Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m

1953-03-13 · 114 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 114 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:168, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om

polisväsendet i riket, m. m.; given Stockholms slott

den 13 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till dels lag angående ändring i lagen den 6

juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förordning om ändring i

förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående

befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås åtgärder inom ramen för den bestående kommunala

polisorganisationen i syfte att undanröja vissa brister i densamma och

höja polisväsendets effektivitet. Tanken på att förstatliga rikets polisväsende

avvisas däremot. Bland de föreslagna åtgärderna må särskilt nämnas

följande. Bl. a. för att minska behovet av kriminalpolis på landsbygden

förordas, att kriminalstatspolisen väsentligt utbygges. Genom en

föreslagen lagändring beredes vidare i princip möjlighet för städer med

mindre än 10 000 invånare samt för köpingar att ingå i gemensamt polisdistrikt

med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt. De städer

och köpingar, som får denna möjlighet, skall enligt förslaget erhålla statsbidrag

för poliskostnader efter i huvudsak samma grunder som f. n. gäller

för landskommuner. Därigenom vinnes, att polispersonalen i dessa

städer och köpingar kan tas i anspråk för tjänstgöring utanför det egna

polisdistriktet. — Efter hemställan från svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund framlägges principförslag om, att ett bindande

statligt avlöningsreglemente skall införas för den kommunala polispersonalen.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft på dag som Kungl.

Maj:t bestämmer. 1

1 — llilxang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § 1 inom., 2 §, 5 § 1 och 2 inom., 7 §, 8 §,

11 §, 13 § 2 inom., 14 §, 15 § 2—5 inom. samt 20 § lagen den 6 juni 1925

om polisväsendet i riket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §•

1. För polisverksamhetens----—- — ■— i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt

särskild bestämmelse är pliktig att

bekosta för köpingen erforderlig polispersonal,

skall utgöra särskilt polisdistrikt,

dock att Konungen må

förordna att staden eller köpingen

skall uppdelas i två eller flera polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt

eller del därav, bestämd i den ordning,

som i 9 och 10 §§ här nedan

sägs, utgöra polisdistrikt.

Stad, vars invånarantal den 1 januari

Wöii uppgick till minst 10 000,

skall utgöra särskilt polisdistrikt.

Vad sålunda stadgats skall efter Konungens

förordnande gälla jämväl

stad, som därefter uppnår nämnda

invånarantal.

I övrigt skall stad, som icke ingår

i landsfiskalsdistrikt, så ock

landsfiskalsdistrikt eller del därav,

bestämd i den ordning, som i 9 och

10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

Där så finnes särskilt påkallat,

må Konungen medgiva, att

stad, som avses i andra stycket och

som utgör del av landsfiskalsdistrikt,

äger (dt gemensamt med annan

del av samma landsfiskalsdistrikt

bilda ett polisdistrikt. Beträffande

ordningen för indelningens

bestämmande skall i sådant fall

gälla vad nyss stadgats.

Konungen må förordna, (dt stad,

som med tillämpning av andra stycket

skulle utgöra särskilt polisdistrikt,

i stället skall uppdelas i två

eller flera sådana distrikt. * 4

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1951: 287; av 5 § 1 och 2 mom., 7 §, 8 § samt 15~§

4 och 5 mom., se 1932: 447: av It § 4 mom., se 1950: 66: av 13 § 2 mom., se 1932:274;

av 14 §, se 1929: 87; samt av 20 §, se 1947: 474.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

2 §•

I stad, så ock i köping, som i 1 § 1

mom. andra stycket sågs, skola polismän,

i övriga polisdistrikt skola

fjärdingsman (polismän) finnas anställda

i den omfattning, det erfordras

för polisverksamhetens ombesörjande

inom vederbörande polisdistrikt.

Viss polisman i köping eller fjärdingsman

må anställas för allenast

sådan verksamhet, som omförmäles

i 1 § 2 mom. första stycket, eller för

allenast sådan handräckningsverksamhet,

som avses i samma moments

andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden

polispersonal för att där upprätthålla

ordningen vid enstaka tillfällen

utan att anledning finnes att härför

anställa f järdingsmän, varde i vederbörande

polisdistrikt en eller flera

ordningsmän tillsatta. 3

3 §•

1. I stad, vars invånarantal uppgår

till minst 10 000, skall polisstyrkan

vara så stor, att staden må kunna,

efter ty nedan sägs, av den regelbundet

använda polispersonalen tillhandahålla

polismän (reservpolismän)

för att vid tillfälligt behov av

polisförstärkning å annan ort där

biträda vid upprätthållandet av allmän

ordning och säkerhet. Vad sålunda

stadgats skall i län, där sla<l

med minst 10 000 invånare ej finnes,

äga tillämpning å den stad inom länet,

Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs,

skall tillhandahålla en reservpolis
-

;t

(Föreslagen lydelse:)

2 §■

I polisdistrikt skola polismän

finnas anställda i den omfattning,

som erfordras för polisverksamhetens

ombesörjande inom distriktet.

Viss polisman må, såvitt angår

köping eller landskommun, anställas

för allenast sådan verksamhet,

som omförmäles i 1 § 2 mom. första

stycket, eller för allenast sådan

handräckningsverksamhet, som avses

i samma moments andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden

polispersonal med uppgift uteslutande

att där upprätthålla ordningen

vid enstaka tillfällen, må för sådant

ändamål i vederbörande polisdistrikt

en eller flera ordningsmän tillsättas.

1. I stad, som med tillämpning av

1 § 1 mom. andra stycket utgör särskilt

polisdistrikt eller som jämlikt

Konungens förordnande är uppdelad

i två eller flera sådana distrikt,

skall polisstyrkan vara så stor, att

staden må. kunna, efter ty nedan

sägs, av den regelbundet använda

polispersonalen tillhandahålla polismän

(reservpolismän) för att vid

lillfälligt behov av polisförstärkning

å annan ort där biträda vid upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet.

Stad, som i första stycket sägs,

skall tillhandahålla en reservpolis
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

man för varje fullt tal av 10 000 invånare;

uppgår invånarantalet icke

till 10 000 eller skulle enligt nämnda

grund numerären understiga tre,

skola ändock tre reservpolismän ställas

till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla

reservpolismän skall för varje år bestämmas

pa grundvalen av de befolkningsuppgifter,

som under nästföregående

år av vederbörande statsmyndighet

offentliggjorts.

(Föreslagen lydelse:)

man för varje fullt tal av 10 000

invånare; skulle enligt nämnda

grund numerären understiga tre,

skola ändock tre reservpolismän

ställas till förfogande. Antalet reservpolismän,

som stad i enlighet

med vad nu sagts skall tillhandahålla,

fastställes för varje år på grundval

av de befolkningsuppgifter, som

under nästföregående år av vederbörande

statsmyndighet offentliggjorts.

Konungen äger-----

2. Stad, så ock köping som i 1 §

1 mom. andra stycket sägs, må kunna

åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän

även i den mån skyldighet

enligt 1 mom. icke föreligger.

Närmare föreskrifter härom meddelas

av Konungen.

vara beridna.

2. Stad, som avses i 1 mom., må

kunna åtaga sig att tillhandahålla

större antal reservpolismän ån som

följer av vad i andra stycket av samma

moment stadgas. Närmare föreskrifter

härom meddelas av Konungen.

7 §•

1. Jämväl annan------

Då utomordentliga omständigheter

därtill föranleda, äger Konungen förordna,

att även annan befattningshavare

vid polisväsendet än som avses

i första stycket må användas för

polisverksamhet utom det område,

för vilket han är anställd. 2

2. Närmare bestämmelser angående

f järdingsmäns och andra polismäns

användning utom det område,

7 §•

understödd polisskola.

Uppkommer i visst fall särskilt

behov av tillfällig polisförstärkning

och kan detta behov icke utan synnerlig

olägenhet tillgodoses på annat

sätt, äger länsstyrelsen förordna, att

även annan befattningshavare vid

polisväsendet än som avses i första

stycket må inom länet användas för

polisverksamhet utom det område,

för vilket han är anställd. Då utomordentliga

omständigheter därtill

föranleda, äger Konungen förordna

att befattningshavare som nyss sagts

jämväl eljest må användas för polisverksamhet

utom anstållningsomrädet.

2. Närmare bestämmelser angående

polismäns användning utom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

för vilket vederbörande befattningshavare

är anställd, meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse:)

det område, för vilket vederbörande

befattningshavare är anställd, meddelas

av Konungen.

8

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen

avlöna de fjärdingsman, ordningsmän

eller andra polismän, vilka

jämlikt 2, 4, 5 eller 6 § skola finnas

anställda i distriktet, samt de övriga

befattningshavare, som för

polisverksamhetens upprätthållande

äro erforderliga, att med skälig pension

förse innehavare av befattning,

som är av stadigvarande beskaffenhet

och av vilken befattningshavaren

kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie

befattning), samt att, då befattningshavare

avlidit i följd av

skada, som åsamkats i tjänsten, till

hans änka och barn utgiva skäligt

familjeunderstöd ävensom till dödsboet

utbetala skälig begravningshjälp.

Polisdistrikt åligger —---

För särskilda —----—

I samband med fastställandet av

den med viss befattning förenade lönen

skall jämväl bestämmas, huruvida

befattningen skall vara ordinarie.

8 §.

Polispersonal, som jämlikt 2, 4, 5

eller 6 § finnes anställd i polisdistrikt

och som avses i ett av Konungen

efter riksdagens hörande

fastställt avlöningsreglemente, skall

av polisdistriktet avlönas enligt bestämmelserna

i nämnda reglemente

samt åtnjuta övriga i reglementet

angivna förmåner. Polisdistrikt är

pliktigt att med skälig pension förse

innehavare av befattning, som är av

stadigvarande beskaffenhet och av

vilken befattningshavaren kan antagas

bliva helt sysselsatt (ordinarie

befattning) samt att, då befattningshavare

avlidit i följd av skada, som

åsamkats i tjänsten, till hans änka

och barn utgiva skäligt familjeunderstöd.

—- -—-av statsverket,

draga försorg.

Då befattning inrättas, skall bestämmas

om den skall vara ordinarie

eller ej.

Har landsting---—

Angående polisdistrikts —•

å landstinget.

----— i 15 §.

11 §•

1. Befogenhet att tillsätta ordinarie

befattningshavare vid polisväsendet

samt att i fall, då sådant enligt

gällande bestämmelser må ske, från

tjänsten på grund av visad olämplighet

skilja ordinarie faefattnings
-

11 §•

1. I polisdistrikt, som helt eller

delvis består av stad, tillkommer det

länsstyrelsen att tillsätta ordinarie

befattningshavare vid polisväsendet

samt att i fall, då sådant enligt gällande

bestämmelser må ske, från

opaginerad Kontrollera mot PDF

<i

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

havare eller extra befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet

i minst två år i följd, tillkommer i

stad länsstyrelsen.

2. Befogenhet att i stad tillsätta

och entlediga befattningshavare i

andra fall än som avses i 1 inom.,

så ock att, där så erfordras, bestämma

den ort, där befattningshavare

skall vara bosatt, tillkommer vederbörande

polischef.

3. Då innehavare av fjärdingsmansbefattning

skall tillsättas, har

landsfiskalen att avgiva yttrande angående

de sökande med uttryckligt

angivande beträffande varje sökande,

huruvida landsfiskalen anser honom

fullt lämplig för befattningen

eller icke. Därefter skall i polisdistrikt,

som består av en kommun eller

del av sådan, kommunen förrätta

val av fjärdingsman. Den sålunda

valde skall av länsstyrelsen förordnas

till fjärdingsman, där icke särskilda

skäl annat föranleda. Består

polisdistrikt av mer än en kommun

och har för polisverksamhetens upprätthållande

bildats kommunalförbund,

tillkommer valrätt, som nyss

sagts, förbundets direktion. Har

kommunalförbund icke bildats, skola

samtliga till polisdistriktet hörande

kommuner var för sig företaga val

av f järdingsman. Enas kommunerna

om valet, skall vad ovan stadgats om

val i polisdistrikt, som består av en

kommun, äga tillämpning. Falla

kommunernas val å olika personer,

skall en av de av kommunerna valde

av länsstyrelsen förordnas till fjär
-

(Föreslagen lydelse:)

tjänsten på grund av visad olämpligbet

skilja ordinarie befattningshavare

eller annan befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet

i minst två år i följd.

2. Befogenhet att i polisdistrikt,

som i 1 mom. sägs, tillsätta och entlediga

befattningshavare i andra än

där avsedda fall så ock att, där så

erfordras, bestämma den ort, där

befattningshavare skall vara bosatt,

tillkommer vederbörande polischef.

3. Då i polisdistrikt, vilket ej omfattar

stad eller köping eller del därav,

skall tillsättas innehavare av

polismansbefattning, som icke är

befälst jänst ( f järdingsmansbefatlning),

har landsfiskalen att avgiva

yttrande angående de sökande med

uttryckligt angivande beträffande

varje sökande, huruvida landsfiskalen

anser honom fullt lämpligt för

befattningen eller icke. Därefter

skall i polisdistrikt, som består av

eu kommun eller del av sådan, kommunen

förrätta val av sådan polisman.

Den sålunda valde skall av

länsstyrelsen förordnas till innehavare

av befattningen, där icke särskilda

skäl annat föranleda. Består

polisdistrikt av mer än en kommun

och har för polisverksamhetens upprätthållande

bildats kommunalförbund,

tillkommer valrätt, som nyss

sagts, förbundets direktion. Har

kommunalförbund icke bildats, skola

samtliga till polisdistriktet hörande

kommuner var för sig företaga

val. Enas kommunerna om valet,

skall vad ovan stadgats om val

i polisdistrikt, som består av en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds proposition nr JOS.

(Nuvarande lydelse:)

dingsman, där icke särskilda skäl annat

föranleda.

4. Med den inskränkning, som följer

av stadgandet i 3 inom., utövas

de befogenheter, som avses i 1 och 2

mom. , för landsbygden av länsstyrelsen.

Befogenheten att tillsätta och

entlediga vikarie för befattningshavare

skall dock tillkomma polischefen.

5. Vad i denna paragraf stadgats

om fjärdingsman och andra befattningshavare

vid polisväsendet skall

icke äga tillämpning å de vid polisväsendet

anställda statstjänstemän
nen,

polismästare, andra ledamöter

av poliskammare, polisdomare, polisintendenter,

stadsfiskaler, polisassessorer,

polissekreterare eller polisnotarier.

13 §.

2. Innan annan ordinarie befattningshavare

än ordinarie fjärdingsman

tillsättes i polisdistrikt, där polisnämnd

finnes tillsatt, skall nämnden

hava erhållit tillfälle att, efter

det polischefen avgivit yttrande angående

de sökande, till länsstyrelsen

avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd

icke tillsatt, skall tillfälle att

avgiva yttrande angående de sökande

i stället lämnas i stad magistraten

eller, där sådan ej finnes, drätselkammaren

samt å landet vederbörande

kommunal förbund sdirektion

eller kommunalnämnd.

(Föreslagen lydelse:)

kommun, äga tillämpning. Falla

kommunernas val å olika personer,

skall en av de av kommunerna valde

av länsstyrelsen förordnas till

innehavare av befattningen, där

icke särskilda skäl annat föranleda.

4. Med den inskränkning, som

följer av stadgandet i 3 inom., utövas

i andra polisdistrikt än dem

som avses i 1 mom. de i 1 och 2

mom. nämnda befogenheterna av

länsstyrelsen. Befogenheten att tillsätta

och entlediga vikarie för befattningshavare

skall dock tillkomma

polischefen.

5. Vad i denna paragraf stadgats

om befattningshavare vid polisväsendet

skall icke äga tillämpning

å de vid polisväsendet anställda

statst j änstemännen, polismästare,

andra ledamöter av poliskammare,

polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler,

polisassessorer, polissekreterare

eller polisnotarier.

13 §.

2. Innan annan ordinarie befattningshavare

än sådan som avses i

11 § 3 mom. tillsättes, skall, efter det

polischefen yttrat sig angående de

sökande, tillfälle (dt avgiva yttrande

hava berctts polisnämnd, där sådan

finnes, och eljest vederbörande drätselkammare,

kommunalnämnd eller

kommunalförbundsdirektion.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av

landsting i avseende å befattningshavare

vid polisväsendet beslut fattat

angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd

eller begravningshjälp

eller i fråga, som avses i 8 §

i stycket, skall beslutet underställas

länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes,

skall antingen oförändrat fastställas

eller ogillas. Beslut angående avlöning,

pensionering, familjeunderstöd

eller begravningshjälp må ej ogillas

på den grund att dylik förmån anses

bestämd till för lågt belopp, med

mindre beloppet uppenbarligen icke

år skäligt. Vägras fastställelse, skall

skäl därtill uppgivas.

Om beslut, som eljest fattas angående

polisväsendets organisation,

skall anmälan göras hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning,

pension, familjeunderstöd eller

begravningshjälp av polisdistrikt eller

landsting bestämts till belopp,

som uppenbarligen icke är skäligt,

eller att polisdistrikt eller landsting

eljest uppenbarligen åsidosätter sina

åligganden enligt denna lag, skall

länsstyrelsen hos polisdistriktet eller

landstinget göra framställning om

rättelse.

Vidtages ej — —----— vite

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av

landsting i avseende å befattningshavare

vid polisväsendet beslut fattat

angående pensionering eller familjeunderstöd,

skall beslutet anmälas

hos länsstyrelsen.

Om beslut, som fattas angående

polisväsendets organisation, skall sådan

anmälan jämväl göras.

2. Finner länsstyrelse, att polisdistrikt

eller landsting uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt

denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet

eller landstinget göra

framställning om rättelse.

fälla.

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av

befattningshavare vid polisväsendet,

vilken anställts för landstingsområde,

så ock till kostnaden för avlö
-

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av

befattningshavare vid polisväsendet,

vilken anställts för landstingsområde,

så ock till kostnaden för avlöning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

9

(Nuvarande lydelse:)

ning av den, som i polisdistrikt, varom

i 1 § 1 mom. tredje stycket förmäles,

innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, bidrager statsverket

med hälften. Efter enahanda

grund utgiver statsverket bidrag till

landstings eller dylikt polisdistrikts

kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp

samt för sjukvård,

som må tillkomma för landstingsområdet

eller i polisdistriktet anställd

befattningshavare vid skada,

som i tjänsten åsamkats honom.

Till kostnaden------ — en

3. Ordinarie befattningshavare, vilken

anställts för landstingsområde

eller i polisdistrikt, som avses i 1 §

1 mom. tredje stycket, må pensionsförsäkras

i statsanstalt enligt vad

därom finnes särskilt stadgat. Vill

landsting eller polisdistrikt på annat

sätt ombesörja pensionering av

sådan befattningshavare, bidrager

statsverket med en tredjedel av den

utgående pensionen. 4

4. Till polisdistrikt — — -— —---

Har polisdistrikt----—--

(Föreslagen lydelse:)

av den, som i polisdistrikt, varom i

1 § 1 mom. tredje stycket förmäles,

innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, bidrager statsverket med

hälften, dock att, i den man kostnaden

belöper å stad eller köping som

den 1 januari 1953 hade minst 5 000

invånare, statens bidrag utgår med

en fjärdedel av kostnaden. Konungen

äger förordna, att bidrag efter sistnämnda

grund skall utgå jämväl till

viss stad eller köping, som därefter

uppnår ett invånarantal av 5 000, så

ock, där invånarantalet i viss stad

eller köping sjunkit under 5 000,

medgiva att bidrag skall utgå med

hälften av kostnaden.

Efter motsvarande grunder utgiver

statsverket bidrag till landstings

eller i första stycket avsett polisdistrikts

kostnad för familjeunderstöd

och begravningshjälp samt för sjukvård,

som må tillkomma för landstingsområdet

eller i polisdistriktet

anställd befattningshavare vid skada,

som i tjänsten åsamkats honom,

femtedel.

3. Ordinarie befattningshavare,

vilken anställts för landstingsområde

eller i polisdistrikt, som helt eller

delvis består av annan kommun än

stad eller köping, må pensionsförsäkras

i statsanstalt enligt vad därom

finnes särskilt stadgat. Vill landsting

eller dylikt polisdistrikt på annat

sätt ombesörja pensionering av

sådan befattningshavare, bidrager

statsverket med en tredjedel av den

utgående pensionen.

— fastställas av Konungen,

meddelas av Konungen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:Is proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,

bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen

tjänstgjort utom distriktet, dettas

jämlikt 1 mom. andra stycket beräknade

kostnad för avlöning av

ifrågavarande antal polismän ävensom

alla av tjänstgöringen uppkommande

särskilda kostnader.

5. Om befattningshavare vid polisväsendet

i annat fall än som avses i

1 eller 4 mom. på grund av föreskrift

i denna lag tjänstgör utom det område,

för vilket han är anställd, bestridas

därigenom uppkommande

särskilda kostnader av statsverket.

Därjämte skall, oavsett huruvida eljest

statsbidrag utgår till befattningshavarens

lön, vad av lönen belöper

å tid, som han sålunda tjänstgör,

helt bestridas av statsmedel. Har

för sådan tjänstgöring använts elev

vid någon av staten bekostad eller

understödd polisskola, och uppbär

sådan elev under tjänstgöringstiden

icke lön eller motsvarar hans lön icke

lägsta lön för ordinarie polisman i

den stad, där polisskolan är förlagd,

skall dessutom till honom av statsmedel

utgå ett belopp motsvarande

denna lön eller skillnaden mellan

denna och den lön han åtnjuter.

(Föreslagen lydelse:)

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,

bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen

tjänstgjort utom distriktet, dettas

jämlikt 1 mom. andra stycket beräknade

kostnad för avlöning av

ifrågavarande antal polismän ävensom

alla av tjänstgöringen uppkommande

särskilda kostnader. Vad nu

sagts om gottgörelse för avlöningskostnader

skall dock, då polisdistriktet

utgör del av landsfiskalsdistrikt,

icke gälla i den män reservpolispersonalen

tjänstgjort inom annan del

av samma landsfiskalsdistrikt.

5. Om befattningshavare vid polisväsendet

i annat fall än som avses i

1 eller 4 mom. på grund av föreskrift

i denna lag tjänstgör utom det område,

för vilket han är anställd, bestridas

därigenom uppkommande

särskilda kostnader av statsverket.

Därjämte skall, oavsett huruvida eljest

statsbidrag utgår till befattningshavarens

lön, vad av lönen belöper

å tid, som han sålunda tjänstgör,

helt bestridas av statsmedel. Vad

nu stadgats om att statsverket skall

bestrida vissa lönekostnader skall

dock, då det polisdistrikt, för vilket

befattningshavaren är anställd, utgör

del av landsfiskalsdistrikt och

statsbidrag jämlikt 2 mom. utgår till

befattningshavarens lön, icke gälla

i den mån han tjänstgör inom annan

del av samma landsfiskalsdistrikt.

Har för sådan tjänstgöring som i

första stycket sägs använts elev vid

någon av staten bekostad eller understödd

polisskola, och uppbär han

under tjänstgöringstiden icke lön el
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ls proposition nr 108.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ler motsvarar hans lön icke lägsta

lön för ordinarie polisman i den stad,

där polisskolan är förlagd, skall

dessutom till honom av statsmedel

utgå ett helopp motsvarande denna

lön eller skillnaden mellan denna

och den lön han åtnjuter.

20 §. 20 §.

Klagan över —• —-----är bestämd.

Klagan över — -— -—--•--nyss sagts.

Över vägrad fastställelse av beslut,

som avses i l''r § 1 mom. första stycket,

må klagan föras jämväl av den,

som fattat beslutet.

Om denna lags ikraftträdande och

om särskilda bestämmelser, vilka erfordras

för ikraftträdandet eller eljest

i samband med övergången till

nya avlönings- eller pensioneringsbestämmelser,

förordnar Konungen.

Vid tillämpning av 15 § 2 och 3

mom. i deras lydelse efter denna lags

ikraftträdande skall med befattningshavare

vid polisväsendet icke

avses stadsfiskal.

Köpingarna Malmköping och

Mönsterås, vilka vid tillämpningen

av de genom denna lag ändrade bestämmelserna

voro likställda med

landskommuner, skola jämväl vid

tillämpningen av denna lag vara likställda

med sådana kommuner.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § 1—4 inom. och 2 § förordningen den 6 juni

1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension in. in. skola upphöra att gälla, att nummerbeteckningen

»5.» å 1 § 5 mom.1 nämnda förordning skall utgå samt att

i 3 § 1 mom. b) och i 5 § första stycket samma förordning orden »som

avses i 1 § 1 mom.» skola utbytas mot orden »som utan hans eget förvållande

åsamkats honom i tjänsten».

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 1 § 5 mom., se 1932: 243.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hedlund, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa reformer

på polisväsendets område samt anför.

I. Inledning.

Frågan om reformer på polisväsendets område, eventuellt i form av en

omorganisation eller ett förstatligande av polisen, har länge stått på dagordningen

och varit föremål för statsmakternas intresse. Bakgrunden härtill

är i första hand att den organisation, polisen erhöll genom 1925 års polislagstiftning

och den utbyggnad härav, som skedde med den s. k. statspolisens

inrättande 1932, icke inneburit en i allo tillfredsställande ordning. Polisorganisationen

har visat sig vara behäftad med åtskilliga brister och både av

kommunala huvudmän och från polishåll har vid olika tillfällen krävts en

genomgripande reform av denna organisation. Sedan 1938 års riksdag anhållit

om utredning av frågan huruvida och i vilken omfattning polisväsendet

borde förstatligas, uppdrog Kungl. Maj :t åt särskilda sakkunniga — 1939

års polisutredning — att verkställa denna utredning.

Den 14 november 1944 avgav 1939 års polisutredning betänkande (SOU

1944: 53 och 54) med förslag att polisväsendet skulle förstatligas och därvid

organiseras efter samma principer som de statliga verken. Detta förslag utsattes

emellertid vid remissbehandlingen för stark kritik och ansågs därför

icke böra läggas till grund för proposition till riksdagen. Sedermera har

landsfogden H. A. Enhörning år 1947 i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig

avgivit en promemoria angående en central polisinspektion. Icke

heller denna promemoria har lett till några åtgärder.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade dåvarande

chefen för inrikesdepartementet samma dag sakkunniga för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 168.

verkställa utredning rörande polisväsendets organisation och framlägga

därav föranledda förslag. Dessa sakkunniga, 1948 års polisutredning, avlämnade

i april 1951 betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation

(SOU 1951: 8).1 I betänkandet framlägger utredningen två alternativa

förslag, av vilka det ena innebär vissa reformer inom en i princip

bibehållen kommunal polisorganisation och det andra avser ett förstatligande

av polisväsendet. Utredningen förordar närmast det förra alternativet.

Betänkandet bar varit föremål för ett vidlyftigt remissförfarande. Yttranden

har sålunda avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

överståthållarämbetet bar bifogat utlåtanden från stadsfullmäktige i

Stockholm samt polismästaren, ordningspolis-, kriminalpolis-, kanslipolisoch

trafikpolisintendenterna jämte poliskamreraren därstädes. Vid länsstyrelsernas

yttranden har fogats särskilda yttranden från alla landsfogdar

utom landsfogden i Norrbottens län, poliskamrarna i Lund, Karlstad, Örebro

och Sundsvall, polismästarna i övriga poliskammarstäder i länen, 52 stadsoeh

landsfiskaler, samtliga länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler

utom den i Älvsborgs län ävensom från 73 städer, däribland alla

städer med mer än 20 000 invånare utom Lund, Landskrona och Motala, 27

köpingar, 78 landskommuner i övrigt, 2 kommunalförbund för polisväsende,

styrelsen för Hallands länsavdelning av svenska landskommunernas förbund

samt Skaraborgs läns polisförening. Vidare föreligger yttranden från riksåklagarämbetet,

som i sin tur hört statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt stadsfiskaler i 11 städer, justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren jämte cheferna för armén,

marinen och flygvapnet, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,

statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, generaltullstyrelsen

jämte tulldirektionerna och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt två tullkammare, statens lönenäinnd, styrelserna för statens

polisskola och kriminaltekniska anstalten, statens pensionsanstalt, allmänna

statsbidragsutredningen, 1948 års förhandlingsrättskommitté, Sveriges

kommunalanställdas pensionskassa, Svenska personalpensionskassan, styrelserna

för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och svenska landstingsförbundet, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges

landsfiskaler, Sveriges poliskommissarier och Sveriges landsfiskalsassistenter,

Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och statstjänstemännens riksförbund.

Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna anser att polis
-

1 De sakkunniga var bankdirektören K. E. Rosander, ordförande, samt ledamöterna av

riksdagens första kammare redaktören A. K. Gillström och godsägaren A. F. Mannerskantz,

ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören K. A. E. Bergström och lantbrukaren

G. K. Y. Larsson i Luttra ävensom landssekreteraren M. Stiernström, ombudsmannen H.

Svärd och statspolisintendenten G. Thulin.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr KiH.

15

väsendet liksom hittills bör stå under kommunalt huvudmannaskap, men

meningarna är delade i fråga om reformens omfattning inom denna ram.

Ärendet har därefter övervägts inom inrikesdepartementet. Härvid har

befunnits, att de allvarligaste bristerna i den nuvarande polisorganisationen

torde kunna botas och de viktigaste reformkraven tillgodoses utan en genomgripande

nyordning av organisationen. Riktlinjer för en sådan begränsad

lösning har dragits upp i en inom departementet utarbetad, den 2 januari

1953 dagteeknad promemoria angående vissa reformer på polisväsendets

område. Vid promemorian har fogats ett utkast till lag om ändring i vissa

delar av polislagen den (i juni 1925 (nr 170).

över promemorian och det därvid fogade lagutkastet har yttranden inhämtats

från statskontoret, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av Stockholms stadskollegium

och polismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har

fogats särskilda yttranden från dels samtliga landsfogdar utom landsfogdarna

i Gotlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, vilka deltagit

i vederbörande länsstyrelses handläggning av remissärendet, dels poliskamrarna

i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, samt polismästaren i Uppsala

och polischefen i Trelleborg, dels drätselkamrarna i Eslöv, Trelleborg,

Mariestad, Skara och Tidaholm samt kommunalnämnderna i Svedala och

Töreboda köpingar, dels länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs och

Värmlands län dels ock Skaraborgs läns polisförening. Vidare har efter

remiss yttranden avgivits av statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten,

statens pensionsanstalt, 1951 års pensionsutredning, styrelserna

för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, föreningarna

Sveriges landsfiskaler, Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare,

Sveriges stadsfiskaler och svenska polisförbundet.

I en gemensam skrivelse den 11 februari 1953 har styrelserna för svenska

stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund hemställt, att erforderliga

åtgärder måtte skyndsamt vidtagas för åstadkommande av en

sådan ordning att polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner kommer

att bestämmas genom statliga reglementsföreskrifter.

över denna skrivelse bar svenska polisförbundet yttrat sig.

.lag anhåller nu all få ta upp frågan om en reform på polisväsendets

område till närmare behandling. I detta sammanhang ämnar jag dock i

första hand beröra endast de spörsmål, som kräver reglering i lag. .lag

kommer således icke att nu behandla andra förhållanden i vidare mån än

som erfordras för lagstiftningsfrågornas rätta bedömande. De anslagsfrågor,

som sammanhänger med reformens genomförande under nästa budgetår,

kommer att anmälas särskilt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

II. Huvuddragen av den nuvarande polisorganisationen.

De grundläggande bestämmelserna om den lokala polisorganisationen

finns i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (här kallad polislagen).

Enligt denna lag är upprätthållandet av polisverksamheten principiellt

en angelägenhet, som åvilar de särskilda kommunerna, var och en

inom sitt område. Organisationen är visserligen uppbyggd på en särskild

enhet, polisdistriktet, till vilken anknytes de rättigheter och skyldigheter,

som i polislagen fastställes för kommunerna. Uttrycket polisdistrikt avser

emellertid endast att beteckna en eller flera kommuner såsom verksamma

för polisväsendet. De kommunala organen handhar polisfrågorna på det

hela taget i samma ordning som gäller för kommunernas övriga angelägenheter.

Varje stad bildar särskilt polisdistrikt, likaså varje köping, som är skyldig

att bekosta sin polispersonal (f. n. alla köpingar utom Malmköping och

Mönsterås). I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra ett polisdistrikt.

Om sådant distrikt består av område från mer än en kommun,

kan länsstyrelsen förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår

i distriktet, skall bilda kommunalförbund.

Det åligger varje polisdistrikt att anställa så stor polispersonal som behövs

för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet, att förse polismännen

med skälig lön, pension, in. in., att sörja för uniformering och

beväpning av polispersonalen samt att hålla materiel, byggnader, arrestlokal,

telefon och övriga anordningar, som erfordras för distriktets polisväsen.

Emellertid kan det förekomma, att statsverket övertar skyldigheten

att sörja för polisverksamheten i ett visst polisdistrikt. Därvid inträder

kronan i tillämpliga delar i kommuns ställe. Så har skett i Boden, där

statsverket helt svarar för polisverksamheten. Vidare kan nämnas, att polisbevakningen

i Kalix skyddsområde ombesörjes av statliga befattningshavare.

Den som statspolis betecknade organisationen är däremot, såsom

framgår av det följande, i själva verket en kommunal organisation.

Till förstärkning av ordningspolisen inom visst landstingsområde kan

polismän anställas för landstingsområdet. Detta förekommer emellertid

icke numera.

Åtskilliga polisdistrikt har längre gående skyldigheter än vad förut angivits.

Sålunda kan Kungl. Maj:t bestämma, att i vissa polisdistrikt skall

finnas anställda polismän för hela rikets behov, t. ex. för att biträda vid

pass- och gränskontrollen. I dessa fall gottgöres hela kostnaden för anordningen

av statsmedel. — Vidare stadgas i polislagen skyldighet för stad,

som har minst 10 000 invånare, att tillhandahålla s. k. reservpolis. Detta

innebär att stadens polisstyrka skall vara så stor, att staden vid tillfälligt

behov av polisförstärkning på annan ort kan ställa ett visst antal reserv
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

polismän till förfogande för att biträda vid upprätthållandet av allmän ordning

och säkerhet. Antalet reservpolismän, som skyldigheten avser, beror

på stadens invånarantal. Staden skall tillhandahålla en reservpolisman för

varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre. För reservpolisorganisationen

utgår ett visst mindre statsbidrag. — I fråga om stad, som har att

tillhandahålla reservpolis, kan Kungl. Maj :t förordna, att ett bestämt antal

av stadens polispersonal huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som

statspolis utom staden, antingen vid upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet (ordningsstatspolis) eller vid kriminalpolisverksamhet (kriminalstatspolis).

Skyldighet att hålla kriminalstatspolis kan åläggas även stad

med mindre än 10 000 invånare, om staden har särskild kriminalpolisavdelning.

När ett åläggande att hålla statspolis meddelats, måste staden

utöka sin polisstyrka med så många polismän som förordnandet anger. De

för tjänstgöring som statspolis avsedda polismännen är sammanförda till

särskilda statspolisavdelningar, huvudsakligen förlagda i länens residensstäder.

Chefskapet för och ledningen av statspolisen utövas av statspolisintendenten.

Städernas utgifter för statspolisen ersätts av statsverket enligt

vissa grunder.

Även i andra fall än de nyss angivna bidrar staten till kommunernas

kostnader för polisväsendet. Detta sker huvudsakligen genom allmänna

statsbidrag efter grunder, som anges i polislagen. Sådana statsbidrag tillkommer

emellertid icke städer och med dem jämställda köpingar utan endast

polisdistrikten på den egentliga landsbygden.

Bidragen utgår med hälften av avlöningskostnaden för ordinarie polispersonal

(och vissa andra kostnader) samt med en femtedel av avlöningskostnaden

för icke ordinarie personal. Vidare bidrar staten till pensioneringskostnaderna

för ordinarie personal i landsbygdsdistrikten, antingen

så att personalen får pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt eller så

att staten betalar en tredjedel av den utgående pensionen.

I fråga om polispersonalens tillsättning råder även viss skillnad mellan

städer och med dem jämställda köpingar, å ena, samt de egentliga landsbygdskommunerna,

å andra sidan. I landsbygdskommunerna tillsätts alla

stadigvarande fjärdingsmans- (polismans-)befattningar genom val. I övrigt

ankommer det på länsstyrelserna att tillsätta polispersonalen, dock att

vederbörande polischefer har vissa befogenheter.

Om man bortser från stats- och reservpolisen är polispersonalens tjänstgöring

regelmässigt begränsad till det polisdistrikt, där den är anställd.

Sådan polispersonal, till vars avlöning statsbidrag utgår — huvudsakligen

polismännen i de egentliga landsbygdsdistrikten — bar emellertid en

allmän skyldighet att vid behov tjänstgöra utanför anställningsdistriktet.

För polispersonalen i städer och därmed jämställda köpingar finns däremot

icke någon sådan allmän skyldighet. Då utomordentliga förhållanden 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

påkalla det, kan Kungl. Maj:t emellertid förordna, att även städernas och

köpingarnas polispersonal får användas utanför sitt distrikt.

över polisdistriktens handhavande av polisväsendet utövar staten genom

länsstyrelserna en viss kontroll. Finner länsstyrelsen, att ett polisdistrikt

uppenbarligen åsidosätter sina åliggande enligt polislagen, har länsstyrelsen

att hos polisdistriktet göra framställning om rättelse. Vidtar polisdistriktet

då icke erforderlig åtgärd, kan länsstyrelsen förordna därom. Länsstyrelsen

kan också förelägga vite. — Vissa beslut, som polisdistrikt fattar om

ekonomiska förmåner åt polispersonal, skall underställas länsstyrelsens

prövning, och beslut, som eljest fattas angående polisväsendets organisation,

skall anmälas hos länsstyrelsen.

Polisdistriktens omfattning och sammansättning varierar högst avsevärt,

och det är därför naturligt, att polispersonalens storlek i de olika distrikten

också varierar. I städerna är polisstyrkorna regelmässigt betydligt större

än på landsbygden och på landsbygden finns polisbefäl endast i de största

polisdistrikten. I flertalet städer finns särskild personal avdelad för tjänstgöring

som kriminalpolis.

Beträffande polisens nuvarande styrkeförhållanden kan meddelas följande.

Statspolisen består av omkring 400 man, därav 121 man kriminalstatspolis;

härtill kommer viss personal för särskild polisverksamhet för

hindrande och uppdagande av spioneri m. in. Bortsett från statspolisen utgjordes

rikets polisstyrkor den 1 januari 1952 av 7 597 man, därav i städer

5 417, i köpingar, som utgjorde särskilda polisdistrikt, 298 samt på landsbygden

1 882. Av städernas polismän kan 359 beräknas stå till förfogande

som reservpolismän.

Kostnaderna för polisväsendet har av 1948 års polisutredning för år

1948 beräknats till sammanlagt cirka 94,75 miljoner kronor.1 2 Denna kostnad

har slutligt fördelats så att i runda tal 16,8 miljoner2 fallit på statsverket,

63,6 miljoner på städer, 2,7 miljoner på köpingar och 11,6 miljoner

på landskommuner.

Ifråga om polisväsendets organisation må slutligen nämnas, att viktiga

uppgifter även inom den kommunala organisationen åvilar statliga myndigheter.

