Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

1953-01-16 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:29, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

i

Kr 29.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen

in. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; given

Stockholms slott den 16 januari 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås höjning av de ersättningar som av allmänna medel

utgå till vittnen i brottmål m. fl. för inställelse vid domstol.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 29.

opaginerad Kontrollera mot PDF

*2

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1917 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Då ersättning till vittne skall utgå Då ersättning till vittne skall utgå

av allmänna medel, skall resekost- av allmänna medel, skall resekostnadsersättning

bestämmas enligt lägs- nadsersättning bestämmas enligt lägsta

reseklassen i allmänna i’eseregle- ta reseklassen i allmänna resereglementet

samt med iakttagande i till- mentet samt med iakttagande i tilllämpliga

delar även i övrigt av före- lämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna

i samma reglemente. Er- skrifterna i samma reglemente. Ersättning

för kostnad till uppehälle sättning för kostnad till uppehälle

må utgå allenast i den mån vittnet må utgå allenast i den mån vittnet

kan antagas få vidkännas sådan kost- kan antagas få vidkännas sådan kostnad

och må för varje dag beräknas nåd och må för varje dag beräknas

till högst åtta kronor eller, om utgift till högst tio kronor eller, om utgift

för nattlogi åsamkas vittnet eller för nattlogi åsamkas vittnet eller

domstolen eljest i särskilt fall med domstolen eljest i särskilt fall med

hänsyn till omständigheterna så prö- hänsyn till omständigheterna så prövar

skäligt, till högst femton kronor, var skäligt, till högst aderton kronor.

I ersättning för tidsspillan må vittne I ersättning för tidsspillan må vittne

tillerkännas högst tjugu kronor om tillerkännas högst trettio kronor om

dagen. Sådan ersättning må dock ej dagen. Sådan ersättning må dock ej

utgå, med mindre anledning förekom- utgå, med mindre anledning förekommer

att vittnet går miste om inkomst mer att vittnet går miste om inkomst

eller eljest lider ekonomisk förlust, eller eljest lider ekonomisk förlust.

Har vittne för att kunna inställa sig Har vittne för att kunna inställa sig

nödgats anlita bistånd av vårdare el- nödgats anlita bistånd av vårdare eller

annan, må ersättning efter ena- ler annan, må ersättning efter enahanda

grunder beräknas även för handa grunder beräknas även för

dennes inställelse. dennes inställelse.

Vad nu----------36 kap. 8 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Har part —- --- -— ------meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må Om synnerliga skäl föreligga, må

utöver resekostnaden traktamentser- utöver resekostnaden traktamentsersättning

tillerkännas parten med sättning tillerkännas parten med

högst åtta kronor för varje dag, som högst tio kronor för varje dag, som

erfordras för resan och vistelsen vid erfordras för resan och vistelsen vid

domstolen. domstolen.

Har part----—----— för utgifterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1947: 633.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 december 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändring

av bestämmelserna om ersättning av allmänna medel åt vittnen, in. in. Föredraganden

anför följande.

1951 års rättegångskommitté, som tillkallats för att verkställa en översyn

av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa

författningar, har den 14 oktober 1952 avlämnat en promemoria angående

ändrade bestämmelser om vittnesersättning m. m. Sedan promemorian varit

föremål för remissbehandling, anhåller jag nu att få upptaga de i promemorian

behandlade spörsmål som är av beskaffenhet att böra underställas

riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för

nödiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten

prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part,

skall utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken

sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott,

som ej hör under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna eu

för båda och båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna

medel. Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel,

skall gälla vad därom är stadgat.

I anslutning till stadgandena i 36 kap. 24 § har i 25 § samma kapitel stadgats,

att den, som kallats till vittne, äger att i förskott erhålla ersättning för

kostnader till resa och uppehälle. I 20 kap. 15 § föreskrives, att målsägande,

som höres i anledning av åklagarens talan, äger, därest han icke biträtt åtalet

eller eljest fört talan jämte åklagaren, rätt till ersättning och förskott enligt

vad om vittne är stadgat.

Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, stadgas

i lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

5

vittnen m. fl. Enligt denna lag skall resekostnadsersättning bestämmas enligt

lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande i

tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Ersättning

för kostnad till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan

antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje dag beräknas till

högst 8 kronor eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen

eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt,

till högst 15 kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas högst

20 kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå, med mindre anledning

förekommer att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk

förlust. Vad i lagen är stadgat om vittne skall även gälla målsägande

som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.

Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående

vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten eller åklagare kallats

till vittne vid domstol att i förskott erhålla ersättning för kostnaden för

resor från den plats där han vistas och tillbaka till denna. Förskottet skall

beräknas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. Kan det antagas

att den inkallade kommer att få vidkännas särskild kostnad för uppehälle

äger han tillika erhålla förskott å ersättningen därför med högst 8

kronor om dagen. Samma rätt till förskott äger vittne i fråga om kostnader

i anledning av att vattnet av rätten förelagts att som förberedelse till vittnesförhöret

besiktiga plats eller vidtaga annan åtgärd. Dessa regler gäller

även i fråga om sådan målsägande som enligt vad förut sagts är jämställd

med vittne.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, förelagts att infinna sig personligen

vid rätten, må parten enligt 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång på

begäran tillerkännas gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt

lägsta reseklassen i allmänna resereglementet, om han finnes icke själv

kunna svara för kostnaden. Föreligger synnerliga skäl, må utöver resekostnaden

traktamentsersättning tillerkännas parten med högst 8 kronor för

varje dag som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen.

1951 års rättegångskommitté.

Kommittén framhåller i sin promemoria, att enligt dess mening en höjning

av de enligt 1947 års lag angående ersättning av allmänna medel till

vittnen m. fl. för uppehälle utgående maximibeloppen vore motiverad med

hänsyn främst till levnadskostnadernas stegring. Kommittén föreslår sålunda,

att traktamente skall kunna för varje dag utgå med högst 10 kronor

eller, om vittnet åsamkats kostnad för nattlogi eller domstolen eljest i särskilt

fall prövar skäligt, med högst 18 kronor.

Beträffande ersättningen för tidsspillan anför kommittén, att det vid

tidpunkten för tillkomsten av gällande bestämmelse om en maximiersättning

av 20 kronor om dagen torde ha varit ganska sällsynt att full gottgörelse

icke kunde beredas arbetstagare inom denna gräns. Nu vore emellertid

förhållandena annorlunda, och stora grupper av arbetstagare kunde

nå en dagsinkomst överstigande 20 kronor. Det måste därför framstå som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

önskvärt att höja beloppet. Kommittén föreslår, att ersättningen skall kunna

utgå med högst 30 kronor. Kommittén har tillagt, att den är medveten

om att detta belopp ej är tillräckligt i samtliga fail, men har funnit det

uppenbart, att en viss maximering av ersättningen är nödvändig.

I samband härmed har kommittén gjort vissa uttalanden om nödvändigheten

av att vid tillämpningen av bestämmelserna om vittnesersättning

av allmänna medel iakttaga sparsamhet. Härom har kommittén anfört:
Av

hänsyn såväl till det allmänna som till de parter, vilka kunna bliva förpliktade

att till statsverket återgälda vittneskostnaderna, är det av vikt

att vittnesersättningarna hållas inom rimliga gränser. Det är en ofta gjord

iakttagelse, att den högsta ersättningen i stor utsträckning också blir den

faktiskt utgående. Kommittén vill därför framhålla nödvändigheten av att

domstolarna vid prövningen av framställda ersättningsanspråk ej utdöma

högre ersättningsbelopp än som verkligen är påkallat. Domstolarna böra

dock i allmänhet ej kräva någon bevisning genom intyg eller dylikt om den

utgift eller den förlust, som åsamkats vittnet på grund av inställelsen, eftersom

sannolikheten av vittnets uppgift därom i de flesta fall torde kunna

prövas på annat sätt.

Kommittén har vidare framhållit, att vittneskostnaderna syntes kunna

nedbringas genom en mera omsorgsfull planläggning av handläggningen avmålen

än som nu ibland förekomme. I denna del har kommittén anfört

följande.

Om i målet ett flertal vittnen skall höras, bör domstolen icke alltid kalla

samtliga vittnen att iakttaga inställelse vid samma tidpunkt på dagen.

Domstolen bör kunna förfara antingen så att en särskild tidpunkt utsättes

redan i kallelsen eller så att en i vittneskallelsen utsatt tidpunkt jämkas

före inställelsen. I följd av stadgandena i 43 kap. 2 § sista stycket och 46

kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken finnes icke hinder mot ett sådant

förfarande, när det gäller vittnen som man har anledning räkna med komma

att inställa sig. Genom att domstolarna förfara på nu angivet sätt kan mycken

tid sparas för vittnena, vilket kan medföra minskade ersättningsbelopp

till vittnena för uppehållskostnad och tidsspillan.

