Sök i Ratio Lex

Angående det fortsatta stödet åt hampodlingen m. m

1953-03-06 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:195, Angående det fortsatta stödet åt hampodlingen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående det fortsatta

stödet åt hampodlingen m. m.; given Stockholms slott

den 6 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att statligt stöd åt den inhemska hampodlingen,

vilket hittills utgått till hampberedningsverken i Visby och Värmbol, skall

sedan 1952 års skörd upparbetats utgå endast till visbyverket. Spörsmål i

samband med nedläggandet av driften vid värmbolverket kommer att upptagas

till behandling i den proposition rörande åtgärder i prisreglerande syfte

på jordbrukets område under regleringsåret 1953/54, vilken senare torde

avlåtas till riksdagen.

Högst 160 000 kronor av de till stöd åt hampodlingen under budgetåret

1952/53 beräknade medlen avses skola användas till prisnedsättning å importerat

hampfrö vid försäljning till odlare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 195.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social- och handelsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,

fråga om det försatta stödet åt hampodlingen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

I januari 1951 framlade 1949 års lin- och hamputredning betänkande med

förslag till fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa. Utredningen utgick

i sitt betänkande från att den svenska odlingen av lin och hampa under normala

förhållanden icke kunde konkurrera med motsvarande utländska produkter.

Andra anledningar att uppehålla denna verksamhet än beredskapsoch

försörjningshänsyn ansåg utredningen knappast föreligga. Dessa hänsyn

ansågs emellertid vara av sådan vikt, att utredningen fann sig föranlåten

föreslå, att en svensk produktion, som motsvarade det inhemska avsättningsutrymmet,

skulle stödjas under åren 1951—1955.

1 fråga om hampodlingen fann utredningen, att det inhemska avsättningsutrymmet

under normala förhållanden motsvarade endast omkring 65 å 70

procent av den sammanlagda kapaciteten hos de två nuvarande hampberedningsverken,

belägna i Visby och Värmbol. Utredningen räknade därför med

att på längre sikt endast ett av dessa verk kunde bibehållas. I valet mellan

dem gav utredningen — ehuru med stor tvekan — sitt förord åt visbyverket.

Av olika skäl ansåg emellertid utredningen, att resultatet av 1951 års odling

och beredning borde avvaktas, innan man träffade valet mellan de båda

verken. Det löpande stödet åt hampodlingen borde enligt utredningen utformas

som ett pristillägg per kilogram framställd fiber. Pristillägget borde

maximeras till 50 öre per kilogram.

I propositionen nr 192/1951 anslöt sig föredragande departementschefen

i huvudsak till utredningens förslag. Departementschefen uttalade sålunda

att det icke vore sannolikt att hampfiber under normala förhållanden kunde

produceras i Sverige till priser, som vore konkurrenskraftiga i förhållande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

3

till världsmarknadens. Ej heller kunde odlingens omfattning tillmätas någon

större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt. Avgörande för

frågan om statsmedel skulle anvisas för att uppehålla odlingen vore däremot,

i vad mån en fortsatt odling kunde anses påkallad av beredskapsskäl.

Ur denna synpunkt föreslogs i propositionen, att stöd skulle utgå till en

hampodling, som lämnade en årlig produktion av omkring 1 000 ton hampfiber,

vilket innebar en ej oväsentlig nedskärning i förhållande till odlingens

dåvarande omfattning. I syfte att erhålla en driftsekonomiskt tillfredsställande

sysselsättningsgrad vid beredningsverken föreslogs, att det i

Värmbol belägna verket skulle nedläggas. Såsom en övergångsåtgärd förordades

dock, att stöd skulle utgå till detta verk för avverkning av 1951 års

skörd. Vad slutligen beträffar utformningen av det löpande stödet åt hampodlingen

anslöt sig departementschefen till utredningens förslag.

Vid behandlingen av propositionen uttalade jordbruksutskottet i sitt utlåtande

nr 47/1951 till en början, att man i dåvarande läge icke borde nedbringa

hampodlingen under vad som vore önskvärt ur beredskapssynpunkt

eller beräknades utan svårighet finna avsättning inom landet. Med hänsyn

till svårigheten att bedöma avsättningsmöjligheterna och i betraktande av

storleken av det statliga stödet fann utskottet det kunna ifrågasättas, om

icke ett av beredningsverken borde nedläggas. Utskottet ansåg sig emellertid

böra framhålla, att hampodlingen i Sverige i viss mån alltjämt finge anses

stå på experimentstadiet. Vidare ansåg utskottet i likhet med departementschefen,

att det vore synnerligen svårt att avgöra, vilket av beredningsverken

som borde ges företräde. Under åberopande av dessa här i korthet återgivna

synpunkter fann utskottet, att övervägande skäl talade för att frågan

om hampodlingens storlek och beredningens lokalisering borde bli föremål

för slutligt avgörande först sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande

odlingens och beredningens lönsamhet. Utskottet förordade därför, att båda

beredningsverken tills vidare skulle erhålla statligt stöd för en produktion

av i huvudsak samma storlek som under de närmast föregående åren, d. v. s.

cirka 1 450 ton. Stödet borde avse åren 1951—1955. I detta sammanhang

uttalade utskottet vidare, att det vid sitt ställningstagande till lokaliseringsfrågan

förutsatt, att Kungl. Maj:t — därest ändrade förhållanden så skulle

påkalla — under loppet av ifrågavarande femårsperiod komme att företaga

en förnyad prövning av frågan om verkens bibehållande samt underställa

riksdagen förslag i ämnet.

Vad jordbruksutskottet sålunda föreslagit godkändes av riksdagen. I fråga

om utformningen av det löpande stödet åt hampodlingen biträdde riksdagen

föredragande departementschefens, av jordbruksutskottet tillstyrkta förslag.

Riksdagen tog i samband med behandlingen av frågan om det fortsatta

stödet åt hampodlingen även ställning till vissa i propositionen nr 192/1951

behandlade avvecklings- och övergångsproblem, däribland spörsmålet om

nedskrivning av kronans fordringar hos de båda hampberedningsverken.

Lin- och hainputredningen — vilken förordat, att båda hampbered
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

ningsverken skulle bibehållas under viss kortare övergångstid — hade föreslagit,

att verkens anläggningar skulle nedskrivas till ett belopp av 700 000

kronor. För att nå detta mål skulle erfordras en nedskrivning av statens

fordringar med 1 096 000 kronor för visbyverket och omkring 430 000 kronor

för värmbolverket. Emellertid hade ifrågasatts, om icke nedskrivningen

borde göras lika stor för båda verken, för att dessas inbördes konkurrensförhållande

bättre skulle komma till uttryck. Utskottet uttalade för sin

del, att utskottet funnit det av utredningen framlagda förslaget innebära

en lämplig lösning, och tillstyrkte därför, att avskrivning av de båda hampberedningsverkens

statsskulder skulle verkställas i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget. Inom utskottet hade emellertid övervägts, om icke

amorteringar och räntebetalningar å värmbolföretagets skuld borde avvägas

på sådant sätt, att företaget i fråga om dessa utgifter bleve likställt med

visbyverket. Enligt utskottets mening borde det emellertid överlämnas åt

Kungl. Maj :t att efter närmare utredning avgöra sistnämnda fråga. Utskottet

förordade vidare, att genom Kungl. Maj :ts försorg skulle företagas en

undersökning av möjligheterna att avstycka och från inteckningsansvar befria

ett värmbolverket tillhörigt bostadsområde om cirka 13 hektar, vilket

inginge i den fastighet, som vore intecknad till säkerhet för kronans lånefordran.

Även i detta fall borde det enligt utskottets mening få ankomma på

Kungl. Maj:t att sedermera vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas lämplig.

Jämväl i nu ifrågavarande avseenden godkände riksdagen utskottets utlåtande.

Sedermera har lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd i en den

25 november 1952 dagtecknad gemensam skrivelse framlagt förslag rörande,

bland annat, dels nedskrivning av kronans fordringar hos hampberedningsverken,

dels avstyckning och befriande från inteckningsansvar av nyss

omförmälda, värmbolverket tillhöriga bostadsområde. Vidare har jordbruksnämnden

i skrivelse den 31 januari 1953 avgivit förslag angående omfattningen

av det fortsatta stödet åt hampodlingen. I sistnämnda skrivelse har

jordbruksnämnden — delvis med återkallande av framställningen den 25

november 1952 — även berört frågan om nedskrivning av statens fordringar

hos hampberedningsverken.

Innan jag närmare redogör för innehållet i jordbruksnämndens skrivelse

den 31 januari 1953, torde jag få erinra om att 1952 års riksdag beträffande

odlingen av hampa under samma år förutsatt en produktion av 1 440 ton

fiber samt godkänt en höjning av det maximala stödet för kilogram fiber

från 50 till 60 öre (prop. nr 236, jbr.utsk. uti. nr 48, r. skr. nr 404). Anslagsbehovet

härför beräknades till cirka 800 000 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 195.

5

Statens jordbruksnämnds skrivelse.

Inledning. I sin skrivelse den 31 januari 1953 anger jordbruksnämnden

till en början orsakerna till att nämnden ansett frågan om det fortsatta stödet

åt hampodlingen nu böra tagas upp till omprövning. Nämnden anför

härom inledningsvis, att den synnerligen otjänliga väderleken under skördeperioden

hösten 1952 närmast medfört en katastrof för hampodlingen. Halmskörden

beräknas sålunda uppgå endast till 3 000 å 4 000 ton mot normalt

9 000 ton å samma areal. Halmen är dessutom som regel av mycket dålig

kvalitet. Den felslagna skörden innebär enligt nämnden icke endast en stor

ekonomisk förlust för odlarna utan betyder även för beredningsverkens del,

att driften endast i ringa utsträckning kan upprätthållas under innevarande

säsong. Även om uppsägning av personal kan företagas i viss utsträckning,

kvarstår betydande fasta kostnader, som kommer att verka fördyrande

på den framställda fibern. Då det statliga stödet numera utgår i form av

pristillägg för levererad fiber, kommer verken icke heller att erhålla statsbidrag

i den utsträckning, som man räknat med.

Nämnden anför vidare, att av frö skördats endast mycket obetydliga mängder,

vilket torde få svåra följder. För svenska förhållanden lämpligt utsäde

kan nämligen icke importeras, utan det är endast möjligt att verkställa import

av sådant hampfrö, som vid odling här icke kan beräknas mogna till

fröskörd. Detta innebär, att resultaten av ett mångårigt inhemskt förädlingsarbete

blivit nästan helt förstörda och att detta arbete praktiskt taget

måste börjas på nytt för uppförökning av det utsäde, som erfordras för en

hampodling av önskad omfattning.

Sedan det visat sig att årets hampskörd slagit fel, sammankallade nämnden

representanter för de båda beredningsverken samt Riksförbundet Lin

och hampa till överläggningar rörande vilka åtgärder som lämpligen borde

vidtagas. Vid överläggningarna var man ense om att driften i fortsättningen

borde upprätthållas vid endast ett av verken. Frågan om vilketdera verket som

skulle bibehållas, berördes emellertid icke. I stället beslöt nämnden att låta

företaga utredningar av teknisk och ekonomisk art rörande denna fråga

samt att i samband därmed undersöka intresset för fortsatt hampodling inom

verkens områden.

Teknisk standard. Beträffande den tekniska standarden hos verken erinrar

jordbruksnämnden till en början om att lin- och hamputredningen på

sin tid konstaterat, att visbyverket krävde viss ombyggnad för rationalisering

av driften. Nämnden upplyser, att en sådan ombyggnad skett till eu

sammanlagd kostnad av 222 000 kronor ävensom att vissa rationaliseringar

kunnat ske i samband med återuppbyggnaden efter en brand, som drabbade

delar av anläggningarna i slutet av år 1951. I fråga om värmbolverkets anläggning

för själva beredningen av hampfiber anför nämnden, att det icke

inträffat några väsentliga ändringar i tekniskt avseende under tiden efter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

avgivandet av utredningens betänkande. I direkt anslutning till beredningsverket

har emellertid iordningställts ett väveri för hamptyger.

Den på uppdrag av nämnden företagna utredningen om hampberedningsverkens

tekniska standard, vilken utredning utförts av kommerserådet K. A.

Wickman, innehåller i huvudsak följande.

Visbyverket bör numera ur beredningsteknisk synpunkt kunna ges ett

visst företräde framför värmbolverket. Anledningen till detta omdöme är

främst det förhållandet, att visbyverket nu kan bereda halmen i två skilda

strängar, varigenom möjlighet föreligger att samtidigt bereda såväl tåga och

skäktblånor som samtagna blånor. Man kan också samtidigt bereda rötad

hampa och s. k. grönhampa. Visbyverket har en maximal rötnings-, torknings-

och beredningskapacitet av 6 000 å 6 500 ton tröskad hamphalm per

år. Motsvarande kvantitet utgör för värmbolverket omkring 5 500 ton. I fråga

om lagringsmöjligheterna har däremot värmbolverket ett försteg, i det att

dess lagringsmöjligheter motsvarar dess maskinella kapacitet om 5 500 ton,

under det att visbyverkets begränsade lagringsmöjligheter medför, att den

maskinella kapaciteten kan utnyttjas endast intill en kvantitet av 4 500 ton

halm, såvida icke ytterligare lagring kan ske hos odlarna. För att sistnämnda

verk skall kunna utnyttja sin beredningskapacitet till fullo, fordras således

att dess lagringsmöjligheter förbättras. Tillskapandet av sådana utrymmen

medför ett ytterligare investeringsbehov, vilket kan uppskattas till

mellan 100 000 och 200 000 kronor.

Ekonomiska förhållanden. Av den på jordbruksnämndens uppdrag verkställda

utredningen om de ekonomiska förhållandena vid de båda verken,

vilken utförts av revisorn Bo Björkman, inhämtas bland annat följande.

Den totala förlusten har vid visbyverket utgjort 1 041 000 kronor (varav

10 000 kronor för tiden 1/1—30/1 i 1952) och vid värmbolverket 892 000

kronor (varav 596 000 kronor för samma tid). Förlusten vid sistnämnda

verk under år 1952 har uppkommit dels på grund av 1951 års svaga skörd

av hamphalm, vilken medfört en ofullständig sysselsättning, dels till följd

av att verket, i förhoppning om en tillfredsställande skörd år 1952, hållit

igång en förlustbringande beredning av linhalm för att kunna behålla arbetarstammen.

Härtill kommer, att verket under året haft att arbeta med en

betydligt sämre halm än visbyverket. Verkens likviditet är ungefär likvärdig,

i det att omsättningstillgångarna, minskade med kortfristiga skulder,

uppgår till 284 000 kronor för verket i Visby och 257 000 kronor för värmbolverket.

Kostnaderna för ett driftsstopp från den tidpunkt, då 1952 års

skörd upparbetats, till dess bearbetningen av påföljande års skörd kan påbörjas,

beräknas till, inberäknat ränta, omkring 260 000 kronor för vartdera

verket. Dessa kostnader förutsättes komma att medföra en så stor påfrestning

på likviditeten hos verken, att ett extra lånebehov av 200 000 å 300 000

kronor uppstår för vartdera verket vid driftens igångsättande.

I sistnämnda utredning ingår även en beräkning av verkens driftkostnader

vid normal drift. Härom anföres bland annat.

Beräkningarna, vilkas resultat redovisas i följande tablå, har verkställts

med utgångspunkt från vissa alternativa antaganden om fiberproduktionens

storlek. De ger vid handen, att båda beredningsverken, ehuru storleken av

deras olika kostnadsposter i åtskilliga fall är sinsemellan ganska olika, totalt

har i stort sett samma driftkostnader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

1

Kalkylerad brist.

