Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m

1953-02-27 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:154, Angående åtgärder för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m.;

given Stockholms slott den 27 februari 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om

vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att fonden för befrämjande av fiske på avlägsna

fiskevatten skall avvecklas vid utgången av budgetåret 1952/53 samt att

fiskare, vilka ämnar bedriva försöksfiske på sådana vatten, försöksvis i stället

skall kunna erhålla statlig garanti i viss utsträckning mot förlust på

fisket. För budgetåret 1953/54 föreslås, att dylik garanti skall få lämnas

intill ett sammanlagt belopp av 80 000 kronor. Till täckande av förluster på

grund av garantiåtaganden under samma budgetår begäres ett förslagsanslag

av 40 000 kronor, benämnt Statlig garanti för befrämjande av fiske på

avlägsna fiskevatten. Slutligen förordas, att den nya stödverksamheten skall

omhänderhas av fiskeristyrelsen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 154.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

statsrådet Hjalmar Nilson följande.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 150) har Kungl. Maj :t på min

hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

till avsättning till fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten

för budgetåret 1953/54 beräkna ett anslag av 40 000 kronor. Jag

torde nu få återkomma till denna fråga samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Inledning.

För närvarande kan ur fonden för befrämjande av fiske på avlägsna vatten

av statsmedel utgå s. k. understödslån. Sådant lån får uppgå till högst

40 procent av kostnaderna för redskap eller annan nödvändig fiskebåtsutrustning.

Lånet är räntefritt. Under vissa förutsättningar kan låntagaren

befrias från återbetalningsskyldighet. Sedan den 1 juli 1950 har intet understödslån

sökts eller utdelats från fonden.

Frågan om ändrade former för stödet till här ifrågavarande fiske upptogs

först i två likalydande motioner (I: 231 och II: 210) till 1951 års riksdag.

Motionärerna föreslog, att en utredning skulle verkställas om möjligheterna

att genom statsgaranti främja försöksfiske på avlägsna vatten.

Motionerna avstyrktes emellertid av jordbruksutskottet (JoU 1/1951 p.

128) under hänvisning till den återhållsamhet i fråga om ekonomiska åtaganden

från statsverkets sida, som måste iakttagas i dåvarande läge. Riksdagen

lämnade motionerna utan bifall.

I en motion (II: 77) till 1952 års riksdag framlades ånyo samma förslag.

1 yttrande över denna motion hemställde jordbruksutskottet (JoU 1/1952

p. 124), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande

möjligheterna att åstadkomma ett utökat försöksfiske på avlägsna fiskevatten.

Utskottet framhöll, att vid utredningen i första hand borde prövas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

3

de olika utvägar, som kunde föreligga att främja sådant fiske utan större

statliga åtaganden genom medverkan från fiskerinäringens egen sida. Riksdagen

beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Genom beslut den 15 maj 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen

med statens fiskeriförsök att verkställa den av riksdagen sålunda begärda

utredningen. Med anledning härav har styrelsen i skrivelse den 11 december

1952 framlagt förslag till åtgärder för att få till stånd ett utökat försöksfiske

på avlägsna fiskevatten. Vid förslaget finns fogat ett utkast till kungörelse

i ämnet.

över förslaget har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkcnskapsverket,

statens jordbruksnämnd samt Sveriges fiskares riksförbund.

Fiskeristyrelsens förslag.

A. Huvuddragen av förslaget.

Fiskeristyrelsen föreslår, att stöd till bedrivande på avlägsna vatten av

fiske, i vilket svenska fiskare icke eller endast i ringa omfattning deltagit,

skall kunna lämnas fiskare, som är i behov därav, i form av statsgarant

i.

Statsgaranti skall sökas hos fiskeristyrelsen senast den 15 februari det

år fisket skall äga rum. Fiskeristyrelsen skall äga beluta om garanti i den

mån medel därtill finns tillgängliga.

Åtskilliga villkor uppställes för att statsgaranti skall kunna lämnas. Sökanden

skall sålunda vara yrkesfiskare och ha tillräcklig erfarenhet och

andra kvalifikationer för att med utsikt till framgång kunna driva det avsedda

fisket. Hans fartyg, fiskredskap och utrustning i övrigt förutsättes

vara ändamålsenliga och i fullgott skick. Båten och fångsten skall vara försäkrade

mot haveri. Sökanden skall vidare förbinda sig att rätta sig efter

de särskilda föreskrifter om fisket samt om redovisningen av det ekonomiska

resultatet därav, som fiskeristyrelsen meddelar. Slutligen skall hart

åtaga sig att på begäran lämna upplysningar om de erfarenheter av allmänt

intresse, som han kan komma att göra under resan.

Garantin anses böra begränsas till ett högsta belopp, fastställt efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Den skall avse visst slags fiske i närmare

angivet farvatten under bestämd tid.

Samma person skall i allmänhet icke få statsgaranti till fiske i ett och

samma område mer än en gång.

Misslyckas fisket, så att det går med förlust, skall ersättning kunna utgå,

Ansökan om ersättning skall ingivas till fiskeristyrelsen senast 90 dagar efter

det att fisket avslutats. Ersättningen föreslås skola beräknas till ett belopp

motsvarande 120 procent av omkostnaderna för fiskeresan, beräknade

på närmare angivet sätt, minus inkomsterna för försäljning av den fisk som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kanyl. Maj.ts proposition nr 154.

fångats. Ersättning anses dock ej böra utgå med högre belopp än det fastställda

högsta garantibeloppet. Har fisket blivit förlustbringande på grund

av uppenbar vårdslöshet eller försummelse från deltagarnas sida, skall ersättning

ej utgå.

Beträffande medelsbehovet har styrelsen utgått från att större

anslag än som de senare åren anvisats till Avsättning till fonden för befrämjande

av fiske på avlägsna fiskevatten, eller 40 000—50 000 kronor för

budgetår, ej kan påräknas. Medlen föreslås emellertid från och med budgetåret

1953/54 icke skola anvisas till fonden utan uppföras såsom reservationsanslag

under rubriken Statsgaranti för främjande av fiske på avlägsna

fiskevatten. Till anslaget bör överföras behållningen, 97 463 kronor, på

fonden.

