Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, m. m
1953-03-27 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:185, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
1
Nr 185.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad, m. m.; given
Stockholms slott den 27 mars 195$.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av
15 §
lagen
den
6
juni
1930
(nr
252)
om kommunalstyrelse i stad;
2) lag angående ändrad lydelse av
34 §
lagen
den
6
juni
1930
(nr
251)
om kommunalstyrelse på landet;
3) lag angående ändrad lydelse av
31 §
lagen
den
6
juni
1930
(nr
259)
om församlingsstyrelse;
4) lag angående ändrad lydelse av
13 §
lagen
den
15
juni
1935
(nr
337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; samt
5) lag angående ändrad lydelse av
10 §
lagen
den
6
juni
1930
(nr
260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.
GUSTAF ADOLF.
Allan Nordenstam.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar av nuvarande regler om valkretsindelning
vid fullmäktigval i kommunerna. Beträffande kommunalfullmäktigval
samt stadsfullmäktig- och kyrkofullmäktigval annorstädes än
i Stockholm skall enligt förslaget den nuvarande tvingande regeln, att indelning
i valkretsar skall ske då invånarantalet i kommunen eller församlingen
överstiger 10 000, ersättas av en bestämmelse att under nämnda förutsättning
indelning må ske. Stad med mer än 40 000 invånare skall dock för
stadsfullmäktigval alltid vara indelad i valkretsar. Om synnerliga skäl föreligger
skall vidare för samtliga nämnda slag av val valkretsindelning få
äga rum, även om invånarantalet ej överstiger 10 000. Vissa jämkningar
föreslås även i bestämmelserna om valkretsindelning för de kommunala
valen i Stockholm.
De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 185.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
15 §.
För val av stadsfullmäktige skall
stad med mera än 10 000 invånare
indelas i valkretsar. Valbarhet är ej
inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning
Om indelning
(Föreslagen lydelse:)
15 §.
För val av stadsfullmäktige skall
stad med mera än 40 000 invånare
indelas i valkretsar. Är folkmängden
i stad mindre än nu sagts men överstiger
den 10 000, må valkretsindelning
ock företagas, där så befinnes
lämpligt. Annan stad må ej indelas
i valkretsar, såframt icke till följd av
stadens särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden synnerliga
skål föreligga därtill. Valbarhet
är ej inskränkt inom valkrets.
— särskilda valkretsarna,
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
1 Senaste lydelse se 1932: 266.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 34 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
34 §.
För val av kommunalfullmäktige
skall kommun med mera än 10 000
invånare indelas i valkretsar. Valbarhet
är ej inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning
Om indelning
(Föreslagen lydelse:)
34 §.
För val av kommunalfullmäktige
må kommun med mera än 10 000 invånare
indelas i valkretsar, dår så
befinnes lämpligt. Annan kommun
må ej indelas i valkretsar, såframt
icke till följd av kommunens särskilt
betydande utsträckning eller liknande
förhållanden synnerliga skäl föreligga
därtill. Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.
— särskilda valkretsarna,
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse.
Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
31 §.
För val av kyrkofullmäktige skall
församling med mera än 10 000 invånare
indelas i valkretsar. Vid val
av fullmäktige för kyrklig samfällighet
skall dock varje i samfälligheten
ingående församling eller del
av församling utgöra en valkrets.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning
Om indelning---
(Föreslagen lydelse:)
31 §.
För val av kyrkofullmäktige må
församling med mera än 10 000 invånare
indelas i valkretsar, där så
befinnes lämpligt. Annan församling
må ej indelas i valkretsar, såframt
icke till följd av församlingens
särskilt betydande utsträckning eller
liknande förhållanden synnerligen
skål föreligga därtill. Vid val av
fullmäktige för kyrklig samfällighet
skall dock varje i samfälligheten ingående
församling eller del av församling
utgöra en valkrets. Valbarhet
är ej inskränkt inom valkrets.
- — eller stadsfullmäktigval.
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommnnalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
13 §.
För val ------— inom valkrets.
Vid valkretsindelning iakttages, Vid
att varje krets kommer att utse
minst tio, högst tjugufem stadsfullmäktige
efter den beräkningsgrund,
att i allmänhet inom varje krets en
stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal
motsvarande en hundradel
av stadens folkmängd; att varje
valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje; att
territoriell församling, där så ske
kan, lämnas odelad och icke i något
fall delas på flera än två kretsar;
samt att antalet fullmäktige för hela
staden, i den mån det utan olägenhet
kan ske, fördelas lika på de särskilda
valkretsarna.
(Föreslagen lydelse:)
13 §.
valkretsindelning iakttages,
att varje krets kommer att utse
minst tio, högst trettio stadsfullmäktige
efter den beräkningsgrund, att i
allmänhet inom varje krets en stadsfullmäktig
utses för varje befolkningstal
motsvarande en hundradel
av stadens folkmängd; att varje valkrets
skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje; att
territoriell församling, där så ske
kan, lämnas odelad och icke i något
fall delas på flera än två kretsar;
samt att antalet fullmäktige för hela
staden, i den mån det utan olägenhet
kan ske, fördelas lika på de särskilda
valkretsarna.
Om indelning
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
1 Senaste lydelse se 1936: 77.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
10 §.
För val av kyrkofullmäktige skall
församling, där mera än trettio fullmäktige
skola väljas, indelas i valkretsar.
Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.
Vid valkretsindelning-----
Om indelning----— — i tillämpning.
(Föreslagen lydelse:)
10 §.
För val av kyrkofullmäktige må
församling, där mera än trettio fullmäktige
skola väljas, indelas i valkretsar.
Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.
- — särskilda valkretsarna.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
7
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Nordenstam, fråga om ändring
av gällande bestämmelser angående valkretsindelning vid val av fullmäktige
i kommuner samt anför följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillkallade
chefen för justitiedepartementet samma dag ledamoten av riksdagens första
kammare landshövdingen K. J. Olsson, ordförande, ledamoten av första
kammaren direktören, nuvarande borgarrådet J. Bergvall, borgmästaren,
numera lagmannen C. O. Engqvist, ledamoten av andra kammaren professorn
E. Håstad, ledamoten av andra kammaren folkskolläraren G. Skoglund,
ledamoten av första kammaren professorn S. Wahlund och ledamoten av
andra kammaren sekreteraren A. Wallentheim att verkställa utredning
rörande vissa frågor om folkomröstning och valsätt. I utredningsuppdraget
har bl. a. ingått att undersöka förutsättningarna för en reform av gällande
bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigval liksom
av motsvarande valkretsstadganden för övriga primärkommuner. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutredning, har i ett den 30 december 1952 avlämnat betänkande, del
IV (SOU 1953: 1), behandlat nämnda fråga om valkretsar vid fullmäktigval
i kommunerna samt framlagt förslag till ändringar i 1930 års lagar om
kommunal styrel se i stad, om kommunal styrelse på landet, om församlingsstyrelse
och om församlingsstyrelse i Stockholm ävensom i 1935 års lag
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Yttranden över detta betänkande har genom remiss inhämtats från överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser ävensom från svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund, överståthållarämbetet
har vid sitt yttrande fogat utlåtande av stadskollegiet i Stockholm. Vid
länsstyrelsernas yttranden bär i större eller mindre utsträckning fogats
8
Kungl. Maj ds proposition nr 185.
yttranden av kommunala organ. Sålunda har utlåtanden avgivits av drätselkamrarna
i Södertälje, Nacka, Sundbyberg, Solna och Lidingö, kommunalnämnderna
i Täby och Sollentuna köpingar samt Huddinge och Frösåkers
kommuner, magistraten och drätselkammaren i Uppsala, kyrkorådet i
Uppsala domkyrkoförsamling, magistraten och drätselkammaren i Enköping,
kommunalnämnderna i Älvkarleby och Olands kommuner, magistraterna
i Nyköping och Eskilstuna, kommunalborgmästarna i Katrineholm
och Oxelösund, kommunalnämnderna i Stora Malms och Tunabergs kommuner,
magistraten i Norrköping, drätselkamrarna i Linköping och Motala,
kommunalnämnden i Finspång, magistraten i Jönköping, valnämnderna i
Nässjö, Huskvarna, Värnamo och Tranås, magistraten och stadsfullmäktige
i Växjö, drätselkammaren i Västervik, stadsfullmäktige i Kalmar, stadsfullmäktige
i Visby, kommunalnämnden i Romaklosters kommun, stadsfullmäktige
i Karlskrona och Karlshamn, drätselkamrarna i Kristianstad,
Hässleholm, Simrishamn och Ängelholm, drätselkamrarna i Malmö, Hälsingborg,
Lund, Landskrona och Trelleborg, kyrkoråden i Malmö och Hälsingborg,
magistraten i Uddevalla, kommunalnämnderna i Partilie, öckerö
och Tjörns kommuner, magistraten i Borås, magistraten och drätselkammaren
i Vänersborg, kommunalborgmästaren och drätselkammaren i
Skövde, magistraterna och drätselkamrarna i Lidköping och Falköping,
kommunalborgmästaren i Skara, kommunalborgmästarna och drätselkamrarna
i Hjo och Tidaholm, kommunalnämnderna i Tibro, Karlsborg, Vilske
och Habo kommuner, magistraterna och drätselkamrarna i Karlstad och
Kristinehamn, drätselkammaren och valnämnden i Arvika, magistraten i
Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga, kommunalnämnden i Ljusnarsbergs
kommun, magistraten och stadsfullmäktige i Västerås, magistraten
i Sala, kommunalfullmäktige i Hallstahammars köping, kominunalborgmästaren
i Fagersta, magistraten i Falun, kommunalborgmästarna i
Borlänge och Ludvika, kommunalnämnderna i Grangärde, Mora och Stora
Tuna kommuner, kyrkorådet i Ludvika församling, magistraten och drätselkammaren
i Gävle, kommunalborgmästaren i Sandviken, kyrkorådet i
Valbo församling, drätselkamrarna i Sundsvall, Härnösand, Kramfors,
Sollefteå och Örnsköldsvik, kommunalnämnderna i Torps, Njurunda, Själevads,
Fjällsjö, Ramsele, Anundsjö och Säbrå kommuner samt Sköns köping,
magistraten och drätselkammaren i Östersund, magistraterna i Umeå och
Skellefteå ävensom kommunalnämnderna i Burträsks, Degerfors, Skellefteå
och Vilhelmina landskommuner.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
9
Inledning.
