Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp, in. in

113 sidor, varav 110 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 110 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:3, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp, in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

1

N r 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219)

om avbetalningsköp, in. in.; given Stockholms slott

den 31 oktober 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp

;

2) lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen syftar till att stärka avbetalningsköpares skydd mot obilliga

kontraktsvillkor och att även i övrigt motverka de ekonomiska och sociala

olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet. I

detta syfte upptar propositionen en rad olika förslag. Sålunda avskaffas den

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nuvarande bestämmelsen att lagen icke äger tillämpning när avbetalningspriset

överstiger 3 000 kronor. Alla avbetalningsköp skola alltså enligt propositionen

falla under lagens tvingande bestämmelser. Vidare innehåller

propositionen förslag i bland annat följande hänseenden, nämligen om noggrannare

regler rörande avräkningen mellan parterna när sålt gods återtages;

anstånd med handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d.; principiellt

förbud mot s. k. kopplings- och avräkningsförbehåll; införande av ett

stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider mot

gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas utan avseende;

förbud mot återtagande av oundgängligen behövliga gång- och sängkläder;

samt förbud mot utmätning i gods som köpts på avbetalning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp------

Har avtalet ----— ------

Lagen äger icke tillämpning, när

sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalningspriset), överstiger

tre tasen kronor.

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre någon post utestår

ogulden minst fjorton dagar utöver

förfallodagen och denna post

antingen uppgår till minst en tiondel

av avbetalningspriset eller tillsammans

med annan ogulden förut förfallen

post utgör minst en tjugondei

därav.

Där köparen i annat avseende än i

första stycket sägs åsidosätter vad

1 §•

— — — blivit erlagd.

ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har

att erlägga, benämnes i denna lag

avbetalningspriset. Med post avses

icke sådan ränta eller gottgörelse för

försäkringspremie, som köparen skall

särskilt utgiva.

2 §.

Underlåter köparen att erlägga

förfallen post eller eljest fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre köparens underlåtenhet

avser belopp, som utestår

oguldet minst fjorton dagar utöver

förfallodagen, och detta belopp uppgår

till minst en tiondel av avbetalningspriset

eller, om i beloppet ingå

två eller flera poster, till minst eu

tjugondei därav, eller ock utgör återstoden

av säljarens fordran.

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

honom åligger, må särskild påföljd,

som för sådan händelse kan vara avtalad,

icke vinna tillämpning, för så

vitt sådant med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna skulle

vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo, förutom oguldna

poster, för vilka betingad förfallodag

är inne vid tiden för godsets återtagande,

nio tiondelar av övriga då

oguldna poster; har säljaren vid

domstol yrkat godsets återbekommande,

skall i stället tagas hänsyn

till tiden för stämningens delgivning.

Ränta skall ock tillgodoräknas säljaren,

där sådan blivit utfäst eller

enligt lag skall utgå.

Därest köparen efter utgången av

den i första stycket angivna fristen

men innan godset återtages erlägger

belopp, som ej betalats i rätt tid, jämte

ränta samt ersätter kostnader, som

säljaren måst vidkännas i anledning

av dröjsmålet, må säljaren ej göra

gällande påföljd, som i första stycket

sägs, om detta skulle vara obilligt

med hänsyn till att dröjsmålet

berott på att köparen till följd av

sjukdom eller arbetslöshet eller av

annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.

3 §•

Vilt säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

Godsets värde beräknas efter vad säljaren

kan antagas utvinna genom att

ombesörja dess försäljning på lämpligt

sätt. Hänsyn skall sålunda tagas

till omständigheter, som åro ägnade

att höja värdet i säljarens hand, såsom

att han kan ånyo sälja godset i

egen rörelse och dessförinnan bota

möjligen förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet

bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna

poster som det pris, vilket godset

skulle hava betingat om det köpts

mot kontant betalning, utgör i förhållande

till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie,

som säljaren har att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ris proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Förmår köparen eller säljaren visa,

att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kontant

betalning (kontanIpriset), med

mer eller mindre än en tiondel understiger

avbetalningspriset, skall

sammanlagda beloppet av de icke

förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas

till den kvotdel, som kontantpriset

utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas

för godsets återtagande, skall

ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § eller, där fråga

är om handräckning, enligt 12 § räknats

säljaren till godo, äge denne

icke återbekomma godset, med mindre

överskottet gäldas till köparen eller

nedsättning sker, efter ty i 13 §

andra stycket stadgas.

Är godsets-----------

(Föreslagen lydelse.)

fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset;
4)

kostnad, som säljaren måste

vidkännas för godsets återtagande;

samt

5) i fall köparens rätt till godset är

beroende av att han ersätter säljaren

för reparation eller annan åtgärd med

avseende å godset, fordran å sådan

ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det

pris, till vilket han skulle varit villig

att sälja godset mot kontant betalning,

lågges denna uppgift till grund

för beräkningen enligt första stycket

2), där det ej kan antagas, att godset

kunde hava köpts till lägre pris.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § räknats säljaren

till godo, äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han

gäldar överskottet till köparen eller,

om godsets värdering verkställts av

utmätningsman, hos denne nedsätter

överskottet.

överskjutande beloppet.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det eller gäldar han,

där fråga är om handräckning, det

belopp, som därvid räknats säljaren

till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren — --—- — _ ---

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det, må ej godset återtagas.

— att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första

stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid, äge han rätt där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att

köparens rätt till gods, som blivit

genom ett avbetalningsköp försålt,

skall vara beroende därav att han

rätteligen fullgör vad honom enligt

annat sådant avtal åligger, skall, där

köparen det yrkar, vid tillämpning

av de i 2 § första stycket givna bestämmelser

så anses som om allt godset

blivit genom samma avbetalningsköp

försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § första och andra

styckena givna regler äga motsvarande

tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

till. Säljarens fordran skall därvid

beräknas enligt de i 4 § angivna grunderna;

dock skall, om betalning sker

å annan tid än någon i avtalet bestämd

förfallodag, den post, som närmast

förfaller till betalning, i sin helhet

räknas säljaren till godo.

8 §•

Förbehåll att köparens rätt till

godset skall vara beroende av att

köparen fullgör annan förpliktelse

än sådan, som åligger honom enligt

avbetalningsköpet, vare utan verkan,

såframt förbehållet ej avser ersättning

för reparation eller annan åtgärd

med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock

förbehåll att av köparen inbetalt belopp

först skall avräknas å fordran,

som tillkommer säljaren av annan

grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor

vid avbetalningsköp uppenbarligen

vara stridande mot gott affärsskick

eller eljest otillbörlig, må villkoret

jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § givna reglerna äga

motsvarande tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

7

(Gällande lydelse.)

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats

skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan ansökan

skall göras skriftligen och innehålla

uppgift å oguldna poster med

deras förfallotider samt vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

Kostnaden för------ -—- —

Angående rätt för utmätningsman

alt i vissa fält meddela handräckning

utan hinder av köparens frånvaro

skatt vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen

är i fråga om utmätning föreskrivet

äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med

mindre utmätningsmannen finner

uppenbart, att med betalningen föreligger

sådant dröjsmål, som i 2 §

sägs.

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen

i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagande,

under förutsättning att om avbetalningsköpet

upprättats en av köparen

underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll om säljarens

äganderätt eller om rätt för säljaren

att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket

säljaren skulle varit villig att sälja

godset mot kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga

och när de särskilda beloppen

förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla uppgift

å den del av avbetalnings priset,

som utestår ogulden, och där säljaren

gör anspråk på ränta, gottgörelse

för försäkringspremie eller ersättning,

som i 4- § första stycket 5) avses,

vad han i sådant hänseende fordrar.

Ansökningen skall vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

—- — av sökanden.

Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen

är föreskrivet i fråga om utmätning

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å handräckning enligt

denna lag.

11 §•

Handräckning må beviljas endast

där utmätningsmannen finner uppenbart,

att sådant dröjsmål föreligger

med betalningen, som i 2 §

första stycket sägs, eller att köparen

eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande

är av väsentlig betydelse för

säljaren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Visar köparen — -—-------

12 §.

Då fråga är om handräckning, som

i denna lag avses, skall vad i å § andra

stycket är stadgat om beräkning

av säljarens fordran icke äga tilllämpning.

Ej heller skall i ty fall ränta

räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för —- ■—---------—- —

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som räknats säj aren till godo,

äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han hos utmätningsmannen

nedsätter det överskjutande

beloppet.

(Föreslagen lydelse.)

Gång- och sängkläder, som äro

oundgängligen behövliga för köparen,

hans make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, må icke i något

fall återtagas.

----heller beviljas.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på

grund av dröjsmål med betalningen,

dröjsmålet bero på att köparen till

följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller av annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

som kunna antagas

vara av tillfällig natur, äge utmätningsmannen,

såframt icke säljarens

rätt till godset äventyras eller

hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes,

medgiva anstånd med verkställigheten

intill tre månader från dagen

för ansökningen om handräckning.

Där synnerliga skäl därtill äro, må

anstånd ånyo medgivas intill sex månader

från nämnda dag Utmätningsmannen

må föreskriva villkor för anståndet

och, om anledning därtill förekommer,

förklara att anståndet

skall upphöra att gälla.

13 §.

■ vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

14 §. 14 §.

Beslut i----—----klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd, med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits, som vid handräckningen vidtagits,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

9

(Gällande lijdelse.)

eller vill någon av dem påkalla sådan

uppgörelse, som skolat äga rum,

om godset återtagits annorledes än

genom handräckning, vare honom ej

förment att efter stämning å den

andre utföra sin talan vid domstol.

Visar ej säljaren, att han instämt sådan

talan inom trettio dagar efter

det handräckning gavs eller, där förrättningen

inom den tid överklagats,

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen hos

utmätningsmannen lyfta det belopp,

som, efter ty i 13 § andra stycket

sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vid förrättning för verkställighet

av dom, varigenom köparen förpliktats

utgiva gods, som blivit försålt

genom avbetalningsköp, skall, där ej

i domen annorlunda förordnats, i

fråga om värdering av godset gälla

vad i 13 § första stycket är stadgat.

Är någon missnöjd med det värde,

som satts å godset, stånde honom

fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

vare honom ej förment att efter stämning

å den andre utföra sin talan vid

domstol. Visar ej säljaren, att han

väckt sådan talan inom en månad efter

det handräckning gavs eller, där

förrättningen inom den tid överklagats

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen

hos utmätningsmannen lyfta det

belopp, som enligt o § första stycket

må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket

och 12 § skola äga motsvarande

tillämpning beträffande förrättning

för verkställighet av dom, varigenom

köparen förpliktats utgiva gods, som

blivit sålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första stycket

avses, skall, där ej i domen annorlunda

förordnats, i fråga om värdering

av godset gälla vad i 13 § är

stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens

värdering skola

bestämmelserna i 14- § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Har säljaren

medgivit uppskov med sökt förrättning

och har på grund därav

verkställighet ej skett, då sex måna
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,

för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Avtal om

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,

vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp

må det gods köpet avser

icke tagas i mät.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,

för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Utfästelse, varigenom köparen

avstått från honom enligt 6 §

tredje stycket tillkommande rätt till

förskottsbetalning, vare utan verkan.

utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1954. Har avbetalningsköp

slutits före nämnda dag, skall dock,

i den mån ej annat följer av vad här

nedan sägs, äldre lag äga tillämpning

med avseende därå.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen

innehåller om jämkning eller åsidosättande

av villkor vid avbetalningsköp

skall lända till efterrättelse, där

sådant villkor göres gällande först efter

lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 12 § ävensom

15 § första stycket nya lagen i vad

detta stycke innehåller hänvisning

till 12 § skola, i fråga om förrättning

som sökes efter nya lagens ikraftträdande,

äga tillämpning, där avbetalningspriset

icke överstiger tre tusen

kronor.

Stadgandet i 16 § förslå stycket

andra punkten nya lagen skall gälla,

där av säljaren medgivet uppskov

med sökt förrättning består vid la
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

11

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

gens ikraftträdande så ock om säljaren

därefter medgiver sådant uppskov;

och skall i förstnämnda fall i

stadgandet angiven tid av sex månader

räknas från dagen för ikraftträdandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 43 §, av följande lydelse samt att 62 § samma lag1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 §.

Vid verkställighet av dom, varigenom den som köpt gods genom avbetalningsköp

förpliktats att utgiva godset, skall föreskrifter i 15 § första stycket

lagen om avbetalningsköp iakttagas.

62 §.

Av gäldenärs-----med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med ----nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall föreskriften

i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Senaste lydelse se SFS 1928: 164.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 3.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen dep 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

1 §•

Med automobil ----i timmen.

Härvid förstås —- —-•—-på skenor.

Till automobil——--av gående.

Beträffande automobil, som sålts genom avbetalningsköp eller annat köp

med äganderättsförbehåll, skall vid tillämpningen av denna lag köparen anses

som ägare, ändå att äganderätten ännu icke övergått å honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 650.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet ininför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 augusti 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hjalmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ändrad

lagstiftning om avbetalningsköp. Föredraganden anför följande.

Efter utredning i nordiskt samarbete avlämnade särskilt tillkallade utredningsmän

den 14 oktober 1950 betänkande med förslag till ändrad lagstiftning

om avbetalningsköp (SOU 1950: 42). Vid betänkandet fanns fogade

förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp

och förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Lagförslagen torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

över detta betänkande med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, kommerskollegium, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Gävleborgs och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges pianoförbund, Sveriges

radiohandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund, svenska

bokförläggareföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund, svenska bankföreningen,

tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen i Sverige,

Sveriges lantbruksförbund, svenska lasttrafikbilägareförbundet, motormännens

riksförbund, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges

landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden av handelskamrarna

i riket, överståthållarämbetet har bifogat ett yttrande av förste stadsfogden

i Stockholm samt de hörda överexekutorerna yttranden av förste

stadsfogdarna i respektive städer. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat

yttranden av magistraterna i Malmö, Hälsingborg och Lund samt av stadsfogden

i Lund och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen i

Örebro län yttranden av magistraten i Örebro, stadsfogden därstädes, landsfogden

i Örebro län och Örebro länsavdelning av föreningen Sveriges lands
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3. 15

fiskaler samt länsstyrelsen i Gävleborgs län av föreningen Gävleborgs läns

landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har därjämte beretts cykeloch

sporthandlarnas riksförbund, Sveriges pälsvaruhandlares riksförening,

svenska droskbilägareförbundet, svenska omnibusägareförbundet och svenska

exekutionsmännens riksförbund, men från dessa organisationer har yttranden

ej inkommit.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

I detta sammanhang torde jag även få i ett särskilt avsnitt behandla frågan

om avbetalningssäljares ställning enligt bilansvarighetslagen.

Inledning.

Gällande bestämmelser om avbetalningsköp finns upptagna i lagen den 11

juni 1915 om avbetalningsköp. Frånsett vissa processuella bestämmelser innehåller

lagen i det stora hela samma regler som en norsk lag i ämnet av år

1916, en dansk lag av år 1917 och en finsk lag av år 1933.

Enligt avbetalningslagen förstås med avbetalningköp ett avtal, varigenom

lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skall

erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor att säljaren

skall äga rätt antingen att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad som

åligger honom, eller att äganderätten till godset skall förbli hos säljaren intill

dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Lagen äger emellertid

icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de poster som köparen enligt

avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger 3 000 kronor.

Lagen innehåller åtskilliga regler, som avser att bereda köparen skydd mot

alltför stränga avtalsbestämmelser om påföljder av kontraktsbrott. Sålunda

stadgas bl. a., att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,

säljaren ej äger att på grund därav återtaga godset, utkräva post som

eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd

gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver

förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av

avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden, förut förfallen post

utgör minst en tjugondedel därav (2 § första stycket). Om köparen i annat

avseende än nu sagts åsidosätter vad som åligger honom, må särskild påföljd

härför icke vinna tillämpning, försåvitt detta med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt (2 § andra stycket).

Å andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avser att underlätta

återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hänseende

stadgas, att därest skriftlig handling upprättats om avbetalningsköp,

säljaren äger att direkt hos utmätningsmannen i orten söka handräckning

för godsets återtagande (10 §).

Frågan om revision av 1915 års lagstiftning rörande avbetalningsköp har

vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda anhöll 1927

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 183) om utredning rörande avbetalningssystemets

omfattning och verkningssätt. I skrivelsen uttalades, att

avbetalningssystemet enligt riksdagens mening utvecklat sig på ett sådant

sätt, att det kunde befaras medföra allvarliga vådor av den art, att åtgärder i

reglerande syfte från det allmännas sida kunde befinnas av behovet påkallade.

Riksdagen antydde åtskilliga utvägar, varigenom man kunde tänkas

råda bot på missförhållandena. Bland annat framhölls, att eu reglering av

agentverksamheten säkerligen skulle medföra ett bättre tillstånd över huvud

taget inom avbetalningshandeln. Införandet av en bestämmelse, att varor

under ett visst värde ej finge säljas på avbetalning utan tillstånd av offentlig

myndighet, kunde måhända verka i samma riktning. Vidare pekade riksdagen

på möjligheten att såsom ett medel att inskränka avbetalningsköp av

lyxartiklar begränsa den tid, på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas.

Den av riksdagen begärda utredningen påbörjades inom handelsdepartementet

och fortsattes av kommerskollegium, som 1933 framlade förslag i

ämnet. Kollegiet ställde sig avvisande till tanken att genom statlig reglering

av agentverksamheten komma till rätta med missförhållandena. Enligt kollegiets

mening borde ej heller komma i fråga att göra rätten att driva försäljning

på avbetalning beroende av offentlig myndighets prövning eller att

begränsa den tidrymd, inom vilken avbetalningsköpare hade att fullgöra sin

betalningsskyldighet. Kollegiet föreslog i stället, att rättsverkan skulle frånkännes

äganderättsförbehåll, då köpet avsåge kläder, skodon eller vissa lyxföremål

eller avbetalningspriset icke överstege 500 kronor. Vidare föreslogs

en höjning av värdegränsen för lagens tillämpningsområde från 3 000 till

5 000 kronor.

I proposition (nr 98) till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslagtill

ändrade bestämmelser om åtal för förskingring av avbetalningsgods.

Förslaget innebar, att förskingring av avbetalningsgods icke längre skulle

falla under allmänt åtal utan hänföras till målsägandebrott. Föredragande

departementschefen uttalade, att den föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten

otvivelaktigt skulle komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet,

då det gällde att anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av

grundfelen i avbetalningssystemet såsom det utvecklats i vårt land. På anförda

skäl avvisades den av kommerskollegium ifrågasatta utvägen. Frågorna

om reglering av agentverksamheten och införande av tillståndstvång för

avbetalningshandel upptogs icke till behandling, enär verkningarna av den

föreslagna ändringen av åtalsrätten ansågs böra avvaktas, innan andra och

mera vittgående åtgärder vidtogs.

Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag till ändrade bestämmelser om åtal

för förskingring av avbetalningsgods. Sedermera har genom 1942 års lagstiftning

om förmögenhetsbrott vad som tidigare betecknades såsom förskingring

av avbetalningsgods inordnats under begreppet olovligt förfogande,

varom stadgas i 22 kap. 4 § strafflagen. Sådant brott må jämlikt 22

kap. 10 § icke åtalas av allmän åklagare, med mindre statsåklagaren finner

åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

17

I samband med att 1934 års riksdag biföll förslaget om ändrade åtalsregier

anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 195) om förnyad utredning

rörande verkningarna av avbetalningsbandeln. I första lagutskottets

vid riksdagens skrivelse fogade utlåtande (nr 49) uttalades bl. a. att det icke

syntes uteslutet, att ett ingripande mot agenter skulle kunna ske, på sätt

ifrågasatts i skrivelsen från 1927 års riksdag. Tanken att inskränka eller

upphäva befogenheten för säljaren att utan föregående dom erhålla handräckning

för godsets återfående borde jämväl övervägas.

Med anledning av 1934 års riksdagsskrivelse verkställdes inom justitiedepartementet

vissa förarbeten för en revision av lagstiftningen om avbetalningsköp.

Sålunda framlade nuvarande professorn Folke Schmidt i ett den

31 mars 1938 dagtecknat betänkande (SOU 1938: 11) riktlinjer för en lagstiftning

om ägareförbehåll och avbetalningsköp. Över detta betänkande avgavs

efter remiss yttranden av kommerskollegium samt ett flertal organisationer

och företag. Vidare utförde kommerserådet Siegfried Matz en förberedande

utredning, vars resultat redovisas i ett den 28 december 1946 avlämnat

betänkande.

Den 27 februari 1947 tillkallade jag härefter med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

f. d. justitierådet Rudolf Eklund, tillika ordförande, och professorn

Folke Schmidt att inom justitiedepartementet verkställa utredning

om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp och därmed sammanhängande

spörsmål. Samtidigt förordnade jag sekreteraren Gunnar Hindemark, civilekonomen

Ragnar Ivestedt, ombudsmannen Harry Lindblom, f. d. förste

stadsfogden Henrik Mellström, direktören Gustaf Sahlin, förlagschefen

Herman Stolpe och förtroendemannen Charles Winroth att på kallelse av

ordföranden deltaga i överläggningar med utredningsmännen. Den 8 oktober

1948 utsågs disponenten Einar Franzén att tillsammans med de förut

tillkallade personerna deltaga i överläggningarna.

Såsom inledningsvis omnämnts avlämnade utredningen i oktober 1950

förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp. Förslaget bygger i det

väsentliga på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med delegerade från

Danmark, Finland och Norge, i vilka länder även utarbetats förslag till ny

lagstiftning rörande avbetalningsköp. De fyra förslagen stämmer nära överens

såvitt angår de civilrättsliga bestämmelserna. Det har visat sig möjligt

att på vissa punkter, där de nu gällande nordiska lagarna skiljer sig från

varandra, nå större enhetlighet. Även i redaktionellt hänseende har uppnåtts

en nära överensstämmelse. De exekutionsrättsliga bestämmelserna företer i

större grad olikheter, vilket främst beror på att det vid utformandet av

dessa bestämmelser varit nödvändigt att taga hänsyn till skiljaktigheter

rörande det exekutiva förfarandet i allmänhet.

I enlighet med sina direktiv har utredningen sett som sin främsta uppgift

att finna sådana rättsregler, som lämnar köparen erforderligt skydd mot

obilliga kontraktsvillkor och även i övrigt motverkar de ekonomiska och

sociala olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet.

I detta syfte har utredningen framlagt förslag till en rad åtgärder. De

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

viktigaste förslagen är den nuvarande värdegränsens slopande (1 §); principiellt

förbud mot s. k. kopplingsförbehåll (8 § första stycket); införande

av ett stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider

mot gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas

utan avseende (8 § tredje stycket); förbud mot återtagande av oundgängligen

behövliga gång- och sängkläder (11 § andra stycket); anstånd med

handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d. (12 §); förbud mot utmätning

i gods som köpts på avbetalning (16 § andra stycket); och införande

av ett stadgande varigenom säljarens rätt att återtaga godset preskriberas

efter viss tid (18 §). Vidare har utredningen i syfte att råda bot på missförhållandena

inom avbetalningshandeln föreslagit en bestämmelse av

innehåll att, om någon som yrkesmässigt säljer gods på avbetalning finnes

bedriva verksamheten i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen

kräver, domstol skall äga på talan av allmän åklagare vid vite förbjuda säljaren

att under viss tid, högst fem år, sälja gods på avbetalning (19 §).

Utredningens förslag har i stort sett fått ett mycket gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen. Förslaget anses sålunda av flertalet remissinstanser

ägnat att lindra de skadeverkningar, som befunnits vidlåda avbetalningshandeln,

utan att den lojala handelns legitima intressen åsidosatts

eller kommit i fara. Även flera av handelns representanter bland remissinstanserna

anser förslaget i allt väsentligt innefatta en ändamålsenlig avvägning

mellan säljarens och köparens intressen. Vissa näringsorganisationer

ifrågasätter emellertid om icke förslaget i åtminstone några hänseenden

utformats alltför mycket till köparens förmån. En kritisk inställning

till förslaget präglar det yttrande som avgivits av advokatsamfundet, vilket

betonar att en lagstiftning som i oskäligt hög grad ökar avbetalningssäljarnas

förlustrisker kan medföra icke önskvärda konsekvenser i form av bland

annat höjda priser även för de skötsamma avbetalningsköparna, vägran att

sälja vissa slag av föremål på avbetalning eller rentav en mera allmän strävan

från säljarnas sida att slopa systemet med avbetalningskontrakt och i

stället sälja sina varor genom vanliga kreditköp med äganderättsförbehåll, i

vilket sistnämnda fall lagen om avbetalningsköp sattes helt ur kraft. Vissa

modifikationer i förslaget är enligt advokatsamfundets mening därför önskvärda.

Även åtskilliga andra remissinstanser har på enskilda punkter framställt

erinringar mot förslaget.

För egen del anser jag, att utredningens förslag i stort sett innefattar en

ändamålsenlig gränsdragning mellan köparens behov av skydd mot obilliga

kontraktsvillkor och mot en ur sociala synpunkter alltför hård tillämpning av

den med äganderättsförbehållet, å ena sidan, samt säljarens berättigade

krav på säkerhet för sin fordran, å den andra. Jag anser följaktligen förslaget

väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I vad mån de under

remissbehandlingen på olika punkter framförda ändringsförslagen bör

beaktas, kommer att diskuteras i det följande.

Från lagteknisk synpunkt föreligger frågan, huruvida en helt ny lag om

avbetalningsköp bör komma till stånd eller om de ifrågasatta bestämmel
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

19

serna lämpligen kan införas i form av ändringar i den gällande lagen. Såsom

utredningen framhållit (s. 28 i betänkandet) kan det — särskilt med

hänsyn till att lagen i stor utsträckning användes av personer utan juridisk

utbildning, vilka är förtrogna med den gamla lagen — innebära en fördel,

att gällande lags uppställning och text i största möjliga utsträckning bibehålies.

Även om den av utredningen valda metoden har vissa nackdelar, synes

dock övervägande skäl tala för densamma, och den har också under remissbehandlingen

lämnats utan erinran i alla yttranden utom ett. Jag vill därför

förorda metoden i fråga.

Innan jag härefter övergår till att behandla de olika detaljfrågorna, anhåller

jag att få upptaga spörsmålet om möjligheten att ur mera allmänna

synpunkter åstadkomma en bättre ordning inom avbetalningshandeln.

Diskussion av vissa utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln.

Betänkandet.

Utredningen har till en början övervägt de utvägar att uppnå en bättre

ordning inom avbetalningshandeln, som tidigare anvisats under behandlingen

av hithörande problem.

Därvid har utredningen i första hand berört vissa reformförslag som

åsyftat en näringsrättslig reglering av avbetalningshandeln eller med andra

ord införandet av ett koncessionssystem. Utredningen har för sin

del icke ansett sig kunna förorda införandet av ett dylikt system och som

skäl för denna sin ståndpunkt främst anfört (s. 23), att ett koncessionssystem

skulle medföra en avsevärd arbetsbörda för de myndigheter, som

skulle handha dessa ärenden, att det säkerligen skulle vara svårt att effektivt

övervaka efterlevnaden av en dylik lagstiftning och att systemet skulle

innebära en onödig belastning för de enskilda näringsidkarna.

Utredningen har härefter (s. 24) framhållit, att de missförhållanden

som framträtt i samband med agentverksamheten

starkt betonats under den tidigare diskussionen och att det stundom gjorts

gällande, att en sanering av agentverksamheten vore den mest angelägna reformen

inom avbetalningshandeln. Utredningen har likväl icke funnit sig

kunna biträda en ordning, enligt vilken inom avbetalningshandeln ej skulle

få användas andra agenter än sådana, som vore godkända av offentlig myndighet.

Mot en sådan ordning kunde enligt utredningens mening samma

invändningar i stort sett anföras som mot införande av koncessionstvång

för rätt att driva avbetalningsförsäljning. Utredningen har ej heller kunnat

ansluta sig till ett av Matz i dennes betänkande framlagt förslag att avbetalningsköp,

som ingåtts under medverkan av agent, skulle kunna hävas av

köparen inom viss tid från det denne mottagit säljarens bekräftelse av avtalet.

Under de gemensamma nordiska överläggningarna hade — anför utredningen

— rått enighet om, att det för att komma till rätta med missförhål
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

landena i samband med agentverksamheten icke vore en lämplig utväg att

medge köpare rätt att godtyckligt rygga alla genom agent förmedlade avbetalningsköp.

Det hade därvid framhållits, att konsekvenserna av en sådan

regel skulle kunna bli betänkliga, i det att den uppfattningen kunde vinna

insteg, att ingångna avtal icke behövde hållas.

Några av de äldre reformförslagen har tagit sikte på att söka hindra

avbetalnings han del med vissa varuslag. I detta syfte har

föreslagits att rättsverkan — antingen helt och hållet eller åtminstone

i straffrättsligt hänseende och i förhållande till tredje man — skulle f rånkännas

äganderättsförbehåll beträffande vissa angivna

slag av varor. Utredningen har på närmare anförda skäl—-rörande

vilka må hänvisas till s. 25 i betänkandet —- tillbakavisat denna tanke både

i vad angår lyxartiklar och beträffande konsumtionsvaror.

Utredningen har även (s. 26) ansett sig böra avstyrka det vid ett par tillfällen

framförda förslaget att från känna äganderättsförbehåll

rättsverkan, där avbetalningspriset icke uppgår till

visst minimibelopp. Till stöd för sin uppfattning i denna del har

utredningen anfört, att varje värdegräns måste bli godtycklig samt att en

regel om ogiltighet av äganderättsförbehåll vid köp under ett visst värde

skulle huvudsakligen komma att beröra de ekonomiskt sämst situerade, vilka

vore beroende av att erhålla kredit även å små belopp.

Ej heller har utredningen kunnat ansluta sig till den av första lagutskottet

vid 1934 års riksdag framkastade tanken att komma till rätta med missförhållanden

inom avbetalningshandeln genom att inskränka eller

upphäva befogenheten för avbetafningssäljare att

utan föregående dom erhålla handräckning för godsets

återtagande. Utredningen har nämligen (s. 26) ansett, att om säljarna

skulle bli tvungna att anlita den betydligt dyrare domstolsvägen för

att få tillbaka godset, betydande olägenhet skulle uppstå ej blott för säljarna

utan även för köparna. Eftersom säljaren vid den uppgörelse, som skall ske

när godset återtages, äger tillgodoräkna sig sina kostnader för återtagandet,

låge det i köparens intresse, att dessa kostnader bleve så låga som möjligt.

Utredningen har (s. 49 f) nämnt, att det tidigare — i syfte att förebygga

att avtal om köp på avbetalning ingås av obetänksamhet — varit ifrågasatt

att införa en föreskrift om att avbetalningsköp alltid skulle upprättas skriftligen

och med två vittnen. Under de gemensamma nordiska överläggningarna

hade denna tanke dock icke vunnit anklang på något håll. Det hade därvid

framhållits att en sådan formföreskrift, särskilt om det krävdes att vittnena

vore närvarande, skulle vålla praktiska olägenheter för den lojala avbetalningshandeln

utan att utgöra ett tillräckligt effektivt medel att tvinga köparen

till önskvärd eftertanke.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningen föreslagit

införande av möjlighet att förbjuda fortsättandet av

en avbetalning srörelse, som bedrives på uppenbart

olämpligt sätt. I enlighet härmed har i 19 § av utredningens lagför
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

slag upptagits ett stadgande, enligt vilket domstol, om någon som yrkesmässigt

säljer gods på avbetalning finnes bedriva verksamheten i strid mot vad

gott affärsskick mot köpare skäligen kräver, äger att på talan av allmän

åklagare vid vite förbjuda säljaren att under viss tid, högst fem år, sälja

gods på avbetalning. Utredningen kommenterar det föreslagna stadgandet

på följande sätt:

Av den valda formuleringen framgår, att den omständigheten att eu säljare

i ett eller annat enstaka fall gjort sig skyldig till klandervärt förfarande

icke utgör tillräcklig grund för ett ingripande, utan att det fordras, att i

hans verksamhet mer eller mindre systematiskt användas affärsmetoder,

som strida mot gott affärsskick. En säljare bör i förevarande hänseende

bära visst ansvar även för sina anställdas handlingar. Har en anställd förfarit

klandervärt, kan säljaren i sin egenskap av företagare icke undgå ansvar,

om han underlåtit att ingripa, trots att han ägt vetskap om det klandervärda

förhållandet. Detsamma bör gälla, när han bort äga vetskap om vad

som förekommit. En säljare som utövar ordentlig tillsyn lärer knappast

undgå att efter hand få kännedom om fall, där hans agent använder uppenbart

olämpliga försälj ningsmetoder.

I sådana fall då rörelsen bedrives av en juridisk person bör enligt utredningens

mening domstolen kunna rikta förbudet och det därtill anknutna

vitesföreläggandet omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess

ställföreträdare eller mot såväl den juridiska personen som mot en eller

flera ställföreträdare.1

För att åklagarna skola få kännedom om sådana fall, där ett förbud mot

fortsättande av avbetalningsrörelse kan ifrågasättas, kan i administrativ

ordning lämpligen föreskrivas, att utmätningsman, som erhåller vetskap

om att avbetalningssäljare bedriver verksamheten på sätt som synes strida

mot gott affärsskick, har att göra anmälan därom till åklagaren i den ort,

där rörelsen har sitt säte.

I betänkandet nämnes att en ledamot inom sakkunnigkretsen, representerande

kooperativa förbundet, avstyrkt det föreslagna stadgandet under

åberopande av att dess räckvidd vore alltför obestämd, särskilt genom användningen

av uttrycket »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen

kräver». Även en annan av de sakkunniga, representant för Sveriges

köpmannaförbund, har avstyrkt förslaget i denna del. Han har vitsordat behovet

av ett ingripande mot missförhållanden inom agenthandeln men funnit

den föreslagna vägen mindre lämplig.

Yttrandena.

Förslaget att domstol skulle äga förbjuda illojala avbetalningssäljare

att under högst fem år sälja gods på

avbetalning (19 § i utredningens förslag) har föranlett livlig diskussion.

Meningarna om detta förslag har starkt brutit sig icke endast mellan

företrädarna för skilda gruppintressen utan även mellan olika näringsorganisationer.