De av fiskeristyrelsen föreslagna, nyss återgivna bestämmelserna, har

upptagits i ett förslag till kungörelse angående statsgaranti för försöksfiske

på avlägsna fiskevatten. Författningsförslaget bifogas styrelsens utredning

i övrigt.

B. Allmän motivering.

Fiskeristyrelsen har till en början övervägt, vilka stödformer

som överhuvudtaget kan komma i fråga. Därvid har styrelsen

funnit följande fyra former av stödåtgärder tänkbara, nämligen

1) direkta bidrag utan återbetalningsskyldighet,

2) understödslån på i stort sett samma villkor som hittills, d. v. s. lån

som avskrivs om låntagaren fullgör vissa prestanda,

3) vanliga lån, som skall återbetalas i sin helhet, samt

4) garanti mot förluster.

Av dessa alternativ finner styrelsen det första icke nu böra ifrågasättas.

Alternativet med vanliga lån avför styrelsen ur diskussionen med den motiveringen,

att därigenom ej skulle åstadkommas någon verkligt effektiv

hjälp. Möjlighet finns för övrigt redan att få avbetalningslån ur fiskerilånefonden

för att anskaffa båt, fiskredskap och annan utrustning.

Alternativet med understödslån finner styrelsen numera icke heller vara

att räkna med, om ett effektivt stöd skall kunna beredas försöksfisket. Styrelsen

har lämnat åtskilliga upplysningar om hur denna understödsform

är konstruerad och hur den verkat samt därjämte en närmare motivering,

varför den icke längre torde vara lämplig. Härom anföres följande.

För närvarande gäller enligt kungörelsen den 5 juni 1931 (SFS 214/1931,

ändr. 231/1950 och 205/1951) angående understöd för främjande av fiske

på avlägsna fiskevatten, att understödslån till ett belopp, motsvarande högst

40 procent av kostnaderna för att anskaffa erforderliga redskap eller annan

nödvändig utrustning till båten, skall kunna utgå till fiskare, som avser att

på avlägsna fiskevatten bedriva fiske, vari svenska fiskare icke eller endast

i ringa omfattning deltagit. Lånet är räntefritt. Om låntagaren under tre på

varandra följande år bedrivit fiske av det slag, som berättigar till understödslån,

skall han ej behöva återbetala lånet. I annat fall skall lånet åter
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 1Ö4.

betalas med lika belopp varje år under en tid av högst tio år, i den man

Kungl. Maj :t icke medger befrielse från återbetalningsskyldighet.

Understödslånen tillkom genom riksdagsbeslut år 1931. Avsikten med dem

var i första hand att främja ett ökat deltagande från svensk sida i sillfisket

vid Island. Undersöker man i vad mån syftet med dem förverkligades, så

finner man, att före år 1931 10—11 svenska fartyg varje år deltog i islandsfisket.

1931—1939 steg antalet till i medeltal 26 och 1945—1951 till i medeltal

53.

Emellertid befanns efterhand — sedan det svenska deltagandet i islandsiisket

blivit så livligt, att detta börjat mista sin karaktär av försöksfiske -—

att stöd åt islandsfisket borde lämnas i annan form än genom understödslån.

I statsverkspropositionen till 1950 års riksdag (IX ht p. 150) uttalade

departementschefen, att de understödslån, som dittills utlämnats, så gott

som uteslutande gått till sillfisket vid Island. Detta fiske hade för Sveriges

del fått en sådan omfattning, att förutsättningarna för att utlämna understödslån,

avsedda för försöksfiske, knappast kunde anses vara uppfyllda

längre. Departementschefen ämnade i stället föreslå stöd i den formen, att

ett bevakningsfartyg sändes ut för att tillhandagå islandsfiskarena. Departementschefens

uttalande lämnades utan erinran av riksdagen. Sedermera

beviljade riksdagen anslag till ett bevakningsfartyg för islandsfisket. Ett sådant

har under de tre senaste fiskesäsongerna varit stationerat vid Island.

Sedan understödslånen därefter alltsedan den 1 juli 1950 icke längre är

tillgängliga för islandsfiskare, har intet sådant lån sökts eller utdelats.

Så länge understödslånen kunde utdelas till islandsfiskare, var de mycket

eftersökta. Som förut antytts bidrog de säkerligen väsentligt till ett ökat deltagande

i sillfisket vid Island. Att märka är emellertid att sillfisket vid Island

ingalunda var något helt oprövat verksamhetsfält för svenska fiskare,

när understödslånen infördes. Svenskar hade nämligen tidigare i åtskilliga

år, om ock i begränsad utsträckning, delvis med gott resultat ganska regelbundet

deltagit i detta fiske. För låntagaren förelåg det därför ingen större

risk, att han icke skulle kunna fullgöra de tre på varandra följande fiskeresor,

som utgjorde villkor för att han skulle bli befriad från återbetalningsskyldigheten

för understödslånet. Betydelsen av dessa lån låg väsentligen

däri, att de bidrog till att nedbringa kostnaderna för fisket. Annorlunda

ställer det sig då det gäller att driva fiske på områden, där förhållandena

är mer eller mindre obekanta och där stor risk därför föreligger, att ett försöksfiske

kan ge ett negativt resultat, som icke uppmuntrar till förnyat besök

inom området. I ett dylikt fall kan ju låntagaren lämpligen icke besöka

området tre år å rad. Han blir då enligt gällande bestämmelser i regel återbetalningsskyldig

för lånet. Statsstödet blir sålunda i detta fall ganska

illusoriskt. För att stödja de försöksfisken på avlägsna fiskevatten, varom

nu närmast är fråga, synes därför understödslån enligt hittills tillämpade

grunder föga ändamålsenliga.