Centralt utövas sålunda vissa polisfunktioner av chefen för inrikesdepartementet.

Något centralt ämbetsverk för polisväsendet finns däremot

icke. Statspolisintendenten är enligt sin instruktion skyldig att i inrikesdepartementet

tillhandagå såsom sakkunnig i polisfrågor.

Inom länen intar länsstyrelserna ställningen av högsta lokala polismyndighet.

De skall övervaka, att allmän ordning och säkerhet där behörigen

upprätthålles, och vidta erforderliga åtgärder för det allmänna trygghetstillståndets

vidmakthållande.

1 Åven kostnaderna för det kommunala åklagarväsendet inräknade.

2 Drygt 6 miljoner härav hänför sig till statliga utgifter enligt särskilda anslag, exempelvis

till polisskolan och kriminaltekniska anstalten. Medtages även kostnaderna för landsfogde-

och landsfiskalsorganisationerna, stiger statens kostnader 1948 till närmare 32 miljoner.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Närmast under länsstyrelserna handhas ledningen av polisväsendet inom

länen av landsfogdarna i egenskap av länspolischefer. Denna organisation

är emellertid icke enhetligt utformad, då vissa större städer är undantagna

från området för landsfogdes polisverksamhet.

Den omedelbara ledningen av polisens lokala verksamhet handhas av

polischefer. Polischefsskapet utövas antingen av polismästare eller stadsfiskal

eller, vad landsfiskalsdistrikten angår, av landsfiskal. Polismästare

finns endast i de större städerna. Mer än 70 städer ingår i landsfiskalsdistrikt.

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet.

1939 års polisutredning och remissgttranden däröver.

Utredningen har i sitt betänkande del I, kap. VI, ingående behandlat

bristerna i den nuvarande polisorganisationen.

I fråga om den lokala organisationen anförde utredningen bl. a. följande.

Den särställning, som tillmätts städerna och köpingarna, motverkar ett

ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisationen. Städerna och köpingarna

bildar i polishänseende naturliga enheter tillsammans med kringliggande

bygd, för vilken de utgör huvudorter. Möjlighet föreligger icke att

samorganisera polisväsendet för dessa enheter liksom ej att överhuvudtaget

organisatoriskt förena städernas och landsbygdens polisväsen. Polisdistriktsorganisationen

är vidare synnerligen ojämn och bygger på alltför små

enheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. Någon

gemensam planläggning av organisationen för större områden förekommer

icke. — Även den inre organisationen är behäftad med brister. I fråga om

landsfiskal sdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse behövs kvalificerad

polispersonal till biträde i utredningsarbetet. Detta behov har tillgodosetts

i mycket ringa utsträckning. Ett värdefullt biträde i kriminalpolisverksamheten

på landsbygden lämnas av statspolisen, men denna är

för fåtalig för att kunna fylla behovet.

Beträffande polispersonalens mobilitet1 framhöll utredningen bl. a., att

en framträdande brist i den nuvarande organisationen är, att den icke lämnar

tillräcklig möjlighet att praktiskt utnyttja polispersonalen. Poliskårerna

är alltför strängt bundna vid de olika polisdistrikten. Genom att städernas

och köpingarnas poliskårer icke står till förfogande för polisverksamhet

utanför vederbörande stads och köpings område ökas olägenheterna av att

städerna och köpingarna i organisatoriskt hänseende är avgränsade från

sina närmaste omgivningar.

I fråga om ledningen av polisverksamheten anmärkte utredningen, att

1 Härmed förstås i detta sammanhang möjligheten att utnyttja befattningshavarna för

tjänstgöring utom det egna polisdistriktet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

det behövs en sammanhållande ledning över de lokala polischeferna. Polisledningen

inom länen saknar nu den fasthet och enhetlighet, som är önskvärd.

Bristerna visar sig också med avseende å riksledningen. Frånvaron

av en allmän planläggning har gjort sig starkt gällande. Någon ledning av

den mera regelbundna polisverksamheten för riket i dess helhet kan knappast

sägas förekomma. Även ifråga om den allmänna tillsynen över polisväsendet

framträder bristerna hos ledningen. Någon för hela landet central

inspektionsverksamhet äger icke rum. Det kan därför sägas, att polisorganisationen

i verkligheten saknar en aktiv högsta ledning.

Rörande polispersonalens anställningsförhållanden framhöll utredningen

såsom en betydande olägenhet, att det mellan skilda polisdistrikt föreligger

en väsentlig olikhet i personalens löneställning, en olikhet som icke förklaras

av motsvarande skillnad i arbetsuppgifterna. Med den kommunala

anställningen följer, att den enskilde polismannen för framtiden är bunden

vid det polisdistrikt, där han börjat sin tjänstgöring. De nackdelar, som

från dessa synpunkter vidlåder organisationen, gör sig icke enbart gällande

för personalens del utan även för polisorganisationen i allmänhet.

1939 års polisutredning fann, att polisväsendet var i behov av en genomgripande

omorganisation och att denna icke lämpligen kunde företas med

ett bibehållande av den kommunala organisationsformen. Utredningen föreslog

därför, att polisen skulle förstatligas. Under Kungl. Maj:t skulle ledningen

närmast utövas av en kollegialt organiserad polisstyrelse och under

denna inom 31 polismästardistrikt av polismästare. Polisdistrikten skulle

utgöras av landsfiskalsdistrikten och de städer, som bildade egna åklagardistrikt.

Såsom rådgivande organ skulle till polismästardistrikten knytas

polisfullmäktige och till polisdistrikten polisnämnder. Länsstyrelserna,

som icke skulle vara ansvariga för den direkta ledningen av polisväsendet,

skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet med rätt att påtala

brister och föreslå åtgärder till deras avhjälpande. Länsstyrelse skulle

vidare kunna ge föreskrift om vidtagande av viss polisåtgärd. Kostnaderna

för organisationen skulle bestridas av staten. Kommunerna skulle dock

vara skyldiga tillhandahålla lokaler. Under en övergångstid av 30 år skulle

kommunerna utge bidrag till staten för kostnaderna.

I yttrandena över förslaget anmäldes från många håll och på olika

punkter avvikande meningar. Styrelsen för svenska stadsförbundet avstyrkte

bestämt ett förstatligande av polisväsendet med hänsyn till att bristerna

syntes kunna avhjälpas inom den nuvarande organisationen och till

angelägenheten av att polisväsendets kommunala anknytning bevarades

så stark som möjligt för att säkerställa ett förtroendefullt förhållande

mellan polisen och allmänheten.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse ansåg det ovedersägligt,

att polisorganisationen var behäftad med avsevärda brister och att den

behövde effektiviseras. Spörsmålet om polisväsendets förstatligande borde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

emellertid få vila i avvaktan på genomförandet av reformerna för den

kommunala indelningen och uppbördsförfarandet.

Enhörnings utredning.

Landsfogden H. A. Enhörning förklarade i sin förutnämnda promemoria,

att de brister, som befunnits vidlåda den nuvarande polisorganisationen,

skulle i stora delar väl låta sig avhjälpas genom inrättandet av ett centralorgan

för polisväsendet. Enligt det i promemorian framlagda förslaget

skulle statspolisintendentens nuvarande organisation utbyggas till en statens

polisinspektion med uppgift att verka som ett fackmässigt centralorgan

för polisväsendet i dess helhet och med inspekterande och rådgivande

funktioner.

Inrättandet av en sådan polisinspektion tillstyrktes eller lämnades utan

erinran av det övervägande antalet myndigheter, som hördes över promemorian.

19i8 års polisutredning.

I fråga om bristerna i den nuvarande polisorganisationen hänvisar 1948

års polisutredning i sitt betänkande huvudsakligen till vad 1939 års polisutredning

i den delen anfört. Vidare framhåller 1948 års utredning särskilt

bl. a., att kriminalpolisorganisationen till följd av rättegångsreformen

och den ökade brottsligheten behöver förstärkas.

Utredningen diskuterar till en början frågan, huruvida polisorganisationen

bör i sin helhet vara i princip antingen kommunal eller statlig eller

om densamma skulle kunna förstatligas endast till viss del. Beträffande

frågan om ett delvis förstatligande behandlas bl. a. tanken på ett förstatligande

blott på landsbygden och eventuellt även i mindre städer. Utredningen

erinrar om att 1939 års polisutredning avstyrkt en sådan anordning

och finner för egen del att eu dylik uppdelning av polisorganisationen på

en statlig och en kommunal organisation icke skulle vara lämplig. Utredningen

lägger därför i sitt betänkande fram två alternativa förslag, det ena

— betecknat alternativ I — på grundval av en bibehållen kommunal organisation

och det andra — betecknat alternativ II — uppbyggt på den principen,

att polisen bör i sin helhet förstatligas.

Beträffande alternativ I, som är utförligast behandlat och som åtföljes

av förslag till ny polislag, anför utredningen inledningsvis.

Vid utarbetandet av förevarande alternativ har huvudgrundsatsen för

utredningen varit att söka klarlägga, vilka åtgärder som i skilda hänseenden

äro erforderliga för att inom ramen av en i princip bibehållen

kommunal polisorganisation i möjligaste mån avhjälpa de mera påtagliga

bristerna i den nuvarande organisationen. Såsom av det följande närmare

framgår äro dessa åtgärder av sådan natur, att de komma att i icke

oväsentlig grad ingripa i den kommunala självbestämningsrätten, varjämte

de komma att medföra ökade förpliktelser för kommunerna i fråga om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

tillhandahållande av personal för polisverksamhet utanför vederbörande

polisdistrikt. Utredningen har därför funnit, att åtgärderna icke rättvisligen

kunna genomföras med mindre staten ikläder sig vidgat deltagande

i kostnaderna för polisväsendet. Förslaget kan sålunda sägas bygga på en

ökad samverkan mellan staten och kommunerna i avseende å polisväsendet.

En annan grundsats för förslaget är, att utredningen velat utjämna

skillnaden mellan kommunerna inbördes i fråga om kostnaderna för polisverksamheten.

I samband med nu anmärkta organisationsspörsmål har

utredningen även uppmärksammat behovet av ändrade anordningar i vad

angår polisverksamhetens ledning såväl inom länen som för riket i dess

helhet. Organisationen i dessa hänseenden har utredningen utformat på

grundval av den principen, att ansvaret för och ledningen av polisväsendet

i första hand bör vara en lokal uppgift och att en central myndighets

verksamhet här bör begränsas till sådana områden, där en samlande ledning

visar sig påkallad.

Under detta alternativ föreslår utredningen bl. a. följande.

Polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men Kungl. Maj:t skall

äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av

åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Med hänsyn till önskvärdheten

av att verklig samordning åstadkommes anser utredningen att

kommunerna i polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun, i princip

skall bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande.

Länsstyrelsen skall emellertid kunna medge befrielse härifrån. Den nuvarande

valrätten vid tillsättande av fjärdingsmanstjänster bör upphöra.

De statliga befogenheterna mot polisdistrikten utformas på ett sådant sätt,

att en effektiv kontroll kan upprätthållas. Bl. a. bör ett underställningsförfarande

stadgas. Länsstyrelsernas möjlighet att ingripa mot polisdistrikten

bör icke såsom nu begränsas till uppenbara fall av försummelse utan

bör avse alla fall, då ett polisdistrikt åsidosätter sina skyldigheter eller

polisorganisationen icke är lämpligt utformad. — Statspolisen bibehålies

och förstärkes. Lokalpolisen skall i betydligt större utsträckning än för

närvarande kunna användas till tjänstgöring utanför sitt anställningsdistrikt.

På grund härav kan reservpolisorganisationen avskaffas. Länsstyrelserna

bör såsom hittills ha ledningen av polisväsendet i länen.

Deras ställning skall emellertid förstärkas i vissa hänseenden. Bl. a.

bör landsfogdarna såsom länspolischefer inordnas i länsstyrelserna och

åläggas viss föredragningsskyldighet. För att tillgodose behovet av ett

centralt polisorgan inrättas en särskild rikspolisstyrelse, bestående av bl. a.

en generaldirektör och rikspolischef samt tre polisdirektörer. Denna styrelse

skall ha inspekterande, samordnande och i viss mån polisledande

uppgifter. — Polispersonalens löner bör såvitt möjligt vara enhetligt reglerade,

och därför bör närmare bestämmelser om avlöningsförmånerna

meddelas i ett av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente.

—- Statsbidrag till polisväsendet bör utgå efter ändrade

grunder och tillkomma alla polisdistrikt, även städer och köpingar. Vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

statsbidragens beräkning bör hänsyn tas till skatteunderlaget. — Utredningen

beräknar, att enligt det av utredningen förordade s. k. generella

systemet för statsbidrag skulle den slutliga fördelningen av kostnaderna

för polisväsendet -— med utgångspunkt från de tidigare nämnda totalkostnaderna

för år 1948 jämte tillägg för merkostnader som beräknas

uppkomma genom inrättandet av rikspolisstyrelsen in. in. — gestalta sig

så, att i runda tal 35 miljoner kronor skulle falla på statsverket, 49,7 miljoner

på städer, 1,7 miljoner på köpingar och 8,3 miljoner på landsbygden.

Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 35 miljoner, allt enligt

1948 års kostnadsnivå.

Utredningens alternativ II bygger i viktiga delar på 1939 års polisutrednings

förslag. 1948 års polisutredning har emellertid icke utarbetat någon

detaljerad plan för en statlig polisorganisation. Förslaget innebär bl. a.,

att åklagardistrikten även inom en förstatligad organisation bör utgöra

polisdistrikt. Inom den statliga polisen anordnas en mot den nuvarande

statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd den rörliga polisen.

Lokalpolisen blir obegränsat mobil. — I fråga om länsorganisationen hänvisar

utredningen till vad den föreslagit beträffande alternativ I. Efter

ett förstatligande kommer alla frågor om polisorganisationen inom ett län

att handläggas av länsstyrelsen. — Behovet av en central instans för polisväsendet

tillgodoses genom inrättandet av en rikspolisstyrelse, vars organisation

i huvudsak överensstämmer med vad 1939 års polisutredning

föreslagit. — På befattningarna inom det förstatligade polisväsendet skall

enligt detta alternativ statens allmänna avlönings- och pensionsreglementen

äga tillämpning. Kostnaderna för polisorganisationen skall helt betalas

av staten. Kommunerna bör icke åläggas några för framtiden bestående

ekonomiska förpliktelser mot organisationen.

Utredningen förklarar, att både alternativ I och alternativ II kan anses

i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Spörsmålet

om vilkendera organisationsformen som är att föredraga finner utredningen

vara en vansklig bedömningsfråga.

Beträffande den kommunala organisationsformen anlägger utredningen

bl. a. följande synpunkter. Denna besitter i och för sig stora värden. Den

är historiskt betingad och bar därigenom förankrats hos kommunerna och

de kommunala organen. Med hänsyn till att den regelmässiga polisverksamheten

i första hand är av lokal natur, bör även organisationen på varje

ort främst uppbyggas och utformas efter vad som påkallas av de lokala

förhållandena. Inom ett kommunalt polisväsen föreligger goda förutsättningar

för att organisationen skall kunna utformas under tillbörligt hänsynstagande

till ortsförhållandena. Kommunernas medverkan vid organisationens

utformning kan i detta hänseende sägas utgöra en borgen för att

organisationen icke uppbygges efter byråkratiska eller schablonmässiga

metoder. Md en kommunal organisationsform bar även de lokala initiativen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

till förändringar och förbättringar — antingen dessa initiativ kommer från

polischeferna eller de kommunala myndigheterna — den största möjligheten

att få göra sig gällande. Genom denna organisationsform torde även

det lokala intresset för polisfrågorna bäst bibehållas och stärkas.

Utredningen framhåller vidare, att det vill förefalla, som om den kommunala

organisationsformen skulle äga ett visst företräde med hänsyn till

den betydelsefulla synpunkten att polisorganisationen bör omfattas av

allmänhetens förtroende.

Enligt utredningens mening torde det vara uppenbart, att det för kommunerna

är av betydelse att äga ett omedelbart inflytande över organisationens

utformning inom vederbörande kommuner.

Utredningen fortsätter.

Det bör framför allt beaktas, att den centrala instansen kan givas en

betydligt mera inskränkt organisation inom ett kommunalt än inom ett

statligt polisväsen. De för polisväsendet viktiga lokalfrågorna torde även i

fortsättningen av kommunerna kunna lösas på lämpligt sätt. Överhuvudtaget

torde organisationsfrågorna kunna handläggas snabbare och smidigare

inom en kommunal organisationsform än inom den mera tungrodda statliga

förvaltningsorganisationens ram. Det torde jämväl kunna antagas,

att länsstyrelserna erhålla tillfredsställande möjligheter att till båtnad för

polisverksamheten var för sitt län utöva en verklig ledning av polisväsendet,

därest detta är kommunalt organiserat.

Till förmån för en statlig polisorganisation har av utredningen i första

hand åberopats följande. De nutida samhällsförhållandena påfordrar samordning

och samorganisation för polisverksamhetens behöriga upprätthållande.

I dessa hänseenden erbjuder den statliga organisationen företräden

framför den kommunala. Organisationen kan uppbyggas efter mera

rationella linjer, eftersom organisationsproblemen lättare kan bedömas ur

en vidare synvinkel än enbart de särskilda polisdistriktens interna behov.

Betydelsen härav torde främst visa sig inom områden med större befolkningskoncentration.

Den samorganisation, som inom sådana områden är

erforderlig mellan polisdistrikten för tillgodoseende av såväl tillfälliga

samordningsbehov som mera stadigvarande gemensamma polisuppgifter,

torde bäst kunna åstadkommas inom ett statligt organiserat polisväsen.

Effektiviteten hos polisorganisationen överhuvudtaget torde även höjas

genom densammas förstatligande, enär befattningshavarna kan fritt och

obehindrat utnyttjas var helst behovet kräver.

Utredningen framhåller vidare, att befattningshavarnas löneförmåner vid

statsanställning blir enhetligt reglerade och att därigenom öppnas vidgade

möjligheter till förflyttning. Statsanställningen är vidare i och för sig

ägnad att åt befattningshavarna skapa full trygghet för en av sidoinflytanden

oberoende ställning.

Utredningen tillägger.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

I orostider måste polisverksamheten i eminent grad anses utgöra en

riksuppgift. Detta förhållande har vunnit ett klart beaktande genom statspolisens

inrättande. Jämväl den särskilda polisverksamheten till uppdagande

av spioneri in. in. handhaves så gott som uteslutande genom statspolis.

Anordningen med två poliskårer, nämligen en kommunal poliskår

och en statspoliskår, den senare för vissa särskilt angivna polisuppgifter,

är organisatoriskt sett icke den lämpligaste. Svårigheter komma alltid att

förefinnas att avgränsa de båda organisationernas verksamhetsområden

från varandra; detta främst enär polisverksamhetens upprätthållande i

och för sig är ett odelbart begrepp. Härjämte har det visat sig, att den

kommunala polisen i allmänhet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt

polisverksamheten inom sådana områden, där statspolisen fått sig uppgifter

anförtrodda. Det torde vara uppenbart, att inom en statlig polisorganisation

större förutsättningar föreligga för att även i nu nämnda

hänseenden åstadkomma en mera rationellt uppbyggd polisorganisation.

I frågan om vilket av de två alternativen som i första hand bör förordas

anför utredningen i fortsättningen bl. a.

Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke

skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen enig om att

de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra

åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ. Under

nämnda förutsättning föreslår utredningen sålunda, att en omorganisation

av polisväsendet företages på kommunal grund med ledning av de riktlinjer,

som angivas i sistnämnda alternativ. Vid en fortsatt kommunal

organisation bör emellertid noggrant undersökas, huruvida den kommunala

organisationsformen med de vidtagna förändringarna visar sig fylla måttet.

Härvid böra även de ytterligare förbättringar av organisationen genomföras,

som kunna visa sig påkallade. Därest förhållandena ändock skulle

giva vid handen, att den kommunala organisationsformen bör övergivas,

torde organisationssträvandena böra inriktas på åstadkommandet av en

statlig polisorganisation. Utredningen är av den uppfattningen, alt det av

utredningen utarbetade kommunala alternativet är ägnat att underlätta

övergången till en sådan organisation.

Det kan anmärkas, att utredningen anser hinder ej böra möta att polisväsendet

med en i övrigt kommunal organisation förstatligas på viss ort,

såsom nu är fallet i Boden. En av ledamöterna i utredningen delar dock

icke denna uppfattning.

Remissyttranden över 1!H8 års polisutredning.

Beträffande frågan o in h u v u d in a n naskapet gör sig bland

remissinstanserna skilda meningar gällande. Den största gruppen utgöres

av dem som anser att polisväsendet nu och framgent bör vara kommunalt.

Hit hör bl. a. justitiekanslersämbetet, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,

18 länsstyrelser (samtliga utom de i Kronobergs, Blekinge, Hallands,

Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län), det övervägande

flertalet landsfogdar, poliskammare, polismästare och stadsfiskaler, mer

än en tredjedel av landsfiskalerna, några länsavdelningar av föreningen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Sveriges landsfiskaler, 35 städer, däribland Stockholm, Malmö, Örebro,

Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Karlstad och Kalmar, 9 köpingar, 30 landskommuner,

stgrelserna för svenska stadsförbundet och för svenska landstingsförbundet,

föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare,

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges poliskommissarier, svenska polisförbundet

samt TCO.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar.

Länsstyrelsen är av den åsikten att organisations- och personalfrågor

kunna handläggas snabbare och smidigare inom en decentraliserad verksamhetsform

än inom en stor statlig organisation. Länsstyrelsen menar

också att det särskilt i ordningshållningsfrågor är av stor psykologisk betydelse

att polisen framstår som den lokala samhällsbildningens egen personal.

Skapandet av en stor riksomfattande polisbyråkrati med möjlighet

till förflyttningar av befattningshavare mellan olika landsändar torde med

säkerhet skapa nya psykologiska problem i förhållandet polisen—allmänheten.

Länsstyrelsen är övertygad om att ett polisväsende som handhaves

av kommunerna lättare än ett statligt sådant kan vinna förankring och

förståelse hos allmänheten.

Vådorna av statlig byråkratisering med den tungroddhet detta skulle

medföra understrykes av flera andra myndigheter och organisationer. Värdet

av ett till kommun decentraliserat polisväsende betonas även ur andra

synpunkter. Stgrelsen för svenska stadsförbundet, som bestämt motsätter

sig ett förstatligande av polisväsendet, framhåller, att polisväsendets kommunala

anknytning bör bevaras så stark som möjligt. Förekommande

skiljaktigheter i polisväsendets uppbyggnad på olika orter är ofta välmotiverade;

det är blott till fördel för polisverksamheten att avgörandet

i organisationsfrågorna får träffas i kommunal ordning. Stgrelsen för

svenska landstingsförbundet anser att de skiftande behoven bäst tillgodoses

om kommunerna har reellt inflytande. Enligt styrelsens mening

skulle ett statligt polisväsende lätt riskera att bli överorganiserat och torde

därjämte komma att ställa sig väsentligt dyrare. Stadsfiskalen i Visbg

yttrar, att man med statlig organisation, där inom en för hela riket given

ram behovet på en ort måste vägas mot behovet på andra orter, måste

befara att man icke på samma sätt som vid kommunalt polisväsende kan

lösa ortens problem. En polischef kan vida lättare vinna gehör för sina

önskemål vid överläggningar med kommunala myndigheter, som väl känner

de lokala förhållandena, än om han måste hänvända sig till statliga

myndigheter. Liknande synpunkter anföres i flera andra remissvar. Så

förklarar exempelvis länsstgrelsen i Södermanlands län, att det lokala och

ej minst det kommunala medinflytandet synes så värdefullt att det bör

uppgivas endast om och i den mån obestridliga brister i den nuvarande

organisationen icke kan avhjälpas på annat sätt. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län framhåller, att en statlig organisation kommer att bli schematiskt

uppbyggd och därför icke kan rättvist tillgodose de lokala behoven

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

och anspråken. Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att polisdistrikten

tidigare emellanåt visat mindre god vilja att tillfredsställande

organisera och i övrigt tillgodose polisväsendet i distrikten men att de kommunala

myndigheterna under senare år i allmänhet visat ökad förståelse

för vad som erfordras på förevarande område. — Liknande erfarenheter

åberopas från många håll.

I anslutning därtill framhåller justitiekanslersämbetet och ett par länsstyrelser,

att den nuvarande organisationen visserligen är bristfällig i vissa

avseenden men att den kommunala linjen i stort sett väl fyllt de krav som

man kan uppställa. Ett förstatligande skulle innebära ett experiment med

ovissa följder. Det vore säkrare att reformera det nuvarande systemet i

erforderliga delar.

Den i betänkandet framförda tanken att tills vidare låta polisväsendet

förbli kommunalt såsom en övergång till ett senare förstatligande godtages

av bl. a. statskontoret, länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Gävleborgs

och Västerbottens län, några polischefer, ett fåtal kommuner, föreningen

Sveriges landsfiskaler, tolv länsavdelningar av nämnda förening samt föreningen

Sveriges landsfiskalsassistenter.

Statskontoret understryker härvid med skärpa, att det statliga alternativet

måste bli synnerligen kostnadskrävande och att det därför ej är möjligt

att genomföra det nu. — Några remissinstanser gör, då de accepterar den

angivna linjen, det uttryckliga förbehållet att ett förstatligande framdeles

bör övervägas endast om den kommunala organisationen efter de reformer,

som nu måste genomföras, visar sig brista i effektivitet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen Sveriges stadsfiskaler, vilka

anser kommunal organisation vara att föredra, framhåller betydelsen av

att frågan om huvudmannaskapet redan nu slutligt avgöres så att den

icke hålles svävande. Detta bleve fallet om man följde en linje, som låter

ett förstatligande så att säga hänga i luften.

Förhållandevis många remissinstanser är förespråkare för ett omedelbart

förstatligande av polisväsendet. Till denna grupp hör överbefälhavaren,

generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län, polismästarna

i Stockholm och Hälsingborg, några stads- och landsfiskaler, 27

städer, däribland Norrköping, Hälsingborg, Borås, Halmstad, Karlskrona och

Luleå, 15 köpingar, H landskommuner, fem länsavdelningar av föreningen

Sveriges landsfiskaler samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

Överbefälhavaren anser statlig organisation vara att föredraga, framförallt

emedan denna organisationsform i högre grad än den kommunala gör

det möjligt att utan omgång förflytta polisstyrkor till områden utom

ordinarie polisdistrikt alltefter de behov som kan uppkomma med hänsyn

till de militära förhållandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar bl. a., att upprätthållandet av allmän

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

ordning och säkerhet principiellt är en statlig angelägenhet. Om utredningens

förslag genomföres, kommer kommunernas medbestämmanderätt

att bli synnerligen inskränkt. Polisorganisationen skulle bli kommunal

endast till namnet. Statlig organisation möjliggör att personal och utrustning

kan utnyttjas rationellare. Icke endast principiella utan även sakliga

skäl talar alltså för ett förstatligande.

Landskommunernas förbunds styrelse förklarar i sitt yttrande, att man

numera på landskommunalt håll alltmer allmänt håller på att polisväsendet

bör förstatligas samt anför i anslutning härtill.

Anledningen till detta är givetvis den uppfattningen att kommunernas

medinflytande redan enligt nuvarande bestämmelser blivit alltför uttunnat.

Bidragande till denna uppfattning har helt visst varit de senaste årens

utveckling i fråga om polispersonalens löne- och anställningsförhållanden;

man torde i kommunerna ofta ha bibringats en känsla av att man härutinnan

förlorat också den medbestämmanderätt, som polislagstiftningen tillförsäkrar.

Uppbördsreformens verkningar få icke heller förbises. Kommunernas

omedelbara intresse av restindrivningen har upphört, och känslan

av att polisväsendets befattningshavare fylla också kommunala funktioner

har därmed försvunnit.

En första förutsättning för att kommunerna också i fortsättningen skola

vara huvudmän för polisväsendet måste enligt styrelsens mening vara att

organisationen så utformas, att det kommunala medinflytandet stärkes.

Styrelsen tror, att det till följd av samhällsutvecklingen är ogörligt att

åstadkomma en rationell sådan organisation, något som ju med all tydlighet

framgår av den nya utredningen, vars kommunala alternativ knappast

skulle medgiva ens ett symboliskt utrymme åt den kommunala självstyrelsen.

Styrelsen framhåller vidare, att riksintresset i fråga om polisväsendet

måste anses ha blivit så starkt att steget snarast bör tas till ett helt förstatligande.

Emellertid är styrelsen icke främmande för tanken på ett endast

partiellt förstatligande.

Styrelsen finner det för sin del icke oförståeligt, om man i de större

städerna opponerat mot förslaget om ett förstatligat polisväsen. I själva

verket torde polisväsendet i dessa städer betraktas som en högst ordinär

kommunal förvaltningsuppgift, som de i fortsättningen liksom hittills äro

väl skickade att sköta utan långtgående författningsmässig detaljreglering.

Här skymtar enligt styrelsens mening ett tredje, av utredningen icke närmare

prövat alternativ: att vid ett i övrigt förstatligat polisväsen bibehålla

polisen som kommunal i städer av viss storleksordning.

Kommunernas ringa inflytande i polisärenden framhålles vidare av

mänga kommuner, främst landskommuner, vilka understryker det oegentliga

i att kommunerna skall bära kostnader för en verksamhet över vilken

de i realiteten ej har något inflytande. Stockholms och Kopparbergs läns

avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler hävdar, att anledning ej

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

finnes att antaga att allmänhetens förtroende skulle rubbas av att polisväsendet

vore statligt.

Kalmar läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler åberopar

främst följande skäl för polisens förstatligande.

Ett förstatligande torde komma att innefatta bästa möjligheterna att på

effektivaste och enklaste sätt avhjälpa de väsentligaste bristerna inom nuvarande

organisationen. Bristerna äro av den art och omfattning, att de

ej torde kunna avhjälpas genom partiella reformer. Eventuella farhågor att

polisen skulle kunna bliva en »stat i staten» torde vara ogrundade. För

rättsskipningen är det av stor betydelse, att en mera effektiv och rörlig

polisorganisation skapas. Den nuvarande organisationen har visat sig vara

för svag och utrustad med alltför ringa tekniska hjälpmedel för bekämpande

av den ökade brottsligheten. Ofta ha brottslingarna exempelvis bil,

medan polisen på landsbygden i stor utsträckning saknar motorfordon.

Genom statsanställning bliva befattningshavarnas anställningsförhållanden

ordnade på ett mera enhetligt sätt, och följa större möjligheter för dem

till förflyttning. Vissa polisdistrikt måste på grund av utsatta lägen i trafikeller

andra hänseenden hålla en mera omfattande polisorganisation än

polisdistrikt av i allmänhet motsvarande storlek. När oroliga tider äro

rådande är polisverksamheten i framträdande grad en för hela riket gemensam

uppgift.

Den större effektiviteten av statlig polis och värdet av enhetligt polisväsende

över hela landet framhålles från flera håll. Ett par kommuner

framför den synpunkten, att intressekonflikter och irritationsmoment i

förhållandet mellan stat och kommun undvikes vid helstatlig organisation.

Då styrelsen för svenska landskommunernas förbund hävdar att polisen

bör vara statlig sker det som nämnts med den modifikationen att polisväsendet

möjligen bör förbli kommunalt i större städer. En landskommun

anser att förstatligande bör genomföras för landsbygdens vidkommande.

För förstatligande av polisen på vissa orter i likhet med vad nu är fallet

i Boden uttalar sig några norrländska myndigheter, varemot svenska polisförbundet

avstyrker en sådan ordning.

Beträffande utredningens förslag till åtgärder inom

ramen för en bibehållen kommunal organisation —- alternativ I —, så kommer yttrandena häröver i huvudsak att närmare

redovisas i fortsättningen. Här må endast anmärkas följande. Utredningens

förslag i fråga om polisdistriktsindelningen har godtagits av flertalet remissinstanser.

Särskilt från landskommunalt håll har emellertid röster höjts

för att varje kommun efter den nya kommunindelningen skall utgöra särskilt

polisdistrikt, bl. a. för att man icke skall behöva bilda kommunalförbund

för polisverksamheten. Behovet av att förstärka statspolisen har

icke bestritts från något håll. I remissvaren understrykes särskilt, att

kriminalpolisstyrkan för närvarande icke är tillräcklig. Den föreslagna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

utvidgningen av polispersonalens interlokala rörlighet anses i allmänhet

önskvärd, men flera remissorgan uttalar sig för restriktiva regler i huvudsak

överensstämmande med de nuvarande. Även förslaget att generella och

förhöjda statsbidrag skall utgå har godtagits i flertalet remissvar. Några

remissinstanser anser att utredningen här gått för långt. I fråga om sättet

för statsbidragens beräknande är meningarna synnerligen delade.

I detta sammanhang torde få behandlas remissinstansernas inställning

till frågan om inrättande av en rikspolisstyrelse. Denna

fråga har livligt diskuterats i yttrandena.

Behovet av ett centralt organ understrykes i allmänhet, men om detta

organs karaktär och uppgifter är meningarna synnerligen delade. En ytterlighetsriktning

anser, att en rikspolisstyrelse bör skapas med t. o. m. vidsträcktare

befogenheter än vad utredningen föreslagit. Den andra ytterlighetsriktningen

representeras av dem som menar, att någon ändring i den

nuvarande ordningen icke är påkallad. Mellan dessa båda ytterligheter finns

många skiftande åsiktsriktningar. Endast tolv remissinstanser anser, att

en rikspolisstyrelse bör inrättas. Hit hör överbefälhavaren, statskontoret,

länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län, fyra landsfogdar samt föreningen

Sveriges poliskommissarier och svenska polisförbundet. En överväldigande

majoritet avstyrker. Bland dessa finns en stor grupp bestående av ett fyrtiotal

myndigheter och organisationer som förordar en polisinspektion i huvudsak

efter Enhörnings linjer (så exempelvis justitiekanslersämbetet, hovrätten

för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens lån, tolv

landsfogdar samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler).

Närmare ett tjugotal (bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län samt föreningarna

Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler) finner, att den

bästa lösningen vore att inrätta en särskild polisbyrå i inrikesdepartementet

eller eljest anknyta den centrala tillsynen till departementet. Svea hovrätt —

som avvisar tanken på en särskild högsta polismyndighet då denna lätt

skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägenheter

— framhåller, att erforderlig inspektion och upplysning kan fås

genom inrikesdepartementet eller statspolisintendenten. Åtskilliga andra

myndigheter hänvisar också till möjligheterna att uttryckligen anförtro

inspekterande och rådgivande uppgifter åt statspolisintendenten. Till dessa

hör riksåklagarämbetet.

Departementspromemorian.

Vid promemorians upprättande har utgångspunkten varit, att man inom

ramen för ett kommunalt organiserat polisväsen skulle kunna komma till

rätta med de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och att man

samtidigt skulle kunna tillgodose önskemål från vissa kommuner om lätt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

nåd i fråga om deras delaktighet i poliskostnaderna. Detta skulle man

åstadkomma genom att

1) väsentligt utöka kriminalstatspolisorganisationen,

2) bereda köpingar och i viss utsträckning även städer möjlighet att

ingå i gemensamt polisdistrikt med andra kommuner, samt

3) öka de lokala polisstyrkornas rörlighet.

Beträffande den under 1) upptagna åtgärden — utökningen av kriminalstatspolisen

— anföres i promemorian bl. a. följande.

På grund av sin förhållandevis ringa numerär har kriminalstatspolisen

normalt kunnat biträda endast vid utredning av de grövsta brotten (s. k.

landsfogdemål). Blott i mycket begränsad omfattning har landsfiskalerna

kunnat räkna på hjälp från kriminalstatspolisen. Sedan länge har därför

en utökning av statspolisorganisationen varit behövlig men i stort sett fått

anstå, bl. a. av statsfinansiella skäl. När man inom inrikesdepartementet

övervägt alternativa reformer till de av 1948 års polisutredning föreslagna

och därvid sökt ta hänsyn både till de beräknade kostnaderna för och

den sannolika effekten av olika tänkbara åtgärder, har det visat sig att en

avsevärd förstärkning av kriminalstatspolisen ur båda dessa synpunkter

är att förorda. Denna förstärkning bör då avse både en personell utökning

av redan existerande avdelningar och upprättande av nya sådana.---

När man skall beräkna förstärkningens omfattning, bör man utgå från

att man genom utbyggnaden skall i väsentligt större utsträckning än hittills

kunna repliera på denna organisation då fråga är om utredningar av

mera kvalificerade brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis

fått en så stor arbetsbelastning, att de lokala resurserna ej förslår.

En decentralisering av kriminalstatspolisen i något större utsträckning

än vad nu är fallet synes böra vidtagas. Fr. o. m. den 1 januari 1953 finns

kriminalstatspolisavdelningar i samtliga residensstäder — utom Uppsala,

Linköping, Kristianstad, Vänersborg, Mariestad och Härnösand — samt i

Norrköping, Skövde och Sundsvall.

I promemorian anföres vidare, att statspolisintendenten på departementets

anmodan gjort upp förslag till den förstärkning av kriminalstatspolisen,

som skulle behövas för en reform med sådan räckvidd som i promemorian

skisseras. I fråga om behovet av nya avdelningar har statspolisintendenten

— med utrymme för vissa jämkningar -— föreslagit sådana

eller detachement därav i Uppsala, Eskilstuna, Västervik, Kristianstad,

Hälsingborg, Uddevalla, Vänersborg, Hudiksvall, Örnsköldsvik och Haparanda.

Statspolisintendentens förslag innebär i fråga om polispersonalen

en ökning med 3 kommissarier, 1 biträdande kommissarie, 29 överkonstaplar,

72 kriminalkonstaplar och 6 polissystrar eller med sammanlagt 111

befattningshavare (f. n. omfattar kriminalstatspolisen som förut nämnts

121 polismän). Även biträdespersonalen skulle utökas. Organisationen skulle

tillföras 35 bilar.

Den under 3) i promemorian avsedda ökningen av lokalpolisens rörlighet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

skulle vinnas dels genom att polisdistrikten görs större, vilket kan ske i

ökad utsträckning om städer och köpingar får ingå i gemensamma polisdistrikt

med andra kommuner, och dels genom att föreskriva ökade möjligheter

att ta polispersonal i anspråk utanför det egna polisdistriktet.

Förslag i de under 1)—3) angivna hänseendena upptages i promemorian.

För att de under 2) och 3) nämnda åtgärderna skall kunna genomföras

föreslås även ändrade bestämmelser i fråga om statsbidrag. I syfte att öka

kommunernas inflytande på hithörande ärenden förordas i promemorian

vidare att den nuvarande skgldigheten att underställa vissa beslut i polisärenden

länsstyrelsens prövning upphäves och ersättes med ett anmälningsförfarande.

