Med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m
1953-04-08 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:207, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
1
Nr 207.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; given Stockholms
slott den 8 april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter in. m.; samt
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
De för framställningen av och forskningen angående atomenergi betydelsefulla
metallerna beryllium och torium föreslås bli underkastade liknande
kontroll som den, vilken redan gäller i fråga om uran. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 207.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
in. in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
9 KAP.
Om fyndigheter av uranhaltigt
mineral.
Om fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m.
63 §.
Rättighet att för utvinnande av
uran eller någon av dess föreningar
eftersöka och bearbeta fyndighet av
uranhaltigt mineral är beroende på
koncession, som meddelas av Konungen.
Koncession må begränsas att
avse endast rätt till fyndighetens undersökning.
Vad i första stycket stadgats utgöre
icke hinder mot att endast för
erhållande av prov ur fyndighet av
uranhaltigt mineral för analys verkställa
borrning eller sprängning eller
upptaga provgropar eller vidtaga andra
liknande åtgärder.
Koncession må
Rättighet att för utvinnande av
uran, torium eller beryllium eller förening,
vari någon av dessa metaller
ingår, eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt, toriumhaltigt eller
berylliumhaltigt mineral är beroende
på koncession, som meddelas av Konungen.
Koncession må begränsas att
avse endast rätt till fyndighetens undersökning.
Vad i första stycket stadgats utgöre
icke hinder mot att endast för
erhållande av prov ur fyndighet av
uranhaltigt, toriumhaltigt eller berylliumhaltigt
mineral för analys verkställa
borrning eller sprängning eller
upptaga provgropar eller vidtaga andra
liknande åtgärder,
därtill äro.
64 §.
Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40, Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,
42—44 och 48 §§, 56 § andra och 42—44 och 48 §§, 56 § andra och
tredje styckena samt 58 och 60—62 tredje styckena samt 58 och 60—62 1
1 Senaste lydelse, se beträffande lagens överskrift SFS 1933:180, överskriften till 9 kap.
1945: 811, 63 och 64 §§ 1950:197, 65 och 66 §§ 1945: 811 samt 67-69 §§ 1950:197.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
(Gällande lydelse.)
§§ är stadgat angående fyndigheter,
som där avses, skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande tilllämpning
i fråga om fyndigheter av
uranhaltigt mineral.
Avser koncession endast rätt till
fyndighetens undersökning eller innehar
sökanden förut beträffande området
i fråga koncession, som avses i
i—5, 6, 7 eller 8 kap., eller har området
anvisats sökanden såsom utmål
för gruva, må koncession, som avses
i detta kap., meddelas utan iakttagande
av vad i 2—4 §§ sägs.
(Föreslagen lydelse.)
§§ är stadgat angående fyndigheter,
som där avses, skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande tillämpning
i fråga om fyndigheter av uranhaltigt,
toriumhaltigt eller berylliumhaltigt
mineral, dock att vad beträffar
fyndigheter av sistnämnda båda
slag i stället för vad i 58 § är stadgat
bestämmelserna i 10 § skola äga
tillämpning.
Avser koncession endast rätt till
fyndighetens undersökning eller innehar
sökanden förut beträffande området
i fråga koncession avseende eftersökande
och bearbetande av fyndighet,
som i denna lag sägs, eller har
området anvisats sökanden såsom utmål
för gruva, må koncession, som
Konungen äge --
I fall------
Bestämmelserna i —
avses i detta kap., meddelas utan
iakttagande av vad i 2—4 §§ sägs.
----äga tillämpning.
60 § sägs.
--uranhaltigt mineral.
65
Vad förut i denna lag stadgas om
rätt för koncessionsinnehavare att
tillgodogöra sig mineraliska ämnen,
som icke avses med koncessionen,
skall icke gälla uran eller uranförening.
§•
Vad förut i denna lag stadgas om
rätt för koncessionsinnehavare att
tillgodogöra sig mineraliska ämnen,
som icke avses med koncessionen,
skall icke gälla uran, torium eller beryllium
eller förening, vari någon av
dessa metaller ingår.
66 §.
Uran eller uranförening må ej utan Uran, torium eller bcryllium eller
Konungens tillstånd bearbetas för tek- förening, vari någon av dessa metalniskt
eller vetenskapligt bruk. ler ingår, må ej utan Konungens till
stånd
bearbetas för tekniskt eller vetenskapligt
bruk.
Tillstånd må------därtill äro.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
67
Uran, uranförening, uranhaltigt
mineral eller ämne, som framställts
av uran, må ej föras ur riket med
mindre Konungen meddelat tillstånd
därtill; och må sådant tillstånd meddelas
allenast under förutsättning att
annat med hänsyn till användningen
jämförbart material införes till riket i
stället för vad som utföres eller, då
fråga är om uranhaltigt mineral, att
uran eller uranförening förekommer
i så ringa mängd att tillgodogörande
därav ej kan äga rum.
§•
Ej må utan Konungens tillstånd ur
riket föras
a) uran, uranförening, uranhaltigt
mineral eller ämne, som framställts
av uran,
b) torium, toriumförening, toriumhaltigt
mineral eller ämne, som framställts
av torium,
c) beryllium, berylliumförening, berylliumlialtigt
mineral eller ämne,
som framställts av beryllium,
d) vara, i vilken torium eller beryllium
ingår.
Beträffande material, som i första
stycket under a) och b) avses, må
tillstånd till utförsel meddelas allenast
under förutsättning att annat
med hänsyn till användningen jämförbart
material införes till riket i
stället för vad som utföres eller, då
fråga är om uranhaltigt eller toriumhaltigt
mineral, att uran eller torium
eller förening, vari någon av dessa
metaller ingår, förekommer i så ringa
mängd att tillgodogörande därav ej
kan äga rum.
68
Den som, i annat fall än i 63 §
andra stycket sägs, utan koncession
för ändamål, som avses i 63 § första
stycket, eftersöker eller bearbetar fyndighet
av uranhaltigt mineral eller
utan tillstånd bearbetar uran eller
uranförening så som i 66 § sägs, straffes
högst med straffarbete i två år.
Samma lag vare, där någon i strid
mot 67 § ur riket utför eller söker utföra
uran eller annat ämne, som
där sägs.
§•
Den som, i annat fall än i 63 §
andra stycket sägs, utan koncession
för ändamål, som avses i 63 § första
stycket, eftersöker eller bearbetar fyndighet
av uranhaltigt, toriumhaltigt
eller berylliumhaltigt mineral eller
utan tillstånd bearbetar uran, torium
eller beryllium eller förening, vari någon
av dessa metaller ingår, så som i
66 § sägs, straffes högst med straffarbete
i två år.
Samma lag vare, där någon i strid
mot 67 § första stycket ur riket utför
eller söker utföra material eller vara,
som där sägs.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
69 §.
