Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken

43 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:7, Med förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 17 kap. handelsbalken; given Stockholms

slott den 5 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att i 17 kap. 12 § handelsbalken införes en bestämmelse

om förmånsrätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare

å belopp, som denne jämlikt uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag

för arbetstagares skatt. Vidare föreslås att i förmånsrättshänseende

skall med nyssnämnda fordringsanspråk jämställas kronans fordran å icke

redovisade införselmedel avseende skatt.

Det sist sagda har i sin tur föranlett förslag om en reglering i 17 kap.

handelsbalken av förmånsrätten även i övriga fall, då medel, som innehållits

genom införsel i avlöning, pension eller livränta, icke vederbörligen

redovisats. Den nu angivna regleringen innebär emellertid allenast ett lagfästande

av vad som redan nu, utan uttryckliga bestämmelser, gäller.

Slutligen föreslås att den i 17 kap. 12 § nämnda balk gjorda uppräkningen

av vissa skatter och utskylder, för vilka förmånsrätt åtnjutes, kompletteras

i anledning av nytillkommen skattelagstiftning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §. 4 §.

Är gäldbunden — — — kortare tid.

Förmånsrätt i---nämnda lag.

Därefter skall---lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller livränta,

som det enligt lag angående ersättning

för skada till följd av olycksfall

i arbete åligger gäldenären att utgiva.

Förmånsrätt efter--- ■— enligt

4 §.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

särskild skatt å förmö
-

Är gäldbunden---kortare tid.

Förmånsrätt i — —---nämnda lag.

Har på grund av införsel jämlikt

1, 19 eller 20 § lagen om införsel i

avlöning, pension eller livränta innehållits

avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,

som skulle utgått med

förmånsrätt enligt första eller andra

stycket, gälle samma förmånsrätt för

fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Därefter skall---- lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller livränta,

som det enligt lag angående ersättning

för skada till följd av olycksfall

i arbete åligger gäldenären att utgiva.

Har på grund av införsel jämlikt

1, 19 eller 20 § lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta innehållits

livräntebelopp, som skulle

utgått med förmånsrätt enligt nästföregående

punkt, gälle samma förmånsrätt

för fordran å det sålunda

innehållna beloppet.

Förmånsrätt efter — — •— enligt

4 §■

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomstskatt, statlig

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, 1

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1937:523, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

3

Nuvarande lydelse:

genhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

värnskatt, krigskon junkturskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsaccis,

pensionsavgift enligt lagen om

folkpensionering samt av statsverket

förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, samtliga skatter

och avgifter dock endast om de

enligt verkställd debitering förfallit

till betalning innan beslutet om egendomens

avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före

konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke

åtnjutas för utskylder eller avgifter,

som påförts på grund av eftertaxering

och som eljest skolat förfalla till

betalning före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

18 §.

Böter äga minsta rätt.

Föreslagen lydelse:

ersättningsskatt, konjunkturskatt, allmän

kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering

samt av statsverket förskjutna försäkrings-

och tilläggsavgifter enligt

lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, samtliga skatter och avgifter

dock endast om de enligt verkställd

debitering förfallit till betalning innan

beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej

tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt som

nu sagts må dock icke åtnjutas för

utskylder eller avgifter, som påförts

på grund av eftertaxering och som

eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt tillkommc

kronan för fordran å belopp, som innehållits

genom löneavdrag för utskylder

eller avgifter vilka avses i

första stycket eller på grund av införsel

för utskylder eller allmänna avgifter,

dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om

egendomens avträdande till konkurs

meddelas men ej tidigare ån två år

före konkursansökningens ingivande.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran å

belopp, som innehållits på grund av

införsel för böter eller viten, äga

minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. I samband därmed skall följande

laKttagas.

De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i konkurs vari beslut

om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande I 12 §

angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där angivits

gälla jämväl för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å

förmögenhet, värnskatt, krigskonjunkturskatt och skogsaccis samt för kro
?ans,

ä belopp, som genom löneavdrag eller på grund av införsel

innehållits för utskylder som nu sagts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändrade bestämmelser

angående förmånsrätt för skatt m. m. och anför därvid följande.

1. Inledning.

Sedan vid 1945 års riksdag beslut fattats om genomförande av ett nytt

uppbördssystem, antogs vid 1946 års riksdag ett härav föranlett förslag om

ändrade bestämmelser rörande förmånsrätt för skatt. 1949 års uppbördssakkunniga

(landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, häradsskrivaren

G. M. E:son Alin, nuvarande regeringsrådet S. E. Jarnerup, ekonomidirektören

P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och kronokamreraren B.

E. V. Åkerstedt), åt vilka uppdragits att verkställa en översyn av uppbördsreglerna

och därmed sammanhängande bestämmelser, har den 24 januari

1952 avlämnat ett betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1952: 1). I detta betänkande har föreslagits vissa ändringar

bl. a. i förmånsrättsbestämmelserna.

Betänkandet har, för avgivande av yttrande, remitterats till ett stort antal

myndigheter och organisationer. Yttrandena över vissa delar av betänkandet

har kring månadsskiftet februari—mars inkommit från justitiekanslersämbetet,

kammarrätten, statskontoret, riksräk en skaps verket, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd,

arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea hovrätt,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell

och restauranter, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

5

riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurang

aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska

sjöfolksförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens riksförbund och

Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Yttranden över betänkandet i

övrig del bar infordrats till den 1 maj 1952. Med hänsyn till ämnets vidlyftighet

har kortare remisstid icke kunnat ifrågakomma.

Av det sagda framgår att det för närvarande icke är möjligt att upptaga

samtliga i betänkandet avhandlade spörsmål. Jag avser att nu anmäla

allenast frågan om förmånsrättsbestämmelserna rörande skatt, vilket

spörsmål enligt min mening påkallar en omedelbar uppmärksamhet.

Vid betänkandet fogat, av de sakkunniga utarbetat förslag till ändrad

lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken torde få såsom Bihang fogas vid detta

protokoll.

2. Förmånsrätt för skatt m. m.

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om borgenärs förmånsrätt i gäldenär

egendom återfinns i 17 kap. handelsbalken. Reglerna om förmånsrätt

för skatt har upptagits i 6 och 12 §§ nämnda kapitel. I samband med

en närmare redogörelse för innehållet i dessa båda paragrafer skall övriga

förmånsrättsbestämmelser kortfattat beröras.

Enligt 2 § skall »vad i gäldenär bo finnes, som hörer annan till, — — —

först uttagas».

Nämnda stadgande avser den separationsrätt, som tillkommer rättsägare

beträffande honom tillhörig egendom. Utgöres denna egendom av penningmedel,

förutsättes att dessa hålles avskilda från gäldenärens egendom (jfr

lagen den 5 maj 1944 om redovisningsmedel). Har så ej skett och har

medlen tagits i anspråk av gäldenären, måste ersättningsanspråk mot gäldenären

vid dennes konkurs i allmänhet göras gällande genom bevakning.

Huruvida därvid någon förmånsrätt kan medges, blir helt beroende av fordringens

art.

I 3 § stadgas bland annat om förmånsrätt i lös pant.

Enligt 4 § föreligger förmånsrätt för, bland annat, »betjänters och tjänstehjons

lön för sista året» samt »annan arbetares dagpenning eller avlöning,

den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen» samt

vidare för vissa livräntor och pensioner.

Om bland annat hyresvärds förmånsrätt för hyresfordran stadgas i 5 §.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

Enligt 6 § äger kronan förmånsrätt till betalning ur fast egendom för

skogsvårdsavgift ävensom kommun eller annan menighet enahanda förmånsrätt

för fastighetsskatt, vilken skall utgå för egendomen och utgöras

av den, som innehaft densamma med äganderätt eller ock med fideikommissrätt

eller eljest på grund av testamente, därest skatten icke stått inne

längre än ett år efter förfallodagen. Dylik förmånsrätt åtnjutes vidare för

bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning

av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och räntor å lån från statens

avdikningslånefond.

I 7 § avhandlas förmånsrätt för förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier.

I 8 § talas om förmånsrätt bland annat då lös egendom tagits

i mät för fordran och i 9 § då inteckning finns i fast egendom eller

sådan egendom utmätts för fordran. Förmånsrätt för myndlings fordran i

förmyndarens konkurs föreskrives i 10 §.

I 11 § första stycket stadgas, att »därefter skola, utan förmånsrätt sig

emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och sockenmagasiners fordringar

hos deras föreståndare; kronans, rikets ständers, städers och allmänna av

Konungen stadsfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar

hos de tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för

vad av sådan uppbörd hos dem innestår; fordringar hos utmätningsmän

och andra, som äga att med utsökningsmål taga befattning eller fått utmätningsmans

uppdrag att verkställa indrivning, för vad till dem i sådan

egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller

tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit».

Enligt 11 § andra stycket föreligger förmånsrätt för vissa livräntor.

I 12 § har upptagits bestämmelser av innebörd, att sist skola, i den mån

ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom

så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

värnskatt, krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt,

landstingsmedel, tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift enligt lagen om

folkpensionering samt av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samtliga skatter

och avgifter dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till betalning

innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Nu angiven

förmånsrätt åtnjutes dock icke för utskylder eller avgifter, som påförts på

grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den

tid, för vilken förmånsrätt enligt vad nyss nämnts åtnjutes.

I detta sammanhang må även erinras om bestämmelsen i 18 § att böter

äger minsta rätt.

Uttryckliga bestämmelser angående förmånsrätt för kronans fordran å

skatt, som arbetsgivare innehållit eller bort innehålla å arbetstagares lön,

har icke meddelats. I praxis (jfr NJA 1931 s. 386 och 1949 s. 318) har emel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

lertid fastslagits att förmånsrätt enligt 4 § åtnjutes i arbetsgivares konkurs

för innehållna, icke inlevererade införselmedel avseende anställdas utskylder.

Därvid har ansetts att den fordringsrätt till de innehållna medlen, som övergått

till det allmänna, är förenad med samma förmånsrätt som tillkom löntagarna

för deras lönemedel. Däremot har fordran å av arbetsgivare genom

löneavdrag innehållna medel i praxis icke tillerkänts någon förmånsrätt

(jfr NJA 1949 s. 66 och 318, vilka rättsfall emellertid avse blott innehållen

preliminär A-skatt).

Ursprungligen innehöll 17 kap. handelsbalken icke några bestämmelser

om förmånsrätt för utskylder frånsett visst stadgande om förmånsrätt för

ränta av fast egendom, vartill motsvarighet nu finnes i 6 §. Först genom

förordningen den 8 oktober 1861, nr 59, infördes i 12 § bestämmelsen, att

»därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärs utskylder sista

och löpande året, de där ej för fast egendom utgå». Detta stadgande avsåg

blott kronoutskylder. Förmånsrätt för kommunala utskylder infördes först

genom lagen den 25 april 1889 ang. förändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Genom lagen den 20 december 1946 (nr 777) om ändrad lydelse av 17

kap. 6 och 12 §§ handelsbalken har sistnämnda paragrafer erhållit sin

nuvarande lydelse. Denna lagändring tillkom på grundval av förslag, som

upptagits i proposition nr 376 till 1946 års riksdag. I sistnämnda proposition

framhölls bland annat, att omfattningen av förmånsrätten syntes

böra begränsas att avse allenast debiterad skatt. Därigenom komme förmånsrätten

att avse kvarstående och tillkommande skatt samt därjämte

preliminär B- och C-skatt. Att förmånsrätten ansåges böra anknytas till debiterad

preliminärskatt men icke till preliminär A-skatt berodde därpå att

den förra skatten särskilt restfördes samt avräknades från den slutliga skatten

med hela det debiterade beloppet, oavsett om detta erlagts eller ej. Då den debiterade

preliminärskatten således ur uppbördssynpunkt vore att likställa med

kvarstående och tillkommande skatt, syntes den även med avseende å förmånsrätten

böra behandlas lika med dessa skatter. Den preliminära Askatten

däremot restfördes icke och avräknades från den slutliga skatten

med endast det belopp, som verkligen erlagts. Då nämnda skatt, om den

icke erlades, komme att öka den kvarstående skatten i motsvarande mån,

borde den i förmånsrältshänseende icke betraktas såsom en fristående skatt

utan anses ingå i den kvarstående skatten. Den olikhet, som i fråga om

förmånsrätten sålunda uppkomme mellan debiterad preliminär skatt och

annan preliminär skatt, kunde naturligen kritiseras ur rent principiella

synpunkter men finge dock anses motiverad av skatternas i uppbördshänseende

skilda natur.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om förmånsrätt för gäldenären

påförd skatt, erinrar de sakkunniga om uttalandet i den

förut omnämnda propositionen nr 376 till 1946 års riksdag att det i 17 kap.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

12 § handelsbalken upptagna stadgandet avsåge kvarstående och tillkommande

skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt. I anslutning därtill

framhåller de sakkunniga, att förmånsrätten måste anses omfatta jämväl

sådan konkursgäldenären avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut

av länsstyrelse eller kronokamrerare uppdebiterats på grund av att konkursgäldenärens

arbetsgivare vid verkställd undersökning befunnits ha underlåtit

att i behörig ordning verkställa löneavdrag. I och med myndighetens

beslut vore sådan skatt att likställa med annan debiterad preliminär

skatt.

Vidare påpekas att förmånsrätt icke förelåge i arbetstagarens konkurs för

sådan skatt, som av arbetsgivaren innehållits genom löneavdrag enligt uppbördsförordningen

eller på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta men som av denne icke redovisats.

Arbetstagaren vore jämlikt 97 § uppbördsförordningen och punkt 5)

av 21 § nyssnämnda lag fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp,

varför någon skattefordran gentemot arbetstagaren icke längre förelåge.

De sakkunniga framhåller, att genom de ändringar av förmånsrättsbestämmelserna,

som gjordes vid införandet av det nya uppbördssystemet,

kronans förmånsrätt såtillvida försämrats, att förmånsrätt i pågående konkurs

icke längre åtnjötes för skatter och avgifter, som förfölle till betalning

efter det egendomen avträtts till konkurs. Å andra sidan ägde numera förmånsrätten

längre tillbakaverkande kraft än tidigare. Det syntes enligt de

sakkunnigas mening icke kunna komma i fråga att nu ifrågasätta ändring

på denna punkt. De nya reglerna hade knappast medfört några egentliga

olägenheter.