Slutligen förklaras, att en central polismyndighet icke lämpligen

ansetts böra inrättas men att det i stället överväges att förstärka

inrikesdepartementets landsstatsavdelning med en särskild sakkunnig i hithörande

frågor, som fortlöpande kan följa polisväsendets utveckling, ge

råd och anvisningar i rationaliserings- och organisationsfrågor etc., eventuellt

i samverkan med svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

De i promemorian föreslagna åtgärderna beräknas för statsverket medföra

en merkostnad av i runda tal 1,6 miljoner kronor för personalökningarna,

1,4 miljoner kronor för lokalhyra, expeditionsutgifter och andra med

personalökningen sammanhängande omkostnader samt drygt 3 miljoner

kronor för de ändrade statsbidragsgrunderna eller alltså tillhopa omkring

6 miljoner kronor.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Med hänsyn till utgångspunkten för promemorians förslag är det förklarligt,

att endast ett fåtal remissinstanser nu yttrat sig i frågan o in

huvudmannaskapet för polisväsendet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län fastslår emellertid med gillande, att promemorian

icke endast formellt utan även reellt bibehåller polisväsendets

kommunala förankring, och landsfogden i Jönköpings län finner det genom

promemorian vara klart, att vårt polisväsen för framtiden skall vila på

kommunal grund. Detta synes honom vara en avgjord vinst, och han

hoppas att ställningstagandet blir definitivt och snarast accepteras av polisdistrikten,

så att alla svävande organisations- och lönefrågor omsider kan

lösas. Liknande synpunkter anförs av föreningen Sveriges stadsfiskaler. —- Alla remissinstanser har emellertid icke tolkat promemorians inställning

på samma sätt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har av promemorians innehåll

dragit den slutsatsen, att inrikesdepartementet icke ännu ansett sig

böra ta bestämd ställning till frågan, huruvida polisväsendet bör förstatligas

eller icke, och finner detta beklagligt. Nuvarande ovissa läge beträffande polisorganisationen

kommer följaktligen att tillsvidare bestå med därav föl
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

33

jande obenägenhet från polisdistriktens sida att aktivt medverka vid lösandet

av polisväsendets olika spörsmål. — En viss osäkerhet kommer också

till uttryck i det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Där framhålles, att om promemorian bör tydas så att förslag om polisväsendets

förstatligande icke inom överskådlig tid kommer att föreläggas riksdagen,

vore det enligt styrelsens uppfattning i hög grad önskvärt att det nu

lämnades klart besked i saken, eftersom det synes antagligt att kommunerna

i så fall kommer att ställa sig mera beredda att sakligt överväga ändringsförslag

med avseende å polisväsendet. — Vikten av att klart besked lämnas

om huvudmannaskapet betonas även av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Endast ett fåtal röster har nu höjts för förstatligande av polisväsendet.

Främst bör här nämnas styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

som anser det vara oförsvarbart att söka bibehålla en så viktig samhällsuppgift

som kommunal. Till grund för denna inställning åberopar förbundsstyrelsen,

att det torde vara svårt att finna former, som medger utövande

av någon egentlig kommunal självstyrelse på polisväsendets område. Numera

torde man i praktiskt taget samtliga landskommuner och i det överväldigande

antalet köpingar ha kommit till den fasta övertygelsen att tiden

är mogen för ett förstatligande av polisväsendet. Det är framförallt tre omständigheter,

som härvidlag spelat in, nämligen 1) omorganisationen av

landsfiskalsväsendet, 2) kommunsammanslagningen samt 3) uppbördsreformen.

Beträffande den förstnämnda av dessa omständigheter anför förbundsstyrelsen:
Den

av 1951 års riksdag beslutade omläggningen av landsfiskalsorganisationen

har åstadkommit en åtminstone på kommunalt håll icke förutsedd

övervältring av kostnader från statsverket till kommunerna. Dessutom har

—• mer eller mindre oberoende av denna omläggning -— framställts krav på

nyinrättande av ett betydande antal befälstjänster vid landsbygdens polisväsen,

krav, vilkas berättigande kommunerna varit helt ur stånd att bedöma.

Detta har i kommunerna skapat en besvärande irritation, vilken

ökats genom det sätt på vilket den statliga polisledningen inom vissa län

tagit sig an lönefrågorna.

I fråga om kommunsammanslagningen yttrar förbundsstyrelsen bl. a.

följande.

Kommunalförbundsinstitutet utdömdes av kommunindelningskommittén.

Kommunalförbundet ansågs medföra »en betydande ytterligare splittring

av den kommunala beslutanderätten på nya särskilda förvaltningsenheter

och därmed även ett ytterligare försvagande av primärkommunernas

självstyrelse». Ett av de viktiga allmänna syftena med kommunindelningsreformen

var just att eliminera behovet av kommunalförbund. Även om

man i åtskilliga fall i de nybildade kommunerna efter påtryckning gått med

på att bilda polisförbund, har dock kommit till uttryck eu allmän reaktion

mot kommunalförbundsbildandet på detta område. Det bör här icke bortses

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

från att kommunalförbundets svagheter och olägenheter i första hand kommit

till synes just ifråga om polisväsendet.

Förbundsstyrelsen anser visserligen, att det även efter kommunsammanslagningen

torde bli nödvändigt med ett omfattande samarbete över kommungränserna.

Enligt förbundsstyrelsens mening måste man emellertid

skapa stadga åt detta samarbete genom att i varje särskilt fall söka finna

en lämplig geografisk avgränsning av samarbetsregionen. Landsfiskalsdistrikten

torde ingalunda med någon säkerhet vara lämpliga regioner för sådant

kommunalt samarbete på bredare bog.

Förbundsstyrelsen anför vidare.

Också uppbördsreformen har kommit att påverka landskommunernas

och köpingarnas syn på polisväsendet. Riksdagens revisorer ha påtalat det

försämrade indrivningsresultatet inom vissa utmätningsmannadistrikt och

ansett att försämringen bottnar i organisatoriska brister, bland annat alltför

fåtalig personal. Före uppbördsreformen kunde kommunalnämnderna med

sin goda person- och lokalkännedom av restmedelsredovisningarna direkt

utläsa indrivningsresultatet. Där detta var mindre gott och anledningen ansågs

ligga i bristande nit från exekutionsbiträdets sida, kunde man med

lämpliga föreställningar vinna rättelse.

Beträffande landskommunernas inställning till polisväsendet yttrar förbundsstyrelsen

slutligen.

Numera äro kommunerna helt avstängda från varje insyn i polispersonalens

arbete. I kommunerna har man ingen möjlighet att sakligt bedöma

polischefernas mer eller mindre stående krav på utökning av personalstyrkan,

nyinrättande av befälstjänster in. in. Inom andra områden av kommunalförvaltningen

pågår nu en medveten rationalisering. Med hänsyn till

den stora personalstyrka, som sammanlagt sysselsättes inom polisväsendet

borde också här en intensiv och fortlöpande rationalisering vara påkallad.

Huvudmännen-kommunerna kunna dock icke på annat sätt bidraga till ett

effektivt polisväsen än genom att nyinrätta de tjänster, som polischeferna

anse erforderliga. Detta blir ett skevt huvudmannaskap med betänkliga

samhällsekonomiska konsekvenser.

En rationell reform måste enligt förbundsstyrelsens mening innebära

förstatligande av polisväsendet i landskommuner, köpingar och småstäder.

Drätselkammaren i Eslöv uttalar som sin principiella ståndpunkt, att

polisväsendet bör förstatligas, och kommunalnämnden i Svedala köping

förklarar sig hysa den meningen att polisväsendet utan olägenhet kan helt

förstatligas. Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

anser det beklagligt, att frågan om polisväsendets förstatligande uppenbarligen

ställts på framtiden.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner, att man måste hysa mycket

starka betänkligheter mot att för ett i princip kommunalt polisväsen uppställa

sådana regler om distriktsindelningen, att för hithörande uppgifter

de ur allmännare synpunkter bestämda organisations- och verksamhetsfor
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

merna för de kommunala enheterna sättes ur spelet beträffande det stora

flertalet av dessa enheter. Därest man för ifrågavarande ändamål behöver

gå så väsentligt utanför den existerande kommunala indelningen, kan man

nog med fog fråga sig, om icke polisväsendets redan förut svaga kommunala

förankring blir för de berörda kommunernas vidkommande alldeles

meningslös. Styrelsen anser, att vad som i promemorian anförts om behovet

av att inkludera såväl köpingarna som mindre städer i en polisdistriktsindelning,

anpassad efter indelningen i landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog

för sig. Om frågan i stället gällde att för åstadkommande av en sådan distriktsindelning

genomföra ett partiellt förstatligande av polisväsendet, skulle

styrelsen fördenskull icke vilja motsätta sig, att detta förstatligande även

får omfatta köpingarna och mindre städer.

Frågan om ett partiellt förstatligande har från andra synpunkter tagits

upp till behandling i ett par remissyttranden. Statens kriminaltekniska anstalt

uttalar, att om förslaget till förstärkning av kriminalstatspolisen genomföres,

innebär detta en första etapp till ett slags förstatligande av polisväsendet.

Samtidigt framlägger styrelsen ett eget förslag till riktlinjer för

det svenska polisväsendets framtida organisation. Detta förslag går i korthet

ut på att upplösa den nuvarande statspolisorganisationen och i stället

förstatliga Stockholms stads polis. I landet i övrigt skulle den kommunala

organisationen bibehållas, dock så att landsfogden-länspolischefen bleve

länspolischef från alla synpunkter, alltså även administrativa och ekonomiska.

De nuvarande statspolisavdelningarna skulle övergå till länspolischefens

centrala polis i residensstaden. -— Landsfogden i Norrbottens län

erinrar om att redan innan det föreliggande förslaget framlades, fråga

uppkommit om ett helt eller partiellt förstatligande av polisväsendet i länet.

Denna fråga synes honom genom förslaget erhålla sådan aktualitet, att den

knappast längre kan skjutas åt sidan. Det är därför synnerligen angeläget

att en snabbutredning snarast kommer till stånd om ett helt förstatligande

av statspolisen i länet och polisväsendet åtminstone inom Bodens och Kalix

skyddsområden, möjligen även inom vissa gränsområden till Finland.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att flera remissinstanser, som

icke uttalat sig för förstatligande, kritiserat kommuner n a s

sätt att handha huvudmannaskapet för polisväsendet.

Svenska polisförbundet framhåller, att förbundet väntat sig en förbättring

i de allt olidligare arbetsförhållandena i och med tillkomsten av den nya kommunindelningen.

I stället har kunnat förmärkas en påtaglig försämring, och

detta har huvudsakligen sin grund i det motstånd mot förbättringar av polisväsendet

som svenska landskommunernas förbund på olika sätt åstadkommit

under den senaste tiden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, atl

de senaste årens utveckling ifråga om kommunernas sätt att handha pol isväsendet

i åtskilliga fall icke motsvarat de förväntningar'', länsstyrelsen tidi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

gare ställt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att kommunerna på senare

tid regelmässigt motsatt sig sammanslagning till större gemensamma polisdistrikt.

Motståndet har föranletts av direktiv, som lämnats av landskommunernas

förbund. Vid sammanträden med kommunrepresentanter har

det kunnat förmärkas, att dessa själva ofta varit välvilligt inställda till

sammanslagningen men att de icke ansett sig kunna åsidosätta de av förbundet

lämnade direktiven. — De nyssnämnda direktiven har påtalats även

av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att polispersonalen under

lång tid mötts med kompakt »principiellt» motstånd från kommunernas

sida. Om sådant motstånd lämnas antydningar även i andra remissyttranden,

exempelvis från föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfogdar.

Slutligen må framhållas, att länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat, att

om man av olika skäl icke vill sammanföra flera kommuner till kommunalförbund

för polisväsendet, torde man i stället böra välja den större kommunala

enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.

En liknande tankegång framföres av landsfogden i Uppsala län.

De i promemorian framlagda förslagen till åtgärder för polisväsendets

effektivisering godtas i och för sig av det stora

flertalet remissinstanser. Åtskilliga myndigheter betonar emellertid reformernas

begränsade omfattning och anser, att ytterligare åtgärder erfordras.

Särskilt ifråga om polisdistriktsindelningen har många röster höjts för att

det förslag, som lämnades av 1948 års polisutredning, innebär en bättre

lösning än den i promemorian upptagna. En i viktiga avseenden kritisk

inställning intages av styrelserna för kommunförbunden.

Förslaget om förstärkning av kriminalstatspolisen har

av det stora flertalet remissinstanser i och för sig hälsats med tillfredsställelse

eller i vart fall lämnats utan erinran. Från många håll har emellertid

uttalats farhågor dels för att åtgärden skulle kunna uppfattas som ett

avsteg från principen om nödvändigheten av en tillräckligt stark lokal

polisorganisation, dels för att effekten av åtgärden icke skulle bli den avsedda.

Bland dem som är helt positivt inställda till förslaget märks främst styrelserna

för de båda kommunförbunden. Svenska landskommunernas förbunds

styrelse uttalar, att den föreslagna förstärkningen är välmotiverad,

eftersom den måste komma att minska behovet av befälstjänster inom det

kommunala polisväsendet, och svenska stadsförbundets styrelse framhåller,

att förstärkningen ligger helt i linje med vad styrelsen tidigare velal

förorda.

Statens kriminaltekniska anstalt framställer vissa anmärkningar men

tillstyrker förslaget, eftersom situationen nu är sådan, att varje numerär

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

förstärkning av kriminalpolisen, i vilken form den än kommer, måste hälsas

med tillfredsställelse.

Statspolisintendenten anför bl. a. följande.

Med kriminalstatspolisens hittillsvarande ringa numerär har det i regel

icke varit möjligt att medhinna utredningar i andra brottmål än de s. k.

landsfogdemålen. Redan denna uppgift har överstigit vissa avdelningars

förmåga. Genom den föreslagna utökningen blir det möjligt att i viss omfattning

lämna biträde även åt landsfiskalerna. Det måste dock redan nu

konstateras att personalstyrkan efter utökningen icke blir större än att

medverkan från kriminalstatspolisens sida endast kan lämnas beträffande

brottmålsutredningar av mera omfattande och komplicerad natur eller där

utredningen fordrar ett speciellt tekniskt förfarande, t. ex. brandutredningar.

Även i fortsättningen måste det ankomma på den kommunala polisen

att ombesörja det stora flertalet brottmålsutredningar. I promemorian

uttalas, att man genom reformförslagen skulle kunna komma till rätta med

de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och samtidigt kunna tillgodose

önskemål från vissa kommuner om en lättnad i fråga om deras delaktighet

i kostnaderna för polisverksamhetens upprätthållande. Härtill må

genmälas att en dylik lättnad för kommunerna icke må åvägabringas på

bekostnad av polisväsendets effektivitet. Som allmän regel bör gälla att

kommunerna skola hålla en polisorganisation, som är fullt tillräcklig för

polisverksamhet av normal omfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också i och för sig hälsar

förslaget med tillfredsställelse, betonar, att förstärkningen av statspolisen

icke kan motivera att avkall ges på kraven om en förbättring av den lokala

polisen, särskilt ifråga om dess förstärkning med kvalificerade utredningsmän.

Länsstyrelsen ansluter sig vidare till ett av landsfogden i länet avgivet

yttrande, i vilket bl. a. göres gällande att någon egentlig avlastning av

den kommunala polisens arbetsbörda förmodligen icke kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar, att statspolisens förstärkning på

vissa håll t. o. m. kan komma att åberopas som skäl för besparingar i det

kommunala polisväsendet. Det är angeläget att vid reformens genomförande

klart utsäges, att något sådant ej kan få komma ifråga.

Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län framhåller med

skärpa att förslaget, såvitt rör länet ifråga, huvudsakligen endast innebär

att kriminalstatspolisen kan på rimligt sätt bemästra den arbetsbörda, som

redan nu åvilar den. Polisdistrikten bör sålunda icke ges anledning att ta

förslagets innehåll till intäkt för ett generellt motstånd mot varje förslag

till lösning av frågor om utökning och omorganisation av polispersonalen.

Farhågor av förut angivet slag uttalas vidare — i olika nyanser och med

olika styrka — av länsstyrelsen, biträdande landsfogden och landsfiskalsföreningen

i Stockholms län, länsstyrelsen och landsfiskalsföreningen i

Östergötlands län, länsstyrelsen i Gotlands län, länsstyrelserna och landsfogdarna

i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län, landsfogden och landsfiskalsföreningen i Malmöhus län,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

landsfogdarna i Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens och Skaraborgs

län samt landsfiskalsföreningen och polisföreningen i sistnämnda län.

Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att ökningen av kriminalstatspolisen

icke nämnvärt kan komma att bidra till att tillgodose landsfiskalernas

behov av kriminalpolis för av dem ledda förundersökningar angående

brott. På vissa håll kommer nämligen utökningen säkerligen att åtgå

för att täcka behovet av personal till de utredningar om grövre brott, som

leds av landsfogdarna, medan på andra håll och särskilt i Norrland de

stora avstånden måste antas komma att medföra mycket stora svårigheter

att på åsyftat sätt nyttiggöra personalen inom landsfiskalsdistrikten.

En liknande inställning intar Svenska polisförbundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a. följande.

Så länge polisverksamheten förblir en i huvudsak kommunal angelägenhet

bör kriminalstatspolisen icke utökas i syfte att befria polisdistrikten

från deras nuvarande skyldigheter med avseende å tillhandahållandet av

erforderlig polispersonal för polisverksamhetens upprätthållande. Kriminalstatspolisen

bör som hitintills endast utgöra en stödorganisation, som

träder i verksamhet vid tillfälliga toppbelastningar och vid särskilt besvärliga

utredningsfall. Utökas statspolisen och tages den i anspråk även för

normala utredningsfall inom polisdistrikt, där den kommunala organisationen

är för svag, kan en snedvridning av hela polisväsendets uppbyggnad

befaras bliva följden. En sådan anordning får därjämte anses innebära ett

otillbörligt gynnande av sådana polisdistrikt, som icke i erforderlig omfattning

dragit försorg om sitt polisväsende.

Liknande synpunkter anförs av landsfogden i Västmanlands län, som

bl. a. yttrar.

För detta läns vidkommande har föreslagits en utökning av statskriminalpolisen

från en överkonstapel och en kriminalkonstapel till en överkonstapel

och fyra kriminalkonstaplar. Det är anledning att antaga att denna utökning

till en del har föreslagits för att bereda möjlighet för kriminalstatspolisen

att biträda med utredningar i brottmål vars beivrande ankommer på

distriktsåklagare och där utredningen alltså regelmässigt bör handhas av

den lokala polisen. Kriminalstatspolisens huvudsakliga uppgifter ha hittills

varit att biträda vid utredning av grövre brottmål (de s. k. landsfogdemålen)

och att biträda vid vissa andra utredningar. Även om avdelningen

här i länet nu är för liten för denna uppgift — utökning med en kriminalkonstapel

får anses väl motiverad — så torde de nuvarande uppgifterna

dock icke kräva så stor utökning som i promemorian föreslagits. Det är

alltså meningen att bristen på kriminalpolis ute i distrikten skall avhjälpas

på detta sätt. Inom ramen för kommunalt polisväsen passar icke denna

metod så bra enligt mitt förmenande. Vidare må kanske framhållas att metoden

på sätt och vis premierar de polisdistrikt som icke skaffat sig tillräckliga

egna resurser. I princip bör det vara en strävan att decentralisera kriminalpolisen

så mycket som möjligt.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller också, att bristen på kriminalpolis

på landsbygden icke bör avhjälpas genom kriminalstatspolis. För
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

eningens medlemmar hyser vissa farhågor för att detta skulle vara avsett

i promemorian. Förslaget till utökning av kriminalstatspolisen bör enligt

föreningens mening frigöras från förslaget i övrigt och prövas med den

frågeställningen, om den föreslagna ökningen är erforderlig eller tillräcklig

i och för sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kommer till helt andra slutsatser, då den

anför följande.

En rationell fortsättning efter promemorians linjer skulle enligt länsstyrelsens

uppfattning bland annat kräva en sådan utökning av statspolisen,

att den verkligen blir i stånd att svara för all kvalificerad kriminalpolisverksamhet

i landsbygdskommunerna samt de mindre städerna och köpingarna.

Huruvida avsikten är att statspolisen framdeles skall på antytt

sätt ytterligare förstärkas och huruvida den något mer djupgående prövning

av frågan om statens och kommunernas samverkan beträffande polisväsendet

efter de nya linjerna, som väl i så fall blir erforderlig, kommer att

företagas, framgår tyvärr ej av promemorian.

Förslaget att förstärka inrikesdepartementets landsstatsavdelning med

en särskild sakkunnig i polisfrågor har av remissinstanserna

i allmänhet lämnats utan erinran.

Svenska stadsförbundets styrelse anser, att uppslaget att inom departementet

tillskapa ett särskilt organ, vari eventuellt kommunförbunden skulle

medverka, förtjänar beaktande. Från förbundets sida skall gärna lämnas

åsyftad medverkan inom detta organ.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund berör tanken på inrättandet

av ett särskilt råd med uppgift att fortlöpande undersöka möjligheterna

till en rationalisering av polisverksamheten. Styrelsen vill gärna

medverka till att landskommunal sakkunskap blir företrädd i detta råd. En

första förutsättning för att ett sådant råd skall kunna arbeta effektivt torde

dock vara att polisiär sakkunskap däri ej får ett dominerande inflytande.

Skaraborgs läns polisförening reser det kravet, att svenska polisförbundet

i det föreslagna organet likställes med kommunförbunden.

Från några håll har emellertid hävdats, att det behövs en central fristående

polismyndighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar om, att den tidigare förordat inrättande

av en central fackmässig myndighet med uppgift att vara inspekterande

och rådgivande organ, och förklarar, att länsstyrelsen vidhåller

denna sin uppfattning. Den i promemorian föreslagna anordningen bör dock

tillsvidare kunna godtas som ett provisorium.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sig icke heller böra avstyrka förslaget,

fastän den anser en fristående central myndighet behövlig. Länsstyrelsen

ifrågasätter, om den sakkunnige med den ställning han nu får verkligen

kan tillräckligt hävda polisens frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län anmärker, att erfarenheterna får utvisa, om det är lämpligt med

den sakkunnige eller om annan ordning får påkallas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hävdar, att en av de främsta svagheterna

i vår nuvarande polisorganisation är att ett för hela riket centralt polisorgan

saknas. Behovet av samordning såväl beträffande organisation som utrustning

gör sig gällande i hög grad vilken organisationsform som än finns.

Inom brandväsendet, som också är en kommunal angelägenhet, finns sedan

länge en befattningshavare i central ställning. Behovet av en central organisation

kan för polisväsendets del ej vara mindre än vad fallet är för

brandväsendets.

Ifråga om den sakkunniges ställning anför länsstyrelsen.

Det framgår icke, huruvida den sakkunnige skall innehava en heltidstjänst

eller en arvodesbefattning. Ej heller antydes den ersättning, som

skall utgå för uppdraget. Enligt länsstyrelsens mening måste värdet av den

föreslagna ordningen bliva helt beroende av dessa omständigheter.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att den hyser en stark tveksamhet av

principiell natur mot förslaget med en särskild sakkunnig i polisfrågor

inom departementet. Statspolisintendenten har hittills i praktiken fungerat

som central remissinstans och departementets rådgivare i polisiära frågor.

Denna anordning har, såvitt länsstyrelsen är bekant, fungerat tillfredsställande.

I stället för att inrätta en särskild befattningshavare såsom sakkunnig

inom inrikesdepartementet, synes det därför vara mera ändamålsenligt

att utöka den kvalificerade personal, som står till statspolisintendentens

förfogande, för att därigenom bereda honom möjlighet att ägna mer

tid åt de arbetsuppgifter, som enligt promemorian skall ankomma på den

särskilt sakkunnige i departementet. En sådan lösning förutsätter vissa

ändringar i statspolisintendentens tjänsteuppgifter och ställning gentemot

polisväsendet i övrigt, men dessa ändringar torde kunna genomföras utan

större anordningar.

Även landsfogden i Göteborgs och Bohus län betonar, att statspolisintendenten

de facto fungerar som ett samordnande organ beträffande polisfrågor

av allmän betydelse och landsfogden framhåller, att det varit önskvärt att

statspolisintendentens uppgifter i detta sammanhang blivit författningsreglerade.

Landsfogden i Västerbottens län anser det vara av största vikt, att det

föreslagna organet icke uteslutande blir en sakkunnig instans inom departementet

utan ett utåtriktad organ med tillfällen till initiativ samt därjämte att

organet tillföres befattningshavare till sådant antal att det kan uträtta

något positivt. Den sakkunnige bör sålunda till biträde få åtminstone ett

par i polisiärt arbete erfarna och skickliga män, någon av dem lämpligen

i kommissarie- eller överkonstapelsgraden.

Svenska polisförbundet förklarar, att den ifrågavarande åtgärden endast

för mycket kort tid framåt torde vara tillfyllest för att avhjälpa de organisatoriska

brister, som vidlåder polisväsendet. En central polismyndighet

torde i hög grad kunna bidra till rationalisering av polisväsendets i vissa

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

avseenden ålderdomliga arbetsmetoder. Ett effektivare samråd mellan de

olika lokala myndigheter, som handhar polisfrågorna, kan också lättare

åstadkommas, om det finns ett centralt organ. Utan att närmare ingå på

detta spörsmål vill förbundet endast peka på det förhållandet, att de verksamhetsgrenar,

som ligger polistjänsten närmast, nämligen åklagarväsendet

och civilförsvaret, har centrala ledningar. En dylik anordning torde

vara minst lika behövlig för polisväsendets vidkommande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den organiserade samverkan

mellan inrikesdepartementet och kommunförbunden, som ifrågasattes i

promemorian, bör ges en sådan innebörd att den ej sätter länsstyrelsernas

befattning med polisväsendets organisationsfrågor på spel.

Departementschefen.

Vår nuvarande polisorganisation har sin grund i 1925 års polislagstiftning

genom vilken fastslogs att polisväsendet är en kommunal angelägenhet

samt stadgades om statlig kontroll och för landsbygdens del om statliga

bidrag till kostnaderna. Under de snart 30 år, som alltså förflutit sedan grundlinjerna

för vårt polisväsen drogs upp, har de samhällsförhållanden som berör

polisens verksamhet i hög grad ändrats och en snabb och genomgripande

utveckling ägt rum. Vad som för polisens arbete kanske varit av den största

betydelsen är de stora förändringar som skett på kommunikationsväsendets

område. Särskilt den väsentligt ökade trafiken med motorfordon av olika

slag har i och för sig medfört mera arbete och nya problem för polisen. Men

därtill kommer, att kommunikationernas utveckling överhuvudtaget lett till

att isoleringen mellan olika orter brutits och att befolkningens rörlighet

ökats. Detta har även satt sin prägel på brottsligheten, som icke blott tilltagit

i omfattning utan också delvis fått en annan karaktär än tidigare. För att

polisen skall kunna komma tillrätta med brottsligheten i dess nuvarande former

måste det ställas större krav än tidigare på polisens egen rörlighet och

på dess utrustning ifråga om tekniska hjälpmedel etc. Vidare bör särskilt

uppmärksammas den ökning av polisens arbetsbörda, som orsakats av rättegångsreformens

genomförande. Denna ökning har medfört ett starkt behov

av ytterligare kriminalpolisutbildad personal, som kan användas vid förundersökning

rörande brott. I fråga om bekämpandet av brottsligheten har

slutligen i olika sammanhang understrukits betydelsen av att polisen organiseras

på sådant sätt och ges en sådan styrka att den i större omfattning kan

verka som en brottsförebyggande faktor.

Mot bakgrunden av de angivna förhållandena och den utveckling som

skett har det efterhand blivit alltmer uppenbart, att polispersonalen på

många håll är otillräcklig för alt lösa de vidgade uppgifter, som pålagts

den, och att polisväsendet i allmänhet särskilt organisatoriskt är behäftat

med åtskilliga brister, som minskar polisens effektivitet. Arten och omfatt
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

ningen av dessa brister har ingående utretts av 1939 års och 1948 års polisutredningar.

Vad utredningarna anfört härom har i allmänhet vitsordats

av de remissinstanser som hörts. För egen del vill jag i det väsentliga instämma

i de synpunkter som härvid framförts. Såsom utredningarna anmärkt

måste polisväsendets lokala organisation anses otillfredsställande i

vissa hänseenden. Indelningen i polisdistrikt är ojämn, i det att distrikten

på vissa håll är alltför små för att kunna ligga till grund för en rationell

organisation. Till en del synes detta bero på att nuvarande regler omöjliggör

att stad eller köping förenas till ett distrikt med kringliggande landsbygd,

med vilken den i polishänseende utgör en naturlig enhet. Bl. a. på grund av

att distrikten stundom är för små har deras inre organisation ofta blivit svag.

Särskilt har bristen på kriminalpolis varit kännbar, icke minst på landsbygden.

Den 1 januari 1952 fanns i landskommunerna endast 16 man, som

betecknas som kriminalpolis; i köpingarna var motsvarande antal 11. De

krav som härigenom kommit att ställas på den mera rörliga polisen, framför

allt den 1932 inrättade statspolisen, har ej kunnat helt tillgodoses, enär

denna polis är för fåtalig. Kriminalstatspolisens sammanlagda numerär är

blott omkring 120 man. Även i de fall, då de lokala polisstyrkorna i och för

sig är tillräckliga för att medge användning utanför distriktet vid uppkommande

behov, hindrar ofta gällande bestämmelser att detta sker. Städers

och köpingars polis kan överhuvudtaget endast i mycket begränsad omfattning

användas utanför det egentliga tjänstgöringsområdet. De praktiska

olägenheterna av denna de lokala polisstyrkornas bundenhet ligger i öppen

dag. — Såsom en brist har även framhållits alt polispersonalens anställningsförhållanden

icke är i allo tillfredsställande och att mellan skilda polisdistrikt

föreligger väsentliga olikheter i personalens löneställning utan att

detta motiveras av motsvarande skillnad i arbetsuppgifter. Slutligen må

framhållas, att man särskilt på landskommunalt håll i många fall anser att

den gällande ordningen är otillfredsställande i så motto, att den icke ger

kommunerna tillräckligt inflytande på utformningen av polisväsendet.

Bristerna i det nuvarande systemet, av vilka jag här nämnt några av de

viktigaste, synes mig vara sådana, att åtgärder nu måste vidtas för att

komma till rätta med dem. Detta har även utredningarna ansett, och behovet

av en reform har allmänt vitsordats i remissyttrandena. Däremot är

meningarna delade om reformens omfattning. Den centrala frågan har

härvid varit om en radikal omgestaltning bör ske genom att polisväsendet

förstatligas eller om bristerna kan botas och polisens effektivitet ökas inom

ramen för den nuvarande ordningen att polisverksamheten i princip är en

kommunal angelägenhet. Spörsmålet gäller alltså huvudmannaskapet

för polisen.

Beträffande denna fråga vill jag till en början erinra om, att den nuvarande

organisationen bygger på en samverkan mellan staten och kommunerna.

Den lokala polisorganisationen är i första hand en kommunal ange
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr W8.

lägenhet. Enligt polislagen åligger det i princip varje polisdistrikt att hålla

den personal och sörja för de övriga anordningar, som fordras för att polisverksamheten

skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt inom distriktet.

Polisdistrikt utgör som jag tidigare framhållit en eller flera kommuner

eller delar av kommuner såsom verksamma för polisväsendet. Ytterst

vilar nämnda i polislagen stadgade förpliktelser på de särskilda städerna,

köpingarna och landskommunerna. Statens medverkan i den lokala polisorganisationen

består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till

kommunernas kostnader för polisväsendet och genom sina organ utövar

en viss kontroll över och ledning av organisationen. Om det befinnes att ett

polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen,

kan länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Liknande former för samverkan mellan stat och kommun förekommer på

flera andra områden av förvaltningen, t. ex. skolväsendet, den allmänna

hälsovården, brandskyddet och civilförsvaret. Det är sålunda eu vanlig ordning

för att lösa uppgifter, som måste ombesörjas av det allmänna. Då

det därför i detta sammanhang som motiv för förstatligande hävdas, att

ansvaret för ordning och säkerhet är en angelägenhet, som principiellt bör

åvila staten och icke kan anses som någon naturlig kommunal uppgift, synes

frågeställningen vara felaktig. Det torde över huvud taget icke vara möjligt

att dra en fast gräns mellan principiellt statliga och principiellt kommunala

uppgifter. Såsom framhållits av allmänna statsbidragsutredningen i dess

nyligen avgivna betänkande1 är det ett intresse för både staten och vederbörande

kommun att den samhälleliga verksamhet, som har anknytning till

kommunen, bedrives på ett ändamålsenligt och i allo tillfredsställande sätt,

och den enda gräns som i praktiken kan upprätthållas mellan statliga och

kommunala uppgifter utgöres av den faktiska arbetsfördelningen, sådan

den angivits av statsmakterna. Grunden för denna arbetsfördelning bör enligt

min mening icke vara annat än rena lämplighetsskäl, huvudsakligen av

organisatorisk och ekonomisk art. I fråga om polisen träder särskilt effektivitetssynpunkten

i förgrunden; frågan blir om en tillräcklig, effektiv och

smidig organisation bäst nås i statens eller i kommunernas regi. Men även

andra faktorer måste tillmätas betydelse; några av dem skall beröras i

det följande.

1939 års polisutredning ansåg det erforderligt att polisen förstatligades,

men denna uppfattning utsattes vid remissbehandlingen av utredningens

betänkande för stark kritik. Efter ett grundligt övervägande av skälen för

och emot ett förstatligande fann sig 1948 års polisutredning icke kunna ta

ställning till frågan om huvudmannaskapet men uttalade, att de nödvändiga

förbättringarna av polisorganisationen kunde åstadkommas inom ramen

för den nuvarande ordningen med kommunalt huvudmannaskap. Jäm
-

SOU 1952: 44 s. 63.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

väl flertalet av de remissinstanser, som hade att yttra sig över utredningens

förslag, ansåg att polisväsendet nu och framgent borde vara kommunalt.

BI. a. motsatte sig svenska stadsförbundet med skärpa ett förstatligande av

polisen. Från åtskilliga håll framhölls emellertid å andra sidan, att en statlig

polis skulle vara mera effektiv och kunna organiseras och utnyttjas mera

rationellt. Starka krav på ett förstatligande restes särskilt av landskommunernas

förbund, som därvid främst åberopade att det kommunala medinflytandet

på polisfrågorna var för ringa och att det kommunala intresset för

frågorna minskat.

För egen del vill jag framhålla, att ett statligt organiserat polisväsen i

och för sig självfallet innebär stora möjligheter att få en effektiv polisorganisation.

1948 års polisutredning har bl. a. pekat på att i fråga om samordning

och samorganisation av polisverksamheten i stort statens huvudmannaskap

erbjuder företräden framför ett kommunalt sådant. Vid den lokala

polisens organisering genom kommunerna kommer det särskilda polisdistriktets

eget behov att träda i förgrunden. Om staten handhar och svarar för

organisationen kan däremot rikssynpunkten beaktas och över huvud taget

rationalisering ske med hänsyn till hela samhällets behov. Genom att den

statliga polisen skulle stå under en enhetlig ledning och kunna fritt utnyttjas

utan att vara bunden till lokala tjänstgöringsområden skulle polisväsendet

också i vissa hänseenden vinna i effektivitet.

Mot de antydda fördelarna av ett förstatligande måste emellertid vägas

vad som talar för att bibehålla det kommunala huvudmannaskapet. Såsom

den nuvarande ordningens förtjänster har — enligt min mening med

rätta — framhållits åtskilliga omständigheter. Den kommunala organisationsformen

är den i vårt land traditionella och har av gammalt förankring

hos kommunerna och de kommunala organen. För städerna har det ända

sedan medeltiden ansetts som en självklar och naturlig uppgift att genom

någon form av polisväsen svara för allmän ordning och säkerhet. På landsbygden

har de valda fjärdingsmännen representerat en liknande anknytning,

även om de egentliga polisuppgifterna där tidigare åvilat de statliga

länsmännen. — Det måste betraktas som en värdefull tillgång för polisverksamheten

att den omfattas av intresse från kommunalt håll. Att ett sådant

intresse förefinnes synes ägnat att underlätta för polismakten att i sin mången

gång ömtåliga verksamhet tillvinna sig allmänhetens förtroende. Polisverksamheten

är övervägande lokalt betonad och det är därför både naturligt

och riktigt att organisationen i orterna först och främst tar sikte på de lokala

förhållandena. Givetvis är de kommunala organen närmast till att bedöma

dessa. Ett statligt polisväsende som omfattar hela landet och med ett

centralt ämbetsverk i spetsen skulle medföra en ökad byråkratisering och

centralisering och sannolikt även bli en tämligen tungrodd och stel apparat,

även om alla möjligheter till rationalisering tillvaratages. Om polisen är

kommunalt organiserad föreligger helt andra möjligheter till en smidig an
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

passning efter de lokala behoven. Särskilt viktigt är att det kommunala

initiativet till organisationsändringar och förbättringar här kan göra sig

gällande. Av nu nämnda skäl måste det anses som högeligen önskvärt, att

kommunerna äger ett direkt inflytande på organisationen av den lokala

polisen.

Av vad jag nu anfört torde framgå att enligt min mening goda skäl talar

mot att draga in polisväsendet under den statliga organisationen. Hur än

bedömningen av de angivna skälen utfaller måste för övrigt sägas, att den

under lång tid prövade organisationsformen icke bör överges och ett

därifrån radikalt avvikande nytt system, om vars verkningar meningarna

är delade, i stället införas, om ej omständigheterna oundgängligen kräver

det. Att den nuvarande ordningen är behäftad med brister med hänsyn till

effektiviteten har jag förut framhållit. Det avgörande blir då om dessa

brister kan botas även om polisväsendet bibehålies under kommunalt huvudmannaskap.

Såsom jag skall utveckla i det följande är det min åsikt att

så kan ske, och jag stödes härutinnan av 1948 års polisutredning och det

övervägande antalet remissinstanser. I de remissyttranden, vari kräves förstatligande

av polisen, anföres som skäl härför — utom effektivitetssynpunkter

— att det kommunala inflytandet redan nu i realiteten är så svagt,

att kommunerna börjar förlora intresset för polisfrågorna. Synpunkten, som

med styrka framförts av landskommunernas förbund, är självfallet av stor

vikt och bör beaktas då ställning tages till reformmöjligheterna.

Jag anser alltså, att polisen kan i erforderlig grad förstärkas och bristerna

i polisorganisationen avhjälpas inom ramen för den bestående kommunala

organisationen. På grund härav och under hänvisning till vad jag för övrigt

anfört i denna fråga vill jag förorda att polisverksamheten liksom hittills

skall vara en kommunal angelägenhet. Härmed har jag även tagit ställning

till en tanke som framförts av landskommunernas förbund i yttrande över

1948 års polisutrednings betänkande, nämligen att genomföra ett förstatligande

blott delvis så att polisen i de större städerna bibehålies som kommunal.

Mot ett partiellt förstatligande av denna art har 1939 års polisutredning

anfört bl. a. rättvisesynpunkter samt sådana skäl som att särskilda

organisationssvårigheter skulle uppstå vid stadsbildning och inkorporering

ävensom att ur rikssynpunkt polisorganisationen i viktiga hänseenden

måste grundas på poliskårerna i de större städerna. För egen del anser jag

att dessa synpunkter bestämt talar mot ett delvis genomfört förstatligande

på sätt som diskuterats. En helt annan fråga är att särskilda skäl kan tala

för att statlig polis skall finnas för visst begränsat område såsom f. n. är

fallet i Boden och Kalix skyddsområde.

