Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

1953-11-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:239, Med förslag till lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1

Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad Igdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

given Stockholms slott den 13 november

1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni

1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att riksbanken under tiden från och med lagens

ikraftträdande till och med den 30 juni 1954 skall äga utgiva sedlar till ett

belopp av högst 5 100 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör

4 800 miljoner kronor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 239.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning1 skall .erhålla följande ändrade

lydelse.

1 §•

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till Riksbanken må utgiva sedlar till

ett belopp av högst fyratusenåtta- ett belopp av högst femtusenetthundhundra

miljoner kronor. ra miljoner kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1

1 Angående lagens giltighetstid se 1953: 309.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om höjning av maximigränsen

för riksbankens sedelutgivningsrätt samt anför därvid följande.

I skrivelse den 5 november 1953 har fullmäktige i riksbanken hemställt

om sådan ändring av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning att däri stadgat högsta belopp

för riksbankens sedelutgivningsrätt höjes från 4 800 miljoner kronor till

5 100 miljoner kronor.

Över skrivelsen har, efter remiss, yttrande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som

motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §

andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant

bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmäles under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt It § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I It § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen

till och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista

gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden

utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i

krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,

tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1M0 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

5

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag

stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30

juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock

med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950

(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna

lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den

30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat -— lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949

års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom

lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att

riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner

kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr

375) utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i

huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté

utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten

skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke

fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen

föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena

om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva

och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar

som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin

verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska

direktiv, som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde

sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige

som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag

förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt

till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.

Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,

varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda

sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet

av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog

jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en

förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången

av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades

i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad

presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen

M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med

uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen

anförde jag bland annat följande.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare

bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna

avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som

ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller

om spärrar av annan art böra uppställas.

Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv

lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas

1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1

1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången av

juni månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs

höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.

I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.

Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den

6 juni 1952 (nr 375). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).

Genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) förordnades att 1952 års lag skulle

äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953

till och med den 30 juni 1954.

I sin förenämnda skrivelse den 5 november 1953 erinrar fullmäktige i

riksbanken till en början att fullmäktige, då frågan om en förlängning av

1952 års lag i våras var aktuell, icke ville motsätta sig att maximigränsen

bibehölls oförändrad men reserverade sig för att utvecklingen under år 1953

kunde göra det erforderligt att gränsen behövde höjas varjämte fullmäktige

påpekade, att marginalen mellan den i 1952 års lag stadgade maximigränsen

för sedelutgivningsrätten, 4 800 miljoner kronor, och högsta beloppet utelöpande

sedlar under 1952 — 4 663 miljoner kronor, som uppnåddes den 23

december 1952 — vore så knapp som 137 miljoner kronor och under 1953

skulle lämna utrymme för en ökning av sedelmängden med icke fullt 3 procent

över 1952 års högsta belopp.

I skrivelsen har bankofullmäktige vidare anfört.

Under den gångna delen av året har sedelstocken visat en avsevärt lägre

procentuell stegring än under de närmast föregående åren. Från början av

året och fram till mitten av mars låg den utelöpande sedelmängden ca

12 % över 1952 års belopp för att därefter sjunka till ca 6 % under juli och

ca 5 % under augusti—oktober. Den 30 oktober var beloppet utelöpande sedlar

4 503 mkr, vilket innebar att det låg 211 mkr eller 4,9 % över motsvarande

fjolårssiffra.

I härvid fogade Bilaga B1 har med utgångspunkt från de senaste årens erfarenheter

gjorts en beräkning rörande beloppet utelöpande sedlar per ultimo

1953, varvid förutsatts, att utvecklingen kommer att förete samma tendens

under återstoden av 1953 som under motsvarande tidsperiod de närmast föregående

åren.

Även om den hittillsvarande utvecklingen i år av utelöpande sedelmängden

kan tänkas komma att fortsätta under den återstående delen av året,

förefinnes, som av nyssnämnda bilaga framgår, risk för att behovet av sedlar

vid slutet av 1953 kan medföra, att gällande sedelmaximum överskrides.

