Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av olgcksfall i arbete eller yrkessjukdom

1953-03-06 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:99, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olgcksfall i arbete eller yrkessjukdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i vissa fall i anledning av olgcksfall i arbete eller

yrkessjukdom; given Stockholms slott den 6 mars

1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng,

uppkomna frågor om ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i

arbete eller yrkessjukdom samt anför.

1—91 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 99.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

Ersättning i anledning av silikos.

Lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni

1929 och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad

för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad

jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats

genom inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom

lagändring den 12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena

även stendamm, varigenom lagen erhöll tillämplighet på den genom stendamm

framkallade yrkessjukdomen silikos (stendammlunga). Lagändringen

trädde i kraft med ingången av år 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna

skulle den icke äga tillämpning, därest arbetaren icke

efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

är utsatta för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt

3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936),

att arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där risk föreligger att ådraga sig sjukdomen.

Före den 1 januari 1937 förutsattes för ersättning verksamhet i

dylikt arbete inom ett år före yppandet. Sistnämnda bestämmelse skall

enligt övergångsbestämmelserna till 1936 års lagändring fortfarande tilllämpas,

därest ettårsperioden redan utlöpt den 1 januari 1937.

1. Ersättning till Petri Edvin Larsson.

Petri Edvin Larsson, född 1890, är sedan år 1903 anställd hos Höganäs-Billesholms

aktiebolag. Under åren 1910—1922 var han sysselsatt med

arbete, i vilket fara för silikos föreligger. Därefter har han varit placerad

i ur förevarande synpunkt ofarligt arbete. Han har i full utsträckning

kunnat sköta sitt arbete till den 22 september 1951. Efter denna dag var

han på grund av sjukdomen sjukskriven t. o. m. den 23 mars 1952. Fr. o. m.

dagen därefter bär han åter varit i arbete, varom mera i det följande.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 31 december 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att

Larsson ådragit sig silikos; enligt bifogat läkarintyg hade Larssons lungor

första gången röntgenundersökts den 10 november 1941. Röntgenbilderna

granskades av docent Torsten Bruce; denne konstaterade lungförändringar,

som måste uppfattas som silikos stadium II—III. Riksförsäkrings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

3

anstalten fann silikos yppad den 10 november 1941; ersättning kunde

emellertid icke utgå, då Larsson icke efter ingången av år 1931 varit

sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Larsson har i en till socialdepartementet den 20 november 1951 inkommen

skrivelse hemställt om ersättning i anledning av sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har låtit Bruce undersöka Larsson, som därvid

befunnits lida av silikos stadium III. Symtomen vore så svåra, att Larsson

knappast kunde tänkas vidare utföra något kroppsarbete i egentlig

mening; enda möjligheten att utnyttja honom i förvärvsarbete vore att

placera honom i ett helt stillasittande arbete.

Larsson har sedan den 24 mars 1952 anställning hos bolaget som portvakt

med en avlöning av ca 700 kronor för månad. Han är gift; makarna

har ett sparkapital av 6 000 kronor samt en fastighet, belägen å

bolaget tillhörig mark och taxerad för 7 000 kronor. De har ej några

skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker att Larsson tillerkännes ersättning

av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från

ersättning som kan komma att tillerkännas Larsson för tid, varunder sjukpenning

utgått från sjukkassa, bör avdragas ett belopp motsvarande sjukpenningen.

Ersättning bör icke utgå för tid före den 31 december 1945,

då anmälan om Larssons yrkessjukdom inkom till anstalten.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning men föreslår, att denna utgives

fr. o. m. den dag i september 1951, då Larsson efter sjukskrivning avbröt

arbetet.

En ledamot av försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg) finner

ömmande omständigheter i ekonomiskt avseende icke föreligga samt anser,

att framställningen fördenskull icke f. n. bör föranleda någon åtgärd.

Vad beträffar frågan om den tidpunkt, från vilken ersättning bör utgivas,

föreligger skiljaktiga meningar inom försäkringsrådet i det fyra

ledamöter anser, att ersättning bör utgå fr. o. m. den 31 december 1945,

dvs. den dag anmälan inkom till anstalten, medan fem ledamöter anser

ersättningen böra utgå fr. o. m. den 20 november 1951, då Larssons framställning

i förevarande ärende inkom till socialdepartementet. Till sistnämnda

mening ansluter sig försäkringsrådet Lundberg under förutsättning

att ersättning ifrågakommer.

2. Ersättning till Anders Gustaf Larsson.

Anders Gustaf Larsson, född 1881, var under åren 1901-—1923 anställd

som borrare m. m. vid vissa gruvbolag. Åren 1924—1947 var han syssel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 99.

satt med gruvbyggnadsarbete och därefter med arbete som icke är av intresse

i förevarande sammanhang. Under åren 1949—1950 arbetade han

endast periodvis och efter november 1950 var han helt arbetsoförmögen.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1950 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan att Larsson ådragit

sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Larsson sedan år 1949 besvärats

av andfåddhet på grund av silikos, varjämte arbetsförmågan varit

avsevärt nedsatt fr. o. m. den 19 juli 1949. Sedan från arbetarskyddsstyrelsen

inhämtats, att det arbete med vilket Larsson varit sysselsatt under åren

1924—1947 icke varit att anse som verksamhet, där risk föreligger för

silikos, förklarade anstalten, att ersättning icke kunde utgå, enär Larsson

icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i farlig verksamhet.

Försäkringsirådet fann icke skäl till ändring i beslutet.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten bär med eget yttrande överlämnat en av Larsson

gjord, till anstalten den 14 december 1951 inkommen framställning

om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning. Enligt docent Torsten

Bruce utvisade röntgenbilder, tagna den 12 april 1950 och den 21 februari

1952, silikosförändringar. En försämring kunde anses ha inträtt efter

röntgenundersökningen år 1950. Larsson vore numera helt arbetsoförmögen.

Om Larsson varit berättigad till ersättning skulle anstalten funnit silikos

yppad den 18 juli 1949. Nedsättningen i arbetsförmågan skulle uppskattats

till 50 % under tiden 19 juli 1949—13 mars 1951 och därefter till

100%. Arbetsförtjänsten skulle ha beräknats till 4 500 kronor. På grund

härav skulle Larsson ha tillerkänts livränta för förstnämnda period med

1 500 kronor för år samt för tid därefter med 3 000 kronor för år.

Larsson och hans hustru uppbär från pensionsstyrelsen ålderspension

med bostadstillägg. Han saknar förmögenhetstillgångar men har ej heller

några skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Larsson erhåller ersättning av

statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från

ersättningen bör avdrag göras med belopp, motsvarande vad Larsson uppbär

från erkänd sjukkassa.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,

som anser silikosen yppad först vid röntgenundersökningen den 12 april

1950. Denna synes ha varit den tidigast företagna röntgenundersökningen

av Larssons lungor; om fyndet vid detta tillfälle varit starkare uttalat och

mer entydigt i riktning mot silikos, hade läkarbesöket i juli 1949 kunnat

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5

anses innebära yppande. Försäkringsrådet, som tillstyrker ersättning, ansluter

sig till Westergrens synpunkter på frågan om tiden för silikosens

yppande. Den av anstalten uppskattade arbetsförtjänsten, 4 500 kronor,

torde inkludera av Larsson uppburen pension; med hänsyn härtill synes

arbetsförtjänsten vara för högt beräknad även om silikosen anses yppad

den 18 juli 1949.

Enligt senare meddelade uppgifter avled Larsson den 4 juni 1952.

3. Ersättning till Axel Edvard Wärn.

Axel Edvard Wärn, född 1887, var under åren 1905—1929 anställd vid

skilda företag och under större delen av denna period sysselsatt med gruvarbete

under jord, bl. a. som borrare. Efter år 1929 har han icke varit

sysselsatt i arbete, där risk föreligger att ådraga sig silikos. Er. o. in. den

7 oktober 1947 har han icke utfört något arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 16 oktober 1947 inkom till riksförsäkringsanstalten ett av docent

Gunnar Jönsson avgivet läkarutlåtande över röntgenbilder, som tagits av

Wärns lungor under åren 1942—1947. Enligt utlåtandet förelåg lungförändringar,

som tydde på dubbelsidiga tuberkulösa processer; dessutom

hade Wärn sannolikt silikos. Hur mycket av förändringarna som borde

tillskrivas tuberkulos resp. silikos vore omöjligt att avgöra. Det kunde

mycket väl tänkas, att en silikos stadium III förelåg. Senare i samma

månad mottog anstalten ett läkarintyg, utvisande att Wärn led av tuberkulos

och silikos. Anstalten inhämtade yttrande av docent Torsten Bruce,

som uttalade, att Wärns sjukdom sannolikt vore en kombination av tuberkulos

och silikos. Av en av anstalten företagen utredning framgick, att

Wärn sedan år 1929 icke utfört arbete i verksamhet, där risk föreligger

för silikos. Anstalten förklarade, att ersättning icke kunde utgå, enär

Wärn icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt med farligt arbete. Försäkringsrådet

fann icke skäl till ändring i beslutet.