Polisväsendets effektivitet beror framför allt av polisens styrka och rörlighet.

Förslag till ny polislagstiftning med syfte att särskilt i dessa hänseenden

förbättra den nuvarande kommunala polisorganisationen har fram
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

lagts av 1948 års polisutredning. I en inom inrikesdepartementet i januari

1953 upprättad promemoria har förordats vissa mindre genomgripande åtgärder,

vilka ansetts vara tillfyllest. De avser dels en väsentlig utökning av

kriminalstatspolisen, dels ändringar i polislagen, så att det blir möjligt att

köpingar och mindre städer gemensamt med landskommuner bildar polisdistrikt

samt att de lokala polisstyrkorna användes utanför det egna

distriktet i högre grad än nu. För genomförandet av de två sistnämnda åtgärderna

föreslås ändrade statsbidragsgrunder. Statsverkets merkostnader

för en polisreform i föreslagen omfattning beräknas per år till i runda tal

1,6 miljoner kronor för personalökningarna, 0,3 miljoner kronor för lokalhyra,

expeditionsutgifter och andra med personalökningen sammanhängande

löpande omkostnader samt 3,5 miljoner kronor för de ändrade grunderna

för statsbidragen. Totala ökningen per år skulle alltså uppgå till omkring

5,4 miljoner kronor. Härtill kommer vissa engångskostnader för inköp av

bilar och annan utrustning om cirka 0,6 miljoner kronor.

Den väsentliga utökning av kriminalstatspolisen, som

ifrågasättes i promemorian, måste ses mot bakgrunden av de brister som, enligt

vad jag förut framhållit, råder inom kriminalpolisorganisationen, särskilt

på landsbygden. Det framstår som mycket angeläget att dessa brister

botas och att den önskvärda effekten såvitt möjligt uppnås utan att kommunerna

ytterligare belastas i ekonomiskt hänseende. I promemorian anges, att

eu förstärkning av kriminalstatspolisen både ur kostnads- och effektivitetssynpunkt

är att förorda framför andra tänkbara åtgärder. De flesta remissinstanserna

har också hälsat förslaget i förevarande del med tillfredsställelse.

Kriminalstatspolisen har hittills på grund av sin förhållandevis ringa

styrka normalt kunnat biträda endast vid utredning av de s. k. landsfogdemålen.

En utökning sådan som den här ifrågasatta måste enligt min mening

göra det möjligt, att kriminalstatspolis skulle kunna i viss omfattning

medverka även vid sådana brottsutredningar, som leds av landsfiskalerna.

I detta sammanhang vill jag särskilt åberopa vad statspolisintendenten anfört

i sitt remissyttrande över promemorian. Jag är alltså av den meningen

att en förstärkning av kriminalstatspolisen bör ske på i huvudsak det sätt

som angivits i promemorian. Jag vill emellertid understryka att en sådan

förstärkning icke innebär att polisdistrikten befrias från den i polislagen

fastslagna skyldigheten att hålla polismän i den omfattning som normalt erfordras

för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande distrikt.

Såsom i departementspromemorian angivits är det meningen att kriminalstatspolisen

skall kunna tas i anspråk för utredningar av mera kvalificerade

brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis fått en så stor arbetsbelastning

att de lokala resurserna ej förslår. — Beträffande p o 1 i s d istriktsindelningen

och lokalpolisens rörlighet synes

av promemorian och remissyttrandena däröver framgå att väsentliga förbättringar

kan uppnås även inom ramen för den kommunala organisa
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 16S.

tionsformen. De nuvarande olägenheterna beträffande polispersonalens anställningsförhållanden

synes i viss mån kunna undanröjas genom införande

av ett statligt avlöningsreglemente. I det följande kommer

jag att närmare taga ställning till dessa frågor.

En mycket väsentlig förutsättning för att den kommunala organisationsformen

skall fungera tillfredsställande är, såsom förut nämnts, att kommunernas

intresse för polisfrågorna hålles vid makt. Det är enligt min mening

önskvärt, att det kommunala inflytandet bibehålies så starkt

som möjligt och, där så kan ske, ytterligare befästs. Jag anser därför, att

en inskränkning i den statliga kontrollen bör ske genom upphävande av de

nuvarande bestämmelserna om skyldighet för polisdistrikten att underställa

vissa beslut i polisfrågor länsstyrelsens prövning. — Ett särskilt problem

innebär frågan om kommunernas inflytande i de gemensamma polisdistrikt,

där samverkan mellan olika kommuner äger rum i kommunalförbundets

form. Den kritik, som från kommunförbundens och enskilda kommuners

sida riktats mot kommunalförbundsinstitutets nuvarande utformning,

är enligt min mening ej oberättigad. Jag vill erinra om att jag nyligen

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för

att biträda med översyn av bl. a. lagstiftningen om kommunalförbund samt

verkställa utredning av därmed sammanhängande spörsmål. Det torde

kunna förväntas att utredningen skall leda till att man finner former för

kommunal samverkan som, icke minst på polisväsendets område, bättre

än de nuvarande tillgodoser intresset av ett verkligt kommunalt inflytande.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för de reformer inom den

kommunala polisorganisationen, som jag här ämnar föreslå, vill jag något

beröra frågan om en förstärkning av polisväsendets högsta

ledning. 1948 års polisutredning föreslog att en central rikspolisstyrelse

skulle inrättas. Förslaget avstyrktes av en stor majoritet bland remissinstanserna;

som skäl härför har bl. a. anförts att ett dylikt ämbetsverk

lätt skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägenheter

och leda till eu icke önskvärd centralisering och byråkratisering av

polisväsendet. Ehuru ordningen med en central polisledning särskilt i vissa

lägen självfallet skulle vara av värde, finner jag av olika skäl det icke erforderligt

eller önskvärt att en sådan polismyndighet inrättas. Länsstyrelsernas

ställning som högsta polismyndigheter i länen — en anordning som

säkert erbjuder många fördelar — skulle svårligen kunna bibehållas. En

central polisledning skulle dessutom säkerligen uppfattas som och i viss

mån även innebära ett intrång i den kommunala bestämmanderätten och

inverka menligt på kommunernas intresse för de polisiära angelägenheterna.

Otvivelaktigt behövs emellertid ett organ, som centralt kan ge råd och

anvisningar i rationaliserings- och organisationsfrågor på polisväsendets

område. Det i departementspromemorian framlagda och av flertalet remissinstanser

tillstyrkta förslaget om eu förstärkning på denna punkt av in
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

likesdepartementets personal synes vara uttryck för en riktig tanke.

Denna förstärkning bör enligt min mening i första hand ske genom

att en sakkunnig i polisfrågor knytes till departementet på sådant

sätt, att han helt kan ägna sig åt uppdraget. Härjämte synes det böra över»

vägas att tillkalla en kommitté vari bl. a. ingår företrädare för den statliga

organisationsexpertisen och de berörda kommunförbunden. Detta organ

skulle i första hand ha till uppgift att på framställning av länsstyrelser

eller kommuner göra organisationsundersökningar inom polisdistrikten.

Tills vidare torde dock något särskilt organ icke böra inrättas för ändamålet

utan uppgiften försöksvis läggas på sakkunniga företrädare för de

berörda intressena, vilka skulle tillkallas för att inom departementet biträda

med handläggning av dessa frågor.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet.

Gällande bestämmelser.

Ifråga om indelningen i polisdistrikt stadgas i 1 § polislagen

till en början, att stad skall utgöra särskilt polisdistrikt och att detsamma

skall gälla för köping, som enligt särskild bestämmelse har att bekosta

sin polispersonal. Kungl. Maj :t kan emellertid förordna, att stad

eller köping skall uppdelas i två eller flera polisdistrikt.

Skyldighet att bekosta polispersonalen åligger alla köpingar utom Malmköping

och Mönsterås. Bestämmelsen att stad eller köping skall kunna uppdelas

i två eller flera polisdistrikt har tillkommit främst med tanke på Kiruna

stad.

Beträffande de kommuner, som icke enligt nu angivna stadganden skall

bilda särskilda polisdistrikt eller uppdelas i flera sådana — d. v. s. de

egentliga landsbygdskommunerna och nyssnämnda två köpingar —- gäller

den bestämmelsen, att landsfiskalsdistrikt eller del därav, fastställd genom

ett särskilt indelningsförfarande, skall utgöra polisdistrikt. Landsfiskalsdistriktens

indelning i polisdistrikt handhas av länsstyrelserna enligt regler,

som meddelas i 9 och 10 §§ polislagen. Enligt 9 § skall indelningen,

såvitt ske kan, verkställas på sådant sätt, att de särskilda polisdistrikten

kommer att bestå av en eller flera hela kommuner. Till ett polisdistrikt får

ej hänföras mer än en kommun, om icke vederbörande kommuner själva

begär det eller det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes

särskilt påkallat. I 10 § lämnas föreskrifter om förfarandet i indelningsärenden.

Enligt denna paragraf skall landsfiskalen lämna varje kommun

inom landsfiskalsdistriktet tillfälle att utse två ombud, med vilka landsfiskalen

skall överlägga om hur indelningen bör ske. Vid denna överläggning

skall särskilt prövas, om och i vad mån det kan erfordras, att till

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 1(18.

samma polisdistrikt hänföres mer än en kommun. Det åligger landsfiskalen

att med ledning av vad som förekommit vid överläggningen göra upp ett

förslag till indelning, varvid han givetvis har att iaktta de i 9 § angivna

grunderna. Sedan vederbörande kommuner fått tillfälle att yttra sig över

förslaget, ankommer det på länsstyrelsen att besluta i ärendet. Om förhållandena

påkallar ändring av indelningen, kan länsstyrelsen besluta även

om detta, men den nya indelningen skall i så fall tillkomma i samma ordning

som nyss angivits. — Om ett polisdistrikt skall bestå av område från

mer än en kommun, kan länsstyrelsen enligt 16 §, där det finnes erforderligt,

förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i distriktet, skall

bilda kommunalförbund. Kan kommunerna icke enas om förbundsordningen,

får länsstyrelsen besluta i saken. Ett kommunalförbund, som bildats för

polisändamål, kan icke upplösas utan länsstyrelsens medgivande. Bildas

icke kommunalförbund mellan kommuner, som ingår i samma polisdistrikt,

ankommer det på kommunerna att träffa de avtal, som fordras till

följd av gemenskapen. — Då polisdistrikt består av område från mer än

en kommun, skall polisdistriktets kostnader för polisväsendet fördelas mellan

de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de

särskilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse ej träffas i saken,

ankommer det på länsstyrelsen att avgöra tvisten.

Huvudstadgandet angående polispersonalens mobilitet finns i 7 §

1 mom. polislagen. Detta stadgande innehåller emellertid i första stycket en

hänvisning till 5 § och 6 § andra stycket — bestämmelserna om reservpolis

och statspolis — och det torde vara naturligast att först redogöra för dessa

bestämmelser.

Statspolisen är till sin natur rörlig. Dess uppgift är enligt 5 § 3 inom.

och 6 § andra stycket polislagen att huvudsakligen användas utom anställningsstaden,

antingen för ordningspolistjänst eller för kriminalpolistjänst.

Kungl. Maj :t bestämmer, i vilket eller vilka län de särskilda städernas

statspolis främst skall begagnas. — Enligt 18 § kungörelsen den 16 september

1932 angående stats- och reservpolisen skall kriminalstats polisen i

första hand användas som kriminalpolis på landsbygden och i stad, där det

ej finns någon kriminalpolisavdelning. Om kriminalpolis behövs på en sådan

ort som nyss sagts, kan den polismyndighet, som där har att leda förundersökning

i brottmål, vända sig till vederbörande statspolisavdelnings

föreståndare och hos denne rekvirera hjälp. Såvitt möjligt skall kriminalstatspolis

då ställas till förfogande. — Ordningsstatspolis skall, enligt 7 §

nämnda kungörelse, i första hand användas på landsbygden och särskilt vid

sådana tillfällen, då behov uppstår av större polisstyrka än som finns tillgänglig

på orten, eller för andra uppgifter, som icke på ett enhetligt och tillfyllestgörande

sätt kan fullgöras av den lokala polispersonalen. Frågan hur

ordningsstatspolis skall rekvireras och när den skall ställas till förfogande

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1,958. 1 sand. Nr 168.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

regleras närmare i 11—14 §§ kungörelsen angående stats- och reservpolisen.

Befogenheter tillkommer i olika hänseenden länsstyrelse, landsfogde, statspolisavdelnings

föreståndare och statspolisintendenten.

Resernpoliscn kan enligt 5 § 1 mom. polislagen endast användas för

tjänstgöring som ordningspolis och dess verksamhet är vidare begränsad till

att avse fall, då tillfälligt behov av polisförstärkning uppstår å annan ort.

Efter inrättandet av statspolisen har reservpolisens huvudsakliga uppgift

blivit att komplettera och förstärka ordningsstatspolisen. I 15 § kungörelsen

angående stats- och reservpolisen stadgas, att reservpolis får tillkallas,

då ordningsstatspolis icke står till buds i tillräckligt antal eller det eljest

finnes lämpligare att anlita reservpolisen. Vid valet mellan olika möjligheter

bör hänsyn tagas till den föreliggande uppgiftens art och dessutom

skall beaktas, att statsverket icke onödigtvis åsamkas kostnader och att

reservpolis icke får tillkallas från stad, där ordningens upprätthållande

skulle äventyras genom reservpolisens bortdragande. — För användande av

reservpolis inom det län, där den är anställd, fordras rekvisition av länsstyrelsen

eller i brådskande fall av landsfogden. Om det begäres att reservpolis

skall användas i annat län, ankommer det på chefen för inrikesdepartementet

att förordna i saken.

I 7 § 1 mom. första stycket polislagen stadgas, att även annan befattningshavare

vid polisväsendet än statspolis och reservpolis får användas

för polisverksamhet utanför anställningsområdet, under förutsättning att

hans avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Denna förutsättning

är för handen, dels då det gäller polismännen i de egentliga landsbygdsdistrikten

och därmed jämställda köpingar, dels när det gäller polispersonal

som anställts för hela rikets behov (pass- och gränskontroll etc.). Närmare

regler om denna mobilitet lämnas i 14 § polisreglementet den 4 juni 1948.

Där stadgas, att om det inom polisdistrikt på landsbygden behövs tillfällig

polisförstärkning, äger polischefen tillkalla polispersonal från annat polisdistrikt

inom hans verksamhetsområde, till vars polisväsen statsverket

lämnar bidrag. Uppkommer eljest behov av polisförstärkning inom något

polisdistrikt, kan länsstyrelsen eller landsfogden till sådan tjänstgöring beordra

inom länet anställd polispersonal, till vars avlöning statsverket bidrar

och som kan tillhandahållas utan väsentlig olägenhet för distriktet. Efter

anmälan av länsstyrelsen äger chefen för inrikesdepartementet eller, enligt

dennes bemyndigande, statspolisintendenten även från annat län tillkalla

sådan personal. Om möjlighet finns att få polisförstärkning antingen enligt

dessa regler eller genom att använda stats- eller reservpolis, bör frågan vilket

slag av polis som skall tillkallas avgöras med hänsyn till den föreliggande

uppgiftens art. Vidare skall även här beaktas, att statsverket icke

onödigtvis åsamkas kostnader.

När särskilda förhållanden så påkalla, kan chefen för inrikesdepartementet

såsom polisförstärkning tillkalla elev vid statlig eller statsunder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

stödd polisskola. Bestämmelser härom finns i 7 § 1 mom. polislagen och

15 § polisreglementet.

För polispersonalen i städerna och därmed jämställda köpingar föreligger,

som tidigare nämnts, icke någon allmän skyldighet att tjänstgöra

utanför anställningsdistriktet. Enligt en bestämmelse i 7 § 1 mom. andra

stycket polislagen kan Kungl. Maj :t emellertid, då utomordentliga omständigheter

föranleder det, förordna att även sådan personal får användas

utom det område, för vilket den anställts.

19b8 års polisutredning.

Utredningen behandlar spörsmålet om polisdistriktsindelningen

främst från två synpunkter nämligen 1) ett ändamålsenligt utbyggande

av polisdistriktsorganisationen motverkas omedelbart av bestämselsen

att stad och därmed jämställd köping alltid skall utgöra för sig bestående

polisdistrikt; 2) polisdistriktsindelningen är överhuvudtaget alltför

ojämn och bygger i stor omfattning på alltför små organisationsenheter för

att kunna ligga till grund för en rationell organisation.

Beträffande den första av dessa synpunkter framhåller 1948 års polisutredning,

att frågan om åtgärder för att bryta isoleringen i förevarande

hänseende mellan å ena sidan städer och flertalet köpingar samt å andra

sidan landsbygden under tiden efter avgivandet av 1939 års utrednings

förslag på skilda sätt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Bl. a. har spörsmålet vid 1946 års riksdag bragts under riksdagens bedömande

genom motioner i båda kamrarna, och riksdagen har den 25 maj

1946 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning i saken.

Vad angår den andra av ovannämnda synpunkter riktar 1948 års polisutredning

först uppmärksamheten på frågan om kommunindelningsrefonnens

inverkan på polisdistriktsindelningen. Utredningen finner det

otvivelaktigt, att denna reform kommer att medföra en viss förbättring på

området, men med utgångspunkt från en statistisk undersökning av den

nya kommunindelningen i ett antal län kommer utredningen fram till, att

förbättringen icke kommer att bli mera avsevärd. Om organisationen utformades

med kommunerna som distriktsenheter, skulle polisdistrikt med

endast en befattningshavare fortfarande komma att kvarstå i stor omfattning.

Sådana distrikt är emellertid enligt utredningens mening alltför små

för att bilda underlag för en rationell polisorganisation. Distrikten bör

vara så stora, att full sysselsättning kan förväntas för minst två ordinarie

befattningshavare. Detta har betydelse icke blott av rent polisiära skäl utan

även med hänsyn till vikarie- och rekryteringsfrågor. I åtskilliga fall tillskapas

kommuner, som är för stora för en befattningshavare men å andra

sidan icke kan antagas ge full sysselsättning för två. Helt allmänt torde det

enligt utredningen kunna sägas, att även den nya indelningen i landskommuner

kommer att bli alltför ojämn för att den skall vara lämpad att bilda

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 168.

underlag för en rationell polisdistriktsindelning. Och om denna indelning

skulle byggas upp på grundval av den nya kommunindelningen, skulle vidare

spörsmålet att i polishänseende samorganisera stad och köping med

kringliggande landsbygd fortfarande bli olöst.

Sammanfattningsvis kommer utredningen alltså till den slutsatsen att

det för att lösa spörsmålet om samorganisation mellan stads- och köpingskommuner

samt landsbygdkommuner och för att tillskapa ur storlekssynpunkt

lämpliga organisationsenheter torde komma att — även efter den

nya kommunindelningens genomförande — oundgängligen behövas att kommuner

sammanförs till gemensamma polisdistrikt.

Utredningen behandlar därefter spörsmålet, om det lämpligen kan överlämnas

åt kommunerna att — under länsstyrelsens inseende — själva organisera

sammanslutningen i polisdistrikt, eller om denna fråga lör sin ändamålsenliga

lösning tarvar ett mera långtgående ingrepp i kommunernas

självbestämningsrätt. Det framhålles därvid bl. a., att man vid tillämpning

av den förra principen icke torde kunna undvika, att länsstyrelserna får utrustas

med rätt vittgående befogenheter gentemot kommunerna för att

kunna åstadkomma en ändamålsenlig indelning, eftersom det sannolikt

icke kan förväntas, att kommunerna överallt skulle visa erforderlig förståelse

för polisväsendets behov av samordning.

Kommunala tvistigheter angående indelningen skulle förvisso alltjämt

uppkomma, och särskilt samorganisationen av städer och köpingar med

landskommuner torde kunna förväntas icke komma att ske friktionsfritt. Till

men för polisväsendet skulle polisorganisationen sannolikt på sina håll få

utformas under trycket av motstridiga meningar och intressen från kommunernas

sida. En fullt ändamålsenlig och efter enhetliga grunder anordnad

distriktsindelning torde för övrigt knappast kunna genomföras i denna

ordning, utan man skulle säkerligen få räkna med att indelningen även i

framtiden komme att förete betydande ojämnheter. Avgörande skäl synas

därför kunna åberopas för att polisorganisationen förses med eu distriktsindelning,

som icke fastställes från fall till fall utan bygger på en på förhand

bestämd ordning.

Utredningen finner för sin del, att indelningen i polisdistrikt regelmässigt

bör sammanfalla med indelningen i tjänstgöringsområden för distriktsåklagare

(åklagardistrikt). Utredningens förslag är uppbyggt på denna

princip. Någon indelning av landsfiskalsdistrikten i polisdistrikt skall icke

längre äga rum. Kommunerna i de åklagardistrikt, som omfattar mer än

en kommun, skall sålunda omedelbart på grund av lagens stadgande bilda

gemensamma polisdistrikt, oavsett om de är städer, köpingar eller landskommuner.

Utredningen anför vidare.

Med hänsyn till landsfiskalsdistriktens varierande struktur torde emellertid

möjlighet böra beredas att, där särskilda förhållanden föreligga, avsteg

må kunna göras från den allmänna regeln, att de i ett åklagardistrikt

ingående kommunerna skola bilda gemensamt polisdistrikt. Enstaka fall

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1tiS.

kunna nämligen tänkas förekomma, där avgjorda fördelar ur polissynpunkt

icke stå att vinna genom sammanförande till gemensamt polisdistrikt av

samtliga till ett åklagardistrikt hörande kommuner.---Tillskapandet

av en undantagsbestämmelse måste dock kringgärdas med garantier för att

tillämpningen av densamma blir enhetlig och att bestämmelsen icke kommer

till användning annat än i de rena undantagsfall, för vilka den är avsedd.

På grund härav har utredningen funnit, att beslutanderätten bör utövas

av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen bör lämpligen givas den lydelsen, att

Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda förhållanden därtill föranleda,

förordna om indelning i skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som bestå

av mer än en kommun.

Utredningen framhåller vidare, att polisdistrikten liksom för närvarande

skall utgöra organisationsenheter för polisväsendet. Planläggningen av organisationen

skall inom varje polisdistrikt ske med utgångspunkt från vad

som är lämpligt och erforderligt för hela distriktets behov. Polisdistrikten

skall i avseende å sin allmänna konstruktion förbli oförändrade såtillvida

att de icke skall utgöra nya kommunala enheter vid sidan av de egentliga

kommunerna. Inom de polisdistrikt, som består av endast en kommun eller

del av kommun, kommer polisväsendets angelägenheter att handhas av de

allmänna kommunala organen. I fråga om de polisdistrikt, som omfattar

mer än en kommun, måste däremot bestämmelser meddelas rörande organisationen

av den gemensamma förvaltningen. Med hänsyn till önskvärdheten

att verklig samordning av polisväsendet åstadkommes, anser utredningen,

att kommunerna i dessa polisdistrikt i princip skall bilda kommunalförbund

för polisverksamhetens upprätthållande.

Utredningen fortsätter.

Det torde emellertid icke kunna förbises, att anordningen med kommunalförbund

i vissa fall skulle kunna vara alltför omständlig och medföra

ett av förhållandena icke påkallat ingrepp i den kommunala självbestäm
ningsrätten.

-----Åt länsstyrelserna bär därför medgivas rätt att, där

förhållandena ur polissynpunkt ej föranleda annat, medgiva kommunerna

tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom

sådana polisdistrikt skola avtal träffas mellan kommunerna rörande de av

gemenskapen föranledda frågorna. Dessa avtal skola fastställas av vederbörande

länsstyrelse.

Utredningen framhåller i annat sammanhang, att befattningshavarnas

anställningsförhållanden i de gemensamma polisdistrikten kräver särskild

uppmärksamhet.

I polisdistrikt med kommunalförbund skola befattningshavarna vara anställda

hos polisdistrikten. Befattningshavarna i de polisdistrikt, där kommunalförbund

icke bildats, torde däremot icke kunna anställas i polisdistrikten.

I stället höra befattningshavarna vara anställda i vederbörande

kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten. För att markera gemenskapen

torde frågan dock böra ordnas på det sättet, att befattningshavarna

anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt.

Sin regelbundna verksamhet komma befattningshavarna att utöva i statio
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

neringsorten eller i det tjänstgöringsdistrikt, för vilket vederbörande i första

hand är anställd. Gemenskapen kommer till uttryck därigenom, att polischefen

kan förfoga över befattningshavarna för tjänstgöring var som helst

inom polisdistriktet vid uppkommande behov.

1948 års polisutredning påpekar att — trots den förbättring som den

föreslagna polisdistriktsindelningen innebär — blir polisorganisationen

dock alltför lokalt bunden, och för att motverka nackdelarna därav bör

en samverkan komma till stånd mellan polisdistrikten.

Härvid framträder i första hand frågan om poliskårernas mobilitet.

Vid bedömandet av mobilitetsbehovet bör uppmärksammas, att

stats polisorganisationen enligt utredningens förslag skall bibehållas. Enligt

utredningens mening bör det därför nu vara tillräckligt att reglerna om

mobilitet utformas så, att lokalpolisen kan på ett tillfyllestgörande sätt

användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisorganisationen.

Lokalpolis skall alltså kunna tillkallas från ett polisdistrikt till annat vid

behov av tillfällig polisförstärkning eller annan polishjälp, så snart statspolis

icke finns tillgänglig eller behovet kan snabbare eller billigare fyllas

med lokalpolis. Lokalpolisen skall emellertid även kunna utnyttjas som

polisreserv vid större poliskommenderingar; möjlighet bör då finnas att i

erforderlig utsträckning använda lokalpolis såsom förstärkning av statspolisen.

Med hänsyn till dessa förhållanden bör skyldighet stadgas för

lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt.

Utredningen fortsätter.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att någonting skall ha inträffat,

som påkallar biträde av polispersonal utöver den personal, som

finnes tillgänglig för regelbunden polisverksamhet inom polisdistriktet.

Skyldigheten bör gälla för såväl ordningspolis som kriminalpolis samt omfatta

polispersonal av alla grader. Den skall allenast vara på det sätt begränsad,

att polispersonal icke skall få tillkallas från ett visst polisdistrikt

i sådan omfattning, att polisverksamhetens upprätthållande inom distriktet

äventyras. Därest så i särskilda fall erfordras, böra även fordon och andra

utrustningsartiklar tillhandahållas. —- Genom anordnandet av en mobilitet

för lokalpolisens del enligt dessa riktlinjer bör enligt utredningens mening

den nuvarande reservpolisorganisationen kunna avskaffas.

Polisförstärkning skall enligt utredningen kunna tillkallas genom landsfogden,

om länets polis är tillräcklig. Eljest bör det av utredningen föreslagna

centrala organet ombestyra saken.

Utredningen behandlar även frågan om samverkan mellan

polisdistrikt genom ingående av avtal och anför därvid

bl. a. följande.

När det gäller samverkan mellan polisdistrikten inom större bebyggelsecentra,

räcker det i många fall icke med att polisdistrikten äro pliktiga

att bistå varandra vid särskilda behov, utan förhållandena påkalla sam
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

55

ordning i olika hänseenden mellan polisdistrikten för den regelbundna

polisverksamhetens behöriga upprätthållande. I regel bilda sålunda de

större städerna och angränsande orter naturliga enheter ur polissynpunkt.

Dessa enheter bliva emellertid jämväl med utredningens förslag till polisdistriktsindelning

ofta uppdelade på ett flertal polisdistrikt. Flera spörsmål

påkalla här gemensam planläggning, såsom polisverksamhetens, främst

ordningspolisverksamhetens, lämpliga ordnande vid distriktsgränserna,

handhavandet av spanings- och annan kriminalpolisverksamhet, som berör

ett flertal polisdistrikt, upprättandet av s. k. spärrplaner in. in. Även tillhandahållandet

av polisförstärkning för mera regelbundet återkommande

särskilda behov, såsom vid idrottstävlingar och andra offentliga tillställningar,

torde böra göras till föremål för närmare reglering. I en del fall

torde det vara av intresse för polisdistrikten att ordna frågor om gemensamt

utnyttjande av lokaler och utrustning. De spörsmål av gemensam

natur, som sålunda kunna förekomma mellan polisdistrikten inbördes,

böra enligt utredningens mening lösas genom avtal mellan polisdistrikten.

Utredningen förklarar, att det i avtalen bör intas både de organisatoriska

och de ekonomiska bestämmelserna, som föranledes av samordningen.

Avtalsrätten bör omfatta samtliga frågor, som det kan vara av

värde för polisdistrikten att reglera. Ett avtal skall dock icke få rubba

den kommunala ansvarigheten för polisverksamhetens upprätthållande inom

polisdistriktet. Med hänsyn till sin vikt och betydelse för polisväsendet

bör avtalen underställas länsstyrelsen för fastställelse.

En samverkan kan enligt utredningen vara erforderlig även mellan

polisdistrikt, som ej ingår i större bebyggelsecentra. Motsvarande regler bör

därför gälla även i detta fall.

Utredningen föreslår vidare, att länsstyrelsen skall få befogenhet att

anmoda två eller flera polisdistrikt att träffa avtal, om det för polisverksamhetens

upprätthållande är av särskild betydelse att så sker. Efterkommes

icke anmodan att ingå avtal eller kan polisdistrikten icke enas

om villkoren, skall länsstyrelsen kunna meddela föreskrifter för polisdistrikten

i den gemensamma frågan. Länsstyrelsen skall också kunna

förelägga vite.

Remissyttranden över 1948 års polisutredning.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om

indelningen i polisdistrikt, eller lämnar det utan erinran.

Från flera håll understrykes vikten av att polisdistrikten är stora.

Att polisdistrikt som regel skall sammanfalla med åklagardistrikt anses

av det stora flertalet som eu mycket god lösning. Ingen av länsstyrelserna

eller de hörda landsfogdarna, landsfiskalerna eller länsavdelningarna av

föreningen Sveriges landsfiskaler avstyrker förslaget. De flesta av dem är

starkt positivt inställda till detsamma. Det tillstyrkes vidare av bl. a. justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, nägra landskommuner, föreningarna

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8.

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfiskalsassistenter

samt svenska polisförbundet.

Flera av de nu nämnda remissinstanserna framhåller såsom särskilt

önskvärt, att hinder ej möter mot att förena landsbygd med köping eller

stad till ett polisdistrikt. Förslagets genomförande skulle enligt uttalande

från polischefer möjliggöra bättre personalorganisation och medföra fördelar

ur arbetsfördelningssynpunkt. Svenska polisförbundet uttalar att förbättrade

arbetsförhållanden för personalen med ordnad arbets- och fritid

skulle underlättas.

Av de hörda myndigheter, som accepterar tanken att polisdistrikt i regel

skall motsvara åklagardistrikt, framhåller landsfogden i Västmanlands län

att det ibland kan finnas skäl att sammanföra stad och kringliggande tätbebyggelse

till ett polisdistrikt, även om det skulle röra sig om skilda

åklagardistrikt. Såsom exempel anföres Stockholm och trakten däromkring.

Landsfogden i Uppsala län ifrågasätter om icke i mobilitetens intresse

varje län borde bilda ett polisdistrikt men ansluter sig likväl till

utredningens förslag i denna del.

Polisutredningens mening att beslutanderätten i vissa indelningsfrågor

bör tillkomma Kungl. Maj:t delas icke av länsstyrelsen i Uppsala län, som

hävdar att avgörandet i sådana frågor såsom hittills alltid bör vara decentraliserat

till länsstyrelserna.

Ett antal remissinstanser — främst styrelserna för de båda kommunförbunden

— uttalar sig för att varje kommun bör bilda polisdistrikt för

sig. Då länsstyrelsen i Västernorrlands län godtar utredningens förslag i

fråga om grunderna för distriktsindelningen, sker det under framhållande

av att detta egentligen strider mot avsikten vid kommunindelningens genomförande

att varje kommun därefter skulle utgöra ett polisdistrikt och

att de för polisväsendets ordnande bildade kommunalförbunden skulle

upplösas. Men länsstyrelsen ansluter sig likväl till utredningen då ett sammanförande

av kommuner på sätt utredningen tänkt sig ur polisiär synpunkt

kommer att medföra vissa fördelar. Några av de kommuner, som

anser att polisväsendet bör vara kommunalt organiserat, uttalar sig för

att kommunindelningen bör läggas till grund för indelningen i polisdistrikt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser det naturliga vara att polisorganisationen

baseras på de primärkommunala enheterna, vilket efter

den nya kommunindelningen är lämpligare än förut med hänsyn till territorium,

skatteunderlag och personalresurser. Styrelsen finner ett samordnande

föga tilltalande vare sig det skall ske i form av kommunalförbund

eller frågorna skall lösas genom underställningpliktigt avtal.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar.

Ett kommunalförbund är en självständig kommunbildning beträffande

vården av de angelägenheter, som det enligt förbundsordningen skall handhava.

De till förbundet hörande kommunernas inflytande på förbundets

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

verksamhet består endast i deras rätt att utse ledamöter i förbundsdirektionen,

revisorer för granskning av direktionens förvaltning och att besluta

rörande ansvarsfrihet åt direktionen. Förbundsdirektionen äger beslutanderätt

i ungefär samma omfattning som en kommuns fullmäktige men är

samtidigt förbundets verkställande och förvaltande organ. Denna törbundsdirektionens

karaktär torde ha medfört att lagen om kommunalföibund

icke upptager något stadgande rörande direktionssammanträdenas offentlighet,

vilket torde medföra, att sammanträdena icke äro tillgängliga för

allmänheten. Vid utövandet av sin beslutanderätt och beskattningsmakt

står förbundsdirektionen alltså icke under den offentlighetskontroll som de

kommunala representationerna göra. Otvivelaktigt överensstämmer detta

förhållande ej med den kommunala självstyrelsens principer. Sammanträdenas

slutenhet och det förhållandet att direktionen i ett polisförbund i

regel kommer att bestå av endast ett fåtal ledamöter torde kunna medföra,

att förbundsdirektionen vid utövandet av sin verksamhet lätt kan

komma under betänkligt inflytande från vederbörande statliga myndigheters

sida. Från landsfogdehåH har också uttalats att fördelen med polisförbund

bland annat vore att en förbundsdirektion med ett fåtal ledamöter

varit lättare att komma till rätta med än en fullmäktigförsamling där frågorna

offentligt diskuteras. Det har också visat sig att polischeferna i större

utsträckning förmått utöva tryck på polisdirektioner än på kommuner,

då det gällt lönesättningen in. in. för polisväsendets befattningshavare. Nu

mera än någonsin gäller att den kommunala verksamheten måste i möjligaste

mån vara odelad, så att olika krav och önskemål kunna vägas mot

varandra. Kommunindelningsreformen har bland annat syftat till att möjliggöra

en sådan enhetlig ekonomisk behandling, varför behovet av kommunalförbund

borde starkt decimeras. Om man omedelbart etter det indelningsreformen

trätt i kraft skulle vara beredd att ånyo sönderbryta den

kommunala organisationen, måste detta vara ett mer eller mindre öppet

erkännande av att reformen icke ens från början fyllt sin funktion.

Länstyrelsen i Västerbottens län anför att anordningen med kommunalförbund

är omständlig och i vissa fall medför ett opåkallat ingrepp i den

kommunala självbestämningsrätten. Kommunalförbunden är impopulära

och torde få anses lämpa sig bättre för andra kommunala uppgifter. Kommunalförbunden

bör tas i anspråk blott då enighet mellan kommuner om

grunder för samverkan icke kan nås annorledes. Liknande uttalanden göres

av länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län samt Huddinge och Ytterlännäs

kommuner. Tierps köping framhåller att kommunernas intressen

tillgodoses dåligt sedan kommunalförbund bildats och att polischef och

landsfogde dominerar vid avgörandet av polisfrågor. I motsats till dessa

uttalanden hävdar länsstyrelsen i Uppsala län att förhållandet mellan kommuner,

som gemensamt skall svara för polisväsendets organisation, häst

regleras genom kommunalförbund.

Frågan om polispersonalens mobilitet har föranlett många

myndigheter till särskilda uttalanden. Några länsstyrelser och landsfogdar

tillstyrker obetingat utredningens förslag i denna del.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Riksåklagarämbetet och överståthållarämbetet uttalar sig till förmån för

en mobilitet ungefär i överensstämmelse med utredningens förslag, överståthållarämbetet

anser det dock onödigt att rekvisition av polisförstärkning

måste ske genom centrala organ. Andra remissinstanser ansluter sig

till utredningen med den modifikationen att möjligheterna till mobilitet

utöver det egna distriktet bör utnyttjas endast vid extraordinära tillfällen.

Landsfogden i Jämtlands län uttalar, att behovet av ökad personal vid särskilda

tillfällen i övrigt bör tillgodoses genom en även eljest önskvärd

utbyggnad av statspolisens personalorganisation. Reservpolisorganisationen

bör enligt landsfogdens mening icke avskaffas utan stå till buds vid sidan

av statspolisen.

Även flera andra myndigheter, företrädesvis polischefer i städer, anser

att reservpolisen bör bibehållas samt att städernas egna polisstyrkor ej

bör vara mobila utöver reservpolisen. I motsats härtill framhåller landsfogden

i Kopparbergs län, att reglerna om mobilitet bör utformas så att

städernas väl utbildade och tränade poliskårer i första hand bör tas i anspråk

vid behov av polisförstärkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att en mer allmän mobilitet måste

medföra svårigheter då det gäller att bestämma poliskadrernas storlek i

polisdistrikten. Några polischefer påpekar, att garantier måste skapas för

att hindra polisdistrikt att eftersätta sin egen polisorganisation i förlitande

på att granndistriktens styrkor kan anlitas vid behov.

Departementspromemorian.

I promemorian framhålles, att den där föreslagna förstärkningen av

statspolisorganisationen givetvis kommer att medföra en lättnad för lokalpolisen,

men att även de lokala styrkorna självfallet bör ha förutsättning

att arbeta så effektivt som möjligt. Härför erfordras bl. a. en lämpligt avvägd

indelning i polisdistrikt.

I fortsättningen anföres.

Visserligen lär den ifrågasatta förstärkningen av statspolisen göra det

mindre angeläget än tidigare att nå fram till särskilt stora polisdistrikt,

men f. n. är polislagen så utformad, att det i vissa fall, hur gärna de kommunala

myndigheterna än skulle önska detta, icke är möjligt att åstadkomma

en tillfredsställande distriktsindelning. Hindret härför är den kategoriska

bestämmelsen om att stad och köping, som själv svarar för sitt

polisväsen, icke får förenas med annan kommun till gemensamt polisdistrikt.

---Av rikets 133 städer ingår nu mer än 70 i landsfiskalsdistrikt,

vilket även är fallet med samtliga 86 köpingar. Polischefskapet där utövas

av landsfiskalen, som med endast något undantag tillika är åklagare. I

dessa fall måste alltså polischefens verksamhetsområde omfatta flera polisdistrikt.

Eftersom polismän i städer och köpingar icke annat än i undantagsfall

får användas utanför sitt distrikt, kan polischefen normalt icke

disponera dessa inom landsbvgdsdelen av sitt område. Då flera polismän

behövs på en plats för ordningshållning eller för en brottsutredning, kan

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

han måhända i vissa fall icke effektivt utnyttja de under hans befäl stående

polismännen. Detta måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Men framför allt blir det svårt att där bygga upp eu rationell polisorganisation.

