4 L3

R4

A4

h. a. 1. för gossar å

Norrmalm ......

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. för flickor å

Södermalm ......

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. för gossar å

Södermalm ......

L4

R4 R3

L4

It4 R3

A4

h. a. 1. å Kungs-

holmen..........

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A4

h. a. 1. a Östermalm

L4

R4

L4

R4

A4

högre realläroverket

å Norrmalm.....

R4 R3

R4 R3

A4

statens normalskola .

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. i Enskede . .

L4

R4

L4

R4

A4

nya elementarskolan

i Stockholm .....

L4

R4

L4

It4

A3 i

Strängnäs ...........

L4

R3

L4

It3

Sundsvall ...........

L4

R4

L4

R4

A4

Söderhamn ..........

L3

R3

L3

It3

Södertälje ...........

L4

R3

L4

R4

Uddevalla ...........

L3

K3

L3

It3

A3 |

Umeå ..............

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A3 |

Uppsala .............

L4 L3

R4

L4 L3

R4

A3

Visby ...............

L4

R4

L4

It4

1

Vänersborg ..........

L4 L3

7i3

L4

R4

A4

Västervik............

L4

R3

L4

R3

Västerås ............

L4

R3

L4

R4 R3

A3 |

Växjö...............

L4

R3

L4

It3

A3 |

Ystad ...............

L4

R3

L4

It3

Åmål ...............

L3

R3

L3

It3

Örebro:

h. a. 1. för flickor ..

L4

R3

L4

R4

karolinska h. a. 1. ..

L4

R3

L4

R4 R3

A3

Örnsköldsvik ........

L4

R4

L4

R4

A4

Östersund ...........

L4

R4

L4

R4 R3

A4

Summa

Öl 23

26 54

61 17

42 45

24 24

malm i Stockholm ävensom lyceilinjen vid högre allmänna läroverket för

gossar i Malmö). Statens aftonskola är icke särskilt redovisad; den har för

närvarande fyraårig latin- och reallinje och skulle nu därtill få en fyraårig

allmän linje.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Antalet klassavdelningar beräknas första året komma att stiga med 13

och vid fullbordad omorganisation med inalles 58. Därvid har hänsyn icke

tagits till utvidgningar, som kan bli följden av ökad tillströmning till gymnasiet

oberoende av dettas linjeorganisation. I ett eller annat fall torde

till följd av lokalsvårigheter en föreslagen linje icke omedelbart komma till

stånd.

Skolöverstyrelsen bifogar en promemoria rörande organisationen av de

särskilda läroverken. För varje läroverk redogöres först för nuvarande

organisation, antalet klassavdelningar och antalet lärjungar i realskolan

och i gymnasiet samt, särskilt för sig, antalet klassavdelningar och lärjungar

i realskolans avslutningsklass och i gymnasiets nybörjaravdelningar.

Vidare uppges vilka realskolor och högre kommunala skolor som i synnerhet

avlämnar lärjungar till läroverkets gymnasium, antalet därifrån kommande

lärjungar och antalet inackorderade lärjungar i nybörj arringarna. Därpå

meddelas utgången av den försöksomröstning, som har anställts vid läroverket,

samt rektors och kollegiets önskemål och förslag beträffande organisationen.

Slutligen följer överstyrelsens eget organisationsförslag. I en

annan bilaga meddelas en översikt av gymnasieorganisationen som särskilt

belyser den inverkan omorganisationen kan väntas få i fråga om antalet

klassavdelningar. Beträffande dessa tämligen omfattande bilagor torde

jag få hänvisa till handlingarna.

Genomförandet av den nya organisationen avses börja höstterminen

1953, då första ringen av det fyraåriga gymnasiet skulle anordnas i enlighet

med den nya organisationsplanen men första ringen av det treåriga gymnasiet

efter den gamla. Höstterminen 1954 skulle den nya organisationen

tillämpas i första och andra ringarna av det fyraåriga och första ringen av

det treåriga gymnasiet. Därefter skulle omorganisationen successivt utsträckas

till de båda översta ringarna.

Det är rätt vanskligt att bedöma lärarbehovet inom den nya

organisationen, så länge man icke har någon erfarenhet om huru lärjungarna

fördelar sig på linjerna och linjegrenarna. Två klasser tillhörande olika

linjer måste kanske ena året helt och hållet undervisas separat, medan motsvarande

klasser ett annat år kan erhålla gemensam undervisning i flertalet

ämnen. Fn viss linjegren, exempelvis den helklassiska, kan vid ett

mindre läroverk vissa år komma till stånd, andra icke.

Kursplanerna är enligt överstyrelsens förslag så upplagda, att samläsning

mellan olika linjer i ganska stor utsträckning möjliggöres. Sålunda

skulle i första ringen av det fyraåriga gymnasiet samläsning kunna anordnas

mellan samtliga linjer i kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska,

franska, geografi och biologi med hälsolära eller tillsammans under 19 av

de 30 veckotimmarna i läroämnen samt därjämte vid all undervisning i

övningsämnen. I alla dessa ämnen kan samläsning mellan linjerna också

anordnas i det treåriga gymnasiets första ring och i det fyraåriga gymnasiets

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

andra ring. Treårigt och fyraårigt gymnasium (ringarna I3 och II4) kan

däremot icke lämpligen undervisas gemensamt i tyska, franska och biologi

med hälsolära, oavsett vilken linje lärjungarna tillhör. Liknande, ehuru

mera komplicerade förhållanden kan motses i de båda högsta ringarna.

Samläsningen är i första hand en besparingsanordning för de mindre

läroverken, men den kan förekomma även vid de större och då i ett och

annat fall möjliggöra en viss ökning av läroverkets kapacitet till måttlig

kostnad. Skolöverstyrelsen ger följande exempel:

»Om ett läroverk, som för närvarande har t. ex. 4-årig latin- och 3-årig

reallinje, båda dubblerade, sammanlagt alltså 14 avdelningar, i fortsättningen

föreslås få 4-årig latin-, 4-årig och 3-årig real- samt 3-årig allmän

linje, så beräknar överstyrelsen normalt oförändrat antal avdelningar

(4 + 4 + 3 + 3 = 14). ... Då inträdesberättigade lärjungar icke sällan

avvisas på grund av platsbrist på reallinjen, blir den sannolikaste innebörden

av omorganisationen i många fall, att reallinjen fortfarande måste dubbleras,

ehuru den föreslås uppdelad på en 4-årig och en 3-årig linje i stället

för på två treåriga. Men då viss övergång måste beräknas även från reallinjen

till den allmänna linjen, kan det också inträffa, att den kvarvarande

3-åriga reallinjen icke fylles, medan ... den allmänna linjen ... icke kan

mottaga alla linjens aspiranter. I så fall blir den fjärde serien avdelningar

vid läroverket en blandad serie, närmast R3 + A3.»

Införandet av den allmänna linjen skulle första året öka lärarbehovet

med 18 lärare, om tillströmningen av lärjungar till gymnasiet vore oförändrad.

I åtskilliga fall skulle dock under alla omständigheter fler klassavdelningar

på ifrågavarande stadium bli nödvändiga nästa år på grund av ökat

antal inträdessökande: skillnaden bleve blott, att de nya avdelningarna

komme att tillhöra de äldre linjetyperna, om allmän linje icke inrättas.

En ökning av detta slag har förutsatts i överstyrelsens förlidna höst avgivna

anslagsberäkningar för nästa budgetår. Därvid beräknades jämväl en felmarginal

för oförutsedda behov. Den ytterligare ökning av lärarbehovet,

som upprättandet av den allmänna linjen kan komma att föra med sig,

torde icke vara större än att den ryms inom felmarginalen. Ämbetsverket

anser sig därför icke behöva höja anslagskalkylerna för instundande budgetår.

Kostnadsökningen kan väntas bli mera märkbar, när omorganisationen

nått längre. Det är dock icke möjligt att redan nu framlägga preciserade

kostnadsberäkningar för högstadiet, bland annat emedan de differentieringar,

som vid 24 läroverk tänkts träda i stället för den allmänna linjen,

icke ännu är utformade. Samtidigt med att grensystemet införes på det

högsta stadiet, göres en besparing genom att det nuvarande differentieringssystemet

avvecklas. Överstyrelsen håller före, att grenbildningen på högstadiet

likväl kommer att i någon mån öka kostnaderna och lärarbehovet,

ehuru skillnaden icke torde bli alltför stor.

Därvid förutsätter överstyrelsen, att för upprättandet av en linjegren

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

ett visst minimiantal lärjungar skall fordras, liksom nu för tillvalsundervisning

i viss ämneskombination. Överstyrelsen har intet att erinra mot

att nuvarande bestämmelser i stort sett oförändrade överföres till det nya

systemet. Det skulle alltså normalt fordras ett deltagarantal på minst fem

lärjungar eller, när det gäller den helklassiska grenen, minst tre, dock med

rätt för skolöverstyrelsen att på grund av särskilda omständigheter medgiva,

att undervisning anordnas vid lägre deltagarantal.

Vare sig linjerna fördelas på det sätt skolöverstyrelsen föreslagit eller

efter någon annan princip, måste det tillses, att fördelningen icke fastlåses

för alltför lång tid. Jämknings möjligheter måste finnas med

hänsyn till ändrade lokala behov, och skälig hänsyn måste kunna tagas

till målsmännens önskemål. Dessa har ännu icke hunnit stadga sig. I synnerhet

är bestämda slutsatser ännu icke möjliga om den allmänna linjens

dragningskraft.

Jag har redan nämnt, att departementschefen i 1950 års proposition

ifrågasatte, huruvida icke avgörandet om de särskilda läroverkens gymnasieorganisation

lämpligen borde överflyttas till Kungl. Maj:t från och

med det år, då den allmänna linjen upptages i linjesystemet. Upprättandet

av ny linje borde därvid i regel icke medgivas, om lärjungantalet kunde

beräknas understiga 15, och indragning av linje borde i regel ske, om lärjungeantalet

understege 8. Om ofullständigt utnyttjad linje med samma

studiemål funnes att tillgå vid sidan av en till indragning ifrågasatt linje,

kunde kraven på lärjungeminimum sättas något högre; departementschefen

nämner för detta fall talet 10. Hänsyn borde emellertid tagas till åtskilliga

inverkande förhållanden, såsom förhandenvaron av andra läroverk på läroverksorten

m. m. I synnerhet måste beaktas, att studielägenheterna för ungdom

från landsbygden och mindre skolorter icke bör beskäras utan tvingande

skäl.