Efter att sålunda ha förkastat de stödformer, som upptagits såsom alternativen

t) 3), har styrelsen kommit till den uppfattningen, att stödet till

törsöksfisket på avlägsna vatten bäst torde kunna lämnas i form av garanti

mot förluster. Rätt utformat och avvägt är också ett stöd i denna form ägnat

att skänka fiskarena ett visst mått av trygghet och handlingsfrihet utan att

minska deras intresse att få ett gott resultat av försöksfisket.

Styrelsen har i enlighet med sina direktiv vidare undersökt fiskerinäringens

intresse att medverka till att lämna garanti för

förlust vid försöksfiske genom att underställa frågan de två närmast berör
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

da organisationerna, nämligen Svenska västkustfiskarnas centralförbund

och Storsjöfiskames försäljningsförening, vilka båda har ganska betydande

ekonomiska resurser. Därvid har båda organisationerna i yttranden till styrelsen,

vilka bifogats dess förevarande förslag, förklarat sig anse, att ställandet

av garanti för förlust i och för sig är en lämplig stödform. Ingen av

organisationerna har emellertid velat lämna ekonomisk medverkan. Centralförbundet

har dock uttalat, att det är berett att avge yttranden över inkomna

ansökningar och att på annat lämpligt sätt biträda i stödverksamheten.

Då således någon ekonomisk medverkan från fiskerinäringens sida icke

kan förväntas, har styrelsen funnit stödet böra lämnas som statsgaranti och

helt finansieras av statsmedel. Styrelsen utgår därvid från att statens utgifter

för de ersättningar, som kan komma att utgå till följd av att statsgaranti

ställts, skall hållas inom en kostnadsram av 40 000—50 000 kronor

per budgetår.

C. Förslagets detaljer jämte motiveringar.

Områden för försöksfisket. Enligt styrelsen bör det försöksfiske som skall

stödjas avse farvatten, där det kan förväntas att svenska fiskare framdeles

mera allmänt kan bedriva ett för den svenska fiskerinäringen lönande fiske.

Styrelsen anför härom närmare följande.

Åtminstone för närvarande torde det ligga närmast till hands att stödja

försöksfiske i nordvästra och norra delarna av Atlanten och angränsande

delar av Norra Ishavet, alltså bl. a. i Barents hav och vid Grönland. Barents

hav har hittills besökts, såvitt fiskeristyrelsen har sig bekant, av aderton

svenska fiskebåtar, åtta år 1949 och tio år 1950. Fiskelyckan har varit växlande.

I de grönländska farvattnen fiskade 1950 tre svenska fartyg, alla med

mindre gott resultat. .

Klart är att de farvatten, där försöksfiske med statsgaranti skall bedrivas,

ej bör ligga på så stort avstånd från Sverige, att fiskarena icke kan ha sin

huvudbas här. Då och då har svenska fiskare med egna båtar begivit sig till

mycket avlägsna länder såsom Sydafrika och södra delen av Nordamerika.

För kort tid sedan har också några båtar avgått till Sydamerika. I dessa fall

har nog avsikten varit, att fiskarena skulle bli kvar för en längre tid, kanske

för alltid i det främmande landet för att därifrån bedriva fiske. De skulle

alltså komma att bilda ett tillskott till det främmande landets men ej till

Sveriges fiskerinäring. Dylikt fiske bör ej stödjas av svenska staten. Ej

heller bör ifrågakomma det fiske med snurrevad eller trål efter bottenfiskar,

vilket sedan 1920-talet pågår vid Islands södra och sydvästra kust eftersom

detta ej längre kan betraktas som försöksfiske. Det torde emellertid icke

vara lämpligt att på förhand definiera vilka områden som bör kunna avses

med det föreslagna stödet.

Omkostnader och andra ekonomiska betingelser för försöksfisket. Efter att

ha framhållit att utformningen av stödet till försöksfisket påverkas av hur

en fiskeexpedition ekonomiskt organiseras och hur mycket en sådan expedition

kan beräknas kosta, lämnar fiskeristyrelsen en redogörelse för hur inkomster

och utgifter fördelas mellan deltagarna i en fiskeexpedition. Där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 154.

1

jämte redovisar styrelsen resultatet av vissa undersökningar rörande storleken

av kostnaderna för en sådan expedition.

Vad först angår fördelningen av inkomster och utgifter

på expeditionsdeltagarna anföres inledningsvis, att svenska

högsjöfiskare i regel är att betrakta som självständiga företagare. Lejd arbetskraft

förekommer sällan. Samtliga som arbetar på en fiskebåt brukar

vara sammanslutna i ett fiskelag. Ibland äges båten och fiskredskapen av

alla i laget gemensamt. Detta är dock icke det vanliga, utan regeln är att

båten och redskapen tillhör endast en eller ett par av lagmedlemmarna. Ett

fiskelag består sålunda i regel av två kategorier medlemmar: båtägare och

övriga medlemmar.

Utgifterna under en fiskeexpedition brukar fördelas på det sättet, att båtägarna

ensamma svarar för de kostnader som belöper på anskaffning och

underhåll av båten och redskapen. För de egentliga driftkostnaderna svarar

däremot samtliga fiskelagets medlemmar eller således både båtägarna och

de övriga lagmedlemmarna. Till de egentliga driftkostnaderna hör utgifter

för drivmedel, proviant, lådor, tunnor, is, salt, kostnader för att föra i land

och försälja fångsten m. m.

Fördelningen av inkomsterna, som i regel sker efter varje fiskeexpedition

men ibland efter förloppet av något längre tidsperioder, brukar tillgå i följande

ordning. Från bruttoinkomsten av försåld fångst dragés de egentliga

driftkostnaderna, d. v. s. de kostnader som samtliga lagmedlemmar skall

svara för. Den nettoinkomst, som därefter blir kvar, delas i ett på förhand

bestämt antal lika stora lotter. Av dessa lotter fördelas först några mellan

samtliga lagmedlemmar, i regel så att varje lagmedlem får en lott. Dessa

lotter kallas manslotter och kan sägas utgöra ersättningen för den arbetsinsats

var och en gjort. De lotter, som återstår efter denna delning, tillfaller

båtägarna och kallas båtlotter. Ur dem skall underhåll av båt och redskap

bestridas samt det kapital, som är investerat däri, förräntas och amorteras.