Uran eller uranförening som, i annat
fall än i 63 § andra stycket sägs,
utvunnits utan koncession, tillfaller
kronan.
Har någon brutit mot vad i 66 §
stadgas, är vad som därvid framställts
så ock förråd av uran, uranförening
eller uranhaltigt mineral, som han innehar,
förverkat till kronan.
Uran eller annat ämne, som någon
i strid mot 67 § utfört eller sökt utföra
ur riket, vare ock förverkat till
kronan.
Uran, torium eller beryllium eller
förening, vari någon av dessa metaller
ingår, som, i annat fall än i 63 §
andra stycket sägs, utvunnits utan
koncession, tillfaller kronan.
Har någon brutit mot vad i 66 §
stadgas, är vad som därvid framställts
så ock förråd av den ifrågavarande
metallen, av förening av metallen
eller av mineral med halt av
metallen, som han innehar, förverkat
till kronan.
Det som någon i strid mot 67 § första
stycket utfört eller sökt utföra ur
riket vare ock förverkat till kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954-, men redan dessförinnan må
meddelas beslut om koncession och
tillstånd, som avses i de nya bestämmelserna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Förslag
till
Lag
om ändring i gruvlagen den 3 jnni 1938 (nr 314).
Härigenom förordnas, att 52 § gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7
övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
52 §.
Gruvinnehavaren må---inmutningsbara mineralen.
Av de------efter tillsägelse.
Uppstår tvist---slutligen bestämt
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla
uran eller uranförening.
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla uran,
torium eller beryllium eller förening,
vari någon av dessa metaller ingår.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall
icke äga tillämpning å uran eller
uranförening.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall
icke äga tillämpning å uran, torium
eller beryllium eller förening, vari
någon av dessa metaller ingår.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1954.
1 Senaste lydelse av 52 § och övergångsbestämmelserna, se SFS 1952:148.
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. samt anför
därvid följande.
Sedan år 1945 innehåller 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. in.
bestämmelser angående utvinningen och användningen av det för framställning
av atomenergi betydelsefulla ämnet uran. I skrivelse den 29 november
1952 har atomkommittén och aktiebolaget atomenergi hemställt, att i lagstiftningen
måtte upptagas liknande bestämmelser om metallerna beryllium
och torium. över skrivelsen har, efter remiss, utlåtanden avgivits av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Jag anhåller att nu få upptaga
detta ärende till behandling.
I. Gällande bestämmelser om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.
Enligt 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter in. m. fordras koncession
av Kungl. Maj :t för rättighet att eftersöka och bearbeta vissa fyndigheter.
Lagen avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.)
men genom senare vid skilda tillfällen införda tillägg till lagen har den
erhållit tillämplighet jämväl å saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter
(7 kap.), alunskifferfyndigheter (8 kap.) samt fyndigheter av
uranhaltigt mineral (9 kap.). Koncession innebär i princip, att koncessionsinnehavaren
erhåller uteslutande rätt att inom det område koncessionen
omfattar eftersöka, bearbeta och tillgodogöra sig fyndigheten i fråga. I stort
sett gäller likartade regler för de olika slagen av fyndigheter.
Lagens 9 kap., som omfattar 63—69 §§, tillkom genom lag den 21 december
1945 och har undergått vissa jämkningar 1947 och 1950.
I 63 § första stycket återfinnes det grundläggande stadgandet, att rättighet
att för utvinnande av uran eller någon av dess föreningar eftersöka och
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral är beroende av koncession, som
meddelas av Kungl. Maj :t. Koncession må begränsas att avse endast rätt till
fyndighetens undersökning. Från bestämmelserna i första stycket meddelas
i andra stycket ett undantagsstadgande av innebörd, att borrning, sprängning,
upptagande av provgropar och vidtagande av andra liknande åtgärder
får ske utan koncession, därest åtgärderna avser att erhålla prov ur fyndighet
av uranhaltigt mineral för analys. Tredje stycket stadgar, att koncession
må av Kungl. Maj :t återkallas när skäl därtill är.
I 64 § har skett hänvisning till åtskilliga för andra slag av fyndigheter
än sådana av uranhaltigt mineral gällande stadganden i lagen. Därjämte
har meddelats vissa bestämmelser som innebär avvikelser från de stadganden,
till vilka sålunda hänvisats. Härigenom regleras bl. a. frågorna om
förfarandet i koncessionsärende, om konkurrens mellan flera sökande, om
ersättning till jordägare, om konkurrens med inmutning, om frånträdande
av koncession och om återställande av inlöst mark till jordägaren.
Något närmare torde böra redogöras för vissa av de rättsregler som gäller
på grund av 64 §. Sålunda skall —- enligt 2—4 §§ till vilka 64 § hänvisar
— ansökning om koncession göras hos länsstyrelsen, som skall på
visst sätt kungöra ansökningen. Inom tid, som angives i lagen, äger den
som anser sin rätt vara av frågan beroende, hos länsstyrelsen anföra vad
han till bevarande av sin rätt aktar nödigt. Sedan bergmästaren i orten avgivit
yttrande, skall länsstyrelsen insända handlingarna jämte eget utlåtande
till Kungl. Maj:t, som prövar om koncession skall beviljas. I vissa
fall — bl. a. då koncession avser endast rätt till fyndighetens undersökning
— må enligt 64 § andra stycket koncession meddelas utan iakttagande
av vad i 2—4 §§ sägs.
Bland hänvisningarna i 64 § torde vidare särskilt böra uppmärksammas
hänvisningarna till 56 § andra stycket och 58 §, vilka lagrum återfinnes
i 8 kap. om alunskifferfyndigheter. Enligt 56 § andra stycket skall vid koncession
fogas de föreskrifter, som finns påkallade för att förebygga att
annat industriföretag hindras i sin utveckling eller som eljest finns erforderliga
ur allmän eller enskild synpunkt. Genom hänvisningen till 58 §
regleras den närmare omfattningen av den rätt koncessionen medför. I 58
§ stadgas det sålunda — utom att den, som erhållit koncession, äger uteslutande
rätt att, med de inskränkningar och villkor lagen innehåller, inom
det område koncessionen omfattar, för utvinnande av olja eftersöka samt
bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintlig alunskifferfyndighet — att
koncessionsinnehavare må tillgodogöra sig kalksten och andra mineraliska
ämnen, som måste brytas för tillgodogörande av skiffern eller som eljest
förekommer i sådant samband med denna att de ej kan tillgodogöras för
sig.
I anslutning till sistnämnda stadgande torde ock böra nämnas, att 10 §
— vilken närmare anger den rätt koncession avseende stenkolsfyndighet
innebär och till vilken hänvisning ej skett i 9 kap. —- bl. a. innehåller det
stadgandet, att koncessionsinnehavaren må bryta, utöver stenkolsfyndighe
-
Kungl. Maj.ts proposition ni 207.
