Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, m. m
49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:28, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
1
Nr 28.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, m. m.; given Stockholms slott den 5 december
1952.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321)
om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås ändring av bestämmelserna i utskiftningsskatteförordningen
angående återbäring av tillskjutet belopp. För närvarande gäller,
att vid utskiftning i samband med inlösen av aktier enligt i fastställd
bolagsordning gällande grunder med återbäring av tillskjutet belopp skall
förstås vad som därvid utskiftas, i den mån det utskiftade beloppet icke
överstiger vare sig vad som till bolaget inbetalts för aktierna eller i bolaget
befintligt tillskjutet belopp. Den föreslagna ändringen innebär, att, när fråga
är om bolag av familj ebolags karaktär, bolagets vinstmedel skall i det nyss
antydda fallet anses i första hand ha tagits i anspråk för utskiftningen,
d. v. s. samma regel som för dessa bolag gäller vid utskiftning i andra fall.
Vidare föreslås upphävande av den år 1950 antagna bestämmelsen, att vid
fusion mellan bolag i vissa fall dotterbolagets beskattningsbara belopp må
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 28.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 28-
beräknas enligt de värden å tillgångar och skulder, som upptagits i balansräkning
för dotterbolaget vid fusionstillfället. I stället förordas, att i dylika
fall dessa värden skall upptagas till belopp, som motsvarar saluvärdena.
I utskiftningsskatteförordningen föreslås ytterligare ett par ändringar av
huvudsakligen teknisk natur.
Slutligen föreslås vissa ändringar i reglerna för inkomstbeskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Sålunda förordas, att bolag och föreningar,
som driver såväl penningrörelse som annan verksamhet, skall äga
skattefritt uppbära utdelning å s. k. organisationsaktier — för närvarande
gäller detta blott beträffande utdelning å organisationsaktier avseende penningrörelsen.
Vidare föreslås att bolag och föreningar skall erhålla en vidgad
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för ränta å gäld, som belöper
å innehavda aktier, varå utdelningen är skattefri.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
3
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr
321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar.
Härigenom förordnas, att 2, 4 och 9 §§ förordningen den 27 juni 1927 om
skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar ävensom anvisningarna till
nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
2 §• 2 §.
Med utskiftat belopp förstås vad
bolaget i samband med nedsättning
av aktiekapital eller vid bolagets upplösning
utgiver i penningar eller annat
till delägare i förhållande till hans
andel eller efter annan i bolagsordningen
bestämd grund, i den mån
vad sålunda utgivits icke enligt förordningen
om statlig inkomstskatt är
att hänföra till utdelning från bolaget.
Om bolag mot vederlag förvärvat egen
aktie annorledes än i samband med
nedsättning av aktiekapitalet eller vid
inrop å auktion av för bolagets fordran
utmätt aktie eller om dotterbolag
annorledes än vid inrop, som nyss
sagts, mot vederlag förvärvat aktie
i moderbolaget, skall sådant vederlag,
i den mån det icke hänföres till
utdelning, likaledes anses såsom utskiftat
belopp.
I utskiftat — — — utskiftningsskatt
utgöra.
4 §•
Med återbäring av tillskjutet belopp
förstås:
a) vad som i samband med inlösen
av aktier enligt i fastställd bolagsordning
gällande grunder utskiftas, i
den mån det sålunda utskiftade be
-
Med utskiftat belopp förstås vad
bolaget i samband med nedsättning
av aktiekapital eller vid bolagets upplösning
utgiver i penningar eller annat
till delägare i förhållande till
hans andel eller efter annan i bolagsordningen
eller i anslutning till
beslutet om nedsättningen bestämd
grund, i den mån vad sålunda utgivits
icke enligt förordningen om statlig
inkomstskatt är att hänföra till
utdelning från bolaget. Om bolag mot
vederlag förvärvat egen aktie annorledes
än i samband med nedsättning
av aktiekapitalet eller vid inrop å
auktion av för bolagets fordran utmätt
aktie eller om dotterbolag annorledes
än vid inrop, som nyss
sagts, mot vederlag förvärvat aktie i
moderbolaget, skall sådant vederlag,
1 den mån det icke hänföres till utdelning,
likaledes anses såsom utskiftat
belopp.
I utskiftat---utskiftnings
skatt
utgöra.
4 §.
Med återbäring av tillskjutet belopp
förstås:
a) vad som utskiftas i samband
med nedsättning av aktiekapital eller
vid sådant förvärv av aktie som i
2 § sägs, i den mån bolagets egna
1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ samt anvisningarna se 1950: 587 och av 9 § se 1951: 443.
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 28.
Nuvarande lydelse:
loppet icke överstiger vare sig vad
till bolaget för dessa aktier inbetalats
eller vad som utgör i bolaget
befintligt tillskjutet belopp;
b) vad som eljest utskiftas i samband
med nedsättning av aktiekapital
eller vid sådant förvärv av aktie
som i 2 § sägs, i den mån bolagets
egna fonder därigenom nedbringas
under tillskjutet belopp; och
c) vad som vid bolagets upplösning
utskiftas, i den mån det utskiftade
beloppet icke överstiger tillskjutet
belopp.
9 §•
Uppgift till ledning för egen taxering
(deklaration) till utskiftningsskatt
skall i enlighet med av Kungl.
Maj:t fastställt formulär innehålla
upplysning angående såväl vad i bolaget
tillskjutits som vad därifrån utskiftats.
Deklaration för — — — anmaningen
angives.
Deklaration för---- äga rum.
Vid upplösning---skall mins
kas.
I övrigt---- till utskiftnings
skatt.
Över riksskattenämndens---—
icke föras.
Anvisningar.
Såsom tillskjutet —--tillskju
tet
belopp.
Med bolags----må avdragas.
Vid beräknande — — — för inkomst.
Föreslagen lydelse:
fonder därigenom nedbringas under
tillskjutet belopp;
b) vad som — ändå att bolagets
egna fonder därigenom icke nedbringas
under tillskjutet belopp — i
samband med inlösen av aktier enligt
i fastställd bolagsordning gällande
grunder utskiftas, i den mån det sålunda
utskiftade beloppet icke överstiger
vare sig vad till bolaget för
dessa aktier inbetalats eller vad som
utgör i bolaget befintligt tillskjutet
belopp; dock att vad sålunda stadgas
icke skall äga tillämpning om aktierna
i bolaget till huvudsaklig del ägas
eller på därmed jämförligt sätt innehavas
— direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer;
och
c) vad som vid bolagets upplösning
utskiftas, i den mån det utskiftade
beloppet icke överstiger tillskjutet belopp.
9 §.
Uppgift till ledning för egen taxering
(deklaration) till utskiftningsskatt
skall i enlighet med av riksskattenämnden
fastställt formulär innehålla
upplysning angående såväl vad i
bolaget tillskjutits som vad därifrån
utskiftats.
Deklaration för — — —- anmaningen
angives.
Deklaration för---- äga rum.
Vid upplösning---skall mins
kas.
I övrigt---till utskiftnings
skatt.
Över riksskattenämndens---
icke föras.
Anvisningar.
Såsom tillskjutet — — — tillskjutet
belopp.
Med bolags---må avdragas.
Vid beräknande -— — — för inkomst.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
5
Nuvarande lydelse:
Har delägare — — — verkliga
värde.
Utskiftas tillgångar i fall som i
4 § b) sägs, måste en värdering göras
av bolagets tillgångar vid tiden
för utskiftningen. Till grund för detta
värdes beräknande bör läggas den
av bolaget senast före utskiftningen
upprättade balansräkningen. Vid bestämmandet
av vilka å balansräkningen
upptagna tillgångar skola
medräknas i värdet, skola givetvis
samma grunder gälla, som i fråga
om beräknande av storleken av bolags
ingångsvärde.
Därest aktiebolag---för ut
skiftningen.
Vid tillämpning---- blivit rea
liserade.
Har vid--- ■— före fusionstill
fället.
Där vid----—-av moderbolaget.
Skall utskiftningsskatt erläggas
vid fusion enligt 174 § 1 mom. lagen
om aktiebolag mellan sådana bolag,
som i 1 § 2 mom. avses, skall dotterbolagets
till utskiftningsskatt beskattningsbara
belopp beräknas enligt
de värden å tillgångar och skulder,
som upptagits i balansräkning
avseende bolagets ställning vid fusionstillfället.
Föreslagen lydelse:
Har delägare -—- — — verkliga
värde.
Utskiftas tillgångar i fall som i
4 § a) sägs, måste en värdering göras
av bolagets tillgångar vid tiden
för utskiftningen. Till grund för detta
värdes beräknande bör läggas den
av bolaget senast före utskiftningen
upprättade balansräkningen. Vid
bestämmandet av vilka å balansräkningen
upptagna tillgångar skola
medräknas i värdet, skola givetvis
samma grunder gälla, som i fråga
om beräknande av storleken av bolags
ingångsvärde.
Därest aktiebolag —--för ut
skiftningen.
Vid tillämpning---- blivit rea
liserade.
Har vid--- — före fusionstill
fället.
Där vid---av moderbolaget.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning, då beslut om nedsättning
av aktiekapital eller bolagsstämmas beslut om tillåtelse till fusionsavtal anmälts
för registrering före den 1 januari 1953.
6
Kungl. iMaj:ts proposition nr 28-
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att 39 § 1 mom. och 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 39 § samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på
Nuvarande lydelse:
39 §.
1 mom. Från bruttointäkt, varom
1 38 § 1 mom. förmäles, må a vd
r a g göras för förvaltningskostnad
ävensom för ränta å gäld, som icke
skolat avdragas enligt bestämmelserna
i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i
2 mom. av denna paragraf;
dock att, om svenskt aktiebolag eller
svensk ekonomisk förening åtnjutit
inkomst genom sådan utdelning
å aktier, banklotter eller föreningsandelar,
för vilken jämlikt
54 § första stycket a) skatteplikt
icke föreligger, bolaget eller föreningen
ej må njuta avdrag för ränta å
gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar,
i vidare mån än som
räntan överstiger utdelningen.
sätt nedan angives.
Föreslagen lydelse:
39 §.
1 mom. Från bruttointäkt, varom
1 38 § 1 mom. förmäles, må a vd
r a g göras för förvaltningskostnad
ävensom för ränta å gäld, som icke
skolat avdragas enligt bestämmelserna
i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i
2 mom. av denna paragraf. Svenskt
aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening, som åtnjutit inkomst genom
sådan utdelning å aktier eller
föreningsandelar, för vilken jämlikt
54 § skatteplikt icke föreligger, må
likväl ej njuta avdrag för ränta å
gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar,
i vidare mån än som räntan
överstiger utdelningen. Oaktat
vad sist sagts må bolaget eller föreningen
åtnjuta avdrag för ränta å
gäld som belöper å aktier eller föreningsandelar,
vilka innehavas såsom
ett led i organisationen av annan
verksamhet än förvaltning av fastighet,
värdepapper eller annan därmed
likartad lös egendom, ävensom för
ränta å gäld som belöper å andra innehavda
aktier i bolag eller andelar i
ekonomisk förening såvida detta innehav
motsvarar mer än nio tiondelar
av aktie- eller andelskapitalet i
sistnämnda bolag eller förening samt
under förutsättning tillika att samma
bolag eller förening icke — direkt
eller genom förmedling av juridisk
person — under beskattningsåret ägt
aktier eller föreningsandelar.
Senaste lydelse av 54 § se 1951: 325.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
7
Nuvarande lydelse:
54 §.
Från skattskyldighet--— till
livförsäkring.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid a) omförmäld
skattefrihet; dock att aktiebolag
eller ekonomisk förening, som
driver bank- eller annan penningrörelse,
samt aktiebolag, som driver
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
äro frikallade från
skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas som
ett led i organisationen av sådan bolagets
eller föreningens verksamhet.
Om aktierna---lös egendom.
Riksskattenämnden må, — — —
icke föras.
Att personer,---samma pa
ragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 39 §.
1. Vid beräkningen---före
skrivna
ordning.
För svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar, vilka
jämlikt 54 § första stycket a) äro
befriade från skattskyldighet för utdelning
från svenska aktiebolag,
svenska solidariska bankbolag och
svenska ekonomiska föreningar, har
stadgats viss inskränkning i rätten
till avdrag för gäldränta. Inskränkningen
innebär, att dylikt aktiebolag
eller dylik ekonomisk förening
icke får för gäldränta, som belöper
å aktier, banklotter eller föreningsandelar,
åtnjuta avdrag i vidare mån
Föreslagen lydelse:
54 §.
Från skattskyldighet —--till
livförsäkring.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid a) omförmäld
skattefrihet. Dock äro aktiebolag
och ekonomiska föreningar,
som driva bank- eller annan penningrörelse
eller sådan rörelse jämte annan
verksamhet, frikallade från
skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas som
ett led i organisationen av bolagens
eller föreningarnas verksamhet till
den del denna avser annat än förvaltning
av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom.
Vidare äga aktiebolag, som driva
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
åtnjuta skattefrihet
för utdelning å aktier och andelar,
vilka inneliavas som ett led i organisationen
av sådan bolagens verksamhet.
Om aktierna----lös egendom.
Riksskattenämnden må,--—
icke föras.
Att personer,----samma pa
ragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 39 §.
1. Vid beräkningen--- — före
skrivna
ordning.
Som framgår av 39 § 1 mom. gäller,
att svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar icke äga
njuta avdrag för ränta eller del av
ränta å gäld, som belöper å visse
aktier eller andelar. Vid tillämpningen
av dessa bestämmelser iakttages,
att, därest icke annat framgår av förebragt
utredning, å ifrågavarande
värdehandlingar skall jämlikt 44 §
och anvisningarna till samma paragraf
i regel anses belöpa lika stor del
av bolagets eller föreningens hela
gäld, som värdehandlingarnas bok
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Nuvarande lydelse:
än räntan överstiger utdelningen.
Därest icke annat framgår av förebragt
utredning, skall jämlikt 44 §
och anvisningarna till samma paragraf
å nämnda värdehandlingar i regel
anses belöpa lika stor del av bolagets
eller föreningens hela gäld,
som värdehandlingarnas bokförda
värde utgör utav bokförda värdet av
bolagets eller föreningens samtliga
tillgångar (jfr punkt 3 av anvisningarna
till 44 §).
Föreslagen lydelse:
förda värde utgör utav bokförda värdet
av bolagets eller föreningens
samtliga tillgångar (jfr punkt 3 av
anvisningarna till 44 §).
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att
äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt
i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28-
9
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
7 §•
Från skattskyldighet —--hän
förlig
verksamhet.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid h) omförmäld
skattefrihet; dock att aktiebolag
eller ekonomisk förening som
driver bank- eller annan penningrörelse,
samt aktiebolag, som driver
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
äro frikallade från skattskyldighet
för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas som ett
led i organisationen av sådan bolagets
eller föreningens verksamhet.
Om aktierna---lös egendom.
Riksskattenämnden må, -— —- —
icke föras.
Att personer,---samma pa
ragraf.
Föreslagen lydelse:
7 §•
Från skattskyldighet--— hän
förlig
verksamhet.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid h) omförmäld
skattefrihet. Dock äro aktiebolag
och ekonomiska föreningar,
som driva bank- eller annan penningrörelse
eller sådan rörelse jämte
annan verksamhet, frikallade från
skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas som
ett led i organisationen av bolagens
eller föreningarnas verksamhet till
den del denna avser annat än förvaltning
av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom.
Vidare äga aktiebolag, som driva
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
åtnjuta skattefrihet
för utdelning å aktier och andelar,
vilka innehavas som ett led i organisationen
av sådan bolagens verksamhet.
Om aktierna —--lös egendom.
Riksskattenämnden må, — — —
icke föras.
Att personer,--— samma pa
ragraf.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 7 § se 1951: 690.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 28-
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 december
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i utskiftningsskatteförordningen, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Vid 1950 års riksdag beslöts åtskilliga ändringar i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, vilka ändringar upptogs i förordningen den 17 november
1950, nr 587. I den proposition, nr 240, däri förslag till dessa ändringar
förelädes riksdagen, framhöll jag att vissa i propositionen berörda
spörsmål måhända borde upptagas till förnyad prövning sedan 1944 års
allmänna skattekommitté slutfört då pågående undersökningar rörande de
s. k. familjebolagens och deras delägares beskattning. En av de frågor, beträffande
vilka jag ifrågasatte omprövning, gällde huruvida de i nyssnämnda
proposition föreslagna reglerna rörande vad som skulle anses såsom återbäring
av tillskjutet belopp vid inlösen av aktier enligt i fastställd bolagsordning
gällande grunder borde inskränkas att avse allenast andra bolag än familjebolag.
Vidare ifrågasatte jag huruvida de i samma proposition föreslagna
lättnaderna i utskiftningsskattehänseende vid fusion mellan aktiebolag
borde äga tillämpning när fråga vore om familjebolag.
1944 års allmänna skattekommitté avgav år 1950 ett betänkande (SOU
1950:21), däri bland annat föreslogs ändrade bestämmelser angående beskattning
av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall. I betänkandet
framlades förslag till vissa ändringar i principerna för familjebolags beskattning.