De sakkunniga tillägger, att enligt 17 kap. 12 § handelsbalken förutsattes

för förmånsrätt att skatten »enligt verkställd debitering förfallit till betalning»

före viss tidpunkt. Det syntes böra påpekas, att framflyttning av den

normala förfallodagen kunde äga rum på grund av beslut om anstånd såväl

av den lokala skattemyndigheten som i speciella fall av postverket. Sådant

beslut inverkade dock ej på den tid under vilken förmånsrätt åtnjötes. Denna

tid måste alltid räknas med hänsyn till skattens förfallodag enligt den

verkställda debiteringen. I 17 kap. 6 § handelsbalken nämndes icke direkt,

att förfallotiden hänförde sig till den verkställda debiteringen. Det syntes

dock uppenbart, att även vid tillämpningen av sistnämnda stadgande en

motsvarande tolkning måste göras.

Här må även omnämnas, att de sakkunniga föreslagit att den i 17 kap.

12 § handelsbalken gjorda uppräkningen av skatter och avgifter, för vilka

förmånsrätt föreligger, borde så ändras att förteckningen komme att omfatta

statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

samt pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering och olycksfallsförsäkringsavgifter

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

Vad härefter angår spörsmålet om förmånsrätt i arbetsgivares

konkurs för skatt, som innehållits eller bort innehållas

å arbetstagares lön, framhåller de sakkunniga inledningsvis

följande.

Arbetsgivares avdragsskyldighet avsåge preliminär A-skatt samt, i vissa

fall, preliminär B-skatt och kvarstående skatt, som arbetstagare hade att

erlägga. Den innehållna skatten skulle enligt i uppbördsförordningen närmare

angivna regler redovisas till uppbördsmyndigheterna senast under närmast

infallande uppbördstermin. Arbetsgivare vore gentemot statsverket ansvarig

dels för sådan arbetstagarens skatt som arbetsgivaren varit skyldig

att innehålla genom löneavdrag men underlåtit att innehålla och dels för

arbetstagares skatt som innehållits genom löneavdrag men ännu ej inlevererats

till uppbördsmyndigheterna. I det förra fallet finge dock arbetsgivares

ansvarighet göras gällande endast om arbetstagaren underläte att efter anmaning

erlägga ifrågavarande skatt. I det senare fallet vore arbetstagaren

fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp, ändå att på grund

av arbetsgivarens obestånd det innehållna icke kunde utfås hos denne.

Tillika erinras om föreliggande skyldighet för arbetsgivare, som enligt

lag vore skyldig föra handelsböcker, att ha bokföringen så ordnad att därav

framginge arbetstagares namn, utbetald lön och löneavdragets belopp. Ehuru

någon uttrycklig föreskrift därom icke lämnats, borde innehållna skattemedel

redovisas för sig i räkenskaperna. Skyldighet för arbetsgivare att hålla

genom löneavdrag innehållna skattemedel skilda från övriga medel förelåge

icke.

Sedan de sakkunniga —-ås. 379—387 i betänkandet —- lämnat en närmare

redogörelse för bestämmelserna om införsel i lön för skatt och därmed

sammanhängande förmånsrättsfrågor samt för rättspraxis beträffande

förmånsrätt för statsverkets skattefordringar hos arbetsgivare, redovisas

vissa genom länsstyrelserna införskaffade uppgifter till belysande av arbetsgivares

underlåtenhet att verkställa löneavdrag och att redovisa innehållna

skattemedel. De sakkunniga anför följande.

Enligt dessa uppgifter uppgår den uppdebiterade preliminära A-skatten —

omfattande både sådana fall, där man utrett att löneavdrag ej verkställts,

och fall, där löneavdrag verkställts men de innehållna skattebeloppen ej redovisats

— under åren 1947, 1948 och 1949 till sammanlagt ca 14,7 milj. kr.,

omfattande ca 128 000 poster. Häri ha då icke inräknats de fall, då efter verkställd

undersökning inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan

uppdebitering och indrivningsåtgärder. Det finnes anledning att antaga, att

i sådant hänseende mycket stora skattebelopp influtit. Antalet arbetsgivare

beträffande vilka verkställd utredning visat, att löneavdrag ej verkställts

eller skatten ej redovisats, uppgår för år 1947 till ca 14 200, för år 1948 till

ca 16 600 och för år 1949 till ca 17 800. I åtskilliga fall torde dock samma

arbetsgivare återfinnas bland angivna antal för de olika åren. Av arbetsgivare

under tiden den 1 januari 1947—den 30 juni 1950 innehållen men ej

redovisad skatt, såväl preliminär som kvarstående skatt, uppgår till, med

undantag för Göteborgs och Bohus län, varifrån fullständiga uppgifter icke

lämnats, ca 12,5 milj. kr., varav den 1 juli 1950 kvarstod oredovisat ca

5,7 milj. kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

För ett tjugutal arbetsgivare överstiger det av varje arbetsgivare för sig

oredovisade skattebeloppet 50 000 kr.

För tiden intill den 1 juli 1949 ha uppgifter införskaffats rörande storleken

av de skattebelopp, som de enskilda arbetsgivarna underlåtit att redovisa.

Dessa uppgifter, omfattande hela riket med undantag för Göteborgs

och Bohus län, ha sammanfattats i följande tabell:

Oredovisat skattebelopp

Antal

arbetsgivare

Summa oredovisat

belopp, kr.

Högst 1 000 kr...................

20 395

3 217 232

1001- 5000 . ..................

1212

2 837 816

5 001—10 000 > ..................

168

1157 396

10 001-20 000 > ..................

59

812 049

över 20 000 > ..................

31

1 449 931

Summa

21865

9 474424

Under hänvisning till den nyss återgivna redogörelsen framhåller de sakkunniga

att underlåtenhet att redovisa innehållna skattebelopp förekommit

i relativt stor utsträckning. De skattebelopp, som icke redovisats, hade i åtskilliga

fall varit avsevärda. Utan förmånsrätt i någon form för skattebeloppen

i händelse av arbetsgivarens konkurs kunde det allmännas skatteförluster

befaras bli stora. Som exempel kunde nämnas rättsfallet NJA 1949 s.

318. I den konkurs, varom där vore fråga, hade det allmänna bevakat av

konkursgäldenären genom löneavdrag innehållna medel till belopp av ca

108 000 kronor. Till oprioriterade borgenärer hade utdelats allenast 3,75 procent.

Det allmännas skatteförlust i detta enda fall hade uppgått till ca

104 000 kronor.

De sakkunniga anför därefter.

Det torde böra erinras därom, att skyldighet för arbetsgivare att enligt uppbördsförordningen

verkställa avdrag å arbetstagares lön för skatt omfattar

icke allenast preliminär skatt utan även kvarstående skatt. Båda dessa skatteslag

omfattas jämväl av avdragsskyldigheten enligt införsellagen. De regler

som gälla angående löneinnehållande och redovisning av innehållna belopp

enligt båda författningarna äro i väsentliga delar överensstämmande.

I ett avseende råder emellertid en olikhet, som tagits till utgångspunkt för

den åsikten, att de båda instituten ha olika karaktär. Jämlikt 16 § och 21 §

1) införsellagen må belopp, som innehållits enligt nämnda lag till gäldande

av arbetstagares skatt, ej utmätas för annan arbetstagarens gäld. Motsvarande

stadgande återfinnes ej i uppbördsförordningen. Anledningen till att

bestämmelse härom ej infördes i uppbördsförordningen finnes ej berörd i

förarbetena till förordningen. Det synes dock icke ha varit meningen, att

genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen innehållna lönebelopp

skulle ha annan karaktär än belopp, som innehållits genom införsel enligt

införsellagen. Enligt uppbördssakkunnigas mening böra samma bestämmelser

gälla i förevarande avseende oberoende av enligt vilken författning avdrag

för skatt verkställts. Bestämmelserna i införsellagen gälla icke allenast

avdrag för skatt utan även innehållande till gäldande av underhållsbidrag.

Enahanda bestämmelser som för underhållsbidrag böra liksom f. n. gälla

beträffande införsel för skatt. Då någon anledning icke föreligger att ifrågasätta

ändring i gällande bestämmelser beträffande införsel för underhållsbidrag,

böra införsellagens bestämmelser förbli oförändrade. I stället bör ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

11

med införsellagen i detta avseende överensstämmande stadgande införas i

uppbördsförordningen.

Ett dylikt stadgande förutsätter emellertid, att man måste godtaga principen,

att om en arbetsgivare med stöd av bestämmelser i uppbördsförordningen

vid utbetalning av arbetstagares lön innehåller en del därav till gäldande

av arbetstagarens skatt, arbetstagarens lönefordran gentemot arbetsgivaren

kvarstår i motsvarande omfattning, dock att fordringen övergått å

kronan. Om så icke vore fallet, skulle stadgandet icke vara erforderligt.

Det kan vara av intresse att framhålla, att det principiella i föreliggande

fråga icke har betydelse allenast för det allmänna utan även för arbetstagaren

själv. Enligt gällande bestämmelser är arbetsgivare skyldig att om en arbetstagare

icke överlämnar debetsedel å preliminär skatt till arbetsgivaren,

vid utbetalning av lön verkställa skatteavdrag med 25 procent av det utbetalda

beloppet. Har emellertid härigenom innehållits större belopp än som

enligt arbetsgivaren senare tillhandakommen debetsedel under närmast följande

uppbördstermin skall inbetalas, skall arbetsgivaren tillhandahålla arbetstagaren

vad sålunda för mycket innehållits. Motsvarande bestämmelser

gälla jämväl beträffande avdrag för kvarstående skatt. I uppbördsförordningen

finnes vidare stadgat, att om genom skatteavdrag innehållits större

belopp än som enligt meddelat beslut om jämkning skall under närmast följande

uppbördstermin inbetalas, arbetsgivaren skall tillhandahålla arbetstagaren

det för mycket innehålla beloppet. Det torde icke kunna råda någon

tvekan därom, att ett genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen innehållet

belopp i sin helhet måste ha samma karaktär, oavsett om avdrag skett

med ledning av till arbetsgivaren överlämnad debetsedel eller enligt direkt

stadgande i själva förordningen. Å andra sidan torde det vara uppenbart,

att till den del det genom skatteavdrag innehållna beloppet överstiger vad

som skall inbetalas till uppbördsmyndigheterna, arbetstagaren har en direkt

fordran å arbetsgivaren om utbekommande av ytterligare lön. Denna fordran

bör i händelse av arbetsgivarens konkurs arbetstagaren själv bevaka. Det

allmännas bevakning bör endast omfatta det belopp, som skall inbetalas till

det allmänna.

Häremot kan icke göras gällande, att det innehållna beloppet i varje fall

förlorar sin karaktär av lönefordran i och med att tidpunkten inträtt för beloppets

redovisning till uppbördsmyndigheterna. Först i och med att beloppet

redovisats till uppbördsmyndigheten torde det förlora sin karaktär av

lönefordran och övergå till skatt.

De sakkunniga tillägga, att även om man intoge angivna principiella

ståndpunkt detta icke nödvändigtvis innebure, att när det allmänna gjorde

gällande sill ifrågavarande fordran gentemot arbetsgivaren, denna fordran

borde åtnjuta samma förmånsrätt som åtnjötes för arbetstagarens egen lönefordran

gentemot arbetsgivaren eller dennes konkursbo.

Därefter framhålles, att frågan om förmånsrätt i arbetsgivares konkurs

för kronans fordran å belopp, som arbetsgivaren innehållit för skatt vid utbetalning

av arbetstagares lön men icke redovisat till uppbördsmyndigheterna,

borde lösas med hänsyn tagen till å ena sidan, att kronan på grund

av storleken av de belopp varom här vore fråga borde äga förmånsrätt för

sin berörda fordran, och å andra sidan, att denna förmånsrätt icke otillbörligt

inkräktade å övriga borgenärers rätt. Då kronan hade förmånsrätt gentemot

alla skattskyldiga, sålunda även mot arbetstagarna, för deras egna

skatter, syntes det rimligt att liknande förmånsrätt åtnjötes, då arbetsgivar
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

na av statsmakterna ålagts att medverka vid skatternas erläggande. Vad anginge

övriga borgenärers rätt torde det vara anledning att räkna med, att

myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna skulle kunna effektiviseras

så, att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit,

icke behövde uppkomma. Det syntes därför de sakkunniga ofrånkomligt, att

statsverket tillerkändes förmånsrätt för sin fordran mot arbetsgivare för av

denne oredovisade belopp, innehållna genom löneavdrag å arbetstagares lön.

Ehuru väl närmast förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken borde

komma i fråga med hänsyn till att det allmännas skattefordran härledde sig

från arbetstagares lönefordran, syntes dock, anför de sakkunniga vidare,

sådan förmånsrätt icke böra ifrågasättas. Förmånsrätt enligt nämnda stadgande

syntes av sociala skäl alltjämt böra förbehållas egentliga lönefordringar

och fordringar som av sociala skäl i förmånsrättshänseende borde likställas

med lönefordringar. Den förmånsrätt, som i stället närmast kunde

tänkas, torde vara enligt 17 kap. 11 eller 12 § handelsbalken. Eftersom arbetsgivarna

ur vissa synpunkter kunde likställas med kronans uppbördsmän

såvitt gällde uppbörd av skatt, skulle på grund därav tillämpning av 11 §

kunna vara berättigad. Ä andra sidan hade skattefordringarna, frånsett fastighetsskatt,

i förmånsrättshänseende sammanförts till 12 §. Det syntes

lämpligt att i stort sett likartade slag av fordringar erhölle sannna förmånsrätt,

och med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att 12 § bleve tillämplig
Det

må tilläggas, att de sakkunniga även övervägt lämpligheten av att förplikta

arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp avskilda

från övriga tillgångar. De sakkunniga framhålla att med en sådan

föreskrift vore det icke svårt att tillgodose kravet på säkerhet för att det

allmänna utfinge av arbetsgivare innehållna medel för gäldande av skatt.