Produktion

Visby

Värmbol

ton fiber/år

Öre/kg fiber

1 000 kr/år

öre/kg fiber

1 000 kr/år

500

97

485''

101

505

600

79

474

82

492

700

67

469

67

469

800

57

456

56

448

900

47

423

46

414

Utgångspunkt för beräkningarna har varit, att beredd halnimängd, halmpris,

fiberutbyte och produktvärde är lika stora för båda verken. I bristbeloppen

har inkalkylerats amortering och ränta på statslånen efter en nedskrivning

av anläggningarna till 700 000 kronor.

Jordbruksnämnden påpekar i sin skrivelse, att medan riktpriset för hamphalmen

varit 15 öre för kilogram, Björkman i de anförda beräkningarna

förutsatt ett pris av endast 13 öre för kilogram. På grund av att det statliga

pristillägget varit maximerat, har nämligen verken icke kunnat betala

odlarna högre pris för halmen. En ökning av halmpriset med 2 öre för kilogram

skulle öka kostnaderna för kilogram fiber med omkring 12 öre. Härigenom

skulle bristen ökas med följande belopp i de olika nyss anförda

alternativen, nämligen respektive 60 000, 72 000, 84 000, 96 000 och 108 000

kronor.

Efter att ha framhållit att de anförda beräkningarna väl belyser betydelsen

ur driftkostnadssynpunkt av att verkens kapacitet fullt utnyttjas, anför

nämnden, att verken fått tillfälle att taga del av beräkningarna. Från båda

har gjorts vissa erinringar, vilka -- såvitt framgår av den av nämnden lämnade

redogörelsen — skulle sammantagna medföra viss förbättring av kalkylen

för värmbolverket. Nämnden framhåller emellertid, att differensen

mellan verken i fråga om kalkylerade driftkostnader torde vara så ringa, att

den ligger inom marginalen för felberäkningar.

I Björkmans utredning ingår även vissa kalkyler rörande verkens nedskrivningsbehov

i fråga om utlämnade statslån. Enligt dessa kalkyler skulle

nedskrivningsbehovet vid ett bokslut per den 30 september 1953 utgöra

1 890 000 kronor för visbyverket och 1 150 000 kronor för verket i Värmbol.

Resterande kapitalskuld skulle uppgå till ungefär 750 000 respektive

1 000 000 kronor. Därvid har dock för visbyverkets del icke inräknats det

lån å närmare 200 000 kronor, som detta verk beräknas erhålla på grund av

genomförda rationaliseringsarbeten.

På grundval av den utförda utredningen har nämnden sökt bilda sig en

uppfattning om hur stor statsverkets förlust på lämnade lån skulle bli vid

ett nedläggande av verken. Nämnden har kommit till det resultatet, att denna

förlust — bortsett från värdet av verkens industribyggnader — kan antagas

bli ungefär lika stor beträffande båda verken. Värdet av industribyggnaderna

har nämnden ansett böra i detta sammanhang lämnas utanför av

den anledningen, att dessa — även om de med hänsyn till konjunkturläget

för dagen i båda fallen måhända icke skulle kunna finna köpare — dock

på längre sikt måste anses ha ett väsentligt högre värde i Värmbol än i Visby.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 195.

Odlingsförutsättningar. I sin skrivelse behandlar jordbruksnämnden härefter

odlingsförutsättningarna för de båda hampberedningsverken. Nämnden

framhåller härvid inledningsvis, att transport av oberedd hamphalm från

Gotland till fastlandet eller omvänt ställer sig så dyrbar och har så menlig

inverkan på halmens kondition, att den får anses vara ekonomiskt utesluten.

Detta förhållande innebär, att verken vid beräkning av sin råvarubas icke

kan räkna med annan halm än den som erhålles från i det ena fallet Gotland

och i det andra fallet fastlandet. Det betyder också, att ett nedläggande

av verket i Visby skulle medföra att hampodlingen på Gotland helt upphörde.

Ett nedläggande av värmbolverket skulle däremot icke med nödvändighet

medföra, att hampodlingen på fastlandet helt upphörde, eftersom det

icke bör vara uteslutet att bereda en begränsad mängd hamphalm vid något

linberedningsverk. Enligt nämnden får man vidare möjligen räkna med

att på fastlandet ha fröodlingar för framdrivning av den samkönade hampa,

med vilken man nu eftersträvar att så småningom ersätta den skildkönade.

Koncentrationen av odlingen på Gotland gör nämligen, att risk finns för att

pollen från odlingar med skildkönad hampa sprids till fröodlingarna med

samkönad hampa.

Jordbruksnämnden har sökt utröna odlarintresset för hampa genom att

anmoda de båda verken att föranstalta om en för fem år bindande arealteckning.

Försöksteckningen — vilken genomförts med kort tidsfrist och

därför ej anses ha medgivit kontakt med alla odlare av lämpliga jordar —

har givit till resultat en areal av 906 hektar på Gotland och 1 140 hektar

på fastlandet. I fråga om odlingsförutsättningarna anför nämnden i övrigt,

att Gotland genomsnittligt under senare år haft en 10 procent större hektaravkastning

än fastlandet. Detta anses bero på det torrare och soligare klimat,

som råder på ön under hampans mognadsperiod. Å andra sidan betecknas

visbyverkets odlingsområde till följd av sin större koncentration som

mer utsatt för risk för katastrofskador än det utspridda odlingsområdet

på fastlandet. Vad beträffar tillgången på mark, som är väl lämpad för

hampodling, anser nämnden det med hänsyn till föreliggande olika omständigheter

försvarligt att utgå från att båda verken kan påräkna en fullt tillräcklig

råvarubas för att utnyttja den nuvarande eller en något utbyggd

beredningskapacitet.

Stödkostnader. Vid behandlingen av frågan om stödkostnaderna vid olika

alternativ för den framtida hampodlingen anför jordbruksnämnden till en

början, att det, såvitt framgår av lin- och hainputredningens undersökningar,

icke kan anses önskvärt ur avsättningssynpunkt eller nödvändigt av beredskapsskäl

med en produktion överstigande 1 000 ton hampfiber årligen.

Med denna utgångspunkt uppställer nämnden som alternativ å ena sidan

ett bibehållande av båda hampberedningsverken med en produktion av 500

ton vid vartdera och å andra sidan en övergång till endast ett beredningsverk

med en produktion av omkring 900 ton. I det förra fallet blir det årliga

stödbehovet enligt av Björkman utförda beräkningar omkring 100 öre

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

9

för kilogram fiber eller totalt cirka 1 000 000 kronor, i det senare fallet —

vare sig visby- eller värmbolverket bibehålies — 46 å 47 öre för kilogram

fiber eller tillhopa drygt 400 000 kronor. Nämnden anser det uppenbart, att

beredningsverken vid en produktion av endast 500 ton vid vartdera verket

icke kan bedriva sin verksamhet inom ramen av det nuvarande maximistödet,

60 öre för kilogram fiber. Även om beräkningarna endast är ungefärliga,

utgör de enligt nämndens mening ett starkt skäl för att statsmakterna

skall till förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida i fortsättningen stöd

skall lämnas åt mer än ett verk. Ytterligare en omständighet talar starkt

därför, nämligen den, att båda verkens ekonomi till följd av det dåliga skördeutfallet

år 1952 — för värmbolverket jämväl år 1951 — blivit så undergrävd,

att ekonomiskt stöd från statens sida måste lämnas utöver de av linoch

hamputredningen föreslagna nedskrivningarna.

Valet mellan verken. I fortsättningen av sin skrivelse redovisar jordbruksnämnden

de olika synpunkter, som kan komma i fråga vid ett val mellan

de båda verken och anför därvid bland annat följande.

Såsom förut framhållits kan det såväl ur beredskapssynpunkt som med

hänsyn till befintligt avsättningsutrymme anses lämpligt med en årlig produktion

av inemot 1 000 ton hampfiber. Av den verkställda undersökningen

av verkens ekonomiska förhållanden framgår med all tydlighet, att ett hampberedningsverk

— om statens kostnader för stöd åt hampodlingen skall

kunna hållas inom rimliga gränser — måste äga en kapacitet av åtminstone

800 å 900 ton fiber per år, vilken kapacitet helt skall kunna utnyttjas. Detta

innebär vid nuvarande utbytesförhållanden, att verket bör kunna avverka

omkring 6 000 ton halm årligen. Avvägningen mellan de båda verken bör av

dessa skäl ske med utgångspunkt från verkens möjligheter vid en produktion

av denna storlek. Verkens kapacitet blir under sådana förhållanden en

viktig faktor. Båda verken har en kapacitet, som ungefär motsvarar det nyss

angivna behovet. I fråga om värmbolverket är den dock i minsta laget och

torde icke utan stora investeringar kunna ökas mera väsentligt. Visbyverket

har å ena sidan ett visst försteg i tekniskt avseende genom sina större variationsmöjligheter

men besväras å andra sidan av otillräckliga lagringsutrymmen.

En utökning av dessa anses draga en investering av mellan 100 000 och

200 000 kronor. En omständighet, som talar till värmbolverkets fördel, är

att detta har ett nyanlagt väveri, som öppnat ett nytt avsättningsområde för

svensk hampa i fredstid. Väverirörelsen torde emellertid utan svårighet kunna

överföras till annat industriföretag. Verkens kapacitet och tekniska standard

synes sålunda icke i och för sig ge något avgörande företräde åt något

av verken.

I fråga om verkens förutsättningar att erhålla tillräckligt råvaruunderlag

kan man icke med någon grad av visshet påstå, att det ena verket har

större möjligheter än det andra. Den högre hektaravkastningen på Gotland

är en fördel för visbyverket. Intet av de båda odlingsområdena har emellertid

hittills producerat så mycket som 6 000 ton halm årligen, och man torde

kunna utgå ifrån att resurserna i fråga om lämpliga jordar är större på

fastlandet än på Gotland. Att fälla några uttalanden om odlareintressets

större eller mindre intensitet inom odlingsområdena synes vanskligt. Det

bör framhållas, att hampans värde för ogräsbekämpning för den enskilde

odlaren på jordar av samma slag torde vara lika stort inom båda områdena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 19-5.

En väsentlig faktor i detta sammanhang är den starka koncentrationen på

Gotland av myrmarker, som för att kunna odlas med framgång kräver ett

inslag av hampa i växtföljden.

Ej heller i fråga om driftsekonomi synes någon avgörande skillnad föreligga

mellan verken. De fakta, som framlagts, tyder visserligen på att verket

i Värmbol kan framställa hampfiber några ören billigare än verket i Visby.

Skillnaden är dock så liten, att den väl rymmes inom en ringa felmarginal.

Därjämte synes numera en utjämning ha kommit till stånd genom rationaliseringen

av visbyverket. Detta kommer till synes däri, att dels gotlandsfibern,

som tidigare betingade ett lägre pris än fastlandsfibern, nu anses likvärdig

med denna, dels ock driftkostnaderna kan hållas tillbaka.

En viktig faktor vid valet mellan de båda verken utgör beredskapsintresset.

Detta har särskilt åberopats från värmbolverkets sida, varvid framhållits,

att odlingen och beredningen av hampa med statligt stöd från början

enbart motiverats av beredskapshänsyn. Lin- och hamputredningen redovisade

utförligt beredskapssynpunkten och återgav därvid ett av riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap avgivet yttrande, enligt vilket man —

ehuru Gotland kan antagas ha ett särskilt utsatt läge, om landet indrages i

krig — borde helt bortse därifrån vid ett val mellan verken.

Fastän det utsatta läget enligt jordbruksnämndens mening i och för sig

får anses vara en nackdel för visbyverket, anser sig nämnden böra i detta

sammanhang peka på ett annat förhållande, som också har en beredskapsmässig

aspekt ehuru av något annat slag. Det är känt, att en tendens till utflyttning

av folk från Gotland till fastlandet gör sig gällande. Detta torde

sammanhänga dels med de ringa sysselsättningsmöjligheterna inom industrien

på Gotland, dels med de särskilda svårigheter för jordbruket därstädes,

som följer av den starka koncentrationen av svårodlade myrmarker.

Ehuru hampans betydelse för den enskilde odlaren kan vara lika stor på

fastlandet, medför den rikliga tillgången på Gotland av marker, som icke

med framgång kan brukas utan en med lämpliga mellanrum återkommande

hampodling, att bibehållandet av hampan på Gotland blir ett jordbrukspolitiskt

intresse av betydenhet. Mot bakgrunden av vårt framtida jordbruksprogram,

vilket ju syftar till att göra jordbruken bärkraftiga, framstår

det som mycket olyckligt, därest hampodlingen på Gotland skulle nedläggas

och därigenom en hel bygds utkomstmöjligheter inom jordbruket försämras.

Det torde även vara ett militärt intresse, att befolkningen på Gotland

icke uttunnas.

Efter att ha vägt de olika skäl, som sålunda anförts för och emot de båda

verken, uttalar jordbruksnämnden, att den funnit de jordbruks- och sysselsättningspolitiska

synpunkterna vara av sådan vikt, att de — då övriga på

valet inverkande omständigheter icke ger något entydigt utslag — bör vara

avgörande. Nämnden framhåller, att det förord, som i samband med den

tidigare utredningen endast med tvekan kunde lämnas åt visbyverket, med

hänsyn till de förändringar, som ägt rum vid detta verk på senare tid, numera

kan ges med något större bestämdhet. Till ytterligare stöd för valet

av visbyverket åberopar nämnden arbetsmarknadsstyrelsens förut omförmälda

skrivelse den 2 februari 1953. Statligt stöd bör sålunda enligt nämndens

mening efter det beredningen av 1952 års skörd avslutats ges endast åt

ett av de båda verken och därvid bör visbyverket ifrågakomma. Nämnden

framhåller till slut, att statsmakternas beslut i saken erfordras snarast möjligt,

för att verken skall kunna planera sin vidare verksamhet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 195.

11

Jordbruksnämndens sålunda avgivna förslag utgör den mening, som omfattas

av en majoritet inom nämnden bestående av ordföranden, generaldirektören

Olof Söderström samt ledamöterna Ture Bengtsson och O. Wilh.

Olsson. Skiljaktiga meningar har emellertid anmälts av ledamöterna Hjalmar

Degerstedt, Knut von Horn och Rudolf Meidner.

Degerstedt och von Horn anser sålunda, att övervägande skäl talar för att

värmbolverket bibehålies. Detta verk synes nämligen enligt deras mening

ha de största förutsättningarna för en ekonomisk drift och vara det enda av

verken, som på lång sikt kan räkna med den erforderliga odlingsarealen.

Härtill kommer, att det ur beredskapssynpunkt ligger ojämförligt bäst till.

Sina skäl har Degerstedt och von Horn närmare utvecklat på i huvudsak

följande sätt.

Med hänsyn till att det inhemska avsättningsutrynunet beräknas uppgå

till omkring 1 000 ton hampfiber per år, synes det icke råda någon tvekan

om att det beredningsverk, som skall bestå, årligen hör producera åtminstone

900 ton fiber, vid vilken kvantitet det från statens sida lämnade bidraget

enligt framlagda kalkyler skulle kunna begränsas till ett lägre belopp

än vid en mindre fiberproduktion. För att nå denna produktion måste verket

ha möjlighet att få odling av hampa kontrakterad på så stor areal, att

verket tillföres 5 500—6 000 ton hamphalm årligen. Visbyverket synes icke

ha denna möjlighet. Det skulle på Gotland erfordras en årlig areal av 1 350—

1 400 hektar för att uppnå ifrågavarande halmmängd. Inte ens inför hotet

om nedläggning av visbyverket har de gotländska mulljordsägarna kunnat

stimuleras till att teckna sig för större areal för de närmaste fem åren än

något över 900 hektar. Det synes därför föga sannolikt, att detta verk skulle

kunna nå den areal, som erfordras för en produktvolym om 900 ton fiber.