Skolöverstyrelsen godtager dessa bedömningsgrunder i vad avser läroverk

med tre parallellavdelningar på gymnasiet. Däremot håller överstyrelsen

före, att linjeorganisationen bör fixeras på de orter, där tillströmningen

endast räcker för två linjer. Om alltför stor hänsyn toges till de år ifrån

år växlande anmälningssiffrorna, kunde en allmän osäkerhet om läroverkets

organisation uppstå.

»Vid ett mindre läroverk måste det lätt hända, att det ena året en allmän

linje kan inrättas, medan däremot en latinlinje icke kan komma till stånd,

under det att följande år motsatsen inträffar. Även om man bortser från

de allvarliga olägenheterna ur lärarbeståndets synpunkt av ett dylikt förhållande,

skulle cn sådan osäkerhet om ett läroverks möjligheter skapa

misstro hos elever och målsmän och sannolikt förorsaka flykt från läroverket

till ett läroverk med större gymnasium och en fastare organisation,

och detta skulle rent av kunna äventyra gymnasiets existens.»

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 1J}5.

Jag har i det föregående redan nämnt, att överstyrelsen föreslagit latinoch

reallinje vid dessa mindre läroverk men däremot icke allmän linje.

Överstyrelsen är angelägen att framhålla, att detta givetvis icke innebär,

att de 24 här ifrågavarande läroverken för mycket lång tid skulle vara

avskurna från möjligheten att erhålla allmän linje och därmed hänvisade

till de ersättningsdifferentieringar, som överstyrelsen antytt och har för

avsikt att senare precisera. Lärjungetillströmningen till gymnasierna är

nämligen i stigande och kan väntas växa mycket avsevärt, när de stora

årskullarna från 1940-talet hinner upp i gymnasieåldern.

»Kanhända kan den utveckling i fråga om antalet gymnasiestuderande,

som här skisserats såsom sannolik, vid åtskilliga av läroverken i fråga inom

en nära framtid ha skapat ett förändrat läge, som kräver förnyat övervägande

av organisationen av de berörda läroverken, och överstyrelsen förutsätter,

att den nya linjen skall kunna inrättas även vid dessa läroverk,

så snart förutsättningarna i form av säkerställt tillräckligt elevantal föreligga.

»

Jag återkommer i det följande till den här berörda, för många läroverksorter

viktiga frågan om gymnasiets minimiorganisation.

Departementschefen.

Ett par av huvuddragen i övergångstidens gymnasieorganisation fastställdes

redan genom 1950 års riksdagsbeslut. Vid de högre allmänna läroverken

skulle en allmän gymnasielinje kunna anordnas från tidpunkt, som

senare skulle bestämmas. I samband med införandet av denna linje skulle

en revision av differentieringssystemet företagas, syftande till att genomföra

en fastare studiegång inom varje linje.

Bakgrunden för detta beslut utgjordes av den skiss till ett nytt gymnasium,

som dåvarande departementschefen tecknat i sitt anförande till

statsrådsprotokollet. Den allmänna linjens huvuduppgift skulle vara att

meddela en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället

än som kunde åstadkommas inom de i var sin riktning specialiserade

latin- och reallinjerna. Efter införandet av den nya linjen borde

tillvalssystemet kunna förenklas så långt, att varje lärjunge vid inträdet i

näst högsta ringen endast skulle ha två eller allra högst tre studiealternativ

att välja mellan i stället för som nu elva på latinlinjen och sju på reallinjen.

Skolöverstyrelsens huvudförslag är utformat i nära anslutningtill

dessa tankar. I övergångstidens gymnasium skulle latinlinjen i de båda

högsta ringarna klyvas i en helklassisk och en halvklassisk gren, den allmänna

linjen i en social och en nyspråklig gren och reallinjen i en matematisk

och en biologisk gren. Vissa uppmjukningar genom tillval och bortval

skulle förekomma, men de har karaktären av jämkningar utan principiell

betydelse, från vilka jag i detta sammanhang kan bortse.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Därjämte tänker sig skolöverstyrelsen en alternativorganisation

för de mindre läroverken. Dessa skulle endast få latin- och reallinje,

och den allmänna linjen skulle ersättas av differentieringar i de båda

högsta ringarna av de äldre linjerna, som kunde medgiva en nyspråklig

eller social inriktning av studierna. Lärjungarna vid läroverk, där allmän

linje icke upprättas, skulle därigenom erhålla möjlighet att inhämta det

väsentligaste av studiemålen för den allmänna linjen. Överstyrelsen har

dock icke ännu i detalj utformat detta förslag; tim- och kursplaner för de

ifrågasatta differentieringarna föreligger sålunda icke men beräknas vara

färdiga i god tid före läsåret 1955/56, då differentieringarna första gången

skulle komma till användning.

Huvudförslaget kännetecknas otvivelaktigt av större organisatorisk fasthet

än det nuvarande gymnasiet, och överstyrelsen har därmed tagit den

hänsyn, som är möjlig, till kritiken mot den nuvarande organisationen och

dess differentieringssystem. En åtstramning av organisationen som den

föreslagna kan dock icke medföra idel fördelar. Det blir bland annat svårare

att tillgodose minoritetskrav av olika slag. Skillnaden torde emellertid

vara mindre framträdande i praktiken än i teorien. Ett differentieringssystem

som det nuvarande tillgodoser visserligen på papperet mycket skiftande

önskemål, men den gymnasist, som i sina studier vill avlägsna sig

från de stora huvudstråken, torde ej sällan finna sina önskemål i praktiken

orealiserbara, emedan undervisning i ett ämne icke tillhandahålles utan

att ett visst minimiantal deltagare anmäler sig, stundom även emedan vissa

schematekniska hänsyn måste tagas. I ett fastare linjesystem är antalet

valmöjligheter mindre, men det kan med större säkerhet påräknas, att de

förutsedda studiealternativen verkligen står att få, när valet skall träffas.

Även i en fast linjeorganisation måste dock ett visst minimiunderlag stadgas

för varje linjegren. Jag kan ansluta mig till skolöverstyrelsens förslag,

enligt vilket det normala minimiunderlaget för en linjegren bör vara fem

lärjungar utom för den helklassiska grenen, där ett underlag på tre kan

anses tillräckligt; därjämte bör överstyrelsen liksom nu äga befogenhet att

på grund av särskilda omständigheter jämka nedåt.

Av den redogörelse, jag i det föregående har lämnat, framgår, att viss

kritik riktats mot överstyrelsens organisationsförslag. Jag kan dock icke

finna, att den har rubbat förslagets huvudgrunder, sådana de kommit till

uttryck i linje- och förgreningssystemet.

I tämligen många remissyttranden har ifrågasatts, att man skulle införa

en tredje gren på latinlinjen, upptagande en lämpligt avvägd kurs i matematik.

Denna fråga hölls öppen vid 1950 års riksdag. Såväl departementschefen

som särskilda utskottet ansåg den dock förtjänt att ytterligare

övervägas. Skolöverstyrelsen har nu i sin utredning kommit till negativt

resultat. Antalet matematikstuderande på latinlinjen har sedan åtskilliga

år varit i avtagande och skulle efter upprättandet av den allmänna linjen

av allt att döma i regel befinnas otillräckligt. Att under sådana förhållanden

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr lJr3.

upptaga ämnet på timplanen skulle, anser överstyrelsen, alltför ofta visa

sig vara en falsk förespegling, en falsk skylt.

Personligen delar jag överstyrelsens uppfattning, att en matematikgren

på latinlinjen åtminstone för närvarande knappast kan få den bärkraft,

som bör fordras för dess upptagande som fast beståndsdel av huvudorganisationen.

Frågan ligger gynnsammare till i alternativorganisationen, där

den allmänna linjen skulle ersättas med differentieringar av de båda andra

linjerna och latinlinjen bör kunna påräkna en bredare rekrytering av olika

intressetyper. Fn matematikkurs, som vore avpassad för en nyspråklig differentiering

av latinlinjen, skulle möjligen kunna få en vidsträcktare användning

och under vissa förutsättningar nyttjas även av lärjungar, som

fortsätter studierna i latin. Frågan kan dock icke bedömas utan kännedom

om det antal timmar, som kan ställas till ämnets disposition, den kurs,

som skulle inhämtas, och de reduktioner, som måste ske i fråga om andra

ämnen, då det ytterst är dessa faktorer, som bestämmer kursens dragningskraft

på ungdomen. Först när skolöverstyrelsen inkommit med preciserat

förslag rörande alternativorganisationen, torde förutsättningarna föreligga

för det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål.

I det läge, vari gymnasiefrågan befann sig år 1950, ansåg sig dåvarande

departementschefen även böra lämna oavgjort, huruvida en kurs i latin

borde inläggas jämväl i den allmänna linjen. Skolöverstyrelsen hade i sitt

utlåtande över skolkommissionens betänkande icke ställt sig avvisande till

en dylik kurs av begränsad omfattning, om därigenom kunde vinnas, att

den allmänna linjen bleve lämplig som underlag även för juridiska studier.

Juristutbildningssakkunniga håller dock före, att kravet på latinkunskaper

för juridiska studier visserligen icke behöver ställas fullt så högt som på

latinlinjen men likväl högre än vad som är möjligt att uppnå på den allmänna

linjen, om denna skall väl betjäna de stora lärjungegrupper, som i

övrigt väntas nyttja densamma. Överstyrelsen har på grund härav icke

upptagit latin som obligatoriskt ämne på den allmänna linjen, och jag är

beredd att även på denna punkt följa ämbetsverket. Huruvida det kan

befinnas lämpligt att i annan form bereda latinet plats på denna linje,

är en detaljfråga, som bör tagas under övervägande i samband med övriga

spörsmål rörande timplanens detaljer.

