Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

1953-03-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:97, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

1

Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948

(nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

given Stockholms slott den 6 mars

1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329)

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet,* 1 vilken lag gäller till och med den 30

juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

1 Senaste lydelse 1 vissa delar, se SFS 1951: 186.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 97.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

2

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 februari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet

av lagen den 17 juni 1958 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet samt anför därvid följande.

Den nu gällande jordförvärvslagen är tidsbegränsad och giltighetstiden

utgår den 30 juni 1953. Lagen utfärdades den 17 juni 1948 och vissa ändringar

i densamma har vidtagits genom lag den 20 april 1951 (nr 186).

Beträffande det närmare innehållet i jordförvärvslagen må följande här

nämnas.

I 1 § stadgas att fastighet, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller

del av eller andel i sådan fastighet ej må genom köp, byte eller gåva förvärvas

utan tillstånd av den lantbruksnämnd inom vars område fastigheten

är belägen. Tillstånd erfordras dock icke, om förvärvet avser sådan del av

fastighet, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

eller andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare.

Tillstånd skall enligt 2 § sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes ej tillstånd inom föreskriven tid eller avslås ansökningen, skall fånget

vara ogillt.

Under 3 § anges de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.

I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning

föreligger till antagande att fastigheten skulle bli vanskött i sökandens ägo

eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av

fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av

byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att sökanden

vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,

vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt

detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen

förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet,

må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas med mindre

sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj :ts proposition nr 97.

3

för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl för

bifall föreligger.

Enligt 4 § kan i samband med bifall till ansökningen vissa villkorsföreskrifter

meddelas. I 4 a och 4 b §§, vilka tillkommit genom lag den 20

april 1951, har givits vissa bestämmelser angående jordbruksfastighet, som

förvärvas medelst inrop på exekutiv auktion. Sådant förvärv får ske utan

tillstånd, men fastigheten skall i regel åter avyttras innan två år förflutit

från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen erhållit

lantbruksnämndens tillstånd att behålla fastigheten. Har inropet skett

för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför fastigheten

häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, kan

anstånd med fastighetens avyttrande medgivas om sannolika skäl visas, atf

förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej fastigheten inom

föreskriven tid skall den försäljas på offentlig auktion. Närmare bestämmelser

om vad därvid skall iakttagas lämnas i 4 b §.

Enligt 5 § må klagan över beslut, varigenom lantbruksnämnd avslagit ansökan

att få förvärva eller behålla fastighet föras hos Konungen genom

besvär. I övrigt får klagan icke föras mot beslut av nämnden, men Konungen

äger förordna att i vissa fall nämndens beslut skall underställas Konungens

prövning.

I 6 § upptages vissa generella undantag från skyldigheten att söka tillstånd.

Sådant undantag gäller för kronan, kommun eller sambruksförening.

Vidare är lagen icke tillämplig beträffande förvärv från konkursbo eller där

jämlikt annan författning Konungens eller länsstyrelsens tillstånd skall sökas

eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att

få ske utan sådant tillstånd. År förvärvaren fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling, eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om avyttring

av fastighet, som inropats på exekutiv auktion.

I fråga om fastighet med jordbruk erfordras enligt tredje stycket av 6 §

ej tillstånd om förvärvaren, på sätt Konungen bestämmer, i samband med

lagfartsansökan som göres inom tre månader från det fånget skedde, eller,

vad angår förvärv å auktion enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar dels

att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger, dels

ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och

icke är ägare till annan fastighet med jordbruk.

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare

föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse

den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20 april

1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser om

sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje

stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket i kungörelsen erfordras att förvärvaren

företer dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran

att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten

är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i

stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av

kommunalborgmästaren utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

varens försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning

ej föreligger till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens

ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan

nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig

såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar

avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom

bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för

fastighetens brukande.

Är fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning

enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket

av 2 § landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat

av vederbörande förrättningsman.

