Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1953-03-27 · 57 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:187, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); given Stockholms slott den 27 mars

1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter

vid taxering skall ske enligt en förenklad schablonmetod. Såsom

inkomst skall i princip upptagas beräknad ränta å ägarens eget kapital i

sådan fastighet. Procenttalet för räntan föreslås till 3 procent. Av tekniska

skäl skall ränteberäkningen utföras på sådant sätt, att ränta efter nämnda

procenttal beräknas å fastighetens hela taxeringsvärde, varefter avdrag göres

för ägarens verkliga räntekostnader för lånat kapital i fastigheten. 1

1 liihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (370).

Härigenom förordnas, att 24 § och 25 § 1 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 samt anvisningarna till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna

1—4, till 29 § punkt 1 och till 36 § punkt 1 samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att till 25 § nämnda lag skall fogas

ett nytt moment, betecknat 3 inom., och till anvisningarna till 24 § samma

lag en ny punkt, betecknad 6, av följande lydelse.

24 §.

1 mom. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av

vad nedan i andra stycket eller 2 mom. stadgas, hänföras vad av fastighet här

i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av---frälseränta.

Har fastighet ---—• av 30 § 2 mom.

Förmån av---särskilt redovisas.

Där fastighet---såsom kapitaltillskott.

2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga

tjänare (enfamiljsfastigjhet) eller två familjer jämte personliga

tjänare (tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista

stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande

för helt år räknat tre procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före

taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret,

beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt

de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före

taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke sagts skall gälla jämväl fastighet, som delvis

använts i ägarens egen rörelse, därest fastigheten i övrigt är inrättad för

ändamål som i nämnda stycke avses. I sådant fall skall till grund för beräkningen

av intäkten av fastigheten läggas i nästföregående stycke avsedda

värde å fastigheten minskat med den del av samma värde, som kan

anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen.

Har fastighet, som i första eller andra stycket sägs och som är avsedd för

användning under hela året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig

händelse eller till följd av ägarens avflyttning från orten eller annan sådan

särskild omständighet icke kunnat utnyttjas under viss tid eller har i sådan

fastighet för uthyrning avsedd lägenhet icke kunnat uthyras, må den

enligt första eller andra stycket beräknade intäkten nedsättas med hänsyn

till den omfattning, vari fastigheten icke kunnat användas eller uthyras.

Har så varit fallet under endast kortare tid av beskattningsåret, skall någon

nedsättning dock icke ske.

1 Senaste lydelse av 24 § se 1950:308, av 25 § 1 mom. se 1938:368, av anvisningarna till 25 §

2. se 1951:790, av anvisningarna till 25 § 3. och till 36 § 1. se 1938: 36», samt av anvisningarna

till 29 § 1. se 1937: 662.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

.y

Vild i detta moment stadgas skall icke äga tillämpning beträffande fastighet

eller, i fall som i andra stycket avses, fastighetsdel, vilken i icke allenast

ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för

uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad för ägaren. Ej heller

skola bestämmelserna i detta moment tillämpas beträffande publikt boställe

eller prästgård.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

7 inom. Från bruttointäkten av annan fastighet må, där ej annat föranledes

av vad nedan i 3 mom. stadgas, avdrag göras för omkostnader, såsom

för:

brandförsäkring, reparation — — — till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande

avgäld.

Medlem av----såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening---såsom kapitaltillskott.

3 mom. I fråga om fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt 24 §

2 inom., må avdrag icke göras för andra omkostnader än för ränta å lånat, i

fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Har

fastigheten delvis använts i ägarens rörelse, skall räntan och avgälden minskas

med den del därav, som kan anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen.

Anvisningar

till 24 §.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § 1 mom. framgår, skall--— av

bostadsvärdet.

Om däremot---uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse---av rörelse.

(i. De i 24 § 2 mom. första och andra styckena meddelade bestämmelserna

om upptagande av intäkt efter särskild grund äro tillämpliga även

om fastigheten eller fastighetsdelen, utöver utrymmen för bostad åt en eller

två familjer, innehåller något enstaka rum för uthyrning eller i ringa omfattning

kan användas för annat ändamål än såsom bostad.

Till fastighet, som i 24 § 2 inom. avses, är att hänföra även fastighet

som nyttjas endast viss del av året eller tillfälligt, såsom sommarvilla, sportstuga

eller jaktstuga, eller som utan att användas står till ägarens förfogande.

Från tillämpningen av bestämmelserna i 24 § 2 mom. första och andra

styckena bliva genom regeln i 2 mom. sista stycket första punkten, under

där angivna förutsättningar, undantagna exempelvis fastigheter som under

somrarna bruka uthyras till sommargäster men i övrigt bebos av ägarna,

sommarstugor som regelbundet uthyras under somrarna, fastigheter vilka

till viss del upplåtas för upplagsplats, för rörelse el. dyl. samt fastigheter

vilka utnyttjas för odling eller tillgodogörande av alster eller naturtillgångar

från fastigheten. En fastighet bör anses i allenast ringa omfattning utnyttjad

för sådant ändamål, som här avses, om den därigenom förvärvade årliga

intäkten icke överstiger 2 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Fråga huruvida fastighet skall anses inrättad till bostad åt en eller två

familjer skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, som rått under

större delen av beskattningsåret eller, såvitt avser fastighet som är avsedd

att nyttjas endast viss tid av året, under större delen av denna tid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om------fri bostad.

Vad i föregående stycke är stadgat äger icke tillämpning i de fall, då intäkten

av fastigheten beräknas enligt 24 § 2 mom.

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom. medgives för —---under beskattnings
året.

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för värdeminskning---för inventa
rier.

4. Därest brandförsäkring tagits för nll framtid, må avdrag enligt 25 §

1 mom. för under —---en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet erlägges

under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för vart

och ett av dessa år avdrag enligt 25 § 1 mom. ske med — — ■— 40 %.

till 29 §.

1. Har annan---av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller

förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess

binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom

brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,

värdet av sådana produkter eller råämnen i vissa fall upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Sker så, får samma värde avföras såsom omkostnad i rörelsen.

Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan

rörelse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som

särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som erhållits

för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader

för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som

nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader m. m. Hit räknas jämväl kostnad, som under

tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet eller del därav beräknats enligt

24 § 2 mom., nedlagts på reparation och underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,

i den män den avyttrade egendomen på grund därav vid avyttringen

befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet. Har den skattskyldige

tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen

eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen

återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet

minskas med detta avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen

den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret utbetalda

förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej böra hänföras till annan

förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1954 eller tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

5

Utdrag an protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändrade

regler för taxering av inkomst av en- och tvåfamilj sfastighet er och anför

därvid följande.

1. Inledning.

Enligt föreskrifterna i 7 § kommunalskattelagen skall såsom annan fastighet

taxeras fastighet, som användes för annat ändamål än jordbruk. Med

fastighet förstås ej blott vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast

egendom utan även byggnad, som ej civilrättsligt sett är fast egendom.

I följd av anförda bestämmelser skola byggnader, som äro avsedda att

tjäna bostadsändamål och icke tillhöra jordbruksfastighet, jämte tillhörande

tomtområden taxeras såsom annan fastighet. Detta gäller både när byggnaderna

äro avsedda för ständigt nyttjande och när de skola användas blott

viss del av året eller vid vissa tillfällen, såsom är fallet med sommarställen,

sportstugor, jaktstugor o. d.

Enligt 18 § kommunalskattelagen skall vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som

är att anse såsom förvaltningsenhet, anses såsom särskild förvärvskälla, i

den män icke fastigheten ingått uti av ägaren driven rörelse. Inkomsten av

varje särskild förvärvskälla skall enligt 17 § samma lag uppskattas för sig.

Bestämmelserna innebära, att som regel varje enfamiljshus, sommarställe,

sportstuga e. d., som icke ingår i förvärvskällan rörelse, är att anse såsom

särskild förvärvskälla.

Inkomsten av annan fastighet skall uppskattas enligt föreskrifterna i

24—26 §§ kommunalskattelagen. Inkomstuppskattningen sker såsom för

förvärvskällor i allmänhet på det sättet, att bruttointäkten först beräknas,

varefter avdrag sker för omkostnader. Vad därefter återstår utgör nettointäkt

av annan fastighet. Nettointäkten ligger till grund för taxeringen till

statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt avräknas

det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, eller,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Iiungl. Maj.ts proposition nr 187.

för helt år räknat, fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Vad som därefter

återstår utgör inkomst av annan fastighet, vilken inkomst tages i beräkning

vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid inkomstberäkningen skola till intäkt hänföras såväl kontanta inkomster

från fastigheten som hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt

för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Värdet av bostadsförmån

skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i

saknad av sådan jämförelse, efter annan grund som må finnas lämplig.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse som tillbehör

till bostadslägenhet och som är avsedd för ägarens personliga trevnad, skall

beaktas vid bostadsvärdets bestämmande och avkastningen därav behöver

för sådant fall icke särskilt redovisas.

Från bruttointäkten må vid inkomstberäkningen avdrag göras för omkostnader.

I 25 § 1 mom. kommunalskattelagen uppräknas följande slag av

kostnader för annan fastighet såsom exempel på vad som får avdragas,

nämligen kostnader för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,

förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader

kunna anses åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar

på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsägaren

tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

I 2 mom. av sistnämnda paragraf föreskrives, att avdrag icke får göras

för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller dänned jämförlig förbättring

å fastigheten liksom ej heller för kostnad för underhåll av plantering och

trädgårdsland, i den mån dessa äro att anse som tillbehör till egen bostadslägenhet

och användas företrädesvis för ägarens personliga trevnad. I den

mån plantering eller trädgårdsland är av annan beskaffenhet, få kostnaderna

därför avdragas, dock icke till högre belopp än som motsvarar de

uppgivna intäkterna därav.

Genom förordningen den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa

bidrag till nedbringande av bostadskostnader har meddelats särskilda bestämmelser,

som påverka beräkningen av bl. a. inkomst av annan lastighet.

I förordningen föreskrives, att statliga bidrag, som utgått för nedbringande

av hyra eller annan årskostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet

och som direkt tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag

eller egnahemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller annan

kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller ock bostadsrättsinnehavare genom

nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsföreningen, skola vid tillämpning

av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt

icke för hyresgästen, egnahemsägaren eller bostadsrättsinnehavaren utgöra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

7

skattepliktig inkomst. Vad sålunda föreskrivits skall gälla jämväl i fråga

om kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och i likartad form som

nämnda statliga bidrag. Den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen

i och för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag i enlighet

med vad nyss sagts, skall icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden

i fråga.

1950 års skattelagssakkunniga, som övervägt huruvida förenklade bestämmelser

skulle kunna på förevarande område meddelas, ha med skrivelse

den 31 december 1951 överlämnat promemoria angående taxering av

inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter jämte författningsförslag.

Över promemorian ha i början av år 1952 yttranden avgivits av kammarrätten,

bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttrande från stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelsen

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väslernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Sveriges fastighetsägareförbund och Kommitterade för ett Sveriges

villaägareförbund.

1950 års skattelagssakkunniga ha sedermera den 12 februari 1953 avlämnat

utredning rörande fastighetsbeskattningen. Däri förklaras, att tillräckliga

skäl icke anses föreligga att avskaffa nämnda beskattning. Emellertid

ifrågasättes en teknisk omläggning av metoden för fastighetsskattens uttagande,

innebärande att fastighetsskatt icke skall debiteras och uppbäras

särskilt. I stället skall beskattning av fastighet ske i den formen att vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt inkomst från fastighet eller förvärvskälla,

vari fastighet ingår, alltid upptagas till minst 5 procent av fastighetens

taxeringsvärde. De sakkunniga ha emellertid erinrat om sitt tidigare

avlämnade förslag rörande särskilda bestämmelser för beräkning av inkomst

liv en- och tvåfamiljsfastigheter samt ifrågasatt, huruvida fastigheter av

nämnda art, därest de särskilda bestämmelserna infördes, borde undantagas

från skatteplikt.

De sakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen har av mig anmälts

tidigare denna dag i särskild proposition. I denna föreslås, att -— samtidigt

som fastighetsskatten inarbetas i den kommunala inkomstskatten -—

fastighetsgarantin sänkes från 5 till 4 procent av taxeringsvärdet. Däremot

avvisas tanken på att slopa denna fastighetsgaranti för en- och tvåfamiljsfastigheter,

för vilka inkomstberäkningen kan komma att ske enligt den

förenklade schablonmetoden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2. Allmän motivering för förslaget beträffande en- och

tvåfamiljsfastigheterna.

De sakkunniga. I sin promemoria lämna de sakkunniga först en redogörelse

för de svårigheter, som möta vid tillämpningen av gällande bestämmelser.

De sakkunniga framhålla, att berörda svårigheter hänförde sig såväl

till beräkningen av bruttointäkten som till kontrollen av avdragen för

omkostnader.

Beträffande bruttointäkten konstatera de sakkunniga, att denna icke —

såsom fallet i regel vore beträffande förvärvskällor i allmänhet — utgjordes

av penningar eller förmåner, som jämförelsevis lätt kunde värderas i penningar,

utan i huvudsak av värdet av ägarens nyttjande av fastigheten för

sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Uppskattningen av

detta värde skulle beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris, eller,

i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund som finge anses

skälig. En egentlig hyresmarknad i fråga om fastigheter, avsedda för bostad

åt endast en familj, saknades emellertid ofta. Fastigheter av ifrågavarande

art bleve endast undantagsvis föremål för uthyrning. I de enstaka fall, då

så skedde, kunde därvid avtalad hyra svårligen läggas till grund för bestämmande

av ortens pris, då uthyrningen icke skedde enligt samma normer

eller av samma skäl, som gällde för uthyrning av lägenheter i hyreshus. Där

uthyrning ägde rum, skedde den oftast tillfälligt i avvaktan på att ägaren

själv skulle kunna taga fastigheten i bruk, och hyrespriset påverkades av

så olika omständigheter, att detsamma icke utan vidare kunde läggas till

grund för en undersökning rörande ortens pris.

Vidare anföra de sakkunniga, att i brist på ortspris, som kunnat läggas

till grund för beräkning av hyresvärdet av enfamiljshus, hade schablonmetoder

i stor omfattning använts för uppskattning därav. I regel hade därvid

förfarits på det sättet, att hyresvärdet ansetts motsvara viss procent av

fastighetens taxeringsvärde. På vissa håll hade värdet dock plägat bestämmas

till visst belopp per rum. Genom dessa metoder hade en viss jämnhet i

värderingen uppnåtts, varjämte beskattningsnämnderna besparats ett tidsödande

arbete med att i varje särskilt fall söka uppskatta ett värde å förmånerna

från fastigheten.

I bilaga till promemorian ha de sakkunniga lämnat en uppställning över

inom olika län förekommande beräkningsgrunder för uppskattning av hyresvärdet

av enfamiljsfastigheter. I anslutning härtill ha de sakkunniga

anfört följande.

Såsom framgår av uppställningen föreligga de olika länen emellan skiljaktigheter

såväl vad angår procentens storlek som beträffande de förmåner,

som förutsättas ingå i bostadsförmånen. De angivna procentsatserna torde i

allmänhet ha grundats allenast på bedömanden. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat gjordes emellertid i början av 1930-talet en undersökning beträffande

uthyrda villor inom vissa villasamhällen i Stockholm. Undersökningen,

som grundade sig på mantalslängdens uppgifter angående av hyresgäst

erlagd hyra, utvisade att erlagda hyror genomsnittligt uppgingo till mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 187.

8 och 9 procent av taxeringsvärdena. Då hyrorna i procent av taxeringsvärdena

utvisade avvikelser med hänsyn till fastigheternas typ och storlek

fastställdes, med beaktande av att viss säkerhetsmarginal borde föreligga,

procentsatsen till 7 procent. Hyresvärdets beräkning på grundval av nämnda

procentsats har fastställts av regeringsrätten i anledning av besvär av ett

antal villaägare i Bromma församling. På framställning av en villaförening

sänktes procentsatsen från och med 1942 års taxering till 6V2 procent.

Procentberäkningen av hyresvärdet är huvudsakligen avsedd för egnahemsfastigheter

i städer och andra tättbebyggda samhällen. Endast för

Stockholms stad har sålunda fastställts procentsats för beräkning av förmån

av hyresfri bostad i sommarvilla, sportstuga o. dyl.

De sakkunniga framhålla, att genom användningen av schablonmetoder

för hyresvärdets uppskattning hade utan tvivel ett bättre och jämnare resultat

erhållits än om uppskattningen skulle ha skett utan hjälp av sådana

metoder. Vissa brister hade dock vidlådit metoderna i det avseendet, att

hyresvärdet ofta icke i tillräcklig grad påverkats av värdeförhöjande faktorer.

En fastighetsägare, som exempelvis nedlagt betydande kostnader på

sin fastighet och åtnjutit avdrag därför, hade icke alltid fått sitt hyresvärde

uppskattat med vederbörligt hänsyntagande till det högre hyresvärde, fastigheten

fått genom de förmåner, som beretts ägaren genom de ökade kostnaderna.

Särskilt betydande hade enligt de sakkunniga ojämnheterna vid taxeringen

varit beträffande den ingalunda obetydliga grupp av enfamilj sfastigheter,

som nyttjades såsom sommarvillor eller sportstugor. Härom anföra

de sakkunniga följande.

Den omständigheten, att sommarvilla eller sportstuga i allmänhet är belägen

å annan ort än den, där ägaren är bosatt, kan stundom orsaka en

mindre noggrann prövning av det i fastighetsbilagan uppgivna hyresvärdet.

Den kommun, där fastigheten är belägen och på vars taxeringsnämnd det

närmast ankommer att verkställa granskning av intäkter och utgifter, har

sällan något intresse av storleken av fastighetens avkastning. Denna torde

nämligen svårligen kunna överstiga det s. k. procentavdraget och eventuellt

underskott kan icke utnyttjas vid den kommunala taxeringen i den ifrågavarande

kommunen. För taxeringsnämnden i den skattskyldiges hemortskommun

föreligga svårigheter att bedöma hyresvärdet av fastighet, belägen

i annan kommun, och obenägenhet att ändra ett av taxeringsnämnden i den

kommun, där fastigheten är belägen, fastställt hyresvärde bidrager till ett

godkännande av en alltför låg uppskattning. En bidragande orsak till en

alltför låg beräkning av hyresvärdena å sommarvillor och sportstugor har

också varit att sådana fastigheter ofta åsättas i förhållande till saluvärdet

låga taxeringsvärden. Slutligen föreligger beträffande dessa fastigheter ytterligare

ett osäkerhetsmoment vid uppskattningen av hyresvärdet på grund

av att dessa fastigheter i regel nyttjas blott under viss del av året, stundom

blott vid vissa tillfällen. I praxis synes viss osäkerhet hava rått beträffande

frågan, i vad mån hänsyn borde tagas till den omfattning, vari fastighet

under beskattningsåret utnyttjats.

Beträffande avdragen för omkostnader framhålla de sakkunniga, att det

vid taxeringsarbetet visat sig svårt och stundom omöjligt dels att kontrollera

riktigheten av i deklarationerna upptagna avdragsbelopp och dels alt sär
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skilja avdragsgilla omkostnader från icke avdragsgilla utgifter. Kontrollsvårigheterna

sammanhängde framför allt därmed, att utgifterna för eu

enfamiljsfastighet för ägaren vanligen framstode såsom och bestredes tillsammans

med levnadskostnader i allmänhet. När deklaration skulle upprättas,

hade den skattskyldige ofta icke några fortlöpande anteckningar att

lägga till grund därför, varför deklarationen kunde bli mindre tillförlitlig.

Verifikationer saknades ej sällan helt eller delvis, och det vore ibland svårt

för den skattsskyldige att avgöra, vilka utgifter som finge avdragas, särskilt

som frågan härom i viss omfattning sammanhängde med sättet för bruttointäktens

uppskattning.

De sakkunniga påpeka, att det av naturliga skäl visat sig vara särskilt

vanskligt att skilja mellan å ena sidan avdragsgilla omkostnader för underhåll

av byggnad och å andra sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, tilleller

ombyggnad å fastighet. Härom anföres följande.

Särskilt vanskligt har det av naturliga skäl visat sig vara att skilja mellan

å ena sidan avdragsgilla omkostnader för underhåll av byggnad och å andra

sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, till- eller ombyggnad å fastighet.

Svårigheterna att kontrollera och bedöma avdrag av denna art ha medfört,

att skattskyldiga ofta medgivits avdrag, som bort förvägras, under det att

andra skattskyldiga icke fått tillgodonjuta i och för sig befogade avdrag.

Såsom ett exempel på det mindre tillfredsställande resultat, som kan bli

följden av de nuvarande reglerna, kan nämnas det icke så sällan förekommande

fallet att skattskyldig, som förvärvat en gammal mer eller mindre

förfallen villafastighet, under en följd av år medgivits rätt att från sina

övriga inkomster åtnjuta avdrag för stora underskott, uppkomna på grund

av omkostnader för fastighetens försättande i samma skick som ny fastighet

eller måhända med utnyttjande av teknikens utveckling inom byggnadsbranschen

i betydligt bättre skick än den utvisade vid uppförandet.