En nyhet i organisationen är de av överstyrelsen från skolutredningens

organisationsförslag övertagna s. k. orienteringskurserna, vilka är avsedda

att ge lärjungar, som på gymnasiet icke mottager undervisning i visst ämne,

en orienterande överblick över ur allmänbildningssynpunkt värdefulla delar

av ämnet. Idén synes mig god, men kurserna ställer stora krav på läraren

som popularisator även av avancerade partier inom sitt fack och hans förmåga

att vinna kontakt med ett auditorium utan någon större fond av

aktuella kunskaper i ämnet. Vissa kollegier och ämneskonferenser tvekar

om värdet av orienteringskurserna, särskilt, vill det synas, när det gäller

fysik och kemi på latingymnasiet. Det synes mig därför önskvärt, att kur
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Ku n tgl. Maj:ts proposition nr 145.

ser av detta slag först prövas inom ramen för de högre skolornas försöksverksamhet,

så att gjorda erfarenheter om kursernas ändamålsenliga

uppläggning och stoffurval kan ställas till ämneskonferensernas förfogande,

när anordningen allmänt skall föras ut i praktiken. Möjligen kan dessa förarbeten

medföra ett eller annat års uppskov med det obligatoriska införandet

av några av kurserna.

Jag har i övrigt icke anledning att här ingå på tim- och kursplanernas

många detaljfrågor, vilka genomgående är av den art, att det torde ankomma

på Kungl. Maj:t att därom besluta. Det torde icke heller vara

nödvändigt att dröja vid överstyrelsens förslag i fråga om studentexamens

anordnande. Prövningen av denna del av förslaget torde eventuellt böra

anstå, tills alternativorganisationens differentieringar föreligger i fullt utformat

skick.

Av grundläggande betydelse för organisationens praktiska utgestaltning

är däremot frågan om bildningslinjernas utsträckning i tiden. Det nuvarande

gymnasiet använder fyraåriga och treåriga linjer vid sidan av varandra.

De arbetshygieniska företräden, som tillkommer det fyraåriga gymnasiet,

har ansetts särskilt vägande i fråga om latinlinjen och lett till att

flertalet latinlinjer i den nuvarande organisationen gjorts fyraåriga. I fråga

om reallinjen har däremot de sociala och ekonomiska fördelarna av ett kortare

gymnasium ansetts överväga; i överensstämmelse därmed är majoriteten

av reallinjerna treåriga. I princip har jag ingen anledning att ifrågasätta

andra grunder för användningen och fördelningen av dessa äldre linjer

än dem som redan år 1927 tillämpades.

Motsvarande organisationsfråga möter emellertid nu för första gången

beträffande den allmänna linjen. Såsom skolöverstyrelsen framhåller, torde

skillnaden i pedagogiskt hänseende mellan fyraårig och treårig studiegång

vara mindre framträdande på denna linje än på de båda andra. Det bör icke

heller förbises, att den relativt fylliga undervisningen om det nutida samhället

i realskolans avslutningsklass torde ge ett bättre intresseunderlag

för den allmänna linjens arbete och en säkrare grund för linjevalet än undervisningen

i realskolans underliggande klasser, på vilka den fyraåriga

allmänna linjen baseras. Då härtill lägges de sociala skäl, som i allmänhet

motiverar de treåriga linjerna, måste jag beteckna de treåriga allmänna

linjerna som särskilt starkt motiverade. Å andra sidan bör icke heller

fyraåriga linjer vara uteslutna, i synnerhet på orter, där gymnasieorganisationen

redan nu övervägande upptager fyraåriga linjer. Det gäller i dessa

fall städer, där gymnasierna till alldeles övervägande del rekryteras av

stadens egen ungdom; de tre bildningslinjernas likviirdighet torde dessutom

bli mera uppenbar och påtaglig för lärjungar och målsmän, om de alla utgrenas

från samma punkt i skolorganisationen och alla kan lova lärjungarna

de fördelar i avseende på kursernas planläggning och arbetsbelastningen,

som utgör den fyraåriga gymnasieformens huvudsakliga motivering.

Skolöverstyrelsens förslag till linjeorganisation för de särskilda läroverken

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts -proposition nr 1^5.

upptager fyraårig allmän linje vid 24 läroverk på 12 orter och treårig allmän

linje vid 24 läroverk på 23 orter. Vid återstående 24 läroverk (24 orter)

skulle alternativorganisationen komma till användning och alltså endast

latin- och reallinje finnas, kompletterade med vissa extra ämneskombinationer

som ersättning för den allmänna linjen.

Antalet läroverk utan fullständig allmän linje bleve icke obetydligt.

Överstyrelsen har, bland annat med hänsyn till lärarbristen, icke räknat

med att fullständig allmän linje skall upprättas, förrän antalet nybörjare

i gymnasiet stigit till omkring 60, motsvarande helt fullsatta nybörjaravdelningar

av de andra linjerna. Huruvida denna norm kan följas i framtiden,

beror bland annat av värdet av de differentieringar, som skulle ersätta

den allmänna linjen. Skolöverstyrelsen är i detta avseende optimistisk,

och det synes mig i varje fall mycket sannolikt, att en tämligen god

ersättning för den sociala grenen skall kunna konstrueras för reallinjens

lärjungar, medan en övergång från latinlinjen till den sociala grenen, såsom

av överstyrelsens utredning framgår, icke är möjlig utan tyngande kompletteringar.

Jag kan trots allt icke frigöra mig från en viss tvekan, huruvida

icke allmän linje borde komma i fråga även vid något lägre sammanlagt

lärjungeantal än skolöverstyrelsen förutsatt, åtminstone om antalet

lärjungar, som önskar just denna linje, är särskilt stort. Så vitt jag kan se,

skulle vid en sådan ökning av de allmänna linjernas antal de linjer, som

tillkommer, nästan uteslutande komma att tillhöra den treåriga typen.

Tvekan kan vidare råda, huruvida icke jämväl vid flerlinjiga läroverk

i ett eller annat fall en till indragning föreslagen linje skulle kunna hävda

sig i den nya organisationen vid sidan av de av överstyrelsen föreslagna.

Jag tänker exempelvis på de för närvarande fullsatta treåriga latinlinjerna

i Ivalmar och Karlstad, vilka till övervägande del mottaga lärjungar från

smärre skolorter. Även på reallinjen finns ett par treåriga linjer, vilka på

sin tid inrättades med hänsyn till de smärre skolorternas behov och måhända

även efter gymnasiereformen skulle väl försvara sin existens.

Det är emellertid icke nödvändigt att nu taga definitiv ställning till dessa

frågor. Min tvekan gäller huvudsakligen antalet treåriga linjer. Om reformen

i överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag instundande läsår

begränsas till första ringen av det fyraåriga gymnasiet och först med läsåret

1954/55 griper in på det treåriga, finnes tid till jämkningar.

Över huvud torde den linjeorganisation, som i år fastställes för de särskilda

läroverken, icke kunna bli mer än ett provisorium. I och med att

en tredje linje tillägges organisationen, står vi i ett helt nytt läge, för vars

bedömande tillräckligt material saknas. De grundläggande besluten av

olika myndigheter angående den allmänna linjens kompetens värde saknas

ännu i stor utsträckning. Målsmansopinionen har icke hunnit stadga sig

och ännu mindre hunnit giva sig till känna. De kommunala myndigheterna

har icke hörts och skulle, om frågan hade förelagts dem, ha mött alla de

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. May.ts ''proposition nr 145.

vanskligheter vid bedömandet, som följer av att erfarenheter av den tredje

linjen ännu helt saknas.

Såsom dåvarande departementschefen framhöll i propositionen till 1950

års riksdag, torde det i detta läge vara lämpligast, att avgörandet i fråga

om linjeorganisationen åtminstone tills vidare träffas av Kungl. Maj:t. En

rent mekanisk tillämpning av den ena eller andra regeln lärer därvid icke

komma i fråga. Liksom denne min företrädare anser jag, att hänsyn måste

tagas till åtskilliga inverkande förhållanden och att det i synnerhet måste

beaktas, att studielägenheterna för ungdom från landsbygden och mindre

skolorter icke bör beskäras utan tvingande skäl. Jag har intet emot att till

dessa särskilda omständigheter lägga även den av skolöverstyrelsen starkt

betonade omsorgen om organisationens stabilitet. Det synes mig emellertid

med hänsyn till lärarbristen svårt att någon mera avsevärd tid vidmakthålla

klart underfrekventerade linjer och med hänsyn till målsmännens intressen

lika svårt att i längden förvägra upprättandet av en linje, som uppenbarligen

önskas av stora målsmansgrupper. Yad som vid varje särskild tidpunkt

är möjligt och tillrådligt bestämmes i mycket stor utsträckning av

lärarbristen, som tyvärr är en strängare herre nu än för några år sedan.

Under instundande läsår skulle den nya organisationen på grund av det

successiva genomförandet endast till ringa del föras ut i praktiken. Av

skäl, som skolöverstyrelsen närmare utvecklat, torde det på grund härav

icke vara nödvändigt att denna gång höja anslagsberäkningen för de allmänna

läroverken på grund av den planerade reformen.

Läroverkskommunernas förpliktelser i förhållande till ett allmänt läroverk

är för närvarande i vissa fall knutna till en bestämd linjeorganisation,

och kommunen har då ansetts ha skyldighet att hålla lokaler m. m.

även för parallellavdelningar av dessa linjer. Om en ny linje skall inrättas

vid läroverket, har däremot nytt åtagande brukat avfordras kommunen.

Nödgas man räkna med en provisorisk linjeorganisation med ökad rörlighet

under några år framåt, synes det icke vara praktiskt, att kommunerna alltför

snävt begränsar sina åtaganden gentemot läroverket. Städernas förpliktelser

bör successivt ändras till att avse ett enligt gällande bestämmelser

anordnat gymnasium, icke blott gymnasiet i dess tillfälliga linjeorganisation.

Riksdagen synes nu böra föreskriva, att såsom villkor för upprättande

vid visst läroverk av gynmasielinje, som icke ingår i läroverkets

nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande kommun åtager sig

att tillhandahålla för läroverkets gymnasium erforderliga undervisningslokaler

jämte inredning och möbelutrustning samt bostäder åt för läroverket

erforderlig vaktmästarpersonal.