Härtill kommer, att hamparealen för det verk, som skall bestå, bör vara

större än den, som kräves för den normala årsproduktionen, enär verket

ständigt bör ha ett reservförråd om minst 1 000 ton halm tillgängligt för att

tillgripas efter dåliga skördeår i syfte att kunna hålla jämn drift.

Värmbolverket torde däremot kunna nå tillräcklig hampareal för eu årsproduktion

av 900 ton fiber. Detta verk har ett vida större odlingsområde,

och behovet av hampodlingen på mulljordarna synes vara minst lika stort

i mellersta Sverige som på Gotland. Fastlandets mulljordsägare, som hland

annat i stort sett saknar möjligheter att odla sockerbetor, har mindre förutsättningar

att variera växtföljden än gotlandsodlarna. Risken för dålig övervintring

av höstsådda grödor är vidare avsevärt större på fastlandet än på

Gotland. Hampodlingen synes därför ha ett större berättigande på fastlandet

än på Gotland. Härtill kommer, att den hampareal, som tecknats på fastlandet

för den närmaste femårsperioden, blev 23 procent större än den gotländska

trots att stora mulljordsområden inom mellersta Sverige icke tagits

i anspråk för arealteckning.

Det har i den tekniska undersökningen av verken konstaterats att endast

värmbolverket för närvarande har tillräcklig kapacitet för att bereda en

halmmängd, motsvarande inemot 900 ton fiber. Visbyverket skulle få denna

möjlighet först efter tillbyggnad av lagerlador. Tillbyggnaden skulle komma

att draga en kostnad av omkring 200 000 kronor.

Vid bedömandet av frågan om vilket av verken som hör nedläggas, torde

man även ha att taga hänsyn till att värmbolverket med dess inom ett större

område av mellersta Sverige spridda hampodling representerar ett större be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

redskapsvärde än visbyverket. Med tanke på det oroliga internationella läget

borde risken att förlägga odlingen och beredningen av hampa till Gotland

vara uppenbar och mindre väl stämma överens med de åtgärder, som i övrigt

vidtages för att säkerställa landets försörjning med viktiga varor vid

avspärrning eller konflikt.

Det har framhållits, att nedläggandet av verket på Gotland skulle medföra

större sociala vådor än om värinholverket nedlades. Man har därvid

stött sig på det förhållandet, att Gotland har färre industrier än fastlandet

och att man därför skulle ha svårare att placera den ledigblivna arbetskraften.

I vad mån detta ur mera långsiktiga synpunkter sett kan vara riktigt,

undandrar sig reservanternas bedömande. För närvarande är emellertid förhållandet

det, att den sörmländska metallindustrin, som är dominerande i

trakten av Värmbol, vidtagit och alltjämt vidtager så omfattande inskränkningar

i driften, att länsarbetsnämnden ställts inför utomordentligt svårbemästrade

uppgifter. Om värmbolverket nedlägges, synes det bli svårt att i

de kringliggande industriorterna placera den friställda personalen.

Meidner framhåller i ett särskilt yttrande, att jordbruksnämnden i sin

skrivelse givit uttryck åt den uppfattningen, att visby- och värmbolverken

ur de synpunkter, som nämnden i första hand hade att anlägga på frågan,

i stort sett får anses likvärdiga. I detta läge anser Meidner, att sociala och

sysselsättningspolitiska överväganden måste bli avgörande för valet mellan

de båda verken. Av denna anledning bör de synpunkter, som anförts av arbetsmarknadsstyrelsen,

tillmätas mycket stor betydelse. I sitt yttrande avråder

arbetsmarknadsstyrelsen från att nedlägga visbyverket och uttalar samtidigt,

att icke heller värmbolverket bör nedläggas, förrän frågan om lösningen

av de anställdas sysselsättnings- och försörjningsfrågor blivit föremål

för ingående undersökning. Meidner anser sig därför icke kunna tillstyrka

nedläggandet av värmbolverket, förrän denna undersökning verkställts

och konsekvenserna av ett nedläggande bättre kan överblickas.

Avvecklingsfrågor m. m. I fortsättningen av sin skrivelse behandlar jordbruksnämnden

de frågor, som uppkommer vid ett nedläggande av värmbolverket.

I anslutning härtill hemställer nämnden om vissa extraordinära stödåtgärder

med anledning av de katastrofala skadorna på 1952 års skörd av

hampa. Nämnden erinrar i detta sammanhang om att för budgetåret 1952/

53 räknats med ett belopp av omkring 800 000 kronor för stöd av hampodlingen.

Till följd av den reducerade skörden beräknas emellertid medelsbehovet

stanna vid cirka 300 000 kronor. Av överskottet — alltså omkring

500 000 kronor — anser nämnden, att 160 000 kronor bör användas för att

möjliggöra för odlarna att köpa importerat frö till ungefär samma pris,

som de hittills erlagt för svenskt frö. Åtgärder har redan vidtagits för att

från utlandet inköpa hampfröutsäde. Av återstående 340 000 kronor bör

cirka 170 000 kronor utbetalas som likviditetsbidrag till företaget i Visby

såsom kompensation för att dess kapacitet till följd av skördeskadorna endast

delvis kan utnyttjas under innevarande år. Återstoden föreslås skola i

mån av behov tagas i anspråk för avvecklingskostnader i samband med

nedläggandet av driften i Värmbol.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

13

Beträffande behovet av nedskrivningar av statens fordringar hos Aktiebolaget

Hampberedning i Visby föreslår nämnden — efter att ha upplyst

att Gotlands hampodlareförening i Visby, vilken numera driver visbyverket,

ännu icke formellt övertagit bolagets tillgångar och skulder — att nedskrivning

skall ske med det belopp, som behövs för att möjliggöra en nedskrivning

av bolagets anläggningar till 700 000 kronor i bokslutet per den 30

september 1953. Beloppet, som beräknas komma att uppgå till 1 890 000

kronor, bör maximeras till 2 000 000 kronor. Härvid har nämnden, som i

denna fråga samrått med lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, förutsatt

att bolagets aktieägare vid likvidation icke skall erhålla mer än hälften

av sitt inbetalda aktiekapital samt att aktieägarna i samband med sådan

nedskrivning av bolagets skulder förbinder sig att ingå som stödjande medlemmar

med belopp, motsvarande vad som kan komma att tillskiftas dem

för aktierna vid likvidationen. Nämnden framhåller, att den i detta sammanhang

bortsett från det belopp å 170 000 kronor, som enligt nämnden bör

utbetalas som bidrag för 1952 års katastrofskador.

Med hänsyn till att för närvarande flera nedlagda industrianläggningar i

Södermanland icke kunnat finna köpare, torde man få räkna med att det

kan bli förenligt med statens intresse såsom den störste fordringsägaren att

i avvaktan på bättre konjunkturer bestrida vissa underhållskostnader för

verkets anläggningar. I avvaktan på statsmakternas beslut om det framtida

statliga stödet åt hampodlingen anser nämnden, att det tills vidare

icke bör vidtagas någon åtgärd i fråga om Sveriges hampodlareförenings

skuld till staten eller beträffande relaxation av inteckningar i vissa fastigheter,

tillhörande värmbolverket.

Arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse.

På anmodan av jordbruksnämnden har arbetsmarknadsstyrelsen, i skrivelse

''till nämnden den 2 februari 1953, yttrat sig i frågan, vilket av de

båda hampberedningsverken som det ur arbetsmarknadssynpunkt är mest

angeläget att bibehålla. Styrelsen, som i ärendet införskaffat utlåtanden från

länsarbetsnämnderna i Södermanlands och Gotlands län, redogör i sin skrivelse

för arbetsmarknadsförhållandena på de nämnda orterna ävensom

konsekvenserna ur närings- och marknadspolitiska samt sociala synpunkter

av ett nedläggande av respektive verk. Därvid anför styrelsen i fråga om

Värm hot.

Värmbol är en mycket gammal bruksort, belägen i Stora Malms kommun

cirka 5 kilometer från Katrineholm. Tidigare drev Holmens bruks aktiebolag

eu massafabrik i Värmbol. Driften nedlades i juli 1940. Vid hampberedningsverket

påbörjades driften 1943. Under mellantiden sysselsattes

de från massafabriken avskedade arbetarna med skogsarbete, vägarbete, rivning

av fabriksbyggnader och byggnadsarbete. När hampberedningsverket

startades, fick en stor del av arbetarna sysselsättning i denna industri. Av

den nuvarande arbetsstyrkan har 29 personer tidigare varit anställda vid

Holmens hruks aktiebolag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

Antalet anställda i värmbolverket uppgår för närvarande till cirka 80,

varav 13 tjänstemän. Av de anställda har icke mindre än 38 en anställningstid

av 9 år och däröver, vilket innebär, att de varit med praktiskt

taget från verkets tillkomst.

Ålderssammansättningen för de anställda är följande.

15—30 år ...... 10

30—40 » ...... 13

40—50 » ...... 9

50—55 » ...... 19

55—60 » ...... 4

60—65 » ...... 12

65—70 » ...... 6

70— » ...... 7

Det är uppenbart, att de anställdas ålderssammansättning i hög grad

minskar möjligheterna att vid en eventuell nedläggning av driften bereda

arbetstagarna annan sysselsättning. Beträffande de 32 arbetstagare, som är

under 50 år, torde väl vissa möjligheter till omflyttning föreligga, även om

situationen för dagen med avsevärda permitteringar inom Katrineholmsområdet

är besvärlig. För de äldre arbetstagarna får man däremot räkna

med att avsevärda svårigheter kommer att möta. I ett flertal fall torde ansträngningarna

bli resultatlösa.

Av de vid värmbolverket anställda har endast 8 egna hem. De övriga bor

i företagets fastigheter. Enligt uppgift från företagsledningen finnes ett

70-tal bostadslägenheter, som tillhör fabriken. Av dessa disponeras 13 av pensionärer

från Holmens bruks aktiebolag och ett 10-tal av pensionärer från

hampberedningsverket. Övriga bostäder disponeras mot billig hyra av verkets

anställda.

Under en lång följd av år har sysselsättningen i Katrineholmsområdet

varit utomordentligt god. För närvarande är situationen däremot besvärande

till följd av relativt omfattande permitteringar från i första hand SKF och i

mindre omfattning Aktiebolaget Pumpseparator. Hittills har ungefär 200

arbetare friställts. Risk föreligger för ytterligare permitteringar. Inom övriga

delar av Södermanlands län föreligger för närvarande små möjligheter

till omplacering.

Med hänsyn härtill framstår tidpunkten för en eventuell nedläggning av

värmbolverket såsom föga lämplig ur arbetsmarknadssynpunkt. Möjligheterna

att tillföra Värmbol annan industri i stället för verket torde åtminstone

för närvarande böra bedömas såsom ytterligt små.

Vid fortsatt uppehållande av beredningsverket synes det vid verket sedan

något år tillbaka bedrivna väveriet för vävning av hamptyger kunna utvidgas.

Användningen av hampa som textilmaterial är ny i vårt land och

får ännu anses befinna sig på experimentstadiet. Enligt expertisen på textilområdet

har redan synnerligen goda resultat nåtts med hampa som textilvara.

God marknad bör finnas för hamptyger, eftersom dessa både i utseende

och kvalitet är överlägsna åtskilliga såväl inhemska som importerade

textilvaror. Då emellertid framställningen av hamptyger hittills varit mycket

blygsam, har avsättningsmöjligheterna ännu icke undersökts. Det synes

emellertid angeläget, att en sådan marknadsundersökning kommer till stånd.

Arbetsmarknadsstyrelsen övergår härefter till att redogöra för förhållandena

vid hampberedningsverket i Visby och anför därvid i huvudsak följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19ö.

15

Nedläggandet av visbyverket skulle vålla ännu större svårigheter ur arbetsmarknadssynpunkt

än ett nedläggande av värmbolverket. Anledningen härtill

är, att Gotlands näringsliv är synnerligen ensidigt och svagt. Antalet

inom industrien sysselsatta personer är ringa. Möjligheterna att tillföra ön

nya industrier är ytterligt begränsade. Försök som gjorts under senare år

i detta avseende från såväl arbetsmarknadsstyrelsens som Gotlands företagareförenings

sida har givit ett mycket klent resultat. Av de fåtaliga större

industrierna på Gotland är det endast cementindustrien i Slite, som ger jämn

sysselsättning under hela året. De övriga näringarna av betydelse — jordbruket,

kalkstensbrytningen, livsmedelsindustrien och turistnäringen — har

samtliga högsäsong under sommaren. Detta förhållande medför svårigheter

att få erforderlig arbetskraft under sommarmånaderna, medan arbetstillgången

vintertid är otillräcklig. Även under efterkrigsåren har säsongarbetslösheten

vissa vintrar varit omfattande. Den rationalisering, som sedan

några år pågått inom kalkstensbrytningen, kommer visserligen att i någon

mån utjämna säsongväxlingarna men torde samtidigt, liksom rationaliseringen

inom jordbruket, ge upphov till undersysselsättning för vissa arbe

tstagargrupper.

Som en följd av det gotländska näringslivets starkt begränsade möjligheter

att bereda sysselsättning åt befolkningen sker en betydande utflyttning

från ön. De bortflyttande utgöres i första hand av personer i de arbetsföra

åldrarna, varför en sådan åderlåtning i längden icke kan försiggå utan synnerligen

allvarliga konsekvenser för länet. I relation till länets ensidiga arbetsmarknad

och begränsade sysselsättningsmöjligheter skulle ett nedläggande

av hampberedningsverket bli en synnerligen kännbar förlust.

Antalet arbetstagare vid verket i Visby är ungefär lika stort som vid värmbolverket.

Icke mindre än 23 av de vid visbyverket anställda har en anställningstid

av 9 år och därutöver. Ålderssammansättningen framgår av

följande sammanställning.

15—30 år ...... 13

30—40 » ...... 14

40—50 » ...... 27

50—55 » ...... 12

55—60 » ...... 7

60—65 » ...... 5

65— » 2

26 av de anställda är sålunda 50 år och däröver. Siffran är lägre än för

värmbolverket men får ses mot bakgrunden av det gotländska näringslivets

sämre möjligheter att kunna absorbera den arbetskraft, som skulle friställas,

om verket nedlades. De tidigare i samband med behandlingen av värmbolverket

redovisade svårigheterna att omplacera äldre arbetare gäller i ännu

högre grad för visbyverkets vidkommande. Till detta kommer betydande

svårigheter att omplacera även medelålders arbetare. I fråga om de yngre

torde liksom beträffande värmbolverket vissa möjligheter till omplacering

föreligga, dock huvudsakligen på fastlandet.

Som en sammanfattning uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att det i fråga

om båda beredningsverken gäller, att ett nedläggande nu skulle vålla svårigheter

ur arbetsmarknadssynpunkt. För dem, som drabbas av åtgärden,

blir svårigheterna enligt styrelsens uppfattning praktiskt taget lika stora,

vare sig de är anställda i Visby eller i Värmbol. Till följd av arbetarnas höga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 195.

medelålder är omplaceringsmöjligheterna ytterligt begränsade och för en

hel del av de anställda praktiskt taget obefintliga. Situationen förvärras av

den åtstramning, som för närvarande gör sig gällande på arbetsmarknaden.

