Sök i Ratio Lex

Angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan

1953-01-16 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:31, Angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse i vissa

fall från betalningsskyldighet till kronan; given Stockholms

slott den 16 januari 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att vissa personer skall befrias från dem åvilande

betalningsskyldighet till kronan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler framställningar

i fråga om befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan

samt anför därvid.

l:o.

Enligt kontrakt den 26 juni 1920 sålde Kungl. Maj:t och kronan till jägmästaren

Uno Wikander, Skellefteå, ett parti cirkelsågade trävaror för en

köpeskilling av 47 207 kronor 90 öre. För kontraktets fullgörande ävensom,

därest likvid ej skedde i föreskriven tid, för erläggande av 6 procent ränta

å oguldet belopp från förfallodagen tecknades borgen av köparens broder,

civilingenjören Nils Wikander, Skellefteå, samt bolaget Wikander & C:o,

vilket ägdes av de båda bröderna. Då köparen ej fullgjorde sin betalningsskyldighet,

lagsöktes såväl han som bolaget och förpliktades genom överexekutors

i Skellefteå utslag den 4 juni 1921 att gemensamt eller den gälda

gitte till Kungl. Maj :t och kronan utgiva köpeskillingen jämte 6 procent

ränta därå från den 15 oktober 1920 tills betalning skedde ävensom att ersätta

lagsökningskostnaden med 15 kronor.

Enligt en den 1 oktober 1925 dagtecknad förbindelse utfäste sig vidare

Uno Wikander att till Kungl. Maj :t och kronan för visst till honom levererat

virke betala det belopp, som virkespartiet enligt angiven prissättning efter

uppräkning eller uppmätning funnes motsvara. För förbindelsens fullgörande

tecknades borgen av hans hustru Vera Wikander samt fru Hilma Andersson

och handlanden John Johansson, alla i Skellefteå. Då betalning för

virkespartiet icke erlades, förpliktades enligt av rådhusrätten i Skellefteå

den 6 april och den 3 maj 1926 meddelade domar dels Uno Wikander att

till kronan utgiva köpeskillingen, 3 041 kronor 17 öre, jämte 6 procent ränta

därå från den 15 oktober 1925 samt ersättning för rättegångskostnaden

med 47 kronor 50 öre, dels ock nämnda borgensmän att gemensamt eller

vem av dem bäst gälda gitte till kronan utgiva samma köpeskilling jämte

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31. 3

ränta efter enahanda grund ävensom att gälda rättegångskostnaden med 46

kronor 75 öre.

John Johansson avled år 1936, medan han var i konkurstillstånd. Till förhindrande

av preskription har kronans ifrågavarande fordringar bevakats

senast år 1945 hos samtliga övriga gäldenärer. Varken vid detta tillfälle eller

vid en år 1949 verkställd utredning angående gäldenärernas ekonomiska

ställning har någon del av kronans fordran kunnat uttagas.

I skrivelse den 29 oktober 1952 hemställer domänstijrelsen, att åtgärder

måtte vidtagas för avskrivning av kronans nämnda fordringar å tillhopa

50 249 kronor 7 öre jämte 6 procent ränta därå — den 15 oktober 1952

uppgående till 95 565 kronor 86 öre — ävensom utdömda kostnader mot att

senast två månader efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger till

styrelsen inbetalas av Vera Wikander för egen de! och för dödsboet efter

numera avlidne lino Wikander 200 kronor, av Nils Wikander 10 kronor och

av Hilma Andersson 50 kronor. Styrelsen anför därvid i huvudsak följande.

Sedan Uno Wikander den 13 mars 1952 avlidit och hans bo avträtts till

förvaltning av boutredningsman, har denne den 6 juli 1952 till styrelsen

översänt bouppteckning efter den avlidne. Denna upptager såsom dödsbodelägare,

förutom Vera Wikander — som enligt rådhusrättens i Skellefteå

dom den 7 november 1921 erhållit boskillnad — dottern Eva Campell-Westling

samt en dotter i ett föregående äktenskap. Tillgångarna i boet utgöres

av kontanter och personlig lösegendom till sammanlagt värde av 415 kronor

samt hälften av fastigheten Stensgård l33 i Frösö köping, upptagen efter taxeringsvärdet

till 10 000 kronor. — Rörande denna fastighet må här angivas,

att makarna Wikander gemensamt fått lagfart å denna samt att den i fastigheten

intecknade gälden uppgår till 22 500 kronor. Landsfiskalen i Frösö

distrikt har den 20 oktober 1952 intygat, att för den händelse han vid beskrivning

och värdering'' för exekutiv försäljning skulle åsätta fastigheten

saluvärde, detta icke komme att överstiga 25 000 kronor. — Avgående poster

och skulder i boet upptages till 156 878 kronor, därav för sjukvård och begravningskostnad

2 500 kronor och för ogulden fastighetsskatt 128 kronor

samt såsom skuld till Vera Wikanders bröder Peter Tesdorpf och Karl

Tesdorpf tillhopa 3 000 kronor, till Jämtlands läns sparbank enligt i Stensgård

l33 intecknad skuldsedel 11 250 kronor samt till domänverket enligt

utslag 50 248 kronor 90 öre jämte ränta, tillsammans 140 000 kronor. Bristen

i boet utgör alitså 146 463 kronor.

Boutredningsmannen har den 12 september 1952 till styrelsen framfört en

hemställan från Vera Wikander om avskrivning av kronans fordran hos

dödsboet mot att hon omedelbart efter det beslut om avskrivning meddelats

inbetalar 100 kronor. Därvid har upplysts, att hon saknar utmätningsbar

egendom, att hon åtnjuter pension med endast ringa belopp samt att hon har

sin försörjning genom understöd från en släktfond.

Vera Wikander har vidare för att bli befriad från sitt borgensansvar enligt

domen den 3 maj 1926 erbjudit sig att betala ytterligare 100 kronor senast

två månader efter det beslut om denna fordrings avskrivning föreligger.