Den nuvarande läroverksorganisationen upptager sedan 1928 en speciell

läroverksform, lyceet, som på sin tid inrättades för att med ett års tidsvinst

föra fram lärjungar från folkskolans sjätte klass till studentexamen.

Denna läroverksform har aldrig slagit igenom. I nu gällande organisations
6

— Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 145.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. May.ts ''proposition nr 1.^5.

plan finnes endast en dylik linje; den är förlagd till högre allmänna läroverket

för gossar i Malmö. Linjen hade några år rätt god anslutning men

avtynade småningom och har sedan 1938 icke haft några ny börjara vdelningar.

Under senare år har andra medel försökts för vinnande av lyceiorganisationens

ursprungliga syfte. Såväl enhetsskoleorganisationen som de i vissa

folkskolor inbyggda treåriga realskollinjerna ger lärjungarna möjlighet att

från folkskolans sjätte klass passera realskolestadiet på tre år och därmed

även nå studentexamen med den avsedda tidsvinsten. Det synes mig på

grund härav icke troligt, att lyceiorganisationen kan få någon uppgift att

fylla i femtiotalets läroverksorganisation. Tiden torde vara inne att nu helt

nedlägga densamma, men då den ingår i den av 1927 års riksdag beslutade

läroverksorganisationen, synes riksdagens medgivande därtill böra inhämtas.

Genom övergångsbestämmelser bör skälig hänsyn tagas till de privatister,

som eventuellt planlagt sina studier efter fordringarna på det nyspråkliga

lyceet.

Av det anförda framgår, att jag kan godtaga skolöverstyrelsens förslag

i vad avser gymnasiereformens bärande konstruktioner och i huvudsak även

beträffande detaljerna, så långt dessa hittills blivit av mig prövade. Organisationsarbetet

med övergångstidens gymnasium är dock ingalunda avslutat

med den nu framlagda utredningen. Det återstår bland annat att

undersöka vad som kan göras för att inom det nya gymnasiets ram pröva

de uppslag, vari skolkommissionens arbete resulterat. Vikten av att så sker

framhölls av skolöverstyrelsen i dess utlåtande över skolkommissionens betänkande

och underströks ytterligare av departementschefen i 1950 års

skolproposition. Skolöverstyrelsen hänvisar på flera ställen i sin utredning

till ännu olösta uppgifter av detta slag och tillkännager sin avsikt att senare

framställa förslag. Även enligt min mening är det angeläget, att dessa planer

målmedvetet fullföljs; det är, synes det mig, en av de viktiga förutsättningarna

för att övergångstidens gymnasium skall kunna helt fylla sin

mission i skolans utveckling.

2. Inrättande av vissa försöksgymnasier.

Vid min redogörelse för den provisoriska gymnasiereformens förhistoria

betecknade jag upprättandet av särskilda gymnasier med anknytning till

försöksverksamheten för enhetsskolan som en andra etapp av den omdaning

av gymnasiet, vilken måste åtfölja en skolreform enligt de av 1950

års riksdag godkända riktlinjerna. Skolöverstyrelsen har nu inkommit med

utredning rörande de organisationsfrågor, som därvid i första hand anmäla

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

83

Behovet av gymnasieutbildning för en hetsskolans

lärjungar.

Enligt de av 1950 års riksdag godkända riktlinjerna för det svenska

skolväsendets utveckling är det avsett, att lärjungar i enhetsskolans nionde

klass skall kunna välja mellan tre bildningslinjer, av vilka en, som brukar

ges beteckningen 9 g, skall meddela teoretisk undervisning som grund för

fortsatt utbildning på gymnasiet. Klass 9 g kan, om man så vill, betraktas

som en till enhetsskolan förlagd första ring av ett fyraårigt gymnasium.

I de första av de skoldistrikt, som prövar enhetsskoleorgänisationen, befinner

sig en årskull lärjungar nu i klass 8. Från och med instundande läsår

måste således klasser av typen 9 g inrättas för dem. Ett år senare — läsåret

1954/55 — måste egentlig gymnasieutbildning anordnas för dessa lärjungar.

Läsåret 1953/54 beräknas klass 9 g bli erforderlig i Burlöv, Hietaniemi,

Lerum, Lillhärdal, Oland, Sura, Timrå, Vifolka, Åhus och Österåker samt

inom delar av Skellefteå stads skoldistrikt. Lärjungeantalet i klass 9 i

försöksskolorna beräknas detta år till 702, varav omkring Ilo i 9 g.

Läsåret 1954/55 beräknas klass 9 g utom i dessa skoldistrikt förekomma

i Laxå, Mörbylånga, Råneå, Skön och Svedala samt vid vissa skolor i

Linköping och Stockholm. Lärjungeantalet i klass 9 beräknas då ha stigit

till 1 519 och lärjungeantalet i klass 9 g till omkring 220.

Läsåret 1955/56 tillkommer Huskvarna, Lomma, Nederkalix, Sundbyberg

samt vissa skolor i Hälsingborg och Stockholm. Lärjungeantalet i klass

9 beräknas detta år till sammanlagt 2 380 och antalet lärjungar i klass 9 g

till omkring 345.

Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i 9 g skall kunna fullföljas

vid särskilda treåriga försöksgymnasier eller vid försökslinjer, som förläggs

till redan existerande läroverk. Där så befinnes lämpligt och önskvärt skall

även klass 9 g kunna inrättas vid gymnasiet, varvid lärjungarna får tillfälle

till en obruten fyraårig studiegång på gymnasialstadiet.

I viss utsträckning torde lärjungar jämväl komma att övergå från enhetsskolans

klass 8 till fyraåriga gymnasier av den traditionella typen. Sådant

kan inträffa exempelvis om lärjunge på grund av föräldrarnas avflyttning

från orten icke längre kan erhålla undervisning i enhetsskola.

Kungl. Maj:t har den 19 januari 1951 för detta fall medgivit, att lärjunge,

vilken vid slutet av vårterminen i åttonde klassen godkänts i samtliga de

läroämnen, som förekommer i motsvarande klass av realskolan, och därvid

erhållit medelbetyget Ba samt därutöver minst en betygsenhet, må åtnjuta

samma rätt att övergå till första ringen av fyraårigt gymnasium som

lärjunge i motsvarande klass av realskolan.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr lJf5.

Försöks gymnasierna vid 1 9 5 0 års riksdag.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 inskärpte

dåvarande departementschefen vikten av att enhetsskolans lärjungar under

sina fortsatta studier bleve tillförsäkrade det allmännas välvilliga intresse

och stöd. »Målsmännen böra tryggt kunna räkna med att, när tiden är

inne, gvmnasielinjer skola finnas att tillgå med anknytning till enhetsskolans

slutstadium och att dessa linjer skola ge eleverna fulla möjligheter att

efter förmåga fullfölja studierna fram till gymnasiets slutexamen», heter

det i statsrådsprotokollet (prop. 70 s. 514). Lärjungarna borde vidare under

sin gynmasievistelse kunna påräkna dels studiebidrag, vilka borde utgå

utan behovsprövning och täcka den merkostnad, som uppstode genom att

studierna icke kunde förläggas till hemorten, dels därutöver behovsprövade

stipendier enligt de grunder, som i allmänhet gäller vid gymnasiestudier.

I fråga om försöksgymnasiernas organisation vågade departementschefen

icke på frågans dåvarande stadium göra något bestämt uttalande men

förklarade sig ense med skolöverstyrelsen om att dessa gymnasier beträffande

studiegång och arbetsmetod borde i högre grad än gymnasieorganisationen

i övrigt präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Antalet

gynmasielinjer måste dock de första åren begränsas; detta kunde medföra,

att en dylik linje under en följd av år måste mottaga ungdom från enhetsskolor

i skilda landsdelar.

Försöksgymnasiernas anknytning till enhetsskolan måste enligt departementschefens

tanke förmedlas av en klass av typen 9 g. På de dittills uttagna

försöksorterna syntes denna klass automatiskt komma att organiseras

inom enhetsskolan, och om försöken avlöpte efter beräkning, skulle

således det mottagande gymnasiet endast omfatta klasserna 10—12. Det

vore dock möjligt, att de i början avsevärda svårigheterna att ordna det

inre arbetet efter skolkommissionens riktlinjer åtminstone i vissa fall kunde

önskliggöra en centralisering av 9 g till det mottagande gymnasiet. Då

försök även borde tillåtas efter riktlinjer, som mer eller mindre avveke

från skolkommissionens, kunde det vidare tänkas, att under försökstiden

lärjungar i enhetsskolan följt en lärogång, som stode närmare den nuvarande

realskolans, så att de efter någon komplettering kunde vinna inträde

vid de vanliga gymnasierna.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang om den av skolkommissionen

föreslagna s. k. fria klassen. Kommissionen hade tänkt sig, att

ett antal lärartimmar, lämpligt fördelade på de ämnen, som närmast kunde

tänkas förekomma, skulle reserveras vid tjänstefördelningen för lärarna

och sedan fördelas mellan lärare, som vore villiga och lämpliga att åtaga

sig ge lärjungarna hjälp med kompletteringsarbetet. Tjänstgöringen skulle

utgöra en del av lärarnas ordinarie tjänstgöringsskyldighet. »Den fria klas
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^5.

sen» skulle skilja sig från alla andra klasser genom att uteslutande individuell

undervisning förekom, men lärjungarna skulle normalt dessutom

taga del av den vanliga undervisningen med de lättnader, som rektor kunde

komma att bevilja. Så snart en lärjunge vore färdig med kompletteringarna,

skulle han utskrivas ur den fria klassen och helt ägna sig åt de ordinarie

arbetsuppgifterna.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag förklarade sig ense med departementschefen

om att de av departementschefen föreslagna försöksgymnasierna

borde komma till stånd och ville kraftigt understryka, att upprättandet

av försöksskolor på realskolestadiet måste anses innebära ett åtagande

för statsmakterna att också sörja för att lärjungarna, när de lämnat

enhetsskolan, skall få tillgång till fortsatta studier av den art, som den

nuvarande realskolan förbereder (s. 152). Efter att ha vägt de i diskussionen

åberopade skälen för de båda förläggningsalternativen beträffande 9 g

fann sig utskottet, som ansåg att klassen icke i princip borde utbrytas ur

enhetsskolans ram, på frågans dåvarande stadium böra ansluta sig till vad

departementschefen anfört (s. 119).

