Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m

12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:108, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

1

Nr 108.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,

m. mgiven Stockholms slott den 19 februari

195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning, att vissa

undantagsbestämmelser från lagen för Sveriges riksbank skall gälla jämväl

för tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955. Enligt vid propositionen

fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar till belopp av högst 5 500 miljoner

kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 5 100 miljoner kronor.

Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken även för tiden

från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 må vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 108.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Fö r slag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1954 till

och med den 30 juni 1955 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst femtusenfemhundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt,

guldmynt och omyntat guld.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari

195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. samt anför därvid följande.

I skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för

sedelomloppet för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30

juni 1955 måtte bestämmas till 5,5 miljarder kronor. Häröver har, efter remiss,

yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksbanken har vidare i skrivelse den 14 januari 1954 hemställt

om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av

banken utgivna sedlar med guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som

motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §

andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant

bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången

genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens

beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig

vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens

guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag

stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30

juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock

med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950

(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna

lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den

30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949

års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom

lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att

riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner

kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr

3751 utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t

genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i

huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté

utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten

skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke

fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen

föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena

om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva

och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar

som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin

verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska

direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde

sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige

som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag

förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt

till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.

Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,

varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda

sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet

av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog

jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en

förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången

av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades

i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad

presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen

M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med

uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen

anförde jag bland annat följande.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare

bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna

avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som

ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller

om spärrar av annan art böra uppställas.

Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv

lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas

1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari

1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången av

juni månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs

höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.

I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.

Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den

G juni 1952 (nr 375). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).

Genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) förordnades att 1952 års lag skulle

äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953

till och med den 30 juni 1954. Genom lag den 11 december 1953 (nr 704)

ändrades 1 § i 1952 års lag såtillvida, att riksbanken erhöll rätt att utgiva

sedlar till ett belopp av högst 5 100 miljoner kronor.

I sin förut omnämnda skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om

regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt framhållit att

utredningen ännu ej vore i tillfälle att framlägga förslag till definitiv lagstiftning

i ämnet. Frågan om sedelutgivningsrätten och vad därmed ägde

samband hade nämligen visat sig kräva omfattande utredningar och överväganden.

Utredningsmännen avsåge emellertid att senare under nu löpande

år inkomma med slutliga förslag.

Utredningsmännen har erinrat om vad som anfördes i utredningsmännens

skrivelse till mig den 20 februari 1952 med förslag till nu gällande provisoriska

lagstiftning. I sagda skrivelse uttalades bland annat följande.

En spärr för sedelutgivningen, liksom varje annan laglig begränsning av

riksbankens befogenheter, får en rimlig mening endast om den uppfattas

som ett bindande direktiv för bankens verksamhet under det kommande

året. Detta innebär, att de övriga direktiv, som riksdagen kan meddela för

riksbankens verksamhet, måste stå i överensstämmelse med lagstiftningen

om sedelutgivningsrätten. I annat fall blir sedelspärren en formalitet, som

inte ens i psykologiskt avseende fyller någon uppgift. Allmänhetens förtroende

för penningvärdet torde inte bli större, om man har spärregler, som

vid varje förekommande behov ändras, än om dylika regler helt saknas.

Riksbanken bör därför ej räkna med möjligheten att det en gång fastställda

maximibeloppet för sedelmängden kommer att höjas, så snart sedelomloppet

under budgetåret skulle visa en tendens att överskrida maximigränsen.

Riksbanken bör i stället, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten

och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om

en höjning av gränsen för sedelomloppet ej blir aktuell under aret genom

sådana anspråk på sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av

penningvärdet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

En sedelspärr får däremot icke utgöra en anledning för riksbanken åt!

underlata att tillgodose de faktiska ansprak pa sedlar, som göra sig gälland®vid

Zarje tidpunkt. Det är i regel ej heller något skäl att motverka en

sådan förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att

vara av inflationistisk natur medför en ökning av det totala sedelbehovet.

Utredningsmännen har vidare erinrat om att de i sagda skrivelse intagit

vissa sifferuppgifter rörande sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under

åren 1931—1951. Utredningsmännen har i nu förevarande sammanhang

inskränkt sig till att i sin skrivelse intaga i stort sett motsvarande

uPPgifter för åren 1948 1953 (uppgifterna, som sammanställts i en i skri
velsen

intagen tabell, har såsom Bilaga fogats vid detta protokoll).

Utredningsmännen har uttalat att beloppet utelöpande sedlar, såsom av

tabellen framginge, visade en betydligt lägre procentuell stegring under år

1953 än under åren 1951 och 1952. Från årets början och fram till mitten

av mars låg beloppet utelöpande sedlar ännu cirka 12 % över motsvarande

belopp 1952, men därefter sjönk ökningsprocenten i förhållande till föregående

år successivt fram till utgången av juli. Under årets sista fem månader

varierade den procentuella ökningen enligt riksbankens rapporter

mellan 4,5 och 5,7 %. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgick den

23 december 1953 till 181 miljoner kronor, motsvarande cirka 3,7 % av beloppet

utelöpande sedlar vid nämnda tidpunkt.