Ett på betänkandet grundat förslag förelädes i proposition nr 182
1951 års riksdag. Sedan riksdagen godtagit vad i propositionen föreslagits,
utfärdades vederbörliga författningar den 1 juni 1951 (nr 325—327). I sistnämnda
proposition framhöll jag, att i samband med den då ifrågasatta lagstiftningen
en omprövning lämpligen bort ske av den i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen
upptagna regeln om avdrag för ränta å gäld. Eftersom
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
11
1944 års allmänna skattekommitté icke framlagt något förslag till lösning
av detta spörsmål och då frågan vore av så invecklad beskaffenhet att den
erfordrade en särskild utredning, ansåg jag mig för det dåvarande emellertid
icke böra föreslå någon ändring av sagda bestämmelse. Jag angav emellertid,
att jag ansåge frågan om sådan ändring framdeles böra upptagas till
prövning.
För att närmare utreda antydda spörsmål tillkallade jag den 22 juni 1951
kammarrättsassessorn Torsten Bengtsson, som med skrivelse den 5 januari
1952 avlämnat en promemoria, innefattande förslag till ändringar i utskiftningsskatteförordningen
och i kommunalskattelagen m. m. Vid promemorian
fogade förslag till författningsändringar torde få såsom Bihang fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län, handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
industriförbund. Sistnämnda förbund ävensom Stockholms handelskammare
har som eget yttrande åberopat ett av delegerade för förbundet,
handelskammaren, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund avgivet utlåtande.
Jag får i detta sammanhang även erinra om följande.
Vissa lättnader i utskiftningsbeskattningen vid fusion mellan moderbolag
och helägt dotterbolag genomfördes av 1950 års riksdag. De nya bestämmelserna
innebär, att befrielse från utskiftningsskatt omedelbart medges i det
fall, där moderbolaget ägt aktierna i dotterbolaget alltsedan den 1 januari
1940 eller — då koncernförhållandet uppstått senare -— alltsedan dotterbolaget
började driva verksamhet. Under vissa förutsättningar äger vidare
riksskattenämnden i andra fall av fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag
medge uppskov med utskiftningsskattens erläggande på så sätt att
moderbolaget får övertaga dotterbolagets utskiftningsskatteskuld. I förarbetena
till denna lagstiftning uttalades, att för dylikt medgivande borde
bland annat gälla att bolagen dreve rörelser som bildade en naturlig enhet.
I motionerna I: 154 och II: 201 till 1952 års riksdag framhölls, att detta
uttalande vid lagstiftningens tillkomst kunde föranleda den tolkningen att
för dispens erfordrades att vederbörande bolag utövade sådan verksamhet,
varav inkomsten vore att hänföra till förvärvskällan rörelse. En dylik begränsning
ansåge motionärerna icke sakligt motiverad; i anslutning därtill
hemställdes i motionerna att såsom en förutsättning för medgivande av
uppskov med skattens erläggande borde gälla »att båda bolagen utöva verksamhet,
som bildar en naturlig enhet».
I sitt av riksdagen godtagna betänkande nr 37 framhöll bevillningsutskottet,
att det i motionerna berörda spörsmålet lämpligen borde göras till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
föremål för överväganden i samband med den ifrågasatta översynen av
vissa bestämmelser i utskiftningsskatteförordningen. Utskottet underströk
tillika angelägenheten av att dessa överväganden bedrevs så att proposition
i ämnet kunde framläggas om möjligt för 1953 års riksdag.
II. Ändringar i utskiftningsskatteförordningen.
A. Återbäring av tillskjutet belopp.
Inledning. Enligt 1 § 1 mom. första stycket utskiftningsskatteförordningen
utgår utskiftningsskatt allenast i den mån de utskiftade medlen icke är att
anse såsom återbäring av tillskjutet belopp. Bestämmelserna om vad som
är att anse såsom återbäring av tillskjutet belopp återfinnes i 4 § samma
förordning. Såsom sådan återbäring anses enligt punkt a) i nämnda paragraf
vad som i samband med inlösen av aktier enligt i fastställd bolagsordning
gällande grunder utskiftas, i den mån det sålunda utskiftade beloppet
icke överstiger vare sig vad till bolaget för dessa aktier inbetalats eller vad
som utgör i bolaget befintligt tillskjutet belopp; enligt punkt b) i samma
paragraf vad som eljest utskiftas i samband med nedsättning av aktiekapital
eller vid vissa förvärv av egen aktie eller dotterbolags förvärv av
aktier i moderbolaget i vissa fall, i den mån bolagets egna fonder därigenom
nedbringas under tillskjutet belopp; samt enligt punkt c) i samma paragraf
vad som vid bolagets upplösning utskiftas, i den mån det utskiftade beloppet
icke överstiger tillskjutet belopp. Innebörden av det sagda är, att vid lösningen
av spörsmålet vilken del av bolagets tillgångar, som skall anses ha
tagits i anspråk för en utskiftning, lagstiftaren intagit den ståndpunkten att
vinstmedel i första hand skall anses ha utskiftats. Dock göres från denna allmänna
regel det undantag, som framgår av den nyss återgivna punkten a) i
4 § utskiftningsskatteförordningen. I detta undantagsfall anses det utskiftade
beloppet i första hand taget av tillskjutet belopp och går i denna del
alltså fritt från utskiftningsskatt oavsett om bolaget haft vinstmedel motsvarande
vad som utskiftats eller ej.
I samband med förarbetena till 1950 års ändringar i utskiftningsskatteförordningen
fördes på tal att helt slopa bestämmelserna, att tillskjutet
belopp skulle i första hand anses taget i anspråk vid utskiftning. Det anfördes
därvid såsom skäl för en sådan ändring, att möjligheterna till konstaterat
missbruk av dessa bestämmelser först med en sådan anordning
helt förhindrades. Emellertid valde man allenast utvägen att på visst sätt begränsa
tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen. Såsom motivering
härför åberopades, att inlösning av aktier enligt i bolagsordningen bestämda
grunder oftast komme i fråga beträffande preferensaktiekapital och
syntes då närmast vara att likställa med återbetalning av upplånat kapital.
Man borde icke försvåra för aktiebolag, som upplagt preferensaktielån, att
inlösa sådana aktier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
13
I den tidigare omnämnda propositionen nr 240 till 1950 års riksdag anslöt
jag mig för egen del till sistnämnda uppfattning. Jag framhöll emellertid
samtidigt, att 1944 års allmänna skattekommitté för det dåvarande vore
sysselsatt med att undersöka de s. k. familjebolagens och deras delägares
beskattning och att, om denna undersökning skulle leda fram till särskilda
beskattningsregler för familj ebolag, det syntes böra prövas huruvida i ett
sådant läge bestämmelserna i 4 § a) utskiftningsskatteförordningen kunde
ytterligare inskränkas, nämligen i så måtto att de skulle gälla allenast
andra bolag än familj ebolag.
Utredningsmannen. Sedan numera på inkomstbeskattningens område särskilda
regler införts för familjebolagen har, framhåller utredningsmannen,
frågan om en ändring av 4 § a) utskiftningsskatteförordningen ånyo blivit
aktuell. Genom reglerna om familjebolagsbeskattning åsyftades en särbehandling
av dessa bolag i beskattningsavseende. Med hänsyn härtill funnes
det, enligt utredningsmannen, ingen anledning att bevilja dylika bolag
skattelättnader i utskiftningsskattebänseende, som framstode som undantag
från eljest gällande beskattningsregler och som icke vore motiverade för
dylika bolags vidkommande.
Utredningsmannen har i enlighet härmed föreslagit, att bestämmelserna i
4 § utskiftningsskatteförordningen rörande vad som skall anses såsom
återbäring av tillskjutet belopp då medel utskiftas i samband med inlösen
av aktier enligt i fastställd bolagsordning gällande grunder icke skulle gälla
om aktierna i bolaget till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt
sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person •— av
en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Detta skulle innebära, att
— när fråga är om familj ebolag i nyss angiven mening •— vinstmedel alltid
skall anses i första hand tagas i anspråk vid inlösen av aktier.
I fråga om den statsfinansiella betydelsen av en dylik författningsändring
finge man, framhåller utredningsmannen, erinra om att ett eventuellt ringa
utbyte därav icke ensamt borde vara avgörande vid bedömandet av författningsändringens
angelägenhet, eftersom det syntes ovedersägligt att de
transaktioner varom här vore fråga vid rådande höga skattetryck skulle
framstå såsom synnerligen anmärkningsvärda.
Utredningsmannen anför därefter följande.
När det gäller att närmare diskutera utbytet och konsekvenserna i övrigt
av en lagändring, bör man skilja mellan bolag, vilka bildas efter det lagändringen
ägt rum och äldre bolag.
Det får antagas, att för nya bolags vidkommande regeln kommer att föranleda
försök att kringgå densamma. I stället för att redovisa det insatta
kapitalet som aktiekapital torde man komma att välja att låta endast en
del figurera som aktiekapital med ett belopp någonstans i närheten av minimibeloppet
och låta återstoden innestå som fordringar hos bolaget, vilka
sedan om och i den mån situationen medgiver det kunna uttagas ur bolaget.
Därjämte torde man i många fall — därest detta låter sig göra och av skattetekniska
skäl är fördelaktigt —- välja en annan företagsform än aktiebolagets
t. ex. kommanditbolagets, där dubbelbeskattning icke föreligger,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Det statsfinansiella utbytet av utskiftningsskatt får emellertid antagas bliva
ringa för nybildade aktiebolags vidkommande.
För äldre bolags vidkommande ställer sig saken sålunda. I övergångsbestämmelserna
till förordningen den 17 november 1950 (nr 587) angående
ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar undantogos från de
skärpta bestämmelserna i 4 § av förordningen sådana utskiftningsfall, då
beslut om nedsättning av aktiekapital anmälts för registrering före den 1
januari 1950. Där så är förhållandet, kunna alltså äldre bolag fortfarande i
den omfattning, som i nedsättningsbeslutet avses, intill tillskjutna beloppet
skattefritt utskifta vinst, som överförts till aktiekapitalet. De äro därjämte
oförhindrade att, därest förbehåll därom vid bolagets bildande träffats i bolagsordningen,
skattefritt utskifta medel, i den mån det sålunda utskiftade
beloppet icke överstiger vare sig vad till bolaget för dessa aktier inbetalats
eller vad som utgör i bolaget befintligt tillskjutet belopp. Med enahanda reservation
äger bolaget därjämte skattefritt utskifta medel, som tillförts
bolaget genom ökning av aktiekapitalet, såvitt förbehåll om inlösen av aktierna
enligt vissa grunder förut i behörig ordning gjorts och intagits i bolagsordningen.
Såsom aktiebolagslagen i denna del tolkats, kan ett beslut om
inlösen av aktier enligt i bolagsordningen angivna grunder aldrig avse aktier,
som redan utgivits vid beslutets fattande, utan endast aktier, som därefter
utgivas. Med hänsyn till det sätt, varpå motsvarande spörsmål blivit lösta i
ovannämnda förordning den 17 november 1950 (nr 587), kan det för nu
diskuterade lagändring, som ju har en betydligt ringare räckvidd än 1950
års lagändringar, knappast ifrågakomma att avfatta övergångsbestämmelserna
efter andra grunder än dem, som kommo till användning vid ikraftträdandet
av nämnda förordning. Äldre bolag skulle alltså icke kunna fråntagas
den skattefrihet, vartill de äro berättigade på grund av bestämmelser
i bolagsordningen, vilka anmälts för registrering före den dag, då den diskuterade
lagändringen får anses hava blivit aktuell förslagsvis den 1 januari
1952. Inskränkningen i skattefriheten skulle alltså komma att i huvudsak
avse ökningar av aktiekapital, vilka anmälts för registrering nämnda dag
eller därefter. I fråga om dylika transaktioner får det emellertid i ännu högre
grad än vad gäller nystartade företag antagas, att de komma att ersättas av
andra åtgärder.
Remissyttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna
tillstyrker utredningsmannens förslag. Därvid framhålles bl. a. att
den ifrågasatta författningsändringen torde vara ett önskvärt komplement
till de nyligen antagna ändrade reglerna om inkomstbeskattning av familjebolag.
Jämväl på nu förevarande område syntes den ifråga om inkomstbeskattningen
införda differentieringen böra genomföras. — Avstyrkande uttalanden
har gjorts av kammarrätten, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
grossistförbund och handelskammaren i Göteborg. Från sistnämnda remissyttranden
torde här följande få återgivas.
Kammarrätten erinrar om sin i tidigare sammanhang uttalade mening, att
den förmånliga behandlingen vid inlösen av preferensaktier icke borde tillkomma
familjebolag. Kammarrätten hade icke anledning att nu frångå denna
mening. Emellertid skulle den föreslagna bestämmelsen äga tillämpning
endast med avseende å aktieemissioner, som komme att ske efter förslagets
ikraftträdande. Såsom i utredningsmannens promemoria framhållits tedde
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
15
sig aktieemissioner för verkliga familjeföretag såsom en ur skattesynpunkt
oförmånlig form av kapitalanskaffning och komme därför att undvikas. En
eventuell reform skulle därför få ringa praktisk betydelse. Även om aktieemission
tillgrepes i något dylikt fall, syntes den förmån som 4 § utskiftningsskatteförordningen
skänkte, te sig så obetydlig i jämförelse med nackdelarna
i övrigt i beskattningsavseende att någon anledning att för familj ebolagens
del borttaga förmånen i fråga knappast förefunnes.
Handelskammaren i Göteborg påpekar att utskiftningsskatteförordningen
på ifrågavarande punkt fick sin nuvarande avfattning så sent som år 1950
samt framhåller, att utredningsmannen icke påvisat att de skattskyldiga vid
tillämpningen erhållit några olämpliga fördelar. Han hade för övrigt själv
givit uttryck för den meningen, att ändringen knappast skulle få någon större
praktisk betydelse. Dessutom hade utredningsmannen helt förbigått, att
lagstiftaren, när 1951 års ändringar på inkomstskatternas områden företoges
beträffande familjebolag, gjorde skillnad mellan illojala och icke illojala
familjebolag. Utredningsmannen däremot hade behandlat dem alla efter
samma regel. Handelskammaren kunde icke finna att sådana lagändringar,
vilka, redan innan de trätt i kraft, förutsåges icke få någon större praktisk
betydelse, skulle vara önskvärda.
Sveriges grossistförbund anför, att det i åtskilliga fall vore en uppenbar
fördel att anskaffa erforderligt kapital genom upplåning mot att göra det i
form av aktieemission. I de fall, då familjebolagen trots detta valt eller komme
att välja aktieformen framför lånevägen för utökning av kapitalet, torde
man enligt förbundets mening få räkna med att detta berodde på, att företagsledningen
ansåge aktieformen vara av särskilt värde med hänsyn
till bolagets borgenärer eller eljest för bedömande av dess kreditvärdighet.
Så långt en aktieemission betingades av dylika skäl torde knappast
kunna principiellt försvaras att vid en följande successiv aktieinlösen enligt
i bolagsordningen fastställda grunder tillämpa andra skatteregler för de
s. k. familj ebolagen än för övriga aktiebolag. Vad som vore legitimt i det
ena fallet borde givetvis vara det även i det andra. Om en lagstiftning av föreslagen
art över huvud taget skulle genomföras, måste den givas generell
tillämpning för samtliga familj ebolag, då det av rent praktiska skäl icke
torde vara möjligt att låta tillämpningen bli beroende av motiv och förutsättningar
i varje särskilt fall för sig. Fråga uppkomme om den föreslagna lagändringen
kunde anses vara av sådan betydelse, att denna uppvägde de individuella
orättvisor som en generell tillämpning måste komma att medföra.
Enligt förbundets mening vore så icke förhållandet. Särskilt efter tillkomsten
av den nya aktiebolagslagen med dess stränga bestämmelser angående
förhållandet mellan aktiekapitalet, reservfond och skuldregleringsfond, å
ena sidan, och bolaget åvilande skulder, å den andra, torde antalet fall, där
missbruk numera kunde befaras, få antagas bli ytterst obetydligt. Därtill
komme att det materiella värdet av den föreslagna lagändringen starkt förringades
genom de uppenbara möjligheter som förelåge att kringgå reglerna.
Grossistförbundet hade i och för sig full förståelse för strävandena att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
söka täppa till sådana luckor i skattelagstiftningen som kunde inbjuda till
missbruk. I förevarande fall ansåge förbundet emellertid det vara viktigare
att bibehålla familjebolagen vid samma möjligheter som övriga aktiebolag
att, när detta befunnes önskvärt ur företagsekonomisk synpunkt, utöka aktiekapitalet
under förbehåll om successiv utskiftningsskattefri amortering
än att förebygga de starkt begränsade missbruksmöjligheter, som härigenom
kunde hållas öppna. Slutligen ville förbundet ytterligare framhålla att begreppet
familjebolag ännu vore förhållandevis diffust, i följd varav en viss
rättsosäkerhet kunde förväntas följa och att utvidgning av särbestämmelserna
för denna företagskategori därför ej utan bärande skäl borde vidtagas.
Vidare kunde den föreslagna lagändringen komma att medföra konsekvenser
i fråga om formen för den framtida kapitalförsörjningen inom dylika
företag, som ur näringspolitiska synpunkter kunde vara mindre önskvärda.