År 1950 anhöll Wärn hos riksförsäkringsanstalten, att ersättningsfrågan

måtte upptagas till ny prövning. Härvid gjorde han gällande, att han

även efter 1931 års ingång utfört arbete i verksamhet, där fara för silikos

förelegat. En i detta hänseende gjord undersökning ansågs emellertid

bekräfta den av anstalten tidigare intagna ståndpunkten, varför Wärn

meddelades, att skrivelsen icke föranledde någon vidare åtgärd. Hos försäkringsrådet

anförda besvär föranledde icke någon rådets åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Wärn har i en till socialdepartementet den 27 november 1951 inkommen

skrivelse gjort framställning om ersättning i anledning av sjukdomen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten har införskaffat samtliga röntgenbilder av

Wärns lungor och därvid funnit att han blivit röntgenundersökt även den

19 augusti 1941. Bruce har uttalat, att även bilden från denna undersökning

företedde förändringar, orsakade av silikos, varför sjukdomen borde

anses yppad nämnda dag.

Därest Wärn varit berättigad till ersättning, skulle riksförsäkringsanstalten

ha funnit silikos yppad den 19 augusti 1941. Nedsättningen i arbetsförmågan

skulle ha uppskattats till 25 % under tiden 29 augusti 1944

—6 oktober 1947 och därefter till 100 %. Arbetsförtjänsten skulle ha beräknats

till 1 800 kronor. På grund härav skulle livränta ha utgått med

300 kronor för år under förstnämnda tidsperiod samt med 1 200 kronor

för år för tid därefter. Härtill skulle kommit ersättningstillägg enligt gällande

bestämmelser.

Wärn är ogift men sammanbor med en kvinna; de åtnjuter båda invalidpension

med tilläggspension. Wärn äger fast egendom med ett taxeringsvärde

av 4 800 kronor, intecknad för 1 500 kronor. Han har ej sparkapital

men ej heller skulder i övrigt.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att ersättning utgår jämlikt grunderna

för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som kan

komma att tillerkännas Wärn för tid, varunder sjukpenning utgått från

sjukkassa eller av ersättningen betingad minskning av hans folkpension

icke ägt rum, bör avdragas ett belopp som svarar mot ifrågavarande sjukpenning

eller minskning. Ersättningen bör icke utgå för tid före den 16

oktober 1947, då det av docent Jönsson avgivna yttrandet inkom till anstalten.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning. Vad beträffar beräknandet av

den årliga arbetsförtjänsten erinrar rådet om ett tidigare ersättningsfall

(prop. 1951:204, p. 2) som, frånsett den omständigheten att sökanden i

sistnämnda fall åtnjöt ålderspension, erbjuder vissa likheter med nu föreliggande

ärende.

4. Ersättning till Johan Axel Paulsson.

Johan Axel Paulsson, född 1881, var åren 1913—1945 anställd som gruvarbetare

hos Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag. Han var icke sysselsatt

i farligt arbete sedan april 1929. Sedan den 31 maj 1945 åtnjuter han

pension från bolaget.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1940 inkotn till vederbörande försäkringsbolag ett av numera docent

Torsten Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Paulssons lungor vid röntgenundersökningar

den 24 april 1936 och år 1939 företett bilden av silikos

stadium I. Utlåtandet synes icke ha föranlett någon försäkringsbo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I

lagets åtgärd. Den 14 januari 1952 inkom till försäkringsbolaget anmälan

om Paulssons yrkessjukdom. Enligt bifogat röntgenutlåtande hade röntgenundersökning

visat silikos stadium III. Paulsson vore fr. o. m. år 1951,

möjligen tidigare, oförmögen till arbete på grund av silikos. Efter utredning

fann försäkringsbolaget, att Paulsson sedan april 1929 icke varit

sysselsatt i farligt arbete. Ersättning kunde icke utgå, då Paulsson icke

efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i sådant arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Paulsson bär i en till socialdepartementet den 7 februari 1952 inkommen

skrivelse hemställt om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning. Docenten

Torsten Bruce har därefter uttalat, att, sedan förändringar diagnosticerades

år 1936, vissa förtätningar tillkommit år 1951 samt att dessa

progredierat våren 1952. Prov hade utfallit positivt för tuberkulos. Hela

sjukdomslcomplexet borde godtagas som yrkessjukdom.

Paulsson är gift och har tillsammans med hustrun ett sparkapital av ca

18 000 kronor. Han uppbär från Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag

pension, som utgår med 111 kronor 38 öre för månad (hösten 1952), och

åtnjuter dessutom från pensionsstyrelsen ålderspension med hustrutillägg.

Sedan den 17 juli 1952 vårdas han å sanatorium.

Om Paulsson varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och berättigad

till ersättning, skulle anstalten funnit silikos yppad den 24 april 1936. Nedsättningen

i arbetsförmågan skulle uppskattats till 100 % fr. o. m. 1951

års ingång. Arbetsförtjänsten skulle beräknats till 3 000 kronor, dvs. det

vid tiden för yppandet gällande maximibeloppet. På grund härav skulle

Paulsson tillerkänts livränta av 2 000 kronor för år för tiden 1 januari

1951—14 april 1952 samt sjukpenning med 5 kronor 50 öre för dag fr. o. m.

den 15 april 1952 tills vidare. Härtill skulle kommit tillägg enligt därom

gällande bestämmelser.

Med hänsyn till Paulssons ekonomiska ställning finner anstalten tveksamt,

huruvida ersättning bör beredas honom, men vill icke ställa sig avvisande

till att så sker. Om Paulsson tillerkännes ersättning bör denna

bestämmas att utgå jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Från ersättning, som kan komma att tillerkännas Paulsson för tid,

varunder sjukpenning utgår från sjukkassa, bör avdragas ett belopp som

svarar mot ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid

före den 14 januari 1952, då framställning om ersättning inkom till försäkringsbolaget.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Två reservanter inom försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg och

t. f. försäkringsrådet Blomdahl) anser, att med hänsyn till sökandens nuvarande

ekonomiska ställning ersättning i särskild ordning icke bör utgå.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5. Ersättning till Anders Wikström.

Anders Wikström, född 1878, var anställd som gruvarbetare hos Luossavaara—Kirunavaara

aktiebolag under åren 1909—1943. Han avbröt sitt

arbete den 1 september 1943, från vilken dag han åtnjuter pension från

bolaget.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1938 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan, att Wikström

ådragit sig silikos. Enligt anmälningen var Wikström sysselsatt

åren 1915—1928 med borrning (silikosfärligt arbete), 1928—1934 med

skrädning och därefter med trådskärning. Försäkringsbolaget fann silikos

yppad den 13 mars 1936; ersättning kunde icke utgivas, enär Wikström

icke varit sysselsatt i farligt arbete under ett år före dagen för

yppandet.

År 1940 inkom till försäkringsbolaget ett av numera docent Torsten

Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Wikströms lungor vid röntgenundersökning

den 25 september 1935 och år 1939 företett bilden av silikos

stadium I. Ifrågavarande utlåtande synes icke ha föranlett någon försäkringsbolagets

åtgärd.

Den 14 januari 1952 inkom ny anmälan om Wikströms sjukdom. Enligt

röntgenutlåtande hade silikosen progredierat. Enligt bifogat läkarintyg

var Wikströms arbetsförmåga till följd av yrkessjukdomen i högre

grad nedsatt. Försäkringsbolaget, som fann att Wikström icke efter år

1928 varit sysselsatt i farligt arbete, förklarade, att ersättning icke kunde

utgå, enär Wikström icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i sådant

arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Wikström har i en till socialdepartementet den 7 februari 1952 inkommen

skrivelse hemställt om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.

Wikström har anfört, att han arbetat som slträdare under jorden åren

1928—1932, varvid inträffat att han frivilligt hjälpt oerfarna arbetare med

såväl borrning som skjutning.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning, varvid

befanns att lungorna företedde en i stort sett oförändrad bild av silikos

stadium I (—II). Därefter har Bruce uttalat, att Wikström kunde

anses i någon mån invalidiserad av sjukdomen; arbetsförmågans nedsättning

kunde skäligen uppskattas till 25 %.

Wikström, som är änkling, saknar fast egendom och sparkapital men

har ej heller några skulder. Han uppbär från gruvbolaget pension som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

9

hösten 1952 utgick med 111 kronor 38 öre för månad. Därjämte åtnjuter

lian ålderspension med bostadstillägg.

Anstalten finner sjukdomen vara yppad den 25 september 1935. Med

hänsyn till omständigheterna bör Wikström beredas ersättning av statsmedel

jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning,

som kan komma att tillerkännas Wikström för tid, varunder sjukpenning

utgår från sjukkassa, bör avdragas ett belopp som svarar mot

ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid före den 14

januari 1952, då framställning om ersättning inkom till försäkringsbolaget.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren

vilken anfört i huvudsak följande.

Försämringen under senare år torde strängt taget icke vara förorsakad

av någon progredierande silikos; med hänsyn till Wikströms ålder samt

det förhållande att arbetsavbrottet 1943 helt eller övervägande torde kunna

tillskrivas åldern och andra faktorer utan egentligt samband med silikos

skulle ett bedömande »ej 10 % på grund av silikos» icke vara helt obefogat.

Å andra sidan kan det anses sannolikt att silikosförändringarna

under senare år, ovisst hur långt tillbaka, varit av viss betydelse i form

av stegrad andtäppa. Jag finner det aliså icke obefogat, om en livränta

av 25 % nu får utgå. Härvid förutsättes att Wikström är praktiskt taget

arbetsoförmögen och livräntesatsen synes därför kunna beräknas som

definitiv.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

6. Ersättning till Karl Bernhard Holm.

Karl Bernhard Holm, född 1886, var anställd hos Stora Kopparbergs

bergslags aktiebolag 1899-—1951, därav i silikosfärligt arbete 1899—1928.