Kommittén har erinrat om att den föreslagna höjningen av maximibeloppen

för uppehållskostnad borde medföra en höjning till 10 kronor av

det belopp som enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser

angående vissa kostnader vid domstol högst kan utbetalas i förskott till

vittnen m. fl. Jämväl det i 4 § lagen om fri rättegång angivna maximibeloppet

för traktamentsersättning har synts kommittén i detta sammanhang

böra höjas till 10 kronor. Vid promemorian har emellertid icke fogats annat

författningsutkast än ett förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen

den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

I sin promemoria har kommittén jämväl diskuterat vissa andra närstående

spörsmål, nämligen om ersättning för tidsspillan i det fall, då vittne

ej lider ekonomisk förlust, samt frågan om sådan ändring av bestämmelserna

om vittnesersättning, att polismän kunde beredas möjlighet till ersättning

efter grunder som särskilt anpassats efter deras arbetsförhållanden.

I dessa delar innehåller promemorian icke några förslag om åtgärder.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

7

Yttranden.

Över kommitténs promemoria har efter remiss yttranden avgivits av Göta

hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet,

statskontoret, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges

stadsfiskaler ävensom av svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund,

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

En höjning av utgående ersättningar har tillstyrkts i samtliga remissyttranden.

I några yttranden har ifrågasatts, huruvida de föreslagna höjningarna

är tillräckliga.

Riksåklagarämbetet har sålunda framhållit att höjningen av ersättningen

för kostnad för uppehälle skulle komma att utgöra endast 20 % medan

ökningen av levnadskostnaderna från 1947, då nuvarande maximibelopp

lastställdes, till september 1952 utgjort ca 36 % och traktamentsersättningarna

enligt allmänna resereglementet sedan 1946 höjts mera än som nu föreslagits

för vittnesersättningarna. Oavsett nu nämnda förhållanden ansåge

ämbetet en ersättning för dygn av 18 kronor vara otillräcklig med hänsyn

till gällande prisnivå. Ämbetet har därför förordat en viss ytterligare höjning

av ersättningen för uppehälle, nämligen till högst 12 kronor i normalfallen

och högst 21 kronor i de fall, då utgift för nattlogi åsamkades

vittnet eller domstolen eljest med hänsyn till särskilda omständigheter så

prövade skäligt.

Hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om inte rätten, där den med

hänsyn till omständigheterna funne synnerliga skäl därtill föranleda, skulle

kunna höja beloppet av ersättningen för uppehälle till att motsvara traktamente

enligt lägsta klassen i allmänna resereglementet. En liknande ståndpunkt

bär intagits av en minoritet inom stadsdomarföreningens styrelse, som

uttalat att därigenom skulle vinnas bland annat den fördelen att traktamentet

på ett smidigare sätt än nu kunde anpassas efter penningvärdets förändringar.

Skulle det av statsfinansiella skäl icke vara möjligt att bestämma

traktamentet så högt som enligt lägsta klassen i resereglementet borde enligt

sistnämnda yttrande tagas under övervägande att införa en särskild klass

i reglementet, avsedd för vittnen in. fl.

I några yttranden förekomma uttalanden i anledning av vad kommittén

anfört om angelägenheten av att begränsa vittnesersättningarna. Sålunda

har riksåklagarämbetet anfört att det kunde ifrågasättas om icke, i viss

analogi med resereglementets motsvarande föreskrifter, bestämmelsen om

ersättning för uppehälle kunde utformas så att, därest den tid som ett vittne

nödgades tillsätta för inställelsen kunde antas ej komma att uppgå till 8

timmar, högst hälften av maximibeloppet för normalfallet finge utdömas.

En sådan regel borde, har ämbetet erinrat, medföra en motsvarande begränsning

av möjligheterna att erhålla förskott å vittnesersättning.

Häradshövdingeföreningen har instämt i kommitténs uttalande att vittneskostnaderna

syntes kunna nedbringas genom en omsorgsfull planläggning

av målens handläggning. Föreningen bär emellertid velat framhålla

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Rungl. Maj:ts proposition nr 29.

att det för en riktig sådan planläggning alltid vore önskvärt och ibland nödvändigt

att åklagare och advokater medverkade genom att i god tid ange

resemöjligheterna för vittnena, den ordning vari vittnena önskades hörda

och den ungefärliga tid som kunde förmodas bli behövlig för hörande av

varje vittne. Också den förut nämnda minoriteten inom stadsdomarföreningens

styrelse har berört detta spörsmål och framhållit som lämpligt icke blott

att tidpunkten för inställelsen fastställdes med omsorg utan även att, i

den mån det erfordrades och vore möjligt, i vittneskallelsen angåves hur

lång tid som kunde beräknas åtgå för vittnesärendet så att vittnet kunde

bedöma hur lång ledighet som erfordrades.

Slutligen må nämnas att stadsfiskalsföreningen framfört tanken på att

varje vittne skulle få ersättning — med ett mindre belopp — utan yrkande

och utan att det visades att inställelsen hade någon ekonomisk betydelse

för vittnet. Föreningen har anfört att den grundläggande tanken om vittnesplikten

som en medborgerlig skyldighet av skilda skäl alltmer uttunnats.