Med anledning av Vera Wikanders framställning har domänstyrelsen infordrat

vissa kompletterande uppgifter ävensom motsvarande framställningar

från Nils Wikander och Hilma Andersson. Av dessa handlingar framgår

i huvudsak följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Den 10 oktober 1952 har Vera Wikander rörande sin ekonomiska ställning

under edlig förpliktelse uppgivit följande. På grund av boskillnaden äger

hon icke del i sin avlidne makes bo, vars tillgångar i händelse av urarvakonkurs

eller annan avveckling av boet icke torde föslå till mer än prioriterade

fordringar, nämligen inteckningslånen samt sjukvårds- och begravningskostnaderna

ävensom den oguldna fastighetsskatten. Hon äger hälften av fastigheten

Stensgård l33, som är belägen sex kilometer från Östersund och innehåller

tre rum, kök och badrum. Fastigheten är numera taxerad till 20 000

kronor. Den i fastigheten intecknade gälden, 22 500 kronor, är uppdelad på

två lån å respektive 13 200 och 9 300 kronor, av vilka det sistnämnda lånet

förstärkts med borgen av hennes nyssnämnda bröder. Av lösegendomen äger

hon endast gångkläder och personlig utrustning, enär möbler och annan lösegendom

i fastigheten tillhör döttrarna enligt gåvobrev av deras farmor.

Hennes årliga inkomst utgöres av änkepension å 3 300 kronor samt en livränta

från Tesdorpf-Melanderska fonden å cirka 3 200 kronor. Från denna

inkomst avgår skatter å cirka 1 500 kronor. Återstående 5 000 kronor förslår

knappast till hennes uppehälle och kostnaderna för fastigheten. Enligt en

åberopad specifikation uppgår hennes årliga utgifter till sammanlagt 5 070

kronor.

Nils Wikander, som är född den 18 februari 1880, har den 1 oktober 1952

anhållit om avskrivning av kronans fordran hos honom, 47 207 kronor 90 öre

jämte 6 procent ränta därå från den 15 oktober 1920 samt kostnader 15 kronor,

mot inbetalning av 10 kronor senast två månader efter det beslut om

avskrivningen föreligger. Av en vid ansökningen fogad, under edsförpliktelse

avgiven deklaration över hans ekonomiska ställning framgår, att han saknar

utmätningsbara tillgångar och, utöver skulden till kronan, har skulder

till privatpersoner å 2 500 kronor. Hans inkomster utgöres av folkpension,

för närvarande 89 kronor i månaden, och en livränta å 50 kronor om året.

En av honom och hans hustru bebodd fastighet äges av hustrun, som den

28 augusti 1928 erhållit boskillnad i äktenskapet.

I skrivelse den 8 oktober 1952 har Hilma Andersson gjort framställning

om befrielse från sin betalningsskyldighet på grund av domen den 3 maj

1926 mot att hon till kronan inbetalar 50 kronor. Hilma Andersson, som är

född den 20 mars 1884, äger fastigheten Böle 25 i Skellefteå socken, taxerad

till 29 900 kronor, samt lösören till värde av 500 kronor. Fastigheten belastas

av två inteckningslån å tillhopa 35 300 kronor med därå upplupna räntor

å 820 kronor. På grund av bristande underhåll torde fastigheten enligt

Hilma Anderssons uppgift vid en eventuell försäljning icke inbringa det

åsatta taxeringsvärdet. Landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt har den 17

oktober 1952 intygat, att Hilma Andersson icke kan anses äga utmätningsbar

tillgång.

Statskontoret har i remissyttrande den 14 november 1952 förklarat sig

icke ha något att erinra mot att kronans ifrågavarande fordringar efterskänkes

på sätt domänstyrelsen föreslagit.

Departementschefen.

Såsom tidigare angivits uppgår kronans fordran för virkesköpen i fråga

till sammanlagt 50 249 kronor 7 öre jämte ränta därå — den 15 oktober 1952

uppgående till 95 565 kronor 86 öre —■ ävensom kostnadsersättning. Genom

vad i ärendet förekommit torde vara ådagalagt, att gäldenärerna saknar förmåga

att nu eller framdeles gälda sin skuld. Vid sådant förhållande torde,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

5

såsom myndigheterna förordat, de erbjudna ackordsbeloppen böra godtagas.

Beloppen bör erläggas inom viss kortare tid, förslagsvis senast två månader

efter det statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För en dylik ackordsuppgörelse

fordras emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer fördenskull,

att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att befrielse från vidare betalningsskyldighet till kronan

i anledning av ifrågavarande virkesköp må medgivas

Vera Wikander, därest hon för egen del och för dödsboet

efter jägmästaren Uno Wikander till kronan erlägger tvåhundra

kronor, samt

Nils Wikander och Hilma Andersson, därest de till kronan

erlägger, den förre tio kronor och den senare femtio kronor.

2:o.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av domänstyrelsen med utlåtande den 29 februari

1952 överlämnad skrift anhåller jägmästaren i Hornsö revir Gunnar

Norbäck om befrielse från honom ålagd skyldighet att till Kungl. Maj :t och

kronan utge 5 256 kronor 77 öre, utgörande domänverkets förlust å viss virkesleverans

till ingenjörsfirman Tor Loquist, Stockholm. Av handlingarna i

ärendet inhämtas bland annat följande.

Enligt en den 5 december 1949 dagtecknad faktura sålde Norbäck från

Hornsö extra revir till ingenjören Tor Loquist i Stockholm såsom innehavare

av nämnda företag virke från Arboga såg för en köpeskilling av 7 301 kronor

8 öre. Norbäck underlät därvid att avfordra köparen av domänstyrelsen

föreskriven säkerhet för köpeskillingen (domänstyrelsens reglementsamling

Fl § 2). Betalning erlades icke i rätt tid. Den 13 mars 1950 inledde Loquist

ackordsförhandling med sina borgenärer. Därvid lämnade en representant

för styrelsen besked om att denna icke ägde befogenhet att godkänna ackord.