På enstaka håll har man sökt komma till rätta med svårigheterna att rätt

bedöma ifrågavarande avdrag genom att bestämma hyresvärdet till sådant

(lägre) belopp, som förutsatte att avdrag för underhåll skulle vägras. Detta

förfaringssätt kan dock näppeligen anses stå i överensstämmelse med gällande

lagstiftning, och skattedomstolarna ha även, då besvär anförts, icke ansett

sig kunna vägra avdrag för sådana underhållskostnader, mot vilka i och

för sig någon erinran icke kunnat framställas.

De i promemorian antydda svårigheterna vid tillämpningen medförde,

framhålla de sakkunniga vidare, att beträffande enfamiljsfastigheterna såväl

deklarationsbestyret för fastighetsägarna som taxeringsgöromålen för beskattningsmyndigheterna

tedde sig såsom oproportionerligt betungande med

hänsyn till de jämförelsevis ringa nettointäkter, som av helt naturliga skäl

kunde uppstå för dessa fastigheter. I detta sammanhang anmärka de sakkunniga,

att antalet såsom annan fastighet taxerade en- och tvåfamiljsfastigheter

kunde uppskattas till ungefär 350 000. Med hänsyn till att inkomstberäkningen

innefattade så många bedömanden, beträffande vilka

objektiva och oomtvistliga bedömningsgrunder icke läte sig uppställas, hade

de taxeringsspörsmål, som avsåge förevarande fastigheter, erfarenhetsmässigt

visat sig bli föremål för betydande meningsskiljaktigheter. I följd härav

hade taxeringsorganens avgöranden i dessa frågor i jämförelsevis stor om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fattning varit föremål för besvär, ibland i en omfattning som varit större

än vad tvistefrågorna i och för sig kunnat anses värda.

De sakkunniga anse erfarenheterna från ifrågavarande avsnitt av taxeringsarbetet

oförtydhart giva vid handen, att de bestämmelser, som reglerade

beskattningen av inkomst av enfamilj sfastigheter, behövde revideras

i syfte ntt förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet beträffande dessa

inkomster samt att möjliggöra ett riktigare och jämnare taxeringsresultat.

Reglerna borde så Utformas, att de skönsmässiga bedömningarna i möjligaste

mån eliminerades och därmed orsakerna till meningsskiljaktigheter

mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna.

Såsom ett ytterligare motiv för lagändring på förevarande område framhålla

de sakkunniga det i rådande läge starkt framträdande intresset av att

beskattningsreglerna så utformades, att reglerna icke innebure en stimulans

för utförande av reparationer och förbättringar, vilka icke vore av behovet

direkt påkallade.

Till ledning vid bedömande av de spörsmål, som avhandlas i de sakkunnigas

promemoria, ha de sakkunniga låtit verkställa viss undersökningrörande

resultatet av 1951 års taxeringar i vad avser beräkning av inkomst

av fastigheter, vilka helt eller till huvudsaklig del nyttjats såsom bostad för

ägaren. I samband härmed har beräknats, huru vissa därvid erhållna procenttal

förändras, därest taxeringsvärdena höjas med 40 procent (en sådan

höjning antogo de sakkunniga genomsnittligt komma att ske vid 1952 års

allmänna fastighetstaxering). Resultaten av undersökningen ha redovisats

i såsom bilagor vid promemorian fogade tabeller.

Undersökningen har omfattat cirka 1 600 enfamilj sfastigheter i områden

av:

Bromma församling av Stockholms stad (förortsområden med villabebyggelse

av blandad karaktär),

Malmö stad (stadsområde, där viss schablonisering redan tillämpas vid

taxeringen, så till vida att bruttointäkten uppskattas till 4 procent av taxeringsvärdet

medan avdrag vägras för reparationskostnader m. m.),

Fagersta stad och Norrahammars köping (mellansvenska industriorter),

Njurunda socken (norrländsk industriort),

Ljusterö (skärgårdsområde utanför Stockholm med i huvudsak sommarvillor

o. d.),

Brämhult (förort till Borås stad med villabebyggelse).

På grundval av de siffror, som erhållits vid undersökningen, framhålla

de sakkunniga följande.

Om 1951 års taxeringsvärden anses motsvara fastigheternas värden, uppgår

fastighetsägarnas egna kapital i fastigheterna till 66 procent i Ljusterö

(soimnarvillebebyggelse) samt varierar i övriga områden från -j- 47,3 procent

(Bromma) till —-23,8 procent (Brämhult). I sistnämnda område redovisas

alltså å fastighetsbilagorna lån å fastigheterna, som överstiga fastigheternas

taxeringsvärden med 23,8 procent. Det kan emellertid starkt ifrågasättas,

om summan av fastigheternas verkliga värden i realiteten understiger

sammanlagda beloppet av å fastigheterna belöpande upplånade belopp.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Reparationskostnaderna växla mellan 2,8 procent av taxeringsvärdet ä

Ljusterö och 1 procent i Fagersta. Till procenttalet 0,3 för Malmö bör hänsyn

ej tagas, då avdrag för reparationskostnader såSom ovan anmärkts i

regel där ej medges. Den höga siffran för Ljusterö torde bero på att de där

förekommande sommarvillorna äro jämförelsevis lågt taxerade, varför reparationskostnaderna

i förhållande till taxeringsvärdena uppvisa relativt höga

tal. Även siffran för Bromma är tämligen hög, vilket kan bero på alt vissa

fastigheter påkostats jämförelsevis omfattande reparationer med hänsyn till

rätten till avdrag för därvid uppkomna underskott. Såsom skäl för ett sådant

antagande kan anföras, att procenttalet sjunker från 2,6 till 1,8, om

fastigheter med reparationskostnader å mer än 10 procent av taxeringsvärdet

frånräknas.

S. k. småkostnader, d. v. s. utgifter för vatten, renhållning, försäkringspremier

o. d., variera mellan 0,8 och 0,4 (Malmö 0,i) procent av taxeringsvärdet.

Siffran 0,8 gäller för Njurunda socken; enligt under hand inhämtad

uPPS*ft torde den höga siffran för detta område bero på att till ifrågavarande

kostnader hänförts även vissa utgifter, som egentligen bort hänföras

till underhållskostnader.

Ränteutgifterna för lånat i fastigheterna nedlagt kapital ha uppgått till

3,i—3,6 procent av skuldbeloppen.

Underskott å fastigheterna ha uppkommit i betydande omfattning. I tre

av de sju områdena uppgår summan av underskotten till högre belopp än

summan av nettointäkterna. Variationerna i taxeringsutfallet giva anledning

till antagande, att inkomstberäkningen skett efter ganska skiftande grunder

och att resultatet icke tillgodoser fordringarna på likformighet och rättvisa

i taxeringarna. En viss förbättring torde dock kunna förväntas, då siffrorna

från 1952 års allmänna fastighetstaxering kunna läggas till grund för taxeringarna.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de principer, som enligt

de sakkunnigas uppfattning borde tillämpas för beskattning av inkomst

av enfamiljsfastigheter.

De sakkunniga erinra till eu början om sin här tidigare återgivna uppfattning,

att de med tillämpningen av nu gällande bestämmelser förbundna

olägenheterna och svårigheterna till väsentlig del hänförde sig till skiljaktigheterna

mellan enfamilj sfastigheterna och förvärvskällor i allmänhet.

Enfamilj sfastigheterna innehades av sina ägare icke för att förvärva inkomst

utan för att tillfredsställa behovet av bostad. Ägaren av sådan fastighet

kunde därför i viss mån likställas med den, som förhyrde bostad. De

omkostnader, som innehavet av enfamilj sfastigheten medförde för ägaren,

vore i stort sett av samma natur som den hyra, som erlades av den som förhyrde

bostad.

De sakkunniga framhålla emellertid därefter att det förelåge en väsentlig

skillnad, som hindrade att enfamilj sfastigheterna helt uteslötes från inkomstberäkning

enligt kommunalskattelagens bestämmelser. Denna skillnad

bestode däri, att ägaren av enfamilj sfastighet i regel hade ett större eller

mindre eget kapital placerat i fastigheten. En hyresgäst i ett hyreshus ägde

icke någon del av det kapital, som kunde anses nedlagt i den del av hyreshuset,

som hans nyttjanderätt omfattade, och den hyra han betalade finge

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Maj:t$ proposition nr 187.

13

därför i princip anses inkludera ränta å hela detta kapital. Ägaren av enfaniiljsfastighet

däremot'', som icke hade något lån på sin fastighet eller som

hade lån till belopp, understigande fastighetens värde, behövde icke betala

ränta å det i fastigheten nedlagda egna kapitalet. Om man utginge från att

värdet av fastighetens nyttjande sett på lång sikt motsvarade omkostnaderna

för innehavet, däri inräknat skälig ränta ä det egna kapitalet, borde

man — för att åvägabringa likställdhet mellan dem, som förhyrde bostad,

och ägare till enfamilj sfastigheter — i någon form beskatta den avkastning

av det i sådana fastigheter nedlagda egna kapitalet, som fastighetsägarna

kunde anses åtnjuta genom nyttjandet av fastigheterna. Man kunde även se

förhållandet på det sättet, att bostadshyra normalt innefattade ränta å hela

det kapital, som vore eller kunde anses vara investerat i den bostad, kostnaden

avsåge. Bostadshyra vore att anse såsom ingående i normala levnadskostnader.

Den som bebodde enfamilj sfastighet inbesparade den del av

normala levnadskostnader, som motsvarade räntan å hans i enfamiljsfastigheten

investerade egna kapital. Värdet av denna inbesparing borde beskattas,

även om man i princip ansåge sig kunna underlåta att hänföra

enfamiljsfastigheterna till förvärvskällor i vanlig bemärkelse.

I fråga om den form, vari ägarens beräknade inkomst av hans i enfamilj sfastighet

nedlagda kapital bör beskattas, anse de sakkunniga två alternativ

kunna ifrågakomma.

De sakkunniga framhålla, att enligt det ena alternativet skulle den beräknade,

till beskattning upptagna inkomsten hänföras direkt till det egna

kapitalet. Beräkningen kunde då ske på det sättet, att det egna kapitalet

upptoges till skillnaden mellan fastighetens värde och i fastigheten nedlagt

upplånat kapital samt nettointäkten av fastigheten beräknades motsvara

viss fastställd procent av det på anförda sätt beräknade egna kapitalet.

Gentemot detta alternativ framhålla de sakkunniga, att det visserligen

vid första påseendet tedde sig enkelt och lättillämpligt men dock vore förenat

med åtskilliga olägenheter, framför allt med hänsyn till gällande regel,

att ränta å gäld alltid vore avdragsgill. De sakkunniga anföra härom vidare.

---Den ifrågasatta regeln skulle nämligen innebära, alt gäldränta

icke finge avdragas, i den mån densamma hänförde sig till upplånat, i enfamiljsfastighet

nedlagt kapital. Särskiljandet av den icke avdragsgilla gäldräntan

från avdragsgill sådan skulle i många fall bliva vansklig. De skattskyldiga

skulle kunna föranledas vidtaga arrangemang i syfte att fördela

gälden på ett sätt, som medförde det fördelaktigaste resultatet ur skattesynpunkt.

Frågan om gäldfördelningen, som nu i praktiken är av mycket ringa

betydelse och endast rent undantagsvis ger anledning till skattetvister, skulle

kunna få en betydligt större aktualitet och därmed ge upphov till talrika

och svårutredda taxeringsprocesser, d. v. s. ett resultat rakt motsatt det man

med en reform vill uppnå. Det ifrågavarande alternativet skulle även innebära

viss orättvisa gentemot alla dem, som äro hänvisade att upplåna hela

eller så gott som hela kostnaden för fastighetsförvärvet och därvid nödgas

betala jämförelsevis hög ränta å den högst liggande delen av gälden. Särskilda

problem skulle vidare uppkomma i de fall, då gäldens storlek varierat

under loppet av ett och samma beskattningsår. En exakt beräkning av räntan

å det egna kapitalet vore därvid omöjlig och måste ersättas av beräk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ning enligt schablon. Även med användande av schablon skulle emellertid

beräkningen vålla de skattskyldiga besvär vid upprättande av självdeklarationcrna

samt komplicera taxeringsförfarandet. Än vidare må framhållas

att man enligt det nu diskuterade alternativet — för att nå ett materiellt

riktigt resultat — skulle vara tvungen att behandla den del av fastighetens

värde, som motsvarades av räntefritt lån, såsom fastighetsägarens egna

kapital; ett dylikt betraktelsesätt skulle emellertid med ganska stor visshet

te sig främmande för många skattskyldiga och därför ge upphör- till felaktigheter

och skattetvister.

Vad anginge det andra alternativet framhålla de sakkunniga, att detta i

princip skulle innebära, att man å inkomstsidan beräknade ränta å fastighetens

värde i dess helhet men medgåve avdrag för erlagd ränta å gäld,

som hänförde sig till fastigheten. Överskottet motsvarade därvid den ränta å

eget i fastigheten nedlagt kapital, vilket skulle anses såsom ägarens nettointäkt

av fastigheten. Detta beräkningssätt grundade sig i själva verket på

samma förutsättningar som det förstnämnda alternativet, men medförde

den fördelen, att problemet med gäldfördelningen eliminerades och att ett

rättvisare taxeringsresultat erhölles. Emellertid finge vid detta alternativ

förutsättas, att det procenttal, efter vilket bruttointäkten skulle beräknas,

gjordes rörligt, då detsamma i högre grad än som gällde vid det förstnämnda

alternativet borde vara beroende av det allmänna ränteläget. Emellertid

skulle detta icke behöva innebära någon egentlig olägenhet. Procenttalet

syntes lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj :t efter förslag av riksskattenämnden.

Med den kontakt, som riksskattenämnden förutsattes hålla med

taxeringsväsendet, och med nämndens möjligheter att kontinuerligt följa

taxeringsresultaten, borde nämnden äga goda förutsättningar att i sina förslag

avväga procenttalet så, att ett ur olika synpunkter rimligt och rättvist

resultat erhölles. Därtill komme att procenttalet icke skulle behöva bli föremål

för täta växlingar; i detta sammanhang finge erinras om att för Stockholms

vidkommande procenttalet enligt den i praxis tillämpade schablonmetoden

ändrats endast en gång under de mer än 15 år, under vilka nämnda

schablon varit i bruk.

De sakkunniga tillägga, att vid ett val mellan de båda alternativen borde

även beaktas, att det senare alternativet närmare anslöte sig till den schablonmetod

för taxering av inkomst av enfamiljsfastigheter, som i praxis

utvecklats. En dylik anslutning finge i och för sig betraktas som en fördel.

Av skäl, som framgå av den nu lämnade redogörelsen för de sakkunnigas

överväganden, ha de sakkunniga förklarat sig vilja förorda, att den tilltänkta

lagstiftningen utformades enligt det senare alternativet.

I detta sammanhang anmärka de sakkunniga, att man senare borde upptaga

till prövning frågan om att utsträcka den föreslagna lagstiftningen till

att gälla även beträffande taxering av medlemmar i bostadsrättsföreningar.

Remissyttrandena. Förslaget om införande av nya bestämmelser för taxering

av inkomst av enfamiljsfastigheter tillstijrkes av flertalet remissinstanser.

I några av de remissyttranden, däri förslaget tillstyrkts, ha dock erin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr JS7.

ringar i speciella hänseenden riktats mot detsamma. Direkt avstyrkande

uttalanden ha gjorts allenast av kammarrätten, länsstyrelserna i Kalmar,

Blekinge och Älvsborgs län, Sveriges Fastighetsägareförbund och Kommittérade

för ett Sveriges villaägareförbund.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

liostadsstyrelsen framhåller, att det icke torde råda någon tvekan om behovet

av särskilda författningsbestämmelser på ifrågavarande område.

Svårigheterna att med nuvarande regler åstadkomma en likformig och rättvis

inkomstuppskattning vore allmänt kända. Särskilt hade bedömningen

av vad som borde godkännas såsom avdragsgilla omkostnader för underhåll

varit mycket skiftande, och bostadsstyrelsen hade många exempel på

hurusom spekulationer i fråga om skattefria avdrag föranlett ombyggnadsåtgärder,

där nybyggnad eljest skulle varit den tekniskt-ekonomiskt riktigaste

lösningen. Den föreslagna schablonberäkningsmetoden syntes innebära

en lämplig avvägning mellan kravet på enkelhet och kravet på rättvisa

i det enskilda fallet samtidigt som den tillgodosåge önskemålet om enhetlighet

i tillämpningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att gällande regler för taxering av

inkomst av enfamiljs- och tvåfamiljshus möjliggjorde vissa skattelindringar

vid utförande av reparations- och underhållsarbeten. Genom föreliggande

kontrollsvårigheter komme skattelindringar i många fall att åtnjutas

även för icke avdragsgilla förbättringar av fastigheter. Nuvarande

skatteregler medförde otvivelaktigt en stimulans till utförande av reparationer

och förbättringar av enfamiljs- och tvåfamiljshus, vare sig dessa arbeten

vore angelägna eller icke. Genom ett införande av de föreslagna beskattningsreglerna

komme denna extra stimulans till investeringar att försvinna

och ur dessa synpunkter komme ett genomförande av förslaget att

i nuvarande läge vara till fördel ur arbetsmarknadssynpunkt.

Överståthållarämbetet påpekar, att taxeringen av inkomst av egnahemsfastigheter

vållade beskattningsnämnderna stora besvärligheter och för närvarande

upptoge en alltför stor del av nämndernas arbetstid.

Länsstyrelsen i Stockholms län omtalar, att kanske hälften av alla besvär

till länets prövningsnämnd avsåge tvister antingen om inkomster och

utgifter för annan fastighet eller om utgiftsposter i förvärvskällan tjänst.

Detta förhållande utvisade behovet av enklare bestämmelser i nu förevarande

hänseende.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den procentsats, efter vilken

hyresvärdet för enfamiljsvillor i stor utsträckning beräknades, vore olika

hög i olika län, vilket i och för sig vore sakligt oberättigat. Det vore under

sådana omständigheter ägnat att väcka tillfredsställelse, om cn likformig

tillämpning komme till stånd på sätt de sakkunniga föreslagit vad gällde

inkomstuppskattniingen för enfamiljsvillor. Visserligen kunde det för ägarna

av dylika fastigheter framstå som en orättvisa, att de berövades rätt att

erhålla avdrag för sina verkliga utgifter för underhåll. Emellertid stode

kostnaderna för reparation av dylika fastigheter ofta på gränsen till lev
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

nadskostnader, varför förslaget till begränsning av avdragsrätten kunde

anses väl motiverat. Som en följd härav kunde även förväntas, att denna

kategori fastighetsägare koinme att iakttaga viss återhållsamhet vid nedläggande

av kostnader av denna art på sina fastigheter, vilket särskilt under

nuvarande förhållanden vore önskvärt. — Även ur skatteteknisk synpunkt

finge den föreslagna reformen hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att det mot förslaget kunde invändas

att slopandet av avdragsrätten för underhållsarbetena vid viss tidpunkt

koinme att framstå som orättvis särskilt mot dem, som av nödtvång uppskjutit

reparationerna. Denna invändning komme alltid att kunna göras

vid en övergång till schablonmetod. Skulle en sådan invändning vara avgörande,

syntes den direkta beskattningen för all framtid bliva fastlåst vid

nu gällande i tillämpningen synnerligen arbetskrävande detaljregelsystem.

För länsstyrelsen framstode det som alltmer ofrånkomligt att förenkla

skattelagar och taxeringsförfarande. Taxeringsorganisationen sviktade under

trycket av nya bestämmelser och arbetsuppgifter och deklarationspliktens

fullgörande medförde undan för undan för de skattskyldiga ökade

bekymmer och svårigheter samt i många fall kostnader. De sakkunnigas

förslag innebure ett försök att på ett låt vara begränsat område åstadkomma

förenkling både för deklaranter och myndigheter. Det gällde att

väga fördelarna härav mot nackdelarna av de avsteg från principen skatt

efter förmåga och de olikformigheter i övergångsskedet, som förslagets genomförande

skulle medföra. Länsstyrelsen hade, ehuru med någon tvekan,

funnit fördelarna i nuvarande läge väga tyngre och ville därför icke motsätta

sig de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att förslaget utan tvivel vore ägnat

att i ej ringa grad förenkla den taxeringsmässiga beräkningen av avkastningen

av en- och tvåfamilj sfastigheter. Dess genomförande skulle sålunda

komma att utgöra cn välkommen motvikt mot de ständigt ökade arbetsuppgifter,

som under senare år oavbrutet pålagts taxeringsmyndigheterna.

Lättnaden skulle framför allt komma taxeringsnämnderna tillgodo

men även nedbringa antalet besvär till prövningsnämnden och skattedomstolarna.

Större invändningar mot de förordade metoderna från de skattskyldiga,

vilkas deklarationsbekymmer komme att lättas, syntes ej heller

skäligen kunna framställas. Förslaget finge sålunda anses medföra en mer

jämn och rättvis taxering än den, vartill de nu i allmänhet tillämpade taxeringsreglerna

ledde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, efter att ha erinrat om nuvarande

svårigheter att åstadkomma riktiga värden å bostad i enfamiljshus

och kontrollera riktigheten av i deklarationerna upptagna avdragsbelopp,

att den snabba prisstegringen inom byggnadsbranschen ytterligare

komplicerat problemet med taxeringen av inkomsten av enfamiljshus. Svårigheten

att lösa problemet på ett för alla parter godtagbart sätt hade accentuerats

ytterligare av massbesvär till vissa prövningsnämnder över hyresvärderingen

vid 1951 års inkomsttaxering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Norrbottens lun understryker, att taxeringsarbetet i beskatlningsnämnderna

under de senare åren nått en sådan omfattning, att

en förenkling av taxeringsförfarandet vore en tvingande nödvändighet. Det

framlagda förslaget om schablontaxering beträffande inkomst av en- och

tvåfamiljshus vore ett led i denna strävan. Enligt länsstyrelsens mening

vore det, för att en schablontaxering skulle kunna godtagas, nödvändigt,

att resultatet vid jämförelse de skattskyldiga emellan bleve i stort sett rättvist.

