Med förslag till ändringar i 1957 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen m. m
1953-03-27 · 26 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:211, Med förslag till ändringar i 1957 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar
i 1957 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 1953.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till
1) kungörelse om ändring i 1957 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1957 (nr 516),
2) kungörelse om ändring i 1957 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1957 (nr 517),
3) kungörelse om ändrad lydelse av 19 § 5 mom. 1957 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1957 (nr
518) samt
4) kungörelse om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. 1957 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1957 (nr
519) ,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I anslutning till förslag, som i annat sammanhang underställts riksdagens
prövning, upptages i förevarande proposition förslag till ändringar i
vissa pensionsreglementen, huvudsakligen i fråga om pensionsunderlag för
rektorer, vissa präster, beställningshavare med viss flygtjänstgöring, lotspersonal,
lokförare, vissa läkare samt länsveterinärer. Vidare förordas förbättringar
av vissa av statsmedel utgående ersättningar i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom in. in. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 211.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416).
Härigenom förordnas, dels att 7 § 2 mom., 22 § 4 mom., 30 § 1 mom. samt
34 och 35 §§ 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 19471
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 36 § reglementet
skall betecknas 37 §, dels att i reglementet skall införas en ny paragraf, betecknad
36 §, av följande lydelse, dels ock att 29, 31 och 33 §§ samma reglemente
skola upphöra att gälla.
7 §.
2 inom. För följande — —- -—- angivna levnadsålder:
A. Ordinarie befattningar.
B. Extra ordinarie befattningar.
Lönegrad
Levnadsår
Lönegrad
Levnadsår
Ce 1-16
60
Cs 1—25
65
» 17—37
65
Me 10, 11, 14, 16, 19
50
För här — — — års ålder.
Utan hinder ----riksdagens beslut.
För ovan---särskild pensionsålder.
22 §.
4 mom. För i denna paragraf avsedda befattningar skola i fråga om
tjänstepensionsunderlag gälla föreskrifterna i 14 § 1 mom. första stycket
samt 2 mom. första stycket.
30 §.
Fjärde huvudtiteln.
1 mom. Försvarsdepartementet, försvarets sjukvårdsstyrelse, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsstaben, armén,
marinen och flygvapnet. 1
1 Senaste lydelse, se beträffande 7 § 2 mom. samt 34 och 36 §§ 1952:423, beträffande
30 § 1 mom. 1949:255 samt beträffande 35 § 1950:418 och 1951:403.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
3
1. I fråga---pensionsålderns inträde.
2. Där i ----beräknade beloppen.
3. Innehavare av beställning vid försvaret med lönegradsbeteckningen
Ca---tjänstgöring vid försvaret.
Innehavare av beställning vid försvaret med lönegradsbeteckningen Ce
---manskap vid försvaret.
Vid tjänstårsberäkning---till efterrättelse.
4. Ordinarie beställningshavare--— Kungl. Maj:t stadgas.
Erhåller pensionstagare----anställningen upphör.
Har pensionstagare--— främmande tjänst.
Där tjänstepension — ---två tredjedelar.
5. Där den----— å tjänstelivräntan.
6. I fråga om särskilt tjänstepensionsunderlag för beställningshavare,
vilken fullgjort föreskriven flygtjänstgöring under sammanlagt minst 12
är, äger Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter.
34 §.
Tionde huvudtiteln.
1 mom. Lotsstyrelsen samt lots- och fyrstaten.
För befattningar såsom lots, lotsförman och överlots skola tillämpas de
tjänstepensionsunderlag, som enligt 14 § gälla för nedan nämnda löneklasser
å löneplan nr 1:
för lots
tillhörande lönegraden
Ca
eller Ce 16:
löneklass
21
» lotsförman
(
Ca
17:
»
22
» »
Ca
18:
»
23
» överlots
j » »
Ca
19:
»
24
1 »
Ca
20:
»
25
2 mom. Sjöbefälsskolorna.
Beträffande tid för inträdet av pensionsåldern för vissa tjänstemän samt
i fråga om rektorsbefattning skola de i 32 § 2 mom. meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning.
35 §.
Elfte huvudtiteln. 1
1 mom. överståthållaråmbetet och länsstyrelserna.
1. För överståthållaren och för landshövding tillämpas en tjänstålder
för hel pension av 20 år. I fråga om avkortad pension för sådan tjänsteman
skall gälla, i stället för vad i 16 § sägs, att grundbeloppet skall motsvara
tjänstepensionsunderlaget minskat med 1/80 för varje full fjärdedel av år,
varmed antalet tjänstår understiger 20.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
2. Grundbeloppet av förtidspension enligt It § 2 mom. första stycket
skall för överståthållaren och för landshövding motsvara grundbeloppet av
hel ålderspension men för tiden intill den tidpunkt, vid vilken pensionsåldern
skulle hava inträtt, vara minskat med 1/120 för varje full eller påbörjad
fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda tidpunkt.
2 mom. Poliskåren i Boden.
Ordinarie och extra ordinarie manliga befattningshavare tillhörande lönegraden
Ca 22, Ce 22 eller lägre lönegrad äro efter avgång från tjänsten med
ålders- eller förtidspension pliktiga att inträda i poliskårens reserv och kvarstå
i reserven intill fyllda 65 år, med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl.
Maj:t därom förordnar.
Därest pensionstagare, som avses i nästföregående stycke, före den tidpunkt,
då skyldigheten att kvarstå i reserven upphör, erhåller avsked från
anställningen i reserven eller, utan att hava erhållit avsked, upphör att
vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingår i främmande
makts krigstjänst, skall gälla vad för sådant fall föreskrives i 30 § 1 mom.
4 punkten andra, tredje och fjärde styckena.
36 §.
Affärsdrivande verk.
Statens järnvägar.
För befattningar såsom lokförare skola tillämpas de tjänstepensionsunderlag,
som enligt 14 § gälla för nedan nämnda löneklasser å löneplan nr 1:
för lokförare
tillhörande lönegraden Ca 15: löneklass 19
» » Ca 17: » 21
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 417).
Härigenom förordnas, dels att 13 § 2 mom. samt 19, 23 och 24 §§ 1947
års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 19471 skola erhålla 1
1 Senaste lydelse, se beträffande 19 § 1948:590, beträffande 23 § 1952:424 samt beträffande
24 § 1950:419 och 1951:404.
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
5
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i reglementet skall införas en
ny paragraf, betecknad 25 §, av följande lydelse, dels ock att 18, 20 och 22 §§
skola upphöra att gälla.
13 §.
2 mom. För i 12 § avsedda befattningar gälla de familjepensionsunderlag,
som angivas i 9 § 2 mom.
19 §.
Fjärde huvudtiteln.
1 mom. Armé förvaltningen och armén.
Där avliden ----beräknade familjepensionstalen.
2 mom. Försvarsstaben, flygförvaltningen och flygvapnet.
I fråga om särskilt familjepensionsunderlag för beställningshavare, vilken
fullgjort föreskriven flygtjänstgöring under sammanlagt minst 12 år,
äger Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter.
3 mom. Försvarets läroverk.
I fråga om rektorsbefattning skola de i 21 § 1 mom. meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning.
23 §.
Tionde huvudtiteln.
1 mom. Loisstyrelsen samt lots- och fyrstaten.
För befattningar såsom lots, lotsförman och överlots skola tillämpas de
familjepensionsunderlag, som enligt 9 § 2 mom. gälla för nedan nämnda
löneklasser å löneplan nr 1:
för
lots
tillhörande lönegraden
Ca
eller Ce 16:
löneklass 21
»
lotsförman
i »
Ca
17:
» 22
Ca
18:
» 23
»
överlots
| *
Ca
19:
» 24
• » »
Ca
20:
» 25
2 mom. Sjöbcfälsskolorna.
I fråga om rektorsbefattning skola de i 21 § 1 mom. meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning.
24 §.
Elfte huvudtiteln.
Övers tät hällarämbei et och länsstyrelserna.
För överståthållaren och för landshövding skall, utan hinder av vad i
8 § 1 mom. stadgas, familjepensionstalet motsvara familjepensionsunder
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
laget, där antalet tjänstår uppgår till minst 20. Är tjänstårens antal
mindre, skall familjepensionstalet motsvara familjepensionsunderlaget minskat
med 1/80 för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger
20.
25 §.
Affärsdri vande verk.
Statens järnvägar.
För befattningar såsom lokförare skola tillämpas de familjepensionsunderlag,
som enligt 9 § 2 mom. gälla för nedan nämnda löneklasser å löneplan
nr 1:
för lokförare
tillhörande lönegraden Ca 15: löneklass 19
.» » Ca 17: » 21
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 19 § 4 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418).
Härigenom förordnas, att 19 § 4 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 19471 skall erhålla
följande ändrade lydelse.
19 §.
4 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag för rektorsbefattning skall vid bestämmandet
av tjänstepension för tiden intill den månad varunder pensionstagaren
uppnår 67 års ålder tillämpas det belopp (begynnelseunderlag),
som enligt 12 § 2 mom. gäller för den löneklass vederbörande lönegrad
omfattar, samt för tiden därefter det belopp (sliitunderlag), som erhålles
genom minskning av begynnelseunderlaget med 792 kronor, såframt ej
Kungl. Maj:t i särskilt fall förordnar om lägre avdrag.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.
1 Senaste lydelse, se 1951:405.
Kungl. Maj. ts proposition nr 211.
Förslag
till
7
kungörelse om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419).
Härigenom förordnas, att 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 19471 skall erhålla
följande ändrade lydelse.
12 §.
2 mom. För rektorsbefattning skall tillämpas det familjepensionsunderlag,
som enligt 9 § 2 mom. gäller för den löneklass vederbörande lönegrad
omfattar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.
1 Senaste lydelse, se 1951:106.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 211.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändringar i
vissa pensionsreglementen m. m. samt anför därvid följande.
I. Ändringar i gällande pensionsförfattningar.
I anslutning till de förslag till ändrad lönegradsplacering för vissa tjänster
m. m., som förelädes riksdagen i prop. 1952:107 och 241, genomfördes
vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
och motsvarande reglementen för folkskolan. De till grund för nämnda
propositioner liggande förhandlingsöverenskommelserna påkallar emellertid
ytterligare ändringar i vissa pensionsreglementen. Även i övrigt har fråga
uppkommit om sådana ändringar.
Pensionsunderlag för rektorer in. fl.
Rektorsbefattningarna vid de högre allmänna läroverken in. fl. läroanstalter
är i avlöningshänseende differentierade med hänsyn till olika
skoltyper och inom en och samma skoltyp med hänsyn till skolornas storlek.
Denna differentiering har icke ansetts böra helt påverka pensionsbestämningen.
För rektorsbefattningarna vid sådan grupp av läroanstalter,
vid vilken befattningarna är fördelade på flera avlöningsgrupper, har pensionsunderlagen
därför i viss mån fastställts med utgångspunkt från lönebeloppen
för den lönegrad, som gäller för den lägsta avlöningsgruppen.
Pensionsunderlagen är således lika för alla rektorsbefattningar vid en och
samma typ av läroanstalter. Såsom pensionsunderlag för rektorsbefattningarna
vid realskolorna, vilka intill den 1 januari 1953 i lönehänseende till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
9
hörde lönegraderna Cb 7—10 (löneklasserna 33—36) tillämpas ett och
samma belopp, beräknat efter löneklass 33, medan pensionsunderlagen för
rektorsbefattningarna vid de högre allmänna läroverken m. fl., vilka intill
samma tidpunkt var placerade i lönegraderna Cb 11—14 (löneklasserna
37—40), beräknats efter löneklass 36. Pensionsunderlagen för rektorsbefattningarna
vid försvarets läroverk, folk- och småskoleseminarierna, läroanstalterna
för blinda, de högre tekniska läroverken, konstfackskolan samt
sjöbefälsskolorna har konstruerats på motsvarande sätt. Vad beträffar rektorsbefattningarna
vid dövstumskolorna, vid vilka lön utgår enligt lönegraderna
Cb 6—8, har förenämnda grundsats uttryckts så, att, oavsett vilken
lönegrad vederbörande befattning tillhör, det för lönegraden Cb 6 gällande
pensionsunderlaget skall tillämpas.
Enligt de i det föregående omförmälda förhandlingsöverenskommelserna
(prop. 1952:107 bil. 28 och 29 och 1952:241 bil. A:91) skall pensionsunderlagen
för de i överenskommelserna angivna rektorstjänsterna regleras med
hänsyn till den överenskomna ändrade löneställningen. Vid prövningen av
denna fråga har jag övervägt, om det kan anses motiverat att längre bibehålla
nuvarande system med anknytning av pensionsunderlagen till lägstlönegraderna
inom vissa grupper. Ur skilda synpunkter synes lämpligt att
nu frångå detta system och i stället på sätt gäller för övriga statstjänstemän
bestämma pensionen för rektorerna med utgångspunkt från de lönegrader,
som i avlöningshänseende gäller för befattningarna. Härför förutsättes,
att gällande bestämmelser angående särskilda pensionsunderlag för
rektorsbefattningarna utgår ur 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.
Även för rektorerna vid högre kommunala skolor och privatläroverk
torde pensionsunderlagen böra fastställas med tillämpning av de ändrade
grunder jag nyss föreslagit skola gälla beträffande rektorer vid statliga
läroanstalter. Härför förulsättes vissa ändringar i pensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna och SPA-reglementet. Det synes lämpligt,
att i sistnämnda reglemente icke anges numret på den pensionsklass,
som är tillämplig beträffande rektor vid privatläroverk, utan i stället stadgas
att sådan befattning skall hänföras till den pensionsklass inom nummerserien
1 :1—1:40, vars nummer överensstämmer med numret å den löneklass,
som den för befattningen gällande lönegraden omfattar.
Rektorerna vid folkhögskolorna, lantbruks-, lantmanna-, trädgårds- och
fruktodlingsskolorna samt fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala har, för
att icke bli i pensionshänseende bättre ställda än de statliga realskolornas
rektorer med vilka de jämställts vid lönegradsplaceringen, hänförts till pensionsklass
enligt SPA-reglementet, vilken är ett nummer lägre än den som
motsvarar vederbörande lönegrad. Vid genomförande av del av mig förordade
nya systemet för bestämning av pension åt bl. a. realskolornas rek
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
torer bör även för här avsedda rektorer tillämpas de pensionsunderlag som
följer av lönegradsplaceringen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
besluta om härav påkallade ändringar i SPA-reglementet. Vad beträffar
rektorstjänsten vid lantbruksskolan vid Ultuna, vilken är underkastad 1947
års allmänna pensionsreglementen, bör i konsekvens med det anförda de
särbestämmelser, enligt vilka på visst sätt reducerade pensionsunderlag
skall tillämpas för befattningen, utgå ur reglementena.
Med avseende å den statsunderstödda handelsgyinnasieorganisationen har
i årets statsverksproposition (VIII ht, p. 294) förordats en omläggning av
statsbidragsgrunderna på så sätt, att kostnaderna för avlöningsförmåner
åt lärarpersonalen och för fortlöpande pensionsavgifter för lärare, till vars
avlöning statsbidrag utgår, skall utgöra underlag för statsbidragets beräknande.
Det har vidare förordats, att bidragsunderlaget skall fastställas att
motsvara beträffande rektorer avlöningsförmåner enligt lönegrad Cb 10 och
i fråga om ämneslärare och ordinarie övningslärare avlöningsförmåner enligt
lönegrader med beteckningen Ca, Ce, Cg eller Cf. Denna ändring i
grunderna för statsbidraget till handelsgymnasierna synes mig böra medföra,
att nuvarande pensioneringssystem med delvis frivillig anslutning
till statens pensionsanstalt frångås och anslutningen göres obligatorisk.
Pensionsrätt i anstalten bör i så fall tillkomma endast befattningshavare,
i fråga om vilka bidragsunderlaget fastställts att motsvara avlöningsförmåner
i lönegrad med beteckningen Ca, Cb eller Ce. Befattningshavare, beträffande
vilken sådant förhållande icke föreligger beroende på att han ej
fyller stadgade behörighetsvillkor för vinnande av pensionsberättigande
statlig lärartjänst, bör dock övergångsvis få bibehålla redan förvärvad pensionsrätt.
Jag föreslåi-, att Kungl. Maj:t bemyndigas vidtaga de ändringar
i SPA-reglementet, som erfordras för en reglering av ifrågavarande befattningshavares
pensionsförliållanden enligt här angivna grunder.
Pensionsunderlag för vissa präster.
I prop. 1953:165 (bil. A:66) föreslås, att för pastoratsadjunkt skall gälla
samma bestämmelser om reglerad befordringsgång som för övrig personal
med akademisk examen. Såsom en följd därav föreslås vidare, att kyrkoadjunkt
och vissa jämförliga präster skall flyttas upp från lönegrad Ce 24
till lönegrad Ce 25. I 1951 års tjänste- och familjepensionsreglementen för
präster finnes pensionsunderlag icke angivna för befattningar i udda lönegrader
med beteckningen Ce. Nya pensionsunderlag måste därför fastställas.
Pensionsunderlagen bör anknytas till den löneklass vederbörande lönegrad
omfattar eller, om lönegraden omfattar flera löneklasser, slutlöneklassen
inom lönegraden samt till beloppen överensstämma med de underlag,
som enligt 1947 års allmänna pensionsreglementen gäller för löneklasser
å samma löneplan och med samma nummer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 211. 11
Pensionsunderlag för vissa befattningshavare med avlöningsförmåner utöver lön.
Enligt den överenskommelse, som i prop. 1952:107 underställts riksdagen
(bil. 64), skall förmånen av flygtillägg under vissa förutsättningar kunna
grunda rätt till förhöjd pension. I detta hänseende innebär överenskommelsen
i huvudsak, att beställningshavare, som under sammanlagt minst
12 år fullgjort föreskriven flvgtjänslgöring och antingen intill pensionsålderns
inträde alltjämt tages i anspråk för sådan tjänstgöring eller under
vissa förhållanden på grund av skada, sjukdom, nedsatt arbetsförmåga
eller organisatoriska skäl gått förlustig rätten till flyglillägg och av den
anledningen tillerkänts på visst sätt förhöjd lön, skal! äga uppbära pension
beräknad efter lönegrad två nummer högre än den beställningen tillhör
eller i vissa fall pension, som förhöjts på motsvarande sätt. Enligt min
mening är det ur principiella synpunkter betänkligt att bestämningen av pensionen
påverkas av en förmån av det slag, varom här är fråga. Med hänsyn
till att enligt vad som upplysts av 1949 års tjänsteförteckningskommitté
denna utfästelse utgör ett väsentligt led i förhandlingsöverenskommelsen vill
jag emellertid icke motsätta mig, att Kungl. Maj:t bemyndigas att, som en
provisorisk anordning i avbidan på 1951 års pensionsutrednings prövning
av frågan, meddela bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna synes
lämpligen böra utfärdas i särskild ordning vid sidan av 1947 års allmänna
pensionsreglementen.
Jämlikt i 1947 års allmänna pensionsreglementen intagna särbestämmelser
var den ordinarie lotspersonalen tidigare med hänsyn till utgående förmån av
lotslott i pensionshänseende hänförd till lönegrad två nummer högre än den
vederbörande befattning tillhörde i avlöningshänseende. Dessa bestämmelser
är sedan den 1 juli 1952 utan verkan genom att personalen från samma
tidpunkt uppflyttats i högre lönegrader. I prop. 1952:205 uttalade jag, att
jag icke för det dåvarande var beredd att ange, huruvida med hänsyn till
framdeles utgående lotsningsersättning högre pensionsunderlag borde tilllämpas
än som följde av lönegradsplaceringen. I anslutning härtill föreslog
jag, att bestämmelserna skulle utgå ur pensionsreglemenlena. Enligt beslut
vid 1952 års riksdags vårsession blev detta förslag bifallet.
.lag torde nu, sedan viss utredning verkställts, få upptaga frågan om
bestämning av lotspersonalens pensioner under hänsynstagande till lotsningsersättningen.
Jag har från lotsstyrelsen inhämtat, att ersättningen genomsnittligt
är av sådan storlek, att den i varje fall icke understiger den
tidigare utgående lotslotten. Då vid pensionsunderlagens bestämmande hänsyn
tidigare tagits till den utöver den fasta lönen utgående särskilda ersättningen
till lotspersonalen av motsvarande storleksordning, finner jag det
skiiligt, att lotspersonalens pensionsunderlag avväges under visst beaktande
av lotsningsersättningen. Men hänsyn till önskvärdheten att icke åstadkomma
större differentiering i pensionshänseende än som gäller i fråga om den
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
fasta lönen torde på samma sätt som tidigare de förhöjda underlagen, oaktat
ersättningen utgår med starkt växlande belopp i de olika fallen, böra anknytas
till lönegrader, som för samtliga befattningshavargrupper ligger ett
och samma antal enheter över den lönegrad, efter vilken lönen beräknas.
Enligt min mening bör pensionsunderlagen för överlots, lotsförman och
ordinarie eller extra ordinarie lots bestämmas efter lönegrad, som är två
enheter högre än den, till vilken vederbörande befattning är hänförd i avlöningshänseende.
Likaledes i enlighet med särbestämmelser i 1947 års allmänna pensionsreglementen
har lokeldare och lokförare tidigare med hänsyn till förmånen
av loktjänstpengar i pensionshänseende behandlats som om de tillhört lönegrader
ett nummer högre än dem, efter vilka lönen utgick. Från och med
den 1 juli 1952 har ifrågavarande befattningshavare erhållit sådan lönegradsuppflyttning,
att de automatiskt verkande pensionsunderlagen överstiger
eller i varje fall överensstämmer med de underlag, som gällde enligt
nämnda bestämmelser. Vid 1952 års riksdags vårsession beslöts på förslag
i prop. 1952:205, att bestämmelserna skulle med tillämpning från och med
dagen för lönegradsuppflyttningaxnas genomförande utgå ur reglementena.
Avsikten med förslaget var, liksom i fråga om lotspersonalen, att tillfälle
skulle beredas till ytterligare utredning av förhållandet mellan den fasta
lönen och vid sidan därav utgående särskild ersättning. Då för lokförarna i
15 och 17 lönegraderna förhållandena torde vara i viss mån analoga med
de förhållanden, som föranlett mig att föreslå förbättrade pensionsförmåner
åt lotspersonalen, finner jag mig kunna tillstyrka, att pensionsunderlagen
för dessa lokförare vid statens järnvägar fastställes till belopp, svarande
mot lönegraden närmast över den, som gäller i lönehänseende. Däremot
föreligger icke anledning att för övrig personal, som uppbär loktjänstpengar,
medge högre pensionsunderlag än som följer av lönegradsplaceringen.
Även i vissa andra fall än de tidigare nämnda har enligt särbestämmelser
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsregleinenten tillämpats
högre pensionsunderlag än som följer av lönegradsplaceringen. Befattningarna
såsom chef, tillika läkare vid statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården samt såsom överläkare vid vissa fångvårdsanstalter, statens
sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, vilka befattningar samtliga
tillhör lönegrad Ca 32, har sålunda med hänsyn till att med dem är
förenade avlöningsförstärkning och bostadsförmån, i fråga om pension behandlats
som om de tillhörde närmast högre lönegrad. Länsveterinärerna,
som tillhör lönegrad Ca 27, har på grund av dem i tjänsten tillkommande
särskild gottgörelse enligt (axa i pensionshänseende hänförts till lönegrad
Ca 29.
Vid godkännande av den av 1949 års tjänsteförteckningskommitté den
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
13
6 mars 1953 träffade överenskommelse, som i prop. 1953:165 underställts
riksdagen, kommer nämnda läkare och länsveterinärerna att erhålla sådan
lönegradsuppflyttning, att de automatiskt pensionsgrundande underlagen är
högre än de underlag, som gäller enligt särbestämmelser i nyssnämnda
pensionsreglementen. Med hänsyn härtill föreslår jag, att ifrågavarande
bestämmelser skall, såsom vid överenskommelsens ingående förutsatts, utgå
ur reglementena.
Vissa särskilda frågor.
1 prop. 1953:168 har föreslagits, att den polisdistrikt på den egentliga
landsbygden tillkommande rätten att pensionsförsäkra ordinarie befattningshavare
i statens pensionsanstalt skall utsträckas till städer och köpingar,
som ingår i gemensamt polisdistrikt med landsbygdsdel av samma åklagardistrikt.
Vid bifall till detta förslag torde det, såsom i nämnda proposition
angivits, få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga därav påkallade ändringar
i SP A-reglemente t, varvid pensionsåldern för poliskommissarie torde
böra fastställas till 65 år.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 28 november 1952 gjort
framställning i fråga om hl. a. pensionsålder för beställning såsom fältflygare
i lönegrad Me 14. I överensstämmelse med vad civilförvaltningen
föreslagit i detta hänseende förordar jag, att pensionsåldern fastställes till
50 år. Härav påkallas ett tillägg till de i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
intagna bestämmelserna angående pensionsålder för militära
och civilmilitära beställningar.
Med hänsyn till att försvarets sjukvårdsstyrelse numera i tekniskt och
ekonomiskt avseende utövar högsta ledningen av och uppsikten över försvarets
hälso- och sjukvård bör en redaktionell ändring vidtagas i rubriken
till 30 § 1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsregiemente.
II. Rörligt tillägg å pension till f. d. borgmästaren i Vimmerby
R. F. Odevalls änka Elin Odevall.
Genom brev den 18 juli 1947 förordnade Kungl. Maj:t med stöd av 2 §
lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, att rådhusrätten i Vimmerby skulle upphöra från och med den
1 januari 1948 och staden från och med samma dag i judiciellt avseende
förenas med Sevede och Tunaläns domsaga.
Förutvarande borgmästaren i Vimmerby Ragnar Fredrik Odevall, född
den 13 augusti 1891, var enligt fastställd arbetsordning och lönestat för
stadens rådhusrätt och magistrat skyldig att avgå med pension först efter
tyllda 67 ar. Hans tjänst indrogs emellertid vid rådhusrättens upphörande.
Den enligt bestämmelse i nyssnämnda lagrum på grund därav för statsver
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
ket inträdda skyldigheten att övertaga stadens förpliktelser gentemot Odevall
skulle i enlighet med beslut vid 1947 års riksdag (prop. 301, rskr
474) fullgöras på så sätt att, räknat från och med den 1 januari 1948
under hans återstående livstid, dock längst intill dess han uppnådde 67 års
ålder, skulle dels till honom utbetalas årlig ersättning med 15 828 kronor
jämte rörligt tillägg å 6 000 kronor enligt för statliga befattningshavare
gällande grunder, dels ock erläggas årlig avgift med 3 876 kronor 1 öre till
Sveriges kommunalanställdas pensionskassa på grund av en där tecknad
pensionsförsäkring för Odevall och hans familj. De kostnader, som statsverket
härigenom kom att åsamkas, skulle enligt förenämnda riksdagsbeslut
bestridas från allmänna indragningsstaten.
Statsverkets förpliktelser i berörda hänseenden har numera bortfallit i
anledning av att Odevall avlidit den 5 april 1950. Hans efterlämnade änka
Elin Odevall, född Olsson, äger på grund av nyssnämnda pensionsförsäkring
rätt till årlig pension å 3 492 kronor från Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa.
I en den 26 januari 1948 dagtecknad skrift anhöll Ragnar Fredrik Odevall,
att vid inträffande pensionsfall rörligt tillägg enligt de grunder, som
gäller för statliga befattningshavare, måtte utgå å de pensioner han respektive
hans efterlevande kunde komma att uppbära från Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa. Kungl. Maj:t, som fann berörda fråga böra bli
beroende av huruvida Vimmerbv stad vid tiden för inträffande pensionsfall
bereder sina förutvarande befattningshavare dylik förmån, förklarade enligt
beslut den 9 april samma år Sig vilja framdeles efter förnyad ansökning
taga frågan under övervägande.
Elin Odevall har nu i en den 20 november 1952 dagtecknad skrift
anhållit, att å den pension hon uppbär från pensionskassan måtte räknat
från och med dagen för Ragnar Fredrik Odevalls frånfälle utgå dyrtidstilllägg
enligt de bestämmelser, som gäller för Vimmerbv stads befattningshavare
enligt ett av stadsfullmäktige i staden den 17 oktober 1952 antaget
pensionsreglemente.
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har upplyst, att stadsfullmäktige
i staden dels tillerkänt förutvarande befattningshavare jämte
efterlevande rätt till dyrtidstillägg å genom pensionsförsäkring hos Sveriges
kommunalanställdas pensionskassa grundad pension, dels ock medgivit, att
sådant tillägg må utbetalas retroaktivt från och med den 1 januari 1952,
om pensionen grundats i anställning, som upphört före den 1 januari 1948,
och eljest från och med den dag pensionen börjat utga. Då statsverket
övertagit stadens förpliktelser i fråga om bl. a. pension åt Ragnar Fredrik
Odevall och hans efterlevande, har statskontoret ansett skäligt, att staten
tillförsäkrar Elin Odevall rätt till dyrtidstillägg å den pension, hon uppbär
från pensionskassan. Med hänsyn till att Ragnar Fredrik Odevall avgått ur
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 211.
15
stadens tjänst före den 1 januari 1948 bör dock enligt statskontorets mening
rätten till sådant tillägg begränsas till tiden från och med den 1 januari
1952.
Departementschefen.
Stadsfullmäktiges i Vimmerby stad ställningstagande till frågan om dyrtidstillägg
å äldre pensioner synes mig innebära, att även Elin Odevall
skulle, om Ragnar Fredrik Odevall fungerat som borgmästare intill tidpunkten
för sitt frånfälle, ha blivit berättigad till sådant tillägg. På grund
härav och med hänsyn till penningvärdets fall framstår det icke längre
såsom skäligt, att den till henne från Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
utgående pensionen icke är dyrtidsreglerad. Jag förordar därför,
att hon tillerkännes rätt till dyrtidskompensation å sin pension.
Olika synpunkter kan läggas på frågan, huruvida och i vad mån sådan
kompensation bör utges även för förfluten tid. Statskontoret har på skäl,
som förut angivits, kommit till den uppfattningen, att rätten till retroaktiv
dyrtidskompensation bör begränsas till tiden från och med den 1 januari
1952. Denna statskontorets uppfattning kan jag icke ansluta mig till. Med
hänsyn till att Ragnar Fredrik Odevall vid tidpunkten för sitt frånfälle ännu
ej uppnått den levnadsålder, vid vilken han vid kvarstående i stadens
tjänst varit skyldig att avgå, finner jag nämligen övervägande skäl tala för
att Elin Odevall i detta hänseende icke försättes i sämre läge än efterlevande
till en sådan förutvarande befattningshavare med pensionsrätt på grund av
pensionsförsäkring hos nyssnämnda pensionskassa, som förutsättes ha avlidit
vid samma tidpunkt under anställning i stadens tjänst. Jag förordar
i enlighet härmed, alt dyrtidskompensation utbetalas till henne från den
tidpunkt — den 1 maj 1950 — då hennes pension börjat utgå.
Här avsedd dyrtidskompensation bör bestridas från allmänna indragningsstaten
samt utgå såsom rörligt tillägg enligt de grunder, som vid varje
tidpunkt gällt eller gäller beträffande rörligt tillägg å pensioner enligt 1947
års allmänna familjepensionsreglemente.
III. Tillägg till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom m. m.
Genom beslut den 25 april 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten
att i samband med viss utredning angående kompensation åt
yrkesskadade in. fl. för stegrade levnadskostnader också avge förslag i fråga
om sådan kompensation åt personer, uppbärande vissa ersättningar av
statsmedel på grund av olycksfall eller yrkessjukdom. Till fullgörande av
detta uppdrag har anstalten : skrivelser den .3 januari och den 23 februari
1953 framlagt förslag i fråga om tillägg till sådana ersättningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
Hittillsvarande bestämmelser.
Staten utger sammanlagt omkring 250 ersättningar av skadeståndsnatur
till personer, som blivit arbetsoföra eller fått sin arbetsförmåga nedsatt på
grund av olycksfall eller yrkessjukdom, och till efterlevande makar till
personer, som omkommit av dylik anledning. Rätten till sådana ersättningar
har vanligen grundats genom dom eller dom i förening med riksdagsbeslut
eller enbart genom sådant beslut, stundom även genom avtal
eller avtal i förening med beslut som nyss sagts. Ersättningarna har som
regel bestämts under iakttagande av allmänna skälighetssynpunkter eller
grundats på skadeståndsreglerna i 6 kap. strafflagen, lagarna den 12 mars
1886 och den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift resp. automobiltrafik eller lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Såsom närmare framgår av en redogörelse i proposilionen nr 252 till
1946 års riksdag indelas dessa ersättningar efter metoden för ersättningsbeloppens
bestämmande i två huvudgrupper, typ I och typ II.
Den första huvudgruppen, typ I, omfattar ersättningar, som av riksdagen
fastställts att utgå enligt grunderna för 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete eller annan författning inom yrkesskadeförsäkringens
område, samt ersättningar bestämda till ungefärligen det belopp, varmed de
vid tillämpning av sådan författning skulle ha utgått.
Till den andra huvudgruppen, typ II, hänföres övriga av riksdagen fastställda
ersättningar samt ersättningar som fastställts i annan ordning.
Till denna grupp hänföres numera även vissa ersättningar enligt lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
Dyrtidstillägg å ifrågavarande ersättningar infördes från och med den
1 juli 1946. Med stöd av hemyndiganden, som lämnats vid 1946—1949 års
riksdagar (jfr i första hand prop. 1946:252), tillämpades från nyssnämnda
tidpunkt intill den 1 juli 1950 enhetliga grunder för dyrtidstilläggets beräknande.
Sådant tillägg utgick med 20 procent av ersättningens belopp,
dock icke å den del av beloppet, som översteg 2 000 kronor eller i vissa fall,
där särskild vård krävdes, 3 000 kronor. Utgick ersättningen vid sidan av
pension eller livränta, beräknades tillägget utgå på så stor del av ersättningen,
som motsvarade skillnaden mellan nämnda belopp och pensionens
eller livräntans grundbelopp. Såsom förutsättning för rätt till ifrågavarande
tillägg gällde i princip, att ersättningen föranletts av olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941 och att den
skadades arbetsförmåga varit nedsatt med minst 30 procent. Vad beträffar
vissa ersättningar enligt lagen om ansvarighet för skada till följd av järnvägs
drift tillämpades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1945 för
dyrtidstilläggets beräknande grunder — gällande från och med den 1 juli
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
17
samma år — som nära anslöt sig till men inte helt överensstämde med de
eljest tillämpade (jfr rskr 1945:274).
I enlighet med beslut vid 1950 års riksdag (jfr prop. 1950:236) tillämpas
från och med den 1 juli 1950 olika principer för beräknande av dyrtidstillägg
å här avsedda ersättningar, beroende på vilkendera typen ersättningen
tillhör.
Är ersättningen hänförd till typ I, beräknas tillägg i princip efter de
grunder, som enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av
statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m. gäller beträffande tillägg till ersättningar från yrkesskadeförsäkringen.
I enlighet härmed är för skadade och efterlevande makar med
ersättning av typ I tilläggen differentierade på sådant sätt, att den procentsats,
efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet
ligger och ju svårare invaliditeten är. Tilläggen beräknas i dessa fall
med motsvarande tillämpning av följande i 6 § nämnda förordning intagna
tabell:
Tid varunder skadan
inträffat
Procentuellt tillägg till
skadad,
då arbetsförmågan är
nedsatt med
efter-
levande
make
över 75
procent
över 50
men högst
75 procent
minst 30
men högst
50 procent
före 1/1 1920 ...........................
100
70
50
50
1/1 1920—31/12 1926 ..................
80
60
40
40
1/1 1927—31/12 1941 ..................
60
40
30
30
1/1 1942—30/6 1946 ..................
40
30
20
20
1/7 1946—31/12 1948 ..................
30
20
—
20
Sedan person med ersättning av typ I uppnått 67 års ålder och således
blivit berättigad till folkpension, utges tillägg endast i vissa äldre skadefall,
där dyrtidstillägg tidigare utgått. Tilläggen är i dessa fall genomgående 20
procent.
Vad angår ersättningar av typ II föreligger i ett fåtal fall förhållanden
jämförliga med de omständigheter, under vilka tillägg med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
utgår å ersättningar av typ I. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1952
har de ersättningar av typ II, beträffande vilka sådana förhållanden föreligger,
med avseende å rätt till tillägg likställts med ersättningar av typ I.
Beträffande övriga ersättningar av typ II har det inte ansetts motiverat att
medge utbetalning av tillägg enligt grunderna i nämnda förordning. Tillägg
till dessa ersättningar beräknas alltjämt efter samma procenttal och med
tillämpning av samma grunder som omedelbart före den 1 juli 1950.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 211.
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 211.
Riksförsäkringsanstaltens förslag.
Riksförsäkringsanstalten har i sin skrivelse den 3 januari 1953 beträffande
ersättningar av typ I förklarat sig anse det skäligt, att tillägg å sådana
ersättningar även i fortsättningen regelmässigt utges enligt de grunder,
som tillämpas beträffande ersättningar från yrkesskadeförsäkringen.
Anstalten har i annat sammanhang föreslagit, att tillägg till sistnämnda
ersättningar skall beräknas efter de höjda procenttal, som anges i följande
tabell:
Tid varunder skadan
inträffat
Procentuellt tillägg till
skadad,
över 75
procent
då arbetsförn
nedsatt med
över 50
men högst
75 procent
lågan är
minst 30
men högst
50 procent
efter-
levande
make
före 1/1 19*20 ...........................
150
100
70
70
1/1 1920—31/12 1926 ..................
1-25
90
55
55
1/1 1927—31/12 1941 ..................
100
65
45
45
1/1 1942—30/6 1946 ..................
75
55
35
35
1/7 1946—31/12 1948 ..................
60
40
20
30
1/1 1949—31/12 1950 ..................
25
20
—
—
Därest grunderna för bestämmande av tillägg till ersättningar från yrkesskadeförsäkringen
ändras i enlighet med vad anstalten sålunda föreslagit,
bär alltså enligt anstaltens mening motsvarande förbättringar medges personer
med ersättningar av typ I.
Vad angår det dyrtidstillägg, som enligt beslut vid 1946—1950 års riksdagar
utgår å flertalet ersättningar av typ II, framhåller riksförsäkringsanstalten,
att detta bestämdes till 20 procent av den anledningen att vid
dess tillkomst dyrtidstillägg av denna storlek utgick å ersättningar från
yrkesskadeförsäkringen. Detta procenttal är så avvägt, att det motsvarar
ungefärligen halva levnadskostnadsstegringen under visst antal år efter
andra världskrigets utbrott. Med hänsyn till de ändringar, som sedermera
skett såväl i pris- och löneläget som i grunderna för tillägg till ersättningar
från yrkesskadeförsäkringen, har enligt riksförsäkringsanstaltens
mening nya förutsättningar uppkommit för avvägningen av tillägg till ersättningar
av typ II.
Riksförsäkringsanstalten erinrar i detta sammanhang om att de nuvarande,
år 1950 beslutade tilläggen till ersättningar från yrkesskadeförsäkringen
är konstruerade så att de medför en viss utjämning av de skillnader
mellan ersättningsnivåerna i fall från olika tider, som uppkommit dels
genom de vid åtskilliga tillfällen vidtagna förbättringarna för nyinträffade
fall, dels genom förskjutningar i lönenivån. De har sålunda icke endast till
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
19
uppgift alt bereda ersättningstagarna viss kompensation för stegrade levnadskostnader.
Vidare framhåller riksförsäkringsanstalten, att ersättningarna
från yrkesskadeförsäkringen före ikraftträdandet av 1948 års lagändringar
vanligen torde ha varit betydligt lägre än motsvarande ersättningar
av typ II. Genom nämnda lagändringar höjdes emellertid ersättningsnivån
så att ersättningarna från yrkesskadeförsäkringen vida mer än förut
täcker ersättningar av typ II. Då således tilläggen till ersättningar från
yrkesskadeförsäkringen bestämts under hänsynstagande icke blott till ändringarna
i pris- och lönenivån utan även till vissa andra omständigheter,
har riksförsäkringsanstalten kommit till den uppfattningen, att de för tilllägg
till nämnda ersättningar bestämda grunderna endast i begränsad mån
kan tillämpas för tillägg till ersättningar av typ II.
Riksförsäkringsanstalten går härefter in på frågan på vilket sätt en
förbättring av ersättningarna av typ II bör genomföras och förordar härvid,
att tilläggen till dylika ersättningar graderas på sådant sätt, att skälig
hänsyn tages till att penningvärdeförsämringen varit olika slor i fall från
olika tider. Såsom mätare å penningvärdeförändringarna bör socialstyrelsens
allmänna levnadskostnadsindex användas.
1 de fall, där skadeståndsberättigad genom skadan åsamkats mycket
höggradig invaliditet, är det enligt anstaltens mening skäligt, att tillägget
höjes på sådant sätt, att i allmänhet full kompensation lämnas för penningvärdeförsämringen
efter skadeståndets fastställande. Vid lägre invaliditetsgrader
däremot föreligger ofta så goda anpassningsmöjligheter, att en
uppräkning av ersättningarna synes mindre påkallad. Anstalten framhåller
vidare, att några avgörande betänkligheter icke synes behöva resas mot en
gradering efter skadans svårighetsgrad på liknande sätt som för yrkesskadeförsäkringens
ersältningstagare, nämligen så alt tilläggen förbehålles
skadade med minst 30 procenL invaliditet, varvid i regel hel kompensation
för levnadskostnadsökningen lämnas åt skadade med över 75 procent invaliditet,
tre fjärdedels kompensation åt skadade med över 50 men högst 75
procent invaliditet och halv kompensation åt skadade med 30—50 procent
invaliditet. Tillägg å skadestånd till efterlevande make torde, i anslutning
till de för yrkesskadefallen gällande grunderna, skäligen böra fastställas
till samma procenttal som tilläggen åt skadade med 30—50 procent invaliditet.
Med hänsyn till de skedda och förebådade höjningarna av folkpensionerna
har anstalten funnit de höjda tilläggen kunna fastställas att utgå intill 67
års ålder.
I sin förenämnda skrivelse den 23 februari 1953 har riksförsäkringsanstalten
framlagt ett närmare utformat förslag i angivna hänseende. Med
hänsyn till att ersättningsbeloppen ofta fastställts utan all detaljerade
grunder för beräkningen angivits, är det icke sällan omöjligt alt med full
säkerhet avgöra vilket års penningvärde, som ligger till grund för beräk
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
ningen. I betraktande härav anser anstalten beräkningen av nu ifrågavarande
förhöjningar av tillägg till ersättningar av typ II böra ske relativt
summariskt, förslagsvis efter följande utjämnade tabell:
Tid för skadeståndets
fastställande
Procentuellt tillägg till
skadad,
över 75
procent
då arbetsförir
nedsatt med
över 50
men högst
75 procent
lågan är
minst 30
men högst
50 procent
efter-
levande
make
före 1916 .................................
200
150
100
100
1916 .................................
150
no
75
75
1917—1939 ..............................
100
75
50
50
1940—1941 ..............................
60
45
30
30
1942 1946 ..............................
40
30
20
20
1947 1950 ..............................
25
20
—
—
I syfte att nå anknytning till gällande bestämmelser om tillägg till ersättningar
från yrkesskadeförsäkringen förutsätter anstalten, att tillägg till här
avsedda ersättningar ej skall utgivas om tilläggets belopp skulle understiga
fem kronor för månad.
Vid sammanträffande av ersättning av typ II och ersättning från yrkesskadeförsäkringen
bör enligt vad riksförsäkringsanstalten vidare föreslår
tillämpas vissa särskilda grunder för tilläggets beräknande. Härom anför
anstalten i huvudsak följande.
Vid bestämmandet av nu ifrågavarande tillägg å skadestånd eller därmed
jämförlig ersättning av statsmedel bör hänsyn lagas till den motsvarande
kompensation, som tillförsäkrats vederbörande genom förhöjning av ersättningarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. Tillägg å skadestånd bör
sålunda utgå endast i den mån vederbörande icke genom förhöjning av
ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. erhållit den kompensation,
varom här är fråga.
I vissa fall utgår på grund av den skadades medvållande till skadan s. k.
jämkat skadestånd, vid vars bestämmande föreskrivits, att avdrag får göras
endast för så stor del av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m.,
som svarar mot det fastställda skadeståndbeloppets förhållande till ojämkat
skadestånd. Det sammanlagda beloppet av olycksfallsersättningen och
utgående skadestånd kommer då att överstiga beloppet av det fastställda
skadeståndet utan avdrag för olycksfallsersättningen. I sådant fall torde
den skadeståndsberättigade få anses kompenserad för stegrade levnadskostnader,
därest de sammanlagda förmånerna täcker det fastställda skadeståndsbeloppet
och därå beräknad kompensation.
I vissa sammanträffande fall uppkommer fråga vilken invaliditetsgrad
som bör läggas till grund för beräkning av tillägg till ersättning av typ II.
Beträffande detta spörsmål anför anstalten:
Den invaliditetsgrad, som lagts till grund för skadeståndsberäkning, överensstämmer
icke alltid med den, efter vilken ersättning utgår enligt olycks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
21
fallsförsäkringslagen eller därmed sammanhörande författning. I princip
torde det i dylika fall vara skäligt att vid beräkning av tillägg å skadeståndet
utgå ifrån samma invaliditetsgrad som för skadeståndet. I vissa fall
bör dock den enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen beräknade invaliditetsgraden
vara bestämmande. Så är t. ex. fallet då skiljaktigheten
beror på en uppenbar försämring eller förbättring i tillståndet, sedan skadeståndet
fastställdes. Huruvida den ena eller andra invaliditetsgraden skall
läggas till grund för beräkning av tillägg å skadestånd, torde få bedömas
från fall till fall.
Riksförsäkringsanstalten framhåller ytterligare, att av anstalten i annat
sammanhang förordade förbättringar av tillägg till ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen föreslagits skola tillförsäkras vederbörande utan
avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig ersättning av statsmedel.
För att syftet därmed icke skall motverkas bör det enligt anstaltens mening
fastslås, att dessa förbättringar icke skall föranleda sänkning av nu
utgående skadeståndsersättningar.
Utlåtandena.
Statskontoret, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen har efter remiss avgivit utlåtanden över de förslag,
riksförsäkringsanstalten framlagt i skrivelsen den 3 januari 1953. Vid remissens
behandling har statskontoret och vissa av verken haft kännedom
om vad anstalten i skrivelsen den 23 februari samma år föreslagit angående
procenttal för tillägg till ersättningar av typ II.
Statskontoret anför, att statskontoret icke funnit anledning till erinran
mot att en förbättring av här avsedda ersättningar av typ I och typ II
genomföres enligt de av riksförsäkringsanstalten i skrivelsen den 3 januari
1953 förordade riktlinjerna. I anslutning härtill hemställer statskontoret,
att tillägg å de livräntor av typ II, som utbetalas av ämbetsverket, måtte
beräknas med tillämpning av de grunder, som av anstalten angivits i skrivelsen
den 23 februari samma år.
Järnvägsstyrelsen, som i likhet med statskontoret icke har något att erinra
mot de av riksförsäkringsanstalten i skrivelsen den 3 januari 1953 uppdragna
riktlinjerna för tilläggens konstruktion, föreslår vissa grunder och
procenttal för beräkning av kompensation för stegrade levnadskostnader
åt vissa personer, uppbärande skadestånd (motsvarande) av typ II från
statens järnvägar. Med tillämpning av dessa grunder och procenttal kommer
efterlevande make att erhålla rätt till tillägg även om skadeståndet fastställts
under perioden 1947—1948 samt något lägre procenttal än de av
anstalten föreslagna att tillämpas vid beräkning av tillägg till skadade, för
vilka skadeståndet fastställts under perioden 1949—1950. 1 övrigt företer
styrelsens förevarande förslag inga skiljaktigheter i förhållande till det
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
motsvarande förslag, som innefattas i anstaltens skrivelse den 23 februari
1953.
Övriga remissmijndigheter framför icke någon erinran mot riksförsäkringsanstaltens
förslag till grunder för bestämmande av tillägg till ersättningar
av typ I och typ II. Vattenfallsstyrelsen förordar dock för visst fall,
där med stöd av Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 25 april 1952 till
person med rätt till underhållsbidrag av typ II utbetalas tillägg enligt grunder
tillämpliga för ersättningar av typ I, att framdeles ifrågakommande
förhöjning av tillägget skall beräknas efter de ändrade grunder, som föreslagits
beträffande sådana ersättningar.
Departementschefen.
Staten har i vissa fall enligt riksdagsbeslut eller avtal åtagit sig eller
genom dom ålagts att ulge ersättningar av skadestånds natur till personer,
som blivit arbetsoföra eller fått sin arbetsförmåga nedsatt på grund av
olycksfall eller yrkessjukdom. Å dessa ersättningar, som indelas i två huvudgrupper,
typ I och typ II, utgår som regel procentuella tillägg, fastställda
genom riksdagsbeslut år 1950 respektive åren 1945 och 1946.
Med anledning av levnadskostnadsutvecklingen under senare år uppdrog
Kungl. Maj:t i mars 1952 åt riksförsäkringsanstalten att utreda frågan om
kompensation åt yrkesskadade m. fl. för stegrade levnadskostnader. Anstalten
fick sedermera i uppdrag att i samband med den anbefallda utredningen
avge förslag i fråga om sådan kompensation åt personer, uppbärande ersättningar
av typ I och typ II.
Den av riksförsäkringsanstalten på grund av förstnämnda uppdrag verkställda
utredningen angående kompensation åt yrkesskadade m. fl. för stegrade
levnadskostnader berör i väsentliga delar socialdepartementets verksamhetsområde
men upptar även spörsmål om kompensation åt skadade
värnpliktiga och vissa andra kategorier tillhörande försvaret. På grundval
av resultaten av denna utredning har riksförsäkringsanstalten uttalat sig
för att den nya lagstiftning angående försäkring för olycksfall i arbete
m. in., som f. n. utarbetas inom socialdepartementet, bör kompletteras med
bestämmelser om en av försäkringen finansierad indexreglering av livräntor
efter den allmänna lönenivån. I avvaktan på den förordade indexregleringen
har anstalten såsom en anordning av närmast provisorisk karaktär
föreslagit ändrade regler rörande tillägg av statsmedel till ersättningar
från yrkesskadeförsäkringen. Med ändringarna åsyftas i första hand
att bereda ersättningstagarna viss kompensation för levnadskostnadsstegringen
efter det nuvarande tillägg beslutades under första halvåret 1950.
Anstalten har vidare föreslagit på visst sätt ändrade grunder för ersätt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
23
ningar till vissa värnpliktiga m. fl. i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
I huvudsaklig anslutning till vad riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit
har Kungl. Maj:t till årets riksdag dels genom propositionen nr 147
på föredragning av chefen för socialdepartementet framlagt förslag angående
höjda tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare enligt 1916 års
olycksfallsförsäkringslag m. m., dels ock genom propositionen nr 162 på
föredragning av chefen för försvarsdepartementet föreslagit ändrade grunder
för vissa ersättningar till värnpliktiga m. fl.
Riksförsäkringsanstalten har även fullgjort nyssnämnda uppdrag att avge
förslag om kompensation för stegrade levnadskostnader åt personer, uppbärande
ersättningar av typ I och typ II. Detta förslag innebär beträffande
ersättningar av typ I i huvudsak, att tillägg till sådana ersättningar regelmässigt
skall bestämmas enligt de grunder, som tillämpas beträffande ersättningar
från yrkesskadeförsäkringen. Vid bifall till vad i förenämnda
proposition nr 147 föreslagits i fråga om höjda tillägg till sistnämnda
ersättningar bör alltså enligt anstaltens mening motsvarande förbättringar
medges åt personer med ersättningar av typ I.
I vad det avser ersättningar av typ II, är den grundläggande principen i
anstaltens förslag, att den procentsats, efter vilken tillägg skall utgå, är
högre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten
är. Tilläggen föreslås skola graderas efter skadans svårighetsgrad på
så sätt att skadade med över 75 procent invaliditet som regel erhåller full
kompensation för levnadskostnadsökningen medan till skadade med över
50 men högst 75 eller 30—50 procent invaliditet utgår ungefär tre fjärdedels
respektive halv sådan kompensation. Tilläggen avses skola förbehållas
skadade med minst 30 procent invaliditet samt med hänsyn till de
numera beslutade höjningarna av folkpensionerna utgå endast intill 67 års
ålder. Efterlevande makar föreslås med avseende å rätt till tillägg bli jämställda
med skadade med 30—50 procent invaliditet.
Riksförsäkringsanstaltens nu nämnda förslag har i allt väsentligt tillstyrkts
av remissmyndigheterna.
För egen del anser jag i likhet med riksförsäkringsanstalten, att det
allmänna icke bör undandra sig att i skälig mån utfylla den reella minskning
av ifrågavarande skadeståndsförpliktelser, som uppkommit genom penningvärdets
försämring sedan nuvarande tillägg till ersättningar av typ I
och typ II beslutades år 1950 resp. åren 1945 och 1946. På grund härav
och då jag finner de av anstalten föreslagna grunderna för tilläggens beräknande
vara väl avvägda, förordar jag, att en förbättring av ersättningarna
genomföres i enlighet med det föreliggande förslaget. .lag förutsätter
härvid, att för personer med ersättningar av typ 11, till vilka med stöd av
Kungl. Maj:Is förenämnda beslut den 25 april 1952 utbetalas tillägg enligl
24
Kungl. Maj ds proposition nr 211.
grunder tillämpliga beträffande ersättningar av typ I, ifrågakommande förbättringar
skall för framtiden kunna avvägas på liknande sätt samt att i
övrigt, om särskilda skäl därtill föreligger, vissa mindre betydande avvikelser
från de föreslagna beräkningsgrunderna skall kunna komma i fråga.
Riksförsäkringsanstalten har förordat vissa särskilda grunder för beräkning
av tillägg till ersättning av typ II, vid vars bestämmande föreskrivits
att avdrag helt eller till viss del skall göras för t. ex. livränta från yrkesskadeförsäkringen.
Behov av sådana grunder föreligger också då ersättning
av typ II utgår oavkortad vid sidan av ersättning från yrkesskadeförsäkringen
eller sammanträffar med bl. a. pension eller jämförlig förmån av
statsmedel. I likhet med anstalten anser jag, att vid bestämmande av tillägg
till ersättning av typ II hänsyn bör i förekommande fall tagas till den
motsvarande kompensation, som tillförsäkrats vederbörande genom förbättringar
av ersättningen från yrkesskadeförsäkringen. Vid övervägande av
hithörande spörsmål har jag emellertid funnit det icke möjligt att utan
ytterligare utredning uppställa generellt avfattade regler för ifrågavarande
beräkningar. På grund härav och med hänsyn till angelägenheten, att de
av mig förordade ersättningsförbättringarna genomföres ulan störra tidsutdräkt,
föreslår jag, att det får ankomma på Kungl. Maj:t att med skäligt
beaktande av de av riksförsäkringsanstalten framförda synpunkterna meddela
beslut efter vilka grunder tillägg till ersättning av typ II skall beräknas
i här avsedda fall.
I propositionen 1953:147 har beträffande frågan, i vad mån avdrag från
ersättningstillägg till yrkesskadade m. fl. bör göras på grund av vederbörande
tillkommande skadestånd, uttalats, att det i de flesta dylika fall är
skäligt att tillägget utgår oavkortat. Undantag från en sådan huvudregel
har dock befunnits erforderliga. Att genom en generellt avfattad föreskrift
fastslå vilka undantag, som bör göras, har emellertid knappast ansetts möjligt.
Därför har förordats, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
erforderliga föreskrifter i ämnet. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas
att i motsvarande syfte utfärda de bestämmelser, som kan befinnas påkallade
beträffande nu ifrågavarande skadestånd.
De av mig i det föregående förordade förbättringarna av ersättningar,
som på grund av olycksfall eller yrkessjukdom utgår av statsmedel, torde
böra genomföras från och med den 1 juli i år.
Med hänsyn till att antalet sådana ersättningar är relativt ringa och
omständigheterna skiftande torde föreskrifter om tillägg till ersättningarna
liksom hittills böra meddelas i administrativ ordning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
Hemställan.
25
I överensstämmelse med vad i det föregående under I anförts har inom
civildepartementet upprättats förslag till kungörelser om ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen samt 1947 års tjänsteoch
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna. Förslagen
torde böra underställas riksdagen för godkännande. Kungörelserna synes
böra träda i kraft den 1 juli 1953. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas att
med tillämpning från samma tidpunkt vidtaga de ändringar i 1951 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för präster och SPA-reglementet,
som påkallas vid bifall till vad i det föregående förordats beträffande
vissa präster samt viss lärar- och polispersonal. Det torde vidare få ankomma
på KungL Maj :t att medge tillämpning av de föreslagna högre pensionsunderlagen
beträffande rektor, överlots, lotsförman, lots, lokförare
eller beställningshavare med minst 12 års flygtjänstgöring, som avgått med
pension eller avlidit före den 1 juli 1953 men efter den 30 juni 1952 respektive
beträffande vissa rektorer efter den 31 december 1952, samt att även i
övrigt meddela erforderliga övergångsbestämmelser.
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
och förordat hemställer jag, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna förenämnda förslag till
1) kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416),
2) kungörelse om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 417),
3) kungörelse om ändrad lydelse av 19 § 4 mom. 1947
års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 418) samt
4) kungörelse om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. 1947
års f amilje pensions reglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 419),
II. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med det anförda vidtaga ändringar i 1951 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för präster samt
SP A-reglementet,
III. medge att till f. d. borgmästaren i Vimmerby Ragnar
Fredrik Odevalls änka Elin Odevall må räknat från och
med den 1 maj 1950 under hennes återstående livstid från
allmänna indragningsstaten utbetalas rörligt tillägg å henne
från Sveriges kommunalanställdas pensionskassa tillkommande
pension enligt de grunder, som vid varje tidpunkt
3 B i haag till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 211.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
gällt eller gäller beträffande rörligt tillägg å pensioner enligt
1947 års allmänna familjepensionsreglemente, samt
IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående anförts meddela bestämmelser
angående tillägg till vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ingvar Rörs.
Emil Kihlsträms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
680506
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:266 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen in. m. a1 i texten
- SU 1953:133 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen m. m. a1 i texten