I överensstämmelse med utskottets förslag fastslog riksdagen i nionde

punkten av principbeslutet, att försök skulle anställas med särskilda till

enhetsskolan anknytande gymnasieformer.

Skolöverstyrelsens o r ga nis atio n sförslag: allmänna

synpunkter.

De blivande försöksgymnasierna har två skilda uppgifter, som ibland

kan vara svåra att förena, nämligen att ta hand om lärjungar, som genomgått

enhetsskolan, och att pröva och förbereda gymnasiets definitiva anpassning

till enhetsskolan. Ett grundvillkor för att de skall omfattas av

målsmännens förtroende är, att lärjungarna i försöksgymnasierna kan förvärva

i huvudsak samma kompetens som i ett vanligt gymnasium. Eörsöksgymnasierna

måste därför ha samma slutmål som de traditionella gymnasierna.

Detta sätter vissa skrankor för de organisatoriska experimenten,

framhåller skolöverstyrelsen. Överstyrelsen bör dock bemyndigas att fastställa

detalj organisation och undervisningsplaner på sätt, som bäst tjänar

försöksverksamheten, och denna verkets rätt att besluta organisatoriska

avvikelser bör icke begränsas för snävt. Särskilt viktigt är, att försöksgymnasierna

sättes i stånd att ta vara på och vidareutveckla den förmåga till

ett mera självständigt och friare arbetssätt, som bör ha grundlagts i enhetsskolan.

Då intet försöksgymnasium behöver träda i funktion förrän under läsåret

1954/55, har överstyrelsen emellertid icke ansett det nödvändigt att

redan nu utarbeta detaljerade organisationsplaner. Vad överstyrelsen före
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr ll+o.

slår är egentligen beslut om gymnasiernas antal och förläggning samt om

det antal linjer de skall omfatta.

Överstyrelsen tolkar därvid de nyss anförda uttalandena av departementschefen

och särskilda utskottet så, att samtliga försöksgymnasier skall

vara statliga. »Avsikten torde ha varit, att eleverna skola tillförsäkras rätt

till gymnasiestudier, även om vissa lokala initiativ utebli», tror sig överstyrelsen

kunna fastslå. Det vore enligt överstyrelsens mening över huvud

icke skäligt, att en kommun skulle bära kostnaderna för ett försöksgymnasium,

som betjänar flera försöksdistrikt. Av samma skäl bör givetvis

även försökslinjer, som upprättas vid befintliga statliga gymnasier, vara

statliga.

Statskontoret förmenar åter, att statsmakternas utfästelser icke behöver

innebära, att försöksgymnasierna nödvändigtvis skall vara statliga, och

hänvisar till ett uttalande av statsutskottet vid 1952 års riksdag (nr 176,

s. 7), enligt vilket ett kommunalt stadium normalt bör föregå upprättandet

av ett statligt gymnasium. Motiven för denna ståndpunkt håller även i

fråga om försöksgymnasierna, anser ämbetsverket.

»Därest dessa redan vid upprättandet skulle få statlig karaktär, kommer

kommun med försöksgymnasium att gynnas ekonomiskt i förhållande till

stad, som inrättat kommunalt gymnasium. Följden synes jämväl kunna bli,

att det kommunala genomgångsskedet för de sistnämnda skolorna får längre

varaktighet än som eljest behövt bli fallet.---Ämbetsverket an
ser,

att i förevarande avseende bör bliva bestämmande karaktären hos den

läroanstalt, till vilken gymnasiet anknytes. Är sålunda läroanstalten statlig,

synes detta böra gälla även vid densamma inrättad försökslinje. Bygges

däremot gymnasiet på en enhetsskola, torde hela läroanstalten böra

vara kommunal och tillerkännas statsbidrag efter enhetliga grunder.»

Skolöverstyrelsen håller före, att mindre rigorösa normer bör tillämpas

vid upprättande av försökslinje än vid upprättande av en vanlig gymnasielinje.

Även om man i normala fall håller på att en ny gymnasielinje icke

skall få upprättas vid lägre lärjungeantal än 15, borde 10 godkända inträdessökande

med avgångsbetyg från enhetsskolans nionde klass kunna

räcka för en försökslinje. För att detta antal skall uppnås, måste emellertid

antalet lärjungar i 9 g vara större, då några lärjungar alltid måste beräknas

övergå till läroanstalter av annat slag eller avgå till förvärvsarbete.

Efter vissa överväganden kommer överstyrelsen till resultatet, att en försökslinje

bör kunna anses motiverad vid ett underlag av minst 15 lärjungar

i 9 g, två vid ett underlag av minst 26 och ett fullständigt gymnasium

med tre linjer vid ett underlag av minst 47 lärjungar. På skolöverstyrelsen

bör ankomma att avgöra, i vilken utsträckning lärjungar, som

icke genomgått enhetsskolans högstadium, övergångsvis må intagas i försökslinje.

Statskontoret anser åter, att bestämmelserna i fråga om lärjungeantalet

bör vara lika stränga för försökslinjerna som för andra linjer, bland annat

med hänsyn till den rådande bristen på lärare.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

Under den första tiden, då försökslinjerna ännu är tämligen glest fördelade,

kan man enligt vad skolöverstyrelsen erfarit från försöksdistrikten

vänta sig, att ganska många lärjungar skall övergå till gymnasium av vanlig

typ, om sådant finnes väsentligt närmare hemorten. Alltför krävande

behöver en sådan övergång enligt överstyrelsens förmenande icke bli, åtminstone

icke under de närmaste åren.

»Det torde nämligen ej behöva vålla några större svårigheter för lärjungar

med kvalificerade betyg från enhetsskolans klass 8 eller 9 g att tillgodogöra

sig undervisningen i det nuvarande eller övergångstidens gymnasium,

då ju slutmålet för 9 g kunskapsmässigt sett föga skiljer sig från

slutmålet för den nuvarande realskolans avslutningsklass. Man har nog

också anledning räkna med att den pedagogiska frihet, som är medgiven

även det teoretiska högstadiet av enhetsskolan, kommer att tillämpas i

full utsträckning först så småningom och vid en tid, då försöksverksamheten

nått en större omfattning och då alltså även antalet försöksgymnasier

och försökslinjer utökats.»

A andra sidan får man icke bortse från att differenser beträffande undervisningsplanerna

likväl finns och kan försätta lärjungar från vissa försöksdistrikt

i ett ogynnsamt utgångsläge vid gymnasiestudierna, framhåller

överstyrelsen. Rektor vid det mottagande gymnasiet bör därför helst

förfoga över ett visst antal undervisningstimmar, som han i mån av behov

kan disponera för lärjungarna från enhetsskolan. Anordningen är i princip

densamma som skolkommissionens fria klass.

Under läsåret 1953/54 kan övergång endast äga rum från klass 8 i enhetsskolan

— klass 9 g finnes ju ännu icke. Överstyrelsen räknar för nämnda

läsår med att 35 lärjungar från enhetsskolans klass 8 skall intagas med

kompletteringsvillkor i första ringen av fyraårigt gymnasium och att särskild

undervisning behöves under i medeltal 20 lektioner per lärjunge. Detta

skulle höja lärarbehovet vid de allmänna läroverken med ungefär en

heltidskraft. Följande år torde för liknande ändamål undervisning komma

att erfordras ungefärligen motsvarande två lärare med full tjänstgöring.

Statskontoret finner det tveksamt, huruvida åtgärder i av överstyrelsen

åsyftad riktning behöver bli erforderliga. Därest medel likväl anvisas för

ändamålet, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om ianspråktagandet.

Förläggningen av försöksgymnasier och

försökslinjer.

Vid urvalet av de första försöksdistrikten togs icke någon hänsyn till

problemet att bereda enhetsskolans lärjungar för dem avpassad gymnasial

utbildning. I första rummet gällde det att få med kommuner av varierande

struktur, vilka kunde erbjuda exempel på svårigheter av olika slag, som

man måste förstå bemästra vid skolreformens genomförande. Detta har

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

bidragit till en ur gymnasiesynpunkt oförmånlig lokalisering av lörsöksdistrikten.

Av försöksdistrikten är nära hälften helt isolerade från varandra,

för små att ensamma bilda underlag för försöksgymnasium och icke heller

sammanförbara till grupper, som kan bilda underlag för ett gemensamt

gymnasium.

De övriga distrikten kan emellertid sammanföras i fem grupper, som

var för sig utgör acceptabelt underlag för ett särskilt försöksgymnasium

eller för försökslinjer.

En sådan grupp av försöksdistrikt utgöres av de tre distrikten Burlöv,

Svedala och Lomma i Malmöhus län.

Skolöverstyrelsen beräknar, att förutsättningar för upprättande av en

gymnasielinje föreligger från och med läsåret 1956/57. Samma år aktualiseras

frågan om utvidgning av den treåriga gymnasieorganisationen i Malmö

och Lund genom att lärjungar från i folkskolan inbyggda realskollinjer

första gången beräknas avlägga realexamen vårterminen 1956. Överstyrelsen

har anledning antaga, att man i Malmö närmast kommer att upprätta

fyraåriga gymnasielinjer med övergång från de inbyggda linjerna ett

år tidigare. Stadsfullmäktige i Lund har åter anhållit, att ett försöksgymnasium

måtte inrättas i staden med anknytning i första hand till folkskoleseminariet

och i andra hand till samrealskolan därstädes.

Skolöverstyrelsen anser goda skäl tala för en förläggning av försöksgymnasiet

till Lund. Det nuvarande försöksområdet kommer sannolikt att

kunna utvidgas i riktning mot Lund. Tim- och kursplanerna för de inbyggda

linjerna i denna stad väntas komma att nära överensstämma med enhetsskolans.