Utgångspunkterna för schablonberäkningen måste därför vara klart

bestämda. Så vore ock fallet i det framlagda förslaget.

Synpunkter liknande de nu återgivna anföras jämväl av länsstyrelserna

i Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och

Kopparbergs län.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Västernorrlands län

framhålla, att de sakkunnigas förslag skulle medföra en betydande lättnad

i taxeringsmyndigheternas arbetsbörda och även ett i stort sett riktigare

taxeringsresultat. Med hänsyn härtill tillstyrka berörda länsstyrelser

förslaget ehuru detsamma enligt länsstyrelsernas mening vore ägnat att

i vissa hänseenden ingiva betänkligheter. Länsstyrelsen i Kronobergs län

anför sålunda följande.

Att länsstyrelsen trots de betydande fördelar, som äro förenade med förslaget,

endast med stor tvekan kan tillstyrka detsamma beror framför allt

på att det — liksom alla schablontaxeringar — icke är ägnat att skapa individuell

rättvisa och innebär ett avsteg från principen om skatt efter förmåga,

i det att avdrag vid taxering icke erhålles för de utgifter, som den

skattskyldige fått vidkännas under beskattningsåret. Det torde också bliva

svårt att övertyga de skattskyldiga om riktigheten av att avdraget exempelvis

för reparationskostnader skall beräknas till samma belopp oavsett fastighetens

beskaffenhet och alt ägarna till ifrågavarande fastigheter icke

skola få åtnjuta de avdrag för omkostnader, som tillkomma övriga fastighetsägare.

Enligt länsstyrelsens förmenande hade det lämpligaste sättet att

bemästra nuvarande svårigheter varit att söka få fram en metod — tilllämplig

å alla slag av fastigheter -— som underlättade gränsdragningen mellan

å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader och å

andra sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader samt

i möjligaste mån förhindrade missbruk av avdragsrätten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig vilja ansluta sig till

tanken att taxering av hyresvärde i villafastighet finge ske schablonmässigt

i huvudsak efter de grundlinjer som de sakkunniga uppdragit. Länsstyrelsen

ville emellertid ifrågasätta, om icke förslaget borde ägnas ytterligare

överväganden, innan detsamma lades till grund för en lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen hyste nämligen den meningen, att reformen icke borde genomföras

separat för villor utan att den borde omfatta även vissa andra

grupper av bostadsinnehavare, såsom personer vilka till följd av sin tjänst

hos något bolag åtnjöte fri bostad samt innehavare av lägenheter, tillhörande

bostadsrättsföreningar m. fl. Frågan om utjämning av hyresnivåerna

i gamla och nya hus förtjänade i detta sammanhang även uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i princip tillstyrkt förslaget, an2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för att den ansåge det lämpligt, att förslagets ikraftträdande uppskötes till

dess förhållandena på fastighets- och hyresmarknaden hleve mera normala.

Landsorganisationen i Sverige framhåller, att de föreslagna reglerna i allt

väsentligt syntes medföra den förenkling i taxeringsarbetet och befrämja

den enhetlighet i taxeringsreglerna som finge anses önskvärd och eftersträvansvärd.

I rådande läge kunde det också anses vara en fördel att reparationsarbeten

och smärre omändringsarbeten icke gåves en alltför kraftig

stimulans, vilket nuvarande avdragsregier kunde anses medföra. Landsorganisationen

önskade emellertid understryka att i annat konjunkturläge

kunde det ur sysselsätlningss3rnpunkt vara ett betydande intresse att uppmuntra

dylika arbeten, varför lagstiftningen syntes böra så utformas att

gällande regler utan svårighet kunde återinföras.

Tjänstemannens centralorganisation uttalar, att organisationen för sin

del ville instämma i vad de sakkunniga anfört rörande bristerna i den nuvarande

utformningen av skattebestämmelserna på ifrågavarande område.

Dessa syntes i många fall medföra en alltför gynnsam beskattning för ägare

av fastigheter av ifrågavarande slag jämfört med andra personer, vilka

förhyrde sin bostad. Likaså syntes det centralorganisationen som om de

stora olikheterna i beräkningssätt in. in. inom olika geografiska områden

icke hörde samman med den rättvisa som skattesystemet borde ge.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att förbundet

principiellt delade den i promemorian uttalade uppfattningen, att deklaration

och taxering av inkomst av annan fastighet av egnahems- och likartad

karaktär vore onödigt invecklad och besvärlig. I motsats till de sakkunniga

ansåge emellertid förbundet, att en ny lagstiftning på området borde

utformas enligt det av de sakkunniga såsom alternativ I betecknade förslaget.

Svenska bostadskreditkassan framhåller, att den ur kreditvärdesynpunkt

ville uttrycka vissa farhågor att schablonförfarandet kunde leda till eftersatta

reparationer. När förr eller senare mera omfattande underhållskostnader

ej längre kunde undvikas — såsom exempelvis vid ofrånkomligt behov

att utbyta taktäckning, värmepannor, etc. — kunde fastighetskrediten

komma i ett utsatt läge.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att den hyste starka principiella

tvivel om lämpligheten av en för hela landet enhetlig schablonbeskattning.

Att de nuvarande formerna för beskattning av en- och tvåfamilj sfastigheter

i förening med den stora arbetsbörda, som nya skatteformer lagt på

taxeringsmyndigheterna, hos dessa medfört en naturlig önskan att få mera

lättillämpade beskattningsregler kunde visserligen i och för sig vara förståeligt.

Lättillämpade skatteregler — d. v. s. i allmänhet någon form av

beskattningsschablon — medförde emellertid i praktiken ofta orättvisa

resultat. När det gällde egnahem, drabbade sådana konsekvenser av schablonbeskattning

dessutom en ofta i ekonomiskt hänseende ansträngd grupp

av medborgare.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge och Älvsborgs län, Sve
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

riges fastighetsägareförbund och Kommitterade för ett Sveriges villaägareförbund

avstyrka, såsom förut framhållits, att de sakkunnigas förslag för

närvarande lägges till grund för lagstiftning.

Kammarrätten framhåller, att vissa skäl kunde tala för att inkomstuppskattningen

för de med förslaget avsedda fastigheterna icke helt borde

ske efter de för förvärvskällor i allmänhet gällande reglerna. Kammarrätten

hade icke heller i och för sig något att erinra emot att inkomstuppskattningen

på förevarande område förenklades till lättnad för deklarations-

och taxeringsförfarandet. I schablonförfarandets natur låge sålunda

att man skulle vinna en viss lättnad i detta avseende. Kammarrätten ansåge

emellertid de föreslagna bestämmelserna icke vara ägnade att främja förslagets

syften på sådant sätt, att det ifrågasatta avsteget från de gällande

föreskrifterna kunde anses befogat.

Länsstyrelsen i Kalmar län säger sig finna de sakkunnigas uttalande, att

uppskattningen av inkomst av enfamilj sfastighet hörde till de taxeringsspörsmål,

som visat sig svårbemästrade för taxeringsmyndigheterna, vara

överdrivet. Såvitt Kalmar län angingc torde icke förnummits att dessa svårigheter

skulle vara särskilt pregnanta i jämförelse med alla andra uppskattningsfrågor,

som taxeringsnämnderna hade att fatta ståndpunkt till.

Vad angår den tanke, varpå de sakkunnigas förslag grundar sig, nämligen

att ägare av enfamilj sfastighet bör beskattas för ett belopp, som motsvarar

skälig ränta på eget i fastigheten investerat kapital, anför sistnämnda

länsstyrelse följande.

Det förekommer som bekant, att affärs- och liknande företag icke medföra

för företagaren ränta, som kan anses skälig. Det händer ju till och

med att företagen gå med förlust. Man frågar sig då, varför ägaren av en

enfamiljsvilla alltid skall betraktas ha den förmånliga ställningen, att kapitalet,

som är investerat i fastigheten, skall lämna sådan ränta. Det har

av de sakkunniga framhållits, att den föreslagna reformen i princip icke

innebär vare sig skärpning eller lindring i beskattningen, utan allenast en

ny och förenklad metod för framräkningen av nettointäkten. Detta uttalande

kan vara riktigt, om man däri inlägger den betydelsen, att på lång

sikt beskattningen av fastighetsägarna såsom grupp i samhället måhända

icke kommer att förete några större förändringar i jämförelse med vad nu

är fallet. Emellertid är det ju att märka, att skattskyldigheten åvilar icke

fastighetsägaregruppen såsom sådan utan den enskilde fastighetsägaren,

och att förlusten av den nu honom tillkommande rätten att göra avdrag

för faktiska utgifter för reparation och underhåll av fastigheten för honom

kommer att innebära en ökad skattebelastning under det år, då sådana utgifter

förekommit. Hänsyn tages alltså icke till den skatteförmåga, som

fastighetsägaren har under ett visst beskattningsår. Man kan också säga, att

denna förlust av rätten till avdrag, som nu skulle ersättas av något slags

genomsnittsavdrag, även är oförenligt med beskattningsårets helgd. å den

andra sidan medför reformen, att avdrag för reparationer medgivas, ändå

att reparationer ett visst år icke verkställts.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att den i promemorian föreslagna

schablonberäkningen syntes innebära ett avsteg från principen att

skatt skulle utgå efter skattskyldigs ekonomiska bärkraft sådan denna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kangl. Maj:ts proposition nr 187.

komme till uttryck i beskattningsårets inkomst. Det syntes rimligt och rättvist

att avdrag erhölles för nedlagda verkliga reparationskostnader, detta

med hänsyn jämväl till det allmännas intresse av att stimulera till fastighetsbeståndets

hjälpliga underhållande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar som sin mening, alt så länge annan

fastighet betraktades som förvärvskälla i inkomstskattehänseende, borde

det i skattelagarna införda inkomstbegreppet upprätthållas.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att förslaget onekligen innebure

en förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet. Däremot uppnåddes

icke syftet att giva rättvisa i taxeringen. Fråga vore om de fördelar,

som vunnes genom en schablontaxering, vore så stora att rättvisekravet

borde uppoffras. Vid eu granskning av vad de sakkunniga anfört angående

de svårigheter, som uppstode vid tillämpningen av gällande bestämmelser,

kunde konstateras, att uppskattningen av hyresvärdet icke berett

taxeringsmyndigheterna större besvär. Vad anginge omkostnadsavdragen

vore det givetvis riktigt, att vissa svårigheter ibland uppstått för taxeringsmyndigheterna,

då det gällt att skilja mellan avdragsgilla och icke

avdragsgilla omkostnader. Detta hade måhända i enstaka fall kunnat medföra

mindre tillfredsställande resultat. Bedömningsfrågor av samma och

mycket högre svårighetsgrad vore dock talrikt förekommande vid tillämpningen

av andra delar av skattelagarna. Med den föreslagna schablonmetoden

komme man ifrån dessa svårigheter. Betydande olägenheter kvarstode

emellertid. Det verkade sålunda i hög grad stötande, att den fastighetsägare,

som kostade på reparationer för att hålla sin fastighet i gott stånd, i skattehänseende

likställdes med den som misskötte sin fastighet genom att underlåta

att reparera. Medan den förre kanske icke finge helt avdrag för de

faktiska kostnaderna, erhölle den senare avdrag för kostnader, som han

icke haft. Som ett annat exempel kunde nämnas det dåliga läge, i vilket en

ägare av en äldre fastighet, som krävde omfattande reparationer, komme

i jämförelse med ägaren av en ny fastighet. Ville man undanröja de svårigheter,

som enligt de sakkunnigas mening förelåge vid tillämpning av de

nuvarande reglerna, torde eu begränsad lagstiftning, i vilken kontroll- och

avdragsreglerna förenklades, vara till fyllest. Genom bestämmelser av exempelvis

den innebörden, att av den skattskyldige uppgivna reparationskostnader

av taxeringsmyndigheten godtoges till ett visst i relation till taxeringsvärdet

bestämt belopp utan särskilda kontrollåtgärder, medan, om

detta belopp överskredes, verifikationer måste företes, skulle lättnader i

detta hänseende uppnås. Den nuvarande huvudprincipen, att varje skattskyldig

skattade med hänsyn till hans särskilda förhållanden, borde under

alla omständigheter bibehållas.

Kommitterade för ett Sveriges villaägareförbund framhålla beträffande

den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser, att de i promemorian

framförda betänkligheterna finge anses vara i hög grad överdrivna. I

fråga om de av de sakkunniga angivna principerna för beskattning av inkomst

av enfamiljsfastigheter anföra kommitterade följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Kommitterade kunna icke godtaga det summariska principiella resonemang,

som i promemorian forts i syfte att motivera en ändring av nu gällande

bestämmelser. Delta går i korthet ut på att en villaägare skall beskattas

för den beräknade inkomsten av hans i fastigheten nedlagda kapital.

Enligt promemorian skall avgörande betydelse därvid fästas vid att villaägaren

intager samma ställning som en hyresgäst.

De nuvarande beskattningsreglerna ifråga om villafastigheter grunda sig

i första hand på att ägaren är cigarr. Presumtionen är, att han till sig själv

uthyr fastigheten och att han i egenskap av ägare skall erlägga skatt för den

nettohvra han i egenskap av sin egen hyresgäst har att erlägga. Det råder

här samma förhållande som då en jordbrukare eller en rörelseidkare själv

tillgodogör sig produkter från jordbruket eller från rörelsen. Skillnaden är

endast, att ägaren av en enfamilj sfastighet i allmänhet tillgodogör sig liela

produkten.

Ifråga om villafastigheter liksom ifråga om övriga nyssnämnda verksamhetsgrenar

härrör inkomsten av såväl kapital som arbete, i båda fallen såväl

eget som främmande. Det är det samlade produktionsresultatet, som

skall tagas till beskattning, sedan avdrag skett för kostnaderna för det främmande

kapitalet respektive det arbete, som utförts av andra än den skattskyldige

eller hans familj. Att för enfamilj sfastigheter bygga beskattningen

på annan grund än den nu nämnda innebär tillskapande av ett nytt inkomstbegrepp.

Kommitterade finna detta i och för sig omotiverat och vilja i varje

fall bestämt avstyrka, att en enstaka grupp skattskyldiga på detta sätt försättes

i en undantagsställning.

Det i promemorian framlagda förslaget, som kommitterade sålunda icke

finna vare sig behövligt eller sakligt motiverat, innebär, att intäkten av

villafastigheter skall upptagas till viss för riket schabloniserad procent av

taxeringsvärdet och att härifrån endast skall få dragas utgiven gäldränta

-----. De verkliga förhållandena i förvärvskällan skola alltså, med nämnt

undantag, icke få spela någon roll. Det torde icke kunna bestridas, alt införandet

av clt sådant system skulle leda till ojämnheter i beskattningen

av en helt annan storlek än den nuvarande i flertalet fall schablonmässiga

beräkningen av bruttointäkten kan leda till. Skatten skulle icke utmätas

efter vederbörandes skatteförmåga utan efter vigisa i förväg fastställda

skönsmässiga riksnormer, grundade på uppfattningen om hur förvärvskällan

borde skötas. Det måste ligga en allvarlig fara i att överhuvudtaget godtaga

en sådan godtycklig princip. Därmed skulle fältet för den personliga

beskattningen vara upprivet. Med samma fog skulle man på andra områden

kunna bestämma, hur stor avkastning en förvärvskälla borde lämna och

rätta beskattningen därefter. Man skulle därmed få en serie skatter av

objektskatts natur, vilka icke lämpligen böra ha sin plats i ett starkt progressivt

skattesystem.

I en del remissyttranden ifrågasättes om icke en schablonmetod liknande

den, som förordats av de sakkunniga, borde genomföras jämväl beträffande

andra fastigheter än de, som omfattades av de sakkunnigas förslag.

Sålunda har överståthållarämbetet, fem länsstyrelser samt Taxeringsnämndsordförnndenas

riksförbund understrukit angelägenheten av att utredning

måtte ske rörande möjligheten att åstadkomma en schablonmetod

lör taxeringen av inkomst av bostadsrättslägenheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om icke i senare sammanhang

borde prövas huruvida en schablonmetod kunde tillämpas även i för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

värvskällan jordbruksfastighet beträffande hyresvärdet för egen bostad

samt för reparationskostnader å byggnader. I Norrbottens län förekomme

nämligen vid taxeringen åtskilligt flera tvister om värden å bostadsförmån

och reparationsavdrag för byggnader å jordbruksfastighet än å annan

fastighet. Om vid allmänna fastighetstaxeringen beräknades särskilt byggnadsvärde

för jordbruksfastighet — vilket nu skett i Norrbottens län —

skulle en scliablonmetod vara möjlig att tillämpa för värdering av bostadsförmånen

och beträffande reparations- och underhållskostnaderna för byggnaderna.

Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att de som ägde jordbruksfastighet

alltjämt kunde utnyttja de i många fall mycket fördelaktiga avdragsreglerna

för reparationer och dylikt och sålunda komme i ett gynnsamt

läge i förhållande till ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter. En sådan

konsekvens av den föreslagna reformen kunde centralorganisationen

icke godtaga, varför organisationen förutsatte att om reformen genomfördes

den även komme att gälla för ägare av jordbruksfastighet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att det efter genomförande

av de sakkunnigas förslag vore inkonsekvent att medgiva avdrag

för ofta mycket betydande underskott å sommarnöje eller i vart fall

»hobbyjordbruk» endast därför att fastigheten vore uppförd i annan kolumn

i fastighetstaxeringslängden.

Även länsstyrelsen i Hallands län påtalar som en brist i förslaget, att

detta icke omfattade sådana — ifråga om gagnet liknande sommarvillor —- för ägaren avsedda bostäder, vilka ofta funnes å jordbruk och som utnyttjades

större eller mindre del av året av ägare, som hade sin huvudsakliga

utkomst från annat håll. Dessa byggnader vore oftast taxerade som

mangårdsbyggnader tillhörande jordbruksfastigheter och finge därigenom

eif lägre taxeringsvärde än om de vore taxerade som annan fastighet. Stora

kostnader nedlades ofta flera år i följd å sådana byggnader, och skatteöomstolarna

hade godkänt avsevärda underskott, som föranletts av sådan upprustning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att med taxeringen av avkastning

av enfamilj sfastigheter hade taxeringen av värdet av förmånen av

tjänstebostad eller av s. k. hyresbillig bostad vissa beröringspunkter, i synnerhet

då bostaden utgjordes av enfamiljshus. Uppskattningen av sådant

bostadsvärde hörde till taxeringsspörsmål, som vållade taxeringsmyndigheterna

och därmed även vederbörande skattskyldiga stora besvärligheter.

De sakkunniga hade emellertid icke gått in på dessa spörsmål, vilket emellertid

syntes ha varit lämpligt med hänsyn till den relation, dessa taxeringsfrågor

stode till varandra.

Departementschefen. Enligt kommunalskattelagen skall i regel varje fastighet

av annan fastighets natur betraktas såsom särskild förvärvskälla, i den

mån den icke ingår i rörelse. Såsom förvärvskälla kommer sålunda att betraktas

icke blott hyreshus och andra för upplåtelse avsedda fastigheter, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj.ts proposition nr 187.

ägarna innehar i syfte att förvärva inkomst, utan även fastigheter, vilka innehaves

uteslutande eller huvudsakligen i sylte att tillgodose eget behov av

hostad eller, beträffande sommarnöjen o. d., behovet av rekreation.

Uppenbarligen föreligger eu väsentlig skillnad mellan förvärvskällor i allmänhet

och sistnämnda slag av fastigheter. Dessa senare innehaves för att

tillgodose ett personligt behov, för vilket utgifterna är att hänföra till levnadskostnader.

Det förhållandet att man hänför fastigheter av denna art

till förvärvskällor i vanlig bemärkelse kan därför i viss mån anses stå i

mindre god överensstämmelse med de principer, enligt vilka skatteförmågan

vid den direkta beskattningen i övrigt bedömes. Beträffande skattskyldiga,

som tillgodoser sitt bostadsbehov genom förhyrning av bostad, påverkas beskattningen

icke av det sätt, varpå vederbörande ordnar denna angelägenhet.

Den som lyckas anskaffa bostad till särskilt billigt pris — här bortses

från fall då bostaden är en löneförmån e. d. — anses därigenom icke åtnjuta

skattepliktig förmån och den, som har att vidkännas särskilt höga bostadskostnader,

erhåller icke på grund därav något avdrag.

Såsom de sakkunniga framhåller och i remissyttrandena bekräftats, har

tillämpningen å enfamiljshusen av de vanliga bestämmelserna om beräkning

av inkomst från förvärvskälla vållat stora svårigheter under taxeringsarbetet.

Anledningen till dessa svårigheter torde till viss del ligga i just det

förhållandet, att enfamiljshusen till sin natur så väsentligt skiljer sig från de

egentliga förvärvskällorna, att förutsättningar saknas för tillämpning av de

för dessa förvärvskällor gällande reglerna å enfamiljshusen. Härtill kommer

svårigheter av praktisk natur. Belysande för svårigheterna är, att frågan

om uppskattningen av hyresvärden för enfamiljshus visat sig kunna vid

åtskilliga tillfällen föranleda massbesvär av de skattskyldiga.