9
ter och eldfasta leror, på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området
för koncessionen, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga
drivande. Koncessionsinnehavaren äger under vissa förutsättningar
använda och behålla dessa ämnen. I 65 § göres emellertid det undantaget,
att rätten att tillgodogöra sig mineraliska ämnen icke skall gälla uran
eller uranförening. I detta sammanhang bör också erinras om att 52 §
första stycket gruvlagen stadgar, att gruvinnehavare må inom utmål bryta
icke inmutningsbara mineraliska ämnen i den mån sådant erfordras för
gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen,
men att enligt lagrummets sista stycke undantag härifrån gjorts
för uran och uranförening. En motsvarande undantagsregel med avseende
å äldre gruvor återfinnes under punkt 7 i övergångsbestämmelserna till
gruvlagen.
I 9 kap. i 1886 års lag har vidare upptagits bestämmelser som reglerar
användningen av uran. Sålunda stadgas i 66 §, att uran eller uranförening
ej må utan Kungl. Maj :ts tillstånd bearbetas för tekniskt eller vetenskapligt
bruk. Även frågan om export är reglerad. I 67 § föreskrives nämligen, att
uran, uranförening, uranhaltigt mineral eller ämne, som framställts av
uran, ej må föras ur riket med mindre Kungl. Maj :t meddelat tillstånd därtill.
Sådant tillstånd må meddelas allenast under förutsättning att annat
med hänsyn till användningen jämförbart material införes till riket i stället
för vad som utföres eller, då fråga är om uranhaltigt mineral, att uran
eller uranförening förekommer i så ringa mängd att tillgodogörande därav
ej kan äga rum.
Slutligen innehåller 68 § bestämmelser om straff för eftersökande och
bearbetande av fyndighet av uranhaltigt mineral utan koncession, för bearbetande
utan tillstånd av uran eller uranförening samt för utförsel eller försök
till utförsel utan tillstånd av uran m. m. I 69 § har upptagits regler om
förverkande i vissa fall in. m.
II. Atomkommittén och aktiebolaget atomenergi.
I skrivelsen den 29 november 1952 har atomkommittén och aktiebolaget
atomenergi framhållit, att den utveckling, som på atomenergiens område
ägt rum under de senaste åren, gjorde det påkallat att lagstiftningen angående
uran utsträcktes att omfatta även beryllium. Därjämte ifrågasattes,
huruvida det icke vore lämpligt att samtidigt göra lagstiftningen tillämplig
även på torium. Framställning av atomenergi vore ett allmänt intresse av
den betydelse, att det otvivelaktigt motiverade koncessionsrätt för tillgodoseende
av behovet av erforderliga mineral för detta ändamål.
Angående ämnena beryllium och torium samt deras betydelse för atomenergiframställningen
har i skrivelsen framhållits, att beryllium vore ett
grundämne, som hade sådan egenskap att det kunde ersätta tungt vatten.
Torium vore ett grundämne av liknande natur som uran. Forskningsarbetet
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
vore för närvarande bl. a. inriktat på att få fram en metod, varigenom torium
kunde omvandlas på sådant sätt att atombränsle erhölles. Bolaget hade
därför i sin verksamhet för utforskande och framställning av atomenergi
ett avsevärt behov av beryllium och torium. Betydelsen av beryllium och
torium för framställning av atomenergi hade också kommit till uttryck i
ett flertal utländska lagar rörande atomenergien. De ämnen, som i sådan
utländsk lagstiftning angivits, vore genomgående uran och torium men därjämte
hade upptagits även andra ämnen, bl. a. beryllium.
Beryllium förekomme vanligast tillsamman med aluminium och kisel i
ett aluminiumsilikat kallat bervll, som innehölle omkring 5,3 procent beryllium.
Beryll förefunnes i viss utsträckning i fyndigheter av kvarts eller
fältspat. Under sin prospekteringsverksamhet hade bolaget på ett tjugutal
ställen funnit indikationer på beryllium, och man hade anledning förmoda
att ytterligare fynd komme att göras. I några fall förekomme beryllium
i sådan utsträckning att det kunde tillgodogöras. Så vore fallet vid några
kvarts- eller fältspatstäkter, där brytning av sistnämnda ämnen försigginge
i industriell drift. Beryllet förekomme där i körtlar på olika ställen i kvartsoch
fältspatfyndigheterna, ofta i utkanten tillsamman med glimmer. Beryllet
avskildes i samband med skrädningen och frånskiljandet skedde på
enkel mekanisk väg. Hittills hade beryllet vanligen fått gå med bland avfallet,
men beryllet betingade nu sådant pris, att det vore ekonomiskt lönande
att frånskilja det. Med nuvarande lagstiftning funnes ej hinder mot
att beryllet såldes tillsamman med kvarts eller fältspat. Beryll vore visserligen
underkastat exportreglering enligt kungörelsen den 9 juni 1950
angående allmänt exportförbud, men i verkligheten kontrollerades ej, att vid
export av exempelvis kvarts eller fältspat beryllium ej inginge i exportvaran.
Nämnvärda fynd av torium hade ännu ej gjorts inom riket.
Beryllium och torium användes i viss utsträckning för andra ändamål
än för framställning av atomenergi. Sålunda importerade ett par företag
toriumnitrat för glödstrumpor. Beryllium hade sin största användning i form
av legeringen berylliumkoppar och i vissa lättmetallegeringar. Dessutom användes
importerade berylliumsalter för lvsämnesrör.
I skrivelsen har vidare framhållits, att förekomsten av beryllium vore så
sparsam, att alla fynd därav borde reserveras för atomenergiframställning.
Skulle några toriumfynd av betydelse göras, borde också dessa otvivelaktigt
reserveras för bolagets verksamhet. Det vore bolaget som genom sin prospekteringsverksamhet
skaffade kännedom om de fyndigheter som funnes. Ett
aktuellt behov förelåge av att bolaget kunde erhålla skydd för sina fynd av
beryllium och att bolaget kunde få lagliga rättigheter att taga ut beryll ur
fyndigheter, som innehölle detta ämne. Med hänsyn härtill borde bestämmelserna
om fyndigheter av uranhaltigt mineral i 9 kap. i 1886 års lag göras
tillämpliga även på beryllium och torium.
I fråga om det närmare utformandet av erforderliga jämkningar i 9 kap.
i 1886 års lag har i skrivelsen anförts, att koncessionsbestämmelserna borde
omfatta beryllium och torium i vilken form eller sammansättning de än
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
11
förekomme. Den i 56 § andra stycket upptagna bestämmelsen, att vid koncession
skulle fogas de föreskrifter, som funnes påkallade för att förebygga
att annat industriellt företag hindrades i sin utveckling eller som eljest
funnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt, gåve möjlighet att reglera
förhållandet mellan koncessionssökande å exempelvis beryllium och
redan existerande företag för utvinnande av andra produkter, vari beryllium
funnes. Med hänsyn till att företag, som bearbetade fyndigheter där
beryllium förekomme utan att det tillgodogjordes, ej skulle bli skyldiga att
söka koncession på sina fyndigheter, såvida de ej skulle utnyttja beryllium,
borde koncession endast fordras för bearbetande för tillgodogörande av beryllium
eller torium.
Rättigheten enligt 63 § första stycket och 64 § andra stycket att med
ett förenklat förfarande söka koncession endast för rätt till undersökning
av fyndighet vore lämplig i fall av nu ifrågavarande slag. Samma vore förhållandet
med bestämmelsen i 63 § andra stycket, att koncession ej erfordrades
för att, i syfte endast att erhålla prov för analys, verkställa borrning
eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga andra liknande åtgärder,
samt bestämmelsen i 63 § tredje stycket, att koncession finge av
Kungl. Maj:t återkallas när skäl därtill vore.
Bestämmelsen i 65 §, att vad förut i stenkolslagen stadgats om rätt för
koncessionsinnehavare att tillgodogöra sig mineraliska ämnen som icke avsåges
med koncessionen icke gällde uran eller uranförening, borde vara
tillämplig även i fråga om beryllium. I samband härmed borde ändring ske
i 52 § sista stycket gruvlagen och punkt 7 övergångsbestämmelserna till
gruvlagen, så att motsvarande inskränkning skedde i gruvinnehavares rätt.
En sådan ändring borde omfatta såväl beryllium som torium.
De undantag från förbudet i 66 §, som krävdes med hänsyn till att beryllium
användes för vissa tekniska ändamål och till att man hade att räkna
med vissa preparat för vetenskapligt bruk, borde göras genom att Kungl.
Maj :t meddelade generella tillstånd. En rationell gränsdragning i lagen
vore nämligen svår att åstadkomma. I nuvarande situation torde generellt
tillstånd böra lämnas för användning av vad som importerades för tekniskt
eller vetenskapligt bruk. Vad nu sagts borde gälla även i fråga om torium.
Bestämmelserna om utförselförbud i 67 § syntes vara onödigt stränga då
fråga vore om beryllium. Det vore tillräckligt, att rätten till export gjordes
beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t utan villkor om ekvivalent import.
Exportförbudet torde böra avse beryllium, föreningar, vari detta ämne inginge,
samt ämne, som framställts av beryllium, och undantag borde göras för
fall, där beryllium förekomme i så ringa mängd att tillgodogörande därav
ej kunde ske. Exportförbudet beträffande torium syntes böra konstrueras på
samma sätt som exportförbudet för uran och borde avse torium, föreningar,
vari detta ämne inginge, samt ämne, som framställts av torium. De industrier,
som för särskilda ändamål använde beryllium eller torium, borde
tydligen ha rätt att exportera sina produkter, vari beryllium eller torium inginge.
Det finge anses, att beryllium och torium inginge i dessa produkter
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
i så ringa mängd att tillgodogörande därav ej kunde äga rum. Skulle det
anses att så ej vore fallet med beryllium i lysämnesrör eller andra produkter
vari beryllium inginge, torde Kungl. Maj:t böra meddela generellt
tillstånd till export av sådana produkter. Eljest borde rätten till export av
beryllium och torium, därest sådan överhuvud skulle komma i fråga, vara
förbehållen bolaget eller annat företag, som i framtiden kunde komma att
intaga en motsvarande ställning på förevarande område.
I övrigt borde bestämmelserna i 9 kap. utan vidare göras tillämpliga även
på de ämnen varom nu vore fråga. I anslutning härtill må nämnas, att i
skrivelsen erinrats om första lagutskottets uttalande vid 1945 års riksdag,
att straff enligt 68 § för överträdelse av förbudet att utföra uranhaltigt mineral
icke borde drabba den som saknade anledning antaga, att mineralet
vore uranhaltigt eller att uranhalten vore högre än vad som angivits i ett
generellt tillstånd. Detta uttalande borde äga giltighet även beträffande nu
förevarande mineral.
III. Yttrandena.
Över atomkommitténs och aktiebolaget atomenergis skrivelse har yttranden
efter remiss avgivits av kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, Sveriges geologiska undersökning, tekniska högskolans i
Stockholm lärarkollegium och statens handels- och industrikommission.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat av ämbetsverket inhämtade
yttranden från samtliga bergmästare, Sveriges industriförbund, svenska
gruvföreningen och Sveriges stenindustriförbund.
Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt lagstiftningsåtgärder i
syfte att säkerställa kontrollen över beryllium och torium.
Förslaget att upptaga bestämmelser härom i 1886 års lag om stenkolsfyndigheter
m. in. har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av två bergmästare,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges geologiska
undersökning, statens handels- och industrikommission samt Sveriges stenindustriförbund.
Övriga remissinstanser däremot har avstyrkt att bestämmelserna
erhölle sin plats i 1886 års lag eller ifrågasatt lämpligheten härav.
Flertalet av sistnämnda myndigheter och organisationer har förordat, att
bestämmelser om mineraler av betydelse för framställning av atomenergi
upptoges i en särskild lag.
Angående förekomsten av beryllium har svenska gruvföreningen anfört,
att beryllium funnes ej blott i kvarts- och fältspatförekomster utan även i
pegmatitgångar genomsättande malmförekomster, å vilka gruvlagens bestämmelser
vore tillämpliga.
Sveriges geologiska undersökning har framhållit, att beryllium i mineralet
beryll förekomme i vissa kvarts- och fältspatfyndigheter, vilka ur geologisk
synpunkt borde betecknas som pegmatitförekomster. Pegmatit vore ett
slags grovkristallinisk granit, som brukade uppträda såsom gångar eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
13
körtlar i den kristalliniska berggrunden. Fyndigheterna utnyttjades väsentligen
för utvinnande av fältspat och i mindre utsträckning av kvarts. Undersökningen
har vidare uttalat, att beryllium- och toriumförekomsterna principiellt
vore av vitt skilda slag i jämförelse med våra huvudsakliga uranförekomster,
som utgjordes av alunskiffer.
Om användningen av beryllium och torium för annat ändamål än framställning
av atomenergi har statens handels- och industrikommission anfört,
att den rena metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Vidare
användes metallen till elektroder för neonljus. I högeldfasta rör och deglar
funnes beryllium i form av oxid. Beryllium förekomme i form av legeringar
till nickel. En del stålsorter legerades med upp till en procent beryllium,
t. ex. invarstål och vissa slag av rostfritt stål. Torium användes för kommersiellt
bruk såsom metall i volframtråd, som brukades bland annat i
vanliga metalltrådslampor. Denna tråd kunde innehålla någon promille
torium. Vidare förekomme torium i form av oxid i aktiveringsmassor på
volframtråd för kvartslampor och dylikt. Toriumoxiden i dessa massor
uppginge till 15—20 %. Tillverkare anskaffade metallen i form av toriumnitrat,
som utglödgades till toriumoxid. Torium funnes även i en del fluorescerande
lysämnen för ultravioletta lampor, där den inginge med någon
procent av lysämnets vikt. Vissa högeldfasta rör och deglar, s. k. fused thoria,
innehölle likaledes toriumoxid.
Svenska gruvföreningen har, såsom i det föregående antytts, funnit att
erforderliga bestämmelser angående mineral, som användes för framställning
av atomenergi, borde upptagas i en särskild lag. Till stöd härför har
föreningen anfört, att lagen om stenkolsfyndigheter m. m. i huvudsak fått
sin utformning redan 1886 och avsetts för de speciella förhållanden både
gruvtekniskt och bebyggelsemässigt som rådde inom den stenkolsförande formationen
i nordvästra Skåne. Lagen vore icke ägnad att genom påbyggnad
få omfatta vitt skilda slag av naturförekomster på sätt som tyvärr redan
blivit fallet och som nu föresloges bli ytterligare utvidgat. Genom dessa förekomsters
synnerligen olika sätt att uppträda i naturen måste en utvidgning
av 1886 års lag medföra svårigheter vid lösandet av intressekonflikter, enär
lagens utformning icke skett med tanke på annat än rena stenkolsförekomster.
Den situationen kunde då lätt uppstå att företag, som fått koncession på
t. ex. beryllium, funne det nödvändigt att begära sådana ändringar i lagen,
som komme att inverka direkt oförmånligt för koncessionsinnehavare, vilka
bearbetade andra mineral. Föreningen ifrågasatte huruvida den begärda lagstiftningen
vore så brådskande att den ej kunde anstå till dess eu särskild
lag angående uran, beryllium och torium hunnit utarbetas och om icke
atomkommitténs och aktiebolaget atomenergis intressen kunde tillgodoses
genom frivilliga överenskommelser intill dess en sådan lag kommit till
stånd.
Sveriges industriförbund, som tagit del av svenska gruvföreningens yttrande,
har förklarat, att förbundet anslöte sig till detta.
Vidare bär bergmästaren i norra distriktet uttalat, att uran-, toriuin- och
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
berylliummineralen icke förekomme så samlade att de kunde ekonomiskt tillgodogöras
på annat sätt än som biprodukter vid oljeutvinning ur skiffer
samt vid brytning av kvarts och fältspat. Då självständiga koncessioner i
1886 års lags mening knappast torde bli aktuella, vore anknytningen till denna
lag föga motiverad. Ett visst motiv funnes visserligen så länge bestämmelserna
endast avsåge uran, som huvudsakligen förekomme i oljeskiffrar,
men detta skäl bortfölle i och med att lagstiftningen utvidgades till att omfatta
även torium och beryllium. Lagstiftningen rörande uran och de övriga
föreslagna ämnena vore i första hand en förbudslagstiftning, som icke gällde
endast fyndigheter innehållande dessa ämnen utan även avfall från tidigare
brytning samt bearbetning för tekniskt eller vetenskapligt bruk och export.
De tillstånd, som Kungl. Maj :t ägde meddela, bleve i regel av annan natur än
stenkolskoncessioner. Detta framginge bl. a. av de i 9 kap. stenkolslagen intagna,
endast för uranföreningar gällande bestämmelserna, som enligt föreliggande
förslag komme att ytterligare utökas med 1886 års lag ovidkommande
föreskrifter. Det syntes därför vara lämpligt att ersätta detta kapitel med
en särskild lag innehållande samtliga bestämmelser rörande »atommineralen»
och därav framställda ämnen.
Bergmästaren i västra distriktet har framhållit, att något bärande skäl ej
presterats för att göra rätten att bryta och bearbeta beryllfynd beroende av
koncession och därmed i realiteten förbehållen för aktiebolaget atomenergi.
Bergmästaren funne för sin del, att beryllens förekomstsätt som gångmineral
i samband med kvarts och fältspat liksom även dess användning inom andra
verksamhetsområden gjorde det olämpligt att infoga stadganden om beryll
i 1886 års lag. Bestämmelserna i den föreslagna koncessionslagen skulle i
så stor utsträckning bli beroende av Kungl. Maj :ts i varje särskilt fall meddelade
föreskrifter, att ingen på förhand i rimlig utsträckning skulle kunna
förutse dessas räckvidd. En så konstruerad lag vore förkastlig. Bergmästaren
förordade i stället, att berylliummalm gjordes inmutningsbar och att
bestämmelser därom intoges i gruvlagen. Bearbetande för tillgodogörande av
beryllium föresloges vara tillåten för vem som helst inom gruvlagens ram.
Kronans möjligheter att inom andra än sina egna inmutningar på beryllium
erhålla upplysningar, bedriva undersökningar och inverka på brytningen tillgodosåges
i tillräcklig grad av bestämmelserna i 5 kap. 46 § och 47 § tredje
stycket gruvlagen. För att tillgodose aktiebolaget atomenergis legitima behov
av beryllium torde vidare stadgandena angående allmänt exportförbud vara
tillräckliga. Genom införande av inmutningsrätt för berylliummalm vunnes
en ytterst värdefull stimulans att uppsöka dylika fyndigheter. Även rättskollisioner
reglerades på ett betydligt bättre sätt i gruvlagen än i 1886 års lag.
Metallen torium hörde nära samman med uran och hade till största delen
samma användningsområde som denna. Bergmästaren tillstyrkte därför att
9 kap. i 1886 års lag kompletterades med stadganden om denna metall på
sätt som i skrivelsen föreslagits.
Kommerskollegium har anslutit sig till de synpunkter, som anförts i de
nu återgivna yttrandena, samt avstyrkt, att de av atomkommittén och aktie
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
15
bolaget atomenergi föreslagna ändringarna för närvarande vidtoges i 1886
års lag, men föreslagit att en utredning verkställdes, huruvida icke det avsedda
syftet med större fördel kunde nås genom särskild lagstiftning angående
de för atomenergien viktiga mineralen, eventuellt i kombination med
vissa ändringar i gruvlagen.
Härutöver må nämnas, att tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium
utan närmare motivering ifrågasatt, huruvida icke en utredning borde
komma till stånd om en särskild lag angående beryllium och torium, i vilken
lag då jämväl skulle ingå de hittills i 1886 års lag införda bestämmelserna
angående uran m. in.
Några remissinstanser har berört vissa av de särskilda stadgandena och
hur dessa borde tillämpas.
Sålunda har svenska gruvföreningen uttalat, att då beryllium förekomme
även i pegmatitgångar genomsättande malmförekomster, som fölle under
gruvlagens bestämmelser, gruvföretagen hade ett befogat intresse av att koncession
å beryllium icke medförde komplikationer för en bestående gruvdrift.
Ett företag med en fyndighet eller förekomst, vari beryllium inginge, borde
därför ha företräde till koncession å beryllium, såvida ej skäl förelåge att
antaga att företaget ej skulle kunna utvinna och tillhandahålla beryllium
på skäliga villkor.
Statens handels- och industrikommission har framhållit, att beträffande
koncession för torium samma praxis torde böra följas som tillämpades i
fråga om uran. Beträffande koncession för beryllium syntes det måhända
icke vara uteslutet att annan än aktiebolaget atomenergi borde kunna beviljas
koncession.
Sveriges geologiska undersökning har understrukit att det vore av stor betydelse
att erforderliga föreskrifter funnes för att förebygga, att ett fältspat-
eller kvartsproducerande företag hindrades i sin verksamhet och utveckling
genom att någon dess fyndighet genom förekomst av beryllium bleve
underkastad koncession. Bestämmelserna i 56 § andra stycket i 1886 års lag
syntes därvid vara tillfyllest. Även i fråga om torium kunde sistnämnda stadgande
förväntas bli av betydelse.
I anledning av atomkommitténs och aktiebolaget atomenergis uttalande,
att generellt tillstånd borde lämnas för användning för tekniskt och vetenskapligt
ändamål av vad som importerades av beryllium och torium, har
Sveriges industriförbund framhållit, att anledning syntes saknas att icke
meddela liknande tillstånd beträffande inhemsk beryllium eller torium.
Statens handels- och industrikommission har ifrågasatt om Kungl. Maj :ts
tillstånd kunde erfordras för att bearbeta importerade metaller och metalllegeringar
av nu ifrågavarande slag. Om det förutsattes att generellt tillstånd
borde lämnas för användning av importerad vara för tekniskt eller
vetenskapligt bruk, syntes hinder icke möta att detta föreskreves redan i
lagtexten.
Vidare har Sveriges industriförbund understrukit, att de industrier, som
för särskilda ändamål använde beryllium eller torium borde ha rätt att utan
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
hinder av exportförbud få exportera sina produkter i vilka dessa ämnen i
ringa mängd kunde ingå, såsom lysämnen, lysrör, elektronstålrör, lysskärmar,
glödstrumpor, glödnät, legeringsmetaller etc. Och statens handels- och
industrikommission har — efter att ha erinrat om att atomkommittén och
aktiebolaget atomenergi beträffande beryllium utgått från att Kungl. Maj :ts
tillstånd till export skulle kunna lämnas utan villkor om ekvivalent import
-— framhållit, att det syntes kunna ifrågasättas om icke torium borde
behandlas på samma sätt, när det vore fråga om export av vara som tillverkats
av importerad material. Kommissionen utginge från att tillämpningen
av exportförbudet även efter genomförandet av ifrågavarande lagstiftning
tills vidare konime att ske i nära överensstämmelse med nuvarande
praxis.
IV. Departementschefen.
År 1945 genomfördes vissa lagstiftningsåtgärder i syfte att säkerställa
statlig kontroll över utvinningen och användningen av uran och ämnen, vari
uran ingår. Anledningen härtill var den betydelse uran då fått för framställning
av atomenergi och de konsekvenser ur försvars- och utrikespolitiska
synpunkter som följde därav. Genom lagstiftningsåtgärden 1945 har statsmakterna
sålunda intagit den ståndpunkten att atomenergien och likaså de
ämnen, som erfordras för framställning av sådan energi, skall vara underkastad
statlig kontroll.
Den utveckling, som ägt rum på atomenergiens område sedan 1945, har
lett till att även andra ämnen än uran fått betydelse för atomenergiframställning.
Så är i första hand fallet med metallen beryllium. Sannolikhet
finnes för att även metallen torium kan bli av vikt i förevarande hänseende.
Redan nu spelar torium en stor roll vid det forskningsarbete som bedrives
beträffande atomenergien.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, i likhet med flertalet av de
myndigheter och sammanslutningar som yttrat sig i ärendet, att lagstiftningsåtgärder
nu bör genomföras i syfte att trygga statlig kontroll över utvinning
och användning av metallerna torium och beryllium.
De för kontrollen över uran meddelade bestämmelserna har upptagits i
1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. Atomkommittén och
aktiebolaget atomenergi liksom också åtskilliga remissinstanser har förordat,
att även de beträffande torium och beryllium erforderliga stadgandena
skulle få sin plats i denna lag. I vissa andra remissyttranden har däremot
uttalats, att särskild lagstiftning borde genomföras angående alla de
för atomenergien viktiga mineralen.
Obestridligen har vissa av de beträffande uran meddelade bestämmelserna
den karaktär, att de näppeligen har sin rätta plats i en lag med den uppbyggnad
och med det syfte 1886 års lag ursprungligen haft. Detsamma
gäller åtskilliga av de regler som erfordras för kontrollen över torium och
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
17
beryllium. Skäl kan därför anföras för att skapa en särskild lagstiftning
rörande kontrollen över atomenergien. Emellertid synes övervägande skäl
tala för att, åtminstone tills vidare, lösa denna lagstiftningsfråga genom att
verkställa utbyggnad av de bestämmelser, som redan förekommer i 1886
års lag. Den omständigheten att regleringen i fråga om torium och beryllium
sker genom en utvidgning av tillämpningsområdet för 1886 års lag
synes ej behöva medföra att man icke kan ernå en någorlunda tillfredsställande
lösning av de förevarande problemen. Härtill kommer, att tillskapandet
av en helt ny lagstiftning skulle innebära ett icke önskvärt uppskov
med den nu aktuella lagstiftningsåtgärden. En ny särskild lag i ämnet torde
nämligen böra föregås av en utredning av ej alltför obetydlig omfattning.
I likhet med vad som nu enligt 63 § 1886 års lag gäller för uran bör rättigheten
att för utvinnande av torium eller beryllium eller förening, vari något
av dessa ämnen ingår, eftersöka och bearbeta fyndighet av toriumhaltigt
eller berylliumhaltigt mineral vara beroende på koncession, som meddelas av
Kungl. Maj :t. Beträffande uran har därjämte upptagits en undantagsregel
av det innehållet att viss begränsad undersökning av fyndighet, där uran
finnes, får äga rum även utan koncession. Då samma skäl, som anförts till
stöd för denna undantagsregel, gäller även beträffande beryllium och torium,
bör regeln tillämpas även för dem. Kungl. Maj :t äger återkalla koncession
avseende uran, när skäl därtill är, och motsvarande regel bör finnas även för
koncession som avser torium eller beryllium. Jämkningar i 63 § bör ske
i enlighet härmed.
Beryllium påträffas främst i vissa fältspat- och kvartsförekomster. Rätten
att tillgodogöra sig dessa tillkommer i princip jordägaren, då varken gruvlagen
eller 1886 års lag äger tillämpning på dem. Meddelande av koncession
avseende beryllium inom område, där brytning av fältspat eller kvarts redan
pågår, bör tydligen i regel icke medföra att hinder lägges för denna rörelse.
Vid meddelande av koncession måste därför kunna beaktas de rimliga intressen,
som en sådan rörelse har. Om den i 56 § andra stycket 1886 års lag
upptagna regeln, att till koncession skall fogas de föreskrifter som finnes påkallade
för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling
eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt,
utsträckes att gälla även koncessioner, varom nu är fråga, finnes möjlighet
att på tillfredsställande sätt lösa den intressekonflikt som kan uppkomma.
Koncession avseende uran medför enligt den i 64 § förekommande hänvisningen
till 58 § rätt för koncessionsinnehavaren att tillgodogöra sig utom
uranfyndigheter även kalksten och andra mineraliska ämnen, som måste
brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller som eljest förekommer
i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras för sig. Denna
regel överensstämmer med den som gäller för koncession för att utvinna
olja ur alunskifferfyndigheter. Anledningen till att samma regler upptagits
beträffande såväl koncession för oljeutvinning som koncession avseende
uran är att uran förekommer i samband med alunskifferfyndigheter. I fråga
om koncession avseende stenkolsutvinning gäller enligt 10 §, att koncessious2
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. ,Vr 207.
18
Kungl. Mäj.ts proposition nr 207.
innehavaren äger tillgodogöra sig, utom stenkolsfyndigheterna, de eldfasta
leror som förekommer i samband med sådana fyndigheter. Därjämte äger han
bryta övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen, i den mån sådant är
erforderligt för arbetets ändamålsenliga drivande, och därav använda vad
som behövs för gruvdriftens ändamål. Vad sålunda icke användes äger koncessionsinnehavaren
också behålla, såframt det icke av jordägaren mot erläggande
av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader avhämtas
inom sextio dagar efter tillsägelse. I kapitlen om saltfyndigheter samt oljeoch
gasfyndigheter hänvisas till 10 §. Fyndigheter av torium och beryllium
torde ej förekomma i samband med alunskifferfyndigheter. Det synes därför
saknas anledning att vid regleringen av den rätt till biprodukter, som bör
tillkomma innehavare av koncession avseende torium eller beryllium, anknyta
till den för alunskiffer och uran stadgade särskilda ordningen. Lämpligare
synes vara att i detta'' hänseende upptåga samma regler, som gäller för
koncession beträffande andra fyndigheter. Då som förut nämnts beryllium
förekommer främst i vissa fältspat- och kvartsförekomster, innebär detta'' i''
praktiskt hänseende i huvudsak, att koncessionsinnehavaren äger tillgodogöra
sig fältspat och kvarts, som måst brytas för utvinningen av beryllium,
endast om jordägaren underlåter att mot erläggande av kostnaderna för brytning
och uppfordring avhämta fältspaten eller kvartsen.
I detta sammanhang torde böra erinras om att i 65 § 1886 års lag upptagits
en regel, varigenom man beträffande uran stadgat undantag från de förut
återgivna bestämmelserna i It) och 58 §§ att koncessionsinnehavare äger tillgodogöra
sig även mineraliska ämnen, som ej avses med koncessionen. I
52 § gruvlagen och punkten 7 i övergångsbestämmelserna till denna lag
återfinnes motsvarande undantagsregler från den gruvinnehavare eljest
tillkommande rätten att i viss utsträckning tillgodogöra sig även icke inmutningsbara
mineraliska ämnen. Den nu förevarande lagstiftningsåtgärdens
syftemål bör tydligen medföra, att dessa undantagsregler utsträckes
att avse även ämnena beryllium och torium.
Av vad i det föregående anförts framgår, att beträffande ett och samma
område en person kan komma att erhålla koncession för utvinning av beryllium
eller torium och en annan inmutningsrätt. I 17 § 1886 års lag återfinnes
ett stadgande som tager sikte på- antydda fall. Enligt detta stadgande
får arbete för fyndighetens eftersökande och bearbetande, som verkställes på
grund av först vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas på grund
av inmutning eller koncession, som senare tillkommit. Vid tvist om sättet
för drivande av de särskilda slagen av arbete skall bergmästaren i orten
bestämma huru arbetena skall ordnas. 1 anslutning härtill må nämnas, att
vid införande av stadgandena om uran från visst håll gjordes gällande att
dessa bestämmelser icke vore tillräckliga för att undvika hart när olösliga1
konflikter. I anledning härav framhöll första lagutskottet, att koncession i
regel ej borde meddelas annan än inmutaren eller gruvinnehavaren eller den
som tidigare erhållit koncession för annat ändamål. Utskottet förutsatte,
att eftersom koncession skulle meddelas av Kungl. Maj :t, antydda synpunkt
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
komme att beaktas utan särskilt lagstadgande. Vidare uppmärksammade utskottet
det tall att inmutning söktes å område, där koncession för utvinnande
av uran tidigare meddelats annan. I detta fall funnes ej möjlighet
.till diakretionär prövning. Då emellertid anledning saknades att antaga, att
koncession skulle sökas för utvinnande av uran ur fyndighet, som jämväl
innehölle inmulningsbart mineral, utan att inmutning samtidigt skedde,
fann utskottet någon särskild regel icke vara erforderlig för ifrågavarande
•fall. Vad som är känt om hur bervlliunr och torium förekommer i naturen
ger stöd för att de av utskottet anförda synpunkterna äger giltighet även då
fråga är om dessa mineral.
Agaren av den mark, som omfattas av koncession avseende uran, är enligt
1886 års lag tillförsäkrad rätt till ersättning i vissa hänseenden. Sålunda
skall bl. a. enligt 14 § 1 mom. koncessionsinnehavaren utom i visst fall
lösa område, som anvisats för arbete i dagen. Ersättningen skall — jämlikt
14 § 1 inom. och 64 jj fjärde stycket — bestämmas enligt vad som stadgas
.i expropriationslagen. Dock skall i vissa fall — nämligen då område för
arbete i dagen anvisats inom visst kortare avstånd från boningshus m. m.
och då marken tages i anspråk för annat än utvinning av uran in. m., såsom
för fabriksanläggning — ersättningen utgå med belopp som med hälften
överstiger vad som eljest skolat utgivas. Utöver lösen för marken är
koncessionsinnehavaren skyldig erlägga en avgift av femton kronor för varje
ar av den mark, inom vilken brytning skett för utvinning av uran. Motsvarande
regel gäller beträffande område inom vilket olja utvunnits ur skiffer
.genom brytning eller annorledes. Den omständigheten att ett och samma
område tagits i anspråk såväl för oljeutvinning som för utvinning av uran
skall dock enligt 64 § femte stycket ej föranleda att större avgift skall utgå
än om marken tagits i anspråk endast för ettdera av dessa ändamål. Vidare
är jordägaren i vissa fall berättigad till särskild ersättning för skada och
intrång.
De ersättningsregler som sålunda gäller vid utvinning av uran torde lämpligen
kunna tillämpas även då koncession avser beryllium eller torium. Någon
utvidgning av den i 64 § femte stycket stadgade regeln att avse även
torium och beryllium torde dock ej böra ske. Såvitt man nu vet förekommer
nämligen fyndigheter av dessa metaller — i motsats till vad fallet är
med uran — ej i samband med alunskiffer.
Utöver de nu behandlade spörsmålen kräves reglering av åtskilliga spörsmål,
som sammanhänger med meddelande av koncession och dennas utövande.
Bland dessa frågor må nämnas spörsmålen om förfarandet vid meddelande
av koncession, om koncessionsområdets storlek, om konkurrens mellan
flera sökande, om nedsättande av ersättning i anledning av skada och
intrång, om anvisande av område för arbetet, om skiljenämnd, om den omfattning
i vilken fyndighet må och skall utnyttjas, om olovligt arbete, om
frånträdande av koncession och om återställande av inlöst mark. Såvitt gäller
uran har dessa och även vissa andra frågor reglerats genom att i 64 §
hänvisats till vissa tidigare i lagen meddelade bestämmelser. Motsvarande
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
regler synes lämpligen kunna vinna tillämpning då fråga är om beryllium
eller torium.
Syftemålet med lagstiftningen kräver att även förfoganderätten över beryllium
och torium underkastas kontroll. Beträffande uran har i detta hänseende
i 66 § 1886 års lag meddelats den bestämmelsen, att uran eller uranförening
ej må utan Kungl. Maj :ts tillstånd bearbetas för tekniskt eller vetenskapligt
bruk. Ur praktisk synpunkt föreligger mellan uran och de metaller
varom nu är fråga den skillnaden att de sistnämnda i motsats till
uran användes vid framställningen av vissa industriella produkter. Självfallet
bör hinder ej läggas härför och den utvägen har anvisats att generella
tillstånd för användningen borde meddelas. Anledning synes dock ej
föreligga att i detta sammanhang ingå på frågan i vilken omfattning dylika
tillstånd bör meddelas utan denna fråga torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t. Med hänsyn härtill bör det i 66 § meddelade tillståndstvånget utsträckas
att utan inskränkning gälla i fråga om torium och beryllium.
I likhet med vad som gäller i fråga om uran torde även export av beryllium
och torium böra bli föremål för kontroll. Vid utformandet av bestämmelserna
måste beaktas att såväl torium som beryllium ingår i vissa
industriprodukter. Möjligheten att exportera dessa produkter bör tydligen
ej förhindras. I framställningen har förordats att i lagen måtte upptagas
ett undantag från kravet på exporttillstånd för de fall där beryllium förekommer
i så ringa mängd att tillgodogörande därav ej kan ske. Denna lösning
synes mig emellertid knappast godtagbar. I det följande kommer jag
nämligen att föreslå en utsträckning av straffbestämmelsen för överträdelse
av exportförbudet att avse även beryllium och för avgränsningen av det
straffbara området är en regel av antytt innehåll alltför obestämd. Med hänsyn
till vad nu anförts och då det, enligt vad som uppgivits, icke går att
exakt angiva när beryllium ingår i en produkt i så ringa grad att utvinnande
av beryllium ur densamma ej kan ske, förordar jag i stället, att all export
av beryllium, berylliumförening, berylliumhaltigt mineral, ämne, som
framställts av beryllium, samt vara, vari beryllium ingår, underkastas exportförbud.
Detsamma torde böra gälla torium, toriumförening, toriumhaltigt
mineral, ämne, som framställts av torium, och vara, vari torium ingår.
Kungl. Majts rätt att bevilja exporttillstånd beträffande vara, vari beryllium
eller torium ingår, torde ej böra inskränkas genom bestämmelser i lagen.
Det förutsättes att Kungl. Maj :t kommer att — sedan det beträffande
viss vara av nu åsyftat slag klarlagts att varan ej innehåller torium eller
beryllium i sådan mängd att tillgodogörande kan ske — meddela generella
exporttillstånd. Ej heller i fråga om export av beryllium i andra sammanhang
torde det vara erforderligt att i lagen angiva de förutsättningar,
under vilka tillstånd till export bör meddelas utan frågan härom torde böra
överlämnas till Kungl. Maj :ts prövning. Vad åter angår export av torium i
andra fall än då denna metall ingår i viss vara torde samma regler som i
fråga om uran böra gälla.
De i 68 och 69 §§ upptagna ansvarsbestämmelserna och reglerna om för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
21
verkande torde böra utsträckas och givas motsvarande tillämpning beträffande
beryllium och torium.
I och för sig är det önskvärt, att lagändringarna träder i kraft snarast
möjligt. Genom lagstiftningens ikraftträdande bör emellertid hinder ej läggas
för framställning och export av varor, vari beryllium och torium ingår.
Med den lösning som i det föregående förordats kräves härför att vissa tillstånd
meddelas av Kungl. Maj :t och för utfärdandet av dessa tillstånd torde
visst rådrum erfordras. Lagändringarna bör därför träda i kraft den 1 januari
1954. För att övergången skall bli smidig bör beslut om koncession och
tillstånd som i lagen avses kunna fattas och meddelas redan före lagens
ikraftträdande. En övergångsbestämmelse i detta syfte torde böra upptagas.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag om ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr £6) angående stenkolsfgndigheter
m. m.; samt
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b).
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
1 Bilagan, vilken frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propo
sitionen fogade lagförslagen, bär här uteslutits.
22
Kungl. Maj.ts .proposition nr 207.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ds lagråd den 1 april
J953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
« Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 30 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedeipartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 13 mars 1953, .hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (,nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 3H).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsrådet Otto Petrén.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungi. Maj.ts proposition nr 207.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 1 april
1953 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 mars 1953 remitterade
förslagen till lag om ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angågående
stenkolsfyndigheter m. m. samt lag om ändring i gruvlagen den 3
juni 1938 (nr 314).
Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer föredraganden
att, sedan i förslagen vidtagits vissa redaktionella jämkningar,
Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå
riksdagen att antaga sålunda föreliggande förslag till
1) lag om ändrad hjdelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.; samt
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om imdrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 a1 i texten