Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller ngttjas av staten

1953-01-16 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:43, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller ngttjas av staten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i förordningen den 3 maj 1946 (nr

175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra eller ngttjas av staten;

given Stockholms slott den 16 januari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen

den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,

som tillhöra eller nyttjas av staten.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall domstol underrätta vederbörande statliga myndighet,

då mot förare av staten tillhörigt eller av staten nyttjat motordrivet

fordon talan väckes om ersättning för skada i följd av trafik med fordonet.

Bestämmelse härom föreslås skola upptagas i förordningen den 3 maj 1946

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av

sådant fordon. I samma förordning föreslås vidare vissa mindre ändringar

betingade av ikraftträdandet av den år 1951 beslutade nya vägtrafiklagstiftningen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 43.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.

Härigenom förordnas, att förordningen den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap

och traktor tåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att förordningens överskrift

skall lyda som följer.

(Gällande lydelse.)

Förordning med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon,

motorredskap och t r akto

r t åg, som tillhöra eller

nyttjas av staten.

För skada i följd av trafik med staten

tillhörigt motorfordon, motorredskap

eller traktor tåg må staten av

fordonets förare utkräva ersättning

endast om denne under färden gjort

sig skyldig till brott mot 1 eller 2 §

lagen den 7 juni 1934 om straff för

vissa brott vid förande av motorfordon

eller om han orsakat skadan

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

eller brukat fordonet utan lov.

Vad föraren---

(Föreslagen lydelse.)

Förordning med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motordrivet fordon,

som tillhör eller nyttjas

av staten.

För skada i följd av trafik med staten

tillhörigt motordrivet fordon må

staten av fordonets förare utkräva ersättning

endast om denne under färden

gjort sig skyldig till brott mot

1 § andra stycket eller 4 § lagen den

28 september 1951 om straff för vissa

trafikbrott eller om han orsakat skadan

uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller brukat fordonet utan

lov.

för skadan.

Väckes mot förare av fordon, som

avses i denna förordning och å vilket

trafikförsäkring icke tagits, talan om

ersättning för skada i följd av trafik

med fordonet, skall rätten därom i

god tid före huvudförhandlingen un
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

derrätta den myndighet, som har att

bevaka statens rätt med avseende å

fordonet, eller, om denna myndighet

ej år känd för rätten, den myndighet,

som disponerar fordonet.

---å fordonet.

Vad ovan

Med motordrivet fordon förstås i

denna förordning sådant fordon som

enligt vägtrafikförordningen inbegripes

under denna benämning.

Denna förordning träder i kraft dagen

efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

Har skadan uppstått före ikraftträdandet,

skola i stället för vad i första

stycket i förordningen stadgas äldre

bestämmelser äga tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindei.l,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch

finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om skyldighet att underrätta kronan, då rättegång

anhängiggjorts mot förare av staten tillhörigt motorfordon, m. m.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 26 april 1948 har väg- och vattenbyggnads styr elsen hemställt

om sådan ändring av 22 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon att den som mot förare av staten tillhörigt, icke trafikförsäkrat

motorfordon för talan om ersättning för skada i följd av trafik med

fordonet skall vara skyldig att därom underrätta vederbörande statliga myndighet.

Vidare har militieombudsmannen i skrivelse den 9 april 1952 hemställt

om införande av sådana bestämmelser, att garanti skapas för att vederbörande

statliga myndighet städse blir underrättad, då talan om skadestånd

anhängiggöres mot förare av kronans motorfordon.

I en inom justitiedepartementet i oktober 1952 upprättad promemoria

har därefter framlagts förslag till ändringar i förordningen den 3 maj 1946

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.

Ändringarna är betingade av ikraftträdandet av den år 1951 beslutade

nya vägtrafiklagstiftningen.

Sedan yttranden inhämtats över de båda framställningarna och departementspromemorian,

anhåller jag att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

Inledning.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motordrivna fordon regleras

dels av de allmänna bestämmelserna om skadestånd i 6 kap. strafflagen,

dels ock av lagen den 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik (bilansvarighetslagen).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

o

Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som någon genom brott annan

tillfogar, av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av

vållande.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten för ägare, brukare eller

förare av automobil. Därmed förstås enligt lagens från och med den 1 juli

1952 gällande lydelse dels motorfordon — i detta begrepps betydelse enligt

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 — dels ock traktor, som är

försedd med gummihjul; undantag göres dock för fordon som är avsett att

föras av gående. Enligt 2 § bilansvarighetslagen är bilens ägare ansvarig

för skada, som i följd av trafik med bilen tillfogas annan person än föraren

eller sådan egendom, som icke befordras med bilen, ändå att ägaren ej är

till skadan vållande; dock är ägaren fri från ansvarighet, där av omständigheterna

framgår, att skadan varken orsakats av bristfällighet å bilen eller

vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig ersätta skadan, där

ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan.

Är både ägare och förare enligt 2 § pliktiga att ersätta skada, skall de enligt

8 § sig emellan taga del i ersättningens gäldande med hälften vardera. Brukar

någon utan lov annans bil, svarar enligt 6 § brukaren i stället för ägaren

lör skada, som därunder inträffar. I 7 § stadgas vidare, att om någon innehar

bil med nyttjanderätt varmed är förenad befogenhet att anställa förare

å bilen, sådan brukare är lika med ägaren ansvarig för skada, som inträffar

i följd av trafik med bilen; vad ägaren utgivit må han söka åter av brukaren.

Vad ägaren eller annan utgivit enligt lagen må han efter vad i 11 §

sägs söka åter av den som vållat skadan.

Till säkerställande av skadelidandes rätt att utfå ersättning har i lagen

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen)

meddelats bestämmelser om skyldighet att inneha sådan försäkring.

Trafikförsäkring skall enligt 1 § finnas å motorfordon, som är registrerat

här i riket eller utan registrering här brukas i trafik. Uttrycket motorfordon

har härvid samma innebörd som begreppet automobil i bilansvarighetslagen;

dock äger trafikförsäkringslagen icke tillämpning å motorfordon, som användes

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde

eller annat dylikt inhägnat område. Försäkringsplikten åvilar i

allmänhet fordonets ägare. Trafikförsäkring skall enligt 3 § medföra rätt

för den, som på grund av skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt

lag är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare,

att utfå skadeståndet av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll gäller försäkringen vidare för försäkringstagaren

mot den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i

följd av sådan trafik. Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke

ansvarig i anledning av skada å fordonet eller å egendom som befordras

med lordonet ej heller i anledning av skada å föraren, med mindre försäkringstagaren

är ansvarig för skadan, eller å person som färdas i fordonet,

därest detta brukas olovligen och han äger kännedom därom. Försäkringsgivarens

ansvarighet är enligt 11 § begränsad till visst belopp för varje händelse

som medför skada.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande den förres

regressrätt i princip avtalsfrihet. Enligt de av försäkringsanstalterna vid

trafikförsäkring tillämpade allmänna försäkringsvillkoren äger försäkringsgivaren

regressrätt mot föraren vid uppsåt eller grov vårdslöshet från dennes

sida och under vissa likartade förhållanden —- t. ex. då föraren under

färden gjort sig skyldig till rattfylleri -— men däremot icke vid enkelt vållande.

Vid frivillig försäkring till skydd mot skada å det egna fordonet —

vagnskadeförsäkring — är regressrätten mot föraren enligt försäkringsanstalternas

praxis på motsvarande sätt begränsad.

Skyldighet att hålla fordon trafikförsäkrat föreligger enligt 4 § trafikförsäkringslagen

icke för medlem av konungahuset, ej heller för staten,

kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet därom

förordnar, för utlänning, som tillhör främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat. Har sådan ägare av motorfordon icke tagit trafikförsäkring

och uppstår i följd av trafik med fordonet skada, för vilken ägaren

eljest icke enligt lag är ansvarig, är ägaren enligt vad i lagrummet vidare

stadgas pliktig att till den som lidit skadan utgiva vad denne ägt utfå av

försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.

Enligt lagen den 31 oktober 1939 med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring

å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. är ägaren icke

skyldig hålla trafikförsäkring å motorfordon under tid, då fordonet tagits

i anspråk med nyttjanderätt i enlighet med bestämmelserna i allmänna förfogandelagen

m. fl. författningar. Finnes icke trafikförsäkring å motorfordon,

som sålunda tagits i anspråk, och inträffar i följd av trafik med fordonet

skada, för vilken staten eljest icke enligt lag är ansvarig, är staten

pliktig att till den som lidit skadan utgiva vad denne ägt utfå av försäkringsgivaren,

om trafikförsäkring funnits.

I den mån statsmyndigheterna underlåter att taga trafik- och vagnskadeförsäkring

å sina fordon, skulle — med hänsyn till att vid försäkring skador

i praktiken ersättes av försäkringsgivaren i första hand och att dennes

regressrätt mot föraren som förut utvecklats är begränsad — förare av statens

motorfordon komma i ett sämre läge i skadeståndshänseende än om

fordonen varit försäkrade. På denna punkt griper emellertid särskilda regler

in, i syfte att ställa förarna i stort sett i samma situation som om trafikoch

vagnskadeförsäkring funnits å fordonen. Dessa regler finns upptagna i

förordningen den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som

tillhöra eller nyttjas av staten.

I första stycket av nämnda författning stadgas, att staten för skada i följd

av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap eller traktortåg

må av fordonets förare utkräva ersättning endast om denne under färden

gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 om straff

för vissa brott vid förande av motorfordon eller om han orsakat skadan

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

7

Vad föraren av fordonet nödgats utgiva i ersättning för skada som tillfogats

annan än staten äger han enligt andra stycket, där skadan icke uppstått

under förhållande som avses i första stycket, söka åter av staten, i

den mån staten är gent emot den skadelidande ansvarig för skadan. Denna

regel äger motsvarande tillämpning, där fordonet ej var sådant, att bilansvarighetslagen

är tillämplig, men staten, om så varit förhållandet, skolat

gent emot den skadelidande svara för skadan.

Enligt tredje stycket skall slutligen vad i förordningen stadgas om staten

tillhörigt fordon också gälla med avseende å fordon, som innehaves av staten

med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Enligt 22 § trafikförsäkringslagen är, om mot ägare, brukare eller förare

av motorfordon föres talan om ersättning för skada i följd av trafik med

fordonet, käranden skyldig att därom underrätta den försäkringsanstalt, i

vilken fordonet är försäkrat, i så god tid att försäkringsgivaren kan inträda

i rättegången. Visas det ej, då målet förekommer till handläggning, att sådan

underrättelse lämnats, skall enligt samma lagrum domstolen giva käranden

nödig tid därtill och, om denna tid försittes, är käranden förlustig sin rätt

mot försäkringsgivaren. Någon motsvarande underrättelseskyldighet har icke

ålagts den som vill föra talan om ersättning för skada som uppkommit i

följd av trafik med fordon, å vilket i anslutning till bestämmelserna i 4 §

trafikförsäkringslagen eller lagen den 31 oktober 1939 trafikförsäkring icke

tagits.

Underrättelseskyldighet i mål om ersättning för skada i följd av

trafik med statens fordon.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning och yttranden däröver.

I den inledningsvis omförmälda skrivelsen den 26 april 1948 har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anfört följande: Föreskrifterna i 22 § trafikförsäkringslagen

hade främst motiverats med att det för försäkringsgivaren

vore betydelsefullt att det icke utan hans hörande bleve avgjort att och med

vilket belopp skadestånd skulle utgå. På grund av stadgandena i förordningen

den 3 maj 1946 vore det i regel staten som hade att svara för de

skador, som uppkomme i trafik med statens motorfordon. Ofta fördes emellertid

skadeståndstalan mot föraren i samband med ett av åklagaren anhängiggjort

åtal och understundom erhölle vederbörande statliga myndighet

icke underrättelse om rättegången och myndigheten betoges därför möjligheten

att inträda i rättegången såsom intervenient. Det vore dock uppenbart,

att myndigheten med hänsyn till förarens rätt att av staten söka åter vad

han nödgats utgiva, hade lika stort intresse av att bli underrättad om de mot

föraren framställda ersättningskraven som en försäkringsgivare i vad avsåge

hos denne försäkrat fordon. Styrelsen funne det därför angeläget att i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

trafikförsäkringslagen intoges föreskrift av innebörd att, om mot brukare

eller förare av motorfordon, som tillhörde staten, fördes talan om ersättning

för skada i följd av trafik med fordonet, käranden skulle vara skyldig att,

därest trafikförsäkring för fordonet icke tecknats, underrätta vederbörande

statliga myndighet om sin avsikt att föra ersättningstalan i så god tid, att

myndigheten hunne låta sig representeras i rättegången. Den i 22 § i lagen

föreskrivna påföljden för kärande, som försuttit av domstolen utsatt tid för

underrättelse, syntes böra gälla även i förhållande till staten för det fall att

fordonet brukats utan lov. I sådant fall hade nämligen staten icke annat

ansvar än det som skulle åligga trafikförsäkringsgivare om bilen vore trafikförsäkrad.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning har efter remiss

yttrande avgivits av justitiekanslersämbetet, som därjämte överlämnat

av ämbetet från ombudsmannen hos järnvägsstyrelsen och advokatfiskal!

i försvarets civilförvaltning infordrade yttranden.

Ombudsmannen hos järnvägsstyrelsen har framhållit, att statens järnvägar

i regel före rättegången finge kännedom om talan, som fördes mot

förare av ett statens järnvägar tillhörigt motorfordon. Enär föraren kunde

bli skyldig att i sista hand svara för ersättningsbelopp, som staten ansåge

felaktiga eller allt för höga och därför icke skulle ha utdömts, om statens

intressen blivit tillvaratagna i rättegången, hade föraren själv intresse av

att statsverket inträdde i rättegången. Ombudsmannen instämde i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens framställning under förutsättning att denna icke

droge med sig alltför stora lagtekniska svårigheter. Möjligen kunde dock frågan

lösas på ett enklare sätt genom att för motorfordonsförare vid statliga

verk föreskreves att, om inträffat missöde i trafik med något verkets fordon

föranlett förarens instämmande till domstol, denne vore pliktig att till verket

lämna underrättelse om dagen för målets förekomst.

Advokatfiskalen i försvarets civilförvaltning har framhållit, att man även

på advokatfiskalskontoret känt behov av en sådan bestämmelse som vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt. Förare av statens fordon torde i

allmänhet vara ålagda att utan dröjsmål anmäla varje skada, som inträffat

under trafik med fordonet. Likväl hände det i alltför stor utsträckning att

mål, i vilka ersättningstalan fördes mot statens motorfordonsförare, hänsltötes

till domstol och avgjordes utan att staten underrättats om målet. I

många av dessa fall torde, om staten erhållit nödig tid härtill, uppgörelse

ha kunnat träffas utom rätta, varigenom domstolen besparats arbete och

staten extra kostnader.

Advokatfiskalen har vidare anfört:

Som ombudsmannen hos järnvägsstyrelsen anfört har förare av statens

fordon intresse av att statsverket inträder i rättegången men många gånger

förstår han icke detta. Det kan också förhålla sig så, att han i föreskriven

ordning lämnat underrättelse om skadan men underrättelsen blivit för viss

utredning uppehållen på vägen. Föraren har kanske icke heller den initiativkraft

eller kännedom om förvaltningsapparaten att han själv kan före inställelsen

taga reda på om staten reglerar skadan eller inställer sig i rätte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

9

gången. Erfarenheten har visat att problemet icke på ett helt tillfredsställande

sätt lösts genom att vederbörande förare instruerats att underrätta överordnad

om inträffade skador. Anledningen härtill torde vad försvarsväsendet

angår till en del vara att söka i den synnerligen stora personalorganisationen

och därinom förekommande täta personalbyten.

Advokatfiskalen har slutligen framhållit, att det av lagtekniska skäl ställde

sig svårt att genomföra den föreslagna ändringen i 22 § trafikförsäkringslagen.

Syftet skulle emellertid kunna vinnas utan lagändring, om det

ålades domstolarna att tillse att i mål där ersättningstalan fördes mot förare

av motorfordon, för vilket enligt 4 § trafikförsäkringslagen försäkringsplikt

icke förelåge och som ej det oaktat vore trafikförsäkrat, underrättelse om

målet i god tid före huvudförhandlingen tillställdes fordonets ägare. Härvid

borde iakttagas att, om fordonet ägdes av kronan, underrättelsen skulle med

uppgift om fordonets registreringsnummer tillställas den myndighet, som

hade att bevaka kronans talan i mål om ansvarighet för skada i följd av

trafik med fordonet, eller ock den myndighet, som disponerade fordonet.

För egen del har justitiekanslersämbetet närmast anslutit sig till det av

advokatfiskalen framlagda förslaget. Till utveckling av sin ståndpunkt har

ämbetet anfört:

Staten och andra i 4 § trafikförsäkringslagen omförmälda ägare av bilar,

som icke tagit trafikförsäkring, har tydligen intresse av att erhålla kännedom

om den ersättningstalan, som riktats eller kommer att riktas mot förare

av sådant fordon. I förhållande till andra ägare av bilar intar emellertid nu

ifrågavarande bilägare endast för det fall, att bilen brukas utan lov, en

särställning; de ägare, som icke behöver hålla trafikförsäkring å sina bilar

och jämväl underlåter detta, svarar nämligen även i berörda fall för trafikskada.

I alla andra fall har angivna bilägare icke annan ansvarighet än den,

egenskapen att vara ägare till bil medför, låt vara att dessa ägare, i motsats

till andra, icke kan övervältra ansvarigheten å trafikförsäkringsgivare. En

föreskrift av innehåll, att skadelidande skulle vara skyldig att underrätta

icke trafikförsäkringspliktiga bilägare om sina skadeståndsanspråk, lärer

i de vanliga fallen, där ansvarigheten för ägaren således sammanfaller med

den ansvarighet, som åvilar varje annan ägare av bil, icke kunna förbindas

med sådan påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreskriften, som stadgas

i 22 § trafikförsäkringslagen. Ett lagfästande av dylik påföljd skulle ju

medföra, att här avsedda bilägare finge en mera gynnad ställning än andra.

Att meddela en föreskrift av ifrågasatt innehåll utan påföljd för underlåtenhet

att efterkomma densamma torde knappast ha tillräckligt fog för

sig. I de fall åter, då bil brukats utan lov, lärer visserligen föreskrift om underrättelseskyldighet

kunna förbindas med påföljd för underlåtenhet att

fullgöra skyldigheten. Men något större behov av ett stadgande med detta

innehåll synes icke finnas, eftersom nämnda fall endast mera sällan torde

inträffa.

Såsom skäl emot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle det ligga

nära till hands att ytterligare anföra, att staten och därmed i förevarande

hänseende likställda bilägare rätteligen borde på annat sätt än genom skadelidande

kunna erhålla kännedom om att ersättningsanspråk riktas mot någon

av deras bilförare. Genom att anmoda sina bilförare att lämna underrättelse

om inträffad skada i följd av trafik med bil skulle förevarande bilägare

kunna antagas erhålla betryggande möjlighet att vinna erforderliga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

upplysningar om väntad eller anhängiggjord skadeståndstalan. Emellertid

torde av dessa bilägare i varje fall staten på det sättet befinna sig i undantagsställning,

att inom vissa förvaltningsområden, särskilt med omfattande

personalorganisation, trots alla ansträngningar svårigheter möter att förmå

bilförare eller dem närmast överordnade myndigheter att till vederbörande

insända erforderlig underrättelse om skadeståndsanspråk. Framför allt synes

detta gälla inom försvarsväsendet. För statens del kan således anförda

omständighet icke åberopas såsom skäl mot den föreslagna lagändringen.

Tvärtom torde det kunna ifrågasättas, om icke i anslutning till det förslag,

som framlagts av advokatfiskalen vid försvarets civilförvaltning i hans yttrande,

domstolarna borde anmodas tillse, att där ersättningstalan föres mot

förare av sådant staten tillhörigt motorfordon, som icke är trafikförsäkrat,

underrättelse om målet, innefattande uppgift om fordonets registreringsnummer,

i god tid före huvudförhandlingen tillställes den myndighet, som

har att bevaka statens talan i dylika mål, eller, om denna myndighet ej är

känd, den myndighet, som disponerar fordonet, allt såframt denna myndighet

icke redan äger kännedom om den mot föraren väckta talan.

Militieombudsmannens framställning.

I sin förut omförmälda skrivelse har militieombudsmannen anfört, att vid

en av honom den 15 juni 1951 förrättad inspektion av rådhusrätten i Visby

framkommit, att sedan rådhusrätten på yrkande av målsägande förpliktat

förare av krigsmakten tillhörigt motorfordon att utgiva ersättning för skada

i följd av trafik med fordonet det alltemellanåt inträffat att föraren guldit

det utdömda beloppet och därefter icke, ehuru han därtill varit berättigad,

av kronan sökt åter vad han nödgats utgiva. Framför allt vore detta fallet,

då det gällde ersättning för mindre skador som uppkommit exempelvis å

cyklar. Det hade från rådhusrättens sida gjorts gällande, att förarna icke

från vederbörande militära förvaltningsmyndighet komme i åtnjutande av

det bistånd för reglerande av skadeståndsfrågan, som kronan borde vara

skyldig lämna i lika mån som försäkringsbolagen då det gällde trafikförsälcrade

motorfordon.

I ett av militieombudsmannen infordrat yttrande i frågan anförde försvarets

civilförvaltning: Då det tidigare ofta hänt att de militära myndigheterna

icke till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet anmält inträffade

skadefall i följd av trafik med krigsmakten tillhöriga motorfordon,

hade under år 1948 inom civilförvaltningens advokatfiskalskontor — som

vore centralt organ inom försvarsväsendet för utredning av mål angående

dylika skadefall — utarbetats ett formulär för skadeanmälan, vilket tillställts

de militära förband som disponerade motorfordon. I den mån dylik

anmälan inkomme, syntes någon fara för enskild persons förfång icke föreligga.

Då det, såsom undantagsvis förekommit, blivit bekant för advokatfiskalen,

att en förare utgivit ersättning, hade advokatfiskalen tagit initiativ

till att föraren i mån av befogenhet fått sitt åter. Beträffande frågan om

skyldighet att i militära trafikmål underrätta kronan om föreliggande ska
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kangl. Maj. ts proposition nr 43.

deståndsanspråk hade civilförvaltningen yttrat sig med anledning av remiss

å 1945 års försäkringsutrednings betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring

m. m. Civilförvaltningen hade därvid anfört: »Beträffande lagförslaget

synes anledning föreligga till en erinran, som för övrigt även kan

framställas mot nu gällande lag, nämligen angående skadelidandes underrättelseskyldighet.

Då kronans ställning beträffande krigsmaktens motorfordon

i väsentliga hänseenden är jämförlig med en försäkringsgivares, borde

även kronan beredas säkerhet för att komma i åtnjutande av den förmån,

som består i möjligheten att kunna inträda i rättegång om trafikskada på

egen förares sida. Betydande olägenheter ha nämligen uppstått genom att

kronan antingen icke alls eller ock för sent erhållit kännedom om förekomsten

av sådana mål. Ehuru påföljd av talans förlust mot kronan såsom ägare

av krigsmaktens motorfordon icke lärer kunna stadgas för utebliven underrättelse

om rättegång mot förare av dylika fordon, borde domstolarna likväl

i någon form åläggas att tillse, att kronan vid behov skall erhålla meddelande

om att rättegång anhängiggjorts, i så god tid, att intervention må

kunna ske. Om av hänsyn till följdriktigheten bestämmelse av sådant innehåll

icke kan intagas i förevarande lag, som icke avser krigsmaktens fordon,

bör särskild författning i ämnet utfärdas.» Med hänvisning till vad civilförvaltningen

sålunda tidigare anfört ville civilförvaltningen såsom sin

uppfattning uttala att fullt säkra garantier mot missförhållanden av påtalad

art icke kunde skapas i annan form än genom en bestämmelse av den i

remissvaret angivna innebörden.

Efter att vidare ha erinrat om de yttranden, som avgivits över väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens framställning, anförde militieombudsmannen för

egen del:

Såsom antytts i civilförvaltningens skrivelse ankommer det på advokatfiskalskontoret

i civilförvaltningen såsom centralt organ att verkställa utredning

rörande ersättningskrav mot kronan i anledning av skador, som

uppstått i följd av trafik med krigsmaktens motorfordon. Advokatfiskalskontoret

utför även kronans talan i hithörande mål. Med hänsyn till det

stora antalet över hela landet spridda militära förband och myndigheter som

disponerar över motorfordon måste självfallet betydande svårigheter förefinnas

att inom krigsmaktens organisation åstadkomma en anordning, varigenom

det centrala organet i alla förekommande fall erhåller underrättelse

om ersättningsanspråk som i trafikmål väckes mot förare av krigsmaktens

motorfordon. Vad civilförvaltningen anfört i nyss berörda skrivelse ävensom

vad som förekommit i samband med min inspektion av rådhusrätten i

Visby torde också giva belägg för att med nuvarande författningsbestämmelser

risk föreligger för att rättsförluster kunna uppkomma för förare av kronans

motorfordon.

Med hänsyn till det anförda syntes det militieombudsmannen angeläget,

att den föreliggande frågan snarast bleve reglerad. Enligt militieombudsmannens

mening syntes den praktiskt mest lämpliga lösningen vara att finna i

den av såväl justitiekansler sämbetet som civilförvaltningen ifrågasatta anordningen

att underrättelseplikten ålades den domstol som upptoge målet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden över militieombudsmannens framställning.

Över militieombudsmannens framställning har efter remiss yttranden avgivits

av Svea hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar, styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfunds styrelse.

Styrelsen för stadsdomcirföreningen och advokatsamfundets styrelse har

tillstyrkt, att underrättelseskyldighet ålades domstolarna, då ersättningstalan

fördes mot förare av statens motorfordon. Styrelsen för stadsdomarföreningen

ifrågasätter vidare om icke underrättelseskyldigheten lämpligen

borde utsträckas till att avse alla mål i vilka ersättningstalan fördes mot förare

av motorfordon, som jämlikt 4 § trafikförsäkringslagen icke vore trafikförsäkrat.

Svea hovrätt har framhållit, att göda skäl kunde åberopas för en sådan

ordning att staten eller, rättare sagt, representant för staten bleve underrättad

om skadeståndstalan mot förare eller brukare av krigsmaktens motorfordon.