Sveriges advokatsamfund anför i sitt yttrande i huvudsak följande. Förslaget
toge ej hänsyn till det förhållandet att då fråga uppkomme att sanera
ett familjebolag saneringen ofta skedde så att bolagets leverantörer ginge
med på att förvandla sina fordringar på bolaget till preferensaktiekapital, avsett
att så snart saneringen genomförts och likviditeten förbättrats återbetalas
till de ursprungliga fordringsägarna. Det låge i öppen dag att om ett så
anskaffat preferensaktiekapital icke kunde återbetalas utan erläggande av utskiftningsskatt
saneringsmöjligheterna komme att allvarligt försämras. Saneringsmöjligheten
byggde nämligen just på den tanke, mot vilken den sakkunnige
vände sig, nämligen att bolaget, om det finge fortsätta sin verksamhet,
skulle kunna samla upp så mycket vinstmedel att det av borgenärerna
genom preferensaktieteckningen gjorda tillskottet skulle kunna återbetalas.
Saneringsplanen byggde vidare på den av erfarenheten bestyrkta förutsättningen
att en borgenär i regel icke vore villig att förvandla sin fordran till
aktiekapital, om han icke kunde räkna med att i en ej alltför avlägsen framtid
återfå kapitalet, såvida icke hans fordran skulle vara så stor att han genom
att förvandla den till aktiekapital komme att bli majoritetsinnehavare i
bolaget. Även i andra fall förelåge ett sakligt välmotiverat och fullt lojalt behov
att efter förvandling av ett bolags skulder till preferensaktiekapital kunna
nedsätta detta utan erläggande av utskiftningsskatt.
Departementschefen. Som av det tidigare sagda framgår genomfördes vid
1950 års riksdag en rad betydelsefulla ändringar i utskiftningsskatteförordningen.
En del av dessa avsåg att tilltäppa vissa luckor i lagstiftningen, vilka
i icke obetydlig omfattning utnyttjats för erhållande av icke avsedda skattelättnader.
Sålunda hade tidigare bestämmelser möjliggjort för bolagen att genom utgivning
av gratisaktier, intagande i bolagsordningen av en föreskrift att dessa
aktier ägde inlösas och ett därefter verkställt inlösande av desamma tillföra
delägarna bolagets vinstmedel intill ett belopp motsvarande i bolaget befintligt
tillskjutet belopp utan att någon beskattning härigenom inträdde vare
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
17
sig för bolaget eller dess delägare frånsett en eventuell realisationsvinstbeskattning
för de senare. Däremot medförde åtgärden att bolagets tillskjutna
belopp komme att minska, något som dock bleve av betydelse allenast när
bolaget vid en framtida tidpunkt upplöstes eller nedsatte sitt aktiekapital.
På förslag av 1949 års utskiftningsskattesakkunniga, vilket förslag upptogs
i den förut omnämnda propositionen nr 240 till 1950 års riksdag, erhöll
bestämmelserna i 4 § utskiftningsskatteförordningen den utformning, för
vilken jag nyss redogjort. Innebörden av 1950 års lagändring i nu förevarande
hänseende är den, att när gratisaktier inlöses vederlaget anses i första
hand taget av vinstmedel. Detsamma kan bliva förhållandet då andra aktier
än gratisaktier inlöses till överpris, nämligen till den del vederlaget överstiger
vad som inbetalts till bolaget för aktierna i fråga.
I propositionen nr 240 framhöll jag, att de däri föreslagna bestämmelserna
icke förhindrade vissa åtgärder i skatteundandragande syfte. Jag påpekade
bl. a., att i de fall, där redan i den ursprungliga bolagsordningen intagits en
bestämmelse att aktierna kunde inlösas, intet hinder förelåge mot att förfara
t. ex. så att aktiekapitalet nedsattes med belopp, motsvarande hos bolaget
ansamlade vinstmedel — vilket icke komme att medföra påföring av utskiftningsskatt
— samt att aktiekapitalet därefter genom fondemission uppbringades
till ursprungligt belopp. Ett sådant förfaringssätt skulle i realiteten
icke innebära annat än ett skattefritt överförande av vinstmedel till
aktieägarna. Även andra därmed jämförbara åtgöranden kunde bestämmelserna
lämna utrymme för. Jag tilläde, att vad anginge bolag, som framdeles
bildades, man finge räkna med att i bolagsordningen kunde upptagas bestämmelser
om möjlighet till aktieinlösen, vilka bestämmelser — sedan
vinstmedel hos bolaget ansamlats — läte sig utnyttjas i nyss angivet syfte.
Anledningen till att bestämmelserna år 1950, oaktat vad nu senast framhållits,
utformades på angivet sätt var hänsyn till sådana bolag, som i och
för sin verksamhet nödgades anskaffa riskvilligt kapital genom preferensaktieemission.
Det syntes skäligt att sådana preferensaktier skulle få inlösas
utan någon utskiftningsbeskattning. Det var alltså av hänsyn till dessa
fall som man avstod från alternativet att stadga, att all utskiftning i samband
med aktieinlösen skulle anses i första hand avse vinstmedel.
Utredningsmannen har erinrat om mitt uttalande i proposition nr 240,
att om man på andra områden av skattelagstiftningen införde regler om en
viss särbehandling av s. k. familjebolag, så borde prövas huruvida detta
icke borde ske även på nu förevarande område. Skulle man finna så kunna
ske, komme invändningarna mot utformningen av utskiftningsskatteförordningens
regler att väsentligen minska i betydelse.
Med detta uttalande åsyftade jag uppenbarligen att det erfarenhetsmässigt
främst varit s. k. familjebolag som utnyttjat de påtalade luckorna i utskiftningsbeskattningen.
Utredningsmannen har nu — under åberopande av den vid 1951 års riksdag
genomförda lagstiftningen rörande beskattningen av familjebolag i vissa
fall — föreslagit en sådan ändring av 4 § utskiftningsskatteförordningen, att
‘2 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 28.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
vederlag, som av familjebolag utbetalas vid aktieinlösen, alltid skall anses i
första hand taget av vinstmedel.
I flertalet remissyttranden tillstyrkes författningsändringen. Även kammarrätten
synes i princip dela utredningsmannens uppfattning men avstyrker
likväl den ifrågasatta författningsändringen, nämligen av hänsyn till
att frågan förefölle vara av ringa praktisk betydelse.
Med hänsyn till att i det enskilda fallet fråga kan vara om betydande
belopp, som genom eu lucka i reglerna skulle undgå beskattning, kan jag
för egen del icke godtaga vad kammarrätten anfört som en avgörande invändning
mot förslaget.
I övriga avstyrkande remissyttranden har särskilt understrukits, att de
föreslagna reglernas generella utformning skulle försvåra preferensaktieemissioner
även för i skattehänseende korrekta familjebolag.
Detta påpekande är givetvis i huvudsak riktigt. Det torde emellertid icke
kunna ifrågakomma att i förevarande sammanhang göra skillnad mellan
familjebolag av olika slag eller mellan mer eller mindre legitima preferensaktieemissioner.
Man får därför mot varandra väga önskemålet att tilltäppa
en uppenbar lucka i lagstiftningen och nackdelen med för familjebolagen
generellt utformade regler ägnade att försvåra inlösen av preferensaktier.
Vad emellertid angår familj ebolagen torde preferensaktier sällan utbjudas;
när så under senare år likväl skett, torde anledningen härtill merendels ha
varit en annan än behovet av att anskaffa rörelsekapital. Det synes därför
troligt att en lagstiftning enligt utredningsmannens förslag skulle vara av
underordnad betydelse för de lojala familjebolagen.
Jag förordar alltså att utredningsmannens nu ifrågavarande förslag genomföres.
De föreslagna bestämmelserna synes böra bli tillämpliga i de fall, då beslutet
om nedsättning av aktiekapitalet anmälts för registrering efter den 31
december 1952.
B. Beräkningen av beskattningsbart belopp vid fusion.
Gällande bestämmelser. I sjätte stycket av anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen
stadgas att, därest aktiebolag till delägare utskiftar annat
än penningar, värdet av det utskiftade skall upptagas till belopp, som
motsvarar saluvärdet vid tiden för utskiftningen. Motivet för denna regel
är klart. Aktiebolags inkomst skall dubbelbeskattas och utskiftningsskatten
ersätter i vissa fall inkomstbeskattningen av aktieägarna för mottagen utdelning.
Följaktligen bör underlaget för beräkning av utskiftningsskatt och
för beräkning av inkomstskatt vid utdelning i princip vara detsamma.
Bortsett från fall av nedsättning av aktiekapitalet, varom nu icke är fråga,
förefinnes emellertid två undantag från nyssnämnda regel i utskiftningsskatteförordningen,
vilka båda undantag hänför sig till fall, då utskiftningen
kommer till stånd i samband med en fusion enligt 174 § 1 inom. aktiebolagslagen,
d. v. s. fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag. Undan
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
19
tagsreglerna innebär, att värdesättningen skall ske i enlighet med det utskiftande
bolagets balansräkning.
Det första undantaget regleras i åttonde stycket av nyssnämnda anvisningar.
Däri löreskrives, att om vid sådan fusion som nyss nämnts medgivits
att utskiftningsskatteskulden må övertagas av moderbolaget, dotterbolagets
till utskiftningsskatt beskattningsbara belopp skall på visst sätt beräknas
på grundval av dotterbolagets fastställda balansräkning för det räkenskapsår.
som gått till ända närmast före lusionstillfället.
Det andra undantaget återfinnes i sista stycket av anvisningarna. Enligt
detta skall, om utskiftningsskatt skall erläggas vid fusion enligt 174 §
1 mom. aktiebolagslagen, dotterbolagets till utskiftningsskatt beskattningsbara
belopp beräknas enligt de värden å tillgångar och skulder, som upptagits
i balansräkning avseende detta bolags ställning vid fusionstillfället. Den
nu återgivna regeln är dock icke tillämplig, om moder- eller dotterbolaget
driver penningrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter.
Utredningsmannen. Utredningsmannen har ställt frågan huruvida tillräckliga
skäl finnes för bibehållande av de nyss återgivna undantagsbestämmelserna.
Därvid har utredningsmannen bland annat påpekat, att, utöver de fall
då fråga vore om utskiftningsskattefri fusion, flera möjligheter förelåge att
utan skattepåföljd överföra vinstmedel från dotterbolag till moderbolag. Beträffande
icke bundna vinstmedel skedde sådant överförande enklast gnnom
utdelning av vinst i vanlig ordning, vilken utdelning vore fri från inkomstskatt
utom i fall då fråga vore om vissa familjebolag. Det bolag, som skulle
upplösas, kunde således överföra icke bundna vinstmedel till moderbolaget
före fusionen och medlen komine i sådant fall icke att ingå i dotterbolagets
till utskiftningsskatt beskattningsbara belopp. Denna möjlighet hade emellertid
förutsetts vid 1950 års lagstiftning och någon anledning till ett förändrat
bedömande förelåge ej nu.
Beträffande bundna vinstmedel yppades emellertid, framhåller utredningsmannen
vidare, en av lagstiftaren icke avsedd möjlighet att undgå utskiftningsskatt.
Detta resultat underlättades just av bestämmelsen i tionde
stycket av anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen att dotterbolagets
beskattningsbara belopp skulle beräknas enligt i balansräkningen
upptagna värden å tillgångar och skulder. Det bolag, som skulle genom fusion
upplösas, kunde t. ex. genom eu omotiverad nedvärdering av bolagets
tillgångar bokföringsmässigt redovisa eu förlust och för täckande av denna
ägde bolaget taga i anspråk medel, som av tidigare års vinster överförts till
någon av dess bundna fonder, d. v. s. till aktiekapital, reservfond eller skuldregleringsfond.
I den mån bolaget ägde möjlighet att redovisa så stor förlust
att de bundna fonderna, sedan därifrån tagits i anspråk medel för täckande
av förlusten, jämte övriga tillgångar icke överstege tillskjutet belopp, kunde
fusion ske utan att utskiftningsskatt behövde erläggas, trots att med hänsyn
till de verkliga värdena å de överförda tillgångarna vinstmedel överfördes.
Sedan utredningsmannen konstaterat att något hinder mot det antydda
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
förfaringssättet icke syntes föreligga vare sig enligt aktiebolagslagen eller
bokföringslagen, omtalar utredningsmannen att — enligt vad han erfarit —
detta förfaringssätt även i viss omfattning praktiserats av de skattskyldiga.
Utredningsmannen har vidare särskilt erinrat om att enligt numera gällande
bestämmelser vissa familjebolag vore skattskyldiga för mottagen utdelning
samt framhållit, att denna omständighet utgjorde ett starkt skäl
för en omprövning av ifrågavarande stadgande i anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen.
Utredningsmannen har, utifrån nu återgivna synpunkter, förordat den
ändringen i utskiftningsskatteförordningen, att vid sådan fusion enligt 174 §
1 mom. aktiebolagslagen, som icke medför befrielse från eller uppskov med
erläggande av utskiftningsskatt, dotterbolagets till dylik skatt beskattningsbara
belopp skall beräknas med utgångspunkt från saluvärdena och icke
från de bokförda värdena. Författningstekniskt innebär förslaget att sista
stycket av anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen utgår.
Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag att sista stycket av anvisningarna
till utskiftningsskatteförordningen skulle utgå har tillstyrkts i flertalet
remissyttranden. Avstyrkande utlåtanden har avgivits av delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl. samt handelskammaren i Göteborg och
Sveriges advokatsamfund. I ett yttrande har ifrågasatts den inskränkningen
i utredningsmannens förslag, att bestämmelsen fortfarande skulle gälla beträffande
andra aktiebolag än familj ebolag.
Bland de myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget, återfinnes
kammarrätten, flertalet hörda länsstyrelser, överståthållarämbetet,
Sveriges köpmannaförbund samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. Vanligen har man därvid utan närmare
motivering tillstyrkt utredningsmannens förslag. I de yttranden, däri frågan
berörts mer utförligt, vitsordas det resultat, vartill utredningsmannen kommit,
såsom riktigt och framhålles angelägenheten av att den föreslagna ändringen
blir genomförd.
I sitt avstyrkande utlåtande framhåller handelskammaren i Göteborg, att
utredningsmannen icke påvisat, att skattskyldiga vid tillämpningen erhållit
några obehöriga förmåner. Det kunde då icke anses vara berättigat att redan
nu vidtaga en ändring i förordningen endast på den grund att utredningsmannen
trott sig finna, att lagen i en detalj skulle kunna kringgås.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att skäl
syntes icke ha anförts för upphävande av ifrågavarande så sent som år 1950
införda stadgande, vars syfte vore att underlätta önskvärda fusioner och
förenkla taxeringsarbetet.
Sveriges advokatsamfund anser förslaget innebära att fusion praktiskt taget
komme att omöjliggöras utom i de fall, då antingen någon utskiftningsskatt
ej alls skulle utgå, därför att fråga vore om ett äldre koncernförhållande
eller ett sådant förhållande, där moderbolaget redan från början ägt
mer än 90 procent av aktierna i dotterbolaget eller medgivande erhölles att
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
21
utskiftningsskatteskulden finge övertagas av moderbolaget. Förutsättningarna
för ett dylikt medgivande vore angivna på ett sådant sätt, att det torde
ligga helt i den prövande myndighetens fria skön att avgöra, om dispens
skulle lämnas. Erhölles icke medgivande till att utskiftningsskatteskulden
finge övertagas av moderbolaget, komme, om nu ifrågavarande förslag upphöjdes
till lag, en fusion utom i vissa fall att i ekonomiskt avseende bli praktiskt
taget likvärdigt med en likvidation av dotterbolaget. Det av näringslivet
med så stora förväntningar motsedda och av lagberedningen med så stort
intresse omfattade fusionsinstitutet komme sålunda att i stor utsträckning
bli utan praktiskt värde. Förslaget — liksom utredningsmannens övriga förslag
på utskiftningsskattens område — utgjorde exempel på en enligt samfundets
mening betänklig tendens på skattelagstiftningens område, nämligen
en tendens att i det vällovliga syftet att hindra missbruk vidtaga anordningar,
som faktiskt komme att lägga hinder i vägen även för den lojala omsättningen.
Det vore att befara att sådana lagregler komme att sakna erforderlig
förankring i det aktuella rättsmedvetandet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön. som i sitt yttrande ifrågasatt
huruvida icke utredningsmannens förslag kunde begränsas att avse allenast
familjebolag, anför bland annat följande.
Länsstyrelsen anser det tveksamt, om tillräckliga skäl finnas att kort tid
efter bestämmelsens införande slopa de fördelar, som kommit bolag med
undantag av familjebolag till del. De motiv, som anförts för borttagande
av detta stycke i anvisningarna, synas icke helt övertygande. Manipulationer
eller andra ur skattesynpunkt otillåtna transaktioner torde knappast behöva
befaras för andra bolag än familjebolag. Genomförandet av den ifrågasatta
författningsändringen skulle även i många fall komma att förhindra sådana
fusioner, vilka både ur det allmännas och enskildas intresse eljest finge betraktas
såsom ändamålsenliga och lämpliga.
Även länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt en liknande ändring i det
remitterade förslaget, men länsstyrelsen har likväl ansett sig böra biträda
förslaget särskilt med hänsyn till att bestämmelserna i fråga kunde utnyttjas
på sådant sätt att utskiftningsskatt ej komme att utgå i de fusionsfall,
där enligt 1 § 2 mom. förordningen om utskiftningsskatt skattefrihet eller
övertagande av utskiftningsskatteskuld ej kunde medgivas.