För Värmbols vidkommande får man därvid taga hänsyn till de aktuella

och varslade permitteringarna från vissa industrier i Katrineholm. När det

gäller Visby, måste man se omplaceringsmöjligheterna mot bakgrunden av

det gotländska näringslivets svaghet och ringa differentiering. En jämförelse

mellan det sörmländska och det gotländska näringslivet ger vid handen,

att ett nedläggande av hampberedningsverket ur näringspolitisk synpunkt

skulle bli mest kännbart för Gotland. Med hänsyn härtill avråder styrelsen,

ur de synpunkter den har att företräda, från ett nedläggande av

visbyverket.

Enär arbetsmarknadsstyrelsen även finner, att de sociala vådorna av ett

nedläggande av värmbolverket måste bli betydande, förklarar sig styrelsen

icke heller beredd att förorda, att detta verk nu nedlägges. Under alla förhållanden

bör enligt styrelsens mening en sådan åtgärd icke vidtagas, förrän

frågan om hur de anställdas sysselsättnings- och försörj ningsfrågor skall

lösas blivit föremål för ingående undersökning. Problemet är, framhåller

styrelsen, icke så enkelt, att det bara är att nedlägga driften vid värmbolverket

och därvid hoppas på en självsanering av den lokala arbetsmarknaden.

Följden av ett nedläggande nu skulle nämligen bli en lokal arbetslöshet med

betydande svårigheter för de anställda och en avsevärd ekonomisk belastning

för Stora Malms kommun. Först sedan dessa frågor närmare utretts,

är styrelsen beredd att taga slutlig ställning till frågan huruvida värmbolverket

bör bibehållas eller nedläggas.

Remissyttrandena.

Över jordbruksnämndens och arbetsmarknadsstyrelsens skrivelser har, efter

remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels-

och industrikommission, lantbruksakademien, hushållningssällskapens

förbund, hushållningssällskapen i Stockholms län och stad samt i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Örebro och Västmanlands län, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Riksförbundet

Lin och hampa, Textilrådet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,

Kooperativa förbundet, Sveriges utsädesförening, Sveriges hampodlareförening

u. p. a., Gotlands hampodlareförening u. p. a. samt Aktiebolaget

P. A. Carlmark.

Textilrådet har anmält, att rådets utlåtande får betraktas dels som en komplettering

av det yttrande som avgivits av Aktiebolaget P. A. Carlmark, dels

som yttrande jämväl för Svenska bindgarnsfabrikens aktiebolag och Aktiebolaget

Wahlbecks fabriker. Sistnämnda båda bolag har beretts tillfälle att

yttra sig i ärendet men har icke inkommit med egna utlåtanden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

17

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att till jordbruksdepartementet

inkommit en den 3 januari 1953 dagtecknad skrift från hampodlare i Uppsala

län, samlade till ett av länets hushållningssällskap anordnat informationsmöte.

Vidare har ingivits en skrivelse den 13 samma månad från Örebro läns

hushållningssällskap. Båda framställningarna behandlar frågan om det fortsatta

statliga stödet åt hampodlingen.

Åtskilliga remissinstanser anser i likhet med jordbruksnämnden, att sådana

förhållanden inträtt, som enligt 1951 års riksdagsbeslut bör påkalla en

prövning av frågan om hampberedningens lokalisering redan före utgången

av den i beslutet angivna femårsperioden, avseende åren 1951—1955. Denna

åsikt omfattas av, bland andra, statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

handels- och industrikommissionen, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet.

I några av remissyttrandena ifrågasättes, huruvida icke spörsmålet om

fortsatt statligt stöd över huvud åt hampodlingen bör upptagas till prövning.

Sålunda anför statskontoret.

Förevarande utredning ger enligt statskontorets mening klart vid handen,

att hampodling för närvarande och inom rimlig tid knappast kan göras ekonomiskt

lönande inom Sverige. Frågan om bibehållandet av ett hampberedningsverk

torde därför huvudsakligen böra ses ur beredskapssynpunkt och

jämföras med kostnaderna för en beredskapslagring av hampa (jfr prop. nr

192/1951 s. 33). Statskontoret saknar i det väsentliga möjligheter att överblicka

kostnaderna och förutsättningarna för sådan lagring men anser det

vara förtjänt att övervägas, huruvida icke denna möjlighet bör undersökas.

Om det därvid befinnes mindre kostnadskrävande och ur beredskapssynpunkt

tillfredsställande med sådan lagring, bör enligt ämbetsverkets bestämda

mening båda hampberedningsanstalterna avvecklas. Under alla omständigheter

bör verksamheten vid den ena av dem omedelbart nedläggas.

Samma tanke framföres av Sveriges grossistförbund. Förbundet anför vidare,

att om fortsatt stöd skall lämnas hampodlingen, så bör detta utgå endast

i form av subvention. Sedan numera det övervägande antalet textilvaror

upptagits på den svenska importfrilistan, är färdigvaror av hampa alltjämt

i stor utsträckning underkastade importreglering. Av principiella skäl

och med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden på utrikeshandelns

område hör enligt förbundet sistnämnda stödform icke vidare förekomma.

I detta sammanhang må nämnas, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

— som anser att i fortsättningen endast ett av hampberedningsverken

bör få statligt stöd — anför, att den besparing av kostnader för beredskapslagring,

som en inhemsk hampodling i fredstid innebär, nu torde

väsentligt understiga den summa av omkring en kvarts miljon kronor, som

riksnämnden på sin tid angav i yttrande till lin- och hamputredningen. Sveriges

industriförbund, som likaledes förordar att ett av verken nu skall nedläggas,

anför att frågan om upprätthållandet av hampodling med statligt

stöd till utgången av år 1955 enligt förbundets mening icke bör få anses

definitivt löst genom ett beslut att nedlägga ett av hampberedningsverken.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1953. t samt. Nr 195.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

Även efter denna rationalisering av driften torde nämligen den inhemska

produktionen ställa sig icke oväsentligt kostsammare än beredskapslagring.

Skulle prisutvecklingen på utländsk hampa bli sådan, att ett upprätthållande

av den svenska hampodlingen ställer sig ogynnsammare än statlig upplagring,

anser förbundet frågan om odlingens bedrivande omedelbart böra

tagas upp till förnyad prövning.

Rörande frågan huruvida skäl föreligger för en omprövning av 1951 års

beslut, anföres annan mening av, bland andra, lantbruksakademien, hushållningssällskapens

förbund, hushållningssällskapen i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands och Värmlands län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges

utsädesförening. Sålunda ifrågasätter lantbruksakademien, huruvida

enbart det dåliga odlingsresultatet år 1952 motiverar en omprövning redan

nu av frågan om hampberedningsverkens bibehållande. Akademien anför

härom.

Villkoret för en omprövning skulle enligt 1951 års riksdagsbeslut vara,

att sådan påkallades av ändrade förhållanden. Härmed torde väl ha avsetts

förhållanden av mera varaktig betydelse för hampodlingens fortsatta bedrivande

och knappast ett tillfälligt misslyckande, som föranletts av extraordinära

väderleksförhållanden. Verkningarna av den felslagna skörden år 1952

är nämligen begränsade. Den svenska odlingen nödgas visserligen tillfälligt

använda ett odlingsmaterial, som icke är det allra bästa, och dessutom vidkännas

något ökade utsädeskostnader. Jordbruksnämnden gör gällande, att

på grund av felslagna fröskördar resultaten av ett mångårigt förädlingsarbete

blivit nästan helt tillspillogivna och att detta arbete praktiskt taget

måste börjas på nytt för uppförökning av det utsäde, som erfordras för en

hampodling av ökad omfattning. Enligt vad akademien inhämtat har dock

icke de direkta resultaten av det hittills bedrivna förädlingsarbetet gått till

spillo, eftersom grundeliterna finns i behåll. Däremot är det obestridligt, att

förökningarna i stor utsträckning skadats eller förstörts. Det vore enligt

akademiens mening mycket beklagligt, om berörda skador å odlingarna nu

skulle leda till en definitiv inskränkning av hampodlingen. Den skedda skadegörelsen

bör rimligen icke få inverka på bedömningen av hampodlingens

möjligheter på längre sikt. Även inom andra odlingar förekom under år 1952

svåra skador och misslyckanden.

Sveriges utsädesförening uttalar sammanfattningsvis, att hittills framkomna

erfarenheter av hampodlingen och hampberedningen inom landet synes

vara otillräckliga för att man redan nu skall kunna oreserverat tillråda,

att ettdera verket nedlägges. Utredningen rörande stödbehovet ger dock vid

handen, att framdeles en begränsning till ett enda verk synes vara riktig.

Om båda verken får tillfälle att fortsätta sin verksamhet sida vid sida fram

till 1955, skulle enligt föreningen större klarhet kunnat vinnas om vilketdera

verket som har de bästa förutsättningarna för odling och beredning av

hampa.

Efter att ha erinrat om att lin- och hamputredningen på sin tid uttalat,

att svaret på frågan, i vad mån man skulle upprätthålla en hampproduktion

motsvarande det inhemska avsättningsutrymmet — av utredningen uppskattat

till cirka 1 000 ton — i huvudsak bleve beroende på en avvägning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 195.

19

mellan å ena sidan kostnadssynpunkten och å andra sidan det beredskapsmässiga

försörj ningsintresset, anför Sveriges lantbruksförbiind bland annat

följande.

Det torde vara en samstämmig uppfattning, att man med hänsyn till det

nuvarande utrikespolitiska läget bör söka bibehålla en inhemsk hampproduktion,

trots att odlingen kommer att vara beroende av förhållandevis stort

statligt stöd. De hittillsvarande stödkostnaderna är otvivelaktigt stora och

står icke i rimlig relation till varuområdets betydelse ur försörjningssynpunkt.

Närmast syftar förbundet på subventionerna av hampberedningsverken

i Visby och Värmbol. Den av jordbruksnämnden verkställda utredningen

visar i detta avseende, att ett av dessa verk kan producera hela den kvantitet

hampfiber, som normalt kan avsättas inom landet, och att det statliga

stödet vid drift av blott det ena verket kan begränsas till ungefär hälften av

vad eljest skulle vara erforderligt. Emellertid anser förbundet, att även andra

skäl än de nu nämnda bör tillmätas betydelse i frågan. Sålunda talar ett

stort odlingsintresse på både fastlandet och Gotland för ett upprätthållande

av driften vid båda verken.

Lantbrulcsstyrelsen anser, att det i och för sig är önskvärt, att en relativt

betydande hampodling finnes i landet. Emellertid finner styrelsen det därtör

icke vara försvarligt, att man försöker uppehålla eu större odling än vad

som dels motsvarar det årliga beredskapsbehovet och dels lämpligen kan beledas

vid ett verk. Ett av verken bör fördenskull enligt stvrelsens mening

nedläggas.

I sitt yttrande berör statens handels- och industrikommission bland annat

avsättningsmöjligheterna för hampa. Kommissionen anför, att förbrukningen

töre kriget av mjukhampa, d. v. s. sådan hampa som produceras i Sverige,

utgjorde cirka 2 000 ton om året. Under senare år har årsförbrukningen

normalt hållit sig vid omkring 1 500 ton. Avsättningsmöjligheterna sammanhänger

enligt kommissionen bland annat med priserna å likartade råvaror

såsom hårdhampa, jute och papper. Vid högt pris på dessa råvaror tenderar

förbrukningen av mjukhampa att stiga. En fortgående minskning synes

dock ha ägt rum i användningen av sådan hampa. Det synes kommissionen

osannolikt, att förbrukningen av svensk hampa på längre sikt kommer

att kunna överstiga 1 000 ton om året. Under sådana förhållanden är

det enligt kommissionen onödigt att driva två beredningsverk med en sammanlagd

kapacitet, som är dubbelt så stor som avsättningsmöjligheterna.

Marknads- och avsättningsförhållandena för hampa behandlas även av

Textilrådet, som därvid bland annat i likhet med handels- och industrikommissionen

framhåller, att konsumtionsutvecklingen på längre sikt synes gå

i riktning mot eu ökad användning av hårdfiber. Rådet anför vidare.

Den svenska marknaden för färdigvarorna inom varuområdet är präglad

av eu hård konkurrens såväl mellan de svenska företagen inbördes som

mellan dessa och de utländska tillverkarna. Den därav föranledda pressen på

färdigprodukternas priser medför ett kommersiellt tvång för de svenska

fabrikerna att så anpassa sina råvaruinköp i pris- och kvalitetshänseenden,

att avsättning kan vinnas för tillverkningen. Fabrikerna nödgas därför i

vissa fall använda fiber av en så begränsad kvalitets- och prisklass, att den

svenska hampproduktionen ensam icke kan tillgodose behovet därav. En

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

betydande del av landets behov måste därför alltid av tekniska eller ekonomiska

skäl täckas med utländsk hampa. Det förhållandet, att den svenska

hampproduktionen icke täcker varje del av hela registret utav erforderliga

kvantiteter, inverkar på de priser, som kan erhållas för den svenska hampan.

Den svenska hampodlingens normala produktionsinriktning synes vara

anpassad för medelkvaliteterna. Om skörden under vissa år kommer att ligga

under medelkvalitet, möter det svårigheter att sälja den annat än till ett

mycket lågt pris. Å andra sidan kan det inträffa, att produkten blir av så

god kvalitet, att den i och för sig borde betinga ett relativt högt pris. Det är

emellertid ej säkert, att detta pris kan ernås. Konkurrensen på färdigvaruområdet

hindrar nämligen spinnerierna att använda en bättre och därmed

dyrbarare råvarukvalitet än som är tekniskt nödvändig och möjlig. Det finns

anledning förmoda, att de tropiska fiberråvarorna, vilka trots ett visst

prisfall fortfarande betingar priser, som är 3 å 4 gånger högre än under förkrigstiden,

skall kunna tillhandahållas till lägre priser än de nu noterade.

Fördenskull är det sannolikt, att en inhemsk hampodling även vid en hög

grad av rationalisering alltid måste byggas på en statlig subvention. Vidare

är att märka, att det nuvarande starkt reducerade tullskyddet för hampprodukter

icke kan undgå att utöva en ogynnsam inverkan på beredningsverkens

avsättningsförhållanden.

I detta sammanhang må nämnas, att några remissinstanser i sina yttranden

erinrar om de försök, som för närvarande pågår i Värmbol, att använda

hampa till vävnad av olika slag och därmed skapa ökade möjligheter att

vinna avsättning för hampan. Riksförbundet Landsbygdens folk — vilket

som förut nämnts anser, att båda verken bör få fortsätta sin verksamhet

till utgången av femårsperioden 1951—1955 — föreslår att under den återstående

delen av denna period undersökningar skall utföras beträffande

möjligheterna att vinna ökad avsättning för av hampa beredda produkter,

varvid enligt förbundets mening speciell hänsyn bör ägnas frågan om ökad

marknad för hamptextilier.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, som framgår av styrelsens förut återgivna

skrivelse, att beslut om nedläggande av ettdera av hampberedningsverken

icke bör fattas förrän spörsmålet hur de anställdas sysselsättnings- och

försörjningsfrågor skall lösas blivit föremål för en ingående undersökning.

Lantbruksstyrelsen framhåller med anledning härav, att ett dylikt uppskov

betyder, att man under ytterligare ett år skulle uppehålla en odling för båda

verkens behov. Bortsett från de förluster, som kunde uppstå vid beredningen

och försäljningen av den sålunda odlade hampan, skulle uppskovet medföra

synnerligen betydande kostnader för det allmänna i form av odlingsbidrag.