Åtskilliga instanser har lämnat förslaget utan erinran — bland

dem Svea hovrätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro

och Gävleborgs län, landsorganisationen och tjänstemännens central
1

Jfr uttalanden av lagrådet och departementschefen i Kungl. Mai:ts proposition nr 5/1942

s. 179—180 och 493, återgivna i NJA avd. II 1943 s. 94.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

organisation — och några har uttryckligen tillstyrkt detsamma. Andra ställer

sig tveksamma av principiella skäl eller därför att de anser att stadgandet

skulle bli ineffektivt. Ett stort antal instanser avstyrker däremot förslaget.

I en del yttranden framföres i stället för eller utöver beredningens

förslag vissa andra förslag att råda bot på missförhållandena inom avbetalningshandeln.

Ur de yttranden, i vilka 19 § tillstyrkts, må bär återgivas följande uttalande

av stadsfogden i Örebro:

I min egenskap av stadsfogde har jag givetvis under de gånga åren kunnat

konstatera en del mindre goda förhållanden inom avbetalningshandeln. Det

enligt min mening mest otillfredsställande har bestått däri, att de agenter,

som sålt gods på avbetalning, icke alltid varit så lämpliga för sin uppgift.

Sålunda har jag iakttagit, att försäljning stundom skett till personer, vilkas

ekonomi varit sådan, att agenten bort inse, att de ej haft förmåga att kunna

fullfölja köpeavtalet. Det är ej i överensstämmelse med avbetalningslagens

anda att behöva återtaga en radiogrammofon, såld för 1 800 kronor, från en

tattarfamilj, som saknade dagligt bröd. Vidare har jag iakttagit, att försäljning

i rätt stor utsträckning skett av föremål, för vilka vederbörande icke haft

något som helst intresse eller användning. Som exempel härpå kan nämnas

försäljning av bokverket Litteraturens pärlor till en person, som närmast

fick betraktas som analfabet. Med dessa och liknande exempel för ögonen

är det med stor tillfredsställelse man hälsar bestämmelserna i förslaget § 19.

Redan det förhållandet att bestämmelsen finns torde i de flesta fall vara tillräckligt

för att förhindra eventuellt missbruk.

Automobilhandlareförbundet förklarar sig kunna principiellt stödja bestämmelsen

i förslagets 19 § men understryker angelägenheten av att åtgärder,

för vilka anställd bär ansvaret, cj får konsekvenser av här avsedd art

för arbetsgivaren. Lantbruksförbundet anser, att även om förslagets 19 § i

vissa avseenden ger ett vagt intryck, man icke torde ha möjlighet att komma

längre lagstiftningsvägen. Ett vite borde emellertid vara väl tilltaget och —

med tanke på att alla bulvanmöjligheter med säkerhet komrne att utnyttjas

-— kunna omfatta såväl den säljande firman och dess ledning som den agent,

som utfört den icke önskvärda verksamheten.

Såsom redan nämnts har vissa remissinstanser, utan att direkt avstyrka

bestämmelsen i 19 § av utredningens förslag, likväl uttalat mer eller mindre

starka tvivel om bestämmelsens effektivitet. Sålunda anmärker skånska hovrätten

att flertalet fall, då otillbörliga försäljningsmetoder använts, nog cj

lär komma till myndigheternas kännedom och att bevissvårigheter oftast

torde omöjliggöra ingripande. Hovrätten för Nedre Norrland anför liknande

synpunkter och fortsätter:

Den avbetalningshandel, som skulle bli föremål för ingripande, torde ofta

bedrivas efter sådana principer, att det icke inneburs några mera betydande

nackdelar för säljarna att, därest de förhindrades att under en tid bedriva

avbetalningsförsäljning som faller under lagen, i stället sälja godset på avbetalning

utan äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Även i andra fall synas

större svårigheter icke föreligga för en skrupelfri säljare att kringgå ett

meddelat förbud, t. ex. genom att använda bulvaner. Något större effekt

skulle bestämmelsen möjligen få om det tillika föreskreves att meddelat förbud

kunde träda i tillämpning utan avbidan på att domen vunne laga kraft.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

23

Kommerskollegium anser det i och för sig knappast sannolikt, att man på

den av utredningen föreslagna vägen skulle kunna i någon nämnvärd utsträckning

effektivt inskrida mot missförhållandena inom avbetalningshandeln

och fortsätter:

Det förefaller sannolikt, att åtgärder av detta slag i stort sett lcomme att

tillgripas endast då vederbörande kunde visas ha gjort sig skyldig till brottsligt

förfarande gentemot köparen. Det ligger nämligen i sakens natur att

stora svårigheter föreligga att fastställa huruvida en säljare handlat i strid

mot gott affärsskick. Möjligheter att genom användande av hulvaner eller

genom ombildning av firma undgå ett förbud torde medföra, att man på

denna väg knappast kan uppnå några effektiva hinder för den kategori av

säljare det här är fråga om. Å andra sidan torde man också kunna säga att en

bestämmelse av ifrågasatt slag i viss mån torde verka återhållande på ifrågavarande

sälj arkategorier och sålunda ha en viss preventivverkan. Det kan

naturligtvis också ifrågasättas, om det är principiellt riktigt att endast på

detta område ingripa mot försäljningar, som strida mot gott affärsskick,

när några motsvarande påföljder icke förekomma vid andra former av försäljning.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena inom avbetalningshandeln

anser kollegium det emellertid kunna försvaras, att särskilda regler införas

för detta område. Även om kollegium sålunda känner en viss tveksamhet

inför förslaget i denna del, vill kollegium dock icke motsätta sig detsamma.

Även socialstgrelsen är något tveksam om bestämmelsens effektivitet,

men vill icke bestrida att möjligheten att meddela ett förbud kan komma

att visa sig värdefull.

Bland de remissinstanser som mer eller mindre bestämt avstyrkt, att en

bestämmelse sådan som 19 § i utredningens förslag införes i lagen, märks

länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet,

svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund. Sålunda anför

länsstyrelsen i Kronobergs län, att det i och för sig vore mindre tilltalande

med ett förbud mot avbetalningshandel. Därtill komme svårigheterna att

övervaka efterlevnaden av ett dylikt förbud. Om ett förbud icke kunde övervakas

effektivt, minskades respekten för lagbestämmelsen. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län finner den föreslagna anordningen innebära en

nyhet, som inte utan vidare borde godtagas, och tillägger att betänkligheter

mot densamma mötte ur såväl straffprocessrättsliga som näringsrättsliga

synpunkter. Köpmannaförbundet säger sig ha sympatier för den tankegång,

som ligger bakom den föreslagna 19 §, men tillägger att direkta förbud bör

undvikas och att det torde vara möjligt att på annat sätt, t. ex. genom straffbestämmelser,

åstadkomma den avsedda effekten. Betydligt skarpare i sin

bedömning är industriförbundet, som bestämt motsätter sig införande av en

dylik bestämmelse i avbetalningslagen. Även bankföreningen anser det

oegentligt att ställa avbetalningshandeln i en särklass och anför vidare mot

stadgandet, att detsamma säkerligen skulle vara skäligen ineffektivt.

Styrelsen för kooperativa förbundet avstyrker bestämt införandet av ifrågavarande

lagbestämmelse:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

För del första anser styrelsen, att bestämmelsen står i strid med grunderna

för näringsfrihetsförordningen. För det andra finner styrelsen, att det i princip

får anses förkastligt att i svensk lagstiftning införa ett slags specialstraff,

som innebär förbud att utöva viss näring. Detta skulle kunna leda till att

liknande straffpåföljder allmänt infördes i speciallagstiftningen i näringsfrågor.

Därigenom skulle personer, som göra sig skyldiga till några kanske

relativt betydelselösa förseelser, kunna bestraffas med förbud att under viss

tid arbeta inom den näring, där de fått sin utbildning och har sin utkomst.

En sådan rättsordning synes styrelsen mycket otillfredsställande och den

bar -— frånsett ren krislagstiftning — ej förekommit i svensk lag i modern

tid. För det tredje synes det styrelsen oförenligt med hittills tillämpade principer

i svensk lagstiftning att låta en så diffus brottsbeskrivning som den i

§ 19 —■ »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen kräver» —

konstituera straffpåföljd.

Sveriges advokatsamfund föreslår att bestämmelsen slopas och yttrar:

Utredningen uttalar i motiven att i sådana fall, då rörelsen bedrives av eu

juridisk person, förbudet och det därtill anknutna vitesföreläggandet bör

kunna riktas antingen mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare.

Denna uppfattning synes utredningen bygga på vissa uttalanden

under förarbetena till nya rättegångsbalken. Därvid synes utredningen

emellertid ha förbisett att det där är fråga om processuella vitesförelägganden,

givna för att tvinga någon till viss handling eller underlåtenhet av betydelse

i processuellt hänseende. Att utan vidare tillämpa samma regler på civilrättens

område är icke möjligt. Av skäl, som antytts av de sakkunniga,

med vilka utredningen överlagt, vill styrelsen för sin del avstyrka den föreslagna

bestämmelsen. Densamma kan icke heller antagas komma att erhålla

av utredningen åsyftad effekt. Drives rörelsen exempelvis av ett aktiebolag,

bör förbudet först och främst riktas mot detta. Att rikta förbudet mot ställföreträdarna

är skäligen meningslöst, enär dessa utan svårighet kunna utbytas

mot andra. Men även förbudet för bolaget kan utan svårighet kringgås

genom bildande av ett nytt aktiebolag. Den mot vilken förbudet egentligen

borde riktas är den eller de fysiska personer, som i realiteten äga bolaget

och bestämma över dess verksamhet. Det är emellertid icke säkert att

domstolen ens kan utreda, vem eller vilka dessa personer äro. Än mindre

kan det effektivt förhindras att vederbörande efter förbudet bilda ett nytt

aktiebolag, i vilket de icke utåt framträda vare sig som ställföreträdare eller

som aktieägare. Då en regel av föreslaget innehåll sålunda utan svårighet

kan kringgås, och de illojala säljare, som man vill komma åt, helt säkert

icke skulle underlåta att i mån av behov begagna dessa möjligheter, vill

styrelsen även av nu anförda skäl föreslå att bestämmelsen slopas.

Föreningen Sveriqes stadsfogdar vänder sig mot ett avsnitt i motiveringen

till 19 § och anför:

Det skulle vara synnerligen olyckligt, om det skulle åligga exekutiv myndighet,

som erhåller vetskap om att avbetalningssäljare bedriver verksamhet

på sätt som synes strida mot gott affärsskick, att göra anmälan därom till

åklagare i den ort, där rörelsen har sitt säte. Sådant sysslande bör ej tillkomma

exekutiv myndighet. En dylik anmälningsskyldighet skulle förvisso

åstadkomma åtskilliga intressekollisioner. Det bör ankomma på köparen

och icke den exekutiva myndigheten att göra sådan anmälan. Antag, att dylik

anmälan gjordes av exekutiv myndighet och att därefter den säljare, mot

vilken anmälningen riktades, lämnade in ytterligare handräckningsansök
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

25

ningar för verkställighet. Hur skulle denna sökande kunna anse sin rätt

objektivt bedömd i de nya ärendena av en myndighet, som vore att anse såsom

hans vederdeloman. Vad förslaget härutinnan upptager får föreningen

med skärpa och bestämdhet avstyrka.

Vad härefter beträffar de övriga förslag att komma till rätta med missförhållandena

inom avbetalningshandeln, vilka diskuterats i betänkandet,

må till en början nämnas att icke någon remissinstans berört den av första

lagutskottet vid 1934 års riksdag framkastade men av utredningen avvisade

tanken att inskränka eller upphäva befogenheten för a vbetalningssäljare

att utan föregående dom erhålla

handräckning för godsets återtagande samt att endast i

två yttranden, nämligen förste stadsfogdens i Hälsingborg och landsfiskalsföreningens

i Gävleborgs län, uttalats sympatier för tanken att införa

ett statligt koncessionssystem på avbetalnings handelns

område. Å andra sidan har i flera yttranden, bl. a. av skånska

hovrätten och tjänstemännens centralorganisation, understrukits att ett sådant

system ej bör införas i Sverige. Däremot har några andra uppslag

vunnit gehör bland en del remissinstanser, vilka ansett den föreslagna

19 § innebära en olämplig eller i varje fall otillräcklig metod att lösa det

föreliggande problemet. Sålunda ställer sig skånska hovrätten och magistraten

i Malmö i viss mån positiva till en reglering av avbetalningsvillkoren

i lag. Enligt hovrättens mening skulle sannolikt vissa önskvärda

resultat kunna uppnås genom föreskrifter om att en viss del av köpesumman

skall erläggas kontant och att avbetalningstiden skall begränsas på

lämpligt sätt; en hög handpenning skulle säkerligen göra köparen mera

betänksam innan han inläte sig på en avbetalningsaffär.

Endast två instanser, nämligen förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg,

har tillstyrkt det av utredningen för sin del bestämt avvisade förslaget

att avbetalningsköp, som ingåtts under medverkan

av agent, skall kunna hävas av köparen inom

viss tid från det denne mottagit bekräftelse av avtalet.

I anledning av förste stadsfogdens i Hälsingborg yttrande anför emellertid

överexekutor därstädes, att han med hänsyn till helgden för ingångna avtal

delar utredningens betänkligheter mot detta förslag. Den enda remissinstans

utöver de nu redovisade som yttrat sig i anledning av förslaget att

en sådan rätt för köparen skulle införas är tjänstemännens centralorganisation,

som anför att det ur allmänhetens synpunkt många gånger skulle

vara önskvärt att en dylik rätt förelåge, men att organisationen med hänsyn

till allmänna rättsprinciper funne det riktigt att utredningen icke föreslagit

en dylik regel.

Den av utredningen avvisade tanken på införande av en föreskrift om att

avbetalningsköp alltid skulle upprättas skriftligen

och med vittnen har upptagits i endast två yttranden. Sålunda anser

länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan bestämmelse skulle klargöra

för köparen de villkor och bestämmelser han underkastar sig och därigenom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

bli ett betydelsefullt medel att motverka att avbetalningsköp ingås utan

närmare eftertanke. Dessutom bär överexekutor i Hälsingborg ansett det

möjligen kunna upptagas till övervägande, om icke genom införande av

vissa formföreskrifter garantier kunde vinnas mot förhastade och oförmånliga

avbetalningsköp. När det gällde äkta makar, kunde sålunda genom en

omvänd tillämpning av giftermålsbalkens bestämmelser om avhändande av

lösören, däri andra maken har giftorätt, fordras båda makarnas samtycke

till ingående av avbetalningsköp. Även fråga om sådana köps ingående i

vittnens närvaro borde enligt överexekutors mening kunna övervägas.

Slutligen må här återgivas vad yttrandena innehålla i frågan huruvida

äganderättsförbehåll bör från kännas rättsverkan beträffande

all försäljning av varor på avbetalning eller i fråga om vissa angivna

slag av varor.

En mera principiell debatt rörande problemet äganderättsförbehåll och avbetalning

har upptagits i ett enda yttrande, nämligen av kooperativa förbundet,

vars styrelse anser att det är i äganderättsförbehållet som roten till alla

missförhållanden på avbetalningshandelns område är att söka. Styrelsen anför

:

Kredithandel genom avbetalningsköp är enligt styrelsens mening en kreditform,

som är särskilt farlig för tanklösa och svaga köpare. Lättheten att

genast få hand om den åtrådda varan mot utfästelse om framtida betalning

verkar på vederbörande starkt stimulerande till köp, även om hans ekonomi

i realiteten icke tål denna belastning. Härtill kommer att då avbetalningsgodset

får utgöra säkerhet för köpeskillingen bli säljarna ofta mindre noggranna

då det gäller att granska de ifrågasatta köparnas kvalifikationer att

fullgöra sin betalningsskyldighet. Erfarenheten visar också, att avbetalningsfirmornas

agenter ofta ge prov på uppenbar vårdslöshet vid val av

kunder; ja de t. o. m. uppsåtligen förleda sådana personer att ingå avbetalningsköp,

vilka genom sjukdom, fattigdom o. s. v. totalt sakna möjlighet att

göra rätt för sig. Av anförda orsaker medför det nu tillämpade avbetalningssystemet,

att det ingås ett stort antal avbetalningsköp, som äro direkt skadliga

för köparnas ekonomi och som alltså bedömda ur objektiva ekonomiska

synpunkter aldrig borde komma till stånd.

Enligt styrelsens uppfattning är det mest effektiva medlet att komma till

rätta med ovan berörda olägenheter beträffande avbetalningsköp att ogiltigförklara

äganderättsförbehållen.

Kooperativa förbundet anser det därför lämpligt att vid lagförslagets fortsatta

bearbetning verkställes en grundlig utredning om införande av lagstiftning

innebärande äganderättsförbehållets bortfall vid avbetalningsköp

enligt svensk rätt. Skulle nämnda förbehåll försvinna, medförde detta automatiskt,

att en hel del av de specialbestämmelser, vilka avsetts såsom skydd

för köparna, bleve alldeles överflödiga.

Kooperativa förbundet är som sagt den enda remissinstans, som närmare

diskuterat äganderättsförbehållets giltighet. Dock må nämnas att även industriförbundet

såtillvida berört problemet, att förbundet uttryckt sin tillfredsställelse

över att utredningen icke föreslagit någon mera betydelsefull

ändring i fråga om den rättsverkan, som bör tillerkännas äganderättsförbe
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

27

håll vid avbetalningsköp. Förbundet säger sig häri och i förslagets utformning

i övrigt se ett erkännande från utredningens sida av den stora betydelse

även ur allmän synpunkt, som avbetalningsköpen har i vårt ekonomiska

liv. Å andra sidan har handelskammaren i Gävle, som ställer sig kritisk

mot 19 § i utredningens förslag, yrkat att i lagen måtte intagas ett

stadgande, enligt vilket äganderättsförbehåll ej skall vara gällande, där säljaren

bort inse att fullgörandet av åtagna betalningsförpliktelser uppenbarligen

kommer att överstiga köparens förmåga. Genom en dylik bestämmelse

skulle säljaren enligt handelskammarens mening tvingas till åtminstone någon

prövning av eller åtminstone tanke på köparens betalningsförmåga.

Härigenom skulle sannolikt sådana fall icke behöva inträffa, då avbetalningsköp

till förlust för alla parter, utom möjligen agenten, kommer till

stånd, även om det är uppenbart orimligt, att köparen skulle kunna fullgöra

åtagna förpliktelser.

Departementschefen.

Avbetalningsköpet spelar en framträdande roll inom stora delar av detaljhandeln.

Enligt en år 1949 framlagd undersökning (se SOU 1949: 38 s. 54—

62) utgjorde sålunda år 1948 avbetalningsför sälj ningens andel av de undersökta

företagens hela detalj försälj ning 65 procent för hushållsapparater, 37

procent för radioapparater, 35 procent för lantbruksmaskiner, 29 procent

för musikinstrument, 25 procent för bilar, 24 procent för cyklar och 19

procent för möbler. Vid bedömande av dessa siffror måste dock beaktas, att

varutillgången under åren närmast efter andra världskriget varit mycket

växlande och att avbetalningshandeln med bilar sannolikt var särskilt låg år

1948 beroende på importrestriktionerna. Det framgår vidare av nämnda undersökning,

att avbetalningshandeln i de undersökta företagen minskat från

48,2 procent år 1944 till 39,8 procent år 1948. Denna tendens till minskad

avbetalningshandel framträder ännu tydligare vid en jämförelse med motsvarande

siffror för år 1932. Man torde dock våga antaga, att avbetalningshandeln

alltjämt genomsnittligt representerar omkring en tredjedel av den

totala detaljhandeln inom viktiga branscher. Den omständigheten att avbetalningshandelns

andel av totalomsättningen minskat innebär för övrigt

icke, att avbetalningshandelns volym nedgått. Totalomsättningen inom detaljhandeln

är nämligen nu väsentligt större än i början av 1930-talet.

Avbetalningshandelns alltjämt mycket stora omfattning och särskilt dess

branschmässiga inriktning visar tydligt den stora sociala betydelsen av

denna kreditform. Personer, vilka saknar det kapital som fordras för kontantköp,

sätts genom avbetalningssystemet i stånd att bedriva en egen rörelse

och den stora köpar kåren får möjlighet att förvärva föremål, som eljest varit

oåtkomliga. Avbetalningsköpets stora sociala och ekonomiska betydelse får

likväl icke undanskymma det faktum, att denna kreditform är förenad med

olägenheter av olika slag. Tvärtom ligger det i sakens natur, att avbetalningssystemet

kan missbrukas. Lättheten att med en ofta obetydlig kontantinsats

få förfoganderätten över en sak kan givetvis locka en ekonomiskt oförstån
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

dig person till affärer, som han i det långa loppet ej förmår fullfölja, eller

att köpa saker och ting, av vilka han icke har något egentligt behov. En

mindre nogräknad säljare kan lätt utnyttja detta förhållande till sin fördel.

Skulle avtalsfrihet på området råda, kunde säljaren både i dylika fall och

även vid fullt lojala avbetalningsaffärer lätt missbruka den maktställning

som äganderättsförbehållet ger honom genom att uppställa för köparen

mycket stränga betalningsvillkor och förverkandeförbehåll. Dessa olägenheter

bär man sökt att i görligaste mån motverka genom att till köparens

skydd uppställa ett regelsystem av tvingande karaktär. Detta skedde genom

1915 års avbetalningslag. Det visade sig emellertid, att det sålunda införda

regelsystemet icke var tillräckligt effektivt och att vissa missförhållanden

inom avbetalningshandeln alltjämt kvarstod.

En praktiskt mycket betydelsefull åtgärd i syfte att råda bot på dessa missförhållanden

företogs år 1934 genom den ändrade lagstiftning om åtal för

förskingring av avbetalningsgods, för vilken förut redogjorts. Riksdagen lät

sig dock icke nöja med denna åtgärd utan begärde samtidigt att man skulle

undersöka möjligheten att på andra närmare angivna vägar råda bot på

utväxterna inom avbetalningshandeln. Särskilt framfördes därvid ånyo tanken

på att ingripa mot agentverksamheten.

I det av kommerserådet Matz år 1946 avlämnade betänkandet har vissa

uppgifter lämnats beträffande förekomsten av missförhållanden på avbetalningshandelns

område. Utredningen har för sin del utgått från att dylika

missförhållanden alltjämt bestode och med denna utgångspunkt övervägt de

utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln som tidigare

anvisats. Vad beträffar de av riksdagen särskilt uppmärksammade missförhållanden

som framträtt i samband med agentverksamheten har utredningen

i detta sammanhang anfört, att även om på senare år användningen av

agenter torde ha minskat och agentkårens sammansättning förbättrats, alltjämt

klagomål förekomme över att en del agenter använde olämpliga försälj

ningsmetoder.

Utredningen har för sin del icke närmare diskuterat en av kooperativa

förbundet under remissbehandlingen anvisad, radikal utväg att råda bot på

missförhållandena inom avbetalningshandeln, nämligen att frånkänna äganderättsförbehållet

laga verkan. I anledning av detta förslag må framhållas,

att avbetalningshandeln uppenbarligen i väsentlig omfattning förutsätter, att

säljaren har möjlighet att till säkerhet för sin fordran förbehålla sig äganderätten

till det sålda godset intill dess krediten avvecklats. Den av kooperativa

förbundet anvisade utvägen skulle därför innebära, att avbetalningssystemets

existens äventyrades. I varje fall skulle ett underkännande av

äganderättsförbehållet säkerligen medföra att de kategorier, som har det

största behovet av att utnyttja avbetalningssystemet, bleve urståndsatta att

göra detta. Med hänsyn härtill bör ett dylikt ingripande mot avbetalningshandeln

enligt min mening icke ske.

Utgår man från att äganderätts- och återtagandeförbehållet i princip bör

respekteras, uppställer sig frågan, om det finns någon lämplig utväg att råda

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

29

bot på missförhållandena inom avbetalningshandeln utan att samtidigt strypa

de lojala och ur samhällets synpunkt önskvärda formerna av denna handel.

Vid besvarandet av detta spörsmål bör beaktas, att utväxterna på avbetalningshandeln

numera förmodligen representerar undantagsfall — även

om de nog ej är sällsynta — samt att behovet av ett ingripande mot exempelvis

agentverksamheten givetvis blir mindre framträdande, om det till

köparens skydd uppställda systemet av tvingande regler rörande rättsförhållandet

parterna emellan ytterligare effektiviseras i de skilda hänseenden

som utredningen föreslagit. Med denna utgångspunkt och på de skäl utredningen

anfört är jag för min del icke benägen att förorda någon av de

utvägar, som redan avvisats i betänkandet. Icke heller har jag ansett mig

böra för närvarande uppta ett av en handelskammare väckt förslag, att

äganderättsförbehåll i efterhand skulle kunna frånkännas rättsverkan i sådana

fall då säljaren bort inse att fullgörandet av åtagna betalningsförpliktelser

uppenbarligen komme att överstiga köparens förmåga. Visserligen

skulle en sådan anordning nog kunna vara effektiv, men den skulle å andra

sidan innebära ett så betydelsefullt avsteg från allmänna civilrättsliga principer

att den icke kan upptagas till bedömande utan närmare utredning.

Det återstår då att pröva det av utredningen framlagda förslaget om införande

av en möjlighet för domstol att förbjuda fortsättandet av en avbetalningsrörelse,

som bedrives i strid mot vad gott affärsskick emot köpare

skäligen kräver. Det är icke uteslutet, att redan existensen av en sådan regel

skulle kunna ha vissa gynnsamma verkningar. Man har nämligen anledning

anta, att vissa av de avbetalningssäljare som är mindre nogräknade i sina

affärsmetoder, likväl är så pass måna om sitt anseende utåt att de ej gärna

skulle vilja utsätta sig för risken att få stå som svarande i ett mål enligt

nämnda regel. Men å andra sidan kan onekligen, såsom under remissbehandlingen

från skilda håll utvecklats, allvarliga invändningar riktas mot

ett dylikt stadgande. Till en början må sålunda framhållas, att det skulle

innebära en principiell nyhet i svensk lagstiftning, som måste ge anledning

till stor tvekan, att låta en så hård påföljd som ett förbud att bedriva viss

rörelse —- en påföljd som till sina verkningar i vissa fall blir allvarligare än

ett straff — inträda på grund av handlingar, som i och för sig ej är kriminaliserade.

Utöver denna mera principiella anmärkning kan mot utredningens

förslag framför allt invändas, att det på goda grunder kan ifrågasättas

om stadgandet verkligen skulle bli så effektivt som utredningen för sin del

tydligen antagit. Frånsett att bevissvårigheter säkerligen ofta komme att

hindra att stadgandet över huvud bleve tillämpat i fall där detta i och för

sig vore välgrundat, kan man nämligen icke bortse från att ett med stöd av

stadgandet meddelat handelsförbud ej sällan kan befaras bli verkningslöst

med hänsyn till de möjligheter att kringgå förbudet som onekligen står en

hänsynslös avbetalningssäljare till buds. Det torde i detta hänseende vara

tillräckligt att peka på möjligheten till nya bolagsbildningar och andra former

av bulvansystem. Härtill kommer, att stadgandet icke skulle erbj uda något

omedelbart skydd för en missgynnad köpare, enär det icke är avsikten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

med stadgandet att de avbetalningskontrakt, som ingåtts av en utav ett handelsförbud

drabbad säljare, skulle vara i och för sig ogiltiga. Trots den i

mycket tilltalande tankegång, som ligger bakom utredningens förslag, finner

jag på grund av vad nu anförts övervägande skäl tala mot dess genomförande

i nuvarande läge. Jag vill härvid än en gång betona, att det praktiska

behovet av en dylik regel får anses mindre framträdande, om man

genomför det ökade skydd för köparen, som blir följden av att det tvingande

regelsystemet rörande rättsförhållandet parterna emellan ytterligare

utbygges på sätt jag i det följande kommer att föreslå. Skulle allvarligare

missförhållanden inom avbetalningshandeln komma att framträda även efter

effektiviseringen av köpareskyddet, kan det givetvis bli anledning att på

nytt angripa problemet i hela dess vidd.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

1 §•

Betänkandet.

Såsom förut nämnts äger lagen om avbetalningsköp icke tillämpning,

när avbetalningspriset överstiger 3 000 kronor.

Utredningen har (s. 27) framhållit, att denna värdegräns hänför sig till

penningvärdet vid tiden strax före det första världskrigets utbrott och att

redan den inträdda försämringen av penningvärdet skulle motivera en

avsevärd höjning av gränsen. En sådan åtgärd skulle dock enligt utredningens

mening icke vara tillfyllest, enär det vore vanligare nu än förr att

även mycket dyrbara föremål, såsom bilar och vissa lantbruksmaskiner,

såldes på avbetalning till personer i sådan ställning, att de kunde vara i

behov av avbetalningsköplagens skydd. Utredningen har ansett, att principiella

och praktiska betänkligheter kan anföras mot att olika regler skall

gälla allteftersom köpeskillingen över- eller understiger en viss värdegräns,

och föreslår därför — i likhet med de danska och norska kommittéerna

och i överensstämmelse med gällande finsk rätt —- att värdegränsen för lagens

tillämpningsområde slopas. Utredningen framhåller, att värdegränsens

avskaffande för säljarnas del kommer att medföra den fördelen, att

handräckning för godsets återtagande kan erhållas även vid större köp.

Utvidgningen av lagens tillämpningsområde påkallar enligt utredningens

mening vissa andra ändringar i lagen. En del av de nuvarande reglerna

synes nämligen — yttrar utredningen — vara alltför summariska för att

lämpligen kunna tillämpas å köp, som angår mera betydande värden. Med

hänsyn härtill föreslår utredningen bland annat upphävande av bestämmelserna

om att säljarens fordran skall beräknas på ett mera schematiskt

sätt vid handräckning än vid återtagande efter domstols dom samt av den

inskränkning i återtagningsrätten, som består i att godset icke får återtagas,

om endast en sista del lämnats ogulden och denna icke uppgår till

viss kvotdel av köpeskillingen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

31

Yttrandena.

Det övervägande flertalet remissinstanser har lämnat förslaget om värdegränsens

slopande utan erinran eller uttryckligen tillstyrkt detsamma. I

flera yttranden har därvid särskilt betonats önskvärdheten av att avbetalningshandeln

med motorfordon hlir lagligt reglerad. Automobilhandlareförbundet

uttalar dock viss tvekan om lämpligheten av att helt slopa värdegränsen

och ifrågasätter, om icke ett rimligt ökat skydd för köparen kunnat

åstadkommas med en kvarstående, lämpligt höjd gräns för lagens tillämpJighetsområde.

Då penningvärdets försämring gjorde det vanskligt att föreslå

en dylik gräns, har förbundet dock avstått från att framställa något

förslag i denna riktning.

Endast i ett par yttranden har förslaget om värdegränsens slopande mött

mera bestämt motstånd. Sålunda vill advokatsamfundet närmast avstyrka

förslaget i denna del och samfundets styrelse anför härom följande:

Att den nu gällande värdegränsen blivit för låg synes ovedersägligt. Detta

fel kan emellertid avhjälpas genom lämplig höjning av värdegränsen. Varje

värdegräns kan naturligtvis — hur den än bestämmes — i vissa gränsfall

leda till resultat, som kunna förefalla olämpliga. Enligt styrelsens meningvilar

dock gällande lags bestämmelse om viss värdegräns på en obestridligen

riktig tanke, nämligen den att de stora affärerna socialt och ekonomiskt

tillhöra en helt annan typ av avtal än dem man vid utformande av

särskilda regler om avbetalningsköp egentligen har i sikte. Den i svensk

obligationsrätt ledande grundprincipen att ingångna avtal skola hållas bör

icke brytas genom tvingande lagbestämmelser i vidare mån än så kan anses

påkallat av sociala eller därmed jämförbara skäl. Allra minst bör förekomma

att genom summariska lagbestämmelser av den typ, varom här är

fråga, inskränka avtalsfriheten i fråga om köpeavtal, där inga som helst

skäl för speciella skyddsregler för köparen kunna anföras. Det föreligger

så mycket mindre anledning att förfara på detta sätt som bibehållandet av

en viss värdegräns i lagen om avbetalningsköp ingalunda betyder att köparen

vid köp ovanför värdegränsen skulle vara utlämnad åt säljarens godtycke.

Utöver det skydd, som följer av avtalslagen, kan här hänvisas till

8 § lagen om skuldebrev, vilket stadgande enligt uttryckligt uttalande av

lagrådet förutsatts komma att i rätt vidsträckt omfattning analogt tilllämpas.

Såsom exempel på konsekvenserna av värdegränsens slopande vill styrelsen

nämna det fallet att det är fråga om leverans av maskiner till ett

industriföretag för en köpeskilling av t. ex. 100 000 kr. Det är alls icke

sällsynt att ett dylikt köp får formen av ett avbetalningsköp med äganderättsförbehåll.

Man måste med skäl fråga sig, om det i ett dylikt fall verkligen

föreligger anledning att genom tvingande lagbestämmelse inskränka

säljarens rätt att vid dröjsmål med betalningen häva köpet eller att —

likaledes genom tvingande lagbestämmelse — begränsa säljarens möjlighet

att för fordran på grund av köpet vinna utmätning i annan köparens

egendom (jämför 16 § andra stycket i förslaget).

Det förefaller styrelsen som om utredningen, sedan den inledningsvis

bestämt sig för att föreslå värdegränsens slopande, vid utformande av lagbestämmelserna

i övrigt icke tillräckligt beaktat följderna av att dessa bestämmelser

skulle bliva tillämpliga även på köp av helt annan typ än dem,

som utredningen egentligen haft för ögonen.

På nu anförda skäl vill styrelsen förorda att det vid den fortsatta be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handlingen av lagstiftningsärendet överväges, huruvida icke försiktigheten

bjuder att man nöjer sig med en viss höjning av värdegränsen i stället för

att helt slopa densamma. Skulle värdegränsens slopande framstå såsom ett

så behjärtansvärt önskemål att det under alla omständigheter bör realiseras,

synes böra undersökas, i vad mån det är möjligt att på annat sätt från

lagens tillämplighetsområde utesluta köp, som uppenbarligen icke böra

hänföras dit. Måhända skulle ett tillfredsställande resultat kunna vinnas

genom en — eventuellt med vissa undantagsbestämmelser kompletterad

— regel av innehåll att lagen icke skall vara tillämplig å köp som enligt

köplagen äro att hänföra till handelsköp, eller i varje fall icke å handelsköp

över viss värdegräns.

Vidare må nämnas att Sveriges möbelhandlares centralförbund visserligen

ansett sig kunna principiellt godtaga den föreslagna utvidgningen av

lagen till att omfatta även avtal, där avbetalningspriset överstiger 3 000

kronor, men hävdat att lagen icke borde vara tvingande, när det gällde

köp över nämnda värdegräns.

Departementschefen.

Redan vid avbetalningslagens tillkomst var man tveksam om lämpligheten

att begränsa lagens tillämpningsområde genom uppställande av en

värdegräns. Att så likväl skedde motiverades bland annat därmed att de

stora affärerna socialt och ekonomiskt sett hörde till en annan typ av avtal

än dem man egentligen hade i sikte. Denna synpunkt har onekligen,

såsom advokatsamfundet betonat, alltjämt en viss betydelse, men i dagens

läge framträder den icke med samma styrka som för ett fyrtiotal år sedan.

Belysande är, att den yrkesmässiga biltrafiken numera i stor utsträckning

bedrives av kapitalsvaga småföretagare, som anskaffar sina för trafiken

behövliga bilar genom avbetalningsköp. Det synes mig uppenbart, att denna

avbetalningshandel icke bör lämnas utanför en reglering, som syftar

till att ur sociala synpunkter stärka köparnas ställning. I likhet med utredningen

anser jag följaktligen, att om en värdegräns för lagens tillämpningsområde

skall bibehållas, denna i varje fall bör sättas så högt, att alla

köp av motorfordon kommer att falla under lagen. Lastbilar och omnibusar

är emellertid så dyrbara, att gränsen i så fall skulle få sättas mycket

högt. De avbetalningsköp, som komme att falla utanför lagen, skulle

därigenom bli förhållandevis sällsynta. På grund härav och på de skäl utredningen

i övrigt anfört, vill jag biträda dess förslag att helt slopa värdegränsen.

Det må nämnas, att den finska avbetalningslagen icke ens från

början upptog någon värdegräns samt att de danska och norska förslagen

går på samma linje som det svenska. Det norska förslagets ståndpunkt

har bekräftats i en proposition av den 18 april 1952 (Ot. prp. nr. 27).

I ett remissyttrande har förordats att man, om lagens tillämpningsområde

utvidgades att omfatta alla köp, dock borde bibehålla den nuvarande

värdegränsen såtillvida, att lagens regler icke skulle vara tvingande vid

köp över denna gräns utan kunna sättas åt sidan genom avtal. Därest detta

förslag genomfördes, skulle emellertid följden i praktiken lätt bli att köpa
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

33

ren i dessa fall gick miste om lagens skydd och sålunda försattes i samma

situation som om lagen överhuvud icke varit tillämplig. Jag kan därför

icke biträda förslaget. Icke heller finner jag mig kunna tillstyrka advokatsamfundets

förslag att undantaga handelsköp över en viss värdegräns från

lagens tillämpningsområde, enär detta skulle medföra att t. ex. köp av motorfordon

i stor utsträckning komme att falla utanför lagen. Däremot är

jag såtillvida ense med advokatsamfundet, att jag anser det betydelsefullt

att man vid utformningen av lagens olika detaljbestämmelser noga beaktar

verkningarna av värdegränsens slopande. Till de spörsmål som i detta hänseende

tarvar särskild uppmärksamhet återkommer jag i det följande.

2 § första stycket.

Enligt 2 § första stycket i dess gällande lydelse äger säljaren, för den händelse

köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet, icke på grund

därav taga godset åter, utkräva post som eljest ej vore förfallen eller göra

annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår

ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen

uPPSår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan

ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

I detta sammanhang må framhållas, att uttrycket »post» icke omfattar

avbetalningstillägg i form av löpande ränta. Ej heller ingår härunder belopp,

som köparen vid sidan av den egentliga köpesumman kan ha att betala i ersättning

för säljarens utgifter för försäkring av godset. Annorlunda förhåller

det sig, om ränta eller ersättning för försäkringskostnaderna uppskattats

på förhand och inräknats i köpeskillingen.

Betänkandet.

Utredningen framhåller, att det av stadgandet i dess nuvarande lydelse följer

att säljaren ej har rätt att taga godset tillbaka, om köparen gjort sig skyldig

till dröjsmål med den sista posten och denna post icke uppgår till en

tiondel eller tillsammans med andra oguldna poster till en tjugondei av avbetalningspriset.

Detta säges ha medfört att köpare, som känt till denna begränsning

av säljarens återtagningsrätt, ej sällan underlåtit att betala sista

delen av köpeskillingen. I betänkandet (s. 31) kritiseras lagens innehåll i

denna del, och utredningen framhåller särskilt det betänkliga i att behålla

nämnda begränsning av återtagningsrätten, om lagen utsträckes att omfatta

även större köp. Utredningen har därför föreslagit, att 2 § första stycket

ändras så, att kravet, att det oguldna beloppet skall vara av viss storlek, icke

upprätthålles för det fall att detta utgör återstoden av säljarens fordran.

Även för sådana fall då hela skulden ännu ej förfallit till betalning har utredningen

föreslagit en ändring i 2 § första stycket samt anför härom följande:
Enligt

den nuvarande lydelsen tages vid beräkning huruvida det förfallna

beloppet uppgår till en tiondel av avbetalningspriset hänsyn endast till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 3.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

avbetalningsposter i egentlig mening. Det räcker alltså ej att denna gräns

uppnås genom att en avbetalningspost sammanlägges exempelvis med ett förfallet

räntebelopp. Enligt utredningens mening erbjuder systemet med avbetalningstillägg

i form av löpande ränta ej sällan fördelar framför systemet

med fast tillägg. Det bör därför om möjligt undvikas, att det förra i något

hänseende blir ogynnsammare för säljaren än det senare. Möjlighet att

återtaga godset bör därför medges, då det förfallna oguldna beloppet består

av en avbetalningspost och ett räntebelopp som sammanlagt uppgå till en

tiondel av avbetalningspriset. Detsamma bör gälla även försäkringspremie.

Med hänsyn härtill föreslås, att ordet »post» i Vio-regeln utbytes mot »belopp».

Beträffande 1/20-regeln har det däremot ansetts nödvändigt att behålla

det nuvarande villkoret att två eller flera poster skola vara förfallna och

utestå oguldna. Om även här finge tagas hänsyn till räntebelopp, skulle nämligen

Vio-regeln förlora all betydelse vid avbetalningsköp med avtalad ränta.

Yttrandena.

Flera remissinstanser, däribland ett antal handelskammare och automobilhandlareförbundet,

har med tillfredsställelse hälsat utredningens förslag om

sådan ändring av 2 § första stycket att kravet, att det oguldna beloppet skall

vara av viss storlek, icke upprätthålles för det fall att detta utgör återstoden

av säljarens fordran. I dessa instansers yttranden har betonats att ändringen

vore nödvändig, därest värdegränsen för avbetalningsköpen slopades. Endast

två instanser, nämligen förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg, har

avstyrkt förslaget i denna del såsom varande alltför hårt för köparen. Viss

tvekan rörande förslaget uttalas även av landsorganisationen, som dock förklarar

sig kunna godtaga ändringen i betraktande bl. a. av de föreslagna

reglerna om anstånd samt om vissa förnödenhetsvarors undantagande från

återtagningsrätten.

I vissa yttranden kritiseras utredningens ståndpunkt, att vid tillämpning

av Vn0-regeln hänsyn icke skall få tagas till räntebelopp och försäljningspremicr.

Sålunda anför hovrätten för Nedre Norrland:

Det synes hovrätten oegentligt, att endast avbetalningsposter i egentlig

mening skola beaktas vid 1/20-regeln. I konsekvens med vad som föreslagits

i fråga"om V10-regeln torde, om i det förfallna oguldna beloppet ingå två eller

flera avbetalningsposter och beloppet sammanlagt uppgår till en tjugondei

av avbetalningspriset, förutsättning föreligga för återtagande av godset, även

om beloppet delvis utgöres av ogulden ränta eller försäkringspremie. Även

om frågan kanske saknar större praktisk betydelse, borde därför orden »eller

består av flera poster, som sammanlagt uppgå till» utbytas mot orden »eller,

om i beloppet ingå flera poster, till».

Samma uppfattning uttalas av handelskammaren i Karlstad, som betonar

att räntebeloppen i vissa fall kunna komma att bli mycket stora, om lagen

göres tillämplig på alla köp oberoende av köpeskillingens storlek. Sistnämnda

synpunkt utvecklas närmare av automobilhandlareförbundet, som framhåller

att den icke erlagda delen av avbetalningspriset även vid en rimlig

kontantinsats kan uppgå till flera tiotusental kronor och att räntebeloppen

vid dylika affärer kan bli relativt stora.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

35

Departementschefen.

Om värdegränsen för Jagens tillämpningsområde slopas, anser jag i likhet

med utredningen det vara ofrånkomligt att medge säljaren återtagningsrätt

även då han har en restfordran, som icke uppgår till en tiondel av avbetalningspriset.

Eljest skulle följden säkerligen bli, att säljaren i kontraktet

alltid bestämde den sista posten till minst detta belopp, vilket i sin tur skulle

kunna leda till att denna post åtminstone vid större köp bleve för stor i förhållande

till köparens betalningsförmåga. Såsom utredningen framhållit

torde de betänkligheter, som man vid tillkomsten av den gällande lagen hyste

mot att medge återtagningsrätt för en obetydlig restskuld, komma att i huvudsak

försvinna, därest de av utredningen föreslagna bestämmelserna om

anstånd genomföres. I samma riktning verkar regeln om förbud mot återtagning

av oundgängligen erforderliga gång- och sängkläder.

På de skäl som anförts i betänkandet vill jag tillstyrka en sådan ändring

av första stycket att möjlighet att återtaga godset skall föreligga, då det förfallna

oguldna beloppet består av en avbetalningspost samt ett räntebelopp

eller en försäkringspremie, vilka sammanlagt uppgår till en tiondel av avbetalningspriset.

Samma skäl måste emellertid, såsom i flera yttranden framhållits,

anses tala för att man även vid tillämpning av 1/20-regeln skall få taga

hänsyn till icke blott avbetalningsposter i teknisk mening utan också förfallna

räntebelopp och försäkringspremier, som ej inräknats i avbetalningspriset.

För att V20-regeln skall vara tillämplig bör dock i enlighet med vad

utredningen hävdat städse krävas att minst två »poster» i detta ords tekniska

bemärkelse är förfallna till betalning. Lagtexten torde böra jämkas i

enlighet med vad nu sagts.

2 § andra stycket.

Betänkandet.

Det nuvarande andra stycket i 2 § innehåller ett stadgande enligt vilket

särskild påföljd, som kan vara avtalad för den händelse köparen i annat avseende

än i fråga om betalningen underlåter att fullgöra vad som åligger

honom, icke må tillämpas, om detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

skulle vara uppenbart obilligt. Utredningen har föreslagit att

denna bestämmelse upphäves, enär den blir överflödig genom det generella

stadgande, som enligt utredningens förslag skall intagas i 8 § tredje stycket.

I stället har utredningen i andra stycket av 2 § upptagit ett nytt stadgande,

som sammanhänger med bestämmelserna om anstånd i 12 § av utredningens

förslag. Utredningen har härvid till en början framhållit, att om köparen

efter utgången av den i 2 § första stycket stadgade fristen erbjöde sig

att betala det belopp, som ej erlagts i tid, det enligt gällande lag i allmänhet

stode säljaren öppet att avvisa erbjudandet under åberopande av något av

de i kontrakten brukliga förbehållen om rätt för säljaren att vid dröjsmål

återtaga godset eller att utkräva post, som eljest ej är förfallen. Endast genom

att betala säljarens hela återstående fordran kunde i sådant fall köparen

avvärja ett yrkande från säljarens sida om godsets återtagande. Enligt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

12 § i förslaget skall -— fortsätter utredningen — visst anstånd med verkställigheten

av handräckning kunna beviljas, när köparen till följd av sjukdom,

arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter, som kan antagas vara av tillfällig natur. Denna

möjlighet till anstånd skulle enligt utredningens mening ej sällan bli av

föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart anståndstiden gått till

ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att återtaga godset eller att utkräva

eljest ej förfallen post. Enligt utredningens mening borde köparen,

om han före anståndstidens utgång lyckats betala alla enligt den ursprungliga

betalningsplanen förfallna poster — jämte ränta och kostnader i anledning

av dröjsmålet — vara berättigad att fortsättningsvis erlägga återstående

poster å deras förfallodagar enligt nämnda plan. Även i andra situationer

borde samma skydd tillkomma en köpare, som råkat i dröjsmål till

följd av oförvållade betalningssvårigheter men erlade det enligt planen förfallna

beloppet. Att sådant skydd tillerkändes köparna kunde icke för säljarna

anses innebära någon nämnvärd olägenhet och överensstämde för övrigt

med god köpmannased inom avbetalningshandeln. Utredningen har därför

föreslagit att i förevarande stycke skall upptagas ett stadgande, som tar

sikte på samma fall av sjukdom etc. som 12 § och som innebär att säljaren

ej heller efter utgången av den i 2 § första stycket angivna fristen skall äga

göra gällande särskild påföljd av dröjsmål med betalningen — exempelvis

återtaga godset eller utkräva post som eljest ej skulle vara förfallen — om

köparen betalar det belopp, som ej guldits i rätt tid, jämte dröjsmålsränta

och ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas med anledning av

dröjsmålet.

Ur motiven må här vidare återgivas följande:

Då säljaren anhängiggjort talan vid domstol, bör det icke stå köparen

öppet att på vilket stadium av rättegången som helst frigöra sig från påföljd

av dröjsmålet genom att betala det förfallna beloppet. En lämplig

gräns utgör enligt utredningens mening målets företagande till huvudförhandling.

Har köparen sökt återvinning mot tredskodom, som meddelats under

förberedelsen, torde fristen anses böra utlöpa först vid huvudförhandlingen

i återvinningsmålet. För sådana fall då säljaren icke väckt talan vid

domstol synes det icke erforderligt att bestämma någon frist, inom vilken

betalningen av det förfallna beloppet skall erläggas. Härav följer, att då

handräckning begärts betalning med angiven verkan kan ske intill dess godset

återtagits.

Yttrandena.

Endast i några fä remissyttranden uttalas kritik mot det stadgande, som

upptagits i 2 § andra stycket av utredningens förslag. Eljest lämnas stadgandet

utan erinran eller också tillstyrkes detsamma uttryckligen. Det sistnämnda

är fallet beträffande exempelvis Stockholms handelskammare, som

förklarar att förslaget i denna del torde överensstämma med den praxis som

tillämpas av det stora flertalet vederhäftiga avbetalningsföretag.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ifrågasätter, om med hänsyn till

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

37

redan rådande praxis något större behov av stadgandet föreligger och föreningen

invänder vidare mot stadgandet, att detsamma medför praktiska

olägenheter med hänsyn till svårigheten för utmätningsmannen att bedöma

och kontrollera påståenden om sjukdom etc. Även handelskammaren i Göteborg

anser det vara önskvärt, att den av utredningen föreslagna formuleringen

»till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller annan särskild orsak

huvudsakligen utan egen skuld» begränsas till vissa klart angivna fall.

I ett par yttranden diskuteras utredningens förslag att köparen, sedan säljaren

väckt talan vid domstol, icke skall kunna undgå påföljd av sitt dröjsmål

genom att erlägga betalning först efter det målet företagits till huvudförhandling.

Svea hovrätt anför i denna del:

\id handräckning har icke föreslagits någon tidsgräns, som kan anses

motsvara den sålunda angivna. Enligt ordalagen inträder ej heller någon

tidsbegränsning i lagsökningsmål, som icke genom hänskjutande till rättegång

eller i anledning av återvinningstalan övergått till rättegångsmål med

huvudförhandling. Emellertid kan det frågas, huruvida det är riktigt att

göra denna skillnad. Det avgörande skälet för köparens förmån att genom

betalning slippa eljest inträdande påföljd måste vara, att han före verkställandet

hinner upphäva verkningarna av sitt dröjsmål genom att erlägga

vad som förfallit enligt den ursprungliga betalningsplanen och ersätta säljaren

dennes kostnader för det påbörjade förfarandet. Om det sker, kommer

säljaren i sådant läge, som varit avsett vid köpets ingående, och hans

rätt har icke trätts för nära. Från dessa synpunkter är det likgiltigt, huruvida

betalningen ägt rum före eller efter eu huvudförhandling. Att kostnadsfrågan

kan kräva en mera ingående prövning, om huvudförhandling förekommit,

synes knappast vara tillräcklig grund för den i förslaget genomförda

skillnaden. Och den omständigheten, att köparen skulle kunna hindra

verkställandet av en lagakraftägande dom genom att betala ett mindre belopp

än det utdömda, kan ej heller vara något bärande skäl för att sätta köparen

i ett sämre läge vid prövning i den för tvistemål gällande ordningen.

Skånska hovrätten anser det icke fullt tillfredsställande att man skall behöva

gå till motiven för att vinna upplysning om den frist, inom vilken betalningen

av det förfallna beloppet skall erläggas då handräckning begärts.

Uttalandet att i nämnda fall betalning med angiven verkan skall kunna ske

intill dess godset återtagits borde komma till klart uttryck i lagtexten. Förutom

tidpunkten för godsets återtagande kunde ju exempelvis tänkas att tiden

för ansökan om godsets återtagande vore avgörande. Vidare föreslår

skånska hovrätten, som anser att uttrycket »den angivna fristens utgång»

kan giva upphov till tvekan om vilken frist som avses, att lagtexten ändras

till »den i första stycket angivna fristens utgång».

Departementschefen.

Del av utredningen föreslagna stadgandet torde, såsom under remissbehandlingen

vitsordats, i sak överensstämma med den praxis som tillämpas

av det stora flertalet vederhäftiga avbetalningsföretag. På grund härav och

på de skäl utredningen i övrigt anfört vill jag i princip tillstyrka förslaget.

Vad beträffar stadgandets formulering har i några yttranden gjorts gällan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kangl. Maj:ts proposition nr 3.

de, att de av utredningen föreslagna ordalagen »till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld» vore

alltför oklara. Det torde emellertid knappast vara möjligt att göra en närmare

precisering. Jag vill erinra om att formuleringen är praktiskt taget

ordagrant hämtad från 88 c § utsökningslagen.

I betänkandet förutsättes i princip att köparen skall kunna freda sig mot

ett påfölj ds yrkande från säljarens sida genom att erlägga betalningen senast

innan godset återtagits. Denna princip torde, såsom under remissbehandlingen

anmärkts, böra komma till klart uttryck i lagtexten, något som för

övrigt också skett i den norska propositionen. Utredningen har emellertid

uppställt ett undantag från angivna regel, nämligen att i det fall då säljaren

väckt talan vid domstol betalning icke skall med angiven verkan kunna

ske efter det målet företagits till huvudförhandling. Trots vad Svea hovrätt

anfört mot detta förslag synes detsamma böra biträdas, då eljest en

motsättning skulle kunna uppstå mellan lag och domstols dom.

I anledning av en lagteknisk anmärkning av skånska hovrätten bör uttrycket

»den angivna fristens utgång» i andra stycket första punkten av utredningens

förslag ändras till »den i första stycket angivna fristens utgång».

3 §■

Betänkandet.

Vill säljaren taga tillbaka godset, skall enligt 3 § i gällande lag vid uppgörelse

mellan honom och köparen värdet av godset, när det återtages,

räknas köparen till godo. Gällande lag innehåller icke någon bestämmelse

om principerna för värderingen av godset. Under förarbetena till lagen

uttalades emellertid, att värderingen icke finge innebära allenast ett fastställande

av det pris godset kunde beräknas inbringa vid exekutiv försäljning.

Avgörande borde i stället i första hand vara, hur mycket säljaren genom

att på det för honom förmånligaste sättet realisera godset kunde med säkerhet

antagas erhålla för detsamma. Vidare framhölls att en omständighet,

som borde kunna komma i betraktande vid värderingen, vore att säljaren

kunde vara i tillfälle att genom en obetydlig reparation i avsevärd

mån höja värdet av det återtagna godset.

Utredningen (s. 34—35) säger sig dela den i lagens förarbeten uttalade

uppfattningen om de principer, som bör ligga till grund för bestämmande

av godsets värde vid återtagandet. Med hänsyn till att värderingen av godset

är en huvudpunkt vid uppgörelsen mellan köparen och säljaren har

utredningen ansett det ej vara fullt tillfredsställande, att de regler som

därvid skall tillämpas icke återfinns i lagtexten utan endast i motiven.

I förslaget har därför som ett tillägg till 3 § upptagits bestämmelser om

värderingen, vilka avfattats i nära anslutning till uttalandena i de äldre

motiven. Utredningen har beträffande stadgandet anfört bl. a. följande:

I sådana fall då säljaren på nytt kan avyttra godset i sin rörelse avses

uttrycket »utvinna» skola omfatta vad som kan antagas inflyta genom försäljningen

med avdrag av de särskilda kostnader, som kunna beräknas

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

39

uppkomma genom att just detta gods säljes, t. ex. transport- och reparationskostnader.

Är säljaren skyldig att ersätta en reparatör kostnaden för

en före återtagandet utförd reparation av godset, skall hänsyn härtill tagas

vid beräkningen av godsets värde. På försäljningen belöpande andel

av säljarens allmänna försäljningskostnader få däremot ej avdragas. Ej

heller får säljaren tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.

Frågan om hänsyn skall tagas till möjligheten att reparera godset beror

t. ex. på huruvida säljaren har egen verkstad eller reparation eljest kan

ske utan större omak. —--

Under utredningsmännens överläggningar med de för ändamålet tillkallade

sakkunniga har från sälj arhåll hävdats, att säljaren borde få göra

avdrag för samtliga försäljningskostnader. Denna ståndpunkt saknar ej

helt fog, men av praktiska skäl har det ansetts olämpligt att låta värderingen

omfatta en så svårbedömbar post som de fasta kostnaderna. När man dessutom

bortsett från handelsvinst, sammanhänger detta med att de föreslagna

värderingsreglerna — vilka såsom nämnts torde överensstämma

med uttalanden i motiven till gällande lag — i viss mån ha karaktären av

skyddsbestämmelser till köparens förmån. Den extra kostnad som genom

värderingsreglerna lägges på en säljare kan icke representera mer än en

obetydlig del av hans totala omkostnader för avbetalningsrörelsen, i varje

fall om han iakttar tillbörlig försiktighet vid beviljande av avbetalningskredit.

Ser man saken från köparens synpunkt, innebär godsets återtagande

att han går miste om ett värde, som motsvarar vad det skulle kosta

honom att köpa ett begagnat föremål av samma slag i samma skick.

Yttrandena.

Skånska hovrätten anmärker, att det uppenbarligen vore meningen att

hänsyn även skall tagas till den omständigheten att avbetalningssäljaren

utan omak kan lämna bort godset för reparation. För undvikande av missförstånd

syntes en redaktionell ändring böra vidtagas i sista meningen.

Samma anmärkning framställes av Skånes handelskammare.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet ifrågasätter, om icke anlitande av

sakkunnig bör göras obligatoriskt, då fråga uppstår om återtagande av motorfordon

eller annat gods av högre värde.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens i motiven gjorda uttalanden

att säljaren ej skall få göra avdrag för sina fasta försäljningskostnader

och ej heller tillgodoräkna sig handelsvinst. Sålunda anför köpmannaförbundet:
Om

säljaren på nytt kan sälja godset i sin rörelse, anses godsets värde

■enligt förslaget utgöra försäljningsvärdet minskat med blott de transportoch

reparationskostnader som uppkommit just för den återtagna varan.

Förslaget — liksom gällande lag — förutsätter således att säljaren skall

ställa sin försäljningsapparat gratis till förfogande för den avbetalningsköpare,

som icke fullgör sina avbetalningar. Kostnaderna för försäljningen

nummer 2 måste emellertid under alla omständigheter täckas, och detta må

då ske på de skötsamma avbetalningskundernas och i vissa rörelser även på

kontantkundernas bekostnad.

Sin ståndpunkt motivera utredningsmännen med att utmätningsman

icke har vare sig kompetens eller möjlighet att värdera försäljningskostnaderna.

Det nya förslaget till avbetalningslag ställer emellertid i

många andra hänseenden krav på ökad kompetens hos utmätningsmännen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Det finnes därför enligt förbundets uppfattning ingen anledning att förmoda

att utmätningsmännen, även om vederbörande säljares uppgifter

icke skulle kunna accepteras, sakna förmåga att bilda sig en uppfattning

även i denna fråga, t. ex. genom kontakt med detaljhandelns organisationer.

Utredningsmännen anföra också ett annat skäl, nämligen att den extrakostnad

som genom värderingsreglerna i 3 § drabbar en säljare, icke torde

representera mer än en mindre del av hans totala omkostnader. Ur principiell

synpunkt synes emellertid detta argument sakna bärkraft. En felaktig

värderingsprincip blir knappast bättre enbart av denna anledning. Eftersom

värdegränsen för lagens tillämplighetsområde slopats i förslaget, framträder

därjämte olägenheterna av den föreslagna värderingsregeln starkare

än tidigare. Utredningsmännen ha säkerligen betydligt underskattat betydelsen

av ifrågavarande norm.

Förbundet anser därför, att det i såväl lagtext som motiv till 3 § bör

klart utsägas att godsets värde skall utgöra försäljningsvärdet minskat

med de försäljningskostnader som säljaren normalt måste räkna med för

ifrågavarande varuslag.

Några handelskammare anser det icke rimligt att säljaren på grund av

den ursprungliga köparens kontraktsbrott skall vid avräkningen gå miste

om skälig handelsvinst på den nya försäljningen.

Industriförbundet påtalar, att intet nämnts om den normala och tillika

betydande kostnad, som utgöres av försäljningsprovision. Industriförbundet

förutsätter, att även denna kostnad skall beaktas vid värderingen

och hemställer om ett förtydligande i denna riktning. Därjämte framhåller

industriförbundet, att det visserligen vore svårt att uppskatta de fasta

kostnaderna i det individuella fallet. Då emellertid säljaren principiellt bor^

de få täckning även för de fasta försäljningskostnaderna — vilka för övrigt

icke vore så obetydliga som utredningen syntes mena — borde man enligt

förbundets mening överväga en sådan bestämmelse, att säljaren vid

värderingen gottskreves en enhetlig approximativt beräknad ersättning för

de fasta försäljningskostnaderna; denna ersättning kunde förslagsvis utgöra

fyra eller fem procent av avbetalningspriset. Även advokatsamfundet

anser det icke vara omöjligt att i lagen införa en bestämmelse om visst

schablonmässigt beräknat avdrag (t. ex. viss %) beträffande allmänna försäljningskostnader

och handelsvinst. Sveriges pianoförbund yrkar, att från

godsets värde skall avräknas den provision, som säljaren regelmässigt brukar

utbetala, samt ett belopp beräknat till viss procent av godsets värde,

förslagsvis 5 %, motsvarande de fasta kostnaderna.

Automobilhandlareförbundet vidhåller för bilbranschens del bestämt kravet

på rätt till avdrag för samtliga försäljningskostnader. Försäljning av

begagnade bilar, i synnerhet specialbyggda lastbilar kunde vara en mycket

komplicerad och krävande prestation. Provisions- och lönekostnad för den

personal som på olika sätt medverkat vid försäljningsarbetet borde ovillkorligen

få avdras från försäljningssumman. Rätt till avdrag för försäljningskostnader

borde egentligen också gynna köparen, då säljaren i annat

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

41

fall skulle få intresse av att yrka på exceptionellt låg värdering och därigenom

skydda sig mot förlust. I omsorgen om köparens skydd hade utredningen

enligt förbundets mening här gått för långt.

Även bokförläggareföreningen, Sveriges möbelhandlares centralförbund

och Sveriges järnhandlareförbund kritiserar utredningens ståndpunkt i denna

del.

Departementschefen.

Vid den uppgörelse mellan kontrahenterna i ett avbetalningsköp, som

skall komma till stånd när säljaren på grund av köparens betalningsförsummelse

vill återtaga det sålda godset, skall godsets värde räknas köparen

till godo. Principerna för och resultatet av denna värdering är uppenbarligen

för båda parter av den allra största praktiska betydelse. Det måste med

hänsyn härtill anses innebära en fördel, att de regler som skall tillämpas vid

godsets värdering blir så klart som möjligt angivna i själva lagen. Utredningens

förslag i denna del innebär i stort sett endast ett lagfästande av rådande

praxis och synes i huvudsak kunna godtagas. Lagen bör alltså upptaga

ett uttryckligt stadgande av innehåll att godsets värde skall beräknas efter

vad säljaren kan antagas utvinna genom att på lämpligt sätt sörja för dess

försäljning. Det synes också lämpligt att såsom ett exempel på omständigheter,

som bör beaktas vid värderingen, uttryckligen nämna säljarens möjlighet

att ånyo försälja godset i egen rörelse och dessförinnan bota eventuellt

förefintlig skada därå. Enär det såsom utredningen själv framhållit är avsikten,

att möjligheten att vid behov reparera godset skall beaktas icke blott

i det fall då säljaren har egen verkstad utan även när han utan större omak

kan lämna bort godset för reparation, torde utredningens förslag till lagtext

böra något jämkas.

Det säger sig självt, att värderingen av godset i praktiken kan komma att

erbjuda betydande svårigheter, särskilt om värdegränsen för lagens tillämpningsområde

slopas och det sålunda kan bli fråga om att värdera sådana

föremål som begagnade motorfordon, lantbruksmaskiner och andra maskiner.

Jag vill likväl icke tillstyrka ett under remissbehandlingen väckt förslag

att sakkunnig obligatoriskt skall anlitas vid värderingen av dylika föremål.

Det bör vara tillräckligt, att utmätningsmannen enligt 13 § har möjlighet att

vid behov anlita sakkunnig för godsets värdering. Icke sällan kan det säkerligen

ligga i båda parternas intresse, att denna möjlighet utnyttjas.

På en punkt synes mig utredningen icke ha tillräckligt beaktat säljarens

skäliga intressen, när den har utvecklat principerna för godsets värdering.

Jag syftar härvid på utredningens motivuttalande angående säljarens

rätt att få göra avdrag för sina försäljningskostnader. Visserligen är det

sant, att dessa kostnader många gånger kan vara svåra att beräkna. Men

denna svårighet bör icke få leda till att man helt bortser från nämnda kostnader

och alltså låter säljaren drabbas av direkta utgifter för köparens skull.

Om värdegränsen slopas kan ju värderingen komma att avse icke blott standardartiklar

utan också mera speciella föremål, t. ex. specialbyggda lastbilar,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

som det kan vara ganska svårt att ånyo sälja på den öppna marknaden. Att

säljaren skulle A''ara skyldig att ställa sin försäljningsapparat gratis till förfogande

för den avbetalningsköpare, som ej fullgör sina avbetalningar, synes

mig obilligt mot säljaren. Principen bör därför enligt min mening vara, att

alla försäljningskostnader -— både fasta sådana, försäljningsprovision och

mera speciella kostnader, t. ex. för annonsering — skall beaktas. Det säger

sig självt, att man svårligen kan uppställa några allmänna regler för beräkningen

av dessa kostnader. Ofta torde dock den av industriförbundet

nämnda approximativa beräkningen — fyra å fem procent av avbetalningspriset

— kunna ge en viss ledning vid beräkningen av de fasta kostnaderna.

Den ståndpunkt som bär utvecklats torde icke behöva föranleda någon ändring

av lagtexten i utredningens förslag. Rent språkligt synes nämligen det

där använda uttrycket »utvinna» bättre täcka den uppfattningen att försäljningskostnaderna

i princip skall avräknas än den motsatta ståndpunkten.

I likhet med utredningen anser jag det innebära en rimlig avvägning mellan

säljarens och köparens intressen att vid värderingen bortse från handelsvinst

på den andra försäljningen.

4 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vad säljaren får räkna

sig till godo vid den uppgörelse som skall ske, när godset återtages.

Betänkandet.

Utredningens förslag innebär i flera hänseenden jämkningar i de gällande

reglerna. Huvudprinciperna för beräkningen av säljarens tillgodohavande

har dock bibehållits. Till vinnande av större överskådlighet har paragrafen

uppställts på annat sätt än för närvarande. Vad säljaren äger räkna sig till

godo har upptagits under fem punkter i första stycket.

Punkt 1) i förslaget avser o gul dna poster, för vilka i avtalet

bestämd förfallotid är inne vid tiden för godsets återtagande.

I sak överensstämmer den föreslagna texten med gällande lag.

Den redaktionella jämkningen har emellertid gjorts, att »betingad förfallodag»

utbytts mot »i avtalet bestämd förfallodag». Därigenom — anför utredningen

- - utmärkes tydligare, att den ursprungligen bestämda förfallodagen

avses eller, med andra ord, att hänsyn icke skall tagas till en klausul,

enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser medför

att samtliga poster omedelbart förfaller till betalning.

För närvarande innehåller 4 § ett undantag från regeln att tidpunkten för

godsets återtagande är avgörande för frågan, vilka poster som skall betraktas

såsom förfallna. Då säljaren går domstolsvägen för att få tillbaka godset,

skall i stället hänsyn tagas till tiden för stämningens delgivning. Utredningen

har (se s. 36 i betänkandet) föreslagit, att denna undantagsbestämmelse

helt slopas.

Enligt punkt 2) i förslaget (s. 36—38) skall säljaren vidare äga räkna

sig till godo så stor kvotdel av icke förfallna poster som kon
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

43

tantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset. De nuvarande bestämmelserna

bygger på samma princip, dock med praktiskt betydelsefulla modifikationer.

Det presumeras sålunda, att kontantpriset utgör nio tiondelar av

avbetalningspriset. Endast då köparen eller säljaren visar, att förhållandet

mellan dessa priser faktiskt är ett annat, lägges detta till grund för uppgörelsen.

Enligt 12 § i gällande lag kan presumtionen icke rubbas, då fråga är

om handräckning för godsets återtagande; i detta fall skall följaktligen alla

icke förfallna poster minskas med en tiondel. Utredningens förslag innebär,

att säljarens fordran skall beräknas på samma sätt av utmätningsman och

domstol. Någon presmntion om relationen mellan kontant- och avbetalningspris

har icke uppställts ens för det fall att utredning saknas om kontantpriset.

Enligt andra stycket av 4 § i förslaget skall av säljaren i avtalet lämnad

uppgift om det pris, till vilket han varit villig att sälja godset mot kontant

betalning, läggas till grund för beräkningen enligt punkt 2) första stycket,

där det ej kan antagas att godset kunde ha köpts till lägre pris. Även om köparen

icke gjort invändning mot säljarens uppgift, skall utmätningsmannen

enligt betänkandet (s. 38 f) lämna densamma utan avseende, om han finner

det uppgivna priset vara högre än det vanliga kontantpriset.

Enligt den nuvarande lydelsen av 4 § skall ränta tillgodoräknas säljaren,

där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå. Den praktiska betydelsen

av denna regel inskränkes emellertid i hög grad av den nu gällande

föreskriften i 12 § att vid handräckning icke tages hänsyn till ränta.

Utredningen anför (s. 39 f), att frågan om ränteberäkning vid handräckning

kommer i ett annat läge, om värdegränsen för lagens tillämpningsområde

upphäves, enär det i så fall kan bli fråga om ganska betydande räntebelopp.

På grund bl. a. härav föreslår utredningen under punkt 3), att ränta

skall kunna tillgodoräknas säljaren också vid handräckning. Utmätningsmannen

skall dock enligt 10 § andra stycket i förslaget ej vara skyldig att

vid handräckning beräkna ränta, med mindre säljaren uttryckligen angivit

vad han i sådant avseende fordrar.

Under punkt 3) i förslaget har förutom ränta även upptagits försäkringspremie

(s. 40).

Under punkt 4) har upptagits regeln i nuvarande tredje stycket att kostnad,

som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande, skall räknas honom

till godo. Då säljaren anlitar handräckning, torde — anför utredningen

— i överensstämmelse med allmänna exekutionsrättsliga principer (jfr 198

och 199 §§ utsökningslagen) hänsyn icke böra tagas till sådana kostnader

som utgifter för upprättande av ansökan och inställelse vid förrättningen

utan endast till de egentliga förrättningskostnaderna.

Punkt 5) i första stycket av den föreslagna 4 § innehåller, att säljaren

under viss förutsättning äger tillgodoräkna sig fordran å ersättning för

reparation eller annan åtgärd med avseende å godset.

Det finska förslaget skiljer sig såtillvida från de andra förslagen, som

där upptagits en presumtionsregel om reduktion med en tiondel av icke förfallna

poster, där utredning saknas om kontantpriset. I övrigt företer förslagen

sinsemellan endast smärre skiljaktigheter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Mot utredningens förslag att slopa 9/10-regeln invänder överståthållaråmbetet:
De

föreslagna nya reglerna om vad säljaren får räkna sig till godo vid

den uppgörelse, som skall ske, när godset återtages, äro — i varje fall på

papperet — materiellt överlägsna de nu gällande. Det förtjänar emellertid

understrykas att det blir mera tidsödande att räkna med det faktiska förhållandet

mellan kontantpris och avbetalningspris än att reducera de oguldna

posterna med en tiondel och att uppgiften att fastställa kontantpriset icke

alltid är så enkel. Förslaget är så utformat, att den utmätningsman som har

benägenhet eller anser sig av tidsnöd tvingad att behandla avbetalningsärendena

schematiskt i allmänhet får möjlighet att utan efterräkningar för

egen del taga det i avtalet angivna kontantpriset för gott, medan den utmätningsman,

vars ambition bjuder honom att följa lagstiftarens intentioner,

därmed drar på sig en arbetsbörda, som icke kan anses rimlig med

hänsyn till dessa ärendens natur. Den mera markerade instabilitet som inträtt

i penningvärdet sedan remitterade förslaget avgavs försvårar för övrigt

uppgiften att bestämma kontantpriset vid en förfluten tidpunkt, enär den

prisnivå, som då gällde, icke längre är aktuell.

Det otillfredsställande i den nuvarande ordningen ligger enligt ämbetets

mening i stadgandet i 12 §. Borttages detta, kan ämbetet däremot icke finna

det onöjaktigt att 9/10-regeln får utgöra en presumtionsregel, som träder i

tillämpning där utredning saknas om kontantpriset. Nämnda ordning har

ju också accepterats i det finska förslaget. Det får sålunda ankomma på

parterna att förebringa utredning om att kontantpriset med mer eller

mindre än en tiondel understigit avbetalningspriset, vilken utredning för säljarens

del torde komma att avse, att han haft skäl för det kontantpris som

han uppgivit i avtalet. Måhända bör emellertid ordet »visa» i nuvarande 4 §

andra stycket utbytas mot »göra sannolikt».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och överexekutor i Hälsingborg vill bibehålla

9/10-regeln såsom presumtionsregel.

Däremot har länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län

godtagit förslaget att slopa %0-regeln och detta trots att de ansett förslagets

genomförande medföra en icke oväsentlig belastning för utmätningsmännen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser lika med utredningen, att även vid

handräckning det faktiska förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris

bör ligga till grund för beräkningen av säljarens fordran. Däremot

kan det enligt hovrättens mening ifrågasättas, om det bör anförtros åt utmätningsman

att avgöra förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris i

det fall att anledning föreligger till antagande, att godset kunde ha köpts

kontant till lägre pris än det i avtalet uppgivna kontantpriset. Dylikt avgörande

torde enligt hovrättens mening ofta kräva en så besvärlig bevisprövning,

att den icke lämpligen kunde ske annat än vid domstol. Handräckning

syntes därför böra få äga rum endast, då det i avtalet uppgivna kontantpriset

komme att tillämpas. En sådan ordning syntes även medföra den

fördelen, att säljarna för att icke utsätta sig för risken att nödgas använda

den betydligt omständligare domstolsvägen, tvingas att i avtalet angiva ett

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 45

kontantpris, om vilket någon tvekan från utmätningsmannens sida icke

behöver befaras.

Utredningens förslag att ränta skall tillgodoräknas jämväl vid handräckning

har mött kritik i vissa yttranden. Sålunda anför föreningen Sveriges

stadsfogdar:

Ett införande av ränteberäkning kommer självfallet att komplicera förfarandet.

Man kan ej lämna utan beaktande, att handräckningsförfarandet

ofta utföres under synnerligen besvärliga yttre förhållanden, under vilka

det skulle stöta på stora praktiska svårigheter att verkställa ränteberäkning.

Det ligger såväl ur parternas som det allmännas synpunkt vikt uppå, att

handräckningen särskilt beträffande de mindre köpen göres så enkel som

möjligt. I handräckningsärenden avseende mindre köp, där avbetalningsbeloppen

äro små, skulle de, vilkas rätt beröras, helt säkert ofta finna det

verklighetsfrämmande, om handräckningen skulle verkställas med tidsödande

ränteberäkningar å obetydliga belopp; och ränteberäkningen skulle ändå

i de allra flesta av dessa fall bli betydelselös. Därest man — såsom utredningen

— av principiella skäl icke vill göra skillnad mellan köp under och

köp över en viss värdegräns, synes man kunna, i syfte att förenkla förfarandet,

välja den utvägen, att det föreskrives att å avbetalningsposter, som

ej uppgå till visst belopp, ränta ej skall vid handräckning beräknas.

Liknande erinringar har anförts av förste stadsfogdarna i Göteborg, Malmö

och Hälsingborg. Överexekutor i Hälsingborg säger sig emellertid ej kunna

dela förste stadsfogdens mening att ränteberäkningen skulle bereda utmätningsmannen

några större svårigheter, helst som enligt 10 § andra stycket

i förslaget säljaren, därest han gjorde anspråk på ränta, skulle i ansökningen

uppgiva vad han i sådant avseende fordrade. Förste stadsfogden i

Norrköping är av samma mening och yttrar, att ränteberäkning vid handräckning

icke torde bereda några större svårigheter. Automobilhandlareförbundet

har med tillfredsställelse antecknat den föreslagna bestämmelsen att

ränta och försäkringspremie samt i vissa fall ersättning för reparation o. d.

bör kunna tillgodoräknas säljaren även vid handräckning, då bilbranschen i

särskilt hög grad hade intresse därav.

Beträffande bestämmelserna i 4 § första stycket 3) och 5) i utredningens

förslag jämförda med 10 § andra stycket uppställer föreningen Malmöhus

läns landsfiskaler den frågan, i vad mån det skall åligga säljaren att styrka

sin fordran på grund av ränta, försäkringspremie och reparation eller annan

åtgärd beträffande godset. Utredningen syntes icke ha berört detta ämne,

vilket vid handräckning bleve aktuellt, om köparen icke såge sig i stånd att

vitsorda det fordrade beloppet. För undvikande av tveksamhet, som eventuellt

kunde leda till en i och för sig onödig avvisning av handräckningsansökningen,

vore enligt föreningens mening kompletterande bestämmelser

i detta häseende erforderliga. I

I övrigt har utredningens förslag vid 4 § icke berörts av remissinstanserna

i vidare mån än att advokatsamfundet såsom oriktigt betecknat utredningens

påpekande i motiven till första stycket punkt 4) att, då säljaren anlitar

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handräckning, hänsyn icke bör tagas till sådana kostnader som utgifter för

upprättande av ansökan och inställelse vid förrättningen. Samfundet förmenar,

att dylika kostnader rätteligen bör ersättas av köparen.

Departementschefen.

Självfallet är det önskvärt, att man vid den beräkning som avses i första

stycket punkt 2) utgår från ett så rättvisande kontantpris som möjligt. Detta

blir av särskild vikt, om lagen utsträckes till att omfatta även större köp. I

likhet med utredningen anser jag det därför icke lämpligt att bibehålla en

så grov beräkningsmetod som den nuvarande 9/10-regeln innebär. På sätt i

betänkandet föreslagits torde som huvudregel böra uppställas, att man från

fall till fall skall söka nå fram till det objektiva kontantpriset. Som en

hjälp regel bör emellertid härvid gälla, att säljarens i själva avtalet lämnade

uppgift om kontantpriset skall tagas för god, där det ej kan antagas, att

godset kunde ha köpts till lägre pris. Det synes mig icke lämpligt att, på

sätt i några yttranden föreslagits, såsom en ytterligare hjälpregel uppställa

att kontantpriset vid bristande utredning skall anses utgöra 9/10 av avbetalningspriset.

Den bedömning av kontantpriset som skall ske enligt de nu föreslagna

reglerna torde kunna överlämnas åt utmätningsmännen.

Utredningens förslag att ränta och försäkringspremie skall tillgodoräknas

säljaren även vid handräckning måste enligt min uppfattning godtagas,

därest värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas. Man torde icke

böra överdriva de praktiska svårigheter, som kan vara förenade med en ränteberäkning

på handräckningsstadiet, helst som säljaren enligt 10 § andra

stycket ålagts skyldighet att uppgiva sina ränteanspråk i handräckningsansökningen.

Vid tillämpning av första stycket punkt 4) synes det, såsom advokatsamfundet

påpekat, vara riktigast att taga hänsyn till samtliga kostnader för

godsets återtagande, alltså icke blott till egentliga förrättningskostnader.

För den händelse köparen icke anser sig kunna vitsorda av säljaren i olika

hänseenden fordrade belopp, bör utmätningsmannen givetvis icke tillgodoräkna

säljaren mer än vad som kan anses styrkt.

Till innehållet i första stycket punkt 5) återkommer jag vid behandlingen

av 8 §.

5 §.

Om det vid godsets återtagande visar sig, att dess värde överstiger det

belopp som räknats säljaren till godo, äger enligt 5 § första stycket i gällande

lag säljaren, när återtagandet sker på grund av domstols förordnande,

icke aterfa godset, med mindre han till köparen erlägger det överskjutande

beloppet. Vid handräckning är det däremot tillräckligt att han nedsätter

beloppet hos utmätningsmannen. Denna olikhet har motiverats med att

i domstolsfallet någon rubbning av de grunder, efter vilka säljarens till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

47

godohavande beräknats, ej kunde ifrågakomma, under det att den uppgörelse,

som skedde vid handräckning, icke alltid bleve definitiv.

Utredningen bär på anförda skäl (s. 41) ansett att säljaren, när

godsets värde bestämts av utmätningsman, alltid borde äga valrätt mellan

att erlägga saldot till köparen och att nedsätta beloppet hos utmätningsmannen.

I utredningens förslag bar 5 § första stycket ändrats i enlighet härmed.

Vidare har orden »eller, där fråga är om handräckning, enligt 12 §»

utgått till följd av att i förslaget saknas motsvarighet till de i 12 § av gällande

lag intagna särskilda reglerna om beräkningen av säljarens fordran vid

handräckning.

Utredningens förslag vid denna paragraf har icke berörts i något av r emissyttrandena.

Departementschefen.

Jag anser mig böra biträda utredningens förslag.

6 §•

Betänkandet.

Utredningen (s. 41—43) föreslåratt ett nytt, tredje stycke fogas

till 6 §, innebärande rätt för köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid.

I betänkandet nämnes, att det särskilt vid köp av dyrbara varor förekommer

att en eller flera växlar utställes å köpeskillingen och att köparen åtecknar

växlarna, vanligen som acceptant. Utredningen nämner, att inom avbetalningshandeln

med bilar i stor utsträckning tillämpas den metoden, att

köparen för varje särskild avbetalningspost accepterar en växel, ställd att

betalas å postens förfallodag, varefter säljaren på en gång hos en förlagsgivare

diskonterar dessa växlar, av vilka den sista ofta förfaller först om

två år. Under överläggningar med representanter för bilhandeln har utredningen

inhämtat, att förlagsgivarna väl mottoge förtidsbetalning men att

någon återbäring av erlagt diskonto som regel icke medgåves. Det kunde

medföra förlust för säljaren, om han utan hänsyn härtill nödgades att som

full betalning mottaga ett reducerat belopp.

Utredningen fortsätter:

Huruvida förlust kommer att drabba säljaren beror på omständigheterna.

Det må till en början påpekas, att för det fall att växeln finnes hos säljaren

denne är skyldig att återställa växeln, när han mottager betalning i förtid.

Förhållandena gestalta sig delvis annorlunda, om växeln överlåtits till

tredje man. Lagen om avbetalningsköp får icke antagas rubba det rättsläge,

som föranledes av växellagens regler. Efter växelns överlåtelse är säljaren

icke längre rätt borgenär i förhållande till köparen. Skulle säljaren likväl

mottaga förtidsbetalning av köparen, kan han bli skyldig att hålla denne

skadeslös, om köparen sedermera skulle tvingas att till växelinnehavaren

utge växelbeloppet. Köparens möjlighet att till växelinnehavaren verkställa

förtidsbetalning blir beroende av spörsmålet huruvida han gentemot växelinnehavaren

äger åberopa det bakom växeln liggande rättsförhållandet till

säljaren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Betänkandets innehåll vid denna paragraf har berörts endast i ett par yttranden.

Sålunda anför handelskammaren i Karlstad:

Det bör beaktas att lagen endast reglerar förhållandet mellan säljaren och

köparen. Skulle köpet vara baserat på växlar, vilka diskonterats hos tredje

man, blir frågan om uppgörelsen i samband med köparens rätt att påfordra

förtidsinbetalning mera oklar. Det vore önskvärt, att rättsförhållandena härvid

bleve bättre preciserade. Handelskammaren anser ett stadgande böra

övervägas av sådan innebörd, att den förlust, säljaren kan förorsakas för

diskonto, genom av köparen påfordrad förtidsinbetalning, skall räknas säljaren

till godo vid den ekonomiska uppgörelsen.

Automobilhandlareförbundet berör samma problem och anför:

Den i 6 § köparen förbehållna rätten att fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid kan i vissa fall medföra nackdel för säljaren. Här avses det av utredningen

i motiven omnämnda fallet att tredje man anlitas som finansiär.

Visserligen framhålles i motiven att »lagen om avbetalningsköp icke får

antas rubba det rättsläge som föranledes av växellagens regler» och att efter

överlåtelse av växel »säljaren ej längre är rätt borgenär i förhållande till

köparen». Å andra sidan framhålles att köparens möjlighet att till växelinnehavaren

verkställa förtidsinbetalning blir beroende av om det bakom växeln

liggande rättsförhållandet till säljaren kan åberopas. En viss, icke önskvärd

oklarhet synes på denna punkt kvarstå och antingen kräva inskränkning av

den ovillkorliga rätten till förtidsbetalning eller komplettering med bestämmelsen

att säljaren äger tillgodoräkna sig rimlig kostnad som uppstått genom

anlitande av tredje man som finansiär.

I detta sammanhang må nämnas att lasttrafikbilägareförbundet påkallat

viss ändring i 6 § andra stycket och 7 §. Förbundet anför, att den i 6 § gällande

lag angivna tiden för återlösning av gods, 14 dagar, förefölle alltför

kort. Med hänsyn till de stora värden, som det kan komma att bli fråga om

därest värdegränsen slopades, syntes en lösningstid av en månad böra medgivas

köparen. Denna utvidgade lösningstid sjmtes i enlighet härmed även

böra medgivas i fall enligt 7 §, d. v. s. i fråga om återlösning av något eller

några av flera föremål.

Departementschefen.

Jag biträder utredningens förslag att i ett nytt tredje stycke upptaga bestämmelser

om rätt för köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid.

Ett par remissinstanser har yrkat, att säljaren i sådant fall skall äga

tillgodoräkna sig rimlig kostnad, som uppstått genom anlitande av tredje

man som finansiär. Även om vissa billighetsskäl talar för denna ståndpunkt,

skulle det dock erbjuda mycket stora praktiska svårigheter att reglera

spörsmålet på ett rättvist och enkelt sätt. Förslaget torde därför icke böra

upptagas.

Det i ett yttrande väckta förslaget att utsträcka tiden för den i 6 § andra

stycket och 7 § bestämda återlösningsfristen bör enligt min mening icke

genomföras, enär det skulle innebära en alltför hård belastning för sälja
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

49

ren att behöva vänta längre tid än där sägs eller fjorton dagar med att söka

på nytt avyttra återbekommet gods.

Såsom utredningen föreslagit torde första stycket böra jämkas med anledning

av att några särregler för beräkning av säljarens fordran, när godset

återtages handräckningsvägen, icke skall gälla.

8 §.

Betänkandet.

Utredningen framhåller att det ofta förekommer, att två eller flera avbetalningsköp

mellan samma kontrahenter kopplas samman på så sätt, att

säljaren förbehåller sig äganderätten till de sålda föremålen, intill dess

köparen fullgjort sina förbindelser enligt alla köpen. Ibland sker — påpekar

utredningen — motsvarande sammankoppling mellan ett avbetalningsköp

och en förbindelse av annat slag, t. ex. en reparationsfordran eller en

försträckning. Utredningen anser, att det nuvarande stadgandet i 8 § ger

köparen ett mycket begränsat skydd, och hävdar att systemet med koppling

måste betraktas som cn utväxt på avbetalningshandeln, skadlig icke

blott för köparna utan även för kreditlivet och omsättningen. Den föreslår

därför (s. 43—45 i betänkandet), att i ett f ö r s t a s t y c k e av 8 § intages

ett stadgande, vari förklaras att förbehåll att köparens rätt till godset skall

vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan, som åligger

honom enligt avbetalningsköpet, är utan verkan.

Från regeln att kopplingsförbehåll skall vara ogiltiga har utredningen

dock undantagit förbehåll, varigenom köparens rätt till godset göres beroende

av att han betalar säljarens fordran på ersättning för reparation

eller annan åtgärd med avseende å godset. Enligt utredningens

mening bör det nämligen även i fortsättningen tillåtas att avbetalningsgods

ställes som säkerhet för säljarens fordran på ersättning för

reparation och därmed jämställda åtgärder samt att godset återtages, om

köparen underlåter att betala sådan skuld. Av utredningens motiv till denna

undantagsregel, som återfinns på s. 45—47 i betänkandet, må här återgivas

följande avsnitt:

Undantaget är i första hand föranlett av de speciella förhållandena inom

avbetalningshandeln med motorfordon. I de remissyttranden, som avgåvos

över ett tidigare förslag (SOU 1938: 11 s. 56—57) att frånkänna koppling

rättsverkan, hemställde en del näringsorganisationer och företag, främst

inom bilhandeln, att möjligheten att begagna koppling måtte bibehållas

för sådana fall då säljaren nedlagt kostnader på reparation av godset.

Därvid framhölls, att ett förbud mot koppling i många fall skulle leda

till att en bilköpare, som icke kunde betala en mera omfattande reparation

kontant, skulle bli ur stånd att få bilen reparerad. För säljaren medförde

köparens underlåtenhet att nöjaktigt underhålla fordonet, att säkerheten

för köpeskillingen äventyrades. Även av hänsyn till trafiksäkerheten

syntes det betänkligt att beröva mindre likvida köpare denna möjlighet att

låta fordonet undergå erforderlig reparation.

4 Bihang till riksdagens protokoll t953. 1 samt Nr 3.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

De representanter för organisationer av bilhandlare och bilägare, med

vilka utredningen haft överläggningar, ha givit uttryck åt den uppfattningen

att säljarnas och köparnas intressen här sammanstämde. Det vore till

ömsesidig fördel, att möjlighet bereddes säljaren att efter reparation lämna

ut bilen, även om köparen icke förmådde betala reparationen kontant. Detta

hade särskild betydelse i fråga om fordon, som begagnades i yrkesmässig

trafik eller eljest i köparens näring. Köparens förmåga att fullgöra avbetalningarna

å köpeskillingen vore därvid ofta beroende av de inkomster

han kunde få genom att begagna bilen.

I ett andra stycke av 8 § föreslår utredningen, att förbehåll, att av

köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran som tillkommer säljaren

av annan grund än avbetalningsköpet, skall vara utan verkan i samma

omfattning som kopplingsförbehåll (se s. 47 i betänkandet). Såsom

framgår av lagtextens hänvisning till första stycket riktar sig stadgandet

—- enligt vad i motiven uttryckligen framhålles — ej mot förbehåll att avräkning

i första hand skall ske å fordran för reparation eller annan åtgärd

med avseende å godset.

Det föreslagna tredje stycket i8§är avsett att ersätta 2 § andra

stycket i gällande lag, enligt vilket stadgande särskild påföljd, som kan vara

avtalad för den händelse köparen i annat avseende än i fråga om betalningens

erläggande åsidosätter vad som åligger honom, icke må vinna tillämpning,

såframt detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle

vara uppenbart obilligt.

Sedan utredningen (s. 47 f) erinrat om att i nyare lagar rörande vissa

andra slag av avtal införts bestämmelser, som tillerkänner domstol rätt att

jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det särskilda

fallet finnes otillbörlig, har utredningen anfört att behov syntes föreligga

av en liknande jämkningsregel även när det gäller avbetalningsköp. Den i

förslaget intagna bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till 8 § skuldebrevslagen.

Utredningen säger sig icke ha avsett att uttrycket »villkor»

skall omfatta det avtalade vederlaget. Bestämmelsen finge alltså icke användas

för nedsättning av avbetalningspriset eller räntan. Utredningen har ansett,

att vid avbetalningsköp liksom vid andra köp frågan om och i vad mån

köparen är bunden av en utfästelse att utge en köpeskilling, som kan anses

oskälig, bör avgöras med tillämpning av bestämmelserna i avtalslagen eller

allmänna rättsregler. Då det enligt utredningens mening bör ankomma på

domstol att pröva en sådan fråga, föreskrives i 11 § tredje stycket att handräckning

skall vägras, om köparen visar sannolika skäl att godset blivit sålt

till oskäligt pris.

Utredningen nämner, att en ledamot inom sakkunnigkretsen, representerande

kooperativa förbundet, framfört betänkligheter mot bestämmelsen i

8 § tredje stycket med hänsyn till att dess räckvidd vore obestämd, särskilt

genom användningen av uttrycket »stridande mot gott af färsskick». Farhågorna

för att en dylik lagregel skulle leda till godtycklighet och osäkerhet i

rättslivet syntes emellertid enligt utredningens mening icke i någon mån

ha bekräftats av erfarenheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Öl

I de danska och norska förslagen har 8 § ytterligare ett stycke. Detta innehåller

för det första en bestämmelse att ett orimligt avbetalningspris kan

nedsättas till vad som anses rimligt. Vidare ges en regel för sådana fall då

säljaren avkrävt köparen ett orimligt vederlag för medgivande av anstånd

eller annan jämkning i kontraktsvillkoren. Det föreslås att dylika belopp

skall avräknas på köpeskillingen.

I övrigt må rörande tredje stycket i utredningens förslag hänvisas till s.

47—49 i betänkandet.

Yttrandena.

Icke någon remissinstans har opponerat sig mot utredningens förslag att

lcopplin g sförbehåll i princip skall vara ogiltiga. Tvärtom har flera

instanser, däribland Svea hovrätt, skånska hovrätten och kommerskollegium,

uttryckligen anslutit sig till utredningens förslag i denna del.

Beträffande det föreslagna undantaget från förbudet mot kopplingsförbehåll,

nämligen beträffande fordran på ersättning för reparation

eller annan åtgärd med avseende å godset, bryter sig

däremot meningarna bland remissinstanserna. Motormännens riksförbund

tillstyrker för sin del undantagsregeln, enär den måste anses gagna sådana

bilköpare, som för sin utkomst är beroende av att kunna begagna fordonet,

även om de icke kan kontant betala en reparation. Helt annorlunda bedömes

undantagsregeln däremot av svenska lasttrafikbilägareförbundet, som

anför:

Enligt förbundets uppfattning synes man även böra förbjuda koppling i

fråga om reparationskostnader. Det säljarens intresse, med vilket utredningen

motiverat undantaget beträffande reparationer, bör icke överskattas.

Syftemålet med den föreslagna lagändringen är bland annat att bereda skydd

åt kapitalsvaga småföretagare, som bedriva yrkesmässig trafik. Genom att

säljare beredes möjlighet att till köpeskillingen för fordon lägga reparationskostnader

för detsamma, erhåller denne just mot dessa kapitalsvaga trafikutövare

ett sådant övertag och en sådan förmån, att de senare så att säga aldrig

hinner i fatt och att bilen icke hinner slutbetalas under dess livslängd. I

detta sammanhang förtjänar framhållas, att man inom lastbilstrafiken kalkylmässigt

räknar med att en bil under dess livslängd måste genomgå reparationer

till en kostnad motsvarande bilens värde som ny. Möjligheten att

på sätt föreslagits koppla reparationskostnaderna till köpeskillingen kan

dessutom befaras medföra det mindre önskvärda resultatet, att försäljning

av motorfordon äger rum till personer, som sakna ekonomisk ryggrad att

utöva trafik i allmänhetens tjänst. Det ligger icke heller i yrkesbilismens intresse,

att personer med så dålig ekonomisk bakgrund utöva trafik. Ett förbud

att koppla reparationskostnaderna skulle därför enligt förbundets uppfattning

verksamt tjäna syftemålet att sanera bilhandeln och motverka icke

önskvärda försäljningar.

Av liknande uppfattning är föreningen Sveriges stadsfogdar, som yttrar:

Erfarenheten torde giva vid handen, att reparationer och därmed sammanhängande

arbeten på motorfordon kunna bli mycket omfattande och

dyra, samt att sådana arbeten från köparens sida äro svåra att kontrollera.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

En person, som köpt en bil på avbetalning och låter säljaren reparera den,

kommer därigenom nästan helt i händerna på säljaren. Denne kan låta utföra

ett undermåligt arbete eller debitera ett oskäligt pris, utan att köparen

har något praktiskt användbart korrektiv häremot. Betalar han icke, äger

säljaren handräckningsvis få bilen tillbaka och den oguldna reparationskostnaden

tillgodoföres säljaren. Köparen kan måhända deponera beloppet och

låta säljaren stämma, men den vägen kommer troligen endast sällan att begagnas.

Det blir antagligen snarare så, att köparen antingen nödgas betala

det dåligt eller dyrt utförda arbetet eller ock finna sig i att bilen tages ifrån

honom. Dessa bestämmelsers innebörd synes komma att bli betungande för

köparen, som i allmänhet är den ekonomiskt svagare av kontrahenterna.

Icke heller landsorganisationen anser helt övertygande skäl ha anförts för

undantagsregeln. Därest densamma godtoges, borde dock en restslculd som

endast avsåge reparationskostnad enligt landsorganisationens mening icke

berättiga säljaren att återtaga godset, med mindre den uppginge till viss

större andel av köpeskillingen för det gods, om vars reparation vore fråga.

Den i andra stycket av 8 § föreslagna regeln rörande avräkning sförbehåll

har icke berörts i remissyttrandena.

Vad beträffar den i paragrafens tredje stycke upptagna generalklausulen

har kooperativa förbundet vidhållit sin under utredningsarbetet

framförda kritik. Förbundets styrelse säger sig hysa i princip starka betänkligheter

mot att en så vag och svårtolkad bestämmelse som »stridande

mot gott affärsskick» får inflyta i lagtext. Frågan om en i näringsverksamhet

vidtagen åtgärd står i överensstämmelse eller i strid med god affärssed

eller gott affärsskick är, yttrar styrelsen, ofta mycket svår — ja t. o. m.

omöjlig att objektivt besvara, och styrelsen anför flera exempel på att värdeomdömena

angående god eller dålig affärssed kan skifta högst väsentligt

allt efter vederbörandes uppfattning beträffande olika sociala, ekonomiska

och politiska problem. Styrelsen fortsätter:

Det finnes alltså enligt styrelsens mening icke någon absolut tillförlitlig

norm att gå efter, då man skall avgöra om en åtgärd eller ett förfarande i

näringsverksamhet står i överensstämmelse eller i strid med god affärssed.

Med denna inställning har styrelsen alltid avböjt införande av den s. k.

generalklausulen i lagstiftningen mot illojal konkurrens i svensk rätt. Styrelsen

anser därför, att det vore mycket olyckligt, om bestämmelser av liknande

innebörd som generalklausulen skulle godtagas i speciallagstiftning

på olika områden, tv på så sätt skulle generalklausulen kunna komma att

på en bakväg intränga i svensk rätt. En sådan bestämmelse har visserligen

fått inflyta i 8 § skuldebrevslagen och detta är enligt styrelsens mening beklagligt.

Det är emellertid enligt styrelsens mening synnerligen viktigt att

se till att bestämmelsen icke får en vidare utbredning i lagstiftningen.

Styrelsen vill alltså förorda, att lagstadgandet i § 2 st. 2 i nu gällande avbetalningslag

bibehålies i den nya lagen och att den föreslagna bestämmelsen

i § 8 st. 3 får bortfalla. Förstnämnda bestämmelse »att påföljd icke må

vinna tillämpning såframt detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

skulle vara uppenbart obilligt» torde få anses fullt tillfredsställande,

då det gäller att avvärja alltför hotande övergrepp mot avbetalningsköparna

från säljarnas sida.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 3.

53

I övrigt har principiella betänkligheter mot bestämmelsen anförts endast

av handelskammaren i Göteborg, som under anslutning till de kritiska synpunkter

inom sakkunnigkretsen, vilka refererats i betänkandet, förklarat

det vara önskvärt, att en närmare bestämning kunde göras av sådana villkor

som skall anses otillbörliga.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har det icke varit utredningens

avsikt att uttrycket »villkor» skulle omfatta det avtalade vederlaget,

d. v. s. avbetalningspriset och räntan. Denna uppfattning kritiseras i

några yttranden. Sålunda anför Svea hovrätt:

Av motiven framgår, att med stadgandet i 8 § tredje stycket icke avses

det avtalade vederlaget utan att frågan, huruvida vederlaget är oskäligt

högt och därför bör nedsättas, skall avgöras med tillämpning av bestämmelserna

i avtalslagen eller allmänna rättsregler. Därest det föreslagna

stadgandet skall ha denna innebörd, vore det önskligt, att begränsningen

komme till tydligare uttryck i lagtexten. Emellertid möta svårigheter att

med hjälp av avtalslagen eller allmänna rättsregler åvägabringa den nedsättning

av vederlaget, som kan finnas påkallad, och enligt hovrättens mening

kunna skäl anföras för att — i överensstämmelse med vad som skett i

de danska och norska förslagen — även åt de svenska föreskrifterna giva

sådant innehåll, att möjlighet öppnas för nedsättning av ett otillbörligt vederlag.

Vidtages sådan ändring, bör 11 § tredje stycket undergå en motsvarande

jämkning.

Även kommerskollegium anser det riktigare, att frågan behandlas i avbetalningslagen

och att möjlighet öppnas att jämka en oskälig köpeskilling.

Landsorganisationen anför:

Frånsett det språkligt oriktiga i att från »villkor» utan uttryckligt angivande

undantaga vederlagsvillkoret, synes det LO för köparens del erbjuda

större trygghet, om även frågan om jämkning av köpeskillingen reglerades

i avbetalningslagen (jfr danska och norska förslagen). Följes utredningsmännens

förslag bör i varje fall en hänvisning till avtalslagen upptagas i

lagtexten.

Advokatsamfundet lämnar utredningens uppfattning rörande innebörden

av uttrycket »villkor» utan saklig erinran men ifrågasätter med hänsyn

till vad som i rättspraxis förekommit vid tillämpningen av motsvarande generalklausul

i 43 § allmänna hyreslagen, huruvida icke den mening utredningen

uttalat borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen.

Avbetalningslagen innehåller ett flertal tvingande regler i syfte att skydda

köparen mot att säljaren missbrukar den maktställning som följer av

äganderättsförbehållet. De praktiskt viktigaste av dessa regler tar sikte på

de olika påföljder som säljaren kan uppställa i händelse köparen underlåter

att fullgöra sin betalningsskyldighet. Lagens syfte skulle emellertid

i viss mån förfelas, om säljaren ägde full frihet att föreskriva hur hårda

påföljder som helst, därest köparen i något annat hänseende än beträffande

betalningsskyldigheten åsidosätter en åtagen förpliktelse vid avbetalningsköp,

t. ex. att hålla godset brandförsäkrat, att göra anmälan om flyttning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

o. s. v. Därför har i 2 § andra stycket av gällande lag upptagits en bestämmelse,

enligt vilken uppenbart obilliga kontraktsvillkor av detta slag kan

åsidosättas.

Denna bestämmelse är på sätt och vis en föregångare till de s. k. generalklausuler

som influtit i vissa nyare lagar rörande förmögenhetsrättsliga

avtalsförhållanden. För att fullfölja och trygga olika sociala syften av väsentlig

betydelse har det nämligen befunnits erforderligt att i flera sådana

lagar icke blott uppställa detaljbestämmelser av tvingande karaktär utan

också införa mera allmänt formulerade stadganden, som tillerkänner domstol

rätt att jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det

särskilda fallet finnes otillbörlig. Sådana stadganden återfinns i 34 § försäkringsavtalslagen,

8 § skuldebrevslagen, 43 § allmänna hyreslagen och 9 §

lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Utredningen har nu föreslagit,

att ett liknande stadgande måtte inflyta i avbetalningslagen och därvid

ersätta 2 § andra stycket i dess gällande lydelse. Den i förslaget intagna

bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till skuldebrevslagens stadgande

och innehåller, att villkor vid avbetalningsköp må jämkas eller lämnas

utan avseende, om tillämpning av villkoret uppenbarligen skulle vara

stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig.

Då det icke gärna är möjligt att på förhand överblicka och därmed i själva

lagen uttryckligen ange alla de avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det

enskilda fallet kan befinnas otillbörlig, synes det vara den bästa lösningen

att också i avbetalningslagen upptaga en allmän regel av den typ som blivit

alltmer vanlig i nyare lagar. Något praktiskt behov av att just i avbetalningslagen

närmare bestämma vilka villkor som kan anses otillbörliga

torde ej föreligga. Vad beträffar den kritik som från kooperativa förbundets

sida riktats mot en regel sådan som den här diskuterade vill jag, utan att

i detta sammanhang taga ställning till frågan om lämpligheten av att en

dylik regel införes i lagstiftningen mot illojal konkurrens, såsom min mening

framhålla, att den åsiktsskillnad angående innebörden av uttrycket

god affärssed som kan föreligga på ett mera allmänt ekonomiskt plan knappast

kan väntas komma att spela någon roll, när det gäller att inom ett så

begränsat område som avbetalningshandelns bedöma, huruvida tillämpningen

i det särskilda fallet av ett visst villkor skall anses innebära ett uppenbart

missbruk av avtalsfriheten.

Enligt utredningens mening skulle uttrycket »villkor» i den nu diskuterade

regeln ej omfatta det avtalade vederlaget. Visserligen torde det vid

tillkomsten av försäkringsavtalslagen icke ha varit meningen, att motsvarande

regel i nämnda lag skulle avse försäkringspremien, och icke heller

finns i förarbetena till skuldebrevslagen något uttalande, som tyder på att

8 § i denna lag avsetts utgöra ett medel att nedsätta en oskäligt hög gäldsränta.

Men något uttryckligt undantag för själva vederlaget har icke gjorts

i vare sig den ena eller den andra lagen. Däremot har i förarbetena till såväl

den allmänna hyreslagen som lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar

klart sagts ifrån, att den allmänna klausulen kunde tänkas omfatta

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

55

jämväl det avtalade vederlaget, d. v. s. enligt den förra lagen hyran och

enligt den senare uppfinnarens ersättning. Redan med hänsyn härtill synes

det i hög grad tveksamt, huruvida en i avbetalningslagen intagen allmän

klausul bör utformas så att den uttryckligen förklaras icke omfatta det avtalade

vederlaget. Med hänsyn till att bedömningen av ett visst avtalsvillkor

kan vara beroende på utformningen av ett annat synes det vidare rimligt

att en dylik klausul i princip kan tillämpas på samtliga avtalsvillkor.

På grund av vad nu anförts finner jag mig ej kunna tillstyrka, att det avtalade

vederlaget i lagtexten direkt undantages från regelns tillämpningsområde.

En annan sak är, att ett för köparen så iögonenfallande villkor som

det avtalade vederlaget i detta sammanhang måste anses intaga en viss särställning

jämfört med undanskymda och på förhand svårbedömda avtalsvillkor

och att det förmodligen kan väntas, att stadgandet i praktiken knappast

kommer att utnyttjas för en jämkning av vederlaget nedåt i andra fall

än då en sådan jämkning lika väl hade kunnat komma till stånd enligt avtalslagens

ockerregler. Detta spörsmål måste emellertid överlämnas åt rättstillämpningen.

Den ståndpunkt jag här intagit föranleder ingen ändring i

den av utredningen föreslagna lagtexten. Såsom under remissbehandligen

anmärkts är det nämligen tydligt, att ordet »villkor» språkligt sett omfattar

även det avtalade vederlaget.

Den nu diskuterade regeln innebär icke, att vissa slags förbehåll förklaras

vara utan vidare ogiltiga. Den innebär endast, att domstolen får möjlighet

att jämka ett avtalsvillkor eller lämna detsamma helt utan avseende,

om villkorets tillämpning i det enskilda fallet skulle befinnas uppenbart

otillbörlig. När det gäller s. k. kopplings- och avräkningsförbehåll har utredningen

emellertid icke ansett det vara tillfyllest med denna möjlighet.

Utredningen har därför föreslagit, att förbehåll att köparens rätt till godset

skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan,

som åligger honom enligt avbetalningsköpet, skall vara principiellt utan

verkan (8 § första stycket) och att detsamma skall gälla beträffande förbehåll

att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som

tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpet (8 § andra stycket).

Det kan härvid vara fråga om en förpliktelse eller fordran, som föranledes

av ett helt annat avbetalningsköp, eller också om en helt fristående

förpliktelse eller fordran, som alltså avser något annat än fullgörandet av

ett avbetalningsköp.

Någon tvekan synes numera icke råda om riktigheten av utredningens

uppfattning att systemet med s. k. koppling av två eller flera avbetalningskontrakt

är en icke blott för köparna obillig utan även för omsättningen i

dess helhet skadlig utväxt på avbetalningshandeln. Detsamma gäller koppling

av ett avbetalningsköp med någon annan förpliktelse. Rättsverkan bör

därför i princip frånkännas kopplingsförbehåll och detsamma bör gälla med

avseende å avräkningsförbehåll, enär dessa i mångt och mycket kan få

samma verkningar som kopplingsförbehåll. Däremot kan det vara tvivel underkastat,

om ett sådant förbud bör vara absolut eller om, såsom utred
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningen med tanke framför allt på förhållandena inom avbetalningshandeln

med motorfordon föreslagit, undantag skall göras för förbehåll, varigenom

köparens rätt till godset göres beroende av att han betalar säljarens

fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende

å godset. Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot denna undantagsregel

kan icke betecknas såsom helt ogrundad, då det onekligen kan

tänkas, att en bilsäljare utnyttjar regeln på ett sätt, som måste kännas betungande

för köparen. Men å andra sidan innebär det givetvis en mycket

stor fördel för den köpare av ett på avbetalning sålt motorfordon, som ej

har möjlighet att betala en reparation kontant, om säljaren-reparatören är

villig att trots den retentionsrätt, som i dylikt fall föreligger, omedelbart efter

utförd reparation utlämna fordonet till köparen eller att över huvud åtaga

sig en reparation på kredit. Denna fördel måste anses så betydande, särskilt

för många kapitalsvaga lastbils- och bussägare, att den uppväger olägenheterna

av den föreslagna undantagsregeln. Jag har därför slutligen kommit

till det resultatet, att regeln bör godtagas. En följd härav är att, om sådant

kopplingsförbehåll skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säljaren

vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får

tillgodoräkna sig jämväl reparationsf ordringen (4 § första stycket punkt

5) i utredningens förslag). Att säljaren beredes denna fördel synes icke

mer än rimligt med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas

till godo godsets värde i reparerat skick. Vad nu sagts om kopplingsförbehåll

bör även gälla avräkningsförbehåll.

Om kopplings- och avräkningsförbehåll godkännes i vad angår reparationsf

ordringar och därmed jämställda fordringar, blir följden att avtalsfrihet

i princip kommer att råda på detta område. Reglerna i 2 § första stycket

kommer alltså icke att gälla beträffande sådana påföljder, som må vara

föreskrivna rörande betalningen av en reparationsfordran. Men å andra sidan

kan säljaren icke heller utnyttja handräckningsvägen för att återta

godset på grund av köparens underlåtenhet att betala reparationsskulden.

Stadgandet i 11 § första stycket departementsförslaget avser nämligen endast

sådant dröjsmål som sägs i 2 § första stycket eller att köparen eljest

åsidosatt en väsentlig förpliktelse enligt själva avbetalningsköpet. En annan

sak är, att säljaren genom att i första hand avräkna inbetalt belopp på

reparationsf ordringen kan tänkas åstadkomma, att köparen blir i dröjsmål

beträffande kapitalskulden och att förutsättningarna för återtagande enligt

2 § första stycket på så sätt likväl blir uppfyllda. Men vill säljaren utnyttja

ett avtalsvillkor om rätt att återtaga godset i händelse av köparens

underlåtenhet att i föreskriven ordning betala reparationsskulden, måste

säljaren instämma sin talan till domstol. Med hänsyn till innehållet i 15 §

första stycket departementsförslaget kan anståndsreglerna i 12 § då bli

gällande på verkställighetsstadiet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

9 §.

Till följd av den ändrade avfattning, som 4 § avses erhålla, bör i enlighet

med vad utredningen föreslagit den i 9 § förekommande hänvisningen till

4 § första och andra styckena utbytas mot en hänvisning till hela 4 §.

10 §.

Betänkandet.

Utredningen (s. 49 f) nämner, att det under de nordiska överläggningarna

uppnåddes enighet om att såsom villkor för handräckning borde krävas, att

en köpehandling företeddes som fyllde vissa enkla minimikrav. I enlighet

härmed har i 10 § första stycket av förslaget såsom förutsättning för handräckning

uppställts, att det upprättats en av köparen underskriven handling,

som 1) innehåller förbehåll om säljarens äganderätt eller om rätt för säljaren

att återtaga godset, 2) upptar det pris, till vilket säljaren är villig

att sälja godset mot kontant betalning samt 3) anger vad köparen har att

erlägga och när de särskilda beloppen förfalla till betalning.

Beträffande andra stycket i 10 § anför utredningen:

Här ges bestämmelser om handräckningsansökningen och vad den skall

innehålla. Enligt den gällande lydelsen av 10 § skall i ansökningen lämnas

uppgift å oguldna poster med deras förfallotider. Eftersom posternas förfallotider

framgå av köpekontraktet, vilket alltid skall bifogas ansökningen,

anses det i praxis tillräckligt att säljaren i ansökningen uppger, hur stor

del av köpeskillingen som är ogulden. Förslaget anknyter till denna praxis.

I motsats till vad nu gäller medger utredningens förslag, att ränta tillgodoräknas

säljaren vid handräckning. Såsom framhållits i motiven till den föreslagna

4 § har utmätningsmans skyldighet att taga hänsyn till ränta ansetts

böra inskränkas till sådana fall, då säljaren uttryckligen framställt krav på

viss angiven ränta. I enlighet härmed har i 10 § i förslaget intagits föreskrift

om att ansökan om handräckning, där säljaren gör anspråk på ränta,

skall innehålla uppgift om vad han fordrar i sådant avseende. Ett naket yrkande

om ränta bör icke godtagas, utan utmätningsmannen bör fordra, att

säljaren förutom räntefoten anger å vilka belopp och för vilken tid han

kräver ränta. Den föreslagna 4 § öppnar möjlighet att vid uppgörelsen mellan

parterna taga hänsyn till fordran å ersättning för försäkring eller för

reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Med hänsyn härtill

töreslås, att bestämmelserna om handräckningsansökans innehåll kompletteras

med en föreskrift om att säljare, som vill att dylik fordran skall räknas

honom till godo, har att precisera sitt anspråk i ansökningen.

Yttrandena.

I anledning av vad utredningen föreslagit vid första stycket har länsstyrelsen

i Malmöhus län framhållit, att det skulle vara praktiskt om leveransdagen

angåves i själva köpehandlingen. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

anser, att handräckningsansökningen — utöver vad i andra stycket

föreslås — bör innehålla uppgift om leveransdagen. Föreningen anför:

Det föreskrives ofta i avtalen, att köpesumman skall erläggas med visst

belopp vid leveransen och därefter med vissa avbetalningsbelopp per månad

eller annorledes. Däremot förekommer det mera sällan, att leveransdagen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

angives i avtalet eller ansökningen. Detta har till följd, att utmätningsmannen

icke kan bedöma, när avbetalningarna skola påbörjas. För undvikande

om möjligt, att kompletteringar i detta avseende måste verkställas, vore

det av praktiska skäl lämpligt med ett stadgande, att i ansökningen jämväl

skall angivas den dag, då godset levererats.

Även förste stadsfogden i Stockholm föreslår en komplettering av andra

stycket, innebärande att i eller med ansökningen skall lämnas en uppställning

över gjorda avbetalningar med angivande av tidpunkterna för avbetalningarna

och avbetalningarnas belopp. Denna uppställning skulle, när bokföringsplikt

förelåge, utgöras av utdrag ur reskontran eller däremot svarande

handelsbok. Som skäl för sitt förslag anför förste stadsfogden, att säljaren

och köparen ofta hade olika meningar om vilka inbetalningar som gjorts och

om huru inbetalningarna bort räknas köparen tillgodo.

Vidare har föreningen Sveriges stadsfogdar hävdat, att i 10 § borde införas

bestämmelse därom att säljaren skall vara skyldig att vid ansökningen foga

de växlar i huvudskrift, som i avbetalningsköpet åberopas och ej äro inlösta.

Köparen syntes böra skyddas mot risk att både få avbetalningsgodset återtaget

och ändå krävas på grund av till avbetalningsköpet hörande växel, som

kommit i godtroende tredjemans hand.

Slutligen må nämnas, att förste stadsfogden i Stockholm upptagit en fråga

beträffande sista stycket i 10 §, vilket stadgande alls ej berörts av utredningen.

Förste stadsfogden anför:

I avbetalningslagens 10 § sista stycket är stadgat att angående rätt för utmätningsman

att i vissa fall meddela handräckning utan hinder av köparens

frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är ifråga om utmätning

föreskrivet äga motsvarande tillämpning. Vidare gäller enligt 16 § att

ifråga om handräckningsförrättning utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga

delar skola lända till efterrättelse. Enligt min uppfattning är man på

grund av dessa hänvisningar till utsökningslagen berättigad att anse att även

sådan vårdhållning, som omförmäles i 59 § andra stycket utsökningslagen,

må kunna vidtagas, då det gäller återtagande av avbetalningsgods. Då det

emellertid kan ifrågasättas, om denna uppfattning är riktig, och ett behov

av att hålla vård över gods, som skall återtagas enligt avbetalningslagen,

otvivelaktigt föreligger i vissa fall, är möjligen ett förtydligande av lagtexten

på denna punkt önskvärd.

Departementschefen.

I första stycket av denna paragraf föreslår utredningen, att handräckning

för återtagande av avbetalningsvis försålt gods icke skall kunna erhållas

med mindre en köpehandling företes, som fyller vissa närmare angivna

enkla minimikrav. Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen

icke mött någon annan erinran än att i ett yttrande hävdats att

även leveransdagen borde vara angiven i köpehandlingen. Att uppställa en

allmän regel härom synes ej erforderligt, enär leveransdagen icke ur de synpunkter

varom nu är fråga torde ha självständig praktisk betydelse i andra

fall än då förfallotiderna ställts i relation till denna dag. Om därvid leveransdagen

likväl ej angivits i själva kontraktet, torde visserligen det i punkt 3)

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

59

uppställda kravet att köpehandlingen skall innehålla uppgift om förfallotiderna

få anses uppfyllt. Det ligger emellertid i sakens natur, att säljaren då

måste i handräckningsärendet styrka när leveransen skett.

Det kan icke anses nödvändigt att komplettera de i paragrafens andra

stycke föreslagna bestämmelserna om handräckningsansökningen med en

föreskrift att ansökningen skall innehålla eller vara åtföljd av en uppställning

över gjorda avbetalningar med angivande av tidpunkterna för avbetalningarna

och deras belopp. Erfordras en dylik uppställning, bör den inkrävas.

Icke heller synes det erforderligt att uttryckligen reglera det fall att köparen

accepterat växlar i anledning av köpet. Det ligger nämligen i säljarens

eget intresse att i sådant fall förete växlarna, ty om säljaren underlåter detta,

kan det — i saknad av upplysning huruvida växlarna inlösts eller omsatts —- knappast sägas vara uppenbart, att köparen gjort sig skyldig till sådant

dröjsmål med betalningen som enligt 11 § första stycket fordras för beviljande

av handräckning (jfr Almén-Eklunds kommentar till avbetalningslagen

s. 84).

I anledning av vad förste stadsfogden i Stockholm anfört torde sista stycket

i 10 § böra något omarbetas i syfte att undanröja varje tvekan om att

den där gjorda hänvisningen till vissa paragrafer i utsökningslagen skall

anses omfatta även vad i 59 § andra stycket sistnämnda lag stadgas om

vårdhållning.

11 § första stycket.

Enligt gällande lag kan handräckning för godsets återtagande erhållas endast

då dröjsmål med betalningen föreligger. I enlighet med utredningens

förslag (s. 51 f), varemot erinran ej framställts under remissbehandlingen,

bör handräckning även kunna erhållas, då det är uppenbart att köparen i

annat avseende än i fråga om betalningen åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande

är av väsentlig betydelse för säljaren. 11

11 § andra stycket.

Betänkandet.

Som ett nytt andra stycke har i förslaget upptagits ett stadgande, enligt

vilket för köparen eller hans familj oundgängligen behövliga gång- och sängkläder

skall undantagas från handräckning.

Utredningen erinrar om att bestämmelserna i 65 § utsökningslagen icke

äger tillämpning vid återtagande av gods, till vilket säljaren förbehållit sig

äganderätten. Enligt utredningens mening bör det icke ifrågakomma att till

skydd mot återtagande av avbetalningsgods införa lika vidsträckta undantag,

som gäller vid utmätning. En så långt gående inskränkning i säljarens

rätt att återtaga godset skulle beröra flertalet av de viktigaste avbetalningsartiklarna.

Därigenom skulle avsevärda nackdelar uppkomma, kanske främst

inom de områden där avbetalningshandeln har sin största sociala betydelse.

För mången vore det omöjligt att förvärva behövliga arbetsredskap, möbler

och hushållsapparater på annat sätt än genom avbetalningsköp.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

Sedan det emellertid ifrågasatts att från handräckning undantaga löständer,

proteser o. d. samt oundgängligen behövliga gång- och sängkläder, har

utredningen för att få närmare kännedom om praxis på detta område inhämtat

upplysningar från ett antal utmätningsmän. Resultatet av denna

undersökning redovisas å s. 52 f i betänkandet. Utredningen framhåller, att

den icke vill förorda något totalt förbud mot avbetalningshandel med gångoch

sängkläder. Ett förbud mot att handräckningsvis återtaga oundgängligen

behövliga gång- och sängkläder skulle emellertid enligt utredningens mening

icke medföra att avbetalningshandeln med dessa varuslag helt upphörde. En

av de sakkunniga, representerande Sveriges köpmannaförbund, har dock

haft en annan mening och avstyrkt förslaget. Att löständer, proteser och andra

liknande med köparens person nära förbundna ting ej borde bli föremål

för återtagande, syntes enligt utredningen vara så uppenbart, att något uttryckligt

stadgande därom icke kunde anses behövligt.

Yttrandena.

Utredningens förslag att oundgängligen erforderliga gång- och sängkläder

icke skall få återtagas är föremål för delade meningar bland remissinstanserna.

Det övervägande antalet av dem har dock lämnat förslaget utan erinran

och några, däribland kommerskollegium, tillstyrker detsamma uttryckligen.

I åtskilliga yttranden avstyrkes emellertid förslaget och vissa instanser

gör gällande, att den av utredningen föreslagna regeln i sak har samma innebörd

som ett förbud mot avbetalningshandel med gång- och sängkläder.

Bland dem som ställer sig mycket tveksamma mot förslaget märkes köpmannaförbundet

och flera handelskammare. Några instanser, däribland bankföreningen

och Stockholms handelskammare, finner det oegentligt att lagstiftningen,

samtidigt som den erkänner äganderättsförbehåilet beträffande dylika

varor, förvägrar ägaren att göra sin äganderätt gällande. En handelskammare

anser det vara mindre tilltalande, att en avbetalningssäljare skall

tvingas lämna socialhjälp i denna form.

Även skånska hovrätten anser, att regeln bör utgå. Därest en undantagsbestämmelse

för vissa slag av varor likväl intoges i lagen, anser hovrätten

det riktigast, att också i fråga om andra oundgängliga personliga tillhörigheter

än gång- och sängkläder intages en bestämmelse, som kan utgöra ett

lagenligt stöd för utmätningsmannen att vägra handräckning. Landsorganisationen

är inne på en liknande linje och anser, att en uttrycklig bestämmelse

av motsvarande innehåll bör meddelas jämväl i fråga om sådana särskilda

hjälpmedel, som erfordras för arbetsförmågans höjande eller eljest

till lindrande av menliga följder av sjukdom eller olycksfall. Slutligen må

nämnas att länsstyrelsen i Örebro län och stadsfogden i Örebro väckt frågan,

huruvida bestämmelsen borde vara tillämplig jämväl å gravvård.

Departementschefen.

På de skäl utredningen anfört anser jag det icke vara möjligt att till

skydd mot återtagande av avbetalningsgods införa lika vidsträckta undantag

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

61

som enligt 65 § utsökningslagen gäller vid utmätning. Däremot kan onekligen

starka humanitära skäl åberopas för att hindra återtagande av sådana

gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen eller hans

familj. Såsom i betänkandet framhållits skulle handräckningen i dessa fall

i viss mån få karaktären av ett ingrepp i köparens personliga integritet och

innebära en kränkning av hans människovärde. Med hänsyn härtill och då å

andra sidan godset som sådant oftast torde sakna större värde för säljaren,

anser jag utredningens förslag i denna del böra genomföras, trots de invändningar

som kan riktas mot detsamma. Farhågorna för att en dylik regel i

praktiken kommer att innebära detsamma som ett förbud mot all avbetalningshandel

med gång- och sängkläder är säkerligen betydligt överdrivna.

Något praktiskt behov av ett motsvarande stadgande beträffande löständer,

proteser och andra liknande med köparens person nära förbundna ting torde

ej föreligga, enär det såsom i betänkandet också framhållits praktiskt taget

aldrig förekommer, att dylika ting säljs på avbetalning med äganderättseller

återtagandeförbehåll.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts att utsträcka bestämmelsen om

förbud mot återtagande av visst gods till att gälla jämväl gravvård som

sålts på avbetalning. En reglering av detta spörsmål, som skulle kräva ett

ställningstagande jämväl till frågan om möjligheten att taga gravvård i mät,

synes dock ej böra ske i detta sammanhang.

12 §.

Betänkandet.

I utredningens förslag saknas motsvarighet till bestämmelserna i 12 § gällande

lag, enligt vilka säljarens fordran vid handräckning skall beräknas på

ett mera summariskt sätt än eljest. I stället har i 12 § av förslaget intagits

en föreskrift om anstånd med handräckning när köparen oförvållat

råkat i betalningssvårigheter av tillfällig natur. Förslaget, som utformats

efter förebild av bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen om uppskov

med försäljning av utmätt gods, motiveras närmare å s. 54—57 i betänkandet.

Utredningen, som erinrar om att uppskov med försäljning av utmätt

gods beslutas av överexekutor, har funnit det vara opraktiskt och förenat

med onödig omgång att frågan om anstånd med återtagande av avbetalningsgods

också skulle prövas av överexekutor. Denna uppgift syntes enligt utredningens

mening utan risk kunna anförtros åt utmätningsmannen, helst

som dennes beslut enligt 14 § första stycket kunde överklagas hos överexekutor.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att enligt den moratorielagstiftning,

som gällde under andra världskriget, anståndsfrågan prövades

av utmätningsman utan att detta såvitt vore känt medförde någon olägenhet.

Anståndstiden bör enligt utredningens mening icke få överstiga sex månader,

räknat från dagen för ansökningen om handräckning. För att förebygga

att anstånd mer eller mindre slentrianmässigt beviljas under så lång tid som

sex månader föreslår utredningen, att anståndstiden från början icke skall

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

få utgöra mer än tre månader, men att utmätningsmannen skall äga medge

ytterligare anstånd under högst tre månader, om synnerliga skäl föreligger

därtill. Utredningen anför:

Att maximitiden för anstånd räknas från handräckningsansökningens ingivande

medför den fördelen, att en säljare icke riskerar att komma i sämre

ställning, om han efter att ha ansökt om handräckning själv medger köparen

någon tids anstånd. Har säljaren sålunda frivilligt lämnat anstånd under

två månader från dagen för handräckningsansökningen, kan följaktligen

utmätningmannen icke under några förhållanden bevilja anstånd under längre

tid än sammanlagt fyra månader. I sådana fall då en säljare begär handräckning

först sedan köparen fått åtnjuta visst anstånd, åligger det utmätningsmannen

att vid sin prövning av frågan om och i vad mån anstånd med

verkställigheten skall beviljas taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande.

I nära anslutning till vad som gäller enligt 88 c § utsökningslagen föreslås

vidare, att utmätningsmannen äger föreskriva villkor för anståndet och,

om anledning därtill förekommer, förklara att detta skall upphöra att gälla.

Såsom exempel på villkor som böra kunna uppställas må nämnas, att köparen

under anståndstiden gör vissa regelbundna avbetalningar å sin skuld

eller att godset endast på visst sätt eller icke alls får begagnas.

Utredningen har vid denna paragraf slutligen hänvisat till vad den anfört

vid 2 § andra stycket.

Yttrandena.

I några yttranden avstyrkes regeln i 12 § av utredningens förslag. Detta

gäller om advokatsamfundet, vars styrelse anför:

Om ett av utmätningsmannen beviljat anstånd icke leder till att köparen

gör rätt för sig, medför detsamma regelmässigt större eller mindre förlust

för säljaren i form av värdeminskning å godset. Utmätningsmannens prövning

av anståndsfrågan måste med nödvändighet bli tämligen skönsmässig;

någon egentlig partsförhandling eller bevisupptagning inför honom kan av

naturliga skäl knappast ifrågakomma. Man torde ha anledning befara att

praxis skulle bli synnerligen växlande. En del utmätningsmän skulle troligen

mer eller mindre konsekvent bevilja anstånd, medan andra icke skulle våga

utsätta sig för de anmärkningar från säljarens sida, som säkerligen skulle

komma att framställas, därest köparen trots anståndet icke fullgjorde sina

förpliktelser och godset under tiden förstördes eller försämrades. Ett skäl,

som kan anföras mot den föreslagna anståndsbestämmelsen, ligger däri att

köparens behov av anstånd blir vida mindre än vad nu är fallet, om den av

utredningen föreslagna bestämmelsen i 2 § andra stycket införes. För närvarande

kan köparen, om han kommit i sådant dröjsmål att säljaren äger

återtaga godset, icke hindra återtagandet annat än genom att gälda allt vad

säljaren enligt 4 § har att fordra; genom nyssnämnda bestämmelse får köparen

däremot möjlighet att rädda godset genom att betala vad som ej guldits

i rätt tid jämte ränta och kostnader. Det belopp, som köparen genast

måste prestera, blir därför ofta väsentligt lägre än enligt nu gällande lag.

På nu anförda skäl anser sig styrelsen, trots den i och för sig tilltalande

tanke, på vilken den föreslagna anståndsbestämmelsen vilar, böra avstyrka

att densamma upptages i lagen.

Även förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg anser, att bestämmelsen

bör utgå ur förslaget.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

63

Vissa instanser uttalar, utan att direkt avstyrka den föreslagna bestämmelsen;

stor tvekan beträffande densamma. Sålunda ifrågasätter köpmannaförbundet,

om icke förslaget här gått längre än nöden kräver. Förbundet

anser det i varje fall önskvärt, att kvalifikationerna för att komma i åtnjutande

av ett anstånd blir klarare utsagda. En väsentlig skärpning vore på

sin plats, om icke regeln skulle komma att åberopas av varje köpare, som

icke i rätt tid kunde fullgöra en avbetalning. Även Sveriges järnhandlareförbund

och andra näringsorganisationer anser, att bestämmelsen bör få en

klarare och mera skärpt utformning.

A utomobilhandlareförbundet yttrar:

Den i 12 § föreslagna, generella anståndsmöjligheten kan rent humanitärt

sett vara välmotiverad, men innebär för bilhandeln en viss skärpning av de

problem som även utan utmätningsmans anstånd inställa sig i dylika fall.

Vi finna det av vikt att rätten till anstånd icke förutsatts bli ovillkorlig,

bl. a. med tanke på att värdeminskning på grund av tidsförlust kan röra

sig om relativt stora belopp. Dylika anstånd torde ofta automatiskt medföra

ökad kreditgivning till köparen, t. ex. för garagehyra, reparationer och

annat underhåll. Villkoret att godset på visst sätt eller icke alls får användas

kommer inom bilhandeln att få mycket stor betydelse. I detta sammanhang

understrykes även vikten av att från säljarens sida frivilligt medgivet

anstånd obligatoriskt avräknas från anståndsperioden.

Bankföreningen anser det icke lämpligt, att en diskretionär anståndsregel

införes i lagen. Om så likväl skulle ske, vore det enligt föreningens mening

under alla förhållanden nödvändigt, att anståndstiden räknades från förfallodagen

och icke från dagen för ansökningen om handräckning. Föreningen

yttrar, att de avbetalningssäljare som nu frivilligt tillämpar ett anståndssystem

liknande det som föreslås till lagfästande — och det gör de flesta —

med visshet skulle se sig nödsakade att omedelbart vid mankerande avbetalning

ingiva ansökan om handräckning, eftersom ett frivilligt medgivet

anstånd icke skall räknas in i den legala anståndstiden. Detta skulle uppenbarligen

innebära ett steg bakåt för hela avbetalningshandeln, som vore högst

beklagligt. Stockholms handelskammare anför liknande synpunkter och

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att genom en

ändring i fråga om tempus a quo skulle vinnas en eftersträvansvärd minskning

i utmätningsmännens arbetsbörda. Industriförbundet framhåller, att en

säljare knappast torde våga lita på att utmätningsmannen — såsom i motiven

förordas — vid sin prövning av anståndsfrågan tager nämnvärd hänsyn

till det av säljaren tidigare beviljade anståndet. Sveriges möbelhandlares

riksförbund, Sveriges pianoförbund samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare ifrågasätter, om icke anståndstiden borde antingen räknas

från avbetalningspostens förfallodag eller också något förkortas.

Trots vad sålunda yrkats av vissa handelskammare förklarar kommerskollegium

sig anse det riktigast att den tidpunkt, då frågan om godsets återtagande

aktualiseras genom handräckningsansökan, tages till utgångspunkt

för anståndsperioden.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har föreslagit, att i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

lagtexten en uttrycklig föreskrift intages om skyldighet för utmätningsmannen

att höra säljaren, innan anstånd beviljas. 1 vissa andra yttranden utgår

man såsom något självklart från att utmätningsmannen även utan uttrycklig

föreskrift undantagslöst kommer att höra säljaren.

Bankföreningen uttalar sin betänksamhet mot att anförtro åt en kår med

så skiftande utbildning och förutsättningar i övrigt som utmätningsmännen

att i handräckningsväg avgöra så svårbedömbara frågor som huruvida

betalningssvårigheterna tillkommit utan egen skuld, huruvida de kan antagas

vara av tillfällig natur samt huruvida säljarens rätt till godset skulle

äventyras eller hans rätt eljest otillbörligen åsidosättas genom anståndet.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att, även om goda skäl i och för sig

talade för att åt utmätningsman anförtro prövningen av frågan om anstånd

med återtagande av avbetalningsgods, det kunde ifrågasättas, om det vore

lämpligt att förfarandet i dessa fall skulle vara annorlunda än vad som gäller

i fråga om uppskov med försäljning av utmätt gods, d. v. s. att sådant

anstånd skall beviljas av överexekutor. Lånsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter,

huruvida ej frågan om beviljande av anstånd i de fall säljaren motsätter

sig anståndet bör av utmätningsmannen hänskjutas till överexekutors

prövning. Länsstyrelsen anför:

Ett stadgande av detta innehåll skulle, förutom att det bereder en lättnad

för utmätningsmännen, överensstämma med bestämmelsen i 88 c § utsökningslagen.

Det synes föga ändamålsenligt att låta utmätningsmännen pröva

hithörande frågor enligt lagen om avbetalningsköp, medan åter ett eventuellt

uppskov enligt utsökningslagen beslutas av överexekutor. Den önskvärda

samstämmigheten i författningsrummen kan givetvis ernås på så sätt, att

utsökningslagens bestämmelser i ämnet ändras, vilket länsstyrelsen emellertid

bland annat med hänsyn till utmätningsmännen icke är beredd att föreslå.

Liknande synpunkter anföres av magistraten i Malmö, som uttalar att det,

om anståndsprövningen lägges på utmätningsmannen och ej på överexekutor,

kan befaras att han i ett mycket stort antal fall kommer att mötas med

helt obefogade krav på anstånd.

Departementschefen.

Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot förslaget att över

huvud införa en anståndsregel är enligt min mening något överdriven. För

egen del anser jag starka skäl tala för en sådan regel. Såsom i betänkandet

framhållits är emellertid att märka, att stadgandet icke innebär någon ovillkorlig

rätt till anstånd utan endast befogenhet för exekutiv myndighet att

efter diskretionär prövning meddela anstånd.

Förutsättningarna för att anstånd skall få beviljas bör vara desamma som

enligt 88 c § utsökningslagen gäller i fråga om uppskov med försäljning av

utmätt gods. Anstånd bör alltså icke kunna ifrågakomma, med mindre betalningsförsummelsen

har sin grund i att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan skuld råkat i betalningssvårigheter,

som kan antagas vara av tillfällig natur. Det bör i an
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

65

slutning härtill understrykas, att ett uppskov med verkställigheten har till

syfte att bereda köparen möjlighet att betala sin skuld och därmed att behålla

godset. Såsom i betänkandet framhållits bör uppskov därför icke beviljas,

om det redan från början finns grundad anledning antaga, att köparen

icke kommer att fullfölja köpet även om han får anstånd. Trots att nyss

angivna förutsättningar i och för sig är uppfyllda, bör anstånd likväl icke

beviljas, om därigenom säljarens rätt till godset skulle äventyras eller hans

rätt eljest otillbörligt åsidosättas. Rörande innebörden härav får jag hänvisa

till vad utredningen anfört.

Det ligger i sakens natur, att anstånd regelmässigt ej bör beviljas utan att

säljaren dessförinnan fått tillfälle att yttra sig. Något uttryckligt stadgande

härom synes ej erforderligt.

Beträffande anståndstidens längd är jag ense med utredningen.

Delade meningar har yppat sig i frågan om anståndet skall räknas från

tidpunkten för handräckningsansökningens ingivande eller från förfallodagen.

För egen del anser jag i likhet med utredningen och kommerskollegium

övervägande skäl tala för det förra alternativet. Jag vill dock understryka

utredningens uttalande, att vid prövning av frågan om och i vad mån anstånd

med verkställigheten skall beviljas tillbörlig hänsyn skall tagas till

att köparen redan före handräckningsansökningens ingivande fått åtnjuta

visst anstånd. Bedömningen av detta spörsmål får dock ske efter omständigheterna

i det särskilda fallet och delvis bli beroende på om det anstånd

köparen därvid åtnjutit beviljats efter påminnelser från säljarens sida eller

om denne låtit tiden gå utan att påminna köparen om hans dröjsmål.

Det synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att frångå utredningens

förslag att anståndsprövningen skall i första hand ankomma på utmätningsman

och ej på överexekutor.

13 §.

Som konsekvens av ändringarna i 5 § första stycket föreslås att 13 § andra

stycket i gällande lag upphäves.

14 §.

I andra stycket föreslås vissa formella jämkningar, vilka sammanhänger

med ändringar som föreslagits i andra paragrafer. Därjämte torde tiden

»trettio dagar» böra utbytas mot »en månad». Ordet »instämt» i utredningens

förslag bör ändras till »väckt».

15 §.

Betänkandet.

Utredningen anför rörande denna paragraf:

Här ges bestämmelser om verkställighet av domstols dom, varigenom någon

förpliktats utge gods som han köpt genom avbetalningsköp.

Första stycket i förslaget innehåller hänvisning till bestämmelserna i 11 §

andra stycket och 12 §.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Andra stycket ersätter 15 § i gällande lag. De föreslagna avvikelserna äro

en följd av att enligt 5 § första stycket i förslaget säljaren även vid verkställighet

av domstols dom kan bli skyldig att nedsätta visst belopp hos

utmätningsmannen. I motsats till vad som enligt 14 § första stycket gäller

om handräckning är i detta fall överexekutor ej högsta instans. Skulle överexekutors

beslut överklagas, innebär en motsvarande tillämpning av 14 §

andra stycket, att den angivna tiden av en månad räknas från det slutligt

beslut meddelades.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har med avseende å den föreslagna bestämmelsen

i 15 § första stycket, jämförd med 11 § andra stycket, ifrågasatt,

huruvida det kan anses lämpligt att reglera dessa frågor så att det kan

inträffa att domstol förpliktar köparen att återlämna visst gods, varpå utmätningsmannen

konstaterar att domen lagligen icke får verkställas. Även

om frågan icke vore av större praktisk betydelse, syntes det styrelsen lämpligare

att, därest deL föreslagna stadgandet i 11 § andra stycket lagfästes,

förlägga prövningen av stadgandets tillämplighet till domstolen, för den

händelse säljaren nu gått domstolsvägen i stället för att begära handräckning.

Svea hovrätt och Skånska hovrätten har ansett, att en erinran om innehållet

i 15 § — i likhet med vad som föreslagits beträffande 16 § andra

stycket — borde intagas på lämplig plats i utsökningslagen, exempelvis i en

återupplivad 43 §.

Departementschefen.

Det får anses rimligt, att bestämmelserna i 11 § andra stycket och 12 §

skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet

av dom, varigenom en avbetalningsköpare förpliktats att utgiva avbetalningsgodset

till säljaren. Den i ett remissyttrande gjorda invändningen mot

att tillämpligheten av 11 § andra stycket skulle få prövas så sent som på

verkställighetsstadiet synes mig ej förtjäna beaktande. Det ligger nämligen

i sakens natui*, att man först på detta stadium kan med någon större grad av

säkerhet bedöma, om försålda gång- och sängkläder verkligen är oundgängligen

behövliga för köparen eller hans familj.

En erinran om innehållet i 15 § torde, såsom ett par ho\ rätter framhållit,

böra intagas i utsökningslagen. Det synes lämpligt, att detta sker i en återupplivad

43 §.

16 § första stycket.

Betänkandet.

I detta stycke har enligt förslaget tillagts en bestämmelse, som avser att

hindra att gamla ärenden belasta utmätningsmans dagbok. Utredningen

anför:

Det är mycket vanligt, att en avbetalningssäljare som sökt handräckning

lämnar köparen anstånd »tills vidare», önskvärt är, att gamla handräckningsärenden

avföras ur dagboken. Detsamma gäller ansökningar om

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

förrättning för verkställighet av domstols dom, varigenom någon förpliktats

utge gods, som han köpt på avbetalning. Utredningen har därför föreslagit,

att ansökningar om dylika förrättningar skola vara förfallna, för den händelse

säljaren medgivit uppskov med förrättningen och på grund därav

verkställighet ej skett, då tre månader förflutit från dagen för ansökningen.

För att godset i sådant fall skall kunna återtagas fordras alltså, att säljaren

gör förnyad ansökan därom.

Yttrandena.

Flera remissinstanser har ansett, att den av utredningen föreslagna tremånadersfristen

är alltför kort. Sålunda framhåller skånska hovrätten, att

det med hänsyn till att anstånd enligt 12 § skall kunna beviljas i sex månader

synes motiverat, att tidsfristen i 16 § utsträckes till sex månader. I

annat fall skulle en säljare, som efter ansökningens ingivande frivilligt lämnar

köparen anstånd i enlighet med reglerna i 12 §, nödgas ingiva två ansökningar.

Samma yrkande framföres av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län,

som yttrar att genom olikheterna mellan 12 och 16 §§ olika tidsfrister skulle

kunna uppstå till och med i samma ärende, beroende på om det är säljaren

eller utmätningsmannen, som beviljat anståndet. Säljaren vore helt säkert

mera benägen att gå med på ett anstånd, därest påföljden icke inträdde

redan efter tre månader.

Departementschefen.

Såsom i betänkandet framhållits torde den i 16 § avbetalningslagen intagna

hänvisningen till utsökningslagen närmast avse denna lags allmänna

föreskrifter. Hänvisningen kan alltså icke antagas avse de enbart med avseende

å utmätning stadgade reglerna i 86 §, varest föreskrives att ett utmätningsärende

förfaller om borgenären lämnar gäldenären anstånd med betalningen

mer än sex månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga

ansökningshandlingar. Det är emellertid tydligt, att en motsvarande regel är

av behovet påkallad även beträffande sådana verkställighetsärenden som

avser återtagande av avbetalningsgods. Jag vill därför i princip biträda

utredningens förslag. Med hänsyn till vad under remissbehandlingen anförts

synes dock tidsfristen böra utsträckas till sex månader.

16 § andra stycket.

Betänkandet.

o 1 detta stycke upptages till en början en regel av innehåll att gods som

sålts genom avbetalningsköp icke må tagas i mät för fordran på grund av

köpet. Denna regel får enligt utredningen anses innefatta, att ej heller köparens

rätt till godset kan utmätas för sådan fordran. Vidare har utredningen

såsom en andra punkt i detta stycke — i likhet med vad som skett i de

Övriga länderna — ansett sig böra föreslå, att icke heller i annan egendom

utmätning må ske för belopp, som täckes av godsets värde, såframt detta

skulle lända till avsevärt men för köparen. I sådant fall är säljaren enligt

utredningens förslag hänvisad att i första hand återtaga godset. Skulle uppgörelsen

komma att utvisa ett saldo säljaren till godo, kan utmätning erhållas

för restfordringen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Ur motiven till andra punkten i stycket må återgivas följande:

Det kan ifrågasättas, om icke avbetalningssäljare för täckande av sin

fordran i första hand borde hänvisas att återtaga godset med den verkan

att utmätning av annans egendom finge ske endast i den mån godsets värde

vid återtagandet understege fordringens belopp. Enligt utredningens mening

saknas anledning att gå så långt. Vissa modifikationer i den rätt att erhålla

utmätning, som enligt utsökningslagen tillkommer säljaren, synas emellertid

vara av behovet påkallade. En tredskande köpare, som exempelvis har

kontanta medel eller tillgodohavande i bank, bör icke rimligen kunna tvinga

säljaren att återtaga godset. Omfattade förbudet mot utmätning även sådana

fall, innebure detta i realiteten, att köparen kunde när som helst

frånträda köpet. Å andra sidan kan utmätning av annan egendom än avbetalningsgodset

ej sällan tänkas medföra betydande men för köparen. Det

kan vara svårt för honom att avvara egendomen, framför allt när det gäller

föremål, som han behöver i sitt hem eller sin näring. Bestämmelserna i

65 § utsökningslagen om utmätningsfrihet ge i detta hänseende köparen

endast ett begränsat skydd. Risk kan vidare föreligga, att den exekutiva

försäljningen lämnar ett ogynnsamt resultat. Ianspråktagande av annan

egendom än avbetalningsgodset framstår som särskilt obilligt mot köparen,

där han på grund av en agents övertalning förmåtts att på avbetalning köpa

ett föremål, av vilket han icke har något nämnvärt behov.

En erinran om bestämmelserna i 16 § andra stycket har intagits i ett av

utredningen föreslaget tillägg till 62 § utsökningslagen.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig helt allmänt hysa vissa betänkligheter

mot förslaget att helt förbjuda utmätning av avbetalningsgods. Det

synes länsstyrelsen i varje fall rimligt, att köparen skall kunna uppgiva avbetalningsgodset

till utmätning. Även Gotlands handelskammare anför betänkligheter

i denna del och framhåller därvid särskilt, att det icke sällan

förekommer att gods säljes på avbetalning för samma pris som vid kontantköp.

Speciellt i sådana fall syntes avbetalningssäljarna icke böra komma i

sämre läge än varje annan säljare.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke kunna tillstyrka bestämmelsen

i 16 § andra stycket andra punkten och anför:

I den mån ett giltigt köpavtal föreligger måste väl säljaren, liksom vid

alla andra köp, vara berättigad att fordra att köparen fullgör avtalet. Betalar

icke köparen en förfallen post, måste det stå säljaren fritt att, om han så

önskar, indriva sin fordran hos köparen. Någon anledning att meddela särskilda

bestämmelser, som inskränka säljarens rätt att vinna utmätning i

annan köparens egendom än avbetalningsgodset, föreligger enligt styrelsens

mening icke. En bestämmelse av sådant innehåll som utredningen här föreslagit

innebär ur principiell synpunkt ett betänkligt avsteg från allmänna

rättsgrundsatser och är ägnad att hos allmänheten framkalla den uppfattningen

att en köpares förpliktelser på grund av ett avbetalningsköp icke

behöva tagas så allvarligt. Utredningens försök att begränsa bestämmelsens

tillämpning genom att såsom förutsättning för utmätningsförbudet uppställa

krav på att utmätningen skall lända till »avsevärt men» för köparen är enligt

styrelsens mening föga ändamålsenligt. Det förhåller sig nog — tyvärr —

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

69

så att praktiskt taget alla utmätningar äro till mer eller mindre avsevärt

men för gäldenären. När utredningen skall ge exempel på situationer, där

detta icke är fallet, nödgas utredningen tillgripa sådana fall som att gäldenären

har kontanta medel eller tillgodohavande i bank. Exemplen synas

ganska verklighetsfrämmande, ty i dylika fall brukar utmätning icke behöva

förekomma, helt enkelt därför att gäldenären i stället betalar sin skuld.

Av utredningens motiv framgår icke tydligt, hur utredningen tänkt sig att

den föreslagna bestämmelsen skulle fungera, när säljarens anspråk endast

avser en förfallen men ogulden post. Om man exempelvis antager att avbetalningspriset

är 550 kronor, vilken summa skall betalas med 50 kronor

den första dagen i varje kvartal, samt köparen underlåter att betala en sådan

post, frågar man sig, i vad mån bestämmelsen i 16 § andra stycket andra

punkten är avsedd att tillämpas, när säljaren, efter dom, lagsökning eller

betalningsföreläggande å 50 kronor, begär utmätning i vissa i och för sig utmätningsbara

tillgångar, som köparen har. I detta fall äger säljaren på

grund av bestämmelsen i 2 § första stycket icke återtaga godset. Skulle han

nu icke heller kunna vinna utmätning i annan köparens egendom, därför att

köparen kan göra gällande att utmätningen skulle lända honom till avsevärt

men, måste man med skäl fråga sig, vilken rätt utredningen egentligen

vill ge säljaren. Styrelsen hemställer att den ifrågavarande bestämmelsen

måtte utgå ur förslaget.

Utredningens förslag vid detta stycke har i flera yttranden diskuterats mot

bakgrunden av det fallet att säljarens rätt att återtaga godset gått förlustig

genom preskription enligt den av utredningen föreslagna nya 18 §. I denna

fråga anför Svea hovrätt:

Det synes icke vara rimligt, att en säljare, som tappat sin rätt att återtaga

godset på grund av preskription men är bibehållen vid sin fordran å

köparen, även skall vara inskränkt i sin rätt till utmätning för fordringen

i den omfattning som föreslagits. En föreskrift av innehåll att 16 § andra

stycket icke skulle vara tillämpligt för det fall att preskription enligt 18 §

inträtt kan näppeligen givas, enär detta skulle innebära, att köparen försattes

i sämre läge efter preskriptionen än tidigare. Ett sådant resultat skulle

visserligen undgås, om den förmån, som innefattas i 16 § andra stycket

andra punkten, överhuvud icke tillförsäkrades köparen. För en dylik förbättring

av säljarens ställning kunna vissa skäl åberopas, men dessa synas icke

tillräckligt starka i belysning av de principer, som uppbära lagförslaget i

det hela.

Överståthållarämbetet anför i samma fråga:

Enligt 16 § andra stycket skulle en säljare, som har fordran på grund av

avbetalningsköp — långt ifrån att, såsom vid fastighetsköp, njuta betalning

i det sålda framför andra köparens borgenärer — aldrig kunna få hålla

sig till godset för utbekommande av betalningen. Denna regel om relativ

utmätningsfrihet må vara motiverad för det fall, att säljaren har rätt att

återtaga godset. Läget är emellertid ett annat, då den rätten upphört, vilket

enligt 18 § inträffar, om säljaren underlåter att inom tre år från förfallodagen

för köpets slutpost väcka talan om återbekommande av godset.

Fordringen är då, synes det, icke av annan karaktär än övriga oprioriterade

fordringar hos gäldenären. I fråga om möjligheten till betalning för densamma

bör då säljaren ej heller vara sämre ställd än övriga fordringsägare.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Liknande synpunkter liar anförts av hovrätten för Nedre Norrland.

Stockholms handelskammare anmärker, att i de fall, då enligt förslaget

oundgängligen nödvändiga gång- eller sängkläder icke skulle få återtagas,

säljaren i regel skulle sakna möjlighet att få betalt för sin fordran, därest

icke annan egendom finge utmätas. Handelskammaren förutsätter, att utmätning

— i den mån annan utmätningsbar egendom finnes — i dessa fall

må äga rum. Detta borde emellertid komma till uttryck i själva lagtexten.

Departementschefen.

En säljare, som har fordran på grund av avbetalningsköp, kan enligt rättspraxis

erhålla utmätning av det sålda godset. En förutsättning härför är

dock, att han ovillkorligen avstått från sin rätt på grund av äganderättsförbehållet

(jfr NJA 1945 s. 160). Såvitt angår utmätning av annan egendom

än det gods köpet avser är fordringar på grund av avbetalningsköp likställda

med fordringar i allmänhet.

Om utmätning tillätes ske i själva avbetalningsgodset, kan följden onekligen

bli, att de i avbetalningslagen till köparens skydd uppställda reglerna

angående vad som vid godsets återtagande skall räknas den ene och den

andre parten till godo blir satta ur spel. Av särskild betydelse är i detta

sammanhang, att köpeskillingen vid en exekutiv försäljning erfarenhetsmässigt

icke sällan blir lägre än om godset skulle ha värderats enligt avbetalningslagen.

Det får därför anses överensstämma med lagstiftningens

allmänna syfte att förbjuda utmätning i själva avbetalningsgodset och att

alltså hänvisa den säljare, som vill utnyttja detta gods för täckning av sin

fordran, att städse göra detta enligt avbetalningslagens egna regler. Såsom

i betänkandet framhållits torde för övrigt ett sådant förbud praktiskt sett

knappast innebära någon nämnvärd försämring av säljarens nuvarande ställning.

Sedan i rättspraxis fastslagits, att utmätning förutsätter ett ovillkorligt

avstående från rätten på grund av äganderättsförbehållet, vill det nämligen

synas, som om säljarna med hänsyn till den risk för rättsförlust, som ett

sådant avstående medför i händelse av mellankommande konkurs, sällan

använder utmätningsvägen.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att för fordringar

på grund av avbetalningsköp i princip förbjuda utmätning också av annan

egendom än det gods köpet avser. Till en början vill jag i anledning av advokatsamfundets

yttrande framhålla, att ett dylikt förbud rimligtvis icke skulle

kunna uppställas i sådana fall, då köparen efter dom, lagsökning eller betalningsföreläggande

förpliktas att utbetala en förfallen avbetalningspost

men säljaren på grund av reglerna i 2 § första stycket det oaktat icke

äger återtaga godset. Det torde icke heller ha varit utredningens avsikt, att

utmätningsförbudet skulle gälla i sådana fall. Om emellertid utmätning i annan

egendom än avbetalningsgodset får ske i ett läge sådant som det nu

beskrivna — och dylika situationer torde bli långt ifrån sällsynta, därest

värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas — synes det ur praktisk

synpunkt ställa sig mycket svårt att exakt angiva vid vilken tidpunkt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

71

och under vilka förutsättningar denna rätt att erhålla utmätning skall upphöra.

Vidare kan mot utredningens förslag anföras att köparen genom detsamma

i praktiken understundom skulle försättas i samma läge, som om

han fått en obetingad rätt att frånträda avtalet, eftersom han vid underlåten

betalning icke i princip behövde räkna med annan påföljd än att godset

återtoges. Härtill kommer, att det av utredningen uppställda villkoret för

utmätningsförbudet, nämligen att utmätningen skulle lända till avsevärt

men för köparen, kan vålla betydande svårigheter vid tillämpningen och därför

ofta resultera i att säljaren icke på förhand kan med någon större grad

av säkerhet bedöma om utmätningsvägen står honom öppen eller ej. Därest

de allmänna reglerna om utmätningshinder icke ger det skydd som ur

sociala synpunkter befinnes erforderligt, torde de böra jämkas generellt och

ej blott för en viss typ av fall. På grund av vad nu anförts finner jag mig

icke kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet.

17 §.

I betänkandet anför utredningen:

Enligt den gällande lydelsen av paragrafens första stycke äger säljaren

icke åberopa en vid köpet eller därefter träffad överenskommelse, varigenom

köparen, »för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser», avstått från någon rätt eller förmån, som tillkommer honom

enligt lagen. Stadgandet i 6 § tredje stycket av förslaget tar icke sikte på

det fallet, att köparen åsidosatt någon förpliktelse. Enär även detta stadgande

bör vara av tvingande natur, föreslår utredningen, att uttrycket »i

avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles skulle komma att

åsidosätta sina förpliktelser» utbytes mot uttrycket »på förhand», vilket

kommit till användning även i de övriga texterna.

Under remissbehandlingen har förslaget i denna del berörts endast

av Svea hovrätt, som anfört:

Den föreslagna ändringen har enligt motiven föranletts av det nya stadgandet

i 6 § tredje stycket och har endast till ändamål att uttrycka, att även

vad där sägs om köparens rätt till förtidsbetalning skall vara av tvingande

natur. Det i förslaget begagnade uttrycket »på förhand» är ganska obestämt

och kan giva anledning till olika tolkningar. Att annan ändring i förhållande

till gällande lag icke åsyftats än den nu angivna bör därför lämpligen

framgå genom ett förtydligande av lagtexten.

Departementschefen.

Såsom Svea hovrätt anmärkt är det av utredningen begagnade uttrycket

»på förhand» ganska obestämt och ägnat att medföra tolkningssvårigheter.

Det synes därför lämpligast att i och för sig bibehålla 17 § i dess nuvarande

lydelse men komplettera paragrafen med en bestämmelse av innehåll att

utfästelse, varigenom köparen avstått från honom enligt 6 § tredje stycket

tillkommande rätt till förskottsbetalning, skall vara utan verkan.

18 § i utredningens förslag

(saknar motsvarighet i departementsförslaget).

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Betänkandet.

Utredningen anför, att säljarens fordran på betalning enligt ett avbetalningsköp

är underkastad den allmänna tioårspreskriptionen. Däremot lärer

enligt utredningen säljarens på äganderättsförbehållet grundade rätt

till godset icke vara föremål för preskription. Det förekomme ej sällan,

framhåller utredningen, att en säljare, som under lång tid underlåtit att

utkräva ogulden del av köpeskillingen och därigenom bibragt köparen uppfattningen

att säljaren avstått från sin rätt, sedermera sökte indriva sin

fordran. Detta skedde särskilt i sådana fall, då säljarens ekonomiska ställning

försvagats eller då en av honom driven rörelse avvecklas i samband

med konkurs. Enligt utredningens mening är det ur flera synpunkter otillfredsställande,

att köparens rätt till avbetalningsgods kan hållas svävande

under avsevärd tid. Utredningen anser det emellertid ej lämpligt, att en

kortare preskriptionstid fastställes för fordringar på grund av avbetalningsköp

än för fordringar på grund av andra köp. Däremot har utredningen såsom

ett provisorium föreslagit, att en särskild preskriptionsregel införes beträffande

avbetalningssäljares rätt att återtaga det sålda godset.

Utredningen har ansett preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas

till tre år, räknat från den i avtalet angivna förfallodagen för sista posten.

Rörande förslagets närmare innebörd hänvisas till s. 61 f i betänkandet.

Yttrandena.

Flera remissinstanser uttalar stor tvekan beträffande lämpligheten av en

särskild preskriptionsregel på detta område. Sålunda anför Svea hovrätt,

att den icke kan finna tillräckliga skäl vara anförda för att på detta område

införa en i svensk rätt så ovanlig bestämmelse som en preskriptionsregel

med sakrättslig verkan. Än mindre vore hovrätten övertygad om att

behovet av en dylik preskriptionsbestämmelse vore så trängande, att man

nu skulle nödgas skapa ett provisorium i avvaktan på en allmän lagstiftning

i ämnet. Därest det ansåges önskligt att redan nu genom kortare preskriptionstid

begränsa säljarens rätt, torde det enligt hovrättens mening

vara bäst att taga steget fullt ut och låta preskriptionen utsträckas att omfatta

den på köpet grundade fordringsrätten.

Kommerskollegium anför:

De skäl för införande av en sådan preskriptionsregel, som utredningen

framhållit, synas värda beaktande. Å andra sidan vill det synas som om en

bestämmelse av detta slag jämte föreskrifterna i 16 § om förbud mot utmätning

i avbetalningsgodset för fordran på grund av avbetalningsköpet skulle

i alltför hög grad försämra säljarens ställning. Med hänsyn härtill och då

en bestämmelse av detta slag endast skulle utgöra ett provisorium i avvaktan

på den allmänna revision av lagstiftningen om preskription, som inginge

i programmet för det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, ställer

sig kollegium ytterst tveksamt till införandet av en sådan sakrättslig

preskriptionsregel, varom här är fråga.

Enligt bankföreningens mening bör man vara ytterst försiktig med att

i en speciallagstiftning som denna införa ett stadgande, som innebär pre
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

73

skription av en sakrätt. Då något trängande behov därav knappast syntes

vara förhanden, har bankföreningen för sin del velat avråda från att stadgandet

i fråga införes i lagen.

Sveriges möbelhandlares centralförbund vänder sig med skärpa mot förslaget

i denna del, som av förbundet betecknas som sakligt omotiverat,

ologiskt och principiellt icke önskvärt.

Enligt Stockholms handelskammares mening bör, i avvaktan på att detta

ämne upptages till behandling, någon provisorisk preskriptionsregel icke

införas för den sakrätt, varom här är fråga. Under alla omständigheter

syntes den föreslagna preskriptionstiden av tre år vara alltför kort. Den

kortaste tidsperiod som bör komma ifråga är enligt handelskammarens

uppfattning fem år. Samma resonemang föres av Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare, som likväl anser att tiden i en eventuell

preskriptionsregel helst bör utsträckas till den vanliga eller tio år.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation gör allenast den invändningen

mot den av utredningen föreslagna preskriptionsregeln, att organisationen

anser en höjning till fem, alternativt tio år, vara motiverad, särskilt

med hänsyn till lagens vidgade tillämpningsområde.

En helt annan inställning till denna fråga har landsorganisationen, som

för sin del icke kan tillstyrka en längre preskriptionstid än två år; även

sålunda bestämd kunde tiden anses tilltagen i överkant. Jämväl förste

stadsfogden i Hälsingborg anser, att tiden bör begränsas till två år.

Departementschefen.

Sedan utredningen avlämnade sitt betänkande, har enligt Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 9 november 1951 en särskild utredningsman tillkallats

att inom justitiedepartementet verkställa översyn av bestämmelserna rörande

preskription av fordran. Denna utredning, som avses skola bedrivas

i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge, pågår för

närvarande. Med hänsyn härtill synes den i betänkandet avhandlade preskriptionsfrågan

icke böra lösas provisoriskt redan nu utan prövas i ett

större sammanhang. Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag bör därför

utgå.

Övergångsbestämmelserna.

Utredningen (s. 64) föreslår såsom huvudregel, att den nya lagen

icke skall tillämpas å äldre avbetalningsköp. Några undantag härifrån har

emellertid upptagits. Sålunda föreslås till en början att 8 § tredje stycket

skall få retroaktiv verkan samt att de i 12 § och 15 § första stycket upptagna

reglerna om anstånd skall tillämpas även å avbetalningsköp som omfattas

av den äldre lagen. Vidare förordas, att 16 § första stycket andra

punkten i princip skall gälla, där av säljaren medgivet uppskov med sökt

förrättning består vid tiden för lagens ikraftträdande. Som motivering för

att 12 § och 15 § första stycket skall få viss retroaktiv verkan anför utredningen

:

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

De i 12 § och 15 § första stycket upptagna reglerna om anstånd torde,

när förrättning för godsets återtagande sökes efter ikraftträdandet, böra tilllämpas

å dessförinnan ingångna köp, som omfattas av den äldre lagen. Visserligen

får säljaren på grund av de äldre bestämmelserna, i händelse av godsets

återtagande genom handräckning, icke tillgodoräkna sig dröjsmålsränta

vid uppgörelsen. Att ränta för den förlängda kredittiden ej kan uttagas vid

handräckning synes emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Vid

köp varom här är fråga kan det gälla endast jämförelsevis obetydliga räntebelopp.

Vill säljaren utkräva ränta, har han för övrigt möjlighet att påkalla

uPPgörelse vid domstol. Stadgandet i 2 § andra stycket, som har nära samband

med anståndsreglerna, har på grund av sin civilrättsliga innebörd däremot

icke ansetts böra göras tillämpligt å äldre avtal.

Utredningens förslag har under remissbehandlingen mött erinran

endast på en punkt. Sålunda har svenska bankföreningen ifrågasatt rättmätigheten

av det stadgande i de föreslagna övergångsbestämmelserna, som

ger möjlighet till tillämpning av de nya anståndsreglerna jämväl å avtal

som slutits före deras ikraftträdande. Frånsett att det överhuvud syntes vara

stridande mot sunda lagstiftningsprinciper att förläna en lagstiftning sådan

som den föreslagna retroaktiv verkan, skulle detta även — anför bankföreningen

—- kunna lända till ekonomiskt ohägn för säljare, som icke haft anledning

att i sina kalkyler räkna med de nya förlustrisker som den föreslagna

lagstiftningen skulle medföra.

Departementschefen.

Jag vill föreslå, att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1954. I

princip bör de nya bestämmelserna icke tillämpas å avbetalningsköp, som

slutits dessförinnan. Upprätthållandet av denna princip är av särskilt stor

praktisk betydelse, när det gäller avbetalningsköp över 3 000 kronor, enär

dessa köp hittills fallit helt utanför avbetalningslagstiftningen och alltså ej

varit underkastade dess tvingande regler. Några undantag från principen

torde dock böra uppställas. Till en början bör sålunda, liksom motsvarande

bestämmelse i skuldebrevslagen, stadgandet i 8 § tredje stycket om jämkning

eller åsidosättande av otillbörliga avtalsvillkor göras tillämpligt, när ett

i äldre avtal upptaget villkor göres gällande efter lagens ikraftträdande. Vidare

synes det rimligt, att de i 12 § och 15 § första stycket upptagna anståndsreglerna

blir retroaktivt tillämpliga när det gäller äldre avbetalningsköp

där avbetalningspriset icke överstiger 3 000 kronor. De i ett remissyttrande

framförda erinringarna mot detta förslag synes mig överdrivna. Slutligen

bör, även om avbetalningsköpet slutits före nya lagens ikraftträdande,

regeln i 16 § första stycket andra punkten om avförande ur utmätningsmans

dagbok av vissa äldre ärenden utan olägenhet kunna tillämpas dels

när uppskov med förrättningen meddelats efter lagens ikraftträdande oavsett

om ansökan skett före eller efter nämnda tid och dels, i enlighet med

utredningens förslag, när av säljaren medgivet uppskov med sökt förrättning

består vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, i vilket sistnämnda

fall den föreslagna tidsfristen å sex månader dock bör räknas från

ikraftträdandet.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

75

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Såsom förut anförts bör i utsökningslagen, förslagsvis i en återupplivad

43 §, upptagas en erinran om de föreslagna reglerna angående verkställighet

av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods som sålts genom avbetalningsköp.

Tillika bör, i enlighet med utredningens förslag, i 62 § utsökningslagen

införas en erinran om de föreslagna reglerna angående utmätning

för fordran på grund av avbetalningsköp.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § bilansvarighetslagen.

Enligt 2 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik (bilansvarighetslagen) gäller såsom huvudregel, att ägare av

automobil är ansvarig för skada, som i följd av trafik med bilen tillfogas

annan person än föraren och sådan egendom som icke befordras med bilen.

Ägaren går dock fri från skadeståndsskyldighet — förutom i det fall att

någon olovligen använt bilen — där av omständigheterna framgår, att

skadan varken förorsakats av bristfällighet å bilen eller vållats av föraren.

Innehar någon bil under nyttjanderätt med befogenhet att anställa förare

å bilen, är enligt 7 § sådan brukare ansvarig lika med ägaren; ägaren har

emellertid regressrätt mot brukaren.

Stadgandet i 7 § 1916 års lag har ordagrant hämtats från 1906 års bilansvarighetslag.

Frågan om ägareansvaret vid avbetalningsköp berördes icke

uttryckligen under förarbetena till någondera av dessa lagar. Det torde emellertid

ha varit avsett, att avbetalningsköpare skulle hänföras till sådan brukare

som avses i 7 § (jfr SOU 1938: 37 s. 108). Följaktligen skulle jämte denne

säljaren vara ansvarig i sin egenskap av ägare. Att ägareansvaret vilar på

säljaren, när köparen innehar bilen på grund av avbetalningsköp, har bekräftats

i rättspraxis (NJA 1918 s. 593).

Till säkerhet för den skadeståndsskyldighet, som åvilar motorfordons ägare,

brukare eller förare, har genom lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon införts obligatorisk trafikförsäkring. Sådan försäkring

skall tagas och vidmakthållas av fordonets ägare. För det fall att någon

innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp, åligger emellertid försäkringsplikten

honom, »ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått»

(1 § andra stycket). Även när ett motorfordon sålts på kredit med äganderättsförbehåll

utan att avbetalningsköp föreligger anses i rättspraxis försäkringsplikten

åvila köparen (NJA 1933 s. 569). Trafikförsäkringen medför

rätt för den skadelidande att utfå skadestånd av försäkringsgivaren, samtidigt

som den innebär en ansvarighetsförsäkring för försäkringstagaren i förhållande

till den skadelidande, det senare dock endast i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll (3 §). Annan, som jämte försäkringstagaren

är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skada, befrias genom

försäkringen från ansvar i samma mån som denne (20 §). Försäkrings
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

givarens ansvarighet är vid varje händelse som medför skada begränsad i

fråga om personskada till 60 000 kronor för varje skadad eller dödad person,

dock sammanlagt högst 300 000 kronor, samt i fråga om egendomsskada

till 10 000 kronor. Beträffande omnibus höjes dock beloppet 300 000

kronor med 5 000 kronor för varje person, varmed det högsta antalet personer,

som må befordras med fordonet, överstiger 9. Om fordonet ej är trafikförsäkrat,

är samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt ansvariga

gentemot den skadade med regressrätt mot den som är ansvarig för skadan

(21 §).

Sveriges automobilhandlareförbund har i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 15 juni 1946 hemställt om sådan lagändring, att avbetalningssäljares

ansvarighet enligt bilansvarighetslagen skulle bortfalla eller

begränsas, förslagsvis till värdet av den sålda bilen. I skrivelsen framhålles

i huvudsak följande. Avbetalningssäljares ansvarighet enligt bilansvarighetslagen

medförde visserligen i regel inga ekonomiska konsekvenser för honom,

enär trafikförsäkringsanstalten reglerade inträffade skadefall. För den händelse

skadan överstege den gällande begränsningen av försäkringsgivarens

ansvarighet, kunde emellertid den skadade mot säljaren framställa anspråk

på ytterligare ersättning. Säljarens ansvarighet kunde vidare aktualiseras i

sådana fall, då köparen underlåtit att hålla bilen trafikförsäkrad. Det syntes

förbundet opåkallat att den som skadats genom en på avbetalning köpt bil

ägde vända sig, förutom mot föraren och köparen, mot en ytterligare person,

nämligen säljaren. I motsats till en vanlig ägare hade en avbetalningssäljare

icke något inflytande på sättet för bilens användande eller på valet

av förare. Från den skadelidandes synpunkt vore det en tillfällighet, om

skadan uppkommit medan en — kanske obetydlig — restskuld återstod eller

först sedan köpeskillingen till fullo erlagts. Att det i praktiken endast i undantagsfall

inträffade att den gällande ordningen medförde ekonomiska konsekvenser

för en avbetalningssäljare, undanröjde icke betänkligheterna mot

densamma, helst som det vid en katastrofskada kunde bli fråga om ett för

säljaren ruinerande skadestånd.