Beträffande storleken av kostnaderna för en fiskeresa

anför styrelsen, att dessa vid intensivt fiske med ett modernt fiskefartyg av

den typ och storlek, som kan komma i fråga för försöksfiske på avlägsna

fiskevatten, torde kunna uppskattas till i allt 10 000—15 000 kronor i månaden.

Härav belöper 40—60 procent på egentliga driftkostnader och återstoden

på båt- och redskapskostnader. Kostnaderna påverkas icke i högre grad

av om fisket äger rum i områden, där svenska fiskare vanligen uppehåller

sig, eller i avlägsnare farvatten. Till närmare belysning av beräkningarna

anför styrelsen.

Uppskattningen av kostnaderna grundar sig på vissa undersökningar, som

verkställts i ämnet. En sådan undersökning gjordes för år 1951 av Svenska

västkustfiskarnas centralförbund och gällde femtio båtlag, som mestadels

fiskat i Kattegatt och Skagerack samt Nordsjön. För dessa båtlag uppgick de

totala omkostnaderna för hela år 1951 enligt en preliminär redogörelse för

undersökningsresultatet i medeltal till 85 000 kronor. Därav utgjorde omkring

47 000 kronor, eller 55 procent, egentliga driftkostnader och omkring

88 000 kronor, eller 45 procent, båt- och redskapskostnader. Den genomsnitt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

liga kostnaden per månad var alltså något över 7 000 kronor. Emellertid

ligger en fiskebåt vissa tider stilla för översyn in. in. Under sådana perioder

förekommer inga egentliga driftkostnader. Den angivna genomsnittliga månadskostnaden

blir därför betydligt lägre än kostnaderna under en månad,

då båten utnyttjas fullt ut.

Bättre uppfattning om de månatliga kostnaderna vid intensivt fiske ger

emellertid de uppgifter, som i samma redogörelse lämnats rörande omkostnaderna

vid fladensillfisket i Nordsjön under ifrågavarande år. Detta fiske

pågår från mitten av juli till in i oktober. För varje båt uppgick de egentliga

driftkostnaderna i medeltal till omkring 21 000 kronor samt båt- och

redskapskostnaderna till omkring 16 000 kronor. De totala kostnaderna var

alltså 37 000 kronor och procenttalen för de olika slagen av kostnader 56

respektive 44. Fördelade per månad uppgick totalkostnaderna för varje båt

till i medeltal 14 000—15 000 kronor. Att omkostnaderna vid detta fiske blev

så betydligt mycket större än vid fisket i genomsnitt, beror bl. a. på att avståndet

till fiskeplatserna är så stort och tillrvggalägges flera gånger under

en månad.

Enligt uppgifter, som lämnats av Storsjöfiskarnes försäljningsförening,

uppgick kostnaderna för fiskeresor om tre veckor till Shetland och andra

områden på gränsen mellan Nordsjön och Atlanten till i medeltal 8 000 kronor,

varav hälften utgjorde egentliga driftkostnader och hälften båt- och

redskapskostnader. Hade resan i stället varat en månad, skulle kostnaden

alltså förmodligen ha blivit omkring 13 000 kronor.

De kostnadsundersökningar, för vilka nu redogjorts, gäller fiske i fiskevatten,

som allmänt utnyttjas av svenska fiskare. Syftet med redogörelsen

för undersökningarna har varit att ge en allmän orientering om vad det

kostar att driva fiske med en modern fiskebåt. Det bör härvid anmärkas, att

de erhållna uppgifterna om båt- och redskapskostnader är approximativa.

Dylika kostnader kan nämligen angivas exakt endast för helt bokföringsår.

Vad härefter angår kostnaderna för fiske på mera avlägsna vatten, har

det visat sig ganska svårt att få uppgifter därom. Vissa sådana uppgifter har

emellertid varit möjliga att anskaffa.

För två expeditioner, som vardera omfattade en månadslång resa till

Island respektive Barents hav, uppgick sålunda de sammanlagda kostnaderna

till omkring 30 000 kronor, därav egentliga driftkostnader omkring

18 000 kronor samt båt- och redskapskostnader omkring 12 000 kronor.

Genomsnittskostnaderna för båten uppgick alltså till cirka 15 000 kronor

i månaden. Procenttalet för de egentliga driftkostnaderna var 60 och för

båt- och redskapskostnaderna 40.

Kostnaderna för en fiskeexpedition till de grönländska farvattnen under

tiden den 31 mars—den 31 december 1950 uppgick till sammanlagt

63 000 kronor, därav omkring 42 000 kronor egentliga driftkostnader och

21 000 kronor båt- och redskapskostnader. Sistnämnda kostnader bör emellertid

jämkas uppåt väsentligt, eftersom de icke innefattar förräntning och

amortering av i båten nedlagt kapital, och rätteligen uppskattas till mellan

60 000 och 70 000 kronor. Den månatliga kostnaden kan alltså beräknas till

omkring 10 000 kronor.

Utformningen av garantibestämmelserna. Med den medelsanvisning, som

kan förväntas under nuvarande förhållanden, kan det enligt fiskeristyrelsen

icke bli fråga om att ställa garanti för mer en ett fåtal fiskeresor om

året. Det är vidare tydligt, att hur garantin än konstrueras måste garantibeloppet

maximeras så, att den garantibeviljande myndigheten

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

alltid vet vilket belopp staten riskerar att få betala ut och kan inrätta sin

fortsatta garantiprövning därefter. Något för alla fall gällande högsta belopp

bör emellertid ej fastställas utan maximibeloppet bör bestämmas särskilt

för varje försöksfiske. Hänsyn bör därvid tagas till medelstillgången

samt till hur många fiskare som söker garanti och till hur länge försöksfisket

skall pågå m. in.