Dessa kostnader skulle bli så stora, att det icke torde stå i rimlig proportion

till åtgärdens betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Liknande åsikt framföres

av Sveriges industriförbund. Andra remissinstanser ansluter sig däremot

mer eller mindre direkt till arbetsmarknadsstyrelsens ståndpunkt om

uppskov med nedläggande av ett utav verken, tills klarhet vunnits om de

sysselsättningsmässiga och sociala konsekvenserna av en sådan åtgärd.

Vad angår frågan om vilket av de båda hampberedningsverken som bör äga

bestånd och följaktligen erhålla fortsatt statligt stöd är meningarna bland

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

21

remissinstanserna delade. I några yttranden föredrar man att icke uttala

sig i denna fråga eller uttalar sig mycket obestämt. I de fall, där man tar

ställning till frågan, nöjer man sig i allmänhet med att återge eller något

utveckla de synpunkter, som anförts av jordbruksnämndens majoritet respektive

minoritet till stöd för sin uppfattning om ettdera verkets företräden.

Sveriges utsädesförening har lämnat en utförlig redogörelse för de båda

verkens produktionsbetingelser. Jag torde till en början få återge huvuddragen

av denna.

Föreningen erinrar inledningsvis om att de exceptionella väderleksförhållandena

år 1952 medfört stora ekonomiska förluster för odlarna och betydande

svårigheter i skilda hänseenden för beredningsverken. I avseende på

utsädesförsörjningen och fröproduktionen kommer de ogynnsamma följderna

att sträcka sig ett par år framåt och ofördelaktigt inverka på odlarnas

och verkens ekonomiska resultat. Frågan om hampodlingens betydelse och

vilken omfattning denna odling lämpligen bör få är enligt föreningens mening

synnerligen komplicerad och innefattar bland annat synpunkter på beredskapsodling,

angelägenhetsgrad ur arbetsmarknadssynpunkt, verkens

tekniska nivå och ekonomiska organisation samt icke minst växtodlingens

möjligheter, sedda under längre årsföljder. Med utgångspunkt från två av

professorn Å. Åkerman år 1950 gjorda utredningar rörande hampodlingen

t. o. in. år 1948 samt från uppgifter från beredningsverken för åren 1949—

1951 har föreningen kommit till följande resultat rörande de båda verken.

Arealen hampa i hektar har för värmbolverket i medeltal av åren 1942

—1953 varit 976 hektar, för visbyverket 883 hektar eller cirka 10,5 % lägre.

Enligt tidigare redovisade siffror låg Värmbol med hänsyn till arealen blott

cirka 4 % över Visby. Värmbol har alltså ökat sitt försprång i medelareal

jämfört med Visby.

Beträffande antalet odlare i medeltal per år och in e d e 1 a r e a 1 e n

per odlare har under åren 1942—1953 Värmbol haft i medeltal 311 odlare

och en medelareal av 3,26 hektar. Visby har haft 506 odlare och en

medelareal av endast 1,89 hektar per odlare. Samma förhållande, som redan

klart framträdde vid den tidigare utredningen, består fortfarande: Värmbol

har i genomsnitt haft väsentligt färre odlare och betydligt större arealenheter

per odlare än Visby. Ur rationaliseringssynpunkt måste större arealenhet

per odlare alltid vara eu fördel. Ur synpunkten åter, alt ett så stort

antal odlare som möjligt beredes tillfälle att få gagn av hampodlingen och

med dess hjälp sanera sina organogena jordar från ogräs, har härvid Gotland

avgjort försteget.

Skörden av repad halm i ton per verk och år samt i kilogram

per hektar har uträknats för 1 O-årsperioden 1942—1951. Man har då funnit,

att Värmbol uppvisar en medelskörd av 3 240 kilogram och Visby 3 783 kilogram

per hektar. Visbyverket visar alltså här en 16,8 % högre hektarskörd

av repad halm i genomsnitt av dessa 10 år. I den tidigare utredningen var

visbyverkets överlägsenhet något mindre, 15,9 %. Verket i Visby har alltså

något ökat sitt försteg framför värmbolverket i detta hänseende, om åren

1949—1951 tillägges. Ledningen för värmbolverket anmärker i brev till utsädesföreningen

den 6 februari 1953 med uppgifter på senaste årens skördesiffror

följande: »För att få en rättvis jämförelse mellan Värmbols och Visbys

skördar bör hänsyn även tagas till skörden av användbar halm 1952.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

1952 var ju skörden dålig inom båda områdena, dock denna gång bättre på

fastlandet.» Värmbolverket lämnar eu uppskattad siffra för 1952 års skörd

på tillhopa »cirka 2 100 ton tröskad halm», vilket om det slås ut på den

areal, som skördats, betyder en skörd av blott 1 939 kilogram repad halm per

hektar. Motsvarande uppgifter har icke hunnit erhållas från visbyverket,

men sistnämnda verks procentuella försteg i avseende på hektarskörd repad

hamphalm ändras knappast, om 1952 års siffror från de båda verken medtages.

Utfallet av fröskörden per hektar vid de båda verken har i medeltal

av de 10 åren 1942—1951 varit för Värmbo] 155,4 kilogram och för Visby

142,o kilogram per hektar. Här måste emellertid genast tilläggas, att i Visby

vissa år från 1/3 ända upp till 1/2 av hela hampskörden tagits som s. k. grönhampa,

vilken alltså innehållit blott ringa mängd moget frö. Tiden har icke tilllåtit

införskaffandet av detaljuppställningar från visbyverket rörande hur stor

fröavkastningen varit på de arealer, vilka skördats fullt frömogna. Med den

kännedom, utsädesföreningens linlaboratorium under de gångna åren erhållit

om fröavkastningen på Gotland, kan dock sägas att visbyverket, i vad

avser frömogen hampa, ligger högre i fröskörd per hektar än genomsnittet

för Värmbols samtliga odlingar. Dock måste påpekas, att inom Värmbols

odlingsområde mycket väl hävdade fröskördar erhållits inom vissa områden,

särskilt i Östergötlands, Kalmar och Örebro län. Åren 1950 och 1951 skördades

på Gotland blott ringa arealer som grönhampa. Dessa år utföll fröavkastningen

på Gotland tydligt högre än på fastlandet. Den högre fröskörden

per hektar på Gotland dessa två år måste emellertid till någon del hänföras

till den därstädes mer omfattande odlingen av samkönad hampa, stam Zurek

från Tyskland (uppdragen av dr v. Sengbusch), vilken stam ger högre

fröskörd; värmbolverket utlade dessa år icke så stora arealer till förökning

av denna samkönade stam som visbyverket gjorde. För dagen synes

det icke möjligt att framskaffa exakta jämförelsesiffror i procent rörande

den faktiska genomsnittliga överlägsenheten för Gotland i vad avser fröproduktion

per hektar. Anmärkningsvärda toppsiffror för fröskörd av främst

samkönad hampa nåddes lokalt på Gotland under det gynnsamma året 1951,

då vissa odlingar kom upp i över 1 000 kilogram frö per hektar av denna

hampa.

Utbytet av tåga och blåno r i procent av från odlarna inköpt

halm har i medeltal för åren 1943—1951 varit för Värmbol 15,i % (tåga -j

blånor) och för Visby 15,4 % (tåga + blånor). Beträffande blånor har utbytet

varit för Värmbol 12,2 % och för Visby 12,3 %. medan utbytet av tåga uppgått

till för Värmbol 2,9 % och för Visby 3,i %. Här har alltså visbyverket

ett försprång, som till övervägande del hänför sig till tågautbytet. Denna

överlägsenhet framträdde redan vid den tidigare utredningen. Räknar man

ut fiberskörden i hektar med hjälp av de förut angivna medelhektarskördarna

av halm och de nyssnämnda procenttalen för fiber, erhåller man lör

tåga och blånor en hektarskörd fiber av för Värmbol 489,2 kilogram och för

Visby 582,6 kilogram, d. v. s. 19,i % högre. I medeltal under de angivna nio

åren har man i Visby erhållit 62,2 kilogram tåga och 31,i kilogram blånor

mera i fiberutbyte per hektar än i Värmbol. Med dagens priser och försiktig

tåga- respektive blånklassning torde denna överlägsenhet innebära ett ekonomiskt

merutbyte av cirka 175 kronor per hektar.

Beträffande genomsnittskvaliteten av den hampfiber, som hittills

framställts av de båda verken, är det ännu vanskligt att göra mera bestämda

uttalanden. Det har sagts, att gotlandshampan genom det på ön

större antalet soltimmar i regel blir ljusare till färgen än fastlandshampan

och därmed mera Hittsåld.Så torde ha varit fallet under goda hampår. Dock

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

23

måste erinras om att visbyverket under vissa tidigare år, då fälttorkning genomfördes

av den rotade hamphalmen, mötte allvarlig kritik från köparna

på grund av fiberns ringa styrka. Detta missförhållande har nu rättats till

i samband med att maskinell torkning införts vid verket, och numera torde

en hög kvalitet genomgående hållas uppe. Utsädesföreningen har låtit specialister

vid sitt linlaboratorium sammanställa resultaten från de odlingsförsök

med hampa på fastlandet och på Gotland, vilka i statens jordbruksförsöks

regi utförts samt därefter beretts och kvalitetsbedömts i Svalöv. Tyvärr har

dessa odlingsförsök vissa år slagit fel och därför till en del måst slopas. Det

sammanbragta materialet av strikt jämförbara försök — blott verkligt väl

genomförda och lyckade, invändningsfria försök har medtagits — utgör 96

försök på fastlandet och 99 försök på Gotland. Klassningen av kvaliteten

hos fibern har skett efter en 10-gradig skala, där 10 betecknar klass I,

7 klass II, 4 klass III och 0 klass IV. I stort sett lika antal försök på Gotland

och på fastlandet åren 1945—1951 har medtagits. Man finner då, att

Värmbols tåga nått i medeltal 7,6 poäng, Visbys 7,o. Beträffande blånorna

har Värmbols blånor poängsatts med 7,7 poäng, Visbys med 7,2. Detta talar

för en mindre kvalitetsunderlägsenhet för gotlandshampan. Eftersom på sista

åren kvaliteten hos gotlandsfibern genom vidtagna tekniska förbättringar

höjts, vilket linlaboratoriet anser sig ha konstaterat, kan man knappast

komma till någon bestämd slutsats angående ettdera verkets aktuella försteg

i fiberkvalitet. Nämnas bör, att hektarskördarna av fiber, uträknade i

dessa försök, vilka varit väl skötta och optimalt gödslade, återigen bekräftar

den tidigare omtalade överlägsenheten för visbyverket; man får i medeltal

av 7 år fram en överlägsenhet av 16,2 % för Visby i fråga om fiberskörd

(tåga -f- blånor) per hektar.

Utgår man från fiberproduktionen per hektar, leder det hittills framkomna

siffermaterialet till slutsatsen, att 1 000 hektars odling på fastlandet i

stort sett motsvarar 840 hektars odling på Gotland. Härvid bortses helt från

eventuella kvalitetsskillnader samt olikheter i fröavkastning.

Övergår man därefter till granskning av de båda hampverkens tekniska

standard och kapacitet, ger jordbruksnämndens tekniske sakkunnige

visbyverket ett tydligt förord i dess nuvarande skick, dock under

påpekande av att viss brist på lagringsutrymmen ännu finnes i Visby. Det

synes dock föreningen, som om denna brist åtminstone till en del kunde avhjälpas

genom rätt genomförd lagring hos odlare med goda lagringsmöjligheter;

visbyverket förmår ju icke avverka skörden annat än successivt och

önskar väl knappast självt taga in hela skörden på en gång från odlarna.

Det torde få ankomma på verkets ledning att så organisera intagningen av

halmen, att befintliga goda lagringsutrymmen hos odlarna möjligast utnyttjas.

Beträffande be redskap ssyn punkten anser sig föreningen böra

framhålla, att till denna kommer synpunkten, att en riskfördelning vid odlingen

är önskvärd. Hampan kan ett år slå dåligt ut på Gotland men lyckas

bättre på fastlandet och vice versa. Det måste, såvitt föreningen kan

finna, vara fördelaktigare att för hampodlingen ha tillgång till ett vidsträcktare

odlingsområde än till ett mer begränsat sådant, i Gotlands fall insulärt

och — relativt sett -— mycket begränsat.

Rörande sysselsättningssynpunkterna vid de båda verken

kan föreningen icke taga någon bestämd ställning men finner dock Meidners

reservation synnerligen vägande.

Statskontoret, som anser den företagna utredningen närmast visa, att

värmbolverket är överlägset ur tekniska och ekonomiska synpunkter, för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

ordar i första hand ett nedläggande av visbyverket. Av motsatt mening är

lantbruksstyrelsen, som bland annat framhåller, att ur allmän näringspolitisk

synpunkt konsekvenserna för Gotland av ett nedläggande av visbyverket

skulle bli betydligt allvarligare än de följder, som nedläggandet av

värmbolverket skulle få för den därav berörda bygden. Styrelsen anser därför,

att visbyverket bör bibehållas. Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium.

Lantbruksakademien finner för sin del det icke vara möjligt att ur vare

sig växtodlingssynpunkt eller beredningstekniska synpunkter eller med hänsyn

till ekonomiska förhållanden ge det ena verket företräde framför det

andra. Om ett val är ofrånkomligt, måste därför andra synpunkter beaktas.

Akademien framhåller, att det torde vara sociala och sysselsättningspolitiska

överväganden, som bör bli avgörande.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hänvisar i sitt yttrande

till en början till ett uttalande, som riksnämnden gjorde i december 1950

och i vilket det bland annat anfördes följande.

Riksnämnden anser, att även i nuvarande försörjningsläge de hittillsvarande

stora stödkostnaderna icke står i rimlig relation till varuområdets

betydelse ur försörjningssynpunkt. Detta gäller även mot bakgrunden av

att medel ännu saknas för angelägnare beredskapsåtgärder på det ekonomiska

området. Nyssnämnda kostnader bör därför minskas avsevärt. Skulle

minskningen medföra, att ett av de båda hampberedningsverken behöver

nedläggas, bör man vid valet mellan dessa helt bortse från försvarsberedskapssynpunkter,

då fråga är om den geografiska belägenheten. Visserligen

kan Gotland antagas ha ett särskilt utsatt läge om landet indrages i krig.

Med nutida krigföring är emellertid svårigheterna att ens tillnärmelsevis

beräkna händelseförloppet så stora att man, då det gäller varor av så relativt

ringa krigsviktighet som de flesta hampprodukterna, icke bör låta antaganden

härutinnan påverka bedömandet.

Riksnämnden tillägger, att den icke funnit anledning frångå sin tidigare

intagna ståndpunkt. Den har sålunda icke något att erinra mot att

beredningsverket i Värmbol nedlägges, om det med hänsyn till andra förhållanden

befinnes lämpligast att bibehålla beredningsverket i Visby.

Ur försörjningspolitiska och allmänt ekonomiska synpunkter finner statens

handels- och industrikommission, att verket i Värmbol har visst företräde

framför visbyverket. Kommissionen uttalar emellertid, att de fördelar,

som ett bibehållande av värmbolverket erbjuder ur kommissionens synpunkter,

icke är så betydande, att de bör tillmätas avgörande betydelse, därest

ur andra synpunkter bestämt förord anses böra ges åt visbyverket.

Såsom redan nämnts har flertalet hushållningssällskap förordat, att avgörandet

av frågan om det fortsatta stödet åt hampodlingen tills vidare skall

anstå. Till dessa hör bland andra hushållningssällskapet i Stockholms län

och stad, som emellertid — om statsbidrag till båda verken icke längre anses

kunna utgå — finner övervägande skäl tala för att värmbolverket bibehålies.