För flertalet vittnen medförde inställelsen mer eller mindre omak

även om detta ej kunde fixeras till något belopp i pengar.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt vittne och

målsägande, som utan att vara part höres i anledning av åklagarens talan,

ävensom åt part, som åtnjuter fri rättegång, tillkom år 1947. Den höjning

av prisnivån som därefter inträtt har gjort en jämkning av beloppen aktuell.

I anledning härav har 1951 års rättegångskommitté, som har till uppdrag

att verkställa en allmän översyn av de författningsbestämmelser som

reglerar vårt rättegångsväsen, ansett sig böra lägga fram en särskild promemoria

med förslag till vissa höjningar. Kommitténs förslag innebär en

höjning av maximiersättningen för uppehälle till vittnen och därmed i förevarande

hänseende jämställda från 8 kronor till 10 kronor för varje dag.

Det särskilda maximibeloppet av 15 kronor som nu kan ges, om utgift för

nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen eljest med hänsyn till omständigheterna

så prövar skäligt, föreslås höjt till 18 kronor. Ersättningen till

vittne för tidsspillan, nu högst 20 kronor, skulle kunna utgå med högst

SO kronor. Ersättningen till part med fri rättegång — den kan endast avse

traktamentsersättning och må utgå endast om parten förelagts att inställa

sig personligen vid rätten och synnerliga skäl föreligger att giva honom ersättning

utöver ersättning för resekostnaden — är nu maximerad till 8 kronor

och skulle liksom motsvarande maximibelopp för vittnesersättning höjas

till 10 kronor. Vittne kan under vissa förutsättningar erhålla förskott, förutom

för resekostnad, också för särskild kostnad för uppehälle. För sådant

förskott har i administrativ väg fastställts ett maximum av 8 kronor. Kommittén

förutsätter en motsvarande jämkning av detta belopp. Slutligen må

nämnas att den ersättning, som enligt en särskild kungörelse av den 26

september 1947 må tillerkännas person som hörts under förundersökning

i brottmål, maximerats på det sättet att den ej må utgå med högre belopp än

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

9

den hörde skulle ägt uppbära om han hörts som vittne vid domstol och

ägt erhålla ersättning av allmänna medel för inställelsen. En höjning av

maximum för vittnesersättningen får sålunda inverkan också på maximum

för ersättning jämlikt nämnda kungörelse.

I de över promemorian avgivna yttrandena har en höjning av ersättningarna

tillstyrkts, varvid dock några remissinstanser föreslagit en något kraftigare

höjning än promemorians förslag innebär. För egen del finner jag kommitténs

förslag lämpligt avvägda. Givetvis kan det förekomma fall där trots

en dylik höjning av maximibeloppen full ersättning för de verkliga, av inställelsen

vid rätten föranledda kostnaderna ej kan ges, men så måste alltid bli

förhållandet, såvida ej maximibeloppen sättes vida högre än vad som rimligen

kan ifrågakomma. En särskild anledning att iakttaga försiktighet vid

höjandet av maximiersättningen är att, som kommittén också framhållit,

maximiersättningen i praktiken tenderar att bli normalersättning. Det i

vissa remissyttranden framförda förslaget att anknyta vittnesersättningarna,

i vad de avser kostnad för uppehälle, till allmänna resereglementet finner

jag — även om en särskild lägre traktamentsklass skulle införas — mindre

lämpligt av den anledningen, att därigenom principen om prövning i varje

särskilt fall av vilken ersättning som är erforderlig kunde undanskymmas;

resereglementet är ju i andra fall avsett att tillämpas utan någon

dylik prövning. Eftersom det nu är fråga endast om de jämkningar som

påkallas av penningvärdets förändring sedan nuvarande bestämmelsers tillkomst,

finner jag ej anledning att till prövning uppta den i ett remissyttrande

väckta frågan om en även utan särskilt yrkande utgående vittnesersättning.

Ej heller föreligger anledning att dröja vid de andra spörsmål

som kommittén behandlat i sin promemoria men därom kommittén ej framlagt

några förslag.

Lagändringarna torde böra träda i kraft med ingången av budgetåret

1953/54. Frågan om erforderlig anslagshöjning i anledning av lagförslagen

kominer att av mig anmälas i statsverkspropositionen.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad Igdelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg. 1 2

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 29.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 januari

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 12 december 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Lassen.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1953.

N ä r v a r a nde:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 13 januari

1953 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 december 1952

remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1957 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:47 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 a1 i texten
  2. 1LU 1953:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 10 juli 19M s. 1 i texten