Gällande ordning beträffande indelning i valkretsar för fullmäktigval i kommunerna.
Städer. I 7 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad (LKS)
gives det allmänna stadgandet att stadskommuns beslutanderätt utövas av
stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga.
Stadsfullmäktige skall enligt 8 § finnas i varje stad med mera än 700 inv.
och kunna utses även i stad med mindre folkmängd. Då folkmängden i var
och en av rikets städer överstiger nämnda tal, är stadsfullmäktiginstitutionen
i själva verket obligatorisk i dem alla.
Stadsfullmäktiges antal skall enligt 10 § LKS uppgå till lägst 15, högst 60.
Antalet bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda att stad med
2 000 inv. eller därunder utser 15—30 stadsfullmäktige, stad med 2 001
—- 5 000 inv. 20—35, stad med 5 001—20 000 inv. 25—40, stad med 20 001
—40 000 inv. 35—50 och stad med över 40 000 inv. 45—60. Det ankommer
på allmänna rådstugan att inom dessa gränser fastställa antalet stadsfullmäktige
för staden.
Stadgandet om valkretsar i 15 § LKS har följande lydelse.
För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10 000 invånare indelas
i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kominer att utse minst tio,
högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande
det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige
för hela staden; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i
den män det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.
Om indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av magistraten eller, där sådan ej finnes, av drätselkammaren
uppgjort förslag, stadsfullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen.
Utan föregående framställning må länsstyrelsen förordna om sådan
indelning, sedan tillfälle beretts stadsfullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.
Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tilllämpning.
Enligt 8 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm är
antalet stadsfullmäktige i denna stad 100. För valkretsindelningen vid stadsfullmäktigval
i Stockholm gäller enligt 13 § samma lag bl. a. att varje krets
skall utse minst tio, högst tjugufem stadsfullmäktige.
I enlighet med de nu återgivna bestämmelserna var vid stadsfullmäktigvalet
1950 70 städer indelade i två eller flera valkretsar, medan 03 var odelade.
Av de valkretsindelade städerna omfattade 52 två valkretsar, 15 tre
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
kretsar, 2 fyra kretsar samt 1 — Stockholm — sex kretsar. Antalet stadsfullmäktigekretsar
utgjorde därför sammanlagt 226.
Uppdelning i flera valkretsar än två har skett tämligen oberoende av
städernas storleksförhållanden. De två städer som vardera indelats i fyra
valkretsar är Kristianstad (ca 24 000 inv.) och Borås (ca 57 000 inv.). Bland
städerna med tre valkretsar återfinnes å ena sidan de fyra, näst Stockholm,
folkrikaste städerna (Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg)
samt å andra sidan en stad med endast något över 10 000 inv. (Ängelholm).
Fem av de i tre valkretsar delade städerna hade en folkmängd mellan 20 000
och 25 000 (Sundbyberg, Lidingö, Mölndal, Uddevalla, Borlänge), medan
de återstående fem hithörande städerna hade mellan 30 000 och något över
60 000 inv. (Solna, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Västerås). Till jämförelse
må nämnas att tre städer med invånarantal mellan 50 000 och 65 000,
oaktat sin storlek, bibehållit en indelning i endast två valkretsar (Eskilstuna,
Linköping och Örebro).
Antalet mandat i stadsfullmäktigkretsarna växlar inom de i lagen angivna
gränserna, lägst 10 och högst 30 eller, i de större av de odelade städerna,
40. Mandatantalet för varje valkrets är, såsom naturligt, i allmänhet
mindre i den mån staden uppdelats i flera sådana kretsar. Medan i
flertalet odelade städer väljes 25 eller 30 stadsfullmäktige, utses sålunda i
städer med två valkretsar vanligen omkring 20 fullmäktige inom vardera
kretsen, i städer med tre valkretsar i allmänhet 12—20 fullmäktige och i
städer med fyra valkretsar i intet fall flera än 15 fullmäktige per krets. I
Stockholm valdes vid 1950 års val i de sex valkretsarna lägst 13, högst 20
fullmäktige. Genomsnittstalen för antalet mandat per valkrets vid samma
val i städerna, fördelade efter valkretsindelningen, framgår av följande
sammanställning.
Antal mandat per
valkrets i genomsnitt
Odelade städer
28
Städer med 2 valkretsar
19
» »3 » ........
16
» »4 » .........
12
Stockholm
17
Landskommuner jämte köpingar. Liksom för städerna är fullmäktigeinstitutionen
obligatorisk för landskommuner och de med dem jämställda
köpingarna så snart folkmängden överstiger 700, fakultativ vid lägre invånarantal.
Stadgandet härom upptages i 8 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet (LKL). Sedan den 1 januari 1952, då kommunindelningsreformen
trädde i kraft, stiger invånarantalet i alla landskommuner
utom en över nämnda gräns. Även med avseende å antalet kommunalfullmäktige
gäller enligt 30 § LKL i princip samma reglering som
för stadsfullmäktige. Kommunalfullmäktiges antal är dock f. n. begränsat
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
till 40, i det att landskommun med över 5 000 inv. äger utse 25—40 fullmäktige.
Om antalet fullmäktige beslutar i landskommun kommunalstämman.
Beträffande valkretsindelning vid val av kommunalfullmäktige ges i 34 §
LKL i väsentliga delar samma bestämmelser som de enligt 15 § LKS för
stadsfullmäktigval stadgade. Även för landskommuner och köpingar gäller
sålunda att kommun med mera än 10 000 inv. skall indelas i valkretsar för
fullmäktigval. Inom varje valkrets må dock ej utses flera kommunalfullmäktige
än 20. För landskommunerna gäller vidare den speciella bestämmelsen
i fråga om utformningen av valkretsarna, att delar av samma by
eller hemman ej utan synnerliga skäl må förläggas till olika valkretsar.
Vid 1950 års kommunalfullmäktigval, som i princip avsåg val av fullmäktige
för de från den 1 januari 1952 bildade storkommunerna, var endast
27 av de omkring 900 landskommunerna (inräknat köpingarna) delade i
valkretsar (i 18 fall två valkretsar, i 9 fall tre valkretsar). Av de sålunda
uppdelade kommunerna hade 23 mera än 10 000 inv., och valkretsindelning
var alltså i dem obligatorisk. I 3 av dessa kommuner översteg folkmängden
20 000 (Huddinge, Skellefteå landskommun och Gällivare). Flertalet av de
1 valkretsar delade landskommunerna är belägna i Norrland. Vissa av dem
har en synnerligen betydande ytvidd.
Vad beträffar miinicipalsamliällen må bär nämnas att indelning i valkretsar
icke i något fall skall företagas vid val av municipalfullmäktige
(88 § LKL).
Kyrkliga kommuner. I församling — med vilken likställes kyrklig samfällighet
— skall enligt 4 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
(LFS) kyrkofullmäktige finnas, om invånarantalet överstiger 1 500. I
mindre församlingar är fullmäktigeinstitutionen fakultativ. 1950 valdes
kyrkofullmäktige i något mindre än halva antalet territoriella församlingar.
Kyrkofullmäktiges antal bestämmes enligt 27 § LFS av kyrkostämman.
Församling med högst 2 000 inv. utser 15—20 ledamöter, församling med
2 001—5 000 inv. 15—25, församling med 5 001—10 000 inv. 20—30 och
församling med mer än 10 000 inv. 25—40. För kyrklig samfällighet bestämmes
dock antalet fullmäktige av Kungl. Maj :t.
I fråga om valkretsindelning upptages i 31 § LFS bestämmelser motsvarande
dem som givits för val av kommunalfullmäktige. Tillika föreskrives
att valkretsar vid kyrkofullmäktigval såvitt möjligt skall sammanfalla
med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.