Sedan denna framställning från justitiedepartementet överlämnats till

utredningen rörande avbetalningsköp, har denna med skrivelse den 30 november

1950 överlämnat en promemoria angående avbetalningssäljares ställning

enligt bilansvarighetslagen med därvid fogat förslag om ändrad lydelse

av 1 § nämnda lag.

Efter det utredningen lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser

och redovisat automobilhandlareförbundets framställning i ärendet, anföres

i promemorian:

I fråga om bil som sålts genom avbetalningsköp är säljaren i sin egenskap

av ägare ansvarig för skada i följd av trafik med bilen. Denna ansvarighet

mildras i hög grad genom trafikförsäkringen. Emellertid är det skydd

som denna försäkring bereder säljaren — även om man bortser från den

mera teoretiska möjligheten att köparen tecknar försäkring med självrisk

och därigenom ställer säljaren utan skydd — icke fullständigt. I automobil
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

77

handlareförbundets skrivelse framhålles såsom särskilt betänkligt, att säljaren

är ansvarig, när skadeståndet överstiger försäkringssumman. Med hänsyn

till att säljaren saknar inflytande i fråga om sättet för fordonets användande

och valet av förare, synes det näppeligen vara försvarbart att säljaren

belastas med en dylik helt oberäknelig ansvarighet. Ilegeln att bilägare

svarar för trafikskada även om annan person innehar bilen under nyttjanderätt

med befogenhet att anställa förare har hämtats från 1906 års bilansvarighetslag.

Under förarbetena till lagen åberopades som enda skäl för att införa

en dylik regel önskvärdheten av att hindra uppkomsten av skenavtal

mellan ägare och annan person i syfte att å den senare överföra ansvaret för

möjligen uppkommande skada. Sannolikt tog man därvid åtminstone icke

i första hand sikte på avbetalningsköp, eftersom denna försäljningsform då

torde ha varit ovanlig i fråga om bilar. Utredningsmännen finna det otroligt,

att ett avskaffande av avbetalningssäljares ägareansvar skulle befordra uppkomsten

av skentransaktioner.

Det skulle kunna göras gällande, att det för den skadelidande kan vara av

visst värde att han har möjlighet att vända sig mot avbetalningssäljaren,

som i regel har en bättre ekonomisk ställning än köparen. Den omständigheten,

huruvida en avbetalningsköpare erlagt köpeskillingen för bilen eller

ej, synes emellertid icke vara tillräcklig grund för en olikhet i den skadelidandes

rättsställning.

Ett avskaffande av säljarens ansvarighet skulle, där fråga är om köparens

försummelse av försäkringsplikten endast innebära, att de försäkringsbolag,

som jämlikt 21 § trafikförsäkringslagen haft att ersätta skadan, icke därefter

kunde göra regressrätt gällande mot säljaren. Upphävandet av denna

regressrätt synes utredningsmännen välmotiverat.

Vad här sagts om avbetalningsköp bör, i överensstämmelse med den tolkning

som i praxis givits av 1 § andra stycket trafikförsäkringslagen, gälla

även sådant med äganderättsförbehåll förenat kreditköp, som icke är att

hänföra till avbetalningsköp.

Från bilhandelns sida har för utredningsmännen framhållits angelägenheten

av att avbetalningssäljarna snarast möjligt befrias från den risk för

att oförskyllt drabbas av ekonomisk ruin, som föreligger enligt den nuvarande

lagstiftningen. Visserligen kan det förväntas, att frågan om fullständig

revision av lagstiftningen om ansvarighet för trafikskada relativt snart

kommer att upptagas till behandling, men enär ett sådant revisionsarbete torde

komma att taga lång tid, synes det vara lämpligt att förevarande spörsmål

löses genom en partiell lagändring.

Det av utredningen upprättade förslaget till lag om ändring i 1 § bilansvarighetslagen

innebär, alt i fråga om automobil, som sålts genom avbetalningsköp

eller annat köp med äganderättsförbehåll, vad i lagen sägs om

ägare i stället skall avse köparen, även om äganderätten ännu icke övergått

å honom. Stadgandet härom har av utredningen upptagits i ett nytt stycke

av 1 §. Utredningen framhåller, att en konsekvens av stadgandet är att

avbetalningsköpare och därmed jämställd köpare kommer att falla utanför

7 §.

Över utredningens promemoria har efter remiss yttranden avgivits av

Svea hovrätt, Göta hovrätt, trafikförsäkringsföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund,

motormännens riksförbund, svenska lasttrafikbilägare
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 3.

förbundet och svenska omnibusägareförbundet. Alla remissinstanserna tillstyrker

i sak utredningens förslag med undantag för lasttrafikbilägareförbundet,

som anser att spörsmålet icke bör lösas nu utan tagas upp till behandling

i samband med en fullständig revision av lagstiftningen om ansvarighet

för trafikskada. Förbundet motiverar sitt avstyrkande av lagförslaget

på följande sätt:

De i bilansvarighetslagen och lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon meddelade bestämmelserna ha tillkommit för att bereda allmänheten

skydd för de skador, som kunna vållas genom trafik med dylika

fordon. Enligt förbundets uppfattning skulle ett genomförande av den föreslagna

lagändringen medföra att detta skydd försvagades. Det torde visserligen

endast i undantagsfall förekomma, att de skador, som vållas, uppgå till

sådana belopp, att dessa icke täckas av trafikförsäkringen. För den händelse

emellertid det senare blir fallet utgör nu gällande ordning med möjlighet

för den skadelidande att jämväl kunna vända sig mot avbetalningssäljaren

ett väsentligt säkerhetsmoment i det rättsskydd, som lagstiftningen avser

att giva. Ett borttagande av detta säljarens ansvar skulle i praktiken innebära,

att den skadelidandes möjligheter att erhålla ersättning i de flesta

fall komme att begränsas till de i trafikförsäkringslagen fastställda beloppen.

Flertalet av avbetalningsköparna torde nämligen få anses sakna sådana

ekonomiska resurser att de ha möjlighet att ersätta skadebelopp, som

i väsentlig omfattning överstiga de av försäkringarna täckta.

Som en följd av att avbetalningssäljarna för närvarande stå en viss ansvarighet

för de skador, som kunna orsakas av en på avbetalning försåld bil,

har det blivit allt mera vanligt att vederbörande säljare i samband med försäljning

tillser, att försäkring till relativt betryggande belopp tecknas, d. v. s.

till belopp, som äro avsevärt högre än de i lag föreskrivna. Genom detta

förfaringssätt erhåller såväl säljaren som köparen liksom i sista hand allmänheten

en större trygghet. I och med att säljarens ansvar slopades torde

intresset från dennes sida att få till stånd dylika höga försäkringar komma

att avtaga, vilket återigen komme att menligt inverka på skyddet för allmänheten.

Genom överenskommelser mellan försäkringsbolagen och bilsäljarna har

vidare avtalats, att för den händelse en avbetalningsköpare icke skulle ha

fullgjort sina skyldigheter beträffande försäkringen och skada inträffar,

försäkringsbolagen utbetala skadeersättning mot att säljaren fullgör vederbörlig

premiebetalning. Även i sådant fall har således säljare möjlighet att

gardera sig mot ersättningskrav.

Departementschefen.

De skäl utredningen framlagt för att från ansvar enligt 1916 års bilansvarighetslag

befria den som sålt en bil genom avbetalningsköp är enligt

min mening övertygande. Väl är det i och för sig sant, att det med hänsyn

till att avbetalningssäljaren i regel har en bättre ekonomisk ställning än köparen

kan vara av värde för den skadelidande, att han har möjlighet att

vända sig mot avbetalningssäljaren, när skadorna uppgår till belopp som ej

läcks av trafikförsäkringen. Denna synpunkt bör emellertid ej få vara utslagsgivande.

Det kan nämligen icke anses rimligt, att den skadelidande

skall komma i en bättre ställning därför att det råkar kvarstå en, kanske

obetydlig, skuld på den bil som vållat hans skada. Av det sagda framgår,

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

79

att jag finner de betänkligheter som i ett remissyttrande anförts mot förslaget

vara ogrundade. En lagändring synes mig så starkt sakligt motiverad,

att den bör genomföras utan det dröjsmål, som skulle bli följden av att

ärendet hänskötes till den under våren 1952 tillsatta kommittén för revision

av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till *

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad hjdelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

%

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp — — — —

Har avtalet-------

Lagen äger icke tillämpning, när

sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalningspriset), överstiger

tre tusen kronor.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre någon post utestår

ogulden minst fjorton dagar utöver

förfallodagen och denna post

antingen uppgår till minst en tiondel

av avbetalningspriset eller tillsammans

med annan ogulden förut förfallen

post utgör minst en tjugondei

därav.

Där köparen i annat avseende än i

första stycket sägs åsidosätter vad

honom åligger, må särskild påföljd,

som för sådan händelse kan vara av
-

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

-----blivit erlagd.

-- ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har

att erlägga, benämnes i denna lag

avbetalningspriset.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre köparens underlåtenhet

avser belopp, som utestår

oguldet minst fjorton dagar utöver

förfallodagen, och detta belopp uppgår

till minst en tiondel av avbetalningspriset

eller, om i beloppet ingå

flera poster, till minst en tjugondei

därav, eller ock utgör återstoden av

säljarens fordran.

Beror dröjsmålet på att köparen

till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller annan särskild orsak hu
-

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

81

(Gällande lydelse.)

talad, icke vinna tillämpning, för så

vitt sådant med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna skulle

vara uppenbart obilligt.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

4§.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo, förutom oguldna

poster, för vilka betingad förfallodag

är inne vid tiden för godsets återtagande,

nio tiondelar av övriga då

oguldna poster; har säljaren vid

domstol yrkat godsets återbekommande,

skall i stället tagas hänsyn

till tiden för stämningens delgivning.

Ränta skall ock tillgodoräknas säljaren,

där sådan blivit utfäst eller

enligt lag skall utgå.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1

(Föreslagen lydelse.)

vudsakligen utan egen skuld råkat i

betalningssvårigheter, må säljaren ej

heller efter den i första stycket angivna

fristens utgång göra gällande

påföljd, som där sägs, om köparen

erlägger det belopp, som ej guldits i

rätt tid, jämte ränta samt ersätter

kostnader, som säljaren måst vidkännas

i anledning av dröjsmålet. Betalning

skall dock ske senast innan godset

återtagits eller, om säljaren vid

domstol väckt talan med yrkande

om påföljdens tillämpning, innan målet

företagits till huvudförhandling.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

Godsets värde beräknas efter vad säljaren

kan antagas utvinna genom att

ombesörja dess försäljning på lämpligt

sätt. Hänsyn skall sålunda tagas

till omständigheter, som åro ägnade

att höja värdet i säljarens hand, såsom

att han kan ånyo sälja godset i

egen rörelse och dessförinnan bota

möjligen förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet

bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna

poster som det pris, vilket godset

skulle hava betingat om det köpts

mot kontant betalning, utgör i förhållande

till avbetalningspriset;

3) ränta och försäkringspremie,

samt. Nr 3.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Förmår köparen eller säljaren visa,

att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kontant

betalning (kontantpriset), med

mer eller mindre än en tiondel understiger

avbetalningspriset, skall

sammanlagda beloppet av de icke

förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas

till den kvotdel, som kontantpriset

utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas

för godsets återtagande, skall

ock räknas honom till godo.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § eller, där fråga

är om handräckning, enligt 12 § räknats

säljaren till godo, äge denne

icke återbekomma godset, med mindre

överskottet gäldas till köparen eller

nedsättning sker, efter ty i 13 §

andra stycket stadgas.

Är godsets----— — — —

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det eller gäldar han,

där fråga är om handräckning, det

belopp, som därvid räknats säljaren

till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren--—----

(Föreslagen lydelse.)

som säljaren har att fordra och som

icke inräknats i avbetalningspriset;

4) kostnad, som säljaren måste

vidkännas för godsets återtagande;

samt

5) i fall köparens rätt till godset är

beroende av att han ersätter säljaren

för reparation eller annan åtgärd med

avseende å godset, fordran å sådan

ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det

pris, till vilket han varit villig att

sälja godset mot kontant betalning,

lägges denna uppgift till grund för

beräkningen enligt första stycket 2),

där det ej kan antagas, att godset

kunde hava köpts till lägre pris.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § räknats säljaren

till godo, äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han

gäldar överskottet till köparen eller,

om godsets värdering verkställts av

utmätningsman, hos denne nedsätter

överskottet.

— — överskjutande beloppet.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det, må ej godset återtagas.

--att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första

stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid, äge han rätt där
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

83

(Gällande lydelse.)

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att

köparens rätt till gods, som blivit

genom ett avbetalningsköp försålt,

skall vara beroende därav att han

rätteligen fullgör vad honom enligt

annat sådant avtal åligger, skall, där

köparen det yrkar, vid tillämpning

av de i 2 § första stycket givna bestämmelser

så anses som om allt

godset blivit genom samma avbetalningsköp

försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § första och andra

styckena givna regler äga motsvarande

tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

till. Säljarens fordran skall därvid

beräknas enligt de i 4 § angivna grunderna;

dock skall, om betalning sker

å annan tid än någon i avtalet bestämd

förfallodag, den post, som närmast

förfaller till betalning, i sin helhet

räknas säljaren till godo.

8 §•

Förbehåll att köparens rätt till

godset skall vara beroende av att

köparen fullgör annan förpliktelse

än sådan, som åligger honom enligt

avbetalningsköpet, vare utan verkan,

såframt förbehållet ej avser ersättning

för reparation eller annan åtgärd

med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock

förbehåll, att av köparen inbetalt belopp

först skall avräknas å fordran,

som tillkommer säljaren av annan

grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor

vid avbetalningsköp uppenbarligen

vara stridande mot gott affärsskick

eller eljest otillbörlig, må villkoret

jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § givna regler äga motsvarande

tillämpning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Iiungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats

skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan ansökan

skall göras skriftligen och innehålla

uppgift å oguldna poster med

deras förfallotider samt vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

Kostnaden för — —- — —• —--

Angående rätt för utmätningsman

att i vissa fall meddela handräckning

utan hinder av köparens frånvaro

skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen

är i fråga om utmätning föreskrivet

äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med

mindre utmätningsmannen finner

uppenbart, att med betalningen föreligger

sådant dröjsmål, som i 2 §

sägs.

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen

i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagande,

under förutsättning att om avbetalningsköpet

upprättats en av köparen

underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll om säljarens

äganderätt eller om rätt för säljaren

att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket

säljaren är villig att sälja godset mot

kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga

och när de särskilda beloppen

förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla uppgift

å den del av avbetalnings pris et

som utestår ogulden och, där säljaren

gör anspråk på ränta, försäkringspremie

eller ersättning som i

4 § första stycket 5) avses, vad han

i sådant avseende fordrar. Ansökningen

skall vara åtföljd av köpehandlingen

i huvudskrift och bestyrkt

avskrift.

— — av sökanden.

Vad i 59 och 60 §§ ut sökning slag en

är föreskrivet i fråga om utmätning

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å handräckning enligt

denna lag.

11 §•

Handräckning må beviljas endast

där utmätningsmannen finner uppenbart,

att sådant dröjsmål föreligger

med betalningen, som i 2 §

första stycket sägs, eller att köparen

eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande

är av väsentlig betydelse för

säljaren.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

85

(Gällande lydelse.)

Visar köparen--— — — —---

12 §.

Då fråga är om handräckning, som

i denna lag avses, skall vad i £ § andra

stycket är stadgat om beräkning

av säljarens fordran icke äga tilllämpning

Ej heller skall i ty fall

ränta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för-------— ----

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som räknats säljaren till godo,

äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han hos utmätningsmannen

nedsätter det överskjutande

beloppet.

(Föreslagen lydelse.)

Gång- och sängkläder, som äro

oundgängligen behövliga för köparen,

hans make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, må icke i något

fall återtagas.

— — heller beviljas.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på

grund av dröjsmål med betalningen,

att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild

orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter, som

kunna antagas vara av tillfällig natur,

äge utmätningsmannen, såframt

icke säljarens rätt till godset äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes, medgiva anstånd med

verkställigheten intill tre månader

från dagen för ansökningen om handräckning.

Där synnerliga skål därtill

äro, må anstånd ånyo medgivas

intill tre månader. Utmätningsmannen

må föreskriva villkor för anståndet

och, om anledning därtill förekommer,

förklara att anståndet skall

upphöra att gälla.

13 §.

vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

14 §. 14 §.

Beslut i---------klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd, med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits, som vid handräckningen vidtagits,

eller vill någon av dem påkalla så- vare honom ej förment att efter

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

dan uppgörelse, som skolat äga rum,

om godset återtagits annorledes än

genom handräckning, vare honom ej

förment att efter stämning å den

andre utföra sin talan vid domstol.

Visar ej säljaren, att han instämt sådan

talan inom trettio dagar efter

det handräckning gavs eller, där förrättningen

inom den tid överklagats,

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen hos

utmätningsmannen lyfta det belopp,

som, efter ty i 13 § andra stycket

sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vid förrättning för verkställighet

av dom, varigenom köparen förpliktats

utgiva gods, som blivit försålt

genom avbetalningsköp, skall, där ej

i domen annorlunda förordnats, i

fråga om värdering av godset gälla

vad i 13 § första stycket är stadgat.

År någon missnöjd med det värde,

som satts å godset, stånde honom

fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

stämning å den andre utföra sin

talan vid domstol. Visar ej säljaren,

att han väckt sådan talan inom en

månad efter det handräckning gavs

eller, där förrättningen inom den tid

överklagats, inom lika tid efter det

överexekutors beslut meddelades, äge

köparen hos utmätningsmannen lyfta

det belopp, som enligt 5 § första

stycket må hava blivit hos denne

nedsatt.

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket

och 12 § skola äga motsvarande

tillämpning beträffande förrättning

för verkställighet av dom, varigenom

köparen förpliktats utgiva gods, som

blivit sålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första stycket

avses, skall, där ej i domen annorlunda

förordnats, i fråga om värdering

av godset gälla vad i 13 § är

stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens

värdering skola bestämmelserna

i lb § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Har

säljaren medgivit uppskov med sökt

förrättning och har på grund därav

verkställighet ej skett, då sex måna
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,

för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Avtal om

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,

vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp

må det gods köpet avser

icke tagas i mät.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,

för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Utfästelse, varigenom köparen

avstått från honom enligt 6 §

tredje stycket tillkommande rätt till

förskottsbetalning, vare utan verkan.

■ utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

195b. Har avbetalning sköpet

slutits före nämnda dag, skall dock,

i den mån ej annat följer av vad hår

nedan sägs, nya lagen icke äga tilllåmpning.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen

innehåller om jämkning eller åsidosättande

av villkor vid avbetalningsköp

skall lända till efterrättelse, där

sådant villkor göres gällande först efter

lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 12 § ävensom

15 ,8 första stycket nya lagen i vad

detta stycke innehåller hänvisning

till 12 § skola, i fråga om förrättning

som sökes efter nya lagens ikraftträdande,

äga tillämpning, där avbetalningspriset

icke överstiger tre tusen

kronor.

Stadgandet i 16 § första stycket

andra punkten nya lagen skall gälla,

dår av säljaren medgivet uppskov

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

med sökt förrättning består vid lagens

ikraftträdande så ock om säljaren

därefter medgiver sådant uppskov;

och skall i förstnämnda fall i

stadgandet angiven tid av sex månader

räknas från dagen för ikraftträdandet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

89

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 43 §, av följande lydelse samt att 62 § samma lag1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 §.

Vid verkställighet av dom, varigenom den som köpt gods genom avbetalningsköp

förpliktats att utgiva godset, skola föreskrifterna^ i 15 § första

stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

62 §.

Av gäldenärs---— med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skola föreskrifterna

i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1928:164.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

m Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 §•

Med automobil---i timmen,

Härvid förstås---på skenor.

Till automobil---av gående.

Beträffande automobil, som sålts genom avbetalningsköp eller annat köp

med äganderättsförbehåll, skall vid tillämpningen av denna lag köparen anses

som ägare, ändå att äganderätten ännu icke övergått å honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 650.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

91

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om

avbetalningsköp1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives

samt att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 18 och

19 §§, av nedan angiven lydelse.

Gällande lydelse av de paragrafer, i

vilka ändring föreslås. (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp —-----

Har avtalet-----— —

Lagen äger icke tillämpning, när

sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalnings pris et), överstiger

tre tusen kronor.

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre någon post utestår

ogulden minst fjorton dagar utöver

förfallodagen och denna post

antingen uppgår till minst en tiondel

av avbetalningspriset eller tillsammans

med annan ogulden förut förfallen

post utgör minst en tjugondei

därav.

Där köparen i annat avseende än i

första stycket sägs åsidosätter vad

honom åligger, må särskild påföljd,

som för sådan händelse kan vara avtalad,

icke vinna tillämpning, för så

vitt sådant med hänsyn till de före
-

1 §•

— —--blivit erlagd.

-- ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har

att erlägga, benämnes i denna lag

avbetalningspriset.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gällande,

med mindre köparens underlåtenhet

avser belopp, som utestår

oguldet minst fjorton dagar utöver

förfallodagen, och detta belopp uppgår

till minst en tiondel av avbetalningspriset

eller består av flera poster,

som sammanlagt uppgå till minst

en tjugondei därav, eller ock utgör

återstoden av säljarens fordran.

Beror dröjsmålet på att köparen

till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i

betalningssvårigheter, må säljaren ej

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

(Gällande lydelse.)

liggande omständigheterna

vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall

■vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo, förutom oguldna

poster, för vilka betingad förfallodag

är inne vid tiden för godsets återtagande,

nio tiondelar av övriga då

oguldna poster; har säljaren vid

domstol yrkat godsets återbekommande,

skall i stället tagas hänsyn

till tiden för stämningens delgivning.

Ränta skall ock tillgodoräknas säljaren,

där sådan blivit utfäst eller

enligt lag skall utgå.

Förmår köparen eller säljaren visa,

att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kontant

betalning (kontantpriset), med

mer eller mindre än en tiondel understiger

avbetalnings pris et, skall

sammanlagda beloppet av de icke

förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas

till den kvotdel, som kontantpriset

(Föreslagen lydelse.)

heller efter den angivna fristens utgång

göra gällande sådan påföljd, om

köparen orlågger det belopp, som ej

guldits i rätt tid, jämte ränta samt

ersätter kostnader, som säljaren måst

vidkännas i anledning av dröjsmålet.

Har säljaren vid domstol väckt talan

med yrkande om påföljdens tillämpning,

äge köparen icke till sitt fredande

åberopa betalning, som skett

efter det målet företagits till huvudförhandling.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

Godsets värde beräknas efter vad säljaren

kan antagas utvinna genom att

på lämpligt sätt sörja för dess försäljning.

Vid beräkningen skall sålunda

hänsyn tagas till omständigheter,

som äro ägnade att höja värdet

i säljarens hand, såsom att han

i egen rörelse kan ånyo försälja godset

och dessförinnan bota möjligen

förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet

bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna

poster, som det pris, vilket godset

skulle hava betingat, om det köpts

mot kontant betalning, (kontantpriset)

utgör i förhållande till avbetalningspriset;
3)

ränta och försäkringspremie,

som säljaren har att fordra och som

icke inräknats i avbetalnings pris et;

4) kostnad, som säljaren måste

vidkännas för godsets återtagande;

samt

5) i fall, då köparens rätt till godset

är beroende av att han ersätter

säljaren för reparation eller annan

åtgärd med avseende å gödsel, fordran

å sådan ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skulle

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

93

(Gällande lydelse.)

utgör i förhållande till avbetalningsprise/t.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas

för godsets återtagande, skall

ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § eller, där fråga

är om handräckning, enligt 12 § räknats

säljaren till godo, äge denne

icke återbekonnna godset, med mindre

överskottet gäldas till köparen eller

nedsättning sker, efter ty i 13 §

andra stycket stadgas.

Är godset------______

(Föreslagen lydelse.)

Har säljaren i avtalet uppgivit det

pris, till vilket han varit villig att

sälja godset mot kontant betalning,

lägges denna uppgift till grund för

beräkningen enligt första stycket 2),

där det ej kan antagas, att godset

kunde hava köpts till lägre pris.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § räknats säljaren

till godo, äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han

gäldar överskottet till köparen eller

i fall, då godsets värdering verkställts

av utmätningsman, hos denne nedsätter

nämnda belopp.

överskjutande beloppet.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det eller gäldar han,

där fråga är om handräckning, det

belopp, som därvid räknats säljaren

till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren — — -— —--

8

Har säljaren förbehållit sig, att köparens

rätt till gods, som blivit genom

ett avbetalningsköp försålt,

skall vara beroende därav att han

rätteligen fullgör vad honom enligt

annat sådant avtal åligger, skall, där

köparen det yrkar, vid tillämpning

av de i 2 § första stycket givna bestämmelser

så anses som om allt

6 §.

Där säljaren yrkat att återbekomma

godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det, må ej godset återtagas.

--att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första

stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid, äge han rått därtill.

Säljarens fordran skall därvid

beräknas enligt de i 4 § angivna grunder,

dock skall, om betalning sker å

annan tid än någon i avtalet bestämd

förfallodag, den post, som närmast

förfaller till betalning, i sin helhet

räknas säljaren till godo.

8 §.

Förbehåll att köparens rätt till

godset skall vara beroende av att

köparen fullgör annan förpliktelse)

än sådan, som åligger honom enligt

avbetalning sköp et, vare utan verkan,

såframt förbehållet ej avser ersättning

för reparation eller annan åtgärd

med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

godset blivit genom samma avbetalningsköp

försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § första och andra

styckena givna regler äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats

skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan ansökan

skall göras skriftligen och innehålla

uppgift å oguldna poster med

deras förfaUotider samt vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

(Föreslagen lydelse.)

förbehåll, att av köparen inbetalt belopp

först skall avräknas å fordran,

som tillkommer säljaren av annan

grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor

vid avbetalningsköp uppenbarligen

vara stridande mot gott affårsskick

eller eljest otillbörlig, må villkoret

jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt

vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkrävejr

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § givna regler äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen

i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagande,

där om avbetalningsköpet upprättats

en av köparen underskriven

handling, som

1) innehåller förbehåll om säljarens

äganderätt eller om rätt för säljaren

att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket

säljaren är villig att sälja godset mot

kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga

och när de särskilda beloppen

förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla uppgift

å den del av avbetalningspriset,

som utestår ogulden, och där säljaren

gör anspråk på ränta, försäkringspremie

eller ersättning, som i

4 § första stycket 5) avses, vad han

i sådant avseende fordrar. Ansökningen

skall vara åtföljd av köpe
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

95

(Gällande lydelse.)

Kostnaden för

Angående rätt

(Föreslagen lydelse.)

handlingen i huvudskrift och bestyrkt

avskrift.

--av sökanden.

--motsvarande tillämpning.

11 §.

Handräckning må ej beviljas, med

mindre utmätningsmannen finnejr

uppenbart, att med betalningen föreligger

sådant dröjsmål, som i 2 §

sägs.

Visar köparen

11 §•

Handräckning må beviljas endast

där utmätningsmannen finner uppenbart,

att sådant dröjsmål föreligger

med betalningen, som i 2 §

första stycket sägs, eller att köparen

eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande

är av väsentlig betydelse för

säljaren.

Gång- och sängkläder, som äro

oundgängligen behövliga för köparen,

hans make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, må icke i något

fall återtagas.

--heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som

i denna lag avses, skall vad i 4 § andra

stycket är stadgat om beräkning

av säljarens fordran icke äga tilllåmpning.

Ej heller skall i ty fall

ränta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för---------

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som räknats säljaren till godo,

äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han hos utmätningsmannen

nedsätter det överskjutande

beloppet.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på

grund av dröjsmål med betalningen,

att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild

orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter, som

kunna antagas vara av tillfällig natur,

äge utmätningsmannen, såframt

icke säljarens rätt till godset äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes, medgiva anstånd med

verkställigheten intill tre månader

från dagen för ansökningen om handräckning.

bär synnerliga skäl därtill

äro, må anstånd ånyo medgivas

intill tre månader. Utmätningsmannen

må föreskriva villkor för anståndet

och, om anledning därtill förekommer,

förklara att anståndet skall

upphöra att gälla.

13 §.

vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

14 §.

Beslut i —--------

Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits,

eller vill någon av dem påkalla sådan

uppgörelse, som skolat äga rum,

om godset återtagits annorledes än

genom handräckning, vare honom ej

förment att efter stämning å den

andre utföra sin talan vid domstol.

Visar ej säljaren, att han instämt sådan

talan inom trettio dagar efter

det handräckning gavs eller, där förrättningen

inom den tid överklagats,

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen hos

utmätningsmannen lyfta det belopp,

som efter ty i 13 § andra stycket

sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vid förrättning för verkställighet

av dom, varigenom köparen förpliktats

utgiva gods, som blivit försålt

genom avbetalningsköp, skall, där ej

i domen annorlunda förordnats, i

fråga om värdering av godset gälla

vad i 13 § första stycket är stadgat.

Är någon missnöjd med det värde,

som satts å godset, stånde honom

fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 § § finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits,

vare honom ej förment att efter

stämning å den andre utföra sin

talan vid domstol. Visar ej säljaren,

att han instämt sådan talan inom en

månad efter det handräckning gavs

eller, där förrättningen inom den tid

överklagats inom lika tid efter det

överexekutors beslut meddelades, äge

köparen hos utmätningsmannen lyfta

det belopp, som enligt 5 § första

stycket må hava blivit hos denne

nedsatt.

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket

och 12 § skola äga motsvarande

tillämpning beträffande förrättning

för verkställighet av dom, varigenom

köparen förpliktats utgiva gods, som

blivit försålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första stycket

avses, skall, där ej i domen annorlunda

förordnats, i fråga om värdering

av godset gälla vad i 13 § är

stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens

värdering skola

bestämmelserna i 14 § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 1 flis

§§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, utsökningslagens

föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Har

säljaren medgivit uppskov med sökt

förrättning och har på grund därav

verkställighet ej skett, då tre måna
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

97

(Gällande lydelse.)

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,

för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Avtal om---------

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,

vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp

må det gods köpet avser

icke tagas i mät. För belopp, som

täckes av godsets värde, beräknat på

sätt i 3 § sägs, må ej heller annan

egendom utmätas, såframt utmätningen

skulle lända till avsevärt men

för köparen.

17 §.

Har köparen på förhand avstått

från någon rätt eller förmån, som

honom enligt här ovan givna stadganden

tillkommer, skola dessa ändock

lända till efterrättelse.

utan verkan.

18 §.

Vill säljaren bevara sin rätt att

taga godset åter från köparen, skall

han inom tre år från den i avtalet

bestämda förfallotiden för sista posten

väcka talan om att få godset tillbaka.

Avtal om längre tid vare utan

verkan.

19 §.

Finnes någon som yrkesmässigt

säljer gods på avbetalning bedriva

verksamheten i strid mot vad gott

affärsskick emot köpare skäligen

kräver, äge domstol på talan av allmän

åklagare vid vite förbjuda säljaren

att under viss tid, högst fem år,

sälja gods på avbetalning.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna lag tråder i kraft den ....

• • • ....... Å avbetalningsköp, som

slutits före nämnda dag, skall dock,

i den mån ej annat följer av vad här

nedan sägs, nya lagen icke äga tilllämpning.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen

innehåller om jämkning eller åsidosättande

av villkor vid avbetalningsköp

skall lända till efterrättelse jämväl

i fråga om köp, som ingåtts före

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

lagens ikraftträdande, där sådant

villkor göres gällande först efter

ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 12 § ävensom

15 § första stycket nya lagen i vad

det innehåller hänvisning till nämnda

lagrum skola, i fråga om förrättning

som sökes efter nya lagens

ikraftträdande, äga tillämpning, där

avbetalnings priset icke överstiger tre

tusen kronor.

Stadgandet i 16 § första stycket

nya lagen skall gälla, där av säljaren

medgivet uppskov med sökt förrättning

består vid tiden för lagens

ikraftträdande; dock skall i stadgandet

angiven tid av tre månader räknas

från dagen för ikraftträdandet.

I 18 § nya lagen givna bestämmelser

skola äga tillämpning jämväl å

avbetalningsköp, som slutits före lagens

ikraftträdande; dock att angiven

tid för talans väckande, i fall där

den i avtalet bestämda förfallotiden

för sista posten inträtt före dagen för

ikraftträdandet, skall räknas från

sagda dag.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

99

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 62 § ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Av gäldenärs---med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skola föreskrifterna

i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 164.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 oktober 1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 september 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 20 augusti 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

1 §•

Lagrådet:

Uttrycket »post» tages i lagförslaget liksom i gällande lag i en betydelse,

som näppeligen i allo täckes av allmänt språkbruk. Enligt vad i remissprolokollet

framhålles omfattar uttrycket ej avbetalningstillägg i form av löpande

ränta och ej heller belopp, som köparen vid sidan av den egentliga

köpesumman kan ha att betala i ersättning för säljarens utgifter för försäkring

av godset. Detta må visserligen kunna utläsas ur den remitterade lagtexten

men framgår knappast med tillräcklig tydlighet förrän i 4 §, medan

betydelsen av uttrycket är av vikt redan för 2 §. Lagtexten skulle bliva mera

lättläst, om uttryckets innebörd angåves i förevarande paragraf. Lagrådet

vill därför förorda, att till paragrafens tredje stycke fogas en ny punkt av

innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie,

som köparen skall särskilt utgiva.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 101

2 § första stycket.