På grund av ledgångsreumatism flyttades han sistnämnda år till annat,

icke silikosfarligt arbete och blev i oktober 1951 pensionerad.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 10 mars 1952 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan,

att Holm ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Holms lungor

vid röntgenundersökning den 26 februari 1952 företett bilden av silikos

stadium III. Försäkringsbolaget förklarade att ersättning icke kunde utgå,

då Holm icke efter år 1928 varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en av Holm

gjord, till anstalten den 2 juli 1952 inkommen framställning om ersättning

i anledning av yrkessjukdomen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 99.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning av Holm genom

centraldispensärläkaren i Borlänge Erik Adler, som uttalat, att den av silikosen

orsakade nedsättningen i arbetsförmågan uppginge till 100 %. Anstalten

har även inhämtat yttrande från docenten Torsten Bruce, som uttalat,

att silikosen yppats den 26 februari 1952 och medförde förlust av

Holms arbetsförmåga.

Holm, som är gift, saknar förmögenhet men har ej heller skulder. Från

Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag uppbär han pension med 50 kronor

för månad. Han åtnjuter från pensionsstyrelsen på grund av ledgångsreumatism

invalidpension med 990 kronor för år jämte bostadstillägg med

300 kronor för år samt hustrutillägg med 790 kronor för år jämte bostadstillägg

med 300 kronor för år.

Om Holm varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och varit berättigad

till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, skulle anstalten

funnit silikos vppad den 26 februari 1952. Nedsättningen i arbetsförmågan

skulle ha uppskattats till 100 %. Arbetsförtjänsten under ett år räknat tillbaka

från dagen för sjukdomens yppande skulle ha beräknats till 900 kronor.

På grund härav skulle Holm ha erhållit livränta med 825 kronor för

år fr. o. in. den 27 februari 1952 t. o. in. utgången av september 1953 och

därefter med 600 kronor för år.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Holm erhåller ersättning. Från

ersättning, som kan komma att tillerkännas Holm för tid, varunder sjukpenning

utgår från erkänd sjukkassa, bör dock avdragas ett belopp, som

svarar mot ifrågavarande sjukpenning.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,

som anfört, att det knappast förefölle sannolikt att lungsjukdomen ensam

skulle kunna medföra hel arbetsoförmåga; man hade här intrycket att det

vore Holms ledgångsreumatism som åtminstone hitintills ensam eller åtminstone

helt övervägande föranlett hans arbetsavbrott år 1951 vid 65 års

ålder. Silikosförändringarna vore dock säkerligen av icke oväsentlig betydelse

för hans nuvarande hälsotillstånd. Med hänsyn till silikosens grad

samt Holms ålder och utvecklingen av arbetsoförmågan förefölle en livräntesats

av 50 % någorlunda skälig. I ett förnyat utlåtande har Westergren

därefter anfört, att hans uppfattning om invaliditetsgraden efter ytterligare

övervägande snarare skärpts. Med ett mycket strängt bedömande

skulle rentav kunna försvaras att silikosens invalidiserande verkan bedömdes

ligga under 10 %. Den tidigare föreslagna invaliditetssatsen 50 %

innebure dock en så osäker kompromiss, att marginaler från 25 till 75 %

kunde beräknas.

Försäkringsrådet tillstyrker, att Holm erhåller ersättning men anser,

att invaliditetsgraden på grund av silikos icke bör uppskattas högre än

till 50 %.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

11

7. Ersättning till Karl Josef Ekengren.

Karl Josef Ekengren, född 1907, var från år 1934 t. o. m. den 31 oktober

1945 anställd hos Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, därav t. o. in.

den 2 mars 1941 som gjutgodsrenare vid Domnarfvets jernverk (silikosfarligt

arbete). I övrigt har han icke varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger

för silikos. Han är numera byggnadsarbetare och hans arbetsförtjänst

är icke lägre än arbetskamraternas.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1939 inkom till vederbörande försäkringsbolag ett av numera docent

Torsten Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Ekengrens lungor

vid röntgenundersökning samma år visade bilden av misstänkt silikos.

Utlåtandet synes icke ha föranlett någon försäkringsbolagets åtgärd. I

mars 1952 inkom till försäkringsbolaget anmälan att Ekengren led av

silikos. Enligt bifogat läkarintyg utvisade en den 28 februari 1952 företagen

röntgenundersökning bilden av silikos stadium III. Efter granskning

av de röntgenbilder, som tagits av Ekengrens lungor, bekräftade

docent Gunnar Jönsson fyndet och framhöll som anmärkningsvärt, att

inga som helst sjukliga förändringar funnes å bilden av år 1939. Några

sjukliga processer utom silikos kunde icke med säkerhet iakttagas på

röntgenbilderna. Försäkringsbolaget fann att silikos yppats den 28

februari 1952. Av verkställd utredning framgick, att Ekengren icke efter

år 1941 varit sysselsatt i farligt arbete. Då han således icke inom tio år

före sjukdomens yppande varit sysselsatt i farligt arbete kunde ersättning

icke utgå.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en till anstalten

den 10 juni 1952 inkommen framställning av Ekengren om ersättning

i anledning av sjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom Bruce, som uttalat,

att sjukdomstillståndet såtillvida vore anmärkningsvärt som det

måste ha utvecklats sedan Ekengren år 1941 slutade i farligt arbete. År

1939 förelåg endast suspekt silikos. Sjukdomen medförde ännu icke någon

allvarligare inskränkning i Ekengrens förmåga att utföra sitt nuvarande

arbete. Det vore dock påfallande, att hans möjligheter att utföra kroppsarbete

i viss mån vore inskränkta. Nedsättningen i arbetsförmågan borde

f. n. skäligen uppskattas till 25 %. Omprövning borde ske efter två år.

Ekengren är gift; makarna har två barn, födda 1930 och 1934. Ekengren

äger fast egendom, taxerad till 12 000 kronor. Han har inget sparkapital

men skulder å ca 7 000 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten finner i likhet med försäkringsbolaget silikos

yppad den 28 februari 1952 samt tillstyrker ersättning jämlikt grunderna

i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som kan komma att

utgå för tid, då Ekengren varit berättigad till sjukpenning från sjukkassa,,

bör avdragas ett belopp, motsvarande ifrågavarande sjukpenning.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande med

tillägg, att ersättningen bör utgå fr. o. in. den 10 juni 1952, då framställningen

i förevarande ärende inkom till riksförsäkringsanstalten.

8. Ersättning till Edvin Gottfrid Larsson.

Edvin Gottfrid Larsson, född 1890, var under åren 1921—1936 anställd

som sandblandare i mar ting juteriet hos Nydqvist & Holm aktiebolag,

Trollhättan. Efter utgången av sistnämnda år har han ej utfört något

arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Till riksförsäkringsanstalten inkom den 10 december 1951 läkarintyg,

enligt vilket Larsson ådragit sig silikos; förändringar, som tolkats som

tecken härpå, hade konstaterats vid röntgenundersökning den 19 oktober

1951. Enligt läkarintyget hade Larsson arbetat på en arbetsplats, där

en mycket stor del av de anställda erhållit silikos. Vid utredning befanns,,

att Larssons lungor röntgenunder sökts även åren 1934 och 1935. Enligt

röntgenutlåtande från dessa undersökningar förelåg dock icke då någon

misstänkt silikosteckning. I fråga om röntgenundersökningen av år 1951

uttalade docent Gunnar Jönsson att processer av tuberkulostyp förelåg och

att en samtidig förekomst av silikos icke kunde uteslutas; om silikos förelåg,

hade den nått högst stadium I—II. Docent Torsten Bruce ansåg, att

sjukdomens natur icke med säkerhet kunde fastställas. Med den yrkeshistoria,

som här förelåge, finge man räkna med att silikos kunde ha uppstått.

Silikos borde anses yppad den 19 oktober 1951. Riksförsäkringsanstalten

förklarade, att även om silikos skulle kunna anses yppad den i 9

oktober 1951, någon ersättning icke kunde utgå, enär Larsson icke inom

tio år före sagda dag varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Larsson har i en till socialdepartementet den 23 april 1952 inkommen

skrivelse gjort gällande, att silikosen upptäckts redan år 1935 och anhåller

om ersättning i anledning av sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom

docent Torsten Bruce, som uttalat, att lungförändringarna emellertid vore

föga utvecklade. Vid måttligt tungt arbete gjorde sig sjukdomen icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

märkbar. Sedan flera år hade Larsson varit oförmögen till arbete på

grund av magsår. Lungsjukdomen hade på det stora hela taget spelat en

underordnad roll och kunde icke anses nedsätta arbetsförmågan med mer

än högst 20 %.

Larsson saknar fast egendom och sparkapital. Han åtnjuter invalidpension

med särskilt bostadstillägg.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle riksförsäkringsanstalten

ansett silikos yppad den 19 oktober 1951. Den av silikosen

föranledda nedsättningen i arbetsförmågan skulle skäligen uppskattats

till 20 % för tiden 20 oktober 1951—19 oktober 1954. Arbetsinkomsten

har, med hänsyn till att Larsson under året före sjukdomens yppande

saknat arbetsinkomst, uppskattats till 900 kronor. På grund härav

skulle Larsson tillerkänts livränta med 120 kronor för år för nyssnämnda

tidsperiod, eller dennas utgång skulle frågan om fortsatt ersättning ha

upptagits till prövning.