Departementschefen. År 1950 infördes bestämmelser i förordningen om utskiftningsskatt,
vilka åsyftade att underlätta genomförandet av fusioner
enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen. Sålunda eftergavs helt kravet på utskiftningsskatt
i vissa fall av dylik fusion, medan i andra sådana fall riksskattenämnden
berättigades, efter närmare angivna grunder, medge skattelättnad
på så sätt att dotterbolaget fritogs från skyldighet att erlägga utskiftningsskatt
mot att moderbolaget övertog utskiftningsskatteskulden att infrias
vid det framtida tillfälle då sistnämnda bolag upplöstes eller nedsatte sitt
aktiekapital.
I samband med att dessa bestämmelser genomfördes infördes i anvisningarna
till förordningen, såsom ett sista stycke, den av utredningsmannen
uppmärksammade bestämmelsen, vilken avser beräkningen av utskiftnings
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
skatten i de fall då sådan skall erläggas vid fusion enligt 174 § 1 inom. aktiebolagslagen.
De åsyftade fallen är alltså de, där utskiftningsskatten icke
utan vidare efterges eller där någon av förutsättningarna för dispensbeslul
av riksskattenämnden saknas. Sistnämnda förutsättningar är, som framgår
av 1 § 2 mom. andra stycket utskiftningsskatteförordningen, att med fusionen
åsyftas att vinna en mera ändamålsenlig organisation, att erläggandet
av utskiftningsskatten med hänsyn till dennas storlek kan anses utgöra ett
väsentligt hinder för fusionen samt att fusionen icke kan antagas vara ett
led i åtgöranden, syftande till att erhålla obehörig förmån i beskattningsavseende.
Av det sagda framgår att den av utredningsmannen uppmärksammade
anvisningspunkten blir tillämplig vid fusioner, där omständigheterna är
sådana att anledning saknats ur det allmännas synpunkt att medge egentliga
skattelättnader. Likväl förordade jag, att för dylika fall det till utskiftningsskatt
beskattningsbara beloppet skulle beräknas på grundval av tillgångarnas
värde enligt balansräkningen. Anledningen härtill var icke att ur utskiftningsskattesynpunkt
underlätta dessa fusioner; härtill saknades som av det
förut sagda framgår tillräckliga skäl. Anledningen var i stället följande.
Med ett bibehållande av utskiftningsskatteförordningens principiella uppbyggnad
borde även i nu avsett fall skatten beräknas med utgångspunkt
från tillgångarnas saluvärde. En sådan regel kunde emellertid förutses bli
i huvudsak utan effekt, enär den skulle kringgås genom att dotterbolagets
icke bundna vinstmedel medelst utdelning eller på därmed likvärdigt sätt
skattefritt överfördes till moderbolaget före fusionstillfället. Detta kunde
förutses komma att gälla även beträffande i räkenskaperna osynliga vinstmedel
såsom dolda reserver i anläggnings- och omsättningstillgångar. Från
dessa utgångspunkter syntes man lika gärna, för att nå eu förenkling i reglerna,
frånfalla det principiellt riktiga och gå på de bokförda värdena.
Det finnes av två skäl anledning att ompröva detta ståndpunktstagande.
Sedan 1950 års lagstiftning på utskiftningsbeskattningens område har
nya regler införts rörande beskattning av vissa familjeboiag. Sålunda beslöt
1951 års riksdag, att familjebolag, som utnyttjats i syfte att bereda fysisk
person icke avsedd skattelättnad, skall vara skattskyldiga för utdelning från
andra bolag. Detta innebär, att dessa familjebolag icke längre skulle, på sätt
nyss angivits, kunna kringgå en principiellt riktigt utformad bestämmelse
om beräkning av till utskiftningsskatt beskattningsbart belopp vid fusion.
Den nu diskuterade bestämmelsen i anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen
utgör, såvitt angår ifrågavarande familjebolag, efter 1951 års
lagändring en påtaglig inadvertens i skattelagstiftningen.
Av ytterligare ett skäl bör ifrågavarande anvisningspunkt omprövas. Förut
har framhållits att denna formulerats på sätt som skett med tanke på
att utskiftningsskatten ändå aldrig skulle i verkligheten träffa annat än
bundna vinstmedel. Såsom utredningsmannen framhållit har på taxeringshåll
iakttagits, att genom vissa åtgärder från de skattskyldigas sida även de
bundna vinstmedlen undandrages utskiftningsbeskaltning vid fusion. Jag
hänvisar till vad jag härom i det föregående anfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
23
Genom en värdering på grundval av saluvärdena och icke på grundval av
de bokförda värdena förhindras visserligen icke transaktioner av antydd
art men de försvåras i viss omfattning. Detta torde utgöra tillräckligt skäl
för att återföra bestämmelserna till sin principiellt riktiga utformning även
såvitt gäller andra bolag än familjebolag.
Jag förordar följaktligen att utredningsmannens förslag genomföres. Därvid
vill jag än en gång understryka, att författningsändringen icke riktar
sig mot sådana fusioner enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen, vilka i tidigare
sammanhang bedömts ur samhällets synpunkt så angelägna att man
genom skattelättnader velat underlätta deras genomförande.
De nya reglerna synes böra tillämpas i de fall, då bolagsstämmans beslut
om tillåtelse till fusionsavtal anmälts för registrering efter den 31 december
1952.
C. Övriga ändringar i utskiftningsskatteförordningen.
Utredningsmannen. De ändringar som utredningsmannen i övrigt föreslagit
i utskiftningsskatteförordningen är huvudsakligen av teknisk natur.
I 2 § utskiftningsskatteförordningen angives vad som skall förstås med
utskiftat belopp. Härmed avses, såvitt nu är i fråga, vad bolaget i samband
med nedsättning av aktiekapital eller vid bolagets upplösning utgiver i penningar
eller annat till delägare i förhållande till hans andel eller efter annan
i bolagsordningen bestämd grund, i den mån vad sålunda utgivits icke
enligt förordningen om statlig inkomstskatt är att hänföra till utdelning
från bolaget.
Utredningsmannen har framhållit, att skatteförfattningarna icke syntes
innehålla någon bestämmelse, i vilket fall ett belopp, som i samband med
nedsättning av aktiekapital eller vid bolagets upplösning utgåves till delägare
i förhållande till hans andel eller efter annan i bolagsordningen bestämd
grund, vore att hänföra till utdelning och därigenom undantagen från
beskattning enligt utskiftningsskatteförordningen. I aktiebolagslagen funnes
reglerat i vilka fall utbetalningar till aktieägarna i denna deras egenskap
finge ske. Till aktieägarna kunde i denna deras egenskap allenast utbetalas
vinstutdelning, belopp som blivit disponibelt genom nedsättning av aktiekapitalet
utan att beloppet skulle avsättas till reservfond samt belopp som
utskiftades till delägare sedan bolaget trätt i likvidation. Vinstutdelning
och utskiftning efter likvidation förutsattes skola ske i förhållande till envar
delägares andel i bolaget. Men bolagsordningen kunde innehålla föreskrifter
om utdelning efter annan grund. Vid nedsättning av aktiekapitalet
enligt 65 § aktiebolagslagen reglerades utbetalningarna av bestämmelser i
bolagsordningen, under det att vid nedsättning av aktiekapital jämlikt 67 §
nämnda lag det sätt, varpå nedsättningen skulle genomföras, bestämdes av
nedsättningsbeslutet. Detta kunde enligt 66 § 2 inom. aktiebolagslagen innehålla,
att vissa aktier skulle inlösas eller att minskning skulle ske av aktiernas
nominella belopp. Sagda lag syntes icke innehålla något absolut
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
hinder mot att i sistnämnda fall utbetalningarna till delägarna verkställdes
efter andra principer än förhållandet mellan andelarna utan att grunden
vore bestämd i bolagsordningen. Utginge man från att skattskyldighet
icke ålåge skattesubjekten i annat fall än då skattskyldigheten klart framginge
av författningarna, syntes eu verklig utskiftning, som icke skedde i
förhållande till delägarens andel eller efter annan i bolagsordningen bestämd
grund, enligt gällande regler knappast kunna anses utgöra en till
inkomstskatt skattepliktig intäkt av kapital och till intäkt av annan förvärvskälla,
t. ex. tillfällig förvärvsverksamhet, kunde den hänföras endast
under vissa bestämda förhållanden. Ett stöd för ett dylikt antagande
vore det sätt, varpå utskiftningsskatteproblemet blivit löst i gällande beskattningssystem.
Eftersom en utskiftning, som icke skedde i förhållande
till delägares andel eller efter annan i bolagsordningen bestämd grund,
enligt utredningsmannen icke heller syntes kunna hänföras under 2 § utskiftningsskatteförordningen
om man toge hänsyn till dess bokstavliga lydelse,
förefölle det vara en i lagstiftningen icke reglerad fråga, hur en sådan
utskiftning skulle behandlas i beskattningshänseende. En dylik utskiftning
syntes t. ex. kunna gå ut på att viss delägare skulle av de andra
delägarna utlösas ur bolaget med dess medel. Självfallet borde dylika utskiftningar
icke vara fritagna från beskattning, varför det syntes böra tagas
under övervägande huruvida icke 2 § utskiftningsskatteförordningen
borde undergå en lämplig omformulering.
I enlighet härmed har utredningsmannen föreslagit ett tillägg till sistnämnda
paragraf av innebörd, att med utskiftat belopp skall förstås även
belopp, som i nu avsedda fall utgår till aktieägare efter grund som fastställts
i beslutet om nedsättning av aktiekapitalet.
Vidare har utredningsmannen föreslagit en ytterligare ändring i 4 § utskiftningsskatteförordningen.
Det kunde enligt utredningsmannen råda viss
tvekan om rätta innebörden av den förut behandlade bestämmelsen i 4 §
a), sedd i belysning av stadgandet vid b) i samma paragraf. Genom den
formulering, som punkten a) erhållit, kunde synas som om utskiftningsskatt
alltid skulle uttagas, så snart det utskiftade beloppet överstege vad
till bolaget för de inlösta aktierna kunde ha inbetalats och alltså oavsett
om bolagets egna fonder överstege tillskjutet belopp eller ej. En sådan tolkning
vore dock enligt utredningsmannen icke av lagstiftaren avsedd. Stadgandet
vid a) skulle aldrig i det särskilda fallet leda till ett strängare resultat
än det, som skulle ifrågakomma därest stadgandet vid b) i stället
varit tillämpligt. Lagstiftarens mening med sammankopplandet av de båda
i punkten aj angivna förutsättningarna hade allenast varit att täcka de
fall, där vinstmedel utskiftats. Detta framginge klart av lagstiftningens förarbeten.
Till förebyggande av en oriktig lagtolkning borde emellertid lagrummet
undergå en lämplig omformulering.
Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna har icke
i något hänseende gjort erinran mot utredningsmannens förslag i nu förevarande
delar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
25
Departementschefen. De ifrågasatta författningsändringarna får båda anses
åsyfta att förtydliga lagtexten. De synes, med en viss mindre omarbetning,
böra genomföras.
Jag vill i detta sammanhang beröra det spörsmål, som behandlats i de
förut omnämnda motionerna 1:154 och 11:201 till 1952 års riksdag och
bevillningsutskottets därav föranledda betänkande nr 37.
1 motionerna har erinrats om att riksskattenämnden tillagts befogenhet
medge, att i vissa fall av fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen utskiftningsskatt
ej behöver erläggas. Dotterbolagets utskiftningsskatteskuld
får i stället övertagas av moderbolaget. I 1 § 2 mom. andra stycket av förordningen
om utskiftningsskatt har dispensförutsättningarna närmare preciserats:
med fusionen skall åsyftas en mer ändamålsenlig organisation;
erläggandet av utskiftningsskatten skall med hänsyn till dennas storlek
kunna anses utgöra ett väsentligt hinder för fusionen; och fusionen skall
icke kunna antagas vara ett led i åtgöranden, syftande till att erhålla obehörig
förmån i beskattningshänseende för ettdera bolaget eller någon, med
vilken ettdera av bolagen är i intressegemenskap.
Motionärerna har påpekat, att till grund för ifrågavarande bestämmelser
låg ett av 1949 års utskiftningsskattesakkunniga avgivet betänkande (SOU
1949:56). De sakkunniga hade anfört, att en av förutsättningarna för dispens
borde vara »att båda bolagen driva rörelser, som bildar en naturlig
enhet, och att fusionen föranledes av strävan att vinna organisatorisk ändamålsenlighet».
I motionerna anföres därefter följande.
Ehuru författningsrummet i förevarande del erhöll någon annorlunda
avfattning än de sakkunniga föreslogo, synes intet i förarbetena till författningsändringen
giva vid handen, att Kungl. Maj :t eller riksdagen tagit avstånd
från detta uttalande. Då i ett skattelagstiftningen avseende betänkande
användes uttrycket »driva rörelser», kan den tolkningen till synes ligga
nära till hands, att därmed skulle avses att vederbörande utövade sådan
verksamhet, varav inkomsten hänföres till förvärvskällan rörelse. Enligt
denna tolkning skulle den omständigheten, att dotterbolaget allenast äger
en fabrik, som moderbolaget arrenderar för sin rörelse, utgöra hinder för
stadgandets tillämpning, enär den för fastigheten uppburna ersättningen
jämlikt 24 § första stycket kommunalskattelagen utgör intäkt av förvärvskällan
»annan fastighet». Och då i en koncern inom skogsindustrien moderbolaget,
såsom ofta är fallet, arrenderar en dotterbolaget tillhörig skogbärande
fastighet, blir resultatet detsamma, eftersom det av dotterbolaget
uppburna arrendet jämlikt 21 § första stycket d) utgör intäkt av förvärvskällan
»jordbruksfastighet».
Det är uppenbart, att en dylik tolkning medför en icke oväsentlig och av
sakliga skäl icke betingad begränsning av de fall, då dispens av ifrågavarande
slag skulle kunna meddelas. Icke sällan förekommer, att ett moderbolag,
långt innan fusionen blir aktuell, övertagit bolagets verksamhet. Bedrives
denna å en dotterbolaget tillhörig fastighet med maskiner och andra inventarier,
vilka likaledes ägas av dotterbolaget, föreligger för detta bolag en uthyrningsrörelse.
I ett dylikt fall skulle sålunda förutsättning för dispens
vara för handen. Därest inventarierna tillhöra moderbolaget och endast fastigheten
är i dotterbolagets ägo, skulle däremot av skäl som ovan anförts
dispens icke kunna beviljas. Det för dispensfrågan avgörande skulle såle
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
des ofta bli den tidpunkt, då moderbolaget övertagit dotterbolaget tillhöriga
maskiner och andra inventarier. Det synes dock icke finnas någon rimlig
anledning att behandla i realiteten helt likartade fall på skilda sätt.
Sedan gammalt har träförädlingsindustrien inköpt skogsfastigheter för
tillgodoseende av en del av sitt virkesbehov. Dessa fastighetsförvärv ha ofta
skett genom inköp av aktier i skogsbolag. Intet godtagbart skäl föreligger för
att fusioner i dylika fall icke skulle kunna bliva föremål för dispens. Det
torde tvärtom förhålla sig så, att fusionsinstitutet tillkommit icke minst
med hänsyn till önskvärdheten av att underlätta en ändamålsenlig organisation
av de inom skogsindustrien verksamma koncernerna.
Möjligt är, att de sakkunniga med uttrycket »driva rörelse» i förevarande
sammanhang avsett »utöva verksamhet». Endast en sådan tolkning leder till
ett materiellt tillfredsställande resultat. Det är dock icke att förvänta, att
fusioner skola igångsättas i förlitande på att denna tolkning skall godtagas
av riksskattenämnden. Om syftet med fusionsinstitutet skall vinnas är det
därför angeläget, att oklarheten rörande ifrågavarande bestämmelsers rätta
innebörd snarast undanröjes. Detta synes lämpligen böra ske därigenom, att
i 1 § 2 mom. andra stycket förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar vidtages den ändringen, att en förutsättning
för sådant medgivande som i nämnda lagrum avses angives vara »att
båda bolagen utöva verksamhet, som bildar en naturlig enhet».
Bevillningsutskottet inhämtade riksskattenämndens yttrande över motionerna.
Riksskattenämnden framhöll därvid, att motionärernas tolkning
överensstämde med uttalanden av utskiftningsskattesakkunniga, bland vilka
funnes företrädare för såväl näringslivet som skatteteknisk sakkunskap.
Någon författningsändring syntes därför icke böra vidtagas utan en mer
ingående utredning. Därvid borde beaktas i vad mån vissa kommuners
skatteunderlag kunde beröras av sådana bolagsfusioner, som i motionerna
avsåges. Riksskattenämnden påpekade vidare, att vissa andra ifrågasatta
ändringar i utskiftningsskatteförordningen vore under prövning inom finansdepartementet
och att det syntes lämpligt att det av motionärerna berörda
spörsmålet behandlades i samband därmed.
Till denna uppfattning anslöt sig bevillningsutskottet och riksdagen.
För egen del får jag i detta spörsmål anföra följande.
