Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 192b års internationella konvention rörande konossement

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:5, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 192b års internationella konvention rörande konossement

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag

angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5

juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde

till 192b års internationella konvention rörande konossement;

given Stockholms slott den 19 december

1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 §

sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni

1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella

konvention rörande konossement.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan ändring av den svenska sjölagstiftningen,

att såvitt angår fordringsägare som tillhör främmande stat betalning efter

guldvärde skall utgå endast i den mån detta följer av fördrag med den

främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån

för svenska fordringsägare. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 5.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

*

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 255 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lijdelse.) (Föreslagen lydelse.)

255 §. 255 §.

Är ansvarigheten — ------fartygets dräktighet.

I förhållande--- — -— --stycket angivits.

I förhållande till fordringsägare

som tillhör främmande stat skall vad

i första stycket andra punkten och

andra stycket stadgas om att där angivna

belopp skola beräknas efter

guldvärde ej gälla, med mindre detta

följer av fördrag med den främmande

staten och denna genomfört

motsvarande beräkning till förmån

för svenska fordringsägare.

Att redaren--------och 259 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1953; dock skall äldre lag gälla, då

redarens ansvarighet uppkommit dessförinnan. 1

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 276.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277)

i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande konossement.

Härigenom förordnas, att 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 i anledning av

Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 §. 4 §.

5 mom. Bortfraktaren och-------verkliga värde.

Genom avtal —------— — förut sagts.

I förhållande till fordringsägare

som tillhör främmande stat skall vad

i första stycket första punkten stadgas

om att där angivet belopp skall

beräknas efter guldvärde ej gälla,

med mindre detta följer av fördrag

med den främmande staten och denna

genomfört motsvarande beräkning

till förmån för svenska fordringsägare.

Har avlastaren------denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1953; dock skall äldre lag gälla, då

bortfraktarens ansvarighet uppkommit dessförinnan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 juni 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Nordenstam, fråga om ändring av vissa i den svenska sjölagstiftningen

upptagna stadganden om betalning efter guldvärde.

Föredraganden anför följande.

År 1924 avslutades i Bryssel två internationella konventioner, den ena

rörande begränsning av redareansvaret och den andra angående fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. Båda konventionerna

har biträtts av Sverige och med verkan från och med den 1 januari

1939 införlivats med svensk sjölagstiftning. I detta avseende må hänvisas

till tionde kapitlet (254—266 §§) sjölagen, vilket kapitel bär rubriken

Om begränsning av redareansvaret, lagen den 5 juni 1936 i anledning av

Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement

samt vissa föreskrifter i sjölagens befraktningskapitel, särskilt 122 §.

Även i Danmark, Finland och Norge har konventionerna införlivats med den

nationella lagstiftningen.

Enligt ansvarsbegränsningskonventionen gäller i fråga om redarens ansvarighet

att denna är begränsad till fartygets värde med tillägg av vissa

belopp, men att i vissa närmare angivna fall ansvarigheten må begränsas till

ett belopp av högst 8 pund sterling för ton av fartygets dräktighet (art. 1).

Vid personskada inträder dock ett tilläggsansvar intill ett belopp av ytterligare

8 pund sterling för ton (art. 7). I konventionen föreskrives (art. 15),

att med myntenheter, som omförmäles i konventionen, förstås myntenheter

i guld samt att de av de fördragsslutande staterna, vilka icke begagnar

pund sterling som myntenhet, förbehåller sig rätt att i runda tal efter

sina myntsystem förvandla de belopp, som i konventionen angivits i pund

sterling. Bestämmelserna i konventionen skall tillämpas i varje fördragsslutande

stat, om det fartyg, för vilket begränsningen i ansvarigheten åbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5

ropas, tillhör fördragsslutande stat, ävensom i övriga i de särskilda staternas

lagar angivna fall (art. 12). Det heter dock i samma artikel, att de

fördragsslutande staterna icke är skyldiga att tillämpa konventionens bestämmelser

till förmån för parter, som tillhör en icke fördragsslutande stat.

I den svenska sjölagen har ansvarsbegränsningskonventionens nu nämnda

grundsatser upptagits. Därvid har (255 § i lagrummets lydelse enligt lag

den 5 juni 1936; SFS 1936: 276) stadgats bland annat, att med avseende å

vissa fordringar redarens ansvarighet ej må överstiga 145 kronor i guld för

ton av fartygets dräktighet och vid personskada ytterligare samma belopp

därutöver.