Fullmäktige anse det därför erforderligt att nuvarande maximum för sedelutgivningsrätten

höjes. Vad beträffar frågan om det belopp, varmed det bör

höjas, anse fullmäktige en ökning med 300 mkr — eller omkring 6 % av

nuvarande maximum — vara tillräckligt både för att möta den säsongmässiga

ansvällningen av utelöpande sedelmängden kring årsskiftet och rymma

en marginal erforderlig för att möta oförutsedda och tillfälliga anspråk på

sedlar.

Vid skrivelsen fanns fogad en sammanställning rörande storleken av den

utelöpande sedelmängden varje rapportdag under tiden 7 januari 1950—31

oktober 1953. Sammanställningen torde, därest behov därav skulle yppas

1 Har fogats vid detta protokoll som Bilaga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

under riksdagsbehandlingen, få av finansdepartementet överlämnas till vederbörande

utskott.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat, att fullmäktige i likhet

med bankofullmäktige ansågs erforderligt, att nuvarande maximum för riksbankens

sedelutgivningsrätt höjes. Riksgäldsfullmäktige hade för sin del

icke någon erinran mot den föreslagna höjningen med 300 miljoner kronor.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter

i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland

annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor.

1952 års lag, som genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) givits fortsatt

giltighet till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan

på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt

kommer till stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.

Enligt vad jag inhämtat, beräknar kommittén att kunna slutföra utredningsuppdraget

under år 1954.

I samband med behandlingen i våras av frågan om förlängningen av 1952

års lag fördes även på tal, huruvida en höjning av maximigränsen för sedelcirkulationen

borde företagas. Fullmäktige i riksbanken ville vid nämnda

tillfälle icke motsätta sig en förlängning av 1952 års lag med oförändrat

maximibelopp men gjorde därvid den reservationen, att utvecklingen under

året kunde göra det erforderligt, att maximum för sedelutgivningsrätten behövde

höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret uttalade, att man icke kunde

bortse från att vissa risker förelåge för en genombrytning av sedeltaket. I

proposition nr 181 med förslag till lag om förlängning av 1952 års lag framhöll

jag, att det givetvis vore mycket svårt att redan då bedöma huruvida

maximigränsen komme att erbjuda tillräcklig marginal för att möta säsongmässiga

variationer i sedelcirkulationen. Med hänsyn till att den obegagnade

sedelutgivningsrätten i mitten av mars avsåg ett så pass stort belopp som

ca 700 miljoner kronor, ansåg jag dock att en höjning av maximigränsen

icke då borde genomföras.

De nu föreliggande uppgifterna angående sedelomloppets storlek vid olika

rapportdagar under året visar, att den procentuella stegringen av sedelmängden

i förhållande till motsvarande dagar föregående år varit avsevärt lägre

än vad fallet var såväl 1951 som 1952. Särskilt framträdande har denna tendens

varit under tiden april—oktober. Minskningen i den procentuella stegringen

har medfört, att sedelomloppet — genomsnittligt sett — hållit sig

på en sådan nivå, att den obegagnade sedelutgivningsrätten vid flertalet rapportdagar

avsett ett belopp om 500 miljoner kronor eller mera. En marginal

av denna storlek är givetvis i och för sig godtagbar. Erfarenheten visar emellertid

att de säsongmässiga variationerna är betydande. Som exempel på hur

behovet av sedlar kan växla må nämnas, att den utelöpande sedelmängden

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

9

den 23 september i år var 4 092 miljoner kronor och den 31 oktober 4 503

miljoner kronor. Under denna tid av något mer än en månad hade sålunda

sedelomloppet stigit med icke mindre än 411 miljoner kronor.

Ansvällningen av sedelcirkulationen har varit särskilt markant vid årsskiftena.

Enligt bankofullmäktiges beräkningar har beloppet utelöpande sedlar

de senaste åren vid utgången av december legat 9—11 % över år smedeltalet.