Med ifrågavarande bestämmelser i utskiftningsskatteförordningen har
åsyftats att underlätta sådana fusioner, vilka avser att möjliggöra eu mer
ändamålsenlig organisation av den utav de båda berörda bolagen bedrivna
verksamheten. Då någon affärsverksamhet i nu avsedd mening merendels
icke bedrives av skattskyldig, vars inkomst är hänförlig till förvärvskällan
jordbruksfastighet eller annan fastighet, är uppenbart att anledning förelegat
att i förevarande sammanhang särskilt uppmärksamma aktiebolag som
bedriver rörelse. Det är mot denna bakgrund utskiftningsskattesakkunnigas
nyss återgivna uttalande bör ses.
Även enligt min mening är det i första hand fusioner mellan rörelseidkande
bolag, som man i förevarande sammanhang velat observera. Det synes
nämligen kunna göras gällande, att fusioner i andra fall än de sistnämnda
mera sällan är av organisatoriska skäl så angelägna, att det ur allmän synpunkt
framstår som motiverat att för dessa fall medge skattelindring av ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
27
eller annat slag. Om jag sålunda i princip har denna uppfattning, vilken
måste antagas överensstämma med utskiftningsskattesakkunnigas, vill jag
ingalunda förneka möjligheten av att så starka skäl av organisatorisk art
kan föreligga även då fusionen berör icke rörelseidkande bolag att det
framstår som motiverat med ett dispensmedgivande av riksskattenämnden.
Möjligt är att så kan vara förhållandet just inom den av motionärerna särskilt
uppmärksammade träförädlingsindustrien.
Sådan gällande författningstext utformats äger riksskattenämnden även
medge dispens i dessa fall; någon författningsändring är följaktligen icke
påkallad. Genom att man valt anordningen med ett dispensförfarande finnes
även tillräcklig garanti för att det ifrågavarande skatteuppskovet ges
i de av lagstiftaren åsyftade fallen och icke i andra.
Vad angår frågan om inverkan å det kommunala skatteunderlaget, vilket
spörsmål riksskattenämnden berört, vill jag erinra, att den omständigheten
att en jordbruksfastighet genom fusion överföres från ett bolag till ett annat,
vilket är hemmahörande i annan kommun än den där fastigheten är belägen,
icke påverkar fördelningen av skatteunderlag kommunerna emellan.
Skillnaden blir blott den att moderbolaget framdeles beskattas i den kommun,
där dotterbolaget tidigare beskattats. Ej heller påverkas frågan om fast
driftställe av en sådan fusion. Även i det fall, då dotterbolaget äger annan
fastighet, finnes anledning antaga att det kommunala skatteunderlagets fördelning
i allenast mindre mån påverkas av en fusion.
Slutligen får jag anmäla, att i 9 § utskiftningsskatteförordningen synes i
detta sammanhang den ändring böra göras, att föreskrift intages om skyldighet
för riksskattenämnden att i stället för Kungl. Maj :t fastställa vederbörligt
deklarationsformulär. Detta skulle icke innebära någon reell ändring
i vad nu gäller, då riksdagen redan tidigare medgivit Kungl. Maj :t att delegera
fastställandet av formuläret på riksskattenämnden och sådan delegation
även skett. Det torde emellertid vara lämpligt att begagna tillfället att
nu ändra 9 §.
III. Rätt till avdrag för ränta å gäld, som belöper å
aktier eller föreningsandelar.
Gällande bestämmelser m. m. Enligt 39 § 1 mom. kommunalskattelagen må
skattskyldig från bruttointäkt av kapital göra avdrag bl. a. för ränta å gäld,
som icke skolat avdragas vid beräkning av inkomst från annan förvärvskälla.
Dock gäller en viss begränsning i denna rätt. Sålunda stadgas i
nämnda paragraf att om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening
åtnjutit inkomst genom sådan utdelning å aktier eller föreningsandelar,
för vilken skatteplikt enligt bestämmelserna i 54 § första stycket a)
kommunalskattelagen icke föreligger, bolaget eller föreningen icke äger åtnjuta
avdrag för ränta å gäld, som belöper på nämnda värdehandlingar, i
28
Kungl. Maj.ls proposition nr 28.
vidare män än som räntan överstiger utdelningen. Om icke annat framgår
av förebragt utredning, skall å värdehandlingarna i fråga i regel anses belöpa
lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värdehandlingarnas
bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller föreningens
samtliga tillgångar (se punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 39 §
samt 44 § och punkt 3 av anvisningarna till sistnämnda paragraf kommunalskattelagen).
Sedan 54 § kommunalskattelagen ändrats genom lag den
1 juni 1951, nr 325, har kretsen av de bolag och föreningar, för vilka det i
39 § stadgade undantaget gällde, undergått en viss förändring. Enligt 54 §,
sådant detta lagrum lydde före nyssnämnda lagändring, var svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar frikallade från skattskyldighet för
utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, dock
att denna frikallelse icke gällde sådana bolag och föreningar, vilka drev
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse. Som en följd härav
blev undantaget i 39 § kommunalskattelagen av betydelse blott för sådana
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka drev annan rörelse
än penning- eller försäkringsrörelse. Efter 1951 års lagändring har 54 §
kommunalskattelagen i detta hänseende följande innehåll: I princip är
svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar helt frikallade från
skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar. Undantag gäller emellertid i några hänseenden. Sålunda
är aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka driver bank- eller annan
penningrörelse, undantagna från skattskyldighet i nu angivet hänseende
allenast såvitt avser utdelning å aktier eller andelar, vilka innehaves som
ett led i organisationen av sådan bolagets eller föreningens verksamhet. Vidare
är aktiebolag, som driver försäkringsrörelse, frikallade från skattskyldighet
för utdelning allenast då fråga är om sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
och de aktier eller andelar, varå utdelningen erhållits,
innehafts som ett led i organisationen av sådan försäkringsrörelse. Uteslutna
från skattefrihet för utdelning är vidare vissa s. k. familjebolag, nämligen
sådana vilka icke visat att deras vinstmedel i skälig omfattning använts för
utdelning till delägarna. Dock föreligger även för dessa familjebolag skattefrihet
för utdelning, nämligen när fråga är om utdelning å sådana aktier
eller andelar vilka innehaves av bolaget eller föreningen såsom ett led i
organisationen av annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper
eller annan därmed likartad lös egendom. Riksskattenämnden kan vidare
medgiva familjebolag rätt att för viss tid åtnjuta skattefrihet jämväl för annan
utdelning.
Av det förut sagda framgår, att tillämpligheten av undantagsstadgandet i
39 § 1 mom. kommunalskattelagen är beroende av om mottagaren (bolaget
eller föreningen) är skyldig skatta för åtnjuten utdelning eller ej. Genom
1951 års nyss refererade lagändringar har nämnda skyldighet alltså i vissa
hänseenden inskränkts och i andra utvidgats, i följd varav lillämplighetsområdet
för nyssnämnda undantagsstadgande i motsvarande mån ändrats.
Slutligen må här tilläggas, att vad som i det föregående angivits gälla en
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
29
ligt kommunalskattelagen har motsvarande tillämpning när fråga är om
taxering till statlig inkomstskatt.
I rättspraxis har man vid tillämpningen av den inskränkande bestämmelsen
i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen räknat med bruttogäldräntorna
och icke endast med den del av gäldräntorna, som överskjuter eventuella
inkomsträntor. Man har icke skilt på olika aktieposter utan tagit alla
aktier och föreningsandelar såsom en totalitet utan hänsyn till vilka aktier
och andelar, som lämnat utdelning, och vilka aktier och andelar, som förvärvats
för lånade medel (RA 1942 ref. 49). Ej heller fästes avseende vid
om aktierna och andelarna anskaffats för rörelsen (RÅ 1941 ref. 38) eller
för erhållande av bättre förräntning av tillgängliga kassamedel (RÅ 1942
not. 951). Detta innebär, att även om gäldräntan endast åvilat en grupp
aktier, som ej lämnat utdelning, men sådan erhållits å en annan aktiegrupp,
som varit fri från gäld, avdrag likväl förvägrats för gäldräntan i vad densamma
icke överstigit utdelningens totalbelopp.
Vad angår frågan om beräkningen av det gäldräntebelopp, som skall anses
hänförligt till innehav av svenska aktier och föreningsandelar, har huvudregeln
varit att man skall utreda huru aktie- resp. andelsinnehavet förvärvats,
d. v. s. vilken gäld, som bolaget ådragit sig för aktieförvärvet. Kan
bolaget exempelvis visa, att aktierna förvärvats såsom apportegendom vid
aktieemission, är aktierna gäldfria. Kan bolaget förete en balansräkning
utan räntebärande skulder, skall efter dagen för nämnda balansräkning
någon gäld icke anses belöpa å det i balansräkningen redovisade aktieinnehavet,
huru stora skulder bolaget än skaffar sig sedermera (RÅ 1936 not.
660). I konsekvens härmed skall, därest aktier förvärvats under ett år, då
skuldsättning ej skett, den på hela aktieinnehavet belöpande gälden icke
anses ha ökats. Först om utredning icke kan vinnas angående sambandet
mellan förvärvet av aktieinnehavet och gäldens uppkomst, behöver man
använda den supplementära regeln med proportionering av bolagets gäld på
olika tillgångar.
Historik. De förut återgivna bestämmelserna om undantag från rätten till
avdrag för ränta å gäld tillkom genom 1928 års lagstiftning rörande inkomstbeskattningen.
En utförlig framställning av förarbetena till bestämmelserna
har givits i utredningsmannens promemoria. Det torde icke vara
erforderligt att här lämna någon mer ingående redogörelse för vad under
förarbetena uttalats, utan vara tillräckligt att i korthet angiva de skäl som
ansetts tala för och emot nämnda bestämmelser.
W21 års kommunalskattekommitlé — som föreslog inskränkning i kedjebeskattningen
i en omfattning, som väsentligen överensstämde med den sedermera
år 1928 antagna lagstiftningen — upptog i sitt förslag bestämmelser
om gäldränteavdrag, vilka sedermera oförändrade lades till grund vid
1928 års lagstiftning. Kommittén ansåg, att såsom en konsekvens av aktiebolags
och ekonomiska föreningars frihet från skatt å utdelning å svenska
aktier och andelar borde följa, att ränta å gäld, som belöpte å sådana värde
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
handlingar, därå avkastningen icke vore underkastad skatteplikt, icke borde
vara avdragsgill i vidare mån än räntan överstigit utdelningen.
192i års skatteberedning föreslog enahanda begränsning av gäldränteavdraget
som 1921 års kommunalskattekommitté och anförde såsom motivering
för sin ståndpunkt bland annat följande.
Såsom allmän regel torde böra gälla, att, om man från beskattning fri—
kallar visst slag av intäkt, omkostnaderna för denna intäkts förvärvande
ej heller böra få avdragas vid beskattningen; hela förvärvskällan bör såväl
till intäkter som utgifter hållas utanför inkomstberäkningen. I konsekvens
härmed borde man väl rätteligen, i likhet med vad nu gäller, icke tillåta
aktiebolag avdrag för ränta, som kan anses belöpa på innehavda aktier.
Ville man däremot ordna beskattningen av moder- och dotterbolag på sådant
sätt, att bolagen komme att sammanlagt erhålla samma beskattning
som om de sammanslutits till ett enda företag, torde det ligga närmast till
hands att tillåta avdrag för ränta på aktier i dotterbolag. Skulderna finge
då antagas hava ådragits för att anskaffa kapital till den samfällda rörelsen,
och den omständigheten, att en del av det lånade kapitalet placerats i
ett dotterbolag i form av aktier i stället för att utlånas till detta, torde icke
böra medföra förbud mot avdrag av räntan. Emellertid torde man, bland
annat med hänsyn till följderna därav för kommunalbeskattningens del,
svårligen kunna tillåta avdrag för dylik ränta. Då moderbolaget ju upplånat
penningarna och skulle få åtnjuta ränteavdraget, komme den kommun, där
moderbolaget skall beskattas, att få vidkännas ränteavdraget, ehuru skulden
får anses hänföra sig till dotterbolagets rörelse och räntan därför borde
minska dotterbolagets inkomst. Man bör även, såvitt möjligt, hava samma
regler för moder- och dotterbolag i inskränkt mening som för aktiebolag,
som hava aktier i andra bolag, utan att samarbetet mellan bolagen
är så intimt, att de kunna betraktas såsom moder- och dotterbolag, och det
torde knappast kunna ifrågakomma att medgiva dylika bolag avdrag för
ränta å skuld, som belöper på främmande aktier, om utdelningen på dessa
aktier icke beskattas. Man måste nämligen i beskattningsavseende behandla
dylika bolag såsom fullt självständiga företag, enär det eljest uppstår svårigheter,
som torde visa sig omöjliga att lösa på ett praktiskt sätt. Ett förbud
mot ränteavdrag i förevarande avseende torde jämväl hava stor praktisk
betydelse från den synpunkten, att det försvårar för bolagen att genom bildande
av bulvanbolag, lånande av penningar bolagen emellan o. s. v. undkomma
den beskattning, som är avsedd. Dock synes man av billighetsskäl
böra, på sätt kommunalskattekommittén föreslagit, tillåta, att ränta, som
belöper på främmande aktier, får avdragas i den mån den överstiger intäklen
av aktierna.
I avgivet utlåtande över skatteberedningens förslag yttrade kammarrätten
i hithörande delar följande.
Fråga vore vidare, om ej den antagna utgångspunkten — att moder- och
dotterföretagets sammanlagda skattebörda ej borde bliva större än, om allenast
ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga
avdrag för ränta även beträffande aktier och föreningsandelar i dotterföretag.
Det funnes anledning att vara tveksam i detta avseende.
I propositionen nr 102/1927 med förslag till kommunalskattelag uttalade
departementschefen, att han med hänsyn till faran för missbruk funne sig
icke kunna förorda att, på sätt kammarrätten ifrågasatt såsom möjligt,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kiingl. Maj:ts proposition nr 28. 3]
avdrag medgåves för ränta å skuld för aktier och föreningsandelar i dotterföretag.
Förevarande fråga har vidare varit föremål för behandling av 7.928 års
bolagsskatteberedning, som emellertid ansåg sig ej kunna föreslå någon
ändring i kommunalskattelagens bestämmelser. Såsom motivering härför
anförde beredningen att den hade funnit sig böra avstå från framläggande
av förslag härom, framför allt med hänsyn till de följder för kommunalbeskattningens
del, som kunde befaras bli en följd av dylik frihet. Ett bolag
skulle nämligen genom bildande av dotterbolag och lämplig fördelning av
gäld på dessa bolag kunna åstadkomma ungefär den fördelning på olika
kommuner av sin inkomst, som vore från bolagets egen synpunkt förmånligast.
Då man nu sökt genom särskilda fördelningsregler och på annat
sätt anvisa åt varje kommun just de beskattningsföremål, som man ansett
rätteligen vara dit hänförliga, syntes det ej lämpligt att genom införande
av ett förut ej gällande gäldränteavdrag öppna utväg för en helt annan
inkomstfördelning. Att för statsbeskattningen uppställa andra regler än
för den kommunala vore uppenbarligen ej lämpligt.
Vidare må nämnas att 7944 Ars allmänna skattekommitté i det betänkande
(SOU 1950: 21), som låg till grund för 1951 års lagstiftning om skattskyldighet
för utdelning i vissa fall, berört frågan om gäldränteavdraget. Skattekommittén
framhöll därvid i huvudsak följande.
Bestämmelsen i 39 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen innebure
i realiteten en begränsning av den i 54 § första stycket a) samma lag
medgivna skattefriheten och strede mot utgångspunkten för medgivande
av nämnda skattefrihet, nämligen att moder- och dotterbolags sammanlagda
skattebörda icke skulle bli större än om allenast ett företag funnits. I praktiken
torde bestämmelsen medföra besvärliga utredningar samt transaktioner
med vinstöverflyttningar, konunissionärsbolag o. s. v.
Ett vidhållande av bestämmelsen då fråga vore om gäldränta, som hänförde
sig till aktier eller andelar, vilka utgjorde ett led i organiserandet
av aktiebolags eller ekonomisk förenings rörelse, syntes uppenbarligen icke
vara påkallat.
I fråga om avdragsrätten för gäldränta, som hänförde sig till aktier eller
andelar, vilka utgjorde placeringsobjekt för överskottsmedel, torde en ändring
knappast kunna göras utan att samtidigt eu ändring vidtoges av dessa
aktiers eller andelars behandling i beskattningshänseende. Förutsättningen
för ett upphävande av bestämmelsen i 39 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen
i fråga om gäldränta, som belöpte å dylika tillgångar, syntes
nämligen enligt kommitténs mening vara, att aktierna eller andelarna betraktades
såsom varulager i rörelsen.
Kommittén framhöll vidare, att en ändring av 54 § första stycket a) kommunalskattelagen
i enlighet med kommitténs förslag aktualiserade en prövning
av huruvida förenämnda bestämmelse i 39 § kunde upphävas eller
ändras. Spörsmålet vore emellertid av den art och omfattning, att kommittén
ansåge sig icke i dåvarande sammanhang kunna framlägga något förslag
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
till lösning av problemet utan inskränkte sig till att framhålla, att en översyn
av bestämmelserna syntes påkallad.
I proposition nr 182/1951 på grundval av skattekommitténs nyssnämnda
betänkande förordades den ändring i reglerna för skattskyldighet för utdelning,
som riksdagen därefter beslöt och för vilken inledningsvis redogjorts.