Under senare tid har från olika håll starka krav rests på att deldarationsoch

taxeringsförfarandet förenklas i möjligaste mån. Denna uppgift är av

stor angelägenhetsgrad både ur de skattskyldigas och taxeringsorganisationens

synpunkt. Frågan är självfallet av särskild betydelse i sådana fall där

en förenklingsåtgärd berör ett stort antal skattskyldiga. I detta hänseende

må beträffande det här föreliggande förslaget om förenkling av taxeringen

av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter nämnas, att enligt beräkningar

på grundval av siffror från 1945 års allmänna bostadsräkning antalet bostadshus

å annan fastighet i hela landet utgjorde omkring 680 000, varav 420 000

enfamiljshus och 149 000 tvåfamiljshus. Antalet bostadshus har sedan nämnda

år ej oväsentligt vuxit. Den förenkling, som förslaget innebär, skulle alltså

avse ett betydande antal skattskyldiga. Det må vidare framhållas att inkomsterna

av en- och tvåfamiljsfastigheter lämnar ett jämförelsevis obetydligt

tillskott till skatteunderlaget. Medan den sammanlagda uppskattade inkomsten

i riket enligt 1952 års taxeringar uppgick till omkring 26,5 miljarder

kronor, utgjorde inkomsten av förvärvskällan annan fastighet blott omkring

0,35 miljarder kronor eller sålunda ca 1,33 procent av hela den uppskattade

inkomsten i riket. Då inkomst av annan fastighet avser såväl en- och tvåfamiljsfastigheter

som hela beståndet av hyresfastigheter, även till den del

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

de är uthyrda för bedrivande av rörelse, är det uppenbart, att inkomsten

av en- och tvåfamiljshusen är endast en mindre del av den uppskattade inkomsten

av annan fastighet. För kommunerna är denna inkomst av mindre

betydelse, då gjorda undersökningar visat, att för en- och tvåfamilj sfastigheter

endast i sällsynta undantagsfall uppkommer någon till kommunal inkomstskatt

skattepliktig inkomst.

Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag beträffande enfamiljsfastigheter

är att ägaren till en sådan fastighet i regel har ett eget kapital, större

eller mindre, placerat i fastigheten, vilket kapital eljest skulle kunna göras

räntebärande. Värdet av den förmån av det egna kapitalet, vilken fastighetsägaren

åtnjuter genom nyttjandet av fastigheten eller möjligheten att

nyttja densamma, bör enligt förslaget beskattas såsom inkomst av fastigheten.

Av tekniska skäl föreslår de sakkunniga att värdet faslställes på det

sättet, att på inkomstsidan upptages ränta — beräknad efter viss av Kungl.

Maj :t bestämd procentsats — å hela kapitalet, d. v. s. fastighetens värde,

samt därefter avdrag sker för erlagd ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Det förtjänar understrykas att de sålunda föreslagna taxeringsgrunderna

i så måtto icke innebär någon nyhet, att taxeringsmyndigheterna sedan lång

tid tillbaka i stor utsträckning nödgas arbeta med schabloner i olika avseenden

vid taxering av enfamiljshus. På visst sätt ansluter sålunda förslaget till

den föregående utvecklingen.

I den mån invändningar av principiell natur mot de sakkunnigas förslag

framställts, har dessa i huvudsak motiverats med att förslaget skulle innebära

ett avsteg från eljest gällande regler för uppskattning av inkomst eller

att taxering enligt den föreslagna metoden icke skulle befordra rättvisa i

taxeringen eller leda till resultat, som icke överensstämde med grundsatsen

om skatt efter förmåga. Vid dessa invändningars framställande synes emellertid

icke tillräckligt ha beaktats den särskilda beskaffenheten av enfamiljshusen,

som leder till att en inkomstberäkning för dessa enligt reglerna

för egentliga förvärvskällor ur principiell synpunkt måste anses mycket

diskutabel. Och det förhåller sig ingalunda så, att man med de nuvarande

beskattningsgrunderna har garanti för att likformighet och rättvisa uppnås

beträffande beskattning av enfamiljshus. Tvärtom torde vad de sakkunniga

anfört och även i åtskilliga remissyttranden understrukits visa att olägenheterna

i detta avseende varit betydande. Det finns all anledning antaga

att ett system, upplagt i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag, kommer

att medföra ett riktigare och jämnare taxeringsresultat.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden skulle erbjuda mycket stora

fördelar framför det nuvarande systemet i fråga om enkelhet i tillämpningen

på ett område där f. n. tillämpningssvårigheterna är betydande. Metoden

skulle komma att avse ett förhållandevis stort antal skattskyldiga. De praktiska

vinsterna av förslaget för såväl allmänheten som taxeringsmyndigheterna

är sålunda uppenbara. Metoden skulle vidare leda till större enhetlighet

olika skattskyldiga emellan och därigenom befordra rättvisesynpunkten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 187.

25

Med hänsyn till dessa omständigheter förordar jag att de sakkunnigas förslag

beträffande enfamiljsfastigheter i princip läggcs till grund för lagstiftning

i ämnet.

Förslaget innebär som jag nyss nämnt att ränta beräknas efter viss, enhetligt

för riket fastställd procentsats på fastighetens värde, varefter avdrag

göres för ränta å lånat kapital. Skillnaden blir sålunda ägarens inkomst av

fastigheten. Det har i debatten kring detta förslag från vissa håll gjorts gällande

att förslaget skulle innebära en skärpning av inkomstbeskattningen

beträffande enfamiljsfastigheter. Frågan härom är emellertid väsentligen

beroende av vilket procenttal som väljes för att beräkna avkastningen. Jag

återkommer till denna fråga i ett senare avsnitt av denna proposition. Men

jag vill redan bär uttala att enligt min uppfattning ett sådant procenttal

bör väljas att den framräknade inkomsten i genomsnitt icke blir högre än

den inkomst, som framkommer vid beräkning enligt nuvarande regler och

metoder.

I det följande kommer att närmare behandlas detaljerna i de sakkunnigas

förslag. I samband därmed kommer förslag att framläggas även beträffande

schablontaxering av tvåfamilj sfastigheter.

I anslutning till ett uttalande av de sakkunniga i deras betänkande vill

jag här slutligen förutskicka att därest de nu föreslagna reglerna beträffande

inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter antages, jag ämnar

snarast låta utreda frågan om enklare regler även för beräkning av inkomst

i fråga om bostadsrättslägenheter.

3. Fastigheter som böra omfattas av de föreslagna reglerna.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om vilka fastigheter,

s o in bo ra omfattas av de ifrågasatta nya bestämmelser

na framhålla de sakkunniga, att dessa bestämmelser borde i

första hand vara tillämpliga å fastigheter avsedda att utnyttjas som stadigvarande

bostad uteslutande för ägaren och hans familj jämte personliga

tjänare. I motsats till vad som vore fallet beträffande för närvarande tilllämpade

normer för schablonberäkning av hyresvärdet å bostad i egen

fastighet — vilka normer huvudsakligen avsåge enfamiljshus i städer och

tättbebyggda samhällen — borde de föreslagna reglerna tillämpas oberoende

av fastigheternas geografiska belägenhet.

Vidare erinra de sakkunniga om sin här tidigare återgivna uppfattning,

att taxeringsresultatet för närvarande vore mindre tillfredsställande i synnerhet

beträffande sommarvillor och sportstugor, varför behovet av nya

beskattningsregler framträdde med särskild styrka i fråga om sådana fastigheter.

Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att den föreslagna

schablonberäkningen av inkomst av fastighet, avsedd att utnyttjas som

bostad åt ägaren, skulle tillämpas oberoende av på vilket sätt fastigheten

utnyttjats för det angivna ändamålet. Schablonmetoden borde sålunda till
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kanyl. Maj:Is proposition nr 187.

lämpas även beträffande sommarvillor liksom beträffande sport- och jaktstugor

och liknande fastigheter, vilka måhända användas endast vissa år

och då under korta perioder. Schablonmetoden borde vidare användas även

i det fall, då en villabyggnad stått oanvänd visst år, t. ex. därför att ägaren

befunnit sig utomlands. En dylik utformning av reglerna överensstämde

bäst med förslagets syfte, d. v. s. att uppnå en beskattning av det i fastigheten

nedlagda egna kapitalet.

De sakkunniga konstatera härefter, att fastighet, som uppfördes för att

bereda bostad åt ägaren och hans familj, i regel inrymde endast ägarens

egen bostadslägenhet. Icke sällan förckomme emellertid egnahemsfastighet

i form av s. k. tvåfamilj shus, vanligen i den formen att ägaren själv bebodde

den ena lägenheten och hyrde ut den andra. Från bostadsstyrelsen hade inhämtats,

att av samtliga under åren 1943—1948 uppförda egnahemsfastigheter

omkring 18 procent utgjordes av tvåfamiljshus. Under därpå följande

år hade tvåfamiljshusens procentuella andel sjunkit till ungefär 10 procent

men visade för närvarande åter tendens att stiga.

De sakkunniga framhålla, att de svårigheter, som vore förbundna med

beskatlningsnämndernas prövning av skäligheten av yrkade avdrag för omkostnader

— särskilt vad anginge utgifter för reparation och underhåll —

förelåge jämväl beträffande tvåfamiljshus. Sådana fastigheter företedde också

den likheten med enfamiljshus att de icke utgjorde förvärvskälla i egentlig

bemärkelse. Syftet med uppförande av tvåfamiljshus vore i allmänhet

att därigenom förbilliga hyran å egen bostad.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle värdet av det framlagda förslaget

avsevärt minska, därest tvåfamiljshusen lämnades utanför det förordade

beskattningssystemet. Emellertid lämpade sig den föreslagna schablonen

för intäktsberäkning icke för tvåfamiljshus, enär den uppburna

hyran för den uthyrda delen av sådant hus kunde vara förhållandevis

betydande. Å andra sidan funnes intet hinder för att i fråga om tvåfamiljshus

tillämpa schablonberäkning för omkostnaderna. Enligt de sakkunnigas

mening skulle det därför vara en framkomlig väg att arbeta med två olika

schablonberäkningar: den fullständiga schablonberäkningen skulle komma

till användning beträffande enfamilj sfastigheter i allmänhet, medan den

partiella schablonberäkningen — där schablonen gällde allenast i fråga om

beräkning av omkostnadsavdragen — skulle komma till användning beträffande

tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som med hänsyn till

förekomsten av hyresintäkter m. in. vore att jämställa med tvåfamiljshus.

De sakkunniga förklara sig vara väl medvetna om att det innebure en

viss komplicering av förfarandet att på antytt sätt arbeta med två olika

schabloner och anföra vidare.

Emellertid skulle man genom en dylik lösning vinna betydande praktiska

fördelar dels genom att man kunde tillämpa schablontaxering även i fråga

om de talrika tvåfamiljshusen och dels genom att man på ett enkelt sätt

kunde komma till rätta med de ofta förekommande fall, då en enfamilj sfastighet

är helt eller delvis uthyrd. Härvid bör särskilt understrykas att,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

27

hur än förfarandet utformas, det icke bör ifrågakomma att lämna enfamiljsfastigheter

helt utanför schablonberäkning i de fall, då fastigheterna äro

helt eller delvis uthyrda. Därest så skedde, skulle reformens värde, sett ur

allmän synpunkt, bliva väsentligt begränsad. I så fall skulle nämligen en

och samma fastighet ena året taxeras efter schablon, medan taxeringen ett

annat år helt skulle verkställas enligt allmänna regler. Vidare kunde en

fastighetsägare, som planerade att under visst år verkställa genomgripande

reparationer å sin enfamiljsfastighet, under detta år uthyra vissa delar av

fastigheten med påföljd att schablonen icke bleve tillämplig detta år och

reparationskostnaderna följaktligen bleve avdragsgilla enligt vanliga regler.

Under de närmast föregående åren skulle en dylik fastighetsägare alltså

kunna åtnjuta schablonavdrag (utan att några reparationskostnader förefunnits)

medan han för det år, då reparationen skedde, skulle ånyo tillgodonjuta

avdrag, därvid avdraget bestämdes lika med de under året havda

kostnaderna. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle alltså leda till för höga avdrag,

varjämte skattereglerna alltjämt skulle stimulera till utförandet av

reparationer. På grund av det anförda vilja de sakkunniga för sin del förorda

den ovan skisserade linjen med dubbla schabloner, en fullständig och

en avseende allenast beräkningen av omkostnadsavdragen.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning vid uthyrning

av fastigheter av nu ifrågavarande slag, framhålla

de sakkunniga, att sådan uthyrning kunde ske i huvudsak under följande

olika former:

1) uthyrning av hela fastigheten;

2) uthyrning av ena lägenheten i tvåfamilj sfastighet;

3) uthyrning av ett eller flera rum, möblerade eller omöblerade, samt

uthyrning av annat till fastigheten hörande utrymme exempelvis garage;

samt

4) tillfällig uthyrning varvid särskilt komme i fråga uthyrning under

sommaren till sommargäster.

I fråga om de olika alternativ, som enligt de sakkunnigas mening kunde

ifrågakomma för beskattning av inkomst av på angivet sätt uthyrd fastighet,

anföra de sakkunniga följande.

I. Inkomst av helt eller delvis uthyrd fastighet kan tänkas beskattad

enligt samma regler, som avses skola gälla för fastighet uteslutande nyttjad

av ägaren. Fördelarna med detta alternativ sammanhänga med den enkelhet

i tillämpningen, som alternativets genomförande skulle innebära. Då emellertid

inkomsten, utan hänsyntagande till den i verkligheten uppburna hyran,

komme att beräknas som om ägaren själv bebott hela fastigheten, torde

såsom förutsättning för alternativets genomförande böra gälla, att den hyra,

som kan påräknas vid uthyrning, icke avsevärt överstiger vad som vid ägarens

eget utnyttjande av den uthyrda fastighetsdelen skulle anses ha såsom

hyresvärde ingått i schablonberäkningen.

Vad angår uthyrd enfamiljsfastighet eller uthyrd lägenhet i tvåfamiljshus

torde icke sällan förekomma, att hyran icke alls eller allenast obetydligt

överstiger ägarens självkostnader. Under de senaste åren rådande bostadsbrist

har visserligen verkat stegrande å hyresnivån beträffande en- och tvåfamiljshus,

men denna stegring bar å orter, där hyreslagen är tillämplig,

motverkats av hyresregleringen. Vidare bör beaktas att hyra för uthyrd

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lägenhet i tvåfamilj shus, beträffande vilka beviljats statliga räntefria lån,

bestämmes av det länegivande organet.

Kan sålunda konstateras, alt uthyrning av eu- eller tvåfamilj sfastigheter

ofta lämnar en allenast obetydlig vinst, torde likväl å andra sidan förekomma

många fall, där ifrågavarande alternativ skulle innebära en avsevärd

skattelättnad i jämförelse med nu gällande beskattningsregler. Detta

gäller icke minst i fråga om mera tillfällig uthyrning såsom åt sommargäster.

II. Utöver den enligt schablonberäkningen framkomna inkomsten kunde

till beskattning upptagas ett till viss procent av uppburen hyra beräknat

belopp. Svårigheter föreligga emellertid att bestämma procentsatsens storlek.

Det torde vara ogenomförbart alt genom statistiska undersökningar få

fram en lämplig procentsats, varför denna finge fastställas på ett tämligen

godtyckligt sätt. För övrigt skulle för uppnående av ett riktigt resultat erfordras

skilda procentsatser för olika uthyrningsformer. Reglerna bleve sålunda

tämligen komplicerade.

III. Fastighetsvärdet kunde tänkas fördelat å den för eget behov utnyttjade

och den uthyrda delen av fastigheten. Bruttointäkten av den för eget

behov utnyttjade fastighetsdelen beräknades till viss procent av den på

denna del belöpande andelen av fastighetens värde, varjämte som bruttointäkt

för återstående del av fastigheten upptoges den faktiskt uppburna

hyran. Avdrag borde enligt detta alternativ medgivas, utom för gäldränta,

med ett belopp beräknat efter viss procent av den på den uthyrda delen

belöpande andelen av fastighetens värde ävensom, i den mån i hyran ingår

ersättning för uppvärmning och belysning, för på den uthyrda delen belöpande

andel av kostnaderna för bränsle och lyse. Detta alternativ torde

medföra en tillfredsställande schablonberäkning av inkomst av tvåfamiljsfastighet

men är å andra sidan mindre väl lämpat för beskattning av inkomst

genom uthyrning av enstaka rum eller genom tillfällig uthyrning

såsom åt sommargäster. Olägenheterna med nu ifrågavarande alternativ

sammanhänga bl. a. med svårigheterna för de skattskyldiga att verkställa

och för taxeringsmyndigheterna att kontrollera riktigheten av fördelningen

av fastighetens värde.

IV. Som bruttointäkt kunde upptagas uppburen hyra samt enligt vanliga

regler beräknat hyresvärde för den del av fastigheten, som ägaren själv utnyttjat,

varefter avdrag medgåves — utom för gäldränta och i förekommande

fall utgifter för uppvärmning och belysning —- med ett schablonmässigt

bestämt belopp, upptaget till viss procent av det totala fastighetsvärdet.

Vid övervägande av vilket av ovan angivna alternativ som borde väljas

för beskattning av en- eller tvåfamilj sfastighet, som helt eller delvis varit

föremål för uthyrning, ha de sakkunniga ansett alternativ II och III icke

böra ifrågakomma. Beträffande alternativ II anföra de sakkunniga, att här

mötte uppenbara svårigheter att fastställa lämpliga procentsatser för beräkning

av behållen inkomst av uthyrningen, varjämte förfarandet bleve

komplicerat till följd av att flera procentsatser finge användas. Vad åler

anginge alternativ III talade mot detta alternativ de med fördelning av fastighetsvärdet

förbundna svårigheterna. Återstode således alternativ I och

IV. Vid uthyrning av en allenast oväsentlig del av fastigheten ansåge de

sakkunniga övervägande skäl tala för beskattning enligt alternativ I. Den

obetydliga skattelättnad, som detta alternativ innebure vid uthyrning av

något enstaka rum, garage eller liknande utrymme, finge anses vara av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

29

underordnad betydelse i jämförelse med de fördelar, som vunnes i fråga om

enkelhet vid taxeringen. De sakkunniga påpeka, att det borde beaktas, att

den skattelättnad, som kunde ifrågakomma, icke omfattade uppburen hyra

i dess helhet utan allenast ett belopp motsvarande skillnaden mellan hyran

och på uthyrd del av fastigheten belöpande andel av det hyresvärde, som

beskattades enligt schablonen. Vidare anmärka de sakkunniga att, om den

sålunda förordade beskattningsregeln skulle medföra större benägenhet hos

ägare av enfamilj sfastighet att uthyra ett måhända överflödigt rum, en dylik

utveckling i rådande läge å hyresmarknaden borde hälsas med tillfredsställelse.

I fråga om annan uthyrning än nu sagts föreslå de sakkunniga beskattning

enligt alternativ IV. Detta alternativ — innebärande en partiell schablonberäkning

— skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag tillämpas

beträffande tvåfainiljshus i allmänhet samt beträffande sådana enfamiljsfastigheter,

som i sin helhet eller till väsentlig del varit uthyrda. Alternativet

skulle vara tillämpligt oavsett om uthyrningen avsett hela året eller

varit av mera tillfällig natur såsom fallet är i fråga om uthyrning åt sommargäster.

De sakkunniga erinra om att enligt gällande bestämmelser skall beträffande

fastighet, som användes såväl till bostad åt ägaren

som i ägarens r ö r el s e, hyresvärdet av såsom bostad använd lägenhet

hänföras till intäkt av annan fastighet medan intäkt av den del, som utnyttjas

i rörelsen, skall hänföras till intäkt av denna förvärvskälla. Omkostnaderna

skola på motsvarande sätt fördelas å förvärvskällan annan fastighet

och förvärvskällan rörelse.

De sakkunniga framhålla därefter, att fastighet, som till mera väsentlig

del användes i ägarens rörelse, hade annan karaktär än övriga en- och tvåfamilj

sfastigheter och därför icke berördes av de sakkunnigas förslag. Inkomst

av sådan fastighet skulle alltjämt beskattas enligt nu gällande

bestämmelser. De sakkunniga anföra emellertid, att det förekomme att

fastighet, som vore inrättad för att tjäna till bostad åt en eller två familjer,

till viss obetydlig del användes i rörelse. Utövare av vissa slag av rörelse

vore för rörelsens bedrivande ofta icke i behov av mer än något enstaka

rum. I fråga om egnahemsfastighet, som i dylik begränsad omfattning användes

i rörelse, ansåge de sakkunniga icke tillräckliga skäl föreligga att

föreslå undantag från den föreslagna schablonberäkningen.

De sakkunniga anföra vidare följande.

Emellertid gäller enligt kommunalskattelagen, att hyresvärdet av den del

av en fastighet, som använts i ägarens egen rörelse, icke beskattas särskilt

för sig utan i stället kommer till synes som en del av rörelseinkomsten;

hyresvärdet får då icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen. Vid angivna

förhållande måste man, då inkomsten av en enfamiljsfastighet skall beräknas

enligt den fullständiga schablonen, i förekommande fall reducera den

till beskattning upptagna nettointäkten med hänsyn till att viss mindre del

av fastigheten användes i ägarens egen rörelse. Denna reduktion kan lämp
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ligen ske så, att sedan nettointäkten beräknats enligt schablonen, såsom

intäkt av annan fastighet upptages allenast den kvotdel av den beräknade

nettointäkten, som efter förhållandet mellan den till bostad använda delen

av fastigheten och hela fastigheten belöper å den till bostad använda delen

därav. Den återstående delen av nettointäkten förutsättes komma till synes

som en del av rörelseinkomsten.