Även övningsskolan vid folkskoleseminariet skulle kunna anordnas

som en enhetsskola ledande fram till klasserna 9 a, 9 g och en handelsbetonad

9 y. Mot den föreslagna förläggningen av försöksgymnasiet

till folkskoleseminariet synes intet vara att erinra. Tack vare konsulentverksamhet

och annat samarbete med försöksdistrikten kommer seminariets

lärare att bli väl förtrogna med enhetsskolans problem. Vidare kan

ett försöksgymnasium bli av värde för den vid seminariet anordnade praktiska

lärarkursen. Även vid samrealskolan torde dock förutsättningarna

för upprättande av ett försöksgymnasium vara goda.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas

i Lund från och med budgetåret 1956/57 under förutsättning att

kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler

jämte fullständig inredning och möbelutrustning ävensom rektorsbostad

eller motsvarande kontantersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal.

Därest gymnasiet anknytes till folkskoleseminariet, vilket överstyrelsen

anser vara att föredraga, torde det vara nödvändigt, att den pedagogiska

ledningen handhaves av särskild studierektor. Denna fråga liksom vissa

andra organisatoriska detaljer torde dock böra ytterligare övervägas.

Statskontoret hävdar, att försöksgymnasierna av organisatoriska, pedagogiska

och ekonomiska skäl åtminstone i begynnelseskedet bör anordnas

som linjer vid redan förefintliga högre allmänna läroverk eller kommunala

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

gymnasier. Ämbetsverket har dock intet att erinra mot att anknytningen

sker till ett folkskoleseminarium, om förhållandena i det särskilda fallet

tala därför.

En annan grupp av sammanhängande försöksdistrikt utgöres av Hietaniemi,

Nederkalix, Råneå och Tore skoldistrikt i Norrbottens län.

Skolöverstyrelsen påpekar, att redan de två skoldistrikt — Hietaniemi

och Råneå — som först upptog försöksverksamhet, erbjuder underlag för

en eller två gymnasielinjer från och med läsåret 1955/56. Därtill kommer

sannolikt en viss tillströmning av lärjungar med realexamen från samrealskolorna

i Nederkalix och Överkalix ävensom från kommunala realskolan

i Töre.

För närvarande studerar 40 ä 50 lärjungar från Nederkalix kommun

— alla inackorderade — vid gymnasierna i Boden, Luleå och Haparanda.

Mer än hälften skulle kunna bo i sina hem, om de kunde förlägga studierna

till ett gymnasium i Kalix. Åtskilliga skulle kunna använda de nya skolskjutsar,

som torde komma att inrättas i samband med centraliseringen

av enhetsskolans högstadium.

Den nuvarande samrealskolans lokaler är fullständigt undermåliga. Frågan

om en nybyggnad har länge varit aktuell och måste lösas i samband

med enhetsskolans utbyggnad med ett högstadium. För planeringsarbetet

rörande enhetsskolans lokaler är det av stor vikt, att man snarast får klarhet,

huruvida ett försöksgymnasium i Nederkalix får upprättas eller icke.

Om lokalfrågan får en tillfredsställande lösning, synes svårigheten att

få kompetenta lärare vara den enda invändning, som kan resas mot det

föreslagna försöksgvmnasiet i Nederkalix. Kommunen har under hand

förklarat sig beredd att ställa bostäder till förfogande för att stimulera

lärartillgången — dock ej hyressubventionerade. Man har även ställt i utsikt

kommunala stipendier för lärares fortbildning. Det må ock i detta

sammanhang framhållas, att ett försöksgymnasium, även om det ligger i

övre Norrland, kan tänkas locka till sig för försöksverksamhet särskilt intresserade

lärare.

Kommunalfullmäktige i Nederkalix har förbundit sig att uppfylla de

villkor för upprättandet av gymnasiet, som angivits i skrivelse från skolöverstyrelsens

försöksavdelning.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas

i Nederkalix från och med budgetåret 1955/56 på samma villkor som

i Lund.

Statskontoret avstyrker inrättandet av försöksgymnasium i Nederkalix

bland annat med hänsyn till lärarbristen i övre Norrland.

Fn tredje grupp utgöres av Njurunda, Sköns och Timrå skoldistrikt i

Västernorrlands län. De är samtliga belägna i grannskapet av Sundsvall,

Skön och Timrå norr om staden, Njurunda söder om densamma.

I Sundsvall finnes högre allmänt läroverk med för närvarande 953 lärjungar,

kommunal flickskola med 355 lärjungar samt handelsgymnasium.

Fn framställning från Sundsvalls stad att få bedriva försöksverksamhet

med enhetsskola lämnades den 30 juni 1952 av Kungl. Maj:t utan åtgärd.

I Timrå finnes en samrealskola, som står under ombildning till enhets
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kiingl. May.ts ''proposition nr 145.

skola. Läsåret 1950/51, då omorganisationen ännu icke hade påbörjats, var

lärjungeantalet 286. För närvarande går 433 lärjungar i samrealskolan eller

i de klasser av enhetsskolan, där två främmande språk läses.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar finnes underlag för en eller två

försökslinjer redan från och med läsåret 1954/55. Både Sundsvalls stad

och Timrå köping har förklarat sig intresserade av att erhålla försöksgymnasium.

Skolkommittén i Sundsvall hänvisar till befolkningens koncentration till

kustbygden med centrum i Sundsvall och hävdar, att Sundsvalls stad jämväl

i fortsättningen bör vara landskapets gymnasieort. Genom övergång

till ämnesrumssystem på gymnasialstadiet borde ett effektivare utnyttjande

av högre allmänna läroverkets nuvarande lokaler kunna ernås. Stadsfullmäktige

har förklarat sig i princip beredda att ställa erforderliga lokaler

till förfogande för ett på enhetsskola grundat gymnasium vid högre allmänna

läroverket.

Skolöverstyrelsen invänder, att det utrymme, som kan vinnas genom

övergång till ämnesrumssystem, är helt otillräckligt. Stadsfullmäktiges beslut

är vagt formulerat och lämnar möjlighet öppen för icke önskvärda

nödlösningar. Försökslinjernas klasser torde komma att bestå uteslutande

av ungdom från andra kommuner än Sundsvall. Man kan under sådana

förhållanden knappast räkna med att målsmännen i Sundsvall utan opposition

skall finna sig i en för gymnasiet besvärande trångboddhet. Försöksgvmnasiet

bör icke pressas in vare sig i en organisation eller i en byggnad,

som redan från början är för trång, endast därför att den ifrågasatta förläggningsorten

synes vara den förmånligaste ur geografisk synpunkt. Hänsyn

måste också tagas till den arbetsmiljö, som erbjudes försöksgymnasiets

lärjungar.

Kommunalfullmäktige i Timrå gör å sin sida gällande, att Timrå köping

är den naturliga medelpunkten för ett större försöksområde, bestående av

Timrå och Sköns köpingar samt Hässjö och Indals kommuner, vilka samtidigt

med Timrå införde undervisning i engelska i syfte att möjliggöra

teoretiskt begåvade lärjungars fortsatta studier i Timrå. Inackordering

behöver icke ifrågakomma. Byggnaderna för samrealskolan och Vivsta folkskola

är utrustade med lokaler för naturvetenskaplig undervisning. Byggnadstillstånd

för om- och tillbyggnad av Indalsälvens skola beräknas bli

beviljat under år 1953. Därest kommunala lektorer skulle anställas, kan

Timrå icke anses ha sämre möjligheter än orter med liknande struktur

längre söderut, allra helst som lägenheter även i fortsättningen kommer

att ställas till förfogande. Ett försöksgymnasium med två linjer bör anordnas

i Timrå åtminstone under en övergångstid. En tyngdpunktsförskjutning

till Sundsvall kan visserligen inträffa men först efter flera år,

sedan Njurunda och Sundsvall fått försöksverksamhet och denna har nått

gymnasialstadiet. När detta inträffar, kan frågan ånyo omprövas.

Skolöverstyrelsen hyser icke någon tvekan om att Timrå kommun skulle

vinnlägga sig om en hög standard på ett försöksgymnasium inom kommunen.

Den hittillsvarande utvecklingen av kommunens skolväsen, ej minst

utbyggandet av de socialpedagogiska anordningarna talar härför. Överstyrelsen

anser dock Sundsvall vara den naturliga förläggningsorten för ett

försöksgymnasium. Det vore onaturligt, att lärjungar från Njurunda skulle

resa genom Sundsvall till ett gymnasium i Timrå. Ett försöksgymnasium

av permanent karaktär bör alltså icke inrättas i Timrå. Överstyrelsen är

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

ICungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

icke heller beredd att utan ytterligare utredning från kommunens sida tillstyrka

ett provisoriskt försöksgymnasium under en övergångstid. Gymnasiets

överflyttning till Sundsvall längre fram skulle vålla svårlösta organisationsproblem

och väcka opposition i många kretsar.

Av de i resonemangen berörda kommunerna hade Sundsvalls stad 26 198

invånare den 1 januari 1952, Njurunda (söder om staden) 11 476 invånare,

Skön och Timrå (norr om staden) resp. 11 269 och 8 740 invånare samt de

med dem samverkande kommunerna Hässjö och Indals-Liden (nordost

resp. nordväst om Timrå) 6 600 och 5 512 invånare. Avståndet mellan

Sundsvalls och Njurunda kyrkor är omkring 16 km, mellan Sundsvall och

Timrå omkring 12 km.

Överstyrelsen finner det uppenbart, att ett försöksgymnasium för lärjungar

från högstadiet av enhetsskolorna i Timrå och Skön bör upprättas

från och med budgetåret 1954/55 men anser förläggningsfrågan ännu otillräckligt

utredd. Ämbetsverket föreslår, att riksdagen likväl skall fatta beslut

om inrättande av ett treårigt statligt försöksgymnasium i Sundsvallsområdet

från och med nämnda budgetår under förutsättning, att vederbörande

kommun åtager sig de vanliga förpliktelserna gentemot läroverket.

Därjämte skulle riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att, sedan vederbörande

kommuner inkommit med ytterligare utredning, avgöra, huruvida

ifrågavarande gymnasium från början skall förläggas till Sundsvalls stad

eller, övergångsvis, till Timrå.

Statskontoret har intet att erinra mot att principbeslut fattas om inrättande

av försökslinjer vid högre allmänna läroverket i Sundsvall.

Det fjärde försöksområdet utgöres av de i södra delen av Stockholm

belägna distrikten Björkhagen, Nytorp och Västberga.