Innan definitivt beslut i frågan fattas, bör de anställdas sysselsättnings-

och försörjningsspörsmål bli föremål för en ingående undersökning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

25

Uppsala läns hushållningssällskap uttalar, att nedläggandet av hampberedningsverket

i Värnibol skulle innebära ett allvarligt avbräck för fastlandets

och icke minst för länets jordbrukare, vilka skulle förlora en kulturväxt

med synnerligen gynnsamt inflytande på växtodlingen.

Hushållningssällskapet i Södermanlands län framhåller, att det i nuvarande

läge skulle vara för jordbrukets del olyckligt, om beredningsverket i

Värmbol nedlades. Då härtill kommer den arbetslöshet, som med all säkerhet

skulle bli följden av en sådan åtgärd, avstyrker sällskapet bestämt jordbruksnämndens

förslag.

Hushållningssällskapet i Östergötlands län, vilket i första hand förordar

att fortsatt stöd skall utgå till båda verken t. o. m. år 1955, behandlar bland

annat beredskapssynpunkten samt anför.

Statligt stöd åt hampodlingen synes huvudsakligen vara motiverat av

behovet av beredskap i händelse av avspärrning eller krig. I jordbruksnämndens

utredning ägnas emellertid helt andra frågor den största uppmärksamheten

och den avgörande betydelsen. Nämnden medger, att visbyverket

har ett mera utsatt läge i händelse av krig, men hävdar å andra sidan att ett

nedläggande av hampodlingen på Gotland skulle öka avflyttningen från ön.

Ett bibehållande av hampodlingen på Gotland vore därför ett jordbrukspolitiskt

intresse av betydenhet. Det vore vidare enligt nämndens mening även ur

beredskapssynpunkt av stort värde att befolkningen på Gotland icke uttunnades.

Nämnden finner, att de jordbruks- och sysselsättningspolitiska synpunkterna

bör vara avgörande, och förordar därför Gotland.

Hushållningssällskapet anser, att de jordbrukspolitiska synpunkternas

betydelse starkt överdrivits. Nämnden uttalar, att en väsentlig del av Gotlands

20 000 hektar myrjordar utgör lämplig odlingsmark för hampa. Samtidigt

upplyses emellertid, att den odlade arealen hampa endast är omkring

900 hektar årligen, d. v. s. drygt 1 procent av länets åkerareal. Antalet odlare

har tidigare uppgivits vara omkring 300, vilket betyder att cirka 4 procent

av brukningsdelarna har intresse av hampodlingens bibehållande. Det

är därför svårt att tro att ett bibehållande av hampodlingen på Gotland

skulle ha någon större betydelse som återhållande faktor i fråga om avflyttningen

från ön eller omvänt, att ett nedläggande av denna odling

skulle i nämnvärd grad påskynda uttunningen av öns befolkning.

Av sålunda anförda skäl bör enligt hushållningssällskapet vid valet mellan

Värmbol och Visby beredskapsintresset tillmätas stor betydelse. Eftersom

övriga hänsyn icke kan ge bestämt utslag, finner sällskapet, att detta intresse

bör bli avgörande.

Hushållningssällskapet i Gotlands län framhåller, att de farhågor, som

framförts rörande möjligheterna att inom det jämförelsevis lilla odlingsområdct

på Gotland producera utsäde av såväl skildkönad som samkönad hampa,

icke är berättigade. Till stöd för denna åsikt åberopas ett uttalande av

statens centrala frökontrollanstalt. Sällskapet framhåller vidare, att minoriteten

inom jordbruksnämnden i sitt yttrande enligt sällskapets mening bygger

på ett missförstånd beträffande lagringsmöjligheterna vid de båda verken

och därmed också beträffande deras avverkningskapacitet. Sällskapet

anför härom bland annat.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Verkens egna lagringsutrymmen är lika stora, nämligen cirka 2 000 ton.

Den nuvarande årliga avverkningskapaciteten vid visbyverket kommer att

vid två skift och fullt utnyttjande bli 6 500 ton tröskad halm per år. För

värmbolverket uppgives den komma att uppgå till 5 500 ton, när pågående

arbeten är färdiga. Dessa siffror talar således till förmån för visbyverket

och ej som reservanterna tolkat dem till förmån för Värmbol. Ytterligare

lagringsmöjligheter blir således helt beroende på huruvida hamphalmen kan

lagras hos odlarna för att vid behov tagas in till verken. Härvidlag torde de

gotländska jordbruken med sina jämförelsevis stora ekonomibyggnader, där

lagring av otröskad spannmål numera på grund av den nästan överallt genomförda

skördetröskningen endast sker i obetydlig omfattning, bjuda

minst lika goda möjligheter som jordbruken på annat håll. Icke något län

har ett i förhållande till åkerarealen så stort antal skördetröskor som Gotland.

Därtill kommer, att hampberedningsverket i Visby redan nu vidtagit

åtgärder för att underlätta tröskningen genom att anskaffa och låna ut

mindre tröskor i syfte att möjliggöra tröskning hos odlarna omedelbart efter

skörden och före lagringen av halmen. Många odlare har även själva vidtagit

ändringar på sina skördetröskor för att öka deras användbarhet för

hampa. Lagring av hamphalm i tröskat skick hos odlarna bör därför kunna

ske utan större förluster. Hur mycket halm som lämpligen bör lagras hos

dessa är emellertid en ren kalkylfråga. Genom odlingsområdets koncentration

bör slutligen även transporterna till verket kunna ske med kortare varsel

än vad som är fallet på fastlandet.

Sällskapet framhåller, att de kalkylerade kostnaderna per kilogram producerad

hampfiber vid visbyverket bör reduceras med cirka 1,5 öre med

hänsyn till att i kalkylen upptagits 200 000 kronor för utbyggnad av en lada.

Vidare anföres, att de vid Värmbol påbörjade arbetena med vävning av

hamptyger, om så skulle visa sig fördelaktigt, även kan utföras i Visby, där

i omedelbar närhet av hampverket och i en detta tillhörig byggnad finnes

installerade vävstolar, som kan tagas i anspråk omedelbart. Tillgång på yrkeskunnigt

folk finnes även. Sällskapet framhåller vidare, att även vid

visbyverket försök med vävning av hamptyg prövats. Under hänvisning till

det anförda tillstyrker sällskapet det av jordbruksnämnden framlagda förslaget

om bibehållande av visbyverket.

Hushållningssällskapet i Örebro lön, som funnit det anmärkningsvärt att

jordbruksnämnden ansett sysselsättningspolitiska hänsyn böra gå före beredskapshänsyn,

instämmer i de synpunkter, minoriteten inom nämnden anlagt

på frågan, och förordar alltså att värmbolverket skall bibehållas. Även

hushållningssällskapet i Västmanlands län anser att om stöd skall utgå till

endast ett verk, detta bör lämnas beredningsverket i Värmbol.

Sveriges lantbruksförbund anför, efter att i likhet med jordbruksnämnden

ha vägt de fördelar och olägenheter, som är förbundna med de båda alternativen,

att det vid en sammanfattande bedömning med hänsyn till vederbörande

verks betydelse för jordbruket samt förutsättningar i beredningstekniskt

och driftsekonomiskt hänseende — omständigheter, som förbundet

anser sig närmast ha att taga i betraktande — är svårt för förbundet att ge

det ena eller andra verket något bestämt företräde, även om förhållandena

möjligen kan synas väga något till förmån för Gotland. Valet mellan verken

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

27

anser förbundet därför främst böra bli beroende av den vikt, som tillmätes

andra härpå inverkande faktorer, d. v. s. närmast förläggningsortens betydelse

ur beredskaps- och sysselsättningssynpunkt. Bedömandet i detta hänseende

bör enligt förbundet helt ankomma på vederbörande myndigheter

och statsmakterna. På liknande sätt uttalar sig Riksförbundet Lin och

hampa.

I sitt yttrande anför Textilrådet, att de berörda spinnerierna på grundval

av sina egna erfarenheter av de framställda produkterna icke kunnat komma

fram till en bestämd ståndpunkt om vilket verk som är eller kan väntas

bli bättre än det andra ur textilteknisk synpunkt. Rådet anser, att hänsyn

bör tagas icke blott till priserna från fabrik utan även till de differenser

i fraktkostnaderna fram till spinnerierna, som föreligger mellan de båda

verken och som måste påverka det pris, som kommer att kunna uttagas av

verken. Företrädarna för de mellansvenska spinnerierna har uttalat, att

värmbolverket, genom att det ligger mera lättåtkomligt, har vissa praktiska

fördelar beträffande kontaktmöjligheter m. m. Även Aktiebolaget P. A. Carlmark

understryker betydelsen av fraktkostnaderna. Bolaget vill emellertid

icke kategoriskt ge företräde åt någotdera verket.

Sveriges grossistförbund anser, att om de överväganden av försörjningsmässig

natur, som motiverar ett fortsatt stöd åt hampodlingen, omfattar

icke blott vår beredskap vid en eventuell avspärrning utan även beredskapen

för den händelse Sverige råkar i krig, förord synes böra ges åt värmbolverket.

Kooperativa förbundet tillstyrker i sitt yttrande jordbruksnämndens förslag,

att stödet i fortsättningen skall utgå endast till beredningsverket i Visby.

Som skäl härför anför förbundet, bland annat, att den tekniska utrustningen

vid detta verk ger ett visst försteg, att hampodlingen på Gotland har större

betydelse ur jordbruks- och sysselsättningssynpunkter samt att det är

lättare att finna användning för byggnaderna vid värmbolverket. Vidare

torde väverirörelsen i Värmbol kunna överflyttas till något annat industriföretag,

om det visar sig att denna del av verksamheten kan drivas ekonomiskt.

I jordbruksnämndens skrivelse behandlas även vissa avvecklingsfrågor,

som skulle uppkomma vid en nedläggning av värmbolverket. Dessa frågor

berörs endast i ett fåtal remissyttranden och då med tillstyrkan av nämndens

förslag. Sålunda uttalar Riksförbundet Lin och hampa, att förbundet icke

har något att erinra vare sig mot den av nämnden föreslagna principen för

avveckling av det företag, som kan komma att nedläggas, eller mot de åtgärder,

nämnden förordat för sanering av det kvarvarande verkets ekonomi.

Riksförbundet anser dock, att ett belopp av 300 000 kronor i stället för den

av nämnden angivna summan 170 000 kronor erfordras som likviditetsbidrag

till det kvarvarande verket. Kommerskollegium föreslår, att det belopp av

700 000 kronor, som för visbyverkets del skulle återstå, sedan den av jordbruksnämnden

föreslagna nedskärningen genomförts av anläggningskostnaderna,

skall överföras till ett amorteringsfritt lån och att stödet åt od
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

lingen i övrigt skall beräknas med hänsyn därtill. Kollegium finner det vidare

lämpligt, att staten blir representerad i Gotlands hampodlareförenings

styrelse.

Vad slutligen angår de båda hampodlareföreningarna understryker Gotlands

hampodlareförening, att Gotlands näringsliv är synnerligen ensidigt

och svagt samt möjligheterna att tillföra ön nya industrier ytterligt ringa.

Det är därför synnerligen angeläget, att Gotland får behålla en odling och

industri, som fyller ett verkligt behov och väl hävdar sig vid jämförelse med

liknande företag på fastlandet. Rörande de närmare detaljerna i jordbruksnämndens

förslag anför sistnämnda förening bland annat följande.

I fråga om odlarintr esset utvisar statistiken, att under åren 1942

—1951 levererats 1 786 ton mer halm till visbyverket än till verket i Värmbol.

Tillverkningen av fiber vid visbyverket under samma period översteg

motsvarande tillverkning vid värmbolverket med 450 lon. Av dessa siffror

kan man icke draga den slutsatsen, att värmbolverket har större möjligheter än

verket i Visby att uppehålla en odling, som ger 900 ton fiber årligen. Föreningen

gör för sin del gällande, att odlarintresset är större på Gotland än på fastlandet.

Vid den förut omförmälda försöksteckningen har brukarna av cirka

500 av Gotlands omkring 7 000 bondejordbruk och mindre brukningsdelar

tecknat kontrakt trots den korta tid, som stod till buds för teckningen. I

fråga om fastlandets cirka 400 000 brukningsdelar har enligt uppgift endast

omkring 300 brukare under samma tid tecknat sig för odling, varvid

tillika är att märka, att jämlikt stadgarna denna teckning icke var bindande.

Resultatet av teckningen utvisade en areal av 960 hektar på Gotland och

1 140 hektar på fastlandet. Emellertid har teckningen fortsatt på Gotland

med påföljd, att den där tecknade arealen i mitten av februari 1953 uppgick

till 1 002 hektar, fördelade på 521 odlare, och beräknades öka ytterligare.

Härtill kommer, att 85 hektar på Gotland lämnar lika stor skörd soin

100 hektar på fastlandet, varför nyssnämnda areal i själva verket motsvarar

1 182 hektar på fastlandet.

Vad beträffar lagringsutrymmena utvisar utredningen, att båda

verken har lador, rymmande cirka 2 000 ton halm. Den överskjutande kvantiteten

måste antingen forslas direkt från fälten till rötning och beredning

eller också lagras under tak hos odlarna. Föreningen vill bestrida, att de

gotländska odlarna har mindre eller sämre ekonomibyggnader än odlarna

på fastlandet. Tvärtom har de numera outnyttjade lagringsutrymmen, sedan

större delen av skörden av säd och oljeväxter börjat tröskas på fälten med

skördetröskor. Att tala om en begränsad lagringskapacitet vid visbyverket är

därför orimligt. En annan sak är, att lagring av otröskad hamphalm under

längre tid är olämplig och mycket oekonomiskt på grund av det spill, som

nästan undantagslöst uppstår.

Att värmbolverket skulle ha större beredskaps v ä8r de än visbyverket

ifrågasättes även. Erfarenheten visar, att en avspärrning under konflikt mellan

andra stater icke hindrar Gotlands förbindelser med fastlandet. Skulle

Sverige bli indraget i krig, är det å andra sidan felaktigt att tro, att värmbolverkets

transportvägar skulle bli oskadda i den allmänna förstörelsen.

I fråga om den ekonomiska ställningen framhåller föreningen,

att Björkmans utredning är uppställd så, att jämförbara siffror icke

framkommer; särskilt synes de framräknade räntebeloppen vara omöjliga

att kontrollera. Prognosen för värmbolverket torde icke ha någon grund i

verkets hittills framräknade driftsresultat. I utredningen beröres icke den

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

29

omständigheten, att ett högre fiberutbyte erhållits vid visbyverkel. Enligt tillgänglig

statistik förhåller det sig så, att utbytet vid detta verk under åren

1942- 1951 varit i medeltal 0,56 procent högre än vid värmbolverket. Under

de senaste åren har detta försteg varit än mer markant. Vid ett genomsnittligt

fibervärde av 175 öre per kilogram betyder detta ett produktvärde, som

med 9,2 öre per kilogram överstiger motsvarande värde vid värmbolverket.

Då den årliga produktionen vid värmbolverket hittills betydligt understiger

900 ton, ifrågasätter föreningen huruvida detta verk utan betydande investeringar

kan öka sin produktion. En utbyggnad av själva byggnadskroppen

torde härvid bli nödvändig.

Slutligen framhålles, att det väveri för hamptyger, som startats i Värmbol,

icke betyder något försteg, eftersom försök på området tidigare utförts vid

visbyverket och detta äger en väveribyggnad, som för tillfället uthyres till

annat företag för ett år i sänder. Föreningen erinrar om att riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap vid avspärrning utan krig icke räknar med

något behov av hampa för vävnadsändamål.