Statens garanti bör innefatta ersättning endast för förlust.

Det är emellertid icke lätt att fastställa, när förlust uppkommit eller hur

stor den skall anses vara. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag stannat för att

föreslå, att garantitagaren skall få ersättning med så stort belopp, att detta,

ökat med inkomsten av försåld fisk, ger full täckning för de egentliga driftkostnaderna

och överskjuter dessa kostnader med en bestämd procent av

deras belopp. Procenttalet har styrelsen förslagsvis satt till 20. Styrelsen

anför härom bland annat följande.

Bruttoinkomsten av en fiskeresa kan i regel ganska lätt bestämmas, eftersom

den brukar vara lika med likviden för försåld fisk. Likaså finnes

möjlighet att angiva de egentliga driftkostnaderna, överstiger bruttoinkomsten

icke de egentliga driftkostnaderna, är det tydligt att fisket gått med förlust,

eftersom något överskott att fördela såsom manslotter och batlotter

icke uppstår. Båtägarna får i sådant fall icke några medel till underhåll och

förräntning av båt och redskap och ej heller far fiskelagets medlemmar

någon som helst ersättning för sin arbetsinsats under resan. Försöksfiskarena

bör därför skäligen ha garanti för en bruttoinkomst, som nagot överskjuter

de egentliga driftkostnaderna.

Frågan är hur stort överskott som bör garanteras. Å ena sidan är det

klart att garantin icke bör vara så snävt tilltagen, att båtlotterna och manslotterna

kommer att uppgå till alldeles oväsentliga belopp. Å andra sidan

bör garantin icke vara så frikostig, att all risk för garantitagaren elimineras.

I så fall skulle, bland annat, hans intresse av att nå ett gott resultat avfisket

kunna förminskas. Man kan icke gärna sätta såsom norm för garantin,

att den skall ge båtägarna täckning för hela båt- och redskapskostnaderna

eller för en bestämd del av denna kostnad. Själva metoden för fördelningen

av uppkommande överskott gör en sådan ordning olämplig. Därtill

kommer, att det är svårt att med tillbörlig säkerhet bedöma storleken av

dessa kostnader utan ingående kännedom om fartygets ålder och allmänna

tillstånd, om det kapital som är investerat däri och om åtskilliga andra förhållanden.

För att övervinna dessa svårigheter synes del lämpligt, om ersättning

får utbetalas med så stort belopp, att detta tillsammans med inkomsten av

försåld fångst uppgår till ett belopp motsvarande summan av de sammanlagda

gemensamma rörliga kostnaderna, ökad med en viss på förhand bestämd

procent av denna summa. Härigenom skulle alltid ett visst belopp

stå till förfogande för fördelning enligt hävdvunna grunder mellan båtlagets

medlemmar. Sättes procenttalet till förslagsvis 20, är det med hänsyn till

vad tidigare anförts rörande omkostnadernas fördelning tydligt, att ersättningen

endast ger en mycket blygsam inkomst för arbetsinsatsen och eu

ofullständig täckning för båtägarnas speciella kostnader. Någon risk för

att en så utformad garanti skulle förminska intresset av ett gott utbyte av

fisket torde alltså icke föreligga.

Skäl kan anföras för att ersättningsbestämmelserna borde vara fördel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

aktigare ur fiskarenas synpunkt. Med hänsyn till den begränsade medelsanvisning,

som kan påräknas, torde dock mer generösa ersättningsgrunder

nu icke vara tillrådliga.

I detta sammanhang upplyser styrelsen, att Svenska västkustfiskarnas

centralförbund och Storsjöfiskarnes försäljningsförening i sina förut omförmälda

yttranden jämväl framlagt vissa förslag om garantibestämmelsernas

utformning.

Centralförbundets förslag går ut på att 20 procent av den faktiska bruttoinkomsten

på fiskeresan i första hand skall fördelas bland båtägarna och

övriga medlemmar i fiskelaget. I den mån återstående 80 procent icke förslår

att täcka de egentliga driftkostnaderna, skall förlust anses ha uppkommit

och ersättning alltså utgå. Förbundet har bland annat anfört.

Det synes lämpligt att vid uträkning av förlusten på ett försöksfiske icke

medräkna hela bruttoinkomsten utan endast viss procent av densamma,

förslagsvis 80 procent. Härvid bibehålies å ena sidan fiskelagets intresse av

att även vid misslyckat försöksfiske få ut bästa möjliga resultat av detsamma.

Å andra sidan blir genom ett dylikt beräkningssätt 20 procent av bruttoinkomsten

reserverade för fiskelagets kostnader för båt och redskap. I realiteten

kommer alltså vissa belopp att utgå som båt- och redskapslotter

också vid ett misslyckat fiske. Någon garanti rörande storleken av dessa

belopp erhålles icke utöver att de lägst uppgår till 20 procent av bruttoinkomsten.

Försäljningsföreningens förslag innebär, att försöksfiskare skall få garanti

för en bruttointäkt, motsvarande tre gånger beloppet av de egentliga driftkostnaderna.

Föreningen har härom anfört.

Driftkostnaderna måste givetvis variera i fråga om olika fisken. I allmänhet

är de dock relativt lätta att kontrollera, och man kan sannolikt med

de driftskalkyler, som numera utförts på olika fisken, få fram relativt säkra

genomsnittsbelopp. Beträffande storsjöfisket finner man som regel, att

de gemensamma driftkostnaderna per resa håller sig vid omkring 25 procent

av bruttointäkterna. För detta fiskes del tillkommer dessutom reparations-

och förnyelsekostnader för de enskilda fiskarenas backor, tillhopa 280

—300 kronor (7—8 man) per man och resa. När det sedan gäller att utom

driftkostnaderna bestämma det minimibelopp, vilket bör utgå som garantisumma,

torde det för storsjöfiskets del vara lämpligt att sätta denna i relation

till driftsutgifterna. Således bör fiskarena själva svara för ett lika stort

belopp som driftsutgifterna, d. v. s. för 25 procent av den sålunda beräknade

bruttointäkten. Den statliga garantin skulle således vid totalt felslaget fiske

innefatta 3 X 25 procent av den efter driftsutgifterna beräknade bruttointäkten.