För Stockholm gäller enligt lag den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i denna stad särskilda bestämmelser. För val av kyrkofullmäktige skall
enligt 10 § i sistnämnda lag församling indelas i valkretsar därest mera
än trettio fullmäktige skall väljas. Vid denna indelning skall — liksom
vid motsvarande indelning enligt de för kyrkofullmäktigval i allmänhet
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
gällande bestämmelserna — iakttagas att varje krets kommer att utse minst
tio, högst tjugu fullmäktige.
Slutligen anmärkes att beträffande samtliga nu berörda val förutsättes,
jämte valkretsindelningen, en indelning i valdistrikt. För att underlätta
röstavgivningen kan sålunda valkretsar indelas i valdistrikt, vilket
emellertid icke påverkar den slutliga sammanräkningen av rösterna och
mandatens fördelning inom kretsen. Bestämmelser om valdistrikt är föi
såväl kommunal- och stadsfullmäktigval som kyrkofullmäktigval sammanförda
i 3 § av kommunala vallagen den 6 juni 1930. Om indelning i
valdistrikt förordnar länsstyrelsen. För val av kommunal- eller stadsfullmäktige
överensstämmer valdistriktsindelningen med den som begagnas
vid val till andra kammaren och till landsting.
Reformyrkanden.
Vid flera tillfällen har förslag framförts i riksdagen att bestämmelserna
om valkretsindelning vid val av stadsfullmäktige borde upphävas eller göras
fakultativa för att därigenom en rättvisare mandatfördelning skulle ernås.
Här kan erinras om motioner i denna riktning vid 1930, 1935, 1936 och 1948
års riksdagar, vilka motioner dock icke vann riksdagens bifall.
Vid 1949 års riksdag väcktes ånyo motioner (I: 52 av herr Weiland in. fl.
och 11:53 av herr Swedberg m. fl.) om upphävande av bestämmelserna
angående valkretsindelning vid stadsfullmäktigval. Motionärerna framhöll
att indelningen i valkretsar stundom kunde förhindra en ur proportionell
synpunkt rättvis fördelning av mandaten. De betonade vidare att städernas
indelning i valkretsar icke syntes ha skett efter någon enhetlig grund och
anförde som exempel att såväl Mölndal med 19 000 inv. som Göteborg med
344 000 inv. indelats i tre valkretsar.
Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 19) om att reglerna
beträffande stads obligatoriska indelning i valkretsar infördes i samband
med 1909 års proportionsvalreform i syfte att underlätta det nya valsystemets
användning. Behovet av stads indelning i valkretsar hade emellertid,
enligt utskottets uppfattning, väsentligen minskats genom de sedermera
införda reglerna om valdistriktsindelning. Det vore givetvis angeläget, att om
i stad lokala intressen funnes, dessa erhölle möjlighet att göra sig gällande
vid valen. Utskottet påpekade emellertid att sådan möjlighet kunde åvägabringas
genom begagnande av valsedlar som helt eller delvis upptoge namn
på personer från ifrågavarande del av kommunen. Utan att andra väsentliga
intressen träddes för nära skulle därför enligt utskottets mening syftet att
nå större proportionell rättvisa kunna vinnas antingen genom upphävande
av valkretsindelningen eller genom justering uppåt av det befolkningstal
som avgjorde, huruvida stad skulle indelas i valkretsar, eller därigenom
att valkretsindelning gjordes fakultativ. Utskottet hemställde med anledning
därav att riksdagen ville hos Kungl. Maj: t anhålla om utredning av
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
frågan om revision av de i 15 g lagen om kommunalstyrelse i stad meddelade
bestämmelser angående stads indelning i valkretsar. Konstitutionsutskottets
utlåtande godkändes av riksdagens båda kamrar, varefter riksdagen
i skrivelsen nr 207 hemställde om den utredning som sedan kom till
stånd genom 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.
Förslag om upphävande av bestämmelserna om valkretsindelning vid val
av kommunalfullmäktige har framförts i riksdagen blott vid ett tillfälle,
år 1930, då motioner härom väcktes, vilka emellertid avslogs av kamrarna.
Då konstitutionsutskottet vid 1949 års riksdag tillstyrkte utredning av
frågan om revision av bestämmelserna om stads indelning i valkretsar,
uttalade emellertid utskottet att därest ifrågavarande utredning skulle visa
att nämnda bestämmelser borde upphävas eller modifieras, det borde övervägas
om motsvarande omreglering skulle företagas i övriga kommunallagar.
Betänkandet.
Behovet av en reform.
I sitt förut nämnda betänkande angående valkretsar vid fullmäktigval
i kommunerna anför 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning angående
behovet av en reform bl. a. följande.
En uppdelning av valområdet i särskilda valkretsar medför vid proportionella
val alltid — såvida ej ett speciellt utjämningsförfarande anordnas
-— större risk för att mandatfördelningen slumpmässigt avviker från vad
som med hänsyn till rösttalen för de olika väljargrupperna framstår som
naturligt. Det ligger därför i sakens natur att de gällande bestämmelserna
om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigval i kommuner med högre
invånarantal än 10 000 ofta leda till att valresultaten från proportionell
synpunkt bli något mindre rättvisande än vad utan uppdelning skulle blivit
fallet. Eftersom den tendens att gynna stora partier, som finnes hos den
tillämpade d’Hondtska fördelningsmetoden, framträder särskilt i mindre
valkretsar med jämförelsevis få mandat att fördela, torde valkretsindelningen
framför allt minska de mindre väljargruppernas möjligheter att
göra sig gällande vid valen. Om ett parti t. ex. befinner sig i det läget att det
i vardera av två valkretsar har ett ej obetydligt rösttal utan att detta dock
i någon av kretsarna fullt räcker för att förvärva ett mandat, skulle partiet,
därest kretsarna varit sammanslagna, kunnat utnyttja sitt samlade rösttal
vid konkurrensen om platserna och därigenom — måhända med bred marginal
— kunnat ta en plats. Även för ett stort parti inträffar det emellanåt
att det missgynnas av uppdelningen i valkretsar. Sedan partiet erhållit ett
antal mandat, återstår i regel i varje valkrets eu större eller mindre mängd
reströster vilka ej räcka till för förvärv av ytterligare mandat. Genom alt
rösterna sammanföras i en gemensam valkrets kunna emellertid så många
som möjligt av dem vid mandatfördelningen tagas i anspråk för partiets
räkning, medan antalet onyttiga reströster nedbringas. Vad nu sagts
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
beträffande fördelningen mellan partierna gäller också, vid mandatfördelningen
inom dessa, för särskilda fraktioner och listtyper.
Även om bestämmelserna angående valkretsar vid de kommunala fullmäktigvalen
sålunda i viss mån försämra utsikterna till en proportionellt
sett jämn fördelning av mandaten, torde förhållandena vid dessa val dock
delvis vara mera gynnsamma i nämnda hänseende än t. ex. vid andrakammarval.
Av betydelse är härvid att antalet mandat i varje valkrets vid fullmäktigvalen
aldrig kan understiga tio och således i allmänhet är ej oväsentligt
större än i andrakammarkretsarna. Valkretsindelningens inverkan på
mandatens fördelning begränsas vidare därav att — även där en sådan
uppdelning förekommer — kommunerna vanligen icke äro delade i flera
än två valkretsar och att antalet, med undantag för Stockholm, i varje fall
ej överstiger fyra. Om fullmäktigvalet i varje kommun ses för sig, skiljer
sig läget även i detta avseende från andrakammarvalen, där de slutliga avvikelserna
vid fördelningen framgå av en summering från 28 valkretsar.
För att belysa valkretsindelningens inverkan på mandatfördelningen har
utredningen gjort en undersökning beträffande 1950 års stadsfullmäktigval.
Därvid har fullmäktigplatserna fördelats enligt rösttalen inom varje
stad som en enhet, d. v. s. med bortseende från valkretsindelningen, och
den sålunda beräknade mandatfördelningen jämförts med de resultat som
i verkligheten erhölls. Utfallet av jämförelsen redovisas av utredningen i
denna sammanställning.
Valkretsindelningens inverkan på mandatfördelningen mellan partierna
vid 1950 års stadsfullmäktigval.
Antal städer i
vilka överflyttats
0 12 3
mandat
Samtliga uppdelade städer (70 st.)................... 11 42 16 1
Därav städer över 50 000 inv. (11 st.)............... — 551
under 50 000 inv. (59 st.)............. 11 37 11 —
Utredningen anför vidare, att utöver de förändringar i mandatfördelningen
mellan partierna, som sålunda konstaterats, valkretsindelningen
vid 1950 års stadsfullmäktigval även medförde vissa avvikelser vid platsfördelningen
mellan fraktioner inom partierna. I några fall, där ett parti
som sådant ej berörts av valkretsindelningen, har denna dock föranlett att
en fraktion inom partiet gynnats framför en annan, vanligen så att en
jämförelsevis liten fraktion gått miste om ett mandat som i stället tillfallit
den allmänna listan. I ett fall hindrades tre skilda fraktioner inom ett parti
av valkretsindelningen att erhålla det mandat, som eljest skulle tillfallit
dem, varför mandatinnehavet för den allmänna listan ökades med tre och
de nämnda fraktionerna blev orepresenterade. Vidare har i ett par fall
konstaterats att såväl ett parti som en fraktion därav gynnats genom valkretsindelningen
i förhållande till tävlande grupper. Sålunda har, samtidigt
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
med att ett parti fått ett eller två mandat mera än eljest skulle varit fallet,
fördelningen inom partiet utfallit så att en fraktion av partiet erhållit två
resp. tre överskjutande mandat men en annan fraktion inom samma parti
ett mandat för litet.