I konossementskonventionen stadgas (art. 4 punkt 5) att fraktföraren liksom

fartyget i princip icke skall svara för förluster av eller skador å transporterat

gods till högre belopp än 100 pund sterling för kolli eller annan enhet

av godset. Även denna konvention innehåller (art. 9) samma bestämmelser

om guldberäkning och omräkning i inländsk valuta, som upptagits i ansvarsbegränsningskonventionen.

Bestämmelserna i konossementskonventionen

skall i princip tillämpas på varje konossejnent som utfärdas i en av de

fördragsslutande staterna.

I 1936 års svenska konossementslag (SFS 1936: 277) stadgas i överensstämmelse

härmed (4 § 5 mom.), att bortfraktaren och fartyget i princip

icke svarar till högre belopp än 1 800 kronor i guld för varje kolli eller annan

enhet av godset.

Det är att märka, att konossementslagens tillämplighetsområde är begränsat.

Lagen skall sålunda —- i stället för vad sjölagen i motsvarande delar

innehåller — lända till efterrättelse vid befordran av gods sjöledes från Sverige

till främmande stat samt till Sverige från sådan främmande stat, som är

ansluten till konossementskonventionen, dock med undantag för befordran

till eller från Danmark, Finland eller Norge (se SFS 1938: 771 och 772 samt

1939:885 och 886). Konossementslagen gäller alltså icke beträffande inrikes

eller internordisk sjöfart och ej heller beträffande sådan utrikes fart, som

avser befordran till Sverige från en icke-konventionsstat. I dessa fall gäller

sjölagens regler oinskränkt, vilket innebär att bortfraktaren äger göra förbehåll

om att ansvarigheten för varje kolli eller annan enhet av godset ej

skall överstiga 1 800 kronor i pappersvärde (se 122 § första och andra st.

sjölagen). Vad däremot angår redarens totala ansvarighet gäller enligt förut

återgivna, från ansvarsbegränsningskonventionen hämtade föreskrifter, att

jämväl i fråga om befordran som nyss nämnts ansvarigheten, där den skall

fastställas för ton av fartygets dräktighet, beräknas efter guldvärde (255 §

sjölagen). En allmän förutsättning för att konossementslagens eller sjölagens

ansvarighetsregler skall lända till efterrättelse är uppenbarligen, att

enligt internationellt privaträttsliga grundsatser svensk sjörätt över huvud

taget är tillämplig. I

I skrivelse till Konungen den 22 november 1949 har Svensk förening för

internationell sjörätt hemställt, att en utredning måtte komma till stånd i

syfte att på lämpligt sätt begränsa guldklausulens tillämplighet i svensk

sjörätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Föreningen anförde därvid beträffande ansvarsbegränsningskonventionen

bland annat följande:

De förhoppningar som vid ansvarsbegränsningskonventionens tillkomst

hystes om internationell uniformitet å förevarande område ha ej infriats.

Konventionen har nämligen antagits endast av ett jämförelsevis ringa antal

länder, nämligen förutom de fyra nordiska länderna av Belgien, Brasilien,

Frankrike, Monaco, Polen, Portugal, Spanien och Ungern. Storbritannien och

Amerikas förenta stater ha ej ratificerat konventionen och torde ej heller

komma att göra det.

Inom Comité Maritiine International har initiativ tagits för att revidera

ansvarsbegränsningskonventionen i hela dess vidd. Bland annat har därvid

bestämmelsen om guldheräkning uppmärksammats. Den i 255 § svenska

sjölagen upptagna guldklausulen gäller utan någon inskränkning, alltså för

såväl inrikes som utrikes fart och oberoeendc av vederbörande fordringsägares

nationalitet. I Danmark och Finland har man förfarit på enahanda sätt.

under det att enligt den norska sjölagen (§ 266 andra st.) guldberäkning

gäller endast i förhållande till fordringsägare som hör hemma i främmande

stat, såframt detta följer av »overenskomst med vedkommende fremmede

stat og denne har gjennemfprt tilsvarande beregning til fordel for norske

fordringshavere». Den i Norge sålunda genomförda ömsesidighetsprincipen

har motiverats med att främmande länder icke tillämpade guldberäkning eller

att tvekan härutinnan förelåge och att anledning i vart fall saknades att

giva guldklausulen större räckvidd än konventionen förpliktar till. Om en

stat icke tillämpar guldklausulen i förhållande till norska medborgare, ansågs

den ej heller kunna med fog klaga över att man från norsk sida gör

detsamma (se Ot. prop. 1937 nr 23 s. 7—8).