Kunde denna skyldighet utsträckas till att omfatta även skyldighet att omedelbart

efter skatteinnehållandet insätta medlen på spärrade konton hos postverket

eller i bank, skulle problemet ställa sig ännu enklare. Därigenom

skulle man nämligen försvåra möjligheterna för arbetsgivarna att i händelse

av obestånd utnyttja medlen i rörelsen för att därigenom till borgenärernas

nackdel uppskjuta konkursens inträde. Vidare skulle det allmänna kunna

vid konkurs åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken.

De sakkunniga anföra emellertid som sin mening att det av praktiska skäl

syntes uteslutet att arbetsgivarna skulle kunna åläggas angivna skyldighet.

Detta gällde även om skyldigheten begränsades till att hålla skattemedlen

avskilda och icke kombinerades med åläggande att använda spärrkonto. Det

borde också framhållas, att separationsrätten enligt 17 kap. 2 § handelsbalken

skulle vara utan värde i de säkerligen icke sällsynta fall, där arbetsgivarna

trots bestämmelser av antytt innehåll likväl toge de innehållna skattemedlen

i anspråk för att stärka sin kredit. Uppbördssakkunniga ville därför

icke ifrågasätta någon ändring i gällande bestämmelser på detta område.

Det verksammaste medlet att förmå arbetsgivarna att i behörig ordning redovisa

innehållna skattemedel måste anses vara att skärpa gällande straffbestämmelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

13

Angående omfattningen av den ifrågasatta förmånsrätten framhåller de

sakkunniga, att densamma borde avse sådan statsverkets fordran gentemot

arbetsgivare, som grundade sig därå att arbetsgivare verkställt avdrag enligt

uppbördsförordningens bestämmelser men icke inbetalt innehållet belopp.

Förmånsrätten borde avse belopp, som enligt verkställd debitering förfallit

till betalning innan beslut om egendomens avträdande till konkurs

meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

I fråga om innehållen preliminär A-skatt finge därvid med »debitering» förstås

uppdebiteringen av fordringen gentemot arbetsgivaren. Beträffande debiterad

skatt syntes tiden för förmånsrätten böra räknas från de uppbördsterminer,

då skatten enligt debiteringen förfallit till betalning.

Därefter anföres.

Under förutsättning, att förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken

medgivcs för fordran hos arbetsgivare för innehållna skattebelopp enligt

uppbördsförordningen synes det lämpligt, att samma förmånsrätt blir tilllämplig

för oredovisade införselmedel, såvitt gäller utskylder och allmänna

avgifter. Beträffande förmånsrätt för införselmedel för underhållsbidrag

vilja de sakkunniga icke ifrågasätta ändring i gällande praxis. Denna fråga

ligger för övrigt utanför de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn till föreskriften

i 17 kap. 18 § handelsbalken, att böter äga minsta rätt, synes det tveksamt,

om fordran å innehållna sådana medel över huvud bör förenas med

förmånsrätt. I allt fall kan för dessa fordringar krav på förmånsrätt icke

göras gällande med samma styrka som i fråga om fordringar å skattemedel.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå ett särskilt förmånsrättsstadgande

för fordran å böter och viten, som innehållts genom införsel.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att om arbetsgivare, som vore skyldig

verkställa löneavdrag, utan skälig anledning underläte att vederbörligen

fullgöra denna skyldighet, vore han jämte arbetstagaren ansvarig för

den icke avdragna skatten. Arbetstagarens eget ansvar för skatten kvarstode

visserligen helt och om skatten icke kunde uttagas hos arbetsgivaren, finge

skattekravet i stället vändas mot arbetstagaren. Möjligheterna att i sådana

fall kunna taga ut skatten av arbetstagaren vore vanligen begränsade. Då

den på grund därav uppkomna skatteförlusten för det allmänna grundade

sig på arbetsgivarens försummelse, syntes åtskilliga skäl tala för att det allmännas

fordran mot arbetsgivaren förenades med samma förmånsrätt som

föreslagits skola gälla, då arbetsgivare underlåtit redovisa innehållna skattebelopp.

Då emellertid den skillnaden förelåge gentemot de fall, där arbetsgivaren

underlåtit redovisa innehållna skattebelopp, att det allmännas skattefordran

mot arbetstagaren helt kvarstode, syntes det motiverat, att icke

förena det allmännas fordran mot arbetsgivaren med någon särskild förmånsrätt.

Remissyttrandena. De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har i flertalet

remissyttranden, på av de sakkunniga anförda skäl, tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. I några yttranden har emellertid invändningar i olika

hänseenden riktats mot förslaget.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande bestämmelserna om förmånsrätt för gäldenären

påförd skatt ifrågasätter länsstyrelsen i Jämtlands län, om

icke uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken av de skatter och avgifter,

för vilka förmånsrätt åtnjötes, borde ersättas med ett mera allmänt stadgande

om förmånsrätt för sådana skatter och avgifter, vilka uttoges som

kvarstående och tillkommande skatt och icke ägde bättre förmånsrätt enligt

6 § i samma kapitel.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att av den föreslagna lagtexten

kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debiterad

preliminär skatt, eftersom sådan skatt tekniskt sett icke uppdebiterades

å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa. Ett

förtydligande av författningstexten vore därför önskvärt.

I fråga om förmånsrätt för belopp, som arbetsgivare innehållit

å arbetstagares lön genom löneavdrag men ej

redovisat, förordar riksräkenskapsverket sådan enligt 17 kap. 4 § handelsbalken

men efter de fordringar, som för närvarande äga förmånsrätt

enligt nämnda lagrum. Riksräkenskapsverket anför därvid, att verket ur de

synpunkter verket hade att företräda icke kunde biträda de sakkunnigas

förslag. Sedan högsta domstolen förklarat kronan sakna förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken i arbetsgivares konkurs för innehållen preliminär

A-skatt, hade kronans möjligheter att i konkurs erhålla utdelning för sina

skattefordringar allvarligt reducerats. Uttrycklig lagbestämmelse om förmånsrätt

saknades liksom i fråga om förmånsrätt för oredovisade införselmedel.

Enligt gällande finsk rätt skulle bestämmelserna angående förmånsrätt

för lönefordran, som uppkommit av arbetares arbetsförhållande, äga

motsvarande tillämpning med avseende å belopp som arbetsgivare innehållit

å lön och för vilka lian gentemot staten vore ansvarig. Mot bakgrunden

härav borde kronan för sina fordringar å innehållna icke redovisade skatteavdrag

erhålla förmånsrätt enligt samma lagrum som anställda för sina

löner. För sina fordringar å innehållen skatt syntes dock kronan ur sociala

synpunkter böra erhålla förmånsrätt efter de fordringar, som för närvarande

åtnjöte förmånsrätt enligt lagrummet. Vidare borde förmånsrätten begränsas

till fordringar å innehållen skatt avseende lön för de sista sex månaderna.

Förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken föreslås även av länsstyrelserna

i Kalmar och Värmlands lån, därvid sistnämnda länsstyrelse anför

följande.

Någon tvekan torde icke råda om att kronan bör givas viss förmånsrätt

för av arbetsgivare innehållna, men icke redovisade skatteavdrag, enär i

annat fall det nya uppbördssystemet alltjämt kommer att hava till följd, att

oprioriterade borgenärer vid arbetsgivarens konkurs erhålla större möjlighet

till högre procentuell utdelning. Enär skatteavdraget i sak kan betraktas

motsvara en på kronan överförd lönefordran, synes förmånsrätt enligt 17

kap. 4 § handelsbalken ligga närmast till hands. Sådan förmånsrätt förelig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

15

ger enligt gällande praxis beträffande införsel och torde icke anledning finnas

att göra åtskillnad mellan sistnämnda institut och skatteavdrag. Genom

en sådan lösning skulle nuvarande förmånsrätt för införsel icke bliva föremål

för den försämring, som de sakkunnigas förslag därutinnan faktiskt innebär.

Om lönefordringar av sociala skäl anses böra hava företräde, vilken

synpunkt möjligen kan anses diskutabel med hänsyn till att de anställda

till fullo krediteras de avdragna beloppen, bör hinder under alla förhållanden

icke föreligga att bereda skatteavdragen subsidiär förmånsrätt efter lönefordringarna

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar i avgivet remissyttrande

förbundets förvåning över de sakkunnigas förslag att förmånsrätten för genom

löneavdrag innehållna medel skulle föras till 12 § och samtidigt draga

med sig en försämring av förmånsrätten för införselmedel. Någon olägenhet

med nuvarande förmånsrätt enligt 4 § för införselmedel hade aldrig påtalats,

såvitt förbundet hade sig bekant. Allmänt hade nog också förmodats,

att de sakkunnigas förslag skulle innehålla liknande förmånsrätt för källskatten

som den nu för införselmedlen gällande.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att även om olika skäl talade för att

tillerkänna kronan en bättre ställning i förmånsrättshänseende beträffande

oredovisade löneavdrag än vad de sakkunniga föreslagit, syntes den förordade

lösningen härutinnan i allt fall tills vidare kunna godtagas.

Överstålbåliarämbetet framhåller, att starka betänkligheter kunde resas

mot att införa förmånsrätt för belopp, som innehållits genom löneavdrag,

med hänsyn till att omfattningen av en sådan s. k. tyst förmånsrätt bleve

svår att överblicka för arbetsgivarens oprioriterade borgenärer. Å andra sidan

hade arbetsgivare i en ej obetydlig utsträckning underlåtit att inleverera

genom löneavdrag innehållna medel. Detta förfarande kunde efter en sådan

utvidgning av källskattesystemet, som de sakkunniga föreslagit och som ämbetet

tillstyrkt, förmodas komma att ytterligare öka. Ett ökat skydd för statsverket

i förmånsrättshänseende vore därför i hög grad påkallat. Måhända

måste statsverkets anspråk i förevarande avseende väga tyngre än de nyss

omförmälda betänkligheterna.

Förmånsrätt för genom löneavdrag innehållna belopp avstyrkes av

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund

och Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete. Därvid åberopar de fyra

förstnämnda organisationerna ett yttrande av delegerade för industriförbundet,

bankföreningen, försäkringsbolagens riksförbund och Stockholms handelskammare,

i vilket yttrande anföres bl. a. följande.

Av den i betänkandet lämnade utredningen rörande förmånsrättsordningen

enligt 17 kap. handelsbalken framgår, att tidigare den grundsatsen var

allmänt antagen, »att de s. k. tysta förmånsrätterna borde i lagstiftningen

undvikas, såsom skadligt inverkande på realkrediten». Att denna grundsats

icke under senare tid upprätthållits utgör icke något belägg för att den utan

skadeverkningar på näringslivet skulle kunna åsidosättas i den ytterligare

utsträckning, de uppbördssakkunniga föreslå. Den förmånsrätt, som jämlikt

nämnda lagrum tillerkännes gäldenären påförda utskylder, länder, enligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vad erfarenheten utvisar, oprioriterade fordringsägare till avsevärt men.

Dessa skattebelopp stå dock, då gäldenären är näringsidkare, regelmässigt i

någorlunda beräknelig relation till företagets storlek, vinster och tillgångar.

Så kan däremot icke antagas bli fallet med de av arbetstagarnas löner innehållna,

men icke inlevererade utskylder, för vilka förmånsrätt av de sakkunniga

föreslås. På grund av bristande kontroll av fordringsägaren-staten och

andra omständigheter torde icke sällan kunna inträffa, att den föreslagna

nya förmånsrätten komme att avse belopp, som i förhållande till företagets

storlek framstå såsom oproportionerligt höga. Det allmänna anlitar samtliga

i uppbördsförordningen såsom arbetsgivare betecknade personer och sammanslutningar

såsom uppbördsorgan utan hänsynstagande till vederbörandes

lämplighet för uppgiften. Vi framförde på sin tid allvarliga betänkligheter

mot en dylik vidsträckt användning av arbetsgivare såsom uppbördsmän. Då

de sakkunniga nu konstatera, att underlåtenhet att redovisa innehållna

skattebelopp förekommit i relativt stor utsträckning, bekräftar detta, att våra

betänkligheter voro välgrundade.

Det kan icke enligt vår mening anses skäligt och billigt att, då statsmakterna

trots varningar tagit risken av att utan åtskillnad anlita praktiskt taget

varje inom riket vistande person såsom uppbördsmän, medelst införande

av den föreslagna förmånsrätten övervältra de genom ett dylikt inkassosystem

uppkommande förlusterna på andra fordringsägare. Vi hemställa av

ovan anförda skäl, att någon ändring icke vidtages i 17 kap. 12 § handelsbalken.

Sveriges grossistförbund anför.

Erfarenheten har visat att en fordringsägare, som har ett förmånsberättigat

krav, ofta med hänsyn till den säkerhet, som förmånsrätten innebär, ej

med samma snabbhet och styrka framför sina anspråk, då fordringen förfaller

till betalning. Detta kan, exempelvis i ett fall där staten äger förmånsrätt

för skatteavdrag, som icke inbetalats till skatteverket, medföra att gäldenären

under en kanske relativt lång tidsperiod försummar sin redovisningsskyldighet

och att sålunda, när skatteverket framställer sitt krav, detta

kommer att avse mycket betydande belopp, kanske av den storleksordning

att alla möjligheter uteslutits för vederbörande att träffa en ackordsuppgörelse.

I sådant fall blir konkurs oundviklig och även om staten därvid kan

få in sin fordran blir det i regel så att oprioriterade fordringar icke få någon

täckning.

Redan i tidigare sammanhang ha starka betänkligheter riktats emot det

nu i vårt land praktiserade systemet, enligt vilket statsmakterna utan någon

egentlig åtskillnad praktiskt taget använda varje arbetsgivare i riket som

uppbördsmän. Ett införande av den nu föreslagna förmånsrätten skulle som

vi ovan visat betyda, att de genom detta uppbördsförfarande uppkomna förlusterna

övervältrades på andra fordringsägare. För den skull få vi avstyrka

de sakkunnigas förslag härutinnan.