Ehuru Larsson sedan många år varit arbetsoförmögen på grund av

annan sjukdom, vill riksförsäkringsanstalten med hänsyn till i övrigt föreliggande

omständigheter icke ställa sig avvisande till att ersättning utgår

jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,

som anfört i huvudsak följande.

Röntgen 1934 och 1935 (finnes ej bevarade) skola visat smärre kalkfläckar,

men inga silikostecken. Röntgen av lungor den 19 oktober 1951

har ansetts visa silikos, men hållpunkterna härför synas mig särdeles

osäkra (lätt kronisk tbc, möjligen ej väsentligt mer än 1934—35). Som

vanligt i dylika fall kan silikos dock ej röntgenologiskt uteslutas. Farligt

arbete måste antagas ha förelegat 1921—36, men silikosrisken härvidlag

torde vara ringa.

Mycket tveksamt huruvida silikos yppats (knappast sannolikt). Om

dock så antages måste tidpunkten den 19 oktober 1951 angivas. Den av

riksförsäkringsanstalten föreslagna satsen 20 % förefaller mig under alla

omständigheter ej praktiskt berättigad, då någon reell nedsättning av arbetsförmågan

genom silikos med säkerhet ej föreligger.

Under åberopande av vad Westergren anfört finner försäkringsrådet sig

icke kunna tillstyrka att ersättning utgives till Larsson.

9. Ersättning till Karl Artur Jansson.

Karl Artur Jansson, född 1895, var under åren 1910—1950 anställd vid

Domnarfvets jernverk, därav under åren 1913—1932 som kvarts- och

sandrisslare i stålgjuteriet (silikosfarligt arbete). I övrigt har han icke

varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger för silikos. Fr. o. in. den 13

juni 1950 har han på grund av annan sjukdom än silikos icke utfört något

arbete.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 3 mars 1952 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälarn

att Jansson ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Janssons

lungor vid röntgenundersökning den 5 februari 1952 företett bilden av

silikos stadium III. Jansson, som sedan många år lidit av kärlkramp,

vore även bortsett från denna sjukdom i det närmaste arbetsoförmögen

på grund av silikos. Försäkringsbolaget ansåg silikosen yppad den

5 februari 1952; ersättning kunde icke utgå, då Jansson icke inom tio år

före denna dag varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksför säkring sanstalten har med eget yttrande överlämnat eu av

Jansson gjord, till anstalten den 2 juli 1952 inkommen framställning om

ersättning på grund av silikosen.

Anstalten har låtit läkarundersöka Jansson genom docent Torsten

Bruce, som förklarat, att Janssons lungor vid röntgenundersökning företett

bilden av silikos stadium II (—III). Blodkärlssjukdomen vore hos

Jansson svårare än silikosen och hindrade, att den invaliditet, som silikosen

kunde medföra, bleve märkbar. Om Jansson endast lidit av silikos,

torde sistnämnda sjukdom ha medfört viss nedsättning av arbetsförmågan.

Denna nedsättning borde skäligen uppskattas till 25 %.

Jansson har fast egendom med ett taxeringsvärde av 7 700 kronor. Han

har ej något sparkapital men ej heller några skulder. Han åtnjuter invalidpension

med bostadstillägg. Från ett försäkringsbolag uppbär han

till följd av tumskada livränta med 494 kronor 67 öre för år.

Riksförsäkringsanstalten finner silikosen yppad den 5 februari 1952.

Då Jansson sedan lång tid tillbaka lidit av annan sjukdom och på grund

av denna sjukdom, för vilken han åtnjuter invalidpension, icke arbetat

sedan juni 1950, finner anstalten det tveksamt, huruvida ersättning av

statsmedel bör beredas i anledning av silikosen. Anstalten vill emellertid

icke ställa sig avvisande till att så sker. Därest ersättning skall utgå, böi

denna bestämmas jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkring sr ådet har inhämtat utlåtande av professor Alf Westeigren,

som anfört i huvudsak följande.

Under förutsättning av i övrigt fullgod hälsa kan det antagas, att Jansson

i någon mån skulle varit andfådd genom lungaffektionen, men även

möjligt att han skulle kunnat vara i det närmaste helt opåverkad. Under

samma förutsättning torde icke behöva räknas med livränta över 25 %.

I varje fall har Janssons lungaffektion icke varit av praktisk betydelse för

hans arbetsförmåga och den kan knappast förväntas undergå nämnvärd

försämring.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

10. Ersättning till Otto Leander Andersson.

Otto Leander Andersson, född 1887, var åren 1905—1920 samt 1929_

1938 anställd hos skilda företag med placering i arbete, där fara för silikos

föreligger. Han har varit arbetsoförmögen på grund av silikos sedan

den 12 december 1949.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 11 december 19o0 inkom till riksförsäkringsanstalten underrättelse

om att Andersson ådragit sig silikos. En röntgenbild av oktober 1949 utvisade

förändringar av den typ, som förekommer vid silikos stadium I

—II. Sedan vid utredning framkommit, att skärmbild tagitk den 21 september

1949, uttalade docent Torsten Bruce, att röntgenundersökningen

sannolikt föranletts av skärmbildsfyndet. Anstalten fann, att silikos

yppats sistnämnda dag men förklarade att ersättning icke kunde utgå,

enär Andersson icke inom tio år före yppandet varit sysselsatt i farligt

arbete. Hos försäkringsrådet anförda besvär föranledde icke någon rådets

åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget utlåtande överlämnat två skilda

framställningar (skr. inkomna 14/7 1951 och 15/2 1952) från Andersson om

ersättning för yrkessjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom Bruce, som

uttalat, att i februari 1952 tillkommit en vänstersidig lungsäcksinflammation,

efter vilken rester kvarstått vid undersökningen. Sjukdomsförloppet

tydde mest på att sistnämnda sjukdom vore av tuberkulos natur. Hela

sjukdomskomplexet borde godtagas som yrkessjukdom. Andersson vore

helt oförmögen till arbete under åtminstone ett halvt år framåt. Därefter

borde förnyad invaliditetsprövning företagas.

Andersson har numera erhållit bostad i ett pensionärshem i Kopparberg.

Han saknar fast egendom och sparkapital men har ej heller några

skulder. Han uppbär invalidpension.

Riksförsäkringsanstalten föreslår, att Andersson tillerkännes ersättning

jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning,

som kan komma att tillerkännas Andersson för tid, varunder sjukpenning

utgått från erkänd sjukkassa eller av ersättningen betingad minskning

av hans folkpension icke ägt rum, bör avdragas ett belopp, som svarar

mot ifrågavarande sjukpenning eller minskning. Ersättning bör icke

utgå för tid före den 11 december 1950, då anstalten erhöll kännedom om

Anderssons sjukdom.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kurigl. Maj:ts proposition nr 99.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning men föreslår, att denna utgår

fr. o. m. den 12 december 1949, då Andersson på grund av sjukdomen

slutade sitt arbete.

Sex reservanter inom försäkringsrådet anser, att ersättning bör utgå

tidigast fr. o. in. den 14 juli 1951, då Anderssons första ansökan i föreliggande

ärende inkom till riksförsäkringsanstalten.

11. Ersättning till Erik Sigurd Elgström.

Erik Sigurd Elgström, född år 1888, är sedan år 1905 anställd hos Riddarhytte

aktiebolag. Under 1905—1932 var han under skilda perioder sysselsatt

med silikosfarligt arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 27 oktober 1948 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att

Elgström ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade vid röntgenundersökning

den 9 september 1946 konstaterats lungförändringar, vilka bedömts

som silikos stadium I—II. Förnyade röntgenundersökningar 1947

och 1948 hade visat oförändrade bilder. Då tuberkulinprov åren 1947

och 1948 utfallit positivt, hade jämväl tuberkulos ansetts föreligga. Elgströms

arbetsförmåga vore till följd av silikos och tuberkulos i högre grad

nedsatt sedan år 1943.

Samtliga röntgenfilmer granskades av docenten Gunnar Jönsson, som

uttalade, att de visade förändringar, som sannolikt vore av tuberkulos

natur. Vid så utbredda förändringar i lungorna vore det omöjligt att avgöra,

om silikos inginge i den sjukliga processen; om silikos förelåge,

kunde den högst ha nått stadium I—II. Därefter uttalade docenten Torsten

Bruce, att positiv silikosdiagnos icke kunde ställas; det vore emellertid

icke uteslutet, att lungsjukdomen inrymde silikos. Med hänsyn till den

totala yrkesanamnesen funnes ej anledning räkna med mer än högst stadium

I.

Riksförsäkringsanstalten fann det icke ådagalagt att Elgström led av

silikos. Då anstalten funnit Elgströms silikos tidigast kunna anses yppad

den 9 september 1946, men han icke inom tio år före nämnda dag varit

sysselsatt i farligt arbete, kunde, även om han lede av silikos, någon ersättning

icke tillerkännas honom. Försäkringsrådet fann ej skäl till ändring

i det slut, vartill anstalten kommit.