Det bör i nämnda fall och när det gäller storsjöfisket erinras om,

att i de allmänna driftkostnaderna ej inräknats underhållskostnaderna

för redskapen, som fiskarena alltså har att själva svara för utöver 25 procent

av den beräknade bruttointäkten. Med utgångspunkt från driftkostnaderna

kan man således vid olika utfall av fisket beräkna, hur mycket

som skall utgå som garanti, och om fisket kan anses ha givit en normal inkomst.

Beträffande centralförbundets förslag uttalar fiskeristyrelsen, att det i

många fall skulle ge ett alltför lågt ersättningsbelopp för fördelning bland

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mnj.ts proposition nr lö4.

medlemmarna i fiskelaget och vid helt felslaget fiske inga medel alls för

dylik fördelning. I fråga om Storsjöfiskarnes försälj ningsförenings förslag

anmärkes, att det torde vara svårt att tillämpa på alla de olika slag av fisken,

som kan ifrågakomma för garanti.

Den utformning av bestämmelserna om ersättning till garantitagare, som

fiskeristyrelsen föreslagit, förutsätter enligt dess mening en tämligen d etaljerad

reglering av vad som skall anses vara egentliga

driftkostnader. Härom anför styrelsen.

Till driftkostnaderna bör hänföras kostnader för drivmedel, proviant,

andra för fartygets manövrering samt för besättningens behov oundgängligen

erforderliga förnödenheter (t. ex. sjökort, bränsle för uppvärmning

och lyse), för läkarvård och medicin, agn, lådor, tunnor, is, salt och kryddor,

för lotsning, för hamnumgälder, tull, lossning, förmedlingsprovision

samt auktionsavgifter vid fångstens ilandföring och försäljning. Härjämte

bör i driftkostnaderna inräknas utgifterna för sådana reparationer av fartyget,

vilka nödvändiggöres av skador uppkomna under fisket eller vid färd

till eller från fiskefältet under förutsättning att kostnaderna för dessa

reparationer icke helt eller delvis täckes av försäkring och att desamma

varit nödvändiga för att fisket skulle kunna bedrivas och fångsten avsättas

på mest fördelaktiga sätt.

Vissa av nu nämnda kostnader torde, åtminstone i många fall, böra åvila

båtägarna. Detta gäller särskilt kostnaderna för reparationer. Maskinhaverier

inbcgripes vanligen icke i försäkringsavtal. Dessa skador kan därför

vålla betydande ekonomiskt avbräck, och då båtägarna enligt de föreslagna

grunderna för utbetalande av ersättning i övrigt erhåller ett förhållandevis

svagt garantiskydd, synes det skäligt att de i någon mån kompenseras genom

garanti mot förluster till följd av sådana skador, varom här är fråga Självfallet

skall ersättning icke lämnas för skada, som inkluderas i ett försäkringsavtal.

Det är därför av vikt, att som villkor för garanti stadgas att fartyget

och även fångsten är vederbörligen försäkrade. I de försäkringsanstalter,

där fiskarena företrädesvis har sina båtar försäkrade, tillämpas emellertid

den regeln, att försäkringstagaren skall stå en viss s. k. självrisk.

Garantin synes icke böra omfatta även kostnader förorsakade av denna

självrisk. Ersättning bör alltså, som nyss nämnts, endast utgå för kostnader

för sådana reparationer, för vilka kostnaderna icke helt eller delvis täckes

av försäkring.

Styrelsen framhåller slutligen, att ersättning självfallet icke bör utgå om

försöksfiske blivit förlustbringande på grund av försummelse eller vårdslöshet.

Ej heller bör garanti lämnas samma sökande mer än en gång för

fiske inom samma område. Om en eller annan medlem av ett fiskelag tidigare

ingått i ett annat lag, som fått garanti, bör detta dock icke hindra

att det förstnämnda laget ifrågakommer för garanti.

Handhavandet av stödverksamheten. Fiskeristyrelsen föreslår, att den

själv skall erhålla uppdraget att ha hand om stödverksamheten. Styrelsen

skall alltså ställa garanti och betala ut ersättningar i de fall, då försöksfiske

gått med förlust. Samtliga ansökningar om garanti för försöksfiske under

visst år bör vara ingivna vid viss tidpunkt och behandlas på en gång. Ansökningar

om ersättning för resa, som gått med förlust, bör inges inom viss

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

tid från det resan avslutats. Styrelsen anför i nu angivna hänseenden följande.

Handhavandet av stödverksamheten synes böra uppdragas åt fiskeristyrelsen.

Denna skulle alltså, i den mån tillgängliga medel därtill förslår,

ha att ställa garanti och utbetala de ersättningar, som kan bli en följd av

garantiåtagandet. Fiskeristyrelsen bör även äga att utfärda närmare föreskrifter

rörande det fiske garantin avser ävensom rörande redovisningen

av det ekonomiska resultatet därav. Det synes därför böra stadgas, att garanti

må lämnas endast under villkor att vederbörande förbinder sig att

följa nämnda föreskrifter.

Det förnämsta syftemålet med stödverksamheten torde få anses vara

att få så stor kännedom som möjligt om förutsättningarna från svensk sida

för att mer allmänt utnyttja fisket inom ett visst område. Det är därför

av stor betydelse, att de erfarenheter, som göres vid försöksfiskena, kommer

till mera allmän kännedom. Som villkor för garanti torde därför även böra

föreskrivas, att garantitagaren skall vara skyldig att på anfordran av

fiskeristyrelsen sanningsenligt meddela de erfarenheter av allmänt intresse,

som kan vinnas under fisket.

För att få en överblick över behovet av garanti är det fördelaktigt om

samtliga ansökningar avseende samma år kan prövas på en gång. Ansökningarna

bör därför vara inlämnade till fiskeristyrelsen senast en viss dag.