I propositionen framhölls därvid, att i samband med en sådan lagstiftning
anledning i och för sig funnes att ompröva den i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen
upptagna regeln om avdrag för ränta å gäld. Då skattekommittén
emellertid icke framlagt något förslag till lösning av detta spörsmål
och frågan vore av så invecklad beskaffenhet att den erfordrade en särskild
utredning, kunde något ändringsförslag för det dåvarande emellertid icke
framläggas.
Utredningsmannen. I promemorian erinrar utredningsmannen om att anledningen
till de inskränkningar i kedjebeskattningen, som nu vore rådande,
grundade sig på den uppfattningen, att när det gällde moder- och dotterbolag
i egentlig mening, den sammanlagda skatten för bolagen och deras
delägare icke borde vara större än om bolagen sammanslutits till ett bolag.
Denna uppfattning torde numera icke från något håll bestridas. Den hade
kommit att te sig så mycket mera självfallen som aktiebolagslagstiftningen
numera innehölle särskilda regler angående koncerner, varigenom koncernen
i bolagsrättsligt hänseende behandlades som en självständig organisation
med egen redovisning in. in. Därtill komme att i praxis koncerner vid
beskattningen i betydande utsträckning tillerkänts rätt till vinstöverflyttningar
inom koncernen. Vidare hade regler införts, innebärande att i vissa
fall av fusion inom en koncern kontinuitet skulle iakttagas vid den fortsatta
beskattningen.
Härefter fortsätter utredningsmannen.
Koncernbegreppet enligt aktiebolagslagstiftningen överensstämmer emellertid
icke helt med det förhållandet att ett bolag äger organisationsaktier
i ett annat bolag. Enligt 221 § 1 mom. aktiebolagslagen föreligger eu koncern
dels om ett aktiebolag äger mer än hälften av aktierna i ett annat aktiebolag
eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet
för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, dels om ett
eller flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett eller flera dotterbolag
tillsammans äga så många aktier i ett annat bolag som nyss sagts, dels och
om ett aktiebolag eljest på grund av aktieinnehav eller avtal eller av annan
orsak har ett bestämmande inflytande över ett annat aktiebolag, varmed
jämväl är förbundet ett väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet
av dess verksamhet. Det synes alltså för tillvaron av ett koncernförhållande
icke nödvändigtvis fordras, att de aktier, ett moderbolag sålunda
innehar, ha karaktären av tillgångar för stadigvarande bruk (''anläggningstillgångar).
Ett dylikt krav torde emellertid uppställas på begreppet organisationsaktier
i skatteförfattningarna. Ä andra sidan fordra skatteförfattningarna
icke, att innehavet av organisationsaktier skall vara så betydande
att ett koncernförhållande med nödvändighet kommer att föreligga, ehuru
så enligt sakens natur så gott som alltid synes bliva fallet. Då det gäller
att överväga en eventuell lagändring på grund av ränteregelns konsekvenser
för beskattningen av moder- och dotterbolag i egentlig mening, synes det
Kungl. Maj:ts proposition nr 28. 33
emellertid icke kunna ifrågakomma att gå utanför begreppet organisationsaktier.
Inskränkningarna i kedjebeskattningen motiverades sålunda enligt utredningsmannen
med att beskattningen av integrerade, formellt självständiga
företag icke borde göras hårdare, än om respektive företag sammanslöte sig
(fusionerades) till ett enda enhetligt företag. Efter fusion komme avdrag
att erhållas för den gäldränta, som hänfört sig till aktierna i det ägda bolaget.
Beskattningen av det övertagna bolagets inkomst komme i fortsättningen
att äga rum hos det ägande bolaget. Härav torde framgå, att ränteregeln
i fall, varom nu vore fråga, innebure en omotiverad merbeskattning. Att
ränteregeln ledde till oriktiga resultat vore för övrigt även erkänt vid utarbetandet
av kommunalskattelagens ifrågavarande bestämmelser.
Utredningsmannen erinrar vidare om att en av anledningarna till den
nu tillämpade ränteregeln hade varit hänsyn till kommunalbeskattningen,
i det att ränteavdraget kunde komma att belasta en annan kommun än den,
till vilken det strängt taget hänförde sig. Efter fusion komme emellertid
koncernens inkomst att nedgå med gäldräntan. På grund av reglerna om
fördelning mellan olika kommuner av till kommunal inkomstskatt skattepliktig
inkomst av rörelse komme i fortsättningen gäldräntan i allmänhet
att belasta båda kommunerna. Den kommun, där gäldräntan förut icke varit
avdragsgill, syntes som lagstiftningen nu en gång vore utformad icke kunna
undgå att, åtminstone till någon del, efter fusionen belastas med ränteavdraget.
Enligt gällande beskattningsrätt synes det alltså faktiskt möjligt
att på en omväg uppnå sådana som ogrundade ansedda fördelar i kommunalskattehänseende.
En annan anledning till ränteregeln hade varit, att man å förevarande
område ansett sig böra ha samma regler för moder- och dotterbolag i inskränkt
mening som för aktiebolag, som hade aktier i andra bolag, utan att
samarbetet mellan bolagen vore så intimt, att de kunde betraktas såsom
moder- och dotterbolag, och att det knappast kunde ifrågakomma att medgiva
dylika bolag avdrag för ränta å skuld, som belöpte på främmande aktier,
om utdelningen på dessa aktier icke beskattades. Betänkligheterna mot avdrag
för hela gäldräntan torde delvis bottna i svårigheten att kunna tillfredsställande
urskilja de fall, då ett aktieinnehav framstode som ett innehav av
aktier i ett dotterbolag i egentlig mening och då så icke vore fallet. Endast
då ett verkligt dotterbolagsförhållande förelåge hade lindringen synts motiverad.
Dessa förhållanden finge emellertid enligt utredningsmannens åsikt
anses ha kommit i ett helt annat läge efter införandet i beskattningsrätten
av begreppet organisationsaktier. Genom tillskapandet av detta begrepp hade
ett område utbildat sig, där kedj ebeskattning ansetts icke böra ifrågakomma
inom en koncern. Ställningstagandet till ränteregeln syntes alltså numera
i princip uteslutande böra bli beroende på huruvida denna regel uppfattades
såsom medförande kedj ebeskattning eller ej. Dock kunde invändas, att för
närvarande det i lag reglerade området för tillämpligheten av begreppet
organisationsaktier i skatteförfattningarna vore tämligen begränsat. Detta
2 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 28.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
område omfattade i huvudsak blott bank- och försäkringsbolag ävensom familj
ebolag, i den mån sistnämnda bolag bedreve annan verksamhet än
förvaltning av fastighet, värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom.
Familj ebolagens verksamhet kunde emellertid vara av den mest skiftande
art. Det förefölle som om svårigheten att å familj ebolagsområdet urskilja
organisationsaktier i allmänhet icke bleve mindre än att bland ett
vanligt aktiebolags aktieinnehav urskilja de aktier, vilka hade denna karaktär.
De betänkligheter, som i detta avseende tidigare mött, finge sålunda
anses numera eliminerade.
Det kunde måhända vidare invändas, fortsätter utredningsmannen, att
fördelningsregeln skulle bli svårhanterligare i tillämpningen, om särskilda
regler för ränteavdrag fastställdes att gälla för organisationsaktier. Det finge
emellertid erinras om att en dylik olägenhet redan i stor utsträckning förelåge
enligt gällande lagstiftning genom den partiella skattebefrielsen för organisationsaktier.
Därefter framhålles, att då frågan om ändring av ränteregeln tidigare i
olika sammanhang berörts, avdragsrätt för gäldränta endast ifrågasatts i
fråga om gäld hänförlig till aktier i dotterbolag i egentlig mening. 1944 års
allmänna skattekommitté hade inskränkt sitt uttalande i detta avseende till
fall, då fråga vore om aktier eller andelar, vilka utgjorde ett led i organiserandet
av aktiebolags eller ekonomisk förenings rörelse. Beträffande andra
aktier hade kommittén ansett ränteregeln naturlig. En lagändring åsyftande
även sistnämnda fall skulle enligt utredningsmannens mening kunna medföra
ganska avsevärda finansiella konsekvenser, enär aktiebolagen numera
kommit att i allt större utsträckning placera kassamedel i börsnoterade eller
andra aktier. En dylik placering gynnades redan i avsevärd grad genom
skattefriheten för utdelningarna, varigenom placeringen framstode såsom
fördelaktig ur företagsekonomisk synpunkt. Anledning att ytterligare gynna
denna placering syntes icke föreligga.
Då det gällde att diskutera den närmare avgränsningen av det område,
inom vilket för organisationsaktiernas del ränteregeln borde avlysas, syntes
man, enligt vad utredningsmannen därefter anför, som ledande princip
böra följa den grundsats, som läge bakom denna regel, nämligen att skattepliktiga
intäkter icke borde belastas med ränteavdrag, som hänförde sig till
icke skattepliktiga inkomster. Därjämte finge man givetvis utgå ifrån att
en ändring i gällande beskattningsrätts regler om förvärvskällornas indelning,
om avdrag för underskott m. in. icke kunde ifrågakomma i detta
begränsade sammanhang.
Utredningsmannen framhåller, att i själva begreppet organisationsaktier
kunde anses ligga, att den verksamhet, dotterbolaget bedreve, vore av samma
art som den som moderbolaget — helt eller delvis — bedreve. En integration
av ett eller annat slag måste med andra ord förutsättas för att det över huvud
taget kunde bli tal om dylika aktier. I fråga först om förvärvskällan rörelse
rådde enighet därom, att organisationsaktier i denna förvärvskälla borde
vara undantagna från ränteregeln. Till stöd härför kunde — förutom förut
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
35
refererade uttalanden — åberopas den omständigheten, att familj ebolagslagstiftningen
icke alls berörde denna förvärvskälla. Det syntes icke kunna
ifrågasättas, att kedjebeskattning skulle förekomma i vidare omfattning än
som varit avsett för familjebolagens del. Beträffande förvärvskällan kapital
vore att märka, att med avseende å bolag eller föreningar, vilka skulle hänföras
under den särskilda familjebolagslagstiftningen, kedjebeskattning ägde
rum i fråga om organisationsaktier i denna förvärvskälla. Vid dylikt förhållande
förelåge avdragsrätt för den gäldränta, som hänförde sig till aktierna.
Enligt sakens natur vore det ett sällsynt förhållande att aktier eljest
ägde naturen av organisationsaktier i förvärvskällan kapital. En ändring
av ränteregeln torde endast medföra ringa verkningar beträffande beräkningen
av den inkomst av kapital, som förelåge i form av inkomst av förlagsbevis
och andra lån m. m. Ändringen skulle medföra, att ränteavdraget
å organisationsaktierna finge göras från inkomst av sistnämnda slag. Det
ville emellertid i fråga om förvärvskällan kapital synas, som om koncernformen
skulle möjliggöra ett kringgående av ränteregeln. Därtill komme,
att i nämnda förvärvskälla gränsdragningen mellan organisationsaktier och
andra aktier bleve i särskilt hög grad flytande. Det kunde knappast göras
gällande att ett bibehållande av ränteregeln å detta område skulle innebära
en sådan orättvisa gentemot ifrågavarande skattskyldiga att dess upphävande
kunde anses motiverat.
Rörande fördelningen av ränta å gäld av olika slag anför utredningsmannen,
att ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings innehav av aktier
eller föreningsandelar, för vilka skatteplikt icke förelegat, i praxis kommit
att behandlas som ett slags förvärvskälla för sig, i det att avdraget för gäldränta
fått göras först sedan förvärvskällans samtliga intäkter blivit utnyttjade
därtill. Detta förfaringssätt förefölle naturligt men hade icke undgått
kritik. Denna kritik förmenade, att avdraget borde göras särskilt för varje
aktiepost. Det vore emellertid uppenbart, påpekar utredningsmannen, att i
dylikt fall ränteregeln skulle mycket lätt kunna kringgås genom att utdelningarna
förlädes till aktier, som kunde visas vara fria från ränta. Den
ränta, som belöpt å andra aktier, komme då att få avdragas från skattepliktiga
intäkter. Härtill komme att nämnda kritik syntes utgå från att rätten
till avdrag för den överskjutande räntan vore ställd utom varje diskussion.
Av förarbetena framginge dock, att det snarast varit av billighetsskäl som
avdrag ansetts böra medgivas för denna räntedel.
De regler för fördelning av ränta å gäld, som utformats i praxis, finge i
allmänhet anses ganska förmånliga för de skattskyldiga. De medgåve nämligen
i viss omfattning att en separat utredning gjordes om vissa aktieposter,
under det att man i fråga om andra poster fölle tillbaka på den subsidiära
fördelningsregeln. Den allmänna regeln inom beskattningsrätten vore
eljest i princip, att om vid en fördelning fullständig utredning icke kunde
vinnas inom hela det komplex, som omfattades av beräkningarna, fördelningen
borde omfatta hela komplexet. Genom att nu vissa delar av komplexet
finge som gäldfria utbrytas komme andra delar därav att belastas
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
med så mycket högre ränteavdrag. Detta komme då möjligen att träffa
skattepliktiga intäkter, ehuru det i det särskilda fallet icke kunde anses uteslutet,
att något gäldränteavdrag icke hänförde sig till samma intäkter.
Fördelningsregeln torde i praxis utfalla gynnsamt för de skattskyldiga även
så till vida som avseende icke syntes fästas därvid att värdehandlingarna
kunde utgöra valutor för andra tillgångar. Å andra sidan kunde det givetvis
tänkas, att fördelningsregeln i enktaka fall kunde utfalla ogynnsamt för de
skattskyldiga.
I den remitterade promemorian fastslår utredningsmannen vidare, att genom
de lagändringar, som år 1951 företagits i 54 § kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt, frågan om beräkning av avdrag
för ränta å gäld, som hänförde sig till innehav av aktier och föreningsandelar,
hade blivit mera komplicerad. Enligt förut gällande bestämmelser
berodde frikallelsen från skattskyldighet för aktieutdelning uteslutande på
vilket slags verksamhet, som bedreves av aktiebolaget eller den ekonomiska
föreningen. Frikallelsen liksom skattskyldigheten omfattade alltid samtliga
aktier och föreningsandelar. I detta hänseende hade ändring skett genom
1951 års lagstiftning. Detta berodde på den särskilda behandling, som komme
organisationsaktier till del. Med dylika aktier avsåges aktier och andelar,
vilka innehades som ett led i organisationen av bolagets eller föreningens
verksamhet. Sådana aktier och andelar torde städse ha karaktären av
anläggningstillgångar.
Genom de undantag, som sålunda stadgats i kedjebeskattningen — härutinnan
hänvisas till vad som tidigare anförts — kunde det, framhåller utredningsmannen
vidare, numera inträffa, att skattskyldighet förelåge beträffande
utdelning å vissa aktier och föreningsandelar men icke å andra.
Givetvis komme detta att försvåra tillämpningen av fördelningsregeln. Härom
anför utredningsmannen vidare.
För de skattesubjekt, som erhållit (partiell) lindring i kedj ebeskattningen,
t. ex. banker och försäkringsbolag, torde det komma att erbjuda svårigheter
att utreda, vilken del av bolagets gäldränta, som faktiskt hänför sig
till organisationsaktierna. På grund därav att för dylika skattesubjekts vidkommande
skattskyldigheten förut var oinskränkt bär nämligen anledning
saknats att arkivera uppgifter härutinnan. I fråga om dessa skattesubjekt
torde man knappast kunna undgå att tillämpa den subsidiära fördelningsregeln.
Detta torde för mången te sig stötande såsom i fråga om bankbolags
innehav av organisationsaktier i bolag, som uteslutande har till ändamål att
förvalta fastighet för bankens inrymmande. Det skulle nämligen enligt denna
uppfattning verka verklighetsfrämmande om bankaktiebolags inlåning
skulle anses använd till fastighetsförvärv. Det är i detta avseende över huvud
taget fråga om företag, som äro underkastade åtskilliga restriktioner beträffande
kapitalanvändning och likviditet till förhindrande av att upplånade
medel infryses i företaget. Ett gemensamt drag för företag, varom nu är
fråga, är även att det egna kapitalet utgör en synnerligen ringa del av omslutningen,
varför fördelningsregeln möjligen får anses medföra ett oproportionerligt
stort tillägg i ifrågavarande hänseende. Å andra sidan hävdas,
att den nuvarande fördelningsregeln är i stort sett såväl rättvisande som
lämplig även i fråga om dylika företag.
Kungl. Moj:ts proposition nr 28.
37
För familj ©bolagens vidkommande är att märka, att förut eventuellt
gjorda utredningar om gäldräntefördelning numera torde hava till stor del
förlorat sitt värde. Det synes icke kunna undgås, att i vidgad utsträckning
den subsidiära regeln i anvisningarna till 39 och 44 §§ kommunalskattelagen
måste tillämpas.
Trots de antydda olägenheterna ansåge utredningsmannen det icke kunna
komma ifråga att avskaffa fördelningsregeln under annan förutsättning än
att gäldränteregeln helt slopades, vilket icke syntes vara tillrådligt. En
fördelningsregel borde av praktiska skäl icke göras alltför komplicerad. Ej
heller borde man uppställa skilda fördelningsregler för olika typer av företag.