Med skrivelse den 12 december 1950 översände Elgström till riksförsäkringsanstalten

en avskrift av ett av sanatorieläkaren Bertil Karth avgivet

utlåtande över en röntgenundersökning den 24 juli samma år. Enligt

utlåtandet visade röntgenfilmen i stort sett oförändrad bild, mot
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

17

svarande stadium It—III. Röntgenbilden granskades av Jönsson, som uttalade,

att det fortsatta förloppet ytterligare styrkte, att lungförändringarna

icke vore förorsakade av silikos utan sannolikt av tuberkulos; fortfarande

kunde emellertid en samtidig förekomst av silikos upp till stadium

I—II icke uteslutas. Bruce fann, att röntgenbilden icke gåve anledning

till att den redan tidigare förefintliga silikosmisstanken stärkts.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Elgström har i en till socialdepartementet den 13 februari 1952 inkommen

skrivelse anfört, att det syntes honom uppenbart att han ådragit

sig silikos, samt hemställt om ersättning för denna sjukdom.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om ny röntgenundersökning

av Elgströms lungor. Röntgenbilden har granskats av Jönsson som uttalat,

att det vore omöjligt att utesluta en med tuberkulosen samtidig förekomst

av silikos upp till stadium II. Därefter har Elgström undersökts av Bruce,

som funnit, att Elgström lede av lungsjukdom, som åtminstone till en del

utgjordes av silikos. Nedsättningen på grund av lungsjukdomen kunde

uppskattas till 66 2/a procent. Därjämte har Bruce yttrat, att erfarenheten

visat, att arbete under jord i Riddarhyttan innebure större risk än vad

som genomsnittligt brukade föreligga i svenska järnmalmsgruvor. Icke

minst med hänsyn därtill vore Elgströms yrkesanamnes tillräcklig att

framkalla silikos.

Med hänsyn till vad som förekommit har riksförsäkringsanstalten numera

— ehuru med tvekan —- kommit till den ståndpunkten, att silikos

kan anses yppad den 9 september 1946.

Elgström, som är gift, är fortfarande oförmögen till arbete. Makarna

äger ingen nämnvärd förmögenhet men har ej heller några skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Elgström erhåller ersättning

jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som

kan komma att tillerkännas honom för tid, varunder han är berättigad till

ersättning från erkänd sjukkassa, bör avdragas ett belopp, motsvarande

ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid före den 13

februari 1952, då framställning om ersättning inkom till socialdepartementet.

Ersättning i anledning av lungtuberkulos.

Enligt 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen åtnjuter viss

personal, som är yrkesmässigt sysselsatt i sjukvård, laboratoriearbete o. d.,

försäkringsskydd mot vissa epidemiska sjukdomar. Därjämte omfattar

lagen vissa särskilt angivna smittsamma sjukdomar, dock ej tuberkulos.

Frågan om tuberkulosen bör betraktas som en yrkessjukdom för sjukvårdspersonal

och vissa jämförliga grupper av anställda bär tidigare prövats

av statsmakterna. Då säkra grunder för en bedömning av sambandet

2—91 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 99.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

mellan dessa gruppers yrkesarbete och sjukdomen tills vidare saknas, har

emellertid tuberkulosen ännu icke upptagits bland yrkessjukdomarna. En

undersökning, som avser att belysa huruvida dylikt samband föreligger,

har sedan åtskilliga år bedrivits av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

men är ännu icke slutförd.

12. Ersättning till Arnt K. Meyer-Lie.

Medicine kandidaten Arnt K. Meyer-Lie, född 1924, har i en till Kungl.

Maj :t ställd, till Uppsala universitets kansli den 29 oktober 1951 inkommen

skrivelse hemställt om ersättning i anledning av lungtuberkulos, som

han ådragit sig under vetenskapliga undersökningar vid Uppsala universitet.

Beträffande Meyer-Lies sjukdom framgår av handlingarna att han vid

upprepade röntgenundersökningar under tiden 1947—juli 1950 icke företett

tecken på lungtuberkulos samt att sådan tuberkulos konstaterades

vid röntgenundersökning den 4 september 1951.

Vidare framgår, att Meyer-Lie under arbete som amanuens å hygienisk-bakteriologiska

institutionen vid Uppsala universitet åren 1950 och

1951 varit sysselsatt med undersökningar rörande smittomekanismen vid

tuberkulos. Han arbetade i detta sammanhang med odlingar på substrat,

försöksympningar samt insamling och bearbetning av damm- och luftprover

m. m. Bl. a. undersöktes torkade, med virulenta tuberkelbaciller

inficerade ylletrådar för att utröna deras smittofarlighet.

I yttrande till kanslern för rikets universitet bär riksförsäkringsanstalten

förklarat, att, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i

förevarande fall, anstalten skulle ha utgivit bl. a. sjukpenning under den

tid, sjukdomstillstånd ansetts föreligga, och för tiden därefter livränta, så

länge arbetsförmågan ansetts nedsatt med minst en tiondel. Ersättningen

skulle ha beräknats efter en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor. Därest

Meyer-Lie skulle beredas ersättning i särskild ordning av statsmedel, borde

hänsyn tagas till den ersättning, vartill han må hava rätt från sjukkassa.

Medicinalstyrelsen har i yttrande till universitetskanslern anfört, att styrelsen

funnit vägande skäl tala för antagandet att smittan ådragits under

arbetet vid hygienisk-bakteriologiska institutionen. Även om tuberkulos

icke är att hänföra till sådan sjukdom, som avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

finner styrelsen de förhållanden, under vilka Meyer-Lie arbetat,

fullt analoga med de i 1 § nämnda lag under 7) angivna. Styrelsen anser

därför skäligt, att, därest lagen i fråga icke kan tillämpas, motsvarande

förmåner utgår till Meyer-Lie.

Statskontoret och kanslern för rikets universitet tillstyrker bifall till

framställningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

19

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Anders Kristenson,

som anfört, att Meyer-Lie vid sin undersökning av tuberkulossmittan

varit i hög grad utsatt för risk för nedsmittning med tuberkelbaciller. Bl. a.

har Kristenson framhållit, att Meyer-Lie under bearbetningen av det insamlade

materialet varit utsatt för större smittorisk än vad den vid sanatorierna

anställda sjukvårdspersonalen i allmänhet kan antagas vara utsatt

för.

Försäkringsrådet har erinrat om pågående utredning rörande frågan om

upptagande av tuberkulos i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Vidtages ej

lagändring, finner försäkringsrådet på förhandenvarande material skäl

ändå tala för att i Meyer-Lies fall utgiva ersättning av statsmedel.

Ersättning i anledning av olycksfall i arbete.

13. Ersättning till Svän Söderberg.

Lagbestämmelser.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete — vilken lag gällde intill dess nu gällande olycksfallsförsäkringslag

den 1 januari 1918 trädde i kraft — stadgades skyldighet

för arbetsgivare, huvudsakligen inom industrien, att utgiva ersättning

efter i lagen angivna grunder till arbetare, som skadats till följd av olycksfall

i arbete. Arbetsgivaren kunde befria sig från sådan ersättningsskyldighet

genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Talan om jämkningav

fastställd ersättning skulle enligt 16 § anhängiggöras inom två år från

heslutets dag.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Riksförsäkringsanstalten mottog år 1916 från aktiebolaget Iggesunds

bruk anmälan att hos bolaget anställde hamnarbetaren Svante Söderberg,

född 1888, under lossning av slagg den 5 maj 1916 ådragit sig vissa skador.

Enligt bifogat läkarintyg hade Söderberg ådragit sig skärsår å vänstra

underarmen med avskärning av böjsenor till handleden och fingrarna

samt ulnarisnerven. Anstalten meddelade arbetsgivaren, att Söderberg

om han varit försäkrad i anstalten skulle ha tillerkänts livränta efter en

invaliditetsgrad av 20 % med 60 kronor för år tills vidare under ett år.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Svän Söderberg har i en till socialdepartementet den 9 mars 1951 inkommen

skrivelse, under åberopande av att de genom olycksfallet ådragna

skadorna efter hand förvärrats, hemställt om högsta möjliga ersättning

i anledning av olycksfallet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat, att sökanden är identisk med

Svante Söderberg. På förfrågan har hans förutvarande arbetsgivare uppgivit,

att Söderberg efter emottagande av ett belopp av 60 kronor icke

gjort framställning om ytterligare ersättning. Enligt egen uppgift skall

han, trots besvär från skadan, på grund av oförstånd icke ha hänvänt

sig till läkare förrän våren 1951. Hans rätt till ytterligare ersättning enligt

1901 års olycksfallsersättningslag torde vara förverkad på grund av

allmän tioår spreskription; i detta sammanhang erinras jämväl om den

i 16 § 1901 års lag införda särskilda preskriptionsbestämmelsen.

Riksförsäkringsanstalten finner, att försämring inträtt i Söderbergs av

skadorna förorsakade tillstånd och att dessa bör anses numera medföra

en för framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan med 30 %. Om

Söderberg ägt att från anstalten uppbära ersättning på grund av olycksfallet,

skulle anstalten tillerkänt honom definitiv livränta med 90 kronor

för år. Härtill skulle ha tillkommit livräntetillägg enligt gällande bestämmelser.

Söderberg har tillfälliga anställningar såsom jordbruksarbetare. Han

bär ingen fastighet och ej heller andra tillgångar. Hustrun är sinnessjuk

och vistas å vårdanstalt.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Söderberg erhåller ersättning

enligt grunderna för 1901 års olycksfallsersättningslag jämte därå förekommande

tillägg. Ersättningen bör utgå fr. o. in. den 9 mars 1951, då

Söderbergs ansökan inkom till socialdepartementet.

Försäkringsrådet bar inhämtat yttrande av överläkaren Harald Nilsonne,

som bl. a. uttalat att invaliditetsgraden med hänsyn till en redan

före olycksfallet bestående defekt icke bör uppskattas till mer än 25 %.

Rådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag men finner invaliditetsgraden

oviss. Rådet vill närmast ansluta sig till Nilsonnes förslag i detta

hänseende.