Den nyss föreslagna regeln beträffande fastighet, som till obetydlig del

användes i ägarens egen rörelse, innebär att omkostnaderna helt behandlas

enligt schablonregeln d. v. s. även till den del omkostnaderna belöpa å den

i rörelsen använda delen av fastigheten. Strängt principiellt är detta icke

tillfredsställande. De sakkunniga anse emellertid, att man i enkelhetens

intresse kan bortse från denna invändning, eftersom regeln överhuvud avses

allenast för de fall, då fastigheten i ringa omfattning användes i rörelsen,

och frågan alltså har mycket liten praktisk betydelse.

Enligt gällande bestämmelser skall värdet av förmån av plantering

eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör

till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens personliga

trevnad, tagas i beräkning vid bostadsvärdets bestämmande. Har förmån

av plantering eller trädgårdsland sålunda beaktats, skall den icke särskilt

redovisas, men får å andra sidan avdrag icke ske för underhållskostnader.

Äger försäljning av produkter från plantering eller trädgårdsland rum i

större utsträckning eller tillgodogör sig ägaren för eget eller sin familjs

behov i mera avsevärd omfattning sådana produkter, skola intäkterna härav

redovisas och får avdrag göras för underhåll, dock ej med högre belopp

än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

De sakkunniga framhålla, att deras förslag icke innebure någon ändring

i sak av de bestämmelser, för vilka nyss redogjorts. I den mån plantering

eller trädgårdsland vore av sådan beskaffenhet, alt förmån därav enligt berörda

bestämmelser skulle beaktas vid hyresvärdets bestämmande, skulle

beträffande fastighet, varav intäkten enligt förslaget skulle beräknas efter

viss procent av fastighetens värde, förmånen anses ingå i den sålunda beräknade

intäkten. Ägde däremot försäljning eller eget uttag av produkter

rum i sådan omfattning, att intäkterna därav enligt gällande lag skulle

särskilt redovisas, skulle så ske även enligt förslaget. Intäkt av försäljning

eller eget uttag av produkter hade emellertid icke ansetts kunna upptagas

till beskattning vid sidan av ett till viss procent av fastighetens värde beräknat

intäktsbelopp. Ett sådant förfaringssätt skulle i viss mån innebära

dubbelbeskattning. Förekomsten av plantering eller trädgårdsland toges i

beaktande vid åsättande av värde å fastigheten och i en till viss procent av

värdet beräknad intäkt inginge därför åtminstone till viss del värdet av

tillgodogörande av planteringen eller trädgårdslandet. Med hänsyn härtill

löresloge de sakkunniga, att den för enfamilj sfastighet gällande schablonmässiga

inkomstberäkningen icke skulle tillämpas, därest försäljning av

produkter från plantering eller trädgårdsland ägt rum i större utsträckning

eller ägaren för eget eller sin familjs behov i mera avsevärd omfattning

tillgodogjort sig sådana produkter. I sådana fall skulle i stället de bestämmelser

vinna tillämpning, som föreslagits beträffande tvåfamiljsfastigheter

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och sådana enfamiljsfastigheter, som uthyrdes i icke allenast obetydlig omfattning-

detta innebure med andra ord att intäkterna icke beräknades

enligt schablon, medan däremot omkostnadsavdrag beräknades enligt schablonregeln.

Vad de sakkunniga anfört beträffande produkter från plantering eller

trädgårdsland skall enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i de fall,

då ägaren på annat sätt utvinner alster eller naturtillgångar från fastigheten

antingen för försäljning eller för tillgodogörande på annat sätt. De

sakkunniga framhålla, att dylikt utvinnande skedde mera i undantagsfall.

Skulle emellertid fastighetsägaren på angivet sätt tillgodogöra sig alster eller

naturtillgångar från fastigheten, borde allenast omkostnadsavdraget (och

sålunda icke bruttointäkterna) beräknas enligt schablon.

Såsom torde framgå av den i det föregående lämnade redogörelsen för de

sakkunnigas förslag innebär detta, att den för enfamiljsfastigheter avsedda

schablonmetoden i regel skall tillämpas oberoende av i vilken omfattning

fastigheten av ägaren utnyttjats. De sakkunniga föreslå emellertid, att undantag

skall göras för de fall, då fastigheten icke kunnat utnyttjas av

skäl, varöver fastighetsägaren icke kunnat råda, såsom då fastigheten drabbats

av eldsvåda eller dylikt. Ifrågavarande schablonberäkning skall enligt

förslaget icke heller tillämpas beträffande nybyggd fastighet, som tagits i

bruk under beskattningsåret. Beträffande sistnämnda fall framhålla de sakkunniga,

att de ansett schablonberäkning av intäkterna icke böra användas

med hänsyn till att inflyttning i nybyggd fastighet ofta skedde successivt i

den mån som byggnadsarbetet fortskrede.

Nyss angivna fall skola emellertid enligt de sakkunnigas förslag icke

lämnas helt utanför schablonberäkningen; den för tvåfamiljshus och därmed

likställda fastigheter gällande schabloniseringen och vissa omkostnadsavdrag

skall tillämpas.

Remissyttrandena. Förslaget att den förordade schablonberäkningen

skall tillämpas oberoende av på vilket sätt en till bostad åt ägaren avsedd

fastighet utnyttjas som bostad har föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden.

Följande torde här få återgivas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig tveksam till förslaget att

ägare av enfamilj sfastighet påföres taxering för en schablonberäknad nettointäkt

även i sådana fall, då fastigheten stått obebodd under beskattningsåret.

Länsstyrelsen framhåller, att omständigheter såsom sjukdom eller

nödtvungen vistelse å annan ort kunde ha föranlett, att fastigheten ej kunnat

utnyttjas. Gällande hyreslagstiftning kunde också vara en anledning

härtill. Vederbörande fastighetsägare skulle med all sannolikhet anse det

stridande mot det allmänna rättsmedvetandet att i sådana fall taxeras för

inkomst av fastigheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att viss korrigering av schablonberäkningen

borde göras om fastigheten vore outnyttjad under beskattningsåret

eller del därav. Länsstyrelsen anför härom följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Beträffande enfamiljshus bör korrigering ske om bostaden icke utnyttjats

större delen av beskattningsåret och beträffande sommarvillor m. in.

om de ej alls utnyttjats under beskattningsåret. Länsstyrelsen anser en

sådan korrigering ofrånkomlig om man med taxeringen avser att träffa

icke kapitalet som sådant utan avkastningen av kapitalet. De sakkunniga

ha ock i annat sammanhang utgått från, att grundtanken vid taxeringen

bör vara att beskatta ägaren för ett belopp motsvarande skälig ränta å eget

i fastigheten investerat kapital. Utnyttjar fastighetsägaren icke alls fastigheten,

är kapitalet för den tiden räntelöst, likaväl som det blir för en ägare

av hyreshus, om detta står outhyrt. Utnyttjas fastigheten till ringa del

t. ex. endast för förvaring av möbler under den tid ägaren mera långvarigt

vistas å annan ort, bör givetvis vid korrigeringen hänsyn tagas till detta förhållande

och till den inbesparing i kostnader fastighetsägaren gör genom

att han icke behöver erlägga magasinshyra för förvaring av möblerna.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att förslaget i denna del syntes stå

i strid med gällande rättsuppfattning och hittills tillämpad praxis. Länsstyrelsen

anför vidare.

Intäkten av en egnahems- eller sommarvilla, som icke är uthyrd, utgöres

av den egna bostadsförmånen. Tillgodogör ägaren sig icke denna förmån,

synes den lika litet böra inkomstbeskattas som den hyra, som skulle hava

uppburits för en outhyrd hyreslägenhet om den varit uthyrd, eller den

ränteinkomst, som skulle hava åtnjutits därest ett hos den skattskyldige

inneliggande kontant penningbelopp varit föremål för räntebärande placering.

Icke heller en jordbruksfastighet, som varit obebodd och från vilken

icke uttagits någon som helst avkastning, kan komma ifråga till inkomstbeskattning.

Att beskatta en icke åtnjuten inkomst står knappast i överensstämmelse

med inkomstbeskattningens allmänna grunder. De sakkunnigas

synpunkt, varigenom en fingerad inkomst skulle bliva föremål för beskattning,

finner länsstyrelsen sig sålunda icke kunna dela. Givetvis bör likväl

inkomstbeskattning äga rum i sådana fall, då den skattskyldige med familj

t. ex. till följd av utlandsvistelse icke under någon del av beskattningsåret

bebott denne tillhörig villafastighet, som utgör hans hem och inrymmer

hans bohag. Har den skattskyldige eljest tillgodogjort sig bostaden endast

under en del av beskattningsåret, synes den schablonmässigt framräknade

nettointäkten böra reduceras med hänsyn härtill.

Länsstyrelsen i Örebro län anser också, i likhet med länsstyrelsen i Västmanlands

län, att det borde beaktas, att sommarvillor, sportstugor o. dyl.

byggnader vore underkastade snabbare värdeminskning än stadigvarande

utnyttjade byggnader.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att de sakkunnigas förslag

syntes innebära, att ägaren av sommarstuga el. dyl. komme att beskattas

på samma sätt som om han bodde i stugan hela året, d. v. s. att han, om han

bodde i eget hem på vintern, ansågs ha full bruttointäkt av två fastigheter.

Under förutsättning att taxeringen av sommarstugan icke vore gjord efter

väsentligt andra grunder än taxeringen av ett vanligt eget hem, syntes de

sakkunnigas förslag i berörda hänseende vara för långtgående. Sparbanksföreningen

hade sig också bekant att 1952 års taxeringsvärden på sommarstugor

o. dyl. kunde väntas bli så höga, att man väl närmast hade att räkna

med en taxering efter samma grunder som för egentliga bostäder. Bleve så

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

förhållandet, borde vid taxeringen av avkastningen någon reduktion ske

med hänsyn till den begränsade möjligheten att använda sommarstugor

o. dvl.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands

och Västernorrlands län.

Beträffande förslaget att det förordade beskattningssystemet skulle omfatta

även tvåfamiljshus anför länsstyrelsen i Gotlands län följande.

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl föreligga att för

annat än enfamiljsfastigheter införa en schablonberäkning. Visserligen

sklille man genom en schablonmässig beräkning av omkostnaderna konnna

ifrån den ofta svåra gränsdragningen mellan underhållskostnader och förbättringskostnader.

Emellertid skulle lätt gränsfall förekomma, därvid det

måste synas i hög grad obilligt, om man skulle tillämpa olika metoder beträffande

den ena och den andra fastigheten. Sålunda finnes en ej ovanlig

kategori av villor, där ena våningsplanet — ofta det av fastighetens ägare

disponerade — innehåller en bostadslägenhet och det andra två mindre

lägenheter. Att behandla en fastighet av samma storlek och konstruktion

men med endast en lägenhet i vartdera planet efter andra regler kan icke

vara lämpligt eller rimligt. Länsstyrelsen anser sålunda, att i alla de fall,

där intäkterna skola upptagas till sina verkliga belopp och ej endast efter

schablon, där böra även omkostnaderna få avdragas efter de verkliga utgifterna.

Därest »partiell schablonberäkning» införes beträffande tvåfamiljshus,

ifrågasätter länsstyrelsen, om icke driftskostnaderna för alla bostadsfastigheter

borde beräknas efter schablonmässiga grunder.

Bostadsstyrelsen framhåller, att för tvåfamiljshus, vilka procentuellt utgjorde

ett ringa inslag i det fastighetsbestånd, som enligt förslaget skulle

omfattas av schablonen, funnes en klar hyresmarknad. Vid dessa förhållanden

och då schablonen för sist sagda typ av hus överhuvud endast kunde

tillämpas partiellt, saknades enligt styrelsens förmenande anledning medtaga

dessa i en eventuell taxeringsreform.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands

län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att enligt förslaget hade tvåfamiljshus

definierats som en fastighet, vilken vore inrättad för att tjäna

till bostad åt två familjer jämte personliga tjänare. Fastigheter, vilka i dagligt

tal kallades tvåfamiljshus, vore emellertid ofta försedda med vindsutrymme,

varå inretts rum med kokvrå. Det hade varit önskvärt, att jämväl

fastigheter av nu angiven typ kunnat göras till föremål för inkomstberäkning

enligt den partiella schablonmetoden.

Mot förslaget att tillämpa en särskild schablonmetod för tvåfamiljshus

och sådana enfamiljsfastigheter, som i sin helhet eller till väsentlig del varit

uthyrda, riktas invändningar i de yttranden, som avgivits av överståtbållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län.

Öoerstätliållarämbetet framhåller, att genom användande av den för enfainiljsfaslighet

avsedda metoden även vid taxering av inkomst av tvåfainiljsfastigheter

skulle avsevärt större enkelhet och enhetlighet i taxe
It

Ililwng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Pir 1S7.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ringen vinnas till båtnad för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Den skattelättnad, som i några fall kunde vinnas, bleve sannolikt

icke betydande; man borde nämligen icke bortse från att en uthyrd fastighet

som regel krävde större underhållskostnader än en fastighet, som beboddes

av endast ägaren.

Enligt länsstyrelsens i Stockholms län förmenande behövde några större

betänkligheter icke hysas mot att låta de för enfamiljsfastighet föreslagna

reglerna gälla även tvåfamiljsfastigheter. Inkomstbortfallet bleve icke betydande

och komme att kompenseras av förenklingen i taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att det vore mycket vanligt att

i tvåfamiljshusen en våning beboddes av husets ägare och den andra av

honom närstående personer (föräldrar, gifta barn). Då förekommande

hyresintäkt i regel betydligt understege normal hyra för lägenheten, kunde

man ifrågasätta, huruvida icke i berörda fall den fullständiga schablonmetoden

skulle lämna ett rättvisare resultat än den partiella schablonmetoden

samt underlätta taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, huruvida det vore nödvändigt

att införa undantag från tillämpningen av reglerna för intäktsberäkning

för det fall, att fastighet blivit fäfdigställd under året. Även i dessa fall

syntes schablonberäkning kunna ifrågakomma och intäkter respektive kostnader

bestämmas till viss kvotdel av angivna procentsatser i förhållande till

den tid fastigheten varit i bruk under beskattningsåret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar att, enligt de sakkunnigas förslag,

skall beträffande fastighet, som icke varit i den skattskyldiges ägo

under hela beskattningsåret, såsom intäkt upptagas vad som belöper å den

del av beskattningsåret, under vilken fastigheten varit i den skattskyldiges

ägo. Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att vid försäljning av

fastighet torde äganderätten principiellt anses övergå från säljaren till

köparen i och med undertecknande av giltigt köpekontrakt. Regelmässigt

tillträddes emellertid icke fastigheten förrän vid en senare tidpunkt. Enligt

länsstyrelsens mening vore i fråga om fördelningen av beskattningen mellan

säljare och köpare tillträdesdagen ur åtskilliga synpunkter lämpligare

än dagen för köpekontraktet.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att inkomsten borde räknas

från tillträdesdagen eller annan tidpunkt då fastigheten kunnat tagas i

bruk.

Departementschefen. De sakkunniga har föreslagit olika behandling av å

ena sidan enfamiljshus, som helt eller så gott som helt använts som bostad

för ägaren, samt å andra sidan övriga enfamiljshus, d. v. s. i regel helt eller

delvis uthyrda sådana fastigheter, och tvåfamiljshusen. Beträffande de av

ägaren nyttjade enfamiljshusen föreslås såsom i tidigare sammanhang berörts

att den vanliga inkomstberäkningen helt skall slopas och att beskattningen

i princip endast skall avse beräknad ränta å det egna kapitalet i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fastigheten. I fråga om övriga enfamiljshus och tvåfamiljshusen åter skall

enligt de sakkunnigas förslag uppskattning av intäkterna ske enligt nu

gällande regler, men avdragen för omkostnaderna skal! schabloniseras så

till vida, att avdrag för omkostnader utöver utgifter för ränta och, i förekommande

fall, uppvärmning skall ske, icke såsom nu med beloppet av

verkliga utgifter, utan med ett varje år lika schablonbelopp.

I vissa remissyttranden har erinringar framställts mot de föreslagna särskilda

bestämmelserna för tvåfamiljshus och uthyrda enfamiljshus. Ä ena

sidan har anförts bl. a. att för tvåfamiljshusens vidkommande en verklig

hyresmarknad förelåge, varför anledning saknades att tillämpa schablontaxering

beträffande dessa. Å andra sidan har framhållits, att de bestämmelser,

som föreslagits för de av ägaren använda enfamiljshusen, borde tilllämpas

även å tvåfamiljshusen.

Onekligen föreligger visst fog för de erinringar, som framställts mot de

föreslagna grunderna för beräkning av inkomst av tvåfamiljshus och vissa

enfamiljshus. Även om dessa grunder i stort sett leder till riktigt resultat,

skulle därav föranledas exempelvis den inadvertensen, att en fastighetsägare,

som nedlade jämförelsevis stora kostnader på underhåll av sin fastighet i

syfte att få högre hyra för uthyrd lägenhet, väl skulle beskattas för den

erhållna högre hyran men icke kunna få ett förhöjt avdrag för de nedlagda

större kostnaderna.

Betänkligheter synes icke böra möta mot att avskaffa den vanliga inkomstberäkningen

även för de fastigheter varom här är fråga, nämligen

tvåfamiljshus och uthyrda enfamiljshus och att sålunda beträffande samtliga

en- och tvåfamiljsfastigheter tillämpa den enklare metoden att vid

beskattningen ta hänsyn endast till viss beräknad avkastning av ägarens eget

kapital i fastigheten. Att förfara på detta sätt torde väl överensstämma med

den principiella grunden för de sakkunnigas förslag. Med fog kan nämligen

göras gällande, att ej heller tvåfamiljshusen är fullt jämförbara med övriga

förvärvskällor. Ett tvåfamiljshus har närmast karaktären av ett egnahem,

vari ägaren uthyr eu lägenhet för att därigenom söka något nedbringa kostnaden

för den egna bostaden. Uthyrningen erbjuder åtskilliga likheter med

det ofta förekommande fallet att den, som förhyr en större bostadslägenhet

än han behöver, uthyr något eller ett par rum och därigenom återbekommer

viss del av den hyra, som erlägges för hela lägenheten. En sådan uthyrning

brukar i regel icke betraktas såsom förvärvskälla.

Såsom framhållits av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms

län torde utsträckandet av metoden att taxera blott beräknad ränta å eget

kapital till samtliga en- och tvåfamiljsfastigheter icke leda till att inkomster

av nämnvärd betydelse undgår taxering. Ur förenklingssynpunkt måste en

sådan åtgärd anses eftersträvansvärd. I detta hänseende erinrar jag om att

antalet bostadshus med två lägenheter å annan fastighet enligt 1945 års bostadsräkning

uppgick till omkring 149 000. Till jämförelse kan nämnas att

hela antalet bostadshus å annan fastighet med mer än två lägenheter uppgick

till ca 107 000.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

1 vissa remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke sommarställen och

andra därmed jämförliga fastigheter, som användes blott viss del av året,

borde vid inkomstberäkningen behandlas enligt särskilda regler. Detta skulle

emellertid strida mot grunderna för den föreslagna metoden. Denna innebär

ju i själva verket, att man för ifrågavarande fastigheters vidkommande avstår

från uppskattning av intäkter och avdrag för att i stället efter ett i viss

anslutning till det allmänna ränteläget bestämt procenttal uppskatta värdet

av den förmån, fastighetsägaren kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i

fastigheten. Även beräkningen av själva kapitalets storlek blir i viss mån

schabloniserad. Som jag i senare sammanhang skall närmare angiva skall

det egna kapitalet icke upptagas högre än fastighetens taxeringsvärde, alltså

dess allmänna saluvärde, minskat med den gäld, som åvilar fastigheten.

Beskattningen kommer sålunda icke att avse sådant i fastigheten nedlagt

eget kapital, som överstiger fastighetens saluvärde. Att söka differentiera

avkastningens storlek med hänsyn till den tid under året, som exempelvis

en sommarvilla användes, synes under sådana förhållanden icke böra ifrågakomma.

Jag förordar sålunda med hänsyn till det anförda att samtliga en- och

tvåfamilj sfastigheter i princip skall beskattas enligt den fullständiga schablonmetoden.

En- och tvåfamiljsfastigheter som till mera väsentlig del användes i ägarens

rörelse skall enligt de sakkunnigas förslag falla utanför schablonmetoden.

Erinran har framställts häremot vid remissförfarandet. Enligt min

mening bär utan större svårigheter de nuvarande reglerna om uppdelning

av fastigheten på en bostadsdel och en rörelsedel i princip kunna vinna tilllämpning

även vid beskattning enligt schablonmetoden. Denna bör alltså

avse den del av en- eller tvåfamilj sfastigheten, som användes till bostad,

medan man för de lokaler, som användes i ägarens rörelse, tillämpar gängse

regler för beskattning av rörelse. En uppdelning av taxeringsvärdet liksom

av omkostnaderna får då ske. Räntan å den del av taxeringsvärdet, som

belöper på bostadsdelen, minskad med motsvarande del av erlagd gäldränta

blir avkastningen av ägarens egna kapital i bostadsdelen. Med dessa regler

saknas anledning att såsom de sakkunniga förordat införa speciella bestämmelser

för sådana fall då endast en obetydlig del av fastigheten använts i

ägarens rörelse; dessa fall bör i princip behandlas på samma sätt som då en

mera väsentlig del av fastigheten ingår i rörelsen. Jag förordar sålunda, att

beskattningsreglerna utformas i överensstämmelse med det nu anförda.