Då de försöksfisken, som här i första hand kan förväntas ifrågakomma,

mestadels torde förläggas till våren och sommaren, synes det vara lämpligt

att föreskriva, att ansökningarna bör vara fiskeristyrelsen tillhanda senast

den 15 februari.

Av vikt är givetvis också, att fiskeristyrelsen inom rimlig tid får kännedom

om de krav på ersättning, som kan resas med stöd av den lämnade

garantin. I sådant syfte torde böra stadgas, att ansökning om ersättning

skall ingivas till fiskeristyrelsen senast 90 dagar efter avslutandet av det

fiske, som garantin avser.

Yttrandena.

Fiskeristyrelsens förslag har lämnats helt utan erinran av riksräkenskapsverket

och statens jordbruksnämnd. Statskontoret och Sveriges fiskares

riksförbund har funnit förslaget i och för sig värdefullt och värt beaktande

men har samtidigt haft invändningar att göra på vissa punkter.

Av vad sistnämnda båda remissinstanser anfört må i övrigt återgivas följande.

Statskontoret anför.

Statskontoret har icke kunnat undgå att finna det föreslagna sättet för

garantins utformning behäftat med vissa brister. En tillämpning av detta

kommer nämligen otvivelaktigt att medföra, att vederbörande fiskare har

intresse av att redovisa så stora utgifter och små inkomster som möjligt för

fiskefärden. Den omständigheten, att här avsedda försöksfiske synes komma

att bedrivas på områden så avlägset belägna från hemlandet att fångsten

huvudsakligen måste avyttras i utländska hamnar, kommer givetvis icke

att underlätta kontrollen för den garantibeviljande myndigheten. Svårigheterna

att bestämma de verkliga kostnaderna för en fiskefärd är därför

ägnade att inge starka betänkligheter beträffande det förordade systemets

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

lämplighet. En tillämpning av det av Svenska västkustfiskarnas centralförbund

föreslagna sättet för uträkning av ersättning synes eliminera nackdelarna

i kontrollhänseende men är — såsom fiskeristyrelsen framhållit

— behäftat med andra brister. Dessa brister torde dock icke få tillmätas

alltför stor betydelse. Därest en jämkning anses erforderlig, synes denna

kunna uppnås genom en kombination av de båda beräkningssätten, så att

garanti lämnas för de rörliga omkostnaderna och därutöver ett belopp,

motsvarande 10 procent av summan av dessa kostnader och bruttoinkomsten

av företaget.

Några uppgifter beträffande storleken av de risker, som är förenade

med det ifrågasatta försöksfisket, har icke lämnats. Under hand har statskontoret

inhämtat, att några prognoser i dylikt avseende svårligen låter sig

göra. Såsom exempel nämnes att av tre fiskelag, som nyligen bedrivit avlägset

fiske inom i stort sett samma område, två erhållit mycket goda

fångster, medan fisket för det tredje laget slagit helt fel. Med anledning

härav ifrågasätter statskontoret, om icke för utjämning av riskerna garanti

borde lämnas gemensamt för två eller flera samverkande fiskelag vid

försöksfiske.

Med hänsyn till den osäkerhet, som sålunda måste vidlåda en garantiverksamhet

av det slag som här avsetts, är statskontoret för sin del icke berett

att tillstyrka, att handhavandet av densamma skall uppdragas åt fiskeristyrelsen.

Ämbetsverket vill i stället ifrågasätta, om icke beslut rörande

garantiåtaganden i stället bör meddelas av Kungl. Maj:t.

Erforderliga medel för täckande av förlust å verksamheten synes, liksom

skett beträffande den statliga kreditgarantin på jordbrukets område,

böra äskas å riksstaten i form av förslagsanslag, varvid riksdagen bör fastställa

maximibeloppet för statsgarantin. Vid bifall härtill bör behållningen

å fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten tillföras riksstatens

inkomstsida.

I övrigt har förslaget icke givit statskontoret anledning till uttalande.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar bland annat, att möjligheten att erhålla

statsgaranti bör stå öppen för alla fiskare. Någon särskild behovsprövning

bör sålunda icke föreskrivas. Med hänsyn till förekommande säsonglisken

finner förbundet det vidare vara mindre välbetänkt att fastställa

visst datum, då framställning om garanti skall vara avlämnad. En sådan

bestämmelse försvårar för fiskarena att utnyttja möjligheterna till statsgaranti.

Enlligt förbundets mening bör i stället föreskrivas, att ansökning

skall vara avlämnad viss tid, förslagsvis två månader, före avresan.

Slutligen föreslår förbundet, att samtliga fiskeplatser, som kan ifrågakomma

för svenskt försöksfiske, skall förklaras vara av sådan karaktär, att garanti

kan utbetalas.

Föredraganden.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen torde de understödslån, som

sedan år 1931 utgått såsom stöd till försöksfiske på avlägsna fiskevatten, ha

väsentligt medverkat till den betydande stegring av det svenska islandsfiskct,

som ägt rum under de senaste decennierna. Sedan detta fiske förlorat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

karaktären av försöksfiske och lån därför icke vidare beviljas för ändamålet,

har låneverksamheten helt avstannat. Den hittillsvarande anordningen

synes följaktligen icke vara lämpad för de försöksfisken, som numera kommer

i fråga. Då behov av stöd till dylika fisken emellertid alltjämt föreligger,

är det enligt min mening angeläget att söka finna en för de nu föreliggande

förhållandena bättre avpassad form för stödverksamheten.

Fiskeristyrelsen, som vid sin förut nämnda utredning förutsättningslöst

prövat, hur stödverksamheten bör ordnas, har funnit, att den lämpligaste

formen för denna synes vara att lämna fiskarena garanti mot förlust på försöksfiske.

Styrelsen har således stannat för den stödform, som ifrågasattes i

de motioner vid 1951 och 1952 års riksdagar, som föranledde utredningen.