Om det antages att sedelmängden den 31 december i år kommer att

ligga ungefär lika mycket över årsmedeltalet som fallet varit de senaste

åren, finnes risk för att gällande sedelmaximum överskrides. Även om det

skulle visa sig att utvecklingen fram till årsskiftet kommer att i ett eller annat

avseende avvika från de här gjorda antagandena, är det likväl numera

tydligt att gällande maximibelopp icke lämnar tillräcklig marginal för att

möta oförutsedda och tillfälligt ökade anspråk på sedlar. I likhet med bankofullmäktige

anser jag sålunda att behov av en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten

föreligger. Mot det belopp å 300 miljoner kronor, med vilket höjning

ifrågasatts, har jag icke någon erinran. Jag förordar alltså att det nuvarande

maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 4 800 miljoner kronor

till 5 100 miljoner kronor. Lagtekniskt bör höjningen komma till stånd

genom en ändring av 1 § i 1952 års lag. Genom att denna lag är provisorisk

och endast äger giltighet till och med den 30 juni 1954 kommer den nu föreslagna

ändringen att få samma begränsade giltighetstid.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad hjdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952

(nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

i

å Bihattg till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 239.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Bilaga.

PM angående sedelmängden per ultimo december.

Erfarenhetsmässigt har det visat sig de senaste åren, att beloppet utelöpande

sedlar per ultimo december legat — med undantag för 1951 där utvecklingen

betingades av speciella orsaker —- mellan 9—11 % över årsmedeltalet.

Denna tendens framkommer även tydligt i affärsbankernas behållning

av sedlar och mynt, som regelmässigt i samband med årsskiftet ligger

10—20 % högre än årsmedeltalet.

Medeltalet av utelöpande sedelmängd vid varje månadsultimo utgjorde

under de första tio månaderna 1953 4 340 mkr. En undersökning visar, att

medeltalet för januari—oktober under de senaste sex åren legat mellan l,o

—2,2 % under årsmedeltalet. Den högsta siffran registrerades 1951 och är

på grund av speciella omständigheter kanske inte fullt representativ, medan

den näst högsta (1,6 %) registrerades 1952. I nedanstående sammanställning

har antagits att medeltalet för januari—oktober ligger 1,3 % under årsmedeltalet,

svarande mot ett ungefärligt genomsnitt av åren 1947—50 samt

1952, samt att sedelmängden per ultimo december kommer att ligga 9, 10

och 11 % över årsmedeltalet.

Utelöp. sedelmängd

i mkr

Medel lal Ult. dec.

1947 .................. 2 660 2 895

1948 .................. 2 834 3 113

1949 .................. 3 015 3 287

1950 .................. 3 200 3 513

1951 .................. 3 568 4 090

1952 .................. 4106 4 577

1953 .................. 4 397 4 769

1953 .................. 4 397 4 822

1953 .................. 4 397 4 876

Ult. dec.

Sedelutg. rätt

Obegagn. se-

i % av

ult. dec.

delutg. rätt

medeltal

i mkr.

ult. dec. i mkr

109

3 257

326

no

3 200

87

109

3 500

213

no

3 500

— 13

115

4 400

310

in

4 800

223

109

4 800

31

no

4 800

— 22

in

4 800

— 76

Som framgår av sammanställningen skulle endast under förutsättning av

att ultimo decembersiffran med högst 9 % överstiger årsmedeltalet, maximum

för sedelutgivningsrätten icke överskridas. Kommer därtill att maximum

inträffar inte den 31 december, utan liksom 1952 vid rapportdagen den

23, kommer sedelutgivningsrätten — under förutsättning att övriga antaganden

uppfyllas — att med all säkerhet överskridas. Det kan sålunda förtjäna

nämnas, att sista veckan 1952 utelöpande sedlar minskade med 86 mkr.

I procent av årsmedeltalet utgjorde siffran per den 23 december 114 mot

111 för ultimo decembersiffran.

537796. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:425 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av kronoegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads län. s. 1 i texten