Sveriges hampodlareförening, som driver värmbolverket, anför att den delar

jordbruksnämndens uppfattning, att det med nuvarande driftsekonomiska

betingelser och avsättningsmöjligheter är tillrådligt att i fortsättningen

koncentrera hampberedningen till ett verk. Emellertid har enligt föreningen

från odlarhåll påpekats det ytterligare ökade värde, hampodlingen beräknas

få till följd av ändrade förutsättningar för att i framtiden bedriva sådan

växtodling på mulljordarna, som var lönsam under krigsåren och tiden närmast

därefter. Vidare anser föreningen anledning föreligga att avvakta resultatet

av den rationalisering, som vidtagits eller planerats vid beredningsverken,

innan de driftsekonomiska betingelserna slutligt bedömes. Med hänsyn

jämväl till det nuvarande läget på arbetsmarknaden talar starka skäl

för att det definitiva avgörandet om beredningsverkens bestånd fattas först

år 1955. I övrigt anför föreningen i huvudsak följande.

De gotländska mulljordarna är så goda och tillåter så varierande grödor,

bland annat av oljeväxter, att hampan har svårt att konkurrera om plats i

växtföljden. Växtodlingen på de mellansvenska mulljordarna har att kämpa

mot ett bistrare klimat, vilket gör hampan till ett mycket värdefullt inslag

i det fåtal grödor, som ger skälig avkastning på dessa jordar.

I fråga om odlarintresset jävar utvecklingen under de senaste åren

jordbruksnämndens förmodan om ökat sådant intresse på Gotland till följd

av den i genomsnitt bättre avkastningen per hektar. Förmodligen kan endast

värmbolverket nå den areal, som ger tillräcklig råvara för en mera ekonomisk

drift. Det verk, som eventuellt ensamt skall svara för beredskapen

på området, måste ha tillgång till så stor extra odlingsareal, att ett ständigt

beredskapsförråd om minst 1 000 ton halm finns till hands, därest hampskörden

blir lägre än normalt.

Vad beträffar den tekniska utrustningen har visbyverket tilllagts

visst företräde, emedan där finns möjlighet att bereda hamphalmen i

två skilda strängar. Man kan sålunda på en gång bereda såväl tåga och

skäktblånor som samtagna blånor eller såväl rötade som gröna blånor.

Någon avgjord fördel synes dock icke ligga däri, eftersom beredningen av

tåga och skäktblånor omfattar högst 20 procent av hela skörden samt beredningen

av gröna blånor endast en mindre del av hela produktionen. Vidare

må anmärkas, att visbyverket icke kan utnyttja sin maskinella kapacitet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

utan tillbyggnad av lagerlador. Under det att värmbolverkets kapacitet med

nuvarande anordningar beräknas till 5 500 ton hamphalm om året, vilket

motsvarar cirka 900 ton fiber, uppges i den förebragta utredningen att visbyverkets

aktuella produktionsförmåga stannar vid 4 500 ton.

Beträffande den ekonomiska ställningen framhåller föreningen,

att installationen av en transportanordning mellan torknings- och beredningsavdelningarna

sänkt den årliga driftkostnaden vid värmbolverket med

cirka 15 000 kronor. Genom ytterligare rationalisering till en kostnad av

cirka 52 000 kronor, innebärande att halmmaterialet från och med den

stora torkmaskinen förädlades till färdig blånprodukt utan annat manuellt

ingripande än passning av vissa maskiner, kan driftkostnaden minskas med

ytterligare omkring 30 000 kronor om året. Om hänsyn tages till dessa rationaliseringar

samt årsvinsten från väveriet beräknas till 30 000 kronor, kommer

enligt föreningen driftkostnaden vid värmbolverket att understiga driftkostnaden

vid visbyverket med 72 000 kronor vid en produktion av 600 ton

fiber om året, 93 000 kronor vid 700 ton, 102 000 kronor vid 800 ton och

106 500 kronor vid 900 ton.

För att skaffa tillräckliga lagerutrymmen har visbyverket ett investeringsbehov

av 200 000 ä 300 000 kronor.

Underskotten på rörelsen är betydande vid båda verken. En analys av

värmbolverkets förlust visar emellertid, att denna till stor del har sin grund

i det sociala ansvar, som detta verk visat genom att med insats av betydande

såsom kostnader bokförda belopp bygga om eller på annat sätt förbättra

bostäderna vid verket. Det är anmärkningsvärt, att detta förhållande liksom

även den omständigheten, att verket sökt göra rätt för sig genom att inbetala

sammanlagt 347 000 kronor i räntor till staten, icke beaktats i utredningen

eller i jordbruksnämndens förslag.

Jordbruksnämndens uppfattning, att väveriavdelningen kan överföras till

annat industriföretag, kan föreningen icke dela. Visserligen kan den maskinella

utrustningen, ehuru för stor kostnad, flyttas men det torde komma att

uppstå betydande svårigheter för den, som övertar väverirörelsen. För värmbolverkets

personal tog det omkring två år, innan den lärt sig bemästra svårigheterna.

Ur beredskapssynpunkt framhåller föreningen, att värmbolverket

representerar ett större värde med hänsyn till att den större spridningen

av hampodlingen på fastlandet gör odlingsresultatet säkrare. Vidare synes

risken att förlägga odlingen och beredningen enbart till Gotland vara uppenbar

och icke överensstämma med de åtgärder, som i övrigt vidtages för att

säkerställa landets försörjning med viktiga varor under orostid.

Värmbolverkets egenskap av bruksindustri med cirka 70 bostäder, uthyrda

till tjänstemän och arbetare skulle vid en eventuell driftnedläggelse ställa de

anställda inför en synnerligen svår situation. Enbart sysselsättningsproblemen

skulle bli svåra och för närvarande omöjliga att lösa. Vidare skulle de

anställda, om de tvingas flytta från orten, ha mycket små möjligheter att

skaffa bostäder för sig och sin familj, vilket förhållande måste ur social

synpunkt starkt beaktas.

I sin skrivelse den 28 februari 1953 anför föreningen slutligen, att hampspinnerierna

för att kunna offerera så låga priser som möjligt blandar den

inhemska hampfibern med en väsentlig mängd jutefiber. Detta förfarande

medför en kraftig sänkning av den spunna produktens kvalitet. Därtill kommer,

att spinnerierna skulle kunna köpa betydligt större mängd svensk

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

31

hainpfiber om inblandningen av jute undveks. Enligt föreningens åsikt bör

det vara möjligt för statsmakterna att minska importen av jute med 400

å 500 ton per år.

Departementschefen.

1 syfte att trygga vårt lands försörjning med hampa har alltsedan början

av 1940-talet utgått ett omfattande statligt stöd åt den inhemska odlingen

och beredningen av hampa dels i form av lån och bidrag till landets två

hampberedningsverk, belägna i Visby och Värmbol, dels såsom odlingsbidrag

eller, under de senaste åren, såsom pristillägg å hainpfiber. Stödåtgärderna

har lett till att hampodlingen i Sverige, som före det senaste världskriget

var av ytterst ringa omfattning, kommit att intaga en central plats

i fråga om vårt lands försörjning på området. Emellertid har åtgärderna

även medfört betydande kostnader för det allmänna.

Sedan krigstiden med dess avspärrning ävensom de första efterkrigsåren

med ännu kvardröjande svårigheter att importera behövliga mängder hampa

avlösts av mera normala förhållanden inom handeln, aktualiserades frågan

om omfattningen av det fortsatta statliga stödet åt hampodlingen. För

att utreda bland annat detta spörsmål tillsattes en särskild kommitté —

1949 års lin- och hamputredning — som i ett i januari 1951 avgivet betänkande

framlade förslag om fortsatt stöd åt odlingen och beredningen av

hampa.

På grundval av förslaget förelädes 1951 års riksdag proposition (nr 192)

i ämnet. 1 denna uttalade dåvarande departementschefen, att han med hänsyn

bland annat till ovissheten om utvecklingen av det internationella läget

och om prisutvecklingen på världsmarknaden ej ansåg det lämpligt att fatta

något beslut, som innebar ett ställningstagande på lång sikt till frågan om

hampodiingens uppehållande. Frågan borde i stället bedömas med utgångspunkt

från de dåvarande förhållandena och vad som kunde anses befogat

för en begränsad tidsperiod. Denna period borde dock ej göras så kort, att

erforderlig planering och utveckling av odlingen och industrien omöjliggjordes.

Med hänsyn till dessa förhållanden fann departementschefen det

lämpligt, att principbeslut i frågan skulle fattas rörande den närmaste femårsperioden,

d. v. s. åren 1951—1955.

Mot bakgrunden av tidigare erfarenheter ansåg departementschefen, att

det icke var sannolikt, att det under normala förhållanden här i landet kunde

produceras hampfiber för spånadsändamål till priser, som var konkurrenskraftiga

i förhållande till världsmarknadens. Det var därför riktigast

att för den ifrågavarande perioden i stort sett icke räkna med möjligheten

av en lönande export. Med hänsyn till de relativt små arealer, som det var

fråga om, kunde enligt departementschefens mening odlingens omfattning

ej heller tillmätas någon betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt.

Däremot kunde ett upprätthållande av odlingen i cn viss trakt böra tillmätas

betydelse vid prövningen av frågor om odlingens lokalisering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Vad som enligt departementschefens mening borde få avgörande betydelse

var däremot, i vad mån en fortsatt odling kunde anses påkallad ur

beredskapssynpunkt. Emellertid borde vid prövningen av frågan om statligt

stöd huvudsaklig vikt fästas vid kostnaderna. Det kunde sålunda i vart

fall på längre sikt icke anses befogat att av beredskapsskäl stödja en odling,

om kostnaderna för stödet kom att överstiga vad det skulle kosta att

genom lagring sörja för en motsvarande försörjningsberedskap. Med hänsyn

till föreliggande beräkningar av kostnaderna för en beredskapslagring

kunde det ifrågasättas, om icke beredskapsintresset skulle kunna tillgodoses

enklare och billigare genom lagring än genom inhemsk odling och beredning.

Departementschefen fann emellertid en sådan jämförelse osäker,

bland annat emedan den var beroende av den blivande prisutvecklingen på

världsmarknaden. I det rådande läget kunde det icke vara välbetänkt att

avsiktligt bringa ned hampodlingen under vad som ansågs önskvärt ur beredskapssynpunkt

eller beräknades utan svårighet finna avsättning inom

landet. Med hänsyn till de angivna förhållandena borde som riktpunkt för

den hampodling, som skulle stödjas under den förut nämnda femårsperioden,

sättas en odling, som årligen kunde ge omkring 1 000 ton fiber till

hampindustrien. Denna kvantitet innebar en ej oväsentlig nedskärning i förhållande

till odlingens dåvarande omfattning.

I fortsättningen uttalade departementschefen, att i samband med frågan

om storleken av den odling, som borde stödjas, även uppkom spörsmålet

huruvida något av beredningsverken borde nedläggas. Om beredningen skulle

kunna bedrivas så, att odlarna kunde påräkna ett skäligt utbyte av odlingen,

och statsmakternas kostnader för odlingen samtidigt hölls på en rimlig

nivå, var det nödvändigt att en hög och jämn sysselsättning eftersträvades.

Kapaciteten hos de befintliga verken översteg emellertid avsevärt den

hampskörd, som kunde påräknas vid en odling av nyss angiven omfattning.

De båda verkens årskapacitet uppgick nämligen vid 100-procentigt utnyttjande

till 1 600 ton och vid 90-procentigt utnyttjande till 1 440 ton. Den odling,

som ansågs böra erhålla fortsatt stöd, översteg alltså endast obetydligt

kapaciteten hos ett av verken. Under sådana förhållanden ansåg departementschefen

det nödvändigt, att ett av dessa nedlades.

Departementschefen anförde vidare, att han instämde i ett uttalande av

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, enligt vilket man icke borde

uppställa några särskilda krav på odlingens eller beredningsverkens belägenhet

med hänsyn till det fall, att landet indrogs i krig. Vid valet av

beredningsverk borde man sålunda helt bortse från försvarsberedskapssynpunkter

i fråga om den geografiska belägenheten. Däremot var det nödvändigt,

att man vid valet fäste den största vikt vid de ekonomiska synpunkterna.

Att bibehålla ett i och för sig mindre lönsamt verk med hänsyn till

det värde odlingen kunde anses representera lokalt borde sålunda ifrågakomma

endast under förutsättning, att merkostnaderna blev förhållandevis begränsade

och stod i rimligt förhållande till det värde, odlingen kunde anses

äga för jordbruksbefolkningen i bygden. En närmare jämförelse mellan de

båda verken gav enligt departementschefen vid handen att, såsom nyss
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj.ts proposition nr 195.

nämnda utredning anfört, värmbolverket hade ett visst ehuru förhållandevis

obetydligt företräde ur rena driftssynpunkter. För detta verk talade

även, att dess fiberproduktion var bättre. Å andra sidan ansågs ett bibehållande

av visbyverket erbjuda påtagliga fördelar för det gotländska jordbruket.

Ur sysselsättningssynpunkt beräknades vidare nedläggandet av visbyverket

komma att skapa större problem än nedläggandet av värmbolverket,

varjämte vid en avveckling större värden ansågs kunna utvinnas ur värmbolverket

än ur visbyverket.

Med hänsyn till de angivna förhållandena ansåg departementschefen i likhet

med utredningen ett bibehållande av visbyverket vara att föredraga ur

det allmännas synpunkt.

I sitt utlåtande (nr 47/1951) med anledning av propositionen anförde

jordbruksutskottet, att det funnit övervägande skäl tala för att frågan om

hainpodlingens storlek och beredningsverkens lokalisering borde bli föremål

för slutligt avgörande först sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande

odlingens och beredningens lönsamhet. Utskottet framhöll därvid, att den

inhemska odlingen i viss mån fortfarande måste anses stå på experimentstadiet.

Ytterligare framsteg ansågs därför kunna göras på området, icke

minst genom växtförädlingsarbete. Härtill kom, att utskottet ansåg det vara

synnerligen svårt att avgöra, vilket av beredningsverken som borde få företräde.

Å ena sidan torde visbyverket medföra påtagliga fördelar för det gotländska

lantbruket. Nedläggandet av detta verk syntes dessutom komma att

skapa vissa sysselsättningsproblem. Till förmån för verket i Värmbol talade

å andra sidan de bättre tekniska driftsbetingelserna och den därmed sammanhängande

högre fiberkvaliteten vid detta verk. Vidare ansågs förutsättningar

finnas för att värmbolverket genom sin tillverkning av hampvävnader

skulle kunna öka användningsområdet för den svenska hampan. En överflyttning

av hamphalmen inom detta företags odlingsområde för beredning

vid något linberedningsverk skulle icke kunna ske mtan dyrbara nyanläggningar.

Med hänsyn till Gotlands relativt isolerade läge syntes det därför

även ur ren försvarsberedskapssynpunkt lämpligt att ett hampbercdningsverk

tills vidare bibehölls på fastlandet. Utskottet hemställde fördenskull, att

stöd skulle utgå till båda verken under åren 1951—1955. Därvid förutsattes

dock, att Kungl. Maj:t, därest ändrade förhållanden så påkallade, under loppet

av femårsperioden skulle företaga en förnyad prövning av frågan om

verkens bibehållande samt därefter underställa riksdagen förslag i ämnet.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt (r. skr.

nr 379/1951).