Någon utfästelse om ekonomisk medverkan från fiskerinäringens sida har

emellertid icke kunnat erhållas. Styrelsen har fördenskull föreslagit, att

slödet helt skall få formen av statsgaranti. Förslaget har i princip lämnats

utan erinran av de hörda remissinstanserna. Även jag finner det innebära

en godtagbar lösning av förevarande spörsmål. Jag förordar sålunda, att till

stöd för sådant fiske på avlägsna fiskevatten, i vilket svenska fiskare icke

alls eller endast i ringa omfattning deltagit, försöksvis skall kunna lämnas

statlig garanti mot förlust, som uppkommer på grund av att fisket misslyckas.

Vad beträffar den närmare utformningen av garantin innebär fiskeristyrelsens

förslag, att garantin skall gälla det belopp, som svarar mot 120 procent

av omkostnaderna för expeditionen, beräknade på i förslaget närmare

angivet sätt, med avdrag av inkomsterna vid försäljning av den fisk, som

fångats. Garantin skall dock begränsas till visst maximibelopp, som på förhand

fastställes i varje särskilt fall. Av skäl, som fiskeristyrelsen anfört, synes

en sådan utformning av garantin vara att föredraga framför de av Svenska

västkustfiskarnas centralförbund och Storsjöfiskarnes försäljningsförening

angivna riktlinjerna.

Beträffande fiskeristyrelsens förslag har statskontoret anmärkt, att om

detta genomföres fiskarena kommer att få intresse av att redovisa små inkomster

och stora utgifter ävensom att uppgifterna om inkomsterna blir svåra

att kontrollera. Även enligt min mening är detta en svaghet i förslaget. Såsom

framgår av vad tidigare anförts förutsättes emellertid, att redovisningen

av utgifter och inkomster skall äga rum enligt särskilda föreskrifter. Det

torde därför finnas möjlighet att genom att ge dessa en lämplig utformning

uppnå en godtagbar kontroll. Då jag i övrigt finner det föreliggande förslaget

vara att föredraga framför det, som framlagts av statskontoret, är jag

icke beredd att innan närmare erfarenhet vunnits föreslå någon ändring i

förevarande avseende.

Med hänsyn till önskemålet att försöksfisken skall komma till stånd synes

det mig vara riktigast, att såsom Sveriges fiskares riksförbund framhållit

garanti skall kunna lämnas utan behovsprövning. I övrigt torde i huvudsak

böra gälla de villkor, som fiskeristyrelsen föreslagit i fråga om sökandes

personliga kvalifikationer, hans fartyg och utrustning m. in.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Även om vissa skäl talar för att verksamheten skall omhänderhas av

Kungl. Maj:t tillstyrker jag förslaget, att fiskeristyrelsen skall ha hand om

densamma. Det synes vidare vara ändamålsenligt, att ansökningar om garanti,

avseende försöksfiske under ett och samma år, prövas samtidigt och

att det fördenskull föreskrives, att ansökningarna skall vara ingivna till styrelsen

före viss dag. Med hänsyn till den vanliga tidpunkten för fiskets påbörjande

torde denna dag lämpligen böra bestämmas till den 15 februari.

För innevarande år bör övergångsvis en senare dag fastställas.

Jag vill slutligen här understryka, att den nu förordade nya stödverksamheten

tills vidare endast bör få karaktären av en försöksvis prövad anordning.

Så snart tillräcklig erfarenhet vunnits, torde sålunda frågan böra upptagas

till förnyat övervägande.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, torde det få ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet. Dessa bör träda i kraft

den 1 juli 1953.

För att täcka de förluster, som kan uppkomma på grund av lämnade garantier,

har fiskeristyrelsen hemställt, att det belopp, som hittills brukat anvisas

under anslaget till Avsättning till fonden för befrämjande av fiske på

avlägsna fiskevatten, i stället skall anvisas under ett särskilt reservationsanslag,

till vilket därjämte bör överföras den behållning av omkring 97 000

kronor, som för närvarande finnes å nämnda fond. Med hänsyn bland annat

till att hållpunkter saknas för bedömningen av riskerna med stödverksamheten

i den föreslagna formen, delar jag emellertid statskontorets åsikt,

att det är lämpligare att medel för ändamålet anvisas i form av ett förslagsanslag

och att ett belopp fastställes, intill vilket garanti sammanlagt må beviljas.

På grund av att endast ett fåtal garantier beräknas skola lämnas,

torde det vara tillfyllest, om sistnämnda belopp för budgetåret 1953/54 fastställes

till 80 000 kronor.

Att uppskatta storleken av de förluster, som kan uppstå på grund av garantiåtaganden

inom denna ram, låter sig knappast göras. För min del anser

jag, att en medelsanvisning av 40 000 kronor torde vara tillräcklig. Jag

föreslår därför, att ett förslagsanslag å detta belopp anvisas för ändamålet.

Anslaget torde böra benämnas Statlig garanti för befrämjande av fiske på

avlägsna fiskevatten.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör fonden för befrämjande av

fiske på avlägsna fiskevatten avvecklas vid utgången av innevarande budgetår.

I samband därmed bör behållningen å fonden ävensom eventuellt inflytande

amorteringar tillföras riksstatens inkomstsida.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna, att stöd till försöksfiske på avlägsna fiskevatten

må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

jag angivit i det föregående;

2) å riksstaten för budgetåret 1953/54 under nionde bu
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

vudtiteln anvisa till Statlig garanti för befrämjande av fiske

på avlägsna fiskevatten ett förslagsanslag av 40 000 kronor;

3) medge, att under budgetåret 1953/54 statlig garanti för

befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten må beviljas

intill ett sammanlagt belopp av 80 000 kronor;

4) medge, att fonden för befrämjande av fiske på avlägsna

fiskevatten må avvecklas vid utgången av budgetåret

1952/53.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell.

537249. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:203 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, såvit a1 i texten
  2. JoU 1953:24 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående åtgärder för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m. a1 i texten