Vidare borde hänsyn tagas därtill, att den nuvarande fördelningsregeln
framstode som ett specialfall av en allmän regel, som hade tillämpning inom
beskattningsrättens hela område. De spörsmål, som uppstode kring gäldränteregeln,
syntes knappast ha den betydelse, att de motiverade en särregel
beträffande fördelning av ränta. Vid sådant förhållande syntes en ändring
av den nuvarande fördelningsregeln ej kunna ifrågakomma.
Beträffande bolag och föreningar, vilka vore att hänföra under de särskilda
bestämmelserna för familjebolag, gällde, framhåller utredningsmannen
vidare, att dessa skattskyldiga för närvarande icke åtnjöte frihet från
kedjebeskattning av utdelning å aktier och föreningsandelar, som innehades
såsom ett led i organisationen av förvaltning av fastighet. Denna inskränkning
berodde på särskilda, enbart å familj ebolag tillämpliga skäl.
Någon grund, varför fastighetsbolag eller föreningar av annat slag skulle
vara uteslutna från skattelättnader i fråga om organisationsaktier, hade
icke yppat sig. Genom att vid en lagstiftning icke utelämna dylik verksamhet
skulle även åtskilliga svårlösta gränsfall, t. ex. i fråga om fastighet
som delvis uthyrts, bortfalla. Det område, inom vilket skattelättnader skulle
ifrågakomma, skulle alltså skilja sig från det område, där enligt familjebolagslagstiftningen
utdelning å organisationsaktier icke skulle beskattas,
i stort sett endast beträffande fastighetsförvaltning. I övrigt syntes i lagen
redan använda formuleringar kunna användas. Härigenom skulle uppenbarligen
stora fördelar ernås i praktiskt hänseende.
Beträffande verkningarna ur statsfinansiell synpunkt av den ifrågasatta
lagändringen framhåller utredningsmannen att någon tillförlitlig bedömning
icke kunde ske utan omfattande utredning. Vid bedömandet av den
finansiella betydelsen borde man emellertid icke förbise, att verkningarna
av ränteregeln för närvarande torde i stor omfattning kringgås genom förfoganden
av olika slag. Skattelättnaderna skulle således i flertalet fall komma
sådana företag till godo, som icke velat eller förstått att utnyttja möjligheterna
att kringgå denna regel. Det torde dock kunna anses för visst,
att endast ringa finansiella verkningar skulle följa av en lagändring i förevarande
hänseende.
Remissyttrandena. I samtliga remissyttranden tillstyrkes eller lämnas utan
erinran den föreslagna ändringen i kommunalskattelagen. Därvid har från
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
flera håll understrukits det principiellt oriktiga i att genom nuvarande regler
för avdrag av gäldränta kedjebeskattning på en omväg äger rum. De
skäl som tidigare åberopats mot avdrag för ränta å gäld, som belöpte å sådana
aktier eller föreningsandelar, beträffande vilka utdelningen enligt
54 § lcommunalskattelagen ej beskattades, vore, enligt vad i åtskilliga yttranden
uttalats, icke längre bärande. Sålunda kunde det tidigare anförda
skälet att fördelningen i beskattningshänseende mellan olika kommuner
av koncernbolags inkomster kunde rubbas, knappast längre åberopas.
Beträffande omfattningen av den föreslagna rätten till avdrag för ränta
å organisationsaktier har flertalet hörda myndigheter och organisationer
ingen invändning att göra. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller,
att det vore naturligt att räntan mellan rörelseidkande moderbolag
och dotterbolag gjordes avdragsgill. Dock kunde anföras betänkligheter mot
att medgiva ränteavdrag för sådana aktier, vilka innehades av moderbolaget
som ett led i organisationen av fastighetsförvaltning, i synnerhet då blott
en ringa del av fastigheten användes för moderbolagets verksamhet. Enligt
länsstyrelsens mening syntes man här böra kräva, att den av dotterbolaget
ägda fastigheten till huvudsaklig del utnyttjades för moderbolagets rörelse.
Länsstyrelsen vore medveten om att en sådan bestämmelse kunde giva anledning
till svårbedömliga gränsfall, men å andra sidan skulle ett slopande
av sådan spärr säkerligen medföra icke motiverade skattelättnader.
Det har från flera håll påpekats, att begreppet organisationsaktier vore
oklart och att därför en definition av begreppet borde ske i kommunalskattelagen
eller dess anvisningar. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län att olika uppfattningar om detta begrepps rätta innebörd framkommit
och att länsstyrelsen haft ett stort antal förfrågningar rörande tolkningen
av begreppet, vilket allt tydde på att osäkerhet rådde om tillämpningen.
I allmänhet torde organisationsaktie kunna anknytas till koncernbegreppet
enligt 221 § aktiebolagslagen, men enligt skatteförfattningarna
vore begreppet mera begränsat. Den tolkning av begreppet organisationsaktie,
som utredningsmannen givit uttryck för, har ansetts i stort sett överensstämma
med den i skatlelitteraturen vedertagna definitionen. Den något
vaga utformning, som begreppet erhållit i kommunalskattelagen, gåve
emellertid anledning till tvekan rörande den rätta tolkningen, varför en
klarare definition vore önskvärd.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att åtskilliga svårigheter skulle undanröjas
och många taxeringstvister förebyggas, om i kommunalskattelagen
intoges en samlande och klarläggande definition av begreppet organisationsaktie.
Kooperativa förbundets styrelse anför i detta sammanhang.
I den år 1951 beslutade lagtexten liksom i den nu föreslagna saknas definition
på vad som skall anses vara »organisationsaktier», men i promemorian
uttalas att i detta begrepp torde ligga att den verksamhet dotterbolaget
bedriver är av samma art som den som moderbolaget -— helt eller delvis
—- bedriver. En integration av ett eller annat slag måste med andra oxd
förutsättas för att det över huvud taget kan bliva tal om dylika aktier. En
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
39
ligt styrelsens mening är denna definition i huvudsak riktig. Om, inom
en koncern eller eljest, ett moderföretag driver handels- och fabriksrörelse,
bör givetvis dess innehav av aktier eller andelar i ett dotterföretag, som driver
verksamhet av liknande art, räknas som organisationsaktier. Men detta
måste även vara fallet om dotterföretaget endast äger fastighet, som utnyttjas
i moderföretagets rörelse. Att det bör vara så torde framgå därav
att de dotterföretag, som enligt 1951 års lagändring förutsattes kunna lämna
skattefri utdelning till exempelvis bankaktiebolag, just var bolag eller
föreningar, som ägde fastigheter i vilka bankens rörelse bedrevs. Man torde
enligt styrelsens mening få antaga att även moderföretag, som äger och
förvaltar fastigheter, kan äga organisationsaktier i dotterföretag'', som driva
liknande förvaltningsverksamhet eller t. o. m. rörelse, särskilt om denna
bedrives i någon moderföretagets fastighet. Styrelsen anser det därför vara
angeläget, att begreppet »organisationsaktier» mera fullständigt definieras
i den föreslagna lagtexten eller i motiveringen till denna.
Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län anser en omformulering av den
föreslagna lagtexten önskvärd, så att paragrafens tillämpningsområde klarare
avgränsades.
Beträffande förslagets redaktionella utformning i övrigt har i det av Sveriges
industriförbund m. fl. åberopade yttrandet framhållits, att innebörden
av uttrycket »värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom», vilket
även förekommer i 54 § kommunalskattelagen, enligt detta lagrums
lydelse jämlikt lag den 1 juni 1951, kunde bliva föremål för tvekan. Med
uttrycket torde åsyftas sådan lös egendom, därå avkastningen enligt 38 §
1 mom. kommunalskattelagen vore att hänföra till intäkt av kapital. Ett
förtydligande uttalande, att endast sådan egendom avsåges, vore önskvärt
för undvikande av tvister.
Vad beträffar förslagets inverkan i taxeringstekniskt hänseende har ett
par remissmyndigheter framhållit, att i en del fall beräkningen av ränteavdragets
storlek skulle bliva mer komplicerad än för närvarande. I andra
fall återigen kunde ändringen förväntas medföra en förenkling.
I detta sammanhang må jämväl beröras en i Kooperativa förbundets
remissyttrande väckt fråga om viss utsträckning av den enligt 54 § kommunalskattelagen
medgivna skattefriheten. Under åberopande av sitt yttrande
av den 18 oktober 1950 i anledning av 1944 års allmänna skattekommittés
förslag till ändring av sagda paragraf anför förbundets styrelse.
Även om det nu föreliggande förslaget genomföres, kommer Kooperativa
förbundet fortfarande att sakna möjlighet att taga skattefri utdelning från
något av förbundets många dotterföretag. Denna fråga beröres icke av det
nu föreliggande förslaget, eftersom ränteregelns upphävande ifrågasättes
blott i fall då ett bolag eller en förening äger taga skattefri utdelning av
organisationsföretag. Styrelsen framhöll i yttrande av den 18 oktober 1950
att det vore ett önskemål att utdelning måtte kunna tagas från sagda med
förbundet samorganiserade dotterföretag utan att kedj ebeskattning skulle
behöva uppstå. Lagstiftningen genomfördes emellertid på ett sådant sätt,
att skattefriheten för en förening, som driver penningrörelse (härmed avsågs
uttryckligen i propositionen Kooperativa förbundet och H. S. B.), inskränktes
till utdelning å aktier och andelar, vilka innehades som ett led i organisationen
av sådan föreningens verksamhet. Genom uttrycket »sådan» verk
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
samhet avsågs tydligen penningrörelse, som ju förbundet bedriver vid sidan
av sin handels- och fabriksrörelse. Förbundet kan alltså taga skattefri utdelning
endast på aktier eller andelar i företag, som utgöra ett led i penningrörelsen,
en ringa förmån eftersom något sådant företag knappast finnes.
Möjligen kunde dit räknas det fastighetsbolag, i vars hus förbundets rörelse
bedrives, men för penningrörelsen kräves däri så ringa utrymme, att bolaget
icke gärna kan anses som »organisationsföretag» åt penningrörelsen.
För att man skulle ernå det av förbundet önskade resultatet, möjlighet att
taga skattefri utdelning av dotterföretagen i handels- och fabriksrörelsen,
skulle erfordras en obetydlig ändring i den senast citerade lagtexten (54 §
K. L. och 7 § S. I.), nämligen att man därur borttager ordet »sådan». Förbundet
skulle då kunna taga skattefri utdelning av nästan alla dotterföretag,
ej blott dem, som till äventyrs äro samorganiserade med penningrörelsen.
Styrelsen tillåter sig föreslå att denna fråga upptages i nu förevarande
sammanhang och bringas till sin lösning på sätt styrelsen föreslagit. Detta
är så mycket mera motiverat som det av såväl 1944 års skattekommitté som
i promemorian erkännes, att bibehållandet av kedjebeskattningen är i princip
omotiverat när det gäller utdelning mellan moder- och dotterföretag som
icke äro av familjebolags typ. Detta har kommit till uttryck genom uttalande
av innebörd att den sammanlagda skatten för moderbolag och dotterbolag
i egentlig mening icke borde vara större än om bolagen sammanslutits
till ett bolag. Dylika auktoritativa uttalanden hava för övrigt blivit gjorda
även i andra skatteutredningar ända sedan 1920-talet.
Departementschefen. I skattelagstiftningen har i princip intagits den
ståndpunkten, att när fråga är om moder- och dotterbolag i egentlig mening,
skattebelastningen bör för koncernen och dess delägare ej bli större
än om bolagen varit sammanslagna till ett bolag. Det har, med andra ord,
ansetts saknas anledning att utkräva en sammanlagd större skatt endast av
det skälet, att verksamheten av organisatoriska skäl fördelats på moder- och
dotterföretag.
Det är mot bakgrunden härav som reglerna i 54 § kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt bör ses. Dessa regler medger
skattefrihet för utdelning mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar
och förhindrar följaktligen i dessa fall en s. k. kedjebeskattning. Bestämmelserna
är, som av det förut sagda framgår, emellertid icke undantagslösa.
Sålunda gäller att bolag och förening, som driver bank- eller annan penningrörelse,
är fritagna från beskattning av utdelningsinkomst allenast till
den del utdelning härrör från aktier eller andelar, A-ilka innehaves som ett
led i organisationen av nyssnämnda verksamhet. Därjämte finnes undantag
stadgat beträffande vissa försäkringsbolag, något som i förevarande sammanhang
kan lämnas åt sidan, och beträffande vissa familj ebolag.
Undantagsbestämmelsen rörande företag, som bedriver penningrörelse,
sammanhänger med att sådana företags innehav av aktier och andelar i
regel är att skattemässigt betrakta såsom varor i rörelsen. Härav följer att
utdelningen får karaktär av inkomst av rörelse. Att utdelningen skall i
sådant fall beskattas, har städse varit lagstiftarens ståndpunkt.
I vissa fall har emellertid aktier och andelar, innehavda av företag som
driver penningrörelse, karaktär av anläggningstillgångar och icke av varu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
41
lager. Så är fallet då aktierna och andelarna innehaves som ett led i själva
organisationen av verksamheten, exempelvis då den fastighet, vari bankverksamheten
bedrives, äges av ett bankbolagets dotterbolag.
Tidigare gjordes icke någon åtskillnad i avseende å beskattningen av utdelningen
å dessa båda olika slag av aktier och andelar, vilket sammanhängde
med den i den tidigare diskussionen i ämnet hävdade svårigheten
att särskilja s. k. organisationsaktier från andra aktier. Vid 1950 års riksdag
infördes, sedan man ansett sig kunna konstatera att de antydda svårigheterna
varit i viss mån överdrivna, den materiellt tillfredsställande regeln
att utdelning å bankaktiebolags etc. organisationsaktier skulle vara skattefri.
Regeln fick den utformningen, att bolag eller förening, som driver
penningrörelse, är i princip skattskyldig för utdelningsinkomst, dock ej
när fråga är om utdelning å aktier och andelar vilka innehaves som ett led
i organisationen av sådan bolagets eller föreningens verksamhet.
Av det förut sagda framgår, att även vissa familjebolag är skattskyldiga
för mottagen utdelning. Skattefrihet föreligger dock för utdelning å vissa
organisationsaktier, nämligen sådana som icke avser förvaltning av fastighet,
värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom.
De nu återgivna bestämmelserna har uppmärksammats i några av de
remissyttranden, som avgivits över utredningsmannens förslag. Jag åsyftar
dels de uttalanden som gjorts om önskvärdheten av en klarläggande definition
i skattelagstiftningen av begreppet organisationsaktier och dels Kooperativa
förbundets hemställan om ytterligare uppmjukning av reglerna om
skattefrihet för utdelningsinkomst.
Vad först angår önskemålet att i skattelagarna införa en definition av
begreppet organisationsaktier, får jag framhålla, att även om detta begrepp
uttryckligen infördes i skattelagstiftningen först genom 1951 års lagstiftning,
i praxis redan dessförinnan en distinktion gjorts mellan organisationsaktier
och andra aktier, nämligen i samband med tillämpningen av punkt 6
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. När 1944 års allmänna
skattekommitté framlade det förslag, varå 1951 års lagstiftning grundade
sig, fann kommittén det icke erforderligt att närmare precisera begreppet
organisationsaktier. Kommittén kan antagas ha utgått från att tillämpningen
komme att bygga på tidigare praxis med de jämkningar därav, som omständigheterna
i det särskilda fallet kunde motivera. Vid lagstiftningen får denna
uppfattning anses ha godtagits.
Utredningsmannen har i samband med sitt förslag till ändrade bestämmelser
rörande avdrag för gäldränta närmare angivit vad som enligt hans
mening vore att hänföra till organisationsaktier. Han har emellertid icke
föreslagit att i skatteförfattningarna skulle upptagas något närmare preciserat
stadgande härom.
Ej heller för egen del anser jag mig böra förorda att så sker. Frågan om
innehavda aktier skal! anses som organisationsaktier eller ej synes nämligen
böra avgöras från de av utredningsmannen angivna allmänna synpunkterna
och med beaktande jämväl av i det enskilda fallet föreliggande
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
särskilda omständigheter. Även vad Kooperativa förbundet i detta hänseende
anfört, synes böra uppmärksammas vid utformning av praxis. Det
skulle kunna befaras att en mera i detalj utförd bestämmelse mången
gång skulle snarare försvåra än underlätta ett materiellt riktigt bedömande.
Beträffande det av Kooperativa förbundet framförda önskemålet är läget
följande.
Förbundet liksom vissa till förbundet anslutna ekonomiska föreningar
har, ^dd sidan av annan verksamhet, till uppgift att in- och utlåna penningmedel.
I den mån denna sistnämnda verksamhet är skattemässigt
att betrakta som penningrörelse, blir bestämmelserna i 54 § andra stycket
kommunalskattelagen och 7 § andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt
tillämpliga. Detta innebär, att huvudregeln om skattefrihet för
utdelning å innehavda aktier och andelar icke gäller; fri från skatt blir
allenast utdelning, vilken härrör från bolag och förening som utgör ett led
i det mottagande företagets organisation av sin penningrörelse.
Kooperativa förbundets yrkande går ut på att företag med såväl penningrörelse
som annan verksamhet skall äga skattefritt mottaga utdelning å
innehavda organisationsaktier (-andelar) oavsett om innehavet är ett led i
organisationen av penningrörelsen eller av annan verksamhet.