På de skäl justitiekanslersämbetet anfört förmenade även hovrätten,

att underrättelseplikten icke lämpligen kunde läggas å käranden i

skadeståndsmålet. Ej heller syntes den utvägen böra väljas, att föreskrift

meddelades om skyldighet för föraren att underrätta fordonets ägare. En sådan

föreskrift tedde sig i förstone enkel och välfunnen men torde i praktiken

icke vara tillräckligt effektiv. Hovrätten vore därför benägen att biträda

militieombudsmannens uttalande, att underrättelseplikten borde läggas å

den domstol, som upptoge målet. Visserligen skulle införandet av en sådan

underrättelseplikt komma att betunga domstolarna, men detta finge skäligen

icke tillmätas avgörande betydelse, såvitt gällde ett berättigat intresse,

som icke kunde beräknas bli tillgodosett på annat sätt.

Hovrätten har emellertid framhållit, att frågan syntes böra lösas i ett

större sammanhang. Underrättelseskyldighet syntes sålunda böra föreligga

i alla fall, då staten vore ägare eller brukare av motorfordon, samt gälla till

förmån även för andra i 4 § trafikförsäkringslagen angivna rättssubjekt. En

sådan utsträckning av underrättelseskyldigheten sammanhängde i sin tur

nära med de problem, som upptagits till behandling i 1945 års försäkringsutrednings

betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m.

Häradshövdingeföreningen har avstyrkt framställningen och därvid anfört

:

Det synes ligga i sakens natur att det bör åligga den förare av staten

tillhörigt eller av staten förhyrt motorfordon, mot vilken skadeståndstalan

föres, att därom underrätta sin närmaste förman, å vilken det bör ankomma

att underrätta vederbörande centrala myndighet. Den omständigheten att

det kan möta svårigheter att inom krigsmaktens organisation vidtaga anordningar,

varigenom man erhåller garanti för att det centrala organet verkligen

erhåller underrättelse i alla förekommande fall, får icke tagas till intäkt

för att å annan myndighet, i detta fall domstol, överflytta denna underrättelseskyldighet.

För domstolen är det en främmande uppgift alt på detta

sätt tillhandagå utomstående med underrättelser om förekommande mål.

------Domstolarna är för närvarande överbelastade med uppgiftsskyldig
heter

i skilda avseenden. Det kan icke utan mycket starka skäl anses till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

13

börligt att lägga ytterligare dylik underrättelseskyldighet å domstol. Man

måste härutinnan hålla i erinran att en underlåtenhet eller en försummelse

härutinnan för vederbörande domstolstjänsteman kan medföra allvarlig

skadeståndsskyldighet. För föreningen synes det naturligare och med rättvisa

och billighet mer överensstämmande att inom krigsmaktens organisation

vidtaga sådana anordningar att underrättelse om ersättningsanspråk i

trafikmål verkligen kommer vederbörande tillhanda.

Departementschefen.

Enligt 4 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon är staten, kommuner

och vissa andra rättssubjekt befriade från den ägaren av motorfordon

eljest åvilande skyldigheten att hålla sina fordon trafikförsäkrade. Å andra

sidan har sådan ägare, om försäkring icke ändå tagits, ett utvidgat ansvar

gent emot tredje man för skada i följd av trafik med honom tillhörigt motorfordon.

Inom statsverket förekommer det i enlighet härmed i stor utsträckning

att fordonen hålles oförsäkrade. Så är exempelvis fallet med krigsmaktens,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och statens järnvägars motorfordon.

Andra myndigheter, såsom domänstyrelsen, telegrafstyrelsen och

generalpoststyrelsen, har däremot sina fordon eller flertalet av dem försäkrade.

Kommuner och andra nu ifrågakommande ägare av motorfordon torde

i regel ha tagit trafikförsäkring.

Det må vidare erinras om, att enligt lagen den 31 oktober 1939 med vissa

bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,

m. m. ägaren är fritagen från skyldighet att hålla fordon trafikförsäkrat

under tid, då det är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt föreskrifter i

allmänna förfogandelagen m. fl. författningar. För oförsäkrat fordon står

staten i utvidgat ansvar gent emot skadelidande.

För sådana fall, då försäkring finnes, stadgas i 22 § trafikförsäkringslagen

att den, som mot ägare, brukare eller förare av motorfordon för talan om ersättning

för skada i följd av trafik med fordonet, är skyldig att därom underrätta

försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i rättegången.

Bestämmelsen har främst motiverats med att det för försäkringsgivaren är

betydelsefullt att skadeståndsfrågan icke blir avgjord utan hans hörande.

Någon motsvarande underrättelseskyldighet föreligger icke, då ersättningstalan

väckes mot förare av motorfordon, å vilket i enlighet med bestämmelsen

i 4 § trafikförsäkringslagen eller lagen den 31 oktober 1939

trafikförsäkring icke tagits. Med hänsyn till det ansvar, som åvilar ägaren

respektive brukaren gent emot tredje man, har emellertid i en sådan situation

fordonets ägare eller brukare, i lika mån som i vanliga fall försäkringsgivaren,

intresse av att erhålla kännedom om den mot föraren väckta ersättningstalan.

Särskilt gäller detta då fordonet tillhör eller nyttjas av staten,

vars regressrätt mot föraren beskäres av bestämmelserna i förordningen

den 3 maj 1946. Avsaknaden av motsvarighet till 22 § trafikförsäkringslagen

för de nu behandlade fallen har också visat sig medföra stora olägenheter

för statsverket med dess omfattande bestånd av motorfordon. Att märka är

vidare att det även för föraren är betydelsefullt att ägaren respektive bru
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

karen har möjlighet att inträda i rättegången. En dom, varigenom skadeståndsskyldighet

ålagts föraren, är nämligen i princip icke bindande för

ägaren eller brukaren och även om det i praktiken sällan torde inträffa, att

denne vägrar att godtaga domen som grund för reglering av skadan, kan

dock den omständigheten, att han ej haft tillfälle att tillvarataga sina intressen

i rättegången, medföra omgång och besvär för föraren då denne vill

söka sitt åter. Inom försvarsväsendet förekommer det rent av, såsom militieombudsmannen

framhållit, att föraren inför svårigheten att få statsverket

att reglera skadan föredrar att själv slutligt svara för densamma. Det

framstår med hänsyn till det anförda som angeläget att genomföra en ändring

på denna punkt.

I sitt remissyttrande har Svea hovrätt hävdat, att förevarande spörsmål

lämpligen borde upptagas i ett större sammanhang, och därvid hänvisat till

1945 års försäkringsutrednings betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring

m. m. Jag vill med anledning därav framhålla, att frågan om genomförande

av lagstiftning på grundval av nämnda betänkande icke torde

äga omedelbar aktualitet. Inom justitiedepartementet har under år 1952

tillsatts två kommittéer för revision dels av lagstiftningen om ersättning för

skada till följd av bruk av motorfordon, dels ock av principerna för stats

och kommuns skadeståndsansvar. Det kan förutses att under utredningsarbetet

även försäkringsrättsliga problem kommer att uppmärksammas. De

två kommittéerna står emellertid ännu blott i början av sitt arbete. Med hänsyn

till angelägenheten att komma till råtta med de nu påtalade missförhållandena

synes förevarande begränsade lagstiftningsfråga därför icke böra

få uppehållas av andra mera vittomfattande reformer.

Närmast till hands kan synas ligga att i analogi med bestämmelsen i 22 §

trafikförsäkringslagen stadga skyldighet för kärande eller målsägande att

underrätta fordonets ägare eller brukare, då han för ersättningstalan mot

förare av motorfordon å vilket trafikförsäkring icke tagits. Det är emellertid

att märka, att det ansvar gent emot tredje man, som åvilar staten och

andra nu ifrågakommande personer och sammanslutningar, i vanliga fall

icke skiljer sig från det ansvar som åvilar alla andra ägare eller brukare av

motorfordon. En underrättelseskyldighet för käranden eller målsäganden

kan därför, såsom justitickanslersämbetet närmare utvecklat, icke lämpligen

förbindas med en påföljd motsvarande den i 22 § trafikförsäkringslagen

stadgade förlusten av rätten mot försäkringsgivaren. Annan lämplig

påföljd synes ej heller stå till buds. Vid sådant förhållande och då en föreskrift

utan angiven påföljd icke torde bli tillräckligt effektiv, synes underrättelseskyldighetens

läggande å käranden eller målsäganden icke innefatta

någon framkomlig väg.

Om föraren själv gör anmälan om målet till sin närmaste förman och

denne ofördröjligen för anmälningen vidare till den som har att bevaka

ägarens eller brukarens rätt — när det gäller statens fordon till vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet — finge risk för rättsförlust anses

utesluten. En sådan ordning söker man redan nu tillämpa inom åtskilliga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

15

grenar av statsförvaltningen. Inom olika statliga verk har sålunda i instruktioner

för fordonsförare stadgats skyldighet för dem att omedelbart göra

anmälan om inträffat trafikmissöde; det torde vara avsett, att om händelsen

föranleder förarens instämmande till domstol, han även har att göra anmälan

härom. Det har emellertid, särskilt inom verk med mera omfattande

fordonsbestånd, visat sig, att full säkerhet icke på denna väg kunnat vinnas

för att vederbörande myndighet alltid erhåller kännedom om förekommande

rättegångar. Understundom underlåter förare av oförstånd att göra

anmälan. Det har också förekommit att en anmälan blivit uppehållen på

vägen genom de olika instanserna och först för sent kommit vederbörande

tillhanda. Åtminstone såvitt rör statens fordon torde det därför icke vara

tillfyllest att underrättelseskyldigheten lägges på föraren.

Med hänsyn till det anförda torde annan möjlighet att lösa det förevarande

spörsmålet icke finnas än att lägga underrättelseskyldigheten på den

domstol där målet anhängiggöres. Den ökade börda som härigenom pålägges

domstolarna torde icke behöva bli alltför betungande. Redan enligt gällande

rätt är domstolarna skyldiga att undersöka, huruvida det fordon, varom

i målet är fråga, är trafikförsäkrat, och där så är fallet, huruvida försäkringsgivaren

blivit underrättad; har så ej skett skall föreläggande meddelas

käranden att underrätta försäkringsgivaren och inom viss tid inkomma med

bevis därom. Det må för övrigt tilläggas, att vissa domstolar redan nu frivilligt

brukar sörja för att underrättelse om målet lämnas vederbörande

statsmyndighet.

Underrättelseskyldighet torde böra föreligga i samtliga fall, då fordonet i

fråga äges eller nyttjas av staten och icke är trafikförsäkrat. Däremot torde

det icke vara erforderligt att införa underrättelseplikt till förmån för även

andra i 4 § trafikförsäkringslagen angivna fordonsägare än staten. Något

behov av en sådan föreskrift har icke gjort sig gällande. Som förut anförts

har dessa ägare i allmänhet sina fordon försäkrade och i övrigt torde det

mestadels röra sig om så små fordonsbestånd att någon svårighet icke bör

föreligga för ägaren att förskaffa sig kännedom om inträffade trafikmissöden

och förekommande rättegångar.

En föreskrift om underrättelseskyldighet för domstol i nu avsedda fall

synes lämpligen kunna få sin plats som ett nytt tredje stycke i förordningen

den 3 maj 1946, vilken reglerar den ställning i skadeståndshänseende, som

tillkommer förare av staten tillhöriga eller av staten nyttjade motordrivna

fordon, och därmed också frågan om statens regressrätt mot föraren. Underrättelseskyldighet

torde böra föreligga, då mot förare av fordon, som avses

i förordningen och å vilket trafikförsäkring icke tagits, talan väckes om

ersättning för skada i följd av trafik med fordonet. Underrättelsen torde

böra tillställas den myndighet, som har att bevaka statens rätt med avseende

å fordonet, eller, om denna myndighet ej är känd för domstolen, den myndighet

som disponerar fordonet. Sistnämnda myndighet har givetvis att ofördröjligen

föra underrättelsen vidare till den som vederbör. Underrättelsen

bör lämnas i god tid före huvudförhandlingen. Härav följer, att om först

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

vid huvudförhandlingen i ett mot föraren anhängiggjort brottmål skadeståndsanspråk

framställes mot föraren, domstolen i allmänhet är förhindrad

att vid det rättegångstillfället ingå i prövning av skadeståndsanspråket.

Det är givetvis lämpligt att domstolen i underrättelsen lämnar uppgift om

fordonets registreringsnummer.

Den föreslagna författningsändringen torde böra träda i kraft snarast

möjligt.

Jag vill till sist understryka, att införandet av skyldighet för domstol att

lämna underrättelse om förd ersättningstalan icke minskar angelägenheten

av att förarna själva rapporterar, så snart skada inträffat i följd av trafik

med fordonen. Om myndigheterna i tid erhåller kännedom om inträffade

skadefall, kan nämligen mången gång skadeståndstalan undvikas och besvär

och kostnader därigenom sparas. Det är därför angeläget att de myndigheter,

som disponerar oförsäkrade motorfordon och icke tidigare instruerat

sina förare att anmäla inträffade trafikmissöden, utfärdar instruktioner av

sådant innehåll och att de också verkar för att dessa instruktioner blir efterlevda.

Ändringar i förordningen den 3 maj 1946, betingade av den nya

vägtrafiklagsti ftningen.

Departementspromemorian och yttranden däröver.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har föreslagits

ändringar på två punkter i 1946 års förordning med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. I promemorian framhålles,

att 1946 års förordning vid angivandet av författningens tillämplighetsområde

använde vissa från motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 hämtade uttryck. I vägtrafikförordningen den 28 september 1951, vilken

trätt i stället för bl. a. motorfordonsförordningen, hade införts en delvis

ändrad terminologi. På grund härav syntes det lämpligt att jämka ordalydelsen

av 1946 års förordning till överensstämmelse med terminologien i

den nya vägtrafikförfattningen. Vidare erinras i promemorian om att lagen

den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, till vilken

lags 1 och 2 §§ 1946 års förordning hänvisade, upphävts och att dess

stadganden med delvis ändrat innehåll upptagits i lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott. Vid sådant förhållande syntes

det böra undersökas i vad mån hänvisningen till lagen den 7 juni 1934 kunde

utbytas mot hänvisning till motsvarande stadganden i den nya lagen.

I fråga om de terminologiska spörsmålen anföres i promemorian följande:

1946 års förordning avser enligt ordalydelsen »motorfordon, motorredskap

eller traktortåg». Dessa uttryck hänför sig till motsvarande begrepp

i den numera upphävda motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936.

Med motorfordon förstods i denna författning för färd på marken avsett

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

17

för person- eller godsbefordran eller för dragande av påhängsvagn inrättat

fordon, som för framdrivande var försett med motor och icke löpte på skenor,

ävensom underrede till dylikt fordon (chassi). Begreppet motorredskap

omfattade traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat

dylikt allenast till arbetsredskap hänförligt fordon, vilket för framdrivande

var försett med motor och icke löpte på skenor och vilket icke var hänförligt

till motorfordon. Med traktortåg förstods motorredskap och därmed

sammankopplat släpfordon.

Förordningen av 1946 torde således omfatta fordon av alla slag, som är

inrättade för färd på marken, framdrives av motor och icke löper på skenor.

Att märka är nu, att i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 —

vari med fordon förstås varje anordning på hjul, band eller medar, som är

inrättad för färd på marken och icke löper på skenor, och med motordrivet

fordon fordon, som för framdrivande är försett med motor, dock ej luftfartyg

— motordrivna fordon indelas i motorfordon (med underavdelningarna

bil och motorcykel), traktor och motorredskap. Under begreppet motorredskap

inrymmes alltså icke längre traktor. Begreppet traktortåg har fått utgå.

Med hänsyn till vad nu sagts synes de i 1946 års förordning förekommande

orden »motorfordon, motorredskap eller traktortåg» böra utbytas

mot »motorfordon, traktor eller motorredskap». Någon ändring i sak i fråga

om förordningens tillämplighetsområde torde, såsom framgår av det ovan

anförda, härigenom icke göras. En motsvarande jämkning bör göras i förordningens

rubrik.

Vad därefter angår den i förordningen förekommande hänvisningen till

den numera upphävda lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid

förande av motorfordon, så stadgar förordningen skyldighet för föraren att

själv slutligt svara för skada, som inträffat under färd, då föraren gjort sig

skyldig till brott mot 1 eller 2 § i 1934 års lag.

Av de åsyftade lagrummen upptog 1 § bestämmelser om rattfylleri och

liknande brott. I 1 mom. första stycket stadgades sålunda straff för den som

vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av

starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat

föra fordonet. Enligt andra stycket skulle föraren anses ha varit så

påverkad av starka drycker som avsågs i första stycket, därest han haft en

alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver. I 2 mom. stadgades

straff för det fall att det väl ej var styrkt, att föraren varit så påverkad

som sades i 1 mom. första stycket, men alkoholkoncentrationen i hans

blod uppgått till 0,8 men ej till 1,5 promille.

Dessa bestämmelser motsvaras i lagen om straff för vissa trafikbrott av

stadgandena i 4 §.

I nämnda paragraf överensstämmer 1 mom. första stycket med 1 mom.

första stycket av 1 § i den äldre lagen; dock har lagrummet i nya lagen

erhållit ett vidgat tillämplighetsområde i det att stadgandet omfattar förare

av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Straff för rattfylleri kan med

andra ord enligt förevarande bestämmelse, till skillnad från vad tidigare

var fallet, drabba även förare av traktor eller motorredskap utan tillkopplat

släpfordon.

I nya lagen följer härefter ett andra stycke utan motsvarighet i äldre

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 43.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

las, enlist vilket straff inträder för föraren, om han av annat berusningsmedel

än starka drycker var så påverkad som sagts i första stycket.

Återstående stadganden i 4 § nya lagen — 1 mom. tredje stycket och 2

inom. —• överensstämmer däremot i sak med stadgandena i 1 mom. andra

stycket och 2 mom. av 1 § i lagen den 7 juni 1934; allenast den skillnaden

föreligger att förevarande stadganden i nya lagen icke omfattar förare av

motorredskap med tillkopplat släpfordon. Koppling av släpfordon till motorredskap

förekommer emellertid blott undantagsvis, varför skillnaden torde

sakna praktisk betydelse.

Rörande möjligheten alt ersätta hänvisningen till 1 § lagen den 7 juni

1934 mot hänvisning till 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott anföres i

promemorian följande:

Betänkligheter synes icke behöva möta mot att låta förare av staten tillhörigt

eller av staten nyttjat fordon slutligt svara för skada i följd av trafik

med fordonet — vilken inträffat under färd, då föraren varit så påverkad

av starka drycker att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat

föra fordonet — jämväl i det, av 1946 års förordning för närvarande

icke omfattade fall, att det framförda fordonet var en traktor eller ett motorredskap

utan tillkopplat släpfordon.

Det synes vidare lämpligt att — i anslutning till den utvidgning som härutinnan

skett av det vid rattfylleri straffbara området — stadga skyldighet

för föraren att slutligt svara jämväl för skada, som inträffat under färd, då

han av annat berusningsmedel än starka drycker varit så påverkad, att det

kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet.

Då övriga stadganden i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott i allt väsentligt

överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1 § lagen den 7

juni i934, synes hänvisningen till sistnämnda lagrum kunna utbytas mot

hänvisning till 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott.

Skyldighet att själv slutligt svara för skada föreligger, som förut anförts,

vidare för föraren om han under färden gjort sig skyldig till brott mot 2 §

lagen den 7 juni 1934.

Nämnda lagrum var av följande lydelse:

Har någon vid förande av automobil, motorcykel eller traktor tåg gjort sig

skyldig till brott mot 1 § eller överskridit medgiven hastighet, och har han

därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i högst

ett år.

Stadgandet motsvaras i lagen om straff för vissa trafikbrott av 1 § andra

stycket, vilket lyder:

Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse

eller straffarbete i högst ett år.

Rörande dessa stadganden anföres i promemorian:

Bestämmelsen i nya lagen skiljer sig som synes i sak från stadgandet i

lagen den 7 juni 1934 dels därutinnan att bestämmelsen — i analogi med

stadgandet i 4 § 1 mom. första stycket — gjorts tillämplig även på förare

av traktor och motorredskap utan tillkopplat släpfordon, dels ock därige
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

19

nom att straffansvaret icke gjorts avhängigt av att föraren gjort sig skyldig

till rattfylleri eller liknande brott eller till överskridande av medgiven

hastighet.

Att märka är emellertid att 1946 års förordning stadgar skyldighet för

föraren att svara för skada icke blott i det fall, att han under färden gjort

sig skyldig till brott mot 2 § lagen den 7 juni 1934, utan även, såvitt nu är

i fråga, när lian eljest orsakat skadan genom grov vårdslöshet. Sistnämnda

bestämmelse gäller förare av motordrivet fordon av varje slag. Vid sådant

förhållande och då med uttrycket »visar uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom» närmast torde åsyftas en kvalificerad form

av grov vårdslöshet, stående på gränsen till uppsåt, synes någon egentlig

ändring i sak icke ske, därest hänvisningen till 2 § lagen den 7 juni 1934

utbytes mot hänvisning till 1 § andra stycket lagen om straff för vissa trafikbrott.

I anslutning till det anförda föreslogs den ändringen i första stycket av

förordningen, att orden »om denne under färden gjort sig skyldig till brott

mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande

av motorfordon» utbyttes mot »om denne under färden gjort sig skyldig

till brott mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen den 28 september 1951 om

straff för vissa trafikbrott».

Ändringarna i förordningen föreslogs träda i kraft snarast möjligt men

borde icke äga tillämpning å skada som inträffat före ikraftträdandet.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av statskontoret,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning och trafikförsäkringsföreningen.

De föreslagna ändringarna har i remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Statskontoret och försvarets civilförvaltning har ifrågasatt,

om icke staten borde äga regressrätt mot föraren även i det fall, att

han saknat giltigt körkort. Civilförvaltningen har framhållit, att trafikförsäkringsgivarna

brukade förbehålla sig regressrätt i sådana fall.

Departementschefen. Bestämmelserna i förordningen den 3 maj 1946 avser

att reglera den ställning i skadeståndshänseende, som tillkommer förare

av vissa statens fordon. Förordningen äger tillämpning å skada, som inträffat

i följd av trafik med staten tillhörigt eller av staten nyttjat motorfordon,

motorredskap eller traktortåg. Dessa uttryck hänför sig till motsvarande

begrepp i den numera upphävda motorfordonsförordningen den 23

oktober 1936. I vägtrafikförordningen den 28 september 1951, vilken ersätter

bl. a. motorfordonsförordningen, har införts en delvis ändrad terminologi.

Sålunda har begreppet traktortåg utgått och traktor upptagits såsom

självständigt begrepp vid sidan av motorredskap. Såsom gemensam

beteckning för motorfordon, traktor och motorredskap har vidare införts

termen »motordrivet fordon». Då bibehållandet av den äldre terminologien

i 1946 års förordning kan medföra svårigheter vid författningens tilllämpning,

torde därför orden »motorfordon, motorredskap eller traktortåg»

icke böra kvarstå. De kan lämpligen ersättas med uttrycket »motor
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

drivet fordon», därvid i ett sista stycke bör utsägas att detta uttryck här

har samma betydelse som i vägtrafikförordningen. Någon ändring i sak

torde genom dessa jämkningar icke göras i fråga om förordningens tillämplighetsområde.

En redaktionell ändring bör vidare vidtagas i författningens

rubrik.

Enligt förordningens nuvarande lydelse är förare skyldig att själv slutligt

svara för skada bl. a. i det fall att lian under färden gjort sig skyldig

till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott

vid förande av motorfordon. Nämnda lag är numera upphävd. Dess stadganden

har överflyttats till lagen den 28 september 1951 om straff för vissa

trafikbrott. Härvid har emellertid vissa jämkningar — mestadels i utvidgande

riktning — gjorts i fråga om stadgandenas tillämplighetsområde och

även i övrigt vissa ändringar genomförts.

Såsom framgår av departementspromemorian skulle en hänvisning till

de nya stadgandena i 1 § andra stycket och 4 § lagen om straff för vissa

trafikbrott i stort sett draga med sig endast den förskjutningen i det civilrättsliga

ansvaret att skyldighet skulle inträda för förare att slutligt svara

tör skadan — förutom i de fall då sådan skyldighet redan nu föreligger

— dels då han gjort sig skyldig till rattfylleri under färd med traktor eller

motorredskap utan tillkopplat släpfordon dels ock då han vid framförande

av motordrivet fordon varit av annat berusningsmedel än starka drycker

så påverkad att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat

föra fordonet. Mot en sådan jämkning av området för förarens ansvar synes

någon betänklighet icke behöva möta. Förslaget har ej heller mött någon

gensaga i remissyttrandena. Vid sådant förhållande och då det måste anses

lämpligt att överensstämmelse råder mellan det civilrättsliga ansvaret enligt

1946 års förordning och straffansvaret enligt den nya trafikbrottslagen,

finner jag mig böra godtaga förslaget att utbyta hänvisningen till 1 och 2 §§

lagen den 7 juni 1934 mot hänvisning till 1 § andra stycket och 4 § lagen om

straff för vissa trafikbrott.

I ett par remissyttranden har framförts önskemål om att regressrätt

skulle införas för staten även gent emot förare som saknar körkort. Man har

härigenom velat ställa staten i samma läge som försäkringsgivare. Jag vill

med anledning härav framhålla, att förare av statens motorfordon även i

vissa andra hänseenden intar en annan ställning i skadeståndshänseende

än förare i enskild tjänst samt att anledning icke torde saknas att undersöka

huruvida denna skillnad är sakligt motiverad. Då emellertid, som jag

förut erinrat, frågorna om revision av lagstiftningen om ersättning för

skada till följd av bruk av motorfordon och av principerna för stats och

kommuns skadeståndsansvar för närvarande är föremål för utredning av

särskilda kommittéer inom justitiedepartementet, lärer de påtalade spörsmålen

icke böra upptagas i förevarande mera begränsade sammanhang.

Även de nu föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft

snarast möjligt. Å skada som uppstått före ikraftträdandet bör äldre bestämmelser

alltjämt tillämpas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med det anförda inom

justitiedepartementet upprättat förslag till förordning om ändring i förordningen

den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,

som tillhöra eller nyttjas av staten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj.-t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:58 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 3 maj 1946 a1 i texten
  2. 1LU 1953:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 3 maj 1946 s. 1 i texten