Förhandlingen fortsattes emellertid med de övriga borgenärerna. Därunder

verkställdes avbetalning å styrelsens fordran dels den 15 april 1950 med

1 460 kronor 22 öre, dels ock den 3 augusti 1951 med 584 kronor 9 öre. I

samband med den senare avbetalningen meddelades, att ytterligare sådan

icke vore att vänta. Med anledning av krav på oguldna skatter till stat och

kommun, vilka icke heller kunnat bli föremål för ackordsuppgörelse, avlade

Loquist den 21 november 1951 utmätningsed inför vederbörande konkursdomare.

Av protokollet häröver framgår, bland annat, att Loquist, som

ställt sitt företags tillgångar till borgenärernas förfogande, träffat avtal med

samtliga borgenärer med undantag av skatteverket om 27 % ackord såsom

full likvid för deras fordringar samt att ackordsbeloppen till fullo utbetalats

till dem. Protokollet saknar emellertid uppgift om att ackord ej heller

kunnat träffas med domänverket. De till domänverket erlagda beloppen motsvarar

cirka 27 % av dettas fordran.

Då full betalning för virkesleveransen sålunda icke kunnat erhållas av

gäldenär en, anmodade domänstyrelsen den 25 september 1951 Norbäck att

till styrelsen inbetala den resterande delen av köpeskillingen, 5 256 kronor

77 öre.

I sin skrift anför Norbäck i huvudsak följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Vid telefonsamtal någon gång före mitten av april 1949 hade Norbäck av

sågfaktorn vid revirets såg tillfrågats, om reviret kunde sälja en mindre

kvantitet hyvlat virke till ingenjörsfirman Tor Loquist, som för vägförvaltningens

i Kalmar län räkning på entreprenad åtagit sig att uppföra en ny bro

över Alsterån invid sågen. I sitt svar hade Norbäck medgivit försäljningen

samt bestämt priset. Sågfaktorn hade uppfattat svaret som en muntlig utlämningsorder.

En sådan order skulle enligt givna bestämmelser skriftligen

bekräftas för att gälla. Så hade emellertid icke skett i förevarande fall. Då

arbetet med brobyggnaden just vid denna tidpunkt avbrutits och legat nere

ungefär två månader, hade försäljningen, som ju under dessa omständigheter

blivit inaktuell, fallit Norbäck ur minnet. Sågfaktorn hade emellertid

gjort i ordning virkcspartiet och då brobyggnadsarbetet i mitten av juni på

nytt satts igång, hade han mätt in det för företagets räkning. Under semester

från midsommar till slutet av juli hade Norbäck vistats på annan ort,

varvid hans tjänst skötts av vikarier. I mitten av augusti hade sågfaktorn

telefonledes frågat, om han skulle skriva ut utlämningsnota på det då levererade

virket. Norbäck hade därigenom fått vetskap om att virket avlämnats

men hade icke erhållit någon riktig föreställning om vilken omfattning leveransen

tagit. Han hade emellertid anmodat sågfaktorn att lämna specifikation

över det dittills utlämnade virket, beträffande vilket han haft anledning

förmoda att det höll sig inom ramen för vad han enligt gällande föreskrifter

ägde rätt att utan borgen sälja till känd köpare. Specifikationen hade

avlämnats den 18 augusti 1949. Som Norbäck denna dag sysslat med utstämpling

av virke, hade specifikationen mottagits av kanslibiträdet å hans

expedition. På grund av anhopning av göromål hade emellertid kanslibiträdet

icke haft tid att omedelbart vidtaga vederbörlig kollationering. Först en

tid senare då specifikationen var kollationerad och virket skulle prissättas,

hade Norbäck fått full klarhet om att det rörde sig om hyvlat och sågat virke

till ett värde av 6 422 kronor 9 öre. Utlämningen hade under tiden fortsatt,

då sågfaktorn genom sitt nyssnämnda meddelande ansett sig ha fått bekräftelse

på den tidigare muntliga utlämningsordern. Då vid denna tidpunkt

blott en bagatell av virkesbehovet för brobygget återstått och det under de

inträdda förhållandena icke funnits större utsikt att få borgensförbindelse

av företaget för de redan levererade virkespartierna, hade Norbäck för att få

alltsamman på en faktura låtit utlämna även den lilla kvantitet, som resterat.

Norbäck hade aldrig dragit i tvivelsmål att ett företag, som kunde åtaga

sig ett brobygge å 120 000 kronor för statlig institutions räkning och samtidigt

bedriva miljonbyggen på andra håll, skulle betala virket.

Att sågfaktorn kunnat lämna ut så mycket virke på Norbäcks muntliga

order torde ha sammanhängt med att reviret ytterst sällan hade försäljningar

av förevarande slag. Sågfaktorn vore van att omhänderha den sedvanliga

utlämningen enligt eu generell order av Norbäck från år 1943 rörande smärre

partier till husbehov åt ortens befolkning. Det hade också förefallit naturligt,

att leverans skulle äga rum, då sågen låge alldeles invid bron. Tidigare

hade man för brobygget köpt virke från annat liåll, vilket torde ha berott

dels på att man haft den uppfattningen att kronans virke vore dyrare,

dels på den arbetsledare, som fungerat före driftsavbrottet. Då arbetet upptagits

på nytt, hade en ny arbetsledare tillsatts och denne hade ansett det

synnerligen förmånligt att utan föregående omständliga beräkningar, som

eljest alltid lett till rekvisitioner i överkant, dag för dag få hämta det virke,

som behövts. Sågfaktorn hade alltså vetat, att företaget förtjänat på en sådan

anordning. Företaget hade därför bort vara angeläget alt få fortsätta

på samma sätt och att betala prompt. Även sågfaktorn hade haft den största

tilltro till dess stabilitet. Av vad som anförts torde framgå, att en hel rad

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

7

samverkande omständigheter försvårat, för att icke säga omöjliggjort, kontrollen

över utlämningen av ifrågavarande virke.

Domänstyrelsen förklarar sig med hänsyn till de åberopade omständigheterna

i samband med virkesleveransen icke ha något att erinra mot att Norbäck

av nåd befrias från betalningsskyldigheten i fråga.

I remissyttrande den 4 april 1952 finner sig statskontoret icke kunna tillstyrka,

att Norbäck helt befrias från skyldighet att täcka den förlust, som

åsamkats domänverket till följd av att han icke iakttagit givna föreskrifter

om infordrande av säkerhet vid försäljning av virke. Ämbetsverket föreslår

för sin del, att Norbäck befrias från skyldigheten att gottgöra domänverket

förlusten, därest han inom viss av Kungl. Maj :t fastställd tid till kronan inbetalar

ett belopp av förslagsvis 1 000 kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att domänverket i likhet med övriga

borgenärer, med undantag av skatteverket, å sin fordran erhållit utdelning

med cirka 27 procent. Då gäldenärens företag är på obestånd, torde utsikt

icke finnas att inom överskådlig framtid utfå ytterligare betalning. Vad angår

Norbäcks framställning synes mig visserligen erinran kunna göras emot

att han icke iakttagit gällande föreskrifter om infordrande av säkerhet vid

virkesförsäljning. I förevarande fall synes emellertid vissa ogynnsamma

omständigheter ha medverkat till att han icke från början fått kännedom

om leveransens omfattning och att han som följd därav icke funnit anledning

att kräva kontant likvid eller säkerhet för leveransen. Jag finner vid

sådant förhållande skäligt att Norbäck, såsom statskontoret föreslagit, befrias

från skyldigheten att täcka den förlust å 5 256 kronor 77 öre, som åsamkats

domänverket genom hans förvållande, mot att han till Kungl. Maj :t och

kronan inbetalar 1 000 kronor. Beloppet torde böra erläggas inom viss kortare

tid, förslagsvis två månader efter det statsmakternas beslut i ärendet

föreligger. För sådan avskrivning av kronans fordran fordras emellertid

riksdagens medgivande. Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att medge,

att kronans i förevarande ärende angivna fordran för virkesköp,

5 256 kronor 77 öre, må avskrivas under förutsättning

att Gunnar Norbäck till kronan kontant erlägger etttusen

kronor.

3:o.

I en av domänstyrelsen med utlåtande den 19 november 1952 överlämnad

skrift anhåller förre jägmästaren Waldemar Lejdström, Krylbo, om befrielse

från skyldigheten att för vissa virlcesleveranser utgiva 7 464 kronor 90 öre

till kronan. Av framställningen inhämtas i huvudsak följande.

Alltsedan år 1942 hade Lejdström från Grönsinka revir till Tyskbo kvarn

och träindustri, Horndal —- vilket företag ägdes av Sam Erstadius, Västerås

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

— sålt smärre poster träullsved, vilka alltid kontant betalats senast inom

30 dagar. Den 15 december 1949 hade han till företaget sålt 241,7 m3t utsorterad

props av sulfit- och sulfatved för 3 625 kronor 50 öre att betalas senast

den 15 januari 1950. Den 31 januari 1950 hade han vidare till företaget sålt

298,i m3t träullsved, utsorterad ur props, för 4 471 kronor 50 öre att betalas

senast den 28 februari 1950. Då betalningsdagarna överskreds utan att likvid

inflöt, hade han hos domänstyrelsen gjort framställning om indrivning av

fordringarna. Å dessa, tillhopa 8 097 kronor, hade därefter influtit 632 kronor

10 öre. Som Lejdström i strid mot gällande instruktion uraktlåtit att

avkräva köparen borgen för köpeskillingarna, hade han genom beslut den

5 mars 1952 av styrelsen ålagts att inbetala resterande 7 464 kronor 90 öre.

Vid undersökning hade utrönts, att Erstadius enligt köpekontrakt den

12 mars 1949 till Signe Sjödahl, Årsta, sålt sin fastighet 11391/2—1152 Tyskbo

hytta och 16/2i Tyskbo nedre kvarn i By socken, Kopparbergs län, med

därå uppförda byggnader och bedrivna rörelse, inventarier samt en del

lösöre och lager, allt i befintligt skick, för en köpeskilling av 85 000 kronor

samt under villkor tillika att köpet skulle transporteras å ett under bildning

varande bolag, vars firma enligt stiftelsekungörelse den 20 april 1950 skulle

utgöra Tyskbo kvarn & träindustri aktiebolag. Registrering av bolaget hade

ägt rum först den 7 juli 1950. Krav hade riktats mot såväl bolaget som dess

verkställande direktör, disponenten A. E. Gustafsson, Johanneshov. Den

senare hade dels till styrelsen utfärdat en betalningsförbindelse, å vilken han

den 9 augusti 1950 verkställt eu avbetalning å 500 kronor, och dels efter

förhandling inför Stockholms rådhusrätt förklarat sig solidariskt ansvarig

för betalningen av ved, som levererats till bolaget. Då ytterligare avbetalningar

å Gustafssons förbindelse trots utfästelser uteblev — vilket torde ha

sin förklaring i att Gustafsson befann sig i konkurstillstånd, som ännu

består — hade kravet fullföljts med laga åtgärder mot bolaget. Efter betalningsföreläggande

och utmätningsförsök blev bolaget genom beslut av Folkare

tingslags häradsrätt den 7 maj 1952 försatt i konkurs. Tillgångarna

i boet uppgick till 125 kronor och skulderna till 23 205 kronor 87 öre. Konkursen

hade avskrivits den 2 oktober 1952, i samband varmed gode mannen

för sitt uppdrag tillerkänts ett arvode av 125 kronor att gäldas av Kungl.

Maj :t och kronan.

I sitt beslut den 5 mars 1952 hade styrelsen förklarat att, därest Lejdström

verkställde inbetalningen å 7 464 kronor 90 öre, domänverkets fordran

på Tyskbo kvarn & träindustri skulle överlåtas på honom. Av den lämnade

redogörelsen torde emellertid framgå att med hänsyn till insolvens hos

såväl bolaget som dess verkställande direktör värdet av denna överlåtelse

torde vara illusoriskt.

Vid sin framställning har Lejdström fogat en under edsförpliktelse avgiven

redogörelse över sin ekonomiska ställning. I denna upptages såsom

tillgångar gångkläder och en bil av 1937 års modell samt såsom skulder

låne- och växelgäld å tillhopa 10 851 kronor. Mellan makarna Lejdström

föreligger boskillnad. Lej dströms enda inkomst utgöres av pension, för

närvarande utgående med 1 219 kronor 41 öre i månaden. Hustrun äger boet

men har därutöver ingen förmögenhet. Ej heller har hon någon inkomst.

Under yrkande om bifall till sin hemställan förklarar sig Lejdström villig

att senast två månader efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger

gottgöra kronan dess utgifter i samband med indrivningsförsöken, tillhopa

i runt tal 150 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

9

Domänstyrelsen anför, att den med hänsyn till de i samband med virkesleveranserna

åberopade omständigheterna icke har något att erinra mot att

Lej dström befrias från att till kronan erlägga det honom avkrävda beloppet,

7 464 kronor 90 öre.

Statskontoret anser sig, enligt remissutlåtande i ärendet den 19 december

1952, icke kunna tillstyrka, att kronans fordran på Lejdström helt efterskänkes.

Ämbetsverket föreslår emellertid, att Lejdström skall befrias från

återstående ersättningsskyldighet, därest han inom av Kungl. Maj :t fastställd

tid till kronan inbetalar ett belopp av förslagsvis 500 kronor, i vilket

belopp jämväl torde böra inkluderas kronans indrivningskostnader å cirka

150 kronor.

Departementschefen.

Jag finner de föreliggande omständigheterna tala för en avskrivning av

kronans förevarande fordran på sätt statskontoret föreslagit. Ackordsbeloppet,

500 kronor, torde böra erläggas inom förslagsvis två månader efter

det statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För avskrivning på sätt föreslagits

av fordringen erfordras emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer

fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att kronans i förevarande framställning angivna fordran

för virkesleveranser, 7 464 kronor 90 öre jämte kostnader,

må avskrivas under förutsättning att Waldemar Lejdström

till kronan kontant erlägger femhundra kronor.

4:o.

Enligt köpekontrakt den 21 april 1933 förvärvade Elias Johansson av

Kungl. Maj :t och kronan lägenheten Gräshult l2 under kronoparken Öjaböke

i Lidhults socken, Kronobergs län. Köpeskillingen utgjorde 6 500 kronor,

varav kontant erlades 650 kronor. Å den oguldna delen av köpeskillingen,

5 850 kronor, utfärdade köparen tillika med sin hustru Anna Karolina

Johansson den 27 april 1933 en förbindelse, för vilken inteckning den 27

september samma år fastställdes uti den försålda lägenheten. Enligt förbindelsen

samt gällande författningar rörande upplåtelse av mark från kronoegendom

m. m. ålåg det köparen att för tiden den 1 januari 1939—1 januari

1940 erlägga dels annuitet å en i förbindelsen omförmäld amorteringsdel,

2 340 kronor, med 5,6 % av densammas belopp, varav 3,6 % skulle utgöra

ränta och återstående 2 % amortering, dels ock ränta efter 3,6 % å en stående

del, 3 510 kronor, av den oguldna köpeskillingen, sammanlagt utgörande

257 kronor 40 öre. Betalningen skulle ha fullgjorts senast den 14

mars 1940.

Elias Johansson avled den 17 augusti 1933 och efterlämnade enligt en den

27 december samma år upprättad bouppteckning såsom dödsbodelägare, förutom

änkan, fem i äktenskapet födda barn. Dödsboet utvisade en behåll
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ning av 1 835 kronor 5 öre. Då åtagandena enligt nyssnämnda förbindelse

icke fullgjordes, instämde länsstyrelsen i länet dödsbodelägarna till Sunnerbo

häradsrätt med yrkande, bland annat, att dessa måtte förpliktas att

genast till kronan erlägga den oguldna köpeskillingen, 5 850 kronor, jämte

3,6 % ränta därå från den 1 januari 1939, tills betalning skedde. Genom

dom den 11 mars 1941 förpliktades dödsbodelägarna att utgiva omstämda beloppet

jämte ränta samt att ersätta rättegångskostnaderna med sammanlagt

10 kronor 30 öre. Det utdömda beloppet fastställdes därjämte till betalning

ur Gräshult l2, som på grund därav den 1 juli 1941 såldes å exekutiv

auktion för 5 300 kronor. Kronans tillgodohavande hos dödsbodelägarna

utgör härefter kapitalfordran å 1 267 kronor 19 öre jämte ränta under tiden

den 1 januari—18 februari 1939, 28 kronor 8 öre, och ersättning för rättegångskostnader

med 10 kronor 30 öre, eller tillhopa 1 305 kronor 57 öre.

Härtill kommer ränta efter 3,6 % å 1 267 kronor 19 öre från dagen för

köpeskillingsfördelningen, den 12 augusti 1941, tills betalning sker, per den

14 oktober 1952 uppgående till 509 kronor 66 öre. Till förhindrande av

preskription har kronans fordran bevakats hos samtliga dödsbodelägare,

senast under åren 1950 och 1951, utan att någon del av fordringsbeloppet

kunnat uttagas.

I skrift till domänstyrelsen den 8 september 1951 anhåller en av dödsbodelägarna,

Arvid Julius Johansson, Lunna, att bli befriad från erläggandet

av dödsboets skuld eller att i varje fall av honom måtte uttagas endast det

belopp, som motsvarar hans arvsrätt i boet efter fadern, alltså en tiondel.

Jämväl övriga dödsbodelägare, med undantag för en som vistas å okänd ort

i Amerika, anhåller i samma skrift om befrielse från betalningsskyldighet

för dödsboets skuld.

Med överlämnande av framställningen jämte övriga till ärendet hörande

handlingar hemställer domänstyrelsen i skrivelse den 14 oktober 1952, att

åtgärder måtte vidtagas för avskrivning av kronans berörda fordran. Styrelsen

erinrar därvid om att dödsbodelägarna icke skulle ha blivit betalningsskyldiga

för gälden i fråga, därest Elias Johansson avlidit först efter

den 1 januari 1934, då lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte

trädde i kraft. Styrelsen åberopar i övrigt en utredning rörande dödsbodelägarnas

ekonomiska ställning, varav framgår i huvudsak följande.

Änkan Anna Karolina Johansson, född 1871, innebor hos dottern Alida

Matilda Lönn. Hon saknar tillgångar och har icke någon inkomst utöver

folkpensionen.

Sonen Arvid Julius Johansson, född 1899, äger fastigheten Lunna 73 i

Särö socken, taxeringsvärderad till 20 000 kronor. Intecknad och annan gäld

uppgår sammanlagt till 13 750 kronor. Han är till yrket byggnadssnickare

med delvis säsongbetonat arbete. Hans inkomst under 1951 utgjorde cirka

6 200 kronor; för 1952 har han taxerats till statlig inkomstskatt för 4 750

kronor. Han har försörjningsplikt endast gentemot hustrun, som enligt vad

han uppgivit är sjuklig och måste ha ständig läkarvård.

Dottern Anna Virginia Svensk, född 1901, är sedan 1944 gift med Karl

Arvid Svensk. Boskillnad eller äktenskapsförord föreligger icke. Mannen

har för närvarande arbetsanställning mot timlön hos Hallands skogsägare
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

11

förening vid dess sågverk i Lidhult. Han har tidigare varit nervsjuk. Makarna

har tillgångar å 3 000 ä 4 000 kronor, däri inräknat värdet av lösöre.

Sonen Ernst Adrian Johansson, född 1904, är till yrket vägarbetare och

för närvarande anställd hos Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil vid dess vägarbeten

i Värmland. Han ingick 1936 äktenskap. Makarna erhöll 1946 hemskillnad,

därvid mannen förpliktigades utge underhåll åt makan med 50 kronor

för månad och åt ett vart av två i äktenskapet födda barn med 30

kronor för månad, tills de fyllt 18 år. 1948 återupptog makarna sammanlevnaden

och mannen försörjer nu hustrun och delvis även barnen. Hans

arbetsinkomst uppgår till cirka 400 kronor i månaden. Han saknar andra

tillgångar. Den fastighet, makarna bebor, äges av hustrun.

Dottern Alida Matilda Lönn, född 1912, ingick 1936 giftermål med Oskar

Bernhard Lönn. Makarna har i äktenskapet fyra barn. Boskillnad eller äktenskapsförord

föreligger icke. Mannen är anställd mot timlön hos Hallands

skogsägareförening vid dess sågverk i Lidhult. Hustrun har icke arbetsanställning.

Familjen bebor egen fastighet, uppförd 1949 och till hela byggnadskostnaden

finansierad med lån.

Sonen Assar Jonatan Johansson vistas i U.S.A. under okänd adress och

har icke avhörts under de senaste tio åren.

Statskontoret har i remissyttrande den 14 november 1952 förklarat sig

icke ha något att erinra mot bifall till domänstyrelsens framställning.

Departementschefen.

Genom exekutiv försäljning av fastigheten i fråga har kronans kapitalfordran

å ursprungligen 5 850 kronor reducerats till 1 267 kronor 19 öre,

vartill kommer ränta och rättegångskostnad. Med hänsyn till vad i ärendet

blivit upplyst om gäldenärernas ekonomiska ställning och förhållanden i

övrigt finner jag, i likhet med myndigheterna, att kronans fordran skäligen

bör avskrivas. Härtill fordras emellertid medgivande av riksdagen. Jag

hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att kronans i domänstyrelsens förevarande framställning

angivna fordran för fastighetsköp må avskrivas.

5:o.

I § 14 förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för

upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt

enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter

stadgas, hland annat, att köpare av obebyggd egnahemslägenhet

skall vid tillträdet avlämna förbindelse att senast vid ingången av sjätte kalenderåret

näst efter det, då tillträdet ägt rum, ha lägenheten bebyggd med

hostad och, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, jämväl med för

lägenhetens skötsel i övrigt nödiga byggnader vid äventyr, därest så icke

sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp,

motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Förbindelsen skall tillika innefatta

medgivande, att berörda fordringsbelopp må intecknas i lägenheten.

Genom köpekontrakt den 7 mars 1929 förvärvade David Karlsson från då
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

varande kronoegendomen 5/g mantal Tykavik nr 1 i Gränna socken, Jönköpings

län, en genom ägostyckning utbruten lott, litt. Ad, om cirka 18,6

hektar, sedermera i jordregistret betecknad Tykavik l5. Köpeskillingen utgjorde

7 030 kronor. Försäljningen skedde under villkor, bland andra, om

fullgörande av nyss nämnd byggnadsskyldighet. Det belopp, Karlsson hade

att ställa som säkerhet härför, utgjorde 1 406 kronor. Till säkerhet för beloppet

meddelades inteckning i fastigheten. Tillträdet ägde rum den 14 mars

1929.

I skrivelse den 5 oktober 1951 till domänstyrelsen har vederbörande revirförvaltare

anmält, att Karlsson endast delvis fullgjort byggnadsskyldigheten,

i det att boningshuset, ett mindre uthus och en foderlada färdigställts

men ladugård ännu blott påbörjats. Sedan styrelsen med anledning härav

den 31 december samma år avkrävt Karlsson beloppet å 1 406 kronor, har

Karlsson i en av styrelsen med utlåtande den 24 maj 1952 jämte yttrande av

jägmästaren i Nässjö revir överlämnad skrift anhållit att bli befriad från

skyldigheten att utge beloppet. Som stöd för sin ansökan har Karlsson anfört,

att han hittills ej mäktat bekosta uppförandet av kreatursstall och att

utbetalandet av beloppet i fråga skulle för honom ännu mera försvåra färdigbyggandet

av fastigheten, å vilken han under stora försakelser nedlagt

många års träget arbete.

Enligt revirförvaltaren är fastigheten Tykavik l5 icke lämplig som jordbruksfastighet,

då åker- och skogsmarken är av alltför ringa omfattning.

Han anser därför, att de kostnader Karlsson nedlagt på den påbörjade ladugården

är bortkastade. Därtill kommer, att boningshuset är för stort och

dyrbart i förhållande till fastighetens bärighet. Boningshuset liksom fastigheten

i dess helhet har emellertid på grund av sitt ovanligt vackra läge med

strandrätt vid sjön Bunn stort värde som sommarställe. Genom tidsutvecklingen

och kommunikationsmöjligheterna har fastigheten stigit betydligt

i värde och torde vid försäljning kunna inbringa en avsevärd köpeskilling,

så mycket mer som från fastigheten utan olägenhet kan avstyckas ett flertal

tomter. Vid sådant förhållande finner revirförvaltaren skäl icke föreligga för

bifall till Karlssons framställning.

Domånstyrelsen, som ansluter sig till revirförvaltarens uppfattning, hemställer

att framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret bar i remissyttrande den 13 juni 1952 funnit sig icke kunna

tillstyrka bifall till framställningen.

Lantbruksnämnden i länet har härefter i yttrande den 17 september 1952

anfört i huvudsak följande.

Tykavik l5 har en areal av 18,6 hektar, varav enligt taxeringslängden 3

hektar utgör åker, 2 hektar betesäng och 13 hektar skogsmark. Åkern består

dels av sandig morän, dels av torvjord och är av mindre god beskaffenhet.

Skogsmarken är av för trakten medelgod bonitet, men skogsbeståndet utgöres

mest av lövskog i merendels trasiga bestånd. Fastigheten är ett i hög

grad ofullständigt jordbruk. Rent arealmässigt skulle fastigheten visserligen

kunna passa såsom ett stödjordbruk, men då den är så belägen, att stadig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

13

varande arbete utanför fastigheten icke kan påräknas, kan enheten icke

betecknas såsom ett bestående småbruk.

Enligt nu gällande regler för jorddelning skulle fastigheten givetvis icke

ha kunnat bildas. År 1939 avslog dåvarande egnahemsnämnden en framställning

från Karlsson om egnahemslån för boningshuset på grund av att

fastigheten ej syntes vara bärkraftig och ekonomiska förutsättningar saknades

för företagets genomförande. Lantbruksnämnden har år 1952 av enahanda

skäl avslagit en ansökan om statligt stöd för att uppföra en ekonomibyggnad

å enheten. Karlsson har trots de ur ekonomisk synpunkt ogynnsamma

förhållandena under idogt arbete förbättrat sin fastighet. Han har

sålunda anlagt väg till denna, dikat och röjt sten. Vidare har han uppfört

ett boningshus av trä under tegeltak, innehållande tre rum och kök, och

har påbörjat ett uthusbygge, som dock endast är halvfärdigt. Han arrenderar

åkern och ladugården på angränsande fastigheten Tykavik l4, vilken

är av samma storlek som hans egen fastighet. Ladugården användes

för båda fastigheterna. En lämplig yttre rationalisering av de fem ofullständiga

jordbruk, som finnes inom Tykavik, synes vara att de alla återföres till

en enhet, varigenom ett bärkraftigt kombinerat jordbruk kan bildas. Då

fastigheterna är naturskönt belägna vid sjön Bunn, torde härvid de överflödiga

boningshusen med lämpliga tomtområden kunna komma till användning

såsom sommarstugor. Lantbruksnämnden har underhandlat med Karlsson

om inköp av dennes fastighet i avsikt att främja en sådan utveckling,

men Karlsson vill icke nu frånträda sin fastighet.

Då uppförandet av någon ytterligare byggnad å Tykavik l3 icke kan anses

vara önskvärt ur allmän synpunkt, torde man enligt lantbruksnämndens

förmenande med hänsyn till de speciella omständigheterna i ärendet kunna

anse, att Karlsson genom att uppföra boningshus och verkställa övriga förbättringsåtgärder

fullgjort sina skyldigheter enligt köpekontraktet och förbindelsen,

även om fastighetens bebyggande ej fått fullt den omfattning som

man förutsatte. Lantbruksnämnden tillstyrker därför, att Karlsson befrias

från att erlägga ifrågavarande tillägg till köpeskillingen.

I anledning av lantbruksnämndens yttrande har lantbruksstyrelsen avgivit

utlåtande i ärendet den 23 oktober 1952. Styrelsen framhåller däri, afl

fastigheten med hänsyn till arealen och till ägoslagsfördelningen torde få

anses utgöra ett ofullständigt jordbruk. Enligt vad lantbruksnämnden anfört

kan på grund av fastighetens belägenhet ägaren ej påräkna stadigvarande

arbete utanför fastigheten och denna torde därför få betraktas som ett

övergångs jordbruk. Det synes under sådana förhållanden ej vara i överensstämmelse

med riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken, att några

mera omfattande investeringar för jordbruksändamål i fortsättningen äger

rum på fastigheten. Ej heller torde det kunna betecknas såsom någon olägenhet

ur allmän synpunkt, att den i köpekontraktet angivna byggnadsskyldigheten

ännu ej fullgjorts.

Statskontoret har den 5 december 1952 ånyo yttrat sig i ärendet och därvid

anfört följande.

Syftet med föreskrifterna i 14 § i 1926 års förordning, som legat till grund

för köpevillkorens bestämmande, då Karlsson år 1929 förvärvade Tykavik l5,

bär varit att skapa garantier för att till jordbruksegnahemslägenhet försåld

kronoegendom bebyggdes med bostad och för lägenhetens skötsel i övrigt

nödiga byggnader. Av lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet framgår emel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

lertid, att det ej synes vara i överensstämmelse med nu tillämpade riktlinjer

för den statliga jordbrukspolitiken, att några mera omfattande investeringar

för jordbruksändamål i fortsättningen äger rum på fastigheten och

att det ej heller kan betecknas som någon olägenhet ur allmän synpunkt, att

den i köpekontraktet angivna byggnadsskyldigheten ännu ej fullgjorts. Vid

sådant förhållande ävensom med beaktande av övriga i ärendet föreliggande

omständigheter vill statskontoret numera icke motsätta sig, att Karlsson befrias

från skyldigheten att till kronan erlägga det belopp, som av honom

ställts som säkerhet för byggnadsskyldighetens fullgörande. Såsom villkor

för ett dylikt efterskänkande av kronans fordran synes dock böra uppställas,

att Karlsson avger förbindelse att till statsverket inbetala beloppet i

fråga, därest han framdeles skulle komma att försälja fastigheten, eller någon

från densamma avstyckad ägolott. Av lämnade uppgifter framgår nämligen,

att Karlsson, därest han vore villig att avyttra fastigheten, skulle kunna

påräkna en förhållandevis hög köpeskilling. Ifrågasättas må vidare, om

ej angivna förbindelse bör intecknas i fastigheten.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att ifrågavarande fastighet är att betrakta

som ett övergångsjordbruk. Vid sådant förhållande torde det såsom

lantbruksstyrelsen framhållit icke stå i överensstämmelse med de nu gällande

riktlinjerna för jordbrukspolitiken, att några mera omfattande investeringar

för jordbruksändamål vidare äger rum å fastigheten. Någon olägenhet

ur allmän synpunkt har ej heller uppkommit av att byggnadsskyldigheten

icke fullgjorts. Även jag är fördenskull av den uppfattningen, att

Karlsson bör befrias från att utge den säkerhet, som han ställt för fullgörandet

av nämnda skyldighet. Att på sätt statskontoret föreslagit fästa något

villkor vid efterskänkandet synes mig med hänsyn till omständigheterna

vara obilligt. Jag anser mig därför icke kunna biträda detta förslag.

Då de försälj ningsgrunder, som gällde vid köpekontraktets ingående, tillkommit

genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, torde riksdagens

medgivande krävas för avskrivning av beloppet i fråga. Jag hemställer

därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att ägaren av fastigheten Tykavik l5 i Gränna socken,

Jönköpings län, David Karlsson må befrias från skyldigheten

att till kronan erlägga ifrågavarande, till säkerhet för

fastighetens bebyggande ställda belopp å 1 406 kronor.

6:o.

Sedan firman C. Eriksson, Munkbrogatan It, Stockholm, till följd av

obestånd erbjudit ackord med 60 procent av en fordran å 2 853 kronor 60 öre,

som Alnarps mejeri har å firman för under september månad 1951 levererade

mejeriprodukter, anhåller styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trådgårdsinstitut i skrivelse den 11 augusti 1952, att Kungl. Maj :t måtte

medgiva institutet rätt att antaga ackordserbjudandet. Av de vid skrivelsen

fogade handlingarna framgår i huvudsak följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

15

Företaget har i början av juni månad 1952 inställt sina betalningar. I en

av auktoriserade revisorn Bertil Kjelldahl, Stockholm, den 1 juli 1952 upprättad

promemoria rörande dess ekonomiska ställning upptages skulderna

till ca 193 000 kronor, därav växlar och kreditorer med tillhopa 183 000 kronor

samt obetald källskatt ävensom löner och utredningskostnader m. m. under

företagets avveckling med 10 000 kronor. Såsom tillgångar upptages i avrundat

tal 119 500 kronor, därav kontanter och debitorer 22 600 kronor,

varulager 16 900 kronor, inventarier enligt köpeanbud av Riksost, S.M.R:s

ostlagerförening u. p. a., 40 000 kronor, samt av firmans innehavare tillskjutna

medel, 40 000 kronor. I promemorian framhålles, att köpeanbudet å

inventarierna gäller endast under förutsättning, att ackordsuppgörelse kan

träffas med samtliga borgenärer. Anbudet är grundat på en välvillig värdering

och avgivet i syfte att undvika konkurs och ge borgenärerna så god utdelning

som möjligt. Vid konkurs torde det bli svårt att erhålla ett lika högt

belopp för inventarierna. Samtliga fordringsägare bär anmodats att å fordringarna

godtaga ackord med det belopp, vartill de angivna tillgångarna

lämnar täckning, eller med 60 procent. Med undantag för institutsstyrelsen

har samtliga godkänt ackordserbjudandet.

Instituts styr elsen framhåller, att såvitt utredningen ger vid handen statsverkets

intressen bäst tillvaratages genom att ackordserbjudandet antages.

Statskontoret har i remissyttrande den 25 augusti 1952 förklarat sig icke

ha något att erinra emot att institutsstyrelsen erhåller medgivande att antaga

ackordserbjudandet.

Departementschefen.

Även jag finner erbjudandet om ackord å 60 procent böra godtagas. Det

belopp å 1 712 kronor 16 öre företaget i så fall har att gälda till kronan bör

erläggas inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt gällande grunder för avgörande av frågor om efterskänkande av

kronans fordringar torde Kungl. Maj :t icke äga befogenhet att utan riksdagens

medgivande godtaga ackordserbjudandet. Sådant medgivande bör

därför inhämtas. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att

bemyndiga Kungl. Maj :t att med godtagande av lämnat

ackordserbjudande efterskänka 1 141 kronor 44 öre å kronans

ifrågavarande fordran å 2 853 kronor 60 öre hos firman

C. Eriksson, Stockholm.

Vad departementschefen ovan under punkterna 1 :o

—6:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,

bifaller Hans Maj :t Konungen samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Persson.

537050. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:91 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å kap a1 i texten
  2. JoU 1953:5 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. s. 1 i texten