Föregående års skörd av hampa utföll som bekant mycket dåligt. Halmskörden

beräknas sålunda uppgå till endast 3 ()()() å 4 000 ton mot normalt

omkring 9 000 ton. Kvaliteten betecknas dessutom i regel som dålig. Nu

nämnda förhållanden utgör den närmaste anledningen till att jordbruksnämnden

ansett, att frågan om det fortsatta statliga stödet åt hampodlingen

3 Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 195.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 195.

bör upptagas till prövning före utgången av den i 1951 års riksdagsbeslut

angivna femårsperioden. Förutom att den felslagna skörden åsamkat odlarna

stora förluster, har den även orsakat svåra ekonomiska påfrestningar

för beredningsverken. Driften vid dessa kan sålunda upprätthållas endast under

en del av innevarande beredningssäsong. Även om permittering av personal

i viss utsträckning kunnat eller kan ske, kvarstår betydande fasta kostnader,

som måste slås ut på en förhållandevis ringa fibermängd.

I några av remissyttrandena över jordbruksnämndens framställning har

ifrågasatts, huruvida föregående års dåliga skörd kan anses utgöra tillräcklig

anledning att redan nu till omprövning upptaga frågan om omfattningen

av det fortsatta stödet åt hampodlingen. Jag har förståelse för denna synpunkt

såtillvida, att även enligt min uppfattning ett dåligt skördeutfall i och

för sig icke bör tagas som skäl för att inskränka det på något längre sikt

planerade stödet åt hampodlingen. De ekonomiska utredningar, som jordbruksnämnden

låtit företaga — närmast i syfte att klarlägga de omedelbara

följderna av det dåliga skördeutfallet — visar emellertid enligt min mening

klart, att de ekonomiska konsekvenserna av att bibehålla ett stöd av nuvarande

omfattning är av sådan räckvidd, att jag anser mig icke kunna underlåta

att nu underställa riksdagen frågan om det fortsatta stödet åt hampodlingen.

Till en början vill jag härvid erinra om att behovet av avskrivningar av

statens fordringar hos de båda beredningsverken ökat väsentligt utöver vad

som förutsattes i 1951 års riksdagsbeslut, främst till följd av ökad skuldsättning

på grund av 1952 års starkt reducerade skörd. I riksdagsbeslutet förutsattes,

att det skulle behövas en avskrivning av statens fordringar med

1 096 000 kronor i fråga om visbyverket och med 430 000 kronor beträffande

verket i Värmbol, för att båda företagens anläggningar skulle kunna skrivas

ned till ett värde av 700 000 kronor. Enligt nu på jordbruksnämndens föranstaltande

gjorda beräkningar skulle nedskrivningsbehovet, räknat per den

30 september 1953, utgöra 1 890 000 kronor — ett belopp som kan stiga till

omkring 2 000 000 kronor — för visbyverket och 1 150 000 kronor för verket

i Värmbol. Efter sådana avskrivningar skulle den resterande kapitalskulden

utgöra för visbyverket cirka 950 000 kronor, däri inräknat ett lån å

200 000 kronor för vissa rationaliseringsarbeten, och för värmbolverket omkring

1 000 000 kronor.

Vid bedömningen av frågan om omfattningen av det fortsatta stödet åt

hampodlingen är det dock en omständighet, som jag tillmäter större betydelse

än det ökade behovet av avskrivningar av statens fordringar, nämligen

det fortsatta stödbehovet vid de marknadsförutsättningar, som man har att

räkna med för de kommande åren.

Lin- och hamputredningen uttalade på sin tid, att en inhemsk produktion

av omkring 1 000 ton hampfiber årligen syntes motsvara vad som var önskvärt

ur beredskapssynpunkt eller kunde beräknas utan svårighet finna avsättning

inom landet. Denna uppskattning godtogs i propositionen nr 192/

1951. Innebörden av 1951 års riksdagsbeslut var emellertid, att stödet, med

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19ö.

35

bibehållande av båda beredskapsverken. skulle avpassas för en ungefär 50

procent större produktion.

Jordbruksnämnden har icke närmare prövat frågan om det inhemska avsättningsutrymmet

utan har utgått från att detta i enlighet med lin- och

hamputredningens uppfattning uppgår till ungefär 1 000 ton fiber per år.

Handels- och industrikommissionen har för sin del uttalat, att förbrukningen

av svensk hampa på längre sikt sannolikt icke kommer att överstiga denna

kvantitet. Kommissionen har i detta sammanhang pekat på en fortgående

minskning av användningen av sådan hampa som produceras i Sverige, något

som också framhållits av Textilrådet. Även med hänsyn till att det —

såsom några remissinstanser uttalat — synes troligt, att pågående försök att

använda svensk hampa för nya ändamål kan komma att ge vissa resultat och

att sålunda därigenom skulle kunna vinnas något ökad avsättning för sådan

hampa, anser jag att en realistisk bedömning av den kommande marknadsutvecklingen

närmast ger vid handen, att man bör räkna med ett ungefärligt

avsättningsutrymme av 1 000 ton fiber per år.

Med utgångspunkt från en sådan marknadsbedömning visar de av jordbruksnämnden

framlagda kalkylerna över stödbehovet vid å ena sidan bibehållande

av håda verken och å andra sidan fortsatt drift endast vid det

ena av dem, att behovet varierar mycket starkt vid de båda alternativen. Bibehålies

båda beredningsverken med en produktion av 500 ton fiber vid vartdera,

beräknas det årliga stödbehovet till omkring en krona per kilogram

fiber eller totalt cirka 1 000 000 kronor. Om åter driften upprätthålles vid

endast det ena verket, stannar de jämförliga kostnaderna vid en produktion

av cirka 900 ton vid knappt halva beloppet. Även om stödbehovet givetvis

blir beroende av de priser, som kommer att erhållas för den framvunna

hampfibern, synes det dock vara klart, att stödkostnaderna blir av mycket

olika storlek, om man bibehåller verksamheten vid båda verken eller koncentrerar

den till ett av dem.

Ett fortsatt stöd åt hampproduktionen kommer emellertid i båda fallen

att medföra avsevärda utgifter för det allmänna. Med hänsyn härtill har från

ett par remissinstansers sida ifrågasatts, huruvida icke den inhemska produktionen

skall kunna ersättas med en beredskapslagring. I anslutning därtill

har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap beräknat, att kostnaden

för sådan lagring, vilken tidigare uppskattats till cirka 250 000 kronor

om året, numera torde väsentligt understiga denna summa. För min del anser

jag dock icke, att förhållandena ändrats i sådan grad sedan tiden för 1951

års riksdagsbeslut, att det statliga stödet nu bör helt slopas. Enligt min mening

bör denna fråga upptagas till prövning först i anslutning till utgången

av den i riksdagsbeslutet angivna femårsperioden. I stället bör åtgärder vidtagas

för att nedbringa kostnaderna för stödåtgärderna.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att vartdera verket har eu

årskapacitet av cirka 900 ton fiber. Då såsom jag nyss framhållit stödkostnaderna

kan minskas till omkring hälften genom att beredningsverksamheten

koncentreras till ett enda verk, synes det ligga närmast till hands att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

lägga ned verksamheten vid det ena verket. Det är emellertid uppenbart, att

en dylik åtgärd skulle komma att medföra svåra problem för den bygd, som

beröres därav. Jag har full förståelse härför. Då det icke synes vara möjligt

att genom rationalisering av driften eller på annat sätt nedbringa behovet

av statligt stöd i någon väsentlig utsträckning vid någotdera verket, har jag

dock efter ingående prövning av frågan funnit mig icke kunna underlåta att

ansluta mig till åsikten, att hela verksamheten bör förläggas till det ena av

verken. Det synes mig nämligen icke vara försvarligt att utan tvingande skäl

i oförändrad omfattning fortsätta en verksamhet, som belastar det allmänna

i så hög grad som den nuvarande hampproduktionen. Vid detta mitt ståndpunktstagande

har jag även beaktat den av jordbruksnämnden lämnade

uppgiften, att vid överläggningar mellan nämnden samt representanter för

odlarna och beredningsverken enighet rått om att ett av verken bör nedläggas.

Likaså har jag tagit hänsyn till att enligt inhämtade upplysningar

utsäde i år icke torde kunna anskaffas för större areal än som kan tillgodose

ett verk.

Godkännes denna min uppfattning, blir den närmaste frågan vilket av de

båda verken som bör bibehållas. Jag torde då först få erinra om att lin- och

hamputredningen på sin tid — om än med tvekan — gav sitt förord åt visbyverket.

Även föredragande departementschefen anslöt sig, såsom framgår

av det föregående, till denna linje. Jordbruksnämnden framhåller, att det

förord, som för två år sedan gavs åt visbyverket, nu kan ges med något större

bestämdhet. Nämnden har emellertid icke varit enig i sitt ställningstagande.

En minoritet inom nämnden har nämligen reserverat sig till fördel för

värmbolverket och därvid bland annat åberopat beredskapssynpunkten, som

ansetts tala till förmån för sistnämnda verk. Slutligen har en reservant förklarat

sig icke kunna tillstyrka nedläggandet av värmbolverket, förrän bland

annat de anställdas sysselsättnings- och försörjningsfrågor blivit föremål

för en ingående undersökning.

Med anledning av den vikt, som sålunda tillagts vårt lands beredskap i

vad angår odling och beredning av hampa, torde jag, innan jag behandlar

övriga på valet inverkande omständigheter, få närmare klargöra min ståndpunkt

i denna fråga.

Den beredskap, som det enligt min mening närmast gäller att upprätthålla

i fråga om hampa, utgör en försörjningsberedskap. Under tider av oroliga

yttre förhållanden och därav följande osäkerhet i handelsförbindelserna

med andra länder är det otvivelaktigt av värde att ha en hampproduktion

av viss omfattning inom landet. En sådan beredskapsproduktion blir givetvis

av än större värde i händelse av krig, då såsom erfarenheterna från det

senaste världskriget visar, avbrott i stor utsträckning äger rum i leveranserna

av de olika produkter, av vilka vi normalt fyller vårt behov från utländska

marknader. I ett sådant läge synes det vara utan betydelse, om odlingen

och beredningen av hampan är förlagd till Gotland eller till fastlandet.

Skulle vårt land indragas i krig, synes det — såsom riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap anfört — med hänsyn till svårigheterna att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

37

beräkna händelseförloppet icke föreligga skäl att låta antaganden härutinnan

påverka bedömandet. Under sådana omständigheter finnes det enligt

min mening föga anledning att åberopa beredskapssynpunkten såsom ett av

de bärande motiven för förläggningen av odlingen och beredningen till visst

område och viss ort. Valet mellan verken synes mig därför böra träffas med

ledning av andra synpunkter.

Jordbruksnämnden har, liksom på sin tid lin- och hamputredningen, företagit

en närmare jämförelse mellan visby- och värmbolverken. Därvid har

framför allt behandlats odlingsunderlaget för de båda verken ävensom deras

kapacitet och driftsekonomi. I likhet med nämnden kan jag icke finna,

att denna jämförelse ger entydigt utslag till förmån för någotdera verket.

Jag delar därför nämndens uppfattning, att jordbruks- och sysselsättningspolitiska

synpunkter bör vara avgörande vid valet.

Vad först angår de jordbrukspolitiska synpunkterna har hampodlingen

otvivelaktigt stor hetvdelse för den enskilde jordbrukaren såväl på Gotland

som på fastlandet. Liksom på fastlandet omfattar odlingen på Gotland endast

en mindre del av åkerarealen, men det föreligger där en avsevärd koncentration

av myrmarker, som icke kan brukas med framgång utan en med

lämpliga mellanrum återkommande hampodling. Ett nedläggande av denna

odling på Golland skulle därför enligt min mening inom vissa delar av öns

landsbygd medföra en vida allvarligare försämring av jordbrukets utkomstmöjligheter

än vad fallet skulle bli på fastlandet. Ur nu ifrågavarande synpunkter

synes mig fördenskull övervägande skäl tala för att visbyverket

skall få fortsätta sin verksamhet.

Beträffande härefter de sysselsättningspolitiska skälen anser jag dessa i

än högre grad än de jordbrukspolitiska motivera, att det fortsatta statliga

stödet åt hampodlingen och hampberedningen koncentreras till Gotland och

Visby. Såsom jag tidigare framhållit kommer nedläggandet av det ena av

de båda beredningsverken att medföra svårigheter och problem för den bygd,

som berörs av åtgärden. Jag är emellertid av den uppfattningen, att man vid

bedömandet av sysselsättningsmöjligheterna icke bör tillmäta läget för dagen

avgörande betydelse utan söka fastställa, var det på längre sikt finns

det största behovet av att verksamheten upprätthålles. Det gotländska näringslivet

kännetecknas sedan länge av svårigheten att hålla öns befolkning

i jämn sysselsättning under hela året. Medan under sommaren brist på arbetskraft

föreligger, saknas normalt under övriga delar av året möjlighet till

full sysselsättning. Nedläggandet av hampberedningsverket i Visby skulle

medföra stora svårigheter alt placera den friställda arbetskraften inom andra

företag på Gotland. Även om jag är medveten om att svårigheter i detta hänseende

jämväl kommer att uppstå vid ett nedläggande av driften vid värmbolverket,

får dock möjligheterna på längre sikt att bereda nya utkomstmöjligheter

åt den personal, som till följd därav blir utan arbete, bedömas som

betydligt större än vad fallet är i fråga om visbyverket.

övervägande skäl talar sålunda enligt min mening för att det fortsatta

stödet åt hampproduktionen bör komma det gotländska jordbruket och be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-5.

redningsverket i Visby till godo. Driften vid värmbolverket bör följaktligen

nedläggas. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag att beslutet om nedläggandet

skall uppskjutas tills frågan om sysselsättningen och försörjningen av den

arbetskraft, som därigenom friställes, blivit löst, är i och för sig värt att

beaktas. Med hänsyn till de avsevärda kostnader, som ett dylikt uppskov

skulle medföra, anser jag mig dock icke kunna biträda förslaget. Vid nedläggandet

av driften vid värmbolverket uppkommer även andra avvecklingsfrågor.

Jordbruksnämnden har därvidlag hemställt att av de medel, som under

reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

för innevarande budgetår beräknats till stöd åt hampodlingen, få taga i anspråk

vissa medel till sådana åtgärder, som i samband med driftsnedläggelsen

kan erfordras för att begränsa statens förluster å lån till Sveriges hampodlareförening.

Däremot anser nämnden, att i avbidan på beslut angående

omfattningen för framtiden av stödet åt hampodlingen någon åtgärd icke

bör för närvarande vidtagas beträffande nyssnämnda förenings skuld till

staten eller relaxation av inteckningar i vissa fastigheter, hörande till värmbolverket.

För min del anser jag, att samtliga dessa avvecklingsfrågor bör prövas

först i samband med beslutet om prisreglerande åtgärder på jordbrukets

område för nästa regleringsår. Jag torde sålunda senare få ånyo anmäla

dessa. Därvid torde jag även få upptaga spörsmålen om nedskrivning av statens

fordringar hos Aktiebolaget Hampberedning samt om åtgärder för stärkande

av Gotlands hampodlareförenings likviditet. Däremot synes det lämpligt,

att jordbruksnämnden redan nu — därest riksdagen icke har något att

erinra däremot — till prisnedsättning å importerat hampfrö vid försäljning

till odlare får taga i anspråk högst 160 000 kronor av reservationsanslaget

till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för innevarande budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna att fortsatt stöd till hampodlingen skall anordnas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det

föregående föreslagit.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämniar Hans Maj:t Konungen bifall och

förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

537255. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:309 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det fortsatta stödet åt hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1953:31 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det fortsatta stödet åt hampodlingen in. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten