Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

1953-04-30 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:231, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

1

Kr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken;

given Stockholms slott den 30 april

1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46

kap. 11 § rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ökade möjligheter att, om det i synnerligen vidlyftiga

rättegångsmål blir nödvändigt med uppskov under huvudförhandlingen,

därefter fortsätta denna i stället för att hålla ny huvudförhandling.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 231.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 40 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Ändrad lydelse.)

43 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall--—

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande

och hava de domare, som då

sitta i rätten, övervarit den tidiyare

handläygninyen, må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny

huvudförhandling hållas.

kan ske.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas, där ej i synnerligen

vidlyftigt mål rätten med

hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att i stället

fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten — — — hans utevaro.

46 kap.

11

Huvudförhandlingen skall----

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande

och hava de domare, som då

sitta i rätten, övervarit den tidigare

handläggningen, må huvudförhand
-

§•

är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens avslutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas, där ej i syn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ni 231.

3

(Nuvarande lydelse.) (Ändrad lydelse.)

lingen fortsättas. I annat fall skall ny nerligen vidlyftigt mål rätten med

huvudförhandling hållas. hänsyn till utredningens beskaffen
het

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att i stället

fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition, nr 231.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 april 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angånde jämkning

av rättegångsbalkens bestämmelser om förutsättningarna för hållande

av fortsatt huvudförhandling samt anför därvid följande.

Nyligen gjorda erfarenheter från några mycket omfattande rättegångar

har föranlett kritik av vissa bestämmelser i nya rättegångsbalken. Särskilt

har man riktat anmärkning mot att domstolarna kan bli nödsakade att upprepa

vidlyftiga rättegångar, om det blir erforderligt med uppskov under mera

än två veckor på grund av att en tilltalad eller någon ledamot av rätten är

sjuk eller eljest förhindrad deltaga i rättegången. Denna fråga har upptagits

till behandling i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, över

promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt

och riksåklagarämbetet ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges

häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt för Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren har vid sitt yttrande fogat yttranden från ordförandena

i föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

Rättegången är enligt nya rättegångsbalken i samtliga instanser präglad

av grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Rättegångens

muntlighet innebär att det material som skall utgöra grundval för

domen skall framläggas för rätten i muntlig form. På detta muntligen framlagda

material skall avgörandet omedelbart grundas. För att detta skall vara

möjligt erfordras att den förhandling, vid vilken materialet framlägges, kan

slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i vart fall vid rätlegångstill
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

5

tällen, som ligga varandra så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som

förekommit ännu är ogrumlad, när målet avgöres. En viktig förutsättning

härför är att denna förhandling, som i rättegångsbalken kallas huvudförhandling,

vederbörligen förberedes. Detta sker i brottmål i regel vid en av

polismyndighet eller åklagare ledd förundersökning, i tvistemål däremot

under en av rätten ledd muntlig eller skriftlig förberedelse.

I 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, lika för tvistemål

och brottmål, att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad

som förekommit vid huvudförhandlingen; i domen må ej deltaga domare,

som ej övervarit hela huvudförhandlingen. På grund av hänvisningar i 17

kap. 12 § och 30 kap. 10 § gäller vad sålunda stadgats om dom också om

slutligt beslut, d. v. s. beslut, varigenom rätten på annat sätt än genom avgörande

av den anhängiggjorda saken skiljer denna från sig.

Stadganden om huvudförhandling har givits i 43 kap. såvitt angår tvistemål

och i 46 kap. såvitt angår mål, vari föres allmänt åtal. Rörande övriga

brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar till 46

kap.

Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § gäller såsom allmän regel för såväl

tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå

utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under vissa

särskilt angivna förutsättningar. Först nämnes de fall då huvudförhandling

ägt rum enligt 3 § första stycket i nämnda båda kapitel. I dessa fall har

det egentligen förelegat hinder för huvudförhandling, men denna har påbörjats

därför att man kunnat antaga att förhandlingen skulle kunna fortsättas

vid senare rättegångstillfälle utan ny huvudförhandling och dessutom en

uppdelning av förhandlingen funnits kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Det har således då redan från början avsetts att målet skulle slutföras

vid ett senare rättegångstillfälle. Vidare må uppskov meddelas, om efter

handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt

för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas,

så snart lämpligen kan ske. För brottmål stadgas dessutom f46 kap. 11 §),

att om den tilltalade är häktad, förhandlingen skall återupptagas inom en

vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats

därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en

fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i

andra stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §:

»Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,

övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.

I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.»

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen får uppskov i

de i 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § nämnda fallen ej meddelas, såvida det ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

kan antagas, att den fortsatta handläggningen kan ske vid fortsatt huvudförhandling.

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår

av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §, vilka har följande lydelse:

»Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det

förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.

Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas

ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder

därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom

protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.»

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av förut

upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. Sålunda

stadgas i 41 a § sinnessjuklagen att därest beslut om sinnesundersökning

meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling, erfordras

ej vid ny huvudförhandling att tidigare upptagen bevisning ånyo upptages,

såframt ej särskilda skäl äro därtill.

Ur förarbetena till rättegångsbalken.

Rörande förutsättningarna för fortsatt huvudförhandling anförde processlagberedningen

under 43 kap. 11 §:

Därest--— uppskov med huvudförhandlingen är oundgängligen nöd
vändigt,

bör målet om möjligt åter upptagas inom sådan tid, att rättens

ledamöter kunna antagas vid den senare förhandlingen säkert minnas vad

vid den tidigare förhandlingen förekommit. Företages målet ånyo inom dylik

tid, kan detta material omedelbart läggas till grund för domen, och den

nya förhandlingen behöver omfatta endast den ytterligare utredning, som

erfordras. Fn förutsättning härför är, att vid den senare förhandlingen ej

deltager någon domare, som icke övervarit den tidigare förhandlingen. Den

omständigheten, att vid den tidigare handläggningen någon domare haft

säte i rätten, som ej är närvarande vid den senare, hindrar däremot ej, att

förhandlingen på angivna sätt fortsättes. Äger uppskjuten förhandling rum

senare än nu nämnts eller har ny domare tagit säte i rätten, måste materialet

från den tidigare förhandlingen i regel förebringas ånyo. Av denna ordning

följer —• •—■ — att då vid upprop av målet finnes, att förhandlingen ej

kan slutföras i ett sammanhang, huvudförhandling dock må äga rum, om

målet kan återupptagas inom nu ifrågavarande tid. Skulle längre uppskov

bliva erforderligt, måste huvudförhandlingen i allmänhet inställas. Angående

längden av den tid, inom vilken förhandlingen utan nytt framläggande

av materialet bör få fortsätta, kunna delade meningar råda. Processkommissionen

föreslog en tid av sju dagar. Såsom framhållits i flera av de avgivna

yttrandena torde denna tid emellertid vara alltför kort. Särskilt vid häradsrätt,

där nämnd skall deltaga, måste, om bestämmelserna om fortsättande av

förhandlingen skola få någon egentlig betydelse, tiden göras längre. Då enligt

föreliggande förslag bevisningen skall protokolleras i större omfattning

än processkommissionen förutsatt, ha även möjligheterna att bevara processmaterialet

ökats. Å andra sidan kräver omedelbarheten, att icke tiden bestämmes

så lång, att prövningen ej kan ske i huvudsak på grund av domarens

minnesbild av handläggningen utan måste till övervägande del grun
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

7

das å den skriftliga uppteckningen. En utväg vore att i varje fall överlämna

åt rätten att med hänsyn till utredningens beskaffenhet bestämma tidens

längd. Denna ordning är emellertid förenad med betydande olägenheter.

Den skulle vara svår att tillämpa och skulle kunna föranleda olika praxis

vid skilda domstolar; den skulle även innebära fara för att uppskovsväsendet

vinner insteg. Frågan, huruvida förhandlingen skall fortsättas eller ny

handläggning skall äga rum, har för övrigt sin största betydelse med avseende

å bevisningens förebringande, och i detta hänseende ger 13 § rätten

viss befogenhet att förfara efter omständigheterna. Även då ny förhandling

hålles, kan sålunda rätten stundom föreskriva, att någon del av bevisningen

ej behöver upptagas ånyo ulan kan förebringas genom protokollet. Med hänsyn

till nu anförda omständigheter har i förslaget tiden bestämts till två

veckor. Uppskjuten förhandling, som äger rum inom denna tid och utan

att ny domare tagit säte i rätten, har i förslaget benämnts fortsatt förhandling.

Eljest föreligger ny förhandling. Av bestämmelsen rörande fortsatt förhandling

framgår, att även då målet uppskjutes mera än en gång den slutliga

handläggningen måste påbörjas inom två veckor från den första förhandlingens

slut. Vare sig fråga är om fortsatt eller ny huvudförhandling,

skall denna utsättas att äga rum så snart lämpligen kan ske med beaktande

av att syftet med uppskovet vinnes.

I processlagberedningens förslag hade 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §

samma lydelse som gällande lag utom såtillvida att bevis förklarades skola

upptagas ånyo vid ny huvudförhandling, »om ej sådant upptagande finnes

sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet».

Beredningen anförde i motiven under 43 kap. 13 §:

Vid fortsatt huvudförhandling, d. v. s. då målet återupptages inom två

veckor från den första förhandlingens slut och rättens sammansättning är

oförändrad, kan---vad vid den tidigare förhandlingen förekommit

utan vidare läggas till grund för avgörandet. Handläggningen kan därför anknyta

till den tidigare behandlingen och begränsas till det nya material,

som är att tillgå. Om det finnes lämpligt, kan emellertid rätten förordna,

att redogörelse skall lämnas för vad förut förekommit eller att visst material

skall ånyo förebringas.

Enligt processkommissionens förslag skulle, då uppskjutet mål ej företogs

till handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen

avbröts, hela handläggningen upprepas. Hade protokoll förts rörande bevisning,

som upptagits vid den föregående handläggningen, skulle dock protokollet

få användas som bevis, såvida ej rätten för målets utredning funne

nödvändigt, att bevisningen ånyo upptoges, och detta kunde ske. Protokoll

över syn skulle dock alltid kunna användas som bevis. I åtskilliga av de avgivna

yttrandena gjordes anmärkningar mot kommissionens förslag i denna

del. Därvid framhölls bland annat, att de föreslagna reglerna, som säkerligen

skulle bliva svåra att upprätthålla, i viss män vore ägnade att äventyra

utredningen samt att de skulle i hög grad fördyra rättegången och medföra

ökat besvär för rätten och parterna. Riksdagen uttalade i denna fråga,

att en föreskrift om upprepande av förhandlingen vore ett av de verksammaste

medlen att trygga koncentration i förfarandet och att i detta hänseende

viss frihet borde medgivas domstolarna att förfara på lämpligaste sätt.

I föreliggande förslag har frågan om förhandlingens upprepande i viss mån

kommit i annat läge, då ny huvudförhandling erfordras, allenast om upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

skovet varit längre än två veckor och vidare all muntlig bevisning skall upptagas

i protokollet. Med hänsyn till dessa omständigheter torde riksdagens

önskemål lämpligen kunna tillgodoses genom att vid ny huvudförhandling

målet skall företagas till fullständig handläggning och att bevis, som upptagits

vid den tidigare förhandlingen, skall upptagas ånyo, om ej sådant

upptagande finnes sakna betydelse i målet eller skulle medföra oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet. Då bevis ej upptages ånyo, skall det förebringas

genom föredragning av protokoll eller andra handlingar rörande

bevisupptagningen. Huruvida förnyat upptagande saknar betydelse, har rätten

att bedöma med hänsyn till bevisningens beskaffenhet och övriga omständigheter

i målet. Om t. ex. sakkunnig, som hörts muntligen, härvid

bekräftat ett av honom avgivet skriftligt utlåtande och besvarat de frågor,

som funnits erforderliga, eller om parterna ej haft något att erinra mot de

uppgifter, som lämnats av ett vittne, torde i regel bevisningen utan skada

för utredningen kunna förebringas genom protokollet. Hänsyn måste även

tagas till hur lång tid, som förflutit från bevisupptagningen. Äger den nya

förhandlingen rum inom jämförelsevis kort tid därefter, kan rätten i viss

utsträckning taga hänsyn till vad vid den omedelbara bevisupptagningen

förekommit, även om detta ej framgår av protokollet. Stadgandet får nämligen

icke leda till att bevisprövningen sker enbart på grund av protokollet.

Har huvudförhandlingen uppskjutits mera än en gång och har ny huvudförhandling

blivit erforderlig därför att längre tid än två veckor förflutit

mellan den första förhandlingens slut och målets upptagande till slutlig

förhandling, måste även materialet från den mellanliggande förhandlingen

upprepas.

I propositionen erhöll förevarande lagrum den lydelse lagtexten utvisar.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian uttalas att kritiken mot tvåveckorsregeln i

43 kap. It § och 46 kap. 11 § särskilt avsett den situation som uppkomme,

om i ett mycket vidlyftigt mål ett avbrott av en eller annan anledning —

t. ex. domares eller parts sjukdom — måste ske, när endast en mindre del

av handläggningen återstode, eller om i ett sådant mål rätten uppsköte

handläggningen för särskild utredning genom sakkunnig — läkarundersökning,

blodprov, kriminalteknisk undersökning — och avbrottet härför

måste bli något längre än två veckor, eller om det bleve erforderligt med

mer än ett uppskov och målet icke kunde upptagas till slutlig handläggning

inom två veckor från första förhandlingens avslutande. Även med beaktande

av de möjligheter till begränsning av förhandlingen, som enligt lag finns

vid ny huvudförhandling, kunde en sådan i nu avsedda fall innebära besvär,

kostnader och andra olägenheter, som knappast stode i rimlig proportion

till vad som vunnes genom en upprepning och som därför måste te

sig stötande.

Det syntes på grund härav böra övervägas, anföres vidare i promemorian,

om det icke vore möjligt att något lätta på ovillkorligheten hos förevarande

tidsgräns. Härom uttalas följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

9

Förutsatt att man icke efterger kravet på alt de domare, som sitta i rätten

vid den senare förhandlingen, skola ha övervarit den tidigare handläggningen,

synes det icke böra föranleda betänkligheter att ge rätten möjlighet

att för sällsynta undantagsfall något överskrida tidsgränsen. Såsom framgår

av det föregående uttalade processlagberedningen i detta hänseende, att en

utväg vore att i varje fall överlämna åt rätten att med hänsyn till utredningens

beskaffenhet bestämma tidens längd, men ansåg beredningen denna utväg

vara förenad med betydande olägenheter, enär den skulle vara svår att

tillämpa, föranleda olika praxis vid skilda domstolar och innebära fara för

att uppskovsväsendet vunne insteg. Med hänsyn till vikten av de principer,

främst omedelbarhetsprincipen, varå förevarande stadganden grundas,

torde man ej heller kunna ifrågasätta att införa en sådan regel. En mera

begränsad jämkning synes emellertid — med de erfarenheter man nu har

från fem års tillämpning av rättegångsbalken — ej behöva medföra några

risker för missbruk. Det bör erinras att det även med den nuvarande tvåveckorsregeln

kan förekomma att det förflyter avsevärd tid, kanske månader,

mellan huvudförhandlingens början och domen och att en förskjutning

1 undantagsfall av tidsgränsen för fortsatt huvudförhandling därför icke har

någon så avgörande betydelse. Om längden av en rättegång beror på att denna

avser eu mängd olika brott, kan det visserligen under vissa omständigheter

vid ett nödtvunget avbrott gå att undvika olägenheterna av tvåveckorsregeln

genom att rätten meddelar dom rörande de brott, som hunnit behandlas,

och med stöd av 45 kap. 3 § särskiljer återstoden till ny huvudförhandling,

men dessa möjligheter stå icke alltid till buds, och ifrågavarande olägenheter

kunna dessutom tänkas uppstå även när det icke är fråga om flerfaldig

brottslighet.

Såsom en lämplig lösning anges i promemorian att, med bibehållande av

huvudregeln i 43 kap. It § andra stycket och 46 kap. It § andra stycket,

därtill foga ett stadgande av innehåll, att huvudförhandling må fortsättas,

även om handläggningen återupptages senare än inom två veckor från dagen

från första förhandlingens avslutande, under förutsättning att rätten med

hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter

finner synnerliga skäl därtill. Om förutsättningarna för undantagsregelns

tillämpning uttalas i promemorian:

Målets vidlyftighet bör väl icke i och för sig anses utgöra en sådan särskild

omständighet som kan motivera att man underlåter att efter ett längre

uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling. Ju vidlyftigare

målet är, desto större anledning kan tydligen föreligga att kräva en

sammanhängande handläggning utan långa uppskov. Men för den händelse

det vidlyftiga målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning som

uteslutande arbetsuppgift, är tydligen risken mindre för att ett uppskov som

är något längre än två veckor skall föranleda att rättens minnesbild av tidigare

framlagt processmaterial blir utsuddad, och därför bör del ej vara uteslutet

att tillämpa undantagsregeln även beträffande vidlyftiga mål. Som

förut antytts har det främst varit risken för nödtvungna avbrott i vidlyftiga

mål som ansetts föranleda behov av undantagsregeln.

Det framhålles uttryckligen i promemorian att del bör vara eu förutsättning

för fortsatt huvudförhandling också vid längre uppskov atl alla domarna

övervarit den tidigare förhandlingen. Med hänsyn till stadgandet i 17 kap.

2 § och 30 kap. 2 § all domare, som ej övervaril hela huvudförhandlingen, ej

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

må deltaga i domen, har det dock ej ansetts vara erforderligt med särskild

föreskrift härom. Det uttalas vidare att det ifrågasatts att i annat hänseende

göra undantagsregelns tillämplighet beroende av domstolens sammansättning

och t. ex. ej tillåta överskridande av tvåveckorstiden om nämnd

deltager i handläggningen. Något behov av en sådan regel föreligger emellertid

ej enligt promemorian. Däri understrykes slutligen att undantagsstadgandet

givetvis bör tillämpas mycket restriktivt och att det alltid bör vara

en förutsättning att fortsatt huvudförhandling icke medför påtagliga olägenheter

i jämförelse med ny huvudförhandling.

Den föreslagna ändringen föreslås böra genomföras så snart som möjligt.

Promemorian är åtföljd av förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap.

It § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Yttrandena över promemorian.

I samtliga gttranden över promemorian tillstyrks i princip en jämkning

av tvåveckorsregeln. Av flera remissinstanser framhålles

emellertid betydelsen av att grunderna för den nya rättegångsordningen

icke rubbas; de nya reglerna böra därför betraktas som rena undantagsbestämmelser

för sådana fall där avsteg från tvåveckorsregeln är ofrånkomligt.

Behovet av lagändring i enlighet med promemorieförslaget understrykes

kraftigast av stgrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som anför:
Den

nuvarande ovillkorliga regeln om att ny huvudförhandling skall

hållas, därest målet ej återupptages till slutlig handläggning inom två

veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, bygger på den

uppfattningen att omedelbarheten kräver att icke tiden mellan förhandlingarna

blir så lång att prövningen ej kan ske i huvudsak på grund av

domarens minnesbild av handläggningen utan måste till övervägande del

grundas på skriftlig uppteckning. Denna princip äger utan tvivel sin riktighet.

Emellertid lär erfarenheten att minnesbilden av vad som förekommit

vid en handläggning kvarstår med tillräcklig tydlighet även sedan

längre tid än 14 dagar förflutit från den första handläggningens avslutande.

I de ej så sällan förekommande fall då beslut om sinnesundersökning

meddelas först sedan målet förekommit till huvudförhandling dröjer

det som regel flera månader innan målet på nytt kan återupptagas. Vid den

förnyade handläggningen har det emellertid visat sig att minnesbilden av

vad som förekommit vid den första handläggningen ofta står så klar för

domaren och nämndemänen att en återupprepning av vad som förekommit

vid den tidigare förhandlingen framstår såsom tröttande och onödig.

En olägenhet av den nuvarande ordningen föreligger även vid de tillfällen

då fortsatt huvudförhandling icke kan utsättas till nästa ting därför att

detta på grund av mellankommande helgdag infaller senare än inom två

veckor.

Med den erfarenhet styrelsen sålunda har tvekar styrelsen för sin del

icke att ansluta sig till det föreliggande förslaget och uttrycka sin uppfattning

att ett bestämt behov föreligger att lätta på ovillkorligheten hos den

nuvarande tidsgränsen. Styrelsen vill dock understryka önskvärdheten att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

11

möjligheten för rätten att överskrida tidsgränsen icke begränsas så snävt

som motiven men ej lagtexten synas föranleda då i motiven talas om sällsynta

undantagsfall.

Styrelsen tillägger att det också kan ifrågasättas om icke i lagtexten

bör närmare angivas vilka omständigheter som må föranleda till att fortsatt

huvudförhandling utsättes till dag efter tvåveckorstidens utgång.

Även Svea hovrätt tillstyrker förslaget samt yttrar därvid följande.

I vår gällande rättegångsordning äro omedelbarhet och koncentration

två viktiga grundprinciper, vilka särskilt för den på fri bevisteori grundade

sanningsprövning, som numera råder, äro av största betydelse. Dessa

båda principer äga nära samband med varandra, i det att omedelbarhetens

tillämpning i hög grad beror på förhandlingens koncentration. Eftersom

endast domarens omedelbara iakttagelser få läggas till grund för domen,

måste domaren, då målet avgöres, hava i färskt minne allt vad som förekommit

under förhandlingen. Ett uppehåll i denna kan medföra en förskjutning

till förmån för de senare intrycken och svårigheten att sammanhålla

och överblicka förhandlingen i dess helhet ökas med uppehållets

längd.--- —

I fråga om vissa mål synas emellertid den stadgade tidsfristen av två

veckor för fortsatt huvudförhandling vid sådana händelser, som exemplifieras

i den remitterade promemorian, kunna medföra sådana avsevärda

kostnader, besvär och olägenheter genom att ny huvudförhandling måste

hållas med upprepning av vad som tidigare förevarit under processen, att

ett hänsynstagande till dessa omständigheter i undantagsfall — särskilt

då viss domare eller domstolsavdelning tilldelats ett mål som uteslutande

arbetsuppgift — bör föranleda möjlighet till uppskov om längre tid än två

veckor för fortsatt huvudförhandling.

Med hänsyn till det anförda får hovrätten tillstyrka den föreslagna lagändringen.

Hovrätten vill emellertid understryka, att det föreslagna stadgandet

bör betraktas som en undantagsbestämmelse, betingad av praktiska

hänsyn, samt att de för rättegångsbalken grundläggande principerna

om omedelbarhet och koncentration ej få anses tillbakasatta genom detsamma.

De skäl, som under förarbetena till rättegångsbalken anförts mot

uppskov om längre tid än två veckor för fortsatt huvudförhandling, gälla

alltjämt med oförminskad styrka och en lagregel av föreslaget innehåll

måste därför tillämpas mycket restriktivt.

Ordförandena i de tre åklagar föreningarna tillstyrker utan reservationer

förslaget.

Också enligt riksåklagarämbetets mening utgör de föreslagna lagändringarna

en lämplig lösning av de i promemorian angivna svårigheterna.

Ämbetet tillstyrker därför att ändringarna genomföres. Emellertid ifrågasätter

ämbetet om det icke blir nödvändigt med en på särskilt sätt anordnad

kontroll över undantagsregelns tillämpning i praktiken. Ämbetet

anför härom:

Även om de i rättsvården verksamma organen under den tid rättegångsbalken

varit i tillämpning blivit helhjärtat övertygade om värdet och vikten

av förfarandets koncentration, torde man emellertid icke helt kunna

bortse från risken att, genom uppmjukningen av tvåveckorsregeln i 4.''? kap.

It § och 40 kap. It § rättegångsbalken, det gamla uppskovssystemet i en

eller annan domstol kan komma att blomma upp igen. Ämbetet anser det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

tillrådligast, att — åtminstone för en övergångstid — något slag av kontroll

skapas mot att en sådan utveckling vinner insteg. Enligt 17 kap. 9 § och

30 kap. 7 g i processlagberedningens förslag skulle för såväl tvistemål som

brottmål gälla den regeln, att, om i underrätt eller hovrätt dom ej meddelades

inom två veckor, anmälan därom med uppgift om anledningen till

uppskovet skulle göras av underrätt till hovrätten och av hovrätt till Kungl.

Maj :t. Liknande föreskrifter om anmälningsskyldighet funnos i andra

bestämmelser i processlagberedningens förslag för sådana fall, där huvudförhandling

utsattes att hållas efter viss angiven tidrymd. På grund av

vissa erinringar från lagrådets sida kommo nämnda föreskrifter om anmälningsskyldighet

icke att upptagas i det till riksdagen remitterade förslaget.

Ämbetet vill under hänvisning till det förut anförda förorda, att de

nu föreslagna bestämmelserna kompletteras med föreskrifter om anmälningsskyldighet

motsvarande dem, som upptogos i processlagberedningens

förslag. Dylika föreskrifter torde kunna utfärdas i administrativ ordning

och upphävas, när erfarenheten ådagalägger, att de föreslagna bestämmelserna

tillämpas endast i den begränsade omfattning som avsetts.

En särskild anledning att införa en dylik anmälningsskyldighet anser

ämbetet ligga i svårigheten att bedöma, vilken inverkan den föreslagna

uppmjukningen av förutsättningarna för hållande av fortsatt huvudförhandling

kan komma att få för de i 41 a § sinnessjuklagen angivna fallen,

alltså där beslut om sinnesundersökning meddelats, sedan målet förekommit

till huvudförhandling. Motiven till det nu framlagda förslaget

tyda visserligen på att man icke har räknat med att undantagsregeln skulle

komma att tillämpas i sinnesundersökningsfallen. Redan den omständigheten,

att skuldfrågan i realiteten, om också icke formellt, måste vara avgjord,

innan beslut om sinnesundersökning meddelas, gör emellertid, att

det för domstolen många gånger måste framstå som onödig formalism att

hålla ny huvudförhandling, när målet återupptages efter avslutad sinnesundersökning.

Ämbetet är för sin del icke berett att nu taga ställning till

frågan, om det skulle vara eu önskvärd utveckling, att i sinnesundersökningsfallen

i större utsträckning än nu sker den fortsatta handläggningen

ägde rum vid fortsatt huvudförhandling. Ämbetet har emellertid velat peka

på att den föreslagna bestämmelsen sannolikt — trots motiven — kommer

att bli aktuell i dessa fall och att en icke förutsebar utveckling på detta

område kan komma att äga rum.

Göta hovrätt yttrar:

Det framlagda förslaget innebär otvivelaktigt ett avsteg från de grundprinciper,

på vilka det nya rättegångsförfarandet vilar. Hovrätten hyser

därför stora betänkligheter mot förslaget. Såsom i promemorian framhållits

kunna emellertid stundom under ett måls handläggning situationer

uppstå, vilka föranleda uppskov av sådan längd, att målet icke kan återupptagas

förrän mer än två veckor förflutit från dagen för första förhandlingens

avslutande. Om ett dylikt avbrott endast obetydligt överstiger den

nuvarande tidsgränsen, kan det måhända i vissa fall framstå såsom mindre

tillfredsställande, att ny huvudförhandling ovillkorligen måste hållas.

Enligt hovrättens förmenande borde det närmare utredas, huruvida en

ändring av bestämmelserna om fortsatt huvudförhandling verkligen är

nödvändig och, därest så skulle befinnas vara fallet, hur olägenheterna av

ett avbrott på något mer än två veckor i handläggningen lämpligen bör undanröjas.

Denna utredning borde, anför hovrätten, ske inom 1951 års rättegångskommitté.

Därefter fortsätter hovrätten:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 231.

13

Om det emellertid anses oundgängligen nödvändigt att, redan innan rättegångskommittén

verkställt dylik utredning, lagstiftningsvägen söka avhjälpa

de olägenheter, varom här är fråga, genom att såsom föreslagits något

vidga möjligheterna för fortsatt huvudförhandling, måste dock denna lösning

betraktas såsom ett provisorium i avbidan på resultatet av rättegångskommitténs

utredning. I promemorian har anförts, att det föreslagna stadgandet

bör tillämpas mycket restriktivt och att det alltid bör vara en förutsättning

att fortsatt huvudförhandling icke medför påtagliga olägenheter i

jämförelse med ny huvudförhandling. Det synes hovrätten angeläget, att den

förutsättningen kommer till klarare uttryck i lagtexten än som skett.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomnre erinrar om att den rättegångsordning,

som infördes genom nya rättegångsbalken vilar på principerna

om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet och att

införandet av dessa principer ansågs vara ett stort framsteg för vår rättsordning.

Vid den diskussion, som ägt rum om erfarenheterna av den nya rättegångsordningen

och om de ändringar som på grund därav kan vara påkallade,

har, framhåller styrelsen, icke ifrågasatts riktigheten av dessa principer;

tvärtom hade det ofta framhållits att eventuella ändringar icke skulle beröra

rättegångens grundvalar. Styrelsen anför vidare;

Det i promemorian framlagda förslaget innebär ett avsteg från principen

om rättegångens koncentration — låt vara att avsteg från principen skulle

få ske endast av »synnerliga skäl» och vid »särskilda omständigheter». Upprätthållandet

av principen om rättegångens koncentration är icke något självändamål.

Koncentrationen utgör i själva verket en förutsättning för tillämpningen

av omedelbarheten. Domaren kan icke grunda sin dom omedelbart

på vad som förekommit under rättegången, om däri förekommer avbrott av

mera väsentlig varaktighet. En jämkning av bestämmelserna om huvudförhandlingens

koncentration innebär vidare risk för återgång till det tidigare

tillämpade uppskovssystemet, vilket allmänt ansågs vara klart förkastligt.

Enär den föreslagna ändringen sålunda berör en av de centrala bestämmelserna

i rättegångsbalken, anser styrelsen icke att förslaget hör genomföras

om icke mycket tungt vägande skäl kan åberopas för detsamma. Enligt

styrelsens mening hade olägenheterna av de nuvarande uppskovsreglernas

utformning varit begränsade. I tvistemål hade några olägenheter av tvåveckorsregeln

knappast förmärkts. I brottmål hade vissa svårigheter förekommit,

men dessa hade huvudsakligen varit begränsade till den situationen

att, sedan beslut om sinnesundersökning av den tilltalade meddelats efter

hållen huvudförhandling, ny huvudförhandling blivit nödvändig, när resultatet

av sinnesundersökningen efter mera än två veckors tid förelegat.

Här förelåge enligt styrelsens åsikt otvivelaktigt ett behov av uppmjukning

av tvåveckorsregeln. Några betänkligheter häremot syntes knappast kunna

anföras, eftersom beslutet om sinnesundersökning föreginges av ett övervägande

av bevisningen i målet. Beslut om sinnesundersökning finge nämligen,

om gärningen ej erkänts, meddelas endast om övertygande bevisning

förehragts. Beslutet om sinnesundersökning kunde därför med visst fog sägas

innebära en deldom i skuldfrågan. Alt under dylika förhållanden den komplettering

av utredningen i målet som sinnesundersökningen innehure före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

bringades först efter något mera än två veckors förlopp syntes som regel icke

innebära någon fara för att domen icke komme att grundas på domarens

omedelbara intryck av vad vid huvudförhandlingen förekommit.

Det behov av en uppmjukning av tvåveckorsregeln som sålunda förelåge

motiverade dock, fortsätter styrelsen, icke en så långt gående ändring som

den i promemorian föreslagna. Det vore tillräckligt om — sedan tiden för

sinnesundersökning bragts i överensstämmelse med sinnessjuklagens bestämmelser

— en förlängning av tvåveckorsfristen genomfördes för detta speciella

fall. En sådan specialregel syntes lämpligen ha sin plats i 41 a § sinnessjuklagen.

Styrelsen kommer emellertid därefter till frågan om handläggningen av

mål av synnerlig vidlyftighet. Styrelsen vill icke bestrida att i sådana mål

under vissa omständigheter tvåveckorsregeln kan medföra hart när oöverstigliga

svårigheter. Även detta är emellertid, anför styrelsen, ett specialfall,

som icke motiverar en så allmänt avfattad lagändring som den i promemorian

föreslagna. Lagändringen bör därför enligt styrelsens mening formuleras

med sikte på just det problem den avser att lösa. Måhända vore det

lämpligt att erforderliga särbestämmelser för mycket stora mål upptoges i en

särskild lag i avbidan på reglernas omprövning i ett större sammanhang.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vitsordar att erfarenheten givit vid

handen att tvåveckorsregeln stundom kan föranleda olägenheter, som icke

står i rimlig proportion till vad som vinnes genom hållande av ny huvudförhandling.

Styrelsen, som ansluter sig till den i promemorian uttalade

uppfattningen att det icke bör föranleda betänkligheter att ge rätten möjlighet

att i sällsynta undantagsfall något överskrida tidsgränsen, finner därför

en uppmjukning av den ovillkorliga tvåveckorsregeln välmotiverad. Å andra

sidan är det, framhåller styrelsen, ur rättssäkerhetssynpunkt av vikt att

uppmjukningen icke sker på sådant sätt, att möjlighet öppnas för långt gående

avsteg från de principer, framför allt omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna,

på vilka förfarandet enligt rättegångsbalken är uppbyggt.

Styrelsen erinrar om att bestämmelserna i 43 kap. 11 § andra stycket och 46

kap. 11 § andra stycket vilar på den i och för sig oomtvistligt riktiga tanken

att en dom icke kan få grundas på vad som förekommit vid en handläggning,

som ligger så långt tillbaka i tiden, att domstolen ej längre har någon klar

minnesbild av vad som förekommit. Den omständigheten att även med den nuvarande

tvåveckorsregeln lång tid kan förflyta mellan huvudförhandlingens

början och domen utgör enligt styrelsens åsikt i och för sig icke något skäl

att införa bestämmelser, som möjliggör än längre tidsutdräkt. Nämnda omständighet

synes styrelsen snarare böra föranleda en undersökning av möjligheterna

att genom vissa ändringar i rättegångsbalken förkorta den tid som

måste förflyta mellan huvudförhandlingens början och domen. Trots sin

principiellt välvilliga inställning till promemorieförslaget finner sig styrelsen

dock icke kunna godtaga den i promemorian framlagda lagtexten. Härom

anför styrelsen:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

15

Ehuru de i promemorian gjorda uttalandena ge vid handen att förslaget

åsyftar att för sällsynta undantagsfall möjliggöra att tidsgränsen något överskrides,

har den föreslagna lagtexten utformats på ett sådant sätt, att bestämmelserna

enligt styrelsens mening icke innebära tillräckliga garantier

mot alltför vittgående avsteg från koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna.

Särskilt finner styrelsen betänkligt att förslaget öppnar möjlighet för

hur många och hur långa uppskov som helst.

Styrelsen hemställer därför om en överarbetning av förslaget i syfte att

ernå säkrare garantier mot en alltför vidsträckt tillämpning.

I två yttranden — av Göta hovrätt och styrelsen för stadsdomarföreningen

— framföres erinringar mot att i promemorians lagtext ej influtit den i 43

kap. 11 § och 46 kap. 11 § nu intagna föreskriften att vid fortsatt huvudförhandling

samtliga rättens ledamöter skall ha övervarit den tidigare handläggningen.

Hovrätten uttalar att borttagandet av föreskriften skulle kunna

leda till tvekan om nödvändigheten av att samma domare som tidigare suttit

i rätten skall deltaga även vid den senare handläggningen. Styrelsen vitsordar

att föreskriften på grund av stadgandena i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §

är onödig men finner det likväl mindre lyckligt att vid en hastigt genomförd,

partiell ändring av rättegångsbalken även vidtaga redaktionella ändringar.

Göta hovrätt vill ifrågasätta om icke de föreslagna ändringarna bör medföra

att också föreskriften i 30 kap. 7 § andra stycket att dom beträffande

häktad person skall meddelas senast inom två veckor, också bör något uppmjukas.

Promemorieförslaget berör icke frågan om förutsättningarna för

uppskovs meddelande. Denna beröres emellertid i två av yttrandena.

Sålunda anför styrelsen för häradshövdingeföreningen — i samband

med att styrelsen ifrågasätter om icke bestämmelserna om hållande av

fortsatt huvudförhandling bör tagas upp till förnyat övervägande av 1951

års rättegångskommitté — att därvid jämväl bör ytterligare övervägas hur

det skall förfaras för att motväga olägenheterna av att någon i rätten deltagande

domare under handläggningen av ett mål på grund av sjukdom eller

av annan sådan anledning blir förhindrad att vidare deltaga i målets handläggning.

Spörsmålet behandlas utförligt av riksåklagarämbetet som anför:

I 43 kap. 2 § och 46 kap. 2 § rättegångsbalken angivas vissa fall, när huvudförhandlingen

skall inställas och utsättas till annan dag. Av en jämförelse

med 1 § i ett vart av nämnda kapitel framgår, att dessa bestämmelser

uteslutande avse att reglera förhållandena i samband med påbörjandet av

huvudförhandlingen. De fall, när avbrott får göras i en redan påbörjad huvudförhandling,

regleras däremot i 43 kap. 11 § första stycket och 46 kap.

11 § första stycket. Som skäl för uppskov angives där — bortsett från de fall,

när huvudförhandlingen påbörjats ehuru redan då visst hinder förelegat mot

målets företagande till slutlig handläggning — att efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.

Det torde emellertid vara tydligt, att uppskovsbestämmelserna i 43 leap.

11 § första stycket och 46 ka]). 11 § första stycket härutöver måste vara tilllämpliga

i vissa fall, som knappast gå in under ordalagen i nämnda lagrum.

Ämbetet åsyftar de fall, när ledamot av rätten (juristdomare eller nämnde
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 231.

man), åklagare eller försvarare på grund av sjukdom eller av annan anledning

måste utebli från huvudförhandlingen och uteblivandet medför ett

absolut hinder mot handläggningens fortsättande. Sådant hinder föreligger

väl praktiskt taget alltid, när åklagare eller försvarare uteblir. Hindret är

också absolut, när domstolsledamot (juristdomare eller nämndeman) uteblivit

och uteblivandet medfört, att rätten icke längre är domför (t. ex. den

fjärde hovrättsledamoten eller sjunde nämndemannen blir sjuk). Viss tvekan

kan däremot råda beträffande frågan, om domstolen kan anses ha laglig

rätt att jämlikt nyssnämnda lagrum förordna om uppskov i det fall, att domstolsledamotens

uteblivande icke omedelbart medför, att rätten icke längre

är domför. Denna fråga synes vara av stor praktisk betydelse, vilket torde

framgå av följande exempel: En huvudförhandling, som kan beräknas pågå

under flera månader, har påbörjats med deltagande av nio nämndemän. Efter

någon tid drabbas först en och därefter ännu en av nämndemännen av sjukdom,

som under någon veckas tid omöjliggör deltagande i huvudförhandlingen.

Eftersom rätten är domför med endast sju nämndemän, fortsättes

huvudförhandlingen trots sjukdomsfallen utan avbrott. När huvudförhandlingen

lider mot sitt slut och endast sju nämndemän äro kvar inträffar ytterligare

ett sjukdomsfall. Nu föreligger tydligen ett absolut hinder mot huvudförhandlingens

fortsättande, och uppskov måste alltså ske. Blir den sist

insjuknade nämndemannen borta någon längre tid eller dör han, står rätten

i den situationen, att ny huvudförhandling måste hållas med alla de olägenheter,

som äro förknippade med ett upprepande av hela förfarandet från början.

Dessa olägenheter hade kunnat undvikas, om rätten redan vid det första

sjukdomsfallet uppskjutit huvudförhandlingen för att sedan vederbörande

nämndeman tillfrisknat upptaga målet till fortsatt huvudförhandling.

Av det anförda exemplet torde framgå, att i vidlyftiga mål, i vilka handläggningen

måste sträcka sig över längre tid, svåra olägenheter kunna uppkomma,

om rätten icke har möjlighet att förordna om uppskov i sådana

fall, varom här är fråga, nämligen när en ledamot av rätten uteblivit utan

att ledamöternas antal därigenom omedelbart nedgår under det för domförhet

föreskrivna. Ämbetet är för sin del närmast benäget att anse, att,

även med nu gällande bestämmelser, möjlighet finnes att förordna om uppskov

i ett sådant fall, åtminstone om risk föreligger, att med hänsyn till huvudförhandlingens

omfattning nytt sjukdomsfall kan leda till bristande

domförhet och därmed till huvudförhandlingens definitiva inställande. Skulle

emellertid den av ämbetet nu antagna tolkningen av 43 kap. 11 § första

stycket och 46 kap. 11 § första stycket — vilken uppenbarligen innebär en

pressning av ordalagen i lagrummen — icke vara riktig, är det tydligt att en

skyndsam lagändring är av nöden.

Kiksåklagarämbetet och styrelsen för advokatsamfundet upptager också

frågan om en jämkning av bestämmelserna i 45 kap. 3 § om handläggning

i en rättegång av samtidigt väckta åtal för flera

brott. I båda yttrandena yrkas att rätten bör äga möjlighet att särskilja

dylika mål, vilket den med nuvarande lagregler icke kan.

Departementschefen.

Under den tid av drygt fem år som förflutit sedan vår nya rättegångsordning

trädde i tillämpning har de huvudgrunder på vilka den bygger vunnit

en allt mera allmän anslutning. Även de som vid reformens genomförande

var kritiskt inställda har övertygats om dess fördelar, och det torde numera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

IT

bland dem som bär att i det praktiska livet tillämpa rättegångsordningen

knappast finnas någon som önskar det gamla systemet åter. En naturlig sak

är emellertid att en så omfattande och delvis djupt ingripande reform icke

kan i alla delar redan från början vara så utformad att det icke efter någon tid

visar sig erforderligt med vissa jämkningar i detaljfrågor, önskemål om dylika

jämkningar framfördes ganska snart efter reformens ikraftträdande, och när

det ansågs att tillräcklig erfarenhet vunnits tillkallades år 1951 särskilda

sakkunniga — 1951 års rättegångskommitté — för att verkställa en översyn.

I direktiven för kommittén uttalades att de grundprinciper på vilka den

nya rättegångsordningen vilade befunnits riktiga och att de icke finge underkastas

någon omprövning. Huvudsynpunkterna vid utredningen borde i stället

vara att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav eftersträva praktiska

förenklingar och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat

ett flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning.

På framställning har kommittén erhållit tillstånd att inom kort till tryckning

avlämna ett delbetänkande med ytterligare ändringsförslag.

Med anledning av den diskussion som på sista tiden uppkommit i frågan,

huruvida den nya rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till

handläggningen av särskilt vidlyftiga mål, har jag under hand uppdragit

åt rättegångskommittén att särskilt undersöka hur därmed kan förhålla sig

och att framlägga förslag till eventuellt erforderliga lagändringar och andra

åtgärder. Enligt vad kommitténs ordförande uppgivit för mig har kommittén

vid ett nyligen hållet sammanträde haft en ingående överläggning i ämnet

och diskuterat skilda däri ingående problem. För att icke förrycka kommitténs

arbetsprogram och fördröja det nyss nämnda planerade betänkandet

har kommittén emellertid sett sig nödsakad att något uppskjuta den fortsatta

behandlingen av frågan om de vidlyftiga målen. Av denna anledning

har jag låtit inom departementet utreda om några åtgärder beträffande dessa

borde skyndsamt vidtagas och, därest de krävde lagstiftning, föranleda

proposition redan vid vårsessionen av årets riksdag.

I den departementspromemoria, som i enlighet härmed upprättats, framlägges

förslag till vissa ändringar i de lagrum i rättegångsbalken som reglerar

frågan om förutsättningarna för hållande av fortsatt

huvudförhandling. Nu gäller, att om uppskov meddelas i mål

som upptagits till huvudförhandling, målet skall återupptagas till slutlig

handläggning vid fortsatt huvudförhandling inom två veckor från dagen för

första förhandlingens avslutande, överskrides denna tid av två veckor skall

ny huvudförhandling hållas, vilket i princip innebär att hela huvudförhandlingen

får tagas om från början. Denna tvåveckorsregel föreslås jämkad så

att rätten även om tvåveckorsfristen överskrides i särskilda undantagsfall

skall få handlägga målet vid fortsatt huvudförhandling och således slippa

omtagningen. Förutsättning härfötr skall vara att rätten med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter finner synnerliga

skäl därtill.

Det är enligt min mening uppenbart att de grundläggande principerna

2 llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. .Yr 231.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

för vår nya rättegångsordning bör lämnas orubbade, något som jag också

framhållit i direktiven för 1951 års rättegångskommitté. För en rättegångsordning

med dessa grundprinciper är det ett livsvillkor att långa och upprepade

uppskov undvikas. Sådana leder till långsamhet i rättskipningen och

ökad skriftlighet, hindrar tillämpningen av en fri bevisprövning och medför

säkerligen drygare kostnader både för de enskilda parterna och för det

allmänna. Bestämmelserna om uppskov under huvudförhandling måste därför

vara synnerligen restriktiva. Ur dessa synpunkter har man att se den

nyssnämnda s. k. tvåveckorsregeln. Denna innebär emellertid ej i första

hand en begränsning av uppskovens antal och längd, ehuru den hindrar att

ett uppskov kan meddelas på mera än två veckor och att, om flera uppskov

förekommer, dessas sammanlagda längd, mellanliggande huvudförhandlingsdagar

inräknade, överstiger två veckor. Regeln begränsar i stället den tid

som må förflyta från avbrottet i huvudförhandlingen eller, om flera uppskov

förekommit, från det första avbrottet till återupptagandet av målet till

slutlig handläggning.

Denna konstruktion har uppenbarligen vissa svagheter och gör att regeln

kan komma att verka mycket ojämnt. Ett par exempel må nämnas. Om uppskov

meddelas endast en gång, kan uppskovet få räcka två veckor. Därest

först ett uppskov göres under fyra dagar och därefter huvudförhandling

hålles under sex dagar samt nytt uppskov blir nödvändigt, kan detta få bli

endast av ett par dagars varaktighet (den exakta längden kan anges endast

under förutsättning att man vet hur mellankommande sön- och helgdagar

infaller). Och om efter ett första uppskov på en dag huvudförhandling hållits

under minst tio dagar, kan överhuvud ej vidare uppskov meddelas.

Riskerna är uppenbarligen mycket stora att i en exceptionellt vidlyftig process

två eller flera avbrott i huvudförhandlingen, om ock helt korta, kan bli

erforderliga med så långt mellanrum att tvåveckorsregeln omöjliggör fortsatt

huvudförhandling. Skulle det kritiska avbrottet inträffa mot slutet av

huvudförhandlingen, skulle tydligen olägenheterna av en upprepning från

början av denna kunna bli synnerligen betydande. Tvånget till upprepning

kan, framför allt om det sista avbrottet varit helt kort, te sig som en oförsvarlig

formalism. En återupprepning i en dylik situation av huvudförhandlingen

måste man därför söka undvika, om detta överhuvud taget är

möjligt utan att äventyra de förut berörda grundprinciperna för vår rättegångsordning.

Som nämnts i redogörelsen för gällande rätt medger lagen

nu den förenklingen att bevis, som upptagits vid den tidigare förhandlingen

behöver upptagas ånyo vid den nya huvudförhandlingen endast om sådant

upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.

Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom uppläsning av

protokollsanteckningar och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Denna förenklingsregel är uppenbarligen ej tillräcklig. Någon möjlighet att

underlåta sakframställning ges ej och uppläsningen av t. ex. vittnesutsagorna

ur protokollet kan bli mycket tidsödande och tröttande, särskilt om

upptagning därav skett genom stenogram eller fonogram.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

19

Det förslag till lösning som framlagts i promemorian och som i princip

vunnit anslutning från remissmyndigheternas sida synes mig anvisa en

framkomlig väg att, i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn

av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål, komma till rätta med problemen.

I vissa yttranden har mot förslaget sådant det utformats i den vid

promemorian fogade lagtexten riktats den anmärkningen, att det ej vore

tillräckligt restriktivt och att det ej med erforderlig tydlighet avgränsade de

mål, vari undantagsregeln skulle få tillämpas. Som exempel må nämnas att

styrelsen för stadsdomarföreningen avvisat tanken på en undantagsregel av

allmän räckvidd, ehuru styrelsen förklarat sig kunna godtaga en sådan för

mål av synnerlig vidlyftighet. Också styrelsen för advokatsamfundet och

riksåklagarämbetet har framställt krav på garantier mot en alltför vidsträckt

tillämpning av undantagsregeln. Det av riksåklagarämbetet väckta förslaget

att man borde föreskriva skyldighet för domstol att i varje särskilt fall till

närmast högre instans anmäla, när undantagsregeln toges i bruk, anser jag

mig dock icke kunna biträda. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma

skäl som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet vid

längre uppskov med meddelande av dom avvisades vid nya rättegångsbalkens

tillkomst.

I promemorian anföres att måls vidlyftighet icke i och för sig kan anses

utgöra en sådan särskild omständighet som kan motivera att man underlåter

att efter ett längre uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling,

eftersom det är desto större anledning att kräva en sammanhängande

handläggning utan långa uppskov ju vidlyftigare målet är. Det

framhålles emellertid också att under särskilda omständigheter, såsom att

målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning, risken kan vara

mindre för att ett något längre uppskov föranleder att rättens minnesbild

av det framlagda materialet blir mindre skarp. Olägenheterna av tvåveckorsregeln

är dock så gott som uteslutande förknippade med mål av en

alldeles särskild vidlyftighet. Jag anser därför att undantaget från regeln

bör begränsas till att avse just vidlyftiga mål. De från stadsdomarhåll framförda

önskemålen torde därmed vara tillgodosedda. De farhågor som i övrigt

anförts för en alltför vidsträckt tillämpning av undantagsregeln torde

också med denna begränsning av regeln ha förlorat det väsentliga av sitt

reella underlag. De mål som är av den vidlyftighet att undantagsregeln bör

kunna bli tillämpad därå är nämligen lyckligtvis utomordentligt få. Och om

ett mål under alla förhållanden kräver handläggning vid huvudförhandling

under flera månader, kan knappast någon större olägenhet vållas av att

huvudförhandlingen på grund av uppskov jämlikt undantagsregeln förlänges

ytterligare några veckor. Med den angivna begränsningen av undantagsregeln

kommer den i några remissyttranden väckta frågan om regelns tilIlämpning

i sinnesundersökningsfallen i allmänhet att förlora sin aktualitet.

Undantagsregelns utformning i övrigt i promemorieförslaget anser jag mig

kunna biträda med allenast någon formell jämkning.

I ett par yttranden har framställts erinringar i anledning av att i pro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

memorieförslaget ej medtagits det nu stadgade villkoret för hållande av huvudförhandling

att de domare som vid återupptagandet sitter i rätten övervarit

den tidigare handläggningen. Då detta stadgande emellertid på skäl

som anförts i promemorian uppenbarligen är överflödigt, finner jag ej anledning

att på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

Som förut påpekats berör promemorieförslaget icke frågan om förutsättningarna

för uppskovs meddelande. Jag anser mig icke

i stånd att utan närmare utredning bedöma om dessa förutsättningar bör

vidgas. Beträffande den av riksåklagarämbetet upptagna frågan huruvida

rätten har möjlighet att förordna om uppskov i sådana fall då en ledamot av

rätten uteblivit utan att ledamöternas antal därigenom nedgår under domfört

antal — särskilt tänker man givetvis på förhinder för den åttonde och

nionde nämndemannen i nämndmål — vill jag emellertid göra det uttalandet

att det synes mig som om enligt gällande lag någon sådan möjlighet

icke föreligger. Frågan om en ändring i denna del torde böra upptagas av

1951 års rättegångskommitté.

Göta hovrätts förslag om en jämkning av stadgandet om tiden för

meddelande av dom i mål mot häktad anser jag ej behöva

upptagas i förevarande sammanhang utan kunna lämnas åt 1951 års rättegångskommitté

att närmare utreda. Detsamma gäller det i ett par yttranden

framförda förslaget om ändring av reglerna om handläggning i en

rättegång av samtidigt väckta åtal.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt efter

utfärdandet.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag

till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall---kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas.

I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, där ej i vidlyftigt mål rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skål att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten — ---hans utevaro.

46 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall---är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling hållas, där ej i vidlyftigt mål rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skål att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kangl. Maj:ts proposition nr 231.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 april

1953.

Närvarande:

justitieråden Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg,

justitierådet Sjöwall.

Enligt lagrådet den 29 april 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 24 april 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46

kap. 11 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Lassen.

Lagrådet yttrade:

Förutsättningarna för uppskov med påbörjad huvudförhandling äro enligt

nya rättegångsbalken starkt begränsade. Bestämmelserna härom, framför

allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §, voro under

förarbetena föremål för ingående prövning. För att de grundläggande

principerna för den nya rättegångsordningen — muntlighet, koncentration

och omedelbarhet — skulle kunna genomföras och upprätthållas fann man

det angeläget att genom konkret utformade lagstadganden i hög grad inskränka

möjligheterna till uppskov i rättegångsförfarandet sedan huvudförhandling

påbörjats. Dessa stadganden äro alltså mycket betydelsefulla,

och det är uppenbart att ändringar på detta område böra vidtagas endast

om starka skäl kunna åberopas och efter grundligt övervägande av eventuella

återverkningar på tillämpningen av nämnda huvudprinciper. En återgång,

även i mindre skala, till den äldre rättegångsordningens uppskovssystem

bör under alla förhållanden hindras.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall — i avbidan på en allmän

översyn av frågan om behandling av vidlyftiga mål — tvåveckorsregeln

i viss utsträckning kunna åsidosättas i sådana mål. Av departementschefens

uttalanden framgår, att den föreslagna undantagsbestämmelsen är

avsedd att tillämpas endast i de fåtaliga fall där målet är av alldeles särskild

vidlyftighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

23

Det är otvivelaktigt att tvåveckorsregeln i rättegångar av ifrågavarande

beskaffenhet är ägnad att medföra vissa praktiska svårigheter, och dess

konsekvenser kunna säkerligen, såsom departementschefen utvecklat, i en

del fall te sig mindre tilltalande. Mot tanken att en uppmjukning av regeln

må vara önskvärd synes därför i princip intet vara att erinra. Men det ligger

stor vikt uppå att uppmjukningen icke sker på sådant sätt att upprätthållandet

av sagda grundprinciper äventyras.

Lagrådet har icke blivit övertygat om att ej det remitterade förslaget innefattar

avsevärda risker i sådant hänseende. Syftet att tillåta avvikelse

från tvåveckorsregeln blott i rena undantagsfall — då ett mål är av extraordinärt

omfång -— har icke kommit till uttryck i lagtexten. Undantagsbestämmelsen

skall träda i tillämpning, när fråga är om ett »vidlyftigt» mål.

Enligt vedertagen terminologi torde därmed snarast förstås mål av stor, men

icke för den skull exceptionellt stor omfattning. Ej heller i övrigt synas förutsättningarna

för rätt att frångå huvudregeln, så allmänt angivna som de

äro, vara tillräckligt snävt avfattade. Det lägges helt i domstolens hand att

bedöma, huruvida med hänsyn till särskilda omständigheter synnerliga skäl

föreligga för att fortsatt huvudförhandling hålles i stället för ny sådan. Under

dessa förhållanden måste befaras att man i praxis —- förr eller senare

— komme att göra bruk av undantagsbestämmelsen, i ett vida större antal

fall än som åsyftats och kan anses försvarligt. Sker så, kunna de indirekta

skadeverkningarna, när det gäller upprätthållandet av den nya rättegångsordningens

principer i stort, bliva betydande. Denna risk föreligger jämväl

om förslaget skulle skärpas därhän att undantagsbestämmelsen finge avse

allenast mål av synnerlig vidlyftighet. Såsom synnerligen vidlyftiga kunna

lätteligen komma att betraktas även sådana mål av visserligen ansenlig

omfattning, för vilka bärande skäl att göra avsteg från nya rättegångsbalkens

allmänna reglering av uppskovsmöjligheterna alldeles icke föreligga.

I hög grad betänkligt är ytterligare att, såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund

under remissbehandlingen erinrat, man beträffande mål

för vilka undantagsbestämmelsen skall gälla medgiver avvikelse från de

vanliga uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast

med den inskränkning som följer av domstolens skälighetsprövning.

En huvudförhandling skulle i ett vidlyftigt mål — oaktat just i ett sådant

behovet av koncentration är särskilt framträdande — kunna uppskjutas

gång efter annan och handläggning utan förnyat upptagande av

processmaterialet äga rum vid en lång rad av skilda rättegångstillfällen, i

likhet med vad som till men för rättskipningen ofta förekom under äldre

rättegångsbalkens tid. Ej heller skulle någon begränsning av själva uppskovstiden

gälla; månadslånga uppehåll mellan handläggningarna av målen

bleve tänkbara. Att på detta sätt den nya rättegångsordningens grundläggande

principer skulle kunna i realiteten helt åsidosättas lärer vara

tydligt. Särskilt måste den viktiga synpunkten beaktas, alt med hänsyn till

de vidsträckta uppskovsmöjligheterna intresset att åstadkomma den omsorgsfulla

förberedelse, som utgör betingelse för en koncentrerad handlägg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

ning, kan betänkligt försvagas. Den föreslagna lagändringen sträcker sig

följaktligen jämväl i nu berörda avseende vida längre än de till stöd för

densamma åberopade motiven förestava.

Det må tilläggas att de processuella olägenheter av tvåveckorsregeln, som

kunna yppas i extraordinärt vidlyftiga mål och som lagförslaget avser att

motverka, i stor utsträckning kunna undvikas genom utnyttjande av de

resurser som redan gällande stadganden i rättegångsbalken ställa till förfogande.

Lagrådet syftar här, beträffande tvistemål, på möjligheten att

meddela deldom eller mellandom (17 kap. 4 och 5 §§, jfr ock 42 kap. 13

och 20 §§) ävensom att, sedan flera mål enligt 14 kap. 6 § förenats till

handläggning i en rättegång, åter särskilja målen, samt, såvitt angår brottmål,

på möjligheten att uppdela handläggningen av flera åtal, som ej väckts

samtidigt, på skilda rättegångar (45 kap. 3 och 14 §§ samt 47 kap. 24 §;

se jämväl 22 kap. 5 §). Måhända bör övervägas huruvida genom lagändring

förutsättningarna för att på ett eller annat sätt uppdela ett omfattande

brottmål i flera rättegångar må kunna vidgas. Och det kan vara påkallat

att, såsom ock är avsett, även i övrigt undersöka behovet av särskilda

processuella regler för de fall då en rättegång kräver en mycket långvarig

huvudförhandling. Härvid torde tillika böra prövas i vilken mån det på

grund av numera vunna erfarenheter kan anses erforderligt att genom lagändring

eller organisatoriska åtgärder, eller bådadera, förbättra förberedelseförfarandet

på sådant sätt att detta helt kan fylla sin betydelsefulla uppgift

att möjliggöra en i egentlig mening koncentrerad handläggning vid

domstolarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka

det föreliggande lagförslaget.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 april 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 april 1953 remitterade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Föredraganden anför följande.

Som jag nämnde vid remissen till lagrådet har förevarande lagstiftningsärende

aktualiserats av att kritik framförts mot de bestämmelser i rättegångsbalken

soin reglerar möjligheterna att meddela uppskov i vidlyftiga

rättegångar. Lagrådet har, i likhet med alla andra som haft att yttra

sig i ärendet, vitsordat att bestämmelserna icke är tillfredsställande

utan tarvar en uppmjukning. Emellertid har lagrådet icke ansett sig kunna

tillstyrka det remitterade lagförslaget, därför att detta skulle lämna domstolarna

möjlighet att i alltför stor utsträckning meddela uppskov och därigenom

äventyra de viktiga grundprinciper varpå vår nya rättegångsordning

bygger, främst koncentrationen.

Självfallet är det även enligt min mening nödvändigt att bevara nyssnämnda

grundprinciper, vilkas vikt och betydelse jag understrukit vid lagrådsremissen.

Man måste emellertid söka komma till rätta med det praktiska

problemet, att uppskovsreglerna försvårar eller rentav hindrar genomförandet

av exceptionellt vidlyftiga rättegångar. En process av den omfattning

att huvudförhandlingen kräver en eller flera månaders tid kan man

med nuvarande uppskovsregler vara viss om att kunna genomföra endast

under särskilt gynnsamma omständigheter. Om nämligen rätten i början av

förhandlingen beslutat ett uppskov, måhända av endast en dags varaktighet,

är rätten, sedan förhandlingen därefter pågått i tio dagar, förhindrad att

meddela ytterligare uppskov om än aldrig så kort. Skulle då mot slutet av

huvudförhandlingen rättens ordförande, den tilltalade eller annan få för:i

Uihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 231.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

hinder någon dag och förhandlingarna i anledning därav få inställas, måste

följaktligen hela rättegången tagas om från början. Detta är uppenbarligen

icke tillfredsställande.

Lagrådet har antytt — liksom jag också gjort vid lagrådsremissen — att

vissa andra utvägar än en jämkning av uppskovsreglerna är tänkbara. Man

har beträffande tvistemål hänvisat till möjligheterna att meddela deldom

eller mellandom, att hålla särskild huvudförhandling rörande sådan del av

saken som må avgöras särskilt och att, om flera mål förenats till gemensam

handläggning, åter särskilja målen. I fråga om brottmålen, som i detta

sammanhang torde vara mest aktuella, har lagrådet erinrat om att rättegångsbalken

ger möjlighet att uppdela handläggningen av flera åtal under

förutsättning att de ej väckts samtidigt och att till särskild rättegång utskilja

skadeståndstalan om sådan föres i brottmål. Emellertid är dessa möjligheter

tydligen icke tillräckliga. Lagrådet antyder också att man skulle

kunna giva ökade möjligheter att uppdela ett omfattande brottmål i flera

delar. Visserligen torde de nuvarande reglerna i rättegångsbalken, som

tvingar domstolen att företaga flera åtal till gemensam handläggning så

snart de väckts samtidigt, icke vara fullt tillfredsställande utformade, men

man synes dock icke genom en ändring på denna punkt kunna lösa alla de

problem som uppkommer i särskilt stora rättegångar med åtal för många

brott. De straffrättsliga principer som kräver ett enhetligt bedömande av fler1''aidig

brottslighet kan hindra ett avdömande brott för brott; påföljdens riktiga

bestämmande kräver nämligen att alltför långt gående uppdelning av

målet undvikes.

Lagrådet nämner slutligen även, att det kan vara erforderligt att förbättra

förberedelseförfarandet så att detta bättre kan tillgodose kravet på koncentration

i rättegångarna. Därmed berör lagrådet ett problem som utan tvekan

är synnerligen betydelsefullt, och det ingår i rättegångskommitténs åligganden

att ägna sin uppmärksamhet åt detsamma. Problemet gäller också åklagarorganisationens

uppbyggnad och är således mycket omfattande; vilka lösningar

som därvid kunna vara praktiskt möjliga är tydligen i dagens läge

icke gott att säga.

Visserligen är det alltså tänkbart, att vissa andra reformer skulle kunna

bidraga till lösandet av de svårigheter de exceptionellt stora rättegångarna

erbjuder. Såsom förut nämnts ingår detta problem bland rättegångskommitténs

uppgifter. Det är också kommittén obetaget att i ett större sammanhang

ompröva den här föreslagna lagändringens lämplighet. Men det synes uppenbart

att eventuellt blivande reformer i varje fall icke förrän efter avsevärd

tid kan skapa tillfredsställande anordningar för att lösa de föreliggande svårigheterna.

Jag vill också framhålla, att samtliga andra remissinstanser i

princip anslutit sig till förslaget.

Enligt min mening föreligger således ett påtagligt behov av en lagändring.

Närmast ligger därvid till hands att, såsom föreslagits i departementspromemorian,

möjliggöra vissa undantag från den s. k. tvåveckorsregeln. Den har i

remissyttrandena allmänt erkänts vara mindre lämplig såsom en yttersta

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

27

begränsning av möjligheterna att efter uppskov fortsätta huvudförhandlingen

utan att vara nödsakad att taga om denna från början.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra i princip vidhålla det till

lagrådet remitterade förslaget. I anledning av den kritik som framställts mot

den till lagrådet remitterade lagtexten torde emellertid en jämkning böra

vidtagas i denna. Av formuleringen bör således direkt framgå att undantagsregeln

är avsedd att tillämpas endast i synnerligen vidlyftiga mål, varmed

jag avser mål vari huvudförhandlingen kan befaras räcka en eller flera

månader. Först om ett mål är av denna vidlyftighet, är riskerna för att tvåveckorsregeln

kan hindra ett genomförande av huvudförhandlingen verkligt

påtagliga och endast i ett sådant mål blir olägenheterna av en tvungen omtagning

från början av hela rättegången så betydande att de motiverar en

undantagsregel. Därest denna begränsas till nu avsedda mål, kan dess skadliga

inverkan på koncentrationen rimligtvis icke bliva av den beskaffenheten

att den kan åberopas som ett skäl mot regeln. Om ett mål för sin handläggning

kräver en eller flera månader, blir tydligen en förskjutning på

ytterligare ett par veckor i allmänhet helt betydelselös för möjligheten att

hålla det hela aktuellt. I dylika fall har ju redan själva processmaterialets

vidlyftighet omöjliggjort en sådan koncentration av förhandlingen som avses

i rättegångsbalken.

Lagrådet har särskilt åberopat ett uttalande av advokatsamfundet, enligt

vilket den föreslagna undantagsregeln medgåve avvikelse från de vanliga

uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast med

den inskränkning som följde av domstolens skälighetsprövning. Häremot

kan emellertid anföras att lagförslaget icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens

bestämmelser om vad som må utgöra skäl till uppskov. Reglerna

härom är mycket restriktiva och det synes knappast kunna antagas att det i

en rättegång skulle kunna föreligga laga anledning till ofta återkommande

tidsobegränsade uppskov.

För att skapa ytterligare garantier mot att ett uppskovssystem vinner insteg

genom den föreslagna undantagsregeln är jag nu med hänsyn till vad

lagrådet anfört, trots vissa betänkligheter, beredd att upptaga en tanke på

särskilda kontrollföreskrifter som framfördes under remissbehandlingen av

departementspromemorian men som jag vid lagrådsremissen avvisade. Jag

avser sålunda att, om lagförslaget antages, föreslå en föreskrift om skyldighet

för underrätterna — de domstolar för vilka det nu behandlade spörsmålet

har sin egentliga aktualitet — att till vederbörande hovrätt göra anmälan

varje gång undantagsregeln blir tillämpad. Härigenom kan hållas en

fortlöpande kontroll över att tillämpningen av denna regel begränsas till de

speciella fall, för vilka den är avsedd, och att den icke tillgripes i andra mål.

Med det utomordentligt snäva tillämpningsområde som undantagsregeln erhåller

kommer det icke att bliva någon betungande anmälningsskyldighet

som ålägges underrätterna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Föredraganden hemställer att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531202

Stockholm 1953

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:325 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken, a1 i texten
  2. 1LU 1953:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken, dels ock i ämn a1 i texten