För att närmare klargöra verkningarna av den gällande obligatoriska
bestämmelsen om uppdelning i valkretsar av kommuner med större folkmängd
än 10 000 och för att utröna om speciella skäl i vissa fall föreligger
att bibehålla skilda valkretsar har utredningen inhämtat uppgifter i ämnet
från samtliga 59 berörda städer med lägre befolkningstal än 50 000. Resultatet
av denna undersökning redovisas i betänkandet (s. 23—27), till vilket
här torde få hänvisas.
Utredningens förslag.
I kapitel VI av betänkandet redogör utredningen för sitt förslag. Till en
början anföres vissa allmänna synpunkter på frågan om valkretsindelning.
Utredningen yttrar i detta sammanhang.
Bestämmelser om valkretsindelning vid proportionella allmänna val torde
främst grundas på en önskan att olika lokala intressen skola tillbörligt
beaktas vid kandidatnomineringen. Helt naturligt uppställas nämligen såsom
kandidater för en valkrets i första hand sådana personer som äga
nära anknytning till kretsen och där gjort sig kända. Ännu ett skäl för
att indela valområdet i skilda valkretsar kan föreligga i den mån ett stort
antal representanter skall utses. Redan av praktiska hänsyn är det icke
lämpligt med alltför långa namnlistor vid valen. Fn sådan ordning är även
ägnad att i alltför hög grad undanskjuta det personliga momentet i valakten;
väljarna få rösta på ett mycket stort antal kandidater men kunna
i allmänhet äga någon närmare kännedom endast om ett fåtal av dem.
Mot att låta även mycket stora och folkrika valområden bilda odelade
enheter för mandatfördelningen kan vidare invändas att den proportionella
valmetoden i sådant fall kan bereda möjlighet också för obetydliga grupper
av mer eller mindre tillfällig karaktär att göra sig gällande vid valen. Vad
angår de kommunala valen torde man visserligen — åtminstone så länge
den för dessa nu gällande proportionsvahnetoden äger tillämpning —
knappast behöva befara att en valkretssammanslagning skulle kunna
främja en alltför långtgående splittring inom väljarkåren annat än möjligen
i de största kommunerna, men synpunkten är beträffande dessa
otvivelaktigt värd ett visst beaktande.
För alt valkretsarna skola tjäna sitt syfte, särskilt att låta de lokala
intressena komma till uttryck, måste förutsättas all kretsarna utgöra efter
ortens förhållanden naturliga enheter. Ofta erbjuda sig emellertid knappast
några möjligheter att inom en kommun anordna lämpliga valkretsar, och
detta icke minst i städerna och andra tätorter med sammanträngd befolkning.
Inom det begränsade området för en kommun finnas vanligen inga
sådana skiljelinjer att utpräglade särintressen föreligga för olika delar av
området. Särskilt i städerna äro stora delar av befolkningen med hänsyn
till bostad och verksamhet ej ensidigt knutna till en bestämd del av samhället.
över huvud taget bar den ökade befolkningstätheten, de förbättrade
kommunikationerna och befolkningens allt större rörlighet kraftigt
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
bidragit till att bryta isoleringen mellan skilda orter liksom inom dessa,
i den mån sådan tidigare förekommit. Även med beaktande av tillkomsten
av de nya storkommunerna torde det därför numera ofta icke vara lika
naturligt som tidigare att uppdela en kommun i valkretsar. Visserligen
göra sig i många kommuner — främst de till folkmängden eller ytvidden
särskilt betydande — olika lokala intressen alltjämt märkbara. Gränsdragningen
mellan kretsarna kan dock endast i särskilda fall närmare
anpassas därefter.
Utredningen anför vidare, att i sådana fall, där olika lokala intressen
finns inom området för en kommun, dessa vanligen kan vinna erforderligt
beaktande vid valen utan stöd av en valkretsindelning i den mån de över
huvud taget är av sådan beskaffenhet och styrka att de kan komma till
uttryck vid valakten. I synnerhet gäller detta enligt utredningens mening
de mindre och medelstora kommunerna. Utredningen syftar härvid på
att där inom en kommun områden med särintressen finns, dessa vanligen
blir väl tillgodosedda vid uppgörande av partiernas kandidatlistor. En lokalt
begränsad grupp av väljare kan även gå fram med egen lista eller genom
strykningar eller tillägg till en partilista göra sina speciella önskemål
gällande.
För att tekniskt underlätta röstavgivningen är — framhåller utredningen
— valkretsindelning icke nödvändig, utan härför kan indelning i valdistrikt
användas. Distriktsindelning påverkar icke den slutliga röstsammanräkningen
och mandatfördelningen.
Utredningen har vid sin undersökning funnit att åtskilliga olägenheter
är förenade med den nuvarande bestämmelsen om obligatorisk uppdelning
av kommunerna så snart deras folkmängd överstiger 10 000. Härom anför
utredningen.
De avvikelser från en proportionell fördelning av mandaten, som härleda
sig från valkretsindelningen, torde visserligen vid fullmäktigvalen
vanligen icke vara särskilt betydande i vad gäller förhållandet partierna
emellan. Då det i några fall inträffat att ett parti till följd av valkretsindelningen
fått finna sig i en mindre representation än ett annat parti,
oaktat det sistnämnda partiet stannat vid ett lägre rösttal inom kommunen
i dess helhet, måste detta dock framstå som föga tillfredsställande. Endast
under förutsättning att på grund av kommunens storlek eller andra särskilda
förhållanden verkligt bärande skäl kunna åberopas till stöd för
valkretsindelningen torde ett sådant resultat kunna accepteras.
Vad beträffar personvalet kan valkretsindelningen medföra att kandidater,
som vunnit anslutning inom flera kretsar, slås ut av dem som i en
krets ha obetydligt högre rösttal, men sammanlagt ha väsentligt färre av
kommunens väljare bakom sig än de förstnämnda. Valkretsindelningen
kan på detta sätt få den verkan att lokala tvistefrågor överdimensioneras
på bekostnad av en samlad kommunalpolitik. Nämnda verkan torde ytterligare
förstärkas av att valkretsindelningen redan genom sin tillvaro är i
viss mån ägnad att understryka förefintliga lokala motsättningar.
Såsom särskilt anmärkningsvärda framstå de följder av valkretsindelningen
med avseende på personvalet, vilka sammanhänga med den framför
Kanyl. Maj:Is proposition nr 185.
17
allt vid stadsfullmäktigvalen utbredda användningen av listor, soin äro
gemensamma för olika valkretsar, liksom därmed att väljarna på sina
håll i betydande utsträckning begagna sådana listor, som avsetts för en
bestämd krets, även i andra kretsar. Därest sådana särskilda kretslistor
omväxlande användas i flera kretsar, måste det i anslutning till vad nyss
anförts ofta bero av slumpen om flera eller färre namn gå in från den
ena eller den andra listan. De av nämnda förhållanden följande dubbelvalen
av kandidater medföra vidare — hur frågan om platsbesättningen än
löses — att även andra omständigheter än de vid valet uppnådda rösttalen
bli avgörande för vilka som skola anses valda. Om man tillämpar den
princip, som tidigare godkänts i praxis, att anse en redan vald kandidats
namn såsom obefintligt vid därefter följande sammanräkning i annan
valkrets, utfaller nämligen valet av kandidater med placering efter den
valde olika allt eftersom sammanräkning först sker inom den ena eller
den andra kretsen. Tillätes det däremot, enligt den grundsats som senare
vunnit erkännade, den dubbelt valde att själv bestämma i vilken valkrets
han skall anses vald, äger han därmed i själva verket också avgöra vilken
av de närmast i tur stående kandidaterna som skall utses på den ledigblivna
platsen. Då bruket av för valkretsarna gemensamma listor liksom användningen
av kretslistor utom den krets för vilken de avsetts framför allt
torde förekomma i sådana fall där det ej ingått i den allmänna uppfattningen,
att någon olikhet föreligger mellan valkretsarna, utgöra de nu påtalade
förhållandena ytterligare ett vägande skäl för att begränsa valkretsindelningen
till kommuner där de naturliga förutsättningarna för en uppdelning
föreligga eller den eljest påkallas av särskilda skäl.
Beträffande borgerliga kommuner anför utredningen, att förutsättningarna
för en valkretsindelning starkt växlar från en kommun till
annan, förutom efter folkmängden, även på grund av rådande olikheter
kommunerna emellan i fråga om utsträckning, inbördes förbindelser mellan
skilda bebyggelsecentra och befolkningsförhållandena i övrigt liksom antalet
fullmäktige. Med anledning av de varierande förhållandena har utredningen
utgått från att största möjliga frihet bör beredas kommunerna
att vid behov kunna få till stånd en valkretsindelning utan att tvingas
därtill, när verkligt skäl till uppdelning saknas.