De sakkunnigas förslag beträffande förmånsrätt för belopp,

som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön genom

införsel för utskylder eller allmänna avgifter

men ej redovisat, avstgrkes av riksräkenskapsverket, enär förslaget

skulle innebära en avsevärd försämring av kronans genom praxis tillerkända

förmånsrätt. Vidare avstyrkes förslaget av Föreningen Sveriges stadsfogdar,

som framhåller, att några tungt vägande skäl för en ändring av gällande,

mer än tjuguåriga praxis icke förebragts.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

17

Justitiekanslersåmbetet ifrågasätter i avgivet utlåtande, om icke förmånsrätten

för införselmedel för underhållsbidrag borde uttryckligen regleras

och spörsmålet, huruvida förmånsrätt borde gälla för införselmedel för böter

och viten, upptagas till närmare behandling.

övcrståthållarämbetet anför följande.

I rättspraxis ha oredovisade införselmedel tillerkänts förmånsrätt enligt

handelsbalken 17:4. De sakkunniga uttala, att det med hänsyn till föreskriften

i handelsbalken 17: 18, att böter äga minsta rätt, är tveksamt om fordran

å oredovisade införselmedel, avseende böter, över huvud taget bör förenas

med förmånsrätt. Med anledning härav ha de sakkunniga icke ansett sig

böra föreslå ett särskilt förmånsrättsstadgande för fordran å böter och viten,

som innehållits genom införsel. Om emellertid särskilt förmånsrättsstadgande

för sådana fordringar icke införes, kan det vara tvivel underkastat, huruvida

icke praxis kommer att alltfort tillerkänna nämnda fordringar förmånsrätt

enligt handelsbalken 17:4. En så framskjuten förmånsrätt för ifrågavarande

fordringar synes i och för sig icke vara motiverad. Däremot synes

det kunna göras gällande, att fordran å medel, som av konkursgäldenär innehållits

till gäldande av arbetstagares böter eller viten, tillerkännes bättre

förmånsrätt än konkursgäldenärens egna böter.

Mot den föreslagna omfattningen av förmånsrätten för

belopp, som innehållits genom löneavdrag eller genom införsel, ha vissa invändningar

gjorts i ett antal yttranden.

I det av justitiekanslersämbetet avgivna utlåtandet anföres sålunda följande.

I motiven till förslaget anföres, att förmånsrätten synes böra i överensstämmelse

med vad som för närvarande gäller enligt 12 § avse belopp, som

enligt verkställd debitering förfallit till betalning, innan beslutet om egendomens

avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före

konkursansökningens ingivande. Därvid skulle med »debitering» förstås

uppdebitering av fordringen gentemot arbetsgivaren. Justitiekanslersämbetet

vill till en början framhålla, att det synes tveksamt, om den sålunda angivna

innebörden av den nya bestämmelsen verkligen kan utläsas därur, i allt

fall med den tydlighet, som skäligen bör kunna fordras. Emellertid torde

det kunna ifrågasättas, om bestämmelsen sakligt sett är tillfredsställande.

Uppdebitering av kronans fordran för ifrågavarande skatteavdrag lärer ofta

komma att ske först efter det att gäldenären begärts i konkurs. Anledningen

härtill är, att underlåtenheten från gäldenärens sida att inbetala skatteavdragen

vanligen icke torde bli känd å sådan tid, att uppdebiteringen hinner

vidtagas före konkursansökningen. Resultatet av ett stadgande sådant som

det föreslagna skulle då i kanske flertalet fall bli, att förmånsrätten bleve

illusorisk. Detta är så mycket mindre tilltalande, som kronans skattefordran

hos arbetsgivare satts lågt i förmånsrättsordningen och det är tveksamt, om

icke rätteligen bättre förmånsrätt bort gälla.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att erfarenheten visat att underlåtna

redovisningar till avsevärda belopp uppdagades först genom den undersökning,

som alltid företoges vid inträffad konkurs. Om förmånsrätten

för preliminär skatt gjordes beroende av uppdebiteringen, skulle med all säkerhet

alltjämt stora skatteförluster uppstå för statsverket. Efter det löneavdrag

verkställts, kunde nämligen avsevärd tid komma att förflyta, innan

2 Rihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 7.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

sådana omständigheter framkomme, vilka gåve anledning till en granskning

av arbetsgivarens räkenskaper. Vidare kunde genom de sistnämndas ofullständighet

granskningen avsevärt försvåras och mången gång icke slutföras

utan skriftväxling med arbetstagarna för utrönande av skatteavdragens faktiska

storlek. Med anledning därav finge det framlagda förslaget anses vara

för statsverket synnerligen ogynnsamt. Fall kunde till och med tänkas förekomma,

där ingen som helst förmånsrätt kunde komma i fråga.

Liknande uttalanden göras av riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands

län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller därutöver, att den föreslagna

tiden av två år, inom vilken förmånsrätt erhölles, kunde ha gått till ända

redan innan skattemedel innehållits genom införsel. I sådant fall komme kronan

ej att åtnjuta någon förmånsrätt, medan enligt gällande ordning förmånsrätt

medgåves såsom för innestående lönefordran.

För att förmånsrätten skall få ett mera praktiskt värde för kronan ha i

remissyttrandena olika lösningar föreslagits. Sålunda förordar riksräkenskapsverket

och länsstyrelsen i Västernorrlands län, att förmånsrätten skall

gälla belopp, som arbetsgivaren innehållit innan beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Justitiekanslersåmbetet och länsstyrelsen i Kopparbergs

län ifrågasätter om icke som utgångspunkt för förmånsrätten kunde

tagas den uppbördstermin, under vilken de innehållna beloppen skolat inbetalas.

Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt Föreningen Sveriges

kronokamrerare uttalar att den tidpunkt, då de avdragna beloppen författningsenligt

senast skolat inbetalas till uppbördsmyndigheterna, borde

vara avgörande för förmånsrätten. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län finge

det anses tillräckligt om uppdebiteringen — för att förmånsrätt skulle kunna

medgivas — verkställdes före bevakningstidens utgång.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller i förevarande hänseende att förmånsrätten,

till undvikande av den obillighet som vid ett genomförande

av de sakkunnigas förslag uppkomme, borde fastställas att omfatta samtliga

de avdrag, som av arbetsgivaren verkställts före konkursens inträde. Därest

en begränsning av tiden för prioritetsrättens åtnjutande ansåges erforderlig,

borde densamma icke understiga två år. Länsstyrelsen anför vidare.

Om förmånsrätten skulle anknytas till tidpunkten för avdraget, skulle

emellertid genom en sådan gränsdragning åtskilliga problem uppkomma. I

enstaka fall kan nämligen vara svårt att fastställa nämnda tidpunkt. Vidare

omfattar en uppdebitering vanligen ett flertal, vid skilda avlöningstillfällen

verkställda avdrag, varför en uppdebitering kunde tänkas bliva endast till

viss del förenad med förmånsrätt. Att i efterhand företaga en uppdelning av

en uppdebitering på olika avdragsperioder är tänkbart men å andra sidan

mången gång i praktiken ogenomförbart.

En annan till synes bättre lösning skulle vara att såsom i förslaget framföres

låta debiteringen vara avgörande, dock med det tillägg, att förmånsrätt

skulle åtnjutas jämväl för de skatteavdrag, som verkställts före konkursens

inträde och debiterats inom viss lagstadgad tid därefter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

19

Slutligen får länsstyrelsen framhålla, att med »uppdebitering» av preliminär

skatt bör förstås lokala skattemyndighetens beslut i ärendet och således

icke den uppdebitering, som långt senare sker i kronans räkenskaper.

Sveriges grossistförbund framhåller, att en eventuell förmånsrätt för ifrågavarande

fordringar obetingat borde förenas med det villkoret, att kravet

måste göras gällande senast sex månader efter den dag, då det gjorda löneavdraget

senast bort redovisas till vederbörande myndighet. Den angivna tidsfristen

om sex månader torde vara tämligen väl avpassad med hänsyn till

den tid, efter vilken man för närvarande, med hjälp av de tekniska hjälpmedel

som stode till förfogande inom uppbördsverket, kunde konstatera, att

likvid uteblivit.

Justitiekanslersämbctet och kammarrätten uttalar den meningen, att den

i motiven föreslagna omfattningen av förmånsrätten borde komma till tydligt

uttryck i lagtexten.

Svea hovrätt — som erinrat om de sakkunnigas tidigare återgivna uttalande

att om en arbetsgivare vid utbetalning av arbetstagares lön genom

löneavdrag innehållit en del därav, arbetstagarens lönefordran gentemot arbetsgivaren

kvarstode i motsvarande omfattning, dock att fordringen övergått

å kronan — anför följande.

Som en konsekvens härav har framhållits, att till den del det genom skatteavdrag

innehållna beloppet överstiger, vad som skall inbetalas till uppbördsmyndigheterna,

arbetstagaren har en direkt fordran å arbetsgivaren om utbekommande

av ytterligare lön, vilken fordran arbetstagaren i händelse av

arbetsgivarens konkurs själv har att bevaka. Huruvida detta för arbetstagaren

är helt tillfredsställande kan enligt hovrättens förmenande vara föremål

för delade meningar. Väl synes den arbetstagaren tillförsäkrade förmånsrätten

jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i allmänhet utgöra en tillräcklig säkerhet

för tillgodoseende av arbetstagarens anspråk, men ifrågasättas kan

huruvida icke för de måhända mera sällan förekommande undantagsfall,

där arbetstagarens fordran helt eller delvis icke utgår vid arbetsgivarens

konkurs, bör stadgas en subsidiär ersättningsskyldighet för statsverket. Att

statsverket i sådant läge är närmare än arbetstagaren att bära förlusten synes

hovrätten uppenbart.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter anför.

Om en arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men underlåtit

att redovisa innehållet belopp, skall detta vid avräkningen med den

slutliga skatten tillgodoräknas arbetstagaren. En väsentlig inskränkning häruti

föreligger emellertid enligt de sakkunnigas mening. Har en arbetstagare

av en eller annan anledning icke överlämnat sin debetsedel å preliminär

skatt till arbetsgivaren, är denne för närvarande skyldig att verkställa skatteavdrag

med 25 procent av den utbetalda lönen. Har härigenom innehållits

större belopp, än som enligt till arbetsgivaren senare överlämnad debetsedel

under närmast följande uppbördstermin skall inbetalas, skall arbetsgivaren

återbetala, vad som för mycket innehållits. Enahanda är fallet, då arbetsgivaren

innehållit större belopp, än vad som enligt beslut om jämkning under

närmast följande uppbördstermin skall inbetalas. I händelse av arbetsgivarens

konkurs har arbetstagaren enligt de sakkunniga att själv bevaka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

den fordran arbetstagaren har å arbetsgivaren för det belopp, som sålunda

för mycket innehållits. Det allmännas bevakning skulle endast omfatta det

belopp, som skall inbetalas till det allmänna. Om anledningen till att arbetstagaren

ej överlämnat debetsedel till arbetsgivaren ej är försumlighet, eller

då jämkningsbeslut beror på felaktighet från den lokala skattemyndigheten,

synes det oss obilligt, att arbetstagaren genom för högt skatteavdrag i händelse

av arbetsgivarens obestånd skall lida en ekonomisk förlust, varför

det allmännas bevakning i dylika fall synes böra omfatta hela det innehållna

skattebeloppet.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att underrättelse beträffande

beslut om egendomsavträde skulle jämlikt 20 § konkurslagen

alltid meddelas utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun.

Enligt 25 § uppbördskungörelsen ålåge det utmätningsman, då han

erhållit kännedom om att arbetsgivare försatts i konkurs, att ofördröj ligen

därom underrätta den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun.

Sistnämnda föreskrift torde emellertid icke alltid ha iakttagits.

Med hänsyn därtill samt till vikten av att den lokala skattemyndigheten så

snabbt som möjligt erhölle kännedom om förhandenvarande konkurs, syntes

det lämpligt, att i konkurslagen intoges en bestämmelse, enligt vilken

det skulle åligga konkursdomaren att omedelbart underrätta lokala skattemyndigheten

om att sådan ansökan till konkursdomaren inkommit, varom

förmäldes i 7 § konkurslagen.

Frågan om skyldighet för konkursdomare att underrätta lokal skattemyndighet

om gäldenär försättande i konkurs beröres även av länsstyrelsen i

Norrbottens län, som emellertid förklarar sig anse en sådan utvidgning av

konkursdomarens skyldigheter icke erforderlig, enär — åtminstone vad

Norrbottens län beträffade — länsstyrelsen efter genomgång av Post- och

Inrikes Tidningar skriftligen underrättade såväl lokala skattemyndigheter

som utmätningsmän om konkurser och bodelningar.

Departementschefen. Bestämmelserna om förmånsrätt för g ä 1- d c nären påförd skatt återfinns, om här bortses från de i 17 kap.

6 § handelsbalken upptagna reglerna om förmånsrätt till betalning ur fast

egendom för fastighetsskatt m. m., i 12 § samma kapitel. I sistnämnda paragraf

angiven förmånsrätt avser, som av den tidigare lämnade redogörelsen

framgår, vissa uppräknade skatter och avgifter till den del dessa enligt

verkställd debitering förfallit till betalning innan beslut om egendomens avträdande

till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande.

Mot utformningen av de nu antydda bestämmelserna har riktats vissa

invändningar.

Bestämmelserna erhöll sin nuvarande utformning genom beslut vid 1946

års riksdag. Dessförinnan gällde att förmånsrätten avsåg utskylder och

avgifter »för sista och löpande året». Detta innebar att förmånsrätten omfattade

även vissa skatter och avgifter, som förföll till betalning efter det

egendomen avträtts till konkurs. Då förmånsrätten numera är avgränsad till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

21

skatter och avgifter, som enligt verkställd debitering förfallit till betalning

löre det beslut om egendomens avträdande till konkurs meddelats, innebär

detta — som från några håll påpekats — en viss försämring av kronans förmånsrätt

i förhållande till vad tidigare gällt. Någon förmånsrätt föreligger

med andra ord icke för kvarstående skatt, som avser sista och löpande årets

inkomster.

De sakkunniga har vid behandlingen av denna fråga erinrat om att 12 §

med sin nuvarande utformning ger förmånsrätten en vidare omfattning

bakåt i tiden än vad förut var fallet. Då de sakkunniga icke funnit de nya

reglerna medföra några egentliga olägenheter, har ändrade bestämmelser

härutinnan icke föreslagits.

Även för egen del anser jag att någon ändring av bestämmelserna i nu

ifrågavarande hänseende i allt fall icke för närvarande bör vidtagas. Jag

vill erinra om att de antydda konsekvenserna av 1946 års lagändring var

förutsedda vid lagstiftningens genomförande. I den förut omnämnda propositionen

nr 376 till sistnämnda års riksdag framhölls (s. 15—16) sålunda,

att om förmånsrätt skulle åtnjutas — såsom hade ifrågasatts — beträffande

skatt, som förfallit eller förfölle till betalning »under sistförflutna eller löpande

uppbördsår», detta innebure att förmånsrätten skulle omfatta preliminära

skatter som belöpte på inkomst hänförlig till tiden efter konkursutbrottet.

En sådan anordning tedde sig mindre tillfredsställande. Någon anledning

till ett förändrat bedömande av förevarande spörsmål synes nu

knappast föreligga. I

I 12 § göres en direkt och fullständig uppräkning av de skatter och avgifter,

som där angiven förmånsrätt avser. Såsom omfattade av förmånsrätten

angives bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt

å förmögenhet, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel och

pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering.

I skattskyldig påförd slutlig eller tillkommande skatt ingår eller kan ingå

hl. a. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt

och folkpensionsavgifter. De ifrågakommande skatterna eller avgifterna debiteras

å respektive skattetitlar. Även å de utsända debetsedlarna finnes

angivet hur den slutliga eller tillkommande skatten fördelar sig å olika skattetitlar.

Det kan följaktligen icke råda någon tvekan om att sådana i slutlig

eller tillkommande skatt ingående skatter och avgifter, som omnämnts i

12 §, omfattas av där angiven förmånsrätt.

Preliminär B- och C-slcatt erlägges i enlighet med en av den lokala skattemyndigheten

verkställd debitering, vilken grundar sig antingen på den årliga

taxeringen året före inkomståret eller på särskild preliminär taxering.

Av debiteringen liksom även av debetsedlarna framgår storleken av de skatter

och avgifter, som erlägges preliminärt. I räkenskaperna uppdebiteras

däremot endast summa preliminär B- och C-skatt, utan fördelning å skattelitlar.

I fråga om preliminär A-skatt är läget i viss mån annorlunda. Denna skatt

utgår icke enligt verkställd debitering utan uttages genom löneavdrag, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

beräknas antingen med ledning av uppgifter i fastställda skattetabeller eller,

undantagsvis, med viss procent av lönebeloppet. Det genom löneavdrag innehållna

beloppet avses i princip skola omfatta alla sådana på inkomsten belöpande

skatter och avgifter, vilka skall erläggas preliminärt.

Vid anmälan i statsrådet den 18 oktober 1946 av den förut omnämnda

propositionen nr 376 framhölls (s. 15), att förmånsrätten enligt 12 § borde,

såsom ock skedde, begränsas till debiterad skatt. Vederbörande departementschef

underströk, att förmånsrätten därigenom komme att avse kvarstående

och tillkommande skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt.

Det sist återgivna innebär alltså, att förmånsrätten förutsattes omfatta

även debiterad preliminär skatt, oaktat att densamma icke finnes i räkenskaperna

uppförd under de olika skattetitlarna. Mot denna uppfattning riktades

icke några invändningar vid ärendets behandling i lagrådet eller eljest

vid lagstiftningens genomförande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas

nu ifrågavarande förslag uttalat den meningen att av författningstexten

kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debiterad

preliminär skatt eftersom sådan skatt icke i räkenskaperna uppdebiterades

å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa.

Uppbördssakkunniga har å sin sida utgått från att departementschefens

nyss återgivna uttalande gåve uttryck för gällande rätt samt därutöver

framhållit att förmånsrätten finge anses omfatta jämväl sådan konkursgäldenären

avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut av länsstyrelse eller

kronokamrerare uppdebiterats på grund av att konkursgäldenärens arbetsgivare

vid verkställd undersökning befunnits ha underlåtit att i behörig ordning

verkställa löneavdrag.

För egen del har jag den uppfattningen att bestämmelserna i 17 kap. 12 §

icke innefattar längre gående krav än att fråga skall vara om i nämnda

paragraf angivna skatter och avgifter, vilka ingå i debiterad preliminär,

slutlig eller tillkommande skatt, oavsett om därvid någon specifikation å de

särskilda skattetitlarna ägt rum eller ej. Då några nya omständigheter av

beskaffenhet att påverka bedömandet av denna fråga icke tillkommit sedan

år 1946, då lagstiftaren måste anses ha godtagit en sådan uppfattning, finner

jag nu icke påkallat att förorda någon omredigering av lagtexten. Jag vill

även uttala min anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att till sådan

debiterad skatt, som omfattas av förmånsrättsreglerna, även är att hänföra

s. k. uppdebiterad preliminär A-skatt. Sådan uppdebitering sker med

tillämpning av bestämmelserna i 24 § kungörelsen den 30 december 1946,

nr 890, med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen

och innebär att länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad i räkenskaperna

uppdebiterar det belopp, som arbetsgivare vid verkställd undersökning

befunnits ha felaktigt underlåtit att genom löneavdrag innehålla.

De sakkunniga ha föreslagit vissa ändringar i den förteckning över skatter

och avgifter, som finnes upptagen i 12 §. Då förordningarna om statlig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

23

inkomst- och förmögenhetsskatt och om särskild skatt å förmögenhet numera

ersatts av förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt,

bör — såsom de sakkunniga föreslagit — stadgandet omredigeras

i enlighet härmed. Däremot delar jag icke de sakkunnigas mening

att från uppräkningen bör uteslutas värnskatt, krigskonjunkturskatt och

skogsaccis. Väl har bestämmelserna om dessa skatter i princip upphört att

gälla, men av olika skäl kan alltjämt ifrågakomma bevakning av sådana

skatter i konkurs. Jag vill även erinra om det i proposition nr 79 till innevarande

års riksdag framlagda förslaget till förordning om konjunkturskatt

för år 1952. Skulle riksdagen fatta beslut om införande av en sådan skatt,

bör samma förmånsrätt gälla beträffande konjunkturskatt som beträffande

de förut omnämnda skatterna. Jag föreslår följaktligen att förslag härom

underställes riksdagen.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att jag icke anser mig böra föreslå

att förmånsrätten skall gälla även i avseende å skatt enligt förordningen den

30 mars 1951, nr 151, angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) eller enligt förordningen

den 14 december 1951, nr 794, om särskild avgift vid vissa investeringar

(investeringsavgift). Anledningen härtill är den speciella naturen

hos dessa skatter. De ha icke tillkommit i syfte att tillföra det allmänna

skatteintäkter; deras uppgift har varit eller är att verka dämpande på den

av över konjunktur en föranledda investeringsbenägenheten.

Jag torde härefter få övergå att behandla frågan om förmånsrätt i

arbetsgivares konkurs för skatt, som innehållits å arbetstagares

lön. Innan jag närmare ingår på ämnet må först erinras

om gällande bestämmelser rörande arbetsgivares skyldighet att verkställa

löneavdrag.

Bestämmelserna härom återfinnes i 46—52 §§ uppbördsförordningen och

kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

Arbetstagare, som har att erlägga preliminär A-skntt, skall till sin arbetsgivare

överlämna mottagen debetsedel å sådan skatt. Arbetsgivaren skall vid

varje löneutbetalningstillfälle verkställa löneavdrag för skatt med ledning

av vid debetsedeln fogad skattetabell. Sålunda innehållna medel skall redovisas

till uppbördsmyndigheterna senast under nästfoljande uppbördstermin.

Underlåter arbetstagaren att överlämna debetsedeln, är arbetsgivaren

skyldig verkställa löneavdrag med 25 procent. Företer arbetstagaren efter

det sådant avdrag gjorts vederbörlig debetsedel och framgår därvid att avdrag

gjorts med större belopp än som skall inbetalas under närmast följande

uppbördstermin, har arbetsgivaren att återbetala överskjutande belopp

till arbetstagaren.

Avser lönen icke bestämd tidsperiod eller uppbäres den icke vid regelbundet

återkommande tillfällen, skall löneavdrag göras med viss procent

av lönen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Skyldighet att verkställa löneavdrag föreligger jämväl för preliminär Ilskatt,

nämligen om den lokala skattemyndigheten icke förordnat att arbetstagare,

som påförts sådan skatt, själv äger erlägga skatten.

När fråga är om preliminär A-skatt och sådan preliminär B-skatt för vilken

löneavdrag verkställes, gäller enligt 55 § uppbördsförordningen att om

lokal skattemyndighet genom jämkning nedsatt den preliminära skatten

och om genom löneavdrag innehållits större belopp än som genom jämkningsbeslutet

skall inbetalas under närmast infallande uppbördstermin, arbetsgivaren

skall återbetala överskjutande belopp till arbetstagaren.

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt skall av arbetsgivaren verkställas

huvudsakligen i sådana fall, då skyldighet föreligger att göra löneavdrag

för preliminär skatt. Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren överlämnat

debetsedel å slutlig skatt eller för arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel

eller ock intyg av lokal skattemyndighet att arbetstagaren icke har att

erlägga kvarstående skatt, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag för kvarstående

skatt med 25 procent av lönen. Företer arbetstagaren efter det sådant

avdrag gjorts vederbörlig debetsedel, skall om återbetalning gälla vad som i

motsvarande hänseende föreskrivits beträffande preliminär A-skatt.

I 97 § uppbördsförordningen stadgas, att om arbetsgivare verkställt löneavdrag

men icke inbetalat innehållet belopp i föreskriven tid och ordning,

beloppet må uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga

om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren skall å beloppet erlägga restavgift.

Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmelsen i samma

paragraf att arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande

skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna

icke kan utfås hos denne.

överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt, skall enligt

89 § samma förordning vederbörande länsstyrelse till den skattskyldige

återbetala det överskjutande beloppet.

Enligt 95 § uppbördsförordningen är arbetsgivare, som utan skälig anledning

underlåtit att verkställa föreskrivet löneavdrag, jämte arbetstagaren

ansvarig för mot löneavdraget svarande skatt. Arbetsgivarens ansvarighet

kan dock göras gällande endast om arbetstagaren underlåter att efter anmaning

erlägga ifrågavarande skatt. Felande belopp kan uttagas hos arbetsgivaren

i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt. Arbetsgivare,

som betalt skatt i enlighet med nu återgivna bestämmelser, äger

söka beloppet åter hos arbetstagaren.

Av det tidigare anförda framgår, att några uttryckliga bestämmelser om

förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för skatt, som denne innehållit å arbetstagarens

lön, icke meddelats. Huruvida detta oaktat förmånsrätt i sådant

hänseende skulle förefinnas har tidigare varit i viss mån tveksamt. Genom

några av högsta domstolen år 1949 avgjorda mål (NJA 1949, s. 66 och

318) har emellertid rättsläget klarlagts; någon sådan förmånsrätt föreligger

icke.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

25

Det torde vara erforderligt att något beröra de spörsmål, som genom de

nyss antydda avgörandena i högsta instans vunnit sin lösning.

Enligt 17 kap. 4 § handelsbalken åtnjutes där angiven förmånsrätt bland

annat för »betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares

dagpenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter

förfallodagen». I de åsyftade rättsfallen har högsta domstolen haft att taga

ställning till frågan, huruvida den arbetstagaren tillkommande förmånsrätten

för lönefordran genom det av arbetsgivaren verkställda löneavdraget i

motsvarande omfattning övergått å kronan. Till stöd för en sådan uppfattning

hade åberopats, bland annat, ett tidigare avgörande i högsta domstolen

(NJA 1931 s. 386) enligt vilket stad medgavs förmånsrätt i konkurs enligt

17 kap. 4 § handelsbalken för arbetare påförda utskylder, vilka genom införsel

innehållits å deras lön men av deras arbetsgivare icke redovisats till

exekutor före arbetsgivarens inträffade konkurs. Högsta domstolen hade

därvid uttalat, att den fordringsrätt till de innehållna medlen som övergått å

staden finge anses vara förenad med samma förmånsrätt som tillkommit

löntagarna.

Som framgår av det förut sagda har högsta domstolen vid sina avgöranden

år 1949 icke ansett kronan ha en motsvarande förmånsrätt beträffande genom

löneavdrag innehållna medel. Högsta domstolen uttalade nämligen, att

fordringen i fråga icke kunde, såsom kronan gjort gällande, anses utgöra

fordran å innestående lön som övergått från arbetstagaren till kronan, varför

yrkandet att för fordringen, lika med löntagare, åtnjuta förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken saknade fog.

Av den utav de sakkunniga förebragta utredningen framgår, att arbetstagare

i relativt stor utsträckning underlåtit att redovisa av dom innehållna

skattebelopp och att de oredovisade skattebeloppen i åtskilliga fall varit av

betydande storleksordning. Det finnes anledning instämma i de sakkunnigas

uttalande, att utan förmånsrätt kan det allmännas skatteförluster förutses

bli avsevärda.

Sett ur denna synpunkt ter det sig följaktligen angeläget att tillskapa förmånsrätt

för fordran å innehållna skattemedel. Flertalet remissinstanser har

även uttalat sig för en lagstiftning av sådan innebörd. Vissa näringsorganisationer

har emellertid avstyrkt förslaget och därvid bl. a. åberopat i

tidigare sammanhang anförda invändningar om att införande av s. k. tysta

förmånsrätter icke stode i överensstämmelse med reglerna för en god

kreditlagstiftning.

För egen del kan jag icke finna de sålunda anförda invändningarna avgörande

vid ett ställningstagande till frågan om nu ifrågasatt förmånsrätt

bör införas eller ej. Förutom de nyss angivna rent fiskaliska synpunkterna

talar för ett genomförande av förslaget att gällande bestämmelser medger

förmånsrätt, jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken, i gäldenärens konkurs för

denne påförd skatt; det synes med hänsyn härtill naturligt att förmånsrätt

bör finnas även beträffande skattefordran vilken som en följd av det

nya uppbördssystemets konstruktion riktas mot arbetsgivaren. Utan den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ifrågasatta förmånsrätten skulle för övrigt, som länsstyrelsen i Värmlands

län framhållit, ett resultat av uppbördsreformen bli att oprioriterade borgenärer

skulle erhålla större möjlighet till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens

konkurs än vad fallet varit om äldre uppbördsregler fortfarande

gällt. Såsom ett ytterligare och icke oväsentligt skäl för förslagets genomförande

bör vidare anföras, att arbetstagare, vilka genom det nya uppbördssystemet

betagits rätten att själva erlägga sina skatter, med fog kunna

kräva att vad de avstått i form av löneavdrag å sin intjänta lön verkligen

kommer — så långt nu detta låter sig göra med hänsyn till andra intressen

som jämväl måste beaktas -— det avsedda ändamålet till godo. Slutligen bör

gentemot invändningen om det mindre lämpliga i att införa en s. k. tyst förmånsrätt

framhållas, att då i det enskilda fallet lämpligheten av en kreditgivning

skall bedömas, hänsyn givetvis bör tagas till det allmänt kända förhållandet

att en arbetsgivare har redovisningsskyldighet till kronan för genom

löneavdrag innehållna medel. Det kan för övrigt förutses, att en arbetsgivare

finner det angeläget att jämväl av sist antydda skäl fullgöra denna

sin redovisningsskyldighet; har kreditgivaren anledning misstänka att arbetsgivaren

brustit härutinnan, lärer denna omständighet nämligen starkt

påverka bedömandet av dennes kreditvärdighet.

Av det nu anförda framgår, att jag för egen del vill instämma i de sakkunnigas

förslag att förmånsrätt bör införas för kronans fordran å arbetsgivare

för av denne genom löneavdrag innehållen men icke redovisad skatt.

Med denna uppfattning uppkommer frågan vilken förmånsrätt som skäligen

bör ifrågakomma.

De sakkunniga framhåller att de övervägt lämpligheten av att förplikta

arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp avskilda

från övriga tillgångar samt tillika föreskriva att skattemedlen skulle insättas

på spärrat konto. Med en sådan anordning skulle det allmänna vid konkurs

kunna åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken. Av

närmare angivna skäl har de sakkunniga emellertid ansett sig böra avvisa

en sådan anordning.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot införande av bestämmelser

av antytt slag.

De sakkunniga har vidare uttalat den meningen, att det allmännas ifrågavarande

skattefordran härledde sig från arbetstagarens lönefordran och att

med hänsyn härtill förmånsrätt enligt 4 § samma kapitel kunde anses böra

ifrågakomma. De sakkunniga avvisar emellertid denna tanke, då i sistnämnda

paragraf angiven förmånsrätt av sociala skäl syntes böra förbehållas

egentliga lönefordringar och därmed enligt gällande bestämmelser i förevarande

avseende likställda fordringar. Efter överväganden jämväl huruvida

förmånsrätt borde föreskrivas enligt 17 kap. It §, har de sakkunniga stannat

för att föreslå förmånsrätt enligt samma kapitels 12 §.

Även för egen del anser jag övervägande skäl tala för förmånsrätt enligt

17 kap. 12 § handelsbalken. Det synes mig nämligen riktigt och lämpligt att

i förmånsrättshänseende likställa skattefordringar gentemot gäldenären med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

27

fordringar å arbetsgivare för genom löneavdrag innehållna skattemedel.

Denna min uppfattning sammanhänger även därmed att jag icke delar de

sakkunnigas uppfattning att en förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § skulle kunna

motiveras med att kronan genom arbetsgivarens löneavdrag övertagit en

lönefordran med därmed förenad förmånsrätt enligt sistnämnda stadgande.

Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av detta resonemang torde vara

erforderligt att närmare utföra detsamma.

Den föreskrivna skyldigheten för arbetsgivare att å arbetstagares lön verkställa

avdrag för skatt utgör ett led i ett uppbördssystem, som syftar till

att »vid källan» uttaga den på inkomsten belöpande skatten. Att arbetsgivaren

ålagts verkställa löneavdrag är en rent uppbördsteknisk omständighet,

som är att se mot bakgrunden av att en sådan anordning befunnits vara

den ur skilda synpunkter lämpligaste för genomförandet av ett källskattesystem.

Arbetsgivaren har med andra ord ålagts att för kronans räkning

utföra vissa uppgifter av uppbördsteknisk natur och löneavdraget är följaktligen

att betrakta som den normala formen för skattebetalning för löntagare.

En konsekvens av detta resonemang blir, att då vederbörligt löneavdrag

för skatt gjorts, det häremot svarande beloppet därigenom förlorar sin

karaktär av lönefordran samtidigt som för kronan gentemot arbetsgivaren

tillskapas en självständig fordringsrätt avseende skatt motsvarande det till

arbetstagaren icke utbetalade beloppet. Eftersom sålunda någon fordran å

lön icke övergått från arbetstagaren till kronan genom löneavdraget, kan

kronan icke heller ha för det innehållna beloppet förvärvat förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Riktigheten av det nu sagda måste anses bekräftad genom utgången i de

förut omnämnda, av högsta domstolen år 1949 avgjorda målen.

En ytterligare konsekvens torde få anses bli, att det genom löneavdrag

innehållna beloppet icke motsvarar någon arbetstagarens tillgång, som kan

tagas i mät för dennes gäld. Följaktligen finnes icke heller anledning att,

såsom de sakkunniga föreslagit, intaga en bestämmelse i uppbördsförordningen

att genom löneavdrag innehållet skattebelopp icke skall kunna hos

arbetsgivaren utmätas för arbetstagarens gäld.

De sakkunnigas uppfattning att kronan genom löneavdraget övertagit en

arbetstagarens lönefordran synes ha grundats på den omständigheten, att i

praxis kronan tillerkänts förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken i arbetsgivarens

konkurs för genom införsel innehållet belopp. En bestämd skillnad

måste emellertid anses föreligga mellan genom införsel innehållet belopp

och genom löneavdrag enligt uppbördsförordningen innehållen skatt. Som

jag nyss framhållit utgör sistnämnda avdrag den valda formen för den allmänna

skatteuppbörden. Införsel är däremot en specialexekution, som tillgripes

gentemot en försumlig skattebetalare. Denna specialexekution får anses

innebära, att viss del av en arbetstagares lönefordran tvångsvis överföres

å det allmänna. För den sålunda överförda lönefordran kvarstår — som framgår

av det förut berörda av högsta domstolen år 1931 avgjorda målet — för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

månsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Först sedan vederbörande utmätningsman

av arbetsgivaren mottagit beloppet i fråga, torde karaktären av

lönefordran ha upphört att existera.

Det torde emellertid, oaktat de bakomliggande förhållandena, ur vissa synpunkter

te sig egendomligt att bibehålla förmånsrätt enligt sistnämnda paragraf

för genom införsel för skatt eller allmänna avgifter innehållet belopp,

därest bättre förmånsrätt än enligt 17 kap. 12 § icke skulle föreskrivas för

vad som genom löneavdrag innehålles. Jag vill därför ansluta mig till de

sakkunnigas förslag att i sistnämnda paragraf intages eu bestämmelse om

att jämväl för ifrågavarande införselmedel skall åtnjutas där angiven förmånsrätt.

I detta sammanhang må framhållas att genom införsel innehållna

belopp f. n. icke alltid åtnjuter förmånsrätt. Förutsättningen för att

sådan skall föreligga är att den löne-, pensions- eller livräntefordran, vari

införsel beviljats, är föx-enad med förmånsrätt. Vad angår livräntef or dringar

torde dessa ofta vara oprioriterade. För att få en enhetlig reglering bör

emellertid den nya bestämmelsen i 17 kap. 12 § avse även sådana för skatt

innehållna införselmedel, som nu icke ha förmånsrätt.

Jag har förut framhållit, att enligt min mening har vad som genom vederbörligt

löneavdrag av arbetsgivaren innehållits å arbetstagares lön förlorat

sin karaktär av lönefordran samtidigt som för kronan uppkommit en motsvarande

skattefordran hos arbetsgivaren. Det sagda torde emellertid i vissa

speciella fall icke helt gälla. Jag erinrar om de förut omnämnda fallen, då

arbetsgivaren — på grund av arbetstagarens underlåtenhet att överlämna

debetsedel — kan ha gjort högre löneavdrag än som skulle ha verkställts,

därest debetsedeln i fråga överlämnats. I dessa fall skall, om debetsedeln

överlämnas innan arbetsgivaren nästföljande uppbördstermin redovisat de

innehållna medlen till uppbördsmyndigheterna, arbetsgivaren till arbetstagaren

återställa vad som för mycket innehållits. Detsamma gäller om jämkningsbeslut

av lokal skattemyndighet företes efter det löneavdrag gjorts.

I nu antydda fall torde arbetstagaren få anses ha bibehållit en motsvarande

lönefordran å arbetsgivaren. Denna fordran äger han vid arbetsgivarens

konkurs bevaka under åberopande av förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

handelsbalken. Skulle kronan i sådant fall ha bevakat hela det genom löneavdrag

innehållna beloppet, bör följaktligen en mot det av arbetstagaren

bevakade beloppet svarande avräkning å av kronan bevakat belopp göras.

Det kan tilläggas, att i vissa av dessa fall arbetstagaren kan finna det fördelaktigare

att underlåta bevakning, nämligen med hänsyn till uppbördsförordningens

bestämmelser att preliminär skatt, som arbetsgivaren genom löneavdrag

innehållit, under alla förhållanden tillgodoräknas den skattskyldige

för att i förekommande fall av skattemyndigheterna restitueras.

I detta sammanhang må erinras om vad Svea hovrätt anfört därom att

statsverket borde ersätta arbetstagare, som i arbetsgivarens konkurs icke

kunnat utfå genom löneavdrag för mycket innehållen skatt. Enligt min mening

torde tillräckliga skäl för en sådan bestämmelse knappast föreligga. Av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

29

det nyss sagda framgår att allenast när fråga är om löneavdrag för gäldande

av kvarstående skatt, den av hovrätten antydda situationen behöver uppkomma

och att denna i sådant fall har föranletts av arbetstagarens underlåtenhet

att efterkomma skyldigheten att överlämna sin debetsedel å slutlig

skatt. För övrigt må framhållas, att arbetstagaren i detta fall åtnjuter en så

god förmånsrätt som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Vad härefter angår omfattningen av den ifrågasatta förmånsrätten,

innebär de sakkunnigas förslag att förmånsrätten skulle

avse genom löneavdrag innehållen skatt, som enligt verkställd debitering

förfallit till betalning innan beslut om egendomens avträdande till konkurs

meddelats men icke tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Detta innebär en anknytning till reglerna om förmånsrätt för gäldenärens

egen skatt.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har vid remissbehandlingen riktats

vissa invändningar. Jag tillåter mig här allenast hänvisa till vad justitiekanslersämbetet

och länsstyrelsen i Värmlands län framhållit.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för en sådan utformning av

bestämmelserna, att förmånsrätten kommer att omfatta av arbetsgivaren

genom löneavdrag innehållen skatt under en viss tidsperiod. Förmånsrätten

göres då icke beroende av om den underlåtna redovisningen av skattemedel

upptäckes och låter sig till beloppet fastställas å sådan tid, att en s. k. uppdebitering

av preliminär A-skatt hinner göras före tidpunkten för beslutet om

egendomens avträdande till konkurs.

Däremot ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i avseende å den tidsbegränsning,

som bör gälla för den ifrågasatta förmånsrätten. Det synes nämligen

följdriktigt att välja samma tidsbestämning, som gäller i fråga om

förmånsrätt för konkursgäldenärs egna skatter; förmånsrätt bör sålunda

föreligga endast för belopp, som innehållits innan konkursbeslutet meddelades

men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Vad angår sådan kronans fordran mot arbetsgivare, som grundas därå att

arbetsgivaren underlåtit att göra föreskrivet löneavdrag, delar jag de sakkunnigas

mening att dylik fordran icke bör vara förenad med förmånsrätt.

I anledning av vad i något remissyttrande anförts därom att konkursdomaren

borde åläggas skyldighet att underrätta lokal skattemyndighet om

beslut att egendom avträtts till konkurs, får jag framhålla att en dylik föreskrift

knappast synes erforderlig, då enligt gällande bestämmelser lokal skattemyndighet

skall genom utmätningsman erhålla sådan underrättelse.

Godtages vad jag i det föregående föreslagit om att förmånsrätt enligt 17

kap. 12 § handelsbalken införes för kronans fordran å arbetsgivare för genom

införsel innehållen skatt, innebär detta en rättslig reglering i förmånsrättshänseende

av vissa i anledning av införsel uppkomna fordringsanspråk.

Såsom justitiekanslersämbetet antytt, torde i sådant läge uttryckliga be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

stämmelser böra meddelas beträffande vad som i avseende å förmånsrätt

skall gälla för annan i anledning av införsel uppkommen fordran.

Införsel i avlöning, pension eller livränta kan erhållas enligt 1 § införsellagen

för vissa närmare angivna familjerättsliga underhållsbidrag, enligt

20 § samma lag för fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i nämnda

paragraf angivna fordran å enskild försörjningsskyldig och enligt 22 § införsellagen

för förfallna böter och viten.

Förut har framhållits att uttryckliga bestämmelser om förmånsrätt i avseende

på införselmedel icke meddelats. Ej heller har frågan varit föremål

för prövning i högsta instans annat än då fråga varit om införsel för skatt.

Likväl torde i den i ämnet förda diskussionen i allmänhet ha antagits att förmånsrätt

skulle även i övriga fall föreligga enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Såsom stöd för en sådan uppfattning har därvid kunnat åberopas

vissa uttalanden i samband med lagstiftningsåtgärder berörande reglerna om

förmånsrätten. Här må erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande

nr 12 till 1925 års riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 10

med förslag till vissa ändringar i införsellagen samt i anledning därav väckta

motioner uttalade, att där stat eller kommun genom införsel övertoge lönefordran

såsom likvid för oguldna utskylder, kunde med skäl ifrågasättas,

att jämväl den med lönefordringen förbundna förmånsrätten överginge på

staten eller kommunen. Utskottet tilläde att en sådan uppfattning vunne

stöd i åtskilliga uttalanden, som i svensk teori och praxis förekommit beträffande

likartade spörsmål. Sålunda hade lagrådet vid ett tillfälle tagit

ståndpunkt till frågan, huruvida vid frivillig överlåtelse av en lönefordran

den i 17 kap. 4 § handelsbalken stadgade förmånsrätten överginge på den

som övertagit fordringen. I anledning av en vid 1914 års riksdag ifrågasatt

provisorisk utsträckning av giltighetstiden för den i nyssnämnda lagrum

stadgade förmånsrätten för lönefordringar (proposition nr 280/1914 B) uttalades

nämligen inom lagrådet den meningen, att enligt gällande rätt en

fordran på innestående lön även efter överlåtelse från den ursprunglige

fordringsägaren vore förenad med den förmånsrätt, som denne kunnat påfordra,

och denna uppfattning delades även av chefen för justitiedepartementet.

Anmärkas finge även, att den besläktade frågan huruvida den, som

gått i borgen för annans förbindelse, när han nödgades infria densamma,

inträdde icke blott i borgenärens fordringsrätt utan även i hans förmånsrätt,

i praxis besvarats jakande i mål rörande förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

för oguldna arrendeavgifter med mera (NJA 1915 s. 426). Ansåges

kronan och kommunerna vid införsel inträda i den förmånsrätt, som enligt

17 kap. 4 § handelsbalken tillkomme arbetaren för hans lönefordran, syntes

särskilda bestämmelser till tryggande av det allmännas rätt icke vara

erforderliga. Skulle emellertid behov yppa sig att i lag reglera hithörande

frågor, torde Kungl. Maj :t icke underlåta att för riksdagen framlägga förslag

i ämnet.

Något dylikt förslag har emellertid icke framlagts. I proposition nr 210 till

1944 års riksdag med förslag till vissa ändringar i införsellagen berördes

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

31

ånyo förevarande spörsmål. Vederbörande departementschef gjorde nämligen

på förekommen anledning det uttalandet att fordran på oredovisade

införselmedel i arbetsgivares konkurs vore förenad med den förmånsrätt

som tillkomme arbetstagares lönefordran samt att något särskilt stadgande

därom följaktligen icke vore erforderligt.

Till uppfattningen att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken skulle

föreligga för fordran på arbetsgivare i anledning av att denne icke redovisat

genom införsel för annat än skatt innehållet belopp har naturligen i hög

grad bidragit utgången i det förut omnämnda av högsta domstolen år 1931

avgjorda målet, då sådan förmånsrätt förklarades föreligga för genom införsel

för skatt innehållet belopp.

Den sålunda återgivna uppfattningen torde i första hand ha avseende å

de fall, då införsel skett jämlikt 1 eller 20 § införsellagen för uttagande av

underhållsbidrag. Det torde böra observeras att för dessa fall även gäller, att

arbetsgivarens insolvens drabbar den underhållsskyldige; fordringen å denne

torde nämligen få anses kvarstå till dess den underhållsberättigade respektive

fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden utfått underhållsbidraget.

Detta synes utgöra ett ytterligare skäl för att i nu avsedda fall

samma förmånsrätt skall förefinnas beträffande det genom införsel innehållna

beloppet som för den fordran, vari införseln skett. I 17 kap. 4 § bör

därför, såsom ett tredje stycke, införas ett stadgande av innehåll, att sannna

förmånsrätt, som enligt första eller andra stycket åtnjutes för fordran å avlönings-,

pensions- eller livräntebelopp, även skall gälla för fordran å belopp,

som på grund av införsel jämlikt 1 eller 20 § införsellagen innehållits av

avlöningen, pensionen eller livräntan.

Även 17 kap. 11 § innehåller såsom förut nämnts en bestämmelse om förmånsrätt

för visst slag av livräntor. Jämväl detta stadgande bör på motsvarande

sätt som 17 kap. 4 § kompletteras med en regel avseende det fall

att införsel beviljats i livräntan.

Även vid införsel för böter och viten kan göras gällande att fråga är om

eu kvarstående, av det allmänna övertagen lönefordran och att på grund

härav förmånsrätt skulle föreligga enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. En sådan

uppfattning ter sig dock något oviss, nämligen med hänsyn till stadgandet

i 18 § samma kapitel att böter äga minsta rätt. Möjligen kan emellertid

göras gällande att sistnämnda stadgande allenast har avseende å förmånsrätt

för fordran å böter som ådömts gäldenären.

Oaktat hur gällande bestämmelser om förmånsrätt bör tolkas i nu förevarande

hänseende, synes emellertid kunna göras gällande att tillräckliga

skäl icke föreligger för förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Tvärtom

synes naturligt att i förmånsrättshänseende likställa dessa fordringar

med böter. En sådan lösning skulle stå i överensstämmelse med den enhetliga

reglering som jag tidigare föreslagit skola gälla i avseende å förmånsrätt

för skatt. Jag förordar följaktligen att en bestämmelse därom meddelas.

Det nuvarande stadgandet i 17 kap. 18 § avser enligt ordalagen endast

böter men torde gälla även beträffande viten. Om paragrafen nu komplet
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

teras med en bestämmelse avseende införselmedel, som innehållits för böter

och viten, bör samtidigt den formella jämkningen vidtagas att paragrafen

även i övrigt uttryckligen kommer att gälla såväl böter som viten. Att med

viten i de sammanhang varom nu är fråga skall förstås endast viten, som

utdömes på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund

av lag eller författning, och icke viten, som utdömes på grund av avtal och

som sålunda har karaktären av ett på förhand bestämt skadestånd, torde

icke särskilt behöva angivas i lagen.

Jag får i detta sammanhang slutligen framhålla, att vad jag i det föregående

anfört haft avseende uteslutande å de av mig direkt behandlade frågorna.

Det sagda innebär alltså icke något ställningstagande till hur sådana

förmånsrättsfrågor bör bedömas, som kan uppkomma i andra fall då förmånsberättigad

fordran överlåtits eller eljest övertagits.

8. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. Förslaget

torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över

nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen om förmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

33

Bilagn.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §. 4 §.

Är gäldbunden — — — kortare

tid.

Förmånsrätt i---nämnda lag.

Därefter skall----lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva.

Förmånsrätt efter------enligt

4 §.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt G §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i

fast som löst gäldas med lika rätt

sinsemellan: statlig inkomst- och för
1

Senaste lydelse

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953.

Är gäldbunden — ----- kortare

tid.

Förmånsrätt i----nämnda lag.

Samma förmånsrätt, som enligt

första eller andra stycket åtnjutes för

fordran å avlönings-, pensions- eller

livräntebelopp, skall ock gälla för

fordran å belopp, som på grund av

införsel jämlikt 1 eller 20 § lagen om

införsel i avlöning, pension eller livränta

innehållits av avlöningen, pensionen

eller livräntan.

Därefter skall-----— lag sägs.

11 §•

Därefter skola,----är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Samma förmånsrätt skall

ock gälla för fordran å belopp, som

på grund av införsel jämlikt 1 eller

20 § lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta innehållits av

livräntan, i den mån denna belöper

på tiden efter konkursansökningens

ingivande.

Förmånsrätt efter------enligt

4 §■

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt G §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomstskatt, statlig

av 4 och It §§ so 1937:525, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.

1 samt. Nr 7.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 7.

Nuvarande lydelse:

mögenhets skatt, särskild skatt å

förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

värnskatt, krigskonjunkturskatt,

allmän kommunalskatt,

landstingsmedel, tingshusmedel,

skogsaccis, pensionsavgift enligt

lagen om folkpensionering samt av

statsverket förskjutna försäkringsoch

tilläggsavgifter enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete,

samtliga skatter och avgifter dock

endast om de enligt verkställd debitering

förfallit till betalning innan

beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej tidigare

än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt som

nu sagts må dock icke åtnjutas för

utskylder eller avgifter, som påförts

på grund av eftertaxering och som

eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

18 §.

Böter äga minsta rätt.

Föreslagen lydelse:

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,

ersättningsskatt, värnskatt, krigskonjunktur

skatt, konjunkturs katt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering

samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt

lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, samtliga skatter och avgifter

dock endast om de enligt verkställd

debitering förfallit till betalning innan

beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej

tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke åtnjutas

för utskylder eller avgifter, som påförts

på grund av eftertaxering och

som eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som arbetsgivare

innehållit genom löneavdrag

för utskylder eller avgifter som

i första stycket avses eller på grund

av införsel för utskylder eller allmänna

avgifter, dock endast för belopp

som innehållits innan beslutet

om egendomens avträdande till konkurs

meddelas men e j tidigare än två

år före konkursansökninqens inaivande.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran

å belopp, som arbetsgivare innehållit

på grund av införsel för böter eller

viten, äga minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952 men skall icke äga tillämpning

i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

35

Bihang.

1949 års uppbördssakkunnigas förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Sist skola, i den män ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tinghusmedel, pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, samtliga skatter och avgifter dock endast om de enligt verkställd

debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för utskylder

eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat

förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punkten

åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs, tillkomme kronan för

belopp, som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön genom skatteavdrag

eller genom införsel för utskylder eller allmänna avgifter men icke inbetalat

till vederbörande myndighet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, dock att de nya

bestämmelserna icke skola äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde

meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 maj

1952.

N är varande:

justitieråden Ekberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm,

justitierådet Gösta Lind.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 21 mars

1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen i finansdepartementet G. T. Hedborg.

Lagrådet yttrade:

Den viktigaste fråga, som avses i förslaget, rör införandet av förmånsrätt

för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare å belopp, som denne jämlikt

uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag för arbetstagares

utskylder m. in. Olika meningar ha tidigare rått, huruvida detta fordringsanspråk

var förenat med förmånsrätt. Sålunda har gjorts gällande, att anspråket

skulle utgöra fordran å innestående lön, som övergått från arbetstagaren

till kronan, och att denna följaktligen skulle ha förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken. Att detta betraktelsesätt ej är riktigt är numera

fastslaget genom de i remissprotokollet åberopade avgörandena av

högsta domstolen under år 1949. Lagrådet finner i likhet med departementschefen,

att löneavdraget utgör en form av skattebetalning för löntagaren,

vilken verkställes genom arbetsgivarens förmedling, samt att den fordringsrätt,

som kronan genom innehållandet förvärvar å arbetsgivaren, är till sin

natur fullt självständig och saknar förmånsrätt.

Enligt förslaget skall kronan åtnjuta förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs

jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken för omförmälda fordringsanspråk.

Antages förslaget, införes i vår rätt en ny tyst förmånsrätt. Häremot ha allvarliga

betänkligheter uttalats av organisationer inom näringslivet. Enligt

lagrådets mening sakna dessa betänkligheter icke fog. De sakkunniga, vilkas

betänkande ligger till grund för departementsförslaget, ha själva framhållit,

att det allmännas bevakning i en konkurs för innehållna medel ibland

avser betydande belopp, och till belysande härav hänvisat till rättsfallet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

37

i NJA 1949 s. 318, där fråga var om oredovisade löneavdrag till belopp

överstigande 100 000 kronor. I yttranden av justitiekanslersämbetet och

länsstyrelsen i Värmlands län har vidare påpekats, att arbetsgivarens underlåtenhet

att redovisa vanligen icke upptäckes förrän i samband med

arbetsgivarens konkurs. En företagares konkursborgenärer (t. ex. förlagsgivare

eller leverantörer) kunna således lätteligen komma att för sina fordringar

konkurrera med ett kronans fordringsbelopp, varom de saknat kännedom

före konkursen och som kanske betager dem möjlighet till utdelning.

Häremot har, såsom av remissprotokollet framgår, bland andra synpunkter

anförts, att utan den föreslagna förmånsrätten ett resultat av uppbördsreformen

skulle bliva, att oprioriterade borgenärer skulle erhålla möjlighet

till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens konkurs än med tillämpning

av äldre uppbördsregler. Detta påstående kan synas teoretiskt riktigt,

men förhållandena torde ofta ställa sig annorlunda i verkligheten. Det vanligaste

fallet lärer nämligen vara, att en företagare fortsätter sin rörelse

även sedan den börjat gå med förlust. Då han, vid risk av arbetsinställelse,

icke kan underlåta att betala sina arbetare deras löner, tvingades han,

medan det gamla uppbördssystemet gällde, att inställa betalningarna, sedan

kreditmöjligheterna uttömts. Det nya uppbördssystemet med löneavdrag

möjliggör emellertid, att han med samma kreditmöjligheter kan uppskjuta

betalningsinställelsen, samt medför normalt, att då konkurs inträder skuldsumman

ökats men tillgångarna ej vuxit. Denna situation erbjuder ingen

fördel för de oprioriterade borgenärerna.

Emellertid framstår det, såsom de sakkunnigas betänkande och avgivna

yttranden bestyrka, ur statsverkets synpunkt angeläget, att kronans fordringsrätt

beredes bättre skydd än denna nu har. Det torde vara att förvänta,

att kreditgivare och andra borgenärer i framtiden komma att få större möjlighet

än nu att förutse och beräkna kronans fordran gentemot företagaren.

Såsom de sakkunniga anfört, föreligger också anledning att räkna med att

myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna kan effektiviseras så,

att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit, icke behöva

uppkomma. Av nu anförda skäl och i betraktande av vad övrigt anförts

till stöd för förslaget samt särskilt därav att kronan ej tillförsäkrats

bättre förmånsrätt än enligt 12 § anser sig lagrådet — om än med viss

tvekan — icke böra ställa sig avvisande mot förslaget.

Departementschefen har i remissprotokollet berört åtskilliga speciella frågor

angående kronans och arbetstagarens bevakningsrätt i konkurs, varom

olika meningar kunna råda. De föreslagna lagändringarna i 17 kap. handelsbalken

ha emellertid ej till uppgift att lösa dessa frågor, vilka främst

röra tolkningen av uppbördsförordningen och dess grunder. Det synes närmast

ankomma å rättstillämpningen att besvara dem. Vid sådant förhållande

och då frågorna icke lära äga någon större praktisk betydelse för

belysande av omfånget av den föreslagna förmånsrätten, anser sig lagrådet

sakna anledning att i detta sammanhang taga ställning till desamma.

Vad angår den föreslagna förmånsrätten för kronans fordran å belopp,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Ilungl. Maj. ts proposition nr 7.

som arbetsgivare innehållit på grund av införsel för utskylder eller allmänna

avgifter, kan förtjäna framhållas att, enligt den åsikt som numera torde

vara rådande, den förmånsrätt, som tillkommer en fordran, är oberoende

av vem som gör fordringen gällande. Godtages betraktelsesättet, att genom

införseln arbetstagarens lönefordran överföres på det allmänna, utgör förslaget

om förmånsrätt, vilken icke är bättre än enligt 12 §, i vissa fall ett brytande

av denna princip, innebärande ett tillbakaflyttande av kronans förmånsrätt.

Å andra sidan kunna, såsom i remissprotokollct framhållits, goda

skäl anföras för att likställighet förefinnes mellan fordringsanspråk av sist

omförmälda beskaffenhet och fordringsanspråk, som grunda sig på löneavdrag.

Vad nu sagts hänför sig till att lönefordringen i kronans hand försämras

med avseende å förmånsrätten. Att märka är emellertid också, att fordringen

understundom kan få förmånsrätt, ehuru sådan rätt nu saknas. Förutom

i vissa av departementschefen omnämnda fall blir detta händelsen,

när lönen avser tid mellan ett år och två år före konkursansökningen. Lönefordringen

är då icke förenad med förmånsrätt i arbetstagarens hand ens om

denne är att hänföra till den i förmånsrättshänseende bäst ställda kategorien

löntagare, nämligen betjänter och tjänstehjon, men fordringen får det

oaktat i kronans hand förmånsrätt enligt 12 §. Beträffande andra löntagare

kommer denna olikhet att föreligga i fråga om ännu längre tidsperiod.

Härefter övergår lagrådet till att närmare beröra vissa detalj spörsmål.

I 4- § tredje stycket behandlas frågan om förmånsrätt för fordran å belopp,

som på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,

pension eller livränta innehållits av avlöning, pension eller livränta

till gäldande av visst i 1 § sagda lag omförmält familjerättsligt underhållsbidrag

eller av fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i 20 § angivna

fordringsanspråk å enskild försörjningsskyldig. Förslagets mening lärer icke

vara att här såsom i det nya stycket i 12 g tillskapa ett nytt slag av förmånsrätt

utan endast att lagfästa den förmånsrätt, som enligt rättspraxis

redan förefinnes. Belysande för gällande rätt är det i remissprotokollet omförmälda

rättsfallet i NJA 1931 s. 386 och departementschefens uttalanden i

propositionen nr 210 till riksdagen år 1944 med förslag till lag angående ändring

i införsellagen (se NJA 1944 avd. II s. 572). Härav framgår att den,

för vilkens räkning införsel skett i underhålls- eller försörj ningsskyldig tillkommande

lön, pension eller livränta, i den innehållandes konkurs åtnjuter

samma förmånsrätt för sin fordran å oredovisat införselbelopp, som den underhålls-

eller försörjningsskyldige själv skulle haft, om han bevakat beloppet

såsom fordran å lön, pension eller livränta. Vid sådant förhållande kunde

det synas överflödigt att nu meddela bestämmelser i ämnet. Under hänvisning

till gällande rättspraxis har också väckt förslag om dylik lagstiftning

tidigare avvisats. (Se NJA 1944 avd. II s. 572.) Emellertid föreligger i förevarande

fall en särskild anledning att i lag reglera detta spörsmål därutinnan

att bestämmelser angående förmånsrätt för kronan beträffande fordringsanspråk

i anledning av införsel för utskylder eller allmänna avgifter ansetts

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

39

böra införas i 17 kap. 12 § handelsbalken. Lagrådet har därför intet att invända

mot ett lagfästande av gällande rättspraxis i förevarande fråga. Emellertid

är avfattningen av den föreslagna bestämmelsen icke tillfredsställande.

Därav framgår nämligen icke klart, att den avsedda förmånsrätten är begränsad

till de i första och andra styckena för varje särskilt fall stadgade

tiderna. Det synes därför önskvärt, att den gällande rättens mening kommer

till tydligare uttryck än som skett i förslaget. Vidare finner lagrådet, att den

i paragrafen gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §» införsellagen bör i klarhetens

intresse kompletteras med eu hänvisning jämväl till 19 §. Förslagsvis

kan det nya tredje stycket erhålla följande lydelse: Har på grund av införsel

jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta

innehållits avlönings-, pensions- eller livräntebelopp, som skulle utgått med

förmånsrätt enligt första eller andra stycket, gäl le samma förmånsrätt för

fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Vad angår den föreslagna andra punkten i 11 § andra stycket synes denna

lämpligen böra omformuleras i anslutning till den av lagrådet förordade

lydelsen av 4 § tredje stycket. Emellertid vill lagrådet framhålla, att ifrågavarande

bestämmelse — såsom avseende allenast under fortlöpande konkurs

innehållna medel av livränta, vilken enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete utgår för skada i anledning

av en före den 1 januari 1918 inträffad olyckshändelse — icke lärer ha

någon egentlig praktisk betydelse och efter en del år förlorar varje sådan.

Beträffande 12 § första stycket vill lagrådet erinra följande. I förslaget

göres liksom i nu gällande lag en uppräkning av de skatter och avgifter,

som skola åtnjuta där angiven förmånsrätt. Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

samt särskild skatt å förmögenhet, vilka för närvarande upptagas

i lagrummet, ha emellertid uteslutits. Visserligen är o dessa skatter numera

ersatta av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, men man

torde likväl böra räkna med att bevakning för äldre skatt av förstnämnda

slag alltjämt kan förekomma i konkurs. Meningen torde vara, att kronan för

sådan skatt skall åtnjuta förmånsrätt såsom beträffande de nya skatterna.

Detta följer emellertid ej därav att i paragrafen omnämnas statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt samt att i övergångsbestämmelserna till

förordningarna den 26 juli 1947 om sagda nya skatter är stadgat, att vad i

lag eller allmän författning sägs angående förordningen om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet i

stället skall avse 1947 års förordningar. Även om en analogisk tillämpningskulle

kunna ifrågakomma, torde likväl — med hänsyn till det uti ifrågavarande

paragraf valda förfaringssättet att fullständigt uppräkna de skatter

och avgifter, som äro förenade med förmånsrätt — uttrycklig bestämmelse

böra meddelas om kronans förmånsrätt jämväl beträffande nu berörda

skatter. Detta kan ske antingen genom en komplettering av lagtexten i förevarande

paragraf eller genom en övergångsbestämmelse.

Väljes den sistnämnda utvägen, torde övergångsbestämmelsen lämpligen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Ma j:ts proposition nr 7.

böra omfatta även värnskatt, krigskonjunkturskatt och skogsaccis. Samtliga

sist omförmälda skatter ha nämligen regelmässigt upphört att utgå.

Liksom beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt

å förmögenhet kan det dock allt fortfarande hända, att bevakning sker i konkurs

för sådana skatter. Emellertid blir detta tydligen alltmera sällsynt och

kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att helt upphöra. Det synes

vid sådant förhållande mindre lämpligt att betunga lagtexten i 12 § med en

uppräkning av skatter, som upphört att utgå.

Den ifrågasatta övergångsbestämmelsen kan förslagsvis få det innehåll,

att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som

där angivits, gälla jämväl för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild

skatt å förmögenhet, värnskatt, krigskonjunktur skatt och skogsaccis

samt för kronans fordran å belopp, som genom löneavdrag eller på grund av

införsel innehållits för utskylder som nu sagts. Visserligen lärer redan av

den föreslagna lydelsen av andra stycket i 12 §, jämförd med 21 § lagen

om införsel i avlöning, pension eller livränta, följa, att kronan äger förmånsrätt

för fordran å belopp, som på grund av införsel innehållits för berörda

utskylder, men till undvikande av missförstånd kan det vara befogat,

att erinran härom göres i förevarande sammanhang.

Enligt andra stycket i 12 § skall kronan under vissa betingelser ha förmånsrätt

för fordran å belopp, som »arbetsgivare» innehållit för utskylder

eller allmänna avgifter genom löneavdrag eller på grund av införsel. När det

gäller bl. a. innehållande av pensions- eller livräntebelopp, är emellertid uttrycket

»arbetsgivare» missvisande. På grund av stadganden i 3 § 1 och 46 §

1 mom. uppbördsförordningen är visserligen även den som utbetalar pension

eller livränta att betrakta som arbetsgivare, men detta avviker från

gängse tolkning av begreppet och den innebörd, som detsamma i allmänhet

har i lagstiftningen. Eu omredigering av lagtexten är därför påkallad. Lagrådet

vill i detta sammanhang erinra om den olikhet, som torde föreligga

mellan förevarande fall och det fall, som behandlas i 4 § tredje stycket. Då

här är fråga om en självständig förmånsrätt, lärer denna nämligen vara oberoende

av den tidsbegränsning, som jämlikt 4 § första eller andra stycket gäller

beträffande förmånsrätt för den löne-, pensions- eller livräntefordran,

vilken varit förmål för löneavdrag eller införsel, liksom av de inskränkningar,

som i 12 § första stycket äro stadgade i fråga om förmånsrätt för skattefordran

hos arbetstagaren själv.

I fråga om 18 § vill lagrådet framhålla att, såsom i remissprotokollet anförts,

uttrycket »viten» i detta sammanhang avser endast viten, som utdömas

på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller

författning men icke viten av rent civilrättslig karaktär. Denna begränsning

har kommit till klart uttryck i Jagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser

om böter och viten. Det skulle kunna ifrågasättas att välja samma

formulering här som i sagda lag. Emellertid har ingen sådan begränsning

gjorts i vare sig stadgandet i 21 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

41

av bötesstraff eller den samtidigt därmed tillkomna bestämmelsen i 22 §

lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, ehuru uttrycket vite i

dessa bestämmelser äger den inskränkta innebörd som förut sagts. Det synes

riktigast att, såsom i förslaget skett, avfattningen av ifrågavarande stadgande

ansluter sig till omförmälda bestämmelse i införsellagen.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 7.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådei å Stockholms slott den 5 december

1952.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 29 maj 1952

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade förslaget

till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Föredragande departementschefen anför.

Vid anmälan i statsrådet den 21 mars 1952 av nu ifrågavarande lagförslag

framhöll jag, att spörsmålet om ändrade bestämmelser rörande kronans

förmånsrätt för skatt behandlats av 1949 års uppbördssakkunniga i ett

den 24 januari 1952 avlämnat betänkande med förslag till vissa ändringar

i uppbördsförfarandet. Med hänsyn till de sakkunnigas mycket vittgående

förslag till ändrade uppbördsregler in. in. och nödvändigheten av ett vidlyftigt

remissförfarande framstod det såsom uteslutet att kunna för 1952

års vårriksdag framlägga något mera omfattande på betänkandet grundat

förslag. Jag anmälde därför i statsrådet allenast spörsmålet om ändrade förmånsrättsbestämmelser

rörande skatt, vilken fråga enligt min mening påkallade

en omedelbar uppmärksamhet och som var av beskaffenhet att

kunna utbrytas till separat behandling.

Det på min hemställan till lagrådet remitterade förslaget om ändring i

17 kap. handelsbalken utformades med tanke på att kunna föreläggas vårriksdagen.

Med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning våren 1952 visade det

sig emellertid icke görligt att fullfölja denna tanke.

Förslaget synes i stället böra underställas 1953 års riksdag. De vid lagförslaget

fogade bestämmelserna rörande ikraftträdande bör av skäl, som

framgår av det nyss sagda, jämkas.

I anledning av lagrådets utlåtande får jag härefter anföra följande.

Vad lagrådet i principiellt avseende uttalat innebär i allt väsentligt ett

godtagande av förslaget och de synpunkter på det föreliggande spörsmålet,

som anlades vid föredragningen i statsrådet den 21 mars 1952. Jag anser

mig följaktligen icke ha något ytterligare att anföra i denna del.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

43

I detalj hänseenden har lagrådet emellertid gjort vissa påpekanden, huvudsakligen

avseende utformningen av själva lagtexten.

Vad först angår 4 § tredje stycket, har lagrådet förordat en formulering,

som tydligare än den föreslagna anger, att där avsedd förmånsrätt är begränsad

på sätt lagrådet i sitt utlåtande framhållit. Härjämte har lagrådet

ansett att den i nämnda stadgande gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §»

införsellagen borde i klarhetens intresse kompletteras med en hänvisning

jämväl till 19 § samma lag.

De av lagrådet sålunda framförda synpunkterna bör beaktas. Härav följer,

såsom ock lagrådet framhållit, att en motsvarande omformulering av

11 § andra stycket jämväl bör företagas.

Lagrådet, som erinrat att den i 12 § angivna förmånsrätten torde avsetts

skola i förekommande fall omfatta jämväl fordran å skatt enligt de numera

upphävda och av andra författningar ersatta förordningarna om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet, har uttalat

sin tvekan huruvida den valda avfattningen av sistnämnda paragraf

möjliggjorde en sådan tolkning. Lagrådet har förordat en komplettering av

lagtexten eller införande av en särskild övergångsbestämmelse.

Såsom lagrådet framhållit har meningen varit att förmånsrätten skall omfatta

även nyssnämnda äldre skatter i de fall bevakning av sådana i konkurs

förekommer. Enligt min uppfattning borde redan 12 § i den föreslagna

lydelsen kunna ge utrymme åt en sådan tolkning, något som ock lagrådet

antytt möjligheten av. Jag har emellertid intet att erinra mot lagrådets förslag

att förmånsrätt i angivet hänseende uttryckligen fastslås. Detta synes

lämpligast böra ske i särskilda övergångsbestämmelser, utformade på sätt

lagrådet förordat.

I 12 § andra stycket bör slutligen, såsom lagrådet framhållit, den ändringen

i den föreslagna lagtexten vidtagas, att uttrycket »arbetsgivare» utgår

såsom ur vissa synpunkter missvisande. Detsamma gäller 18 §. Slutligen

bör ett par jämkningar av redaktionell karaktär vidtagas i 12 § andra

stycket.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande

förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, jämkat i överensstämmelse

med det nu anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

Doktrin (1)

  1. Bertil Adèll, Mannamån mot borgenärer contra upp-bördsförseelse, SvJT 1967 s. 273, på s. 274, 283 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 17 kap. handdsbalken. s. 1 i texten
  2. 1LU 1953:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 1967 s. 273 Bertil Adèll, Mannamån mot borgenärer contra upp-bördsförseelse s. 274 · s. 283 i texten