Anledningen till att bestämmelserna år 1951 i förevarande hänseende utformades
så snävt som skedde var följande. Ett företag, som driver penningrörelse,
skall skatta såsom för inkomst av rörelse för utdelning å innehavda
aktier. Dock ansågs anledning saknas att skattlägga utdelning å för
penningrörelsen innehavda organisationsaktier. Dessa aktier kan även relativt
lätt särskiljas från övriga innehavda aktier. Driver företaget vid sidan
av penningrörelsen annan verksamhet (här bortses från försäkringsrörelse),
finnes visserligen i princip icke någon anledning att beskatta utdelning
å andra aktier eller andelar än sådana som skattemässigt är att betrakta
som varulager i penningrörelsen. Då det emellertid ansetts som svårt
eller omöjligt att särskilja dylika tillgångar från övriga av företaget innehavda
aktier och andelar, ville man icke uppställa skatteregler som väl vore
materiellt betingade men i praktiken svåra eller omöjliga att tillämpa. Det
skulle även kunna anföras, att om den skattskyldige organiserade verksamheten
så att penningrörelsen drevs av en juridisk person och övrig verksamhet
av en annan, så skulle skattebestämmelserna icke medföra någon
oriktig beskattning.
Det av Kooperativa förbundet framförda önskemålet inskränker sig, som
av det nyss sagda framgår, till ett förslag om sådan ändring av bestämmelserna,
att företag med på angivet sätt blandad verksamhet skall åtnjuta
skattefrihet för utdelning å alla aktier och andelar av organisationskaraktår.
Krav på skattefrihet för utdelning å aktier och andelar, som förvärvats
av medel från annan verksamhet än penningrörelsen och som icke är av organisationskaraktär,
framföres med andra ord ej.
För egen del anser jag förbundets önskemål i huvudsak kunna tillgodoses.
Utdelningen på organisationsaktier i den egentliga verksamheten bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
43
göras skattefri. Dock synes ofrånkomligt att begränsa skattefriheten till utdelning
å organisationsaktier i annan verksamhet än sådan som avser förvaltning
av fastighet, värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom.
Det skulle nämligen icke vara förenligt med lagstiftningens utformning i
jämförbara hänseenden om skattefrihet skulle medges för utdelning å aktier,
som förvärvats för i penningrörelsen upplånade medel och beträffande vilka
kunde göras gällande att de innehades som ett led i organisationen av en
verksamhet bestående i värdepappersförvaltning. Som jag även i ett senare
sammanhang får anledning framhålla, är det vidare mången gång icke görligt
att avgöra om aktier i fastighetsbolag innehaves som ett led i organisationen
av fastighets- eller av värdepappersförvaltning. Det bör alltså icke ifrågakomma
att söka i skattelagstiftningen göra någon åtskillnad i dessa båda
fall. -— Den av mig föreslagna utformningen förhindrar å andra sidan ej att
utdelning överföres skattefritt från ett bolag, som har till uppgift att förvalta
den fastighet vari moderföretagets rörelse bedrives. Med hänsyn härtill kan
för övrigt antagas, att en på anlvtt sätt begränsad uppmjukning av nuvarande
bestämmelser i själva verket nära sammanfaller med vad förbundet
med sitt yrkande åsyftat. Jag anser mig alltså böra förorda att bestämmelser
med dylikt innehåll meddelas.
Vad jag sålunda förordat, bygger på hänsynstagande till såväl skattelagstiftningens
grundläggande principer som önskemålet att undvika tillämpningssvårigheter.
Att dylika svårigheter i speciella fall likväl kan uppkomma
är ofrånkomligt. Med anknytning till det nyss antydda fallet, där det rörelseidkande
bolaget ägde aktierna i ett fastighetsbolag, vars fastighet utnyttjades
just i moderbolagets rörelse, kan fråga uppkomma huru läget skall bedömas
exempelvis då fastighetsbolaget jämväl äger aktier i annat bolag eller då
fastigheten till blott en del användes i moderbolagets rörelse. I dessa fall
kan antagas att praxis kommer att fästa avgörande betydelse vid vad som
kan anses vara dotterbolagets huvudsakliga verksamhet respektive om fastigheten
till huvudsaklig del användes i moderbolagets rörelse.
Jag övergår härefter att behandla det av utredningsmannen framlagda
förslaget om ändrade bestämmelser rörande avdrag för ränta å gäld, som
belöper å innehavda aktier och andelar.
I fråga om innebörden av gällande bestämmelser hänvisar jag till vad
nyss återgivits från utredningsmannens promemoria. Jag får i anslutning
härtill framhålla, att riktigheten av att i princip bibehålla regeln att avdrag
för ränta å gäld, hänförlig till aktier och andelar varå utdelningen är
fri från skatt, icke får göras i vidare mån än räntan överstiger utdelningen,
ej från något håll ifrågasatts. Skulle denna bestämmelse helt borttagas,
kunde nämligen ett bolag helt eller delvis frigöra sig från beskattningen av
vanlig rörelseinkomst genom att upplåna medel och härför förvärva aktier;
aktieutdelningen bleve skattefri och räntan å de upplånade medlen komme
att avräknas mot rörelseinkomsten såsom ett allmänt avdrag.
Annorlunda bör emellertid läget bedömas, då fråga är om organisations
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
aktier. Om, exempelvis, ett bolag upplånar penningmedel att användas för
bildandet av ett dotterbolag, bör moderbolaget äga skattefritt till sig genom
utdelning överföra dotterbolagets vinst och samtidigt tillgodoföra sig avdrag
för räntan å de upplånade medlen. Denna uppfattning grundar sig på
principen, att skattebelastningen ej bör öka allenast därför att organisationsformen
med dotterbolag användes.
Att bestämmelserna för närvarande icke bär en häremot svarande utformning,
sammanhänger med den tidigare omnämnda uppfattningen att
avgörande svårigheter skulle vara förenade med särskiljandet av organisationsaktier
från andra aktier. Denna uppfattning har, som framgår av 1951
års lagstiftning och vad tidigare anförts, numera övergivits. Jag anser mig
följaktligen böra förorda, att utredningsmannens förslag i princip godtages.
Såsom utredningsmannen påpekat, kan efter en dylik lagstiftning vissa
svårigheter uppkomma, när det gäller att avgöra i vad mån gäld är hänförlig
till sådana aktier, varå utdelningen är skattefri, och till andra aktier.
Dessa olägenheter föranledes av 1951 års bestämmelser, enligt vilka — i
motsats till vad dessförinnan gällde — ett och samma bolag kan inneha
aktier av båda slagen. Denna olägenhet, som måhända icke skall till sin
innebörd överdrivas, är emellertid ofrånkomlig. Den synes icke utgöra något
avgörande skäl mot en lagändring.
Utredningsmannens förslag innebär vidare, att från sådana aktier skulle
i förevarande sammanhang bortses, vilka innehaves som ett led i organisationen
av verksamhet i form av förvaltning av värdepapper eller därmed
likartad lös egendom.
Förslaget ansluter sig i denna del till 1951 års lagstiftning rörande beskattning
av familjebolag i vissa hänseenden. Några invändningar har ej
gjorts i remissyttrandena och det synes uppenbart att skattelättnadsreglerna
bör ha denna begränsning. I detta sammanhang får jag erinra om att
i det av Sveriges industriförbund m. fl. åberopade yttrandet uttalats önskvärdheten
av ett förtydligande uttalande av innebörd, att uttrycket »värdepapper
eller därmed likartad lös egendom» åsyftade sådan lös egendom,
därå avkastningen enligt 38 § 1 mom. kommunalskattelagen vore att hänföra
till intäkt av kapital. Härtill må framhållas att nämnda uttryck genom
1951 års lagstiftning infördes i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen
om statlig inkomstskatt samt att detsamma, därest det upptages även
i 39 § kommunalskattelagen, där givetvis bör ha motsvarande innebörd.
Att man vid 1951 års lagstiftning med nyssnämnda uttryck i första hand
åsyftade i 38 § 1 mom. kommunalskattelagen angiven egendom torde vara
uppenbart.
När fråga är om i 54 § tredje stycket kommunalskattelagen och motsvarande
stadgande i förordningen om statlig inkomstskatt avsedda familjebolag,
gäller emellertid vidare, att utdelningen beskattas även då fråga är
om aktier innehavda som ett led i organisationen av fastighetsförvaltning.
Utredningsmannen har på anförda skäl ansett anledning saknas att i nu
förevarande sammanhang göra åtskillnad mellan dylika organisationsak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
45
tier och organisationsaktier i allmänhet. Utredningsmannen har med andra
ord förordat en för de skattskyldiga gynnsammare gränsdragning än den
som skedde vid familjebolagsbeskattningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmält betänkligheter mot
utredningsmannens förslag i denna del och därvid som sin mening uttalat
att en icke avsedd skattelättnad härigenom möjliggjordes i de fall, då blott
en ringa del av fastigheten användes i rörelsen. Enligt länsstyrelsen bjöde
försiktigheten att man begränsade sig till de fall, då fastigheten till huvudsaklig
del utnyttjades i rörelsen.
Med den tidigare tillkännagivna uppfattningen att anledning saknas uttaga
större skatt allenast därför att en viss verksamhet bedrives av två eller
flera i stället för av ett bolag synes enligt min mening i princip intet vara
att erinra mot förslaget att ej göra undantag för ränta å gäld avseende aktier,
innehavda som ett led i organisationen av fastighetsförvaltning. Att jag
likväl ställer mig tveksam till utredningsmannens förslag i denna del sammanhänger
således ej med vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört
utan beror av följande.
Det är synnerligen svårt att teoretiskt söka angiva, huruvida ett innehav
av aktier (andelar) i ett bolag (förening), som äger fastighet, är i vissa
fall att anse som ett led i organisationen av fastighetsförvaltning eller av
värdepappersförvaltning. I praktiken skulle en regel, som bygger på en dylik
gränsdragning, bli ytterst svårtillämplig. En sådan konstruktion av bestämmelserna
måste därför undvikas — jag erinrar om att man vid den s. k.
familjebolagslagstiftningen utformade bestämmelserna så att en gränsdragning
av antydd art där undveks. Följaktligen anser jag ofrånkomligt, att
även i förevarande sammanhang likställa organisationsaktier (-andelar)
avseende fastighetsförvaltning med sådana avseende värdepappersförvaltning.
Stannar man härvid blir emellertid följden, att de nya reglerna blir utan
värde för t. ex. ett aktiebolag, vars enda verksamhet består i fastighetsförvaltning
och som hav förvaltade fastigheter placerade i särskilda fastighetsbolag
eller -föreningar. Det vore givetvis önskvärt att meddela en bestämmelse,
som möjliggjorde en materiellt riktig taxering även i dessa fall. En
dylik bestämmelse måste emellertid så utformas, att den ej låter sig utnyttjas
för att kringgå själva huvudregeln i 39 §. Så synes, i allt fall i huvudsak,
icke kunna ske, därest som villkor för gäldränteavdrag uppställes
dels att innehavda aktier (andelar) skall utgöra minst 90 procent av samtliga
aktier (andelar) uti bolaget (föreningen) i fråga och dels att sistnämnda
bolag (förening) icke skall i sin tur, direkt eller genom förmedling
av juridisk person, äga andra aktier (andelar). Då en sådan bestämmelse,
oaktat den blir ganska vidlyftig i utformningen, icke torde medföra egentliga
tillämpningssvårigheter, anser jag mig böra förorda att den lagfästes.
Vad angår den fiskaliska innebörden av en lagstiftning i enlighet med vad
jag nu förordat, må framhållas att något mera exakt bedömande härav icke
kan göras, men att det å andra sidan kan antagas att verkningarna stats
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
finansiellt sett skulle bli ganska obetydliga. Det bör därvid uppmärksammas,
att de nuvarande reglerna om gäldränteavdrag i praktiken i betydande omfattning
kringgås, nämligen genom att visst eller vissa år mycket stora
utdelningar göres medan utdelning helt underlåtes andra år. Därtill kommer
att de nya reglerna åsyftar ett tillrättaläggande av en oriktig beskattning,
varför frågans fiskaliska innebörd får anses vara av i viss mån underordnad
betydelse. Ej heller finnes anledning antaga att verkningarna för de enskilda
kommunernas del bleve sådan att detta borde utgöra något avgörande
skäl mot den ifrågasatta lagstiftningen.
IV. Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321)
om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birgit Warholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
47
Bihang.
Utredningsmannens förslag
till
förordning om ändring i Kungl. Maj:ts förordning den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar.
Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ Kungl. Maj:ts förordning den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar ävensom
anvisningarna till nämnda förordning skola erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §•
Med utskiftat belopp förstås vad bolaget i samband med nedsättning av
aktiekapital eller vid bolagets upplösning utgiver i penningar eller annat
till delägare i förhållande till hans andel eller efter annan i bolagsordningen
eller i beslutet om nedsättningen bestämd grund, i den mån vad sålunda
utgivits icke enligt förordningen om statlig inkomstskatt är att hänföra till
utdelning från bolaget. Om bolag mot vederlag förvärvat egen aktie annorledes
än i samband med nedsättning av aktiekapitalet eller vid inrop å auktion
av för bolagets fordran utmätt aktie eller om dotterbolag annorledes
än vid inrop, som nyss sagts, mot vederlag förvärvat aktie i moderbolaget,
skall sådant vederlag, i den mån det icke hänföres till utdelning, likaledes
anses såsom utskiftat belopp.
I utskiftat---utskiftningsskatt utgöra.
4 §•
Med återbäring av tillskjutet belopp förstås:
a) vad som utskiftas i samband med nedsättning av aktiekapital eller
vid sådant förvärv av aktie, som i 2 § sägs, i den mån bolagets egna fonder
därigenom nedbringas under tillskjutet belopp;
b) vad som — ändå att bolagets egna fonder icke därigenom nedbringas
under tillskjutet belopp — i samband med inlösen av aktier enligt i fastställd
bolagsordning gällande grunder utskiftas, i den mån det sålunda utskiftade
beloppet icke överstiger vare sig vad till bolaget för dessa aktier
inbetalats eller vad som utgör i bolaget befintligt tillskjutet belopp; dock
att vad sålunda stadgats icke skall äga tillämpning om aktierna i bolaget
till huvudsaklig del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt
eller genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett
fåtal fysiska personer; och
c) vad som — — — tillskjutet belopp.
Anvisningar.
Såsom tillskjutet -— --tillskjutet belopp.
Med bolags---— må avdragas.
Vid beräknande---för inkomst.
Har delägare — — — verkliga värde.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Utskiftas tillgångar i fall som i 4 § a) sägs, måste en värdering göras av
bolagets tillgångar vid tiden för utskiftningen. Till grund för detta värdes beräknande
bör läggas den av bolaget senast före utskiftningen upprättade balansräkningen.
Vid bestämmandet av vilka å balansräkningen upptagna tillgångar
skola medräknas i värdet, skola givetvis samma grunder gälla, som
i fråga om beräknande av storleken av bolags ingångsvärde.
Därest aktiebolag--— för utskiftningen.
Vid tillämpning — — — blivit realiserade.
Har vid---— före fusionstillfället.
Där vid----av moderbolaget.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning, då beslut om nedsättning av
aktiekapital eller bolagstämmas beslut om tillåtelse till fusionsavtal anmälts
för registrering före den 1 januari 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
49
Utredningsmannens förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 39 § 1 inom. kommunalskattelagen ävensom anvisningarna
till 39 § punkt 1 samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
39
§.
1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag göras
för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat avdragas
enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom. av denna
paragraf. Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som åtnjutit
inkomst genom sådan utdelning å aktier eller föreningsandelar, för vilken
jämlikt 54 § skatteplikt icke föreligger, må likväl ej njuta avdrag för ränta å
gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar, i vidare mån än som räntan
överstiger utdelningen; dock att, om räntan belöper å aktier eller föreningsandelar,
vilka innehavas av bolaget eller föreningen såsom ett led i organisationen
av annan verksamhet än förvaltning av värdepapper eller annan därmed
likartad lös egendom, avdrag är medgivet för hela räntan.
Anvisningar till 39 §.
1. Vid beräkningen---föreskrivna ordning.
Om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit inkomst
genom sådan utdelning å aktier eller föreningsandelar, för vilken jämlikt
54 § skatteplikt icke föreligger, gäller i fråga om rätten till avdrag för gäldränta,
som belöper å värdehandlingarna, följande. Utgöres värdehandlingarna
av aktier eller föreningsandelar, vilka innehavas av bolaget eller föreningen
såsom ett led i organisationen av annan verksamhet än förvaltning av värdepapper
eller annan därmed likartad lös egendom, får avdrag göras för hela
gäldräntan. I övriga fall får avdrag'' åtnjutas endast i den mån räntan överstiger
utdelningen. Därest icke annat framgår av förebragt utredning, skall
jämlikt 44 § och anvisningarna till samma paragraf å värdehandlingar, varom
nu är fråga, i regel anses belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens
hela gäld, som värdehandlingarnas bokförda värde utgör utav bokförda värdet
av bolagets eller föreningens samtliga tillgångar (jfr punkt 3 av anvisningarna
till 44 §).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 28.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:84 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 a1 i texten