Vad angår frågan i vad mån en tvingande regel om uppdelning av kommuner
i valkretsar alltjämt bör i någon omfattning bibehållas anför utredningen.
Liksom hittills torde endast folkmängden eller eventuellt antalet fullmäktige
kunna upptagas såsom skiljelinje vid utformningen av en obligatoriskt
verkande regel om valkretsindelning. Då övriga omständigheter
skifta, bör det emellertid endast vid ett jämförelsevis högt befolkningstal
eller avsevärt antal fullmäktige kunna krävas att valkretsindelning för
varje fall skall företagas. Redan av rent praktiska skäl måste å andra
sidan förutsättas att valkretsindelning alltid skall äga rum åtminstone i
de större städerna, och det synes därför såvitt angår de borgerliga kommunerna,
om vilka nu närmast är fråga icke lämpligt alt helt utesluta
varje regel om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigvalen.
‘2—Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 185.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Utredningen har vid sina överväganden i denna del stannat vid att föreslå
att valkretsindelning obligatoriskt skall företagas i kommun med mera
än 40 000 invånare. Då någon landskommun med så högt befolkningstal
ej finns, blir bestämmelsen tillämplig enbart för städer av nämnda storlek.
Utredningen påpekar, att enligt gällande regler städer med över 40 000
invånare skall ha minst 45 stadsfullmäktige. Det är därför med hänsyn
icke endast till folkmängden utan också till antalet fullmäktige påkallat
att ifrågavarande städer undantagslöst uppdelas i två eller flera valkretsar.
I fråga om kommuner med lägre befolkningstal — d. v. s. landskommuner
och köpingar samt städer med högst 40 000 invånare — yttrar utredningen,
att ej sällan anledning till valkretsindelning kan föreligga. Icke
ens beträffande de mera folkrika av dem torde det dock utan vidare stå
klart att indelning i valkretsar är den lämpligaste lösningen. Eftersom
utredningen har den uppfattningen att frågan om valkretsindelning bör
såvitt möjligt fritt prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall,
föreslår utredningen för de nu avsedda kommunerna en fakultativ regel,
enligt vilken det överlämnas åt fullmäktige och länsstyrelsen att efter
lämpligheten bedöma när indelning bör äga rum. Då de nämnda organen
redan f. n. handhar den närmare utformningen av valkretsindelningen i
kommunerna, innebär den föreslagna regeln endast att de vid handhavandet
av denna uppgift kommer att inta en friare ställning än hittills. I den
fria prövningsrätten föreslås emellertid en begränsning beträffande kommuner,
vilkas folkmängd ej överstiger 10 000 invånare. Utredningen framhåller
att det i viss mån torde vara tveksamt om enligt gällande ordning
valkretsindelning skall anses tillåten i sådana kommuner. Bortsett härifrån
kan enligt utredningens mening endast i enstaka undantagsfall tillräckliga
skäl finnas för att motivera att kommuner av denna storleksordning
indelas i valkretsar. Möjlighet därtill bör emellertid finnas om till
följd av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligger för en indelning.
Utredningen anför, att de synpunkter som utredningen lagt på frågan
om valkretsindelning av de borgerliga kommunerna i allmänhet har motsvarande
tillämpning beträffande indelning för fullmäktigval i församlingar
och därmed jämförliga kyrkliga samfälligheter.
Behovet av valkretsindelning i församlingarna torde vanligen vara mindre
framträdande än i de borgerliga kommunerna, eftersom församlingarna i
allmänhet är mindre. Då det vidare är önskvärt att valkretsar för olika
slag av kommunala val i möjligaste mån överensstämmer med varandra,
har utredningen ansett att den förordade kommunala valkretsreformen
bör omfatta även kyrkofullmäktigvalen. Utredningen föreslår för kyrkofullmäktigvalen
motsvarande reglering av valkretsbestämmelserna som för
fullmäktigval i borgerliga kommuner, dock med den olikheten att valkretsindelning
icke skall vara obligatorisk ens när folkmängden överstiger
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
40 000. Som skäl för nämnda olikhet åberopas dels att vid kyrkofullmäktigvalen
motsättningarna mellan olika väljargrupper i allmänhet är mindre
utpräglade än vid kommunal- och stadsfullmäktigval, dels att mycket få
församlingar — i Stockholm 6 och i riket i övrigt 3 — har mer än 40 000
invånare och dels att antalet kyrkofullmäktige i en församling aldrig kan
överstiga 40.
Beträffande Stockholm anser utredningen att gällande regel om
indelning i valkretsar för stadsfullmäktigval är lämplig. I fråga om valkretsarnas
anordnande gäller dock en något snävare bestämmelse än för
övriga städer, i det antalet stadsfullmäktige per valkrets är begränsat
till högst 25 mot högst 30 i andra städer. Utredningen anser lämpligt att på
denna punkt en jämkning göres och föreslår att även för Stockholm
maximiantalet fullmäktige i varje valkrets skall vara 30. I övrigt föreslås
ingen ändring beträffande stadsfullmäktigvalkretsarna i denna stad. Vad
angår kyrkofullmäktigvalen i Stockholm föreslås att den nuvarande tvingande
regeln om valkretsindelning, när fullmäktigantalet i en församling
överstiger 30, göres fakultativ.
I enlighet med vad nu sagts har utredningen upprättat förslag till särskilda
lagar angående ändrad lydelse av dels 15 § lagen om kommunalstyrelse
i stad, dels 34 § lagen om kommunalstyrelse på landet, dels 31 §
lagen om församlingsstyrelse, dels 13 § lagen om kommunalstyrelse i
Stockholm och dels 10 § lagen om församlingsstyrelse i Stockholm.
Remissyttranden.
Av de 146 remissinstanser, som avgivit yttranden, har ingen motsatt
sig att en ändring nu göres beträffande reglerna om valkretsindelning.
Förslaget har därför icke helt avstyrkts i något yttrande. I några yttranden
har emellertid påkallats ändringar beträffande vissa detaljer av förslaget.
Vidare har en del remissinstanser som biträtt förslaget ansett att i samband
med genomförandet av detta även vissa andra frågor bör regleras.
De flesta yttrandena avser, åtminstone formellt, förslaget i dess helhet.
Några kommunala organ anger emellertid uttryckligen, att de begränsat
sin granskning till den valkretsindelning — i stad, på landet eller beträffande
kyrkliga kommuner — som närmast berör organet i fråga.
Med direkt angiven eller underförstådd begränsning i sist nämnda hänseende
tillstyrkes förslaget eller lämnas detsamma utan erinran av sammanlagt
IM remissinstanser, däribland överståthållarämbetet, alla länsstyrelser
utom de i Östergötlands och Örebro lån samt landskommunernas
förbund.
De remissinstanser, som närmare motiverat sitt tillstyrkande, har i allmänhet
anfört sådana skäl som att nuvarande kretsindelning föranlett
opaginerad Kontrollera mot PDF
‘20
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
avvikelser från den proportionella fördelningen av mandaten, att det är
svårt att göra en naturlig uppdelning av en kommun i olika valkretsar samt
att uppdelningen medfört svårigheter vid röstsammanräkningen eftersom
det inträffar att samma person väljes i flera kretsar.
Sålunda anför kommunalnämnden i Sollentuna köping: Köpingen är f. n.
indelad i tre valkretsar vid fullmäktigval. Motivet för indelningen, att olika
lokala intressen skulle kunna bättre beaktas vid kandidatnomineringen,
har nu icke någon större aktualitet. Genom indelningen har konstlade
gränser uppstått; så t. ex. har gränsen mellan två kretsar dragits rätt genom
Turebergs centrum, en indelning som icke kan anses betingad av naturliga
eller av ortens förhållanden dikterade skäl. Indelningen, som synes ha
framtvingats av gällande lagbestämmelser, kan enligt kommunalnämndens
mening utan några som helst olägenheter upphävas.
Kommunalborgmåstaren i Karlskoga anför att erfarenheterna av de
stadsfullmäktigval som förrättats efter stadsblivandet 1940 visat att stadens
uppdelning i två valkretsar varit till viss olägenhet. Med uppdelningen
avsåg man att få två till strukturen olika valkretsar, nämligen en för den
centrala bebyggda stadsdelen och en för ytterområdena som är av övervägande
landsbygdskaraktär. Emellertid har det visat sig att invånarantalet
i den centrala delen genom den fortskridande bebyggelsen ökat i stark takt
medan antalet invånare i ytterområdena minskat. En ändring av mandatfördelningen
på de båda kretsarna har därför måst ske och ny ändring
måste snart åter vidtagas, såvida icke kretsarnas geografiska utsträckning
ändras. Att vid en nyindelning få två från varandra tydligt markerade
valkretsar torde dock knappast vara möjligt. De kanske största olägenheterna
av att staden är uppdelad i två kretsar framträder emellertid vid
sammanräkningarna i anledning av fullmäktigvalen. Ehuru särskilda valsedlar
upprättas för varje valkrets förekommer nämligen i stor utsträckning
att samma person blir vald i båda kretsarna eftersom en sedel ofta användes
i annan krets än den, för vilken den är avsedd. — Några nackdelar
av att Karlskoga utgjorde blott en valkrets torde icke uppstå.