Beträffande innebörden av de norska lagreglerna i ämnet må framhållas

att guldberäkning icke gäller i förhållande till det egna landets undersåtar

samt att med »overenskomst med vedkommende fremmede stat» torde åsyftas

konventionen om ansvarsbegränsning. Guldberäkning skulle således enligt

norsk rätt tillämpas i förhållande till fordringsägare i de övriga nordiska

länderna.

Den med ansvarsbegränsningskonventionen åsyftade internationella uniformiteten

har uppenbarligen ytterligare försvårats genom rådande förhållanden

på penningmarknaden. Försök att råda bot härpå ha icke lett till

resultat. Svensk förening för internationell sjörätt har i yttranden till Comité

Maritime International såväl 1947 som 1949 framhållit, att genom den svenska

lagens bestämmelser om guldberäkning svenska redare komma i en ofördelaktig

situation i jämförelse med redare i främmande länder, vars lagstiftning

ej innehåller motsvarande bestämmelser samt tillika förklarat sig

ha för avsikt föreslå den svenska regeringen att begränsa guldklausulens tilllämplighet

på liknande sätt som i Norge.

Innan det internationella arbete, som nu skall igångsättas för en revision

av ansvarsbegränsningskonventionen, kan förväntas leda till slutligt resultat

lärer åtskilliga år förflyta. Under sådana förhållanden finner föreningen det

önskvärt, att redan nu åtgärder vidtagas för en ändring av 255 § sjölagen

i den riktning ovan antytts.

Beträffande konossementskonventionen erinrade sjörättsföreningen,

att i de danska och finska konossementslagarna upptagits motsvarande

guldklausul som i den svenska konossementslagen, medan den norska

lagen (8 §) utformats efter samma ömsesidighetsprincip som 266 § norska

sjölagen. Föreningen framhöll vidare, att konossementskonventionen vunnit

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7

mycket vidsträckt anslutning och att några frågor om revision av densamma

ej vore under behandling, bortsett från dess guldklausul. I vilken utsträckning

främmande länder tillämpade guldberäkning vore oklart. Amerikas förenta

stater hade i sin lagstiftning stadgat en begränsning av ansvaret för varje

kolli eller enhet av godset till 500 dollars »lawful money». Enligt fransk och

tysk lagstiftning gällde ej guldberäkning. Vid en internationell konferens

hösten 1949 hade engelska representanter uttalat sig mot en guldberäkning

men förklarat, att man måhända i stället borde överväga att höja ansvarsgränsen

utöver 100 pund sterling (i pappersvaluta). Den engelska konossementslagstiftningen

hade emellertid upptagit konventionens guldklausul.

Sedan sjörättsföreningens skrivelse remitterats till kommerskollegium och

kollegium därvid anmodats att höra de myndigheter och sammanslutningar

som kollegium funne lämpligt, har kommerskollegium den 29 december 1951

inkommit med yttrande i ärendet och därvid bifogat yttranden av Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening, sjöassuradörernas förening,

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

Dessa senare yttranden äro dagtecknade mellan den 29 mars

och den 19 september 1950.

Redareföreningen anför:

Den svenska lagstiftningen om betalning i guld innebär för de svenska

redarna en börda, som flertalet av deras utländska konkurrenter äro helt

eller delvis befriade från. I vissa länder, där redarnas maximala betalningsskyldighet

angivits i pappersvaluta och sålunda icke i guld, har penningvärdeförsämringen

framträtt med långt större styrka än i Sverige. I dylika

fall kan den svenske redarens betalningsskyldighet bli mångdubbelt större

än hans utländska konkurrenters i motsvarande situation. I andra länder,

där penningvärdet fallit kraftigt om än icke katastrofalt, har man på olika

vägar nått fram till regler, som äro avsevärt lindrigare än de svenska reglerna.

Till denna senare kategori höra de ur konkurrenssynpunkt viktigaste

länderna, Storbritannien, Norge och USA.