Lagrådet:

Enligt remissprotokollet skall möjlighet att återtaga godset föreligga, då

det förfallna oguldna beloppet består av en avbetalningspost samt ett räntebelopp

eller en försäkringspremie, vilka sammanlagt uppgå till en tiondel av

avbetalningspriset. Den föreslagna lagtexten måste dock närmast läsas så,

att godset får återtagas även om icke någon avbetalningspost skulle ingå i

det förfallna beloppet. I sådant fall lär det i praktiken knappast förekomma

att beloppet, som då består av endast ränta, ersättning för försäkringspremier

eller dylikt, uppgår till en tiondel av avbetalningspriset, men om så

likväl skulle vara förhållandet, synes det icke vara oskäligt att säljaren får

göra påföljden gällande. Det nu sagda torde icke böra inverka på 1/20- regeln, som förutsätter att minst två egentliga avbetalningsposter skola vara

förfallna och utestå oguldna.

Innehållet i detta stycke skulle bliva lättare tillgängligt, om den inledande

satsen fullständigades så att det däri hette, att köparen underlåter att i

rätt tid erlägga förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet.

2 § andra stycket.

Justitieråden Nissen, Hellquist och Karlgren:

Andra stycket i 2 § avser det fall att köparen, ehuru efter den enligt första

stycket medgivna fristens utgång, betalar förfallet belopp jämte ränta och

kostnader. Under vissa förutsättningar skall säljaren då icke få göra gällande

de i första stycket åsyftade påföljderna.

En av förutsättningarna är att dröjsmålet beror på att köparen av särskild

orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.

En lagbestämmelse till köparens skydd i dylika fall synes vara önskvärd.

Bestämmelsen bör emellertid avfattas så, att den blir tillämplig endast då

det skulle framstå såsom oskäligt hårt mot köparen att påföljderna göras

gällande. Detta torde icke alltid vara fallet, om köparen utan skäl försummat

att betala på förfallodagen och först senare råkat i svårigheter som orsakat

ytterligare dröjsmål med betalningen. Åtminstone om svårigheterna

inträffat före fjortondagarsfristens utgång, skulle den föreslagna lagtexten

möjligen kunna föranleda uppfattningen, att köparen alltid kan före godsets

återtagande, eller innan huvudförhandling hålles, betala med den verkan

att han blir fri från påföljderna. Bestämmelsen är i detta hänseende

oklar, och det kan befaras att den i tillämpningen skulle få alltför stor räckvidd.

Det må anmärkas att enligt utredningen bestämmelsen har samma innebörd

som motsvarande stadgande i det norska förslaget. Det senare fordrar

för sin tillämpning, att det skulle »virke urimelig» att under föreliggande

omständigheter göra gällande ifrågavarande påföljder, en avfattning som

förefaller åsyfta en tämligen snäv tillämpning. En omredigering till närmare

överensstämmelse med det norska förslaget synes ur flera synpunkter vara

att förorda. Stadgandet skulle härigenom till sin konstruktion även komma

att ansluta sig till det besläktade stadgandet i 8 § tredje stycket i förslaget

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

liksom till 2 § andra stycket i dess nu gällande lydelse. Ordet »urimelig»

i det norska förslaget torde böra ersättas med »uppenbart obilligt» eller likvärdigt

uttryck.

För att köparen skall kunna hindra att påföljderna göras gällande fordras

enligt andra punkten i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan

godset återtagits eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet

företagits till huvudförhandling. Grunden till det angivna undantaget från

regeln att betalning skall erläggas innan godset återtagits är enligt remissprotokollet

en önskan att undvika att motsättning skulle kunna uppstå mellan

lag och domstols dom. Det angivna syftemålet torde dock endast ofullständigt

vinnas genom det föreslagna stadgandet. Det må erinras att icke

alla mål gå till huvudförhandling, i det att i vissa fall tredskodom kan

meddelas under förberedelsen. Vidare har hänsyn icke tagits till möjligheten

att i lagsökningsväg få köparen ålagd betalningsskyldighet; utslag i

lagsökningsmål torde, sedan tiden för anställande av återvinningstalan utgått,

i nu förevarande hänseende kunna likställas med domstols dom. Stadgandet

hade därför bort erhålla en lydelse, som tagit sikte även på dessa

fall. Emellertid torde det kunna ifrågasättas om stadgandet över huvud

är tillräckligt motiverat. Härutinnan kunna vi ansluta oss till vad Svea

hovrätt anfört i sitt yttrande över betänkandet. Dessutom må framhållas att

för det visserligen icke fullt likartade fall som avses i 6 §, nämligen att köparen

hindrar godsets återtagande genom att på en gång betala vad säljaren

enligt 4 § har att fordra, någon motsvarande bestämmelse ej finnes i

gällande lag och ej heller nu föreslagits. Jämväl på grund av reglerna i 7 §

och i 15 § jämförd med It § andra stycket kan det förekomma, att domstols

dom icke kan verkställas enligt sitt innehåll. Det här behandlade undantaget

från regeln i andra punkten av andra stycket, att betalningen skall

ske senast innan godset återtagits, torde alltså icke böra bibehållas. Nämnda

regel lär kunna infogas i styckets första punkt.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att åt förevarande stycke

gives den lydelse, att därest köparen efter utgången av den i första stycket

angivna fristen men innan godset återtages erlägger belopp, som ej gäldats

i rätt tid, jämte ränta samt ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas

i anledning av dröjsmålet, säljaren ej må göra gällande påföljd, som i första

stycket sägs, om dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter och det med hänsyn därtill skulle vara uppenbart

obilligt att påföljden vinner tillämpning.

Regeringsrådet Eckerberg:

Tvekan synes kunna råda huruvida 2 § andra stycket är tillämpligt även

då det som orsakat köparens betalningssvårigheter inträffat först efter förfallodagen.

Denna tvekan hänför sig till innebörden av ordet »dröjsmålet»,

vilket alltefter de olika sammanhang vari det förekommer kan ha en

något skiftande betydelse. Här gäller det att avgöra, om ordet åsyftar det i

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr o.

103

inledningen till första stycket angivna faktum att köparen underlåtit att

(underförstått: i rätt tid) fullgöra sin betalningsskyldighet eller det i fortsättningen

av samma stycke angivna förhållandet att köparens underlåtenhet

avser belopp, som utestår oguldet minst fjorton dagar utöver förfallodagen.

I senare fallet skulle begreppet dröjsmål ha en något annorlunda innebörd

än det torde ha i den med lagen om avbetalningsköp nära besläktade lagen

om köp och byte av lös egendom. I sistnämnda lag lärer nämligen med dröjsmål

åtminstone i första hand avses att säljaren eller köparen icke i rätt tid

fullgjort en honom åliggande förpliktelse. Emellertid synes av vad som

anföres å s. 33 i betänkandet — t. ex. uttrycket »en köpare, som råkat i

dröjsmål till följd av oförvållade betalningssvårigheter» — framgå, att ordet

»dröjsmålet» avsetts jämväl i det remitterade förslaget ha sist angivna innebörd

och således endast åsyfta det i början av första stycket angivna faktum

att köparen underlåtit att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet. Framhållas

må tillika, att anstånd enligt 12 § med verkställighet av handräckning,

som sökts på grund av dröjsmål med betalningen, enligt remissprotokollet

förutsättes kunna medgivas endast om betalningsförsummelsen har sin

grund i att köparen av särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat

i betalningssvårigheter. Även i övrigt tala starka skäl för att den sist angivna

tolkningen av ordet »dröjsmålet» är riktig. Köparens underlåtenhet att betala

å avtalad förfallodag innebär nämligen alltid ett dröjsmål (en betalningsförsummelse),

eftersom den i 2 § första stycket i visst hänseende medgivna

fjortondagar sfristen icke medför något framflyttande av förfallotiden. Man

kan vidare knappast förutsätta, att »dröjsmålet» avser någon mer kvalificerad

betalningsförsummelse än som täckes av de i 2 § andra stycket jämväl

förekommande orden »det belopp, som ej guldits i rätt tid». Slutligen må

framhållas, att därest med »dröjsmålet» skulle åsyftas att köparen icke

betalat senast fjorton dagar från förfallodagen, det ej vore erforderligt att,

som skett, uttryckligen göra stycket tillämpligt för det fall att fjortondagarsfristen

utgått samt att dröjsmålet då icke gärna kan antagas bero på något

som inträffat under dröjsmålet.

Med hänsyn till det anförda, och då det även sakligt sett synes följdriktigast

att köparen icke bör få med civilrättslig verkan till sitt fredande mot

avtalade påföljder åberopa betalningssvårigheter orsakade av något som inträffat

sedan skulden förfallit till betalning (jfr NJA II 1945 s. 647) och

kanske t. o. m. sedan säljaren enligt första stycket förvärvat en civilrättslig

befogenhet att göra påföljderna gällande, torde andra stycket böra anses

tillämpligt endast därest köparen redan å förfallodagen till följd av sjukdom

eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen

skuld befunnit sig i betalningssvårigheter. Med en sådan tolkning av stycket

torde detta icke kunna anses ha för stor räckvidd och därför ej heller behöva

kompletteras så, att tillämpningen av detsamma göres beroende av utfallet

av en i viss mån skönsmässig bedömning.

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag det av dem behandlade

undantaget från regeln i andra punkten av andra stycket, att betalningen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skall ske senast innan godset återtagits, icke böra bibehållas. Nämnda regel

torde kunna infogas i styckets första punkt, därvid denna lämpligen bör så

omformuleras, att vad som sägs rörande betalningen kommer närmast efter

ordet »betalningssvårigheter» och inledes med orden »men erlägger han

innan godset återtages».

4 §•

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest 8 § ändras på sätt vi här nedan komma att hemställa, bör punkt 5

i första stycket av förevarande paragraf utgå.

8 §.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Från det enligt denna paragraf föreslagna principiella ogiltigförklarandet

av s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll göras de praktiskt betydelsefulla

undantagen, att sådana förbehåll alltjämt skola gälla i fråga om

ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Undantagsregeln

är föranledd av hänsyn till de speciella förhållandena inom avbetalningshandeln

med motorfordon. Förbehållen skulle, har man hävdat,

gagna icke blott säljarna utan även köparna, i det att en köpare som icke

förmår kontant betala reparation av bilen måhända ej kan utverka sig dylik

reparation, om säljaren ej äger kopplings- eller avräkningsrätt beträffande

kostnaden.

Det är tydligt att ett kopplingsförbehåll innebär en sådan utvidgning av

äganderättsförbehållet som kan, även om den begränsas till fordringar för

reparation och liknande, medföra en avsevärd belastning för köparen. De

tungt vägande skäl, som anförts för att kopplingsförbehåll i allmänhet böra

anses ogiltiga och som redovisats av utredningen (s. 45 i betänkandet), göra

sig med styrka gällande även här. I remissyttranden från sammanslutningar,

vilka äga stor praktisk erfarenhet på området, har ock understrukits, hurusom

kopplingsrätten i föreliggande fall är ägnad att utnyttjas till skada för

ekonomiskt svagt ställda köpare -— bl. a. just sådana kapitalsvaga trafikutövare

som undantagsregeln närmast har i sikte — t. o. m. så att köparna

komma i mer eller mindre fullständigt beroende av säljarna. Särskilt betänkligt

är detta vid det förhållandet att — om man bortser från det väl endast i

extrema fall ingripande stadgandet i 8 § tredje stycket — avtalsfrihet skulle

råda i förevarande hänseende. En köpare skulle sålunda, enligt vad departementschefen

anfört, beträffande reparationskostnaden icke tillgodonjuta det

skydd, som enligt 2 § första stycket eljest tillförsäkras avbetalningsköpare.

Bland annat kan kopplingsförbehållets giltighet leda till stötande konsekvenser,

när för köparen resterar blott en ringa del av köpeskillingen för bilen

(jfr landsorganisationens remissyttrande).

Även i övrigt kunna resas invändningar mot den föreslagna regleringen.

Man kan fråga sig varför just säljaren i motsats till andra företagare, som

verkställa bilreparationer, skall erhålla den speciella säkerhets- och förmåns
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

105

rätt — framför köparens borgenärer och övriga tredje män — som äganderättsförbehållet

innefattar. Sambandet mellan bilförsäljningen och reparationen

kan, i synnerhet när denna sker vid en långt senare tidpunkt, vara

ganska lösligt. Än vidare torde vara tvivelaktigt, om enbart hänsynen till

kapitalsvaga bilköpare bör föranleda en så allmän och principiellt betydelsefull

regel som den föreslagna.

Det vill under sådana förhållanden synas, att tillräckligt bärande skäl icke

förebragts till stöd för en avvikelse från huvudregeln om att kopplingsförbehåll

ej skola äga giltighet. Gentemot vad ovan anförts kan näppeligen det argumentet

anses avgörande, att det för tillgodoseende av köparens intresse

att få reparation utförd skulle vara av nöden att i den föreslagna ordningen

gynna den säljare från vilken han tillhandlat sig bilen. Den omständigheten

i och för sig, att en kontrahent genom att medkontrahenten i förhållande till

honom erhåller en särskilt stark rättslig ställning kan förskaffa sig en kredit

som det eljest skulle vara svårt för honom att ernå, brukar icke anses vara

tillfyllestgörande grund för att medkontrahenten skall beredas en dylik förmånlig

ställning. Frågan huruvida en prioritetsrätt bör legalt erkännas eller

ej synes böra bedömas med anläggande av ett vidsträcktare perspektiv. Det

förefaller för övrigt ovisst, i vad mån ett även på denna punkt upprätthållet

förbud mot kopplingsförbehåll verkligen skulle komma att minska säljarnas

benägenhet att utföra reparationer. En säljare har ju i allmänhet intresse

av att en avbetalningsaffär fullföljes. Om en köpare, som använder

bilen i sin rörelse, behöver få den reparerad men icke har råd att betala reparationen

kontant, kan säljaren mycket väl anse det förenligt med sitt

intresse att utföra reparationen, ty eljest riskerar han att köparen, som förlorar

inkomsten av bilen, icke kan fullgöra avbetalningarna. Genom att utföra

reparationen sätter han köparen i stånd att fullfölja avtalet, och för att

få ut betalning för reparationen står det ordinära utsökningsförfarandet till

buds, i händelse betalningen skulle utebli. Hur säljarna i dylika situationer

skulle komma att ställa sig beror naturligtvis på en mångfald faktorer av

ekonomisk och personlig natur. Det synes icke utan praktisk erfarenhet under

en längre tid kunna göras gällande, att de olägenheter för köparna, som

otvivelaktigt äro förbundna med kopplingsrätten, skulle allmänt sett motsvaras

av en fördel av ovan angiven art. Av stor vikt för frågans bedömande

är bl. a., att man äger kännedom om i vilken utsträckning det förekommer

att bilhandlare reparera bilar som de själva sålt. Härom lämnas i förarbetena

icke någon upplysning.

De synpunkter som här anlagts rörande kopplingsrätten kunna i princip

anses tillämpliga även beträffande säljarens rätt att förbehålla sig att vad

köparen betalar i första hand avräknas på reparationskostnad. Genom denna

avräkningsrätt erhåller säljaren, även om han ej tillika har kopplingsrätt,

en högst betydande förmån. För köparen måste följderna av ett avräkningsförbehåll

ofta vara betungande, ehuru de väl i regel för honom — liksom ur

tredje mans synpunkt — få antagas bliva mindre menliga än verkningarna

av ett kopplingsförbehåll.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

Av det anförda framgår, att enligt vår mening i allt fall förbudet mot

kopplingsförbehåll bör göras undantagslöst. Även förslaget om avräkningsförbehållets

giltighet i vad angår reparationsfordran m. m. synes ingiva sådana

betänkligheter att vi icke anse oss kunna tillstyrka detsamma. Enligt

denna ståndpunkt skulle stadgandet, såvitt gäller kopplingsförbudet, bringas

i överensstämmelse med de danska och norska förslagen.

Vi hemställa alltså, att undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 §

ävensom andra stycket i paragrafen få utgå.

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Eckerberg:

Man torde kunna utgå från att tredje stycket i förevarande paragraf skall

så läsas, att det kan bliva tillämpligt jämväl å förbehåll, som i de två föregående

styckena sägs, såvitt förbehållen avse ersättning för reparation eller

annan åtgärd med avseende å det försålda godset. Det saknas anledning varför

dylika förbehåll, som ej äro verkningslösa enligt de båda första styckena,

icke i stället skulle träffas av regeln i tredje stycket.

10 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf uppställas vissa formella betingelser för att säljaren

skall erhålla handräckning för godsets återtagande; bland annat fordras

företeende av en köpehandling, som uppfyller en del angivna minimikrav.

Stadgandet utesluter emellertid uppenbarligen icke, att säljaren må

vara nödsakad att förete andra handlingar, såsom en å köpeskillingen eller

del därav utfärdad förskrivning, till bestyrkande av att de materiella förutsättningarna

för hans rätt att med åberopande av köparens kontraktsbrott

återbekomma godset föreligga. Det kan nämligen av skäl, som icke framgå

av lagen om avbetalningsköp utan följa av allmänna rättsgrundsatser, gälla

ytterligare villkor för utövande av den säljarens hävningsrätt varom här är

fråga. I enlighet härmed är än vidare möjligt, att säljaren med stöd av allmänna

rättsgrundsatser — eller kanske med hänsyn till vad mellan kontrahenterna

särskilt överenskommits — över huvud saknar en på köparens

kontraktsbrott grundad materiell rätt att återfordra godset, trots att köparen

ej kan stödja ett påstående att så förhåller sig på någon bestämmelse i

nämnda lag. Frågan härom kan för övrigt icke alltid lösas i handräckningsärendet

utan måste understundom i vederbörlig ordning hänskjutas till

domstols prövning. Köparen gör t. ex. under hänvisning till ett oskäligt högt

pris för godset jämte andra omständigheter sannolikt, att köpet enligt allmänna

avtalsrättsliga regler icke är för honom bindande (jfr yttranden av

utredningen dels s. 51 f. dels i anslutning till 11 § tredje stycket s. 48 i

betänkandet).

Vad nu anmärkts om att lagen om avbetalningsköp icke uttömmande reglerar

de betingelser, som gälla beträffande säljarens rätt att återfå godset,

har särskild betydelse för det i ett remissyttrande berörda fallet att å köpeskillingen

utställts en eller flera växlar, som av köparen accepterats. Har

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

107

säljaren påfordrat handräckning under åberopande av att köparen icke erlagt

betalning för poster som med växlarna avses, måste det merendels utgöra

ett villkor för säljarens rätt att återtaga godset, att han företer dessa

växlar. Försåvitt man nämligen vid uppgörelsen enligt 4 § skall tillgodoräkna

säljaren de skuldbelopp, till vilka växlarna hänföra sig, och beloppen

falla inom det värde, vartill godset uppskattas vid återtagandet, har köparen

— enär han med godsets återställande skall anses ha gottgjort säljaren

för den del av dennes köpeskillingsfordran som täckes av sagda värde -— i

princip anspråk på att genom växlarnas återfående eller anteckning å desamma

för framtiden befrias från sitt växelansvar. Köparen måste här, på

sätt under remissbehandlingen anförts, skyddas mot risken att både få godset

återtaget och ändå krävas på växlar, som kommit i godtroende tredje mans

hand. Kan likvisst säljaren ställa betryggande säkerhet för att han själv

kommer att infria växlarna i köparens ställe eller att denne annorledes

skyddas mot förlust på grund av sitt växelansvar, torde läget böra bedömas

på samma sätt som om växlarna vid handräckningen presenterats. Huruvida

även utan ställande av dylik säkerhet hindret för handräckning kan

anses bortfalla, därest köparens insolvens är så uppenbar att man icke har

att räkna med annat än att säljaren kommer att själv få infria växlarna, är

ett spörsmål som här må lämnas öppet.

Det sagda äger i princip tillämpning jämväl för det fall att köparen, som

å en del av köpeskillingen utfärdat växlar, brustit i sin betalningsskyldighet

beträffande andra poster än sådana som åsyftas med växlarna och säljaren

under åberopande av denna betalningsförsummelse kräver att få godset tillbaka.

Risken för köparen att framdeles nödgas infria sina växelförbindelser

måste även här beaktas, i den mån det belopp som tillgodoräknas köparen

för godsets värde överstiger beloppet av nämnda andra oguldna poster och

således täcker även en större eller mindre del av växelskulden. Det åligger

förty säljaren i vad angår nu avsedda del av köparens växelskuld att befria

denne från hans växelansvar, för vilket ändamål ifrågavarande växel eller

växlar måste företes i handräckningsärendet. I överensstämmelse med vad

förut anförts synes emellertid säljaren genom att prestera säkerhet kunna

undanröja det hinder för handräckning som eljest föreligger. Ett exempel

må förtydliga det nu anförda. En lastbil har sålts genom avbetalningsköp

för ett pris av 40 000 kronor. Å köpeskillingen restera, efter reduktion enligt

4 §, dels poster, för vilka växlar utställts, till ett belopp av 10 000 kronor

dels andra poster uppgående till 20 000 kronor. Bilens värde vid återtagandet

uppskattas till 25 000 kronor. Under åberopande av betalningsförsummelse

beträffande posterna å 20 000 kronor kräver säljaren att få godset

tillbaka. En förutsättning för att denna rätt skall tillerkännas säljaren

måste — därest han ej tillhandahåller sådan säkerhet som förut nämnts —

vara att köparen, genom att växeln eller växlarna återställas eller nedskrivas,

blir befriad från sitt ansvar för den del av växelskulden, som motsvarar

skillnaden mellan å ena sidan det till 25 000 kronor upptagna värdet å bilen

och å andra sidan ifrågavarande poster å 20 000 kronor, eller således 5 000

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kronor. Skulle åter i det valda exemplet godsets värde uppskattas till allenast

15 000 kronor, har köparen, som genom godsets återställande icke förnöjt

säljaren ens med beloppet av de poster som ej avses med växlarna, intet

anspråk på att befrias från någon del av sitt växelansvar.

Då allmänna rättsgrundsatser torde ge tillräcklig vägledning för bedömande

av hithörande spörsmål, synes ett fullständigande av lagtexten i förevarande

hänseende icke vara erforderligt.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest av oss föreslagen ändring i 8 § vidtages, bör i förevarande paragraf

hänvisningen till 4 § första stycket 5) utgå.

12 §.

Lagrådet:

I första punkten av förevarande paragraf avses, enligt vad remissprotokollet

utvisar, att dröjsmålet skall bero på köparens betalningssvårigheter.

Punkten synes böra undergå sådan jämkning att detta sammanhang mellan

betalningssvårigheterna och dröjsmålet kommer till uttryck.

För att av andra punkten i paragrafen skall tydligt framgå att, såsom avsett

är, den sammanlagda anståndstiden icke får överskrida sex månader,

räknat från dagen för ansökningen om handräckning, hemställer lagrådet

att det i punkten får heta, att där synnerliga skäl därtill äro, må anstånd

ånyo medgivas intill sex månader från nämnda dag.

15 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf, jämfört med 12 §, kan verkställigket

av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva godset, av utmätningsmannen

uppskjutas sammanlagt högst sex månader från ansökan om verkställighet.

Uppskovet har uppenbarligen samma syfte som anstånd med

handräckning enligt 12 §. I betänkandet har (s. 33) som motivering för 2 §

andra stycket bl. a. framhållits, att möjligheten till sådant anstånd ej sällan

skulle bliva av föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart anståndstiden

gått till ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att återtaga

godset. Har domstol efter huvudförhandling förpliktat köparen att utgiva

godset, skulle enligt 2 § andra stycket andra punkten i förslaget köparen

icke genom betalning enligt första punkten i samma stycke kunna

upphäva verkan av domen. Ett anstånd med verkställighet av denna skulle

därför ofta vara köparen till ringa nytta. Vad sist sagts gäller dock icke

därest, såsom lagrådet vid behandlingen av 2 § andra stycket förordat, den

omständigheten att betalning ej skett innan målet företagits till huvudförhandling

kommer att sakna betydelse.

I remissprotokollet har departementschefen under 12 § understrukit utredningens

uttalande, att vid prövning av frågan om och i vad mån anstånd

med verkställigheten av sökt handräckning skall beviljas tillbörlig hänsyn

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

109

skall tagas till att köparen redan före ansökningens ingivande fått åtnjuta

visst anstånd. Lagrådet förutsätter att, då fråga är om anstånd med verkställighet

av domstols dom, hänsyn även tages till det anstånd som köparen

— låt vara icke med säljarens goda minne — åtnjutit under tiden från det

talan väcktes till dess domen meddelades.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 31 oktober 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 14 oktober

1952 avgivna utlåtande över de den 20 augusti 1952 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 1 § i förslaget till lag om ändring

i lagen om avbetalningsköp torde till paragrafens tredje stycke böra fogas

en ny punkt av innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse

för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva. I förtydligande

syfte torde vidare den inledande satsen i 2 § första stycket i samma förslag

böra fullständigas i anslutning till lagrådets hemställan.

Vad beträffar 2 § andra stycket avser det däri upptagna stadgandet det

fall att köparen, ehuru efter den i första stycket medgivna fjortondagarsfristens

utgång, betalar förfallet belopp jämte ränta och kostnader. Under

förutsättning att dröjsmålet med betalningen berott på att köparen till följd

av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalnings svårigheter, skall säljaren då icke få göra

gällande de i första stycket åsyftade påföljderna. För att köparen skall

kunna hindra att påföljderna görs gällande fordras dock enligt andra punkten

i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan godset återtagits

eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet företagits till huvudförhandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

in

Lagrådet har icke i princip haft något att erinra mot det sålunda föreslagna

stadgandet. Kritik har emellertid i några hänseenden l-iktats mot

den närmare utformningen av regeln, därvid dock delade meningar yppat

sig inom lagrådet.

Den första frågan som i detta sammanhang tarvar ett klarläggande är

innebörden av ordet »dröjsmålet» i 2 § andra stycket. En av lagrådets ledamöter

har hävdat, att med detta ord avsåges köparens underlåtenhet att i

rätt tid erlägga förfallet belopp. Sjukdomsfall eller annan därmed jämställd

händelse, som inträffade under fjortondagarsfristens lopp, fölle därför

enligt denne ledamots mening icke in under stadgandet, och än mindre vore

så förhållandet med sjukdomsfall etc. som inträffade efter utgången av

nämnda frist men innan säljaren aktualiserat frågan om godsets återtagande.

I anledning härav må till en början framhållas att det av 11 § första

stycket måste anses framgå, att med ordet »dröjsmålet» i 2 § andra stycket

avses det förhållandet att betalningsskyldigheten åtminstone icke fullgjorts

före fjortondagarsfristens utgång. Det heter nämligen i 11 § första stycket,

att handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart,

att sådant dröjsmål föreligger med betalningen som i 2 § första stycket

sägs. Av den bestämda formen »dröjsmålet» i 2 § andra stycket framgår,

att detta ord icke kan ha en snävare innebörd i sistnämnda stycke än i första

stycket. Helt allmänt må vidare anmärkas att under det i lagtext använda

uttrycket »dröjsmål» regelmässigt torde inbegripas även det fall att prestationen

visserligen fullgjorts ehuru senare än som rätteligen skolat ske. Att

ordet dröjsmål har denna betydelse och alltså täcker hela den tidrymd, under

vilken en prestationsskyldighet — t. ex. en betalningsskyldighet — ej

fullgöres, framgår av olika lagrum i köplagen, bl. a. 30, 33 och 38 §§.

Med hänsyn till vad nu anförts får uttrycket »dröjsmålet» i 2 § andra

stycket helt enkelt anses avse det förhållandet att köparen ej fullgjort sin

betalningsskyldighet vid den tidpunkt då frågan om godsets återtagande

efter fjortondagarsfristens utgång aktualiseras. Att den händelse som föranlett

betalningssvårigheterna inträffat först under fjortondagarsfristens

lopp eller rentav efter dess utgång skulle med denna tolkning icke hindra

att köparen ägde före godsets återtagande betala med den verkan att han

bleve fri från följderna. Såsom under lagrådsbehandlingen framhållits torde

emellertid stadgandet härigenom i vissa situationer kunna verka obilligt

gentemot säljaren. Det torde därför böra lämnas utrymme för en viss skönsmässig

bedömning av det enskilda fallet. Väl är det sant, att en sådan bedömning

understundom kan erbjuda svårigheter, men i praktiken lär det

nog oftast stå ganska klart, om ett sjukdomsfall etc. bör i detta hänseende

räknas köparen till godo eller ej. Jag är därför i princip beredd att tillstyrka

det ändringsförslag, som med den norska lagtexten såsom förebild framlagts

av tre lagrådsledamöter. Jag anser dock den av dem föreslagna formuleringen

»uppenbart obilligt» vara alltför hård och vill för egen del förorda,

att ordet »uppenbart» får utgå.

I anledning av vad under lagrådsbehandlingen vidare anförts beträffande

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

2 § andra stycket torde —- i enlighet med samtliga lagrådsledamöters hemställan

-— den i styckets andra punkt uppställda undantagsregeln om betalning

före huvudförhandlingen icke böra bibehållas.

Två av lagrådets ledamöter har på anförda skäl hemställt, att s. k. kopplingsförbehåll

och avräkningsförbehåll städse måtte förklaras ogiltiga och

att följaktligen undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 § ävensom i

paragrafens andra stycke — vilken avser ersättning för reparation eller

annan åtgärd med avseende å godset -— finge utgå.

Såsom redan i remissprotokollet framhållits har jag själv varit i viss mån

tveksam om lämpligheten av att uppställa något undantag från förbudet mot

kopplings- och avräkningsförbehåll. Efter en avvägning mellan olika intressen

och synpunkter kom jag dock slutligen till det resultatet, att den av

utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen borde godtagas. De två lagrådsledamöternas

yttrande har icke föranlett mig att ändra ståndpunkt i

denna fråga. I anledning av att i yttrandet efterlysts en uppgift om den utsträckning

i vilken det förekommer att bilhandlare reparerar bilar som de

själva sålt, får jag nämna att, enligt vad jag inhämtat från Sveriges automobilhandlareförbund,

omkring en tredjedel av samtliga bilreparationer i landet

torde avse reparationer, som bilhandlare utför på bilar vilka de själva

en gång sålt. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att det av mig förordade

undantaget från förbudet mot kopplings- och avräkningsförbehåll har stor

praktisk betydelse. När de båda lagrådsledamöterna påpekar, att det ordinära

utsökningsförfarandet ju alltid står till säljaren-reparatörens förfogande

och därvid tydligen underförstår att detta i regel kan antagas vara i

huvudsak tillfyllest ur säljarens synpunkt, torde de ej tillräckligt ha beaktat,

att undantaget från förbudet mot kopplingsförbehåll i främsta rummet är

dikterat av säljarens intresse att ej behöva konkurrera med köparens övriga,

måhända förmånsberättigade borgenärer. Det är med andra ord den tänkbara

konfliktsituationen i förhållande till tredje man och icke till köparen,

som främst motiverar säljarens intresse av att godset skall få utgöra säkerhet

även för reparationskostnaden. Mot de båda lagrådsledamöternas förslag

talar vidare att detta skulle medföra att jämväl 4 § första stycket punkt 5

måste slopas. Detta stadgande innebär, att därest kopplings- eller avräkningsförbehåll

skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säljaren

vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får tillgodoräkna

sig jämväl reparationsfordringen. Jag har enligt remissprotokollet

uttalat, att det icke syntes mer än rimligt att säljaren bereddes denna fördel

med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas till godo godsets

värde i reparerat skick. Detta uttalande vill jag ytterligare understryka under

framhållande av att säljaren enligt gängse uppfattning icke är berättigad

att i ett handräcknings- eller annat verkställighetsärende ens kvittningsvis

göra gällande en icke domfäst och exigibel fordran på köparen (jfr

NJA 1925 s. 258). Om de båda lagrådsledamöternas hemställan bifölles,

skulle följden alltså kunna bli, att säljaren icke ägde återta en av honom

själv reparerad bil med mindre han till den insolvente köparen betalade

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

113

eller hos utmätningsmannen nedsatte ett belopp, som åtminstone till en del

motsvarade den reparationskostnad han själv har att fordra av köparen. Ett

dylikt resultat synes ej rimligt. Ett bifall till de båda lagrådsledamöternas

hemställan att i reparationsfallen upprätthålla förbudet icke blott mot kopplingsförbehåll

utan även mot avräkningsförbehåll skulle för övrigt leda till

att den svenska lagstiftningen på denna punkt komme att inta en särställning

i Norden. Slutligen må framhållas att man icke torde böra överdriva

riskerna att bilsäljarna i praktiken kommer att missbruka rätten till kopplings-

och avräkningsförbehåll beträffande reparationskostnader o. d. Frånsett

säljarens påtagliga intresse av att ej stjälpa köparens ekonomi kan i

detta sammanhang även framhållas att, såsom lagrådets samtliga ledamöter

utgått från, stadgandet i 8 § tredje stycket blir tillämpligt med avseende å

dylikt förbehåll, om dess tillämpning i det särskilda fallet befinnes uppenbart

stridande mot gott af färsskick eller eljest otillbörlig.

I fråga om 10 § kan jag instämma i de synpunkter lagrådet under denna

paragraf anfört.

Vad lagrådet vid 12 § anfört torde böra beaktas.

Slutligen torde vissa redaktionella jämkningar böra företagas i de i remissprotokollet

under 1) och 2) upptagna lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas 1953 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

Doktrin (3)

  1. Dan Hanqvist, Levande charader eller hela havet stormar? Om organisationsnummer och förvaltningsmyndigheternas dispenspraxis, FT 2011 nr 3 s. 451, på s. 459 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Dan Hanqvist, Näringsrättens splittring - exemplet med de finansiella marknaderna, FT 2006 nr 1 s. 23, på s. 33 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Några oklara punkter i fråga om kvarstad och skingringsförbud, SvJT 1962 s. 58, på s. 61 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:108 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 a1 i texten
  2. 1LU 1953:16 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. FT 2011 s. 451 Dan Hanqvist, Levande charader eller hela havet stormar? Om organisationsnummer och förvaltningsmyndigheternas dispenspraxis s. 459 i texten
  2. FT 2006 s. 23 Dan Hanqvist, Näringsrättens splittring - exemplet med de finansiella marknaderna s. 33 i texten
  3. JT 2006/07 (jubileumshäfte) s. 88 s. 92 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 1962 s. 58 Några oklara punkter i fråga om kvarstad och skingringsförbud s. 61 i texten