Enligt 3 § åligger det den, på vilken det ankommer att utfärda intyg, som

i 2 § sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande

de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt skall

yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas.

I skrivelse den 24 november 1952 har 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

— under erinran att giltighetstiden för jordförvärvslagen utgår

den 30 juni 1953 —- hemställt att giltighetstiden för lagen och tillämpningskungörelsen

till denna måtte provisoriskt förlängas på två år.

Utredningen har erinrat om att enligt erhållna direktiv utredningen bl. a.

skall överväga frågan huruvida jordförvärvslagen bör förlänas fortsatt giltighet

och om den i så fall behöver omarbetas samt att Kungl. Maj :t genom

beslut den 21 november 1952 utvidgat utredningsuppdragen till att avse

jämväl översyn av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Med hänsyn till att

de nu nämnda båda utredningsuppdragen lämpligen borde behandlas i ett

sammanhang och då arbetet därmed icke torde kunna vara slutfört vid sådan

tid att förslag kan framläggas före 1954 har utredningen hemställt

om den ovan angivna förlängningen av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.

Utkast till författningsbestämmelser om förlängningen har bifogats

skrivelsen.

I skrivelse den 10 januari 1953 har lantbruks stp rats en tillstyrkt den av utredningen

föreslagna förlängningen. Vid skrivelsen har fogats en sammanställning

av lantbruksnämndernas svar på vissa frågor, som framställts av

jordbruksrationaliseringsutredningen. Styrelsen har bland annat anfört.

Styrelsen finner det nödvändigt, att jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen

provisoriskt förlänges i avbidan på att utredningens arbete

skall slutföras. Tillräcklig anledning att i samband med en sådan provisorisk

förlängning överväga någon ändring av lagen föreligger enligt styrelsens

uppfattning icke. Däremot anser styrelsen det angeläget, att fråga om

ändring i visst avseende av tillämpningskungörelsen upptages redan i detta

sammanhang. Styrelsen avser därvid de bestämmelser, som i kungörelsen

meddelas angående utfärdande av s. k. landsfiskalsintyg. I detta avseende

anför styrelsen bland annat följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

5

I ett frågeformulär, som 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning i

början av år 1952 utsände till samtliga lantbruksnämnder, hemställdes bl. a.

om utlåtanden från nämnderna rörande deras erfarenheter av systemet med

landsfiskalsintyg. Av de yttranden, som nämnderna med anledning härav

avgivit, framgår att systemet givit anledning till erinringar i olika avseenden.

Det torde visserligen som ett allmänt omdöme kunna uttalas alt systemet på

det hela taget fungerat relativt gott. Det har dock ej sällan förekommit att

landsfiskaler utfärdat intyg även i fall, då det måste anses ha varit tvivelaktigt

huruvida sökanden fyllde förutsättningarna för erhållande av intyg

eller då det till och med måste anses ha varit ganska uppenbart, att sökanden

icke bort erhålla intyg. I ett ärende har också riksdagens justitieombudsman

funnit sig höra erinra om vikten av att föreskrifterna i 3 § tilllämpningskungörelsen

iakttages i erforderlig grad (se JO:s ämbetsberättelse

till 1951 års riksdag). Som exempel på vart en mindre lämplig intygsgivning

kan leda kan också nämnas att det nyligen förekommit att en person, sedan

hans ansökan om förvärvstillstånd avslagits av lantbruksnämnden och han

anfört besvär över nämndens beslut hos Kungl. Maj:t, sökte och erhöll

landsfiskalsintyg efter det lantbruksstyrelsen i avgivet yttrande avstyrkt bifall

till besvären och med stöd av detta intyg erhöll lagfart å fastigheten allenast

några dagar innan Kungl. Maj :t ogillade hans besvär.

I flera yttranden har vidare påpekats att landsfiskalerna, i synnerhet i de

större distrikten, har svårt att förskaffa sig den kännedom om förhållandena,

som är en förutsättning för att intygsgivningen skall kunna fungera

med erforderlig tillförlitlighet och samtidigt någorlunda smidigt. Det synes

därför ha blivit alltmera vanligt att landsfiskalerna, innan intyg utfärdas,

söker kontakt med lantbruksnämndens ortsombud, med kommunala myndigheter

eller enskilda, kommunalnämnd eller också med lantbruksnämnden.

Inom en del lantbruksnämndsområden har utvecklingen gått därhän

att landsfiskalerna knappast längre själva utfärdar några intyg utan hänvisar

vederbörande till lantbruksnämnderna för att erhålla tillstånd.

De olägenheter, som uppstått genom felaktig eller mindre lämplig intygsgivning,

kan visserligen i det enskilda fallet vara betydande. Sammanlagt

har de dock måhända ej varit av sådan storleksordning, att det enbart på

grund av desamma skulle kunna anses påkallat att ändra systemet redan

i samband med en provisorisk förlängning av jordförvärvslagen. Under den

tid, då den nuvarande jordförvärvslagen varit i kraft, har emellertid olägenheter

av sagda system framträtt även i ett annat avseende, nämligen med

hänsyn till dess inverkan på nämndernas arbete för främjande av den yttre

rationaliseringen.

Då jordförvärvstillstånd sökes hos lantbruksnämnden har denna i regel

möjlighet att åtminstone preliminärt bedöma, huruvida den fastighet, som

sökanden önskar förvärva, behövs för rationaliseringsändamål. Om så är

fallet, kan nämnden påpeka detta för sökanden ävensom taga upp förhandlingar

med säljaren om att nämnden själv eller den granne, som behöver

tillskottsjord, skall få köpa fastigheten. EU eventuellt förvärv för rationaliseringsändamål

kan därvid i regel ordnas och man kan sålunda förebygga

att sökanden köper fastigheten och slår sig ned på densamma. I de fall, då

landsfiskalsintyg utfärdas, brukar köparna däremot i regel ej i förväg begära

besked hos nämnden, huruvida fastigheten behövs för rationaliseringsändamål.

Nämnden erhåller därför i dylika fall merendels kännedom om

fånget först genom den underrättelse, som inskrivningsdomaren översänder,

då lagfart beviljats. Vid denna tidpunkt har köparen ofta redan tillträtt

fastigheten och börjat bruka denna. Det ligger i öppen dag, att det

ej sällan kan vara mindre tilltalande för nämnden att på detta sena sta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

dium inskrida med utövande av kronans förköpsrätt, även om detta ur

saklig synpunkt skulle vara fullt motiverat. Nämndens ingripande får ju

nämligen på detta stadium på ett helt annat sätt än vad som eljest skulle

ha varit fallet karaktären av en mot en befintlig brukare riktad tvångsåtgärd.

Om sådana omständigheter föreligger, att nämnden trots allt anser sig

böra utöva förköpsrätten, kan detta vidare medföra olägenheter för köparen,

vilka kunnat undvikas, om han tidigare fått kännedom om att nämnden

önskade disponera fastigheten för rationaliseringsändamål.

Ur de synpunkter, som nu anförts, är det enligt lantbruksstyrelsens mening

uppenbart, att möjligheterna att nå praktiska och snabba resultat av

verksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk skulle avsevärt

ökas, om prövningen av förvärvsärenden i högre grad än som nu är fallet

kunde direkt knytas till nämnderna. Dessa skulle då bättre än nu kunna

få en överblick över rationaliseringstillfällena och skulle även få ökade

möjligheter att tillvarataga dessa tillfällen.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör den enklare kontrollform, som

intygsgivningen innebär, behållas även under den föreslagna provisoriska

förlängningen av jordförvärvslagen. Däremot vill styrelsen föreslå att intygsgivningen

skall överflyttas till nämnderna. Med hänsyn till beskaffenheten

av de ärenden, som här förekommer, skulle det regelmässigt vara tillräckligt,

om intygsgivningen finge omhänderhavas av ledamot av eller

tjänsteman vid nämnden. Det borde i så fall få ankomma på lantbruksstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande, lantbruksnämnd, att meddela närmare

bestämmelser rörande frågan vilken eller vilka befattningshavare,

som skulle få utfärda intyg. I tveksamma fall borde vidare givetvis förvärvsfrågan

hänskjutas till nämnden.

Genom en sådan överföring av intygsgivningen som nu föreslagits, skulle

man enligt styrelsens uppfattning till en början ha betydligt större utsikter

att få en enhetlig tillämpning av intygsgivningen. Det torde kunna förutsättas

att nämndernas ledamöter och befattningshavare genom sin befattning

med dylika ärenden skulle kunna handha intygsgivningen på ett

sätt som bättre än vad som stundom hittills skett överensstämmer med

syftet med lagen. Vidare skulle man även ernå den fördelen att nämnderna

skulle på ett tidigt stadium få kännedom om planerade fastighetsaffärer

och sålunda kunna ingripa i rationaliseringssyfte, då så är påkallat.

Någon olägenhet för de intygssökande skulle enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning ej behöva befaras uppstå genom den nu angivna omläggningen.

Snarare torde densamma kunna väntas komma att göra intygssystemet mera

smidigt. Den som önskar erhålla intyg skulle då exempelvis kunna lämna

sin ansökan därom till närmaste ortsombud för vidare befordran till nämnden

eller till ledamot av nämnden. Genom att nämndernas ledamöter i regel

är bosatta i skilda delar av länet finns givetvis även möjligheter för

vederbörande att direkt vända sig till någon ledamot. Någon större ökning

av arbetsbördan för nämnden och dess befattningshavare skulle systemet vidare

icke medföra, och den ökning, som kan uppstå, blir i vart fall oväsent
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 7

lig i jämförelse med de fördelar som detsamma skulle innebära ur rationaliseringssynpunkt.

Under åberopande av det anförda har lantbruksstyrelsen hemställt, att i

samband med provisorisk förlängning av giltighetstiden för tillämpningskungörelsen

2 och 4 §§ sagda kungörelse måtte erhålla ändrad lydelse på

sätt framgår av ett vid styrelsens skrivelse fogat utkast.

I skrivelse den 15 december 1952 har riksdagens justitieombudsman

framhållit, att i fall då jordförvärv nödvändiggjorde lantmäteriförrättning,

lantbruksnämnds prövning enligt jordförvärvslagen och jorddelningsinstansernas

enligt jorddelningslagen kunde innefatta bedömande av identiskt

material enligt samma grunder. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore ett sådant

förhållande icke tillfredsställande. Risk för sinsemellan oförenliga beslut

förelåge. Enligt justitieombudsmannens mening torde från lantbruksnämnds

prövning uttryckligen böra undantagas sådana frågor, som enligt jorddelningsförfattningarna

fölle under domstols eller lantmäterimyndighets bedömande.

Härför torde erfordras lagändring och saken syntes vara av beskaffenhet

att böra upptagas till behandling i samband med frågan om

förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

Över justitieombudsmannens framställning har lantbruksstyrelsen och

lantmäteristyrelsen efter remiss avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen har

uttalat, att framställningen nu icke borde föranleda annan åtgärd än att

avskrifter av densamma jämte i ärendet avgivna remissyttranden överlämnades

till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga.

Lantmäteristyrelsen har anfört, att den av justitieombudsmannen berörda

frågan borde utredas men att de påtalade förhållandena icke torde vara

av den allvarliga art ur rättssäkerhetssynpunkt, att omedelbara partiella lagändringar

vore påkallade. Däremot vore det angeläget att frågan övervägdes

vid de nu pågående utredningarna rörande jordförvärvslagen, förköpslagen

och fastighetsbildningslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och lantbruksstyrelsen

anfört torde det vara erforderligt att, i avbidan på att utredningens arbete

slutföres, giltighetstiden för jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen

till denna provisoriskt förlänges. Då utredningen, som den 21 november

1952 fått i uppdrag att även verkställa översyn av lagen den 18

juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom, förklarat, att utredningens arbete icke torde kunna

vara slutfört i sådan tid att förslag kan framläggas före 1954, synes det

vara nödvändigt att förlängningen avser tiden t. o. m. den 30 juni 1955.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att redan i samband med sådan förlängning

ändring skulle göras i tillämpningskungörelsen av innebörd att så
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

dana intyg, som enligt 2 § första stycket i kungörelsen utfärdas av landsfiskal,

ledamot av magistrat eller kommunalborgmästare, i stället skall utfärdas

av lantbruksnämnd eller ledamot eller befattningshavare i sådan

nämnd. Som skäl för en sådan överflyttning bär lantbruksstyrelsen åberopat

dels att därigenom skulle vinnas större enhetlighet vid intygsgivningen

dels att nämnderna på ett tidigare stadium än nu skulle få kännedom

om planerade fastighetsaffärer och sålunda kunna ingripa i rationaliseringssyfte

redan innan affärerna slutförts.

Även om den av styrelsen föreslagna ändringen synes böra övervägas

anser jag emellertid att någon ändring i fråga om intygsgivningen icke bör

ske förrän utredningen avslutat sitt arbete. De olägenheter av den nuvarande

ordningen, som lantbruksstyrelsen ansett föreligga, torde nämligen i

varje fall icke vara så stora att man bör föregripa det resultat, vartill utredningen

kommer i denna fråga. Emellertid synes den av styrelsen påpekade

olägenheten av att lantbruksnämnderna ej får kännedom om planerade

fastighetsaffärer redan då intyg utfärdas kunna i hög grad minskas genom

en föreskrift om att avskrift av intygen omedelbart skall tillställas nämnderna.

Då genom meddelande av sådan föreskrift slutlig ställning icke tages

till den principiella frågan om vem, som bör utfärda intygen, synes sådan

föreskrift redan nu kunna givas. Enligt vad som framgår av den sammanställning,

som fogats vid styrelsens skrivelse, har redan tidigare inom vissa

län länsstyrelsen anmodat landsfiskalerna att sända lantbruksnämnden avskrift

av utfärdade intyg. I fråga om landsfiskalerna skulle denna ordning

även i övriga län kunna införas efter föreskrift av länsstyrelsen. Emellertid

synes samma skyldighet böra åvila ledamot av magistrat och kommunalborgmästare

samt sådan förrättningsman, som avses i 2 § andra stycket

i kungörelsen. Föreskrift torde därför böra meddelas i tillämpningskungörelsen.

Jag har sålunda för avsikt att i samband med förlängning av giltighetstiden

för denna kungörelse föreslå ett tillägg däri av innebörd att utfärdare

av intyg, som avses i 2 §, skall vara skyldig att samma dag som intyget

utfärdas översända avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd.

I övrigt synes lantbruksstyrelsens skrivelse nu icke föranleda annan åtgärd

än att den för beaktande översändes till jordbruksrationaliseringsutredningen.

Det spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens skrivelse, synes

ej heller böra upptagas redan i samband med den nu aktuella frågan om

provisorisk förlängning av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.

Däremot synes avskrift av skrivelsen och de däröver avgivna yttrandena

lämpligen böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen och

fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande, såvitt vad

däri anförts äger samband med de utredningsuppdrag som lämnats nämnda

utredningar.

Föredragande departementschefen hemställer därefter att lagrådets utlåtande

över inom departementet upprättat förslag till lag angående fortsatt

giltighet av lagen den 17 juni 19''iK (nr 329) om inskränkning i rätten att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

förvärva jordbruksfastighet, av den lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 97.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 februari

1953.

N ärvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 13 februari 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni

1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A. Ribbing.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

11

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden! hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 27 februari

1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 februari 1953

remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni

1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Föredragande departementschefen hemställer att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

637141. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:182 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock en i ämnet väckt s. 8 i texten