Länsstyrelsen i Värmlands län har gjort en undersökning av nuvarande
valkretsindelnings inverkan på mandatfördelningen mellan partierna vid
1950 års stadsfullmäktigval i Karlstad och funnit att till följd av kretsindelningen
det största partiet vunnit ett mandat från det minsta partiet.
Länsstyrelsen säger sig vara på grund av vunna erfarenheter ense med
utredningen om att vissa olägenheter är förenade med den nu gällande
ordningen och anser att dessa i stort sett kan elimineras genom de föreslagna
lagändringarna.
Magistraten i Falun anför att vid 1950 års stadsfullmäktigval i staden
den nuvarande indelningen i två valkretsar inverkat på utgången så, att
det största partiet vunnit ett mandat från det minsta. Till följd av att
partierna ofta använder kandidatlistor, som är gemensamma för val
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
kretsarna, inträffar ofta att personer blir valda i båda kretsarna med
därav följande komplicerat sammanräkningsförfarande. För Falu stads
vidkommande har den nuvarande ordningen med två valkretsar medfört
uppenbara olägenheter. Några fördelar därav har magistraten icke funnit.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att utredningen endast undersökt
valkretsindelningens inverkan vid 1950 års stadsfullmäktigval. Då det kan
vara av intresse att se hur en motsvarande undersökning skulle utfalla på
landsbygden — där regelmässigt ytterligare ett politiskt parti tillkommer
—- har länsstyrelsen gjort en beräkning av mandatfördelningen inom de
landskommuner och församlingar i länet, vilka efter befolkningstalet är
indelade i valkretsar. Vid 1950 års allmänna val inverkade i dessa kommuner
och församlingar valkretsindelningen så, att sammanlagt 9 mandat
tillföll annat parti än som skulle varit fallet om kretsindelning ej förekommit.
I de flesta fall har härvid det största partiet gynnats. Som helhetsintryck
av undersökningen kvarstår, att valkretsindelningen — i varje fall
med utgångspunkt från 1950 års röstsiffror — icke orsakar större orättvisa
när det gäller fördelningen av fullmäktigplatserna mellan de olika partierna
men att slumpen spelar en viss roll med utslag till favör för såväl större
som mindre åsiktsgrupper.
Magistraten i Sala anför att i denna stad, som först vid 1950 års val
delades i två valkretsar, den nuvarande indelningen ur skilda synpunkter
är synnerligen otillfredsställande och att det knappast finns någon medlem
av stadskommunen som önskar ett bibehållande av gällande indelning i
två kretsar.
Några remissinstanser instämmer i utredningens åsikt att det finns
andra medel än valkretsindelning för att låta lokala intressen komma till
sin rätt. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län. att vid 1950 års
val i länet av fullmäktige i storkommunerna partierna i stor utsträckning
använde sig av särskilda listor för varje delkommun och att på så sätt en
proportionell uppdelning mellan delkommunerna av platserna inom partierna
i viss mån torde ha ernåtts.
Vissa av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har — såsom kommer
att anges i det följande — uttalat tvekan på någon eller några punkter
eller uttryckt särskilda önskningar om andra reformer.
Bestämda yrkanden om ändring av förslaget har, på sätt närmare framgår
av det följande, framförts av 12 remissinstanser, nämligen drätselkammaren
i Sundbyberg, magistraterna i Uppsala och Eskilstuna, länsstyrelsen i
Östergötlands län, drätselkammaren i Linköping, magistraten i Karlstad,
länsstyrelsen i Örebro län, magistraten och stadsfullmäktige i Västerås,
magistraten i Gävle, drätselkammaren i Sundsvall och svenska stadsförbundet.
Icke någon i denna grupp remissinstanser gör gällande att den nuvarande
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
regeln om obligatorisk uppdelning i valkretsar, då kommunens invånarantal
överstiger 10 000, bör bibehållas.
Från några håll riktas kritik mot förslaget att stad med m er ån
40 000 invånare alltid skall indelas i valkretsar. Sålunda
anser länsstyrelsen i Östergötlands län, drätselkammaren i Linköping
och magistraten i Västerås, att även för större städer det bör få avgöras
från fall till fall huruvida kretsindelning skall ske. Nämnda magistrat
tillägger dock att man möjligen bör bibehålla den obligatoriska regeln för
de största städerna. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att den anser
att valkretsindelningen icke helt bör upphävas. I vissa om än fåtaliga fall
torde en uppdelning ha en uppgift att fylla. Detta torde huvudsakligen vara
fallet beträffande städer med stor ytvidd och heterogen befolkning eller
sådana, i vilka ingår flera tidigare självständiga kommuner eller delar
därav. Enbart stor befolkning är enligt länsstyrelsens mening icke i och
för sig skäl nog för valkretsindelning.
Magistraten i Uppsala anför.
Utredningen har uttalat, att där olika lokala intressen finnas inom området
för en kommun, dessa vanligen kunna vinna erforderligt beaktande
vid valen utan stöd av en valkretsindelning. Med större skäl torde dock
kunna göras gällande att där förhållanden av antytt slag föreligga ändamålet
med en valkretsuppdelning undantagslöst lika väl eller bättre tillgodoses
genom möjligheten för partierna att gå fram med olika listor för
skilda delar av kommunen. I själva verket torde behovet av valkretsuppdelning
knappast i någon mån vara beroende av en kommuns utsträckning,
struktur eller invånarantal i och för sig utan endast av antalet
fullmäktige som skola utses. Onekligen finnas nämligen vissa skäl för
uppdelning om antalet fullmäktige är mycket stort i en kommun. Vallistorna
skulle eljest emellanåt bli mycket långa och i ytterlighetsfall
komma att upptaga ett 50-tal namn.
Efter att ha diskuterat skälen för och emot en uppdelning i de iall, då
antalet fullmäktige är stort, anför magistraten vidare.
Då varje skäl för valkretsuppdelning torde saknas, om icke fullmäktigeantalet
är mycket stort, och då redan nu 40 fullmäktige kunna väljas i en
kommun utan valkretsuppdelning, synes lämpligast att helt avskaffa möjligheten
till valkretsuppdelning, där högst detta antal fullmäktige skall
väljas. Härigenom skulle alla bestämmelser om valkretsuppdelning i köpingar,
landskommuner och församlingar bli överflödiga.
Beträffande städer med flera än 40 fullmäktige synes möjlighet till
valkretsuppdelning böra bibehållas men uppdelning icke göras obligatorisk.
Det torde kunna överlämnas åt vederbörande stad och länsstyrelse att
föranstalta därom i den nu gällande ordningen för beslut om kretsindelning;
därvid kunna synpunkterna för och emot en uppdelning vägas mot
varandra efter de lokala förhållandena. Minimiantalet fullmäktige i varje
valkrets kan lämpligen sättas till 15 och något maximiantal behöver icke
föreskrivas. Antalet valkretsar i en stad skulle med dessa bestämmelser
i praktiken kunna bli högst tre.
Anmärkas må att det under alla omständigheter torde vara rationellare
att låta möjligheten och skyldigheten att göra indelning i valkretsar bli
Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 23
beroende av antalet fullmäktige som skola väljas och icke av invånarantalet.
Magistraten i Karlstad anser att gränsen för obligatorisk valkretsindelning
med fördel kunde ha satts högre, exempelvis vid ett invånarantal av
50 000 eller också anknutits till fullmäktigantalet, så att t. ex. valkretsindelning
skulle vara obligatorisk endast om fullmäktiges antal vore minst
50. Magistraten ifrågasätter vidare, huruvida det ej skulle vara ändamålsenligt
-— om nu gränsen 40 000 invånare blir bestämd — att en särskild
övergångsbestämmelse meddelas av innehåll att tidigare beslut om valkretsindelning
i stad med förslagsvis 30 000 invånare skall tills vidare —
i vart fall vid valen 1954 — äga fortsatt tillämpning. Länsstyrelsen i Värmlands
län anför i anledning av magistratens förslag om höjning av gränsen
till förslagsvis 50 000 invånare att om erfarenheterna från andra län talar
för en sådan höjning, länsstyrelsen icke har något att erinra däremot.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller som sin åsikt att det förhållandet
att en kommun eller församling har ett stort invånarantal ej i och för sig
synes motivera en valkretsindelning. Om till exempel blott tio fullmäktige
skulle utses i en stad av Stockholms storlek torde med proportionellt valsystem
staden trots sitt stora invånarantal ej böra indelas i valkretsar. Det
främsta motivet för indelning av en kommun eller församling i valkretsar
torde som xegel vara önskvärdheten av att undvika att namnlistorna vid
valen blir alltför långa, vilket medför att de personliga momenten vid
valen skjutes åt sidan. Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida ej antalet
fullmäktige som skall väljas bör bliva avgörande både när det gäller
att avgöra huruvida valkretsindelning skall eller må ske och huru stora
valkretsarna skall vara. Maximiantalet fullmäktige som må väljas inom
kommun respektive församlingen eller valkretsen torde därvid förslagsvis
sättas till fyrtio medan minimiantalet synes böra bestämmas till tio. Beträffande
valkretsarnas storlek ifrågasätter länsstyrelsen huruvida ej antalet
fullmäktige, som må utses inom respektive valkrets, bör bestämmas
lika i de olika författningar varom nu är fråga.
Stadsfullmäktige i Västerås ifrågasätter huruvida icke den övre gränsen
för den fakultativa indelningsregelns tillämpning hör antingen helt slopas
eller också höjas till förslagsvis 100 000 invånare.
Magistraten i Gävle föreslår alt gränsen höjes från 40 000 till 60 000
invånare.
Magistraten i Eskilstuna säger sig ha funnit att för denna stad nackdelarna
av valkretsindelning är mer betydande än fördelarna och uttrycker
den önskan att reglerna om valkretsindelning göres fakultativa även för
städer av Eskilstunas storlek.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar viss tvekan huruvida den av
utredningen föreslagna gränsdragningen vid befolkningstalet 40 000 är den
mest lämpliga men finner sig dock kunna godtaga denna. Länsstyrelsen i
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.j.
Kopparbergs län anför, att gränsen i varje fall ej bör sättas lägre än vid
invånarantalet 40 000.
Å andra sidan anför stadsfullmäktige i Kalmar och länsstyrelsen i Västmanlands
län uttryckligen att utredningens ifrågavarande gränsdragning
mellan obligatorisk och fakultativ indelning är lämplig.
Beträffande frågan om uppdelning i valkretsar av stad,
kommun eller församling som ej har över 10 000 invånare
framställes några anmärkningar mot förslaget.
Svenska stadsförbundet anför.
Tveksamhet om förslagens sakliga innehåll lär enligt styrelsens mening
endast kunna råda om lämpligheten av att öppna möjlighet till uppdelning
i valkretsar av kommuner med lägre invånarantal än 10 000. Enligt
förslaget skall valkretsuppdelning i dessa fall kunna ske, då till följd av
stadens (kommunens) särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligga därtill. Utredningen har till stöd för
sin mening åberopat dels gällande praxis — i det enda fall, som spörsmålet
kommit under regeringsrättens prövning torde dock motivet för bibehållande
av gällande valkretsuppdelning i kommun med lägre invånarantal
än 10 000 ha varit av praktisk natur (inträffad befolkningsnedgång bedömd
såsom rent tillfällig) — dels vissa norrlandskommuners stora ytvidd
och dåliga kommunikationer. Styrelsen vill för sin del — med hänsyn icke
minst till de av utredningen själv i annat sammanhang anförda olägenheterna
med valkretsuppdelningar och möjligheten för väljare att vid valen
gå fram med särlistor — ifrågasätta bärkraften av dessa skäl. Ur stadskommunal
synpunkt föreligger i vart fall intet behov av valkretsuppdelning
i så små kommuner. Därtill kommer, att den föreslagna lagtextens avfattning
— styrelsen tänker här på uttrycket »särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden» — synes kunna ge anledning till missförstånd
och onödiga meningsmotsättningar i de berörda kommunerna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att den icke har något att erinra
mot att möjlighet lämnas kommun med ej över 10 000 invånare att i särskilda
fall bli indelad i valkretsar men att länsstyrelsen anser det överflödigt
att i lagtexten inflyter någon exemplifiering av de synnerliga skäl
som kan motivera en dylik indelning.
I fråga om kompetensfördelningen mellan kommun
och länsstyrelse beträffande indelningsfrågorna har
som tidigare angetts utredningen icke föreslagit någon förändring. Valkretsindelning
skall alltså beslutas av länsstyrelsen antingen efter framställning
av fullmäktige eller utan sådan framställning sedan fullmäktige
beretts tillfälle avge yttrande. I några remissyttranden av kommunala
organ framhålles, att bestämmanderätten bör tillkomma kommunerna.
Drätselkammaren i Sundbyberg anför sålunda, att 15 § LKS för närvarande
ger länsstyrelserna en prövningsrätt, som mycket nära sammanfaller
med en rent formell granskningsrätt beträffande kommunens förslag
till kretsindelning. Det remitterade lagförslaget ger däremot länsstyrelserna
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
rätt att lägga helt andra synpunkter på kommunernas förslag — i form av
en bedömning av dessas lämplighet. Lagförslaget har icke i tillräcklig utsträckning
skyddat den kommunala självbestämmanderätten. Drätselkammaren
föreslår, att den lämplighetsprövning, som enligt den föreslagna
15 § skall ske enligt den fakultativa regeln om valkretsindelning, lägges
helt på kommunen och att länsstyrelsens prövning endast omfattar att de
formella kraven i paragrafens andra stycke är uppfyllda. — Drätsel kammaren
i Solna tillstyrker utredningens förslag men säger sig samtidigt
vilja understryka vikten av att vid lagens tillämpning den kommunala
bestämmanderätten i möjligaste mån respekteras. — I anledning av vad
de sistnämnda två remissinstanserna anfört yttrar länsstyrelsen i Stockholms
län, att vid tillkomsten av 1930 års kommunallagar vederbörande
departementschef framhöll att länsstyrelserna endast sällan torde komma
att avvika från fullmäktiges framställning om valkretsindelning. Sådan
avvikelse torde heller icke ha förekommit ofta. Icke heller i fortsättningen
torde länsstyrelserna annat än i rena undantagsfall komma att gå emot
kommunerna i kretsindelningsfrågor. Det torde dock knappast vara riktigt
att låta länsstyrelsernas prövning bli av endast formell karaktär.
Även drätselkamrarna i Linköping och Sundsvall anser att vid tillämpning
av den fakultativa bestämmelsen avgörandet bör tillkomma kommunerna.
Drätselkammaren i Linköping framhåller i detta sammanhang, att
ända från stadsfullmäktiginstitutionens tillkomst år 1862 och fram till
1930, det ankom på stadsfullmäktige att bestämma om valkretsindelning.
Den inskränkning i den kommunala självbestämningsrätten, som 1930 års
kommunallagar otvivelaktigt innebar, synes vara mogen för avskrivning.
Genom att avgörandet i hithörande frågor återföres till fullmäktige ger en
fakultativ bestämmelse fullgoda garantier för att valkretsindelning kan ske
i de fall, då fullmäktigmajoriteten anser detta erforderligt.
I några remissyttranden framföres vissa speciella yrkanden
eller önskemål.
Drätselkammaren i Linköping ifrågasätter ändring av regeln i 15 § LKS
att i allmänhet inom varje valkrets en stadsfullmäktig skall utses för varje
befolkningstal motsvarande det som erhålles då stadens folkmängd delas
med antalet fullmäktige för hela staden. Lagtexten borde ge mera preciserade
regler om när och hur justering av mandatfördelningen skall ske
i anledning av ändringar i befolkningssiffrorna. Det kunde ifrågasättas om
icke orden »i allmänhet» borde utgå för att hindra en alltför subjektiv
tolkning av proportionalitetsregeln. Därjämte torde en fördelning efter
antalet röstberättigade vara lämpligare än nuvarande fördelningsmetod.
I flera yttranden anges den nuvarande möjligheten att en och samma
person blir vald i flera valkretsar såsom en av olägenheterna av valkretsindelning.
Några remissinstanser anser att bestämmelser bör införas om
hur det vid sammanräkningen skall förfaras i dylika fall. Uttalanden av
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
denna innebörd göres av länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län
samt magistraten i Gävle. Däremot anser länsstyrelsen i Gävleborgs län
att frågan såsom hittills bör överlämnas åt rättstillämpningen.
Departementschefen.
Regler om obligatorisk indelning av borgerliga kommuner i valkretsar
för fullmäktigval infördes i samband med proportionsvalreformen. För
städer skedde detta år 1909 och för landskommuner år 1913. Då representativt
system infördes i församlingarna år 1930, meddelades bestämmelse
om obligatorisk valkretsindelning även för val av kyrkofullmäktige.
Reglerna om indelning i valkretsar torde främst ha syftat till att anordna
en viss garanti för att olika lokala intressen inom kommunen blev
representerade bland fullmäktige. Att reglerna gjordes tvingande berodde
även på att man ville praktiskt underlätta användningen av det proportionella
valsystemet. Särskilt i kommuner, där antalet fullmäktige är stort,
har det varit en viss betydelse att en valkretsindelning öppnat möjlighet att
uppdela partiernas kandidater på de olika kretsarna, varigenom allt för
långa namnlistor kunnat undvikas. Mycket långa listor medför, utom
praktiska olägenheter, den nackdelen att väljarna får rösta på ett stort
antal kandidater, av vilka de i allmänhet har personlig kännedom om endast
ett fåtal.