Bl. a. torde i många fall denna organisation i landsbygdsdelen,

stundom kanske även i köpingar och mindre städer, medföra större sammanlagda

kostnader för både kommunerna och statsverket än om hela

landsfiskalsdistriktet fått utgöra ett polisdistrikt.

I departementspromemorian uttalas vidare, att ett förverkligande av 1948

års polisutrednings förslag — att varje landsfiskalsdistrikt skall bilda

ett polisdistrikt, där icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger annan indelning

— sannolikt skulle medföra att kommuner mot sin vilja skulle i stor

utsträckning sammanläggas till gemensamma polisdistrikt. En bestämmelse

av sådan innebörd synes enligt promemorian icke böra förordas, då det

synes önskvärt att så långt möjligt låta kommunerna själva få ett avgörande

inflytande på polisväsendets utformning. Men lagen bör ändras så

att städer och köpingar kan få bilda gemensamt polisdistrikt med annan

sådan kommun eller med landskommun. Med hänsyn till konsekvenserna

av en sådan ordning i form av skyldighet att låta den egna kommunens

polismän tjänstgöra utanför kommunen utan ersättning till denna kan

emellertid icke stad eller köping skäligen tvingas ingå i gemensamt polisdistrikt,

om den icke får statsbidrag efter i princip likartade grunder som

gäller för landsbygdskommunerna.

Härefter anföres i departementspromemorian.

Vad nu sagts bör icke utan vidare gälla städer med mer än 10 000 invånare.

Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot visst

statsbidrag tillhandahålla reservpolis. Denna polis kan vid speciella behov

användas även utanför staden och alltså i sådant fall förstärka den polisstyrka,

som landsfiskalen kan disponera inom hela landsfiskalsdistriktet.

Vidare kan sådana städer åläggas tillhandahålla statspolis. överhuvudtaget

torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga samma behov av

en samordning av polisväsendet med kringliggande landsbygd som i småstäderna

och köpingarna.1 Med hänsyn till det anförda och då en begränsning

av statsbidragsgivningen självfallet bör eftersträvas, torde städer med

mer än 10 000 invånare även i fortsättningen böra utgöra särskilda polisdistrikt.

Invånarantalet den 1 januari 1953 bör därvid vara avgörande.

För att systemet icke skall bli alltför stelt och osmidigt bör dock icke

heller denna regel vara undantagslös. Det kan sålunda ifrågasättas att

införa möjlighet för Kungl. Maj :t att. då särskilda skäl föreligger, förordna

att även stad med mer än 10 000 invånare får sammanläggas med

annan kommun till gemensamt polisdistrikt och få rätt till statsbidrag.

En sådan regel torde dock böra tillämpas restriktivt. Endast intresset av

en effektiv, rörlig polisorganisation bör få föranleda förordnande enligt

densamma.

En annan sak är att, därest eu stad överskrider 10 000 invånare, detta

1 I riket finns fyra köpingar med mer än 10 000 invånare, nämligen Sollentuna, Täby

Finspång och Skön. Dessa är ej skyldiga att hålla reservpolis och de ingår alla i landsfiskaldistrikt

tillsammans med eu eller flera mindre landskommuner.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungi. Maj:ts proposition nr 168.

icke utan vidare bör medföra, att den obligatoriskt skall utträda ur ett

med andra kommuner gemensamt polisdistrikt. Så bör ske endast efter

förordnande av Kungl. Maj:t.

Beträffande fördelarna av den nu beskrivna ordningen anföres i promemorian.

Genomföres denna ordning, kan kommunerna åstadkomma en rationell

polisdistriktsindelning på många håll där så nu icke är möjligt. Icke

mindre än 122 landsfiskalsdistrikt med sammanlagt 148 städer och köpingar,

d. v. s. mer än 1 /» av samtliga distrikt, skulle komma att beröras

av reformen. Polisdistrikten kan göras större, vilket medför att polisväsendet

kan organiseras på bättre sätt än nu, såväl personellt som materiellt.

Sålunda kan det t. ex. bli möjligt att anskaffa motorfordon och annan specialutrustning.

Genom att fördela arbetsuppgifterna på ett rationellt sätt

torde man även i vissa fall kunna hålla mindre personalstyrkor än om varje

kommun för sig skulle svara för sin polisorganisation. Detta kan gälla

antingen befälstjänster eller befattningar i konstapelsgraden eller bådadera.

Samtidigt kan de anställdas arbetsförhållanden förbättras, då möjligheterna

till reglerad arbetstid och avlösning blir bättre i ett större distrikt med ett

flertal anställda.

Slutligen framhålles i promemorian, att den nu gällande lagstiftningen

i vissa fall har en särskilt ogynnsam konsekvens. Om en landskommun

ombildas till stad eller köping måste den nu träda ut ur det gemensamma

polisdistrikt, som den eventuellt tillhör. Detta kan betyda att en väldimensionerad

polisorganisation slås sönder såväl personellt som i övrigt. Det

är tydligt att det i ett sådant fall är av alldeles särskilt intresse att kommunombildningen

icke skall framtvinga en ny polisdistriktsindelning.

Beträffande polispersonalens mobilitet anföres i promemorian

bl. a. följande. Den nuvarande ordningen medför, att polisen i stort

sett blir bunden vid sitt distrikt.

Med vårt system i fråga om polisväsendet är detta säkert riktigt. Men

det bör naturligtvis finnas möjlighet att vid behov frångå denna regel.

Landsbygdspolisen kan i icke oväsentlig utsträckning utnyttjas utanför

sitt anställningsdistrikt medan stads- och köpingspolis — nu bortsett från

reservpolisen — endast i extraordinära fall kan kommenderas till tjänstgöring

i annat polisdistrikt. Detta sammanhänger med statsbidragsreglerna.

Om och i den mån allmänt statsbidrag lämnas till städer och köpingar

skulle denna olägenhet automatiskt undanröjas. Polispersonalen i städer

och köpingar, som berättigades till allmänt statsbidrag, skulle då kunna

tagas i anspråk efter samma grunder som landsbygdspolisen samtidigt

som denna polis i större utsträckning skulle kunna utnyttjas i städer och

köpingar. Reformen skulle alltså leda till ömsesidig nytta. — Även i ett

annat avseende är gällande ordning otillfredsställande, nämligen därutinnan

att en landsfiskals möjligheter att oberoende av polisdistriktsindelningen

använda honom underställd personal inom landsfiskalsdislriktet

är begränsade. Om en stad eller köping, som avses kunna sammanföras

med annan kommun, likväl bildar eget polisdistrikt, bör polischefen vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

behov av tillfällig förstärkning kunna obehindrat utnyttja dess personal

i annan del av landsfiskalsdistriktet. Detta motiverar att statsbidrag bör

utgå oberoende av om staden eller köpingen ingår i gemensamt polisdistrikt.

I anslutning till dessa regler bör självfallet också stadgas, att

landsfiskal -— utan att som nu behöva vända sig till länsstyrelsen — inom

sitt verksamhetsområde äger tillkalla polisförstärkning från annat polisdistrikt

till stad eller köping.

I departementspromemorian ifrågasättes vidare en ändring i den nuvarande

bestämmelsen att reservpolis icke får tagas i anspråk utan länsstyrelsens

eller i brådskande fall landsfogdens medverkan så att sådan

polis i stad inom landsfiskalsdistrikt utan dylikt medgivande skall efter

landsfiskalens bestämmande få användas i hela hans distrikt.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Promemorians förslag i fråga om polisdistriktsindelningen

har av det stora flertalet remissinstanser i och för sig godtagits och betecknats

som ett framsteg. Samtidigt har emellertid en betydande grupp — också

bland dem som i och för sig tillstyrkt — uttalat sig för en längre gående

reform, huvudsakligen i överensstämmelse med 1948 års polisutrednings

förslag. Promemorieförslaget avstyrkes endast av några få remissorgan,

främst bland dem kommunförbundens styrelser.

Bland de helt tillstyrkande myndigheterna kan nämnas länsstyrelsen i

Västmanlands län, som anför.

De föreslagna ändringarna i föreskrifterna om polisdistriktsindelningen

kommer säkerligen att i många fall medföra en bättre organisation än den

nuvarande. Att nu införa helt tvingande bestämmelser för att få till stånd

större polisdistrikt torde icke vara välbetänkt. Härmed bör i varje fall

anstå i avvaktan på resultatet av den utredning om kommunal samverkan,

som kommer att påbörjas inom den närmaste tiden.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget i fråga om distriktsindelningen

ändamålsenligt och statskontoret, statspolisintendenten och länsstyrelsen

i Malmöhus län lämnar det utan erinran.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län delar i huvudsak den i promemorian

uttalade uppfattningen och anser, att en fullt genomförd kongruens mellan

landsfiskals- och polisdistrikten icke är erforderlig. I flera fall torde önskvärda

organisatoriska förbättringar kunna uppnås utan att samtliga kommuner

inom ett landsfiskalsdistrikt sammanförs till ett polisdistrikt. Länsstyrelsen

vänder sig emellertid i viss mån mot den i promemorian uttalade

uppfattningen, att kommunerna själva så långt möjligt bör få ett avgörande

inflytande på polisväsendets utformning och anför.

Länsstyrelsen vill som sin mening framhålla, att polisväsendet, i vad

det avser upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, är en så viktig

statsuppgift, att kommunernas egen uppfattning icke alltid kan tillmätas

ett avgörande inflytande på polisväsendets organisatoriska utformning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Knngl. Maj.ts proposition nr 168.

Länsstyrelsen förutser, att det i åtskilliga fall inom landet kan bliva nödvändigt

att sammanföra kommuner, vare sig de äro lands- eller stadskommuner,

mot deras vilja i större polisdistrikt. Självfallet bör dock ett

sådant sammanförande icke ske utan att starka organisatoriska skäl tala

för en dylik samordning. Några generella regler angivande de förutsättningar,

under vilka ett sådant sammanförande bör ske, kan icke uppställas

utan måste förutsättningarna härför prövas från fall till fall, varvid

en noggrann avvägning måste göras mellan för- och nackdelar. Äro de

organisatoriska skälen tillräckligt starka, bör en sammanläggning — såsom

även förutsättes i 9 § polislagen — alltfort kunna ske även om de berörda

kommunerna ej äro överens härom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län upplyser, att man där redan för åtskilliga

år sedan tillvaratagit de hittillsvarande möjligheterna att sammanföra

kommunerna inom ett landsfiskalsdistrikt till ett polisdistrikt. Samma

princip följdes genomgående med kommunernas medverkan, då distriktsindelningen

i anledning av den nya kommunindelningen omarbetades. Länsstyrelsen

kan därför antaga, att föreliggande förslag att de mindre städerna

och köpingarna skall kunna bilda gemensamt polisdistrikt med

annan sådan kommun eller med landskommun med de fördelar detta skulle

erbjuda i organisatoriskt hänseende skulle komma att vinna anklang inom

länet. Länsstyrelsen biträder detta förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län meddelar, att polisdistriktsindelningen även

på Gotland numera genomförts i enlighet med polisutredningens förslag,

dock med undantag för Slite landsfiskalsdistrikt, i vilket Slite köping ingår

som särskilt polisdistrikt. En lagändring, som ger möjlighet att inlemma

sistnämnda polisdistrikt i det övriga polisdistriktet, är givetvis önskvärd.

Länsstyrelsen uttrycker emellertid farhågor för att kommunerna i allmänhet,

under åberopande av statspolisens förstärkning, kommer att vägra

sin medverkan till nödvändiga rationaliseringar i fråga om polisdistriktsindelningen

och utbyggnad av den lokala polisen.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget i princip, därvid länsstyrelsen

emellertid utgår från att frågan om en längre gående samordning

kommer att övervägas i ett större sammanhang. En liknande uppfattning

uttalas av länsstyrelserna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens

lån tillstyrker promemorieförslaget eller förklarar att de ej motsätter sig

detsamma, men de uttalar samtidigt mer eller mindre bestämt, att en ordning

enligt vilken varje landsfiskalsdistrikt skall utgöra ett polisdistrikt

varit mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Östergötlands lån framhåller

sålunda, att erfarenheterna från länet ger vid handen att organisatoriska

och även ekonomiska fördelar kan vinnas med en sådan ordning. Ett så

starkt intresse härför måste anses föreligga, att genom lagstiftning bör

undanröjas de hinder, som nu finns mot genomförande av en dylik orga
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ls proposition nr 168.

nisation. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den lämpligaste polisdistriktsorganisationen

åstadkommes, om landsfiskalsdistrikten får utgöra

polisdistrikt, men framhåller, att om man skall hålla på principen att

kommuner icke mot sin vilja bör sammanläggas till gemensamt polisdistrikt,

torde förslaget bli utan större betydelse. Denna principiella inställning

till bildandet av större polisdistrikt torde enligt länsstyrelsens

mening för övrigt medföra att en förbättrad polisdistriktsindelning icke

kan åvägabringas annat än i något enstaka fall. Länsstyrelsen anser att

kommunerna icke bör tillerkännas ett så avgörande inflytande på detta

område att en genomgripande förbättring av polisorganisationen på landsbygden

icke kan genomföras utan kommunernas samtycke. Enligt länsstyrelsen

i Jämtlands län har förhållandena på polisväsendets område under

senare år utvecklat sig så, att en rationell polisorganisation knappast kan

åstadkommas utan att ökade möjligheter skapas för sammanslagning av

kommuner till större gemensamma polisdistrikt.

Än mera bestämt förordas en sådan reform av polisdistriktsindelningen

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens

lån, vilka alltså samtliga förordar att i princip varje landsfiskalsdistrikt

skall utgöra ett polisdistrikt. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att

erfarenheten visat att först genom en sådan anordning kan en fullt rationell

polisorganisation uppbyggas. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att

såvitt den kan inse lär frågan om polisväsendets förstärkande inte tillfredsställande

lösas på annat sätt. Först härigenom kan en eller flera befälstjänster

inrättas så att polischefen får sådan kvalitativ förstärkning av

sin personal, att han kan utföra det utredningsarbete, som finnes inom

distriktet. Vill man av olika skäl icke sammanföra olika kommuner till ett

kommunalförbund, torde man i stället böra välja den större kommunala

enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.

Även föreningen Sveriges landsfogdar anser, att polisdistrikten bör organiseras

i huvudsaklig överensstämmelse med polisutredningens förslag och

tillägger.

Omfattningen av ett polisdistrikt är ofta avgörande för dess bärkraftighet

i fråga om personal och utrustning och alltså för polisväsendets effektivitet.

— — — Med den kännedom föreningen har rörande landskommunernas

(landskommunernas förbunds) inställning till hithörande frågor

är det tyvärr icke möjligt att hysa förhoppning om någon avsevärd förbättring

i stort sett av landsbygdens polisväsen, därest det föreliggande

förslaget blir grundläggande för ny lagstiftning.

På liknande sätt har flertalet av de enskilda landsfogdarna uttalat sig.

Åtskilliga landsfogdar har emellertid i och för sig givit uttryck åt tillfredsställelse

över en lagändring som innebär att städer och köpingar kan få

bilda gemensamt polisdistrikt med andra kommunala enheter. Landsfogden

i Uppsala län gör gällande, att helst varje län bör utgöra ett polisdistrikt,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

och att därvid den kommunala anknytningen i huvudsak kan erhållas

genom landstingen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrker visserligen förslaget men

framhåller samtidigt, att det inom kåren sedan länge rått tull enighet om

att den enda åtgärd, som är ägnad att effektivt lösa det föreliggande problemet

inom ramen för ett kommunalt polisväsen, är att organisera polisdistrikten

så att de sammanfaller med landsfiskalsdistrikten. Förslagets

genomförande måste befaras komma att få ringa värde, om icke länsstyrelserna

begagnar sig av sin rätt att även mot kommunernas önskan förordna

om polisdistriktsindelningen.

Svenska polisförbundet har icke något att erinra mot förslaget i denna

del men erinrar om att förbundet i tidigare yttranden tillstyrkt, att polisdistrikten

skulle göras identiska med landsfiskalsdistrikten.

Som förut nämnts avstyrkes promemorieförslaget av styrelserna för

svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. Landskommunernas

förbunds styrelse anför därvid bl. a. att ett sammanförande

av en landskommun till gemensamt polisdistrikt med intilliggande stad

eller köping torde komma att öka den på landskommunalt håll rådande

olusten inför huvudmannaskapet för polisväsendet. Det ligger i sakens

natur att polisstyrkan i ett sådant fall stationeras inne i tätorten. Regelmässigt

har tätorterna ett relativt större behov av poliskåren än de egentliga

landsbygdsområdena. Oberoende av om kostnaderna fördelades i proportion

till skatteunderlagen eller till invånarantalet skulle därför landskommunen

sannolikt känna sig som missgynnad part. — I fråga om förbundsstyrelsens

allmänna inställning till kommunalförbundsinstitutet hänvisas

till vad förut anförts (avd. III s. 33).

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser visserligen, att vad som i

promemorian anförts om behovet av att inkludera såväl köpingarna som

mindre städer i en polisdistriktsindelning, anpassad efter indelningen i

landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog för sig. Om frågan i stället gällde

att för åstadkommande av en sådan distriktsindelning genomföra ett partiellt

förstatligande av polisväsendet, skulle styrelsen fördenskull icke vilja

motsätta sig, att detta förstatligande även finge omfatta köpingarna och

mindre städer. Men då det förutsättes, att dessa alltjämt skall formellt

stå såsom huvudmän för polisväsendet inom sina områden, kan styrelsen

icke acceptera ett förslag, som avser att beröva dem rätten att såsom särskilda

enheter fullgöra de med detta huvudmannaskap förenade uppgifterna.

Beträffande förslaget att stad vars invånarantal uppgår

till minst 10 000 som regel skall utgöra särskilt polisdistrikt,

har vissa erinringar rests mot detsamma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lön anför, att den beträffande polisdistriktsindelningen

icke finner tillräckliga skäl förebragta för den sålunda gjorda

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

åtskillnaden med hänsyn till städernas folkmängd. En gränsdragning efter

folkmängden finner länsstyrelsen så mycket mera obefogad, som avvikelse

därifrån i åtskilliga fall ändock blir nödvändig. Även utan de föreslagna

särbestämmelserna för stad med minst 10 000 invånare kommer ju ändock

att gälla, att förening av staden med andra kommuner icke kan komma

till stånd, såvida icke de berörda kommunerna är ense därom eller det för

polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat. Man

torde kunna utgå ifrån, att länsstyrelserna kommer att beakta de särskilda

skäl till varsamhet, som föreligger när det gäller att förena städer med

jämförelsevis stor folkmängd med andra kommuner. Enligt länsstyrelsens

mening bör alltså i landsfiskalsdistrikt ingående stad kunna under samma

förutsättningar och på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om

landskommuner förenas med annan eller andra kommuner inom landsfiskalsdistriktet

till polisdistrikt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inne på liknande tankegångar, då

den anför.

I promemorian har uttalats att i fråga om städer med mer än 10 000

invånare i allmänhet icke föreligger samma behov av en samordning avpolisväsendet

med kringliggande landsbygd som i småstäderna och köpingarna.

Länsstyrelsen kan med kännedom om föreliggande lokala förhållanden

icke helt biträda denna uppfattning. Länsstyrelsen vill här endast

peka på ett fall inom länet där hänsynen till en effektiv och rörlig polisorganisation

kräver en sådan samordning, nämligen Ludvika stad med

sina över 10 000 invånare och den kringliggande Ludvika landskommun.

Bebyggelsen i stadens ytterområden övergår på flera ställen direkt i bebyggelsen

inom landskommunen. Då staden och landskommunen nu utgöra

särskilda polisdistrikt, äro polismännen i staden utom de tre reservpolismännen

i princip förhindrade att ingripa inom de delar av det sammanhängande

tätbebyggda området, som ligger inom landskommunen, oaktat

staden och landskommunen ha gemensam polischef. I detta fall tala starka

skäl för en samordning av stadens och socknens polisväsende.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns åtskilliga städer med

folkmängd överstigande 10 000 invånare, som med fördel kunde organisatoriskt

sammanföras med landsbygd. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller,

att förslaget skulle lämna endast 13 städer inom landsfiskalsdistrikt,

där även annan kommun ingår, utanför möjligheten att ingå i

gemensamt polisdistrikt. I fråga om flertalet av dessa städer torde efter

särskild prövning böra medges att de får förenas med de övriga kommunerna

till ett polisdistrikt. Länsstyrelsen frågar sig, om regeln i så fall är

erforderlig.

Promemorians förslag i fråga om ökning av polispersonalens

mobilitet har i allmänhet lämnats helt utan erinran och i flera Tall

livligt tillstyrkts.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Ett exempel på den nuvarande ordningens konsekvenser lämnas av

drätselkammaren i Tidaholm, som anför.

När som i Tidaholm gränsen mellan stadens polisdistrikt och angränsande

polisdistrikt i visst fall går i en gata, bebyggd å ömse sidor, är det

orimligt att icke stadens polispersonal skall kunna användas för handräckningsåtgärder

på båda sidor om gatan utan att en polisman, boende

på flera mils avstånd från Tidaholm, skall behöva tillkallas för utförande

av handräckningsåtgärderna inom landsbygdsdistriktet. Det måste också

anses otillfredsställande att vid exempelvis upprättande av en polisspärr

för gripande av efterlyst person stadens polispersonal måste anordna spärren

inom stadens område fastän det varit i alla avseenden lämpligare om

spärren kunnat anordnas vid ett vägskäl några hundra meter utanför stadens

gräns.

Drätselkammaren tillstyrker de föreslagna formerna för förbättring av

mobiliteten men finner det önskvärt att vissa kompletterande föreskrifter

utfärdas.

Från några håll har ifrågasatts, att möjligheterna att taga polis i anspråk

utanför det egna polisdistriktet borde ökas utöver vad som

föreslagits i promemorian. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Södermanlands län, att det skulle vara till fördel, om polischeferna inom

angränsande distrikt kunde överenskomma om erforderligt bistånd med

personal, då omständigheterna ger anledning därtill.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att en länsstyrelse i princip bör

äga samma möjlighet att disponera över all polispersonal inom länet,

oavsett om statsbidrag utgår eller ej. Självfallet borde dock, om länsstyrelsen

rekvirerar polis från ett distrikt, som ej åtnjuter annat statsbidrag än

för reservpolisen, ersättning härför utgå till distriktet. Som stöd för sin

mening åberopar länsstyrelsen följande exempel.

Omedelbart utanför Falu stadsgräns ligger en av Skandinaviens största

skidbackar, där ofta internationella backtävlingar hållas, vilka draga en

mycket stor publik. Trafikförhållandena i backens närhet äro besvärliga,

vilket fordrar insättande av ett stort antal polismän. Vid dessa tävlingar

får länsstyrelsen utnyttja polispersonal från ofta avlägset belägna orter i

länet vilket är förenat med dryga kostnader för statsverket, men är förhindrad

att från Falu stads poliskår använda andra än de tre reservpolismännen.

Inom länet förekomma andra större sporttävlingar, som regelbundet

samla en publik på 50 000 människor eller mera. Vad länsstyrelsen

främst åsyftar är det årligen återkommande Vasaloppet och de större

motortävlingarna utanför Hedemora. Dessa tävlingar fordra för ordningens

upprätthållande och trafikens reglerande mycket starka polisuppbåd. I detta

sammanhang kan även nämnas midsommarfirandet i Leksand, som på

grund av den stora publiktillströmningen fordrar lika stor polisförstärkning.

Icke heller i dessa fall kunna poliskårerna i Falun, Borlänge och

Ludvika stad utnyttjas utöver det antal reservpolismän, städerna förfoga

över, utan måste statspolispersonal från andra län dirigeras till platserna.

Länsstyrelsen anför vidare.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Även i andra fall än de nu relaterade kan behov uppkomma av att få

utnyttja de större städernas polispersonal utanför de egna distrikten, exempelvis

då i samband med mord eller andra grova brott vissa vägspärrar

böra anordnas. Av trafiktekniska skäl kan det vara lämpligt, att ordna

spärrarna icke på stadens områden utan utanför stadsgränsen såsom vid

ett vägskäl, där flera vägar sammanstråla. Icke heller i ett sådant fall är

det möjligt att använda annan personal från staden än den fåtaliga reservpolisen,

vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste i regel anordnas

av annan polispersonal än stadens, vilket kan föranleda en besvärlig

organisatorisk omgång och en försening av spärrarnas anordnande.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län är inne på tanken att i viss mån

frigöra bestämmelserna om mobilitet från reglerna om statsbidrag. Polispersonal

inom stad och köping, som utgör eget polisdistrikt, borde efter

länsstyrelsens eller landsfogdens bestämmande få tas i anspråk mot ersättning

av statsmedel.

Styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet

avstyrker promemorieförslaget även i förevarande del men har

icke närmare motiverat sin inställning. Stadsförbundets styrelse framhåller

emellertid, att den önskade större rörligheten för lokalpolisen kan vinnas,

om städer och köpingar blir likställda med landskommunerna i fråga om

rätten till statsbidrag och att det för ändamålet icke synes behövligt att

samordna den med övriga kommuner inom respektive polisdistrikt.

Förslaget att lokal polischef utan medgivande från högre ort skall äga

kommendera reservpolis inom sitt polischef sdistrikt till tjänstgöring

inom hela distriktet har väckt vissa betänkligheter. Länsstyrelsen och landsfogden

i Blekinge län framhåller, att reservpolisen är länsstyrelsens reserv.

Om förslaget genomföres, kan det tänkas, att då länsstyrelsen finner sig

behöva disponera reservpolisen denna redan är tagen i anspråk av den

lokala polischefen. Detta kan medföra olägenheter. Landsfogden i Göteborgs

och Bohus län anser att en polischef, som använder sig av den föreslagna

befogenheten, bör åläggas att omedelbart anmäla förhållandet till

länsstyrelsen. Härigenom vinnes kontroll över att rekvisitionsmöjligheten

ej missbrukas, med de icke önskvärda ekonomiska konsekvenser, som detta

kan medföra.

Landsfogden i Västmanlands län anmärker, att om polisdistrikten organiseras

i enlighet med vad 1948 års polisutredning föreslagit, bör reservpolisen

försvinna.

Departementschefen.

Polisväsendets kommunala anknytning sker enligt gällande lagstiftning

genom polisdistrikten. Enligt polislagen är det sålunda icke de enskilda primärkommunerna,

som svarar för polisverksamhetens upprätthållande,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

utan dessa distrikt. Då varje stad och köping alltid skall utgöra eget polisdistrikt,

har denna grundsats emellertid icke någon självständig betydelse

för dessa kommuners del och även ifråga om de egentliga landsbjrgdskommunerna

är det framför allt då flera kommuner inom ett polisdistrikt

bildar kommunalförbund för polisväsendet som distriktet i viss mån kan

anses som en självständig enhet. I dessa fall begränsas de i förbundet

(polisdistriktet) ingående kommunernas bestämmanderätt över polisväsendet

av föreskrifterna om beslutanderätten inom ett kommunalförbund. Förbundsdirektionen

träder här delvis i stället för organen i de särskilda kommunerna.

I övriga landsbygdskommuner, vare sig de ingår i gemensamma

polisdistrikt eller ej, handlägges liksom i städer och köpingar polisärendena

som andra kommunala angelägenheter.

Om alltså polisdistriktsindelningen f. n. är av mera begränsad betydelse

såsom normerande för huvudmannaskapet för polisen och dess utövning,

är indelningen i polisdistrikt däremot av stor vikt ur organisatorisk synpunkt.

Polisdistrikten är nämligen organisationsenheter för polisväsendet.

Personalen i varje polisdistrikt bildar sålunda eu egen poliskår, som

inom sig i första hand måste sörja för nödig avlösning vid tjänstfrihet,

semester, sjukdom m. in. och vars lokaler och gemensamma utrustning

såsom bilar o. dyl. icke kan användas av annan polispersonal. Är polisdistriktet

icke identiskt med polischefens verksamhetsområde, kan sålunda

polischefen icke fritt disponera vare sig personal eller sådan utrustning

inom hela detta område. Polispersonalen får icke användas utanför sitt

anställningsdistrikt annat än i vissa i polislagen angivna fall och även då

detta sålunda är tillåtet, nämligen i fråga om polis i rena landsbygdsdistrikt

och annan polis vars avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel, gäller

vissa i administrativ ordning givna begränsningar. Dessa förhållanden utgör

en olägenhet i första hand ur allmän effektivitetssynpunkt.

Såsom jag redan tidigare framhållit är polislagens regler om indelning

i polisdistrikt icke tillfredsställande. Eftersom en lämplig

distriktsindelning enligt vad nyss sagts är av stor betydelse för polisorganisationens

effektivitet, är det angeläget att bristerna på detta område i

görligaste mån undanröjes.

Det kanske största hindret för en rationell indelning är den kategoriska

bestämmelse, enligt vilken stad och köping alltid måste bilda eget polisdistrikt.

Såsom 1939 års polisutredning framhållit bildar en stad eller

köping ofta tillsammans med kringliggande bygd en naturlig enhet i polishänseende.

Såsom torde ha framgått av vad jag förut anfört skulle väsentliga

fördelar både ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt i många fall

stå att vinna, om polisväsendet för en sådan enhet kunde samorganiseras.

Jag hänvisar i denna del även till vad som anförts i departementspromemorian

och i yttrandena över densamma. Att ett starkt behov av lagändring

här föreligger bekräftas av att det i särskilda fall inkommit framställningar

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

om åtgärder, som skulle göra det möjligt för stad eller köping att förena sig

med annan kommunal enhet till ett gemensamt polisdistrikt. Länsstyrelserna

har också allmänt förordat en sådan ordning.

Även när det gäller den egentliga landsbygden måste det i många fall

vara förmånligt med tämligen stora polisdistrikt, detta icke minst såtillvida

att de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet genom rationaliseringsåtgärder

kan nedbringas. Antalet polismän bör sålunda understundom

kunna hållas lägre särskilt inom befälsgraderna och utgifterna för lokaler

och utrustning o. dyl. begränsas. Erfax-enheten har visat, att åtskilliga polisdistrikt

öveihuvudtaget varit för små för att kunna upprätthålla ett effektivt

polisväsen. Särskilt gällde detta givetvis före kommunindelningsreformens

genomförande. Men jag är ense med 1948 års polisutredning om att

de förbättringar, som denna reform otvivelaktigt inneburit i förevarande

hänseende, icke är så väsentliga, att den nya kommunindelningen överallt

kan läggas till grund för indelningen i polisdistrikt. Det kan nämnas, att

fortfarande omkring 70 landskommuner har mindre än 2 000 invånare och

att omkring 250 sådana kommuner har ett invånarantal av 2 000—3 000.

Jag vill icke bestrida att den av 1948 års polisutredning föreslagna och

av flertalet remissinstanser godtagna regeln — att polisdistrikt skall utgöras

av åklagardistrikt om icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger

annan indelning — ur polisiär synpunkt har flera fördelar och måhända

är den mest rationella. Några av dessa fördelar har anförts i det

föregående. I Södermanlands och Gotlands län och möjligen ytterligare

något län har en sådan indelning också redan frivilligt genomförts så

långt den nuvarande lagstiftningen medger detta. Några dåliga erfarenheter

härav har icke redovisats. Trots detta anser jag mig icke böra förorda

en tvingande bestämmelse av denna innebörd. Den medför nämligen, att

kommunerna inom landsfiskalsdistriktet automatiskt föres samman till ett

polisdistrikt, även om en sådan sammanslagning icke önskas från dessa

kommuners sida. Särskilt från landskommunalt håll har framhållits, att

detta utgör ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och medför ett

minskat reellt inflytande på polisärendenas handläggning. Dessa invändningar

kan, som kommunalförbundslagen f. n. är konstruerad, icke frånkännas

visst berättigande. Med hänsyn härtill och då det, som jag förut

yttrat, måste anses önskvärt att det kommunala inflytandet på polisväsendets

område bibehålies så starkt som möjligt, bör en dylik automatiskt

verkande regel i fråga om polisdistriktsindelningen icke införas. Ofta torde

man för övrigt kunna åstadkomma önskvärda organisatoriska förbättringar

utan att samtliga kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt sammanföres

till clt polisdistrikt. Ett skäl som för närvarande kan åberopas för

sammanförande av kommuner till gemensamt polisdistrikt bortfaller om,

såsom jag kommer att förorda i det följande, polisen göres mobil inom

landsfiskalsdistrikten. Om lagstiftningen angående kommunalförbund änd
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

ras i den riktning som jag förut nämnt, bör det vidare finnas förutsättningar

för att kommunerna i ökad utsträckning skall finna det förenligt med sina

egna intressen att frivilligt ingå i gemensamma polisdistrikt. Jag vill framhålla,

att det icke numera —- såsom fallet var före kommunindelningsreformen

— kan bli fråga om gemensamma polisdistrikt bestående av något

större antal kommuner. Endast i ett mindre antal fall torde så många kommuner

ingå i landsfiskalsdistrikt, att det överhuvudtaget kommer i fråga

att ett polisdistrikt skall bestå av mer än tre kommuner eller delar därav.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att nuvarande regler för

polisdistriktsindelningens genomförande ger möjlighet att tvångsvis sammanföra

två eller flera kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt till ett polisdistrikt,

om det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes

särskilt påkallat. Då i sådana fall det allmänna intresset av ett effektivt

polisväsen bör väga över kommunernas intresse av att själva i så stor utsträckning

som möjligt få bestämma polisorganisationens utformning, när

polisväsendet förblir kommunalt, anser jag att denna bestämmelse bör bibehållas.

Såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit kan det fortfarande

tänkas bli nödvändigt att mot deras egen vilja sammanföra kommuner

till ett polisdistrikt. Jag vill emellertid understryka, att ett sådant

sammanförande icke kan ske utan att den i lagen angivna förutsättningen

otvetydigt är för handen och att detta måste prövas från fall till fall.

Efter dessa mera principiella synpunkter vill jag närmare gå in på, hur

polisdistriktsindelningen enligt min mening bör utformas. Utgångspunkten

bör — liksom hittills och i enlighet med vad 1948 års polisutredning förutsatte

— vara den att ett polisdistrikt icke skall kunna omfatta mer än ett

åklagar (polischefs-) distrikt och icke heller utgöras av delar från flera

sådana distrikt. Stad eller annan kommun, som bildar eget åklagardistrikt,

skall alltså vara särskilt polisdistrikt (eller möjligen uppdelas i flera sådana).

Det bör, såsom i departementspromemorian framhållits, öppnas

möjlighet för städer och köpingar, som utgör del av landsfiskalsdistrikt,

att med annan del av samma landsfiskalsdistrikt förena sig till ett gemensamt

polisdistrikt. Beträffande köpingar bör denna möjlighet icke särskilt

begränsas; köpingarna bör alltså ifråga om polisdistriktsindelningen överhuvudtaget

jämställas med landskommunerna.

Vad angår städerna uppkommer emellertid särskilda problem, som delvis

sammanhänger med reglerna om statsbidrag. 1 departementspromemorian

har föreslagits, att städer med mer än 10 000 invånare (även om de

utgör del av landsfiskalsdistrikt) fortfarande skall bilda särskilda polisdistrikt,

där icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter medger

att sådan stad får sammanläggas med annan kommun till gemensamt

polisdistrikt. Skälen härtill är följande. Inom ett och samma polisdistrikt

får den där anställda polispersonalen i princip användas fritt, utan begränsning

till tjänstgöringsort eller dylikt. Om en stad får ingå i gemensamt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

polisdistrikt med en eller flera andra kommuner, medför detta, att de poliser,

som staden bekostar, utan särskild ersättning kan komma att användas

även i andra delar av polisdistriktet. Detta bör icke skäligen komma

ifråga ulan att staden åtnjuter allmänt statsbidrag efter liknande grunder

som de övriga delarna. I fråga om städer med mer än 10 000 invånare föreligger

emellertid icke samma intresse för staten att låta dem få sådant

bidrag. Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot viss

gottgörelse av statsmedel tillhandahålla reservpolispersonal, som den lokale

polischefen (landsfiskalen) vid speciella behov kan disponera inom

hela sitt distrikt. Vidare kan sådana städer åläggas att hålla statspolis.

Överhuvudtaget torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga

samma behov av samorganisation i polishänseende med kringliggande

landsbygd som i de mindre städerna och i köpingarna. Det är vidare

självfallet att en begränsning av statsbidragsgivningen bör eftersträvas.

Endast då särskilda skäl föreligger bör därför medges, att en stad med

mer än 10 000 invånare får sammanläggas med annan kommun till gemensamt

polisdistrikt och få rätt till statsbidrag. I promemorian framhålles,

att undantagsregeln bör tillämpas restriktivt. Det enda som bör

få föranleda dess tillämpning är intresset av en effektiv och rörlig polisorganisation.

Dessa synpunkter, som i allmänhet godtagits av remissinstanserna, måste

enligt min mening anses bärande. Visserligen är det, som länsstyrelsen i

Norrbottens län påpekat, icke något större antal städer inom landsfiskalsdistrikt

som har ett invånarantal på över 10 000 och begränsningsregeln kan

ur denna synpunkt sägas icke ha någon större räckvidd. Det bör emellertid

framhållas, att 6 av dessa städer har mer än 15 000 invånare. Att ge statsbidrag

åt polisväsendet i sådana förhållandevis stora städer, kan enligt min

mening icke nu komma i fråga. Jag föreslår alltså, att den i promemorian

föreslagna regeln genomföres.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att en stad, som enligt nyssnämnda

regel får tillstånd att ingå i gemensamt polisdistrikt, icke vidare bör vara

skyldig att tillhandahålla reservpolis. Genom att staden får allmänt statsbidrag

uppnår man, att den för stadens behov anställda polispersonalen

blir allmänt mobil enligt stadgandet i 7 § 1 inom. första stycket polislagen.

Det synes då meningslöst att låta staden förbli reservpolisstad och uppbära

det därmed förenade särskilda statsbidraget.

För att undvika störande rubbningar i polisorganisationen är det nödvändigt,

att de förändringar som kan uppkomma i städernas invånarantal

icke automatiskt får återverka på polisdistriktsindelningen (och reglerna

om skyldighet att tillhandahålla reservpolis). I promemorian föreslås, att

invånarantalet den 1 januari 1953 i första hand skall vara avgörande och

att sedermera inträdande förskjutningar endast efter särskilt förordnande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

av Kungl. Maj :t skall få ändra stadens ställning i polishänseende. Denna

regel har så gott som undantagslöst godtagits av remissinstanserna, och jag

finner den väl motiverad. Särskilt med hänsyn till frågornas betydelse ur

statsbidragssynpunkt bör beslutanderätten tillkomma Kungl. Maj :t och

icke vederbörande länsstyrelse.

Däremot bör länsstyrelserna givetvis behålla sin hittillsvarande beslutanderätt

i fråga om landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt. Beträffande

bestämmelserna härom i 9 och 10 §§ polislagen anser jag som förut

antytts någon ändring ej erforderlig men anser mig böra stryka under att

ett sammanförande tvångsvis av kommuner till ett polisdistrikt kan komma

i fråga endast om särskilda skäl föreligger.