Om sålunda den förordade schablonmetoden i princip bör få generell tilllämpning

på en- och tvåfamiljsfastigheter, finns likväl fall då jämkningar

bör kunna ske. Jag syftar i första hand på vissa fall, då en fastighet av särskild

anledning icke kunnat utnyttjas. Till denna fråga återkommer jag i

ett senare sammanhang.

Vidare synes beträffande en art av en- och tvåfamiljsfastigheter anledning

föreligga att stadga undantag från tillämpningen av schablonmetoden, nämligen

för fastigheter som — bortsett från användning i ägarens egen rörelse

— i icke allenast ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas för an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

nät ändamål än såsom hostad för ägaren eller för uthyrning till stadigvarande

bostad för annan. Som exempel kan nämnas regelbunden uthyrning

av egen bostad åt sommargäster under sommaren, regelbunden uthyrning

av sommarstugor, odling av frukt och bär el. dyl. Föreligger sådant fall, kan

det antagas, att fastigheten lämnar sin ägare betydligt större inkomst än

ränta på det egna kapitalet, och vanlig inkomstberäkning bör då ske. Fallen

av denna art är jämförelsevis fåtaliga, varför deras särskiljande från

övriga eu- och tvåfamiljsfastigheter icke bör vålla större svårigheter. Såsom

allmän norm bör gälla att beskattning enligt vanliga regler bör ske, då inkomsten

av det särskilda nyttjandet överstiger 2 procent av taxeringsvärdet.

I den män ytterligare anvisningar — utöver dem som kommer att

framgå av författningsbestämmelserna — erfordras för gränsdragningen,

torde de fä lämnas av riksskattenämnden.

Schablonmetoden bör icke heller tillämpas beträffande publikt boställe

eller prästgård.

4. Fastigheternas taxeringsvärden såsom grund för schablonberäkningen

samt tillämplig procentsats.

De sakkunniga. De sakkunniga erinra om att deras förslag i princip innebure,

att bruttointäkter och avdrag skulle uppskattas schablonmässigt med

anknytning till fastigheternas värden.

I fråga om enfamilj sfastigheter, beträffande vilka såväl intäkt som avdrag

skulle beräknas enligt schablon, framhålla de sakkunniga, att det kunde

diskuteras om med fastighetens värde borde förstås dess taxeringsvärde

eller om schablonberäkningen borde anknyta till ett annorledes bestämt

värde å fastigheten. De sakkunniga anföra härom följande.

Om fastighetens värde anses lika med dess taxeringsvärde, är utfallet av

en taxering enligt de föreslagna reglerna givetvis i hög grad beroende av i

vad mån taxeringsvärdena å de fastigheter, som omfattas av dessa regler,

kunna anses tillfredsställande. Utan tvivel har hittills i detta avseende åtskilligt

brustit. Härtill ha olika omständigheter bidragit, såsom svårigheten

för beskattningsnämnderna att känna till alla fastigheter, ägarnas intressen

av att hålla nere värdena o. d. På sina håll ha enfamilj sfastigheter utan

tvivel varit åsatta taxeringsvärden, som avsevärt understigit det verkliga

allmänna saluvärdet, även om därvid — såsom givetvis bör ske — bortses

från de exceptionellt höga priser, som fastigheterna för närvarande i många

fall betinga. Om taxeringsvärden av denna art läggas till grund för den

inkomstuppskattning, som avses skola tillämpas för de egentliga enfamiljsfastigheterna,

kommer i de fall, då fastigheterna äro belånade till belopp,

som motsvarar eller överstiger taxeringsvärdet, avdragsgillt underskott ofta

att uppkomma, även om det är uppenbart, att fastigheternas verkliga värden

väsentligt överstiga å fastigheterna belöpande gäld och något underskott

i realiteten icke kan anses hava uppkommit. Med hänsyn till berörda omständigheter

kan ifrågasättas, huruvida schablonberäkningen beträffande

de egentliga enfamiljsfastigheterna bör bindas vid taxeringsvärdena eller

om möjlighet bör lämnas öppen för taxeringsmyndigheterna att vid beräkningen

frångå taxeringsvärdet, om detta icke kan anses motsvara det allmänna

saluvärdet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

De sakkunniga föreslå emellertid taxeringsvärdet såsom för alla fall

normgivande. Vid sitt ställningstagande härutinnan säga sig de sakkunniga

ha beaktat dels att taxeringsvärdet låge till grund ej blott för fastighetsskatten

utan även för arvs- och gåvobeskattningen samt förmögenhetsbeskattningen,

varför man icke i förevarande sammanhang borde utan tvingande

skäl välja en annan värdeberäkning, dels ock att schablonberäkningcns

anknytning till ett särskilt uppskattningsvärde kunde medföra skatteprocesser

av sådan omfattning, att värdet av den förenkling, vartill de föreslagna

reglerna syftade, komme att minska.

Vidare framhålla de sakkunniga, att de förutsatte att en bättre och jämnare

taxering av ifrågavarande fastigheter skulle kunna åstadkommas vid

1952 års allmänna fastighetstaxering. Skulle de värden, som vid nämnda

taxering åsattes enfamiljsfastigheterna, befinnas icke kunna med tillfredsställande

resultat läggas till grund för schablonberäkningen, kunde såsom

ett korrektiv tänkas införande av ökade möjligheter att vid den årliga taxeringen

beträffande fastigheter av förevarande art åsätta nya taxeringsvärden

i stället för de vid allmän fastighetstaxering åsatta. Tänkbart vore vidare

att, om så befunnes erforderligt, medgiva omtaxering även i sådana fall, då

fastighetens taxeringsvärde befunnes uppenbarligen avvika från det värde,

som med hänsyn bl. a. till taxeringsvärdena å likartade, närbelägna fastigheter

finge anses motsvara det allmänna saluvärdet.

Beträffande de fastigheter, för vilka den partiella schablonberäkningen

skulle gälla, framhålla de sakkunniga, att motsvarande problem icke torde

uppkomma, då taxeringsvärdena å dessa fastigheter i allmänhet komme att

bättre överensstämma med allmänna saluvärdet. Ägarna av dessa fastigheter

finge nämligen, om de föreslagna reglerna genomfördes, intresse av

att taxeringsvärdena icke sattes lägre än de verkliga saluvärdena. Detta

komme sannolikt att bidraga till en riktig taxering av fastigheterna i fråga.

De sakkunniga erinra om att deras förslag grundade sig på tanken att

ägare av enfamiljsfastighet borde beskattas för ett belopp motsvarande skälig

ränta å eget, i fastigheten investerat kapital. Huvudsakligen av praktiska

skäl men även med hänsyn till rättvisesynpunkter hade de sakkunniga

emellertid ansett, att inkomstberäkningen borde ske på så sätt att såsom

bruttointäkt upptoges ett belopp, motsvarande viss procent av fastighetens

taxeringsvärde, varefter avdrag medgåves för crlagd gäldränla (varmed

tomträttsavgäld eller liknande avgäld vore likställd). De sakkunniga framhålla

vidare, att det föreslagna sättet för beräkning av inkomst av enfamiljsfastighet

sett ur annan synvinkel innebure att såväl hyresvärdet som avdrag

för andra omkostnader än gäldränta bestämdes enligt schablonmässiga

grunder. För att komma fram till den procentsats, som betecknade bruttointäkten,

borde man nämligen utgå från hyresvärdet (uttryckt i procent av

taxeringsvärdet) samt därefter reducera detta procenttal med hänsyn till

omkostnader utöver gäldränta. Då förslaget i princip icke åsyftade någon

ändring av beskattningsnivån, borde man uppenbarligen såväl i fråga om

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

39

procenttalet för hyresvärdet som i fråga om det tal, varmed hyresvärdet

borde reduceras med hänsyn till omkostnader utöver gäldränta, utgå från

nu tillämpade eller eljest föreliggande värden. Därest så skedde, betyder

reformen i princip icke någon vare sig skärpning eller lindring av beskattningen,

utan allenast en ny och förenklad metod för framräkning av nettointäkten.

Fastighetsägarna komme följaktligen i princip att bibehållas vid

sin rätt till avdrag i den omfattning, som nu medgåves. Dock komme den

betydelsefulla ändringen att inträda, att avdrag varje år medgåves med ett

oförändrat belopp, vilket skulle motsvara genomsnittet av de från år till år

växlande avdrag, som nu medgåves. Reparationsavdragen, som nu tillgodonjötes

för de år då reparationer verkställts, komme följaktligen att varje

är utgå med viss procent av taxeringsvärdet, oavsett om någon reparation

förekommit eller ej. Å andra sidan komme avdrag för reparationer att medgivas

allenast med ifrågavarande procent av taxeringsvärdet, ändå att reparationer

ett visst år verkställts för betydligt större kostnad. Vidare medförde

reformen den likaledes betydelsefulla ändringen att en fastighetsägare, som

reparerade sin fastighet utöver eller dyrare än vad som genomsnittligt

ifrågakomme, icke vidare åtnjöte lindring i beskattningen på grund av

dylik, nier eller mindre lyxbetonad reparation.

De sakkunniga tillägga, att procenttalet för omkostnader utöver gäldränta

för enfamilj sfastigheter, för vilka den fullständiga schablonen användes,

icke hade någon självständig betydelse utan vore att betrakta endast

som ett led i framräknandet av det procenttal, som enligt schablonen angåve

intäkten av fastigheten. För tvåfamilj shusen och för sådana enfamiljsfastigheter,

som med hänsyn till att de vore till icke obetydlig del uthyrda

skulle behandlas lika med tvåfamilj shusen, komme däremot procenttalet

för omkostnader utöver gäldränta att få direkt betydelse. För sistnämnda

slag av fastigheter avsåges ju intäkten skola beräknas enligt vanliga regler,

medan omkostnaderna däremot skulle beräknas med tillhjälp av det ifrågavarande

procenttalet för omkostnader utöver gäldränta.

Vad härefter angår frågan om det tal, som kan anses motsvara hyresvärdet

av enfamiljsfastighet i ouppvärmt skick, framhålla de sakkunniga,

att den procentsats som för närvarande inom vissa län användes för beräkning

av hyresvärdet å enfamiljsfastighet visserligen varierade men genomsnittligt

låge omkring 6 procent. De sakkunniga ansåge sig kunna utgå ifrån

att hyresvärdets beräkning efter 6 procent av taxeringsvärdet i stort sett

återspeglade hyresnivån i fråga om enfamiljshus. De sakkunniga ansåge vidare

— av skäl som angivas i det följande — att ett belopp motsvarande 2,5

procent av taxeringsvärdet, för ägare av enfamiljsfastighet utgjorde skäligt

avdrag för värdeminskning, för reparation och underhåll samt för sådana

omkostnader som vattenförbrukning, renhållning, sotning, försäkring o. d.

Detta innebure i sin tur att för enfamilj sfastigheter, för vilka den fullständiga

schablonen tillämpades, bruttointäkten skulle upptagas till ((i —2,5=)

3,5 procent av taxeringsvärdet; härifrån skulle avdragas den laktiskt erlagda

gäldräntan, varefter återstoden skulle utgöra nettointäkten av läslig
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr JS7.

heten. För tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som vore uthyrda

till ej blott obetydlig del, skulle bruttointäkten beräknas enligt vanliga

regler och avdrag för värdeminskning, reparation och underhåll, vattenförbrukning,

renhållning, sotning, försäkring o. d. medgivas med 2,5 procent

av taxeringsvärdet.

Efter att ha lämnat denna resumé av förslagets innebörd ha de sakkunniga

redovisat vissa utredningar till belysning av frågan om skäligheten av

ett till 2,5 procent av taxeringsvärdet beräknat omkostnadsavdrag.

Remissyttrandena. Frågan om taxeringsvärdet som grundval för inkomstens

beräkning enligt schablonmetoden har berörts i några av remissyttrandena.

De flesta av de remissinstanser, som helt avstyrka förslaget, ha som

skäl härför anfört bl. a., att bristfälligheterna i fråga om fastighetstaxeringen

skulle omöjliggöra en rättvis beskattning enligt de sakkunnigas förslag.

Jämväl i vissa andra remissyttranden ha betänkligheter framförts mot

att anknyta schablonberäkningen till taxeringsvärdet.

Följande torde här få återgivas från remissyttrandena.

Kammarrätten framhåller, att även om en bättre och jämnare taxering

av en- och tvåfamilj sfastigheter skulle kunna åstadkommas vid 1952 års

allmänna fastighetstaxering, kunde man utgå från att på sina håll betydande

brister kunde komma att vidlåda även de nya taxeringsvärdena. I praktiken

torde nämligen svårigheter att åstadkomma en riktig och likformig taxering

alltjämt yppa sig, även om förbättrade metoder för fastighetstaxeringen

skulle införas i större utsträckning än förut.

Härefter anföres följande.

Dylika svårigheter kunna exempelvis ha sin orsak i de med årens lopp

starkt stegrade byggnadskostnaderna. Till följd av kostnadsstegringen torde

i regel ett väsentligt större kapital ha nedlagts i ett nybyggt hus än i ett

äldre hus av motsvarande storlek. Detta i sin tur torde ha skapat ett större

lånebehov för de nybyggda fastigheterna. För lånebehovets tillgodoseende

blir taxeringsvärdets storlek av väsentlig betydelse. Dessa omständigheter

äro ägnade att skapa stora spänningar mellan taxeringsvärdena å äldre och

nyare fastigheter. Skola taxeringsvärdena därjämte bestämmas med beaktande

av eventuell hyresavkastning, vilket i detta sammanhang kan vara

av betydelse särskilt för tvåfamiljsfastigheterna, tillkomma de särskilda

svårigheter som betingas av de föreliggande, allmänt kända förhållandena

å hyresmarknaden. Därigenom måste spänningen mellan taxeringsvärdena

å äldre och nyare fastigheter öka ytterligare. Därtill kommer att hyrornas

storlek oftast är beroende av särskilda myndigheters bestämmande och för

såväl de skattskyldiga fastighetsägarna som taxeringsmyndigheterna kan

det vara svårt att på förhand bedöma den slutliga utgången av myndigheternas

avgörande. Taxeringsvärdets bestämmande måste därför många

gånger till sist bliva beroende på skönsmässiga uppskattningar, vilka även i

sinsemellan likartade fall kunna utfalla olika. Även inom lokalt begränsade

områden kunna ojämna och oriktiga taxeringsvärden uppkomma av sådana

eller andra orsaker.

Kammarrätten anför härefter, alt enligt det gällande beskattningssystemet

ojämnheter i taxeringsvärdena huvudsakligen påverkat endast fastighets
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

41

skattens storlek. Denna påverkan hade i regel varit förhållandevis obetydlig.

Därest emellertid de sakkunnigas förslag skulle antagas, komme uppenbarligen

dessa felaktigheter att påverka även inkomstskatten. Deras verkan

kunde då icke längre vara lika obetydlig, i synnerhet som den i regel skulle

omfatta en tidsperiod av upp till fem år. Även om taxeringsvärdena i och

för sig vore riktiga, ville kammarrätten ifrågasätta om de i allo vore ägnade

att såsom underlag främja riktiga taxeringar. Härom anföres vidare följande.

Sålunda torde det tänkta genomsnittliga hyresvärde, som enligt förslaget

skulle ingå i kalkylen för det för de egentliga enfamiljsfastigheterna särskilt

fastställda procenttalet, icke kunna bliva riktigt exempelvis i de fall,

då taxeringsvärdet avser fastighet, diirå finnes en jämförelsevis obetydlig

byggnad men som omfattar stor tomtareal med ett förhållandevis högt markvärde.

Sådana fall lära icke vara ovanliga i städers och andra tätorters

ytterområden. Att ett för stort hyresvärde samtidigt motverkas av ett för

stort tänkt omkostnadsavdrag kan icke helt avhjälpa felet, eftersom det

tänkta hyresvärdet alltid överstiger omkostnadsavdraget. Det för intäktsberäkningen

särskilt fastställda procenttalet anger ju härvidlag matematiskt

skillnaden. Felet ökar procentuellt med detta tal alltefter taxeringsvärdets

storlek. Resultatet måste alltså i övervägande grad bliva till nackdel

för den skattskyldige. Detta resultat torde icke alltid kunna försvaras med

att den stora tomtarealen innefattar en så stor förmån för ägaren att denne

bör inkomstbeskattas därför.

Kammarrätten framhåller härefter, att det kunde ifrågasättas, om icke

det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet skulle utgöra en lämpligare

grund för schablonberäkningen. Därvid anföres följande.

Emellertid torde icke heller byggnadsvärdet såsom underlag för schablonberäkning

gå helt fritt från invändningar. Delvis sammanfalla dessa

med de synpunkter, vilka ovan berörts beträffande taxeringsvärdena i allmänhet.

Såsom ytterligare exempel på svårigheter, vilka kvarstå, även om

byggnadsvärdena användas såsom underlag, kan nämnas följande. Vid jämförelse

mellan två fastigheter, den ena centralt belägen i ett samhälle med

goda kommunikationer och avsedd att bebos året om samt den andra mera

avsides belägen ute på landet och avsedd att bebos endast en kortare tid på

året, befinnes att lika stort kapital nedlagts å vardera fastighetens byggnader.

Vid fastighetstaxeringen ha måhända beskattningsnämnderna i båda

fallen i övervägande grad grundat sina bedömanden på de nedlagda kostnaderna.

De båda fastigheterna kunna därför tänkas ha fått lika stora

byggnadsvärden, även om byggnaderna med hänsyn till den olika användningen

äro olika till sin beskaffenhet. Det är emellertid ingalunda säkert

att taxeringsvärdet å den avsides belägna fastigheten, ett sommarställe e. d.,

överensstämmer med det saluvärde å orten, som bort vara normerande för

taxeringsvärdet. Det är icke heller säkert att det antagna hyresvärde, som

man skulle räkna med vid schablonberäkning enligt förslaget, skulle överensstämma

med ortspriset. Det kan vara just svårigheten alt utröna ett

ortspris som föranlett byggnadsvärdets bestämmande efter anläggningskostnadsmetoden.

Man kan i ett dylikt fall redan vid taxeringsvärdets bestämmande

återfinna de svårigheter, vilka enligt vad de sakkunniga inledningsvis

uppgivit i sin promemoria förelegat vid tillämpningen av gällande bestämmelser

och vilka i stor utsträckning föranlett schablonuppskattning av

hyresvärdena. Det anförda exemplet torde visa, att man vid tillämpning av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

det föreslagna systemet icke helt undgår olägenheterna av de schablonuppskattningar

som gjorts vid tillämpningen av det gällande systemet. Fråga

är, om icke följderna måste anses bliva mera otillfredsställande i det fall intäkten

beräknas efter en fix schablon på grundval av ett måhända felberäknat

byggnadsvärde som är avsett att bestå under en hel fastighetstaxeringsperiod

än om intäkten (hyresvärdet) direkt uppskattas efter en schablon,

som kan justeras vid den årliga inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att, därest hyresvärdet beräknades

till viss procent av taxeringsvärdet, värdet av förmån av hyresfri bostad

i egen fastighet ej sällan komme att avsevärt avvika från förmånens verkliga

värde. Om endast en mindre del av tomtmarken vore bebyggd eller om

markvärdet av annan anledning vore särskilt stort i förhållande till fastighetens

hela taxeringsvärde komme tydligen ett på föreslaget sätt beräknat

hyresvärde att bli för högt. Rent orimliga värden skulle uppkomma för

många välbelägna en- eller tvåfamiljsfastigheter där byggnaderna vore bristfälliga

och tomtmarkens värde kanske många gånger överstege byggnadens

värde. Om förändringar i fastighets värde ej beaktades av beskattningsnämnderna

på grund av bestämmelserna i 12 § kommunalskattelagen eller

på grund av att särskild fastighetsdeklaration ej lämnades, kunde de schablonmässigt

bestämda hvresvärdena även komma att avsevärt avvika från

de värden, som rätteligen bort fastställas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att taxeringsvärdet av taxeringsnämnderna

bestämdes efter avkastningen, varvid det ingalunda vore säkert,

att taxeringsnämnderna till grund för sin uppskattning lade den avkastning,

varmed de sakkunniga räknat. Ett fullföljande av de sakkunnigas

förslag borde leda därhän, att i lagstiftningen fastsloges den procentsats,

efter vilken avkastningen borde kapitaliseras. Under andra förhållanden

kunde icke den erforderliga korrespondensen mellan taxeringsvärdet och

det framräknade hyresvärdet uppnås. Men därmed frånginge man den nuvarande

regeln, att taxeringsvärdet skulle beräknas efter den köpeskilling,

som en förståndig köpare ville betala för fastigheten, och detta torde också

medföra ändrade regler för beräkningen av värdet av andra rättigheter, som

vore föremål för förmögenhetsbeskattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län omtalar, att höjningarna av taxeringsvärdena

enligt 1952 års taxering å enfamiljsfastigheter troligen komme

att variera från 50 % i vissa kommuner till 100 % i andra. Olikheterna

berodde i huvudsak på bristande likformighet i tidigare gällande taxeringsvärden.