De skäl som sålunda ansetts tala för att kommunerna indelas i valkretsar
för de kommunala valen är självfallet alltjämt av vikt, även om de rent
valtekniska fördelarna av en dylik indelning förlorat i betydelse, sedan
regler om indelning i valdistrikt införts. Emellertid medför, såsom av utredningen
i detta ärende torde framgå, en alltför långt driven uppdelning i
valkretsar åtskilliga olägenheter. Av folkomröstnings- och valsättsutredningen
och flera remissinstanser har sålunda påpekats svårigheten att
verkställa en uppdelning så, att kretsarna utgör efter ortens förhållanden
naturliga enheter. Vidare har bl. a. anförts exempel på att en kommuns indelning
i valkretsar medfört avvikelser från en proportionell fördelning av
mandaten mellan partierna och att även personvalet påverkats därav. Att
i många fall, trots att en kommun varit indelad i valkretsar, partierna använt
för hela kommunen gemensamma kandidatlistor synes utvisa att värdet
av att genom valkretsindelning kunna låta lokala särintressen inom en kommun
bli representerade är begränsat. För övrigt kan såsom också framhållits
sådana särintressen, som verkligen är av vikt, beaktas även utan uppdelning
i valkretsar. Så t. ex. kan en meningsriktning med lokal anknytning
gå fram med egen lista eller såsom fraktion av en större väljargrupp.
Uppdraget åt 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning att utreda
frågan om valkretsindelningen inom primärkommunerna föranleddes av en
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 185.
framställning från 1949 års riksdag. I skrivelse nr 207/1949 till Kungl.
Maj :t hemställde riksdagen om utredning av frågan om revision av bestämmelserna
angående stads indelning i valkretsar. Vad som framför allt
åsyftades var den nuvarande regeln om obligatorisk indelning av stad med
mer än 10 000 invånare för stadsfullmäktigval. Det anfördes emellertid
också, att om utredningen skulle visa att denna regel borde upphävas eller
modifieras, det syntes böra övervägas om motsvarande omreglering borde
företas i övriga kommunallagar.
Av utredningens betänkande och de avgivna remissyttrandena framgår
otvetydigt, att det är en allmän uppfattning att nuvarande regel i kommunallagarna,
att stad, landskommun och församling skall för fullmäktigval
uppdelas i valkretsar så snart folkmängden överstiger 10 000, är alltför
stel och schematisk och därför icke lämnar rum för ett avgörande i varje
särskilt fall efter vad som med hänsyn till de särskilda omständigheterna
kan anses lämpligast. Betecknande är att ingen av de nära 150 remissinstanserna
velat bibehålla denna tvingande regel i dess nuvarande utformning.
Med hänsyn till vad jag förut sagt om de nackdelar som en valkretsindelning
kan föra med sig synes det också klart, att en sådan icke bör
införas i andra fall än då den medför påtagliga fördelar som uppväger
olägenheterna. Huruvida fördelarna på detta sätt väger över kan emellertid
i flertalet fall icke avgöras utan en närmare undersökning av de för en viss
kommun speciella omständigheterna. Jag ansluter mig därför till den från
alla håll omfattade meningen att lagstiftningen i ämnet bör bereda större
frihet för en prövning från fall till fall.
Frågan är då om kommunallagarna blott bör öppna möjlighet men icke
stadga skyldighet att indela kommunerna i valkretsar eller om alltjämt en
obligatorisk regel om indelning bör finnas, ehuru av mindre räckvidd än
nu. Utredningen har föreslagit, att för stadsfullmäktigvalen en sådan regel
fortfarande skall finnas beträffande städer med mer än 40 000 invånare
men att för övrigt kommunerna och församlingarna icke skall tvingas
verkställa indelning. Mot bibehållande i denna begränsade omfattning av
den obligatoriska regeln har blott ett tiotal remissinstanser rest invändningar.
De föreslår att skyldigheten att verkställa indelning i valkretsar
helt skall slopas eller att den obligatoriska regelns tillämpningsområde skall
ytterligare inskränkas.
Utredningens förslag att valkretsindelning skall finnas i de större städerna
har motiverats främst av praktiska skäl. Jag delar utredningens uppfattning
att beträffande sådana städer valkretsindelning måste anses innebära
övervägande fördelar och därför bör finnas. Hur gränsdragningen
skall ske mellan släder, som bör omfattas av ifrågavarande regel, och övriga
städer kan givetvis vara föremål för delade meningar. Utredningen har
föreslagit, att gränsdragningen skall ske efter invånarantal. I några yttranden
har påyrkats att gränsen i stället skall bestämmas efter antalet full
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
mäktige som skall väljas. Häremot kan emellertid invändas, att antalet
fullmäktige i sin tur betingas av invånarantalet och att det därför torde
vara mest följdriktigt att invånarantalet får bestämma även frågan om
obligatorisk valkretsindelning. Utredningens förslag, enligt vilket gränsen
skall dragas vid ett invånarantal av 40 000, har gillats av det stora flertalet
remissinstanser. Förslaget torde få anses väl avvägt, och jag vill
därför förorda detsamma. — Då några landskommuner med så stort invånarantal
som 40 000 icke finns, behöver en motsvarande obligatorisk
regel icke stadgas för dessa kommuners del. På de av utredningen anförda
skälen anser jag att ej heller för församlingsvalen någon dylik regel erfordras.
För städer med högst 40 000 invånare samt för landskommuner och församlingar
skall enligt utredningens förslag fullmäktige och länsstyrelserna
få efter lämpligheten pröva om indelning i valkretsar bör ske eller ej, dock
med den begränsningen att om kommunens eller församlingens folkmängd
icke överstiger 10 000, indelning ej må ske utan att till följd av kommunens
eller församlingens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligger därtill. Att en begränsning av indelningsmöjligheterna
skall finnas för de minsta kommunala enheterna har vunnit
allmänt gillande hos remissinstanserna. Svenska stadsförbundet har i sitt
yttrande över förslaget ifrågasatt lämpligheten av att över huvud taget
medge indelning av så små kommuner och förklarat att ur stadskommunal
synpunkt i varje fall intet behov av sådan indelning föreligger. Såsom skäl
för sitt ifrågavarande förslag har utredningen åberopat bl. a. att inom
vissa norrlandskommuner de betydande avstånden och bristfälliga kommunikationerna
mellan olika bygder kan föranleda att starka skäl finnes
för valkretsindelning, ehuru enbart folkmängden ej skulle motivera en
sådan. För egen del vill jag ansluta mig till förslaget även i denna del. Om
möjligheten till valkretsindelning i de avsedda fallen begränsas på sätt som
föreslagits, torde man icke behöva befara att indelning sker i andra fall
än då det verkligen finns vägande skäl härför.
Utredningen har icke föreslagit någon ändring beträffande beslutanderätten
i fråga om valkretsindelning. Denna skall alltså enligt förslaget fortfarande
ligga hos länsstyrelsen, men fullmäktige skall äga göra framställning
i frågan och få yttra sig innan länsstyrelsen på eget initiativ meddelar
beslut om indelning. I några yttranden har föreslagits att avgörandet
skulle flyttas från länsstyrelserna till kommunerna. Bestämmelsen om att
länsstyrelsen skall ha beslutanderätten infördes år 1930, då nuvarande
kommunallagar antogs. Dessförinnan låg avgörandet hos de kommunala
myndigheterna, men dessas beslut skulle för att få gällande kraft godkännas
av länsstyrelsen. Som skäl för ändringen åberopades att därigenom förfarandet
vid fastställande av indelning påskyndades och sålunda risken för
att indelning icke skulle komma i tillämpning å avsedd tid minskades. Då
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 185.
dessa skäl alltjämt synes vara bärande, finner jag mig icke kunna förorda
den föreslagna ändringen. Såsom förutsattes vid regelns införande torde
länsstyrelserna endast i undantagsfall avvika från kommunernas uttalade
önskemål i dessa frågor.
De ändringar i lagen om kommunalstyrelse för Stockholm och lagen om
församlingsstyrelse för denna stad som utredningen föreslagit har godtagits
av överståthållarämbetet och stadskollegiet i Stockholm. Jag finner
förslaget härutinnan välgrundat och tillstyrker därför detsamma.
Av vad jag nu sagt framgår alltså att jag helt biträder utredningens förslag
till ändring av reglerna om valkretsar vid de kommunala valen.
Inom inrikesdepartementet överväges att underställa innevarande års
riksdag förslag till ny kommunallag, gemensam för stad och land. I det utkast
till sådant förslag, som f. n. föreligger, har reglerna om valkretsindelning
utformats i enlighet med vad jag nu förordat. Den nya lagen är avsedd
att träda i kraft först den 1 januari 1955. Då det är angeläget att de nya
bestämmelseima om valkretsindelning äger tillämpning vid 1954 års fullmäktigval,
bör de emellertid införas i de nu gällande kommunallagarna.
För att beslut om ändring av valkretsindelning skall beaktas vid 1954 års
val, måste det föreligga före den 1 november 1953. Jag föreslår att de lagar
om ändring av kommunallagarna, som erfordras, skall träda i kraft den
1 juli 1953.
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till lagar om ändrad lydelse av dels
15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, dels 34 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, dels 31 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse, dels 13 § lagen den
15 puni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm, dels ock 10 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm. Förslagen
överensstämmer med utredningens förslag till ändringslagar.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
utarbetade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,
2) lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den C> juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
4) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 185.
5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 6 juni
1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Eivor Hermansson.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. 8THLM SS
316270
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m. a1 i texten
- KU 1953:12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12 s. 1 i texten