Skolöverstyrelsen påpekar, att enbart Björkhagens skola räcker som underlag

för ett gymnasium med en, kanske två försökslinjer från och med

läsåret 1955/56. De första lärjungarna från Västberga och Nytorps skolor

skulle tillkomma höstterminerna 1956 och 1957. Stadsfullmäktige i Stockholm

tillstyrker upprättandet av ett försöksgymnasium i Stockholm från

nämnda tidpunkt och har samtidigt åtagit sig övliga förpliktelser gentemot

det nya läroverket.

Av handlingarna framgår, att folkskoledirektionen i Stockholm föranstaltat

om utredning i frågan och att därvid förslag har framkommit om

att det nya gymnasiet skulle förläggas till Kärrtorp och med sig förena

handelsgymnasium och vissa linjer av tekniskt gymnasium. Överstyrelsen

har intet att erinra mot denna förläggning och beräknar, att gymnasiet då

skulle kunna mottaga resande lärjungar jämväl från Gustavsbergs skoldistrikt,

som enligt medgivande i somras påbörjat försöksverksamhet på

enhetsskolans högstadium.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium från

och med budgetåret 1955/56 upprättas i Stockholm på de vanliga villkoren.

Det femte försöksområdet utgöres slutligen av vissa delar av Linköpings

stad samt Vifolka skoldistrikt i Östergötlands län. Försökslinjer torde ifrä
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^5.

gakomma först läsåret 1955/56. Det ligger nära till hands att förlägga dem

till högre allmänna läroverket i Linköping. Skulle av någon anledning detta

ej låta sig göra, torde linjerna kunna anslutas till något av de båda

folkskoleseminarierna i staden. Överstyrelsen framställer för närvarande

intet förslag.

Bland de fristående försöksdistrikten finnes ett — Lerums skoldistrikt

i Älvsborgs län — som visserligen ensamt för sig vore ett något osäkert

underlag för ett gymnasium men som skulle kunna avsevärt bidraga till

rekryteringen av ett om några år erforderligt gymnasium för lärjungar

från planerade enhetsskolor och inbyggda linjer i Göteborg.

Skolöverstyrelsen meddelar, att Göteborgs stad är intresserad av att få

ett försöksgymnasium förlagt dit. För den planerade försöksverksamheten

inom staden vore ett sådant gymnasium visserligen icke erforderligt förrän

under läsåret 1956/57, men man är, enligt vad överstyrelsen erfarit, beredd

att medverka redan från och med budgetåret 1954/55, om gymnasiet övergångsvis

får mottaga lärjungar både från realskolan och enhetsskolan.

Skolkommittén i Göteborg, som erhållit stadsfullmäktiges uppdrag att

framlägga förslag om gymnasiets förläggning, anser att såväl östra realskolan

som Burgårdens samrealskola skulle kunna ifrågakomma som stödläroverk

men att med hänsyn till bristen på gymnasier i de östra stadsdelarna

den förra skolan i främsta rummet bör komma i åtanke. Överstyrelsen

kan för sin del godtaga förslaget att under övergångsåren vidga

intagningskretsen men betraktar detta som en undantagsanordning. Det

är enligt överstyrelsens mening viktigt, att antalet lärjungar från realskolan

icke blir så stort, att gymnasiet förlorar sin karaktär av försöksgymnasium.

Av denna anledning kan ej gärna mer än en försökslinje komma

i fråga, så länge eleverna från Lerum är de enda från enhetsskolan.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas

i Göteborg från och med budgetåret 1954/55 under förutsättning

att Göteborgs stad ikläder sig sedvanliga förpliktelser gentemot läroverket.

Flertalet av de återstående försöksdistrikten ligger så till, att lärjungarna

i regel kan företaga dagliga resor till redan förefintliga gymnasier.

Efter omständigheterna kan de därvid övergå till fyraårigt gymnasium

efter klass 8 eller till treårigt gymnasium efter klass 9 g.

Fyra av distrikten — Lillhärdal, Laxå, Mörbylånga och Oland — ligger

dock alltför långt från gymnasieorterna för att dagliga resor skall

vara möjliga. Lärjungarna från dessa distrikt måste alltså inackorderas.

De tre sista av dessa distrikt räknar med att kunna skaffa lärare med

tillräcklig kompetens för undervisning i 9 g. Lärjungarna kan efter genomgången

av denna klass fullfölja studierna antingen vid något av försöksgymnasierna

eller eventuellt vid vanliga gymnasier närmare deras

hemorter. För Lillhärdal är läget mera komplicerat, då kompetenta lärare

för undervisning i 9 g torde komma att saknas, i varje fall i matematik

och de naturvetenskapliga ämnena. De årligen högst 3 å 4 lärjungar från

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

detta skoldistrikt, som kan antagas vilja fortsätta på gymnasiet, kan

övergå till högre allmänna läroverket i Östersund, vilket enligt överstyrelsens

förslag skulle vara utrustat med fyraåriga latin-, real- och allmänlinjer.

I nedanstående tabell sammanfattas skolöverstyrelsens förslag. Tabellen

går så till vida utanför de i det föregående återgivna resonemangen,

som här även linjernas art har angivits. Vid samläsning mellan två linjer

har beteckningen för den ena linjen satts inom parentes. Vilka linjer

som i verkligheten kommer att upprättas beror givetvis av tillströmningsförhållanden,

som ännu icke med säkerhet kan överblickas.

Tabell 7. Översikt av linjeorganisationen vid de av skolöverstyrelsen

jöreslagna försöksgymnasierna.

Gymnasium

Klass

1954/55

1955/56

1956/57

Göteborg................

12

R

11

R

R

10

R

R

R A L

Lund..................

10

R (A)

Nederkalix...............

11

R (A)

10

R (A)

R A (L)

Stockholm................

11

R (A)

10

R (A)

R A (L)

Sundsvallsområdet...........

12

R (A)

11

R (A)

R A

10

R (A)

R A

R A

Kostnaderna beräknas successivt stiga enligt följande tablå:

budgetåret 1954/55

» 1955/56

» 1956/57

» 1957/58

kronor 83 000

» 347 000

» 757 000

» 1 198 000

I dessa belopp ingår även kostnaderna för en enkel försökslinje i Linköping,

som torde bli behövlig från och med läsåret 1955/56, och en likaledes

enkel försökslinje i Hälsingborg, som väntas bli behövlig från och med

läsåret 1957/58. I fråga om kostnadsberäkningens detaljer må hänvisas

till handlingarna. Definitiva beräkningar kommer att framläggas i samband

med anslagsäskandena för vederbörande budgetår.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

Departementschefen.

Om försöksgymnasiema skall väl fylla sina båda uppgifter att ta hand

om enhetsskoleeleverna för fortsatta studier och att förbereda gymnasiets

anpassning till en blivande enhetsskoleorganisation, är det önskvärt, att de

erhåller en så självständig ställning, som omständigheterna medgiver. Allra

bäst vore, om de kunde organiseras upp i försöksdistrikten i kretsen av

arbetande enhetsskolor. I varje fall vore det icke lyckligt, om de helt splittrades

på försökslinjer, insprängda här och där i den gamla gymnasieorganisationen.

Trycket från den äldre organisationen kunde då bli för starkt.

Man måste befara, att isolerade försökslinjer, som växer upp i skuggan av

en ansedd och väl utexperimenterad äldre organisation, förlorar alltför

mycket av sin särart.

Skolöverstyrelsens förslag till en första organisation av försöksgymnasier

fyller rätt väl de krav, som från dessa utgångspunkter måste ställas på

den nya organisationen. Två av de nya gymnasierna, de båda i Stockholm

och Nederkalix, skulle direkt anknyta till ortens enhetsskoleorganisation;

ett tredje gymnasium — det som planerats för Skåne — tänkes närmast

anslutet till folkskoleseminariet i Lund och skulle alltså stödja på en

skolform, som står i god kontakt med försöksverksamheten. Statskontoret

har visserligen avstyrkt förläggningen av ett gymnasium till Nederkalix

med hänsyn till den rådande lärarbristen i övre Norrland, och denna invändning

är i och för sig vägande, men behovet av ett försöksgymnasium

i den barnrika Kalixbygden är så stort, att svårigheterna och riskerna

enligt min mening måste tagas. Jag tillstyrker således, att försöksgymnasier

upprättas i Nederkalix och Stockholm från och med budgetåret

1955/56 och i Lund från och med budgetåret 1956/57.

Att ett försöksgymnasium erfordras jämväl för Sundsvallsområdet och

bör komma till stånd redan från och med budgetåret 1954/55, synes mig

likaledes uppenbart. Redan de nuvarande försöksdistrikten Timrå och

Skön norr om Sundsvall jämte de med dem samverkande kommunerna

Hässjö och Indalsliden omfattar ett befolkningsområde på över 30 000

invånare och utgör enligt överstyrelsens beräkningar ett betryggande underlag

för ett gymnasium med två bildningslinjer. Sundsvallsområdet i

sin helhet kunde till och med uppbära två försöksgymnasier, om försöken

med enhetsskoleorganisation i området gåves en däremot svarande omfattning.

Det nu aktuella förläggningsproblemet kompliceras emellertid av att försöksverksamheten

från och med detta läsår utom distrikten norr om Sundsvall

omfattar ett distrikt söder om staden, nämligen Njurunda. Förlägges

gymnasiet till Timrå, bleve gymnasieungdomen från Njurunda, därest

icke ett försöksgymnasium inrättas på närmare håll, nödsakad att färdas

genom den närmast liggande gymnasieorten Sundsvall för att upp
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

söka försöksgymnasiet i Timrå drygt en mil norr om Sundsvall. Att åter

organisera försöksgymnasiet som en del av högre allmänna läroverket i

Sundsvall är förenat med avsevärda svårigheter, då detta läroverk redan

är mycket stort och trångbott och försöksgymnasiet därtill åtminstone tills

vidare icke komme att begagnas av stadens egen ungdom.

Jag nödgas i detta läge intaga samma ståndpunkt som skolöverstyrelsen

och föreslår alltså, att riksdagen i år inbjudes att fatta beslut om

upprättande från och med budgetåret 1954/55 av ett försöksgymnasium

förlagt till Sundsvall eller dess grannskap och att Kungl. Maj:t samtidigt

utverkar riksdagens bemyndigande att träffa det slutliga avgörandet i

fråga om gymnasiets förläggning.