Enligt länsstyrelsens mening kunde det icke heller förväntas att

sådan likformighet skulle kunna uppnås vid innevarande års allmänna fastighetstaxering

att taxeringsvärdena kunde läggas till grund för en schablonmässig

inkomstberäkning. Därtill vore skillnaderna sedan gammalt för

stora och värdeförändringarna på grund av bostadsbristen alltför betydande

samt de allmänna, för taxeringen av villafastigheter i riket lämnade direktiven

icke tillräckligt vägledande. Därest för kommande allmänna fastighetstaxeringar

efter överläggningar med landskamrerare och taxeringsinlendenter

för taxeringen av villafastigheter inom vart och ett av länen

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

utfärdades sådana hjälptabeller, som nu användes inom några av länen,

kunde emellertid ett godtagbart underlag för schablonberäkning antagas

komma att ernås.

Även länsstyrelsen i Örebro län framhåller att, därest vid senare allmänna

fastighetstaxeringar hjälptabeller komme till användning i hela

riket, ett nöjaktigt underlag för schablonberäkning kunde antagas komma

att föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön framhåller, att den alltjämt pågående

prisstegringen inom byggnadsbranschen komme att medföra, att 1952 års

taxeringsvärden, som torde komma att fastställas med bortseende från stegringen

av priserna å byggnadsmaterial under år 1951, om några åi hade

ringa eller ingen anknytning till fastigheternas saluvärden. Om taxeringsvärden

av denna art lädes till grund för schablonberäkningarna, hade man

vid högbelåning av fastigheterna att räkna med underskottsavdrag i betydligt

högre grad än vad nu vore fallet. — Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida

icke frågan om ett särskilt uppskattningsvärde till grund för schablonberäkningen

borde upptagas till förnyat övervägande.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att ett högre värde borde

kunna läggas till grund vid taxeringen, därest taxeringsvärdet vore uppenbart

för lågt.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att i de fall, där taxeringsvärdet

illa anslöte sig till fastighetens marknadsvärde och ägaren hade fastigheten

mycket högt belånad, det givetvis kunde ifrågasättas om beräkningsmetoden

ledde till en rättvis uppskattning av ägarens inkomst av fastigheten

i fråga.

Den av de sakkunniga framkastade tanken på ökade möjligheter att vid

den årliga taxeringen åsätta nya taxeringsvärden avvisas av kammarrätten,

som framhåller att även om det i och för sig vore önskvärt att riktiga taxeringsvärden

åsattes, det dock icke nog kunde understrykas att en sådan

anordning vore avgjort oförenlig med den stabilitet som lagstiftaren hittills

ansett böra tillkomma taxeringsvärdet och som kommit till uttryck genom

bestämmelserna i 12 § kommunalskattelagen.

Liknande synpunkter framföras av fem länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig vilja framhålla, att vid ett genomförande

av förslaget fastställande av taxeringsvärden å en- och tvåfamiljsfastigheter

komme att ådraga sig ägarnas intresse i högre grad än hittills

varit fallet, varför antalet besvärsärenden till fastighetsprövningsnämnden

och till kammarrätten vid omtaxeringar av fastigheter kunde befaras öka.

Länsstyrelsen ansåge redan nu den tid, inom vilken fastighetsprövningsnämnd

hade att utföra sitt arbete (praktiskt taget 15 maj—30 juni), vara

alltför knappt tillmätt.

Frågan om procentsatsen för schablonberäkningen har berörts i ett flertal

remissyttranden. I en del av dessa har uttalats, att eu höjning av taxeringsvärdena

vid 1952 års fastighetstaxering borde medföra en omprövning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

av den procentsats, efter vilken intäkten skulle beräknas. Sålunda anför

länsstyrelsen i Örebro lön.

Inom Örebro län är den genomsnittliga höjningen av taxeringsvärdena

för annan fastighet enligt beredningsnämndernas förslag 56,8 %. Det finnes

icke anledning antaga att denna siffra är lägre i vad gäller enbart enfamilj sfastigheter.

Taxeringsvärdet för en dylik kan sålunda antagas bliva höjt

från t. ex. 20 000 kronor till omkring 31 300 kronor och skulle hyresvärdet,

om detta beräknas efter 6 % av taxeringsvärdet, komma att höjas från 1 200

kronor till 1 878 kronor. För såvitt icke hyresvärdet för viss enfamiljsfastighet

tidigare varit för lågt upptaget, kan en dylik höjning av detta värde

icke få komma ifråga så länge hyresstopp råder. Vilken metod som än användes,

bör ortens pris vara avgörande för hyresvärdets bestämmande.

Höjningen av taxeringsvärdena bör medföra sådan sänkning av berörda

procenttal att närmast möjliga överensstämmelse ernås med i orten gällande

hyrespris.

Länsstyrelsen i Norrbottens län upplyser, att man kunde utgå från att

taxeringsvärdena för år 1952 komrne att höjas med 40 % i städer och stadsliknande

samhällen samt med minst 80 % å landsbygden. Godtoge man den

av de sakkunniga såsom genomsnittlig antagna bruttoprocenten 6 % såsom

bruttohyresvärde, finge man räkna med en kraftig höjning av hyresvärdena

och därmed av nettointäkten av ifrågavarande fastigheter. Länsstyrelsen

ville ifrågasätta om en sådan höjning vore försvarbar med hänsyn till hyresstoppet.

Enär vidare för tvåfamiljshusen schablonberäkningen skulle ske

allenast beträffande omkostnadsavdragen samt en förhöjning av hyresvärdet

för i sådana hus bosatta ägare icke ifrågakomme i andra fall än då den år

1951 medgivna generella hyreshöjningen med högst 5 % å grundhyran

uttoges av hyresgäster, komme ägare av enfamiljshus att beskattas för det

i fastigheten nedlagda kapitalet hårdare än ägare av tvåfamilj shus. Länsstyrelsen

hade velat påpeka de konsekvenser höjningen av taxeringsvärdena

förde med sig och ifrågasatte om icke, till lindring därav, procentsatsen för

beräkning av bruttointäkten av enfamiljshus borde nedsättas till 3 % av

taxeringsvärdet.

Synpunkter överensstämmande med de ovan angivna ha framförts av

överståthållarämbetct, Svenska landskommunernas förbund och Kommitterade

för ett Sveriges villaägareförbund.

Bostadsstyrelsen framhåller, att lämpligheten av en av den allmänna höjningen

av taxeringsvärdena föranledd höjning av bostadskostnaderna måhända

kunde ifrågasättas i nuvarande läge, om jämförelse gjordes med

hyresbostäderna, där hyran vore fastlåst. En sådan jämförelse kunde dock

ej anses utslagsgivande med hänsyn till de båda bostadsformernas väsentligt

olika betingelser i fråga om såväl bostadsvärde som fastiglietsekonomisk

planläggning. För övrigt vore här fråga om att beskatta inkomsten av visst,

egnahemsägaren tillhörigt kapital, vilket rimligtvis icke borde vara undantaget

från beskattning enbart därför, att det råkade vara placerat i fastigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Alaj:ts proposition nr 187.

Beträffande den av de sakkunniga angivna procentsatsen för beräkning av

bruttointäkten har i några remissyttranden uttalats, att den vore för hög. 1

vissa andra remissyttranden har gjorts gällande att den föreslagna procentsatsen

för beräkning av omkostnaderna vore för låg.

Vissa inom finansdepartementet företagna utredningar till grund för taxering

av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter. Till ledning för meddelande

av anvisningar beträffande 1953 års inkomsttaxering lät riksskattenämnden

under år 1952 inhämta uppgifter från hyresnämnderna i riket om hyror

för enfamilj sfastigheter, vilka varit föremål för hyresnämndernas bedömande.

Uppgifter erhölls därvid beträffande 875 fastigheter, belägna i

Stockholms stad och rikets samtliga län. Medelbeloppet taxeringsvärde per

fastighet uppgick till 37 600 kronor. Grundhyran utan ersättning för värme

uppgick i genomsnitt till 7,8 % av 1951 års taxeringsvärde och 5,5 % av

1952 års taxeringsvärde.

I sina för 1953 års taxering meddelade rekommendationer till prövningsnäinnderna

anförde riksskattenämnden bland annat, att anledning icke

förelåge att bestämma procenttalet för beräkning av hyresvärden så lågt,

att det uppenbarligen icke täckte de normala nödvändiga kostnader, vilka

genomsnittligt vore förenade med fastighetsinnehav av detta slag och för

vilka avdrag medgåves vid taxeringen. Dessa kostnader plägade genomsnittligt

uppskattas till lägst följande procenttal av taxeringsvärdet:

ränta å upplånat kapital (resp. beräknad ränta å eget kapital)

upp till taxeringsvärdet ...................................... 3,2 %

reparationer .............................................. l,o %

försäkringsavgifter ......................................... 0,i %

värdeminskning ............................................ 0,8 %

Summa 5,i %

För utrönande av den inverkan, 1952 års höjning av taxeringsvärdena

kan beräknas få på utfallet av inkomsttaxering enligt de sakkunnigas förslag,

har inom finansdepartementet verkställts beräkning av taxeringsutfallet

beträffande sex av de av 1950 års skattelagssakkunniga undersökta områdena

under förutsättning, dels att vid 1951 års taxering beräkning av hyresvärde

skett på grundval av 1952 års taxeringsvärden och ett procenttal

av 5 för uppskattning av hyresvärdet, d. v. s. det procenttal vilket enligt

riksskattenämndens rekommendation bör såsom huvudregel användas vid

1953 års taxering, samt att jämväl värdeminskningsavdrag beräknats å 1952

års taxeringsvärde dels att nettointäkten beräknats enligt de sakkunnigas

förslag med begagnande av ett procenttal av 3. Därvid har erhållits följande

resultat:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Antal

under-

sökta

fastig-

heter

Nettointäkt (+) el.

underskott t — )

enl. 1951 års taxe- ring med nyss

angiven ändring

i beräkningen

Nettointäkt på

nyss angivet

säit beräknad

enl. de sak- kunnigas

förslag

Bromma: Nockeby........

........ 97

- 17 546

+ 38 775

> Ängbv..........

........ 86

+ 15 645

+ 17 804

Brämhult ................

........ 152

+ 16 350

+ 28 805

Norrahammar............

........ 122

+ 28 772

+ 35 701

Fagersta.................

........ 167

+ 73 105

+ 63 581

Njurunda ................

........ 141

+ 25 532

+ 27 495

Att differensen mellan resultaten är särskilt stor beträffande området

Nockeby beror därpå att avdragen för reparationer inom detta område i 1951

års deklarationer var osedvanligt höga. I övrigt uppgår differensen mellan

resultaten högst till 82 kronor per fastighet (i Brämhult). Detta belopp

måste anses lågt med hänsyn till att medelbeloppet taxeringsvärde per fastighet

uppgår till omkring 32 000 kronor och en viss ojämnhet vid inkomstberäkningar

av denna art icke kan undvikas.

För ytterligare undersökning av de olika taxeringsmetodernas verkningar

med hänsyn till de nya taxeringsvärdena har genom departementets försorg

upplysningar inhämtats rörande de uppgifter, som i 1953 års deklarationer

lämnats rörande ett trettiotal enfamiljsfastigheter i varje län. De erhållna

uppgifterna, som vid tiden för uppgifternas lämnande ännu icke behandlats

av vederbörande taxeringsnämnder, avser sammanlagt 783 fastigheter. Medeltalet

taxeringsvärde per fastighet utgör 27 200 kronor, och fastigheterna

åvilande skuld uppgår i genomsnitt till 58 % av taxeringsvärdet. Medelräntan

å skuldbeloppen utgör 3,4 %. Yrkade avdrag för reparationskostnader

uppgår till i medeltal 1,15 % av taxeringsvärdet. Med hänsyn till tidigare erfarenheter

från taxeringsarbetet och att sådana avdrag enligt de inkomna

uppgifterna i vissa fall yrkats med belopp, som i förhållande till fastigheternas

värden synes höga, kan förutses, att de avdragsbelopp, som vid

taxeringen finnes lagligen grundade, kommer att understiga de yrkade i

sådan utsträckning, att det genomsnittliga avdragsbeloppet alltjämt håller

sig inom 1 % av taxeringsvärdet. Förhållandet mellan genomsnittliga reparationskostnader

och taxeringsvärden synes alltså icke beträffande förevarande

fastigheter ha ändrats genom å ena sidan stegringen av nämnda

kostnader och å andra sidan höjningen av taxeringsvärdena.

En beräkning av nettointäkten från de fastigheter, för vilka uppgifter

erhållits, a) med antagande att hyresvärdet uppgått till 5 % av taxeringsvärdet

samt att avdrag för ränteutgifter bör beviljas med yrkade belopp och

avdrag i övrigt enligt ovan återgivna av riksskattenämnden förutsatta genomsnittliga

procenttal, och b) enligt de föreslagna särskilda bestämmelserna

utvisar följande:

a)

intäkt: 5 % å 21 300 000

1 065 000

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

47

avdrag:

ränteutgifter, yrkat belopp .................... 421 578

reparationskostnader, 1 % å taxeringsvärdet .... 213 000

försäkringsavgifter, 0,i % å taxeringsvärdet .... 21 300

värdeniinsknin g, 0,8 % å taxeringsvärdet ...... 170 400 826 278

nettointäkt 238 722

b)

intäkt: 3 % å 21 300 000 .................................... 639 000

avdrag: ränteutgifter....................................... 421 578

nettointäkt 217 422.

Ägarnas i fastigheterna placerade egna kapital uppgår, om det totala kapitalet

anses motsvara taxeringsvärdet, till 9 011 800 kronor. Beräkning

enligt b) innebär, att nettointäkten motsvarar 2,4 % å det egna kapitalet.

Departementschefen. I vissa remissyttranden har anförts betänkligheter

mot förslaget att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen av avkastningen

av ägarens eget kapital i en- och tvåfamiljsfastigheter. Detta beräkningssätt

anknyter emellertid till den redan nu i avsevärd omfattning begagnade

metoden att fastställa hyresvärde för sådan fastighet med ledning

av taxeringsvärdet. Det må vidare erinras om att detta värde även i övrigt

utnyttjas i olika avseenden vid beskattningen, exempelvis för beräkning av

värdeminskningsavdrag, vid uppskattning av förmögenhet, vid beräkning

av arvs- och gåvoskatt in. in.

Ati taxeringsvärdena å mindre bostadsfastigheter, framför allt enfamiljshusen,

tidigare företett ojämnheter torde delvis vara att hänföra till det förhållandet,

att förberedelserna för taxeringen av dessa fastigheter varit mindre

omfattande än exempelvis beträffande jordbruksfastighet. Vid senare fastighetstaxeringar

har emellertid frågan om en riktigare och jämnare taxering

av annan fastighet alltmera uppmärksammats och det kan därför antagas,

att taxeringsresultatet i detta avseende redan blivit bättre och efter hand

skall ytterligare vinna i likformighet och jämnhet.

Beträffande taxeringsvärdenas lämplighet såsom grund för beräkning av

fastighetsägarens kapital i fastigheterna kan vidare framhållas, att taxeringsvärdena

regelmässigt åsättes med viss försiktighet. Sålunda håller sig

nivån för de år 1952 åsatta taxeringsvärdena icke oväsentligt under de köpeskillingar,

soin under senare år betalats och alltjämt betalas för fastigheterna.

Någon risk för att ränta kommer att beräknas å ett kapital, som är högre

än del verkliga värdet därav, torde därför knappast föreligga. Allmän fastighetstaxering

och därmed omprövning av taxeringsvärdena sker vart femte

år. I samband därmed anpassas sålunda dessa värden efter inträffade förändringar

i prisnivån. Skulle en allmännare nedgång av fastighetspriserna

inträffa under en taxeringsperiod, så att saluvärdena tenderar att understiga

taxeringsvärdena, kan finnas anledning taga under övervägande att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

föranstalta om allmän fastighetstaxering redan före utgången av den normala

taxer ingsper ioden.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna finner jag mig böra biträda

förslaget att lägga taxeringsvärdena till grund för beräkningen av avkastningen

av ägarens egna kapital i ifrågavarande fastigheter.

Vad angår frågan om det procenttal, som skall användas vid inkomstberäkning

enligt de särskilda bestämmelserna för en- och tvåfamiljsfastigheter

vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande en- och tvåfamiljsfastigheternas

natur. Eftersom dessa fastigheter knappast kan likställas med förvärvskällor

i vanlig mening, förutsätter jag, att värdet av den förmån, som

ägarna kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i fastigheterna, bör uppskattas

efter ett jämförelsevis lågt procenttal. Det ligger nära till hands att därvid

anknyta till den avkastning ägaren skulle erhålla, om han placerade det

jämförelsevis lilla kapital, som det vanligtvis rör sig om, på ett sätt som

eljest kunde tänkas ifrågakomma, exempelvis genoin insättning i sparbank.

Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden borde procenttalet i så fall

lämpligen bestämmas till 3. Då ränta å lånat kapital får avdragas med verkliga

beloppet och sådan ränta i allmänhet utgår efter ett något högre procenttal,

blir resultatet, att den beräknade räntan å det egna kapitalet oftast kommer

att i realiteten understiga 3 procent av detta kapital. Ju högre ränta en

fastighetsägare nödgas betala å det lånade kapitalet, desto lägre blir det

procenttal, som motsvarar förhållandet mellan uppskattad inkomst av eneller

tvåfamiljsfastighet och eget kapital däri.

Som i det föregående redovisats har vissa undersökningar gjorts för att

få till stånd en jämförelse mellan ett beräknat utfall av den nu föreslagna

metoden med användning av procenttalet 3 och det utfall, som kan antagas

bli resultatet av årets taxering. Jämförelsen ger anledning förmoda att någon

större skillnad i allmänhet icke skall uppkomma. Det är givet att för

vissa enskilda skattskyldiga den nya metoden kan till en början te sig som

en skärpning; detta torde bli förhållandet i sådana fall då jämförelsevis stora

reparationer verkställts under det sista året för de gamla reglernas tillämpning.

Det är emellertid härvidlag att märka att en utjämning kommer att

ske så småningom. Under reparationsfria år eller år då mycket små reparationer

göres torde den nya metoden medföra en lindrigare beskattning. På

längre sikt bör sålunda utfallet bli i stort sett detsamma för de enskilda.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att den tidigare i dag anmälda

propositionen om omläggning av fastighetsbeskattningen upptar förslag

om sänkning av repartitionstalet från 5 till 4. Då fastighetsskatten för

närvarande i regel torde vara effektiv beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter

till minst den del, som svarar mot sänkningen, kommer denna sålunda

i sin helhet ägare av sådana fastigheter till godo.

Med hänsyn till här anförda omständigheter förordar jag att procenttalet

för beräkning av intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter nu bestämmes

till 3. De sakkunniga har föreslagit att procenttalet skulle fastställas av Konungen.

Emellertid är det enligt min uppfattning riktigare, att föreskriften

om vilket tal som skall gälla intages i kommunalskattelagen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

49

Vid mera avsevärda förskjutningar i räntenivån hör självfallet procenttalet

kunna ändras. Emellertid ligger det i sakens natur att alltför täla ändringar

av talel bör undvikas. Först då en höjning eller sänkning av den vanliga

räntenivån kan bedömas bli mera varaktig, bör enligt min mening ifrågakomma

att ompröva procenttalet för beskattningen av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Slutligen må framhållas att om utgifter för ränta å lånat kapital överstiger

det belopp av 3 procent å taxeringsvärdet, vartill intäkten skall beräknas

— något som kan inträffa då fastigheten är högt belånad — kommer inkomstberäkningen

att utvisa underskott. Sådant underskott får avdragas enligt

vanliga regler om avdrag för underskott å förvärvskälla.

5. Beräkning av realisationsvinst.

Enligt gällande bestämmelser (se första punkten av anvisningarna till

36 § kommunalskattelagen) skall vid beräkning av realisationsvinst såsom

intäkt upptagas vad som erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får

ske för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen, däri inbegripet vad

som nedlagts på förbättring av egendomen. Har den skattskyldige tidigare

fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen, skall

omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag.

Remissyttrandena. I ett flertal remissyttranden har berörts frågan hur

realisationsvinst skall beräknas vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastighet

efter genomförande av de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den skattskyldige trots schablonberäkningsmetoden

likväl borde ha att uppgiva under beskattningsåret

utgivna kostnader för såväl reparation som grundförbättring. Kännedom

härom vore erforderlig vid beräkning av realisationsvinst. För beräkning av

sådan vinst å fastigheter av ifrågavarande slag borde i anvisningarna till

36 § kommunalskattelagen inflyta föreskrift därom att återvunna värdeminskningsavdrag

skulle beräknas efter 1 % å taxerade byggnadsvärdet,

vilket procenttal de sakkunniga utgått från vid beräkningen av kostnadsavdraget

2,5 %.

Liknande synpunkter framföras av en del andra remissinstanser.

Överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Gotlands län anse emellertid,

att de sakkunnigas förslag borde medföra en mera genomgripande ändring

av reglerna om beskattning av realisationsvinst. Berörda remissinstanser

förorda således, att rätt till avdrag borde medgivas även för kostnader avseende

underhåll i den mån kostnaderna därför under tiden för innehavet

överstigit det schablonmässigt tillgodonjutna avdraget för underhåll. Detta

förutsatte dock, enligt vad överståthållaråmbetet påpekar, att procentsatsen

för vad som skulle anses utgöra normalt underhåll angåves i anvisningarna

till 36 § kommunalskattelagen.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departementschefen. De föreslagna särskilda bestämmelserna om beräkning

av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter berör beräkningen av realisationsvinst

i två avseenden. Å ena sidan uppkommer sedan bestämmelserna

trätt i tillämpning frågan, i vad mån skattskyldig, vilken vid avyttring

av en- eller tvåfamiljsfastighet erhållit högre vederlag än han själv utgivit,

vid beräkning av realisationsvinst äger såsom omkostnad för förvärvet

tillgodoräkna sig avdrag för vad som nedlagts på förbättring av egendomen.