Vad angår polisdistriktens allmänna ställning och konstruktion avser jag

icke heller att göra någon ändring. Inom varje polisdistrikt skall organisationen

i princip planeras med hänsyn till vad som är lämpligt och behövligt

för hela distriktet. Bestämmelserna i 16 § polislagen bör kvarstå

oförändrade. När ett polisdistrikt består av endast en kommun eller del

av kommun, blir det alltså liksom hittills de allmänna kommunala organen,

som kommer att handha polisfrågorna. Består polisdistriktet däremot avområde

från mer än en kommun, skall länsstyrelsen fortfarande kunna

förordna om bildande av kommunalförbund i de fall då detta anses erforderligt;

eljest skall det ankomma på kommunerna att reglera sitt mellanhavande

genom avtal. Mellan kommuner inom samma polisdistrikt skall

kostnaderna i princip fördelas efter polispersonalens sannolika användning

i de särskilda delarna av distriktet. Jag vill ännu en gång erinra om att

nya och förbättrade former för kommunernas samverkan inom kommunalförbunden

är att vänta.

Utnyttjar man de ökade möjligheter till en lämplig polisdistriktsindelning,

som de nu föreslagna bestämmelserna innebär, kommer detta att medföra

avsevärda fördelar i fråga om polispersonalens användbarhet och rörlighet.

Även om indelningsfrågorna löses på bästa sätt, kommer detta emellertid

icke att räcka till för att åstadkomma en i sin helhet effektiv polisorganisation.

Dessutom måste man bl. a. få till stånd en lämplig samverkan

mellan de olika polisdistrikten, särskilt i form av en mera vidsträckt

mobilitet. Bestämmelserna om mobilitet är som tidigare framhållits

utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Befattningshavare

vid polisväsendet utom statspolis och reservpolis får som regel

användas utanför anställningsdistriktet, endast under förutsättning att hans

avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Detta är för närvarande

fallet med poliserna i de egentliga landsbygdsdistrikten, däremot icke med

poliserna i städer och med dem jämställda köpingar. Först då utomordentliga

omständigheter därtill föranleder, kan Kungl. Maj :t förordna, att dessa

sistnämnda poliser får användas utanför anställningsdistriktet. Stads- och

köpingspolisernas bristande mobilitet kan såsom framgår av vissa remiss
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

yttranden leda till delvis orimliga konsekvenser. I den män även städer

och köpingar finge allmänna statsbidrag, skulle dessa olägenheter bortfalla.

1948 års polisutredning, som förordade att statsbidrag skulle utgå till alla

kommuner, kunde därför också föreslå införandet av en allmän skyldighet

för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt.

I departementspromemorian föreslås, som jag tidigare antytt, att

alla köpingar samt (i huvudsak) de städer, som den 1 januari 1953 hade

mindre än 10 000 invånare, skall bli delaktiga av de allmänna statsbidragen.

Detta skulle medföra att polispersonalen i nämnda städer och köpingar —

tillhopa omkring 800 man — skulle kunna användas efter samma grunder

som poliserna i landsbygdsdistrikten. Samtidigt skulle landsbygdspolisen

i större utsträckning kunna utnyttjas i städer och köpingar. I promemorian

framhålles, att om en köping eller stad, som enligt de föreslagna reglerna

om distriktsindelningen skulle kunna sammanföras med annan kommun,

likväl bildar eget polisdistrikt, så bör landsfiskalen (polischefen) trots

detta vid behov av tillfällig förstärkning obehindrat kunna utnyttja köpingens

eller stadens personal i annan del av landsfiskalsdistriktet. Likaså

bör polischefen självfallet, när behov av polisförstärkning uppkommer i

staden eller köpingen, kunna tillkalla sådan förstärkning från annan del

av sitt verksamhetsområde, utan att som nu behöva vända sig till länsstyrelsen.

I promemorian uttalades vidare, att om en reservpolisstad ingår

i landsfiskalsdistrikt, landsfiskalen vid tillfälligt behov bör, utan medgivande

från högre ort, få kommendera reservpolispersonalen till tjänstgöring

i andra delar av landsfiskalsdistriktet.

Promemorians förslag i förevarande delar har endast föranlett erinringar

i några få remissyttranden och jag kan i huvudsak ansluta mig till detsamma.

Förslaget påkallar icke någon ändring i polislagen utan endast i

administrativt utfärdade författningar.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i sitt yttrande

över departementspromemorian finner jag det emellertid tveksamt, huruvida

den nu skisserade nya ordningen verkligen skulle medföra en helt

tillfredsställande mobilitet för lokalpolisen. I yttrandet göres gällande, att

länsstyrelsen i princip bör äga samma möjlighet att disponera över all

polispersonal inom länet. Till stöd för denna mening åberopar Iänsstyrelsen

några exempel, som får anses visa att väsentliga olägenheter i vissa fall

kan uppkomma genom att de större städernas poliser (bortsett från stalsoch

reservpolis) normalt icke får användas utanför de egna distrikten.

Exemplen är av två olika typer. Den ena typen avser stora idrottstävlingar

och folkfester, som drar till sig eu väldig publik'' och som för ordningens

upprätthållande och trafikens reglerande fordrar mycket starka polisuppbåd.

Vid dessa tillfällen tvingas länsstyrelsen afl använda polispersonal

från avlägsna orter i länet eller statspolis från andra län, trots att det i

närbelägna större städer inom länet finns polispersonal, som skulle kunna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

utnyttjas för ändamålet om icke polislagens bestämmelser lade hinder i

vägen. Den andra typen avser sådana fall då i samband med mord eller

andra grova brott vissa vägspärrar bör anordnas och det av trafiktekniska

skäl kan vara lämpligt att ordna spärrarna icke inom den större stad, som

närmast beröres, utan på någon plats utanför stadsgränsen. Icke heller i ett

sådant fall kan man använda annan personal från staden än den fåtaliga

reservpolisen, vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste då ordnas

av polis från annat håll och detta kan föranleda en besvärlig organisatorisk

omgång och försening. — Länsstyrelsen förutsätter, att om polis

från en större stad i något av de här avsedda fallen användes utanför stadens

område, ersättning härför bör utgå till staden.

Jag vill erinra om, att de av länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekade

olägenheterna skulle uppkomma endast i den män det är fråga om polisen

i städer, som enligt de av mig tidigare förordade reglerna icke skulle få allmänt

statsbidrag, d. v. s. i huvudsak städer med minst 10 000 invånare. I

dessa städer finns alltid reservpolis och ibland även statspolis. Därmed

torde det i regel vara ganska väl sörjt för sådana tillfälliga behov av polisförstärkning,

som normalt uppkommer i angränsande orter. Enligt min

mening kan det därför icke komma i fråga att införa en sådan allmän

mobilitet inom länen som länsstyrelsen i Kopparbergs län synes avse. Den

skulle medföra, att statsverket till följd av ersättningsreglerna i 15 § 5 mom.

polislagen skulle komma att belastas med kostnader, som kunde uppgå till

avsevärda belopp. Jag anser emellertid att man på annat sätt skulle kunna

komma tillrätta med sådana undantagsfall, som det här närmast är fråga

om, nämligen genom att bygga ut den undantagsregel, som nu finnes i 7 §

andra stycket polislagen. Där stadgas att Kungl. Maj:t, då utomordentliga

omständigheter därtill föranleder, kan förordna att även polispersonalen i

icke statsbidragsberättigade kommuner får användas utanför anställningsområdet.

Det bör enligt min mening icke möta något hinder att, i vissa avgränsade

fall, till länsstyrelserna decentralisera rätten att på angivet sätt

förfoga över sådan personal. Jag vill föreslå att regeln härom utformas så,

att om det i visst fall uppkommer särskilt behov av tillfällig polisförstärkning

och detta behov icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat

sätt, länsstyrelsen skall äga förordna att även annan befattningshavare vid

polisväsendet än sådan, till vars avlöning statsbidrag utgår, får inom länet

användas för polisverksamhet utom anställningsområdet. Särskild ersättning

för sådan tjänstgöring kommer då att lämnas av staten enligt reglerna

i 15 § 5 mom. polislagen. Angående den närmare innebörden av det föreslagna

stadgandet får jag hänvisa till specialmotiveringen i det följande.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om, att 1948 års polisutredning

i anslutning till frågan om samverkan mellan polisdistrikten även behandlade

spörsmålet om en sådan samverkan genom ingående av avtal,

Utredningen föreslog, att i polislagen skulle intagas en uttrycklig bestäm
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

melse om att polisdistrikt skulle äga att med varandra träffa avtal rörande

frågor av gemensam natur. Dessa avtal skulle fastställas av länsstyrelsen.

Vidare skulle länsstyrelsen äga anmoda polisdistrikt att träffa avtal om

frågor av särskild betydelse för polisverksamheten. Efterkom polisdistrikten

icke en sådan anmodan, skulle länsstyrelsen äga meddela föreskrifter

om den gemensamma frågan eller förelägga vite.

Med hänsyn till min förut uttalade allmänna inställning att det kommunala

inflytandet bör bibehållas så starkt som möjligt, kan jag icke biträda

förslaget att utrusta länsstyrelserna med särskild tvångsmakt för att få till

stånd avtal mellan polisdistrikt. Jag anser det icke heller erforderligt att

i lagen införa en uttrycklig regel om polisdistriktens möjlighet att ingå

avtal. Redan enligt gällande rätt anses nämligen samverkan mellan polisdistrikt

kunna ske genom överenskommelser i kontraktsform, trots att frågan

icke reglerats i lag. En sådan överenskommelse måste givetvis hållas

inom den ram, som polislagen anger för polisverksamheten, och den får

uppenbarligen icke rubba det principiella kommunala ansvaret för polisverksamheten

inom vederbörande polisdistrikt. I direktiven för de sakkunniga

som tillsatts för den förut nämnda utredningen om kommunalförbund

in. in. har jag framhållit, att en fullständig reglering i lag av den interkommunala

avtalsrätten knappast kan komma i fråga, men att det är tänkbart

att bestämmelser meddelas i vissa avseenden, t. ex. om möjligheterna

för en kommun att mot vederlag uppdraga åt en annan att ombestyra viss

kommunal uppgift. Utredningens resultat kan även i förevarande hänseende

bli av betydelse för polisdistriktens verksamhet.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala

polispersonalen.

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m.

De grundläggande bestämmelserna om polispersonalens ekonomiska förmåner

meddelas i 8 § polislagen. Dessa bestämmelser avser endast sådana

befattningshavare, som är anställda hos kommunala organ. För de hos

staten anställda polistjänstemännen gäller överhuvud icke polislagen utan

i stället allmänna lönereglementen in. in.

Enligt 8 § första stycket polislagen är polisdistrikt skyldigt att skäligen

avlöna de polismän, som skall finnas anställda i distriktet, och de övriga

befattningshavare, som erfordras för polisverksamhetens upprätthållande.

Vidare har polisdistriktet att med skälig pension förse innehavare av befattning,

som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren

kan antas bli helt sysselsatt (ordinarie befattning). Och om befattningshavare

avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, skall polis
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

distrikt ge hans änka och barn skäligt familjeunderstöd samt betala skälig

begravningshjälp till dödsboet.

Polislagens ifrågavarande föreskrifter kompletteras av stadganden, meddelade

i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension

m. m., vanligen kallad polislöneförordningen. Där stadgas om personalens

rätt till lön under sjukdom (1 § 1—3 inom.), om innehållande av lön vid

avstängning från tjänstgöring m. m. (1 § 4 inom.), om minimitid för

semester (2 §), om ordinarie befattningshavares skyldighet att avgå från

tjänsten och rätt att därvid få pension (3 §), om sådan befattningshavares

rätt till uppskjuten pension (4 §) och om rätten till familjeunderstöd (5 §).

—■ Vid polislöneförordningens tillkomst anförde vederbörande departementschef,

att författningen endast innefattar vissa minimiregler, som ansetts

böra fastställas i personalens intresse. Sannolikt skulle polislagens bestämmelser

om skyldighet att låta personalen få skälig lön och pension leda

till att ungefär de i förordningen upptagna reglerna utan särskilt stadgande

skulle bli genomförda. Emellertid syntes det bl. a. för att personalens

villkor icke skulle bli alltför olika på olika orter vara lämpligt att uppta

vissa minimiregler, om vilkas skälighet tvekan icke kan råda och som icke

avser lönens eller pensionens belopp.

I samband med att lönen för en viss befattning fastställes skall — enligt

8 § fjärde stycket polislagen — också bestämmas, om befattningen skall

vara ordinarie.

När det i ett polisdistrikt beslutats om avlöning, pensionering, familjeunderstöd

eller begravningshjälp åt polispersonal eller i fråga huruvida

en befattning skall vara ordinarie eller ej, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning. Ett underställt beslut kan antingen oförändrat fastställas

eller också ogillas. Beslut om ekonomisk förmån får emellertid icke

ogillas på den grund att förmånen bestämts till för lågt belopp, om icke

beloppet uppenbarligen är oskäligt.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att polisdistriktet enligt 8 §

andra stycket polislagen också är skyldigt att sörja för uniformering och

beväpning av distriktets polispersonal.

1918 års polisutredning.

Utredningen erinrar i sitt betänkande om att 1939 års polisutredning

funnit den väsentliga olikhet i lönehänseende, som då förelåg, vara en

framträdande olägenhet. Under tiden därefter har emellertid en avsevärd

förändring kommit till stånd. Utredningen anför härom i huvudsak följande.

I de flesta polisdistrikt tillämpas f. n. de statliga löneplanerna och inplaceringen

i lönegrader har i betydande omfattning skett efter enhetliga

grunder. Genom en den 8 december 1945 mellan svenska stadsförbundet,

å ena, samt bl. a. svenska polisförbundet, å andra sidan, träffad överens
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

kommelse angående normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare,

har förbunden överenskommit, att i vad på dem ankommer

verka för att ett överenskommelsen bilagt reglemente med därtill

hörande protokollsanteckningar kommer till tillämpning i städerna i oförändrat

skick i de avseenden, där icke annat uttryckligen angivits i detsamma.

Vidare har den 28 april 1947 mellan svenska landskommunernas

förbund och svenska polisförbundet träffats en överenskommelse angående

normalavlöningsreglemente för landskommunernas polispersonal, enligt

vilken de båda förbunden avtalat att ömsesidigt verka för att reglementet

med därtill hörande löneplan vid förhandlingar med landskommunerna

blir antaget i oförändrat skick. Till följd av dessa överenskommelser har

eu icke oväsentlig enhetlighet uppkommit för befattninghavarna även i vad

angår andra löneförmåner än själva lönebeloppen. Resultatet av utvecklingen

har sålunda blivit en betydligt jämnare lönesättning över hela riket

än vad fallet var vid tiden för avgivandet av 1939 års polisutrednings

betänkande. Allt fortfarande finns dock icke oväsentliga divergenser i lönesättningen.

1948 års polisutredning erinrar vidare om att utvecklingen i fråga om

polislönerna ej gått friktionsfritt utan att förhållandena år 1947 lett till

antagande av en lag den 20 juli 1947 om särskilda åtgärder för polisverksamhetens

upprätthållande, i vilken föreskrevs viss tjänsteplikt för

polispersonalen. Utredningen fortsätter.

Andra lagutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen till

lagen, att utskottet kommit till den uppfattningen, att en stor del av svårigheterna

att nå en tillfredsställande ordning i fråga om polismännens avlöningsförhållanden

bottnade i lokalt betingade olikheter, varför det snarast

borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all

polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente, som alla polisdistrikt

skulle ha att tillämpa.

Utredningen har------- beaktat, att staten självfallet i princip icke

bör bestämma lönerna för kommunala befattningshavare. Regleringen av

sådana befattningshavares löner bör i gängse ordning ske kommunalt under

medverkan av de anställda. Ett statligt bestämmande av lönerna kan måhända

undergräva känslan av ansvar hos vederbörande kommunala organ

och därmed verka menligt för den kommunala självstyrelsen. För den

ifrågasatta statliga löneregleringen måste därför kunna åberopas vägande

skäl, och det gäller därför att avgöra, om sådana här göra sig gällande.

------Utredningen erinrar om att effektiviteten hos polisväsendet i ej

ringa grad nedsättes, om öppna eller maskerade stridsåtgärder skola förekomma.

Ett för hela riket gemensamt lönesystem synes här vara av värde

och ett sådant är även ägnat att förhöja effektiviteten bland annat genom

att underlätta önskvärda flyttningar från ett distrikt till ett annat och

genom att underlätta personals mera tillfälliga tjänstgöring i annat distrikt.

Därest staten påtager sig eu ökad och betydande andel av kostnaderna för

polisväsendet, har staten även orsak att hävda att den bör få vidgat inflytande

i lönefrågan.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Med hänsyn till dessa skäl har utredningen funnit, att ett lämpligt ökat

statligt inflytande på ifrågavarande löneområde är motiverat.

Utredningen övergår därefter till spörsmålet, hur långt detta inflytande bör

sträcka sig och hur ett lönereglemente på området bör vara beskaffat. I

detta hänseende diskuterar utredningen dels ett fast reglemente, som direkt

bestämmer, vilken lön som får och skall utbetalas, dels ett normallönereglemente,

angivande vad som normalt är att anse som skäliga löneförmåner,

och anför härvid bl. a. följande.

För ett fast reglemente kan lämplighetsskäl åberopas, men mot det talar

flera omständigheter. Ett fast reglemente medför sålunda att personalorganisationen

måste fastlåsas och innebär därför både ett statligt ingrepp,

som sträcker sig längre än till enbart löneområdet, och en fara för stelhet

hos organisationen. En sådan fast organisation torde vidare ej kunna genomföras

utan lång övergångstid, och övergångssvårigheterna blir betydande.

Ett fast reglemente borde slutligen gälla även för högre polismän och

lämpligen utsträckas även till åklagare i kommunal tjänst. Detta kan leda

till komplikationer med hänsyn till pågående omorganisationsåtgärder.

Utredningen stannar för att föreslå införandet av ett normallönereglcmente

för polispersonalen. Om innebörden härav och om reglementets omfattning

anför utredningen i huvudsak följande.

Detta reglemente bör gälla för all ordinarie och sådan icke ordinarie

polispersonal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. Det

bör ange, vad som normalt är att anse som skäliga löneförmåner för denna

personal, och det bör behandla icke blott lönesättningen utan även de löneförhållanden

i övrigt, som i allmänhet brukar regleras i nutida lönereglementen.

Det bör utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. Detta

hindrar ej, att polispersonalens organisation medverkar, innan beslut fattas.

Utredningen är av den uppfattningen, att det resultat — enhetlighet i

lönesättningen och effektivitet utan söndrande säraktioner i lönehänseende

— som man ansett sig kunna räkna med genom ett fast reglemente, bör

kunna i ungefär samma utsträckning nås genom norinallönereglementet.

Detta reglemente förbjuder visserligen icke ett polisdistrikt att, om det så

av särskilda skäl finner påkallat, tillförsäkra sin polispersonal bättre löneförmåner

än enligt reglementet, men då enligt utredningens förslag underlaget

för statsbidraget kommer att grundas på polispersonalens löner, beräknade

enligt normallönereglementet, torde kommunerna endast i rena

undantagsfall och endast, om starka sakliga skäl föreligga, komma att

besluta högre löner än enligt reglementet. Av reglementets karaktär att

vara avsett för normala fall följer även, att lägre löneförmåner än de

enligt reglementet bestämda kunna befinnas vara skäliga i vissa fall.

— — — Utredningen vill dock starkt betona vikten av att avsteg från

reglementet icke göras vare sig i den ena eller den andra riktningen annorledes

än där så påkallas av särskilda lokala förhållanden.

Utredningen behandlar i sitt betänkande särskilt frågan om lönegradsplaceringen

och framlägger i den delen ett detaljerat förslag. Ett utkast till

normallönereglemente är fogat vid betänkandet.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

En ledamot av utredningen har i ett särskilt yttrande vänt sig mot det

föreslagna systemet med normallönereglemente under förklaring att detta

skulle sätta polispersonalens fackliga verksamhet på undantag och att lönesättningen

bör lösas genom ett förhandlingsförfarande mellan vederbörande

parter.

Remissyttranden över 19i8 års polisutredning.

Den av utredningen föreslagna ordningen har av det övervägande antalet

remissinstanser mötts med starkt motstånd. Endast några få remissinstanser,

bl. a. statskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län går förbehållslöst

på utredningens linje med ett normallönereglemente. Överståthållaråmbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands

län samt 1948 års förhandlingsrättskommitté godtar denna linje endast

med tvekan eller med uttalande av betänkligheter. Kommittén ifrågasätter,

om icke avlöningssystemet för polisen borde utformas på samma sätt som

för folkskollärarna, d. v. s. så att reglementet måste följas helt för att

statsbidrag skall utgå. Överståthållarämbetet är här av motsatt mening.

I några yttranden, bl. a. från styrelsen för svenska stadsförbundet och

från Stockholms stad, betecknas den föreslagna ordningen som en inskränkning

i den kommunala självstyrelsen. Även styrelsen för svenska landskommunernas

förbund motsätter sig ett normallönereglemente och underkänner

de olika skäl, som utredningen åberopat till stöd för ett sådant.

Förbundsstyrelsen anser det tveksamt, om ett normallönereglemente kan

avskräcka arbetstagarorganisationen från t. ex. blockad av tjänster i samband

med en löneaktion, eftersom kommunerna ju äger gå med på bättre

villkor än som anges i reglementet. Om staten fixerade lönerna, skulle detta

utgöra ett stöd för kommunerna vid förhandlingar endast om statsbidrag

överhuvud taget icke utgår till kommun, som betalar högre lön än den av

staten angivna. Så länge polispersonalens lön ej helt bestrides av staten

förefaller det förbundet rimligast, att personalens allmänna anställningsvillkor

så nära som möjligt sammanfaller med vad som gäller för kommunernas

övriga arbetstagargrupper.

Till dem som avvisar tanken på ett normallönereglemente hör även bl. a.

riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens

län, svenska polisförbundet, TCO, statstjänstemännens riksförbund och

flera organisationer bland polisbefälet. Fastställandet av ett sådant reglemente

betecknas som ett ingrepp i förhandlingsrätten. Polisförbundet framhåller

vidare, att ett i underkant hållet normallönereglemente endast kan

väntas tillspetsa situationen i lönerörelsen. För polispersonalens del innebär

det, att en på sitt sätt ovidkommande part uppträder i lönesammanbanget.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Departementspromemorian.

Frågan om ett normallönereglemente berörs ej i promemorian. Däremot

föreslås, som förut nämnts, att den nuvarande skyldigheten att underställa

länsstyrelsen bl. a. avlönings- och pensionsbeslut skall upphävas och ersättas

med ett anmälningsförfarande.

Kommunförbundens framställning om ett statligt avlöningsreglemente.

I sin gemensamma skrivelse den 11 februari 1953 erinrar styrelserna för

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund inledningsvis

om andra lagutskottets förutnämnda uttalande till 1947 års riksdag

och anför därefter.

Med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten ha kommunförbunden

i regel motsatt sig, att staten via statsbidragsvillkor eller på

annat sätt utfärdat föreskrifter om kommunala arbetstagares avlöningsförmåner,

i vart fall när dessa föreskrifter inneburit en minimireglering av

förmånerna. I fråga om polispersonalen föreligga emellertid alldeles speciella

förhållanden. Ansvaret för ordningens upprätthållande är en klart

statlig uppgift. Staten har i författningsväg tillförsäkrat sig ett sådant

inflytande över polisväsendet, att kommunernas bestämmanderätt fått en

alltmera formell karaktär. Statsorgan av olika slag ha också med stöd av

dessa författningsföreskrifter utövat sådan påverkan på kommunerna såväl

i organisations- som i lönefrågor, att kommunerna allmänt kommit till

den uppfattningen, att staten helt bör övertaga ansvaret för bestämmandet

av polispersonalens avlöningsförmåner. Denna uppfattning strider icke mot

utan rimmar tvärtom väl med kommunförbundens strävan, att kommunerna

skola utöva största möjliga inflytande i fråga om uppgifter, som med

fördel kunna handhas av dem, men att uppgifter, där det kommunala inflytandet

av olika skäl måste bli obetydligt eller obefintligt, böra omhändertas

av staten.

Under åberopande av dessa synpunkter hemställer styrelserna för de

båda kommunförbunden, att erforderliga åtgärder måtte skyndsamt vidtas

för åstadkommande av en sådan ordning att — i enlighet med andra

lagutskottets uttalande och efter mönster av vad som gäller exempelvis för

folkskolans lärarpersonal — polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner

kommer att bestämmas genom statliga reglementsföreskrifter.

Svenska polisförbundet har i sitt yttrande över skrivelsen förklarat, att

förbundet icke vill motsätta sig en förutsättningslös utredning av hithörande

spörsmål men att en sådan utredning måste arbeta snabbt och

vara klar i god tid före 1953 års höstriksdag.

Departementschefen.

Spörsmålet om ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen behandlades

ingående av 1948 års polisutredning. Utredningen stannade för

att tillstyrka införandet av ett normallönereglemente, angivande vad som

normalt vore att anse som skäliga löneförmåner för poliser i olika grader.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Detta förslag möttes emellertid vid remissbehandlingen av starkt motstånd,

både från kommunförbundens, polisförbundet och flertalet myndigheters

sida.

Jag har här förut i olika sammanhang givit uttryck åt den principiella

inställningen, att det kommunala inflytandet över polisorganisationen bör

bibehållas så starkt som möjligt. Då det vidare från kommunalt håll förut

rests invändningar mot ett statligt polislönereglemente, har frågan om

utfärdandet av ett dylikt reglemente, som begränsar kommunernas nuvarande

inflytande på och ansvar för polisernas löner, tidigare icke synts

mig aktuell.

Jag är emellertid medveten om att ett statligt avlöningsreglemente skulle

kunna innebära väsentliga fördelar. Det skulle främja en likformighet i

lönesättningen olika polisdistrikt emellan. Såsom 1948 års polisutredning

framhållit skulle ett för hela riket gemensamt polislönesystem även vara

ägnat att höja polisens effektivitet, t. ex. genom att underlätta önskvärda

förflyttningar från ett polisdistrikt till ett annat och personalens mera tillfälliga

tjänstgöring i annut distrikt. Vidare synes det sannolikt, att ett

statligt avlöningsreglemente skulle kunna medverka till att trygga arbetsfreden

på det viktiga samhällsområde, som polisväsendet utgör. Under

senare år har vid flera tillfällen öppna stridsåtgärder förekommit på detta

område, och jag vill erinra om att de senast förda förhandlingarna mellan

kommunförbunden och polisförbundet strandat i januari 1953.

De båda kommunförbunden har nu i sin gemensamma skrivelse den 11

februari 1953 hemställt om genomförandet av en sådan ordning, att polispersonalens

avlönings- och pensionsförmåner bestämmes genom statliga

reglementsföreskrifter; och polisförbundet har i sitt yttrande över framställningen

icke principiellt motsatt sig detta. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente

för polispersonalen har därmed kommit i ett nytt läge.

De betänkligheter man kan hysa med avseende på ett sådant reglementes

inverkan i frågan om kommunernas självbestämningsrätt har genom de

berörda parternas ändrade inställning förlorat åtskilligt av sin betydelse.

Efter förnyat övervägande av frågan och med hänsyn till de fördelar, som

ett statligt avlöningsreglemente enligt vad förut framhållits skulle innebära,

finner jag mig nu böra medverka till att den av kommunförbunden

förordade ordningen kommer till stånd.

I anledning av kommunförbundens framställning har chefen för civildepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari

1953 tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att inom departementet

biträda med utredning angående polispersonalens löneförmåner. I direktiven

för utredningen anföres bl. a. följande. Vid utredningen bör göras eu ingående

värdering av polispersonalens arbetsuppgifter i förhållande till närmast

jämförbara statliga tjänstemannagruppers. På grundval därav bör

(5 — Iiihang till riksdagens protokoll 11)58. 1 sand. Nr 168.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

undersökas vilka löneförmåner, som skäligen bör tillkomma polispersonalen.

Utgångspunkten härvidlag skall vara det löneläge, som genom beslut vid

1952 års riksdag fastslagits för närmast jämförbara statliga tjänstemän.

Utredningen bör självfallet avse inte bara den kontanta månadslönen utan

också andra förmåner av lönekaraktär såsom t. ex. beklädnadsersättning.

Däremot bör vid utredningen inte till behandling upptagas pensionsfrågor

utan dessa torde få övervägas i annat sammanhang. Utredningen bör omfatta

all polispersonal i högst kommissaries ställning. Vid utredningen bör

också övervägas, huruvida sådana skiljaktigheter i tjänstgöringsförhållandena

föreligger å olika orter, som kan motivera en differentiering av polislönerna.

Det framhålles i direktiven vidare, att om statsmakterna skulle besluta

att införa ett bindande statligt polislönereglemente, det bör ankomma på

de sakkunniga att framlägga närmare riktlinjer för ett dylikt reglemente

och överväga erforderliga övergångsanordningar.

Enligt min mening torde Kungl. Maj :t nu böra föreslå riksdagen att antaga

sådana ändringar i polislagen, som i princip innebär, att ett bindande

statligt avlöningsreglemente skall införas för den kommunala polispersonalen.

Avsikten är att, därest riksdagen godtar detta förslag, frågan om

antagande av ett dylikt reglemente skall underställas 1953 års riksdag

under dess höstsession.

Frågan om en enhetlig reglering av polispersonalens pensionsförmåner

torde som anförts i utredningens direktiv få övervägas i annat sammanhang.

Införandet av ett statligt polislönereglemente kommer att påkalla vissa

ändringar icke blott i polislagen utan även i den s. k. polislöneförordningen.

Till frågan om dessa ändringar återkommer jag i det följande.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader.

Gällande bestämmelser.

Staten lämnar på flera sätt bidrag till kommunernas utgifter för polisen.

Huvudbestämmelsen härom finnes i 15 § polislagen, vilken såvitt nu är av

intresse innehåller följande.

Om det i ett polisdistrikt (enligt Kungl. Maj :ts förordnande) finns

anställd polispersonal för hela rikets behov, ersättes kostnaderna härför helt

av statsmedel. På samma sätt ersättes också kostnaderna för särskilda anordningar

för polisväsendet i dess helhet (15 § 1 mom. första stycket).

Stad, som skall tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor

del av stadens kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och

andra förmåner åt polispersonalen, som belöper på det bestämda antalet

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ltiH.

83

statspolismän. Därjämte ersättes med skäligt belopp stadens kostnad för

anskaffande av rum för statspolisavdelningens hästar och fordon samt för

särskild kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditionslokal.

Kostnader, som eljest uppkommer för verksamheten som statspolis,

betalas också av statsmedel. (15 § 1 mom. andra stycket). — Närmare bestämmelser

om beräkning av ersättning för statspolis meddelas i kungörelsen

den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polisväsendet.

Till stad, som skall tillhandahålla reservpolis, utgår statsbidrag för varje

reservpolisman med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som

årligen tillkommer i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den

tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Om staden har att hålla

ordningsstatspolis, reduceras emellertid statsbidraget för reservpolisen till

en sjättedel av löneförmånerna. I den mån reservpoliserna skall vara beridna,

utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna för hästar och utrustning

av dessa. Har reservpolisstad åtagit sig att för viss tid tillhandahålla

större antal reservpoliser än den enligt lag är skyldig, betalas statsbidrag

med en sjättedel för var och en av dessa ytterligare polismän. För detta

fall uppställs dock vissa särskilda villkor. (15 § 4 mom. första och andra

styckena). — De statsbidrag, som nu behandlats, utgår oberoende av om

reservpoliserna tagits i anspråk eller ej. Har polisdistrikt tillhandahållit

reservpoliser för tjänstgöring utom distriktet, ersätter statsverket därjämte

både distriktets avlöningskostnader för reservpoliserna under den tid tjänstgöringen

pågått och alla de särskilda kostnader, som uppkommit vid tjänstgöringen.

Ersättningen för avlöningskostnader utgår därvid efter samma

grunder, som gäller beträffande ersättning för statspolisens avlöningskostnader.

(15 § 4 mom. tredje stycket). — Även ifråga om beräkning av viss

ersättning för reservpolis finns närmare bestämmelser i ovannämnda kungörelse

den 24 november 1932 (nr 532).

Som förut nämnts utgår allmänna statsbidrag endast till polisdistrikten

på den egentliga landsbygden (jämte köpingarna Malmköping och Mönsterås)

och alltså icke till städerna och övriga köpingar. Till kostnaden för

avlöning av polis, som i sådant distrikt innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, bidrar statsverket med hälften. Efter samma grund utgår statsbidrag

till sådant polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp

samt för sjukvård, som kan tillkomma befattningshavare vid

skada åsamkad i tjänsten. Till avlöningskostnaden för den som innehar

eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrar statsverket med eu femtedel.

(15 § 2 mom). — Vidare utgår generella statsbidrag till de ifrågavarande

polisdistriktens pensioneringskostnader. 1 detta avseende gäller

till en början, alt ordinarie befattningshavare i sådant distrikt får pensionsförsäkras

i statens pensionsanstalt. Pensionsavgifterna till anstalten

var tidigare så avpassade, att pensioneringskostnaderna till eu tredjedel

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

beräknades komma att falla på staten. Numera innebär anslutningen till

statens pensionsanstalt i praktiken, att minst hälften av pensioneringskostnaderna

täckes av statsmedel. Om polisdistriktet sörjer för pensioneringen

av ordinarie befattningshavare på annat sätt än genom nämnda

anstalt, bidrar statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

(15 § 3 mom.).

Särskilda bestämmelser om statsbidrag gäller för det fall att kommunalanställd

polis — som icke tillhör stats- eller reservpolisen eller är anställd

för hela rikets behov — på grund av föreskrift i polislagen tjänstgör utanför

sitt anställningsområde. Bestämmelserna innebär, att alla genom tjänstgöringen

uppkommande särskilda kostnader ersättes av statsmedel och att

staten därjämte helt ersätter den lönekostnad, som belöper på tiden för

tjänstgöringen, detta oavsett huruvida statsbidrag eljest utgår för lönen

ifråga. (15 § 5 inom.). Om en polis skadas i tjänsten, medan han på grund

av stadgande i polislagen tjänstgör utanför anställningsområdet, ersätter

staten vidare alla de kostnader, som på grund av skadan kan åvila vederbörande

polisdistrikt (15 § 6 inom.).

Enligt eu särskild lag den fi juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman

för skada å kläder utgår i vissa fall sådan ersättning av statsmedel.

Staten bidrar också enligt särskilda bestämmelser till vissa landsbygdsdistrikts

kostnader för tjänstetelefon åt fjärdingsman eller annan polisman.

Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna

enligt den nuvarande ordningen hänvisas till de uppgifter, som lämnats

tidigare.

1948 års polisutredning.

Frågan om statsbidrag till polisväsendet är enligt utredningens mening

ett av de viktigaste spörsmål som måste lösas vid en bibehållen kommunal

organisation av polisväsendet.

Utredningen anlägger bl. a. följande principiella synpunkter på frågan.

I första hand gäller det att avgöra, vad man vill nå med statsbidrag, om man

avser att åstadkomma en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan

staten och kommunerna eller om man avser att genom statsbidraget kunna

rätta till bristerna i den nuvarande polisorganisationen och på så sätt täcka

polisens speciella behov. Det nuvarande systemet tillgodoser varken kostnadsfördelningen

eller behovstäckningen. Såsom tidigare framhållits utgår

utredningen från den grundsatsen, att de ingripanden mot polisdistrikten

och de förändringar i organisationen, som behövs för att göra polisen

bättre skickad att utföra sina uppgifter, icke rimligen kan genomföras utan

betydande statliga bidrag till polisdistrikten.

Utredningen fortsätter.

Utan att statsbidrag utgår, torde sålunda städer och köpingar icke skäligen

kunna samordnas med andra kommuner till gemensamma polisdistrikt,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:In proposition nr 168.

helst som detta i regel kommer att medföra, att den kommunala beslutanderätten

får överlåtas på en förbundsdirektion. Den allmänna mobilitet, som

är ämnad att tillämpas beträffande all lokal polispersonal och som utgör en

huvudförutsättning för att poliskåren skall erhålla erforderlig effektivitet,

torde icke böra åvägabringas annorledes än genom en medverkan från

statens sida i form av ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet.

De skärpta bestämmelser, som utredningen föreslår i avseende å tillsynen

över polisdistrikten och som konnna att ställa dessa i ökat beroende av de

statliga myndigheterna, böra å sin sida uppvägas av ett ekonomiskt vederlag

från statens sida. Genom utfärdandet av ett normallönereglemente för

polispersonalen ökas det statliga inflytandet vid bestämmandet av personalens

löneförhållanden — en omständighet som jämväl bör beaktas vid

behandlingen av frågan om statsbidrag till polisdistrikten.

Utredningen finner sålunda giltiga skäl föreligga för att staten bör åtaga

sig ökade förpliktelser mot polisväsendet. Motiveringen för att staten skall

ge bidrag till kommunernas poliskostnader bör emellertid i främsta rummet

byggas på det förhållandet, att polisverksamheten är ett gemensamt

samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för riket i dess helhet. Om

statsbidraget motiveras på detta sätt, kan enligt utredningens mening icke

gärna följa annat än att bidraget bör utgå till varje polisdistrikt. Och om

polisverksamheten till väsentlig del är ett statsintresse, måste det anses

skäligt, att det statliga bidraget till denna verksamhet avväges så, att de

olika kommunernas medlemmar betungas efter sin förmåga att bära kostnaderna.

Ur denna synpunkt finner utredningen det sålunda mest skäligt

med ett statsbidrag, som tar hänsyn till skattekraften i de olika kommunerna.

Vid ett på detta sätt avvägt statsbidrag behöver skillnad ej göras

mellan stad och landsbygd.

Utredningen erinrar om att bl. a. systemet för statsbidrag till anordnande

av skolmåltider bygger på skattekraften, och utredningen finner det

lämpligt att tillämpa de principer, som konnnit till uttryck i reglerna om

denna bidragsform. Utredningen föreslår därför den huvudregeln, att statsbidrag

till kostnaderna för polisväsendet skall utgå för kalenderår i förhållande

till visst bidragsunderlag, som belöper å året, med två tiondels

procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed polisdistriktets skatteunderlag

för året understiger 50 skattekronor per invånare. Enligt denna regel

skulle emellertid ej något bidrag utgå till distrikt med ett skatteunderlag

av 50 eller flera skattekronor och bidraget vid ett skatteunderlag närmast

under 50 skattekronor skulle vidare bli mycket obetydligt. Med hänsyn till

de ökade förpliktelser, som polisdistrikten åläggs gentemot staten vid ett

genomförande av utredningens förslag, finner utredningen det icke lämpligt,

att statsbidraget sättes alltför lågt eller till och med helt uteblir. Utredningen

föreslår därför, alt huvudregeln kompletteras med eu bestämmelse

av innehåll, att statsbidraget icke till något polisdistrikt skall understiga 10

procent av bidragsunderlaget. Möjlighet bör även öppnas för polisdistrikt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

att i särskilda fall och då synnerliga skäl är för handen få statsbidrag med

högre procent än som skulle följa av de allmänna reglerna.

Bidragsunderlaget skall enligt utredningens förslag hänföra sig till lönekostnaderna

för polispersonalen (i högst kommissariegraden; pensioneringskostnaderna

inräknas ej). Lönekostnaderna skall i princip beräknas

med stöd av normallönereglementet. Om lönen för viss befattning fastställts

till lägre belopp än vad som skulle följa av reglementet, bör dock

endast det fastställda lönebeloppet ingå i bidragsunderlaget.

Utredningen framhåller, att ändring av statsbidragets storlek kan åstadkommas

genom olika variationer av bidragsprocenten i dess förhållande

till bidragsunderlaget.

Det kan anmärkas, att utredningen räknar med att statspolisen och de

polismän, som anställts för hela rikets behov, skall liksom hittills helt bekostas

av statsmedel. Reservpolisen vill utredningen däremot, som nämnts,

avskaffa.

Det statsbidragssystem, som nu behandlats och som utredningen själv

förordar, har av utredningen kallats det generella systemet.1

Utredningen har emellertid även utarbetat ett bidragssystem, anordnat

efter nu gällande principer. Detta system, som utredningen kallar ersättningssystemet,

kan sägas bygga på att staten bör gottgöra kommunerna

allteftersom dessa åläggs ökade förpliktelser mot polisväsendet. Enligt

utredningens mening kräver samordnings- och mobilitetssynpunkterna,

som tidigare nämnts, att städer och med dem jämställda köpingar åläggs

att ingå i polisdistrikt med andra kommunala enheter inom samma åklagardistrikt

och att tillhandahålla polis för tjänstgöring utom distrikten.

För de ökade förpliktelser, som sålunda kommer att vila på dessa kommuner,

bör de få ersättning av statsmedel.

Beträffande det närmare anordnandet av en dylik ersättning anför utredningen

bl. a. följande.

Landskommunerna och de med dem jämställda köpingarna bör erhålla

ett 50-procentigt bidrag till lönekostnaderna för all polispersonal. Efter

samma grund bör bidraget utgå till sådana städer och köpingar, som till

följd av samordnings- och mobilitetskraven åläggs i allt väsentligt samma

förpliktelser som landskommunerna. Främst är det mobilitetskravet som

bör vara avgörande.

Utredningen fortsätter.

Vad mindre städer och köpingar beträffar, synes behov föreligga att

göra poliskårerna mobila i samma utsträckning, som gäller för polispersonalen

i landskommunerna. Mobilitetsbehovet kan dock sägas avtaga relativt

alltefter poliskårernas storlek, eller med andra ord, ju större en poliskår

är, desto mindre procentuell andel av densamma kan förväntas behöva

tagas i anspråk för polisverksamhet utom kårens regelbundna tjänstgörings
1

Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna enligt det generella

systemet hänvisas till de uppgifter, som lämnats på s. 23 ovan.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

område. Detta förhållande motiverar en motsvarande procentuell nedsättning

av statsbidraget. Hur långt statsbidragssystemet bör sträcka sig, är

naturligen en fråga, som omedelbart sammanhänger med spörsmålet om

hur långt kravet på en vidgad mobilitet bör sträcka sig. Utredningen har

utgått ifrån, att de större städerna icke böra omfattas av systemet, utan

att detsamma i stället bör för dessa städers vidkommande kompletteras

med en reservpolisorganisation.

Med ledning bl. a. av dessa allmänna utgångspunkter bygger utredningen

systemet på principen att städer och köpingar med ett invånarantal icke

överstigande 5 000 skall i bidragshänseende jämställas med landskommunerna.

Utredningen fortsätter.

För andra städer och köpingar, som skola omfattas av systemet, skall

bidraget utgå efter en i förhållande till folkmängdstalets ökning fallande

skala. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter

har utredningen stannat för att gränsen för bidragssystemet till städer och

köpingar bör gå vid ett befolkningstal av 20 000. Övriga städer och köpingar

böra ingå i reservpolisorganisationen. Med hänsyn till det speciella

mobilitetsbehov, som torde föreligga för de städer och köpingar, vilka icke

bilda egna åklagardistrikt (polisdistrikt) men vilkas folkmängd överstiger

20 000 (f. n. endast Trollhättan och Karlskoga), har utredningen emellertid

ansett, att till dylika kommuner bör — förutom bidrag för tillhandahållande

av reservpolis -— även utgå visst lägre procentuellt statsbidrag.

Statsbidraget synes böra utgå enligt följande procentuella skala:

Statsbidrag i procent

Samtliga landskommuner 50

Städer och köpingar med en folkmängd icke överstigande 5 000 50

Städer och köpingar med

en folkmängd av 5 001— 5 500 45

» 5 501— 6 000 40

» 6 001— 6 500 35

» 6 501- 7 000 30

» 7 001— 8 000 25

» 8 001—10 000 ........................... 20

» 10 001—15 000 15

» 15 001—20 000 10

Städer och köpingar, som icke bilda egna åklagardistrikt men

ha en folkmängd överstigande 20 000 51

Utredningen anser, att den mobilitet som åstadkommes med tillhjälp av

ersättningssystemet icke skulle vara tillräcklig. Främst ur beredskapssynpunkt

bör organisationen utfyllas med en reservpolisorganisation såvitt

1 Utredningen beräknar, att, enligt ersättningssystemet, den slutliga fördelningen av kostnaderna

för polisväsendet skulle — med utgångspunkt från de tidigare nämnda totalkostnaderna

för år 1948 jämte tillägg för merkostnader, som beräknas uppkomma genom inrättandet

av polisstyrelsen m. m. gestalta sig så att i runda tal 20 miljoner kronor skulle

falla på statsverket, 62 miljoner på städer, 2 miljoner på köpingar och 10,7 miljoner på

landsbygdskommuner. Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 20 miljoner,

allt enligt 1948 års kostnadsnivå. (Jämför ovan s. 18 och s. 23)

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

angår städer med en folkmängd överstigande 20 000. Dessa städer bör

tillhandahålla en reservpolis för varje 10 000-tal invånare, dock lägst fem.

Utredningen anställer slutligen vissa jämförelser mellan verkningarna av

de båda statsbidragssystemen och framhåller därvid bl. a. följande. Förslaget

att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt lär kunna genomföras

även med ersättningssystemet. Förslaget att de kommuner, som ingår

i gemensamma polisdistrikt, i princip skall vara pliktiga att bilda kommunalförbund

torde däremot svårligen kunna genomföras i sådana polisdistrikt,

vari ingår stad eller köping med en folkmängd överstigande 5 000.

För dessa distrikt torde avtal få träffas mellan dylik stad eller köping och

övriga i distriktet ingående kommuner; mellan sistnämnda kommuner synes

kommunalförbund dock i regel kunna åvägabringas. Om ersättningssystemet

genomföres, torde det enligt utredningens mening saknas förutsättning

för att utfärda ett normallönereglemente. Vidare anmärkes, att

det generella systemet bereder likställighet för polisdistrikten ifråga om

poliskostnaderna, medan ersättningssystemet icke medför sådan rättvisa.

Utredningen förordar det generella systemet, och de förslag till reformer

och förbättringar, som utredningen framställt, är grundade på att detta

system genomföres.

Beträffande den speciella form av statsbidrag, som nu utgår till p e nsioneringskostnader,

föreslår utredningen väsentliga ändringar.

Det förordas, att rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pensionsanstalt

skall föreligga för polisdistrikt, som består av landskommun

eller del därav eller av mer än en kommun. Detta innebär en utvidgning

av nämnda rätt till att avse även städer eller därmed jämställda köpingar,

som ingår i gemensamma polisdistrikt med landsbygdskommuner. I motsats

till vad nu gäller skall emellertid statsbidrag överhuvudtaget icke utgå,

om polisdistrikt löser pensioneringsfrågan på annat sätt än genom anslutning

till statens pensionsanstalt. Vidare kan anmärkas att rätten till försäkring

i nämnda anstalt enligt utredningens förslag skall gälla icke blott

beträffande ordinarie utan även beträffande extra ordinarie polispersonal.

Remissyttranden över 19A8 års polisutredning.

Det övervägande antalet myndigheter och organisationer godtar en utvidgning

av statsbidragsrätten eller lämnar utredningens förslag härom

utan erinran.

Stadsfullmäktige i Gävle, framhåller till stöd för att samtliga kommuner

bör få statsbidrag bl. a., att polisen på senare år i alltmer ökad omfattning

fått uppgifter som tidigare handhafts av statliga myndigheter, exempelvis

uppgifter som sammanhänger med nya rättegångsbalken, civilförsvaret,

krigsdomstolarnas avskaffande samt pass- och utlänningskontrollen. Allt

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

detta har medfört personalökningar och ytterligare krav på förstärkning av

polispersonalen. Styrelsen för svenska stadsförbundet anför liknande synpunkter.

Statskontoret förklarar sig ej vilja motsätta sig utvidgning av statsbidragsrätten,

men framhåller samtidigt att köpingar ej bör likställas med

landskommunerna i statsbidragshänseende.

Beträffande statsbidragsgrunderna i allmänhet anser några remissinstanser

att ytterligare överväganden erfordras. Allmänna statsbidragsutredningen

yttrar sålunda att resultatet av dess arbete lämpligen bör avvaktas.

Även några andra remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, rekommenderar

ytterligare överväganden.

I valet mellan det generella systemet och ersättningssystemet ansluter

sig många remissinstanser, däribland flera länsstyrelser, till utredningen

och förordar således det förstnämnda. Länsstyrelsen i Hallands län och

styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör detta under uttalande

av att det bör gälla endast t. v. i avbidan på den omarbetning av grunderna

för statsbidrag i allmänhet, som kan följa av allmänna statsbidragsutredningens

arbete. Det generella systemet godtas i övrigt av bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar och Kristianstads

lån.

För ersättningssystemet uttalar sig bl. a. statskontoret och länsstyrelsen

i Kronobergs län.

Statskontoret motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete

kan statskontoret icke finna lämpligt att nu mera väsentliga avsteg göras

från det för närvarande tillämpade bidragssystemet för understöd åt kommunernas

polisväsende. Då härtill kommer, att ekonomiska förutsättningar

för ett genomförande av det generella systemet svårligen kunna anses vara

för handen, anser statskontoret, att en vidgad stödgivning bör utformas i

huvudsaklig överensstämmelse med det av de sakkunniga utarbetade s. k.

ersättningssystemet. —---Även vid ersättningssystemet bör hinder icke

möta mot att i allt väsentligt genomföra de av utredningen föreslagna åtgärderna

för att effektivisera polisväsendet, bland annat skärpt övervakning

från länsstyrelsernas sida. Ett ändamålsenligt ordnande av polisverksamheten

får nämligen betraktas som ett gemensamt samhälleligt intresse, som

kan och måste föranleda relativt långt gående ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten. I motsats till utredningen anser statskontoret ej

heller något nödtvunget samband råda mellan det generella bidragssystemet

och normallönereglementet. Även vid tillämpningen av ersättningssystemet

bör sålunda från statsmakternas sida kunna utfördas ett allmänt

polisavlöningsreglemente.

En tredje grupp remissinstanser anser varken det generella systemet

eller ersättningssystemet lämpligt att genomföra, då båda betecknas såsom

tillkrånglade. T stället förordas bidrag med en bestämd del av kommunernas

kostnader för polisväsendet. Sådana synpunkter anförs av Norrköpings

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

stad (bidrag med belopp ej understigande 50 % av kostnaderna), poliskammaren

i Karlstad (1/3 av kostnaderna) samt föreningen Sveriges polismästare

med instämmande av flera polismästare.

Överståthållarämbetet yttrar, att begränsningen av bidragsunderlaget

till enbart lönekostnader för polispersonalen ställer sig ogynnsamt för de

större polisdistrikten, där kostnaderna för lokaler och utrustning torde

utgöra en större procentuell andel av de totala kostnaderna för polisväsendet

än i de mindre distrikten. Ämbetet fortsätter.

Den omständigheten att bidrag skall utgå endast på polispersonalens

löner synes vidare vara ägnad att motverka en sådan rationalisering av

polisarbetet, att olika slags teknisk utrustning ställes till polisens förfogande

samt en avlastning sker från polispersonalen av vissa mindre

kvalificerade arbetsuppgifter genom en förbättrad kontorsorganisation och

anställning av biträdespersonal.

Enligt överståthållarämbetets mening synes utredningen vid sitt ställningstagande

till reglerna om bidragsunderlagets beräkning i allt för hög

grad hava påverkats av en önskan att få till stånd sådana beräkningsgrunder,

som icke skola vålla några svårigheter i tillämpningen. Denna i

och för sig beaktaiisvärda strävan bör dock icke få utgöra hinder för en

sådan utformning av bidragsreglerna, som bättre tillgodoser rättvisekraven

och icke motverkar en ändamålsenlig utveckling av polisorganisationen.

Överståthållarämbetet förordar därför, att statsbidrag i princip utgår på

kommunernas samtliga kostnader för polisväsendet. En sådan anordning

skulle också stå i bättre samklang med det sätt, varpå den statliga tillsynen

över polisorganisationen skall ske.

Samma uppfattning om statsbidragsunderlagets bestämmande har bl. a.

städerna Malmö, Norrköping, Västerås, Trollhättan, Örnsköldsvik och

Kramfors.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser starka skäl tala för att bidragsunderlaget

hänföres till lönekostnaderna för all inom polisväsendet verksam

personal och alltså ej blott till den egentliga polispersonalen.

Vid remissbehandlingen har härutöver framförts åtskilliga speciella önskemål

i fråga om statsbidragen.

Beträffande statsbidragen till pensioner in g skostnader har

i remissyttrandena anförts bl. a. följande.

Statskontoret anser, att den lämpligaste lösningen av frågan om polispersonalens

pensionering torde vara att låta den ske genom statens pensionsanstalt

men helt på huvudmännens bekostnad enligt ett förslag, som

reservationsvis framlagts inom 1944 års pensionsutredning och i remissutlåtande

1949 biträtts av statskontoret.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner det i likhet med några städer

oegentligt att städer och köpingar, som bildar eget polisdistrikt, skulle

vara i sämre läge än övriga polisdistrikt med avseende på pensioneringskostnaderna

och icke äga ansluta sin personal till statens pensionsanstalt.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa framhåller vikten av en
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

hetliga pensionsvillkor på det kommunala området. Villkoren för statsbidrag

till kommunala arbetstagares pensionering bör enligt pensionskassans

mening omarbetas så, att de blir oberoende av om ifrågavarande

befattningshavare försäkras i statens pensionsanstalt enligt där gällande

bestämmelser eller om deras pensionering ordnas på annat tillfredsställande

sätt.

Stadsfullmäktige i Gävle och kommunalfullmäktige i Oskarströms köping

yrkar, att vid bestämmande av bidragsunderlaget för det allmänna statsbidraget

hänsyn skall tas till pensioneringskostnaderna.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att allmänna statsbidragsutredningen

den 1 december 1952 avgivit ett principbetänkande angående driftbidrag

till primärkommuner (SOU 1952:44), i vilket förordas, att en del

av de nuvarande speciella driftbidragen till kommunerna, bl. a. statsbidragen

till polisväsendet, sammanföres till ett enda allmänt bidrag, graderat

efter skatteteknisk synpunkt och skatteutjämningssynpunkt. Detta

betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.

Departementspromemorian.

I promemorian anmärkes till en början följande.

En förutsättning för de tidigare berörda reformerna är att städer med

mindre än 10 000 invånare (jämte möjligen i undantagsfall även större

städer) och köpingar berättigas till allmänt statsbidrag efter likartade

huvudgrunder som skall gälla för landsbygdskommuner. Härvid har närmast

åsyftats dylika städer och köpingar som ingår i landsfiskalsdistrikt.

Det finns emellertid ett fåtal städer av sådan storlek, som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt. Anledning synes ej finnas att nu i statsbidragshänseende

behandla dem annorlunda än övriga städer av motsvarande

storlek, ehuru den polisiära vinsten för närvarande skulle inskränka sig

till att landsfogden eller överordnad myndighet vid behov skulle kunna

disponera deras polispersonal utanför staden i större utsträckning än nu.

Det anföres i promemorian vidare.

Med hänsyn till att de gällande bestämmelserna för statsbidrag till kommuner

för olika ändamål för närvarande är föremål för översyn kan det

icke vara lämpligt att såsom polisutredningen föreslagit fullständigt omgestalta

reglerna om statsbidrag för poliskostnader i allmänhet. Polislagens

bestämmelser om bidragsunderlag och om bidrag till landsbygdskommuner

bör därför t. v. lämnas orubbade.

De för landsbygdskommuner gällande statsbidragsreglerna torde alltså

böra bibehållas och kompletteras med liknande regler för de berörda

städerna och köpingarna. Till kostnaden för avlöning av dem, som innehar

eller uppehåller ordinarie befattning vid polisväsendet i landsbygdskommun,

ävensom Lill sådan kommuns kostnad för familjeunderstöd, begravningshjälp

och i vissa fall sjukvård bidrager statsverket nu med SO procent.

Det synes icke utan vidare klart att samma bidragsprocent skall gälla för

städer och köpingar. Statsbidraget motiveras med att polisen i dessa kommuner

utan särskild ersättning skall få användas utanför kommunen. Då

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

det kan anses sannolikt att ju större en stad är, desto mindre procentuell

andel av dess polisstyrka kan tagas i anspråk för tjänstgöring på annat

håll, är ett lägre procentuellt statsbidrag i städer med större invånarantal

tänkbart. Därtill kommer, att ett 50-procentigt bidrag över hela linjen

skulle medföra att klyftan mellan sådant bidrag och reservpolisersättningen

skulle bli mycket stor. En fallande skala synes därför berättigad. Som redan

tidigare redovisats innebar polisutredningens subsidiärt utarbetade ersättningssystem

att städer och köpingar med högst 5 000 invånare skulle få

samma statsbidrag som landsbygdskommuner samt att bidragsprocenten

skulle alltefter kommunstorleken successivt sjunka med 5 % i varje steg

ned till 5 % för städer med över 20 000 invånare, som utgjorde del av

landsfiskalsdistrikt. Det 50-procentiga bidraget till städer och köpingar

med högst 5 000 invånare synes väl motiverat; skillnaden ur polisiär synpunkt

mellan ett sådant samhälle och landsbygd med tätbebyggelse är ringa.

För större städer och köpingar torde däremot en så differentierad skala

som polisutredningen utarbetat icke vara erforderlig. En lämplig avvägning

torde ernås om här avsedda städer och köpingar med mer än 5 000

invånare får statsbidrag med 25 % av kostnaderna för avlöning av den

som innehar eller uppehåller ordinarie befattning. Statsbidrag efter motsvarande

grunder bör utgå även för berörda städers och köpingars kostnader

för familjeunderstöd, begravningshjälp och sjukvård, i den mån

kostnaderna är statsbidragsgrundande för landsbygdskommun.

Skäligen bör ett förändrat befolkningstal icke automatiskt medföra ändrade

statsbidragsgrunder, utan härför synes böra fordras särskilt beslut

av Kungl. Maj :t. I samband med ett sådant beslut kan en lämplig övergångstid

bestämmas.

Till kostnaden för avlöning av den, som i landsbygdsdistrikt innehar

eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med eu

femtedel. Även denna regel bör bibehållas för landsbygdskommunernas

del men utvidgas till att gälla även de i allmänhet statsbidragsberättigade

städerna och köpingarna.

I promemorian är intagen följande tablå över antalet berörda kommuner

och där anställda polismän, allt avseende förhållandena den 1 januari 1952.

Kommuntyp

Antal

kommuner

Befäl

Polismän i

konstapels- graden

Extra och till- fälliga befatt- ningshavare

S:a

befattnings-

havare

Städer med högst 5 000 inv.

25

22

69

31

122

Städer med 5 001—10 000

inv...................

37

49

256

39

344

Köpingar med liögst 5 000

inv...................

60

31

129

20

180

Köpingar med 5 001—

10 000 inv.............

22

19

84

6

109

Köpingar med mer än

10 000 inv.............

4

8

42

3

53

Summa

148

129

580

99

808

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

I promemorian beräknas, att en i enlighet med det anförda utvidgad

statsbidragsgivning kommer att medföra ökade utgifter för statsverket med

något mer än 3 miljoner kronor för år med hänsyn tagen till dyrtidskompensation.

Ett speciellt spörsmål om statsbidrag till löneförmåner tas upp till behandling,

då det i promemorian anföres.

För närvarande gäller att, om befattningshavare vid polismakten tas i

anspråk utanför det distrikt där han är anställd, så ersätter statsverket

som regel anställningsdistriktet för den på tjänstgöringstiden belöpande

lönen, oavsett om statsbidrag eljest utgår. För personal, vars lön i dess helhet

gottgöres av statsmedel, t. ex. statspolisen, gäller dock ej det sistnämnda.

Det synes berättigat, att, då allmänt statsbidrag utgår, icke vidare låta särskild

gottgörelse utgå för löneförmåner. Särskilt då en lokal polischef

kommenderar personal från ett polisdistrikt till ett annat inom hans verksamhetsområde

kan bestämmelsen leda till orimliga konsekvenser. I praktiken

lär ersättning av detta slag uttagas endast i undantagsfall.

Beträffande statsbidrag till pensionerings kostnader innehåller

promemorian bl. a. följande.

Det bör observeras, att de i reglementet den 29 december 1949 för pensionering

genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare

(SFS 726) upptagna bestämmelserna f. n. är föremål för revidering

genom 1951 års pensionsutredning. I detta sammanhang kan icke andra

ändringar i nuvarande ordning förordas än dem som måste betecknas såsom

oundgängliga. 1948 års polisutredning har föreslagit att rätten att

pensionsförsäkra polispersonal i statens pensionsanstalt skall tillkomma

polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer

än en kommun. För att icke läget ur statsbidragssynpunkt skall försämras

för någon kommun behöver man icke gå fullt så långt. Det skulle räcka

med att stadga, att sådan rätt skulle tillkomma polisdistrikt, vari ingår

landsbygdskommun eller sådan köping som f. n. åtnjuter statsbidrag, samt

att dylikt polisdistrikt, som icke anlitar statens pensionsanstalt, skulle

åtnjuta statsbidrag med en tredjedel av utgående pensioner. Stad och köping,

som på grund av sin storlek skulle kunna förenas med landsbygdskommun

i samma landsfiskalsdistrikt till gemensamt polisdistrikt men som

icke gjort det, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något avseende

få bidrag till pensionskostnader.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Förslaget om ändring av statsbidragsgrunderna har i det stora hela fått

ett välvilligt mottagande. Flertalet remissinstanser bär lämnat det utan

erinran eller framställt endast mindre anmärkningar. Från några håll har

föreslagits, att frågan om rätt till statsbidrag i viss utsträckning borde

göras beroende av hur polisdistriktsindelningen skedde. Styrelserna för

kommunförbunden har även i förevarande del avstyrkt förslaget.

Beträffande de erinringar, som framställts ifråga om de allmänna

statsbidragen till avlönings kostnader må följande anföras.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner att det måste

te sig egendomligt att utvidga driftbidragsgivningen till kommunerna samtidigt

som allmänna statsbidragsutredningen föreslår, att flertalet av de

nuvarande driftbidragen skall avlösas av ett nytt allmänt statsbidrag.

Statskontoret anser sig ej böra tillstyrka, att statsbidrag tillkommer

även sådana städer med mindre än 10 000 invånare, som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt. Det föreligger nämligen enligt ämbetsverkets

mening icke någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader och

den begränsade skyldighet att tillhandahålla polispersonal, som enligt förslaget

skulle åvila dessa städer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida statsbidrag överhuvud

skall utgå till andra städer och köpingar än sådana som ingår i gemensamt

polisdistrikt med andra kommuner inom landsfiskalsdistriktet.

I annat fall kommer reglerna om statsbidrag icke att uppmuntra städerna

och köpingarna att ingå i dylika polisdistrikt. Länsstyrelsen och landsfogden

i Blekinge län samt landsfogden i Västerbottens län är inne på en liknande

tankegång. Landsfogden i Malmöhus län anser att man möjligen

skulle med regeln om erhållande av statsbidrag för stad eller höjning förknippa

skyldighet att enligt länsstyrelsens bestämmande bilda gemensamt

polisdistrikt med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker, att tillsättandet av en polisuppsyningsman

med bättre utbildning och högre avlöning än de vanliga

fjärdingsmännen är den för närvarande mest angelägna reformen vad beträffar

polisorganisationen på landsbygden, och ifrågasätter om icke statsbidrag

till en dylik polismans avlöning borde utgå med mer än 50 procent,

förslagsvis 75 procent. Därigenom skulle kommunernas av ekonomiska

skäl dikterade kritik mot en dylik befattningshavare väsentligt försvagas.

Svenska polisförbundet föreslår, att om samtliga kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt

bildar gemensamt polisdistrikt, skall staten betala hela kostnaden

för avlöning, specialersättningar och pension för den eller de befälstjänster,

som polisdistriktet på länsstyrelsens anmodan inrättar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke samtliga städer,

som ingår i landsfiskalsdistrikt — även de med över 10 000 invånare

— borde tillåtas ingå i gemensamt polisdistrikt. Om så sker, bör enligt

länsstyrelsens mening statsbidragsreglerna utformas annorlunda. Till stad

(köping) med 10 001—15 000 invånare kunde bidragsprocenten exempelvis

bli 15, för stad med 15 001—20 000 invånare 10 och för större städer 5.

Även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter statsbidrag för städer med

folkmängd, överstigande 10 000 invånare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till ett av drätselkammaren

i Tidaholm gjort uttalande, i vilket drätselkammaren ifrågasätter om det

är befogat med så markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000

invånare att statsbidraget för en stad med exempelvis 5 001 invånare en
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

dast utgår med 25 procent mot 50 för stad med högst 5 000 invånare. Ur

rättvisesynpunkt anser drätselkammaren det vara bättre om statsbidraget

får successivt sjunka med 5 procent i varje steg för städer med över 5 000

invånare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet hemställer, att städer och köpingar

måtte likställas med landsbygdskommuner ifråga om allmänt statsbidrag

till polispersonalens avlöning in. in. och anför därvid bl. a. följande. Den

nu rådande skillnaden i förevarande hänseende måste betecknas som omotiverad,

och även mot den i promemorian föreslagna utvidgningen av statsbidragsrätten

kan erinringar framföras. Styrelsen kan icke känna sig övertygad

om sannolikheten av vad som i promemorian anförts till stöd för

graderingen av statsbidragen efter olika procentsatser, nämligen att ju större

en stad är desto mindre procentuell andel av dess polisstyrka kan tas

i anspråk för tjänstgöring på annat håll. Härtill kommer att vad som har

reell betydelse i detta sammanhang är, i vad mån polisstyrkan verkligen

blir tagen i anspråk för dylik tjänstgöring. Styrelsen frågar sig också, om

icke ett polisdistrikt med statsbidrag av olika procentuell storlek för skilda

delar skulle bli en minst sagt besynnerlig anordning. Vidare hävdar styrelsen,

att en bidragsgradering efter respektive kommuners folkmängdstal

måste anses föga tilltalande speciellt när det gäller tätortskommuner, för

vilka man har att räkna med en understundom mycket snabb folkmängdsökning.

Frågan om det allmänna statsbidraget bör bedömas som ett av

stats- och reservpolisorganisationen principiellt oberoende spörsmål. Gör

man så, torde ingen giltig grund kunna åberopas för en olikställighet härvidlag

mellan skilda kommungrupper.

Tidigare har i förbigående berörts frågan om lämpligheten av p o 1 i sd

istrikt med olika statsbidragspr ocent för skilda delar

av distriktet. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör

gällande, att det icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera med

olika procentsatser för statsbidraget. Svenska stadsförbundets styrelse

framhåller som en till synes oundviklig konsekvens, att man inom ett sådant

polisdistrikt får fastställa en uppdelning av personalen på de i statsbidragshänseende

olikställda delarna av distriktet. Det kan enligt förbundsstyrelsens

mening nog befaras, att detta fastställande — och bedömandet

av eventuellt uppkommande frågor om olika Iöneställning för

personal hänförlig till den ena eller andra delen av distriktet — måste

komma att öka de besvärligheter, som man hittills haft att bemästra i

motsvarande hänseende för ett enhetligt polisdistrikt. — Biträdande landsfogden

i Stockholms län gör gällande, att städer och köpingar, berättigade

till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle kunna bilda kommunalförbund

med kommuner, berättigade till 50-procentigt sådant bidrag. Dessa distrikt

torde regelmässigt bli hänvisade till att sluta avtal. Länsstyrelsen i Stock
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

%

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

holms län ansluter sig till biträdande landsfogdens uttalande och framhåller

de begränsade möjligheterna att bilda kommunalförbund som en

förhållandevis allvarlig nackdel. Landsfogden i Västerbottens län anser

också, att det torde uppkomma en hel del svårlösta problem, då två kommuner

med olika procenttal svårligen kan bilda kommunalförbund. Han

frågar sig, om det ej vore enklare och mera rationellt att ge samtliga köpingar

och städer under 10 000 invånare statsbidrag med förslagsvis 30

procent om de bildar eget polisdistrikt men med 50 procent om de går tillsammans

med landskommun.

Beträffande frågan om statsbidrag till pensioner in g s k o s tnader

anför statens pensionsanstalt (SPA) vissa betänkligheter mot den

i promemorian föreslagna lösningen men framhåller samtidigt, att det är

svårt att i nuvarande läge uppställa en alternativ lösning, åt vilken kan ges

ett bestämt företräde. På grund härav anser sig pensionsanstalten böra i

huvudsak godta förslaget, med starkt understrykande likväl av dess karaktär

av provisorium. Vad angår polislagens stadgande, att polisdistrikt, som

icke utnyttjar möjlighet till pensionering i statens pensionsanstalt, skall

erhålla statsbidrag med 1(3 av utgående pension bör övervägas huruvida

denna ordning för statsbidrag till pensioneringen bör införas för här avsedda

städer och köpingar. Om stadgandet skulle göras tillämpligt å dylika

kommuner, lär i varje fall särskilda övergångsbestämmelser vara påkallade

för att bl. a. förhindra att statsbidrag utgår på sådan del av pensionen

som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen icke åtnjutits.

Statskontoret delar de betänkligheter, som pensionsanstalten anfört, och

ansluter sig även i övrigt huvudsakligen till pensionsanstaltens synpunkter.

1951 års pensionsutredning anför.

Med hänsyn till de ändringar i statsbidragsgrunderna, som föreslås, och

till behovet av enhetlighet i pensionsbestämmelserna vill pensionsutredningen

inte rikta erinran mot att polisdistrikt, vari ingår stad eller köping

med högst 5 000 invånare, beredes möjlighet till SPA-anslutning för sin

polispersonal. Dessa städer och köpingar skulle såsom redan framhållits i

statsbidragshänseende bli jämställda med landsbygdsdistrikten. Större städer

och köpingar skulle däremot få statsbidrag efter endast 25 procent av

bidragsunderlagen och ett inordnande i SPA-systemet av polisdistrikt,

vari ingår sådan stad eller köping, kan i och för sig med hänsyn till den

ekonomiska innebörden av SP A-pensioneringen inge betänkligheter. Den

av SPA-reglementet följande indirekta statsbidragsgivningen innebär i

praktiken, att minst hälften av pensioneringskostnaderna täckes av statsmedel.

Pensionsutredningen har därför vad angår statsbidragsförhållandena

intagit den ståndpunkten att — i avbidan på utredningens ställningstagande

till frågan om avgränsningen av SPA:s verksamhetsområde — nyanslutning

till SPA inte bör medges annat än i fråga om befattningshavare inom verksamhet,

som åtnjuter direkt statsbidrag av minst motsvarande omfattning,

I förevarande fall skulle vid bifall till förslaget statsbidrag komma att utgå

efter 25 procent på vissa lönekostnader och — om SPA-anslutningsmöjligheten

utnyttjades — minst 50 procent på pensionskostnaderna. Pensions
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

utredningen tillmäter emellertid värdet av enhetlighet i pensionshänseende

inom ett och samma polisdistrikt stor vikt och inser betydelsen av att en

rationell distriktsindelning inte onödigtvis försvåras eller förhindras. Om

angivna statsbidragsförhållandena i föreliggande läge anses acceptabla vill

pensionsutredningen därför inte motsätta sig den ifrågasatta jämkningen i

SPA-reglementet även i vad avser de berörda större köpingarna och städerna,

vilken jämkning i departementspromemorian betecknas såsom oundgängli0''

vid ett genomförande av de planerade organisatoriska omläggningarna.

Vidare anför pensionsutredningen.

Emot förslaget i departementspromemorian angående statsbidrag till

utgående pensioner i vissa fall har pensionsutredningen i nuvarande läge

intet att erinra. Utredningen förutsätter härvid att frågan om bestämmande

av bidragsunderlagen överväges närmare vid ärendets fortsatta behandling

u*

Biträdande landsfogden i Stockholms län anmärker, att förslaget om

statsbidrag till pensioneringskostnader förefaller honom olämpligt.

Om för att taga ett exempel Sollentuna köping och Järfälla kommun

bilda gemensamt polisdistrikt få samtliga polismän enligt förslaget anslutas

till SPA, vilket för närvarande torde innebära ett statsbidrag till pensionskostnaderna

av inemot hälften. Skulle åter kommunerna i Danderyds

landsfiskalsdistrikt (Djursholms stad samt Danderyds och Stocksunds köpingar)

sammansluta sig, skulle enligt förslaget intet statsbidrag för pensionskostnader

utgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till biträdande landsfogdens

uttalande och betonar, att förslaget ifråga om statsbidrag till pensioneringskostnader

kan befaras komma att medföra vissa orättvisor.

Departementschef en.

Som jag förut framhållit hänger frågan om statsbidrag till polisdistriktens

kostnader nära samman med spörsmålen om polisdistriktsindelningen och

om lokalpolisens mobilitet. Detta gäller främst beträffande de allmänna

statsbidragen, d. v. s. de bidrag som nu utgår till polisväsendet i landskommunerna.

De speciella bidrag som staten betalar för stats- och reservpolis

och polispersonal för hela rikets behov in. in. är i detta sammanhang av

mindre intresse, och beträffande dessa statsbidragsformer har det icke nu

ifrågasatts någon lagändring av principiell betydelse.

Jag ämnar därför nu behandla endast de allmänna statsbidragen och i

föista hand de allmänna statsbidragen till avlöningskostnader.

För närvarande bidrar staten, som förut nämnts, med hälften av kostnaden

för avlöning och vissa andra förmåner till polis, som i polisdistrikt

på den egentliga landsbygden innehar eller uppehåller ordinarie befattning;

och till avlöningskostnader för den som i sådant distrikt innehar eller

uppehåller icke ordinarie befattning bidrar staten med eu femtedel.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

1948 års polisutredning förordade en utvidgning av statsbidragsrätten

enligt ett generellt system, som innebar att statsbidrag skulle utgå till alla

polisdistrikt, även sådana som omfattar städer och köpingar, och därvid

beräknas med hänsyn till skatteunderlaget. På detta system grundade utredningen

bl. a. sina förslag om en i lag fastställd polisdistriktsindelning,

om en allmän mobilitet för lokalpolisen och om skärpt kontroll över polisdistrikten.

Utredningen utarbetade emellertid också förslag till ett statsbidragssystem,

anordnat efter nu gällande principer men utvidgat till att

omfatta även alla städer och köpingar som icke bildar egna åklagardistrikt.

Enligt detta system, kallat ersättningssystemet, skulle städer och köpingar

med en folkmängd icke överstigande 5 000 få statsbidrag med 50 procent

liksom landskommunerna; för andra städer och köpingar skulle bidraget

utgå efter en i förhållande till invånarantalets ökning fallande skala, ned

till minst 5 procent.

De remissinstanser, som yttrade sig över polisutredningens betänkande,

godtog i allmänhet en utvidgning av statsbidragsrätten. I fråga om det

lämpligaste sättet för statsbidragens beräkning var meningarna emellertid

delade.

I departementspromemorian föreslogs att i princip även städer med

mindre än 10 000 invånare (jämte i undantagsfall, efter Kungl. Maj:ts medgivande,

större städer) samt köpingar skulle få statsbidrag efter samma

grunder som landskommuner, varvid emellertid bidraget till städer och köpingar

med minst 5 000 invånare såvitt gäller avlöningskostnaden för ordinarie

polispersonal skulle utgå med endast 25 procent. Förslaget motiverades

i huvudsak med hänvisning till de tidigare berörda reformerna ifraga

om polisdistriktsindelning och mobilitet. — Promemorians förslag om ändring

av statsbidragsgrunderna fick i det stora hela ett välvilligt mottagande

av remissinstanserna.

När det gäller att ta ställning till den betydelsefulla frågan om statsbidragens

utformning, är det av vikt att klargöra vilka rent principiella synpunkter

som bör ligga till grund för avgörandet. 1948 års polisutredning

framhöll, att man med statsbidragen i huvudsak kan avse att nå två olika

mål, nämligen antingen en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan

staten och kommunerna eller ett avhjälpande av bristerna i den nuvarande

polisorganisationen. Utredningen fann för sin del, att det visserligen från

sistnämnda synpunkt fanns giltiga skäl för att staten borde åtaga sig

ökade förpliktelser mot polisväsendet men att motiveringen för statsbidragen

i främsta rummet borde byggas på det förhållandet, att polisverksamheten

är ett gemensamt samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för

riket i dess helhet. Om statsbidragen på detta sätt motiverades med hänsyn

till statsintresset, kunde enligt utredningens mening icke gärna följa annat

än att bidrag borde utgå till varje polisdistrikt, och det måste vidare anses

skäligt att bidragen avvägdes så, att de olika kommunernas medlemmar

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

betungades efter sin förmåga att bära kostnaderna. -— Jag har tidigare under

hänvisning till ett uttalande av allmänna statsbidragsutredningen hävdat,

att det överhuvudtaget icke torde vara möjligt att dra en gräns mellan

principiellt statliga och principiellt kommunala uppgifter. Därav följer

också, att man vid utformningen av statsbidragsreglerna icke bör låta sig

ledas av sådana synpunkter som att polisverksamheten skulle utgöra ett

statsintresse. Det avgörande bör i stället även här vara rena lämplighetsskäl.

I detta hänseende är att märka, att man innan statsmakterna tagit

ställning till allmänna statsbidragsutredningens förslag torde böra göra så

små avsteg som möjligt från det för närvarande tillämpade bidragssystemet.

Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att nu endast sådana avsteg

bör göras som är nödvändiga för att i erforderlig mån öka polisväsendets

effektivitet.

Genom vad jag nu sagt anser jag mig bl. a. ha bemött de från stadskommunalt

håll resta yrkandena att städerna skulle ifråga om allmänt statsbidrag

principiellt likställas med landskommunerna och de från olika håll

framkomna förslagen att i bidragsunderlaget borde ingå även annat än

lönekostnader, t. ex. kostnaderna för lokaler och utrustning. Mot sistnämnda

förslag kan för övrigt även andra vägande invändningar göras,

särskilt att det skulle vara svårt att fastställa allmängiltiga grunder för

kostnadernas beräkning och att förslagets genomförande skulle framtvinga

en vidlyftig kontrollapparat.