Det femte av skolöverstyrelsen föreslagna försöksgymnasiet har tänkts

förlagt till Göteborg och skulle starta budgetåret 1954/55. Underlaget för

detta gymnasium utgöres de båda första åren endast av försöksdistriktet

Lerum, som knappast ensamt för sig kan nöjaktigt rekrytera en gymnasieIinje.

Utvägen att övergångsvis fylla ut linjen med lärjungar från den nuvarande

realskolan är icke ur alla synpunkter tilltalande, men jag vill icke

motsätta mig, att den under en övergångstid tillgripes i begränsad omfattning,

då gymnasiet redan två år senare synes kunna utbyggas till ett fullständigt

försöksgymnasium för lärjungar från olika försöksskolor i Göteborgsområdet.

Skolkommittén i Göteborg tänker sig det nya gymnasiet som

en påbyggnad till någon av de existerande realskolorna i staden. Närmast

skulle östra realskolan eller Burgården komma i fråga, vilkendera kan dock

icke med säkerhet avgöras, förrän försöksorganisationen i Göteborg instundande

höst tagit fastare former. Jag tillstyrker jämväl i detta fall

principbeslut redan nu men förutsätter därvid, att Kungl. Maj:t bemyndigas

avgöra, huruvida och på vad sätt gymnasiet skall samorganiseras med

annan läroanstalt.

Då försöksverksamhetens lyckosamma utgång i hög grad är ett riksintresse,

har jag förutsatt, att de fem nu aktuella gymnasierna organiseras

som statsläroverk. Vederbörande kommun bör likväl åtaga sig de vanliga

förpliktelserna gentemot dylika läroverk, nämligen att tillhandahålla erforderliga

undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning ävensom

rektorsbostad eller motsvarande kontantersättning samt bostäder åt erforderlig

vaktmästarpersonal, dock att krav på rektorsbostad eller motsvarande

kontantersättning icke torde böra uppställas, om läroverket anslutes

till folkskoleseminarium. Därjämte synes det mig skäligt, att kommunen

bidrager till den första uppsättningen av bibliotek och undervisningsmateriel.

Ett belopp av 10 000 kronor synes väl avvägt, om det är fråga om

ett helt nytt gymnasium; ett lägre belopp kan räcka, om försöksgymnasiet

inlemmas i ett redan välförsett läroverk. Även andra hänsyn måste tagas.

Då försöksgymnasiernas anknytning till andra läroanstalter i vissa fall

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kimgl. May.ts proposition nr 14.5.

ännu icke kan fixeras, torde det böra läggas i Kungl. Maj:ts hand att, där

så skäligen bör ske, nedsätta det belopp, som kommunen skall erlägga.

I fråga om storleken av det lärjungeunderlag, som bör fordras för upprättande

av en försökslinje, har statskontoret och skolöverstyrelsen var sin

mening. Jag är väl medveten om att i lärarbristens tider skälen för statskontorets

försiktigare ståndpunkt är starka men finner dock än starkare

skäl för skolöverstyrelsens ståndpunkt. Redan med hänsyn till försökens

gång torde det vara önskvärt, att lärarna får tillgång till en eller annan

relativt lättskött klass, där de kan pröva metoder, som på experimentstadiet

kräver en förhållandevis stor arbetsinsats av den enskilde läraren. Det

för mig avgörande är dock hänsynen till lärjungarnas intresse: de försäkringar

statsmakterna i denna fråga har givit målsmännen synes mig utesluta

en alltför stark restriktivitet vid upprättandet av försökslinjerna.

Under de första åren kan det likväl icke hjälpas, att ett antal lärjungar

ute i de spridda försöksdistrikten måste söka sig över till de äldre gymnasierna

för att få en utbildning, som ännu icke tillhandahålles av något

försöksgymnasium på rimligt avstånd från hemmet. Det är bland annat

ovisst, huruvida någon latinlinje kan komma till stånd vid försöksgymnasierna

före budgetåret 1956/57. I vissa fall torde därför lärjungarna under

övergångstiden med hänsyn till organisationen av hemtraktens gymnasier

finna det fördelaktigast att övergå från enhetsskolans klass 8 till första

ringen av fyraårigt gymnasium. En sådan övergång kan i viss utsträckning

motses redan instundande läsår. Alltför stora dimensioner torde den dock

icke komma att få; skolöverstyrelsen kalkylerar för nästa läsår med summa

35 fall.

Jag har för avsikt att längre fram föreslå särskilda bestämmelser för

övergången från enhetsskolan till gymnasier av äldre typ. Bland annat bör

lärjungarna vid det mottagande läroverket beredas erforderlig hjälp med

att inhämta de kursdifferenser, som till äventyrs kan finnas. Överstyrelsen

ser i den av skolkommissionen föreslagna fria klassen ett lämpligt instrument

för dylika kompletteringar. Omfattningen skulle dock tills vidare bli mycket

begränsad. För nästa läsår beräknas ett totalbehov av cirka 700 lektioner,

vilket ungefär motsvarar undervisningsskyldigheten för en lärare med full

tjänstgöring under ett läsår. Medel för ändamålet torde kunna anvisas ur

den i de allmänna läroverkens avlöningsstat upptagna posten för avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal. Jag ämnar längre fram, när föreskrifter

skall meddelas om dispositionen av denna delpost, till Kungl.

Maj:ts prövning anmäla denna fråga.

Skolöverstyrelsen förutsätter slutligen, att försöksgymnasierna vid behov

skall kunna utbyggas med avdelningar av klass 9 g, men framställer

intet formligt förslag därom. Av 1950 års skolproposition framgår, att man

icke räknade med att klass 9 g skulle behöva centraliseras till försöksgymnasierna

från några av de dittills uttagna försöksdistrikten. Denna upp
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

fattning har förstärkts genom den nu framlagda utredningen. Jag saknar

därför anledning att nu gå närmare in på frågan. Den kan väckas ånyo,

om det längre fram skulle visa sig något mera påtagligt behov av arrangemanget.

Tills vidare torde klass 9 g komma att ingå i samma skolenhet

som ett gymnasium, endast om gymnasiet direkt bygger på ortens enhetsskola,

och det ankommer då på de lokala skolmyndigheterna att besluta

om klassens förläggning.

Personalstatema för de nya gymnasierna torde få föreläggas riksdagen

successivt under de år, som återstår innan gymnasierna träder i verksamhet.

3. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

1. att godkänna de av mig förordade grunderna för

organisationen av de högre allmänna läroverkens gymnasier;
2.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig anslutning

till vad jag i det föregående förordat fastställa linjeorganisationen

för de särskilda läroverkens gymnasier;

3. att föreskriva, att såsom villkor för upprättande vid

visst läroverk av gymnasielinje, som icke ingår i läroverkets

nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande

kommun åtager sig att tillhandahålla för läroverkets gymnasium

erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning samt bostäder åt för läroverket erforderlig

vaktmästarpersonal;

4. att förklara sig intet ha att erinra mot att lyceiorganisationen

vid de allmänna läroverken nedlägges;

5. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig

ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret

1954/55 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,

skall successivt upprättas i Göteborg under villkor

att Göteborgs stad åtager sig att dels tillhandahålla för

gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande

kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal,

dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel

och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av 10 000

kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;

7 — Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr l/tö.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

6. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig

ungdom öppet försöksgynmasium från och med budgetåret

1954/55 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,

skall successivt upprättas i Sundsvall eller dess grannskap

under villkor att vederbörande kommun åtager sig

att dels tillhandahålla för gymnasiet erforderliga undervisningslokaler

jämte inredning och möbelutrustning, bostad

åt rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder

åt erforderlig vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande

av undervisningsmateriel och bibliotek bevilja ett

engångsbidrag av 10 000 kronor eller det lägre belopp,

Kungl. Maj:t bestämmer;

7. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig

ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret

1955/56 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,

skall successivt upprättas i Nederkalix under villkor

att Nederkalix kommun åtager sig att dels tillhandahålla

för gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte

inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande

kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig

vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel

och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av

10 000 kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;
8.

att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig

ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret

1955/56 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,

skall successivt upprättas i Stockholm under villkor

att Stockholms stad åtager sig att dels tillhandahålla för

gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande

kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal,

dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel

och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av 10 000

kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;

9. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig

ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret

1956/57 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,

skall successivt upprättas i Lund under villkor

att Lunds stad åtager sig att dels tillhandahålla för gymnasiet

erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och

möbelutrustning samt bostäder åt för gymnasiet erforderlig

vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande av undervis
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1^5.

ningsmateriel och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av

10 000 kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;
10.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa linjeorganisationen

för de här ifrågavarande försöksgymnasierna;

11. att bemyndiga Kungl. Maj:t att bestämma förläggningsorten

för det försöksgymnasium, som skall inrättas i

Sundsvalls stad eller dess grannskap; samt

12. att bemyndiga Kungl. Maj:t att för visst fall förordna,

att försöksgymnasium skall vara organisatoriskt

anknutet till allmänt läroverk eller folkskoleseminarium i

orten.

Vad departementschefen sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt behagar Hans Maj :t

Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birger Halle.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Provisorisk gymnasiereform ............ 2

Gymnasiets nuvarande organisation ............................... 3

Kritiken av det nuvarande gymnasiet ............................ 12

Utredningsarbetet under 1940-talet ................................ 15

Gymnasiefrågan vid 1950 års riksdag .............................. 29

Skolöverstyrelsens preliminära organisationsförslag ................. 33

Skolöverstyrelsens definitiva organisationsförslag ................... 49

Bildningslinjernas fördelning på de särskilda orterna................ 64

Departementschefen ............................................. 76

2. Inrättande av vissa försöksgymnasier .............................. 82

Behovet av gymnasieutbildning för enhetsskolans lärjungar.......... 83

För söksgymnasierna vid 1950 års riksdag .......................... 84

Skolöverstyrelsens organisationsförslag: allmänna synpunkter ........ 85

Förläggningen av försöksgymnasier och försökslinjer ................ 87

Departementschefen ............................................. 94

3. Hemställan ..................................................... 97

Stockholm 1953 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

530510

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. a1 i texten