14. Ersättning till Ingrid Catarina Sjödell.

Lagbestämmelser.

Vid olycksfall i arbete, som medfört den skadades död, gäller enligt

olycksfallsförsäkringslagen i fråga om ersättning till efterlevande bl. a.

att den avlidnes barn, som ej fyllt 16 år, oavsett om barnet fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats

före olycksfallet, är berättigat till livränta från dödsfallet till dess

barnet uppnått 16 års ålder med ett årligt belopp motsvarande eu sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt de i 9 § nämnda

lag stadgade grunder. I fråga om olycksfall, varå förordningen den 17

maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd

av olycksfall vid flygning är tillämplig, gäller beträffande ersättning till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

21

barn och adoptivbarn, att sedan livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen

upphört att utgå, särskild livränta med enahanda belopp skall utgivas

till barnet eller adoptivbarnet till dess det fyllt nitton år.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

E. o. radiotelegrafisten Bengt Book omkom med det över Östersjön den

13 juni 1952 förolyckade, flygvapnet tillhöriga flygplanet typ DC 3.

Books efterlevande maka, Ingrid Book, född Sjödell, har i en till Kungl.

Maj:ts kansli den 17 september 1952 inkommen skrivelse hemställt, att

hennes utom äktenskapet födda dotter Ingrid Catarina Sjödell, född den

30 april 1945, måtte erhålla efterlevandelivränta såsom om hon adopterats

av Book. Makarnas äktenskap ingicks den 15 maj 1948. Enligt

sökandens uppgifter var det mannens föresats att adoptera detta barn och

han hade före sin bortgång även vidtagit åtgärder härför.

Enligt ett framställningen i avskrift bifogat intyg av barnavårdsmannen

E. Lundholm, Stockholm, hade den avlidne i maj 1952 vid besök

hos barnavårdsmannen givit uttryck för sin bestämda avsikt att adoptera

Ingrid Catarina Sjödell.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare följande. Ingrid Book, som är

född år 1924, är på grund av kroniskt invalidiserande åkomma oförmögen

till annat än mycket lätt arbete för framtiden. Hon uppbär familjepension

för egen del med 2 064 kronor för år jämte rörligt tillägg. Jämlikt olycksfallsförsäkringslagen

och förordningen 1940:333 uppbär hon vidare livränta

med tillhopa 1 200 kronor för år. Hennes tillgångar uppgår till 11 300

kronor, huvudsakligen genom livförsäkringar efter maken.

Riksförsäkringsanstälten anför i huvudsak följande.

Därest adoption skett, skulle enligt olycksfallsförsäkringslagen livränta

ha tillkommit barnet från dödsfallet och intill dess det fyllt 16 år med

100 kronor för månad. Efter fyllda 16 år skulle barnet på grund av förordningen

1940:333 ha uppburit enahanda livränta intill dess det fvllt

19 år.

Därest barnet varit berättigat till familjepension skulle från livräntan

avdrag ha gjorts tör pension, dock icke till högre belopp än som motsvarat

:t/4 av livräntan. Från den särskilda livräntan enligt förordningen 1940:

333 skulle något avdrag icke ha skett.

Riksförsäkringsans tälten ställer sig tveksam till frågan, huruvida åtgärder

böra vidtagas för att i extra-ordinär ordning bereda sökandens

barn livränta. Med hänsyn till sökandens hälsotillstånd och övriga omständigheter

i ärendet vill anstalten dock icke ställa sig avvisande till att

så sker.

Anstalten erinrar om att socialvårdskommittén i sitt betänkande angående

yrkesskadeförsäkringslag in. in. till behandling upptagit frågan

om ändrade bestämmelser rörande efterlevandes rätt till livränta vid yrkesskada

(SOU 1951:25, s. 269 tf.) i syfte att bringa bestämmelserna härom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

i närmare överensstämmelse med de regler, som gälla på skadeståndsrättens

område. Enligt dessa regler är styvbarn berättigat till skadestånd,

såvida den avlidne var underhållsskyldig gentemot barnet. Beträffande

underhållsskyldighet mot styvbarn gäller att om make under sin vårdnad

bär barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken är, så länge

äktenskapet består, skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets

underhåll. Denna skyldighet medför ej ändring i den underhållsskyldighet,

som må åligga den andre av barnets föräldrar. Kommittén ansåg, att

från principiell synpunkt intet torde vara att erinra mot att styvbarn,

som varit beroende av den avlidne, erhöll rätt till livränta. Med hänsyn

emellertid till att behovsprövningen i det särskilda fallet syntes komma

att bliva av komplicerad natur, stannade kommittén vid att föreslå ersättningsrätt

för hustrus barn under sexton år i tidigare gifte eller utom

äktenskap, vilket hade sitt hem hos den försäkrade. — I förevarande fall

hade barnet sitt hem hos makarna Book.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

15. Ersättning till Helge Vallentin Claesson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 24 augusti 1950 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att

Helge Vallentin Claesson, född 1908, under arbete för Åmåls sågverks aktiebolag

den 21 i samma månad ådragit sig vissa besvär i högra axeln. Besvären

skulle ha uppkommit, då Claesson lyft upp en isoleringsmatta, som

vägde omkring 30 kilogram. Enligt bifogat läkarintyg hade Claesson

ådragit sig distorsion i axeln med åtföljande svullnad; han ansågs arbetsoförmögen

under minst en vecka. Riksförsäkringsanstalten fann, att Claessons

ifrågavarande besvär icke orsakats av något den 21 augusti 1950 inträffat

olycksfall, varför ersättning icke kunde tillerkännas honom. Försäkringsrådet

fann ej skäl till ändring i beslutet.

Till riksförsäkringsanstalten inkom den 5 april 1951 en skrivelse från

Claesson med hemställan om förnyad prövning av ersättningsfrågan. Claesson

åberopade en å Älvsborgs läns centrallasarett förd sjukjournal över

hans behandling därstädes. Av journalen framgick bl. a., att Claesson vårdats

å lasarettet vissa tider av år 1950 för bristning av supraspinatussenan

samt att han i samband därmed opererats för denna åkomma. Efter granskning

av journalutdraget avvisade anstaltens läkare tanken på samband

mellan olycksfallet och skadan. Anstalten meddelade Claesson, att hans

framställning icke föranledde någon åtgärd. Jämväl detta beslut överklagades

i försäkringsrådet; besvären föranledde ingen åtgärd.

Claesson anförde därefter genom ombud den 3 november 1951 besvär

hos försäkringsrådet samt åberopade därvid ett av medicine doktorn Thore

Walheim utfärdat läkarintyg. Walheim hade erhållit nya och fullständigare

uppgifter om vad som förekommit vid det arbetsmoment, då senan

brast. Härigenom har framkommit, att Claesson förlorat balansen och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

23

gjort en överhalning framåt, varvid en kraftig hyperextension av senan

följt. Walheim har uttalat, att i förevarande fall förelegat ett i olycksfallsförsäkringslagens

mening klart olycksfallsmoment, som berättigade

den skadade till ersättning. Sedan försäkringsrådet anmodat riksförsäkringsanstalten

att inkomma med utlåtande, inhämtade anstalten yttrande

från sin överläkare, docenten Ivar Palmer, vilken anförde bl. a.: »Operativ

friläggning har visat aponeurosdegeneration med sekundär ruptur av

mycket gammalt datum. Traumat, om man kan kalla det så, har blott utlöst

vissa besvär av den gamla skadan.» Anstalten hemställde, att framställningen

icke måtte föranleda någon åtgärd och detta blev även rådets beslut.

Förevarande framställning jämte yttranden.

I en till socialdepartementet den 23 september 1952 inkommen skrivelse

har Claesson, under åberopande av nyssnämnda av Walheim utfärdade intyg,

hemställt om ersättning för skadan efter samma grunder som om

olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig.

Riksförsäkringsanstalten har från legitimerade läkaren H. Paul vid centrallasarettet

i Vänersborg införskaffat läkarintyg med fullständig beskrivning

av Claessons nuvarande, av axelåkomman orsakade tillstånd.

Av intyget framgår, att rörelseförmågan i högra axelleden är väsentligt

inskränkt samt att en betydande nedsättning föreligger av grova kraften i

axelgördeln; tillståndet uppgives ha varit oförändrat under det senaste

året.

Enligt inhämtade uppgifter har Claesson alltsedan den 9 april 1951

arbetat full tid hos Åmåls sågverks aktiebolag. Hans arbetsförtjänst uppgår

f. n. till fyra kronor för arbetstimme, motsvarande 9 600 kronor för år

räknat.

Claesson är gift och har ett barn i tioårsåldern. Han äger en fastighet,

taxerad till 23 000 kronor och intecknad för 21 000 kronor. I övrigt har

han inga tillgångar och ej heller skulder.

Därest Claesson i anledning av sin axelåkomma varit berättigad till ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle riksförsäkringsanstalten

— förutom ersättning för läkarvård m. m. — ha tillerkänt honom hel

sjukpenning för tiden 22 augusti 1950—8 april 1951, frånsett vissa dagar

under vilka han arbetat. Vidare skulle Claesson ha erhållit livränta tills

vidare under tre år fr. o. m. den 9 april 1951 med 960 kronor för år,

motsvarande en nedsättning av arbetsförmågan med 20 procent. Efter utgången

av denna tid skulle omprövning ha skett.

Riksförsäkringsanstalten finner några omständigheter icke ha tillkommit,

som föranleder ändrat ståndpunktstagande i fråga om Claessons rätt

till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Anstalten finner ej heller

sådana förhållanden föreligga, som motiverar bifall till Claessons framställning

om ersättning av statsmedel enligt grunderna för samma lag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Med anledning av vad som förekommit har genom socialdepartementets

försorg inhämtats vissa kompletterande upplysningar från docenten Palmer,

som därvid bl. a. anfört följande.

En bristning av skulderledens sen-aponeuros (en platta, bildad av flera

sig förenande muskelsenor), i populärt medicinskt språkbruk benämnd

»supraspinatusruptur», uppkommer aldrig som en ren följd av ett olycksfall.

För denna senplatta gäller samma allmänna regel som för all annan

senvävnad: i systemet muskelbuk — sena — senfäste är senan den mest

hållfasta. Är ett inverkande våld starkt nog att överskrida hållfasthetsgränsen,

sker bristning oftast i benfästet, varvid ett benfragment ryckes

loss och medföljer senan, någon gång i själva muskelsubstansen, aldrig

i själva senvävnaden.

Rätt ofta uppträder i den senare medelåldern förändringar i senplattan,

s. k. scleros, medförande en förskjutning av belastningen vid lyftande rörelser.

De av sclerosen försvagade fibrerna i senplattan kunna därvid brista

inifrån och utåt. Detta är en process, som kan pågå lång tid i samband

med ordinära kroppsrörelser. De brustna fiberportionerna omfatta småningom

aponeurosens hela tjocklek, så att ett hål uppstår.

Den inre fiberbristningen ger sig icke till känna genom smärtor. Det

är först när bristningen omfattar aponeurosens hela tjocklek, som besvär

börjar giva sig tillkänna, men även då i regel först i samband med någon

påfrestning som irriterar den vulnerabla vävnaden. Ett dylikt »falskt»

olycksfall ter sig för patienten som den verkliga orsaken till hans besvär.

Vid en aponeurosruptur rör det sig följaktligen alltid om en åkomma

med preformerande degenerativa förändringar. En olycksfallsartad episod

av föreliggande karaktär kan emellertid orsaka en slutbristning av den

försvagade aponeurosen. Ett trauma kan m. a. o. påskynda händelseförloppet,

I föreliggande fall var uppgivet trauma icke sådant, att det kan anses

utlösa en abnormt stark påfrestning på aponeurosen. Händelsen kan icke

rubriceras som olycksfall. Det rörde sig om en ordinär arbetsrörelse. Operationsfyndet,

som visade en stor defekt, omfattande större delen av aponeurosen

inklusrve bicepssenan, var sådant, att det kan betraktas som uteslutet,

att den aktuella påfrestningen givit upphov till förändringarna.

Denna påfrestning har blott provocerat symtom från en sjukdomshärd

av vida äldre datum, som ditintills icke i högre grad givit sig tillkänna.

Med den kännedom jag förvärvat om denna åkomma anser jag mig därför

icke ha rätt att som riksförsäkringsanstaltens överläkare på medicinska

grunder tillstyrka ersättning.

Departementschefen.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen äger sedan år 1931 tillämpning å sjukdomen

silikos. Under vissa förhållanden uteslutes emellertid silikossjuka

personer från ersättning. Så är fallet, där den sjuke icke efter ingången av

år 1931 varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger att ådraga sig silikos.

Men även om hinder för ersättning icke föreligger ur denna synpunkt, är

den sjuke utestängd från ersättning om han icke inom tio år före dagen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

25

för sjukdomens yppande varit sysselsatt i farligt arbete. Sedan år 1937

har riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t medgivit ersättning till silikossjuka

i ett flertal fall, där yrkessjukdomsförsäkringslagen på grund av

här angivna förhållanden icke varit tillämplig.

I förevarande sammanhang föreligger framställningar om ersättning i

extra ordinär väg från ett antal personer (fallen 1—7 och 9—11) vilka,

ehuru de enligt remissmyndigheternas uppfattning drabbats av silikos,

icke kunnat beredas ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagens

bestämmelser, enär deras fall företett brister i något av de hänseenden

som nyss angivits. I fall nr 8, som i övrigt befinner sig i samma läge som

de nyssnämnda fallen, har riksförsäkringsanstalten funnit silikos yppad,

medan däremot försäkringsrådet, vars sakkunnige läkare funnit silikosdiagnosen

knappast sannolik, avstyrkt ersättning. I detta fall har således

tveksamhet rått vid sjukdomsbedömningen; såsom skäl för antagandet att

det här rör sig om silikos talar bl. a. det förhållandet att en mycket stor

del av de anställda vid ifrågavarande arbetsplats ådragit sig denna sjukdom.

Härtill kommer att omständigheter i övrigt, särskilt i ekonomiskt

avseende, talar för bifall till framställningen om ersättning. Enligt min

mening bör därför även i detta fall ersättning få utgå.

Med bortseende från försäkringsrådets avvisande ställningstagande till

fall nr 8, varom talats i det föregående, har remissmyndigheterna i samtliga

fall tillstyrkt eller i vart fall icke velat motsätta sig att ersättning

utgår. För egen del anser jag, att de personer, som det här är fråga om,

bör beredas ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I fråga om vissa av silikosfallen uppkommer särskilda problem, vilka

bör upptagas till behandling redan i detta sammanhang. Vad gäller bestämmandet

av den tidpunkt från vilken ersättningarna skall utgå — ett

spörsmål, som föranlett högst skiljaktiga uttalanden vid remissbehandlingen

— återkommer jag senare, då hithörande problem uppkommer även

i fråga om dem, som skadats genom olycksfall i arbete.

I fall nr 2 har riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet stannat vid

olika uppfattning om dagen för sjukdomens yppande. Denna tidpunkt är

av betydelse för bl. a. den inkomstberäkning, som skall ligga till grund för

beslut om ersättningens storlek. Enligt det läkarintyg, som bifogats den

första till riksförsäkringsanstalten inkomna anmälningen, hade den sjuke

sedan år 1949 besvärats av andfåddhet på grund av silikos och hans arbetsförmåga

var avsevärt nedsatt fr. o. m. den 19 juli 1949. Riksförsäkringsanstalten

har ansett sig böra godtaga dessa uppgifter såsom belägg för

att sjukdomen yppats dagen före sistnämnda dag. Försäkringsrådet har

däremot velat förlägga yppandet till det första tillfälle, då röntgenundersökning

företogs. Enligt min mening bör det i detta läge, med hänsyn till

att silikosdiagnosen är ostridig, kunna väl försvaras att anknyta sjukdo
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

mens yppande till det tillfälle, då arbetsförmågan vek. Jag ansluter mig

därför till riksförsäkringsanstaltens mening i denna fråga.

I fallen nr 6 och 8 föreligger vid sidan av silikos invalidiserande sjukdomar

av annan karaktär. Detta förhållande har föranlett svårigheter att

bedöma graden av den invaliditet, som silikosen kan anses medföra.

Yad först beträffar fall nr 6 har riksförsäkringsanstalten uppskattat

den av silikosen förorsakade invaliditeten till 100 procent. Försäkringsrådet

har däremot beräknat invaliditeten till högst 50 procent, varvid hänsyn

tagits till förekomsten sedan länge av invalidiserande ledgångsreumatism

samt vederbörandes ålder (han är född år 1886). Rådet har grundat sitt

ställningstagande på ett läkarutlåtande, enligt vilket silikosens invalidiserande

verkan bedömts såsom synnerligen osäker inom så vid ram som från

mindre än 10 procent till 75 procent. För egen del anser jag, att billighetsskäl

talar för att ersättning får utgå efter den av riksförsäkringsanstalten

uppskattade nedsättningen i arbetsförmågan. Den sjukes arbetsinkomst

har på grund av invaliditet redan före den dag, då silikosen yppades,

varit så låg att livränta i anledning av silikosen icke kan beräknas

efter högre inkomst än den i lagen föreskrivna minimiinkomsten av 900

kronor. På grund härav kommer livräntan — även om den beräknas efter

100 procents invaliditet —■ att utgå med ett relativt blygsamt belopp; härtill

kommer att den sjukes i anledning av ledgångsreumatismen uppburna

invalidpension kommer att minskas med hänsyn till livräntan.

Även i fall nr 8 föreligger skiljaktiga meningar mellan remissmyndigheterna

rörande silikosens invalidiserande verkan. I detta fall är vederbörande

helt arbetsoförmögen på grund av magsår. Riksförsäkringsanstalten

har ansett silikosen medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 20

procent. Enligt ett av försäkringsrådets läkare gjort uttalande, som av

rådet godtagits, kan den av silikosen förorsakade arbetsoförmågan även

om silikos ostridigt förelegat — vilket enligt rådets mening icke är fallet

— icke anses uppgå till 20 procent. I detta fall måste dock invaliditetsgraden

fastställas i vanlig ordning. Om invaliditetsgraden fixerades genom

beslut av riksdagen, skulle den komma att fastlåsas, vilket icke vore

riktigt; silikosens verkningar är nämligen ännu så länge av mindre omfattning

och man måste räkna med att sjukdomen dock kan förvärras.

Jag vill framhålla, att det är den sjuke obetaget att anföra besvär över

riksförsäkringsanstaltens beslut i detta avseende i härför gällande ordning.

Meyer-Lie (fall nr 12) har drabbats av lungtuberkulos, som brutit

ut sedan han under en anställning som amanuens å hygienisk-bakteriologiska

institutionen vid Uppsala universitet varit sysselsatt med forskningsarbete

rörande smittomekanismen vid tuberkulos. Någon ersättning med

stöd av yrkessjukdomsförsäkringslagens bestämmelser har icke kunnat

utgå. Tuberkulos har nämligen ännu icke införts i denna lag på grund av

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

27

svårigheterna att avgöra om samband i det individuella fallet föreligger

mellan yrkesarbetet och sjukdomen. Statsmakterna beslöt år 1948, att ersättning

skulle få utgå till ett antal elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm,

vilka sannolikt smittats med tuberkulos vid en under studiearbetet

företagen obduktion (prop. nr 307; rd. skr. nr 461). Mot bakgrunden av

den ovanligt stora smittorisk, som Meyer-Lie varit utsatt för i sitt arbete,

måste även i förevarande fall tuberkulosen anses sannolikt ådragen i arbetet.

Jag vill därför föreslå, att Meyer-Lie erhåller ersättning enligt grunderna

i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Svän Söderberg (fall nr 13) tillerkändes år 1916 en livränta av 60

kronor i anledning av ett olycksfall, som drabbat honom samma år. Invaliditetsgraden

bedömdes till 20 procent. Han uppbar livräntan endast för

ett år och har därefter icke gjort ytterligare ersättningskrav gällande förrän

år 1951, då han hos Kungl. Maj :t gjorde framställning om ersättning i

extra ordinär väg i anledning av att skadan försämrats. Såväl riksförsäkringsanstalten

som försäkringsrådet tillstyrker framställningen. Invaliditetsgraden

har uppskattats av anstalten till 30 procent och av rådet till

25 procent. I likhet med remissmyndigheterna anser jag, att ersättning bör

få utgå. Den av skadan förorsakade nedsättningen i arbetsförmågan bör i

överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens uppfattning uppskattas

till 30 procent.

Ingrid Catarina Sjödell (fall nr 14) är född utom äktenskapet

år 1945; hennes moder var gift med en av de radiotelegrafister, vilka omkom

med det över Östersjön den 13 juni 1952 förolyckade militärplanet.

Modern uppbär för egen del familjepension samt vederbörliga olycksfallsersättningar.

Ingrid Catarina Sjödell var icke adopterad av den omkomne;

om så varit fallet hade hon, förutom familjepension i därom gällande ordning,

ägt uppbära dels livränta jämlikt olycksfallsförsäkringslagen intill

dess hon fyllt 16 år och dels därefter livränta jämlikt särskild förordning

om ersättning för olycksfall vid flygning intill dess hon fyllt 19 år. Enligt

trovärdiga uppgifter var det strax före flygolyckan den avlidnes bestämda

avsikt att adoptera barnet. Med hänsyn härtill och då det vidare

framgår, att barnets moder på grund av kronisk sjukdom torde komma

att möta svårigheter att försörja sig genom arbete, synes biliighetsskäl

tala för att barnet tillerkännes den ersättning, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen

och nyssnämnda förordning skulle tillkommit henne, därest

hon hunnit adopteras.

Helge Vallentin Claesson (fall nr 15) var i arbetet sysselsatt med

att lyfta en matta, då han utsattes för en senbristning i ena axeln. Ostridigt

är att skadan uppkommit efter en degenerativ utveckling, som undergrävt

senans hållfasthet; senans bristning förorsakades omedelbart av en

i arbetet utförd rörelse. Såväl riksförsäkringsanstalten som försäkrings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

rådet avslog framställning om ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

Sedermera har Claesson inkommit till försäkringsrådet med ett av

medicine doktorn Thore Walheim avgivet läkarintyg. I intyget angavs, att

Claesson vid ifrågavarande arbetsmoment förlorat balansen, varvid axeln

utsatts för en abnorm påfrestning, som medfört att senan brast. Enligt.

Walheims mening förelåge ett i olycksfallsförsäkringslagens mening klart

olycksfallsmoment, som berättigade den skadade till ersättning. Försäkringsrådet

har emellertid ej heller sedan detta läkarintyg inkommit funnit

förutsättningar föreligga för ett ändrat ställningstagande. Med hänsyn

till vad som framkommit genom Walheims utlåtande synes det emellertid

skäligt, att Claesson tillerkännes ersättning som om olycksfallsförsäkringslagen

varit tillämplig.

Härefter torde jag få övergå till frågan om den dag, från vilken ersättning

skall få utgå. Under remissbehandlingen har framkommit ett flertal

olika synpunkter på denna fråga. I vissa fall har man förordat en dag,

då arbetsförmågan helt eller delvis vikit, i andra åter en tidpunkt, då ersättningskrav

i något sammanhang gjorts gällande mot försäkringsinrättningen.

Vidare föreslås i vissa fall att ersättning skall utgå från den dag,

då framställning om ersättning i extra ordinär väg inkom; i andra fall

åter har icke angivits några synpunkter i denna fråga.

I de fall, som hittills varit föremål för statsmakternas ställningstagande,

förekommer ett flertal olika bedömningsgrunder i förevarande fråga. I

silikosfallen har i allmänhet hänsyn tagits till tidpunkten för total eller

partiell minskning i arbetsförmågan; det har dock även hänt, att ersättning

fått utgå från den dag, då ansökan inkommit om ersättning i extra

ordinär väg. Även andra bedömningsgrunder har stundom förekommit.

Jämväl i fråga om olycksfallen har tidpunkten bestämts efter vitt skilda

faktorer.

Det synes nu erforderligt att erhålla en för samtliga fall tillämpbar gemensam

regel. Utgångspunkt härför bör vara, att ersättning skall utgå

som om i ärendet icke förelegat någon faktor, som hindrat direkt tillämpning

av lagen. Emellertid bör en gräns skapas för den retroaktiva ersättningsrätten.

Jag föreslår därför, att någon ersättning icke skall utgå för

tid, som ligger längre tillbaka än fem år, räknat från den dag, då den

framställning inkommit, som föranlett förslag till riksdagen i ersättningsfrågan.

Från ersättning, som kan komma att utgå för tid, varunder sjukpenning

uppburits från erkänd sjukkassa, eller av ersättningen betingad minskning

av statliga folkpensionsförmåner icke ägt rum, bör avdragas ett belopp,

som svarar mot ifrågavarande sjukpenning eller minskning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 99.

29

Slutligen torde jag här få upptaga frågan om ersättning till personer,

som drabbats av den s. k. sliparsjukan.

En grundläggande princip vid fastställandet av yrkessjukdomsförsäkringslagens

omfattning har varit, att densamma endast skulle avse sådana

sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter,

varunder detta bedrives. Endast sådana sjukdomar har därför

upptagits i yrkessjukdomsför säkringslagen, beträffande vilka diagnosticeringen

och klarläggandet av samband mellan arbetet och sjukdomen

icke erbjuder alltför stora svårigheter. Efter hand har i lagen införts ett

begränsat antal sjukdomar, vilka förorsakas av ovanliga eller ensidiga

rörelser o. dyl. i arbetet, ihållande buller eller skakningar från maskiner

o. s. v.

Svenska fabriksarbetareförbnndet har (skr. 7/5 1952) hemställt, att den

s. k. sliparsjukan måtte införas såsom yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande ifrågavarande sjukdom har ur handlingarna i ärendet inhämtats

följande. Bland glasslipare vid ett antal glasbruk har iakttagits vissa

till händerna lokaliserade sjukdomssymtom. Vanligtvis utgörs dessa av

en domningskänsla i till- och ringfingrarna, men även mer eller mindre uttalade

atrofier av vissa muskelgrupper i händerna kan förekomma. Sjukdomen

uppkommer genom ett av den normala arbetsställningen vid slipskivan

föranlett speciellt tryck mot armbågen, vilken kan medföra skada

på ulnarisnerven. Enligt uppgift från statens institut för folkhälsan torde

antalet fall av sliparsjuka kunna uppskattas till ett 20-tal.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

i Sverige har antingen tillstyrkt, att sjukdomen i fråga införes i

yrkessjukdomsför säkringslagen, eller i vart fall icke haft något att erinra

mot att så sker. Härvid har bl. a. framhållits, att även vissa andra,

analoga sjukdomar borde omfattas av lagen. Vidare föreslås allmänt, att,

därest lagändring kommer till stånd, Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande

att besluta om ersättning av statsmedel i de fall, där ersättning

icke kan utgå på grund av att sjukdomen yppats före lagändringens

ikraftträdande.

Vidkommande den här aktuella sjukdomen måste det anses ådagalagt,

att ett klart orsakssammanhang föreligger mellan denna och slipningsarbetet.

Det synes vara angeläget att, i avvaktan på att sliparsjukan införes

i yrkessjukdomsför säkringslagen, provisoriskt bereda dem som drabbats

av sjukdomen möjlighet till ersättning. Jag vill därför föreslå, att

de personer, vilka erhållit eller erhåller ifrågavarande sjukdom, tillerkännes

ersättning såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å

sjukdomen. Ersättningen bör bestämmas efter de allmänna regler härför,

vilka jag i det föregående angivit.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. May.ts proposition nr 99.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att medgiva, att av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

må i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit utgivas

dels ersättningar i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall

i arbete, som drabbat i de särskilda fallen angivna personer,

dels ock ersättningar i anledning av fall av den s. k. sliparsjulcan,

vilka inträffat eller må komma att inträffa.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Bolctr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. a1 i texten
  2. SU 1953:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 1 i texten