Med den utgångspunkt, jag nyss angivit, är det naturligt att jag i princip

godtar de ändringar beträffande ifrågavarande statsbidrag, som föreslagits

i departementspromemorian. Enligt vad jag förut framhållit motiveras

dessa ändringar i huvudsak just med att de anses nödvändiga för reformerna

ifråga om polisdistriktsindelning och mobilitet. Vissa detaljer i promemorians

förslag anser jag mig emellertid böra ta upp till närmare behandling.

Det har av några remissinstanser föreslagits, att frågan om rätt till statsbidrag

i viss utsträckning borde göras beroende av hur polisdistriktsindelningen

skedde. Sålunda har bl. a. ifrågasatts, huruvida statsbidrag bör utgå

till andra städer och köpingar än sådana som begagnar möjligheten alt ingå

i gemensamt polisdistrikt med annan del av samma landsfiskalsdistrikt.

till detta vill jag säga, alt det ur mobilitetssynpunkt är av stort intresse

att statsbidrag utgår även i dessa fall. Jag kan därför icke ansluta mig till

förslagen ifråga.

Statskontoret har ansett sig böra avstyrka, att statsbidrag tillkommer

även sådana städer med mindre iin 10 000 invånare som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt, detta eftersom det enligt ämbetsverkets mening

icke föreligger någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader

och den begränsade skyldighet alt tillhandahålla polispersonal, som enligt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

promemorieförslaget skulle åvila dessa ståder. Det är här fråga om städerna

Vetlanda, Falkenberg, Mariestad, Örnsköldsvik och Hudiksvall. Av dessa

har Falkenberg, Mariestad och Hudiksvall endast obetydligt mindre än

10 000 invånare. Polispersonalen i de fem städerna uppgår till sammanlagt

omkring BO man. Enligt min mening kan vinsten av att denna personal får

användas även utanför städernas områden icke anses obetydlig. Då vidare

städer, som ingår i landsfiskalsdistrikt men ej begagnar möjligheten att

bilda gemensamt polisdistrikt, enligt vad jag nyss sagt bör få statsbidrag,

kan det svårligen motiveras att utesluta ifrågavarande fem städer från

statsbidragsrätten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bar ifrågasatt, om icke statsbidrag för en

s. k. polisuppsyningsman med bättre utbildning och högre avlöning än de

vanliga fjärdingsmannen borde utgå med mer än 50 procent, förslagsvis

75 procent. Detta skulle närmast innebära en ny form av speciellt statsbidrag

och kan enligt min mening icke för närvarande komma ifråga. Av

samma skäl måste jag avvisa ett av svenska polisförbundet framställt förslag,

att statsverket i vissa fall skulle betala hela kostnaden för befälstjänster.

Att städer med ett invånarantal, överstigande 10 000, icke annat än i

särskilda undantagsfall bör få statsbidrag har jag närmare motiverat i

samband med frågan om polisdistriktsindelningen.

Det har från något håll ifrågasatts, huruvida det är befogat med en så

markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000 som föreslagits

i promemorian. Man har därvid gjort gällande, att det ur rättvisesynpunkt

vore bättre, om statsbidraget finge successivt sjunka med ett stigande invånarantal.

Jag medger, att varje gränsdragning här måste ske tämligen

godtyckligt. Det är emellertid viktigt att få en praktikabel regel. Ett sådant

system med flera olika trappsteg för statsbidragsprocenten skulle i tillämpningen

ställa sig invecklat. Jag anser, att gränsdragningen vid ett invånarantal

av 5 000 är väl avvägd och kan därvid i viss mån stödja mig på 1948

års polisutrednings förslag till det s. k. ersättningssystemet. Vidare vill jag

framhålla, att enligt promemorians förslag ändringar i invånarantalet icke

automatiskt skall återverka på statsbidragets storlek utan att härför skall

fordras särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Genom att stadga en lämplig övergångstid

torde Kungl. Maj :t i viss man kunna undvika stötande resultat av

den ifrågavarande regelns tillämpning.

Jag kommer härefter till frågan, hur förhållandena skall gestalta sig i

sådana gemensamma polisdistrikt, till vilka statsbidrag enligt de föreslagna

reglerna skulle utgå med olika procenttal för skilda delar av distiiktet.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att

det överhuvudtaget icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera

med olika procentsatser för statsbidraget. Från andra håll har det påståtts,

att städer och köpingar, berättigade till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kung!. Maj:ts proposition nr 168.

kunna bilda kommunalförbund tillsammans med kommuner, berättigade

till 50-procentigt sådant bidrag. Jag kan för min del icke finna något fog

för dessa invändningar. Däremot vill jag gärna medge, att statsbidragen

till de ifrågavarande gemensamma distrikten måste ge upphov till vissa

speciella problem. Det måste till en början konstateras, hur stor del av

bidragsunderlaget som belöper på varje kommun (kommundel). Detta

förutsätter en prövning, vilken i princip bör verkställas efter samma grund

som redan finnes stadgad för kostnadsfördelningen inom gemensamma

polisdistrikt, nämligen efter polispersonalens sannolika användning i de

särskilda delarna av polisdistriktet. (Jämför 16 § fjärde stycket polislagen.)

Denna prövning torde understundom komma att bli besvärlig. I vissa fall

torde de för befattningshavarna fastställda stationeringsorterna eller tjänstgöringsdistrikten

lämna ledning för bedömandet. Varje kommun skulle då

ur statsbidragssynpunlct anses svara för de lönekostnader, som belöper på

den inom kommunen tjänstgörande eller företrädesvis tjänstgörande personalen.

I brist på säkrare grunder kan man också fördela lönekostnaderna

mellan kommunerna efter folkmängdstalet eller, i enstaka fall, arealen i

respektive delar av polisdistriktet eller efter båda dessa faktorer i förening.

En ytterligare möjlighet är att fördela lönekostnaderna efter antalet skattekronor

per kommun, så att varje kommun anses svara för så stor andel av

de sammanlagda lönekostnaderna i distriktet, som belöper på kvoten

mellan antalet skattekronor i kommunen och antalet skattekronor i hela

distriktet. Även andra alternativ torde kunna tänkas. Det kan icke komma

i fråga att i lag fastställa en enhetlig beräkningsgrund för alla fall utan det

får i sista hand ankomma på varje länsstyrelse att såsom utbetalare av

statsbidragen närmare pröva de rekvisitioner, som kommer från de gemensamma

polisdistrikten. Givetvis är det emellertid önskvärt, att en fast beräkningsgrund

finns bestämd för varje gemensamt distrikt och att denna

överensstämmer med den grund som skall komma till användning vid fördelning

av kostnaderna kommunerna emellan. I själva verket torde detta

oltast bli fallet. Om kommunerna bildat kommunalförbund, skall förbundsordningen

innehålla bestämmelser bl. a. om grunder för medlems skyldighet

att tillhandahålla medel för verksamheten. En förbundsordning av

ifrågavarande slag kan komma till stånd antingen genom att kommunerna

enas om dess innehåll eller, om enighet icke uppnås, genom att länsstyrelsen

förordnar i saken. Förhåller det sig på sistnämnda sätt, bör av länsstyrelsen

bestämda grunder för kommunernas bidragsskyldighet utan vidare

bli normerande även för statsbidragsunderlagets beräknande. Och har

kommunerna enats om förbundsordningens innehåll, torde därvid fastställda

grunder för kostnadernas fördelning böra godtagas ur statsbidragssynpunkt,

om det icke är uppenbart att de är ägnade att leda till för högt

sammanlagt statsbidrag för distriktet. Under samma förutsättning torde

man också böra godtaga sådana motsvarande grunder, varom avtal träffats

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

mellan kommuner i ett gemensamt polisdistrikt, som icke bildat kommunalförbund.

Då ledning icke står att få av innehållet i förbundsordning eller

avtal, har länsstyrelsen att fatta sitt avgörande efter en noggrann prövning

av omständigheterna i det särskilda fallet och torde därvid som regel kunna

stödja sig på någon av de hjälpregler, som förut behandlats. Mera avsevärda

svårigheter torde uppkomma endast första gången statsbidiag skall

fastställas för ett gemensamt polisdistrikt av ifrågavarande slag. Det avgörande

som därvid träffas torde bli prejudicerande för senare prövningar.

Givetvis måste emellertid beaktas förändringar som efter hand kan inträda

t. ex. i fråga om polispersonalens sammansättning och indelning in. m.

Jag anser alltså, att de svårigheter som kan uppkomma i förevarande

hänseende icke är större än att de väl låter sig bemästras.

Av vad jag här sagt framgår att jag även i fråga om detaljutformningen

godtar promemorians förslag beträffande de allmänna statsbidragen till

avlöningskostnader.

I fråga om ett i promemorian berört speciellt spörsmål vill jag här ytterligare

tillägga följande. Enligt nuvarande bestämmelser skall, om en polisman

användes utanför anställningsdistriktet, staten som regel ersätta

distriktet bl. a. för den på tjänstgöringstiden belöpande lönen. I departementspromemorian

har föreslagits, att denna ersättningsregel icke skall

gälla om polismannen endast tjänstgjort i annat polisdistrikt inom samma

landsfiskalsdistrikt. Mot detta förslag har ingen erinran framställts under

remissbehandlingen. Enligt vad jag tidigare förordat bör en landsfiskal vid

behov av tillfällig polisförstärkning få obehindrat använda polispersonalen

inom sitt verksamhetsområde för tjänstgöring även utanför vederbörande

anställningsdistrikt (men inom landsfiskalsdistriktets gränser). Detta bör

emellertid gälla endast beträffande sådan polispersonal, till vars lön allmänt

statsbidrag utgår. Det kan enligt min mening icke anses skäligen påkallat

att utöver detta bidrag särskild ersättning för lön utgår i här avsedda fall

av tjänstgöring utanför anställningsdistriktet. För egen del vill jag alltså

förorda promemorians förslag även såvitt nu är i fråga men samtidigt

understryka att i de undantagsfall då (efter förordnande av Kungl. Maj:t

eller länsstyrelse) polisman, till vars avlöning statsbidrag icke eljest utgår,

användes utanför anställningsdistriktet, särskild ersättning för lönekostnad

givetvis skall betalas av staten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om statsbidrag till polisdistriktens

pension eringskostnader.

För närvarande gäller som jag tidigare nämnt, att ordinarie befattningshavare

i polisdistrikt på den egentliga landsbygden får pensionsförsäkras

i statens pensionsanstalt (SPA), vilket innebär att minst hälften av pensioner

ingskostnaden täckes av statsmedel. ^ ill polisdistrikt sörja föi pensionering

av sådan befattningshavare på annat sätt, bidrar stats\erket med

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

en tredjedel av den utgående pensionen. Städer och med dem jämställda

köpingar får icke något bidrag till sina motsvarande kostnader. — I fråga

om anslutning till SPA gäller numera ett reglemente den 29 december 1949,

nr 726, (SPA-reglementet).

1948 års polisutredning förordade, att rätten att pensionsförsäkra polispersonal

i SPA skulle utvidgas till att avse även sådana städer och köpingar,

som enligt utredningens förslag skulle ingå i gemensamma polisdistrikt

med landskommuner. Däremot ansåg utredningen, att statsbidrag överhuvudtaget

icke skulle utgå i de fall, då ett polisdistrikt löste pensioneringsfrågan

på annat sätt än genom anslutning till nämnda anstalt.

I departementspromemorian framhålles, att de i SPA-reglementet upptagna

bestämmelserna för närvarande är föremål för revidering av 1951 års

pensionsutredning och att det i förevarande sammanhang icke kan förordas

andra ändringar i den nuvarande ordningen än sådana som måste

anses oundgängliga. Det föreslås därför att rätten att anlita SPA (eller i

andra hand att få statsbidrag med en tredjedel av utgående pension) skulle

utsträckas endast till sådana städer och köpingar, som ingår i gemensamt

polisdistrikt med landsbygdsdel av samma åklagardistrikt. Stad eller

köping, som enligt reglerna om polisdistriktsindelning skulle ha möjlighet

att förena sig med landsbygd till ett gemensamt polisdistrikt men som icke

begagnat denna möjlighet, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något

avseende få statsbidrag till pensioneringskostnader.

Varken statskontoret, statens pensionsanstalt eller 1951 års pensionsutredning

har motsatt sig den i promemorian föreslagna lösningen, men de

har framhållit dess karaktär av provisorium. Vidare har det anmärkts, att

särskilda övergångsbestämmelser torde vara påkallade för att hindra att

(såvitt avser städer och med dem jämställda köpingar) statsbidrag utgår

på sådan del av pension som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen

icke åtnjutits. Länsstyrelsen i Stockholms län har invänt, att förslaget om

statsbidrag till pensioneringskostnader kan komma att medföra vissa

orättvisor.

Jag vill för egen del understryka, att det nu endast är fråga om en provisorisk

lösning av förevarande problem och att det i gällande regler bör

göras endast sådana ändringar, som är ofrånkomliga. Tidigare har jag

föreslagit, att köpingar och i viss omfattning även städer skall få ingå i

gemensamma polisdistrikt med landskommuner och få allmänna statsbidrag

till avlöningskostnader efter i princip samma grunder som sistnämnda

kommuner. Det framstår då som nödvändigt, dels att enhetliga regler i

pensionshänseende kommer alt gälla inom varje sådant gemensamt distrikt,

dels att någon försämring i fråga om statsbidragen till pensioneringskostnader

icke inträder i jämförelse med vad som hittills gällt. Med hänsyn

härtill finner jag mig böra godtaga den i promemorian föreslagna lösningen.

Det torde visserligen vara riktigt som länsstyrelsen i Stockholms

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

län invänt, att den nya ordningen understundom kan medföra verkningar,

vilka kommer att uppfattas som orättvisa, men detta torde i nuvarande läge

icke kunna undvikas. De betänkligheter man eljest kunnat hysa måste

enligt min mening vika med hänsyn till lösningens provisoriska natur.

Den här förordade nya ordningen i fråga om statsbidrag till pensioneringskostnader

förutsätter ändringar såväl i polislagen som i SPA-reglementet.

Därest riksdagen bifaller vad jag i det följande förordar, torde det

ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga ändringar i nämnda

reglemente, varvid pensionsåldern för kommissarie torde böra fastställas

till 65 år.

Det torde vidare böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa närmare

bestämmelser som påkallas av övergången till den nya ordningen på

ifrågavarande område. Till detta spörsmål återkommer jag i det följande.

VII. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till dels lag angående ändring

i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa

bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. I förstnämnda förslag har även upptagits vissa ändringar

i polislagen, vilka med hänsyn till sin mera speciella karaktär icke

tidigare berörts här förut.

De upprättade författningsförslagen kommer i det följande att behandlas

paragrafvis.

Polislagen.

1 §•

Beträffande ändringarna i 1 § 1 mom. hänvisas i första hand till vad som

i den allmänna motiveringen anförts om polisdistriktsindelningen.

Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att i bestämmelserna om statsbidrag

i 15 § kunna bibehålla hänvisningarna till 1 § 1 inom. har det ansetts

lämpligt att i huvudsak disponera nämnda moment så att i dess

andra stycke upptagits regler om de städer, som — oavsett om de bildar

eget åklagardistrikt eller ej — på grund av sitt invånarantal skall utgöra

särskilda polisdistrikt och som skall vara uteslutna från rätt till allmänt

statsbidrag, och att till dess tredje stycke sammanförts regler om de polisdistrikt,

som skall vara berättigade till sådant bidrag. Detta har medfört,

att tredje stycket kommit att innehålla tre skilda regler. Den första av

dessa innebär att stad, som den 1 januari 1953 hade mindre än 10 000 in
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

vånare men som trots detta bildar eget åklagardistrikt, skall utgöra särskilt

polisdistrikt (denna regel avser i själva verket endast fem städer). Den

andra regeln innebär, att landsfiskalsdistrikt — bortsett från sådan däri

ingående stad som med tillämpning av andra stycket utgör särskilt polisdistrikt

-— skall antingen utgöra ett polisdistrikt eller uppdelas i flera sådana;

vilket som skall vara fallet bestämmes i den ordning som stadgas

i 9 och 10 §§. Den tredje regeln innebär ett undantag från föreskriften i

andra stycket. I vilka fall detta undantag skall kunna tillämpas har angivits

i den allmänna motiveringen.

I 1 § 1 mom. fjärde stycket stadgas också ett undantag från föreskriften

i andra stycket. Detta undantag motsvarar en bestämmelse som år 1951

infördes i sistnämnda stycke och som tillkom främst med tanke på Kiruna

stad. Eftersom köpingarna numera alltid ingår i landsfiskalsdistrikt och

enligt lagförslaget jämställes med landskommuner i indelningshänseende,

är det icke erforderligt att meddela någon särskild bestämmelse om köpings

uppdelning i två eller flera polisdistrikt.

Uppnår en stad först efter den 1 januari 1953 ett invånarantal av minst

10 000, blir den med tillämpning av andra stycket särskilt polisdistrikt,

endast under förutsättning att Kungl. Maj :t så förordnar. Ett förordnande

av ifrågavarande slag medför till följd av bestämmelserna i 5, 6 och 15 §§,

att staden blir skyldig att tillhandahålla reservpolis, att den kan åläggas

hålla statspolis och att den mister rätten till allmänt statsbidrag. Om man

vill uppnå motsvarande resultat beträffande stad, som den 1 januari 1953

hade mindre än 10 000 invånare men som trots detta redan utgör eget

polisdistrikt (så kan vara fallet även med stad, som icke bildar eget åklagardistrikt),

måste Kungl. Maj:t, efter det att staden uppnått nämnda invånarantal,

meddela särskilt förordnande i saken. Ett sådant förordnande

torde endast behöva ange, att staden skall utgöra särskilt polisdistrikt enligt

1 § 1 mom. andra stycket.

Sjunker en stads invånarantal efter den 1 januari 1953 under 10 000,

kommer den icke automatiskt att falla under bestämmelsen i tredje stycket

utan härför fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t med stöd av

andra punkten i detta stycke.

Därest Kungl. Maj:t förlänar stadsrättigheter åt kommun med minst

10 000 invånare, kan Kungl. Maj :t i samband därmed bestämma, att staden

med tillämpning av 1 § 1 mom. andra stycket skall utgöra särskilt

polisdistrikt.

2 §•

Paragrafen har undergått viss redaktionell jämkning med hänsyn till

de ändrade reglerna om polisdistriktsindelning.

Enligt sin nuvarande lydelse stadgar paragrafens första stycke, alt i stad

och i köping, som har att bekosta sin polispersonal, skall polismän samt i

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

övriga polisdistrikt fjärdingsman (polismän) finnas anställda i viss närmare

angiven omfattning. I ett par remissyttranden över departementspromemorian

har påtalats den terminologiska oklarhet, som är förenad

med att termerna polisman och fjärdingsman användes jämsides beträffande

polispersonal på landsbygden. Från något håll har det samtidigt

gjorts gällande, att titeln fjärdingsman borde försvinna, då den numera

icke har så god klang som titeln polisinan.

1 anslutning till dessa yttranden må framhållas, att termen fjärdingsman

icke förekom i det förslag till polislag, som genom propositionen nr 58/1925

förelädes 1925 års riksdag. Det utskott som hade att behandla lagförslaget

ville emellertid behålla fjärdingsmansinstitutionen och ansåg även det

gamla fjärdingsmannanamnet värt att bevaras. Utskottet framhöll dock,

att någon alldeles enhetlig benämning ej var avsedd ifråga om de befattningshavare,

som erfordrades på landsbygden. För de med städerna

jämställda köpingarna kunde någon annan benämning än polisman säkerligen

icke komma ifråga. Beträffande andra orter torde man böra lämna

vederbörande öppet att bestämma, att fjärdingsmannen skulle benämnas

polisman. Detta ville utskottet utmärka genom att vid ordet »fjärdingsman»

i 2 § inom parentes utsätta även ordet »polisman» (jämför andra

särskilda utskottets utlåtande nr 1/1925). — Lagen fick sedan den lydelse

som utskottet föreslagit.

Jag vill understryka, att det nu icke är meningen att på denna punkt

göra någon ändring i sak. Beträffande sådana befattningshavare vid polisväsendet,

som har sin verksamhet förlagd till den egentliga landsbygden,

skall det fortfarande vara möjligt att bestämma tjänstebeteckningen antingen

till fjärdingsman eller till polisman. Även om ett polisdistrikt enligt

de förut föreslagna reglerna kommer att bestå av en stads- eller köpingsdel

och en landskommunal del, bör det vara möjligt att fastställa beteckningen

fjärdingsman för en befattningshavare, som har sin tjänstgöringsort eller

sitt huvudsakliga tjänstgöringsområde i sistnämnda del. Såsom framgår av

It § i lagförslaget är det emellertid icke meningen att en dylik befattningshavare

i ett »blandat» polisdistrikt skall utses genom val.

Av redaktionella skäl har benämningen fjärdingsman bibehållits endast

i 11 § 8 mom. Då i lagförslaget användes beteckningen »polisman», avses

därmed givetvis även »fjärdingsman».

2 § andra stycket innehåller för närvarande ett stadgande som endast

är en närmare utveckling av bestämmelsen i första stycket. Orden »såvitt

angår köping eller landskommun» har i lagförslaget använts för att utmärka,

att regeln om arbetsfördelning skall kunna tillämpas även beträffanade

köping eller landskommun, som jämte stad ingår i ett gemensamt

polisdistrikt.

Ändringen i tredje stycket är av formell natur.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr i68.

5 §•

Beträffande 1 inom. hänvisas till vad i specialmotiveringen anförts om

1§1 mom. andra och fjärde styckena. Avgörande för stads skyldighet att

tillhandahålla reservpolismän blir, huruvida staden i indelningshänseende

är att hänföra till något av dessa stycken. Då i samtliga län numera finns

åtminstone någon stad med över 10 000 invånare, har någon motsvarighet till

den nuvarande bestämmelsen i 5 § 1 inom. första stycket sista punkten

icke upptagits i lagförslaget.

Ifråga om innehållet i 5 § 2 inom. må framhållas, att alla köpingar enligt

förslaget skall få allmänt statsbidrag och att köpingarnas polispersonal

därför blir allmänt mobil. Något behov av att köping åtager sig att tillhandahålla

reservpolismän kommer alltså icke att föreligga.

7 §•

Utöver vad som i den allmänna motiveringen anförts beträffande den

föreslagna nya bestämmelsen i 7 § 1 mom. andra stycket må framhållas

följande.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att det skall vara fråga

om ett behov som sträcker sig utöver vad som normalt förekommer beträffande

polisverksamheten i det berörda distriktet. Behovet skall vidare avse

endast en tillfällig förstärkning. Det måste finnas säkerhet för att den stad

som får avstå polispersonal icke försätts i ett sådant läge, att polisverksamheten

inom dess eget område äventyras. Uppenbarligen kan behovet

av förstärkning avse både ordnings- och kriminalpolis och omfatta polispersonal

av alla grader. Den viktigaste begränsningen ligger i förutsättningen

att behovet icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat

sätt. Därav torde framgå, att bestämmelsen soin regel kan tillämpas endast

i den mån stats- och reservpolis icke finns att tillgå i tillräcklig omfattning.

Även andra polismän, till vars avlöning statsbidrag utgår, bör om möjligt

anlitas i första hand. Synnerlig olägenhet kan givetvis föreligga både på

det organisatoriska och det ekonomiska planet.

Självfallet skall länsstyrelsen icke på grund av den ifrågavarande bestämmelsen

kunna förfoga över annan personal än sådan som är anställd

inom länet.

8 §•

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att ett bindande statligt avlöningsreglemente

skall införas för viss kommunal polispersonal. Man kan

utgå från att i ett sådant reglemente kommer att intagas bestämmelser

om rätt till begravningshjälp. De nuvarande föreskrifterna om polisdistrikts

skyldighet att skäligen avlöna polismän och att utbetala skälig begravningshjälp

har därför ersatts med en bestämmelse att polispersonal, som jämlikt

2, 4, 5 eller 6 § finns anställd i polisdistrikt och som avses i ett av Kungl.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Maj :t efter riksdagens hörande fastställt avlöningsreglemente, skall av polisdistriktet

avlönas enligt bestämmelserna i reglementet samt åtnjuta i

reglementet angivna övriga förmåner.

Det torde icke finnas anledning att i paragrafen bibehålla något stadgande

om skyldighet för polisdistrikt att låta sådana befattningshavare,

som icke, såvitt nu kan bedömas, kommer att omfattas av reglementet —

d. v. s. dels vissa polismän av högre grad, dels andra befattningshavare än

polismän, exempelvis teknisk och administrativ personal samt kontorspersonal

-— komma i åtnjutande av skäliga löneförmåner (däri inbegripet

begravningshjälp). Denna skyldighet är i och för sig självklar, och med

hänsyn till den ordning som numera råder ifråga om bestämmandet av

de anställdas löner skulle en särskild lagregel härom sannolikt icke få

någon större betydelse.

Det föreslagna stadgandet om ett statligt avlöningsreglemente får avgörande

betydelse därigenom att det binder polisdistrikten att utge just de

förmåner som bestämmes i reglementet, varken mer eller mindre. Uppenbart

är, att reglementets innehåll blir normerande vid beräkning av de

statsbidrag, som skall utgå för lönekostnader.

Bestämmelser om pension och familjeunderstöd avses icke skola ingå

i avlöningsreglementet. Polislagens stadgande om polisdistriktens skyldigheter

i dessa hänseenden har därför ansetts böra kvarstå oförändrade.

11 §•

Med hänsyn till att det enligt de föreslagna regierna för polisdistriktsindelning

kan uppkomma gemensamma polisdistrikt, som omfattar stad, köping

och landskommun i olika kombinationer, har det varit nödvändigt att

något jämka bestämmelserna i förevarande paragraf. Den självklara utgångspunkten

har därvid varit, att det för varje särskilt polisdistrikt bör

gälla enhetliga regler om tillsättande och entledigande av befattningshavare

vid polisväsendet och de övriga ämnen, paragrafen avser.

Ändringarna i 1 och 2 mom. innebär, att så snart stad ingår i ett polisdistrikt,

skall beträffande detta gälla de hittillsvarande reglerna för stad.

•— Ordet »extra» i den nuvarande lydelsen av 1 mom. har ändrats till

»annan», eftersom det kan tänkas att i det statliga avlöningsreglementet

kommer att införas andra kategorier icke-ordinarie befattningshavare.

Reglerna om fjärdingsmansval i 3 mom. har ändrats så, att tillsättning

av polisman genom val skall förekomma endast i sådana polisdistrikt, som

helt består av egentlig landsbygd. Eftersom under uttrycket »fjärdingsmansbefattning»

i nuvarande 3 mom. enligt praxis icke inbegripits befälstjänster,

har stadgandet begränsats till att avse polismansbefattning, som

icke är befälstjänst. Såsom tidigare erinrats skulle det enligt förslaget

kunna förekomma att polisman i ett »blandat» polisdistrikt benämnes

fjärdingsman, trots att han icke utses genom val.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj ris proposition nr 168.

13 §.

I 2 mom. hav förutom en redaktionell jämkning gjorts en ändring i sak.

Denna ändring består i att såvitt angår stad, där polisnämnd icke finnes,

tillfälle att avge yttrande vid tillsättning av vissa befattningshavare skall

beredas drätselkammaren även om staden har magistrat. Kommunallagskommittén

har nämligen i sitt betänkande III (SOU 1952: 14) föreslagit, att

magistraternas kommunala uppgifter skall upphöra, samt förklarat att

enligt kommitténs mening hela den nuvarande magistratsinstitutionen bör

avvecklas. Med hänsyn till det läge, vari dessa frågor nu befinner sig, och

då drätselkammaren i allt fall får anses vara det organ som lämpligen bör

företräda stad i förevarande hänseende, har det ansetts befogat, att någon

rätt för magistrat att yttra sig ifråga om tillsättning av polispersonal icke

vidare skall förekomma.

14 §.

I 1 mom. meddelas nu bestämmelser dels om skyldighet för polisdistrikt

att underställa beslut angående avlöning, pensionering, familj eunderstöd,

begravningshjälp m. m. länsstyrelsens prövning, dels angående länsstyrelsens

befogenheter, då sådan underställning skett, dels ock om skyldighet

för polisdistrikt att hos länsstyrelsen anmäla beslut, som eljest fattas angående

polisväsendets organisation.

194-8 års polisutredning föreslog, att alla beslut om personalorganisationens

utformning skulle underställas länsstyrelsens prövning, detta särskilt

med hänsyn till statens intresse av att effektivt kunna inverka på organisationen.

Vidare förordade utredningen, att beslut angående avlönings- och

pensionsförmåner till polispersonal skulle underställas, dock att underställningsplikt

icke skulle föreligga beträffande beslut om avlöningsförmåner,

som uppfyllde bestämmelserna i det av utredningen föreslagna normallönereglementet.

Sådana beslut angående polisväsendet, som icke på grund

av nämnda regler skulle underställas, borde enligt utredningens förslag

anmälas hos länsstyrelsen.

Utredningens förslag i förevarande del godtogs av några remissinstanser,

däribland överståthållarämbetet, men avvisades av bl. a. justitiekanslersämbetet

och stijrelsen för svenska stadsförbundet. Justitiekanslersåmbetet

ansåg, att underställning eller anmälan ej alls borde komma ifråga. Sådana

åligganden kunde uppfattas som utslag av misstroende mot polisdistrikten.

Det vore tillfyllest om landsfogden i de fall, då ett polisdistrikts

beslut ej ansågs tillfredsställande, ägde påkalla rättelse hos länsstyrelsen.

Departementspromemorian innehöll som förut nämnts förslag, att underställningsplikten

skulle helt avskaffas och att i dess ställe skulle föreskrivas

en anmälningsplikt liknande den som nu gäller beslut i organisationsfrågor

i allmänhet.

Vid promemorians remissbehandling tillstyrktes detta förslag av 18 läns
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

styrelser, stats polisintendenten, svenska stadsförbundets styrelse och svenska

polisförbundet.

Några länsstyrelser ställde sig tveksamma till förslaget.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge

län ansåg, att underställningsförfarandet borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarade, att den ej hade något att erinra

mot underställningens avskaffande såvitt angår befattningshavarnas

löneförmåner och övriga anställningsvillkor. Beträffande däremot kommuns

beslut rörande organisationsfrågor delade länsstyrelsen 1948 års polisutrednings

mening att underställning bör ske. Detta måste anses angeläget

med hänsyn bl. a. till statens intresse att effektivt kunna inverka på

organisationens utformning.

Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfogdar avstyrkte

helt förslaget i förevarande del. Sistnämnda förening anförde.

Det må visserligen medgivas, att underställning knappast längre kan

vara erforderlig för att bevaka att befattningshavarna tillerkännas skälig

lön. Emellertid kan förslaget ur andra synpunkter inge vissa betänkligheter.

Underställningen har bland annat till syfte att fastställa de belopp varå

statsbidrag skall beräknas. Med hänsyn till bland annat statsbidraget skall

även befattningens natur av extra eller ordinarie prövas. Uppmärksamhet

bör ägnas åt att avlöningsbesluten endast avse avlöning i polislagens mening

och icke till exempel även ersättning för resekostnader, hållande av

kontorslokal etc. Likaledes bör uppmärksammas att icke tjänst som i

själva verket till sin natur är extra göres till ordinarie i en låg lönegrad

för att därigenom för polisdistriktet säkra ett högre statsbidrag.

Flera enskilda landsfogdar har uttalat sig på liknande sätt.

Stockholms stadskollegium föreslog, att såsom ett led i de allmänna förenklingssträvandena

även anmälningsskyldigheten slopas.

Departementschefen.

Även frågan om underställningsförfarandet kommer delvis i ett nytt

läge, om det införes ett bindande statligt avlöningsreglemente. Underställningens

syfte har främst varit att skapa garantier för att polismännens löner,

pensioner och övriga förmåner bestämmes till skäliga belopp. Detta

syfte skulle nu i de viktigaste avseendena komma att tillgodoses genom

reglementet. Även beträffande avlöningsförmåner för sådana befattningshavare,

som icke kommer att omfattas av reglementet, torde underställningsförfarandet

numera vara utan nämnvärd betydelse. Med hänsyn härtill

och till vikten av att det kommunala inflytandet över polisfrågorna befästes,

biträder jag förslaget att underställningsplikten helt upphäves. I

stället för underställningsplikten bör enligt min mening stadgas ett anmälningsförfarande.

Jag anser emellertid att det ifråga om beslut i avlöningsfrågor

icke ens erfordras någon anmälningsplikt. Anmälningsskyldigheten

bör enligt min mening avse dels beslut angående pensionering och

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

familjeunderstöd, dels beslut som fattas angående polisväsendets organisation.

Bland de beslut, som nu skall underställas, upptages även beslut,

huruvida viss befattning skall vara ordinarie eller ej. Då det här uppenbarligen

är fråga om ett beslut, som angår polisväsendets organisation, har

det icke ansetts erforderligt att uttryckligen omnämna denna form av beslut

bland dem, som skall anmälas.

Ändringen av 14 § 2 mom. är av formell natur och betingas i huvudsak

av förslaget att införa ett statligt avlöningsreglemente.

15 §.

Beträffande ändringarna i förevarande paragraf hänvisas i första hand

till vad som i den allmänna motiveringen anförts om statsbidragsgrunderna.

Uttrycket i 2 mom. »i den mån kostnaden belöper å stad eller köping»

har valts i syfte att göra bestämmelsen tillämplig både på stad eller köping,

som utgör särskilt polisdistrikt, och på stad eller köping, som ingår i gemensamt

polisdistrikt med annan kommun. I sistnämnda fall måste det

konstateras, hur stor del av statsbidragsunderlaget som belöper på staden

respektive köpingen och på övriga delar av distriktet. Vilka tillvägagångssätt

man därvid kan anlita har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.

Såsom förut anmärkts innebär stadgandet i 2 inom., att statsbidrag även

kommer att utgå till fem städer som har mindre än 10 000 invånare, men

trots detta utgör egna åklagardistrikt. För varje sådan stad finns alltså

stadsfiskal anställd, vilken, om han är polischef torde få anses tillhöra

den krets befattningshavare, på vars lön m. in. statsbidrag skall utgå.

Det kan emellertid icke vara rimligt, att allmänt statsbidrag skall utgå för

lön och andra förmåner till sådana stadsfiskaler. För att hindra att så sker

har föreskrift härom införts bland övergångsbestämmelserna.

I 4 mom. tredje stycket har gjorts ett tillägg, som innebär ett mindre

undantag från den i samma stycke tidigare stadgade regeln. Enligt denna

regel skall statsverket, om eu stad tillhandahållit reservpolispersonal, ersätta

staden bl. a. avlöningskostnaderna för poliserna under den tid de

tjänstgjort utom staden. Såsom jag förut framhållit bör en landsfiskal, i

vars verksamhetsområde ingår en reservpolisstad, äga att utan medgivande

från högre ort få kommendera reservpolispersonalen till tjänstgöring i

andra delar av landsfiskalsdistriktet. I departementspromemorian har föreslagits,

att om reservpolispersonalen endast tjänstgjort i annat polisdistrikt

inom samma landsfiskalsdistrikt, någon ersättning av statsmedel för

den på sådan tjänstgöring belöpande avlöningskostnaden icke skall utgå.

Mot detta förslag har under remissbehandlingen ingen erinran framställts,

och jag vill för egen del biträda detsamma.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Den i viss mån motsvarande undantagsregel, som upptagits i 5 inom.,

har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att innehållet i det föreslagna

statliga avlöningsreglementet blir normerande vid beräkning av de

statsbidrag, som skall utgå för avlöningskostnader.

20 §.

Ändringen är en direkt följd av underställningspliktens upphävande.

Övergångsbestämmelserna.

I enlighet med vad som förordats i departementspromemorian anser jag,

att lagen om möjligt bör träda i kraft den 1 januari 1954. Särskilt med hänsyn

till att det måste anses ovisst, huruvida det nu i princip föreslagna

statliga avlöningsreglementet då kan träda i tillämpning, torde det emellertid

böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om dag för lagens ikraftträdande.

I den allmänna motiveringen beträffande grunderna för statsbidrag till

polisdistriktens pensioneringskostnader har framhållits, att det torde böra

ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa närmare bestämmelser, som

påkallas av övergången till den nya ordningen på nämnda område. Vidare

bör erinras, att innehållet i polislönereglementet först senare kommer att

bestämmas och att reglementets ikraftträdande kan få återverkningar i

olika hänseenden som icke nu är möjliga att bedöma. Även i övrigt torde

det kunna bli erforderligt med särskilda bestämmelser för att möjliggöra

övergång till den föreslagna nya ordningen. Med hänsyn till dessa omständigheter

torde i förevarande lag böra meddelas bemyndigande för

Kungl. Maj :t att förordna om särskilda bestämmelser, vilka erfordras för

lagens ikraftträdande eller eljest i samband med övergången till nya avlönings-

eller pensioneringsbestämmelser.

Bestämmelsen i andra stycket har berörts i specialmotiveringen till 15 §.

Det gäller här närmast en övergångsföreteelse, som icke har avseende på

mer än fem städer.

Polislöneför ordning en.

Ändringarna är direkt föranledda av förslaget om ett statligt polislönereglemente

och avser i princip att upphäva de delar av förordningen, som

måste antagas komma att bli ersatta av bestämmelser i reglementet.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

113

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att Kungl. Maj:l

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet utarbetade förslag

till

dels lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet

i riket,

dels förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)

med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt

till lön och pension m. in.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Örtengren.

8 — tiihang till riksdagens protokoll 1953. t sand. Nr 168.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen...................................... • .............

Sammanfattning..................................................

Författningsförslag................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1953 ........................

I. Inledning...................................................

II. Huvuddragen av den nuvarande polisorganisationen................

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet................

1939 års polisutredning och remissyttranden däröver sid. 19. — Enhörnings utredning

sid. 21. — 1948 års polisutredning sid. 21. — Remissyttranden över 1948

års polisutredning sid. 25. — Departementspromemorian sid. 30. — Remissyttranden

över departementspromemorian sid. 32. — Departementschefen sid. 41.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet.............................

Gällande bestämmelser sid. 48. — 1948 års polisutredning sid. 51. — Remissyttranden

över 1948 års polisutredning sid. 55. — Departementspromemorian sid. 58.

_Remissyttranden över departementspromemorian sid. 61. - Departementschefen

sid. 67.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala polispersonalen

.....................................................

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m. sid. 75. — 1948 års

polisutredning sid. 76. — Remissyttranden över 1948 års polisutredning sid. 79.

—- Departementspromemorian sid. 80. — Kommuuförbundens framställning om ett

statligt avlöningsreglemente sid. 80. — Departementschefen sid. 80.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader.......................

Gällande bestämmelser sid. 82. — 1948 års polisutredning sid. 84. —- Remissyttranden

över 1948 års polisutredning sid. 88.— Departementspromemorian sid.91.—

Remissyttranden över departementspromemorian sid. 93. — Departementschefen

sid. 97.

VII. Specialmotivering ............................................

Polislagen sid. 104. — Polislöneförordningen sid. 112.

Departementschefens hemställan ....................................

1

1

2

13

13

16

19

48

73

82

104

113

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHIM 93

316184

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:248 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 a1 i texten
  2. S1LU 1953:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 s. 1 i texten