De ogynnsamma verkningarna av den svenska lagstiftningen på detta område

accentueras därav, att reglerna angående lagkonflikter inom dessa delar

av sjörätten i många länder äro utformade i enlighet med principen om

flaggans lag, d. v. s. på sådant sätt att redarna få åtnjuta förmånen av ansvarsbegränsning

i enlighet med lagstiftningen i fartygets hemland. I de

fall åter, då principen om flaggans lag icke tillämpas och då den förmånligare

utländska lagstiftningen sålunda principiellt skulle kunna vara tilllämplig

även å svenska redare, saknar i allmänhet den svenske redaren möjlighet

att begagna sig därav, enär hans borgenärer genom att instämma

saken till svensk domstol kunna få de strängare svenska reglerna tillämpliga

å rättsförhållandet. Det torde icke råda någon tvekan, att den svenska

lagstiftningen i detta hänseende kraftigt missgynnar den svenska sjöfartsnäringen.

Dessa olägenheter kunna i huvudsak elimineras genom en ändring av guldklausulerna

i 255 g sjölagen och 4 § 5 mom. lconossementslagen. Gentemot

en övergång till lagstiftning på basis av pappersvaluta kunde visserligen invändas,

att föreskrifterna om betalning i guld föranletts av önskemålet att

främja sjörättens internationella unifiering samt att en ändring av reglerna

skulle motverka strävandena att unifiera sjörätten. Såframt de nya reglerna

utformas i enlighet med ömsesidighetsprincipen — och något annat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

torde icke ha ifrågasatts ■— skulle emellertid den föreslagna ändringen icke

inverka menligt utan tvärtom gynnsamt på unifieringssträvandena. Intressenterna

i de stater, som icke anslutit sig till ansvarsbegränsnings- och

konossementskonventionerna, åtnjuta nämligen för närvarande förmånen

att i bl. a. Sverige erhålla betalning i guldvaluta. Dessa stater sakna givetvis

anledning att ansluta sig till konventionerna, om de finna sig redan åtnjuta

de förmåner, som konventionerna avse att bereda, utan att dock i gengäld

vara underkastade den av konventionerna stipulerade, mer omfattande betalningsskyldigheten

vis-å-vis utländska intressenter. Därest de till konventionerna

anslutna staternas, och däribland Sveriges, lagstiftning utformas i

enlighet med ömsesidighetsprincipen, skulle däremot övriga stater finna det

med sin fördel förenligt att ansluta sig till ifrågavarande internationella

konventioner. Det internationella unifieringsarbetet skulle sålunda främjas

av den föreslagna svenska lagändringen.

Redareföreningen fortsätter:

Med hänsyn till önskemålet om en nordisk likformighet i sjörättslagstiftningen

erbjuder det knappast några större svårigheter att i detalj utforma

de nya svenska lagreglerna. Dessa böra givetvis så nära som möjligt ansluta

sig till de i Norge redan gällande reglerna. En dylik överensstämmelse

kan åvägabringas, därest man i den svenska sjölagen vidtager den ändringen,

att orden »i guld» uti 255 § första och andra styckena utgå samt i

stället ett nytt stycke fogas till 266 § sjölagen av motsvarande innehåll som

det stadgande, vilket för närvarande ingår i 266 § andra stycket norska sjölagen.

,Vid införlivandet av sistsagda stadgande med svensk rätt synes man

såvitt möjligt böra ordagrant översätta den norska lagtexten till svenska

språket. På motsvarande sätt bör i konossementslagen göras den ändringen,

att orden »i guld» uti 4 § 5 mom. utgå samt att i stället till lagen fogas en

åttonde paragraf, innehållande i översättning till svenska språket det stadgande,

som ingår i 8 § utav den norska konossementslagen.

Erfarenheterna från Norge ha icke givit vid handen, att en lagstiftning

på ömsesidighetsbasis skulle vålla tillämpningssvårigheter i fråga om vare

sig sjölagen eller konossementslagen. Man kan med hänsyn härtill taga för

visst, att alldeles likartade regler i den svenska lagstiftningen icke heller

skulle giva anledning till dylika svårigheter.

Redareföreningen yttrar avslutningsvis, att det med hänsyn till rådande

omständigheter, främst den i september 1949 genomförda devalveringen av

den svenska kronan, framstode som angeläget, att de berörda ändringarna i

den svenska sjölagstiftningen vidtoges utan dröjsmål. Med hänsyn till de

ifrågasatta ändringarnas okomplicerade beskaffenhet syntes det enligt redareföreningens

uppfattning icke vara erforderligt, att någon särskild kommitté

tillsattes för att utreda frågan om dylika lagändringar.

Segelfartggsf öreningen tillstyrker sådan ändring av 255 § sjölagen, att

redarens maximala betalningsskyldighet bestämmes till där angivet belopp

i guldkronor, såvitt angår förhållandet till intressenter i de länder, där

svenska intressenter beretts motsvarande förmån, men till samma antal

papperskronor vad angår övriga intressenter.

Sjöassuradörernas förening finner övervägande skäl tala för att man tills

vidare ställer sig avvaktande till en revision av själva konventionerna men

tillstyrker en utredning med syfte att i görligaste mån tillfälligtvis eliminera

de nackdelar, vilka äro förenade med konventionernas tillämpning under

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

9

nuvarande förhållanden. Föreningen fäster främst avseende vid att en ändring

kommer till stånd av 255 § sjölagen. Den nuvarande avfattningen av

denna paragraf påverkar nämligen — anför föreningen — den svenska

betalningsbalansen i ogynnsam riktning, därför att den i fråga om de ekonomiska

konsekvenserna vid fartygs sammanstötning försätter svenska intressenter

i oskäligt ogynnsam ställning, enär det svenska ansvaret gäller

i guldkronor medan i fråga om åtskilliga andra länder fartygsansvaret räknas

i pappersvaluta. I fråga om en ändring av 4 § 5 mom. konossementslagen

ställer sig föreningen däremot mera tveksam. Det kan nämligen

enligt föreningens mening förmodas, att införandet av en ömsesidighetsregel

av samma karaktär som den i den norska konossementslagen kommer att

medföra betydande svårigheter vid rättstillämpningen, bl. a. på grund av

den omständigheten, att klarhet icke föreligger om vilka av olika nationella

konossementsregler, som skola komma i tillämpning vid varje särskilt fall.

Dessa spörsmål borde dock kunna belysas genom en utredning.

Stockholms handelskammare anför:

Det är enligt handelskammarens mening uppenbart, att ratificeringen av

de här ifrågavarande båda konventionerna och deras införlivande med

svensk lagstiftning byggde på den förutsättningen att flertalet övriga sjöfartsidkande

nationer skulle vidtaga motsvarande åtgärder och att alltså

internationell likformighet i stor utsträckning skulle kunna uppnås i fråga

om reglerna för bortfraktarens ansvar. Då dessa förutsättningar icke infriats

och då den svenska generella tillämpningen av guldklausulen, särskilt under

nu rådande internationella valutaförhållanden, är ägnad att medföra otillfredsställande

konsekvenser för den svenska rederinäringen, måste en ändring

av de nuvarande reglerna anses i hög grad motiverad. En ändrad tilllämpning

av guldklausulbestämmelserna i riktning exempelvis mot det i

Norge tillämpade systemet synes icke behöva försvåra en i och för sig önskvärd

internationell samordning på sjörättens område. Handelskammaren vill

för den skull icke motsätta sig att frågan om en ändring av dessa bestämmelser

upptages till utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida

den norska sjölagens guldklausulsbestämmelser kunna accepteras eller

om andra bättre lösningar stå att vinna. Särskilt då det gäller den ifrågasatta

ändringen av konossementslagen torde nämligen de norska bestämmelserna

vara ägnade att medföra betydande svårigheter vid rättstillämpningen.

Handelskammaren i Göteborg förordar en ändring av både 255 § sjölagen

och 4 § 5 mom. konossementslagen, så att de svenska redarnas maximiansvar

ej längre generellt skall beräknas i guldvaluta, utan att ansvar enligt dylik

beräkning endast skall förekomma i förhållande till fordringsägare i sådana

länder, som själva tillämpa »guldklausul» gentemot svenska fordringsägare.

Ett genomförande av dessa lagändringar syntes icke vara förenat med några

särskilda praktiska svårigheter. Med ledning av de gällande norska bestämmelserna

borde ändringarna i sjölagen och konossementslagen kunna

genomföras ganska enkelt. Handelskammaren vill därför ifrågasätta om

det, såsom föreslagits av sjörättsföreningen, är obetingat nödvändigt att

verkställa någon ytterligare särskild utredning i frågan.

Skånes handelskammare förordar, att både sjölagen och konossements
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lagen ändras till överensstämmelse med norsk rätt. Av allt att döma skulle

dessa ändringar kunna genomföras utan att från utlandets sida någon berättigad

erinran kunde göras däremot. Ej heller syntes vare sig ur de svenska

varuägarnas eller ur de svenska assuradörernas synpunkt någon invändning

kunna göras mot lagändringarna i fråga.

Kommerskollegium framhåller inledningsvis att den omständighet, som

närmast givit anledning till sjörättsföreningens framställning, nämligen den

bristande internationella uniformiteten i fråga om begränsningen av redareansvaret

i fall som avses i tionde kapitlet sjölagen respektive av bortfraktarens

ansvar enligt konossementslagen, blivit ännu mer iögonfallande efter

det kollegium mottog remissen, emedan Finland och Danmark på senare

tid upphävt eller ändrat i dessa länder förut bestående regler om beräkning

av ansvarighetsbeloppen efter guldvärde. Enligt vad kollegium inhämtat

hade så skett i Finland genom lagar den 30 juni 1950 om ändring av sjölagen

respektive av lagen i anledning av Finlands tillträde till konossementskonventionen

och i Danmark genom lagar den 14 mars 1951 om ändring i

sjölagen respektive i lagen om genomförandet av konossementskonventionen.

Kommerskollegium fortsätter:

Enär vid sådant förhållande, efter vad det upplysts, numera endast Sverige

förbehållslöst tillämpar guldklausulen i fråga om begränsningen av redareansvarigheten

enligt sjölagen och då vidare, såvitt kollegium kunnat

finna, de flesta av de länder som tillträtt konossementskonventionen icke

fastställt bortfraktarens maximala ansvarighet efter guldvärde, medan åter

några av de stater som ursprungligen så gjort numera ändrat sina regler i

detta hänseende till att gälla pappersvaluta, förefaller det icke längre föreligga

skäl att för vårt lands vidkommande fastliålla vid tillämpning av guldklausulen

på sätt hittills skett vare sig i det ena eller i det andra fallet.

I likhet med redareföreningen synes sjörättsföreningen icke ha åsyftat

längre gående ändring än som motsvarar ordningen i Norge, vartill Finland

genom 1950 års lagändringar anslutit sig, nämligen så att redarens maximala

ansvarighet skulle fastställas i guldkronor i förhållande till intressenter i

land där samma förmån beretts svenska fordringsägare, och eljest i papperskronor.

Denna fråga har i Danmark ägnats uppmärksamhet under förarbetena

till 1951 års lagändringar och i regeringens förslag föranlett uttalande

av innehåll, att man funnit riktigast föreslå att beräkningen efter guldvärde

helt övergives, och detta dels emedan det numera vore vanskligt att fastställa

det sanna guldvärdet och dels enär reciprocitetsregeln skulle skapa

vanskligheter i fall då fordringsägare av olika nationalitet uppträdde i samma

sak och redaren sålunda skulle kunna komma att häfta efter guldvärde

i förhållande till somliga av dem men icke till andra.

Kollegium skulle för sin del närmast vara böjt för att ansluta sig till den

mening som sålunda kommit till uttryck i Danmark, i all synnerhet som

man efter allt att döma icke har anledning förmoda att reciprocitetsregeln

kommer att hava någon större betydelse i praktiken.

I anslutning därtill torde man emellertid också få taga ställning till frågan

huruvida ett frångående av regeln om beräkning efter guldvärde förutsätter

uppsägning av respektive konventioner. Detta har i Danmark icke ansetts

erforderligt, och till stöd för en sådan ståndpunkt lärer kunna göras gällande

dels att de förutsättningar under vilka guldklausulen upptogs i konven
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

11

tioncrna icke längre synas vara för handen och dels att de flesta länder som

ratificerat dem, av föreliggande upplysningar att döma, icke ansett sig förpliktade

att införa bestämmelse om begränsningsbeloppets beräkning efter

guldvärde.

Emot en uteslutning av guldklausulen ur den svenska sjölagstiftningen

kan emellertid ur strängt formell synpunkt invändas, att Sveriges ratifikation

av konventionerna trots allt medför förpliktelse att garantera tillämpning

av klausulen, så länge konventionerna gälla oförändrade; visserligen lärer

anspråk härå icke kunna resas av rättsägare i något främmande land, med

mindre man där är beredd att uppfylla motsvarande förpliktelse, men principiellt

sett kan invändningen måhända icke bestridas.

En sida av saken som påkallar särskild uppmärksamhet är frågan om

avvägningen av ersättningsbeloppen i förhållande till inhemska rättsägare,

vilka uppenbarligen skulle komma i ett sämre läge vid en ansvarsbegränsning

med oförändrat krontal i pappersvaluta. Denna synpunkt har i Finland

föranlett en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen i samband med 1950

års lagändringar; i Danmark lämnades däremot beloppen oförändrade och

i Norge kvarstå likaledes de ursprungliga beloppen. I tider av obeständigt

penningvärde kan det synas mindre ändamålsenligt att justera sådana värdegränser

som de ifrågavarande, men det lärer å andra sidan knappast

kunna undgå att framkalla invändningar om guldberäkningen övergives

utan justering av beloppen.

Därest betraktelser av detta slag skulle föranleda den uppfattningen, att

det under rådande föidiållande vore klokast att tillsvidare icke företaga någon

ändring i gällande ordning, synes detta dock icke få utgöra hinder fölen

sådan justering av ifrågavarande lagregler att betalning efter guldvärde

icke skall åvila den förpliktade i förhållande till fordringsägare i främmande

stat, med mindre denna stat tillerkänner svensk medborgare samma förmån.

Detta synes kollegium utgöra det minsta som i förhandenvarande läge bör

göras i avvaktan på en mera tillfredsställande internationell ordning i här

avhandlade hänseenden.

Departementschefen.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att bortfraktarens ansvarighet

bestämts efter guldvärde enligt både ansvarsbegränsningskonventionen

och konossementskonventionen. Anledningen härtill var, att det ansågs

önskvärt att uppnå en viss fasthet med hänsyn till inbördes variationer

i värde mellan skilda länders mynt. Detta led i strävandena att skapa en

universell sjörätt har fullföljts i den svenska sjölagstiftningen, i det att en

förbehållslös regel om betalning efter guldvärde upptagits i både 255 § sjölagen

och 4 § 5 mom. konossementslagen. När dessa regler införlivades med

svensk rätt, utgick man självfallet från att motsvarande åtgärd skulle vidtagas

av flertalet övriga sjöfartsidkande nationer av någon större betydelse.

Man hoppades med andra ord, att en verklig internationell likformighet i

stor utsträckning skulle kunna uppnås i fråga om reglerna för bortfraktarens

ansvar. Denna förhoppning har emellertid alls icke infriats. Ansvarsbegränsningskonventionen

har sålunda icke biträtts av de ur sjöfartssynpunkt mest

betydelsfulla staterna, och de flesta av de länder som tillträtt konossementskonventionen

har icke fastställt bortfraktarens maximala ansvarighet efter

guldvärde. Vad de nordiska länderna beträffar förhåller det sig visserligen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

så, att de alla tillträtt båda konventionerna, men i Norge infördes redan 1937

en ordning, enligt vilken betalning efter guldvärde skall ske endast i förhållande

till fordringsägare, som äro hemmahörande i sådana främmande stater

vilka själva genomfört motsvarande beräkning till förmån för norska

fordringsägare. Samma ömsesidighetsprincip har år 1950 genomförts också

i den finska sjölagstiftningen, under det att Danmark året därpå beslutat att

helt slopa de i sjölagen och konossementslagen upptagna guldklausulerna.

Förhållandena har alltså utvecklats på ett sådant sätt, att Sverige i dagens

läge torde vara den enda stat i världen, vars lagstiftning ålägger redarna

förbehållslös skyldighet att betala efter guldvärde både i de fall som regleras

av ansvarsbegränsningskonventionen och i de fall som behandlas i konossementskonventionen.

Det säger sig självt, att denna ordning måste innebära en belastning för

den svenska rederinäringen. Det är därför angeläget att på lämpligt sätt begränsa

de svenska redarnas skyldighet att betala efter guldvärde. En lösning

av problemet bör komma till stånd så snart som möjligt, och det synes

icke erforderligt att dessförinnan låta verkställa någon särskild utredning i

ämnet. Lika litet som i övriga nordiska länder torde för vår del någon»

skillnad böra göras mellan sjölagen och konossementslagen. En lagändring

bör alltså ta sikte på båda de guldklausuler, som upptagits i svensk sjölagstiftning.

Hur en sådan lagändring i detalj skall genomföras kan, såsom kommerskollegium

i sitt yttrande närmare utvecklat, vara föremål för delade meningar.

I ett avseende torde emellertid någon tvekan icke behöva råda. Det

synes nämligen uppenbart, att i förhållande till fordringsägare som tillhör

främmande stat betalningsskyldighet efter guldvärde icke bör föreligga under

annan förutsättning än att den främmande staten tillerkänner svenska fordringsägare

samma förmån. I likhet med vad som är fallet enligt norsk och

finsk rätt bör alltså förutsättning för skyldighet att betala efter guldvärde

till fordringägare i främmande stat vara, att sådan skyldighet följer av fördrag

med den främmande staten — fördraget kan självfallet utgöra just

den internationella konventionen i ämnet — samt att staten i fråga även

i praktiken genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

En sådan lagändring kan icke anses rimligen stå i strid mot konventionerna.

I ansvarsbegränsningskonventionen stadgas uttryckligen, att fördragsslutande

stat icke är skyldig att tillämpa konventionens bestämmelser

till förmån för parter, som tillhör en icke fördragsslutande stat, och konossementskonventionen

måste anses bygga på samma princip. Och vad angår

förhållandet till en fördragsslutande stat kan en sådan stat, om den icke

själv uppfyller sina förpliktelser beträffande guldklausulen i förhållande

till svenska fordringsägare, icke rikta någon berättigad invändning mot att

man förfar på samma sätt från svensk sida. Denna tankegång har godtagits

såväl i Norge som i Finland.

Mera tveksamt är, om skyldigheten att betala efter guldvärde bör upphävas

även i förhållande till svenska fordringsägare. Konventionerna torde icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

13

i och för sig lägga något hinder i vägen härför, och det är att märka, att

enligt både finsk och norsk rätt -—• och givetvis även enligt dansk rätt -—

betalning till inhemska fordringsägare må ske efter pappersvärde. När denna

ordning år 1950 genomfördes i Finland, skedde visserligen samtidigt en

väsentlig höjning av de nominella ansvarsbeloppen, men med hänsyn till den

starka försämringen av penningvärdet i Finland understiger dock beloppen

även efter höjningen motsvarande nominella belopp enligt svensk lag. I Danmark

lämnades däremot beloppen oförändrade, när guldklausulerna år 1951

helt borttogs, och i Norge kvarstår likaledes de ursprungliga beloppen. Såsom

kommerskollegium framhållit skulle det likväl knappast kunna undgå

att framkalla invändningar, om guldberäkningen övergåves i förhållande till

svenska fordringsägare utan någon som helst justering av beloppen. En sådan

uppskrivning torde emellertid av olika skäl ej böra ifrågakomma. På grund

härav synes det rimligast att bibehålla betalningsskyldigheten efter guldvärde

i förhållande till svenska fordringsägare.

I enlighet med vad som nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och till lag angående

ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning

av Sveriges tillträde till 192k års internationella konvention rörande

konossement.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

K. G. Grönhagen.

1 Denna" bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utdrag av$ protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 scpl

tember 1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 juni 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 6 juni 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och till

lag angående ändrad lydelse av 5 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277)

i anledning av Sveriges tillträde till 1925 års internationella konvention

rörande konossement.

Till lagrådet hade från Sveriges redareförening inkommit en den 16 september

1952 dagtecknad skrivelse i ärendet jämte en därvid fogad promemoria.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, ävensom skrivelsen och

promemorian föredrogos inför lagrådet av t. f. byråchefen för lagärenden i

justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 december 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartemenet anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 september 1952 avgivna utlåtande

över de den 6 juni 1952 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående

ändrad Igdelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 §

5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde

till 1925 års internationella konvention rörande konossement, samt hemställer,

att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harriet Slangenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:40 Skrivelse till Konwngen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse a1 i texten
  2. 1LU 1953:5 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse av i- § 5 s. 1 i texten