Den marginal för ökning av sedelomloppet, som förelåge inom ramen för

det nu gällande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten, finge enligt utredningsmännens

uppfattning bedömas såsom otillräcklig. Erfarenheten

från år 1953 gåve nämligen vid handen, att sedelomloppet växte något starkare

an den totala produktionen inom landet även vid i stort sett oförändrade

priser. Under sagda år steg nämligen inkomsterna för enskilda personer

med genomsnittligt drygt 3 % enligt riksräkenskapsverkets beräkningar,

medan som tidigare nämnts sedelomloppet mot årets slut låg omkring 5,5 %

högre än vid motsvarande tid år 1952. Enligt nationalbudgetdelegationens

beräkningar skulle man under år 1954 ha att räkna med en något större

ökning av den totala produktionen inom landet än under år 1953. Eftersom

hittills ingångna kollektivavtal gåve anledning förutsätta i stort sett oförändrad

lönenivå och några större förskjutningar i prisnivån icke heller syntes

vara att förutse, hade man mot bakgrund av erfarenheterna från 1953

anledning utgå från att sedelomloppet under innevarande år i allmänhet

komme att ligga 5 å 6 % högre än under år 1953. Ett maximum för sedelomloppet

av 5,2 miljarder kronor, vilket lämnade rum för en ökning av

detsamma med 5,7 % utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under

år 1953, borde därför med nu angivna utgångspunkter vara tillräckligt.

Utredningsmännen ansåge, att till sistnämnda belopp 5,2 miljarder kronor

borde läggas en viss reserv för att möta eventuella ökningar i sedelbehovet,

som sammanhängde med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor

eller med sådan ökning av produktionen och omsättningen, som ej kunde

hänföras till en försämring av penningvärdet. Hur stor denna reserv

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

borde vara, vore en bedömningsfråga. Enligt utredningsmännens mening

borde ett belopp om 300 miljoner kronor ge möjlighet för riksbanken att

tillgodose de behov, som avsåges med denna reserv.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt utlåtande över utredningens skrivelse

uttalat, att fullmäktige icke ansåge sig nu böra upptaga någon principiell

diskussion rörande sedelutgivningsrätten utan finge detta ske vid

ställningstagandet till det slutliga förslaget i ärendet, som utredningsmännen

hade för avsikt att inkomma med senare i år. I avvaktan på nämnda

förslag hade fullmäktige intet att erinra mot det i skrivelsen framlagda förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som med tillfredsställelse erfarit att

kommittén avsåge att under innevarande år avgiva slutligt förslag beträffande

riksbankens sedelutgivningsrätt, har uttalat, att fullmäktige på av

kommittén anförda skäl icke funnit anledning till erinran mot kommitténs

ifrågavarande förslag. Mot fullmäktiges beslut har reservation anförts

av herr Birke.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter

i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär att

riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp som numera, sedan bestämmelserna

ändrats under hösten 1953, uppgår till 5 100 miljoner kronor. 1952

års lag, som efter förlängning genom lagen den 5 juni 1953, nr 309, gäller

till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan på att en

mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt kommer till

stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen numera meddelat har de för avsikt att

senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag. Dessa förslag

kan emellertid icke förväntas föreligga i sådan tid, att förslag till definitiv

lagstiftning kan föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill

torde den provisoriska lagstiftningen i ämnet böra förlängas, lämpligen

under den tid utredningsmännen förordat, eller den 1 juli 1954—den 30

juni 1955.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss

utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot förslaget att höja beloppet

med 400 miljoner kronor har jag i likhet med fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret icke någon erinran.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1954—den 30 juni 1955 torde böra upptagas i en ny lag, vilken — med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse

med 1952 års lag i ämnet.

2 liihang till riksdagens protokoll 1954. i samt. Nr 108.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelsen den 5 juni 1953, nr 310, har riksbanken för tiden

till och med den 30 juni 1954 medgivits befrielse från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin förut omnämnda skrivelse den 14 januari 1954 har fullmäktige i

riksbanken erinrat om att frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt på

längre sikt vore föremål för utredning genom särskilda utredningsmän. Då

giltighetstiden för den provisoriska lagen om riksbankens sedelutgivningsrätt

utlöpte den 30 juni 1954, förutsatte fullmäktige att utredningsmännen

komme att föreslå regler för sedelutgivningsrätten för tiden därefter. Oberoende

av om förslaget komme att avse en ytterligare förlängning av provisoriet

eller en definitiv reglering, borde, så länge stadgandet i § 72 regeringsformen

om guldinlösningsskyldigheten kvarstode i nuvarande lydelse,

fortsatt befrielse från densamma medgivas, förslagsvis för ytterligare ett år.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken

må för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955

vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,

om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda lagförslag,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och

med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock

för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av

bankens sedlar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

Bilaga.

Uppgifter angående sedelomloppet och sedelutgivningsrätten

under åren 1948—1953.

År

1 Utelöpande sedel-

mängd

Max. under

året

Max. i

% av

medel- talet

Sedelutgivningsrätt

Procentuell ök- ning i förh. t.

föregående år av

i medel- tal

milj. kr.

ultimo

dec.

milj. kr.

milj.

kr.

regist-

rerat

den

under tiden

milj.

kr.

genom-

snittliga

sedel-

mäng-

den

sedel-

mäng-

dens

max.

1948

2 834

3113

3113

31/12

no

1/7 —31/12

3 200

7

8

1949

3015

3 287

3 287

31/12

109 1

1/1 —30/6

3 200

1 6

Q

1

1/7 —31/12

3500

1

1950

3 200

3 513

3 513

31/12

no

1/1 —31/12

3500

6

7;

i

1/1 —30/6

3 500

|

1951

3 568

4 090

4119

22/12

115 |

31/7 —19/12

4100

1 12

17

1

20/12—31/12

4 400

1

1952

4106

4 577

4 663

23/12

114 |

1/1 —30/6

4 400

1 15

13

l

1/7 —31/12

4 800

J

1953

4 395

4 835

4 919

23/12 !

112 1

1/1 —16/12

4 800

5-5

1

1

1

16/12—31/12

5100

1 1

547175. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition a1 i texten