Å andra sidan kan ifrågasättas, om en sådan skattskyldig skall anses under

tiden för innehavet ha åtnjutit avdrag för värdeminskning av den avyttrade

egendomen, med vilket beloppet av omkostnader för förvärvet bör minskas.

Vad angår den sistnämnda frågan vill jag framhålla, att föreskriften om

minskning av omkostnadsbelopp med värdeminskningsavdrag vid beräkning

av realisationsvinst enligt punkt 1 av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen

syftar på sådant värdeminskningsavdrag, som skattskyldig tidigare

fått åtnjuta vid inkomstberäkning enligt kommunalskattelagens vanliga

föreskrifter om sådan beräkning. De nya bestämmelserna innebär, att

nämnda föreskrifter icke skall tillämpas å de därmed åsyftade fastigheterna

och att följaktligen någon beräkning av intäkter och avdrag — utöver den

stadgade ränteberäkningen — icke sker. Vid sådant förhållande kan icke

anses, att skattskyldig genom inkomstberäkning enligt de särskilda bestämmelserna

tillgodoräknas avdrag för värdeminskning. Vid beräkning av realisationsvinst

föreligger alltså icke anledning att minska omkostnadsbelopp

med värdeminskningsavdrag.

Den andra frågan — i vad mån avdrag för förbättringskostnader bör medgivas

— är något mera komplicerad. Kostnader av denna art kan, när de

avser annan fastighet, vara hänförliga antingen till kostnader för underhåll,

för vilka avdrag vid vanlig inkomstberäkning får göras, eller till kostnad för

ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring, för vilken

kostnad avdrag icke får ske vid vanlig inkomstberäkning. I allmänhet torde

ha ansetts, att vid beräkning av realisationsvinst genom avyttring av annan

fastighet avdrag får ske endast för sistnämnda slag av kostnader, eftersom

underhållskostnader får avdragas vid beräkning av inkomst av fastigheten.

För sådana fall då en fastighet beskattas enligt schablonmetoden finns

skäl att införa en speciell bestämmelse. Eftersom någon beräkning av avdrag

för underhållskostnader icke sker vid inkomsttaxeringen, torde det vara rimligt

att man vid fastställande av realisationsvinst medger avdrag för underhållskostnader

i den mån fastigheten på grund av de företagna underhållsåtgärderna

vid avyttringen befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet.

I överensstämmelse med vad i detta och föregående avsnitt anförts och

förordats har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring

i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Till vissa detaljer

i lagförslaget torde jag få återkomma i det följande under specialmotiveringen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

51

6. Deklarations- och taxeringsförfaramlet vid tillämpning av

schablonmetoden.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att i fråga om deklarations- och

taxeringsförfarandet skulle genomförandet av det framlagda förslaget innebära

en avsevärd förenkling. Den största förenklingen uppnåddes beträffande

fastigheter, vilka uteslutande eller till helt övervägande del användes

som bostad för ägarens, hans familjs och personliga tjänares räkning och

för vilka sålunda den fullständiga schablonen tillämpades. Enär såsom intäkt

skulle upptagas viss procent av fastighetens taxeringsvärde och avdrag

medgivas blott för ränta och i förekommande fall tomträtts- eller liknande

avgäld, bleve den i självdeklarationen erforderliga uppställningen synnerligen

enkel.

Som exempel angiva de sakkunniga en sålunda utformad uppställning.

Fastighet, vilken under beskattningsåret uteslutande eller till helt övervägande

del använts som bostad för min, min familjs och mina personliga

tjänares räkning: Åby 212.

Taxeringsvärde: 30 000 kr.

Intäkt: 3,5 procent å 30 000 kr................. 1050

Avgår: erlagd ränta å gäld (skuldbelopp: 15 000 kr.) 525

tomträttsavgäld ........................ 300 825

Nettointäkt 225

Beträffande övriga under de föreslagna bestämmelserna hänförliga fastigheter

— d. v. s. tvåfamilj shus och därmed likställda enfamiljsfastigheter, för

vilka den partiella schablonen tillämpas — framhålla de sakkunniga, att

intäkterna skulle uppgivas i samma ordning som nu men uppgifterna om

utgifter och omkostnader förenklas väsentligt. I det helt övervägande antalet

fall komnie avdragen att begränsas till erlagd ränta och ett till 2,5 procent

å taxeringsvärdet fixerat avdrag för övriga omkostnader. De nu förekommande

avdragen för reparation och underhåll samt övriga diverse omkostnader,

inberäknat värdeminskning, bortfölle, då desamma vore inkluderade

i det fixerade avdraget.

Remissyttrandena. I en del remissyttranden har framhållits att, ehuru

med förslaget vunnes förenkling vid taxeringen, detsamma även innebure

vissa nackdelar ur taxeringssynpunkt.

Av vad remissinstanserna i detta avseende anföra torde här få återgivas

följande.

Kammarrätten framhåller, att en mycket värdefull och inom beskattningsnämnderna

allmänt tillämpad metod till hjälp vid kontroll av speciellt

olika näringsidkares deklarationer vore den s. k. kontantberäkningen. En

förutsättning för att denna skulle kunna genomföras vore tydligen att man

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

i självdeklarationen hade tillgång till uppgifter om skattskyldigs kontanta

intäkter och utgifter i dennes olika förvärvskällor under beskaltningsåret.

Den föreslagna schablonmetoden skulle medföra att fullständiga sådana

uppgifter kommc att saknas beträffande ett stort antal skattskyldiga, då

det vore rätt vanligt att rörelseidkare ägde sådana fastigheter, varom här

vore fråga, och att intäkter och utgifter för dessa ej inginge i vederhörandes

räkenskaper.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Blekinge, Södermanlands

och Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller även att,

då avdrag icke komme att göras vid inkomstberäkningen, taxeringsnämnderna

komme att undandragas möjligheten att utöva kontroll över enskilda

skogsägares vedförsäljning. Betydande belopp kunde härigenom komma att

undgå beskattning.

Länsstyrelserna i Örebro. Västmanlands och Västernorrlands län föreslå,

att även om schablonberäkning infördes, det borde åligga den skattskyldige

att vid redovisningen i självdeklarationen uppgiva sina utgifter dels för

reparation och dels för grundförbättring. Kännedom härom erfordrades icke

allenast vid beräkning av realisationsvinst utan även vid kontantberäkning.

Departementschefen. Såsom jag redan i den allmänna motiveringen för författningsförslaget

framhållit kommer ett genomförande av förslaget att medföra

en betydande förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet.

Värdet härav ökar i och med att samma regler för inkomstberäkning tillämpas

för såväl enfamiljshus som tvåfamilj shus och fastigheter, varav viss del

nyttjas i rörelse och återstoden såsom bostad för en eller två familjer. Förenklingen

och den därav föranledda arbetsbesparingen för såväl skattskyldiga

som taxeringsmyndigheter måste anses så mycket värdefullare som de

föreslagna bestämmelserna får antagas leda till större jämnhet i beskattningen

än vad som i praktiken kan åstadkommas vid tillämpning av nu

gällande regler. Den avsevärda tid, som nu ägnas frågor rörande beräkning

av inkomst av förevarande fastigheter — utan att ett ur olika synpunkter

tillfredsställande resultat likväl kan åstadkommas — kan utan tvivel med

större fördel användas för andra angelägna uppgifter inom taxeringsarbetet.

I vissa remissyttranden har erinrats, att den förenklade uppgiftsskyldigheten

skulle försämra möjligheten till kontroll av näringsidkares deklarationer

genom s. k. kontantberäkning. Emellertid är antalet fall, där kontantberäkning

är av värde för taxeringskontrollen, så jämförelsevis få, att det

icke gärna kan ifrågasättas att bibehålla nuvarande bestämmelser enbart för

nämnda ändamål. Jag vill vidare erinra, att taxeringsförordningen för närvarande

är föremål för översyn i syfte bl. a. att öka möjligheterna till kontroll

av näringsidkares deklarationer. Vid denna översyn torde komma att

beaktas, att behovet av sådana uppgifter, som nu för ifrågavarande ändamål

kan hämtas ur fastighetsbilagorna rörande en- och tvåfamilj sfastigheter,

kan på annat sätt behöva tillgodoses.

Det har ifrågasatts, att det bör åligga de skattskyldiga, att även i fortsätt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Mnj.ts proposition nr 187.

ningen i deklarationerna lämna uppgifter om kostnader för reparationer

samt ny-, till- eller ombyggnad. Frågan härom blir aktuell först då det gäller

att, därest förslaget antages, överväga därav föranledda ändringar i deklarationsblanketterna.

.lag förutsätter emellertid, att uppgifter om reparationer

icke skall behöva lämnas, dä de icke påverka inkomstberäkningen. Möjligen

kan skäl anses föreligga att fordra uppgifter beträffande ny-, till- eller ombyggnad.

Sådan uppgiftsskyldighet, som dock mera sällan skulle bli aktuell,

kan vara av betydelse bl. a. för fastighetstaxeringen.

Den av länsstyrelsen i Västerbottens län berörda frågan om kontroll av

enskilda skogsägares vedförsäljning bör uppmärksammas vid den pågående

översynen av taxeringsförordningen.

7. Taxeringsutfallet vid tillämpning av den nya taxeringsmetoden

De sakkunniga. I en vid promemorian fogad bilaga ha de sakkunniga redovisat

en beräkning av huru 1951 års taxering skulle ha utfallit inom de områden,

som den förut omnämnda stickprovsundersökningen avsett, därest

de föreslagna grunderna tillämpats. Beräkningen har emellertid begränsats

till att avse endast de fastigheter, för vilka hyresinkomster icke redovisats.

De sakkunniga framhålla, att anledningen härtill främst vore den att man

icke utan ingående undersökningar kunde avgöra vilka hyresintäkter som

vid tillämpning av den fullständiga schablonen komme att bortfalla vid intäktsberäkningen.

De sakkunniga lämna följande redogörelse för den utförda beräkningen.

För Bromma blir nettointäkten, med 1951 års taxeringsvärden såsom utgångspunkt,

65 680 kr. mot underskott å 51 017 kr. enligt de verkställda

taxeringarna. Det torde kunna betraktas såsom sannolikt, atl en sammanlagd

nettointäkt å 65 680 kr. av ifrågavarande fastigheter med taxeringsvärden

av tillhopa 9 719 400 kr. innebär ett riktigare resultat än underskott,

helst som sammanlagda skuldsumman å fastigheterna understiger hälften

av totala taxeringsvärdet.

Beträffande Malmö, där schablon liknande den av de sakkunniga föreslagna

redan tillämpas, överensstämmer det beräknade utfallet i stort sett

med det vid taxeringen erhållna.

Vad angår Ljusterö omfattar den verkställda undersökningen såväl av

ortsbefolkningen bebodda fastigheter som fastigheter ägda av sommargäster.

Medan enligt 1951 års taxering fastigheter med hyresinkomst, vilka i regel

torde vara att hänföra till förstnämnda kategori, utvisa ett överskott å

15 932 kr., utvisa fastigheter utan hyresinkomst — huvudsakligen sommarbostäder

— ett underskott å 9 485 kr. 1 annat sammanhang har framhållits,

att taxeringsresultatet är särskilt otillfredsställande beträffande å annan

ort än ägarens bostadsort belägna sommarbostäder. Den stora differens,

som beträffande å Ljusterö belägna fastigheter utan hyresinkomst föreligger

mellan underskottet enligt 1951 års taxering och det på grundval av

de sakkunnigas förslag beräknade överskottet å 21 964 kr., får ses mot bakgrunden

härav.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

I fråga om övriga distrikt avviker det beräknade utfallet i olika riktningar

från taxeringsresultatet men genomsnittligt för samtliga dessa distrikt

är skillnaden ringa. Taxeringen utvisar nämligen nettointäkter, efter

avdrag för underskott, å 24 037 kr. mot 36 112 kr. enligt schablonberäkning.

I bilagan har även beräknats huru taxeringsutfallet skulle blivit, därest

de nya reglerna tillämpats på grundval av ett med 40 procent förhöjt taxeringsvärde.

Såsom framgår av bilagan skulle eu dylik höjning av fastigheternas

taxeringsvärden medföra en icke oväsentlig höjning av nettointäkterna.

Emellertid måste en höjning emotses även vid taxering enligt nu

tillämpliga regler. Hyresvärdet beräknas nämligen i stor utsträckning till

viss procent å taxeringsvärdet, varför en höjning av taxeringsvärdena måste

antagas medföra höjning av den sammanlagda bruttointäkten. Några direkta

jämförelser kunna dock icke göras, då det är ovisst, i vad män höjning

av taxeringsvärdena kan komma att vid oförändrad lagstiftning medföra

ändrade grunder för uppskattning av hyresvärdena.

De sakkunniga framhålla, att det av de gjorda undersökningarna framginge,

att inkomstberäkning enligt den föreslagna schablonmetoden ur det

allmännas synpunkt medförde i stort sett enahanda resultat som taxering

enligt gällande grunder, dock med den förbättring av taxeringsresultatet

som följde av att icke befogade underskott icke vidare kunde redovisas. För

en viss skattskyldig kunde taxeringsresultatet självfallet bli annorlunda

vid tillämpning av de nya reglerna än vid tillämpning av gällande bestämmelser.

Detta berodde delvis på att schablontaxeringen komrne att hindra

de skattskyldiga att tillgodogöra sig sakligt oberättigade avdrag. Jämväl i

övrigt kunde emellertid taxering enligt schablon i enstaka fall leda till

annat resultat än den nuvarande, mera individuella taxeringen. De sakkunniga

säga sig emellertid vilja starkt understryka att de fördelar, som

vunnes genom schablonregler, enligt sakens egen natur alltid finge köpas

till priset av vissa uppoffringar i fråga om den exakta rättvisan. För de sakkunniga

stode det dock klart, att man det oaktat borde gå in för schabloner

i den utsträckning, som befunnes lämplig och möjlig.

Departementschefen. Beträffande det beräknade utfallet av taxering enligt

de föreslagna bestämmelserna hänvisar jag till vad som tidigare anförts

rörande resultatet av de kompletterande undersökningar, som verkställts

inom departementet med hänsyn till de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering

fastställda nya taxeringsvärdena. Därav framgår, att de föreslagna

bestämmelserna genomsnittligt torde leda till ungefär samma resultat som

de nu gällande föreskrifterna.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande att de fördelar, som vunnes

genom schablonregler, finge köpas till priset av vissa uppoffringar i fråga

om den exakta rättvisan, vill jag framhålla, att detta uttalande i och för sig

får anses befogat men att detsammas tillämplighet å de nu föreslagna bestämmelserna

är begränsad. Inkomstuppskattning för en- och tvåfamiljsfastigheter

enligt nu gällande regler är nämligen så vansklig, att utfallet

därav i allmänhet icke kan betecknas såsom uttryck för exakt rättvisa. För

uppskattningen av hyresvärdet av ägarens egen bostad kan av skäl, som

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tidigare berörts, icke uppställas normer av den art, att uppskattningen kan

ske objektivt och likformigt. Att åstadkomma material för en sådan uppskattning

får anses ligga utom gränsen för de praktiska möjligheterna. Härtill

kommer svårigheterna att kontrollera och bedöma omkostnadsavdragen,

vilkas befogenhet för övrigt delvis är beroende av huru hyresvärdet uppskattas.

Det resultat för den enskilde, som uppnås genom den föreslagna metoden,

torde alltså kunna betecknas som minst lika rättvist som det vilket framkommer

på grundval av de nuvarande reglerna. Som jag i tidigare sammanhang

berört torde för övrigt resultatet av taxering efter de nya reglerna, om

man ser förhållandena på längre sikt, icke i någon större mån komma att

skilja sig från det nuvarande beskattningsresultatet.

8. Specialmotivering till författningsförslaget samt

departementschefens hemställan.

24 § med anvisningar. De särskilda bestämmelserna för inkomstberäkning

är avsedda att tillämpas å alla en- och tvåfamilj sfastigheter, även sådana som

nyttjas blott viss del av året eller som utan att användas står till ägarens

förfogande. Såsom tidigare förordats bör schablonregeln tillämpas även om

en del av fastigheten användes i ägarens rörelse; förutsättning härför bör

vara att fastigheten i övrigt är inrättad till en- eller tvåfamilj sfastighet. En

uppdelning av taxeringsvärdet och räntan å lånat kapital mellan bostadsdelen

och rörelsedelen får då ske. De särskilda schablonbestämmelserna bör tilllämpas

även om i en- eller tvåfamilj sfastighet jämsides med dess nyttjande

såsom bostad för en eller två familjer uthyrning sker av något enstaka rum.

Anledning att i stället för de särskilda bestämmelserna tillämpa vanliga

regler om inkomstberäkning föreligger såsom jag i det föregående omnämnt

däremot, om ägaren av en- eller tvåfamiljsfastighet genom upplåtelse eller

utnyttjande av sådan fastighet för särskilt ändamål bereder sig inkomst utöver

vad som för sådana fastigheter är vanligt, såsom då egen bostad viss del

av året uthyres till sommarbostad eller viss del av fastigheten upplåtes till

annan för särskilt ändamål, exempelvis för bedrivande av rörelse eller dylikt.

För tillämpning av de vanliga reglerna erfordras, att inkomst av ifrågavarande

art kan påräknas årligen eller med viss regelbundenhet samt att

den uppgår till sådant belopp, att ägarens nettointäkt av fastigheten därigenom

kan antagas komma att överstiga den nettointäkt, som uppkommer

genom tillämpning av de särskilda bestämmelserna. Anledning att frångå

de särskilda bestämmelserna föreligger endast om den särskilda inkomsten

överstiger 2 procent av taxeringsvärdet.

Med den utformning, som givits föreskrifterna om å vilka fastigheter de

särskilda bestämmelserna skola tillämpas, torde några större svårigheter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

icke behöva uppkomma vid uppdragande av gränsen mellan fastigheter,

varå de särskilda bestämmelserna skola tillämpas, och övriga fastigheter.

Frågan huruvida fastighet är att anse såsom en- eller tvåfamilj sfastighet

eller ej bör bedömas med hänsyn till förhållandena under beskattningsåret.

Har ändring härvidlag skett under beskattningsåret, bör bedömningen ske

med hänsyn till de förhållanden, som varit rådande under större delen av

beskattningsåret. Skall de särskilda bestämmelserna tillämpas, blir dock

fastighetens värde vid beskattningsårets ingång avgörande, eftersom taxeringsvärdet

hänför sig till nämnda tid. För en fastighetsägare, som under

visst beskattningsår förbättrar sin fastighet, kommer alltså förbättringen

att kunna påverka beskattningen först från och med beskattningsåret efter

det, då förbättringen skett. Om en- eller tvåfamilj sfastighet färdigställts

under senare delen av beskattningsåret, skall de särskilda bestämmelserna

icke tillämpas för detta beskattningsår.

Beträffande sommarvillor bör vad nu sagts beträffande beskattningsår i

stället avse den tid av året, då villan är avsedd att nyttjas.

25 § med anvisningar. Reglerna om de avdrag, som får göras vid inkomstberäkning

enligt de särskilda bestämmelserna, har kunnat göras synnerligen

enkla. Förutom ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital får avdrag endast

ske för tomträttsavgäld och liknande avgäld. Avdraget för avgälder är betingat

av att fastighetsägaren vid upplåtelser av ifrågavarande art är i markägarens

ställe skattskyldig för marken och att värdet av denna därför ingår

i det taxeringsvärde, som tages till utgångspunkt vid inkomstberäkningen.

Är byggnad uppförd å arrenderad mark, får avdrag däremot ej ske för arrendeavgift,

då byggnadens ägare icke är skattskyldig för den mark, varå byggnaden

är belägen, och värdet å denna mark icke skall ingå i taxeringsvärdet å

den fastighet, som byggnaden enligt kommunalskattelagens föreskrifter utgör.

Fördelning av gäldränta mellan fastigheter av förevarande art och övriga

förvärvskällor får ske enligt vanliga grunder.

Såsom förut nämnts har den 13 mars 1953 utfärdats förordning om skattefrihet

för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader. Enligt föreskrift

däri skall den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och

för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag, som avses

i nämnda förordning, icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden

i fråga. Denna föreskrift kommer att gälla även ränta, för vilken avdrag

skall ske enligt de nu föreslagna särskilda bestämmelserna för inkomstberäkning.

I 25 § 1 mom. har vidtagits en allenast redaktionell ändring, varigenom

tomträttsavgäld och liknande avgäld uttryckligen förklarats avdragsgill vid

inkomstberäkning enligt de vanliga reglerna. Sådant avdrag medges i praxis

redan nu. Ändringen har vidtagits för undvikande av olika lydelse i förevarande

avseende beträffande första och tredje momenten i 25 §.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

57

Departementschefens hemställan. Under åberopande av vad i del föregående

anförts hemställer föredragande departementschefen, att det inom

finansdepartementet upprättade förslaget till lag om ändring i kommiuialskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-lngmar Edstrand.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 187.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  2. BevU 1953:50 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten