Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, in. m

1954-02-26 · 138 sidor, varav 114 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 114 av 138 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:112, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 112.

1

Nr 112.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

in. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

3) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli

1954; samt

4) förordning om brännoljeskatt;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag om en höjning av dels skatterna på

bensin och motorbrännolja till 32 öre per liter, dels skatten på motorsprit

till 7 öre, dels fordonsskatten för personbilar med 10 kr., dels fordonsskatten

för bussar och lastbilar med i genomsnitt ca 17 % och dels fordonsskatten

för vissa släpvagnar med varierande belopp. Skattehöjningen avser i första

hand att täcka utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men

jämväl att i fortsättningen möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna.

Vidare föreslås viss skattelättnad för inhemsk skifferbensin ävensom

överflyttning av uppbördsverksamheten med avseende å brännoljeskatten

från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Slutligen föreslås en höjning av

restitutionsbeloppet för bensinskatt, erlagd för jordbrukets traktorer, från

300 till 325 kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 112.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J2.

1) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

5

Skatt utgår---följande be
lopp:
a)

för tvåhjulig — — —- fyrtio

kronor;

b) för tvåhjulig---sextio

kronor;

c) för annan automobil med ringar

av mjuk kautschuk;

för personautomobil dels grundavgift

med etthundra kronor dels ock

tjuguåtta kronor för varje påbörjat

tal av etthundra kilogram av automobilens

tjänstevikt minskad med

niohundra kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift

med etthundra kronor dels ock trettiosju

kronor för varje påbörjat tal

av etthundra kilogram av automobilens

tjänstevikt minskad med niohundra

kilogram; samt

§.

Skatt utgår---— följande be
lopp:
a)

för tvåhjulig —- — — fyrtio

kronor;

b) för tvåhjulig — — — sextio

kronor;

c) för annan automobil med ringar

av mjuk kautschuk:

för personautomobil dels grundavgift

med etthundratio kronor dels

ock tilläggsavgift med tjuguåtta kronor

för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med niohundra kilogram;
för

lastautomobil dels grundavgift

med etthundratio kronor dels ock

tilläggsavgift med följande belopp:

om tjänstevikten icke överstiger

tretusen kilogram, trettiosju kronor

för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av tjänstevikten minskad

med niohundra kilogram;

om tjänstevikten överstiger tretusen

men icke sjutusen kilogram,

sjuhundrasjuttiosju kronor för tretusen

kilogram av tjänstevikten och

sextiofyra kronor för varje påbörjat

tal av etthundra kilogram av återstående

del av tjänstevikten; samt

om tjänstevikten överstiger sjutusen

kilogram, tretusentrehundratrettiosju

kronor för sjutusen kilogram

Senaste lydelse av 5 § se 1952:328 och av 6 § se 1930: 286.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 112.

3

Gällande lydelse:

för omnibus dels grundavgift med

etthundra kronor dels ock trettiotre

kronor för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av automobilens

tjänstevikt minskad med niohundra

kilogram;

d) för annan automobil, med ringar

av annat ämne än mjuk kautschuk,

med etthundra kronor för

varje påbörjat tal av etthundra kilogram

av automobilens tjänstevikt;

e) för släpvagn:

om totalvikten understiger ettusen

kilogram, med åttio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusen

men icke ettusenfemhundra kilogram

med etthundrasextio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra

men icke tvåtusen kilogram,

med tvåhundrafyrtio kronor;

om totalvikten uppgår till tvåtusen

men icke tretusen kilogram, med trehundratjugu

kronor;

om totalvikten uppgår till tretusen

men icke femtusen kilogram, med

fyrahundra kronor;

om totalvikten uppgår till femtusen

men icke åttatusen kilogram,

med fyrahundraåttio kronor; samt

om totalvikten uppgår till åttatusen

kilogram, med femhundrasextio

kronor.

Föreslagen lydelse:

av tjänstevikten och etthundratjugu

kronor för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av återstående del

av tjänstevikten; ävensom

för omnibus dels grundavgift med

etthundratio kronor dels ock tilläggsavgift

med följande belopp:

om tjänstevikten icke överstiger

femtusen kilogram, trettiotre kronor

för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av tjänstevikten minskad

med niohundra kilogram; samt

om tjänstevikten överstiger femtusen

kilogram, ettusentrehundrafemtiotre

kronor för femtusen kilogram

av tjänstevikten och femtiofem kronor

för varje påbörjat tal av etthundra

kilogram av återstående del av

tjänstevikten;

d) för annan automobil, med ringar

av annat ämne än mjuk kautschuk,

med etthundratio kronor för

varje påbörjat tal av etthundra kilogram

av automobilens tjänstevikt;

e) för släpvagn:

om totalvikten understiger ettusen

kilogram, med åttio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusen

men icke ettusenfemhundra kilogram,

med etthundrat jugu kronor;

om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra

men icke tvåtusen kilogram,

med etthundrasextio kronor;

om totalvikten uppgår till tvåtusen

men icke tretusen kilogram, med

tvåhundrafyrtio kronor;

om totalvikten uppgår till tretusen

men icke femtusen kilogram, med

fyrahundra kronor;

om totalvikten uppgår till femtusen

men icke åttatusen kilogram

med femhundrasextio kronor;

om totalvikten uppgår till åttatusen

men icke elvatusen kilogram,

med sjuhundratjugu kronor;

om totalvikten uppgår till elvatusen

men icke fjortontusen kilogram,

med åttahundraåttio kronor; samt

om totalvikten uppgår till fjortontusen

kilogram eller mera, med ettusentvåhundra

kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr It2.

Gällande lydelse:

6

Inträder skatteplikt--— skat
teplikten

gäller.

Ändras automobils---näst
följande

kalendermånad.

Föreslagen lydelse:

Det åligger riksräkenskapsverket

att fastställa tabeller till ledning för

uträknandet av skatten.

§•

Inträder skatteplikt----— skat
teplikten

gäller.

Ändras automobils — ---näst
följande

kalendermånad.

Skatt skall utgå i helt antal kronor,

därvid iakttages att skattebeloppet

vid öretal över femtio avrundas

uppåt och vid annat öretal avrundas

nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

Att fordon, som enligt vad därom särskilt stadgas vid registrering redovisas

såsom lättviktsmotorcykel, tillsvidare skall vara frikallat från skatt,

framgår av övergångsbestämmelsen till förordningen den 28 september 1951

(nr 654) angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni

1922 (nr 260) om automobilskatt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

5

2) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild

skatt å bensin och motorsprit1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Gällande lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes

eller här tillverkas, skall, i den ordning

nedan stadgas, erläggas särskild

skatt av tjuguåtta öre för liter.

Skatt skall dock icke utgå för mineraloljeprodukt,

som införes för att

vid oljeraffinaderi användas uteslutande

såsom råvara vid tillverkning

av bensin. För motorsprit skall erläggas

särskild skatt av tre öre för

liter.

I denna---såsom motorsprit.

Föreslagen lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes

eller här tillverkas, skall erläggas

särskild skatt av trettiotvå öre för

liter. Skatt skall dock icke utgå för

mineraloljeprodukt, som införes för

att vid oljeraffinaderi användas uteslutande

såsom råvara vid tillverkning

av bensin. För motorsprit skall

erläggas särskild skatt av sju öre för

liter.

I denna----såsom motorsprit.

För bensin, som tillverkas av Svenska

skifferoljeaktiebolaget genom utvinning

ur inhemsk skiffer, skall särskild

skatt som i första stycket avses

utgå med allenast sju öre för liter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. Förordningen skall äga

tillämpning jämväl å sådan bensin, som införts till riket före den 1 juli

1954 och som nämnda dag oförtullad kvarlåg i frihamn eller å tullager, i

tullpackhus eller eljest i tullverkets vård.

Bestämmelsen i 1 § tredje stycket skall gälla allenast intill utgången av

juni 1959.

1 Senaste lydelse se 1953: SJ 16.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

3) Förslag

till

förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket

den 1 juli 1954.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För bensin, som den 1 juli 1954 klockan 6 f. in. finnes i riket, skall i den

ordning nedan sägs till staten erläggas skatt med 4 öre för liter.

Är bensin blandad med annan vara, skall vid skattskyldighetens bestämmande

hänsyn tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen.

2 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning åligger, där

ej annat föranledes av vad nedan i 2 mom. eller 9 § stadgas, den som vid

den i 1 § angivna tidpunkten innehar bensin till myckenhet överstigande

1 500 liter.

2 mom. Från skattskyldighet enligt denna förordning är kronan befriad.

Skatt enligt denna förordning utgår icke för bensin, som tillverkats inom

riket och som vid den i 1 § angivna tidpunkten ännu icke utlämnats från

tillverkningsstället.

3 §•

Envar enligt denna förordning skattskyldig skall senast den 1 augusti

1954 på heder och samvete avgiva deklaration rörande den myckenhet bensin,

han vid den i 1 § angivna tidpunkten innehade, varvid tillika skall

angivas den plats, där bensinen då förvarades.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige

författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, om han avlidit,

senast varit eller bort vara mantalsskriven,

eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman

eller ombud är bosatt,

eller i fall, då nämnda regler ej äro tillämpliga, i det län, där huvuddelen

av den med deklarationen avsedda bensinen finnes vid den tidpunkt, som

angives i 1 §.

4 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse att övervaka, att deklarationer inkomma

från alla uppgiftsskyldiga och att avgivna deklarationer äro fullständiga

och riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med

eldfarliga oljor av första klassen, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldighet.

Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig

eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att

inom viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.

2 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av skatt nödigt, att

granskning av den skattskyldiges bokföring eller undersökning av dennes

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

inneliggande lager av bensin verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta om

sådan granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid, i mån

av behov, anlita biträde av sakkunnig.

Det åligger skattskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse

eller av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller

annan upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och

därtill hörande handlingar.

Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelse och skall jämte annan

kostnad för undersökning eller granskning, som i detta mom. sägs, bestridas

av medel, som enligt denna förordning inflyta till statsverket.

3 mom. Kungl. Maj :t må ock förordna om granskning av deklarationer

och eljest inhämtade uppgifter. Av Kungl. Maj :t förordnad granskningsman

äger jämväl taga del av skattskyldigs bokföring och verkställa undersökning

av dennes inneliggande lager av bensin på sätt i 2 mom stadgas.

Kostnad för granskning, varom Kungl. Maj :t förordnat, bestrides av medel,

som i 2 mom. sägs.

5 §.

Länsstyrelse åligger att på grundval av inkomna deklarationer och eljest

inhämtade uppgifter i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration,

samt fastställa den myckenhet bensin, för vilken skatt skall erläggas

enligt denna förordning, ävensom därå belöpande skatt.

6 §•

Så snart ske kan skall till envar skattskyldig i rekommenderat brev med

allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika

med underrättelse om tid och sätt för skattens erläggande samt vad den

skattskyldige har att iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut

eller eljest söka befrielse från påförd skatt.

7 §•

Har någon i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning

avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna

deklaration eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att

skatt icke blivit honom påförd eller blivit påförd till för lågt belopp, skall

skatt påföras den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande

eller underlåtenhet undandragits.

Efterbeskattning må ej ske senare än år 1959.

8 §•

1 mom. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av skatt förfarit oriktigt,

må besvär anföras hos kammarrätten.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen i det län, där skatten påförts,

inom natt och år efter det skatten blivit klaganden avfordrad, vid

påföljd, om den tid för sittes, att besvären icke upptagas till prövning. Den

omständigheten att besvären ingivits eller insänts till kammarrätten i stället

för till länsstyrelsen skall icke utgöra hinder för prövning av klagandens

talan, därest besvären inkommit till kammarrätten inom besvärsliden. I sådant

fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen

för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.

2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade

beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår,

har länsstyrelsen att skyndsamt till kammarrätten översända samtliga handlingar

med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

9 §.

Visar skattskyldig, att bensin, som han innehaft vid den i 1 § angivna tidpunkten,

levererats till annan, och grundar sig leveransen på försäljningsavtal,

som slutits före denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t,

där den skattskyldige icke på grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller

eljest är berättigad att hos köparen uttaga skatten, bestämma att skattskyldigheten

skall åligga köparen eller, då skäl därtill äro, medgiva befrielse

från eller återbäring av skatten.

Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom en månad

efter det skatt avfordrats vederbörande.

10 §.

Angående restitution av skatt, som i denna förordning avses, skola bestämmelserna

i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej

verkställas av annan än länstyrelse eller jämlikt 4 § 3 mom. förordnad

person.

Deklarationerna skola tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, som i

och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke

vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit

dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj :t förordnar,

för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman,

åt vilken Kungl. Maj :t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående

stycke föranleda, hos länsstyrelsen förvaras intill utgången av år 1959,

varefter deklarationerna skola förstöras.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, straffes

med dagsböter; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftsskyldige

lämpligt vite.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som

i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller skattskyldigs bokföring,

må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig

innehållet i sådan deklaration eller skattskyldigs affärsförhållande, varom

han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar

såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse,

som nu sagts, straffes med dagsböter.

2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk bearbetning

av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej

utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav

vare den skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.

15 §.

Länsstyrelse äger utdöma vite, som förelagts enligt 12 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

9

16 §.

Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordning avses, så

ock de närmare föreskrifter, som eljest erfordras för tillämpning av denna

förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4) Förslag

till

förordning om brännoljeskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som är registrerad såsom ägare av motorfordon vilket drives med

brännolja är skyldig att i den omfattning nedan stadgas till staten erlägga

brännoljeskatt. Skattskyldighet föreligger för brännolja, som förbrukats för

drift av motorfordonet.

Vad nu sagts skall ock gälla ägare av brännoljedrivet motorfordon, vilket

brukas enligt interimslicens eller saluvagnslicens.

2 §.

1 mom. Med brännolja förstås i denna förordning flytande petroleumprodukt,

som användes för drivande av motorfordon och för vilken icke utgår

skatt enligt förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit.

2 mom. Där i denna förordning användas beteckningarna motorfordon,

släpvagn, bilregister, interimslicens, saluvagnslicens, besiktningsinstrument,

maximilast eller totalvikt, hava dessa beteckningar samma innebörd som i

vägtrafikförordningen.

3 §.

Brännoljeskatt utgår med trettiotvå öre för liter.

4 §•

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen

äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring

av skatt.

5 §.

Kontrollen över beskattningen utövas av kontrollstyrelsen. 6

6 §•

För utövande av skattekontrollen äger kontrollstyrelsen anlita biträde av

särskilda kontrolltjänstemän.

Kontrolltjänsteman äger att på anfordran när som helst kontrollera motorfordon

som i 1 § avses ävensom erhålla tillträde till lokaler och utrymmen

som användas för lagerhållning av brännolja.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Knngl. Maj.ts proposition nr 112.

Skattskyldig skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla kontrollstyrelsen

eller kontrolltjänsteman fordonsbeskrivning ävensom ställa för kontrollen

nödiga hjälpmedel till förfogande och lämna behövlig handräckning.

7 §•

Kungl. Maj :t må förordna att skattskyldig skall vara pliktig att i den

omfattning kontrollstyrelsen föreskriver å motorfordon på egen bekostnad

enligt styrelsens anvisningar låta installera mätinstrument för att underlätta

skattekontrollen.

8 §.

Skattskyldig är pliktig att enligt kontrollstyrelsens anvisningar göra fortlöpande

anteckningar angående lager och inköp av brännoljor samt körning

av motorfordon. Där skattskyldig är bokföringspliktig, är han skyldig att

ordna bokföringen på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens beprövande

möjliggör erforderlig kontroll.

Skattskyldig skall i övrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som kontrollstyrelsen meddelar för att erhålla en betryggande skattekontroll,

ävensom de anvisningar kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens

föreskrifter kan komma att lämna.

9 §.

Den som säljer eller förmedlar försäljning av eller eljest utlämnar petroleumprodukt

är skyldig att på anfordran lämna sådana uppgifter om sin

rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman finner erforderliga

för skattekontrollen, ävensom ordna sin bokföring på sätt kontrollstyrelsen

finner erforderligt för kontrollens utövande. Där kontrollstyrelsen i särskilt

fall så förordnar, åligger det honom att tillhandahålla kontrollstyrelsen eller

kontrolltjänsteman sina handelsböcker med tillhörande handlingar.

Jämväl den som yrkesmässigt avsänder gods med brännoljedrivet motorfordon

är uppgiftsskyldig på sätt i första stycket sägs.

10 §.

Där ägare av registrerat motorfordon avser att använda brännolja för drivande

av fordonet, åligger det honom att innan så sker göra anmälan härom

till kontrollstyrelsen, med angivande av sitt fullständiga namn och postadress,

motorfordonets registreringsnummer samt tidpunkten för övergången

till drift med brännolja. Till anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av det

för fordonet senast utfärdade besiktningsinstrumentet.

Inträder ändring i förhållande varom uppgift lämnats i anmälan enligt

denna paragraf, skall fordonets ägare senast inom åtta dagar därefter underrätta

kontrollstyrelsen härom.

11 §•

Kontrollstyrelsen utfärdar särskilt bevis om anmälan enligt 10 §.

12 §.

Ägare av brännoljedrivet motorfordon är skyldig att senast inom 15 dagar

efter varje kalenderkvartal till kontrollstyrelsen ingiva deklaration angående

den myckenhet brännolja, som under kvartalet använts såsom drivmedel

för motorfordonet.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämma, att

deklarationsperiod skall omfatta annan tid än i första stycket stadgas, dock

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

11

lägst eu och högst sex kalendermånader, samt att deklaration må avgivas

senare än i första stycket stadgas, dock senast inom tre månader efter deklarationsperiodens

utgång.

13 §.

Deklaration som avses i 12 § skall avgivas på tro och heder samt avfattas

på blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer.

14 §.

I deklarationen skola upptagas följande uppgifter, nämligen

1. den skattskyldiges namn, hemvist, mantalsskrivningsort och postadress;
2.

kvantiteten under deklarationsperioden för varje motorfordon förbrukad

brännolja, fördelad på olika slag av brännolja, och den härå belöpande

skatten;

3. den körsträcka, som med varje fordon tillryggalagts under deklarationsperioden,

uppdelad på körning med och utan släpvagn;

4. till brännoljedrivet fordon använd släpvagns registreringsnummer, totalvikt

och maximilast; samt

5. den tid, som fordonet varit registrerat på den skattskyldige under deklarationsperioden

eller brukats av honom enligt interimslicens eller saluvagnslicens,

ävensom huruvida fordonet varit godkänt för användning i yrkesmässig

trafik.

Har kontrollstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts förordnande lämnat föreskrift

om installation av mätinstrument å motorfordon, skall skattskyldig

vara skyldig att med deklarationen översända de uppgifter angående mätareavläsning,

som kontrollstyrelsen må föreskriva.

15 §.

Underlåter skattskyldig att avgiva deklaration eller finnes avgiven deklaration

oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen

skall utgå.

Där skattskyldig underlåter avgiva deklaration må kontrollstyrelsen jämväl,

då särskilda skäl äro därtill, meddela den skattskyldige förbud tills vidare,

till dess deklaration avgivits, att förfoga över motorfordon, vilket drives

med brännolja.

16 §.

Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av deklaration erlägga enligt

deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens

postgirokonto.

I fall som avses i 15 § första stycket ankommer det på kontrollstyrelsen

att bestämma tid, inom vilken skatten skall erläggas.

Erlägges icke skatten inom tid, som angives i första stycket eller som kontrollstyrelsen

med stöd av andra stycket föreskrivit, må kontrollstyrelsen

meddela den skattskyldige förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att

förfoga över motorfordon, vilket drives med brännolja.

17 §.

Skattskyldig är pliktig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos styrelsen

ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen

finner erforderligt.

Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 15 § andra stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

18 §.

Försummar någon att inbetala skatt, må denna på framställning av kontrollstyrelsen

omedelbart utmätas.

19 §.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva anmälan enligt denna

förordning eller som i strid mot förbud, varom i 15 § andra stycket, 16 §

tredje stycket eller 17 § andra stycket stadgas, förfogar över motorfordon,

vilket drives med brännolja, straffes med dagsböter, ej under tjugu.

Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger

enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,

straffes med böter, högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäller dock icke

åläggande att inbetala skatt.

20 §.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift

stadgas i skattestrafflagen.

21 §.

Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra åtgärd,

som åligger honom enligt denna förordning eller med stöd av densamma

meddelade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av

skatt.

22 §.

Det åligger länsstyrelse, statistiska centralbyrån och polismyndighet att

tillhandagå kontrollstyrelsen med upplysningar, som av kontrollstyrelsen

kunna befinnas erforderliga för skattekontrollen.

23 §.

Förseelse, som avses i 19 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas

allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.

24 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna

förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,

varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot

bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än

tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.

25 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpningen

av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)

angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor; dock

skall vad i sistnämnda förordning är stadgat alltjämt äga tillämpning i fråga

om brännolja som använts före den 1 januari 1955.

Där motorfordon drives med brännolja vid tiden för förordningens ikraftträdande,

skall i 10 § föreskriven anmälningsskyldighet fullgöras senast

den 1 februari 1955.

För första halvåret 1955 skall utan hinder av stadgandet i 12 § första

stycket avgivas allenast en deklaration, vilken skall ingivas till kontrollstyrelsen

senast den 15 juli 1955, kontrollstyrelsen dock obetaget att medgiva

anstånd med deklarationens ingivande till senast den 30 september

1955.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari

195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad beskattning

av motorfordonstrafiken m. m., samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 uppdrog

jag den 6 mars s. å. åt häradshövdingen H. V. Nitelius att såsom särskild

utredningsman verkställa en allmän utredning rörande beskattningen av

motorfordonstrafiken. Denna utredning har benämnts 1951 års utredning

rörande beskattningen av motorfordonstrafiken. Vidare tillkallade jag den

30 juni 1953 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande ledamöterna av riksdagens

första kammare, lantbrukarna I. Nilzon i Ringarum och G. Spetz i Håbygård

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, direktören E. R.

Hagberg i Malmö och ombudsmannen H. Kärrlander i Kyrkdal att såsom

särskilda sakkunniga stå till utredningens förfogande för samråd. Beträfrande

direktiven för utredningen får jag hänvisa till utredningens nedan

omnämnda betänkande (s. 91—92).

Utredningen har avgivit dels ett den 4 november 1953 dagtecknat betänkande

med förslag till beskattning av motorfordonstrafiken (SOU 1953: 34),

dels ock en den 30 december 1953 dagtecknad promemoria (stencilerad)

rörande beskattningen av traktorer, som användes i trafikarbete. Vid betänkandet

finnes fogade särskilda yttranden av herrar Spetz, Hagberg och

Kärrlander.

Yttranden över betänkandet och promemorian har genom remiss inhämtats

från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Vid departementsbehandlingen av utredningens beskattningsförslag och

de däröver avgivna yttrandena har i vissa hänseenden kompletterande upplysningar

avgivits av utredningen. Dessa upplysningar ävensom vissa av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

utredningen i anslutning till innehållet i de avgivna yttrandena gjorda erinringar

har av utredningsmannen sammanställts i ett den 1 februari 1954

dagtecknat memorandum.

II. Översikt över huvuddragen av det av 1951 års utredning

rörande beskattningen av motorfordonstrafiken

framlagda förslaget.

Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag har utredningen uppställt en

prognos rörande motorfordonsbeståndets och motorfordonstrafikens utveckling

under femårsperioden 1955—59, varigenom en uppfattning erhållits om

det antal beskattningsenheter och den drivmedelsförbrukning inom olika

fordonsslag och fordonsklasser, varmed utredningen ansett sig kunna räkna

under perioden i fråga. På grundval av från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inhämtade uppgifter om vägväsendets utbyggnads- och underhållsbehov

vid ett fordonsbestånd av den omfattning, som prognosen utvisat, har utredningen

beräknat det allmännas kostnader för vägväsendet under samma

femårsperiod. Utredningen har vidare angivit den andel av dessa kostnader,

som enligt utredningens beräkningar ansetts böra genom särskild beskattning

bestridas av motorfordonstrafiken. De i denna kostnadsandel ingående

posterna och kostnadselementen har med utgångspunkt från vägtekniska

bedömanden analyserats och fördelats på ifrågakommande beskattningsenheter

inom de olika fordonsslagen och fordonsklasserna. Härigenom har utredningen

funnit sig kunna fastställa det genomsnittliga, årliga totalskattebelopp,

som vid den antagna beståndsutvecklingen och kostnadsramen bör

falla på varje motorfordon. De sålunda beräknade totalskattebeloppen har i

sin tur fördelats på fordons- och drivmedelsskatter. Med utgångspunkt från

den på angivet sätt beräknade genomsnittliga fordonsskatten inom varje

fordonsklass har utredningen föreslagit skattesatser för fordonsskatten enligt

skatteskalor, graderade efter personbilarnas tjänstevikter samt bussarnas,

lastbilarnas och släpvagnarnas totalvikter.

Skilda skatteskalor för fordonsskatten har i utredningens förslag framlagts

för privata och för yrkesmässiga person- och lastbilar. I fråga om de

brännoljedrivna bilarna har brännoljeskatt föreslagits bli till viss del »inbakad»

i fordonsskatten för alla sådana bilar med totalvikt över 4 499 kg.

Även för vissa tyngre släpvagnar samt brännoljedrivna s. k. trafiktraktorer

har dylik »inbakning» av brännoljeskatt förordats. En särskild traktorskatt

har föreslagits skola utgå för alla i trafikarbete på allmän väg eller gata

använda traktorer med undantag för bensindrivna jordbrukstraktorer. Beträffande

storleken av de i fråga om fordonsskatten för motorfordon föreslagna

skattesatserna får jag hänvisa till i betänkandet härom intaget författningsförslag

(s. 8—12). Särskild tillverknings- och införselskatt å mopeder

och mopedmotorer har jämväl föreslagits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 112.

15

Utredningen har förordat en höjning av drivmedelsskatter!^ till 32 öre

för bensin, 43 öre för motor brännolja och 6 öre för motorsprit, allt per liter.

Uppbörden av fordonsskatten har av utredningen ansetts böra uppdelas

på två eller flera uppbördsterminer i vad avser skattebelopp överstigande

2 000 kr.

Det schablonmässigt fastställda belopp, varmed restitution av bensinskatt

för jordbrukstraktorer utgår, har — med hänsyn till den av utredningen

föreslagna höjningen av bensinskatten — förordats bli höjt från 300 kr. till

325 kr.

En sammanfattning av utredningens i betänkandet framlagda överväganden

och förslag återfinnes i betänkandets slutkapitel (s. 382—396), till

vilket hänvisas. Efter nämnda kapitel (s. 397—406) har i betänkandet

intagits de av herrar Spetz, Hagberg och Kärrlander avgivna särskilda yttrandena.

Utredningens betänkande och promemoria behandlas i det följande endast

i de delar de är av betydelse för det förslag till ändrad beskattning av motorfordonstrafiken

m. in., som jag här kommer att framlägga. Jag vill redan

i detta sammanhang nämna alt jag icke för närvarande är beredd att taga

ställning till det av utredningen framlagda skatteförslaget i dess helhet. I

det följande kommer jag att närmare beröra frågan om det framtida utredningsarbetet

rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

III. Motorfordonsbeståndets framtida

utveckling.

Utredningens prognos.

Beträffande antalsutvecklingen inom personbilsbeståndet har utredningen

ansett utvecklingstakten i Sverige under åren 1925—1939 vara den mest

antagbara för den fortsatta utvecklingen samt såsom skäl härför anfört

bland annat följande.

De för avbetalningsköp av nya personbilar gällande restriktionerna kunna,

i den mån de fortsättningsvis kvarstå, på längre sikt komma att dämpa den

nuvarande nyinsättningstakten. Vikande utrikeshandelskonjunkturer kunna

vidare tänkas temporärt hejda den fortgående ökningen av nationalinkomsten,

varjämte handels- och valutapolitiska dispositioner med avseende å biliinporten

kunna påverka densamma i begränsande riktning. Den inhemska

konsumtionen av personbilar, som år 1950 uppgick till ca 68 000 bilar, har

från nämnda år räknat sjunkit med ca 6 % år 1951 (konsumtion ca 64 000

personbilar) och med ca 19 % år 1952 (konsumtion ca 55 000 personbilar).

För år 1953 beräknas den Inhemska konsumtionen av personbilar komma

att överstiga 1950 års siffror och uppgå till inemot 70 000 bilar, vilket innebär

en ökning med 2 ä 3 % i förhållande till år 1950. Den under åren 1950—

1952 inträffade antalsökningen inom personbilsbeståndet har emellertid till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

följd av utrangeringen av företrädesvis äldre bilar icke hållit jämna steg

med konsumtionen. Sålunda utgjorde för vart och ett av åren 1950—1952

antalsökningen respektive ca 58 000, 60 500 och 47 500 personbilar, vilket

innebär att under samma år utrangerats respektive ca 10 000, 3 500 och

7 500 personbilar.

De ökade utgifterna för vägtrafikväsendet under åren 1955—1959, vilka

endast i förhållandevis ringa utsträckning komma att höja fordonsskatterna

för personbilar, kunna icke beräknas få någon återhållande verkan på personbilsanskaffningen

med hänsyn till den obetydliga del av den totala anskaffningskostnaden,

som fordonsskatten alltjämt kommer att utgöra. Däremot

torde bilaccisen för närvarande i viss, om ock icke mera märkbar mån

dämpa nyinsättningstakten men å andra sidan också fördröja utrangeringen

av äldre bilar. Vid ett upphävande av accisen kommer, omvänt, nyinsättningen

möjligen att stimuleras men även utrangeringen att öka. Till viss

del torde de nämnda båda företeelserna komma att uppväga varandra, varför

bilaccisens framtida bibehållande eller slopande icke torde böra tillmätas

alltför stor inverkan på beståndsutvecklingen i någondera riktningen.

Utredningen har emellertid vid sina beräkningar utgått från att bilaccisen

kommer att upphävas.

I det stora hela torde det i nuläget icke vara motiverat att tillskriva de

omständigheter, vilka enligt vad nyss sagts kunna inverka återhållande på

nyinsättningen av personbilar, någon mera avsevärd regressionsverkan på

den fortsatta nyinsättningstakten. Däremot torde utrangeringen av förkrigstidens

personbilar komma att under åren 1955—1959 kraftigt påverka personbilsbeståndets

absoluta antalsutveckling. Mer än en tredjedel eller ca

127 000 bilar av hela beståndet den 1 januari 1953 utgjordes av bilar av årsmodell

1939 eller tidigare. Dessa minst 14 år gamla personbilar torde —

även med hänsyn tagen till eventuell avställningstid under krigsåren — icke

kunna under längre tid bibehållas i drift. Sannolikt kommer den helt övervägande

delen av förkrigsbilarna att bortfalla under kvarvarande del av

1950-talet. Vidare torde utrangering av efterkrigsbilar av tidig årsmodell

(1946 och följande) särskilt under de sista åren av 1950-talet komma att

ske i betydande utsträckning. Industriens utredningsinstitut räknar i en

inom institutet verkställd undersökning med en total årlig utrangering av i

genomsnitt ca 19 000 personbilar. Med hänsyn till den förhållandevis blygsamma

utrangeringen hittills under 1950-talet synes detta utrangeringstal

få betraktas såsom otillräckligt i vad gäller åren 1955—1959.

Utredningen har med beaktande av de anförda omständigheterna antagit,

att antalet personbilar den 1 januari 1959 kommer att under tiden den 1 januari

1953—den 1 januari 1959 öka från 360 552 till ca 570 000.

Utvecklingen i fråga om personbilarnas fördelning på tjänsteviktsklasser

har av utredningen antagits gå i riktning mot ökad relativ andel av små och

mellanstora personbilar i beståndet.

I fråga om bussarna har utredningen räknat med en antalsutveckling,

som under tiden den 1 januari 1953—den 1 januari 1959 skulle medföra en

ökning från 8 138 till ca 10 400. Fördelningen på tjänsteviktsklasser har antagits

komma att i viss utsträckning förskjutas mot minskad relativ beståndsandel

för små bussar samt ökad sådan andel för de största bussarna,

ökad övergång till brännoljedrift har ansetts sannolik.

Motorcyklarna har antagits komma att under tiden den 1 januari 1953—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 17

den 1 januari 1959 öka i antal från 287 289 till ca 425 000 skattepliktiga

motorcyklar samt från ca 75 000 till ca 375 000 mopeder.

Beträffande lastbilarna och godstrafikens utveckling har utredningen anfört

bland annat följande.

Godstransportvolymen (antalet befordrade ton gods) bestämmes främst

av produktionsutvecklingen. På omfattningen av godstransportarbetet (antalet

tonmil) inverkar dessutom utvecklingen av produktionens lokalisering

(utmed transportvägen från råvarukälla till slutlig förbrukningsplats). Transportarbetets

fördelning på olika trafikgrenar bestämmes i sin tur — i de fall

där olika trafikmedel kunna begagnas — av konkurrensläget trafikgrenarna

emellan, varvid konkurrenskraften visserligen främst beror på den totala

fraktkostnaden för befraktaren vid olika transportalternativ men i andra

hand också på sådana faktorer som befordringssnabbheten, driftsäkerheten

och transportbekvämligheten.

På transportarbetets omfattning mera märkbart inverkande förändringar

i produktionslokaliseringen torde, bortsett från produktions- och handelso

inläggningar vid krisförhållanden, ske förhållandevis långsamt och äro

svåra att på förhand överblicka. Utredningen har därför ej ansett sig böra

göra något försök till bestämmande av de sannolika framtida lokaliseringsförändringarna

och deras inverkan på lastbilsbeståndets omfattning och

sammansättning. Med hänsyn till att utredningen i främsta rummet tagit

sikte på beskattningen av motorfordonstrafiken under en så näraliggande

tidsperiod som åren 1955—1959, synas förändringarna i produktionslokaliseringen,

vilka såsom nämnts inträda förhållandevis långsamt, ej heller

mera avsevärt komma att påverka lastbilsbeståndets utveckling under nämnda

tidsperiod.

Godstransportarbetets fördelning mellan de olika trafikgrenarna bestämmes

— såsom förut påpekats — av konkurrensförhållandena. Med hänsyn

till den inrikes sjöfartens ringa del (uppskattningsvis ca 10 %) i godstransportarbetet,

knyter sig intresset här främst till konkurrensförhållandet järnväg—lastbilstrafik.

Efter det andra världskrigets slut har en fortlöpande trafikavledning

ägt rum från järnvägarna till lastbilstrafiken, närmast till den

yrkesmässiga fj ärrtrafiken med lastbil. En bidragande orsak härtill har

varit att penningvärdesförändringen verkat stärkande på lastbilarnas konkurrenskraft

till följd av att arbetskraftskostnaden (som utvisat den kraftigaste

stegringen bland kostnadsposterna) i regel utgör mindre del av

självkostnaderna i lastbilstrafiken än i järnvägstrafiken. Utredningen har

emellertid utgått från antagandet att 1952 års kostnadsnivå kommer att

stabiliseras och i stort sett bli gällande för prognostiden 1955—1959, varför

ytterligare, av penningvärdcsförändring betingade förskjutningar i konkurrensläget

icke beräknats inträda. — Stärkande på lastbilstrafikens konkurrenskraft

har vidare tendensen till användning av lastbilar med större lastkapacitet

verkat, och särskilt har detta varit fallet i fråga om fjärrtrafikens

kort- och mellandistanser. Bortsett från de hinder för fortsatt kapacitetsökning,

som de av begränsad arbetskrafts- och materieltillgång beskurna

möjligheterna till utbyggnad av vägarnas bärighetsstandard kunna medföra,

har utredningen räknat med att kapacitetsökningen kommer att fortsätta.

— Inom statens järnvägar pågår sedan åtskillig tid tillbaka eu omfattande

rationaliseringsvcrksamhet i taxe- och driftmässiga hänseenden,

vilken på längre sikt sett kan förväntas giva positiva resultat. Överrevisorerna

vid statens järnvägar ha i sin granskningsberättelse för budgetåret

1951/52 rekommenderat järnvägarna att sträva efter att främst inrikta sig

2 Ililmiuj till riksdagens protokoll 19Öb. 1 samt. Nr 112.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

på masstransporter av personer och gods samt i övrigt på långväga transporter.

En sådan inriktning skulle enligt överrevisorerna medföra bättre

ekonomi för både järnvägarna och landsvägstrafiken. Utredningen har med

hänsyn till dessa omständigheter icke ansett sig kunna taga en fortsatt trafikavledning

från järnvägarna för given och har funnit sig av försiktighetsskäl

icke böra räkna med annat än att den nuvarande trafikfördelningen

mellan järnvägarna och lastbilstrafiken i stort kommer att bestå, i den mån

den icke påverkas av den fortgående lastkapacitetsökningen hos lastbilarna.

Beträffande lastbilarnas antalsutveckling har utredningen framhållit, att

ehuru samvariation föreligger mellan såväl antals- som bäiighetsutveckling

å ena sidan samt produktionsutveckling å andra sidan, det synes sannolikt

att produktionsutvecklingen i första hand inverkar på omfattningen av den

totala lastkapaciteten. Det har därför synts utredningen riktigast att vid

uppställandet av prognos för lastbilarnas antalsutveckling låta denna bestämmas

av den sannolika bärighetsutvecklingen, vilken beräknats med utgångspunkt

från antagandet, att industriproduktionsindex kommer att under

åren 1955—59 stiga med i genomsnitt 3 % årligen. Enligt prognosen

skulle antalet lastbilar under tiden den 1 januari 1953—den 1 januari 1959

komma att öka från 97 089 till ca 120 000.

De olika lastklassernas relativa andel i lastbilsbeståndet har antagits komma

öka i fråga om de lättaste och de tyngsta lastbilarna, varjämte foitsatt

övergång till brännoljedrift ansetts sannolik.

Antalet släpvagnar har av utredningen antagits öka från 20 065 till ca

25 000 under tiden den 1 januari 1953—den 1 januari 1959.

I de särskilda yttranden, som avgivits av de sakkunniga med vilka utredningen

haft att samråda, har herr Spetz framhållit, att han icke kan tillmäta

någon annan av de föreliggande prognoserna större sannolikhet än den

utredningen stannat för. Herr Hagberg har för sin del förklarat, att han icke

kan bortse från de meningsskiljaktigheter som kommit till synes rörande

den framtida utvecklingen av motorfordonsbeståndet samt att han tyckt sig

finna, att den faktiska utvecklingen efter det tidigare prognoser ställdes gått

i raskare takt än som förutsetts.

Remissyttrandena.

Av de över betänkandet hörda myndigheterna har flertalet funnit sig sakna

erforderligt erfarenhetsmaterial för ett självständigt bedömande av den

sannolika utvecklingen inom motorfordonsbeståndet. Riksräkenskapsverket,

kommerskollegium, biltrafiknämnden och sex länsstyrelser har emellertid

framhållit, att de anser utredningens prognos vara alltför försiktig. En av

ifrågavarande länsstyrelser — länsstyrelsen i Västmanlands län — anför

bland annat följande.

Beträffande prognosen för utvecklingen av motorfordonsbeståndet och

motorfordonstrafiken under återstoden av 1950-talet har utredningen räknat

med att de senaste årens starkt stigande utveckling icke kan fortgå i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

19

samma tempo som de senaste åren. Om uppgiften varit att med utgångspunkt

från givna skattesatser beräkna statens möjligheter att anslå medel

för vägväsendet, skulle en försiktig bedömning förvisso varit på sin plats.

Men i själva verket bär utgångspunkten närmast varit den motsatta, nämligen

att beräkna kostnaderna för den upprustning av vägväsendet, som

tillgängliga arbetskrafts- och maskinresurser antagits möjliggöra, och anpassa

motorfordonsbeskattningen därefter. Vid sådant förhållande måste

det anses principiellt felaktigt att, såsom utredningen gjort, beräkna de

kommande årens trafikvolym i underkant. Ju mer »försiktig» beräkningen

är, desto mer ökas risken för överbeskattning av motorfordonstrafiken. Vad

beträffar personbilsantalet bör man måhända icke räkna med att den forcerade

utvecklingstakten under åren 1950—1953 kan bibehållas men under

en normal konjunkturutveckling — och på en sådan måste varje prognos

av detta slag bygga — torde ökningen dock bli avgjort större än utredningen

antagit. Utredningen har vidare antagit att den nuvarande trafikfördelningen

mellan lastbilar och järnvägar i stort sett kommer att bestå under

prognosperioden. Mera realistiskt torde dock vara att räkna med att den

överflyttning av särskilt fjärrtrafiken från järnväg till lastbil, som satt sin

prägel på svenskt transportväsen efter kriget, kommer att fortgå. En viss

fortgående ökning av lastbilarnas medelkörlängder per år och av utnyttjandet

av deras genomsnittliga lastkapacitet torde också vara sannolik.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen framhåller rörande personbilsbeståndets

utveckling följande.

En avmattning av personbilarnas antalstillväxt kommer givetvis att ske,

när antalet närmar sig gränsen för vad som kan anses vara mättnad. Enligt

utredningens prognoskurva skulle en väsentlig avmattning ske redan

efter år 1956 då personbilsantalet skulle uppgå till ca en per 14 invånare.

Några skäl för sannolikheten av ett sådant antagande har icke förebragts.

Ehuru grunden för ett riktigt bedömande är osäker, anser styrelsen, att utredningens

prognos beträffande personbilarnas utveckling är alltför försiktigt

hållen. Om man tillämpar det av utredningen såsom mest antagbarl angivna

utvecklingsalternativet men med utgångspunkt från de faktiska förhållandena

den 1/1 1954 fås den 1/1 1959 ca 610 000 personbilar eller 40 000

flera än av utredningen beräknade.

Det av styrelsen sålunda angivna förloppet av utvecklingstakten inom

personbilsbeståndet betecknas av styrelsen såsom ett mycket försiktigt antagande.

Beträffande lastbilarna anför styrelsen.

Prognosen för lastbilsbeståndets utveckling har utredningen ansett böra

bestämmas av den sannolika bärighetsutvecklingen, varvid jämförelse gjorts

med en antagen prognos för industriproduktionsindex. Kurvan för bärighetsutvecklingen

har därvid antagits följa den fortsatta produktionsutvecklingen.

Såsom utredningen anfört, äro på transportarbetets omfattning mera

märkbart inverkande förändringar i produktionslokaliseringen svåra att på

förhand överblicka. Dessa förändringar ske visserligen förhållandevis långsamt

men äro dock — tillsammans med genom biltrafiken möjliggjorda produktionsomläggningar

exempelvis inom skogsbruket och jordbruket — faktorer,

som enligt styrelsens förmenande även för den tid utredningen avser

påverka lastbilarnas antals- och bärighetsutveckling. Styrelsen anser därför,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

att även i fråga om lastbilarna den angivna prognosen är hållen i underkant,

såvida man icke skulle förutsätta, att den föreslagna beskattningen kommer

att verka hämmande på utvecklingen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det ingalunda osannolikt, att

utredningens prognos vid ett genomförande av utredningens skatteförslag

kan visa sig realistisk samt till och med alltför optimistisk.

1953 års trafikutredning anser sig icke kunna på grundval av det i betänkandet

framlagda prognosmaterialet tillmäta någon av övriga framförda

prognoser större sannolikhet än betänkandets. Det förefaller trafikutredningen

naturligt att med hänsyn till det stora antalet äldre personoch

lastbilar i motorfordonsbeståndet räkna med en avsevärd utrangering

av bilar under senare delen av 1950-talet. Ovissheten om den framtida konjunkturutvecklingen

motiverar också en viss försiktighet i bedömandet.

Av de över betänkandet hörda sammanslutningarna har Bilverkstädernas

riksförbund, Bilägarnas inköpscentral, Kungl. automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska droskbilägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges automobilimportörförbund,

Sveriges automobilindustriförening och Svenska vägföreningen1

i ett gemensamt yttrande anfört bland annat följande rörande personbilsbeståndets

utveckling.

Ett bestånd uppgående till ca 480 000 personbilar den 1 januari 1955

synes sannolikt. Härefter synes ett marknadsläge som mera anknyter till

förkrigstidens vara återställt. Utvecklingen skulle därmed kunna väntas inträda

i en något långsammare takt. Om man förutsätter en genomsnittlig

3 %-ig nationalinkomstökning och fortsatta benägenhetsförändringar i allmänhetens

bilefterfrågan av samma art som under förkrigstiden, förefaller

det rimligt antaga att utvecklingen därefter skulle återgå till den genomsnittliga

takten under åren 1925—1939. Detta skulle innebära att beståndet

genomsnittligt skulle öka med 8,3 % årligen om man bortser från tillfälliga

avvikelser som betingas av konjunkturella faktorer. Detta skulle leda

till ca 660 000 personbilar den 1 januari 1959.

I fråga om bussbeståndet har motororganisationerna i sitt yttrande uttalat,

att utredningens prognos tämligen väl stämmer med hittillsvarande utveckling

även om utgångsvärdet ligger något i överkant. Rörande lastbilarna

anföres bland annat.

Mycket talar för att trafikavdelningen från andra transportmedel kommer

att fortgå. I konsekvens härav torde lastbilsbeståndets totala kapacitet komma

att tillväxa i snabbare takt än industriproduktionen. För utredningens

prognos innebär detta att antingen fordonsantalet eller medelbärigheten eller

bådadera blir högre än vad som förutsatts. Antalsutvecklingen torde särskilt

påverkas av den snabba tillväxten av lastbilar i de lättaste klasserna,

vilken sammanhänger bl. a. med handelns ökade strävan efter snabbhet och

service i varudistributionen. De förskjutningar mot högre maximilaster, som

1 I den följande framställningen gemensamt benämnda >Bilverkstädernas riksförbund och

övriga motororganisationer>.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

21

antagits komma att äga rum i de tyngsta fordonsgrupperna är betydligt

mindre, än de som konstaterats under de senaste åren. Med hänsyn till dessa

omständigheter och det i utgångsläget alltför låga fordonsantalet, förefaller

det sannolikt att utredningens prognos är för pessimistisk både vad antalsutveckling

och lastklassutveckling beträffar.

Utredningsmannens memorandum.

I sitt memorandum anför utredningsmannen bland annat följande.

Under utredningsarbetets gång har för utredningen varit tillgängliga centrala

bilregistrets uppgifter rörande motorfordonsbeståndet till och med ingången

av 4:e kvartalet 1952. Efter avslutandet av nämnda arbete har uppgifter

erhållits från centrala bilregistret för ytterligare två kvartal. Motorfordonsbeståndet

utgjorde sålunda

person
bilar
-

den 1 oktober 1952.......... 350 740

den 1 januari 1953.......... 360 552

den 1 april 1953.......... 370 741

bussar

motorcyk- lar, skatte-

lastbilar

släpvagnar

8 308

pliktiga

284 265

94 997

19 664

8 138

287 289

97 089

20 065

8 060

283 120

96186

19 521

Under 1 :a kvartalet 1953 inträdde sålunda en minskning i antalet registrerade

bussar, motorcyklar, lastbilar och släpvagnar. För att belysa i vad mån

denna minskning kan antagas ha varit av säsongmässigt återkommande karaktär

kan jämförelse göras med beståndsförändringarna under l:a kvartalet

åren 1951 och 1952. Dessa var följande

motorcyk-

bussar

lar, skatte-

lastbilar

släpvagnar

pliktiga

den 1 januari 1951

.......... 252 503

7 546

212 378

84 904

17 900

den 1 april 1951

.......... 273 468

7 560

218 461

84 919

17 858

den 1 januari 1952

.......... 313 058

7 818

258 451

89 486

18 309

den 1 april 1952

.......... 321406

7 848

258 514

90 322

18 294

Av jämförelsen

framgår, att nedgången

i fordonsantal

under l:a

kvarta-

let 1953 icke motsvaras av någon liknande nedgång under l:a kvartalet åren

1951 och 1952 annat än i fråga om släpvagnarna. I betraktande av det förhållandevis

stora antalet nyregistrerade motorfordon tyder detta på en tilltagande

utrangering av äldre fordon.

En uppfattning om motorfordonsbeståndets tillväxtmöjligheter under år

1953 kan erhållas av nedanstående uppställning.

År 1952

person-

bilar

bussar

lastbilar

[släpvagnar

Antal nyregistrerade fordon......

...... 51 744

698

11 470

2 794

Nettoökning i antalet fordon ....

...... 47 494

320

7 603

1 756

Utrangering....................

...... 4 250

378

3 867

1 038

År 1953

Antal nyregistrerade fordon......

...... 76 085

524

12 801

2 749

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Den 1 januari 1953 fanns följande antal bilar av äldre årsmodell, nämligen
-

Fordonskategori

Årsmodell 1947 och äldre

1939 och

äldre

1940-45

1946-47

Summa

% av det

totala

beståndet

personbilar.............

126 817

2 118

51688

180 623

50-1

bussar..................

1949

830

1843

4 622

56''8

lastbilar................

20 914

12 051

24 893 1

57 858

59 6

Sedan utredningens i betänkandet framlagda prognos rörande antalsutvecklingen

inom motorfordonsbeståndet uppställdes, har bilaccisen och investeringsavgiften

borttagits — vilket utredningen i sin prognos räknat med

— samt dessutom en icke obetydlig prissänkning på personbilar och mindre

lastbilar ägt rum. Jämfört med prisförhållandena den 1 januari 1953

torde försäljningspriset på nya personbilar härigenom ha nedgått med i genomsnitt

ca 15 %. Bilgummipriserna har även sjunkit, varjämte en mindre

sänkning av bensinpriset skett. Prissänkningen på personbilar torde i icke

ringa grad öka efterfrågan, samtidigt som utrangeringen av äldre personbilar,

särskilt bilar av förkrigsmodell, får antagas tilltaga. Medan utrangeringen

av äldre bussar och lastbilar kan förväntas motsvaras av en i det närmaste

lika stor ersättningsinsättning av nya bilar, torde ersättningsinsättningen

av nya personbilar icke kunna förmodas i motsvarande grad följa utrangeringen,

vilken under senare delen av 1950-talet torde bli mycket betydande.

Redan tidigare under det svenska motorfordonsbeståndets utveckling har

en period förekommit, som i utrangeringshänseende företett ungefär samma

drag som kan förväntas komma att känneteckna femårsperioden 1955

—59, d. v. s. en betydande andel äldre bilar i beståndet och till följd därav

årligen kraftigt ökande utrangering. Sålunda steg under åren 1935—39 utrangeringen

av personbilar från 8 761 år 1935 till 18 316 år 1939, vilket representerade

respektive 8,0 och 10,2 % av beståndet vid respektive års utgång

eller i medeltal under åren 1935—39 9,8 % per år. En antagen utrangering

under åren 1955—59 motsvarande i genomsnitt 6,5 % per år av beståndet

vid årets utgång måste med hänsyn till det anförda anses mycket försiktigt

beräknad. De under efterkrigsåren i växande utsträckning insatta småbilarnas

ofta avsevärt mindre livslängd i förhållande till de stora personbilarnas

kan tänkas komma att verka ytterligare höjande på utrangeringsprocenten.

En konsumtion av personbilar, som beräknas täcka såväl den ökande

utrangeringen som en i det närmaste obruten nettoökning av personbilarna,

måste under angivna förhållanden förutsätta en ytterligare, högst väsentlig

stegring av bilimporten och den inhemska bilproduktionen under

hela den återstående delen av 1950-talet. Utredningen har vid sitt övervägande

av anförda omständigheter icke ansett sig kunna utgå från en sådan

tillväxttakt i fråga om personbilarna.

Den inträffade prissänkningen på personbilar och mindre lastbilar motiverar

likväl en viss uppräkning av utredningens prognos i fråga om sådana

bilar, under förutsättning att prissänkningen bedömes såsom varaktig.

Skulle beskattningen av tyngre lastbilar av olika skäl göras lindrigare än utredningen

funnit vara ur vägtekniska synpunkter motiverat, torde en uppräkning

av antalet tyngre lastbilar under femårsperioden 1955—59 ävenle
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

des vara befogad, enär utredningen i sin prognos rörande lastbilsbeståndet

räknat med att de av utredningen föreslagna skattesatserna för tyngre lastbilar

i viss mån komme att motverka nyinsättning av sådana bilar i fall,

där utnyttjande av bilen endast skulle komma att ske i ringa utsträckning.

Däremot torde, i belysningen av de senast tillgängliga registreringssiffrorna

för skattepliktiga motorcyklar, skäl finnas för reduktion av den av utredningen

antagna antalsutvecklingen inom motorcykelbeståndet.

Till ledning för en uppräkning av utredningens i betänkandet framlagda

prognos rörande personbilarnas antalsutveckling må här redovisas en jämförelse

mellan denna prognos och den antalsutveckling, som motorbranschens

och motorismens intresseorganisationer i sitt gemensamma yttrande

ansett böra vara vägledande, därvid är att märka att utredningens antagande

rörande den årliga bruttoökningens storlek baserar sig på den genomsnittliga

bruttoökningen under åren 1950—52, enär bruttoökningens

omfattning under år 1953 icke varit för utredningen känd under utredningsarbetet.

Bruttoökning

(= inhemsk

konsumtion)

Utrangering

Nettoökning

Totalt

antal

! År

Antal

% av beståndet

vid årets slut

(= bestånds- ti 11 växt)

personbilar vid

årets slut

1950......

68 000

10 000

4

58 000

252 500

1951......

64 000

3 500

1

60 500

313 000

1952......

55 000

7 500

2

47 500

360 500

1953......

76 000

‘11000

>3

‘65 000

‘425 000

Betänk.

Motor-

Betänk.

Motororg.

Betänk.

Motor-

Betänk.

Motor-

org.

Antal

%

Antal

%

org.

org.

1954......

63 000

72 000

23 000

5

17 000

4

40 000

55 000

465 000

480 000

1955......

63 000

72 000

31000

6

32 000

6

32 000

40 000

497 000

520 000

1956......

63 000

72 000

37 000

7

27 000

5

26 000

45 000

523 000

565 000

| 1957......

63 000

72 000

39 000

7

27 000

4

24 000

45 000

547 000

610 000

1958......

63 000

72 000

40 000

7

22 000

3

23 000

50 000

570 000

660 000

315000

300000

170 000

G,5

125 000

4,4

145 000

235 000

Departementschefen.

Den mångfald faktorer, som inverkar på den framtida trafikutvecklingen,

gör det givetvis synnerligen vanskligt att med någon större grad av säkerhet

förutsäga i vilken omfattning motorfordonsbeståndet kommer att utvecklas

under den återstående delen av 1950-talet. Vid bedömandet av de prognoser,

som framlagts, kan man icke bortse från att det å ena sidan tett sig naturligt

för utredningen att iakttaga en viss försiktighet vid beräkningen av antalet

beskattningsenheter för att icke äventyra den fulla täckningen av de

beräknade utgifterna för vägväsendet samt att det å andra sidan hos de prognosställare,

vilka företräder motorismens intressen, kan föreligga viss benägenhet

att bedöma utvecklingsmöjligheterna alltför optimistiskt. 1

1 Uppskattat ta!.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Såsom jag i det följande närmare kommer att utveckla, utgår jag från

att den växande motorfordonstrafiken i förening med rådande eftersläpning

inom vägbyggnadsverksamheten medför och även under åtskillig tid framåt

kommer att medföra ökande utbyggnads- och underhållsbehov inom vägväsendet,

vilkas tillgodoseende icke kan uppskjutas utan allvarliga olägenheter.

Vid bedömandet av det skatteuttag, som erfordras för att täcka de

ökande vägutgifterna, har jag med hänsyn till de synpunkter, som framkommit

under remissbehandlingen, samt till vad utredningsmannen i sitt

memorandum anfört funnit mig kunna utgå från en fordonsutveckling, som

i stort sett överensstämmer med de förutsägelser härvidlag, som gjorts av

motorismens intresseorganisationer. Jag vill emellertid betona, att denna utgångspunkt

bygger på den mest optimistiska av de framlagda prognoserna

och förutsätter ett utvecklingsförlopp, om vars sannolikhet delade meningar

kan råda. Skulle den av intresseorganisationerna förutspådda utvecklingen

icke komma till stånd i angiven omfattning, återverkar detta på skatteunderlaget

och därmed på möjligheterna till upprustning av vägväsendet.

IV. De statliga utgifterna för vägväsendet och därav på

motorfordonstrafiken belöpande andel.

Utredningens kostnadsram och förslag till anslagsavräkning mot

automobilskattemedlen. I

I sitt betänkande har utredningen under kap. IX och X (s. 193—242) behandlat

frågorna om det allmännas kostnader för vägväsendet och motorfordonstrafikens

andel däri. Av nämnda kostnader upptager de statliga utgifterna

för vägväsendet huvuddelen. I nedan intagna uppställning har sistnämnda

utgifter samt utredningens förslag till anslagsavräkning mot automobilskattemedel

sammanställts sålunda, att för budgetåret 1954/55 redovisats

de av utredningen beräknade bruttoutgifterna och utredningens avräkningsförslag,

medan för vart och ett av budgetåren 1955/56—1958/59

angivits allenast utredningens avräkningsförslag. Den i årets statsverksproposition

genomförda omläggningen av anslagssystemet för den statliga vägbyggnadsverksamheten

har tillämpats i uppställningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

25

Budgetår

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1954/55-

1958/59

Utgiftspost

totala

statliga

utgifter

därav att

enligt ut- redningens

förslag av- räkna mot

automobil- skatte- medel

belopp att enligt utredningens förslag

avräkna mot automobilskattemedel

t

u s e n

tal k

r o n o

r

Väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen:

Avlöningar..................

6 765

6132

6 549

6 966

7102

7 238

33987

Omkostnader................

1150

1042

1096

1150

1150

1150

5 588

Vägförvaltningarna:

Avlöningar..................

18 540

17 576

18 377

19 178

19 439

19 700

94 270

Omkostnader................

3 830

3600

3 765

3 929

3 929

3 929

19 152

De lokala vägnämnderna m. m.

200

200

200

200

200

200

1000

Reglering av vissa skador inom

väg- och vattenbyggnadssty- relsens ämbetsområde........

500

500

500

500

500

500

2 500

Väghållningen på landet samt i

städer och stadsliknande sam- hällen, där kronan är väg- hållare :

Vägunderhållet..............

230 000

230 000

240 000

250000

255 000

260 000

1 235 000

Byggande av riksvägar......

Nyanläggning av länsvägar ..

Nyanläggning av ödebygds-

320 600

316 600

351 300

388 000

420 350

445 450

1 921700

vägar ......................

Ombyggnad av länsvägar och

ödebygdsvägar ..............

Byggande av bro vid Berg- näset ......................

2100

2 037

2 037

Väghållningen i städer och stads- liknande samhällen som är

väghållare:

Bidrag till underhåll av vägar

och gator ..................

32 000

32 000

33 000

42 000

42 000

43 000

192 000

Bidrag till byggande av vägar

och gator ..................

80 000

80 000

90 000

110 000

130 000

140 000

550 000

Enskild väghållning:

Bidrag till underhåll av en- skilda vägar m. m...........

11000

11000

12 500

13 500

14 500

16 000

67 500

Bidrag till byggande av en- skilda vägar ................

12 000

12 000

14 000

15 000

15 000

16 000

72 000

Bidrag till vissa forsknings- och

undersökningsarbeten........

750

750

830

860

840

870

4 150

Vissa kostnader i samband med

internationella vägkongresser

20

20

20

20

20

20

100

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Budget

å r

''

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1954/55-

1958/59

Utgiftspost

totala

statliga

utgifter

därav att

enligt ut- redningens

förslag av- räkna mot

automobil- s katte- medel

belopp att enligt utredningens förslag

avräkna mot automobilskattemedel

t

u s e n

tal k

r o n o

r

Väg- och vattenbyggnadsverkets

civilförsvar m. m...........

4 180

3 762

3 618

3 618

18

18

11 034

Bidrag till byggande och un- derhåll av mindre hamnar och

farleder ....................

1000

1000

1000

1000

1000

1000

5 000

Statens bilinspektion:

Avlöningar..................

1845

1845

1885

1925

1965

2 005

9625

Omkostnader................

575

575

580

585

590

595

2 925

Registrering av motorfordon ...

1

1

1

1

1

1

5

Bidrag till säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar......

1400

1400

1700

2 000

2 300

2 600

10 000

Statens biltrafiknämnd:

Avlöningar..................

387

387

402

416

431

445

2 081

Omkostnader................

61

61

64

66

68

70

329

Undersökningar rörande vägtra- fikolyckor m. m.............

300

300

300

300

300

300

1500

Bidrag till nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande ..

600

600

600

600

600

600

3 000

Statens väginstitut............

1329

1329

1441

1564

1663

1741

7 738

Ersättning till postverket för be- fordran av tjänsteförsändelser

rörande fordonsskatten......

674

674

713

746

777

805

3 715

Kommittéer och utredningar ge- nom sakkunniga rörande väg- trafikväsendet ..............

160

160

160

160

160

160

800

Kontrollstyrelsens befattning

med bensinskatten..........

15

15

15

15

15

15

75

Länsstyrelsernas befattning med

brännoljeskatten ............

150

150

170

190

210

230

950

Pensionering av befattningsha- vare vid väg- och vattenbygg- nadsverket samt vägarbetare.

8 200

7 400

8100

8 8C0

9 500

10 200

44 000

Ordningsstatspolisens vägtrafik- övervakningsverksamhet .....

5 785

5 785

6 985

7 975

8 855

9 335

38 935

Den lokala polisorganisationens

vägtrafikövervakningsverk- samhet .....................

21700

21700

23100

24 6C0

26 100

27 700

123 200

Gottgörelse till fiskerinäringen

för av dess utövare eriagd ben- sinskatt.....................

11300

11 300

11 300

11300

11300

>1300

6 500

Summa

709117

761 901

824 271

907 164

965 S83

1013177

4 472396

1 I 1954 års statsverksproposition föreslaget belopp.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Av de sålunda beräknade utgifterna, vilka avsetts skola bestridas med

automobilskattemedel, belöper nedan angivna belopp dels på utgifter, vilka

ansetts svara mot den bensinskatt som beräknats bli erlagd av motorbåtstrafiken

och fiskerinäringen, dels på utgifter för bilinspektionens verksamhet,

för vilka gottgörelse enligt utredningens förslag skulle tillföras autornobilskattemedelsfonden

genom att densamma tillgodofördes förrättningsavgifterna

vid bilinspektionen. Fråndrages dessa utgiftsbelopp, erhålles de nettobelopp

som enligt utredningens förslag skulle gäldas av motorfordonstrafiken

genom särskild beskattning.

Bud

g e t å

r

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1954/55—

1958/59

t u

sent

al kr

o n o r

Statliga utgifter att enligt utred-

ningens förslag avräkna mot

automobilskattemedel..........

761901

824 271

907 164

965 883

1013 177

4 472 396

Avgår för motorbåtstrafikens och

fiskerinäringens bensinskatt samt

för förrättningsavgifter vid bil-

5 276

5 328

5 381

5 395

5 410

26 790

Utgifter för vägväsendet, vilka en-

ligt utredningens förslag skola

bestridas av motorfordonstrafi- ken genom särskild beskattning

756 625

818 943

901 783

960 4S8

1 007 767

4 445606

Utredningen har till grund för sin beräkning av väghållningsutgifterna

under femårsperioden 1955—59 lagt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för detta ändamål upprättad överslagskalkyl samt har vid sin motivering

av anslagsbehoven för vägväsendet anfört bland annat följande rörande

väghållningsutgifterna.

Såsom de framlagda prognoserna utvisa är det möjligt att den nuvarande

motorfordonstrafiken (motorfordonsantalet) kommer att mer än fördubblas

under tiden fram till utgången av 1950-talet. En trafikökning av denna

storleksgrad måste föranleda synnerligen omfattande väginvesteringar därest

man till år 1960 vill nå den vägstandard, som skäligen kan krävas av

vägtrafikanter av olika kategorier och som i övrigt motsvarar den ökade trafikens

behov.

För tiden fram till år 1957 föreligga vederbörligen fastställda flerårsplaner

för vägbyggnadsverksamhcten. Möjligheterna till en efter vägbyggnadseftersläpningen

och trafiktillväxten avpassad utvidgning och påbyggnad av dessa

planer, vilka ligga till grund för nuvarande vägbyggnadsverksamhet, äro

uppenbarligen beroende av bl. a. tillgången på arbetskraft och maskiner, vilken

för närvarande och sannolikt också under de närmast kommande åren

måste betecknas såsom begränsad. Till belysande av eftersläpningen i vägbyggnadsverksamheten

må nämnas att väginvesteringarna på landsbygden

under åren 1938—1950 — enligt uppgift i eu den 13 maj 1953 inom kommunikationsdepartementet

upprättad promemoria —- med mer än eu mil
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

jard kr. (uttryckt i 1952 års prisnivå) skulle överstigit de faktiskt gjorda,

därest ifrågavarande investeringar följt samma utvecklingslinje som landets

övriga civila investeringar. En utökning av vägbyggnadsverksamlieten till

vad som kan anses svara mot den växande trafikens aktuella behov torde

icke vara möjlig under 1950-talet. Den förut omnämnda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

upprättade överslagskalkylen — vilken närmare motiverats

i en såsom Bilaga D i betänkandet intagen skrivelse den 25 augusti

1953 från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till utredningen — avser det

väghållningsprogram, som styrelsen anser praktiskt genomförbart under

åren 1955—1959. Beträffande den statliga väghållningen har styrelsen i

nämnda skrivelse framhållit bl. a. att tillgången på arbetskraft icke borde,

särskilt med hänsyn till den fortgående ökade mekaniseringen av vägbyggandet,

komma att lägga hinder i vägen för en investering i väg- och brobyggnader

av den storleksordning som styrelsen föreslagit.

Med hänsyn till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda motiveringen

för det föreslagna väghållningsprogrammet och för de praktiska

möjligheterna till detsammas genomförande har utredningen funnit sig böra

lägga detta program till grund vid sammanställningen av de kostnader som

under åren 1955—1959 böra bestridas av vägtrafiken.

I detta sammanhang vill utredningen — med hänsyn bl. a. till den på

senare tid förda diskussionen om det trängande behovet av mera översiktlig

vägplanering — framhålla att en sådan planering närmast synes böra taga

sikte på planeringen av företag som avses att bestridas från anslagen till

Byggande av huvudvägar och Vägbeläggningar. De för denna byggnadsverksamhet

upptagna anslagsbeloppen (65—HO milj. kr., resp. 60—90 milj.

kr. per år) måste emellertid, i jämförelse med det faktiska, mycket omfattande

utbyggnadsbehovet under femårsperioden anses vara av förhållandevis

ringa storleksordning. De utbyggnadsbehov, som kunna tillgodoses under

femårsperioden, äro till övervägande del av den karaktären att de måste

tillgodoses oberoende av en eventuellt framtida, på motorvägar baserad uppbyggnad

av vägsystemet; och de vägar, som under ifrågavarande period bli

föremål för ombyggnad, givas normalt icke högre standard än den som under

alla förhållanden kommer att krävas för den trafik som även efter tillkomsten

av motorvägarna kommer att framgå å ifrågavarande vägar. Endast

i undantagsfall måste man räkna med att mera ingående utredningar erfordras

för att klarlägga möjligheterna att inpassa det aktuella vägbyggnadsföretaget

i ett större sammanhang. Behovet av översiktlig vägplanering

torde därför i nuläget icke böra överskattas.

Beträffande den polisiära trafikövervakningen och trafiksäkerhetstjänsten

anför utredningen.

Jämlikt 15 § 1 mom. andra stycket lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet

i riket gottgöras de polisdistrikt som tillhandahålla statspolis (vissa

större städer) av statsmedel sina kostnader härför. Beträffande ordningsstatspolisen

är föreskrivet att den huvudsakligen skall användas å landsbygd.

Bland dess viktigaste uppgifter ingår övervakning av vägtrafiken.

Intill 1937 års omorganisation av bilbesiktningsväsendet utgick gottgörelsen

till ifrågakommande polisdistrikt helt av allmänna budgetmedel. Vid

omorganisationen överfördes en del av bilbesiktningsmännens arbetsuppgifter

i fråga om vägtrafikkontrollen till ordningsstatspolisen, som i anledning

härav utökades med 67 man till att omfatta sammanlagt 270 polismän.

Av dessa beräknades minst halva styrkan under normala förhållan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Mcij:ts proposition nr 112.

tien bli dagligen sysselsatt med övervakning av vägtrafiken (patrullering,

besiktning, rapportskrivning in. in.). Tillsynen av vägtrafiken ansågs därför

i runt tal åsamka 50 % av hela kostnaden för ordningsstatspolisens

verksamhet. I proposition nr 30 (s. 75 f.) till 1936 års riksdag underströk

föredragande departementschefen, att det förhållandet att samhället på

grund av med motortrafiken förenade trafikfaror nödgats vidtaga särskilda

åtgärder för trafikens bedrivande under såväl för allmänheten som för motorförarna

själva någorlunda betryggande former, väl syntes motivera att

denna trafik också i viss utsträckning finge svara för de av de särskilda åtgärderna

uppkommande kostnaderna. Departementschefen anslöt sig i anledning

härav till ett av automobilbesiktningssakkunniga framlagt förslag av innehåll

att de kostnader som föranleddes av den nyss omnämnda utökningen

av statspolisen skulle täckas av medel som inflöto från motortrafiken. I

första hand borde därvid tagas i anspråk vanliga skattemedel till ett belopp,

som motsvarade den beräknade skillnaden (nettointäkten) mellan inkomsterna

av och utgifterna för bilbesiktningsväsendet, samt därefter automobilskattemedel.

Med understrykande av departementschefens uttalande om

det motiverade i att motortrafiken i viss utsträckning finge svara för de

ifrågavarande kostnaderna godkände riksdagen den föreslagna kostnadsfördelningen.

Då bilbesiktningsmannainstitutionen från och med år 1948 omorganiserades

till statens "bilinspektion, upphörde uttagandet av förrättningsavgifter

vid besiktningar och andra fordonsundersökningar. I följd härav överstiga

numera utgifterna för besiktningsväsendet inkomsterna därav. Detta

medförde att hela den del av kostnaderna för statspolisens verksamhet som

hänför sig till 1937 års utökning av ordningsstatspolisen kommit att från

och med budgetåret 1948/1949 bestridas med automobilskattemedel. Sålunda

avräknas för budgetåret 1953/54 av det till Statspolisorganisationen:

Gottgörelse till polisdistrikten anvisade förslagsanslaget om 6 775 000 kr.

ett belopp om 900 000 kr., dvs. ca 13 %, mot automobilskattemedel. Sistnämnda

belopp har beräknats på det sättet, att av kostnaderna för avlöningar

och pensionering av ordningsstatspolisen —• som för budgetåret beräknats

omfatta 277 polismän — 67/277 ansetts belöpa på 1937 års utökning.

Av kostnaderna för hyror av stall och garage, vilka äro gemensamma

för hela statspolisorganisationen — för budgetåret beräknad omfatta ca 480

man — ha 67/480 beräknats belöpa på 1937 års utökning. Den på nämnda

ökning belöpande andelen i kostnaden för expeditionslokaler m. in. har beräknats

efter förhållandet mellan det belopp, vartill denna andel uppskattades

för budgetåret 1936/37, och det belopp, vartill totalkostnaden vid samma

tid uppgick — dvs. 1/14 av totalkostnaden.

Den personal, som inom ordningsstatspolisen står till förfogande för övervakning

av vägtrafiken, kan enligt vad statspolisintendenten understrukit i

nuvarande läge med stark ansvällning av motorfordonsparken icke anses

tillräcklig. I sitt statförslag för budgetåret 1952/53 framhöll statspolisintendenten

att en förstärkning av ordningsstatspolisen framstode såsom

ofrånkomlig samt att ökningen borde ske successivt under 3—4 år och vid

full utbyggnad omfatta minst 63 polismän. 1 propositionen nr 171 till 1953

års riksdag anförde föredragande departementschefen i anledning av önskemålen

om eu förstärkning av ordningsstatspolisen följande.

Vägtrafikens starka utveckling har medfört önskemål om en förbättring

av ordningsstatspolisens resurser för att effektivisera trafikövervakningen.

.lag delar visserligen statspolisintendentens åsikt, att ordningsstatspolisens

nuvarande möjligheter att övervaka vägtrafiken icke kan anses tillfredsställande

och att eu förbättrad trafikövervakning skulle medverka till att höja

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

trafiksäkerheten och nedbringa antalet olyckor på vägarna. Emellertid har

jag ansett det i nuvarande läge angelägnare, att den polisreform genomföres,

som jag i det föregående uttalat mig för och som bl. a. innefattar en väsentlig

utökning av kriminalstatspolisen. Då redan denna utökning kan väntas

medföra vissa svårigheter för det kommunala polisväsendet i de städer, som

skall åläggas att tillhandahålla statspolispersonalen, anser jag mig icke

böra ytterligare åderlåta de kommunala poliskårerna och försvåra rekryteringen

till kriminalstatspolisen genom att samtidigt framlägga förslag

om en förstärkning av ordningsstatspolisen. Det torde också böra utredas i

vad mån en förstärkning av ordningsstatspolisen kan finansieras genom

själva motortrafiken. Jag är alltså icke beredd att för nästa budgetår tillstyrka

någon utökning av ordningsstatspolisen.

I brev (ten 5 juni 1953 till statskontoret angående vissa anslag till polisväsendet

för budgetåret 1953/54 in. in. har Kungl. Maj :t uppdragit åt statspolisintendenten

att samråda med utredningen angående möjligheterna att

finansiera en förstärkning av ordningsstatspolisen genom automobilskattemedel.

Sådant samråd har ägt rum.

Utredningen har hos statspolisintendenten hemställt om uppgift angående

de sannolika kostnaderna under åren 1955—1959 för statspolisens verksamhet

med avseende å vägtrafikens övervakning och vägtrafiksäkerhetstjänsten.

Vid kostnadsberäkningen borde förutsättas att statspolisorganisationen

bleve utbyggd till den omfattning, som erfordrades för fullt effektiv

trafikövervakning och trafiksäkerhetstjänst vid en vägtrafik svarande

mot det av utredningen såsom sannolikt antagna motorfordonsbeståndet

under den ifrågavarande femårsperioden. I anledning härav har statspolisintendenten

i skrivelse den 25 april 1953 till utredningen anfört bl. a. följande.

För att statspolisen skall kunna på ett effektivt sätt ombesörja trafikövervakning

anser jag en fördubbling av den nuvarande personalstyrkan,

277 st. ordningsstatspolismän, vara erforderlig inom den angivna tidsperioden.

Beräkningarna ha gjorts på så sätt, att tre fjärdedelar av de nuvarande

kostnaderna för ordningsstatspolisen avsetts falla på trafikövervakningen

och vägtrafiksäkerhetstjänsten, varjämte personalutökningarna fördelar

sig på de olika budgetåren på följande sätt: 1954/55 60 man, 1955/56 60

man, 1956/57 70 man, 1957/58 40 man och 1958/59 40 man.

Kostnader för statspolisens trafikövervakning m. m.

År

Kronor

1955 ..............................

5 300 000

1956 ..............................

6 400 000

1957 ..............................

7 300 000

195S ..............................

8 100 000

1959 ..............................

8 500 000

De i skrivelsen angivna kostnaderna inkludera icke resekostnads- och

traktamentsersättningar till den trafikövervakande ordningsstatspolisen.

Från det under riksstatens elfte huvudtitel upptagna anslaget till Vissa ersättningar

åt befattningshavare vid polisväsendet — för budgetåret 1953/54

uppgående till 3,5 milj. kr., varav 385 000 kr. avräknas mot automobilskattemedel

-—- gäldas resekostnads- och traktamentsersättningar till statspolisen,

reservpolismän, fjärdingsmän och andra polismän. Den del (11 %) av anslaget

som avräknas mot automobilskattemedel har ansetts belöpa på ord
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

31

ningsstatspolisens resor för trafikövervakning. Enligt uppgift från statspolisintendenten

kunna kostnaderna för denna reseverksamhet vid i skrivelsen

beräknad utbyggnad av ordningsstatspolisen för vart och ett av åren 1955—

1959 uppskattas till respektive 485 000, 585 000, 675 000, 755 000 och

835 000 kr.

Den nuvarande eftersläpningen i utbyggnaden av ordningsstatspolisorganisationen

och den förväntade omfattande trafikökningen synas motivera de

av statspolisintendenten beräknade kostnaderna för statspolisens verksamhet

med avseende å övervakningen av vägtrafiken och vägtrafiksäkerhetstjänsten

under åren 1955—1959. Med hänsyn till vad som upplysts rörande

den utsträckning i vilken ordningsstatspolisen beräknas komma att tagas i

anspråk för ifrågavarande verksamhet torde den av statspolisintendenten

verkställda fördelningen av totalkostnaderna för ordningsstatspolisen på

trafikövervakning (trafiksäkerhetstjänst) och på övrig polisiär verksamhet

kunna anses skälig.

Jämlikt 15 § 2 mom. polislagen lämnar staten allmänna bidrag till polisdistrikten

på den egentliga landsbygden med hälften av kostnaden för avlöningar

och vissa andra förmåner till ordinarie polispersonal samt med en

femtedel av avlöningskostnaden för icke ordinarie personal. Vidare erhåller

enligt samma lagrum från och med den 1 januari 1954 städer med mindre

än 10 000 invånare (jämte i undantagsfall, efter Kungl. Maj :ts medgivande,

större städer) samt köpingar allmänna statsbidrag efter samma grunder

som polisdistrikten på den egentliga landsbygden, varvid emellertid bidragen

till städer och köpingar med minst 5 000 invånare utgå med endast 25 %

såvitt gäller avlöningskostnaden för ordinarie polispersonal. Till polisverksamheten

i städer med minst 10 000 invånare utgå däremot (med ovan angivet

undantag) ej allmänna statsbidrag.

Staten bidrager vidare till pensioneringskostnaden för ordinarie polispersonal

i polisdistrikt på den egentliga landsbygden, antingen så att personalen

pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt (varigenom i praktiken

minst hälften av pensioneringskostnaden täckes av statsmedel) eller så att

staten betalar en tredjedel av den utgående pensionen. Bidragsrätten är från

och med den 1 januari 1954 utsträckt till att omfatta även sådana städer

och köpingar vilka ingå i gemensamt polisdistrikt med landsbygdsdel av

samma åklagardistrikt.

För budgetåret 1953/54 har av allmänna budgetmedel under riksstatens

elfte huvudtitel anvisats anslag till förenämnda allmänna statsbidrag (Bidrag

till den lokala polisorganisationen å landsbygden in. m.) med 8,5

milj. kr.

Tidigare har berörts det under elfte huvudtiteln upptagna anslaget till

Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet. Endast den del

av anslaget, som ansetts belöpa på ordningsstatspolisens resor för trafikövervakning,

avräknas mot automobilskattemedel. De resor som i övrigt erfordras

för den polisiära övervaktningen av trafiken bestridas sålunda med

allmänna statliga budgetmedel och kommunala skattemedel.

Den utsträckning, i vilken polisdistriktens polispersonal användes för

övervakning av vägtrafiken och trafiksäkerhetstjänst, skiftar allt efter distriktens

struktur och personaltillgång.

I städerna — där biträde av ordningsstatspolis för trafikövervakningsarbetet

som regel ej kan påräknas — är detta arbete mycket omfattande. För

närvarande måste i flertalet städer och stadsliknande samhällen ungefär

hälften av ordningspolisen helt sysselsättas med arbetsuppgifter som avse

trafiken, och fall förekomma där ända till 70 % av ordningspolisens ar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

betstid upptages härmed. De ifrågavarande arbetsuppgifterna omfatta huvudsakligen

utredningar i trafikärenden (brott mot trafiklagstiftningen, trafikolyckor,

trafiktillstånds- och körkortsansökningar), trafikdirigering genom

trafikposter, trafikövervakning genom trafikpatruller och vid vanlig

ordningspatrullering, utfärdande och kontroll av parkeringsföreskrifter, s. k.

flygande besiktning samt särskilda trafikkontroller rörande ovarsam framfart,

bristande körkortsinnehav, rattfylleri och överträdelser av bestämmelserna

rörande maximilast. Trafiksäkerhetsundervisning i skolor och daghem

ingår vidare bland arbetsuppgifterna.

I polisdistrikten på den egentliga landsbygden sysselsättes polispersonalen

i regel till minst en fjärdedel av arbetstiden med ärenden som angå trafiken.

Huvudsakligen avser arbetet här utredningar i trafikärenden, särskilda trafikkontroller

samt vägspärrning för efterspanande av vid trafikolycka avviken

motorförare. Besiktnings- och patrullverksamhet ombesörjes däremot

regelmässigt av statspolisen.

Personaltillgången för polisens trafikverksamhet torde för närvarande

vara otillräcklig. Polisdistrikten ha i de flesta fall iakttagit återhållsamhet

vid anvisandet av medel för utökning av polisstyrkan, varför eftersläpning

uppstått. Den förväntade kraftiga ökningen av motorfordonsbeståndet torde

komma att ytterligare accentuera behovet av personalförstärkning. Utredningen

har genom rundskrivelser till samtliga landsfogdar samt polismästarna

i de städer som äro undantagna från landsfogdarnas polisverksamhet

inhämtat uppgifter rörande nämnda behov. De lämnade uppgifterna utvisa,

att den nuvarande eftersläpningen och den växande motorfordonstrafiken

torde komma att för åren 1955—1959 kräva en fördubbling av de större städernas

nuvarande ordningspolisstyrkor samt en från 25 till 50 % varierande

ökning av polisstyrkorna i övriga polisdistrikt.

Genom nämnda rundskrivelse ha uppgifter även inhämtats om de sannolika

kostnader som övervakningen av vägtrafiken och vägtrafiksäkerhetstjänsten

kunna beräknas förorsaka polisdistrikten under åren 1955—1959

under förutsättning att den erforderliga utbyggnaden av polisväsendet kommer

till stånd. (Kostnaderna för av statspolis utförd trafikkontroll ingå ej

i ifrågavarande kostnader.) Uppgifterna bygga på beräkningar utförda av

samtliga polischefer i landet men äro icke fullt enhetliga. Vissa uppgifter

upptaga nämligen icke den kostnadsandel, som efter arbetstidsåtgång faller

på vägtrafiken, utan endast den merkostnad, som trafikverksamheten kan

beräknas åsamka polisdistrikten. Förväntade svårigheter att hos polisdistrikten

utverka anslag för hela den erforderliga personalökningen ha också

i vissa fall föranlett att den beräknade omfattningen av densamma beskurits.

Det bör slutligen framhållas, att de osäkra förutsättningarna för en

kostnadskalkyl av här ifrågavarande slag göra att uppgifterna grundats på

mycket överslagsmässiga beräkningar och därför äro att betrakta såsom i

hög grad approximativa.

Av de ifrågavarande kostnaderna för polisens trafikverksamhet belöper

viss del på annan trafik än med motorfordon. Denna kostnadsdel bör därför

täckas genom allmänna skattemedel (kommunala medel samt mot automobilskattemedlen

ej avräknade statsbidrag). En utökning av polispersonalen

i för trafikverksamheten erforderlig omfattning förutsätter på grund härav

en ekonomisk medverkan från polisdistriktens sida, som med hänsyn till

den tidigare berörda återhållsamheten i kommunernas anslagsanvisning

måste betecknas såsom mer eller mindre oviss. Utredningen har därför ansett

sig böra räkna med att endast ungefärligen tre fjärdedelar av de på

nyss angivet sätt beräknade kostnaderna i realiteten komma att uppstå under

åren 1955—1959.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 112.

33

Den del av ifrågavarande kostnader, som belöper på motorfordonstrafiken,

synes i princip böra täckas genom statsbidrag som avräknas mot automobilskattemedel.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att det i direktiven

för den enligt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 25 september 1953

tillsatta utredningen rörande åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten på

vägar och gator uttalats, att kostnaderna för av trafiksäkerhetsskäl påkallad

förstärkning av polisens personal såväl som för dess utrustning med fordon,

undersökningsapparatur och annan materiel torde böra bestridas med automobilskattemedel.

De nuvarande bestämmelserna om allmänna statsbidrag

till polisdistrikten torde för sådant fall erfordra revidering.

Rörande utredningens motivering för de i övrigt beräknade anslagsbehoven

hänvisas till betänkandet (s. 203—214).

Vid övervägandet av de trafikpolitiska synpunkter, som bör anläggas på

beskattningen av motorfordonstrafiken, har utredningen i likhet med 1944

års trafikutredning funnit, att kravet på effektivitet och lönsamhet hos trafiken

bör vara den primära riktlinjen för trafikpolitiken och att beskattningen

i princip ej får anordnas så att detta krav eftersättes. Detta betraktelsesätt

medför enligt utredningen i främsta rummet att varje trafikgren

själv i första hand bör svara för sina egna trafikkostnader. Principen härom

benämnes av utredningen kostnadsansvarighetsprincipen, och utredningens

synpunkter härvidlag har närmare utvecklats i betänkandets VI kap. (s. 94—- 123). Rörande kostnadsansvarighetsprincipens tillämpning vid beskattningen

av motorfordonstrafiken anför utredningen i detta kap. bland annat

följande.

Motorfordonstrafiken bör sålunda enligt utredningens uppfattning genom

särskild beskattning betala hela den på denna trafik belöpande andelen i dels

det allmännas kostnader för väg- och gatuväsendet, inklusive det statliga

vägväsendets pensioneringskostnader, allt med beaktande av den avgränsning

gentemot andra vägtrafikintressenter, som förut angivits, dels det statliga

vägtrafikväsendets administrationskostnader, med undantag av de i detta

hänseende på kommunikationsdepartementet fallande kostnader, som icke

avse utredningar genom kommittéer och sakkunniga rörande vägtrafikväsendet

(vilket undantag synes motiverat med hänsyn till att motsvarande kostnader

ej belasta järnvägstrafiken) och dels kostnaderna för säkerhets- och

kontrolltjänsten på vägtrafikens område.

Vid kostnadsfördelningen mellan de olika motorfordonskategorierna synas

i möjligaste mån avvikelser från kostnadsansvarighetsprincipen böra undvikas.

Utredningen anser därför att beskattningen icke bör influeras av fordonens

olika beredskapsvärde. Ej heller torde skillnad i skattebelastningshänseende

böra göras mellan exempelvis trafik i allmänt och trafik i enskilt

intresse, mellan trafik med kollektivt och individuellt brukade motorfordon,

mellan nyttobctonad och icke nyttobetonad trafik eller mellan privat och

yrkesmässig trafik i annan mån än som motiveras av en differentiering

enligt kostnadsansvarighetsprincipen. Skattebefrielse för motorfordon och

släpvagnar, vilka användas för tillgodoseende av allmänna samhällsintressen,

t. ex. brand- och sjuktransportbilar, är med detta betraktelsesätt icke

motiverad. Särskilt skattelättnad för släpvagnar synes heller icke böra ifrågakomma.

Utredningens principiella avståndstagande från skild beskattning av nytto3

Bilxang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 112.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

betonad och icke nyttobetonad motorfordonstrafik innebär bl. a. att näringspolitiska

synpunkter — vilka 1937 års automobilskatteutredning fann nödvändiggöra

en förhållandevis långtgående överföring av den tyngre biltrafikens

kostnadsansvar till de lättare fordonen (personbilar, motorcyklar, lätta

lastbilar och lätta släpvagnar) — enligt utredningens på kostnadsansvarighetsprincipen

och nyttokostnadsteorien grundade uppfattning icke böra vid

skattläggningen av motorfordonstrafiken föranleda reduktion av den tyngre

motorfordonstrafikens kostnadsbörda. Skulle likväl en sådan reduktion ske,

synes det under alla omständigheter oriktigt att kostnaden härför skall betalas

av de lättare fordonen, vilka icke skäligen böra bära det ekonomiska

ansvaret för en i näringspolitiskt syfte genomförd subvention av den tyngre

motorfordonstrafiken. Ägarna av de lättare fordonen kunna ju icke anses

speciellt företräda landets näringspolitiska intressen, och en subvention av

angivet slag synes därför i ifrågakommande fall böra ske genom tillskott

till vägtrafikväsendet från den allmänna budgeten. Behovet av subventionsåtgärder

i fråga om vårt näringsliv torde emellertid icke kunna avgöras annat

än på grundval av en ingående analys av näringslivets kostnadsstruktur,

vilken ej faller inom den förevarande utredningens ram. Då må dock framhållas,

att en eventuell subventionering av näringslivet icke bör — om kostnadsansvarighetsprincipen

skall vara vägledande för beskattningen av motorfordonstrafiken

— äga rum på ett sådant stadium av produktionsprocessen,

att konkurrensförhållandet mellan olika trafikgrenar och trafikmedel därigenom

snedvrides.

I princip bör ej användningen av det ena drivmedlet enligt utredningens

förmenande gynnas framför det andra. Beskattningen får dock ej anordnas

så, att användningen av visst drivmedel, såsom motorbrännolja, motorsprit

eller gengas, förhindras om en sådan användning ur andra synpunkter befinnes

önskvärd.

Sammanfattningsvis kan sägas att beskattningen av motorfordonstrafiken

enligt utredningens uppfattning i princip bör grundas på en kostnadsfördelning

som i huvudsak bestämmes av vägtekniska synpunkter. I den mån trafikpolitiska

intressen, som icke kunna härledas ur kostnadsansvarighetsprincipen,

anses böra påverka omfattningen av de olika fordonens slutliga kostnadsbörda,

synas åtgärder till befrämjande av dessa intressen icke böra vidtagas

i bilbeskattningens form.

Utredningen har beräknat att de totala statliga och kommunala kostnaderna

för vägväsendet under femårsperioden 1955—59 skulle komma att uppgå

till ca 5,7 miljarder kr. De kommunala kostnaderna har därvid uppskattats

till 1 974 milj. kr., varav 742 milj. kr. statsbidrag. De på kommunerna

stannande kostnaderna skulle sålunda komma att uppgå till 1 232

milj. kr. Vid beräkningen av sistnämnda kostnader har utredningen utgått

från de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade statsbidragen till

den kommunala väghållningen under femårsperioden samt antagit, att de

totala kommunala väghållningskostnaderna skulle komma att uppgå till

296 % av statsbidragen till väg- och gatubyggnadsarbeten och till 180 % av

statsbidragen till väg- och gatuunderhåll. Utredningen angiver, att detta

antagande bygger på den genomsnittliga relationen under åren 1947—51

mellan de totala kommunala väghållningskostnaderna och de maximala

statsbidrag till dessa, som då skulle kunnat utgå om medel därtill funnits

tillgängliga. Utredningens uppskattning av de på kommunerna under fem
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

35

årsperioden stannande kostnaderna har verkställts för att en uppfattning

skall kunna erhållas om storleken av den procentuella andel i de totala statliga

och kommunala kostnaderna för vägväsendet, som enligt utredningens

skatteförslag kommer att åvila motorfordonstrafiken, och har i förevarande

sammanhang närmast teoretiskt intresse.

Vid fördelningen av kostnaderna för vägväsendet mellan motorfordonstrafikanterna

och övriga ifrågakommande kostnadsbärare har utredningen

ansett sig icke böra räkna med kostnader, som huvudsakligen är betingade

av andra samhällsintressen än den allmänna fredsmässiga samfärdseln. Sålunda

har från kostnaderna för nyanläggning av ödebygdsvägar dragits 25 %,

vilka i fråga om denna utgiftspost ansetts motsvara det allmännas intresse

av landets uppodlande och bebyggande. Vidare har från utgifterna för byggande

av broar dragits 3 %, vilka vid överslagsmässig uppskattning funnits

belöpa på militärt påfordrade förstöringsanordningar. Slutligen har från

de på kommunerna stannande kostnaderna för vägväsendet dragits den av

utredningen till 5 % därav uppskattade tilläggskostnaden för anläggande av

gator i städer och stadsliknande samhällen till en bredd och en utformning,

som icke nödvändiggöres av gatutrafiken utan avser att bereda de i gatuhusen

boende nyttoverkningar av sanitär och trivselbetonad natur.

Återstående kostnader har fördelats mellan motorfordonstrafikanterna och

övriga vägtrafikanter efter en i betänkandets X kap. (s. 231—242) närmare

beskriven metod, enligt vilken motorfordonstrafikens andel i de beräknade

totala statliga och kommunala kostnaderna för vägväsendet under femårsperioden

1955—59 skulle komma att uppgå till ca 78 %.

Utredningen har — såsom av det föregående framgår — föreslagit, att

hittills tillämpade principer för väganslagens avräkning mot automobilskattemedlen

i huvudsak skall bibehållas. Utredningen har vidare funnit, att någon

ändring av bestämmelserna om statsbidrag till den kommunala väghållningen

för sådant fall ej behöver ske. Till stöd härför anför utredningen,

att dess fördelning av de totala statliga och kommunala kostnaderna för

vägväsendet givit vid handen, att å ena sidan icke-motorfordonstrafikens

andel i de statliga kostnaderna för väghållningen å landsbygden under femårsperioden

uppgår till 215 milj. kr. men att å andra sidan en befrielse från

andel i de kommunala väghållningskostnaderna med nuvarande statsbidragssystem

under samma tid uppstår för motorfordonstrafikanterna till ett belopp

av 236 milj. kr., varför totalt sett en merbelastning om 21 milj. kr. skulle

föreligga på icke-motorfordonstrafiken, om något avdrag för deras kostnadsandel

i vägväsendet ej göres vid anslagsavräkningen mot automobilskattemedel

samt nuvarande statsbidragsbestämmelser bibehålies. Med hänsyn till

de osäkra förutsättningarna för kostnadsavvägningen och det därav föranledda

behovet av viss felmarginal anser utredningen, att de här mot varandra

ställda kostnadsposterna i stort sett uppväger varandra samt ur praktiska

synpunkter och till åstadkommande av viss kostnadsutjämning bör

»kvittas» mot varandra.

För att full täckning skall erhållas för de kostnader för vägväsendet, vilka

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj ds proposition nr 112.

utredningen ansett skola under femårsperioden 1955—59 bestridas med

automobilskattemedel, har utredningen funnit en höjning med i genomsnitt

28 % av de nuvarande skattesatserna (fordons- och drivmedelsskatter)

erforderlig.

I de särskilda yttranden, som avgivits av de sakkunniga med vilka utredningen

haft att samråda, har herr Spetz anfört bland annat följande.

Om behovet av en snabbast möjliga upprustning av landets vägnät råder

knappast mer än en mening. Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade

kostnadsramen för byggande och underhåll av vägar och gator är

emellertid av tekniska skäl föga mer än en önskad storlek på ifrågavarande

verksamhet. Och kostnaden för trafikpolis är helt beroende på möjligheterna

av nyrekrytering och utbildning av erforderlig personal, möjligheter

som i dagens läge icke synas vara för handen. Slutsatsen av dessa överväganden

blir att totalsumman med stor sannolikhet kommer att stanna under

5 miljarder kr. för nu ifrågavarande femårsperiod.

Då, såvitt nu kan bedömas, intäkterna av automobilskattemedel med nuvarande

skattesatser under de närmaste åren i stort sett kan komma att

täcka aktuella utgifter, synes mig allt tala för att en omläggning av beskattningen

av motorfordonstrafiken bör anstå tills vidare. Ehuru jag, som ovan

antytts, icke kan bedöma huruvida beskattningens nuvarande höjd och fördelning

är den absolut riktiga, anser jag icke att en skattehöjning nu är den

åtgärd som bör övervägas i syfte att skapa finansiella förutsättningar för en

framtida utökning av den välbehövliga upprustningen av vägnätet. Genom

ett anstånd skulle också betydligt större säkerhet såväl rörande takten av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens möjligheter att framlägga förslag om

och genomföra väginvesteringar som rörande utvecklingen av fordonsbeståndet

vinnas.

Med hänsyn till det nu anförda har jag under utredningens överläggningar

hävdat den meningen att utgiftsramen borde sättas lägre än till det av utredningsmannen

beräknade beloppet; och av denna anledning har jag, såsom

förut nämnts, funnit frågan om jämkningar i beskattningen icke aktuell

just nu.

Herr Hagberg har i sitt yttrande framhållit.

Otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av en utbyggnad och modernisering

av landets vägnät. Utredningen framhåller, att väginvesteringarna på

landsbygden under åren 1938—1950 — enligt uppgift i en den 13 maj 1953

inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria —- med mer än

en miljard kronor (uttryckt i 1952 års prisnivå) skulle ha överstigit de faktiskt

gjorda, därest ifrågavarande investeringar följt samma utvecklingslinje

som landets övriga civila investeringar. Under 1952 har åtgärder vidtagits

för en viss återhämtning i förevarande hänseende. Det är angeläget,

att man i möjligaste utsträckning fortsätter att utbygga och förbättra vårt

vägnät, så att detta svarar mot den starkt ökade trafikens behov och den

tekniska utvecklingens krav.

Enligt min uppfattning fyller de hittills gjorda utredningarna och beräkningarna

rörande de framtida kostnaderna för vägväsendet icke alltid de

krav, som torde få anses skäliga. Utredningen har som nämnt byggt sitt förslag

på den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angivna utgiftsramen. Utredningen

har icke ansett det ingå i dess uppdrag att söka granska den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

37

framlagda kalkylen. Denna baseras på en 1950—1951 inom styrelsen uppgjord

s. k. normalplan för vägbyggnadsverksamheten, vilken sedermera efter

hand justerats, dock huvudsakligen blott med hänsyn till penningvärdeförsämringen.

Det må framhållas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv

betecknat det material, på vilket dess uppskattning bygger, såsom icke tillfredsställande.

Det anföres också, att nödvändiga utredningar icke medhunnits.

Det förefaller över huvud taget, som om arbetet med eu översiktlig planering

av vägfrågorna icke kan bedrivas med behövlig kraft eller i nödig omfattning

med nuvarande organisation och att därför tillräckligt stöd saknas

för den konkreta planläggningen av denna ytterst omfattande investeringsverksamhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sina petita de senaste

åren vid upprepade tillfällen framhållit, att en eftersläpning föreligger på

planläggningsområdet. Den fortlöpande utbyggnaden på vägväsendets område

säges därför icke kunna ske på sådant sätt, att ett trafikekonomiskt

och samhällsekonomiskt optimum nås. Styrelsen har senast den 18 juni

1953 i remissvar med anledning av en framställning från Svenska Vägföreningen

den 23 april 1953 förordat upprätthållandet av ett utredningsorgan

för planeringsfrågor och betonat angelägenheten av att den översiktliga

planläggningen utan dröjsmål kommer i gång i sådan omfattning, att resultatet

därav snarast möjligt kan föreligga till stöd för den fortsatta detaljplaneringen.

Även överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt de sakkunniga för utredning angående näringslivets lokalisering har

starkt understrukit behovet av en långsiktig planering på förevarande område.

För dagen står sålunda till förfogande, när det gäller att bedöma utgiftsramen

vid en väsentlig omläggning av motorfordonsbeskattningen, endast

det material, som återfinnes i den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda

överslagskalkylen. Att beräkningen av medelsbehovet för den ifrågavarande

femårsperioden under dylika omständigheter måste bli osäker, torde

ligga i sakens natur.

Den föreliggande utgiftsramen omfattar även utgiftsändamål, som tidigare

icke avräknats mot automobilskattemedlen. De skäl, som av utredningen

anförts för denna utvidgning, synes mig icke bärande. Särskilt vill jag

vända mig mot förslaget att kostnaderna för polisdistriktens polispersonal,

för 5 år uppskattade till 123 milj. kr., skall betalas av motortrafiken. Däremot

förefaller det mig lämpligt att man genom en utvidgning av statspolisens

organisation och en utökning av dess trafikkontrollerande verksamhet

söker åstadkomma bättre trafiksäkerhet. Huruvida detta kan ske i den takt,

som utredningen förutsatt, då den räknar med en fyrdubbling av kostnaderna

härför, undandrager sig mitt bedömande. Vad angår kostnaderna för

vägar och gator, beträffande vilka städer och stadsliknande samhällen nu

stå som väghållare, finner jag icke heller någon ändring motiverad. I den

mån dylika vägar och gator är alt betrakta som enskilda utfartsvägar, bestrides

huvuddelen av kostnaderna — i varje fall anläggningskostnaderna

— av de fastighetsägare, som drager nytta av vägarna. Utredningen har visserligen

icke ifrågasatt någon ökning av anslaget till dylika gator och vägar.

Å andra sidan har utredningen emellertid verkställt en »kvittning» mot

kostnader för vägväscndet på landsbygden, vilka enligt dess mening till

lägre belopp än för närvarande bort belasta motorismen men det oaktat i sin

helhet föreslås avräknade mot automobilskattemedlen. Såvitt jag kan finna

är utredningens argumentation på denna punkt knappast hållbar.

.lag vill slutligen beträffande den utgiftsram, utredningen ifrågasatt, framhålla,

alt densamma även måste ses i sitt samhällsekonomiska sammanhang.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Även om man delar exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning

om det ekonomiskt berättigade i stora investeringar på vägområdet,

måste dessa vägas dels mot de totala investeringsanspråk — enskilda och

offentliga — med vilka man har att räkna, dels mot andra aktuella anspråk

inom demoffentliga sektorn. Särskilt av den anledningen att starka skäl talar

för nödvändigheten av en relativ sänkning av den offentliga investeringsverksamhetens

totala omfång, framstår en samlad avvägning mellan olika investeringsönskemål

såsom oundgänglig.

Herr Kärrlander har i sitt yttrande anfört bland annat.

Vad beträffar det vägbyggnadsprogram, som Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

upprättat för åren 1955—1959 och vilken kostnadsram legat

till grund vid utredningens fastställande av det totala kostnadsansvaret för

motorfordonstrafiken, kan det synas tveksamt huruvida det föreligger möjlighet

att tillfullo tillgodose detta stora investeringsbehov för vägväsendet,

jämsides med de investeringsbehov som föreligger inom statlig verksamhet i

övrigt, samt inom kommunal förvaltning och inom näringslivet. Det kan inte

anses orealistiskt att räkna med att detta s. k. »femårsprogram» för vägväsendet

får ytterligare överarbetas och utsträckas över en något längre tidrymd.

Remissyttrandena.

I fråga om de av utredningen beräknade utgifterna för den

statliga väghållningen anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

följande.

Beträffande vägväsendets utbyggnads- och underhållsbehov har utredningen

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat vissa uppgifter. Dessa

hade bort byggas på sådana undersökningar, som innefattas i den översiktliga

planläggning, vilken styrelsen under ett flertal år vid sina medelsäskanden

hemställt att få resurser till att utföra. I avsaknad härav ha uppgifterna

fått grundas på förefintligt material, vilket har karaktären av behovsutredningar

grundade allenast på uppskattningar av behov, utveckling och resurser.

Styrelsen har även vid angivande av fördelningen på olika investeringsändamål

icke därmed ansett sig ha tagit slutlig ställning till denna fördelning.

Styrelsen är övertygad om att en fortsatt stegrad takt i vägnätets utbyggnad

är ofrånkomlig, om vårt näringsliv och vårt samhällsliv i övrigt

under ekonomiskt rimliga förutsättningar skall kunna bygga på landsvägstransporter

ungefärligen i den omfattning, som nu sker. Det hade emellertid

varit önskvärt att innan ställning tages till det nu ifrågavarande viktiga

spörsmålet, närmare utredningar förelegat rörande bl. a. vägutbyggandets

omfattning och inriktning.

I fråga om möjligheterna att med hänsyn till arbetskraftbehovet och andra

faktorer tillgodose dessa behov har styrelsen icke heller haft möjlighet att

företaga någon närmare undersökning. Styrelsen har i skrivelse till utredningen

den 25 augusti 1953 anfört, att arbetskraft och materialfrågan icke

borde utgöra hinder för de angivna investeringarna.

Med anledning av ett utredningens uttalande får styrelsen starkt understryka,

att man ingalunda med det investeringsprogram som styrelsen framlagt

kommer att till år 1960 nå den vägstandard, som skäligen kan krävas av

vägtrafikanter av olika kategorier och som i övrigt motsvarar den ökade tra
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

fikens behov. Det har icke genom denna utredning klarlagts att det »försprång»

före vägväsendet, som motortrafiken nu har, ens kommer att minska

under de närmaste åren.

Beträffande kostnaderna för väghållningen hänföra sig de huvudsakliga

ökningarna under femårsperioden till investeringsverksamheten. Behovet av

en ökad investeringsverksamhet har styrelsen berört i skilda sammanhang,

bl. a. i sina anslagsäskanden. En sammanfattning härav har gjorts i styrelsens

skrivelse till utredningen den 25 augusti 1953, vilken intagits sasom bilaga

i betänkandet (s. 434—439). I det program för de statliga väginvesteringarna

som där redovisats ha dessa beräknats för varje år skola ökas med

ca 10 %, vilket icke kan anses vara särskild stor ökning. En ökning av anläggningsverksamheten

i överensstämmelse med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

tidigare framlagt liknande program omfattande tiden till år

1956 synes även statsmakterna ha ansett i hög grad önskvärd (jfr 1952

års statsverksproposition VI ht s. 39).

Ehuru det föreliggande materialet är otillfredsställande för ett slutligt

bedömande av vägväsendets medelsbehov, är styrelsen emellertid med den

kännedom styrelsen har om vägnätet och vägtrafiken av den bestämda meningen,

att väginvesteringarna måste hållas vid minst den volym, som angivits

i ovannämnda skrivelse, för att betingelser skola skapas för ekonomiskt

gynnsamma landsvägstransporter i vårt land.

De övriga remissmyndigheter, som uttalat sig om behovet av en

upprustning av landets vägnät, har samtliga understrukit angelägenheten

av att en sådan upprustning kommer till stånd. Sålunda framhåller

kommerskollegiiim, att en fortsatt upprustning av vägväsendet uppenbarligen

på alla håll anses såsom en mycket angelägen uppgift och att man

från trafikanternas sida också torde vara beredd att bära kostnaderna härför,

förutsatt givetvis att kostnadsökningen håller sig inom rimliga gränser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför för sin del följande.

Länsstyrelsen vill för sin del vitsorda behovet av ökade vägmedel, såväl

för investeringar i nya vägar och broar som för förbättrat underhåll och ytterligare

trafiksäkerhetsanordningar. I synnerhet länets huvudvägar — såväl

i Göteborgstrakten som ut mot kustzonen — ha icke hållit jämna steg

med trafikutvecklingen utan framstå på betydande sträckor som konstruerade

för en gången tids trafikbehov. Särskilt ha företrädare för den tyngre

trafiken vid skilda tillfällen hos länsstyrelsen framhållit vikten av att vägarna

ombyggas för den belastning, som de moderna tyngre lastbilstyperna

ge. Länets vägar — det gäller även huvudvägarna — tillåta icke lagligen ett

utnyttjande av kapaciteten hos de tyngre lastbilstyper, som för närvarande

saluföres. Ett fullt utnyttjande av dessa lastbilar förutsätter emellertid omfattande

investeringar i länets vägnät.

På åtskilliga håll i länet slingra hårt trafikerade huvudvägar tätt utmed

gårdar och genom tätbebyggda områden. Önskemål från ortsbefolkningens

sida om förflyttning av dessa vägar till säkrare sträckningar ha icke kunnat

i erforderlig utsträckning tillmötesgås på grund av brist på medel. Samma

förhållande har också lett till att mindre rationella men billigare vägsträckningar

ha måst förordas framför rationella men kostnadskrävande

lösningar.

Dessa överväganden ha lett länsstyrelsen till den uppfattningen att kostnaderna

för vägväsendet avsevärt kommer att ökas under de närmaste åren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Länsstyrelsen finner det kortsiktigt, att som skett i diskussionen kring skatteförslaget

söka undanskymma de omfattande investeringsbehov, som redan

under de närmaste åren äro aktuella för vägväsendet, arbeten som i viss utsträckning

i detta län kunna utföras med s. k. dold arbetskraft.

Länsstyrelsen i Örebro lån framhåller likaledes.

Till att börja med vill länsstyrelsen starkt understryka behovet av att landets

vägnät förbättras och upprustas. Det är ej nog med att vägväsendets

behov under många år varit betydligt eftersatta och att en betydande eftersläpning

av vägbyggande och vägförbättring föreligger. Motortrafikens kraftiga

utveckling efter andra världskriget har ställt vägväsendet inför nya

krav och nya problem. Länsstyrelsen anser det därför nödvändigt att krafttag

tagas för att utvidga och förbättra vårt vägväsen. Endast i den mån

brist på arbetskraft eller någon annan tvingande omständighet motiverar

det, bör arbetet på vägnätets förbättring hållas tillbaka.

Vidare vill länsstyrelsen understryka, att det i främsta rummet är motortrafikens

väldiga utveckling — såväl fordonens antal som den allt större

tyngden hos lastfordon och bussar — som gjort att så stora krav i våra

dagars samhälle måste ställas på vägväsendet Inte minst gäller detta broarna,

som undan för undan måste förstärkas eller ombyggas. Det är uppenbart,

att man utan denna utveckling skulle ha kunnat nöja sig med en betydligt

enklare och billigare vägstandard. Länsstyrelsen har haft rikliga tillfällen

att iakttaga, hur särskilt de tunga lastfordonen gått mycket illa åt

vägarna och ställt vägmyndigheterna inför mycket svåra problem.

De över betänkandet hörda sammanslutningarna har i sina yttranden

icke närmare ingått på frågan om behovet av vägnätets upprustning. Sveriges

industriförbund konstaterar dock att ett sådant behov alltjämt föreligger.

Bland de myndigheter, som yttrat sig rörande den av utredningen

föreslagna kostnadsramen för de statliga vägutgifterna,

har förutom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen två länsstyrelser

samt 1953 års trafikutredning funnit densamma i och för sig godtagbar.

Trafikutredningen anför sålunda.

Av betänkandet framgår att den däri antagna kostnadsramen för vägväsendet

under femårsperioden 1955—59 omfattar ett vägbyggnadsprogram,

som för de närmaste åren grundar sig på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

flerårsplaner för vägbyggnadsverksamheten. De byggnadsprojekt, som upptagits

i dessa planer äro enligt styrelsens uppgift till helt övervägande del

av sådan angelägenhetsgrad att de snarast böra komma till utförande oberoende

av den översiktliga planläggning av vägnätets utbyggnad och upprustning

i stort, som enligt trafikutredningens uppfattning jämväl bör omedelbart

igångsättas. Den kraftigt växande motorfordonstrafiken, som ställer

ofrånkomliga krav på en efter densamma anpassad fortlöpande upprustning

av vägväsendet, synes motivera den i betänkandet angivna utbyggnadstakt,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit för femårsperioden 1955—

59. Trafikutredningen finner därför den i betänkandet antagna kostnadsramen

för vägväsendets upprustning och underhåll under nämnda period

i och för sig godtagbar.

Flertalet myndigheter, som uttalat sig i denna fråga har emellertid funnit

den till grund för utgiftsberäkningen liggande planläggningen av vägväsen
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 112.

41

dets utbyggnad under femårsperioden 1955—59 otillfredsställande och alltför

osäker för att utan noggrannare planering böra läggas till grund för ett

väsentligt ökat skatteuttag. Uttalanden i denna riktning har sålunda gjorts

av biltrafiknämnden, våginstitutet samt nio länsstyrelser. Sålunda anför väginstitutet.

Det synes icke rimligt, att en skattebörda av denna storleksordning beslutas,

utan att ett mer detaljerat program för de ändamål, vartill medlen

skola användas, finnes utarbetat och framlagt för offentlig diskussion. Det

krav, som framställes av trafikanterna, att en genomarbetad plan, ett program

för vägbyggandet, skall föreligga inför offentligheten och de anslagsbeslutande

myndigheterna, innan skattebördan höjes, synes vara värt beaktande.

Det råder väl ingen tvekan om att de överslagsvis angivna beloppen

kunna förbrukas på ett nyttigt sätt, men här gäller, att användningen bör

inriktas mot de mest kvalificerade behoven ur trafiksäkerhetssynpunkt och

trafikekonomisk synpunkt.

Några länsstyrelser har också framhållit, att möjligheterna till förverkligande

av det föreslagna investeringsprogrammet bör bedömas med hänsyn

tagen till de totala investeringsbehoven och investeringsresurserna samt att

de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för den ökade vägbyggnadsverksamheten

bör undersökas mera ingående. Beträffande arbetskraftstillgången

uppger sig biltrafiknämnden ha erfarit, att brist råder på arbetsoch

teknisk personal inom den statliga sektorn för anläggningsarbeten av

väg- och vattenbyggnadsteknisk karaktär.

Bilverkstädernas riksförbund jämte övriga motororganisationer har i sitt

gemensamma yttrande anfört bland annat följande.

Inledningen till en utredning av här ifrågavarande slag borde vara en

grundlig behandling av vägväsendets byggnadsbehov och möjligheterna att

få dessa behov tillgodosedda. Organisationerna konstaterar emellertid, att

varken utredningen eller väg- och vattenbyggnadsverket givits resurser att

utföra en sådan mera fullständig teknisk-ekonomisk planläggning för den

kommande utbyggnaden av vårt vägnät.

För närvarande finnes såsom utgiftsram för en automobilbeskattningsutredning

endast en skiss baserad på en 1949 inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppgjord s. k. normalbudget för vägväsendet — vilken efter hand

justerats med hänsyn bl. a. till penningvärdets förändringar -— samt några

specialutredningar för vissa delområden (jfr s. 434—439). Den tekniskekonomiska

bakgrunden till normalbudgeten måste emellertid karakteriseras

såsom osäker. Som en konsekvens härav måste också enligt organisationernas

mening en utredning om hur medelsbehovet på längre sikt skall

täckas bliva osäker.

Utredningen har emellertid på s. 202 angivit väghållningskostnaderna för

åren 1955—1959 enligt följande:

Detta innebär så avsevärda belopp, att man borde haft rätt att fordra en

mera fullständig kostnadsberäkning än den utredningen framlagt.

statlig väghållning

kommunal »

enskild »

3 193,1 milj. kr.

1 974,0 » »

139,5 » »

Summa väghållningskostnader 5 306,6 milj. kr.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Direktiven innehåller också det kravet på utredningen att den skall omfatta

undersökningar såväl av vägväsendets utbyggnads- och underhållsbehov

på något längre sikt som av de praktiska möjligheterna att med hänsyn

till arbetskraftsläget och andra faktorer tillgodose dessa behov. Intet

av detta har utredningen presterat. Man har sålunda ingen säker grund för

bedömning, vare sig av utgiftsramens storlek eller av de ekonomiska möjligheterna

att genomföra vägarbeten av den storleksordning, utredningen

tänkt sig.

Svenska lokaltrafikföreningen anför, att tveksamhet i flera avseenden

synes råda beträffande den totala kostnadsramen, och finner det betänkligt,

att vägkostnadsposten bygger på grundmaterial, som av den ansvariga

vägbyggnadsinstansen betecknats såsom icke tillfredsställande. Liknande

synpunkter anföres av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund

och Sveriges lantbruksförbund. Industriförbundet framhåller vidare.

Inom näringslivet torde man vara beredd att bära rimliga kostnader för

en förbättring av våra vägar. Det förutsättes dock, att vägbyggandet icke

sker i så snabb takt, att skadliga följder uppkomma i form av t. ex. sänkta

investeringar inom sådana sektorer av samhällsekonomien där en expansion

bedöms angelägnare, eller att bil- och fordonsskatterna språngvis måste

höjas i den grad, att allvarliga skadeverkningar av samhälls- eller företagsekonomisk

natur följa. En ovillkorlig förutsättning måste också vara, att

konkreta planer utarbetas för vägbyggandet, innan beslut fattas om höjning

av beskattningen.

I fråga om vägväsendets administrationskostnader finner Bilverkstädernas

riksförbund jämte övriga motororganisationer det icke orimligt att posterna

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och vägförvaltningarnas

avlöningar och omkostnader uppräknas

på sätt utredningen föreslagit.

Vad angår de av utredningen beräknade anslagen till väg- och vattenbyggnadsverkets

civilförsvar m. m. har länsstyrelsen

i Kopparbergs län framhållit, att avräkning mot automobilskattemedel synes

stå i mindre god överensstämmelse med vad utredningen anfört om att i

princip endast de kostnader, som förorsakas av den fredsmässiga trafiken,

bör bestridas av denna trafik. Även Bilverkstädernas riksförbund och övriga

motororganisationer ställer sig tveksamma till eu dylik avräkning i vad avser

kostnaderna för engångsanskaffning av ersättningsmateriel för väg- och

vattenbyggnadsverkets civilförsvar.

De av utredningen upptagna anslagen till undersökningar rörande

vägtrafikolyckor m. m. (statens trafiksäkerhetsråd) och

bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande (NTF) tillstyrkes av trafiksäkerhetsrådet och NTF.

I fråga om de till avräkning mot automobilskattemedlen föreslagna anslagen

till registrering av motorfordon, kommittéer och

utredningar genom sakkunniga rörande vägtrafikväsendet,

kontrollstyrelsens befattning med bensinskatten

samt länsstyrelsernas befattning med

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

brännolj es katten uttalar riksräkenskapsverket, att dessa anslag

av budgettekniska skäl ej bör avräknas mot automobilskattemedlen. Länsstyrelsen

i Södermanlands län avstyrker att till grund för skatteberäkningen

lägges flera kostnadsmoment än som för närvarande täckes med automobilskattemedel.

Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer

ställer sig också tveksamma till kostnaderna för registrering och skatteuppbörd

in. in.

Vad angår kostnaderna för pensionering av befattningshavare

vid väg- och vattenbyggnadsverket samt vägarbetare

finner järnvägsstyrelsen det riktigt, att dessa kostnader inkluderas

i totalsumman. Även Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer

har i sitt gemensamma yttrande uttalat, att organisationerna

icke finner det orimligt att dessa kostnader inräknas i kalkylen. Av de länsstyrelser

som yttrat sig i denna fråga, har två tillstyrkt och två avstyrkt att

anslagen till pensionering avräknas mot automobilskattemedel.

Den föreslagna utökningen av den trafikpolisiära verksamheten

har av flertalet remissmyndigheter, som uttalat sig i denna fråga,

tillstyrkts beträffande statspolisen medan det beträffande den lokala polisorganisationen

ifrågasatts om en utökning i den utsträckning, som utredningen

föreslagit, är möjlig ur bland annat rekryteringssynpunkt. Vidare

ifrågasättes, huruvida motorfordonstrafiken bör belastas med så stor del av

kostnaderna för den lokala polisens trafikverksamhet, som föreslagits av

utredningen. Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Gotlands län finner

det tveksamt om dessa kostnader över huvud taget skall avräknas mot automobilskattemedlen

och två andra länsstyrelser avstyrker att så sker. NTF

hälsar med tillfredsställelse att utredningen i så hög grad beaktat polisens

trafikövervakning, och Föreningen Sveriges landsfiskaler har ingen erinran

mot utredningens förslag. 1953 års trafiksäkerhetsutredning anför följande.

Bilskatteutredningen har angivit att tre fjärdedelar av de nuvarande kostnaderna

för ordningsstatspolisen falla på trafikövervakningen och vägtrafiktjänsten.

Denna beräkningsgrund, som använts vid bedömningen av ordningsstatspolisens

kostnader för ifrågavarande verksamhet under åren 1955

—59, är emellertid, såvitt trafiksäkerhetsutredningen kan finna, oriktig. Under

sitt utredningsarbete har nämligen trafiksäkerhetsutredningen från statspolisintendenten

inhämtat uppgift å den personal, som vid de olika statspolisavdelningarnä

i medeltal under tiden 1/10 1952—30/9 1953 varit avdelad

för trafikövervakning. Av de lämnade uppgifterna framgår, att av

ordningsstatspolisens personal i genomsnitt för trafikövervakning dagligen

kunnat disponeras endast 80 man. Härav torde alltså framgå, att en väsentligt

mindre del av kostnaderna för ordningsstatspolisen än som förutsatts

av bilskatteutredningen faller på ifrågavarande verksamhet.

I sitt nyligen avgivna delbetänkande har trafiksäkerhetsutredningen i syfte

att möjliggöra en effektivare kontroll av vägtrafiken föreslagit en väsentlig

förstärkning av ordningsstatspolisens personella och materiella resurser.

Den totala kostnaden för denna utbyggnad av ordningsstatspolisen har beräknats

till i runt tal 10 700 000 kronor. Av detta belopp utgöra emellertid

i runt tal 4 170 000 kronor kostnader för nyanskaffning av fordon och annan

utrustning. På grund av rekryteringssvårigheter har utredningen emellertid

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

räknat med att utbyggnaden måste ske inom loppet av två år, varvid hälften

eller något mer av personalstyrkan beräknas kunna tillföras ordningsstatspolisen

under budgetåret 1954/55. Med denna takt för förstärkningen av

ordningsstatspolisen komma kostnaderna för budgetåret 1954/55 att uppgå

till i runt tal 6 880 000 kronor. — Trafiksäkerhetsutredningen har, i enlighet

med vad som anförts i utredningens direktiv, förutsatt, att samtliga de

kostnader, som föranledas av den föreslagna förstärkningen av ordningsstatspolisen,

skola gäldas av automobilskattemedel.

Bilskatteutredningen har vidare beräknat kostnaderna för vägtrafikövervakningen

och vägtrafiktjänsten genom polisdistriktens personal under åren

1955—59. De angivna beloppen ha grundats på uppgifter från vederbörande

polischefer, utvisande att den växande motortrafiken torde komma att

kräva en fördubbling av de större städernas nuvarande ordningspolisstyrkor

samt en från 25 till 50 % varierande ökning av polisstyrkorna i övriga

polisdistrikt. Det synes trafiksäkerhetsutredningen alldeles uteslutet att en

så omfattande förstärkning av det lokala polisväsendet skulle kunna genomföras

under de närmaste åren. Detta skulle innebära att den lokala polisens

numerär ökades med flera tusen man. Även om en ökning av den lokala

polisen skulle komma till stånd under den närmaste femårsperioden kommer

med all sannolikhet denna ökning att vara av relativt begränsad omfattning.

Redan rekryteringssvårigheterna torde för övrigt omöjliggöra en

mera betydande utökning av den lokala polisorganisationen.

Trafiksäkerhetsutredningen har från ett flertal polischefer inhämtat uppgifter,

ägnade att belysa omfattningen och karaktären av den trafikövervakning,

som bedrives av den lokala polisen. Därvid har konstaterats dels att

trafikövervakningen i allmänhet bedrives i mycket blygsam omfattning, dels

att de kommunala myndigheterna intaga en avvisande hållning inför kraven

på en förstärkning av polisens resurser, då denna motiveras av behovet av

effektivare övervakning av vägtrafiken. Angående motiven för inrättande år

1932 av ordningsstatspolisen anförde för övrigt dåvarande chefen för socialdepartementet

bl. a. att det starkt kunde ifrågasättas, om det vore rimligt

att på ett mera regelbundet sätt och i större omfattning anlita de av

kommunerna anställda och för deras behov avsedda tjänstemännen för

uPP§ifter av den rikskaraktär, som kontrollen över den genomgående trafiken

måste anses vara. Det är tydligen denna tankegång, som föranleder de

kommunala myndigheternas obenägenhet att anvisa medel för en utökning

av polisstyrkorna och man har icke anledning förvänta någon ändrad uppfattning

i denna fråga.

Bilskatteutredningen har utgått från att en avsevärd del av kostnaderna

för den lokala polisorganisationen skulle inräknas i det belopp, som skulle

gäldas av automobilskattemedel. Mot denna tanke ställer sig trafiksäkerhetsutredningen

tveksam. Det möter stora svårigheter att avgöra i hur hög

grad den lokala polisens arbete föranledes av motortrafiken. I städer och

större samhällen äro gränserna mellan trafikövervakning och allmän ordningshållning

flytande. Vanlig fast patrullering synes icke böra betraktas

som sådan verksamhet som bör bestridas av automobilskattemedel.

Enligt trafiksäkerhetsutredningens uppfattning torde en lämplig ståndpunkt

vara att endast kostnaderna för särskilt inrättade trafikavdelningar,

vilka bedriva en övervakning av samma kvalificerade beskaffenhet som ordningsstatspolisen,

böra ersättas av automobilskattemedel.

Överståthållarämbetet framhåller för sin del.

För de större städernas del räknas med eu fördubbling av nuvarande ordningspolisstyrkor.

Sammanlagt för de fem åren lägger utredningen på mo
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

45

torfordonstrafiken kostnader av i runt tal 123 miljoner kronor för vägtrafikövervakning

och vägtrafiksäkerhetstjänst genom polisdistriktens polispersonal.

Överståthållarämbetet finner i princip riktigt att dylika kostnader

bestridas av motorfordonstrafiken och ser med tillfredsställelse utredningens

ställningstagande i denna fråga. För huvudstadens vidkommande

får ämbetet på det kraftigaste understryka vikten av en utökning snarast

av den polisstyrka, som närmast har att syssla med övervakning och ledande

av trafiken.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat.

Mot att polisens trafikdirigerande och trafikvårdande verksamhet bekostas

av motorfordonstrafiken synes visserligen ingen erinran böra göras. Men

i vad angår andra uppgifter, såsom utredningar i trafikbrottmål, synes tillräcklig

anledning att belasta motorfordonstrafiken icke finnas. Utredningar

i trafikbrottmål torde böra bekostas på samma sätt som andra brottmålsutredningar.

Såväl i fråga om statspolisen som den kommunala polisen synes

endast sådana kostnader, som direkt kunna hänföras till trafiksäkerheten,

här böra medräknas. Det kan vidare vara tveksamt, om det blir möjligt

att anskaffa personal för en så snabb utökning av polisdistriktens verksamhet,

som utredningen förutsatt i kalkylerna. Ett tillskott av bilskattemedel

till kommunernas kostnader för polisväsendet kan emellertid innebära en

viss uppmuntran för deras del att medverka till den ökade polisstyrka, som

med hänsyn till trafikövervakningen kan vara påkallad.

Bilverkstädernas riksförbund jämte övriga motororganisationer anför följande.

Beträffande kostnader för trafiksäkerhetstjänst och trafikkontroll (s.

222) är organisationerna beredda tillstyrka att bidrag till kostnaderna för

statspolisens trafikledning och trafikövervakning genom utökad, för ändamålet

särskilt utbildad polispersonal inräknas med belopp, som överensstämmer

med 1953 års trafiksäkerhetsutrednings kommande förslag i den

mån dessa förslag föranleda statsmakternas beslut. Organisationerna är

däremot icke beredda att tillstyrka att i kalkylen inräknas kostnader för

polisdistriktens polispersonal. Kostnaderna för utredningar i trafikmål kan

exempelvis icke rimligen anses som en vägtrafikkostnad utan bör, i likhet

med vad som gäller för domstolarnas verksamhet i allmänhet, bestridas från

den allmänna budgeten.

Sveriges Industriförbund framför samma synpunkter som motororganisationerna,

och Sveriges lantbruksförbund anser det ytterst tveksamt, om trafikpoliskostnaderna

i den omfattning utredningen föreslår skall anses hänga

samman med motorfordonstrafiken.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet framhåller bland annat rörande de

föreslagna ökade statsbidragen till polisdistrikten.

Styrelsen önskar understryka vikten av att även denna statsbidragsfråga

snarast får en för stadskominunerna tillfredsställande lösning. En av trafiksäkerhetsskäl

påkallad förstärkning av polispersonalen såväl som för dess

utrustning med fordon, undersökningsapparatur och annan materiel torde

vara i hög grad angelägen. I avsaknad av ekonomisk medverkan från statens

sida ha polisdistrikten dock icke kunnat göra utbyggnaden i den takt,

som är erforderlig. Det synes heller icke rimligt, att de särskilda städerna

skola belastas med dessa kostnader för motorfordonstrafiken, vilka kostnader

hänföra sig till ett riksintresse.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Styrelsen har redan tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på denna

fråga om kommunernas poliskostnader i anledning av trafiksäkerhetstjänsten.

Sålunda kan nämnas, att styrelsen den 9 juni 1953 till Konungen beslöt

överlämna en skrivelse från Örebro stad under hemställan, att de i skrivelsen

anförda synpunkterna måtte beaktas vid de utredningar, som kunde

komma att beröra nämnda ersättningsfrågor. I skrivelsen framhölls särskilt,

att statsbidrag till kostnaderna för städernas polisväsende vore motiverat

med hänsyn till de påtagliga och direkta kostnader för utredningar och

polisövervakning, som föranletts av den starkt ökade biltrafiken.

I några remissyttranden upptages frågan huruvida icke vissa kostnader

utöver dem, som utredningen räknat med, bör

ingå i kostnadsramen. Sålunda anser länsstyrelsen i Stockholms lån, att

därest en genomgripande omläggning av motorfordonstrafikens beskattning

kommer till stånd, en avveckling av nuvarande registreringsavgifter synes

böra allvarligt övervägas i samband därmed. Statens organisations nämnd

föreslår också med hänsyn till arbetsbesparing, som härigenom skulle uppkomma,

att nu förekommande avgifter i samband med motorfordonsregistreringen

inarbetas i fordonsskatten. Järnvägsstyrelsen anser, att vägtrafiken

förutom de av utredningen angivna kostnaderna bör bära viss andel av de

för järnvägs- och vägtrafiken gemensamma kostnaderna för drift och underhåll

av bommar och andra säkerhetsanordningar vid korsningar mellan väg

och järnväg, vilka kostnader för närvarande bäres av järnvägstrafiken.

Om kostnadsansvarighetsprincipens tillämpning vid avvägningen av k o s tnadsansvarets

fördelning mellan motorfordonstrafiken

och övriga kostnadsbärare har flertalet remissinstanser,

som närmare ingått på denna fråga, varit eniga. Utredningens ståndpunkt

härvidlag har godtagits av kommerskollegium, järnvägsstyrelsen, 1953

års trafikutredning, sex länsstyrelser, Sveriges industriförbund samt Sveriges

grossistförbund. Kommerskollegium anför bland annat följande.

De allmänna trafikpolitiska synpunkter, som utredningen anlägger på beskattningen

av motorfordonstrafiken, ansluter sig i sina huvuddrag till den

principiella ståndpunkt Kollegium för egen del intar med avseende å konkurrensförhållandena

inom näringslivet. Kollegium kan sålunda helt ansluta

sig till utredningens uttalande om att kravet på effektivitet och lönsamhet

hos trafiken bör vara den primära riktlinjen för trafikpolitiken och att beskattningen

i princip ej får anordnas så att detta krav eftersättes. Att genom

beskattningen av motorfordonstrafiken bereda andra trafikgrenar konkurrensskydd

eller giva vissa grenar av motorfordonstrafiken en förmånligare

ställning framför andra är ägnat att snedvrida konkurrensförhållandena och

motverka rationaliseringen inom transportväsendet .

Om effektivitet och lönsamhet skola kunna bli avgörande för konkurrensförhållandena

mellan de olika trafikgrenarna så att dessa få konkurrera

på lika villkor är det nödvändigt att varje trafikgren själv svarar för

sina egna trafikkostnader. Såsom utredningen framhållit är motorfordonstrafikens

beskattning i stort sett redan anordnad enligt denna princip och

Kollegium delar utredningens uppfattning att den finansiering av vägtrafikväsendet,

som sker genom automobilskattemedel, är principiellt riktig.

Likaså kan Kollegium ansluta sig till utredningens uttalanden om att väg
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

47

tekniska synpunkter i huvudsak bör vara utslagsgivande vid kostnadsansvarets

fördelning, under förutsättning att det över huvud taget är möjligt

att uppställa objektiva normer för denna fördelning. Utredningen har givit

en synnerligen värdefull belysning av de olika metoder, som erbjuda sig

härvidlag. Denna i och för sig ingående och klargörande analys har emellertid

också visat hur komplicerad denna avvägning i själva verket är. Det kan

också konstateras, att den i väsentliga delar blir beroende av skönsavgöranden,

som i viss mån rycker undan grunden för den objektivitet fördelningen

avser att innefatta. Kollegium vill ifrågasätta om de riktlinjer utredningen

anvisar härvidlag leda till så mycket säkrare resultat än de approximativa

beräkningsgrunder, som för närvarande tillämpas.

Järnvägsstyrelsen framhåller för sin del.

Bilskatteutredningen har i likhet med 1944 års trafikutredning ansett att

kravet på effektivitet och lönsamhet hos trafiken bör vara den primära riktlinjen

för trafikpolitiken och att i enlighet härmed varje trafikgren själv i

första hand bör svara för sina egna trafikkostnader. Denna målsättning för

trafikpolitiken, vilken av bilskatteutredningen benämnts kostnadsansvarighetsprincipen,

synes också styrelsen vara principiellt riktig och ägnad att

medverka till en ur samhällsekonomisk synpunkt rationell ordning på transportmarknaden.

Fördelningen av de totala kostnaderna för vägväsendet och vägtrafiken

mellan olika slag av vägtrafikanter och andra kostnadsbärare än vägtrafikanter

verkställer utredningen enligt en metod, som i princip överensstämmer

med en av 1944 års trafikutredning i dess betänkande angiven metod.

De å vägtrafiken belöpande kostnaderna ha således fördelats mellan motorfordonstrafikanterna

och övriga vägtrafikanter på det sättet, att vissa till

den ena eller andra gruppen klart hänförliga särkostnader påförts vederbörande

grupp, medan övriga mer eller mindre gemensamma kostnader för

vägtrafiken uppdelats på de olika trafikantkategorierna, i huvudsak efter

deras kapacitetskrav på och kapacitetsutnyttjande av vägarna. Denna fördelning

giver till resultat, att cirka 78 procent av det allmännas kostnader

för väghållningen och vägtrafikväsendet kan anses hänförlig till motorfordonstrafikanterna.

Som framhållits av utredningen blir varje sådan fördelning

av gemensamma kostnader i viss mån godtycklig, men enligt styrelsens

mening bör dock den använda metoden kunna anses giva ett relativt rimligt

och rättvist resultat. En ur ekonomisk synpunkt mera adekvat beräkning

av motortrafikens kostnadsansvar skulle emellertid ha erhållits genom en

merkostnadsberäkning eller i detta fall närmast mindrekostnadsberäkning.

Med hänsyn till den dominerande betydelse inom vägtrafiken, som motorfordonstrafiken

numera har, borde härvid motortrafikens kostnadsansvar

ha beräknats som skillnaden mellan det allmännas totala kostnader för vägtrafiken

och de kostnadsminskningar för det allmänna, som skulle ha uppkommit

om övrig, icke-motorfordonstrafik skulle helt falla bort. Det härigenom

för motorfordonstrafiken erhållna kostnadsansvaret skulle säkerligen

väsentligt överstiga de nu erhållna 78 procenten av det allmännas totalkostnader

för vägtrafiken.

Av statens väginstitut, länsstyrelsen i Stockholms län samt Bilverkstädernas

riksförbund jämte övriga motororganisationer har framhållits, att

det icke är möjligt att med tillämpning av kostnadsansvarighetsprincipcn

fördela för olika kostnadsbärare gemensamma vägkostnader. Väginstitutet

anför sålunda.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

I enlighet med den svenska motorfordonsbeskattningens tidigare principer

— även tillämpat av 1937 års automobilskatteutredning — och i enlighet

med lämnade direktiv har 1951 års utredning utgått från kostnadsansvarighetsprincipen

vid bedömningen av ifrågavarande skattefrågor. Statens

väginstitut vill gärna från början uttala, att denna utgångspunkt synes

riktig.

Den första svårigheten vid tillämpningen av denna princip är, att en mycket

stor del av väghållningens kostnader äro gemensamma för alla, som

draga nytta av vägarna. Dessa kostnader kunna svårligen eller icke alls

uppdelas efter kostnadsansvarsprincipen.

Det synes därför icke möjligt att enbart på sakliga grunder och på basis

av kända fakta söka beräkna den utsträckning, i vilken motortrafiken bör

deltaga i kostnaderna för väghållningen eller med andra ord motortrafikens

andel i nämnda kostnader. En allmän skälighetsbedömning synes härvid

vara den enda möjlighet, som står till buds. Eftersom motorfordonstrafiken

har fått en alltmer dominerande betydelse, förefaller det också skäligt, att

denna trafik får övertaga en allt större andel av kostnaderna för väghållningen.

Det synes lättare att ange, vad motortrafiken icke bör betala än vad

den bör betala av nämnda kostnader. Sålunda synes det klart, att motortrafiken

icke bör belastas med utgifter, som huvudsakligen äro av betydelse för

andra intressegrupper, såsom

kulturvägar, där biltrafiken är obetydlig;

anläggning av vägar och förstärkning av broar, huvudsakligen betingade

av militära skäl in. in.;

cykelbanor, cykelvägar, gångbanor;

lokala vägar och gator, väsentligen till gagn för angränsande mark och

fastigheter m. m.

Därest kostnader för sådana ändamål belasta det allmänna böra de principiellt

icke bestridas genom beskattning av motortrafiken utan avdragas

vid en kalkyl av motortrafikens skäliga andel av vägväsendets kostnader.

Motororganisationerna har på liknande grunder anfört betänkligheter mot

de metoder utredningen använt vid sin uppdelning av kostnaderna. Trots

dessa betänkligheter finner organisationerna skälighetssynpunkter tala för

att de i vad det gäller den statliga väghållningen i princip kan ansluta sig

till utredningens i betänkandet (s. 240) under tablå X: 4 kolumn 5 angivna

fördelning av totalkostnaderna på motorfordonstrafikanterna.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fyra länsstyrelser anser att förutom

kostnadsansvarighetsprincipen även näringspolitiska m. fl. synpunkter bör

vara vägledande vid bestämmande av motorfordonstrafikens andel i kostnaderna

för vägväsendet. Biltrafiknämnden finner för sin del allmänna trafikpolitiska

synpunkter böra vara avgörande. Länsstyrelsen i Södermanlands

län anser att utredningen pressat kostnadsansvarighetsprincipens konsekvenser

för hårt. Länsstyrelsen i Hallands län finner det ej möjligt för

länsstyrelsen att bedöma hur pass rättvist fördelningsresultatet i förevarande

hänseende är men anser att utredningen trängt in i problemet så pass

långt som gärna är möjligt. Svenska lokaltrafikföreningen hävdar att avvikelser

från kostnadsansvarighetsprincipen liksom hittills bör tillämpas

fortsättningsvis.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

49

Utredningens uppskattning av de kostnader, som under femårsperioden

1955 —1959 kan antagas komma att nedläggas

på kommunal väghållning och därvid stanna på

kommunerna, har icke godtagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som anför bland annat följande.

Den ökning av statsbidragen till byggande, som styrelsen ansett böra ske,

syftar till att möjliggöra en ökad investeringsverksamhet beträffande det

statsbidragsberättigade väg- och gatunätet. Viss del av ökningen kan komma

att tagas i anspråk för bidrag till arbeten, som städerna — om denna ökning

uteblivit — nödgats utföra utan statsbidrag, och medför därigenom icke

någon direkt ökning av investeringarna. Investeringsverksamheten avseende

övriga gator och vägar i städerna torde till sin storlek närmast bestämmas

av exploateringsverksamhetens omfattning. Det av utredningen förutsatta

direkta sambandet mellan de totala kommunala investeringarna och de statsbidrag,

som ställas till förfogande, föreligger sålunda icke. Snarare torde det

vara så, att en ökning av byggnadsverksamheten på statsbidragsberättigade

vägar och gator i många fall nödvändiggör en temporär minskning av byggnadsverksamheten

på övriga gator, enär städernas byggnadsorganisation endast

inom vissa gränser medgiver ökning av den totala byggnadsverksamheten.

Beträffande underhållet föreligger däremot ett visst samband mellan stegringen

i kostnad för statsbidragsberättigade och motsvarande stegring för

för icke-statsbidragsberättigade gator och vägar. Dock finns det skäl antaga

att stegringen beträffande det statsbidragsberättigade väg- och gatunätet är

något starkare än beträffande övriga gator och vägar.

Om man vill klarlägga den troliga utvecklingen av byggnadsverksamheten

beträffande det icke statsbidragsberättigade väg- och gatunätet erfordras en

utredning om den kommunala exploateringsverksamheten, vilken bl. a. sammanhänger

med bostadsbyggnadsverksamheten.

Ehuru en beräkning icke utan ingående utredningar kan genomföras annat

än överslagsvis, har styrelsen dock genomfört en beräkning, som torde

vara mera realistisk än den av utredningen presterade.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning skulle de kommunala

väghållningskostnaderna under femårsperioden komma att uppgå till 1 215

milj. kr., varav 742 milj. kr. statsbidrag och 473 milj. kr. på kommunerna

stannande kostnader.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län anser att utredningen

beräknat de på kommunerna stannande väghållningskostnaderna för

högt. Sveriges industriförbund framhåller, att de kommunala väghållningskostnaderna

beräknats utan hänsyntagande till vilka resurser kommunerna

kan ha i fråga om teknisk utrustning och arbetskraft.

Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer har i sitt gemensamma

yttrande vänt sig mot den av utredningen tillämpade metoden

för uppskattning av de kommunala väghållningskostnaderna. De anför sålunda.

Det är icke försvarligt alt på ett dylikt indirekt sätt göra antaganden om

belopp på ca 2 miljarder kronor över en femårsperiod. Organisationerna vill

framhålla det rimliga i att kostnadsposter av denna storleksordning underbygges

med konkreta planer och förslag. Till jämförelse må nämnas, att

4 Bihang till riksdagens protokoll i95t. i samt. Nr 112.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kimgl. Maj.ts proposition nr 112.

motsvarande belopp enligt utredningen uppgick till ca 460 miljoner kronor

under femårsperioden 1947—1951, en tidsperiod av ganska omfattande utbyggnad

av nya bostadsområden i kommunerna med därtill hörande gator

och vägar. Ett förslag om en ökning av beloppet med drygt 300 % måste

styrkas och förutsättningarna för ett genomförande av häremot svarande

arbetsprogram redovisas.

Riskerna med den av utredningen begagnade beräkningsmetoden kan belysas

med det faktum, att redan utredningens siffermässiga utgångspunkter

varit felaktiga (enligt de redogörelser, som städerna årligen författningsenligt

lämnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen), vilket haft till följd avsevärda

felaktigheter i slutresultaten.

Sålunda har, enligt vad organisationerna funnit, kostnaderna för byggande

av statsbidragsberättigade gator och vägar i städerna uppgått till 118,6

milj. kr. under åren 1947—1951 i stället för av utredningen angivna 93,0

milj. kr. Om fullt bidrag (95 %) utgått skulle bidragsbeloppet uppgått till

112,7 milj. kr. Relationen mellan de totala kommunala gatubyggnadskostnaderna

(272,2 milj. kr.) och de maximalt möjliga statsbidragen blir 241 %,

i stället för av utredningen angivna 296 %. Appliceras, på sätt utredningen

gjort, dessa procenttal på de förutsatta statsbidragen — 550 milj. kr. — blir

resultatet:

Enligt utredningen............ 296/100 x 550 = 1 628 milj. kr.

Korrigerad beräkning.......... 241/100 X 550 = 1 326 »__>>_

Skillnad 302 milj. kr.

Totalkostnaderna för städernas gatubyggande skulle alltså enligt denna

korrigerade beräkning uppgå till ett 300 milj. kronor lägre belopp än utredningen

angivit. En så relativt liten skillnad i förutsättningarna har alltså

med utredningens sätt att beräkna totalkostnaderna stora verkningar, vilket

visar att metoden icke kan begagnas i förevarande sammanhang.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i anslutning till önskemål

framförda från städernas sida och av skäl, som anförts av utredningen, att

proportionen av tilldelningen av automobilskattemedel till städernas gatuoch

vägkostnader är föråldrad och tarvar en ökning, vars storlek emellertid

bör närmare beräknas genom särskild utredning.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet framhåller liknande synpunkter.

Det är alldeles klart, att statsbidrag icke utgått i full utsträckning. Uppgifter,

som hämtats ur de redogörelser, som städerna författningsenligt lämna

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen årligen före den 1 maj rörande användningen

av tilldelade statsbidrag under närmast föregående år, utvisa,

att den verkliga bidragsprocenten under åren 1946—51 för samtliga landets

städer uppgått till allenast 42. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens preliminärt

angivna siffror för år 1952 utvisa visserligen en stegring till cirka 58

procent. Det föreligger emellertid ändock en betydande avvikelse från den

i statsbidragsförfattningen såsom norm angivna procentsatsen 95. Av vad nu

anförts framgår med all tydlighet, att hittills tillämpade principer för statsbidragstilldelningen

till städer och samhällen, som äro egna väghållare, givit

ett otillfredsställande resultat. Styrelsen har med anledning därav denna dag

till Kungl. Maj :t ingått med en skrivelse, vari hemställes att en omprövning

av frågan om statsbidragstilldelningen snarast måtte komma till stånd.

Skulle så icke bli fallet, kan det befaras, att städerna av finansiella hänsyn

icke kunna hålla sitt för den allmänna fordonstrafiken avsedda trafiknät i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

51

sådan standard, som nödvändiggöres av det starkt ökade motorfordonsbeståndet.

Det nu föreliggande förslaget innebär en icke oväsentlig ökning av

skatteintäkterna från motorfordonstrafiken. Såsom en ovillkorlig förutsättning

för en skattereform som medför ökning av dessa intäkter måste uppställas,

att statsbidragstilldelningen till städerna bringas upp till en skälig

nivå. Det torde vara obestridligt, att kommunernas möjligheter att förverkliga

angelägna planer för trafiknätets utbyggnad i stor utsträckning bli direkt

beroende på möjligheterna att finansiera dem med statsbidrag. Att

dessa kommuner med egna medel skola fylla ut vad éom brister i statsbidragstilldelning

kan icke vara rimligt.

Bland de remissinstanser, som — utöver vad här tidigare angivits — särskilt

behandlat frågan om motorfordonstrafikens av utredningen

till ca 78 % beräknade andel i de totala statliga

och kommunala kostnaderna för vägväsendet, har

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att den av styrelsen i dess remissyttrande

redovisade beräkningen av de kommunala väghållningskostnaderna

under femårsperioden 1955—59 ger vid handen att, därest kostnader för

polisdistriktens polispersonal ej medräknas i totalsumman, en merbelastning

på motorfordonstrafiken av 101 milj. kr. skulle föreligga under perioden.

Redan av denna anledning kan utredningens kvittningsresonemang ej aktualiseras.

Den slutsats, man enligt styrelsen kan draga av det utredningens

resonemang, som ligger till grund för dess kvittningsförfarande, blir — inför

vad styrelsen angivit — närmast att andra medel än automobilskattemedel

bör disponeras för vissa rätt väsentliga kostnadsbelopp inom vägväsendet.

Automobilskattemedlen skulle då enligt styrelsens beräkning under

åren 1955—59 komma att i runda tal belastas med respektive 720, 755, 855,

910 och 960 milj. kr. för år eller tillhopa''4 220 milj. kr.

Biltrafiknämnden anför för sin del.

Kostnaderna för väghållning, administration och övervakning har icke

blivit på ett övertygandje sätt motiverade. Nöjaktig utredning till stöd för att

motortrafikens andel i dessa kostnader skall uppgå till det av utredningen

framräknade höjda procenttalet 78,3 har icke förebragts. Under sådana förhållanden

finnes det anledning att utgå från kostnader, som kunna på kortare

sikt fastställas, och tills vidare bibehålla det procenttal, 75, som hittills

gällt för motorfordonstrafikens andel i dessa kostnader.

Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands län samt Sveriges

grossistförbund, Sveriges lantbruks förbund och Skogsbrukets motortransportkommitté

anser att nuvarande kosjnadsandel ej bör frångås.

Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer uttalar i sitt

gemensamma yttrande bland annat följande.

Beträffande den kommunala väghållningen vill organisationerna erinra

om att utredningens uppräkning av motorfordonstrafikens kostnader enligt

nuvarande budgetsystem för 5-årsperioden innebär automobilskattebidrag

till städerna med tillhopa 742 milj. kronor mot 93 milj. kronor under 5-årsperioden

1948—1952, en höjning som måste betraktas såsom synnerligen

avsevärd.

För den gatuhållning, som nu icke är statsbidragsberättigad, har utredningen

i och för sig icke ansett det skäligt att någon form av bidrag från

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

automobilskattemedel utgår, en ståndpunkt, vartill organisationerna ansluter

sig. Utredningen vill emellertid göra gällande, att ändock ett visst kostnadsansvar,

uppskattat till 20 % skulle föreligga för denna gatuhållning.

Detta skulle motivera en kostnadsbelastning på motortrafiken utöver dess

av utredningen konstaterade kostnadsansvar beträffande den statliga väghållningen

med ungefär samma belopp. På detta sätt skulle motorfordonstrafiken

belastas med icke mindre än 215 milj. kr. unders-årsperioden av

kostnader som enligt utredningens »rätta» fördelning icke åvilar densamma.

Detta förfarande har i utredningen benämnts »kvittning». Detta resonemang

kan självfallet icke accepteras av organisationerna.

Utredningen har hävdat att bilismens kostnadsansvar belöper sig till

78,3 % av de totala kostnaderna för väg- och gatuhållningen (sid. 242). Till

följd av den ovan nämnda felberäkningen på de kommunala gatubyggnadskostnaderna

blir procentsatsen i stället ca 82 %. Av vad ovan anförts torde

framgå att denna siffra kan och bör nedjusteras avsevärt.

Länsstgrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län finner däremot att en

lcostnadsandel om 78 % kan godtagas. 1953 års trafikutredning anser likaledes,

att en kostnadsandel av denna storleksordning, som mycket nära ansluter

till nu gällande kostnadsuppdelning i förevarande hänseende, icke

synes vara för högt beräknad. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att betänkandet

utmärker sig för stor grundlighet och att de anförda synpunkterna

— frånsett att delade meningar givetvis kan finnas om tillförlitligheten

hos de beräkningar, som ligger till grund för utredningens förslag — i stort

sett verkar övertygande.

De i det föregående refererade erinringarna mot den av utredningen

ställda prognosen rörande motorfordonsbeståndets utveckling, den antagna

kostnadsramen för vägväsendet och motorfordonstrafikens beräknade andel

däri har — i förening med i det följande delvis berörda erinringar mot utredningens

förslag till avvägning av beskattningen mellan olika slag och klasser

av motorfordon inbördes — föranlett det övervägande flertalet myndigheter

och sammanslutningar, som hörts över utredningens beskattningsförslag,

att förorda översyn av detsamma eller ytterligare utredning på olika

punkter. Härigenom förmodas den genomsnittliga ökningen av motorfordonstrafikens

skattebörda komma att bli väsentligt mindre än av utredningen

föreslagna 28 %.

Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer förordar, att

planerings- och därmed finansieringsfrågorna på vägväsendets område blir

föremål för nya utredningar, som med hänsyn till utredningsobjektens art

kan bedömas taga en tid av 2 å 3 år i anspråk. Organisationerna uttalar vidare,

att om man ser till av dem beräknade överskott å automobilskattemedlens

specialbudget sammansatta av behållningen på automobilskattemedelsfonden

och oförbrukade reservationer — sådana de årligen angivas

av riksräkenskapsverket — finnes det ingen anledning vidtaga några åtgärder

avseende en allmän höjning av beskattningsnivån.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser med hänsyn till de erinringar, styrelsen

anfört mot utredningens beskattningsförslag, att man alltjämt är hän
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 112.

53

visad till att bestämma beskattningen efter andra grunder än de av utredningen

förebragta samt anför.

Ett beslut torde icke kunna ske annat än på kortare sikt och bör — bl. a.

på grund av osäkerheten i prognoserna över bilismens utveckling — icke omfatta

mera än tre år. Det är emellertid nödvändigt, att frågan om vägväsendets

kostnader utredes och löses på längre sikt för att en riktig planläggning

skall kunna ske och felinvesteringar undvikas.---Vid det nu ak
tuella

beslutet om beskattningen böra några genomgripande förändringar

av nuvarande förhållanden icke ske. Beskattningen synes böra bestämmas så

att de av styrelsen givna kostnaderna för vägväsendet täckas.

Styrelsen beräknar att inflytande automobilskattemedel under åren 1955—- 57 blir i runda tal respektive 665, 700 och 750 milj. kr. för år samt att den

nuvarande skatten för att full täckning under dessa år skall uppnås behöver

höjas så att skatteintäkterna ökar med i medeltal ca 10 %. Styrelsen har därvid

räknat med att medel från den allmänna driftbudgeten till viss del

skulle anvisas för vägväsendet.

Utredningsmannens memorandum.

Beträffande de av utredningen antagna kostnaderna för den statliga

väghållningen synes i de över utredningens betänkande avgivna yttrandena

icke i tillräcklig grad ha beaktats det förhållandet, att de av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen angivna beloppen för de statliga väginvesteringarnas

omfattning för budgetåren 1954/55 och 1955/56 i huvudsak motsvarar den

kostnadsram, som ligger till grund för gällande flerårsplaner för vägbyggnadsverksainheten.

Dessa planer, vilka under utredningsarbetets gång i ett

års tid varit tillgängliga för och genomgåtts av utredningen, upptager byggnadsprojekt,

som såvitt utredningen kunnat bedöma är av stor angelägenhetsgrad.

Planerna skall jämlikt 8 § vägstadgan avse fem år och förnyas

vart tredje år. Enligt 10 § samma stadga upprättas flerårsplan av länsstyrelsen,

som före upprättandet införskaffar uppgifter från vägnämnderna

om de företag som anses böra utföras under den tid planen avser, över

planen inhämtas vägnämndernas och länsvägnämndernas yttranden. Sedan

länsstyrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallats av yttrandena,

insändes denna jämte yttrandena till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

prövning. Om styrelsen vid denna prövning finner planen böra godtagas,

fastställes densamma av styrelsen. Anses åter jämkningar erforderliga hänskjutcs

frågan till Kungl. Maj :ts prövning.

De nu gällande flerårsplanerna för utbyggnad av huvudvägnätet har emellertid

med stöd av tidigare gällande författningsbestämmelser upprättats av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över dessa planers utformning därefter

hört vederbörande länsstyrelser. Styrelsen framhöll därvid i skrivelse

den 23 januari 1952 till länsstyrelserna bland annat följande.

»Vid upprättandet av förslagen till de nya huvudvägsplanerna inom de

olika länen har det enligt styrelsens mening varit nödvändigt att i första

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

hand upprusta de stamvägar, som äro av största betydelse för den långväga

och tunga trafiken. Härigenom ha företag å vissa rikshuvudvägar och

länshuvudvägar — ehuru angelägna — icke kunnat medtagas i planerna för

den nu ifrågavarande femårsperioden.» -

Härav framgår att styrelsen särskilt beaktat angelägenheten av att de

mera betydande riksvägarna relativt snabbt utbygges till en standard och

med en sträckning, som betingas bland annat av den genomgående samfärdselns

krav, vilket förhållande delvis tager sig uttryck i att vissa län erhåller

större medelstilldelning för byggande av riksvägar än som motiveras enbart

av den lokala vägtrafikens omfattning. Utredningen anser för sin del att

den i remissyttrandena framkomna kritiken mot den till stöd för beräkningarna

liggande vägplanläggningen, i varje fall för de båda första åren av

femårsperioden 1955—1959 knappast kan ha haft starkare sakligt underlag.

Det skulle måhända varit önskvärt att i betänkandet redovisats såväl de

byggnadsprojekt, vilka beräknas bli utförda enligt nu gällande flerårsplaner

för byggande av huvudvägar, som ännu mer de angelägna projekt, vilka ej

kunnat inrymmas i dessa planer. En sådan redovisning skulle emellertid

blivit synnerligen omfattande och i hög grad tyngt den redan i föreliggande

skick digra redogörelsen i betänkandet. Utredningen har därför icke funnit

en sådan redovisning böra medtagas.

Vad angår de av utredningen beräknade kostnaderna för den kommunala

väghållningen synes de framställda anmärkningarna mot att

någon noggrann planläggning av den kommunala väg- och gatubyggnadsverksamheten

för femårsperioden 1955—1959 ej verkställts av utredningen

delvis vara grundade på en missuppfattning av ändamålet med utredningens

uppskattning i förevarande hänseende. Denna uppskattning har skett för att

en uppfattning skall kunna erhållas om den relativa skäligheten i det nuvarande

systemet med väganslagens avräkning mot automobilskattemedlen —•

ett system som utredningen på grundval av den härvidlag erhållna uppfattningen

föreslagit skola i stort sett bibehållas. Att för ifrågavarande ändamål

föranstalta om en synnerligen kostnads- och tidskrävande planläggning hos

de kommunala väghållarna har enligt utredningens uppfattning icke ansetts

kunna komma i fråga. Utredningen har i betänkandet (s. 388) framhållit att

den av utredningen verkställda fördelningen av kostnadsansvaret mellan olika

trafikantgrupper av naturliga skäl icke kunnat helt frigöras från uppskattningar,

skälighetsavgöranden och jämkningar. Den av utredningen för motorfordonstrafiken

beräknade kostnadsandelen om ca 78 % får givetvis bedömas

med utgångspunkt härifrån, med hänsyn till de förhållandevis stora

osäkerhetsmoment som ingår i en kalkyl av detta slag. Intresset av att kunna

mera exakt fastställa ett närmast ur teoretisk synpunkt intressant andelstal,

som under alla förhållanden måste bygga på vissa osäkra premisser,

står icke i någon rimlig proportion till de kostnader och det arbete, som

utförandet av en mera detaljerad plan för den framtida kommunala väg- och

gatubyggnadsverksamheten skulle medföra.

Utredningen har grundat sin beräkning av de kommunala väg- och gatu
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

55

byggnadskostnaderna under femårsperioden på antagandet att dessa kostnader

skulle utgöra 296 % av de beräknade statsbidragen till denna byggnadsverksamhet.

Antagandet bygger på den av utredningen från officiell

statistik erhållna uppgiften att av de kommunala byggnadskostnaderna under

åren 1947—1951, 272,4 milj. kr., ett belopp av 93,0 milj. kr. belöpt på

allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator. Motorbranschens och

motorismens intresseorganisationer gör i sitt gemensamma yttrande gällande

att en felräkning ägt rum, i det att sistnämnda belopp rätteligen skulle

utgjort 118,6 milj. kr. I anledning härav vill utredningen upplysa, att utredningen

under sitt arbete underhand vänt sig till avdelningen för rikets städer

vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå för erhållande av uppgifter

i förevarande hänseende och därvid hänvisats till den av Svenska kommunal-tekniska

föreningen utgivna årspublikationen »Statistiska uppgifter

över vattenverk, avloppsverk, vägar och gator samt renhållningsverk i

svenska städer och samhällen», vilken innehåller den officiella, tryckta statistiken

på förevarande område. Ur årgångarna för åren 1947—51 av

nämnda publikation har utredningen inhämtat följande uppgifter rörande

de kommunala väg- och gatubyggnadsutgifternas storlek.

År

Statsbidrags-

berättigade

utgifter

kr.

Totala

utgifter

kr.

Totala utgifter

i % av statsbi- dragsberättigade

utgifter

1947...

13 303 312

43 366 641

325,98

1948...

16 935 212

48 707 801

287,61

1949...

19 075 462

54 284 381

284,58

1950...

18 131 570

53 694 321

296,14

1951...

25 541 289

72 344 269

283,24

S:a 1947—1951

92 986 845

272 397 413

Medelprocent 1947-—1951

295,51

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de nämnda intresseorganisationerna

anför, såsom nämnts, att de statsbidragsberättigade utgifterna enligt

uppgifter, som insänts till styrelsen från städer och samhällen som är väghållare,

under åren 1947—51 uppgått till 118,6 milj. kr. Huruvida nämnda

uppgift är riktigare än den utredningen inhämtat ur den officiella statistiken

undandrager sig för närvarande utredningens bedömande; tillförlitligt

besked härvidlag torde endast kunna erhållas vid en genomgång av de kommunala

väghållarnas räkenskaper för ifrågavarande år.

Utredningen anser sig icke kunna godtaga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

i remissyttrandet gjorda antagande att städernas icke statsbidragsstödda

investeringsverksamhet skulle minska i samma mån som statsbidragen

ökar. Den särskilt i städerna kraftigt växande motorfordonstrafiken och

den rådande eftersläpningen synes i stället komma att medföra en insättning

av genom de ökade statsbidragen frigjorda kapitalresurser på icke

statsbidragsstödda byggnadsarbeten. Svenska stadsförbundet har i skrivelse

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

den 18 januari 1954 till Kungl. Maj :t rörande statsbidragen till städernas

väghållning redovisat högst avsevärda investeringsbehov i ett flertal större

städer. För Stor-Stockholms del har Stor-Stockholms trafikutredning överslagsvis

beräknat kostnaderna för en önskvärd upprustning av enbart huvudvägnätet

till 280 milj. kr. Det är å andra sidan givetvis möjligt att kapital-

och arbetskraftstillgången kan begränsa den totala kommunala byggnadsverksamheten

till en omfattning, som i större eller mindre grad understiger

den av utredningen antagna. Med hänsyn till de osäkra premisserna

för de av utredningen i betänkandet (s. 238) angivna kvittningsposternas

beräkning — i fråga om vilken särskilt är att märka att motorfordonstrafikens

till 20 % antagna andel i de icke statsbidragsberättigade gatukostnaderna

vid en på trafikstatistiska undersökningar grundad uppskattning

kan visa sig böra sättas betydligt högre — torde motorfordonstrafikens av

utredningen angivna plussaldo om 21 milj. kr. och ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

angivet minussaldo om 101 milj. kr. kunna betraktas såsom

gränsvärden, vilka vid en kostnadsram av förevarande storleksordning

(ca 5,7 miljarder kr.) blott ger vid handen att nuvarande system för väganslagens

avräkning mot automobilskattemedlen ter sig i stort sett skäligt.

Beträffande kostnaderna för trafikövervakningsverksamheten

har statspolisintendenten — men däremot icke utredningen — beräknat

den del av de totala kostnaderna för ordningsstatspolisen, som belöper

på nämnda verksamhet, och därvid funnit kostnaderna uppgå till i genomsnitt

tre fjärdedelar av samtliga ifrågakommande kostnadsposter, av vilka

vissa för närvarande helt avräknas mot automobilskattemedel (exempelvis

kostnaderna för inköp av motorfordon till ordningsstatspolisen samt för utbildning

av statspolismän i motorfordonskunskap). Att såsom skett inom

1953 års trafiksäkerhetsutredning bedöma samtliga kostnadsposter med utgångspunkt

från att under tiden 1/10 1952—30/9 1953 endast 80 man dagligen

kunnat disponeras för trafikövervakning synes icke riktigt. Att av

ordningsstatspolisens till 280 man uppgående totala polisstyrka endast 80

man kunnat avdelas för trafikövervakning innebär enligt uppgift från statspolisintendenten

icke att övrig personal, 200 man, varit insatt på annan polisiär

verksamhet. Den totala personalstyrkan måste före en jämförelse reduceras

med hänsyn till personalavgång genom fridagar, semesterledighet samt

tjänstledighet för sjukdom eller av annan anledning. Enligt statspolisintendentens

uppgift erfordrar 80 man i trafikövervakningstjänst ett personalunderlag

av 162 man. En utökning av trafikövervakningstjänsten inom nuvarande

personalram av 280 man har även uppgivits såsom avsedd.

I fråga om den lokala polisorganisationens utnyttjande för trafikverksamhet

och behovet av personalökning härför har utredningen insamlat ett

omfattande utredningsmaterial, baserat på uppgifter från landets samtliga

polischefer. Utredningen har sålunda i förevarande hänseende haft tillgång

till ett betydligt fullständigare material än 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

57

Departementschefen.

Utredningens betänkande belyser enligt min mening på ett värdefullt

sätt de frågeställningar, som uppkommer vid övervägandet av ändrade beskattningsregler

på motorfordonstrafikens område. Såsom framgår av den

bär lämnade redogörelsen för vissa delar av betänkandet och de däröver

avgivna yttrandena råder i väsentlig grad delade meningar om hur motorfordonsbeståndets

framtida utveckling, vägväsendets utbyggnads- och underhållsbehov

på längre sikt samt motorfordonstrafikens andel i de framtida

kostnaderna för vägväsendet bör bedömas och beräknas. I vissa hänseenden

torde kompletterande undersöknings- och planläggningsarbete erfordras

för att en slutlig bedömning av utredningens beskattningsförslag

skall kunna ske och jag är med hänsyn härtill icke beredd att för närvarande

taga ställning till förslaget i dess helhet.

De i remissyttrandena anförda synpunkterna synes mig böra tagas under

övervägande vid fortsatt utredningsarbete, baserat på den faktiskt inträffande

utvecklingen inom motorfordonstrafiken och det översiktliga

planläggningsarbete rörande vägnätets utformning m. in., för vilket medel

äskats under sjätte huvudtiteln i årets statsverksproposition (bil. 8 s. 8—

9). För framtiden måste emellertid även övervägas i vad mån frågan om beskattningen

av motorfordonstrafiken skall bedömas också ur allmänna trafik-

och näringspolitiska med flera synpunkter. Det är därför av vikt att vid

det fortsatta utredningsarbetet även 1953 års trafikutredning får tillfälle att

pröva frågan inom ramen för sitt allmänna utredningsuppdrag. Härigenom

torde en allsidig bedömning av de förevarande beskattningsfrågorna kunna

erhållas.

Det fortsatta utredningsarbetet kan — med hänsyn bland annat till att

det bör grundas på ännu icke påbörjad översiktlig vägplanering på längre

sikt — knappast beräknas ge slutligt resultat under de närmaste åren. En

tid av tre till fem år kan med sannolikhet komma att förflyta, innan en på

detta resultat grundad beskattning av motorfordonstrafiken kan träda i

kraft. Frågan blir då hur beskattningen till dess bör gestaltas.

Såsom allmän riktlinje bör fortfarande gälla, att motorfordonstrafiken

genom särskild beskattning skall gälda den kostnad, som den orsakar vägväsendet.

Några på trafik- eller näringspolitiska skäl grundade avvikelser

från denna riktlinje, vilka sträcker sig utöver vad som härvidlag innefattas

i gällande beskattningsbestämmelser, är jag för närvarande ej beredd att förorda;

motorfordonstrafikens totala andel i vägkostnaderna torde tills vidare

i huvudsak böra bestämmas på samma sätt som hittills och bestridas

med automobilskattemedel. Jag vill emellertid understryka att motorfordonstrafikens

växande dominans på våra vägar otvivelaktigt kommer att

medföra att denna fråga upptages till ny prövning. Jag vill ej heller nu föreslå

någon utvidgning av skatteobjekten; någon skatt på traktorer, som användes

i trafikarbete, och på mopeder utöver bensinbeskattningen har sålunda

av skäl, som jag i det följande närmare kommer att beröra, ej upptagits

i det av mig här framlagda skatteförslaget.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

Vid beräknandet av den framtida utgiftsramen för vägväsendet har jag,

efter gemensam beredning med statsrådet Hjalmar Nilson, funnit att en

upprustning av vägnätet icke kan uppskjutas. Med den ökning av motorfordonsbeståndet,

som jag såsom tidigare anförts ansett mig böra räkna med

för den återstående delen av 1950-talet, och vid beaktande av rådande eftersläpning

inom väg- och gatubyggnadsverksamheten framstår en fortlöpande

utbyggnad av vägar och gator till förbättrad standard såsom ofrånkomlig.

En stagnation härvidlag skulle säkerligen inom en icke alltför avlägsen

tramtid medföra ett kumulerat investeringsbehov av en omfattning, som

det skulle bli allt svårare att tillgodose med tillgängliga automobilskattemedel

och arbetskraftsresurser. En jämn sysselsättning inom väghållningsverksamheten

skulle försvåras. Statsmakterna skulle vid sitt val av lämplig

finansieringsmetod för väginvesteringarna till följd av de kumulerade kapitalbehovens

storleksordning bli hänvisade till finansiering genom lån, även

om en sådan finansieringsmetod i och för sig skulle befinnas olämplig.

Hänsynen till trafiksäkerheten gör vidare en omedelbar upprustning av

vägarna aktuell. Ur bilägarnas synpunkt medför dålig vägstandard en ökning

i kostnaderna för drivmedel, reparationer, försäkringar samt vagn- och

ringslitage. Kostnadsökningen för vägväsendets upprustning i form av skattehöjning

motsvaras därför av en minskning i motorfordonstrafikens driftskostnader.

Till utgångspunkt för beräknandet av den skattehöjning, som vägväsendets

upprustning under kalenderåret 1955 erfordrar, har jag tagit de anslagsbehov

för vägväsendet, som enligt en denna dag på statsrådet Hjalmar

Nilsons föredragning anmäld proposition föreligger för budgetåret 1954/55.

De anslag, vilka enligt vad jag i det följande närmare kommer att utveckla

synes böra under nämnda budgetår avräknas mot automobilskattemedel,

uppgår sammanlagt till ca 737 milj. kr. De vid nuvarande skattesatser under

budgetåret inflytande automobilskattemedlen har av riksräkenskapsverket

beräknats till 665 milj. kr. För att full täckning för utgifterna skall erhållas

erfordras till följd härav för ifrågavarande budgetår en höjning

av de nuvarande skatterna på motorfordonstrafiken med i genomsnitt ca

11 %. Denna beräkning bygger då på att den utveckling av motorfordonsbeståndet,

från vilken jag i det föregående utgått, verkligen kommer till

stånd.

Vid angivandet av utgiftsbehovet för budgetåret 1954/55 har jag icke tagit

hänsyn till det underskott å automobilskattemedelsfonden, som kan beräknas

föreligga vid budgetårets ingång. Detta underskott påverkar således

icke skattehöjningens storlek. Ej heller har jag i skattehöjningen inkluderat

täckning för de utgifter, vilka kan föranledas av ett eventuellt införande av

högertrafik. Om det sätt, på vilket sistnämnda utgifter skall bestridas, torde

beslut få fattas vid behandlingen av det förslag, som kan komma att avgivas

av 1954 års kommitté för utredning om högertrafik.

För kalenderåren 1955 och 1956 föreligger fastställda flerårsplaner för

den statliga vägbyggnadsverksamheten. Jag kan med hänsyn till angelägen
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

heten av de byggnadsprojekt, som ingår i dessa planer, icke finna att de

av utredningen framlagda investeringsberäkningarna för nämnda byggnadsverksamhet

under dessa år saknar godtagbart planläggningsunderlag.

Å andra sidan finner jag det i likhet med statsrådet Hjalmar Nilson angeläget

att den föreslagna översiktliga planeringen av vägnätets utformning

m. in. snarast kommer till stånd. Arbetet på denna planering bör i samordning

med de flerårsplaner, som skall fastställas för femårsperioden

1957—6i; kunna ge erforderlig ledning för den fortsatta statliga vägbyggnadsverksamheten

under de år, som efter budgetåret 1955/56 förflyter intill

dess ett på uttömmande utredningar grundat, nytt beskattningsförslag

kan träda i kraft.

Den skattehöjning, som nu av mig föreslås, tager såsom jag redan nämnt

närmast sikte på att bereda täckning för vägväsendets utgiftsbehov under

budgetåret 1954/55. Det avser emellertid också att genom den antagna fortlöpande

ökningen av motorfordonsbeståndet möjliggöra fortsatt upprustning

av vägväsendet under tiden fram till den tidpunkt da en ny beskattning kan

taga vid. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att utgifterna för vägväsendet

under denna tid får anpassas efter de inflytande automobilskattemedlen.

Utgifterna bör sålunda icke få föranleda ökat underskott å automobilskattemedelsfonden.

De osäkra förutsättningarna för den av mig här antagna utvecklingen

av motorfordonsbeståndet gör att man icke med visshet kan räkna

med att intäkten av automobilskattemedel verkligen kommer att uppgå

till nu antagna belopp. Vägväsendets utbyggnadstakt måste då också anpassas

härefter, såvida ej en påtaglig konjunkturförsämring nödvändiggör

en av arbetsmarknadsskäl betingad forcerad byggnadsverksamhet.

Jag vill i förevarande sammanhang understryka nödvändigheten av att

väghållningsverksamheten anordnas på sådant sätt, att en jämn sysselsättning

i möjligaste mån beredes. Byggnads- och underhållsarbetena bör sålunda

tidsmässigt noga planeras och därvid sinsemellan fördelas över hela

de förekommande arbetssäsongerna.

Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till utredningen redovisade vägprogrammet,

vilket styrelsen i sitt remissyttrande betecknat såsom innefattande

den minsta väginvesteringsvolym, som kan ifrågakomma för att betingelser

skall skapas för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter,

grundar sig på av styrelsen verkställd beräkning av kostnaderna för det

statliga vägväsendet under femårsperioden 1955—1959. Vid bibehållande av

nuvarande normer för anslagsavräkning mot automobilskattemedel — med

de modifikationer härvidlag som jag i det följande kommer att ange — uppgår

de enligt styrelsens beräkning erforderliga minimianslagen till vägväsendet

in. in. under nämnda femårsperiod, i den del de avräknas mot automobilskattemedel,

till följande i runda tal angivna belopp.

Budgetår 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1958/59

Milj. kr..... 735 (737) 790 870 925 975 4 295

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

De angivna totala anslagsbehoven innefattar en successiv 10-procentig

årlig ökning av den del av den med automobilskattemedel bekostade väghållningen,

som avser vägbyggnadsverksamheten.

I anslutning härtill må dock erinras om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

starkt understrukit att man ingalunda härigenom kommer att till

1960 nå den vägstandard som skäligen kunde krävas.

För att i stort sett täcka denna utgiftsram föreslår jag en höjning av beskattningen,

vilken enligt vad nyss nämnts för budgetåret 1954/55 utgör

ca 11 % och för de efterföljande budgetåren uppgår till omkring 14 %. Frågan

om den ändring av skattesatserna som blir erforderlig kommer jag att

behandla i ett följande avsnitt. Jag vill emellertid redan här nämna att det

högre skatteuttaget för budgetåren 1955/56—1958/59 åstadkommes genom

att den höjning av brännoljeskatten, som jag har för avsikt att förorda,

icke kommer att påverka skatteintäkterna förrän från och med budgetåret

1955/56 beroende på att uppbörden av denna skatt äger rum i efterhand.

Enligt vad vissa, inom nationalbudgetdelegationen verkställda undersökningar

gett vid handen torde den väginvesteringsvolym, som motsvaras av

den angivna utgiftsramen, icke vara oförenlig med utvecklingstendenserna

på övriga områden av samhällsekonomien och det tänkbara utrymmet för

offentliga investeringar under de närmaste åren, även om en något större

andel av resurserna än tidigare kan behöva tagas i anspråk för vägändamål.

Ej heller synes enligt dessa undersökningar arbetsmarknadsförhållanden behöva

lägga hinder i vägen för den ifrågavarande vägupprustningen.

Jag övergår härefter till de principer för anslagsavräkningen mot automobilskattemedlen,

som bör tills vidare tillämpas. Såsom jag tidigare framhållit

torde någon ändring av gällande avräkningsnormer i stort sett icke

böra ske för närvarande. Vissa mindre justeringar är dock påkallade.

Vad först beträffar dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlönings- och

omkostnadsanslag, som i årets statsverksproposition avräknats i vad avser

ett belopp av 360 000 kr. helt och hållet samt i vad avser anslaget i övrigt

till hälften, dels ock vägförvaltningarnas avlönings- och omkostnadsanslag,

som helt avräknats mot automobilskattemedel, torde — i nära anslutning

till den faktiska fördelningen av kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsverket

på, å ena sidan, väg- och vägtrafikväsendet samt, å andra sidan, verkets

övriga verksamhetsområden — i fortsättningen nio tiondedelar av kostnaderna

böra avräknas mot automobilskattemedlen. Avräkningsbestämmelsen

torde icke, såsom hittills varit fallet, böra i riksstaten fixeras till ett

fast belopp utan angivas med sagda relationstal. Därest det faktiska utfallet

för ett budgetår under- eller överstiger de i riksstaten upptagna anslagsbeloppen,

bör sålunda nio tiondedelar av den i budgetredovisningen upptagna

belastningen avräknas. Vidare torde på skäl, som i utredningens betänkande

(s. 206) anförts, den sedan länge aktuella ändringen böra vidtagas beträffande

anslaget till Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ämbetsområde, att anslaget, som nu icke till någon del avräknas mot

automobilskattemedlen, fr. o. m. nästa budgetår helt avräknas. De här förordade

ändrade avräkningsbestämmelserna medför en höjning av avräk
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ningsbeloppen i fråga om de till administrativa och diverse ändamål hänförliga

anslagen under sjätte huvudtiteln från d årets statsverksproposition

angi\na 32,7 milj. kr. till ca 33,9 milj. kr.

Vad därefter angår kostnaderna för tjänste- och familjepensioner till befattningshavare

vid väg- och vattenbyggnadsverket samt vägarbetare finner

jag, i likhet med motororganisationerna, det rimligt att dessa kostnader inräknas

bland de kostnader, som helt eller delvis ifrågakommer till avräkning

mot automobilskattemedlen. Jag föreslår därför, efter gemensam beredning

med chefen för civildepartementet, att av de under tolfte huvudtiteln

i årets statsverksproposition upptagna anslagen till det statliga pensionsväsendet

mot automobilskattemedel avräknas 700 000 kr. å anslaget

till Pensioner åt f. d. befattningshavare i statens tjänst, 5 800 000 kr. å anslaget

till Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare in. in.,

200 000 kr. å anslaget till Pensioner åt efterlevande till befattningshavare i

statens tjänst samt 700 000 kr. å anslaget till Pensioner åt efterlevande till

arbetare i statens tjänst. Sammanlagt kommer härigenom att av nämnda

anslag under nästa budgetår avräknas 7,4 milj. kr. mot automobilskattemedlen,

vilket motsvarar nio tiondedelar av de totala pensionskostnaderna

eller sålunda samma andel, som nyss angivits beträffande avlöningskostnaderna.

1953 års trafiksäkerhetsutredning har till chefen för kommunikationsdepartementet

avlämnat ett den 5 januari 1954 dagtecknat förslag till förstärkt

trafikövervakning m. m. Förslaget innebär bland annat en avsevärd förstärkning

av ordningsstatspolisen och är för närvarande föremål för prövning

inom kommunikations- och inrikesdepartementen. Särskild proposition

om utbyggnad av statspolisorganisationen kommer senare under innevarande

riksdagssession att anmälas. I anledning härav kan anslagsbehovet för

ordningsstatspolisens trafikövervakningsverksamhet icke för närvarande definitivt

angivas. Frågan om de avräkningsbestämmelser, som bör tillämpas

under de skilda anslagen till statspolisorganisationen, kommer att närmare

behandlas i den särskilda propositionen, och jag vill här, efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations- och inrikesdepartementen,

endast beröra de huvudprinciper, som bör vara vägledande för avräkningen

av anslag till statspolisorganisationen mot automobilskattemedlen.

Merkostnaden för den utbyggnad av statspolisorganisationen, vartill traliksäkerhetsutredningens

förslag kan leda, torde i huvudsaklig överensstämmelse

med nämnda förslag böra tillsvidare helt bestridas med automobilskattemedel.

För nästa budgetår skulle merkostnaden vid genomförande av

trafiksäkerhetsutredningens förslag i dess helhet komma att uppgå till

7 518 000 kr.

I fråga om den nuvarande statspolisorganisationen bör kostnaden för den

del av ordningsstatspolisen, som enligt de aktuella förhållandena erfordras

för trafikövervakningen, tills vidare helt avräknas mot automobilskattemedel.

Eu översyn och anpassning till dessa förhållanden av de för innevarande

budgetår tillämpade avräkningsbestämmelserna kommer i anledning härav

att verkställas. I den mån av statspolisintendenten för trafikövervaknings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Belopp att avräkna mot

automobilskattemedel

Anslagspost

enligt

nuvarande

avräknings-

system

enligt ut- redningens

förslag

enligt det

här fram- lagda för- slaget

Kronor

Sjätte huvudtiteln.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

Avlöningar.....................................

3480 500

6 132 000

5 994 900

Omkostnader...................................

578 000

1 042 000

986 400

Vägförvaltningarna:

Avlöningar.....................................

18 448 000

17 576 000

16 603 200

Omkostnader...................................

3 723 000

3 600 000

3 350 700

De lokala vägnämnderna m. m.....................

200 000

200 000

200 000

Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbygg- nadsstyrelsens ämbetsområde....................

500 000

450 000

Väghållningen på landet samt i städer och stadsliknande

samhällen, där kronan är väghållare:

Vägunderhållet.................................

230000 000

230 000 000

230 000 000

Byggande av riksvägar..........................

Nyanläggning av länsvägar......................

Nyanläggning av ödebygdsvägar.................

L20 000 000

316 600 000

320 000000

Ombyggnad av länsvägar och ödebygdsvägar......

Byggande av bro vid Bergnäset.................

1

2100 000

2 037 000

2 100-000

Vissa vägbyggnadsarbeten.......................

100

—

100

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,

som är väghållare:

Bidrag till underhåll av vägar och gator.........

31 200 000

32 000 000

31 200 000

Bidrag till byggande av vägar och gator.........

80 000 000

80 000000

80 000 000

Enskild väghållning:

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.....

10 500 000

11000 000

10 500 000

Bidrag till byggande av enskilda vägar...........

11 000 000

12 000 000

11000 000

Diverse ändamål:

Bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten

250 000

750 000

250000

Vissa kostnader i samband med internationella väg- kongresser....................................

55 000

20 000

55 000

Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar m. m.

55000

3 762 000

55 000

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar

och farleder....................................

500000

1000 000

500 000

Statens bilinspektion:

Avlöningar.....................................

1 834 600

1845 000

1834 600

Omkostnader...................................

Utrustning.....................................

617 000

25 000

1 575 000

1 617 000

l 25 000

Registrering av motorfordon.......................

—

1000

—

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

1 530 000

1 400 000

1530 000

Statens biltrafiknämnd:

Avlöningar.....................................

294 600

387 000

294 600

Omkostnader...................................

41500

61600

41 500

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m......

161 000

300 000

161 000

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

63

Belopp att avräkna mot

automobilskattemedel

Anslagspost

enligt

nuvarande

avräknings-

system

enligt ut- redningens

förslag

enligt det

här fram- lagda för- slaget

Kronor

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande......................................

'' 300 000

600 000

300000

Statens väginstitut................................

Ersättning till postverket för befordran av tjänsteför-

-638 300

1 329 000

638 300

sändelser.......................................

—

674 000

—

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga.....

—

160 000

—

Andra huvudtitlar.

Kontrollstyrelsens befattning med bensinskatten.....

—

15 000

—

Länsstyrelsernas befattning med brännoljeskatten ....

Pensioner åt f. d. befattningshavare i statens tjänst

—

150 000

—

(XII ht).......................................

Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare

—

700 000

m. m. (XII ht).................................

Pensioner åt efterlevande till befattningshavare i sta-

—

7 400000

5800000

tens tjänst (XII ht)............................

Pensioner åt efterlevande till arbetare i statens tjänst

—

200 000

(XII ht).......................................

Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar (XI ht).....

Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.

(XI ht)........................................

Statspolisorganisationen: Underhålls-, drift- och expedi- tionskostnader (XI ht)..........................

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten

700 000

(XI ht)........................................

Statspolisorganisationen: Polisradioväsendet (XI ht) ..

Statens polisskola: Avlöningar (XI ht)..............

Statens polisskola: Utbildningsarvoden m. m. (XI ht)

Statens polisskola: Omkostnader (XI ht)............

Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsen-

^10 000 000

5 785 000

no oooooo

det (XI ht)....................................

Bidrag till den lokala polisorganisationen (XI ht) . . .

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare

—

21 700 000

—

erlagd bensinskatt (IX ht)......................

1300 000

1300 000

1300 000

728 831600

761901600

737 387 300

1 Beräknat belopp. Gällande avräkningsbestämmelser överensstämmer principiellt sett i

huvudsak med de föreslagna.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ändamål föreslagen utökning av ordningsstatspolisen, som ej innefattas i den

av trafiksäkerhetsutredningen föreslagna utbyggnaden, kommer till stånd,

synes jämväl kostnaden för denna utökning böra helt avräknas.

Totalt kan de anslagsbelopp, som i enlighet härmed bör under nästa budgetår

avräknas mot automobilskattemedlen, i fråga om statspolisorganisationen

uppskattas till ca 10 milj. kr. Inom inrikesdepartementet pågående prövning

av anslagsbehoven kan emellertid i förening med den nyss angivna översynen

av de för innevarande budgetår tillämpade avräkningsbestämmelserna

påverka storleken av nämnda belopp.

Vad angår kostnaderna för den lokala polisorganisationens trafikövervakningsverksamhet

finner jag åtskilliga skäl tala för att viss del av dessa kostnader

bestrides av motorfordonstrafiken. Det är emellertid förenat med betydande

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt avväga hur en sådan

fördelning skall ske. Med hänsyn härtill vill jag icke nu ta ståndpunkt i frågan.

Jag har funnit mig så mycket hellre kunna underlåta detta, då jag,

såsom jag i det följande närmare skall utveckla, funnit skatten för svensk

skifferbensin böra sättas väsentligt lägre än för annan bensin, varigenom

ett visst inkomstbortfall av automobilskattemedel uppkommer jämfört med

vad som kan beräknas inflyta av sådana medel vid enhetlig skattesats för

samtliga flytande motorbränslen. Då motorfordonstrafiken sålunda får svara

för en av beredskaps- och näringspolitiska skäl påkallad subventionering

av den inhemska motorbränsleindustrien, har jag vid framläggandet av det

förevarande skatteförslaget icke velat förorda att någon del av de allmänna

statsbidragen till den lokala polisorganisationen avräknas mot automobilskattemedel

eller att gällande statsbidragsbestämmelser i förevarande hänseende

ändras.

De anslagsbelopp, som i enlighet med vad jag här anfört bör avräknas

mot automobilskattemedlen under budgetåret 1954/55, framgår av nyss återgivna

sammanställning. För jämförelse har jämväl upptagits 1951 års utrednings

avräkningsförslag.

V. Frågan om vägfinansieringen på längre sikt.

Utredningens uttalanden rörande den budgetmässiga anordningen av

vägväsendets statliga finansiering.

Utredningen har i sin sammanfattning av betänkandet anfört följande.

En omläggning av nuvarande form för vägfinansieringen därhän, att vägoch

brobyggnadsverksamheten helt finansierades genom 20-åriga amorteringslån,

kan beräknas under de närmaste femton åren medföra en i förhållande

till den nuvarande finansieringsformen lindrad beskattning av vägtrafiken.

För tiden därefter skulle däremot den totala årliga skattebelastningen

bli större än vid nuvarande finansieringsform och efter ett tiotal år

komma att med mer än 220 milj. kr. per år, utgörande räntekostnader, överstiga

den eljest förekommande belastningen.

En lånefinansiering anordnad på det sättet, att nuvarande fordons- och

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mnj:ts proposition nr It2.

drivmedelsskatter bibehölles med huvudsakligen hittillsvarande användning,

medan ytterligare för väginvesteringar erforderliga medel tillskötes såsom

statslån med 20-årig amorteringstid, skulle — under förutsättning av konstant

vägbyggnadsvolym från och med budgetåret 1958/59 och fortsatt skatteintäktsökning

av samma omfattning, som nuvarande skattesatser beräknats

åstadkomma under femårsperioden 1955—1959 — komma att till år

1981 medföra en oavbruten ökning av lånesumman, som vid sistnämnda tidpunkt

beräknats uppgå till 4,5 miljarder kr.

Utredningen har icke funnit sig kunna förorda en omläggning av den nuvarande

finansieringsformen under femårsperioden 1955—1959. I stället har

jämnhet i den individuella kostnadsbelastningen eftersträvats i den formen,

att motorfordonstrafikens andel i de totala kostnaderna för väghållningen och

vägtrafikväsendet under femårsperioden utslagits på det beräknade totala

motorfordonsbeståndet under denna period.

De till grund för utredningens sålunda angivna överväganden liggande

synpunkterna har närmare redovisats i betänkandets IX kap. (s. 193—200),

till vilket jag hänvisar.

I de särskilda yttranden, som avgivits av de sakkunniga med vilka utredningen

haft att samråda, har herr Spetz i anslutning till av honom anförda

synpunkter på svårigheten att fastställa den totala kostnadsramen för vägväsendet

framhållit, att den största osäkerheten i detta avseende naturligt

nog gäller de närmaste åren, samt ansett det under sådana omständigheter

icke vara möjligt eller erforderligt att nu taga ställning till frågan om eventuell

omläggning av principen för finansiering av väginvesteringarna, som

i ett annat läge på penningmarknaden och i fråga om möjligheten att forcera

dessa investeringar kan visa sig rimlig och framkomlig.

Herr Hagberg har för sin del framhållit.

Frågan om bilbeskattningens höjd sammanhänger även med sättet för

finansiering av de föreslagna utgifterna. Härutinnan har utredningen räknat

med i princip samma system som för närvarande, alltså direktfinansiering.

Utredningen har ställt sig avvisande mot ett lånefinansieringssystem. I den

mån utredningen därvid avsett ett system med finansiering över en affärsverksfond,

exempelvis på sätt sker för Statens Järnvägars del, delar jag i stort

sett utredningens uppfattning. Däremot är jag icke beredd att utan vidare

avvisa tanken på cn finansiering med tillhjälp av en utjämningsfond. Det

förefaller icke otänkbart att motorismen och därmed bilskatteinkomsterna

efter hand kommer att växa snabbare än vägutgifterna. I den mån anläggningarna

kommer att avse vägar av motorvägstyp, kommer vidare underhållskostnaderna

att bli förhållandevis lägre. Det synes därför tänkbart, att

man genom lånetillskott under en begränsad tidsperiod, vilka återbetalades i

den mån skatteinkomsterna i framtiden överstege utgifterna, kunde erhålla

ett system, som fördelade skattebördan mellan generationerna på ett rättvisare

sätt än genom det föreslagna direktfinansieringssystemet. Det må erinras

om alt det för vägväsendels del redan finnes en utjämningsfond. Under

efterkrigstiden har denna visserligen fungerat på så sätt, att den i förväg

uppsamlat automobilskattemedel, som först under senare år kommit vägväsendet

till godo. Under krigsåren räckte emellertid de inflytande automobilskattemedlen

icke till för att täcka de utgifter, som skulle avräknas mot

dessa medel. Den »skuld», som motorismen härigenom ansågs ha åsamkat

sig, har sedermera gäldats.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19 it b. 1 samt. Nr 112.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Remissyttrandena.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Örebro län avstyrker vägfinansiering

genom lån. Enligt riksräkenskapsverket kan den utjämning i tiden

av belastningen på motorfordonstrafiken, som en övergång till lånefinansiering

skulle åstadkomma, nås även genom under- respektive överbalansering

inom ramen av nuvarande finansieringsmetod. Länsstyrelsen i Örebro

län framhåller att framtiden med all sannolikhet kommer alt erbjuda så

många och svårbemästrade problem på vägväsendets område, att det skulle

vara oklokt att vältra över någon del av vägskattebördornå på framtiden.

Just med hänsyn till de utomordentliga svårigheterna att förutse den framtida

utvecklingen och de framtida förhållandena är det enligt länsstyrelsens

mening klokt att genom direktfinansiering klara upp vår egen tids vägproblem.

1953 års trafikutredning uttalar, att det är trafikutredningens avsikt att

närmare utreda frågan om vägfinansieringen på lång sikt. I avbidan på

resultatet av utredningsarbetet härvidlag kan trafikutredningen icke för

närvarande förorda någon omläggning av nuvarande finansieringsform.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har med hänsyn till att finansieringsfrågan

kommer att utredas av 1953 års trafikutredning icke ansett sig nu

böra närmare ingå på detta spörsmål men påpekar, att en utjämning mellan

de olika åren av inkomsterna och utgifterna under automobilskattemedlen

icke är någon nyhet utan tillämpats tidigare.

Övriga remissinstanser, som uttalat sig i förevarande spörsmål, har regelmässigt

ansett ytterligare utredning erforderlig. Länsstyrelsen i Södermanlands

län vill ej avvisa tanken på lånefinansiering lika bestämt som

utredningen. I likhet med tre andra länsstyrelser ifrågasätter länsstyrelsen

sålunda huruvida icke, efter utredning, viss del av vägbyggnadskostnaderna

bör bestridas med lånemedel. Sveriges grossistförbund uttalar, att man

icke på ett övertygande sätt visat, att i varje fall en del av nyanläggningskostnaderna

bör täckas av löpande skatteinkomster i stället för att finansieras

lånevägen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Bilverkstädernas riksförbund

jämte övriga motororganisationer anser det angeläget, att en ingående och

tillförlitlig undersökning av finansieringsfrågan kommer till stånd, innan

ett nytt skattesystem genomföres. Motororganisationerna framhåller vidare.

Nuvarande finansieringsform för vägväsendet innebär att trafikanterna

genom bilskatten betalar icke endast dagens vägkostnader utan även framtidens.

En rätt kostnadsfördelning i tiden genom amortering och förräntning

av de fasta anläggningarna är emellertid en logisk följd av kostnadsansvarighetsprincipen.

Vad som är den väsentliga skillnaden är att totalkostnaderna

vid en sådan konsekvent tillämpning av kostnadsansvarighetsprincipen

kommer att fördelas på ett avsevärt större fordonsbestånd. Vid oförändrad

beskattning skulle sålunda ett större vägbyggnadsprogråm kunna

genomföras, vilket i sin tur genom trafikvinster innebär kostnadssänkningar

av betydande storleksordning för trafikanterna. Förslaget om lånefinansiering,

som bl. a. tidigare framförts av 1944 års trafikutredning, har

av utredningsmannen hänvisats till 1953 års trafikutredning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

67

Det är rimligt att investeringarna i kommunikationsmedlen som helhet

avvägas mot varandra och att det prövas vilka investeringar, som lämpligen

bör få företräde, när det gäller lånefinansiering. Såvitt känt är har någon

sådan prövning hittills inte kommit till stånd. Först när sådana utredningar

verkställts, bl. a. av vilka investeringsobjekt inom vägväsendet som lämpar

sig för denna finansieringsform, är det möjligt att komma fram till något

så när rättvisa kostnadsjämförelser mellan olika trafikmedel. Förutom de

två nämnda finansieringsalternativen finns ytterligare ett, som avser en

direktfinansiering med anlitande av en utjämningsfond. Därvid utgår man

från att man under en övergångstid kan ta upp lån, som sedan amorteras under

en förhållandevis kort tid. Det är en finansieringsmetod, som kan vara

rimlig, om man av allmänekonomiska skäl ställer sig tveksam inför frågan

om en övergång till lånefinansiering.

Sveriges lantbruksförbund anför för sin del följande.

Utredningen avvisar kategoriskt tanken på omläggning av det nuvarande

systemet med direktfinansiering till ett system med lånefinansiering. Utan

att gå emot utredningen på denna punkt vill förbundet emellertid ifrågasätta

om icke närmare bör övervägas frågan om finansiering genom lån

under vissa omständigheter, t. ex. under konjunkturer, då fordonsbeståndet

icke utvecklas normalt och belastningen på då förefintliga fordon skulle

bli alltför kännbar eller då sysselsättningssvårigheter skulle motivera intensifierat

bro- och vägbyggande.

Utredningsmannens memorandum.

I sitt memorandum anför utredningsmannen bland annat.

Utredningen har med utgångspunkt från den i betänkandet angivna kostnadsramen

för väghållningen och vägtrafikväsendet beräknat lånebehovet

vid finansiering över kapitalbudgeten av de kostnader, som ej kan antagas

bli tillsvidare täckta med automobilskattemedel, därest nuvarande skattesatser

bibehålies och personbilsbeståndet ökar i den takt, motorbranschens

och motorismens intresseorganisationer förutspått. Förutsättningarna för

denna beräkning har i övrigt varit desamma som för den i betänkandet under

diagram IX: 2 (s. 199) redovisade beräkningen. Till resultat har härvid

erhållits, att lånesumman oavbrutet skulle komma att växa till år 1967 och

då uppgå till ca 1,5 miljarder kr. År 1976 skulle lånet vara slutamorterat.

Departementschefen.

Av den här lämnade redogörelsen framgår, att frågan om vägväsendets

finansiering på längre sikt erfordrar omfattande ytterligare utredning. En

på föreliggande utredningsmaterial grundad övergång till lånefinansiering

av vägbyggnadsverksamheten har vid betänkandets remissbehandling icke

i något fall ifrågasatts. Det torde få ankomma på 1953 års trafikutredning

att vid dess behandling av frågorna om motorfordonstrafikens framtida

beskattning jämväl på ett uttömmande sätt utreda och taga ställning till frågan

om vägväsendets finansiering på längre sikt. Jag har med hänsyn till

det anförda icke vid framläggandet av här ifrågavarande skatteförslag

funnit mig kunna överväga en omläggning av nuvarande finansieringsform.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

VI. Fördelningen av motorfordonstrafikens kostnadsansvar

på olika motorfordon.

Utredningens fördelningsförslag.

Beträffande fördelningen av motorfordonstrafikens kostnadsansvar på

olika motorfordon har utredningen anfört bland annat följande allmänna

synpunkter.

Den grundläggande principen för den svenska automobilbeskattningen har

hittills varit, att ägarna till motorfordonen skola gälda den kostnad för vägtrafikväsendet,

som fordonen förorsaka. Dels har genom fordonsskatten själva

innehavet av motorfordon beskattats, därvid viss del av skatten ansetts

utgöra de olika fordonskategoriernas bidrag till kostnaderna för vägbyggnadsverksamheten

(jfr s. 47), och dels har genom fordons- och drivmedelsskatterna

eftersträvats en beskattning i förhållande till den vägförstöring

som de olika fordonen kunna antagas åstadkomma.

Den kostnad för vägtrafikväsendet, som motorfordonen orsaka, har — åtminstone

under automobilbeskattningens tidigare skede — betraktats såsom

en merkostnad. Denna uppfattning har haft sin grund i vägtrafikens historiska

utveckling under 1900-talet, under vars första årtionden motorfordonstrafiken

tillkom såsom en ny trafikgren, vilken först så småningom kom att

helt dominera landsvägstrafiken. Det föll sig därför naturligt, att kostnaderna

för vägväsendet i dess skick före motorfordonstrafikens genombrott till

en början kommo att uppfattas såsom primära och under alla förhållanden

nödvändiga, varför motorfordonstrafiken endast ansågs böra betala den merkostnad,

som motorfordonen förorsakade i fråga om väghållningen.

De invändningar, som kunna resas mot uppfattningen att motorfordonstrafiken

bör svara endast för den merkostnad den förorsakar, ha redan behandlats

i kap. X. Dessa invändningar äro av så vägande natur, att utredningen

icke funnit sig kunna godtaga en på merkostnadsbasis grundad kostnadsfördelning

mellan motorfordonstrafikanterna och övriga vägtrafikanter.

Utredningen har i stället ansett, att kostnadsfördelningen rättvisligen bör

ske på det sättet, att motorfordonstrafiken skall svara dels för de särkostnader

den förorsakar och dels för skälig andel i vägtrafikens gemensamma kostnader.

En motsvarande fördelning av kostnadsansvaret synes riktig även vid

kostnadsfördelningen mellan olika fordonskategorier och fordonsgrupper inom

motorfordonstrafiken. Fördelning på merkostnadsbasis bör sålunda också

i förevarande fall undvikas. I

I överensstämmelse med vad nyss anförts böra vid kostnadsfördelningen

analyseras och utskiljas ifrågakommande särkostnader, vilka böra påföras

enbart den eller de fordonskategorier (fordonsgrupper, fordonsklasser) som

förorsaka desamma. Bland särkostnaderna märkas särskilt kostnader, vilka

utgöra en funktion av fordonens tyngd. Dessa kostnader böra enligt utredningens

uppfattning bestämmas med tillhjälp av kostnadsökningsteorien.

De för alla motorfordon (vissa fordonskategorier, fordonsgrupper eller

fordonsklasser) gemensamma kostnaderna torde i princip böra uppdelas på

det sättet,

att kostnader, som variera allenast med fordonsantalet — d. v. s. äro oberoende

av fordonens tyngd och beskaffenhet i övrigt — fördelas lika (»per

capita») mellan samtliga ifrågakommande fordon,

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

69

att kostnader, som variera allenast med fordonens körlängder, fördelas

efter fordonsmiltalen för ifrågakommande fordon,

att kostnader, som variera med fordonens körlängder och bruttovikter,

fördelas efter bruttotonmiltalen för ifrågakommande fordon samt

att kostnader, som variera med fordonens körlängder och totalvikter fördelas

efter totalviktsmilen för ifrågakommande fordon.

En stor del av de gemensamma kostnaderna bestämmes emellertid även av

andra faktorer än de nu nämnda, bl. a. körhastigheten och fordonsbredderna.

Kostnader, som äro en funktion av motorfordonens körhastighet, kunna

såsom i det följande närmare avhandlas icke på grundval av vägforskningens

hittillsvarande rön säkert fastställas. Möjlighet till visst beaktande av körhastighetens

kostnadspåverkan erbjuder dock utrymme-distansteorien, vilken

jämväl tager viss hänsyn till fordonsbreddens betydelse för vägkostnadernas

storlek. Såsom av den följande framställningen framgår, har utredningen

funnit utrymme-distansteorien böra tillämpas i åtskilliga fall, där eljest en

fördelning efter allenast fordonens olika vägbreddsbehov (jfr s. 235) eller

fordonsmiltal närmast kunnat komma i fråga.

Enligt den med utrymme-distansteorien betecknade fördelningsmetoden

fastställes fördelningstal genom multiplikation av den för varje fordonsgrupp

erforderliga vägbredden med den vägsträcka, som gruppens samtliga

fordon årligen tillryggalägger.

Den såsom kostnadsökningsteorien betecknade fördelningsmetoden innebär,

att kostnader, som utgör en funktion av fordonens tyngd, bestämmes på

det sättet, att kostnadsökningen — med utgångspunkt från en »basfordonsklass»

innefattande de lättaste fordonen — för varje successiv fordonsklass

uppdelas på denna klass och de klasser, som med hänsyn till fordonstyngden

ligger över densamma (se betänkandet s. 243—244 och 277—278).

I den efterföljande framställningen klarlägger utredningen hur ansvaret

för vägkostnaderna — uppdelade på olika särkostnader och gemensamma

kostnader samt i förekommande fall fördelade på olika i kostnadsposterna

ingående kostnadselement — enligt utredningens mening bör fördelas mellan

olika fordonskategorier (personbilar, bussar, motorcyklar, lastbilar och

släpvagnar) samt vissa däri ingående större fordonsgrupper (små och mellanstora

personbilar, stora personbilar, enligt gällande automobilskatteförordning

skattepliktiga motorcyklar, vanliga lättare lastbilar, vanliga tyngre

lastbilar samt specialbilar).

Vägbyggnadskostnaderna har till den del de ansetts vara att hänföra till

kostnader för vägens framdragande i plan och profil vid fördelningen betraktats

såsom för motorfordonstrafiken gemensamma kostnader, vilka ej kan

utsöndras från de totala vägbyggnadskostnaderna och ej heller uppdelas på

till olika motorfordonskategorier hänförliga kostnader. Vägbyggnadskostnaderna

har uppdelats på undergrundskostnader (terrasseringskostnader) och

överbyggnadskostnader. Angående fördelningen av dessa kostnader bar utredningen

framhållit bland annat följande.

Undergrundskostnaderna äro avbängiga av den standard i fråga om plan,

profil och bredd, som avses för den färdiga vägen och denna standard bestämmes

i sin tur av motorfordonstrafikens omfattning (trafikintensiteten)

och sammansättning samt fordonens bredd och körhastighet. överbyggnads
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

kostnaderna äro beroende av den bärighetsstandard i vilken vägen utföres.

Därjämte äro liksom i fråga om under grunden kostnaderna beroende av vägbredden.

Fördelningen av undergrundskostnaderna har skett med tillämpning av

utrymme-distansteorien, vilken ger uttryck för de olika fordonskategoriernas

vägbreddsbehov och väganvändning, d. v. s. de faktorer som äro bestämmande

för undergrundskostnadernas storlek.

Överbyggnadskostnaderna ha fördelats enligt kostnadsökningsteorien i

kombination med utrymme-distansteorien. Dessa kostnader ha sålunda först

uppdelats på fordonsklasser i stigande skala efter beräknade axeltryck. De

därvid på de olika fordonsklasserna fallande kostnaderna ha i sin tur fördelats

enligt utrymme-distansteorien, då endast denna teori möjliggör hänsynstagande

till såväl trafikintensitetens som fordonsbreddernas och körhastigheternas

inverkan på överbyggnadskostnaderna.

De sålunda angivna fördelningsmetoderna har tillämpats vid fördelningen

av kostnaderna för arbeten, som utföres på de egentliga vägbyggnadsanslagen.

I fråga om de vägbyggnadskostnader, som avser förstärkning och förbättring

av vägar, byggande av broar samt vägbeläggningar, har tillämpats

vissa andra fördelningsmetoder.

Kostnaderna för förstärkning och förbättring av vägar har med hänsyn

till att de till övervägande delen ansetts vara att hänföra till arbeten föranledda

av den tunga motorfordonstrafikens vägförstöring fördelats efter totalviktsmiltalen

med samtidigt beaktande av vägbreddsfaktorn. Även kostnaderna

för byggande av broar har fördelats på detta sätt.

Kostnaderna för vägbeläggningar och vägbaneunderhåll har fördelats efter

bruttotonmiltalen med samtidigt beaktande av vägbreddsfaktorn samt kostnaderna

för övriga underhållsåtgärder efter utrymme-distansteorien.

Kostnaderna för vägväsendets och vägtrafikväsendets administration samt

för trafiksäkerhetstjänst och trafikövervakning har med vissa undantag fördelats

på de olika fordonsgrupperna i samma proportioner som dessa har

att deltaga i väghållningskostnaderna. I de fall undantag gjorts har kostnaderna,

beroende på arten av den ifrågavarande verksamheten, uppdelats

»per capita» eller efter fordonsmiltalen.

Utredningen framhåller att fördelningen av kostnadsansvaret mellan de

olika motorfordonstrafikanterna av naturliga skäl icke kunnat helt frigöras

från uppskattningar, skälighetsavgöranden och jämkningar och att det

icke utan tidsödande vägtekniska och trafikstatistiska undersökningar för

närvarande torde vara möjligt att mera exakt än som sålunda skett fastställa

de olika kostnadsandelarnas storlek.

Under framhållande att det förevarande området icke tidigare kartlagts

i den utsträckning som skett i betänkandet har utredningen vidare uttalat.

Utredningen vill också betona, att — även om en än större exakthet

skulle vara möjlig att ernå i vissa fördelningsfrågor (genom undersökningar

på provvägar, insamlande av detaljerad trafikstrukturell statistik samt andra

liknande undersökningar av mycket tids- och kostnadskrävande natur) —

värdet av denna större exakthet begränsas av de oöverkomliga svårigheterna

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

71

som möta att på det förevarande området skipa full individuell rättvisa,

främst med hänsyn därtill att till storlek och beskaffenhet i övrigt ensartade

fordon ofta utnyttjas olika i fråga om körlängder och befordringskapacitet,

användas på olika slag av vägar och framföras med skiftande hastighet och

körsätt i övrigt. Utredningen har därför ansett det främst vara av vikt att

söka så långt möjligt klarlägga den ungefärliga och av individuella variationer

mindre beroende kostnadsfördelningen mellan de större trafikant- och

fordonsgrupper, vilka erfarenhetsmässigt ha olikartad väganvändning.

Rörande detaljerna i utredningens kostnadsfördelning hänvisas till betänkandet

(s. 252—274).

I särskild tablå har utredningen sammanställt resultatet av den verkställda

fördelningen av kostnaderna mellan olika fordonskategorier och fordonsgrupper

med nu gällande fördelning. Utredningens förslag innebär i förhållande

till nuvarande skattenivå en ökad total skattebörda för bussar, tyngre

lastbilar, specialbilar och mopeder men en lättnad i den totala skattebördan

för personbilar, skattepliktiga motorcyklar, mindre lastbilar och släpvagnar.

Tablån upptar följande procentuella fördelning.

Fordonskategori resp. fordonsgrupp

% av totalko

enligt av utred- ningen förordad

fördelningsmetod

stnaderna

enligt gällande

skattesatser

Personbilar i yrkesm. trafik..............................

4,6

5,2

Övriga personbilar, tj. v. högst 1 399 kg..................

30,4

33,0

Övriga personbilar, tj. v. över 1 399 kg ..................

11,3

14,6

9,0

6,9

Motorcyklar, skattepliktiga ..............................

2,6

3,3

Övriga motorcyklar (mopeder) ..........................

0,7

0,3

Lastbilar, max. last högst 2 000 kg.......................

5,6

6,9

Lastbilar, max. last över 2 000 kg1........................

29,0

24,7

Specialbilar (inkl. dragbilar med påhängsvagnar)..........

5,1

3,3

Släpvagnar (exkl. påhängsvagnar)........................

1,7

1,8

Summa

100,0

100,0

Den av utredningen föreslagna 28-procentiga genomsnittliga skattehöjningen

medför enligt utredningens fördelningsmetoder en skatteökning för

samtliga fordonskategorier och med följande procenttal.

Personbilar ...................... ca 12 %

Bussar .......................... ca 66 %

Motorcyklar, skattepliktiga ........ ca 4 %

Mopeder ........................ ca 213 %

Lastbilar ........................ ca 46 %

Släpvagnar ...................... ca 20 %

Inom de olika fordonsklasserna har kostnaderna uppdelats likformigt

mellan klassens alla fordon (»per capita») varigenom den totalskatt erhållits,

som påförts det genomsnittliga fordonet i varje fordonsklass.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

Totalskatten per mil för olika fordonskategorier och fordonsklasser vid

av utredningen angivna genomsnittliga körlängder har återgivits grafiskt i

utredningens betänkande (s. 284—286). I anslutning till redovisningen av

dessa diagram anför utredningen såsom exempel på skatteförslagets verkningar

att totalskatten för en personbil med en tjänstevikt av högst 999 kg

kommer att uppgå till 55 öre per mil samt att skatten därefter stiger med

totalvikten och för en brännoljedriven buss i tyngsta fordonsklass till 255

öre per mil och för en yrkesmässig lastbil i tyngsta fordonsklass till i genomsnitt

264 öre per mil.

I de särskilda yttranden, som avgivits av de sakkunniga med vitka utredningen

haft att samråda, har herr Spetz under framhållande av sin från utredningsmannen

avvikande mening i fråga om utgiftssumman ansett det

ingå i uppdraget att taga ställning till frågan om bilbeskattningens ordnande

under den av utredningsmannen givna förutsättningen att statsmakterna

skulle finna dennes förslag i nämnda hänseende böra genomföras. Herr

Spetz har därvid, med reservation för detalj siffrorna, i princip anslutit sig

till utredningsmannens huvudtankegång för beskattningens anordnande.

Herr Hagberg anför följande.

För kostnadsfördelningen mellan motorismen och andra ifrågakommande

kostnadsbärare liksom mellan olika slag av motorfordonstrafikanter kan någon

på statistisk metodik baserad lösning med anspråk på vetenskaplig

exakthet och giltighet sannolikt icke konstrueras. För min del vill jag i detta

sammanhang endast framhålla, att man bör anlägga även näringspolitiska

och sociala synpunkter. En dylik bedömningsgrund förordades på sin tid av

1937 års automobilskatteutredning och har sedan dess tillämpats av statsmakterna.

Jag vill därför ifrågasätta, huruvida någon större anledning till

ändring i fördelningsreglerna föreligger. I vart fall synes den av utredningen

företagna fördelningsgrunden medföra en belastning för den tyngre

lastbilstrafiken, om vars skälighet ur ovannämnda synpunkter tveksamhet

kan råda.

Remissyttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför bl. a. följande beträffande fördelningen

av motortrafikens kostnadsansvar på olika motorfordon.

Vid sina överväganden har styrelsen funnit, att det ej är möjligt, att med

utgångspunkt från vägtekniska synpunkter erhålla ett entydigt svar på frågan

om kostnadernas fördelning mellan olika fordonsgrupper — lika lite

som mellan motortrafikanter och andra trafikanter. Även om erforderliga

premisser voro kända, vilket f. n. ej är förhållandet, torde det ej vara möjligt

att komma längre än till två gränsvärden, mellan vilka kostnadsansvaret

bör förläggas. Frågan var mellan dessa gränser ansvaret slutligen skall läggas,

får bedömas ur andra synpunkter än de vägtekniska; den bör i sista

hand bedömas i ett större trafikpolitiskt sammanhang. Detta förhållande

minskar emellertid icke angelägenheten av att få de vägtekniska premisserna

utredda och klarlagda, då det utan tillgång till dessa icke är möjligt

att bestämma de aktuella gränsvärdena.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

73

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redovisar i sitt yttrande en av styrelsen

verkställd jämförande fördelningsberäkning, i anslutning till vilken en mera

ingående granskning skett av de fördelningsmetoder, som utredningen tilllämpat.

Beträffande styrelsens uttalanden i dessa delar ävensom resultatet

av styrelsens beräkning hänvisas till det utdrag ur utredningsmannens memorandum,

som återgives i det följande.

Den av styrelsen verkställda kostnadsfördelningen avviker väsentligt från

utredningens. Styrelsen anför härom bland annat följande.

Det är särskilt att lägga märke till att för bussar och tyngre lastbilar, i

fråga om vilka utredningens procenttal ligga över fördelningen enligt nu

utgående skatt, styrelsens beräkning ger procenttal under denna. Ehuru

styrelsen bestämt hävdar, att grunden för den av styrelsen genomförda beräkningen

i vart fall icke är osäkrare än den, varpå utredningens resultat

bygger, anser styrelsen emellertid beräkningens premisser ej vara tillräckligt

kända för att styrelsen skulle föreslå skattens omläggning på grundval

av det av styrelsen frainräknade resultatet.

Statens väginstituts, järnvägsstgrelsens, 1953 års trafikutrednings samt

Bilverkstädernas riksförbunds jämte övriga motororganisationers uttalanden

i kostnadsfördelningsfrågan återgives i det följande i samband med utredningsmannens

memorandum.

Utöver nämnda uttalanden anför motororganisationerna bland annat följande.

Fördelningen av skatten mellan olika fordonskategorier bör däremot anses

vara en näringspolitisk fråga om betryggande garantier föreligger för

att de olika kategorierna belastas fullt ut med sina särkostnader. Detta är

enligt organisationernas mening fallet vid nuvarande fördelning. Den hittills

fungerande fördelningen har, såvitt organisationerna har sig bekant,

dessutom icke föranlett några invändningar från de grupper, som har att

betala skatten bortsett vad gäller den mindre tillfredsställande formen för

kontroll av inbetalning av brännoljeskatt. Då därtill näringslivet, taxesystemet

och transportstrukturen anpassats efter en viss skattefördelning synes

särskilt starka skäl erfordras för en radikal ändring i denna fördelning. Det

måste vara ett minimikrav, att nackdelar och fördelar av en ändring grundligt

utredes och utförligt motiveras innan en ändring vidtages. Så har icke

skett i föreliggande betänkande.

Beträffande skäligheten av att den tunga trafiken får bära en ökad andel

av kostnaderna för väghållningen har utöver vad som anförts i det föregående

uttalanden gjorts av ett flertal remissinstanser.

Överståthållarämbetct uttalar, att ämbetet i stort sett intet har att erinra

mot utredningens fördelning av kostnadsansvaret mellan olika trafikantgrupper

men ifrågasätter helt allmänt om så vittgående konsekvenser bort tagas

av de framkomna utredningsresultaten, som skett vid fördelningen av skattebeloppen

mellan de olika fordonsklasserna och de olika fordonen inom

dessa.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller bland annat följande.

Det i betänkandet förebragta utredningsmaterialet synes dock giva stöd

för en skatteoinfördelning med tyngdpunkten något förskjuten mot den

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

tyngre trafiken. Utredningen synes emellertid härvidlag ha gått för långt,

särskilt i fråga om bussarna men även beträffande lastbilarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att länsstyrelsen erfarenhetsmässigt

kommit till den uppfattningen, att det ur vägkostnadssynpunkt

är motiverat med en avsevärd skärpning av skatten för den tyngre

trafiken. De krav på förbättringar, som denna trafik ställer och som i olika

sammanhang framförts till länsstyrelsen, och det underhåll av vägbanorna,

som den medför, är synnerligen kostnadskrävande. Det är angeläget, att de

som anskaffar och brukar tunga motorfordon på ett för deras kalkyler avgörande

sätt även får bidraga till den för dessa motorfordon nödvändiga upprustningen

av vägarna och för underhållet av desamma; endast härigenom

kan en rätt balans upprätthållas mellan fordonstyngd och vägstandard.

Länsstyrelsen, som förklarar sig övertygad om att det är motiverat att öka

skattebelastningen på den tunga trafiken, anser sig emellertid icke kunna bedöma

huruvida den av utredningen föreslagna höjningen är riktig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att utredningen vid sin kostnadsfördelning

bygger på mycket osäkra utredningar, vilket manar till stor försiktighet

vid fördelningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med utredningen att den

tyngre trafiken bör bära den drygare anparten av vägkostnaderna men att

den ej får belastas så att genom en oskäligt hög och olämpligt avvägd beskattning

direkt menliga verkningar uppstår.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att enligt dess mening den tunga

trafiken bör — med hänsyn till att denna trafik i så hög grad sliter vägarna

och nödvändiggör gedignare och dyrare väg- och brobyggnader — bära en

större del av bördan än vad nu är fallet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar att skatten för små och medelstora

bilar sättes lägre än vad utredningen föreslagit, och att de skattebelopp,

som därigenom går förlorade, i stället uttages genom en höjning av skatten

på de tyngre personbilarna. I övrigt har länsstyrelsen intet att erinra mot

fördelningen av kostnadsansvaret på olika motorfordon.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar följande.

Länsstyrelsen har svårt att bedöma om utredningens förslag ger ett rättvisare

resultat än den nuvarande fördelningen. Utredningen har själv framhållit

att fördelningen av naturliga skäl icke kunnat helt frigöras från uppskattningar,

skälighetsavgöranden och jämkningar. Beträffande det tekniska

sambandet mellan fordon och väg, som är grunden för särkostnadernas fördelning,

torde inga slutgiltiga forskningsresultat ännu föreligga. De gemensamma

kostnaderna, som utgöra huvuddelen, synas vidare till stor del icke

påverkas av fordonens egenskaper eller utnyttjande. Av utredningen förefaller

det emellertid klarlagt, att den tyngre trafiken ur vägtekuiska synpunkter

bör belastas hårdare än vad för närvarande är fallet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.

Länsstyrelsen vill ---— icke ha sagt, att de tyngre lastbilarna och

bussarna enligt utredningens förslag skulle komma att bära en större del av

den beräknade skattebördan, än vad som är vägtekniskt motiverat; vid en

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

fördelning av inotorfordonstrafikens kostnadsansvar i enlighet med olika

fordonskategoriers och fordonsgruppers vägstandardskrav, vägslitning och

väganvändning kommer otvivelaktigt ansvaret i första hand att drabba den

tunga landsvägstrafiken. Det sätt, varpå ansvarsfördelningen närmare genomförts

i förslaget, är emellertid såvitt länsstyrelsen kan bedöma icke helt

tillfredsställande. Länsstyrelsen anser sig icke böra ingå på någon detaljkritik

av de fördelningsmetoder, utredningen tillämpat, utan vill endast

framhålla, att dessa i vissa fall synes vara grundade på beräkningar och antaganden,

som knappast motsvara de faktiska förhållandena.

Svenska lokaltrafikföreningen har i sitt yttrande anfört följande beträffande

av utredningen tillämpade fördelningsmetoder.

Enligt föreningens mening synas de krav på vägnätets utbyggnad och förbättring

(vägbeläggningar in. m.), som nu framställas, mera vara att hänföra

till ökat antal lätta fordon på vägar och gator än till den tunga trafikens

krav på ökad bärighet. De anordningar, som måste vidtagas för denna intensitetsökning

med sina starka säsongmässiga toppar, vari busstrafiken har

ingen eller endast helt obetydlig del, äro synnerligen kostnadskrävande. Det

torde därjämte vara så, att"en väg, som bygges för intensiv men lätt trafik,

med hänsyn till våra klimatiska förhållanden (tjälsäkerhet) enligt gällande

normer erhåller sådan bärighet, att denna nära nog är tillräcklig även för

den tunga trafik, som där skall framföras. Den tunga trafiken medför i sådana

fall inga eller synnerligen obetydliga merkostnader.

Den tabell på sid''. 277 i betänkandet, som använts för fördelning av

överbyggnads kostnader na, måste enligt föreningens mening få

ett helt annat utseende. Basfordonet skulle då bli ett fordon med c:a 4 000—

5 000 kg axelbelastning. Enligt föreningens mening synes det under dessa

omständigheter oriktigt att belasta busstrafiken med särkostnader annat än

för huvudvägarna. Kostnaderna för bygdevägar, ödebygdsvägar, enskilda vägar

med statsbidrag och statsbidragsberättigade vägar och gator i sin helhet

skulle fördelas som gemensamma kostnader. Tablå XI: 23 sid. 278 skulle

härigenom få ett annat, mera rimligt utseende. Att busstrafiken skall belastas

med 17,7 % av överbyggnadskostnaderna för bygdevägar, ödebygdsvägar

och enskilda vägar, där sådan trafik ej framgår, kan ej vara ett rimligt uttryck

för dess kostnadsansvarighet i dessa fall.

Föreningen vill därjämte uttrycka sitt starka tvivel på att rättvisa fördelningsmetoder

använts för fördelning av kostnaderna för brobyggnader,

vägförbättringar och vägbaneunderhåll. Det mest

anmärkningsvärda synes vara, att utredningen utan vidare överflyttat väginstitutets

försöksresultat 1937 från fuktig grusväg — utvisande att vägslitaget

på dylik väg är proportionellt mot bruttotonmilen — att gälla även belagd

vägbana.

De använda fördelningsmetoderna synas i samtliga dessa fall ha belastat

busstrafiken med kostnadsandelar, som ej stå i rimlig proportion till dess

kostnadsansvarighet.

Föreningen anser, att de lätta fordonens kostnadsansvar är väsentligt större

än utredningen funnit, och det är måhända ej osannolikt, alt redan nuvarande

avvägning mellan den lätta och tunga trafikens skattebörda skulle

visa sig gynna den lätta trafiken, om hänsyn tages till alla de omständigheter,

som nu framkalla krav på vägväsendets upprustning. Så är åtminstone förhållandet

i våra större städer, där de flesta problemen av kostnadskrävande

art kunna härledas från ökad trafikintensitet och ökat fordonsantal och där

vägar och gator redan ha erforderlig bärighet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

De kostnader, som härvid varit föremål för fördelning, äro i huvudsak för

motorfordonstrafiken gemensamma kostnader. Enligt vetenskapligt-ekonomiskt

betraktelsesätt är en rättvis fördelning av gemensamma kostnader ett

olösligt problem, och varje försök till sådan fördelning förutsätter godtyckliga

antaganden. I betänkandet säger utredningen också, att uppskattningar,

skälighetsavgöranden och jämkningar måste företagas, men utsäger samtidigt

att även om det funnes tillgång till material att lägga till grund för

dessa fördelningsfrågor, individuell rättvisa vore svår att skipa. Föreningen

delar denna utredningens uppfattning beträffande svårigheterna att fördela

de gemensamma kostnaderna men finner det då märkligt, att utredningen

givit sig in på ett problem, som från början måste bedömas som omöjligt att

lösa så att rimliga krav på rättvisa uppfylles. Med någon ändring av utgångspunkterna

torde, som föreningen antytt, ett helt motsatt resultat ltunnai framräknas

beträffande fördelningen av kostnaderna mellan den lätta och tunga

trafiken.

Sveriges industriförbund konstaterar att utredningen vid sin fördelning av

kostnadsansvaret på olika fordonskategorier och fordonsklasser kommit fram

till resultat, vilka skulle medföra, att särskilt busstrafiken och den tunga

lastbilstrafiken skulle få sina skatter avsevärt höjda och anför i anslutning

härtill.

De kostnadsteorier som ligga till grund för den föreslagna, mycket genomgripande

omfördelningen äro emellertid icke godtagbara, och den fördelning

som skett måste betecknas som godtycklig. Utredningen har föreställt sig'',

att det skulle gå att fördela icke blott de på de olika vägtrafikanterna fallande

särkostnaderna utan även de gemensamma kostnaderna efter några

objektiva eller vetenskapligt grundade (vägtekniska) metoder. Enligt Industriförbundets

mening är emellertid en fördelning av för vägtrafikanterna

gemensamma kostnader, såsom större delen av kostnaderna för vägens framdragande

i plan och profil, kostnader för §nöröjning etc., icke möjlig efter

några ekonomiskt-vetenskapliga eller objektiva (vägtekniska) grunder. Vid

fördelningen av dessa kostnader, som utgöra huvudparten av totalkostnaderna

för vägväsendet, är det ofrånkomligt att göra en skönsmässig avvägning,

varvid verkningarna inom näringslivet böra ägnas den största uppmärksamhet.

Av särskild vikt är att varsamhet iakttages vid ändringar i motorfordonsbeskattningen,

så att större rubbningar i näringslivets transport- och

tillverkningskalkyler och i sysselsättningen undvikas. Industriförbundet finner.

att utredningen icke övertygande kunnat visa, att de grunder, efter vilka

1937 års bilbeskattningsutredning utformade sitt förslag, böra frångås.

Flertalet remissinstanser har i större eller mindre utsträckning ingått på

frågan om de näringspolitiska verkningarna av den kostnadsfördelning mellan

och skattehöjning för olika fordonsklasser, som utredningen föreslagit.

Därvid har bland annat framhållits, att en så pass genomgripande omläggning

av beskattningen, som föreslagits, icke bör genomföras med mindre de

närings- och trafikpolitiska konsekvenserna därav klarlagts samt att synpunkter

av denna art bör beaktas vid skatteavvägningen. Jag kommer i det

töljande att behandla denna fråga.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

77

Utredningsmannens memorandum.

Utredningsmannen har vid sitt memorandum fogat en av utredningens

vägtekniske expert, byrådirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen E.

Hasselquist utarbetad promemoria angående i remissyttrandena framförda

synpunkter på väghållningskostnadernas fördelning mellan olika fordonskategorier.

Ur innehållet i promemorian må här återgivas följande.

Allmänna synpunkter på kostnadsfördelningen.

Utredningen har hänfört 75 % av vägbyggnadskostnaderna och ca 40 %

av vägunderhållskostnaderna till gemensamma kostnader och fördelat desamma

olika fordonskategorier emellan enligt utrymme-distansteorien d. v. s.

med beaktande av fordonens breddbehov och årliga körlängder.

Resterande 25 % av vägbyggnadskostnaderna har av utredningen hänförts

till vägens överbyggnad och fördelats såsom särkostnader, varigenom

varje fordonskategori endast har att deltaga i kostnaden för en överbyggnad

av den tjocklek, som erfordras för ifrågavarande kategori. Fördelningen

av kostnaderna för de särskilda skikten av överbyggnaden har skett på

grundval av utrymme-distansteorien.

Kostnaderna för vägbaneunderhållet, utgörande 60 % av vägunderhållskostnaderna

samt kostnaderna för vågbeläggningar har fördelats på grundval

av bruttotonmilen och med beaktande av vägbreddsbehovet för de olika

kategorierna.

Kostnaderna för förstärkning och förbättring av vägar samt kostnaderna

för byggande av broar har fördelats på grundval av totalviktsmilen och med

beaktande av vägbreddsbehovet för de olika kategorierna.

Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som motororganisationerna synes

ha godtagit utredningens i det föregående angivna uppdelning av vägbyggnadskostnaderna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda icke framfört

någon erinran i denna del och motororganisationerna anger att de gemensamma

kostnaderna variera mellan 65 och 80 % av vägbyggnadskostnaderna.

Beträffande vägunderhållskostnaderna konstaterar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att vägbaneunderhållet påverkas av många faktorer, som icke

är eller med tillräcklig säkerhet kan sägas vara beroende av trafikens tyngd,

samt att fördelningen av kostnaderna för detsamma därför ej bör ske på

det sätt som utredningen föreslagit. Vid den av styrelsen verkställda överslagskalkylen

synes utrymme-distansteorien ha tillämpats. Motororganisationerna

har däremot i likhet med utredningen funnit att 60 % av vägunderhållskostnaderna

är beroende av fordonens tyngd.

I det följande kommer att redovisas dels vissa allmänna uttalanden av

remissinstanserna rörande av utredningen tillämpade metoder för kostnadsfördelningen

dels under särskilda rubriker (Överbyggnad, Förstärkning och

förbättring av vägar etc.) den kritik, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anförts beträffande utredningens fördelningsmetoder. Med hänsyn

till att styrelsen i denna kritik, utom i vad avser överbyggnadskostnaderna,

frånkänner fordonstyngden betydelse vid fördelningen har det synts särskilt

angeläget att i dessa delar närmare belysa de överväganden, som legat till

grund för utredningens förslag till fördelning. Beträffande fördelningen

av överbyggnadskostnaderna har en närmare undersökning visat att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens anmärkningar i denna del, oaktat den starkt

kritiska inställningen, i sak endast innebär att utredningen utgått från att

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 112.

motorcyklarna skall deltaga i en mindre andel av överbyggnadskostnaderna

än personbilarna medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett att de bör

deltaga i lika stor andel av överbyggnadskostnaderna som personbilarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har icke gått närmare in på principerna

för fördelningen av de gemensamma kostnaderna, men har vid en av styrelsen

utförd jämförande beräkning tillämpat utrymme-distansteorien och gör

i anslutning härtill följande uttalande:

»Bland de antaganden som utredningen gjort ha bl. a. vägbreddsfaktorn

och körlängden väsentlig betydelse för resultatet. Ehuru även riktigheten av

dessa antaganden kan ifrågasättas, har styrelsen bibehållit utredningens

siffror vid den efterföljande beräkningen, som i huvudsak syftar till vissa

klarlägganden av, hur bärighetsfrågans inverkan på kostnadsansvaret kan

variera med olika beräkningsförutsättningar.»

Statens våginstitut framhåller till en början att institutet icke sedan år

1937, då institutet biträdde 1937 års automobilskatteutredning, varit inkopplad

på frågan om beskattningen av motorfordon. Institutet har emellertid

genom sin allmänna forskningsverksamhet på vägområdet likväl kunnat

följa utvecklingen.

Vad beträffar fördelningen av skattebördan på olika fordonskategorier

framhåller institutet att en stor del av kostnaderna är gemensamma för alla

kategorier medan andra kostnader är påtagligt beroende av trafikens mängd

och beskaffenhet, såsom vägslitningen, överbyggnadens tjocklek, vägbredden

m. m. Sistnämnda kostnader kan enligt institutet principiellt uppdelas

efter kostnadsansvarighetsprincipen.

Beträffande fördelningen av de gemensamma kostnaderna anför institutet

följande:

»Men när det gäller de gemensamma kostnaderna synes denna princip

icke vara tillämplig, utan sådana kostnader synas fast" mer böra fördelas

efter den nytta trafikanterna ha därav. Detta synes vara två motsatta

principer, den ena avseende kostnadsansvaret, den andra nyttan. I själva

verket synas emellertid såväl kostnadsansvaret som nyttan kunna bedömas

efter samma faktorer: fordonets årliga körlängd, fordonets vikt och fordonets

breddbehov.

Den årliga körlängden är ett uttryck för fordonets användning av vägnätet;

såväl fordonets slitning av vägbanan som dess nytta av vägarna stå

i direkt proportion till dess användning av vägnätet.

Betr. fordonets vikt gäller väsentligen samma sak. Större tyngd ställer

större krav på bärigheten och större last innebär större ekonomisk nytta av

vägarna.

Även fordonets breddbehov inverkar på liknande sätt, såväl vad gäller

kostnadsansvaret som nyttan.

1951 års utredning har verkställt fördelningen av skattebördan på olika

fordonskategorier med hänsyn till de nämnda faktorerna, fordonets årliga

körlängd, fordonets vikt och fordonets breddbehov. Detta är enligt institutets

uppfattning en riktig princip.»

Väginstitutet anför slutligen att institutet, ehuru det i flera avseenden icke

kunnat godtaga utredningens detaljberäkningar, funnit att den relativa

inbördes fördelningen av skattebördan i utredningens förslag i stort synes

skälig. Institutet stöder sig härvid på en bedömning utförd med hänsyn till

nyttan och kostnadsansvaret.

Järnvägsstyrelsen anför följande beträffande fördelningen av de gemensamma

kostnaderna:

»En viktig fördelningsgrund för vissa gemensamma kostnader utgör den

av utredningen angivna formeln: utrymme X distans, analog med den av

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

1944 års trafikutredning föreslagna formeln: tid X yta- Denna utrynnnedistansformel

kan anses motsvara en förenklad, praktisk tillämpning av den

av utredningen angivna fördelningsmetoden med »förmedlade primärkostnadstal»

(s. 234—235). Denna senare fördelningsmetod bygger på en tilllämpning

av merkostnadstankegångar och brukar i företagsekonomisk

teori vanligen rekommenderas när det gäller »public-utilities.»----—■

»Den av bilskatteutredningen använda fördelningsmetoden, med dess

detaljerade uppdelning och analys av de gemensamma kostnaderna på däri

ingående kostnadsposter och försök till bestämmande av de kostnadsbestämmande

trafiktekniska storheterna i olika fall, synes enligt styrelsens

mening i princip få anses användbar för en relativt tillfredsställande bestämning

av de olika fordonsklassernas kostnadsansvar. I sin principiella uppläggning

visar metoden stora likheter med vissa av de metoder, som för

järnvägarnas del förordats av 1942 års järnvägskostnadsutredning (SOU

1949: 5 och 14) t. ex. uppspaltningen av den totala kostnadsmassan i olika

delkostnader, för vilka delkostnader därefter de kostnadsbestämmande faktorerna

bestämmas; den statistiska beräkningen av driftsstorheter och kostnader,

särskilt för separatredovisningen av kostnaderna för olika trafikslag.

Då nuvarande bilbeskattning i sina grunddrag utformades av 1937 års bilskatteutredning

togs viss hänsyn till vägtekniska synpunkter men förslaget

utformades i fråga om de tyngre fordonen med beaktande av trafikpolitiska

synpunkter, varigenom skattläggningen för dessa tyngre fordon blev lindrigare

än som motsvarade deras kostnadsansvar enligt den utredning, som

statens väginstitut verkställde i samband med 1937 års bilskatteutredning.

Väginstitutet uttalade då att starka skäl talade för att skatteprogressionen

för de tyngre fordonen gjordes ännu kraftigare än enligt institutets utredning.

Ur allmän transporthushållningssynpunkt synas dylika avvikelser

från kostnadsansvarighetsprincipen, varigenom skattebördan lindras för de

tyngre fordonen samtidigt som skattebördan i motsvarande mån skarpes

för övriga fordon olämpliga, då de medföra en snedvridning av konkurrensförhållandena

på transportmarknaden. Detta har också framhållits av 1944

års trafikutredning i dess betänkande (SOU 1947:85, s. 149): ''Ett gynnande

av de tyngre fordonen såsom i viss utsträckning synes förekomma

vid den svenska bilbeskattningen, framstår---som oriktig.'' Att

kostnadsansvarigheten för de tyngre fordonen på ett adekvat sätt kommer

till uttryck vid skattläggningen framstår för styrelsen som synnerligen angeläget

ur allmän transporthushållningssynpunkt.»

1953 års trafikutredning uttalar följande:

»1953 års trafikutredning finner att man i det förevarande betänkandet kommit

till samma resultat som 1937 års automobilskatteutredning och 1944 års

trafikutredning nämligen att de lättare motorfordonen vid hittillsvarande

beskattningssystem bära en ur vägteknisk synpunkt alltför stor andel av

de totala kostnaderna för vägväsendet.»----------7 7*“ ~7

»I detta sammanhang förtjänar att uppmärksammas det i betänkandet

(s. 122 f.) gjorda uttalandet, att det under alla omständigheter synes oriktigt,

att en ''i näringspolitiskt syfte eventuellt genomförd subvention av den

tyngre motorfordonstrafiken skall betalas av de lättare fordonen.»

Motororganisationerna anför följande:

»Utredningen har i likhet med organisationerna ansett att kostnadsfördelningen

bör ske på det sättet, att de olika fordonskategorierna skall svara

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

dels för de särkostnader de förorsakar och dels för en lämpligt avvägd andel

i vägtrafikens gemensamma kostnader.

Såsom emellertid inledningsvis anförts har utredningen felaktigt utgått

från att de gemensamma kostnaderna kan fördelas efter »rättvisa» fördelningsnycklar.

Ohållbarheten i detta ställningstagande har enligt organisationernas

mening väl dokumenterats i bifogade1 sakkunnigutlåtande från

professor Carsten Welinder.»------------------

»Organisationerna finner i likhet med professor Welinder utredningens

behandling av fördelningen av kostnadsansvaret olika motorfordonskategorier

resp. motorfordon emellan ur teoretiskt-ekonomiska synpunkter helt

otillfredsställande, bl. a. därför att utredningen trott det vara möjligt att

på objektiva vägtekniska grunder fördela för vägtrafiken som helhet gemensamma

kostnader.

De supplementära framförallt näringspolitiska principer, som på detta

område är ofrånkomliga utöver kostnadsansvarighetsprincipen har utredningen

sålunda ansett sig kunna undvara. Som framgår av professor Welinders

utlåtande är detta icke möjligt och man tvingas för lösningen av

problemet att uppställa och motivera subjektiva förutsättningar, där den

nuvarande beskattningen tages till utgångspunkt och där återverkningarna

inom näringslivet av eventuella förändringar i beskattningen resp. fordonsgruppernas

ekonomiska bärkraft intager framträdande plats.»----

»Utredningens tankegång (s. 254) att fordonens hastighet, trafiksammansättning,

trafikintensitet och 1''ordonsbredd är normerande för vägbredden

är riktig, men härav följer icke att man kan spjälka upp de olika fordonskategoriernas

vägbreddsbehov på sätt som angivits i tabellen. Detta förutsätter

nämligen att det finns ett direkt samband mellan ett enskilt fordons

vägbreddsbehov och vägens aktuella bredd, vilket icke är fallet.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande rörande vissa speciella fördelningsfrågor.

Överbyggnadskostnader.

När det gällt att fördela överbyggnadskostnaderna mellan olika fordonskategorier

har utredningen utgått från antagandet att för olika hjultryck

erforderlig tjocklek av vägens överbyggnad är proportionell mot kvadratroten

ur respektive hjultryck. Utredningen har därvid framhållit, att ett

dylikt beräkningssätt ej tager hänsyn till frekvensen av olika axeltryck och

ej heller till körhastigheten men att en fördelning av överbyggnadskostnaderna

på detta sätt sannolikt ställer sig gynnsam för den tunga trafiken.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härtill, att de bärighetsutredningar

som legat till grund för antagandet uteslutande avse amerikanska förhållanden

och att dessa i många avseenden kan vara mycket olika de svenska.

Enligt styrelsens mening synes det redan av denna anledning tveksamt, om

tillräckligt stöd förefinnes för att tillämpa antagandet på sätt som skett.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i fortsättningen:

»Vid en beräkning av erforderlig tjocklek av överbyggnaden måste man

ha klart för sig, att en viss minsta tjocklek måste finnas oberoende av trafikens

karaktär och omfattning.----När utredningen då hänför 20 %

av överbyggnadskostnaden till samtliga fordon innebär detta att mindre än

20 % av överbyggnadstjockleken skulle vara gemensam. Styrelsen anser

på erfarenhetsmässiga grunder att detta är för litet.»

1 Ej bilagt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 112.

81

Styrelsen har under framhållande av den osäkerhet, som f. n. föreligger

i frågan, genomfört en beräkning motsvarande utredningens och har därvid

använt sig av en inom statens väginstitut utarbetad metod för dimensionering

av överbyggnadens tjocklek. Enligt den sålunda genomförda beräkningen

skulle 34 % av överbyggnadskostnaden utgöra en för samtliga

motorfordon gemensam kostnad. I övrigt ger den av styrelsen tillämpade

metoden »i och för sig ungefärligen samma relation mellan tjocklekarna

på överbyggnaderna vid olika hjultryck som den av utredningen använda

metoden».

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och utredningens uppfattning beträffande

den för samtliga motorfordon gemensamma kostnadens andel av överbyggnadskostnaden

skiljer sig huvudsakligen därutinnan att motorcyklarna

enligt styrelsens mening fordra samma överbyggnad som personbilarna medan

utredningen ansett det motiverat att för motorcyklarna räkna med en

något mindre överbyggnad än för personbilar. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppgår den gemensamma kostnad i vilken motorcyklarna bör

deltaga till 34 % av totala överbyggnadskostnaden och enligt utredningen

till 20 %. Personbilarna bör enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen deltaga

i 34 % av totala överbyggnadskostnaden och enligt utredningen i 30 %.

Med hänsyn till att starka skäl måste anses föreligga för att i förevarande

sammanhang räkna med en enklare överbyggnad för en väg avsedd enbart

för motorcykeltrafik än för en väg avsedd för personbilstrafik måste utredningens

ställningstagande i denna del anses fullt motiverat. Beträffande den

avvikelse, som föreligger mellan av styrelsen angivna 34 % och utredningens

30 % synes densamma med hänsyn till den osäkerhet, som — enligt vad

utredningen också givit uttryck för — föreligger vid kalkyler av denna art,

icke vara av sådan art att det ena procenttalet kan tillmätas större värde

än det andra. Utredningen har sålunda i princip grundat sina beräkningar

på ungefärligen samma minsta överbyggnadstjocklek som den vilken styrelsen

på erfarenhetsmässiga grunder ansett riktig.

Beträffande fördelningen av överbyggnadskostnaderna i övrigt har styrelsens

beräkning i enlighet med vad styrelsen också uttalat givit ungefärligen

samma resultat som utredningens. Riktigheten av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

uttalande att utredningens fördelningsmetod med hänsyn

till olikartade förhållanden icke skulle vara tillämplig i Sverige synes

sålunda kunna ifrågasättas.

Förstärkning och förbättring av vägar.

Beträffande fördelningen av kostnaderna för förstärkning och förbättring

av vägar bär väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit att det, med hänsyn

till den användning anslaget till Förstärkning och förbättring av vägar

fått, icke finnes anledning att tillämpa annan fördelningsgrund för detta

anslag än för de andra vägbyggnadsanslagen.

Utredningen har i denna del anfört följande:

»Anslagen till förstärkning och förbättring av vägar användas till helt

övervägande del för förstärknings- och förbättringsarbeten å huvudvägar,

vilka arbeten i huvudsak äro föranledda av den tunga motorfordonstrafikens

vägförstöring. Då kostnaderna för dessa arbeten — ehuru delvis avseende

ombyggnadsföretag — till mycket stor del äro att hänföra till förstärkningsåtgärder,

har utredningen icke funnit sig här kunna tillämpa

samma fördelningsmetod som för den tidigare behandlade vägbyggnads(>

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 112.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

verksamheten. En fördelning enligt utrymme-distansteorien och kostnadsökningsteorien

på i det föregående angivna grunder synes ej ge tillräckligt

uttryck för den tunga motorfordonstrafikens verkliga kostnadsansvar. Icke

heller kunna förstärknings- och förbättringsarbetena helt behandlas såsom

överbyggnadskostnader. Utredningen har därför funnit lämpligt att uppdela

ifrågavarande kostnader efter totalviktsmiltalen multiplicerade med den för

olika fordonskategorier och fordonsgrupper ifrågakommande vägbredds
faktorn.

---De fördelningstal, som härvid erhållas, giva en mindre

kostnadsbelastning för den tunga trafiken än den fördelning, som i det föregående

använts för överbyggnadskostnaderna.»

Utredningen har i enlighet härmed påfört lastbilar lastande mer än 2 000

kg 41,4 % av kostnaderna för förstärkning och förbättring av vägar. Vid

en fördelning enligt utrymme-distansteorien i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag skulle denna kategori lastbilar påföras 23,5 %

av kostnaderna och vid samma fördelning som för överbyggnadskostnaderna

46,2 %.

Såsom framgår av det föregående har utredningen — ehuru medveten

om att förstärknings- och förbättringsarbetena i många fall ur teknisk

synpunkt är att jämföra med de vägbyggnadsarbeten, som kommer till utförande

på de egentliga vägbyggnadsanslagen — ansett att den tunga trafiken

bör påföras större andel av kostnaderna för förstärkning och förbättring

av vägar än vad som föreslagits för vägbyggnader i övrigt. Enligt utredningens

uppfattning kan det icke bestridas att de omfattande vägbyggnadsarbeten,

som utföras med medel från anslaget till förstärkning och förbättring

av vägar, till helt övervägande del avse vägar vilka icke ha den bärighet,

som krävs för den tunga trafiken och till följd härav blivit exceptionellt

dyra i underhåll. Det torde icke heller kunna bestridas att den tunga

trafiken under de senaste årens svåra tjällossningsperioder bidragit till att

skadeverkningarna på vägarna blivit väsentligt större än vad som skulle

varit fallet därest endast lättare trafik framgått.

Utredningen har sålunda ansett det fullt motiverat att den tunga trafiken

belastas med en väsentlig andel av kostnaderna för förstärkning och

förbättring av vägarna. Detta bestyrkes ytterligare genom de uttalanden,

som under en följd av år gjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband

med styrelsens anslagsäskanden.

I sina petita för budgetåret 1951/52 uttalar sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att

»förstärkningsarbetena, som genom ökning av därtill avsett anslag, kunna

ökas under innevarande budgetår, måste ytterligare forceras, om de

mest påträngande behoven av ökad bärighet hos vägarna skola kunna tillgodoses

inom rimlig tid.»

Behovet av ökade anslag till förstärkning och förbättring av vägar har

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen motiverats även med att den höjning

av det generellt tillåtna största hjultrycket från 2,5 ton till 3,0 ton som genomfördes

år 1952 medför ökade, stundom oproportionerligt stora underhållskostnader

och därför dålig ekonomi sett i varje fall på längre sikt samt

äventyrar vägarnas och broarnas bestånd (petita 1951/52).

Vidare uttalar styrelsen i sina petita för budgetåren 1948/49 och 1949/50:

»Under nu rådande förhållanden torde det nämligen vara särskilt angeläget,

att transportarbetet effektiviseras för underlättande av en produktionsökning.

Sålunda måste bland annat landets vägar givas sådan standard,

att större och tyngre transportenheter kunna framgå å vägarna året

runt. Då vägarnas nuvarande standard icke tillnärmelsevis svarar mot tra
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

83

fikens krav, är det synnerligen påkallat, att åtgärder snarast vidtagas för

vägarnas upprustning.» (petita 1948/49)

»Styrelsen vill här endast framhålla att det måste vara angeläget, att vägarnas

och broarnas standard snabbt förbättras så att transportarbetet kan

effektiviseras för underlättande av en särskilt i nuvarande läge betydelsefull

produktionsökning.» (petita 1949/50)

I bilaga till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita för budgetåret 1949/

50 uttalas följande:

»En höjning av det tillåtna hjultrycket 2,5 ton skulle icke innebära någon

trafikekonomisk vinst för personbilstrafiken. Däremot är en sådan höjning

av mycket stor betydelse för lastbils- och omnibustrafiken.----

Transportkostnaderna minska sålunda med cirka 20 % i det fall medellasten

kan ökas från 2 000 till 3 000 kg.»

Ur styrelsens petita för budgetåret 1950/51 må anföras:

»Den fordonspark, som numera insättes i trafik har, såsom framgår av

det föregående, en helt annan sammansättning än tidigare. Kravet på en

högre vägstandard har härigenom skärpts jämfört med tiden före kriget.

Härtill kommer att man har att räkna med en fortgående ökning av antalet

lastbilar.»

Brobyggnader.

Utredningen har beträffande brobyggnadskostnaderna fördelat dessa

efter samma grund som förstärknings- och förbättringsarbetena, d. v. s.

på grundval av totalviktsmilen och motiverar detta bl. a. med de omfattande

ombyggnads- och förstärkningsarbeten, som utföras i fråga om klenbäriga

broar och vilka såsom regel äro direkt förorsakade av de höga axeltrycken

inom denna trafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar i denna del:

»Beträffande broarna kan icke utan närmare utredning om kostnadernas

beroende av trafiklasten klargöras huru fördelningen av kostnaderna

bör ske. I totala investeringsbeloppet ingå de dock med relativt liten del.

Vid sådant förhållande har styrelsen ansett sig vid den här genomförda

överslagsberäkningen kunna tillämpa utrymme-distansteorien.»

Professorn vid tekniska högskolan, Wästlund, har i ett på uppdrag av

motororganisationerna avgivet utlåtande ansett 60 % av brobyggnadskostnaderna

vara att hänföra till gemensamma kostnader och 40 % till kostnader

beroende av totalvikten.

I utredningen har 41,4 % eller under 5-årsperioden ca 115 milj. kronor

påförts lastbilar lastande mer än 2 000 kg. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

fördelningsmetod skulle i stället 15,2 % påföras ifrågavarande

lastbilar och enligt professor Wästlunds fördelningsmetod med tillämpning

av utrymme-distansteorien för fördelningen av de gemensamma kostnaderna

26 % (72 milj. kronor).

Om man utgår ifrån att den av professor Wästlund angivna fördelningsgrunden

är den ur rent teknisk synpunkt riktiga, skulle sålunda lastbilstrafiken

genom utredningens fördelningsmetod påföras en merkostnad av

ca 8 milj. kronor per år.

1 sina petita för budgetåret 1948/49 redovisar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

en inventering av landets brobestånd avseende 9 655 broar. Inventeringen

utvisade att 33 % av de undersökta broarna måste förstärkas eller

ombyggas för att desamma skulle kunna upplåtas för 2,5 tons hjultryck och

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

43 % för att tillåta 3,0 tons hjultryck samt slutligen 61 % för att tillåta 4,0

lons hjultryck. Det må här tilläggas att vid inventeringen förutsatts, att broarnas

bärförmåga icke är nedsatt till följd av att desamma befinna sig i dåligt

tillstånd, vilket emellertid var fallet beträffande ett stort antal broar.

Enligt styrelsens uttalande var läget därför betydligt ogynnsammare än vad

ovannämnda värden gåvo vid handen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i anslutning till denna redovisning

att betydande trafikinskränkningar till men för transportväsendet även

torde bliva en följd av ett försenat ombyggnadsprogram.

I sina petita för budgetåret 1949/50 anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

följande:

»För att nyttotrafiken (i främsta rummet omnibus- och lastbilstrafiken.)

på vägarna icke skall för starkt hämmas av för trafiksäkerheten vittgående

trafikinskränkningar å många av landets broar, måste en kraftig och snabb

upprustning av brobeståndet genomföras.»

Beträffande betydelsen ur näringspolitisk synpunkt av en höjning av brostandarden

hänvisas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens i det föregående

under rubriken »Förstärkning och förbättring av vägar» återgivna uttalanden.

Mot bakgrunden av att flerårsplanen för byggande av broar upprättats i

första hand med beaktande av bärighetssynpunkter och sålunda ur trafiktekniska

synpunkter angelägna brobyggnader i stor utsträckning fått stå

tillbaka synes den av utredningen verkställda fördelningen ge eu riktigare

fördelning av kostnadsansvaret än en på enbart tekniska grunder verkställd

fördelning.

Då enligt den i det föregående omnämnda redovisningen icke mindre än

ca 4 150 broar vid denna tidpunkt (1947) behövde byggas om för att desamma

skulle kunna upplåtas för det numera generellt tillåtna hjultrycket

3,0 ton synes en merkostnad för lastbilstrafiken, som medger ombyggnad

av i runt tal 160 mindre broar per år utöver dem, för vilka kostnaderna bestridas

av lastbilstrafiken tillsammans med övrig trafik, icke oskälig.

Väg beläggningar.

Utredningen har vid fördelningen av kostnaderna för vägbeläggningar tilllämpat

bruttotonmilteorien (se betänkandet s. 245—246).

Denna fördelningsmetod avvisar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a.

under hänvisning till av Dansk Vejlaboratorium under 1930-talet genomförda

undersökningar om slitningen på permanenta vägbeläggningar. Enligt

dessa var, såsom styrelsen också anfört, avnötningen för alla beläggningar

mindre på lastbilsbanorna än på personbilsbanorna per ton räknat.

Delta förhållande anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påvisa att det

icke kan vara motiverat att fördela kostnaderna på grundval av ett antagande

att beläggningarnas underhåll och livslängd står i direkt proportion till

en förmodad förslitning genom trafiken. I enlighet härmed har styrelsen

vid fördelningen av kostnaden för beläggningar tillämpat utrymme-distansteorien

och sålunda ansett att någon hänsyn till fordonstyngden icke bör tagas

i detta sammanhang.

Enligt utredningens fördelningsmetod påföres lastbilar lastande över 2 000

kg 36,2 % av beläggningskostnaderna och enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

metod ca 15 %. (Tages hänsyn endast till körlängden blir procenttalet

12 %).

Utredningen har framhållit att utöver av väginstitutet redovisade undersökningar

(1937) avseende vägslitningen något material som nu möjliggör

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

85

en bedömning av vägslitningen beroende av trafikintensiteten, fordonens

tyngd och hastighet icke finnes att tillgå. Utredningen har emellertid funnit

en fördelning grundad på bruttotonmilen motiverad.

Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopade danska undersökningen,

vilken finnes redovisad i 1937 års automobilskatteutredning, utvisade

att den genomsnittliga lastbilen med en bruttovikt 2,5 ggr större än

den genomsnittliga personbilens på betong åstadkom en förslitning som var

1,9 ggr större än personbilens. På asfalt utvisade undersökningarna att den

genomsnittliga lastbilen med en bruttovikt som var 3,0 ggr större än den

genomsnittliga personbilens åstadkom en förslitning som var 2,0—2,2 ggr

större än personbilens.

Här föreligger sålunda ett klart samband mellan fordonsvikt och förslitning.

Detta samband uttryckes också av Vejlaboratoriet enligt formeln

S = k X M s, där

S = avnötningen i mm för 1 000 motorfordon per dygn per m vägbredd

k = en konstant beroende av beläggningen

M = fordonets vikt.

Vejlaboratoriet påpekade särskilt att provvägen var rak, varför den ökade

slitningen på grund av inbromsning och acceleration icke kommit till uttryck.

Den genomsnittliga lastbilen vid undersökningarna hade så ringa bruttovikt

som 3,75 ton. Den genomsnittliga bruttovikten för lastbilar lastande mer

än 2 000 kg beräknad på grundval av utredningens uppgifter är ca 6 ton.

Med tillämpning av formeln ovan skulle en sådan bil slita ca 2,8 ggr mer än

en personbil med en totalvikt av 1,3 ton. Enligt utredningen påföres lastbilar

lastande mer än 2 000 kg 3 ggr större kostnad än vad som skulle vara

fallet efter en fördelning enbart efter fordonsmilen. Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

refererade utredningen ger sålunda snarast belägg för att

utredningens fördelningsmetod är riktig.

Med hänsyn till att den genomsnittliga lastbilen numera är väsentligt tyngre

än vid tiden för de danska undersökningarna och lastbilarna på grund

härav i mycket stor utsträckning äro utrustade med fler än två axlar samt

med tvillingmonterade däck på bakhjulen, måste man räkna med att den

yta som förslits är väsentligt större än vad som var fallet vid de danska undersökningarna.

Detta förhållande synes ytterligare motivera att bruttovikten

utan reduktion lägges till grund för fördelningen. En fördelning enbart

på grundval av utrymme-distans i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag synes sålunda icke motiverad.

För en fördelning på grundval av bruttovikten talar än mer det förhållandet

att det icke torde kunna bestridas att en beläggning, som till följd av

bristande bärighet i vägkroppen eller till följd av klimatförhållanden skadats,

uppbrytes och förstöres väsentligt snabbare om den utsättes för tung

trafik. Detta medför att förstärkningsarbeten och ny beläggning måste komma

till utförande i ett tidigare skede än vad som annars skulle varit fallet.

Vägbaneunderhåll.

Vägbaneunderhållet har av utredningen angivits till 59,5 % av det totala

vägunderhållet. Dessa kostnader har av utredningen fördelats på grundval

av bruttotonmilen.

Gentemot detta framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att de resultat,

som framkommer av väginstitutets undersökningar år 1937, knappast

torde stå sig längre. Vägbaneunderhållet påverkas sålunda av många fakto
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

rer, som icke är eller med tillräcklig säkerhet kan sägas vara beroende av

trafikens tyngd. På denna grund synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vid sin jämförande beräkning ha tillämpat fördelning enligt utrymme-distans.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda vid sin fördelning icke

tagit någon som helst hänsyn till fordonstyngden.

Utredningen har påfört lastbilar lastande mer än 2 000 kg 36,4 % av kostnaderna

för vägbaneunderhållet. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

fördelningsmetod blir kostnadsandelen i stället ca 15 %. Om fördelningen

skett enbart efter distansen och utrymmesfaktorn sålunda utelämnats, skulle

i stället 12 % ha påförts ifrågavarande lastbilar.

Såsom också anförts i utredningen har något senare material än det som

erhölls vid väginstitutets ifrågavarande undersökningar icke funnits att tillgå.

Utredningen har dock ansett starka skäl tala för en fördelning av ifrågavarande

kostnader på grundval av bruttotonmilen. Att i enlighet med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen bortse från fordonstyngden i detta sammanhang

synes icke motiverat. Detta bestyrkes jämväl av ett uttalande i det yttrande

över betänkandet, som avgivits av motororganisationerna, enligt vilket

den av fordonens tyngd beroende kostnadsandelen (= vägbaneunderhållet)

beräknats till ca 60 % av de totala underhållskostnaderna (enligt utredningen

59,5 %).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande i denna punkt bör jämväl

sammanställas med i det föregående refererat uttalande i styrelsens petita

för budgetåret 1951/52 där höjningen av det generellt tillåtna hjultrycket

från 2,5 ton till 3,0 ton beräknades medföra »ökade, stundom oproportionerligt

stora underhållskostnader».

I sina petita för budgetåret 1952/53 anför styrelsen vidare att lastbilarnas

genomsnittliga tyngd ökar, vilket förhållande är av stor betydelse, när

det gäller att bedöma behovet av underhållsåtgärder.

Statens väginstitut anförde i sin till 1937 års automobilskatteutredning

lagda utredning att

»den del av vägunderhållskostnaden,som är beroende av trafikens mängd

och beskaffenhet, bör utgå i form av en vägslitningsavgift, beräknad i förhållande

till fordonens vägslitning. Denna vägslitning ökas med fordonens

tyngd och körlängd. Den kan med sannolik approximation beräknas vara

proportionell mot det utförda transportarbetet av fordonens totala vikt i

genomsnitt eller med andra ord av tonmiltalet. Att så synes böra vara förhållandet

bestyrkes av proven på Ängbyvägen samt av vissa överväganden.

Vid beräkning av tonmiltalet bör fordonens egenvikt -j- genomsnittlig last

vara bestämmande och har i det följande genomsnittlig last räknats lika

med halva lastförmågan.»

Även om i likhet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört grusvägsbanornas

kvalitet förbättrats sedan väginstitutets undersökningar gjordes

är därmed icke sagt att bruttovikten bör frånkännas betydelse vid fördelningen

av kostnaderna för vägbaneunderhållet. Utredningen har i avsaknad

av nyare forskningsresultat varit hänvisad till de tidigare undersökningarna.

Då den nuvarande beskattningen i princip är grundad på resultatet av

dessa undersökningar innebär utredningens förslag i denna del icke någon

ändring av gällande beskattningsnormer.

Sammanfattning.

Av redogörelsen i det föregående framgår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens väginstitut, järnvägsstyrelsen samt 1953 års trafikutredning

i princip accepterat av utredningen föreslagen fördelningsmetod (ut
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

87

rymme-distans) för de gemensamma väghållningskostnaderna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

dock med viss reservation. Motororganisationerna ha i

denna punkt tagit bestämt avstånd fråh den föreslagna fördelningsmetoden.

Ifrågavarande fördelningsmetod har av utredningen tillämpats för 75 %

av vägbyggnadskostnaderna och 40 % av vägunderhållskostnaderna. Någon

erinran mot dessa procenttal har icke anförts i ifrågavarande yttranden.

Organisationerna, som verkställt egna beräkningar i denna del har angivit

ungefärligen samma procenttal.

Då det gäller kostnaderna för överbyggnad, förstärkning och förbättring

av vägar, byggande av broar, vägbeläggningar och vägbaneunderhåll har

av ovannämnda remissinstanser endast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och motororganisationerna ingått på en närmare granskning av utredningens

fördelningsmetoder. Statens väginstitut har anmält att institutet i flera

avseenden icke kan godtaga utredningens detalj beräkningar eller förutsättningarna

för dem, men att institutet likväl finner att den relativa inbördes

fördelningen av skattebördan i utredningens förslag i stort synes skälig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i samband med sitt yttrande verkställt

en överslagsberäkning rörande fördelningen av ovannämnda kostnader

varvid styrelsen genomgående — med undantag för överbyggnadskostnader

— tillämpat utrymme-distansteorien. Härvid kommer icke fordonstyngden

till uttryck vid fördelningen av brobyggnadskostnader, beläggningskostnader

och kostnader för vägbaneunderhåll varjämte den tunga trafiken

kommer att belastas med en mycket ringa del av kostnaderna för förstärkning

och förbättring av vägar. Styrelsens resultat i vad avser den slutliga

fördelningen avviker därför helt från utredningens.

Beträffande fördelningen av överbyggnadskostnaderna skiljer sig styrelsens

och utredningens uppfattning endast i vad avser frågan om motorcyklarna

böra påföras lika stor andel av överbyggnaden som personbilarna eller

icke. Utredningen har i denna del ansett det befogat att motorcyklarna endast

deltager i 2/3 av den överbyggnadskostnad i vilken personbilarna har

att deltaga.

Kostnaderna för förstärkning och förbättring av vägar bör enligt utredningen

till 41,4 % påföras lastbilar lastande mer än 2 000 kg. Med tillämpning

av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angivna fördelningsmetoden blir

motsvarande procenttal 23,5 %. Det synes med hänsyn till de motiv, som

föreligger för förstärknings- och förbättringsarbetena, vilka till ca 70 % är att

hänföra till mera omfattande arbeten å huvudvägar, starkt kunna ifrågasättas

huruvida den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angivna fördelningsmetoden

kan anses ge ett ens tillnärmelsevis riktigt uttryck för den tunga

trafikens kostnadsansvar i denna del. Det synes emellertid böra uppmärksammas

att motororganisationerna i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansett förstärknings- och förbättringsarbetena böra fördelas efter

samma grunder som övriga vägbyggnadskostnader. Utredningens uppfattning

att den tunga trafiken bör påföras större andel av förstärknings- och

förbättringskostnaderna än som skulle vara motiverat på rent vägbyggnadstekniska

grunder har sålunda icke delats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och motororganisationerna.

Även vad beträffar kostnaderna för brobyggnader föreligger en väsentlig

avvikelse mellan den kostnadsandel, som enligt utredningen bör påföras lastbilar

lastande mer än 2000 kg, och den kostnadsandel, som med tillämpning

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens fördelningsmetod bör påföras il rågavarande

bilar. Utredningen anger här 41,4 % och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

metod ger 15^2 %. I detta fall har väg- och vattenbyggnadsstyrel
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

sen helt bortsett från fordonstyngdens inverkan på brobyggnadskostnaderna

medan utredningen, ehuru medveten om att viss del av brokostnaderna ur

brobyggnadsteknisk synpunkt är att anse såsom gemensamma kostnader, ansett

starka skäl tala för att fördela brokostnaderna helt på grundval av fordonens

totalvikter. Framför allt har den av den tyngre trafiken påfordrade

ökningen av broarnas bärighet med åtföljande stora kostnader för ombyggnad

och förstärkning av broarna i ett tidigare skede än vad som annars skulle

varit fallet ansetts motivera en annan fördelningsgrund än den rent tekniska.

Då såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita för budgetåret

1948/49 icke mindre än ca 4 150 broar vid denna tidpunkt måste ombyggas

för att tillåta en höjning av hjultrycket från 2,5 till 3,0 ton, synes det

skäligt att i första hand den tunga trafiken belastas med kostnaderna för

ifrågavarande ombyggnader. Att i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrclsens

fördelningsmetod endast påföra de tyngre lastbilarna 15 % av

brobyggnadskostnaderna, synes under dessa förhållanden orealistiskt. Den

merkostnad för den tunga trafiken utredningens fördelningsmetod medför

innebär att lastbilarna påföras en extra kostnad av 8 milj. kronor per år

motsvarande kostnaden för byggandet av 160 mindre broar. Mot bakgrunden

av det stora ombyggnadsbehov, som föreligger, ävensom med hänsyn till

att vid uppgörandet av flerårsplanerna för byggande av broar de trafiktekniska

synpunkterna helt får stå tillbaka för bärighetssynpunkterna, synes

den av utredningen verkställda kostnadsfördelningen fullt motiverad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har bl. a. under hänvisning till en av

Dansk Vejlaboratorium under 1930-talet verkställd undersökning ansett att

fordonstyngden icke är av sådan betydelse för slitningen av belagda vägbanor

att hänsyn bör tagas till densamma vid fördelningen av kostnaderna för

vägbeläggningar. Då emellertid den av styrelsen refererade undersökningen

i verkligheten utvisar ett klart samband mellan fordonstyngd och vägslitning,

synes styrelsens uttalande i denna del svårförståeligt. Den av utredningen

antagna fördelningsmetoden, grundad på fordonens bruttovikter, synes här

ge ett avsevärt riktigare uttryck för den tunga trafikens kostnadsansvar

än den av styrelsen tillämpade utrymme-distansteorien.

Även beträffande kostnaderna för vågbnneunderhållet har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

frånkänt fordonstyngden betydelse och tillämpat en

tördelning enligt utrymme-distansteorien. Utredningen har i denna del grundat

sin fördelning på av statens väginstitut i samband med 1937 års automobilskatteutredning

verkställda undersökningar. Ifrågavarande undersökningar

låg till grund för det beskattningsförslag, som då framlades och kan

i huvudsak anses ligga till grund för nu gällande beskattning. Utredningens

förslag i denna del innebär sålunda icke någon principiell ändring av den

nuvarande fördelningen av ifrågavarande underhållskostnader.

Det bör även påpekas att den av utredningen här tillämpade fördelningen

efter bruttotonmilen endast kommit till användning vid fördelning av kostnader

för vägbaneunderhåll och vägbeläggningar medan densamma utomlands

rekommenderas för samtliga väghållningskostnader. De av utredningen

i övrigt använda fördelningsmetoderna medför — med undantag av fördelningen

efter totalviktsmil — en väsentligt mindre kostnadsandel för den

tunga trafiken än en fördelning efter bruttotonmilen.

Av efterföljande uppgifter hämtade ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande framgår hur skattebördan fördelar sig mellan olika fordonskategorier

enligt nu gällande skattesatser, enligt utredningens förslag och enligt

(ten av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genomförda beräkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

89

Fordonskategori

Ane

enligt nu

gällande

skatte- satser

lel av total

enligt

utred-

ningens

förslag

skatten (%)

enligt av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen

genomförd

beräkning

Personbilar i yrkm. trafik ........................

5,2

4,6

5 ,1

Övriga personbilar, tj. v. högst 1399 kg............

33,0

30,4

41,2

Övriga personbilar, tj. v. över 1 399 kg ............

14,6

11,3

13,0

Bussar............................................

6,9

9,0

5,4

Motorcyklar (skattepliktiga)........................

3,3

2,6

4,9

Övriga motorcyklar (mopeder) ....................

0,3

0,7

1,3

Lastbilar, max. last högst 2 000 kg ................

6,9

5,6

6,6

Lastbilar, max. last över 2 000 kg ................

24,7

29,0

19,0

Specialbilar (inkl. dragbilar med påhängsvagnar)----

3,3

5,1

3,4

Släpvagnar exkl. påhängsvagnar....................

1,8

1,7

0,1

Summa

100,0

100,0

100,0

Såsom av tablån framgår avviker den av styrelsen beräknade kostnadsfördelningen

väsentligt från utredningens. Styrelsen anför härom följande:

»Det är särskilt att lägga märke till att för bussar och tyngre lastbilar, i

fråga om vilka utredningens procenttal ligga över fördelningen enligt nu

utgående skatt, styrelsens beräkning ger procenttal under denna. Ehuru styrelsen

bestämt hävdar, att grunden för den av styrelsen genomförda beräkningen

i vart fall icke är osäkrare än den, varpå utredningens resultat bygger,

anser styrelsen emellertid beräkningens premisser ej vara tillräckligt

kända för att styrelsen skulle föreslå skattens omläggning på grundval av

det av styrelsen framräknade resultatet.»

Av efterföljande tablå framgår den procentuella ökningen respektive

sänkningen av totalskatten för olika fordonskategorier enligt utredningens

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar. Procenttalen avse nuvarande

skattenivå. 1

ökning ( + ) resp. sänkning (—)

av totalskatten

Fordonskategori

enligt

utredningen

enligt av väg- och

vattenbyggnadssty- relsen genomförd

beräkning

%

- 12

%

+ 12

Personbilar, tj. v. högst 1399 kg..........................

- 8

- 21

+ 25

+ 48

+ 30

- 22

Lastbilar, max. last över 2 OOd kg........................

Släpvagnar..............................................

+ 17

- 6

— 23

- 94

1 belysning av de procenttal, som här redovisats, ävensom den jämförelse

som i det föregående gjorts mellan de beräkningsgrunder, som använts av

utredningen respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framstår styrelsens

beräkningar såsom föga realistiska.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Såsom framgår av det föregående har styrelsen emellertid icke ansett premisserna

för den av styrelsen verkställda beräkningen tillräckligt kända för

att styrelsen skulle vilja föreslå skattens omläggning på grundval av det av

styrelsen framräknade resultatet.

Styrelsen har med hänsyn härtill ansett att vid det nu aktuella beslutet

om beskattningen några genomgripande förändringar av nuvarande förhållanden

icke bör ske. För att full täckning skall uppnås för kostnaderna för

vägväsendet under åren 1955—1957 föreslår styrelsen en höjning av nuvarande

skatter med ca 10 %.

Med hänsyn till den kritik, som anförts mot utredningens fördelningsmetoder

synes det i jämförande syfte angeläget att sammanfattningsvis redovisa

de resultat som i U. S. A. nåtts vid en del av de omfattande undersökningar

och utredningar, som där pågått under en lång följd av år.

The Interim Committee for the Study of Motor Transportation1, Oregon,

har under 15 år bedrivit ingående väg- och trafiktekniska studier och framlagt

dessa i en år 1947 avgiven rapport.

Enligt denna är 66 2/3 % av vägbyggnadskostnaderna att hänföra till gemensamma

kostnader. Resterande 33 1/3 % jämte viss andel av de gemensamma

kostnaderna har ansetts böra påföras fordon med en bruttovikt överstigande

1 800 kg. De gemensamma kostnaderna fördelas därvid på grundval

av bruttotonmilen, vilket med utgångspunkt från utredningens bruttotonmilfördelning

medför att den tunga trafiken skulle belastas med totalt ca

70 % av vägbyggnadskostnaderna.

En motsvarande undersökning avseende vägbyggnadskostnaderna inom

Department of Public Works2 i Kalifornien har resulterat i en beräknad

kostnadsandel av 55 % för den tunga motorfordonstrafiken. Merkostnaden

för den tunga trafiken beräknades i detta fall till 22,2 %. I denna undersökning

innefattades i begreppet »tunga fordon» alla fordon med hjultryck

större än 1,8 ton.

Till jämförelse kan nämnas att enligt utredningens fördelningsmetod den

tunga trafiken belastas med 43 % av vägbyggnadskostnaderna.

Beträffande underhållskostnaderna kan nämnas att den ovan refererade

kaliforniska undersökningen hänför 45 % av dessa kostnader till den tunga

biltrafiken. Den av utredningen tillämpade fördelningsmetoden ger för dessa

kostnader 43 %.

Såväl i USA som Europa har en fördelning av kostnaderna efter bruttotonmilen

många förespråkare.

Denna fördelningsgrund tillämpades sålunda av The Board of Investigation

and Research i dess betänkande »Public Aids to Domestic Transportation»

(1945). Sedermera har den använts av Dr James C. Nelson i betänkande

med förslag till beskattning av motorfordonstrafiken (Financing

Washingtons’ Highways, Roads and Streets, 1948) samt i år 1948 och 1950

framlagda betänkanden avseende delstaterna Illinois och New York (jfr

»A Highway Improvement Program for Illinois» och »Highway Finance and

Taxation in New York.»).

Vidare rekommenderas den av Sir H. Osborne Mance, chef för The Institute

of Transport under åren 1949—50 och medlem av The Transport and Communications

Commission, UN (Road International nr 8, 1953).

1 Report of the Legislative Interim Committee for the Study of Motor Transportation in

Oregon (s. 6* *2); The Motor Transportation Act and the Fees and Taxes by the Road Users for

the Highway Facilities Provided by State of Oregon.

* Rapport avgiven av ''the Subcommittee of the Standing Committee on Transportation of the

Senate to the California Legislature>, 1949 (s. 34 o. 40).

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

91

Den kommission, Motorafgiftskommissionen, som i Danmark tillsatts för

att förbereda en revision av lagstiftningen rörande motorfordonsbeskattningen

och finansieringen av vägutgifterna avser, enligt vad som erfarits,

att instundande vår framlägga sitt betänkande. I kommissionen, som består

av 22 ledamöter, är — utom ministeriet för offentliga arbeten, finansministeriet,

justitieministeriet, riksdagen och vejdirektoratet in. fl. statliga institutioner

— ekonomisk expertis samt ett flertal organisationer representerade,

bland vilka senare märkes motororganisationerna och näringslivets

organisationer. Betänkandet, som för närvarande föreligger i ett tryckt utkast,

utmynnar i ett förslag om beskattning av motorfordonstrafiken på

grundval av totalvikten och körlängden. Den fordonsskatt, som därvid

föreslås visar i vad avser såväl progressionen i skatteskalan som storleken

av skattesatserna mycket stora likheter med det av bilskatteutredningen framlagda

förslaget.

Med tillämpning av bruttotonmilteorien skulle den tunga trafiken belastas

med 56,4 % av totalkostnaderna. Den av utredningen på en analys av alla ingående

kostnadsposter grundade fördelningen ger 44,8 %.

Beträffande den av utredningen föreslagna progressiviteten i skatteskalan

kan hänvisas till följande uttalande i utredningen:

»Jämföres kostnadsansvaret för en genomsnittlig personbil med tjänstevikt

över 1 399 kg med kostnadsansvaret för den genomsnittliga lastbilen

i lastklasserna 4 001—5 000 kg, 5 001—6 000 kg och över 6 000 kg bli förhållandena

mellan ansvarsbeloppen respektive ^g, gg och gg. Den tidigare

(s. 228) omnämnda, på uppdrag av The Ohio Program Commission

år 1951 av Herbert D. Simpson verkställda utredningen, vilken bland de

delstatliga vägfinansieringsundersökningarna i U. S. A. intager en framträdande

plats, resulterade i skatteförslag i vilket motsvarande förhållanden

utgjorde g-j och d. v. s. genomgående ett jämfört med person
bilarna

högre kostnadsansvar för lastbilarna än vad som erhållits enligt utredningens

fördelningsmetod. För lastbilar med egen vikt av 9 000 kg (totalvikt

ca 20 000 kg) är enligt det amerikanska förslaget relationstalet ^g-g,

d. v. s. samma relationstal som enligt utredningens skatteförslag erhålles

vid en körlängd av ca 6 700 mil med en lastbil av ifrågavarande storlek

i yrkesmässig trafik. Det av statens väginstitut i samband med 1937 års

automobilskatteutredning framlagda skatteförslaget ger med här antagna

genomsnittliga körlängder och under antagande att drivmedelsskatt uttages

motsvarande en bensinskatt av 12 öre per liter förhållandena g g, gg och gg.

Enligt nu gällande skattesatser bli motsvarande förhållanden gg, g g och

~ Utredningens förslag överensstämmer sålunda med väginstitutets för
5

j i

slag i vad avser lastbilar med lastförmåga 4 001—5 000 kg men medför jämfört

med detta förslag en kraftigare progression i beskattningen av lastbilar

med lastförmåga över 5 000 kg. Det bör dock poängteras att väginstitutet

vid framläggandet av sitt förslag framhöll att — ehuru detsamma

innebar en ökning av fordonsskatten i relativt stark progression för tyngre

lastbilar och bussar — starka skäl talade för att progressionen gjordes ännu

kraftigare. Ifrågavarande uttalande gjordes vid en tidpunkt, då den tunga

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr It2.

trafiken ännu icke nått sådan omfattning, att den nämnvärt påverkade den

tekniska utformningen av vägarna. I dagens läge medför den intensiva

tunga trafiken väsentliga kostnadsökningar för utförandet av vägarna med

den bärighetsstandard, som kräves för denna trafik, varför en starkare progression

än den av väginstitutet föreslagna synes än mera motiverad.»

Härutöver kan nämnas att enligt en undersökning publicerad i »Blue

Print» (febr. 1950) en av The College of Engeneering and Architecture of

the University of Nebraska utgiven publikation det genomsnittliga tunga motorfordonet

(max. last 10 ton) bör betala 26 gånger mer per mil än personbilar

då det gäller vägbyggnadskostnaderna och 13 gånger mer per mil, då

det gäller samtliga väghållningskostnader. Som jämförelse kan nämnas att

enligt bilskatteutredningen lastbilar lastande över 6 000 kg bör betala ca 4

gånger mer per mil än personbilar med tjänstevikt överstigande 1 399 kg.

Departementschefen.

På grundval av betänkandets data rörande körlängder och drivmedelsförbrukning

har inom finansdepartementet beräknats, att ca 44 % av motorfordonstrafikens

totala skattebörda skulle, om nuvarande skattesystem oförändrat

bibehålies, under budgetåret 1954/55 falla på bussar, lastbilar och

släpvagnar. Utredningen har föreslagit en omfördelning av skattebördan i

riktning mot ökad skattebelastning på den tyngre motorfordonstrafiken, innebärande

att i stället ca 53 % under nämnda budgetår skulle komma att

falla på bussar, lastbilar och släpvagnar. Samtidigt föreslår utredningen

en genomsnittlig skattehöjning av 28 %.

Såsom jag tidigare anfört torde med den fordonsprognos och det vägbyggnadsprogram,

varifrån jag här utgår, erfordras en genomsnittlig skattehöjning

av 11 % för budgetåret 1954/55 och 14 % för efterföljande år inom

femårsperioden. När det gällt att avgöra hur denna höjning lämpligen bör

fördelas på olika motorfordon, har jag — med hänsyn till att utredningens

beskattningsförslag synes böra ytterligare överarbetas samt eventuellt

revideras med beaktande av närings- och trafikpolitiska synpunkter

— icke ansett mig nu böra taga slutlig ståndpunkt till den av utredningen

föreslagna omfördelningen av skattebördan. Jag har emellertid på grundval

av såväl det framlagda utredningsmaterialet som de i remissyttrandena anförda

erfarenhetsgrundade synpunkterna på den tyngre motorfordonstrafikens

vägstandardskrav och vägförslitning funnit starka skäl tala för att

de tyngre fordonen bör bära en större andel av vägkostnaderna än som för

närvarande är fallet. En viss förskjutning i denna riktning liksom också en

starkare skatteprogression efter fordonstyngden än hittills synes därför nu

påkallad men bör i avbidan på resultatet av det ytterligare utredningsarbetet

hållas inom sådana gränser, att den icke mera avsevärt påverkar den allmänna

driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken.

Vid utarbetandet av det i följande avsnitt framlagda förslaget till ändrade

skattesatser har dessa synpunkter beaktats. Trots den ökning av de

tyngre fordonens kostnadsandel som härigenom kommer till stånd medför

likväl personbilarnas successivt ökade relativa andel i motorfordonsbestån
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

93

det, att alltjämt ca 44 % av de beräknade skatteintäkterna för femårsperioden

1955—59 uttages genom beskattning av bussar, lastbilar och släpvagnar

samt ca 56 % genom beskattning av övriga motorfordon. Med hänsyn

till att säkra hållpunkter för bedömande av mopedernas väganvändning

ännu icke föreligger samt med beaktande av de synpunkter, som ligger till

grund för gällande befrielse från fordonsskatt för mopeder, har jag icke

funnit mig för närvarande böra föreslå någon beskattning av dessa fordon

i annan form än drivmedelsbeskattningens, ehuru jag i princip delar den av

utredningen framförda uppfattningen att mopederna bör under samma förutsättningar

som övriga motorfordon deltaga i vägkostnaderna.

VII. Beskattningens fördelning på fordons- och

drivmedelsskatter.

Utredningens fördelningsförslag.

I förevarande hänseende får jag hänvisa till betänkandets XII och XIII

kap. (s. 288—307 och 328—335).

Rörande motiven till införandet av särskild beskattning å motorbrännolja

har utredningen anfört bland annat.

Till följd av den ökande användningen av skattefria brännoljor såsom drivmedel

för bilar beslöt 1935 års riksdag — i anledning av propositionen nr 143

— att skatt skulle utgå med 7 öre för liter å sådan petroleumprodukt (brännolja),

som användes för drivande av automobil och för vilken icke utgick

någon skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62). Rörande skattens

belopp uttalade föredragande departementschefen i propositionen, att

vid en skattesats av 7 öre per liter så stor besparing vid brännoljedrift jämfört

med bensindrift syntes uppkomma — efter avdrag av skälig kostnad

för amortering och underhåll och under förutsättning av skäligt utnyttjande

av fordonen — att brännoljedrift fortfarande komme att innefatta

en verklig ekonomisk fördel. För att underlätta den ytterligare utvecklingen

av den inhemska industrien för tillverkning av brännoljeinotorer samt bereda

lättnad för fordonsägare, som redan anskaffat brännoljedrivna bilar

och måhända kalkylerat driftens räntabilitet på grundval av skattefrihet

för drivmedlet, beslöt riksdagen att beskattningen skulle träda i kraft först

den 1 januari 1937.

Vidare har utredningen framhållit följande.

Vid avvägningen mellan fordons- och bensinskatterna synes i princip böra

eftersträvas ett proportionsförhållande, som möjliggör att huvuddelen av

totalskatten uttages genom bensinskatt — detta med hänsyn till att huvudparten

av fordonens totala kostnadsansvar är hänförlig till väganvändningen.

En sådan avvägning motverkar icke det i direktiven angivna syftemålet att

lägga den relativa ökningen av de tyngre fordonens totalskattebörda på fordonsskatten.

I och med att totalskatterna tagas till utgångspunkt vid fastställandet

av fordons- och drivmedelsskatternas storlek kommer det förhållandet,

att de tyngre fordonens specifika bensinförbrukning divergerar från

totalskatteansvaret per mil med ökande fordonsstorlek, att — såsom nyss

antytts — avsevärt öka den relativa fordonsskatten för de tyngre fordonen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Vid fastställandet av den skattesats, efter vilken brännoljeskatt skall uttagas,

har utredningen utgått från de totalskattebelopp, som uträknats för

brännoljedrivna fordon i olika lastklasser (se tablå XI: 24). Med denna utgångspunkt

bör skattesatsen för brännolja sättas högre än för bensin i samma

mån som den specifika förbrukningen av brännolja för visst fordon är mindre

än dess förbrukning av bensin skulle varit vid bensindrift. Vid tekniska jämförelser,

som gjorts mellan diesel- och bensinmotorer vid lika bruttovikt

hos respektive fordon, har alltefter körhastigheten redovisats en drivmedelsförbrukning

hos dieselmotor av förkammartyp om 65—75 % av bensinmotorns

samt hos dieselmotor med direktinsprutning om 50—60 % av bensinmotorns.

Utredningen har ansett sig kunna räkna med att brännoljan till

följd av sitt högre värmevärde har en effekt — i körsträcka räknat — som

är omkring 33 % större än bensinens, vilket med utredningens ovannämnda

utgångspunkt skulle medföra att skattesatsen för brännolja bör vara 33 %

högre än för bensin.

Från den yrkesmässiga biltrafikens sida har anförts, att den hittills gällande,

i förhållande till bensinskattesatsen lindrigare beskattningen av brännolja

från början skulle ha varit motiverad av att brännoljedrivna bilar huvudsakligen

användes i allmän trafiktjänst (yrkesmässig trafik), vilken ansågs

böra gynnas genom en lindrigare drivmedelsbeskattning. Departementschefens

uttalanden i propositionen om brännoljeskattens införande ge i och

för sig ej belägg för att överväganden av angiven art motiverat den lägre

skattesatsen för brännolja. Bortsett härifrån kan emellertid brännolj edrif t

icke längre sägas huvudsakligen förekomma inom den allmänna trafiktjänsten

(se kap. VIII), och även om så vore fallet är det med utgångspunkt

från utredningens på kostnadsansvarighetsprincipen och nyttokostnadsteorien

grundade fördelning av kostnadsansvaret icke motiverat, att av trafikpolitiska

skäl beskatta brännoljan lindrigare än bensinen.

De för innevarande budgetår beräknade totala fordons- och drivmedelsskatterna

fördelar sig enligt utredningen med ca 33 % på fordonsskatten

och ca 67 % på drivmedelsskatterna.

Utredningen har såsom inledningsvis omnämnts föreslagit att skatten på

bensin skulle höjas från 28 till 32 öre och skatten på motorbrännolja från 23

till 43 öre, allt per liter. Skattehöjningen har föreslagits träda i kraft den

1 januari 1955.

Remissyttrandena.

De av utredningen föreslagna principerna för avvägningen mellan olika

beskattningsformer (fordons- och drivmedelsskatter) har endast behandlats

av ett fåtal remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län anför i förevarande

hänseende följande.

Beträffande frågan om beskattningens uppdelning på fordonsskatt och

drivmedelsskatt vill länsstyrelsen rent allmänt uttala, att den finner det riktigast

att tyngdpunkten lägges på den förra. För nyttotrafiken, framförallt

i glest bebodda områden med stora avstånd, betyder varje höjning av drivmedelsskatten

en förhållandevis mycket större belastning än för den övriga

biltrafiken. Den medför också en ojämnare fördelning av transportkostnaderna.

Enligt länsstyrelsens mening bör eftersträvas en transportkostnads
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

95

utjämning olika landsdelar emellan. Utredningen har försökt göra en avvägning

emellan fordonsskatt och drivmedelsskatt. Länsstyrelsen, som inser

att någon höjning av drivmedelsbeskattningen från av utredningen anförda

premisser måhända ej kan undvikas, vill blott uttala, att om en justering

på denna punkt befinnes kunna ske, bör det bli i riktning mot sänkt drivmedelsskatt.

I motsättning härtill framhåller länsstyrelsen i Gävleborgs län, att det beträffande

bensindrivna fordon icke synes vara något att erinra mot att såsom

hittills lägga den rörliga skatten på drivmedlen eller att eftersträva

proportionstal, som möjliggör att huvuddelen av totalskatten uttages genom

bensinskatt.

I övrigt må i angivna hänseende hänvisas till i betänkandet (s. 289—290)

refererade uttalanden av vissa länsstyrelser.

Beträffande den av utredningen föreslagna skattesatsen på motorbrännolja

har åtskilliga remissinstanser, i samband med framförda invändningar

mot den av utredningen föreslagna genomsnittliga skattehöjningens storlek,

gjort erinringar, därvid framhållits bland annat att en beskattning av brännoljan

i föreslagen omfattning skulle — i förening med den lindrigare beskattningen

av bensin per volymsenhet räknat — medföra olägenheter av

beredskapsmässig samt närings- och handelspolitisk natur. Sålunda anför

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap följande.

Användningen av motorbrännolja såsom drivmedel för motorfordon har

enligt förslaget blivit avsevärt fördyrad. Ur rent beredskapsmässiga synpunkter

erbjuder emellertid motorbrännoljan stora fördelar såsom drivmedel

jämfört med bensinen. Såsom i betänkandet framhållits, är effekten per

volymenhet hos motorbrännoljan avsevärt större än hos bensinen, vilket är

fördelaktigt för beredskapslagringen av drivmedel. Beredskapslagring av

motorbrännolja är även billigare än lagring av bensin, såtillvida att anspråken

på lagringsutrymmenas utformning ur säkerhetssynpunkt äro betydligt

lägre för det förstnämnda bränslet. Slutligen behöver motorbrännoljan icke

omsättas lika ofta som bilbensin, vilket ävenledes är av betydelse för kostnaderna

för beredskapslagring. Vid lagring av motorbrännolja uppkomma

ej heller samma svinnkostnader som vid lagring av bilbensin.

Vid kostnadernas fördelning bör sålunda beaktas önskvärdheten av att

användningen av stora lastbilar och släpvagnar eller av motorbrännolja såsom

drivmedel icke motverkas. Det bör därför enligt riksnämndens mening

övervägas, huru dessa önskemål kunna förenas med vad som ur övriga synpunkter

kan befinnas lämpligt och riktigt.

Även försvarsstaben påpekar, att motorbrännolja är mer ekonomisk ur

lagringssynpunkt än bensinen. Svenska petroleuminstitutet anför bland annat

följande.

Storleksordningen av de för dieselfordon föreslagna fordonsskatterna och

de nya, för fordonsägarna betungande, uppbördsbestämmelserna kan förväntas

medföra en omvärdering från trafikanternas sida i fråga om i vilka

fall det kan löna sig att anskaffa dieselfordon. I varje fall kommer de sistnämnda

att bli lönsamma först vid eu avsevärt längre årlig körsträcka än

biltills. Mot en dylik utveckling talar vid eu objektiv bedömning följande

skäl, som icke synes ha beaktats av utredningen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

1. Fob-priset för motorbrännolja ligger som regel cirka 25 % under fobpriset

för bensin, för närvarande 11,29 öre per liter motorbrännolja att jämföra

med 14,37 öre per liter för bensin.

2. Utöver det ökade inköpspriset tillkommer ytterligare kostnadsförhöjningar

under bränslets handhavande inom landet. Hamnavgifterna för bensin

är i många fall mer än dubbelt så höga som för motorbrännolja.

Transport av bensin i järnvägsvagnar kostar enligt gällande taxor avsevärt

mer än transport av motorbrännolja. Ännu mer framträder skillnaden, när

man jämför utgifterna för lagring av bensin, respektive motorbrännolja. En

importlagringscistern på 5 000 in3 för motorbrännolja torde för närvarande

kunna uppföras för cirka 40:— kr. per in3. En cistern av samma storlek

för bensin kostar i dag 35—40 % mer på grund av föreskrifter om invallning

in. m. Skillnaden utgör för blott en dylik medelstor lagringscistern

cirka 75 000:— kr., och vid övergång till bensin torde åtskilliga sådana

cisterner behöva byggas respektive byggas om. Merkostnader av högst betydande

storleksordning — enligt inom branschen gjorda beräkningar uppgående

till icke mindre än 25 miljoner kr. vid full övergång till bensindrift

— uppkommer även vid lagring hos återförsäljare och storförbrukare på

grund av att motorbrännolja kan lagras betydligt enklare än bensin. Dessutom

kan — med hänsyn till skillnaden i fråga om eldfarlighet — motorbrännolja

distribueras enklare än bensin, vilket för oljeföretagen och deras

kunder medför lägre utgifter för distributionsanordningar för motorbrännolja.

3. En mycket betydelsefull faktor är svinnförlusten, som på den lättflyktiga

bensinen är betydligt större än för motorbrännoljan såväl vid oceantransport

som vid lagring och inlandsdistribution. Enbart svinnet inom landet

för den tänkta nytillkommande bensinmängden har beräknats kosta

700 000: — kr. per år.

4. Inom petroleumbranschen gjorda beräkningar tyder på att bensinen

skulle medföra en merkostnad av 8,6 öre för varje liter motorbrännolja, som

ersättes med bensin. Om man utgår från den av utredningen beräknade förbrukningen

per den 1 januari 1955 och förutsätter, att motorbrännolja

skulle för trafikändamål helt ersättas av bensin, innebär denna prisskillnad

ett ökat inköpspris av minst 24 miljoner kr. per år i olika utländska valutor.

Eftersom förbrukningen av motordrivmedel kan beräknas komma att

öka, får man utgå från att denna utgiftspost jämväl kommer att ytterligare

öka.

De länsstyrelser, som uttalat sig i frågan, finner det angeläget att skatterna

på bensin och motorbrännolja awäges så, att risk icke föreligger att

en ur nationalekonomisk synpunkt eventuellt önskvärd utveckling till förmån

för de brännoljedrivna bilarna hämmas. Den av utredningen föreslagna

skattesatsen för brännolja synes medföra fara för övergång till bensindrift.

I denna riktning uttalar sig sålunda länsstyrelserna i Södermanlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar närmare utredning rörande vilket

eller vilka motorbränslen, som ur samhälleliga synpunkter bör komma

till användning, och om av sådana skäl någon gradering eller premiering

bör äga rum. Skulle det därvid befinnas, att de huvudsakligen brukade

bränslena, bensin och brännolja, kan vara jämställda och finnes ej andra

skäl för gradering, bör en likartad beskattning ske. Måste då beskattningen

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

97

av någotdera bränslet avsevärt höjas för ernående av paritet, synes skäligheten

kräva, att denna förhöjning först så småningom och i rimliga ansatser

inträder för undvikande av besvärliga omställningar för näringslivet.

Sveriges industriförbund understryker också, att varje förändring i relationerna

mellan bensin- och brännoljebeskattningen bör ske med största varsamhet.

Bilverkstädernas riksförbund och övriga motororganisationer anser, att

utredningens förslag innebär en mycket stor ökning av brännoljeskatten,

som språngvis skulle förändra de ekonomiska betingelserna för den transportverksamhet

inom buss- och lastbilsområdet, som övergått till brännoljedrift.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar i principiell överensstämmelse

med utredningen en höjning av brännoljeskatten. Vid skattehöjningens slutliga

bestämmande synes emellertid i görlig mån böra tillses, att ej dieselmotorerna

blir oekonomiska i drift vid jämförelse med bensinmotorerna.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet anser att nuvarande relation mellan

skattesatserna på bensin och motorbrännolja bör bibehållas och framhåller

bland annat följande.

Det är förenat med vissa ekonomiska fördelar att vid framför allt tunga

transporter använda brännoljedrivna bilar. Sålunda är drivmedelsförbrukningen

per körd mil lägre än vid bensindrift. Drivmedelsåtgången är därjämte

mera avhängig av motorns arbetsprestation vid brännoljedrift än vid

användande av bensinbil, som har en mera likartad förbrukning per mil

oavsett om motorn belastas hårt eller ej. Av avgörande betydelse vid val av

bil har ofta varit, att förgiftningsrisken på grund av avgaser är mindre vid

brännoljedrift än bensindrift. Vid de omfattande bergrumsarbeten, som ägt

rum de senare åren för försvarsändamål eller elförsörjning, har det merendels

varit förbjudet att använda bensinlastbilar i transporttunnlar. Endast

de åkare som innehaft eller anskaffat brännoljedrivna lastbilar ha sålunda

fått körningar. Detta förhållande har på ett icke oväsentligt sätt medverkat

till en ökad övergång till brännoljedrivna bilar.

Om sålunda ovannämnda skäl i första hand medverkat till att trafikutövarna

i stor omfattning börjat använda dieselbilar, så ha icke oväsentliga

nackdelar av framför allt ekonomisk natur även varit förknippade med

brännoljedrift. Dessa ha varit så stora, att Statens Priskontrollnämnd på

sin tid icke ansåg sig böra medgiva högre maximitaxa för bensinlastbilar än

för diesellastbilar, när drivmedelsskatten den 1 april 1948 höjdes med 27

öre för bensin och endast 20 öre för brännolja. Man ansåg nämligen att det

högre anskaffningsvärdet på diesellastbilar, de dyrare reparationerna och

reservdelarna, den jämförelsevis högre tjänstevikten in. in. gjorde att brännoljebilen

även vid ganska avsevärda körsträckor per år var föga billigare

för bilägaren än bensinbilen. Vid för genomsnittstalen representativa årliga

körlängder eller kortare årliga körsträckor visade det sig vid detta tillfälle,

att bensinbilens billigare fasta kostnader var ur kostnadssynpunkt betydelsefullare

för den enskilde bilägaren än dieselbilens lägre drivmedelskostnad.

Man kan sålunda konstatera, att dieselbilen visserligen medför vissa ekonomiska

fördelar vid framför allt tunga och drivmedelsslukande transporter

men att andra särskilda utgifter är förknippade med brännoljedrift.

Med hänsyn till ovanstående är det sålunda icke någon överdriven pessi7

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 112.

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

mism att beteckna ett genomförande av bilskatteutredningens intentioner i

här berört avseende som ett dråpslag mot den yrkesmässiga lastbiltrafiken,

i synnerhet då enbilsägarna.

Om man därjämte tager hänsyn till de i övrigt stora vådorna ur såväl trafikekonomisk

som nationalekonomisk synpunkt genom denna exempellöst

höga beskattning av brännolja, accentueras ytterligare nödvändigheten av

att tidigare relationer i beskattningen av de olika drivmedlen icke ändras.

Brännoljan är billigare och drygare vid användning och sålunda är det ett

nationalekonomiskt intresse att icke ovidkommande skattetekniska eller trafikpolitiska

aspekter förhindrar användandet av detta drivmedel. Det är

vidare billigare att lagra samt mindre eldfarligt och hälsovådligt. Dieseldriften

är den ekonomiskt naturliga vid tung lastbilstrafik såväl som

vid motsvarande användning i båtar, rälsbussar eller vissa stationära

motorer. Dess ökade användning bör därför stödjas i stället för att försvåras

eller rent av omöjliggöras.

Liknande synpunkter anmäles jämväl av biltrafiknämnden.

Departementschefen.

Vad först angår frågan om den inbördes storleken av bensin- och brännoljeskatterna

torde jag få erinra om att vid införandet av brännoljeskatten

år 1935 denna sattes 3 öre lägre än bensinskatten och att detta motiverades

med att brännoljedrift skulle även efter skattläggningen innefatta en verklig

ekonomisk fördel för ägaren till en brännoljedriven bil. Man torde vid denna

skatteavvägning icke ha utgått från en så stor skillnad i effekthänseende

mellan brännoljedrift och bensindrift, som den som nu föreligger. Enligt

vad 1951 års utredning framhållit kan man räkna med att brännoljan har

en effekt, i körsträcka räknat, som är omkring 33 procent större än bensinens.

Riktigheten härav har icke ifrågasatts av remissinstanserna, vilka

emellertid framhållit att vissa olägenheter skulle uppkomma, därest en avsevärt

höjd brännoljeskatt skulle föranleda en övergång i större utsträckning

från brännolje- till bensindrift.

Enligt min mening är den nuvarande differensen i skatterna på bensin och

brännolja — d. v. s. 5 öre per liter räknat — icke längre sakligt motiverad.

Då såsom förut nämnts brännoljan har högre effekt borde skatten på brännoljan

rättvisligen -— såsom ock föreslagits av 1951 års utredning — sättas

förhållandevis högre än på bensinen. Ett bibehållande av den nuvarande relationen

mellan bensinskatt och brännoljeskatt skulle i själva verket innebära

att de brännoljedrivna fordonen erhölle en fortsatt dold subvention i jämförelse

med de bensindrivna. De skäl, som vid skattens införande kunde anföras

för en sådan subventionering, torde icke längre äga giltighet.

Å andra sidan bör skatten på brännoljan icke höjas i sådan omfattning att

en övergång kan befaras från brännolje- till bensindrift i sådana fall där

brännoljedrift ur andra synpunkter är den lämpligaste. Vidare måste den

omständigheten beaktas att en på en gång vidtagen alltför kraftig höjning

av brännoljeskatten — även om en sådan höjning kan anses motiverad ur

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

99

synpunkten att erhålla en riktigare avvägning mellan bensin- och brännoljeskatterna

— kunde medföra så betydande förskjutningar i driftkostnadsläget

för de brännoljedrivna bilarna att anpassningssvårigheter kunde uppkomma.

Med hänsyn härtill har jag funnit, att skattesatsen för bensin och brännolja

bör tills vidare vara en och samma per volymsenhet.

Det torde få ankomma på 1953 års trafikutredning att utreda, huruvida

en mera genomgripande förändring av relationen mellan bensin- och brännoljeskatterna

bör framdeles komma till stånd. Härvid bör även närmare redovisas

de konsekvenser som ur beredskaps-, närings- och trafikpolitiska

synpunkter kan uppkomma, därest skatten på brännolja sättes högre än

skatten på bensin.

Det av 1951 års utredning föreslagna inarbetandet av brännoljeskatt i

fordonsskatten har jag icke ansett mig för närvarande böra förorda.

Vid övervägandet av den skattesats för bensin och motorbrännolja, som

vid den av mig förordade skattehöjningen bör ifrågakomma, har jag funnit

skatten lämpligen böra bestämmas till 32 öre per liter, vilket innebär en höjning

med 4 öre för bensinen och 9 öre för brännoljan. Såsom jag i det följande

kommer att utveckla, bör emellertid skatt för inhemsk skifferbensin

tillsvidare endast utgå med 7 öre per liter. Höjningen av bensinskatten föreslås

träda i kraft den 1 juli 1954. För att bereda innehavare av brännoljedrivna

bilar skälig tid till anpassning efter det driftkostnadsläge, som uppstår

genom den föreslagna skattehöjningen på brännolja, föreslår jag att

denna höjning träder i kraft den 1 januari 1955 samt att första uppbörden

av den förhöjda skatten skall äga rum först efter utgången av budgetåret

1954/55. Vidare kommer jag i det följande att föreslå att skatten på motorsprit

bestämmes till 7 öre per liter.

De sålunda höjda drivmedelsskatterna har inom finansdepartementet beräknats

under budgetåret 1954/55 ge en skatteintäkt av ca 495 milj. kr. De

skattemedel, som i övrigt erfordras för täckande av utgifterna på automobilskattemedlens

specialbudget under nämnda budgetår, har jag funnit böra

uttagas genom höjning av dels fordonsskattens grundavgift för personbilar,

bussar och lastbilar med 10 kr., d. v. s. från 100 till 110 kr., dels fordonsskattens

tilläggsavgifter för bussar och lastbilar med efter tjänstevikten stigande

belopp och dels fordonsskatten för tyngre släpvagnar.

Såsom jag tidigare antytt talar starka skäl för att en ökad progressivitet

i beskattningen av tyngre motorfordon genomföres. Jag har därför funnit

mig böra föreslå, att tilläggsavgiften för bussar med tjänstevikt av högst

5 000 kg bibehålies oförändrad vid 33 kr. för varje påbörjat hundratal kg av

tjänstevikten, minskad med 900 kg, medan tilläggsavgiften för bussar med

högre tjänstevikt höjes från 33 till 55 kr. för den del av tjänstevikten som

överstiger 5 000 kg. Likaledes föreslår jag, att tilläggsavgiften för lastbilar

bibehålies vid 37 kr. för varje påbörjat hundratal av tjänstevikten, minskad

med 900 kg, då det gäller tjänstevikter icke över 3 000 kg, medan för lastbi
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

lar med högre tjänstevikt tilläggsavgiften bör höjas till 64 kr. för varje påbörjat

hundratal kg av den del av tjänstevikten, som ligger mellan 3 000 och

7 000 kg, samt 120 kr. för varje påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten,

som överstiger 7 000 kg. För släpvagnar slutligen föreslår jag att nuvarande

fordonsskatt, 80 kr., vid totalvikt understigande 1 000 kg bibehålies

oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt 1 000—1 499 kg sänkes från nuvarande

160 kr. till 120 kr., att fordonsskatten vid totalvikt 1 500—1 999 kg

sänkes från nuvarande 240 kr. till 160 kr., att fordonsskatten vid totalvikt

2 000—2 999 kg sänkes från nuvarande 320 kr. till 240 kr., att nuvarande

fordonsskatt, 400 kr„ vid totalvikt 3 000—4 999 kg bibehålies oförändrad,

att fordonsskatten vid totalvikt 5 000—7 999 kg höjes från nuvarande 480

kr. till 560 kr., att fordonsskatten vid totalvikt 8 000—10 999 kg höjes från

nuvarande 560 kr. till 720 kr., att fordonsskatten vid totalvikt 11 000—13 999

kg höjes från nuvarande 560 kr. till 880 kr. samt att fordonsskatten vid totalvikt

överstigande 13 999 kg höjes från nuvarande 560 kr. till 1 200 kr.

Den ändrade skatteavvägningen för de mindre släpvagnarna överensstämmer

i princip med utredningens förslag.

För jämförelse har i följande uppställning sammanställts dels nuvarande

fordonsskatt för bussar och lastbilar, dels den av utredningen för bensindrivna

bussar och lastbilar i icke yrkesmässig trafik föreslagna fordonsskatten,

omräknad efter tjänstevikt, och dels den av mig här föreslagna fordonsskatten

för bussar och lastbilar.

Tjänstevikt

kg

Bussar, fordonsskatt; kr

Lastbilar, fordonsskatt; kr

nu-

varande

enligt ut- redningens

förslag

enligt det här

framlagda

förslaget

nu-

varande

enligt ut- redningens

förslag

enligt det här

framlagda

förslaget

under 901 ..

_

100

216

no

1001......

—

—

—

174

216

184

1 501......

331

312

341

359

240

369

2 001 ......

496

348

506

544

264

554

2 501 ......

661

456

671

729

492

739

3 001 ......

826

600

836

914

720

951

3 50L......

991

804

1001

1099

1212

1271

4 001 ......

1156

1044

1166

1284

1980

1591

4 501 ......

1321

1272

1331

1469

3 204

1911

5 001 ......

1486

1560

1518

1654

3 672

2 231

5 501 ......

1651

2 076

1793

1839

4 212

2 551

6 001 ......

1816

2 520

2 068

2 024

4 860

2 871

6 501 ......

1981

2 880

2 343

2 209

5 400

3 191

7 001 ......

2 146

3 252

2 618

2 394

6 048

3 567

8 001 ......

2 476

3 828

3168

2 764

7 236

4 767

1 9 001 ......

2 806

3 972

3 718

3134

8 424

5 967

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

101

Det är att märka att de förhöjda tilläggsavgifterna avses skola utgå endast

för den del av bussarnas och lastbilarnas tjänstevikter, som överstiger 5 000

resp. 3 000 kg. Om jämförelse göres med nuvarande tilläggsavgifterna,

bör sålunda tilläggsavgifternas sammanlagda belopp fördelas likformigt på

den del av tjänstevikten, som överstiger 900 kg. En sådan jämförelse visar,

att exempelvis en buss med tjänstevikt av 6 001 kg vid förslagets genomförande

får en genomsnittlig tilläggsavgift av 38 kr. per 100 kg tjänstevikt

mot nuvarande 33 kr. samt bussar med resp. 7 001 och 8 001 kg tjänstevikt

tilläggsavgifter av resp. 40 och 42 kr. mot nuvarande 33 kr. För lastbilar

med tjänstevikter om resp. 4 001, 5 001, 6 001 och 7 000 kg blir enligt förslaget

de genomsnittliga tilläggsavgifterna resp. 46, 51, 53 och 55 kr. mot

nuvarande 37 kr. Lastbilar med tjänstevikt överstigande 7 000 kg får för

den del av tjänstevikten, som ligger över nämnda kg-tal, en ytterligare förhöjd

tilläggsavgift. Den ökning i progressiviteten, som härigenom inträder,

gör sig emellertid särskilt märkbar endast för de allra tyngsta fordonen.

För lastbilar med tjänstevikter om resp. 8 001 och 9 001 kg blir sålunda de

genomsnittliga tilläggsavgifterna resp. 65 och 71 kr.

Den ökning av skatteprogressionen, som jag föreslår för lastbilar med

tjänstevikt överstigande 7 000 kg, kommer endast att beröra ett mindre antal

fordon. Sålunda fanns enligt det centrala bilregistrets uppgifter den 1 oktober

1952 blott 232 lastbilar i tjänsteviktsklassen 7 000—7 999 kg, 39 lastbilar

i tjänsteviktsklassen 8 000—8 999 kg samt 31 lastbilar med tjänstevikt

överstigande 8 999 kg. Progressionsökningen motiveras av den omständigheten,

att våra vägar icke mera generellt kan upplåtas för högre axeltryck

än 6 ton samt att fordon med högre axeltryck därför medför särskild påfrestning

på och förslitning av vägarna.

Totalt sett innebär skattehöjningen en genomsnittlig ökning med ca 17 %

av fordonsskatten för bussar och lastbilar samt 11 % för släpvagnar. Skattebeloppen

blir därigenom icke av sådan storleksordning, att jag funnit en

uppdelning av skatteuppbörden på flera uppbördsterminer erforderlig.

Den förhöjda fordonsskatten har inom finansdepartementet beräknats

för budgetåret 1954/55 medföra en total skatteinkomst av ca 245 milj. kr.

Tillsammans skulle fordons- och drivmedelsskatterna sålunda komma att

inbringa ca (245 -[- 495 =) 740 milj. kr. Såsom jag förut anfört uppgår de

anslagsposter, vilka avsetts skola bestridas med automobilskattemedlen, till

ca 737 milj. kr. Av de beräknade bilskattemedelsinkomsterna skulle sålunda

sistnämnda belopp disponeras för att täcka anslag å driftbudgeten. Återstoden,

ca 3 milj. kr., torde få tillföras budgetutjämningsfonden och där

redovisas å automobilskattemedlens specialbudget.

Fn överslagsberäkning av de under budgetåren 1954/55—1958/59 vid

antagen utveckling av motorfordonsbeståndet och här föreslagen skattehöjning

inflytande automobilskattemedel ger jämförd med de tidigare, på grundval

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägprogram av mig angivna anslagsbehoven

under nämnda budgetår till resultat följande balans.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Knngl. Maj:ts proposition nr 112.

Budgetår

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1954/55—

1958/59

Miljoner kronor

Anslagsbehov.....................

737

790

870

925

975

4 297

Automobllskattemedelsintäkter.....

740

811

862

909

955

4 277

Intäktsöverskott ( + ) resp. intäkts-

underskott (—) .................

+ 3

+ 21

- 8

- 16

-20

- 20

Det för femårsperioden angivna totala underskottet av 20 milj. kr. har

beräknats med utgångspunkt bland annat från den brännoljeskatt, som vid

nuvarande uppbördssystem kan vara att påräkna. Med den effektivisering

av skattekontrollen i fråga om brännoljebeskattningen, varom jag i det följande

kommer att framlägga förslag, torde det emellertid vara att förvänta

en viss ökning av skatteintäkterna. Härigenom kan utgifter och inkomster

under femårsperioden 1955—1959 antagas komma att i stort sett balansera

varandra.

Den föreslagna fördelningen av beskattningen på fordons- och drivmedelsskatter

medför för femårsperioden att nuvarande proportion mellan dessa

skatter bibehålies.

Mot de av utredningen i betänkandet föreslagna skattesatserna har, såsom

jag tidigare angivit, från ett flertal remissinstansers sida framförts erinringar

med hänsyn till uppgivna näringspolitiska konsekvenser av den omfattande

skattehöjning, som utredningen föreslagit. Jag vill i anledning härav

framhålla, att de mot utredningens skatteförslag riktade erinringarna i

detta hänseende utvisat betydande överdrifter. I vissa fall torde vid beräknandet

av den inträdande transportkostnadsökningen ha kalkylerats med

användning av större lastbilar än som normalt torde nyttjas för ifrågavarande

slag av transporter. Ser man vidare till transportkostnadsökningens andel

i varupriserna får den av utredningen föreslagna skattehöjningen i regel andra

proportioner än de framförda erinringarna gett vid handen. Sålunda bör

t. ex. en i remissyttrandena förekommande uppgift om att den höjda beskattningen

skulle medföra en fördyring av trämassa med 6 kr. per ton ses

mot bakgrunden av aktuella massapris av ca 550 kr. för oblekt sulfatmassa,

600 kr. för oblekt sulfitmassa och 770 kr. för blekt massa, varför prisfördyringen

skulle röra sig om 0,8—1,1 %. När det exempelvis gjorts gällande att

mejerihanteringens transportkostnader skulle stiga med 7 %, bör denna

uppgift sammanställas dels med de nuvarande transportkostnaderna, vilka

enligt uppgift uppgår till i genomsnitt 1,86 öre per kg för mjölkuppsamlingen

och 2,0—2,5 öre per kg för mjölkdistributionen, som omfattar ca 30 %

av all mjölk, och dels med de varierande konsumentpriserna, i Stockholm utgörande

för standardmjölk i lös vikt 43 öre per liter och i flaska 48 öre per

liter. En transportkostnadsökning av ca 0,2 öre för liter utgör mindre än

0,5 % av dessa priser och synes därför kunna betecknas som relativt obetyd
Hg
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

103

Den skattenivå, som det av mig här framlagda skatteförslaget tager sikte

på, är i förhållande till den av utredningen föreslagna väsentligt lägre. Såvitt

jag kunnat finna, bör en sådan begränsad skattehöjning icke kunna föranleda

erinringar av nyss angivet slag. Till belysande härav vill jag hänvisa till

en inom finansdepartementet verkställd jämförelse mellan de föreslagna

skattesatserna och skattebelastningen under vissa tidigare år, då motorfordonstrafiken

hade att bära viss tilläggsbeskattning, vilken icke i och för sig

medfört näringspolitiska återverkningar av nämndvärd omfattning (se Bilaga).

Vid en granskning av jämförelsen synes den för de tidigare åren angivna

skattebelastningen böra bedömas med hänsyn till dåvarande penningvärde.

VIII. Beskattningen av vissa inhemska motorbränslen.

A. Motorsprit.

Utredningens förslag.

Med hänvisning till att utredningen förordat att skattesatsen för bensin

höjes med 4 öre, d. v. s. från 28 till 32 öre för liter, har utredningen (s. 341

o. ff) ansett sig böra förorda en höjning av skattesatsen för motorsprit med

3 öre, d. v. s. från 3 öre till 6 öre för liter. Av utredningens motivering för

detta förslag må här återgivas följande.

Utredningen har vid sina överväganden rörande frågan om beskattningen

av motorsprit visserligen funnit, att om denna fråga bedömes endast ur vägtekniska

synpunkter, anledning icke föreligger att beskatta motorspriten lägre

än bensinen. En beskattning av denna storleksordning skulle emellertid

uppenbarligen få till resultat, att sulfitspritindustrien icke skulle kunna få

avsättning för en stor del av sin produktion och därför råka i svårigheter

med driftinställelser som följd. Med hänsyn härtill — och då det ej heller

kan bortses från det förhållandet att sulfitspritindustrien nått sin nuvarande

storlek huvudsakligen tack vare att staten under 1940-talet på olika sätt

stimulerat industriens utbyggnad — har utredningen i detta fall ansett sig

nödsakad att frångå sin principiella inställning i fråga om beskattningen av

bl. a. drivmedlen inom motorfordonstrafiken. Utredningen har sålunda i

förevarande hänseende funnit sig böra intaga den ståndpunkten, att en

skattläggning av motorspriten utöver vad den ekonomiskt kan bära icke kan

anses förenlig med de principer, som böra vara vägledande då det gäller att

tillvarataga eller förädla inom landet tillgängliga råvaror.

AB Vin- och spritcentralen har från och med den 1 oktober 1953 sänkt sitt

försäljningspris på motorsprit till oljebolagen med 4 öre per liter, vilket i sin

tur medfört att oljebolagen gänkt försäljningspriset på lättbentyl med 1 öre

per liter. Priset på bentyl, som enligt den s. k. researchmetoden håller 90

oktan, har härigenom blivit detsamma som för bensin av 86 oktan och endast

1 öre högre än för bensin av 80—83 oktan.

Ehuru försäljningsmöjligheterna för lättbentyl i nuläget (oktober 1953)

kunna te sig mindre goda, torde dock motorspriten vid en bensinskatt av 28

öre per liter kunna på längre sikt bära en skatt av 3 öre per liter. Den nuvarande

prisskillnaden mellan bensin av 80—83 oktan och lättbentyl på 1

öre per liter kan icke anses hindra att en tillräcklig avsättning av motorsprit

uppnås. Prisskillnaden grundar sig på av statens priskontrollnämnd verk
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ställda priskalkyler, enligt vilka skillnaden mellan oljebolagens anskaffningskostnader

för bensin och för motorsprit för närvarande uppgår till

1,318 öre per liter.

Utredningen har räknat med att skillnaden i anskaffningskostnaderna bör

kunna uppgå till 1,0 å 1,1 öre per liter utan att mera avsevärda avsättningssvårigheter

behöva uppstå. Den möjliga skattebelastningen på motorspriten

skulle då vid en bensinskatt av respektive 30, 32 och 35 öre per liter komma

att uppgå till respektive 4, 6 och 9 öre per liter.

Vid beräkningen av sistnämnda skattesatser har utgångspunkten varit ett

cifpris på bensin av 18,00 öre per liter, vilket av priskontrollnämnden beräknats

på grundval av i medio oktober 1953 aktuella uppgifter. Priset innebär

en sänkning med 0,11 öre av det pris, som ingår i vid nämnda tidpunkt

gällande priskalkyler. Sänkningen beror på minskade fraktkostnader. Efter

den förut omnämnda, från och med den 1 oktober 1953 inträdda prissänkningen

utgör motorspritpriset 46,49 öre för liter. Denna sänkning, som tillkommit

efter omprövade kalkyler och icke innebär någon särskild prisrabatt

från spritfabrikernas sida, grundar sig huvudsakligen på lägre bränslekostnader.

Blandningskostnaden angives liksom tidigare till 3 öre per liter motorsprit,

motsvarande 0,71 öre per liter lättbentyl. Den för närvarande utgående

motorspritskatten, 3 öre per liter, blir med hänsyn tagen till temperaturkorrektionen

3,04 öre. I lättbentylen ingående 75 viktsprocent bensin

motsvarar 76,5 volymsprocent. Beräkningen av skattesatserna framgår

av följande tablå.

Försäljningspriset på bensin och motorsprit vid olika beskattningsalternativ

I. Nu gällande stopp-priser i 0-zon.

Bensin

öre/lit.

Lättbentyl

öre/lit.

Cifpris.............................

Tull, skatt, hamnavgifter och temp.-

18,11

0,765 (18,11 + 28,84)

= 35,92

korrektion........................

28,84

0,235 (46,49 + 3,04)

= 11,64

Marginaler.........................

12,05

0,71

12,05

59,00

60,32

II. Bensinskatt 30 öre, motorspritskatt 4 öre.

Cifpris.............................

18,00

0,765 (18,00 + 30,87)

= 37,39

Tull, skatt etc......................

30,87

0,235 (46,49 + 4,05)

= 11,88

Marginaler.........................

12,05

0,71

12,05

60,92

62,03

Ökas skatten till 5 öre, blir

kalkylpriset 62,27 öre.

III. Bensinskatt 32 öre, motorspritskatt 6 öre.

Cifpris............................. 18,00 0,765 (18,00 + 32,90) = 38,94

Tull, skatt etc...................... 32,90 0,235 (46,49 + 6,08) = 12,35

Marginaler......................... 12,05 0,71

12,05

64,05

Ökas skatten till 7 öre, blir

kalkylpriset 64,29 öre.

62,95

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition

nr 112. 105

Bensin

öre/lit.

Lättiientyl öre/lit.

IV. Bensinskatt 35

öre, motorspritskatt 9 öre.

Cifpris............

................. 18,00

0,765 (18,00 + 35,94) = 41,26

Tull, skatt etc.....

................. 35,94

0,235 (46,49 + 9,12) = 13,07

Marginaler........

................. 12,05

0,71

12,05

65,99

67,09

Ökas skatten till 10 öre, bli

kalkylpriset 67,33 öre.

Utredningen har räknat med att en kvantitet om ca 20 000 kbm motorsprit

årligen skall vinna avsättning under tiden 1955—1959. Vid en skattesats av

6 öre för motorsprit och 32 öre för bensin uppstår härigenom under nämnda

tid en minskad skatteinkomst om 26 milj. kr. i förhållande till vad som

skulle inflyta om i stället för motorsprit endast bensin försåldes.

Remissyttrandena.

Frågan om beskattningen av motorsprit har närmare berörts endast i de

yttranden, som avgivits av kontrollstyrelsen, kommerskollegium och riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap.

Kontrollstyrelsen erinrar om att styrelsen i tidigare sammanhang som sin

principiella mening uttalat, att skatten på motorsprit borde utgå med samma

belopp som skatten på bensin. Kontrollstyrelsen anför vidare.

Kontrollstyrelsen kan icke dela utredningens farhågor att en skatt å motorsprit

till samma belopp som å bensin skulle föranleda driftsinställelser

vid sulfitspritindustrien. Även om en dylik beskattning av motorspriten

skulle ha till följd att avsättningsmöjligheterna för motor sprit minskades,

torde nämligen enligt styrelsens mening spriten åtminstone på längre sikt

kunna finna avsättning inom andra områden.

De totala leveranserna av sulfitsprit från spritfabrikerna har efter andra

världskrigets slut rört sig omkring 75 milj. liter årligen, varav under de

olika tillverkningsåren från cirka 16 och upp till cirka 42 milj. liter levererats

som motorsprit. De totala leveranserna har sålunda varit tämligen konstanta

under åren men användningen av sulfitspriten har växlat starkt bl. a.

beroende på den utsträckning, i vilken sulfitsprit behövt tagas i anspråk för

förtäringsändamål.

Under senare år har spriten fått ökad användning inom spritindustriens

egen kemisk-tekniska fabrikation. Sålunda användes under tillverkningsåret

1945/46 cirka 8 milj. liter, varefter användningen under de följande

åren ökats till ungefär det dubbla. Dessutom har sprit under senare år importerats

för dylikt ändamål i ej obetydlig omfattning. Man torde kunna förvänta

en fortsatt utveckling av den kemisk-tekniska industrien med sprit

som råvara, varigenom en del av den kvantitet sprit, som för närvarande

tages i anspråk för motordrift, skulle kunna vinna avsättning inom industrien.

Sulfitspritfabrikerna har genom krisavtalen tillförsäkrats full amortering

för sina anläggningar. Kostnaderna för amortering och ränta å anläggningskapitalet

för de fabriker, som tillverkar motorsprit, är efter utgången av år

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

1952 sålunda icke längre aktuella. Även rent bokföringsmässigt sett torde

sulfitspritfabrikerna till största delen ha avskrivit ifrågavarande anläggningskostnader.

Kostnaden för maskinanläggningar får antagas vara helt

avskriven, och av kostnaderna för byggnader torde för avskrivning återstå

endast smärre belopp. Styrelsen vidhåiler därför sin vid tidigare tillfällen

uttalade principiella inställning att skatten på motorsprit bör utgå med

samma belopp som skatten på bensin.

Att sulfit spritindustrien emellertid för närvarande har vissa svårigheter

bör man dock icke bortse från. Konkurrensen med utländsk sprit inom

kemisk-tekniska industrien och med högoktanig bensin för motordrift, vilken

bensin på senare tid blivit i större''utsträckning tillgänglig till fördelaktiga

priser, har blivit besvärande. Härtill kommer, att det trots riksnämndens

för ekonomisk försvarsberedskap förut nämnda uttalande möjligen kan

anses önskvärt att för beredskapsändamål understödja tillverkningen av

motorsprit som komplement till en lagerhållning av bensin. Vid en långvarig

avspärrning med efter hand förbrukade lager kan det bli nödvändigt

att lita till en sådan tillverkning. Om av dessa skäl ett fortsatt stöd åt spritfabrikationen

bör lämnas i form av en låg beskattning av motorspriten på

sätt utredningen föreslagit, kan det ifrågasättas om man därvid icke bör

utgå från att skattelindring ges för endast visst antal år, förslagsvis fem,

under vilken tid spritindustrien får möjlighet att genom rationalisering och

utvidgning av avsättningsområdet söka anpassa sig till ett läge utan skattenedsättning.

Kommerskollegium ansluter sig helt till utredningens ståndpunkt att en

skatteläggning av motorspriten utöver vad den ekonomiskt kan bära icke

är förenlig med de principer, som bör vara vägledande då det gäller att

tillvarataga eller förädla inom landet tillgängliga råvaror.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap yttrar bland annat följande.

Riksnämnden kan för sin del icke finna, att den omständigheten att ett

fordon drives med bränsle, framställt ur inhemsk råvara, i och för sig motiverar,

att den vägfarande befrias från honom eljest åvilande andel i vägkostnaderna.

Skulle utredningens förslag i denna del godtagas, torde skattelindnng

även böra medgivas för skifferbensin, framställd inom landet. Utredningen

har ansett, att det ej heller kan bortses från det förhållandet att

sulfitspritindustrien natt sin nuvarande storlek huvudsakligen tack vare att

staten under 1940-talet på olika sätt stimulerat industriens utbyggnad. Riksnämnden

vill häremot erinra, att det icke varit ovanligt att inhemsk ersättningsproduktion

under krigsåren fått statligt stöd genom avsättningsgaranti

eller på annat sätt, utan att staten därför ansetts skyldig att, sedan den

garanterade amorteringen av anläggningskostnaderna genomförts, stödja

produktionen även i fortsättningen.

Vad utredningen anfört i denna fråga föranleder ej riksnämnden att frångå

sin tidigare vid olika tillfällen framförda uppfattning, att det ur beredskapssynpunkt

ej är motiverat att i fredstid lägga ned betydande summor

for att med konstlade medel uppehålla en, fredsmässigt sett, för stor spritproduktion;

allra helst som detta, av skäl som framgår av riksnämndens

i betänkandet refererade yttrande, icke i och för sig medför någon säkerhet

för att motsvarande mängder motorsprit stå till förfogande då de verkligen

behövas. En betydligt bättre beredskap erhålles på billigare sätt genom

bombskyddad lagring av importerade drivmedel.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 112.

107

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna skatteawägningen innebär, att skillnaden

i skatt mellan bensin och motorsprit skulle komma att uppgå till (32 —

6 =) 26 öre för liter. För närvarande är denna skillnad endast (28 — 3 =)

25 öre. Jag delar utredningens uppfattning att motorspritens nuvarande avsättningsläge

motiverar att skatten å motorsprit sättes lägre än skatten å

bensin. Tillräckliga skäl att vid en höjning av bensinskatten till 32 öre för

liter öka skillnadsbeloppet från 25 till 26 öre, anser jag dock icke föreligga.

Godtages det tidigare framlagda förslaget om en höjning av bensinskatten

till 32 öre för liter, förordar jag sålunda att skatten å motorsprit fastställes

till 7 öre för liter.

Jag vill tillägga att jag med detta förslag icke tagit någon principiell ställning

till frågan om motorspritens beskattning på längre sikt. Ett dylikt ställningstagande

förutsätter att sulfitspritindustriens framtida avsättningsförhållanden

jämväl upptages till bedömande. Innan detta kan ske bör emellertid

en översyn på detta område komma till stånd. Jag har för avsikt att hemställa

om Kungl. Maj :ts bemyndigande att igångsätta en sådan utredning.

Jag kan i detta sammanhang nämna att behovet av utredning rörande hithörande

frågor även gjort sig gällande vid det inom 1952 ars tulltaxekommitté

pågående arbetet med en revision av tullsatserna på sprit.

B. Skifferbensin.

I detta sammanhang torde jag efter samråd med chefen för handelsdepartementet

få till behandling upptaga en av Svenska skifferoljebolaget i skrivelse

den 16 januari 1954 gjord framställning om befrielse under fem år,

räknat från den 1 juli 1954, från skyldighet att erlägga bensinskatt. Innan

närmare redogörelse lämnas för skrivelsens innehåll torde beträffande bolagets

verksamhet få nämnas följande.

Bolaget bildades år 1941 för att genom utvinning av olja ur skiffertillgångarna

i östra Närke medverka till försörjningen med flytande bränsle.

Bolagets anläggningar förlädes till Kvarntorp i Ekeby socken, Örebro län.

År 1943 överfördes ett till marinförvaltningen hörande skifferoljeverk vid

Kinne-Kleva till bolaget. Sedermera har driften vid Kinne-Kleva nedlagts.

Vid skifferoljeverket i Kvarntorp tillverkades från produktionens början

till och med räkenskapsåret 1945/46 — d. v. s. i stort sett under den tid då

avspärrningens verkningar gjorde sig gällande — sammanlagt i runt tal

252 000 in3 råolja, varav utvanns ca 65 000 in3 bensin. Under räkenskapsåret

1944/45, då produktionen vid Kvarntorp nådde sin största omfattning,

uppgick utvinningen av bensin till nära 33 000 in3. Det bör nämnas, att bolaget

icke förrän år 1944 fick egen anläggning för raffinering av bensin.

Frågan huruvida driften vid Kvarntorp skulle fortsätta, sedan efter kriget

importen av olja och bensin kunnat frigöras, har övervägts vid skilda

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

tillfällen. Senast skedde detta år 1949, då särskilt tillkallade utredningsmän,

Kvarntorpsutredningen 1948, avgav utlåtande angående bolagets framtida

verksamhet. Vid denna tidpunkt gick driften av skifferoljeverket vid Kvarntorp

med en icke obetydlig årlig förlust. Efter utbyggnad av anläggningarna

enligt en av utredningen framlagd plan skulle emellertid produktionen ökas

väsentligt och ett årligt driftöverskott före avskrivningar och vissa räntor

kunna påräknas. Ehuru driftöverskottet icke väntades bli tillräckligt för

den oundgängligen erforderliga förnyelsen av anläggningarna, föreslog utredningen,

att driften vid skifferoljeverket i Kvarntorp skulle fortsätta och

att anläggningarna skulle utbyggas enligt den framlagda planen. Förslaget

motiverades med att ifrågavarande verksamhet var betydelsefull ur beredskapssynpunkt

och att kostnaderna för staten vid utbyggnad och fortsatt

drift av skifferoljeverket beräknades bli lägre än om driften skulle fortsätta

utan utbyggnad av anläggningarna eller om driften skulle nedläggas och

anläggningarna hållas i funktionsdugligt skick. Kvarntorpsutredningens förslag

biträddes i princip av Kungl. Maj :t i prop. nr 143 till 1949 års riksdag.

Härvid åberopades i främsta rummet de av utredningen anförda beredskapsskälen

samt utsikterna till förbättrad driftsekonomi. Till stöd för förslaget

framhöll föredraganden i propositionen vidare att den betydelsefulla forskningsverksamhet,

som skifferoljebolaget bedrev, skulle få avbrytas om driften

nedlades. I fråga om statens kostnader för den fortsatta verksamheten

anfördes, att det icke var osannolikt, att medel för den oundgängligen erforderliga

förnyelsen av anläggningarna framdeles skulle få tillföras bolaget.

Från bolagets sida hade föreslagits, att detta skulle ske genom att bolaget

för viss tid skulle erhålla befrielse från skyldighet att erlägga bensinskatt.

Med hänsyn till vad som anförts av vissa remissinstanser, innebärande i

huvudsak, att en dylik befrielse skulle innebära ett förtäckt understöd åt

bolaget och ge en skev bild av dess ekonomi, ansågs bolagets förslag icke

kunna tillstyrkas. Framdeles erforderliga medelstillskott till bolaget avsågs

i stället skola i vanlig ordning anvisas över riksstaten. Kungl. Maj :ts i propositionen

framlagda förslag bifölls av riksdagen, som även anvisade medel

till skifferoljeverkets utbyggnad och drift i viss utsträckning. Efter förslag

av Kungl. Maj :t anvisade sedermera 1950 och 1952 års riksdagar ytterligare

medel för samma ändamål.

Sedan skifferoljebolagets tillkomst har bolaget från anslag å kapitalbudgeten

erhållit sammanlagt i runt tal 95 milj. kronor. Härav har ca 51 milj.

kronor sedermera avskrivits i statens räkenskaper. Återstående oavskrivet

belopp uppgår alltså till ca 44 milj. kronor, varav 23 milj. kronor utgör bolagets

nuvarande aktiekapital och ca 21 milj. kronor lån av staten. Å driftbudgeten

har till bolagets verksamhet anvisats i runt tal 25 milj. kronor.

Sammanlagt har sålunda skifferoljebolaget av statsmedel tillförts omkring

120 milj. kronor. I

I förenämnda framställning den 16 januari 1954 angående befrielse för

bolaget från skyldighet att erlägga bensinskatt lämnar bolaget inlednings
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

109

vis en sammanfattande redogörelse för den tidigare utvecklingen av dess

verksamhet. Bolaget berör bl. a. de principer, som under krigsåren tillämpades

i fråga om prissättningen vid sådan inhemsk produktion, som i likhet

med bolagets ansågs särskilt viktig för försörjningen. Därvid framhålles,

att priserna i allmänhet fick sättas så, att de medgav amortering och förräntning

av investerat kapital på kort sikt. Beträffande de produkter, som

framställdes vid skifferoljeverket vid Kvarntorp, tillämpades emellertid enligt

bolaget delvis andra grunder. Sålunda sattes till en början priserna för

dess produktion av olja och bensin så, att täckning erhölls för självkostnaden

vid en mera långfristig amortering av kapitalet. År 1944 ändrades principerna

för prissättningen såtillvida, att täckning skulle erhållas endast för

de löpande driftkostnaderna samt forsknings- och utvecklingskostnader.

Samtidigt efterskänktes emellertid omkring hälften av det av staten i företaget

nedlagda kapitalet för att möjliggöra en betydande engångsavskrivning

av tillgångarna.

I fortsättningen anför bolaget i huvudsak följande.

Det av Kvarntorpsutredningen förordade utbyggnadsprogrammet för skifferoljeverket

vid Kvarntorp har genomförts under tiden t. o. m. räkenskapsåret

1952/53. Produktionen, som nu förlöper enligt de av utredningen uppställda

förutsättningarna och väl överensstämmer med den förutberäknade,

utgör f. n., för år räknat, 25 000 m3 bensin, 68 000 in3 eldningsolja, 27 000

ton svavel, 9 500 ton gasol och vissa kvantiteter gas. Gasen användes f. n.

såsom bränsle men skulle med bättre ekonomiskt utbyte kunna utnyttjas

för tillverkning av kalksalpeter enligt vad som anförts bl. a. i prop. nr

100/1952.

Sedan Kvarntorpsutredningens beräkningar gjordes har emellertid det

allmänna kostnadsläget stegrats avsevärt mera än prisläget för bolagets produkter.

I fråga om produktpriserna, som i stort sett bestäms av läget på

världsmarknaden, har under det senaste året tendensen varit vikande. Detta

har oförmånligt inverkat på bolagets rörelse. 1 dagens läge kan endast ett

mindre överskott före avskrivningar påräknas. Att under nu rådande ovissa

konjunkturutsikter göra en tillförlitlig bedömning av de framtida rörelseresultaten

är knappast möjligt. Under antagande att någon nämnvärd förändring

av bolagets konkurrensvillkor icke inträder under den närmaste

femårsperioden, kan under denna period bolagets förluster efter avskrivningar

beräknas uppgå till omkring 5 milj. kronor årligen. Det är visserligen

icke uteslutet, att verksamhetens ekonomiska resultat kan genom ytterligare

rationalisering, fortsatt utveckling av de tekniska metoderna och upptagande

av lämpliga biproduktlillverkningar så förbättras, att förluster i

sinom tid kan undvikas. Innan man nått så långt erfordras emellertid stödåtgärder

för att bolaget skall erhålla nödvändiga reinvesteringsinedel, motsvarande

förlusterna efter avskrivningar eller omkring 5 milj. kronor per

år, ävensom medel för genomförande av smärre, i och för sig räntabla nyinvesteringar

av rationaliseringskaraktär, som är motiverade av den tekniska

utvecklingen och som kan bidraga till att förbättra rörelseresultatet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

De nyinvesteringar av detta slag, som bolaget planerat för den närmaste

framtiden, beräknas draga en kostnad av i runt tal 10 milj. kronor. Vidare

bör bolagets behov av rörelsemedel — som ökats till följd av verksamhetens

expansion och som f. n. till övervägande delen är tillgodosett genom upplåning

i affärsbank — täckas av eget kapital i vart fall så länge rörelsen

icke är i företagsekonomisk bemärkelse räntabel. För sistnämnda ändamål

räknar bolaget med ett sammanlagt kapitalbehov av ca 23,5 milj. kronor.

I det följande anför bolaget, att det kan ifrågasättas huruvida det ekonomiska

stöd åt bolaget, som sålunda är erforderligt, bör ges i form av anslag

i riksstaten eller på annat sätt. Bolaget erinrar om att tillkomsten, utbyggnaden

och den fortsatta driften av skifferoljeverket vid Kvarntorp motiverats

av önskemålet att göra landet mindre beroende av importen av flytande

bränsle, d. v. s. av beredskapsskäl. Under hänvisning härtill ifrågasätter bolaget,

huruvida icke även motorfordonstrafiken, på sätt hittills varit fallet

beträffande stöd åt motorsprittillverkningen, borde mera direkt deltaga i de

kostnader, som sammanhänger med ifrågavarande beredskap. Bolaget framhåller,

att den av 1951 års motorfordonsskatteutredning uppgjorda kalkylen

rörande de kostnader för vägväsendet m. in., som anses böra bäras av

motorfordonstrafiken, icke upptar kostnader för beredskapsåtgärder i fråga

om drivmedel i annan mån än att i kalkylen räknas med fortsatt nedsättning

av skatten på motoralkohol. Detta innebär enligt bolaget, att belopp

motsvarande nämnda nedsättning kommer att upptagas genom övriga skatter

på motorfordonstrafiken.

Bolaget framhåller vidare, att det ekonomiska stöd åt bolaget, som en

skattebefrielse för skifferbensin skulle innebära, kan till sitt totalbelopp angivas

i bolagets årsredovisning och att detsamma därför icke synes kunna

betecknas såsom en dold subvention.

Departementschefen.

Beträffande bolagets behov av ekonomiskt stöd må erinras, att det år 1949

vid behandlingen av frågan om bolagets framtida verksamhet framhölls, att

rörelsen — som då gick med ett årligt underskott före avskrivningar — efter

viss utbyggnad av skifferoljeverket vid Kvarntorp visserligen kunde beräknas

komma att lämna ett driftsöverskott men att detta icke med säkerhet kunde

väntas bli tillräckligt för den oundgängligen erforderliga förnyelsen av anläggningarna.

Det förutsågs sålunda, att kapitaltillskott till bolaget framdeles

kunde bli nödvändiga. Av beredskapsskäl samt med hänsyn dels till det

betydelsefulla forsknings- och försöksarbete, som bedrevs inom bolaget, dels

till utsikterna till förbättrad driftsekonomi ansågs likväl driften böra fortsätta

och den planerade utbyggnaden fullföljas.

Skifferoljeverkets utbyggnad har nu slutförts och, enligt vad bolaget uppgivit,

medfört i stort sett den förutberäknade produktionsökningen. En förbättring

av driftsekonomien har också inträtt, i det att de löpande driftskostnaderna

numera täcks av rörelsens intäkter. Det ekonomiska resultatet har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

111

emellertid påverkats av den under de senaste åren inträffade, för bolaget

ogynnsamma förskjutningen i relationen mellan å ena sidan kostnadsnivån

— som för bolagets del i övervägande grad bestäms av arbetarlönerna och endast

i ringa mån röner inflytande av priserna på råvaror och bränslen — samt

å andra sidan de av världsmarknaden beroende priserna på bolagets produkter.

Bolaget anser sig i vart fall för den närmaste femårsperioden icke kunna

räkna med nämnvärda driftsöverskott före avskrivningar. För att driften

skall kunna upprätthållas måste till följd härav erforderliga medel för anläggningarnas

förnyelse helt eller till större delen tillföras bolaget. Medelsbehovet

för detta ändamål beräknas uppgå till ca 5 milj. kronor om året.

Härjämte har bolaget anmält behov av medel till vissa investeringar — som

kan väntas medföra ytterligare förbättring av driftsekonomien — och för

ökning av rörelsekapitalet.

Vid bedömningen av skifferoljebolagets hemställan om befrielse från

skyldighet att erlägga skatt för den bensin, som tillverkas av bolaget, ligger

det nära till hands att dra en parallell med den lättnad i skattehänseende

som sedan länge beretts tillverkarna av motorsprit. Det gäller sålunda i

båda fallen ett av beredskapsskäl betingat stöd åt inhemsk produktion, som

under normala förhållanden icke är konkurrenskraftig gentemot importerade

produkter. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att skatten å bensin,

som tillverkas av bolaget genom utvinning ur skiffer, bestämmes till 7

öre per liter. Sett ur synpunkten att inkomsterna av automobilskattemedel

skulle blivit större, därest denna skattenedsättning ej kommit till stånd, kan

förfarandet betraktas som en subventionering, som bekostas med automobilskattemedel.

Motorfordonstrafiken beredes dock, som jag i annat sammanhang

berört, kompensation genom att icke nu belastas med någon del av de

allmänna statsbidragen till den lokala polisorganisationen. Jag vill vidare

framhålla att upprätthållandet av driften i Kvarntorp ävensom det hos skifferoljebolaget

bedrivna forskningsarbetet, som syftar till vidareutveckling av

skifferoljeutvinningen icke minst på längre sikt avser att komma motorfordonstrafiken

tillgodo. Det kan ej bestridas att det även ligger i motortrafikens

intresse att en beredskap upprätthålles i fråga om tillverkning av inhemska

drivmedel.

Då ifrågavarande stöd icke bör få karaktären av en förtäckt subvention,

förutsätter jag, att det mot skattelättnaden svarande beloppet, som vid bolagets

nuvarande produktion beräknas komma att uppgå till i runt tal 6

milj. kronor per år, särskilt angives i bolagets offentliga årsredovisning.

Såsom framgår av de uppgifter, som lämnats i det föregående, synes nämnda

belopp vara tillräckligt för att täcka bolagets behov av medel för anläggningarnas

förnyelse samt för konsolidering av bolaget i viss utsträckning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

IX. Utredningens promemoria angående traktorskatt.

Utredningens förslag.

I skrivelse den 30 december 1953 har utredningen uttalat, att den i betänkandet

rörande beskattningen av motorfordonstrafiken föreslagna skattehöjningen,

som för vissa tyngre motorfordon vore av avsevärd storlek,

kunde tänkas leda till en antalsmässigt ökad och i fråga om graden av utnyttjande

intensifierad användning av traklortåg för trafikarbete på vägar

och gator, som helt eller delvis vore bekostade med allmänna medel. En dylik

utveckling vore en följdverkan, som icke åsyftats med det framlagda

skatteförslaget, och denna följdverkan syntes böra uppmärksammas vid

förslagets behandling. Frågan om bestämmandet av traktortrafikens andel

i det allmännas kostnader för väghållningen och vägtrafikväsendet samt om

lämplig form för uttagande av kostnadsansvaret bleve härigenom aktuell.

Vid skrivelsen har fogats en stencilerad promemoria rörande beskattningen

av traktorer, som användes i trafikarbete, utmynnande i förslag om införande

från och med den 1 januari 1955 av en speciell traktorskatt.

I promemorian har inledningsvis intagits vissa uppgifter beträffande det

nuvarande traktorbeståndet och dess antagna utveckling. Antalet traktorer

i drift under den gångna delen av 1950-talet framgår av följande tablå.

Produktionsåret

I jord- och skogsbruk samt trädgårdsskötsel

använda traktorer (jordbrukstraktorer, inkl.

s. k. epatraktorer) drivna med

1950/51

1951/52

1952/53

bensin...............................

8 850

9 375

9 850

brännolja............................

11 275

13 300

15 375

fotogen..............................

52 125

60 000

67 100

andra drivmedel......................

—

—

—

Den

15 dec.

1953

11 275

18 250

69 850

350

Summa 72 250 82 675 92 325 99 725

Övriga traktorer, drivna med

bensin............................... — — — 1 225

brännolja............................ — — — 1 350

fotogen.............................. — — — 2 525

andra drivmedel...................... — — — 25

Summa —- — — 5 125

Totalsumma traktorer — — — 104 850

Beträffande den framtida antalsutvecklingen inom traktorbeståndet har

utredningen, efter samråd under hand med jordbrukets utredningsinstitut,

funnit i följande tablå angivna prognos antagbar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition

nr 112.

113

Den 1 januari år

Antal jordbruks-

Antal övriga

Summa

traktorer

traktorer

traktorer

1955 ............

............ 109 000

5 400

114 400

1956 ............

............ 116 000

5 600

121 600

1957 ............

............ 121 000

5 800

126 800

1958 ............

............ 126 000

6 000

132 000

1959 ............

............ 131 000

6 200

137 200

1960 ............

............ 136 000

6 400

142 400

Beträffande utformningen av en beskattning av traktortrafiken har utredningen

framhållit bland annat följande. En särskild beskattning av traktortrafiken

borde icke begränsas till att omfatta allenast traktortåg utan

borde taga sikte på traktorer, vilka framfördes på väg. Då beskattningen

emellertid avsåge att bestrida traktortrafikens andel i det allmännas vägkostnader

borde icke ifrågakomma att skattlägga andra traktorer än sådana,

som framfördes på allmänna eller statsbidragsberättigade enskilda

vägar. Av praktiska skäl syntes härutöver den ytterligare begränsningen

böra göras, att beskattningen endast omfattade traktorer som framfördes på

allmän väg eller gata. Skattskyldighet borde dock icke grundläggas av enbart

ett tillfälligt framförande av traktor kortare sträcka på allmän väg eller

gata vid körning till eller från dess användningsplats inom område som icke

utgjordes av allmän väg eller gata, såsom mellan en gårds ägor, eller ock

till eller från försäljningsställe eller reparationsverkstad för traktorer.

I anslutning till det anförda har i promemorian framlagts förslag till beskattning

av traktorer innebärande i huvudsak följande. Fordonsbeskattning

av bensindrivna jordbrukstraktorer kunde icke förordas. För brännolje- och

fotogendrivna jordbrukstraktorer borde uttagas en enhetlig fordonsskatt

(traktorskatt) av 72 kr. per år. För bensindrivna trafiktraktorer borde utgå

traktorskatt med 132, 204 respektive 336 kronor för år beroende på

traktorns tjänstevikt. Traktorskatt för brännolje- och fotogendrivna trafiktraktorer

borde utgå med 360, 564 respektive 780 kronor, likaledes beroende

på tjänstevikt. Den genomsnittliga årliga körlängden på allmänna vägar och

gator har av utredningen uppskattats för jordbrukstraktorer till 60 mil och

för trafiktraktorer till 400 mil. Utredningen har rörande den föreslagna beskattningen

närmare anfört följande.

De bensindrivna jordbrukstraktorernas årsförbrukning av bensin har enligt

den senaste jordbrukskalkylen beräknats uppgå till i genomsnitt 1 570 liter

per traktor under år 1954. Genom successiv ny- och ersättningsinsättning

av mera driftsekonomiska traktorer kan den genomsnittliga årsförbrukningen

under åren 1955—1959 beräknas nedgå till i genomsnitt 1 500 liter. Den

bensinskatt, som kommer att erläggas för denna årsförbrukning, uppgår vid

en skattesats av 32 öre per liter till 480 kr. Härav skall enligt utredningens i

betänkandet SOU 1953: 34 avgivna förslag restitueras 325 kr. På traktorägaren

stannande skattebelopp utgör då (480 — 325 —) 155 kr. Med ledning

av diagram XI: 25 i betänkandet och den antagna genomsnittliga körlängden

på väg kan det totala kostnadsansvaret för en bensindriven jordbrukstraktors

väganvändning uppskattas till i genomsnitt maximalt (1,40 kr. X

60 =) 84 kr. Ehuru jordbrukstraktorernas körlängder på väg kunna för8

Bihang till riksdagens protokoll 19öi. 1 samt. Nr 112.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

väntas öka under åren 1955—1959, torde med hänsyn till det anförda icke

tills vidare föreligga anledning till uttagande av fordonsskatt (traktorskatt)

för bensindrivna jordbrukstraktorer. En på statistiskt material grundad,

mera ingående undersökning av jordbrukstraktorernas körlängder på väg

erfordras emellertid för att deras vägkostnadsansvar skall kunna bestämmas

mera exakt. Oavsett utfallet av en dylik undersökning finner utredningen

det av praktiska skäl lämpligast att de bensindrivna jordbrukstraktorernas

vägkostnadsansvar uttages i samband med en på sådan undersökning

grundad justering av restitutionsbeloppet, varigenom särskild fordonsbeskattning

åtminstone tills vidare undvikes. Utredningen kan därför icke

förorda någon fordonsbeskattning av de bensindrivna jordbrukstraktorerna.

De brännolje- och fotogendrivna jordbrukstraktorernas genomsnittliga

vägkostnadsansvar har beräknats i följande tablå, i vilken den maximala

totalskatten per mil beräknats med ledning av diagram XI: 25 i betänkandet.

Totalvikt med Maximal total- Årligt väg
-

Tjänstevikt kg släpfordon skatt per mil kostnadsansvar

kg kr. kr.

högst 1 299 .................... 3 200 0,90 54

1 300—2 499 ................... 5 400 1,40 84

över 2 499 ..................... 8 200 1,95 117

Det helt övervägande antalet traktorer tillhöra tjänsteviktsgruppen om

1 300—2 499 kg. Vissa av de brännolje- och fotogendrivna traktorerna erfordra

startbensin. En mindre del av totalskatten för dessa traktorer erlägges

sålunda i form av bensinskatt. Med hänsyn härtill och då den i tablån

angivna totalskatten per mil torde böra i någon mån reduceras till följd av

traktorernas begränsade körhastighet, synes en enhetlig fordonsskatt (traktorskatt)

av 72 kr. per år, inkluderande brännoljeskatt, för alla brännoljeoch

fotogendrivna jordbrukstraktorer, som framföras på väg, vara skälig.

De bensindrivna trafiktraktorernas vägkostnadsansvar och fordonsskatt

(traktorskatt) vid en bensinskatt av 32 öre per liter framgå av följande

tablå.

Total- Maximal Årligt Bensinskatt Traktorskatt

Tjänstevikt vikt med total- vägkost- kr. kr.

kg släpfordon skatt per mil nadsansvar (körning (avrundat

kg kr. kr. 400 mil) belopp)

högst 1 299 ...... 3 200 0,90 360 230 132

1 300—2 499 ..... 5 400 1,40 560 358 204

över 2 499 ....... 8 200 1,95 780 448 336

De i tablån angivna traktorskatterna äro avrundade till jämna 12-tal. De

ha däremot icke reducerats med hänsyn till den begränsade körhastigheten,

enär genoansnittskörlängden beräknats i underkant, varigenom en viss reduktion

av vägkostnadsansvaret redan åstadkommits.

Traktorskatten för de brännolje- och fotogendrivna trafiktraktorerna, vilken

avses inkludera viss brännoljeskatt, kommer med angivna beräkningsgrunder

att helt motsvara det i tablån angivna vägkostnadsansvaret och blir

sålunda efter avrundning till jämna 12-tal följande:

Tjänstevikt kg Traktorskatt kr.

högst 1 299 .................................... 360

1 300—2 499 .................................... 564

över 2 499 ..................................... 780

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 112.

115

Den i dessa traktorskattebelopp inkluderade myckenhet brännolja (fotogen),

vilken såsom redan beskattad bör få avdragas vid fastställandet av

den i vägtrafik förbrukade drivmedelskvantitet, för vilken brännoljeskatt

efter deklaration skall erläggas, har beräknats enligt följande uppställning:

Avdragsgill kvanti
Tjänstevikt

kg tet. brännolja eller

fotogen; lit.

högst 1 299 ................................... 600

1 300—2 499 .................................. 900

över 2 499 .................................... 1 100

Någon skillnad i avdragskvantiteterna har ej gjorts i fråga om brännolja,

å ena, samt fotogen, å andra sidan, ehuru den specifika förbrukningen av

drivmedel är olika för brännolj edrivna och fotogendrivna traktorer. I stället

har ett medelvärde för drivmedelsförbrukningen beräknats för varje tjänsteviktsgrupp.

Förfaringssättet innebär, att de brännolj edrivna trafiktraktorerna

bli i viss mån gynnade och de fotogendrivna trafiktraktorerna i motsvarande

mån missgynnade. En kostnadsutjämning mellan samtliga trafiktraktorer

i fråga om de skattefria drivmedelsavdragen har emellertid synts

vara att föredraga framför införandet av skilda skattesatser på motorbrännolja

och fotogen.

I fråga om traktortrafikens vägkostnadsandel har utredningen slutligen uttalat

att i traktorskatt under åren 1955—1959 kunde beräknas inflyta ca 37

milj. kr. eller i genomsnitt ca 7,4 milj. kr. per år. Av angivna 37 milj. kr. beräknades

på jordbrukstraktorer belöpa ca 29,8 milj. kr., vilka — i den mån

de vore att hänföra till utgifter för jordbruket — enligt nuvarande system

kompenserades via jordbrukskalkylen. Vid den i betänkandet SOU 1953: 34

antagna kostnadsramen under åren 1955—1959 skulle traktorernas totala

vägkostnadsansvar enligt här angivna beräkningsgrunder kunna uppskattas

till ca 41,5 milj. kr. Detta belopp inginge i den andel (ca 22 %) av det allmännas

kostnader för väghållningen och vägtrafikväsendet, som icke belöpte

på motorfordonstrafiken utan förorsakade på det allmänna stannande

kostnader. Ett uttagande av traktortrafikens vägkostnadsansvar genom särskild

beskattning syntes förutsätta att intäkterna av denna beskattning användes

för att reducera sistnämnda kostnader.

Remissyttrandena.

över utredningens promemoria har, efter remiss yttranden avgivits

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens jordbruksnämnd,

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands län, Svenska vägföreningen,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges industriförbund samt Sveriges lantbruksförbund. Infordrade yttranden

har vidare avgivits av generalpoststyrelsen i vad gäller uppbördsförfarandet

samt av Föreningen Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges

stadsfiskaler i de delar förslaget berör polis- och åklagarväsendet. Härjämte

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

har Skogsbrukets motortransportkommitté inkommit med en skrivelse i

ärendet.

Utredningens förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus samt Västernorrlands län samt av statspolisintendenten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat att det rent principiellt förelåge

skäl att traktortrafiken på allmän väg deltoge i kostnaden för den allmänna

väghållningen. Frågan huruvida man i nuvarande läge borde låta

denna princip leda till en särskild beskattning av trafiken vore beroende av

hur man bedömde traktortrafikens omfattning och utveckling. Skulle den

bedömas vara av liten omfattning och icke väntas öka, så förelåge vissa skäl

att även i fortsättningen låta denna gå fri från särskild beskattning. Styrelsen

hade emellertid den uppfattningen, att traktortrafiken redan fått så stor

omfattning, att det borde vara fullt berättigat att liksoan för biltrafiken uttaga

särskild skatt av densamma. — Beträffande bestämmandet av traktorskattens

storlek ville styrelsen uttala att det vore ännu svårare än ifråga om

motorfordonsbeskattningen att finna en riktigt avvägd beskattning. Detta

berodde på dels svårigheten att bedöma traktorernas skäliga kostnadsansvar

dels det förhållandet, att traktorerna sysselsattes med trafikarbete i betydligt

mera skiftande omfattning än bilarna; för en del traktorer komme trafikarbetet

på allmän väg att vara helt obetydligt eller intet alls. Styrelsen

ville med hänsyn härtill för sin del tillstyrka att skatten nu tillmättes relativt

låg och att denna fråga upptoges till vidare behandling i samband med den bedömning

av bilskatten på längre sikt, som styrelsen tillstyrkt i sitt yttrande

över utredningens betänkande med förslag till beskattning av motorfordonstrafiken.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat om att utredningen

beräknat traktorernas andel i kostnaderna för väghållningen och vägtrafikväsendet

under femårsperioden 1955—1959 till cirka 41,5 miljoner kronor.

Denna kostnadsandel vore enligt länsstyrelsens uppfattning absolut sett så

betydande, att det icke syntes försvarbart att utan tungt vägande skäl låta

den stanna på det allmänna. Från motorfolkets sida gjordes också med fog

gällande att icke blott de utan även alla andra, som droge nytta av vägarna,

skulle betala sin andel i kostnaderna. Länsstyrelsen har emellertid samtidigt

uttalat att beskattningen i vad gällde jordbrukstraktorer bleve verkningslös

i den mån kompensation lämnades via jordbrukskalkylen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat att det måste anses rimligt

att fordonsskatt lades å traktorer, som användes i trafikarbete. Även om frågan

om traktorskattens definitiva utformning syntes böra samordnas med

motorfordonsbeskattningen i övrigt, hade länsstyrelsen därför — med hänsyn

till de förhållandevis låga skattebelopp som av utredningen föreslagits i

ovannämnda promemoria — ej funnit skäl framställa några erinringar mot

att utredningens förslag lades till grund för en provisorisk utformning av

traktorskatten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

117

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Sveriges industriförbund,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska vägföreningen samt Sveriges

automobilhandlareförbund har givit uttryck åt den uppfattningen, att frågan

om en eventuell traktorskatt borde bli föremål för ytterligare utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit att länsstyrelsen i likhet

med utredningsmannen ansåge, att skattskyldighet i princip borde föreligga

för traktorer i den mån de begagnade allmän väg eller gata. Praktiska skäl

kunde emellertid motivera undantag från denna princip. I anslutning härtill

har länsstyrelsen uttalat att traktorfrekvensen å vägarna för närvarande

syntes visa något stigande tendens. Alltjämt vore dock den absoluta omfattningen

av denna trafik skäligen ringa. I vad mån en ökning av bilskatten

kunde komma att inverka på frekvensen av traktortrafiken vore i dagens

läge svårt att förutse. En eventuell inverkan måste självfallet bliva beroende

av bland annat den närmare utformning bilskatten erhölle vid frågans slutliga

behandling. Vid angivna förhållanden förefölle det länsstyrelsen tveksamt,

huruvida anledning förelåge att redan nu taga ställning till frågan om

införande av skatt å traktorer. Fastmera syntes goda skäl tala för att man

här ännu någon tid avvaktade utvecklingen.

Icke heller länsstyrelsen i Malmöhus län hade i princip någon erinran

mot att skatteplikt infördes för traktorer, som framfördes på allmän väg

eller gata. Det utredningsmaterial, som åberopades till stöd för förslaget, vore

emellertid på väsentliga punkter ej fullständigt nog för att möjliggöra ett

säkert bedömande av detsamma. I något fall hade utredningsmannen utgått

från enbart antaganden. Med hänsyn till det anförda avstyrkte länsstyrelsen

att förslaget utan ytterligare utredning lades till grund för beslut.

Sveriges industriförbund har uttalat att traktorbeskattningens utformning

och avvägning borde ägnas en mera omsorgsfull prövning än som skett

i den föreliggande promemorian. Det vore bl. a. önskvärt, att ett förhållandevis

representativt statistiskt material rörande traktorernas användning på

de allmänna vägarna insamlades och bearbetades. Innan sådan redovisning

lämnats, kände sig förbundet icke övertygat om att någon principiell skillnad

i fråga om väganvändningen förelåge mellan jordbrukstraktorer och

sådana traktorer som användes inom större industrianläggningar. Industriförbundet

ville redan nu deklarera, att förbundet ej heller beträffande traktorbeskattningen

funne någon »inbakning» av drivmedelsskatten i fordonsskatten

böra ifrågakomma, eftersom en sådan inbakning skulle leda till

individuella orättvisor. Vid det fortsatta utredningsarbetet syntes vidare

böra eftersträvas en rimlig lösning av skattefrågan för de fordon, som användes

inom byggnads- och anläggningsindustrien och endast tillfälligtvis

framfördes på väg som avsåges i vägtrafikförordningen.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska vägf öreningen och Sveriges

automobilhandlareförbund har — efter samråd med Bilverkstädernas riksförbund,

Bilägarnas inköpscentral, Kungl. automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska droskbilägare
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

förbundet, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska petroleuminstitutet,

Sveriges automobilimportörförbund — sammanfattningsvis anfört följande.

Traktorer, som huvudsakligen begagnades på väg, borde i princip beskattas

i samma former som motorfordon. Inkomsterna av en kommande traktorbeskattning

borde tillföras automobilskattemedlens specialbudget. De av

utredningsmannen på grundval av tidigare utredning om ändring av gällande

bilbeskattning föreslagna skattesatserna kunde icke anses godtagbara

liksom ej heller den föreslagna gränsdragningen olika traktorkategorier

emellan. Hela frågan om traktorbeskattningens anordnande borde hänskjutas

till förnyad behandling i samband med den fortsatta utredning rörande

bilbeskattningen i allmänhet, som enligt organisationernas uppfattning måste

anses nödvändig.

Utredningsmannens förslag har avstyrkts av statens biltrafiknämnd,

statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund och Skogsbrukets motortransportkommitté.

Statens jordbruksnämnd har uttalat att det med hänsyn till de allmänna

principerna för finansieringen av vägväsendet i och för sig vore riktigt, att

nu skattefria traktorer, vilka utöver den direkta användningen i jordbruk

eller skogsbruk anlitades för trafik på allmän väg, genom en lämpligt avvägd

beskattning finge bidraga till finansieringen i fråga. Av samma principer

följde emellertid, att skatt, som upptoges i nämnda syfte, icke skulle

drabba objekt, som icke medverkade till förslitning av vägarna. Jordbruksnämnden

har i sammanhanget erinrat om att, liksom avvikelser från den

första grundsatsen funnes i fråga om vissa av jordbrukets traktorer, det, när

det gällde bensin, som förbrukades vid jordbruket, i rätt stor omfattning

förekomme avvikelser från den andra grundsatsen. I sitt betänkande om beskattningen

av motorfordon hade sålunda 1951 års utredning själv erinrat

om att jordbruket belastades med bensinskatt för bensindrivna maskiner och

fordon, vilka icke alls eller endast till mindre del användes för körning på

väg, t. ex. stationära maskiner för mjölkning, förmalning och vedsågning

samt dragbilar och jeepar. Enligt betänkandet skulle redan bensinskatten

för de stationära maskinerna i vissa fall kunna uppväga den förmån, som

jordbruket åtnjöte genom att dess brännoljetraktorer (med brännoljtraktorer

förstodes även fotogentraktorer) i viss utsträckning — skattefritt —

användes för körning på väg. Av jordbruket uttoges emellertid bensinskatt

även för bensinen till åtskilliga andra maskiner och fordon än de nyss

nämnda, utan att bensinen kommit till användning för körning på väg. Så

vore fallet beträffande bensinen till självgående skördetröskor och startbensinen

till den stora massan av brännoljedrivna (fotogendrivna) traktorer.

Till jämförelse med det totalbelopp, som på grundval av utredningens uppskattningar

(skatt för hälften av de oljedrivna jordbrukstraktorerna, f. n.

ca 88 000 st.) per år skulle inflyta genom den i promemorian angivna traktorskatten

(72 kr. X 44 000 =) ca 3,2 milj. kr., kunde nämnas, att enbart

skatten på här avsedd startbensin beräknades per år inbringa ca 4 milj. kr.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 112.

119

— Jordbruksnämnden har vidare uttalat att någon statistik över antal, storlek,

motortyp o. d. för jordbrukets lastbilar icke förelåge. I vad mån jordbrukets

lastbilar drabbades av den föreslagna skattehöjningen (som icke

avsåge mindre lastbilar) kunde därför i nuvarande läge ej överblickas.

Det vore sålunda icke heller möjligt att bedöma, i vilken utsträckning jordbrukarna

på grund av skattehöjningen skulle föranledas att övergå från körning

med lastbil till landsvägskörning med brännoljetraktorer. I de fall

en jordbrukare mera hårt drabbades av skattehöjningen, förefölle det å

andra sidan icke sannolikt, att han skulle avhålla sig från att övergå till

traktorkörning enbart på grund av den föreslagna skatten på väggående

brännoljetraktorer, 72 kronor per år. Utredningens uppskattning av det

nyss angivna beloppet grundade sig för övrigt endast på antaganden angående

omfattningen av traktorernas användning på väg utanför jordbruket.

Den verkliga storleken av denna användning var icke utredd. Med hänsyn

till svårigheterna att skarpt avgränsa de fall, då skattskyldighet inträdde,

skulle vidare en traktorbeskattning sådan som den av utredningen föreslagna

sannolikt ge anledning till svårbemästrade tolkningsproblem, vilket

förefölle särskilt betänkligt i betraktande av de kännbara påföljder, som

enligt förslaget kunde drabba försumliga traktorförare och innehavare av

traktor. Uppenbarligen skulle det föreslagna skattesystemets upprätthållande

även kräva en betydande kontrollapparat.

Sveriges lantbruks förbund har inledningsvis deklarerat att förbundet ställde

sig förstående till tanken, att traktorer, som användes enbart för vägtransporter,

med hänsyn till konkurrensen med yrkesbilar skulle beskattas.

Vidkommande jordbrukstraktörer har förbundet uttalat att dessas primära

uppgift vore funktionen som dragare på åkrarna i stället för hästar. Sekundärt

tjänstgjorde de visserligen även som transportorgan. Förutsättningen

härför vore emellertid icke goda vägbanor utan liksom vid körning med

häst och vagn kunde transporterna med traktor ske på primitiva vägbanor.

Traktorerna hade sålunda icke framtvingat vägbyggen. — Förbundet har vidare

framhållit att en beskattning av jordbrukstraktorer direkt skulle motverka

en eftertraktad övergång till mera mekaniserade arbetsformer. — Slitaget

på vägarna vore enligt förbundets uppfattning betydligt mindre beträffande

traktorerna, vilkas maximerade hastighet utgjordes av 30 kilometer

i timmen och normala 20—25 kilometer i timmen än beträffande bilarna

med deras höga hastigheter. -— Lantbruksförbundet har vidare framhållit

att utredningen icke syntes ha tagit hänsyn till den stora skillnaden

mellan å ena sidan jordbrukstraktorer och å andra sidan trafiktraktorerna

i fråga om deras funktion som skatteobjekt. Förbundet har härom anfört

följande.

I detta hänseende vill förbundet erinra om de stora kostnader, som åvilar

jordägarna för byggande och underhåll av de enskilda vägarna. Dessa vägar

anlitas mer och mer av allmänheten, icke minst av turister. Enbart denna

tribut till det allmänna torde vara tillräcklig som motiv för att undantaga

jordbrukstraktorer från skatt.

Emellertid finns ännu ett skäl för skattebefrielse i vad gäller jordbruks
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

traktorer, nämligen att jordbrukaren redan nu erlägger en avsevärd skatt

till vägändamål via den bensin, som användes för drift av dragbilar, jeepar,

skördetröskor, pumpar och mjölkningsmaskiner både i ladugårdar och ute

på betena (utomhusaggregat) samt som startbensin för fotogendrivna och

brännoljedrivna traktorer och dragbilar. Vad gäller startbensinen har förbrukningen

av denna för år 1954 beräknats till 19 900 m3. Som jämförelse

kan nämnas, att förbrukningen av drivbensin för traktorer har beräknats

till 10 511 m3. För sistnämnda kategori lämnas viss restitution. Så sker

dock icke för övrig förbrukning av bensin. Beräknas den skatt som jordbruket

betalar enbart på startbensinen efter nu gällande skattesats, 28 öre

per liter, uppgår den till ca 5,6 milj. kronor. Härtill kommer bensinen för

dragbilar, 2 028 m3, för jeepar 2 657 m3, för självgående skördetröskor

304 m3 samt för ovan nämnda maskiner, beträffande vilka någon beräkning

icke kunnat verkställas. Den skatt, som icke restitueras, uppgår till ett belopp,

som i stort sett motsvarar det skattebelopp, som utredningen avsett

skola falla på jordbrukstraktörerna, nämligen ca 5,9 milj. kr. Om skatten på

bensin uträknas efter 32 öre, vilket torde vara följdriktigt, då utredningen

baserar nämnda inkomstbelopp härpå, blir skatten på i jordbruket använd

bensin, frånsett den på drivbensinen fallande, betydligt högre än utredningens

uppskattade belopp. Som en ytterligare jämförelse kan anföras, att

startbensinen för de fotogendrivna traktorerna, ca 70 000 st., uppgår till ca

200 liter per år. Efter en skatt på 32 öre blir det skattebelopp, som härigenom

erlägges per traktor av denna typ 64 kronor om året. Att häröver pålägga

en skatt om 72 kronor framstår därför som fullkomligt orimligt.

Departementschefen.

I princip synes traktorer, som användes på allmänna vägar och gator,

böra ha att deltaga i kostnaderna för vägväsendet. Såsom utredningen framhållit,

saknas emellertid för närvarande statistiska uppgifter rörande traktorernas

användning på väg. De antaganden härom, som utredningen varit

hänvisad att göra, måste med hänsyn härtill betraktas såsom alltför osäkra

för att läggas till grund för en mera definitivt utformad beskattning av

traktortrafiken.

För de bensindrivna jordbrukstraktorerna erlägges redan, sett från utredningens

utgångspunkter, i form av bensinskatt ett skattebelopp, som kan

antagas utgöra full ersättning för deras väganvändning. Även beträffande

brännolj e- och fotogendrivna jordbrukstraktorer, som är inrättade för bensinstart,

gäller att genom bensinbeskattningen för dem erlägges visst skattebelopp

som går till vägarna. Omfattningen härav är emellertid icke klart

utredd. För de brännolj edrivna jordbrukstraktorer, vilka ej startas med

bensin, erlägges icke någon skatt. Dessa traktorer torde för närvarande

uppgå till ca 15 000.

För den större delen av trafiktraktorerna, vilkas totala antal för närvarande

utgör ca 5 000, erlägges skatt för bensin såsom drivmedel eller såsom

startbensin.

Med hänsyn till de osäkra och delvis outredda förhållandena på detta

område anser jag mig icke kunna i det här framlagda skatteförslaget förorda

införandet av en särskild traktorskatt. Frågan härom torde få under

det fortsatta utredningsarbetet ytterligare undersökas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

121

X. Restitution av skatt å bensin, som användes

inom jordbruket.

Gällande bestämmelser, m. m.

I 1929 års förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit har icke

upptagits någon bestämmelse om rätt till restitution av bensinskatt för

bensin, som användes inom jordbruket. I vad gäller tiden före den 1 april

1948 har jordbruket icke erhållit kompensation för skatten å bensin, som

förbrukades vid jordbrukets drift, på annat sätt än genom jordbrukskalkylen.

Jordbruket har sålunda tidigare erhållit en generell kompensation för

utgifterna för bensinskatt på samma sätt som kompensation lämnats för

andra kostnader för jordbruket. Under tiden den 1 april 1948—den 31 december

1950 har däremot jämlikt bemyndigande av 1948, 1949 och 1950

års riksdagar samt skilda beslut av Kungl. Maj :t individuell kompensation

lämnats enskilda jordbrukare för tilläggsskatten å bensin till jordbrukets

bensindrivna traktorer. Beträffande bensin, som under åren 1953 och 1954

förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer, har Kungl. Maj :t, med

stöd av riksdagens bemyndigande, genom beslut den 17 april 1953 uppdragit

åt statens jordbruksnämnd att ombesörja restitution av bensinskatt i

enlighet med i propositionen 1953: 20 angivna grunder. Enligt nämnda proposition

skulle restitution medges med 250 kronor per traktor och år beträffande

tiden den 1 januari—den 30 juni 1953 samt med 300 kronor beträffande

tiden den 1 juli 1953—den 31 december 1954 eller sålunda med

275 kronor för år 1953 och med 300 kronor för år 1954.

Utredningen.

Utredningen har inledningsvis konstaterat att en försäljning till jordbruket

av skattefri bensin — vare sig denna färgats eller icke — alltjämt vore

praktiskt omöjlig i Sverige.

Utredningen har härefter anfört vissa skäl, som enligt utredningens uppfattning

talade för en återgång till det kollektiva restitutionssystem med

kompensation via jordbrukskalkylen, som tillämpades före den 1 april

1948. Utredningen har sålunda framhållit att så länge prissättningarna på

jordbrukets produkter skedde via jordbrukskalkylen kunde det — rent teoretiskt

— göras gällande att frågan om införandet av en speciell restitutionsrätt

beträffande skatten å bensin, som förbrukades i jordbrukets drift,

icke spelade någon roll; den jordbrukare, som i jordbruksdriften använde

exempelvis en bensindriven traktor eller en stationär bensindriven motor,

erhöll nämligen täckning för utgifterna för bensinskatten — liksom för

övriga utgifter — genom prissättningen på de produkter som producerades

vid detta jordbruk. Ur denna jordbrukares synpunkt kunde knappast föreligga

något skäl, varför just utgifterna för bensinskatten skulle kompense
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ras på annat sätt än övriga utgifter för jordbruket. Att så länge systemet

med en jordbrukskalkyl bibehölls införa en individuell restitutionsrätt i

fråga om utgifterna för bensinskatten kunde därför icke anses vara ett önskemål,

som jordbrukets företrädare hade särskild anledning att bevaka. —

Jämväl en annan synpunkt vore enligt utredningens uppfattning av intresse

i detta sammanhang. Jordbrukets traktorer utnyttjades numera för körning

på väg med släpfordon (t. ex. vid bettransporter) i en utsträckning som i

och för sig gjorde det ur vägtekniska synpunkter motiverat, att även jordbrukets

traktorer bidrog till täckande av kostnaderna för vägväsendet. Denna

synpunkt hade visserligen beaktats då 1953 års riksdag fastställde det

schablonmässiga restitutionsbeloppet för år 1954 till 300 kronor, men vid

en än mera utvidgad användning av traktorer vid jordbruket kunde —•

därest restitutionsrätten bibehölls i nämnda utformning — fråga uppkomma

om ytterligare reducering av restitutionsbeloppet med hänsyn till traktorkörningarna

på väg.

Trots de starka skäl som sålunda förelåge för att helt återgå till ett kollektivt

restitutionssystem kunde likväl enligt utredningen andra omständigheter

anföras till stöd för ett bibehållande av en mera individuellt anordnad

restitution. Såsom närmare framginge av de undersökningar, vilka skett på

föranstaltande av 1948 års restitutionssakkunniga, kunde sålunda vid traktorkörning

bensindrift beräknas medföra 10—15 % högre effekt än om fotogen

användes såsom drivmedel; och vidare nedginge smörj oljeförbrukningen

vid bensindrift till ungefär hälften av den förbrukning som vore vanlig

vid fotogendrift. Med hänsyn härtill kunde det enligt utredningen — mera

ur allmänna nationalekonomiska synpunkter än ur jordbrukets — anses

motiverat att tillämpa en mera individuellt anordnad restitution av bensinskatten

i syfte att förhindra en övergång från bensin- till brännoljedrivna

traktorer i sådana fali där bensindrivna traktorer kunde utnyttjas mera

ändamålsenligt.

Utredningen har vidare uttalat att det av 1953 års riksdag godtagna systemet

med restitution med ett schablonmässigt fastställt restitutionsbelopp,

som utginge för helt år räknat oavsett i vilken utsträckning den bensindrivna

traktorn använts vid jordbrukets drift, hade den uppenbara fördelen att

någon invecklad administrativ apparat icke behövde tillskapas. Enligt vad

från statens jordbruksnämnd upplysts behövde inga praktiska tillämpningssvårigheter

uppkomma vid restitutionens handhavande. Nyssnämnda schablonmässiga

system för anordnandet av en mera individuell restitution av

bensinskatten, som av riksdagen antagits att gälla för åren 1953 och 1954,

hade hittills icke prövats i praktiken. Då under utredningsarbetets gång

något enklare eller mera rättvist system för individuell restitution av bensinskatten

icke kunnat utformas och då det av 1953 års riksdag godtagna

systemet lämpligen borde få fungera och bli praktiskt prövat under åtminstone

ett par år framåt innan en omläggning av detsamma övervägdes, ansåge

utredningen sig böra förorda, att sistnämnda system bibehölles tills

vidare även efter 1954 års utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

I vad gäller det belopp, med vilket restitution borde utgå, har utredningen

framhållit, att under år 1954 utgående belopp — 300 kronor — borde

något förhöjas, därest den av utredningen förordade höjningen av bensinskatten

genomfördes. Vid avvägningen av restitutionsbeloppet för tiden efter

nämnda år borde emellertid beaktas i vad mån den alltjämt fortgående

ökade användningen av traktor för körning på väg borde föranleda en jämkning

nedåt av restitutionsbeloppet. Härvid borde å andra sidan ej heller

bortses ifrån att även brännoljedrivna traktorer utnyttjades för dylika körningar

och att för dessa traktorer icke erlades någon drivmedelsskatt. Enligt

utredningen syntes med beaktande av det nu anförda en höjning av

schablonbeloppet till 325 kronor vara lämplig.

Någon restitutionsrätt för skatten å bensin som använts vid jordbrukets

drift, utöver den schablonmässiga restitutionen av skatt för bensin till de

bensindrivna traktorerna, har utredningen icke ansett sig kunna förorda.

Utredningen har härom anfört följande.

Beträffande övriga vid jordbruket förekommande maskiner, för vilkas utnyttjande

användes bensin såsom drivmedel, möta uppenbarligen stora svårigheter

att härutinnan utforma ett restitutionsförfarande, som är både rättvisande

och enkelt att tillämpa. I dessa fall rör det sig också om förhållandevis

små kvantiteter bensin som för år räknat förbrukas vid varje särskilt

jordbruk. I den mån vid samma jordbruk förekommer dels en brännolj edriven

traktor och dels stationära, med bensin drivna maskiner (för mjölkning,

förmalning, vedsågning etc.) — vilken maskinutrustning torde vara

mycket vanlig — kan det anses, att skatten för bensinen som förbrukas till

de stationära maskinerna motsvarar den kostnad för vägväsendet som traktorn

rätteligen borde betala men är fri från att erlägga för körningar på väg.

Vad särskilt angår dragbilar och jeepar hyser utredningen den uppfattningen,

att dessa fordon även vid jordbruk i åtskilliga fall utnyttjas för körning

på väg i så stor utsträckning att någon särskild rätt till restitution av

skatten för bensin till desamma icke är sakligt berättigad. Den skatt som

för dessa fordon erlägges totalt såsom fordons- och drivmedelsskatt torde

sålunda icke i mera avsevärd grad överstiga vad efter vägtekniska grunder

bör erläggas i skatt för deras körning på väg. Även i detta hänseende må

erinras om att kompensation för skatten å bensin, som förbrukas vid körning

med nu berörda fordon, lämnas generellt via jordbrukskalkylen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag i denna del har berörts allenast i yttranden av statens

jordbruksnämnd och Sveriges lantbruksförbund, vilka bägge tillstyrkt

förslaget, dock att jordbruksnämnden för sin del hävdat att det årliga restitutionsbeloppet

borde fastställas till 350 kronor.

Statens jordbruksnämnd har inledningsvis uttalat att syftet med nu gällande

liksom med tidigare system för restitution av bensinskatt individuellt

till varje skattepliktig innehavare av jordbrukstraktor åtminstone i främsta

rummet vore att motverka en övergång från den effektivare och ur allmän

synpunkt mera ekonomiska körningen med bensin till körning med andra

drivmedel (närmast fotogen). Nämnden har emellertid samtidigt uttalat att

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

en bensindriven traktor — ehuru sålunda driftsekonomiskt överlägsen en fotogendriven

— likväl vore underlägsen en något så när rationellt utnyttjad

dieseltraktor. Nämnden har härom närmare anfört följande.

Enligt undersökningar, som i samband med behandlingen av hithörande

frågor tidigare och i nu förevarande sammanhang verkställts bl. a. av statens

maskinprovningar i Ultuna, beräknas bensinmotorn vid i övrigt lika

förhållanden ge 10 å 15 % högre effekt än fotogenmotorn. Anskaffningen

av bensintraktor har även med hänsyn till inköpspriset befunnits i ett

flertal fall vara förmånligare än anskaffningen av en fotogendriven av

samma storlek. Sagda undersökningar har vidare givit vid handen, att vid

lika arbetsuppgift förbrukningen av bensin blir lägre än förbrukningen av

fotogen. Härjämte beräknas åtgången av smörjmedel i motorn vid bensindrift

bli omkring hälften av åtgången vid användning av fotogen (vartill

kommer det minskade arbetet med oljebyten). En annan fördel med en

bensinmotor i förhållande till en fotogenmotor är den enklare skötseln,

beroende bl. a. på att startbränsle av särskild beskaffenhet icke erfordras.

Bensinen är å andra sidan, även om man helt bortser från beskattningen,

något (f.n. 5 öre/lit.) dyrare än fotogenen. Enligt de verkställda undersökningarna

är emellertid de härav betingade merutgifterna, vid ett »normalt»

utnyttjande av traktorn, icke större än att de helt kompenseras redan av de

utgiftsbesparingar, som uppstår på grund av den lägre förbrukningen av

driv- och smörjmedel.

Att märka är emellertid, att bensinanvändningen (f. n. c:a 7 000 bensindrivna

egentliga traktorer) innebär bättre driftsekonomi endast i jämförelse

med fotogendriften (f. n. vid c:a 70 000 traktorer) och möjligen även

jämfört med körningen med vissa brännoljedrivna traktorer av äldre typ

(totala antalet brännoljedrivna traktorer utgör c:a 18 000, vilken siffra emellertid

innefattar även dieseldrivna traktorer). Jämfört med samtliga förgasarmotorer,

alltså även bensinmotorerna, besitter däremot dieselmotorerna

— som icke kräver startbensin och som till sin konstruktion är starkt

bränslebesparande och dessutom drivs med skattefri brännolja — uppenbara

företräden i driftsekonomiskt avseende. Enligt uppgift från statens maskinprovningar

är dessa företräden så betydande, att en bensindriven traktor,

icke ens om bensinskatten helt skulle borttagas, skulle ha konkurrenskraft

mot en något så när rationellt utnyttjad dieseltraktor. Maskinprovningarna

utgår ifrån, att flertalet gårdar med mera än 500 timmars årlig

traktoranvändning (vilket bl. a. torde gälla gårdar med större areal än c:a

20—25 har) vid nyanskaffning kommer att välja dieseltraktorer. Vid mindre

gårdar ställer sig däremot användningen av dieseltraktorer på grund av det

högre inköpspris, som hittills gällt för dessa traktorer, tillsvidare mindre

förmånlig. Nyanskaffningen av dieseltraktorer har enligt tillgänglig statistik

utgjort år 1950 689 st. och år 1952 2 285 st. (Det totala antalet nyanskaffningar

var samma år 12 490 resp. 14 788.) Övergången till dieseldrift

beräknas komma att påskyndas i samma mån som traktorerna kan ytterligare

standardiseras och förbilligas och bättre rutin vinnes vid motorservice

och traktorskötsel. (Enligt uppgift är t. ex. i Västtyskland jordbrukets traktorpark

redan nu till alldeles övervägande delen utrustad med dieselmotorer.

)

Jordbruksnämnden har i sitt yttrande vidare lämnat vissa uppgifter till

belysning av det utav utredningen föreslagna restitutionssystemets effekt

vid traktoranvändningen på gårdar av olika storlek. Nämnden har framhållit

att en restitution efter nu gällande bestämmelser beräknades ge traktor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

innehavare vid jordbruk i den minsta storleksgruppen icke blott full ersättning

för bensinskatten (nu 28 öre/lit.) utan därjämte en prisreduktion,

som gjorde bensinen (inkl. skatt 59 öre/lit.) billigare än både brännolja

(24 öre/lit.) och fotogen (25 öre/lit.). För den näst minsta storleksgruppen

restituerades i stort sett hela skatten på den bensin, som förbrukades i det

egna jordbruket. Även för storleksgruppen närmast däröver gåve restitutionen

en ganska god kompensation för skatten på sådan bensin, som nyss

nämnts. Först vid jordbruk med större areal än 20—30 har bleve — därest

man icke höjde år sbeloppen — restitutionen per liter använd bensin mindre

tillfredsställande. Även vid större jordbruk funnes dock, enligt vad för

nämnden upplysts, vid sidan av en hårdare anlitad traktor med t. ex. dieseldrift

ofta en bensintraktor för lättare körslor, vilken icke anlitades i större

omfattning än att den nuvarande restitutionen per liter förbrukad bensin

gåve en tämligen god skattekompensation. För de större gårdarna vägde

för övrigt, med hänsyn till vad som anförts om dieseldriften, de allmänekonomiska

skälen för en övergång till bensindrift icke lika mycket som ifråga

om det mindre jordbruket.

Nämnden har uttalat att helt allmänt kunde konstateras, att det nuvarande

schematiska restitutionsförfarandet, trots de uppenbara bristerna i

systemet, dock i stort sett vore ägnat att stimulera åtminstone till ett bibehållande

av bensintraktorerna vid de — mindre — brukningsdelar, där annan

traktordrift f. n. måste anses mindre rationell. Då man nu icke kunnat

utfinna något annat enkelt men mera rättvist verkande individuellt restitutionssystem,

stode man alltså inför alternativen att efter utgången av år

1954 antingen upphöra med restitutionen eller ock fortsätta med ett restitutionsförfarande

enligt nuvarande grunder med allenast de ändringar beträffande

restitutionsbeloppen, som med hänsyn till ändrad storlek av bensinskatten

eller av andra skäl kunde bli påkallade. Inför detta val ville

jordbruksnämnden för sin del tillstyrka en fortsatt tillämpning av nuvarande

system. Därest bensinskatten höjdes, borde uppenbarligen en höjning

även ske av det årliga restitutionsbeloppet. Det av utredningen vid en bensinskatt

av 32 öre per liter föreslagna årsbeloppet av 325 kronor skulle emellertid

ge en sämre skattekompensation än den f. n. tillämpade restitutionen.

För att det redan nu i många fall otillräckliga stimulansmomentet i skatterestitutionen,

när det gällde val mellan bensintraktor och fotogentraktor,

icke skulle ytterligare förminskas, vore det riktigare, att man vid ett skattebelopp

av nyss angiven storlek fastställde det årliga restitutionsbeloppet till

350 kronor. Med hänsyn till restitutionens syfte att motverka en ur allmän

synpunkt oekonomisk övergång till fotogendrivna traktorer borde det vidare

klart sägas ifrån att den nu ifrågavarande restitutionen komme att bibehållas

ytterligare ett antal år. Den borde enligt nämndens mening lämpligen

fortfara tillsvidare intill dess man funnit en bättre lösning av bensintraktorernas

skattefråga eller till dess en stimulans till bensindrift med hänsyn

till den tekniska utvecklingen inom traktordriften icke längre vore

påkallad.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit att förbundet icke hade något

att erinra mot utredningens förslag att nuvarande system för restitution av

skatt för bensin, som använts för drift av traktorer i jordbruket, bibehölles

och att det schablonmässiga restitutionsbeloppet höjdes från 300 till 325

kronor. Förbundet har vidare uttalat att utredningen icke tagit upp frågan

om restitution av skatt för brännolja, som använts för drift av traktorer i

jordbruket, ej heller för bensin som använts för drift av skördetröskor. Då

dessa frågor vore av analog karaktär och betydelse finge förbundet hemställa,

att utredning verkställdes jämväl härom.

Departementschefen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen utgår under åren

1953 och 1954 individuell kompensation till enskilda jordbrukare för skatten

å bensin till jordbrukets bensindrivna traktorer med vissa schablonmässigt

fastställda belopp uppgående till 275 respektive 300 kronor per traktor

och år.

Utredningen har uttalat att under utredningsarbetets gång något enklare

eller mera rättvist system för individuell restitution av bensinskatt än det

för närvarande gällande, av 1953 års riksdag godtagna systemet icke kunnat

utformas. Nämnda system borde jämväl få fungera och bli praktiskt

prövat under åtminstone ett par år framåt innan omläggning av detsamma

övervägdes. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig böra förorda,

att det nuvarande systemet bibehölles tills vidare även efter 1954 års utgång.

Utredningens förslag i denna del har lämnats utan erinran av de remissinstanser

som uttalat sig i frågan, nämligen statens jordbruksnämnd och

Sveriges lantbruksförbund. Icke heller för egen del har jag någon erinran

mot förslaget.

I vad gäller frågan, med vilket belopp restitution skall medgivas, har utredningen

uttalat, att därest den av utredningen förordade höjningen av

bensinskatten genomfördes, borde det schablonmässigt fixerade restitutionsbeloppet

ävenledes förhöjas, lämpligen till 325 kronor. I likhet med Sveriges

lantbruksförbund har jag icke någon erinran mot det av utredningen föreslagna

beloppet. Jag tillstyrker sålunda, att hos riksdagen hemställes om

bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om restitution med 325 kronor

om året av skatt för sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till

bensindrivna traktorer.

Jag vill i detta sammanhang nämna att utredningen i sitt betänkande även

berört vissa andra restitutionsspörsmål. Jag är icke beredd att nu taga ställning

till dessa frågor, utan torde desamma få ytterligare övervägas. Bland

annat kommer frågan om invalidfordonens ställning i beskattningshänseende

att mera ingående undersökas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Itungl. Maj:ts proposition nr 112.

127

XI. Kontrollen över brännoljebeskattningen.

Med hänsyn till den otillfredsställande uppbördstekniska anordningen av

den nuvarande brännoljebeskattningen har utredningen föreslagit att brännoljeskatten

till övervägande del överföres till och »inbakas» i fordonsskatten.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har jag icke ansett

mig nu böra framlägga förslag om en dylik inarbetning av brännoljeskatten

i fordonsskatten. Tills vidare får alltså det nuvarande systemet med

särskilt deklarationsförfarande bibehållas. Det har emellertid ansetts angeläget

att undersöka huruvida icke en förbättrad kontroll skulle kunna erhållas.

I sådant syfte har på mitt uppdrag inom kontrollstyrelsen undersökningar

gjorts angående förutsättningarna för en överföring av kontrollen

över brännoljebeskattningen från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Vidare

har statens väginstitut låtit utreda de tekniska möjligheterna att genom

mätningsapparatur på fordonet kontrollera bränsleförbrukningen hos

oljedrivna lastbilar och vissa därmed sammanhängande frågor. Innan jag

redovisar resultatet av dessa utredningar skall jag lämna en kortfattad redogörelse

för huvuddragen i den nuvarande beskattningsformen ävensom

en sammanfattning av de yttranden, som utredningen inhämtat från länsstyrelserna

rörande brännoljebeskattningen (s. 329 o. ff. i betänkandet).

Nuvarande beskattningsform.

Om skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor stadgas i

förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) och kungörelsen den 5 mars 1948 (nr

117) angående uppbörd m. m. av skatt å vissa för drivande av automobil använda

brännoljor. Det åligger envar, som har för avsikt att använda brännolja

för drivande av motorfordon, att göra anmälan härom till länsstyrelsen

i det län där fordonet har sin hemort. För registrerade motorfordon skall

därvid lämnas uppgift om fordonets registreringsnummer. Länsstyrelsen

har att övervaka att anmälningsskyldigheten fullgöres. Inom åtta dagar efter

utgången av varje kalenderhalvår skall skattskyldig avgiva deklaration

angående den myckenhet brännolja, som för det här ifrågavarande ändamålet

förbrukats under halvåret, och avlämna deklarationen i Stockholm till

överståthållarämbetet, i övriga städer till magistraten, stadsstyrelsen eller

kommunalborgmästaren samt på landet till landsfiskalen. Deklarationen avgives

till myndigheten i den ort där fordonet har sin hemort. Det åligger nu

ifrågavarande myndigheter att övervaka, att samtliga uppgiftsskyldiga inkommer

med deklarationer, samt att kontrollera, att deklarationerna är fullständiga

och riktiga. Senast den 15 januari respektive den 15 juli skall,

utom i Stockholm, de inkomna deklarationerna vidaresändas till länsstyrelsen,

som efter granskning av deklarationerna i särskild längd uppför dom

som deklarerat eller för vilka uppgifter eljest inkommit. Länsstyrelsen, som

vid behov kan låta verkställa bokföringsgranskning hos den skattskyldige,

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

fastställer de myckenheter brännolja, för vilka skatt skall erläggas, och den

därå belöpande skatten. Då under kalenderhalvåret förbrukad kvantitet icke

uppgår till 50 liter påföres ej skatt. Skatteuppbörden äger rum under tiden

från och med den 5 till och med den 15 i månaderna februari och augusti.

Om straff för oriktiga uppgifter i deklaration gäller vad som stadgas i skattestrafflagen.

Sammanfattning av länsstyrelsernas till utredningen avgivna yttranden

angående brännoljebeskattningen.

Flertalet länsstyrelser har funnit det nuvarande systemet för brännolj ebeskattning

mindre lämpligt. Olika förslag till skärpning av den nuvarande

kontrollen har framlagts. Sålunda har ifrågasatts om icke lastbilstrafikens

och busstrafikens förbrukning av brännolja i någon mån kunde kontrolleras

genom de veckovis avlämnade körrapporterna respektive de för busslinjetrafiken

fastställda turlistorna. En länsstyrelse har förordat att försäljarna

av brännolja skulle åläggas att lämna kontrolluppgifter. Skärpning av kontrollen

vore också möjlig inom ramen för de nuvarande bestämmelserna om

å de brännolj edrivna fordonen inmonterades särskilda av polismyndighet

plomberade väglängdmätare. Vid deklarationen skulle då fogas intyg av polismyndighet,

utvisande väglängdmätarens ställning en viss dag. En god

utgångspunkt för bedömandet av riktigheten av den i deklaration uppgivna

brännoljemängden skulle man också kunna få, om deklaration innehöll

uPP§ift även beträffande bilens fabrikat, årsmodell och motorstyrka (antal

hästkrafter och cylinderantal), brännoljeförbrukningen per mil, körd vägsträcka

utan släpvagn med och utan last, körd vägsträcka med släpvagn med

och utan last, bilens maximilast, släpvagnens maximilast, ingående lager av

brännolja den 1 januari respektive den 1 juli under deklarationsåret samt

utgående lager den 30 juni respektive den 31 december under deklarationsåret.

Några länsstyrelser har ifrågasatt en omläggning av beskattningen därhän

att skatten skulle uttagas redan hos leverantörerna av brännolja. Kontrollsystemet

skulle förslagsvis kunna fungera så, att brännoljeförsäljare av

statsverket skulle erhalla särskilda kvittoblock innehållande formulär till

försäkran av köpare, som skulle använda brännolja för annat bruk än framförande

av bil, att den olja han ämnade köpa icke skulle användas för bildrift.

Efter avlämnande av sådan försäkran skulle brännoljan få inköpas

utan erläggande av skatt. För all olja, som försäljare sålt utan att av köpare

ha mottagit sådan försäkran, skulle försäljaren vara pliktig inleverera skatt

till statsverket. En länsstyrelse föreslår alternativt här att skatt uttages för

all olja, som säljes och att restitution anordnas för den olja, som förbrukas

för andra ändamål än motordrift. Slutligen har föreslagits, att brännoljeskatten

skall slopas sasom fristående skatt och läggas å de motorfordon, som

drives med brännolja. Dessa fordon skulle således beskattas efter en högre

tariff än de övriga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

129

Inom kontrollstyrelsen verkställd utredning.

Resultatet av den inom kontrollstyrelsen verkställda utredningen har redovisats

i en den 12 februari 1954 dagtecknad promemoria. Ur innehållet i

promemorian må här återgivas följande.

En av kontrollstyrelsen kontrollerad brännoljeskatt synes kunna anordnas

på liknande sätt som de övriga skatter, som står under styrelsens tillsyn.

De skattskyldiga bör sålunda åläggas att förslagsvis fyra gånger om

året inkomma med på tro och heder avgivna deklarationer till kontrollstyrelsen

angående den under en viss skatteperiod förbrukade kvantiteten brännolja

och den därå belöpande skatten. För närvarande avgives deklarationer

två gånger om året, men en minskning av skatteperioden torde vara

lämplig med hänsyn till storleken av de belopp det i det enskilda fallet kan

bli fråga om. Kontrollstyrelsen bör kunna bestämma vilka månader som

skola falla inom en viss skatteperiod; i första hand för att en jämn arbetsfördelning

skall ernås för styrelsen, men även för den skattskyldige kan en

viss bestämd förläggning av skatteperioden vara önskvärd. I särskilda fall

bör styrelsen kunna förordna, att skatteperioden skall omfatta kortare tid

än tre månader om året, förslagsvis minst en månad, eller längre tid, förslagsvis

sex månader. Deklarationen bör avlämnas och skatt erläggas inom

15 dagar efter skatteperiodens utgång. Undantagsvis bör kontrollstyrelsen

kunna medgiva en förlängning av denna tid intill tre månader.

För att kontrollstyrelsen skall få kännedom om de motorfordon som drives

med brännolja, är det lämpligt att stadga skyldighet för den som tänker

övergå till oljedrift att göra anmälan därom till kontrollstyrelsen. De som

vid förordningens ikraftträdande förfogar över motorfordon med oljedrift

bör fullgöra denna anmälningsskyldighet inom en viss kortare tid efter förordningens

ikraftträdande.

A det besiktningsinstrument, som i varje enskilt fall ligger till grund för

bilregistreringen, finns bl. a. uppgifter om fordonet är avsett för drift med

bensin eller brännolja (eller annat bränsle). Vid ombyggnad från bensindrift

till oljedrift erfordras ombesiktning, varvid besiktningsinstrumentets

uppgifter på denna punkt ändras. Det torde lämpligen böra åläggas länsstyrelserna

och eventuellt statistiska centralbyrån, vilket ämbetsverk svarar

för centrala bilregistret, att tillhandagå kontrollstyrelsen med upplysningar

rörande de motorfordon som besiktigas för oljedrift. Genom att kontrollstyrelsen

sålunda erhåller uppgift om de oljedrivna fordonen både från de

skattskyldiga själva och från länsstyrelserna eller statistiska centralbyrån

torde kontrollstyrelsen snabbt kunna få kännedom om de motorfordon inom

landet för vilkas bränsleförbrukning skatt skall erläggas.

Till anmälan, å vilken erforderliga identifieringsuppgifter lämnas, bör

fogas avskrift av besiktningsinstrument för fordonet. Lämpligen bör besiktningsinstrumenten

framdeles utfärdas i ytterligare ett exemplar, varigenom

den skattskyldige befrias från att låta göra en extra avskrift. Med ledning

av de i bcsiktningsinstrumentet intagna uppgifterna angående fordons märke

och typ, motorstyrka och antal cylindrar samt huruvida vagnen är utrustad

med draganordning för släpvagn, kan kontrollstyrelsen göra beräkningar

angående den normala bränsleförbrukningen per körd mil och sålunda

med ledning av körsträckorna för varje fordon kunna beräkna bränsleförbrukningen.

Hänsyn måste vid eu dylik beräkning givetvis dock tagas

till exempelvis väglag och i vad mån körning skett i stadstrafik eller å landsbygden.

!) Bilumg till riksdagens protokoll 193i. 1 sand. IVr 112.

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Knngl. Maj:ts proposition nr 112.

Skatt bör utgå förutom för olja, som enligt vedertaget språkbruk benämnes

brännolja, även för andra flytande eller gasformiga bränslen, som

kunna användas som motorbränsle. Bensin och motorsprit, vilkas beskattning

är reglerad i särskild ordning, skulle givetvis undantagas i förevarande

sammanhang. Med brännolja skulle i enlighet härmed vara att jämställa

exempelvis fotogen, terpentin, andra alkoholer än etylalkohol — såsom träsprit

och isopropylalkohol — bensol, toluol, gasol, metan och acetylen.

Kontrollstyrelsen bör, för att erforderlig kontroll skall kunna upprätthållas,

erhålla möjlighet att taga del av oljeleverantörernas handelsbokföring

och — om denna är bristfällig — äga meddela föreskrifter om dennas

uppläggning. I förhållande till den som driver handel med motorfordon eller

delar till sådana samt den som mottager och avsänder gods med lastbil bör

kontrollstyrelsen erhålla liknande befogenheter. Detta överensstämmer i

stort sett med vad som gäller enligt övriga författningar på den indirekta

beskattningens område.

Framför allt är det emellertid nödvändigt att kontrollstyrelsen erhåller

relativt vidsträckta befogenheter i förhållande till de skattskyldiga. Styrelsen

bör sålunda erhålla rätt att kontrollera de oljedrivna motorfordonen och

de skattskyldigas lager av brännoljor. Den skattskyldige bör åligga att enligt

kontrollstyrelsens anvisningar göra fortlöpande anteckningar angående lager

och inköp av brännoljor samt angående tankning och körning av motorfordon.

Skattskyldig bör och vara pliktig att, där kontrollstyrelsen så förordnar,

på egen bekostnad låta installera mätare för kontroll av körd väglängd, förbrukad

kvantitet olja e. dyl. Denna eller dessa mätare bör plomberas av statlig

myndighet exempelvis besiktningsmyndighet eller kontrollstyrelsen. Önskvärt

hade varit om tillfredsställande mätning kunnat anordnas beträffande

förbrukad kvantitet brännolja. På grund av tekniska svårigheter låter detta

emellertid i allmänhet sig icke göra, varför kontrollen som regel får ske genom

avstämning mot motorfordons körlängdmätare. Dessa är emellertid ofta

mindre tillförlitliga, framför allt genom att mätarställningen ofta utan större

svårigheter kan ändras. Det torde fördenskull bli nödvändigt för kontrollstyrelsen

att som regel föreskriva, att oljedrivet fordon skall förses med körlängdmätare,

vilken är försedd med spärr mot baldängesgång. Mätarställningen

å dessa körlängdmätare — liksom i förekommande fall å oljeförbrukningsmätare

— bör avläsas av den skattskyldige vid utgången av varje

skatteperiod och redovisas i deklarationen för den perioden. Stickprovsvis

skulle dessa uppgifter kontrolleras genom att mätaren avläses av kontrollstyrelsens

tjänstemän eller, efter styrelsens särskilda hemställan, av polismyndighet.

Även bör vid de flygande besiktningarna avläsning rutinmässigt

ske och uppgifter enligt särskild blankett insändas till kontrollstyrelsen.

Möjligheterna till en skärpning av kontrollen beträffande mätarna bör

undersökas av kontrollstyrelsen. Sålunda skulle exempelvis de skattskyldiga

vid slutet av en deklarationsperiod kunna tillställas mätarkort av kontrollstyrelsen,

vilket den skattskyldige skulle insätta i mätaren för avstämpling

av mätarställningen. Mätarkortet skulle sedan återgå till kontrollstyrelsen

som verifikation till deklarationen.

Antalet oljedrivna motorfordon inom landet torde för närvarande uppgå

till omkring 26 000, därav 20 000 lastbilar och 6 000 bussar. Rörande antalet

skattskyldiga saknas uppgifter, men det torde i varje fall icke överstiga

10 000. Personalbehovet skulle kunna angivas till, för styrelsen två byråmspektörer

i lönegraden Ce 25 samt två kontor sbiträden i reglerad befordringsgång

och för den lokala skattekontrollen åtta kontrollörer i högst lönegraden

Ce 21. Kostnaderna skulle kunna uppskattas till 240 000 kronor, där
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

av i avlöningskostnader 45 000 för verket och 100 000 för den lokala organisationen

och i omkostnader 10 000 för verket och 85 000 kronor för den

lokala organisationen. I sistnämnda post ingår reseersättningar med 75 000

kronor.

Det kan förutsättas, att viss besparing kan göras hos länsstyrelserna i anledning

av en omläggning av brännoljebeskattningen.

Statens väginstituts utredning.

Statens väginstitut har i skrivelse den 16 februari 1954 redovisat olika

metoder för kontroll av bränsleförbrukningen hos olj edrivna lastbilar. Dessutom

har beskrivning och prisuppgifter lämnats för några i marknaden tillgängliga

mätapparater. Sammanfattningsvis framhåller institutet.

Med stöd av det anförda vill statens väginstitut framhålla, att den enda

apparatur, som f. n. kan rekommenderas, är någon apparat för mätning

av körlängden. En sådan mätare är till konstruktionen enkel. Den kan utföras

robust och hållbar och är relativt billig. Den kan skyddas för ingrepp

genom plombering. Bakåtkörning kan hindras genom spärranordning. Kontroll

genom stämplade kort kan ev. införas, dock till högre kostnad.

Av en körlängdmätare kan man emellertid icke direkt erhålla bränsleåtgången,

om detta uppställes som önskemål. Emellertid är det möjligt att i

tabellform för ett normalfall framställa relationen mellan körlängd och

bränsleåtgång för bilar av olika vikt, om man känner motortyp och förhåliandet

mellan motorstyrka och fordonsvikt. Institutet vill dock framhålla, att

en sådan omräkning medför ganska stor approximation och blir felaktig i

vissa fall. Sålunda blir exempelvis bränsleåtgången pr körd mil större i stadstrafik

än i landsvägstrafik och större vid bvggnadskörning och vid dåligt

väglag etc.

Statens väginstitut vill slutligen framhålla, att det kan synas vara en onodig

omgång att av körlängden beräkna bränsleåtgången, eftersom den ursprungliga

"tankegången har varit och även i 1951 års utredning föreslagits,

att körlängden skulle utgöra en av de bestämmande faktorerna vid avvägningen

av beskattningen av motorfordonstraliken.

Departementschefen.

Jag har redan i tidigare sammanhang nämnt, att jag icke ansett mig kunna

förorda det av utredningen framlagda förslaget om inarbetande helt eller

delvis av brännoljeskatten i fordonsskatten. Att såsom vissa länsstyrelser

föreslagit uppbära brännoljeskatten direkt hos leverantörerna av olja torde

av praktiska skäl ej heller kunna komma i fråga. Ett sådant system skulle

nämligen förutsätta antingen att skatt icke skulle uttagas i de fall oljan

användes för andra ändamål än motordrift eller också att restitution skulle

anordnas i nu åsyftade fall. Vilken väg som härvid än väljes torde betydande

administrativa svårigheter uppkomma. Man torde sålunda — åtminstone

tills vidare — vara hänvisad till att bibehålla ett system, där skatten fastställcs

med ledning av en av den skattskyldige avgiven deklaration.

För att råda hot på de allvarliga brister, som nu vidlåder uppbörden av

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

brännoljeskatten, blir det nödvändigt att avsevärt skärpa deklarationskontrollen.

Möjligheterna till kontroll skulle givetvis avsevärt förbättras, därest

den på vissa håll i utlandet tillämpade metoden för kontroll av lastbilskörning

medelst plomberade vägmätare kunde införas för brännolj edrivna bilar.

Den av statens väginslitut verkställda utredningen visar, att det i marknaden

finns flera olika typer av apparater för mätning av körlängden, som

skulle kunna tänkas vara lämpliga för här avsett ändamål. Innan slutlig

ställning kan tagas till denna fråga torde det dock vara nödvändigt att verkställa

ytterligare undersökningar. Det synes böra få ankomma på Kungl.

Maj :t att närmare överväga de härmed sammanhängande spörsmålen och

senare meddela erforderliga bestämmelser i ämnet.

Även på annat sätt torde det dock vara möjligt att åstadkomma en effektivisering

av deklarationskontrollen. Sålunda bör beskattningsmyndighet

erhålla vidgad befogenhet att verkställa bokföringsgranskning samt meddela

föreskrifter för dennas uppläggning. För närvarande kan t. ex. sådan granskning

endast ske hos den skattskyldige själv. För att kontrollen skall få avsedd

effekt bör beskattningsmyndighet erhålla möjlighet att även taga del

av bokföringen hos oljeleverantör och den som yrkesmässigt avsänder gods

med lastbil. Då det torde finnas ett stort antal skattskyldiga, som icke är

bokföringspliktiga, bör beskattningsmyndigheten vidare tilläggas befogenhet

att ålägga den skattskyldige att göra fortlöpande anteckningar angående lager

och inköp av brännoljor. Av beskattningsmyndighet utsedd kontrolltjänsteman

bör erhålla rätt att kontrollera brännoljedrivet fordon. Sådan tjänsteman

bör även kunna besiktiga lokaler och utrymmen som användes för

lagerhållning.

Brännoljedeklarationerna innehåller för närvarande endast uppgift rörande

det antal liter brännolja, som förbrukats under deklaralionsperioden.

För att möjliggöra en mera effektiv kontroll bör uppgifter bland annat lämnas

angående körd vägsträcka, släpvagns registreringsnummer, totalvikt och

maximilast samt huruvida fordonet varit godkänt för användning i yrkesmässig

trafik.

Fn effektivisering av skattekontrollen beträffande brännoljan är såsom

framgår av det nu sagda synnerligen angelägen. Om kontrollen skall ligga

kvar hos länsstyrelserna, skulle detta förutsätta en förstärkning av personalen

på överståthållarämbetet och samtliga 24 länsstyrelser. Även om det

självfallet kan vara förknippat med vissa olägenheter med att överflytta

kontrollen till annan myndighet, som icke har direkt tillgång till länsstyrelsernas

bilregister, synes dock dessa svårigheter vara mindre än olägenheterna

av att genomföra en upprustning av kontrollpersonalen hos samtliga

länsstyrelser. Jag finner därför för min del att man bör samla kontrollarbetet

under central myndighet.

I den inom kontrollstyrelsen upprättade promemorian har förordats att

kontrollen över brännoljebeskattningen överföres från länsstyrelserna till

kontrollstyrelsen. Enligt min uppfattning kan starka skäl anföras för en sådan

omläggning. Kontrollstyrelsen omhänderhar ju numera uppbörden av

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ett stort antal indirekta skatter, som till sin konstruktion nära överensstämmer

med brännoljeskatten. Det kan sålunda med fog göras gällande att den

sakkunskap, som ämbetsverket besitter på detta område, borde utnyttjas vid

strävandena att åstadkomma en effektivisering av beskattningen av motorbrännolja.

En annan omständighet som i detta sammanhang förtjänar beaktande

är att ett förbättrat uppbördsresultat knappast kan påräknas om

icke kontrollen utsträckes att gälla även försäljningen av brännolja. Med

hänsyn till försäljningsorganens geografiskt stora intresseområden och deaktuella

motorfordonens vidsträckta reserutter torde en sådan kontroll icke

kunna göras effektiv utan ett centralt förbindelseorgan. Icke mindre värdefullt

för erhållande av en tillfredsställande kontroll måste det vara, att

granskningen av deklarationerna samt inspektionsbesöken hos de skattskyldiga

och hos leverantörer av brännolja verkställes av kontrolltjänstemän

med ingående erfarenhet av sådant kontrollarbete. På de nu anförda skälen

tillstyrker jag att kontrollen och uppbörden av brännoljeskatten anförtros

åt kontrollstyrelsen.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har med ledning av det författningsutkast,

som bifogats den av kontrollstyrelsen upprättade promemorian,

inom finansdepartementet utarbetats förslag till förordning om brännoljeskatt.

Beskattningen bör liksom nu begränsas till flytande petroleumprodukter.

I fråga om författningsförslagets redaktionella utformning må framhållas

att detsamma nära ansluter sig till vad som gäller enligt övriga författningar

på den indirekta beskattningens område. De nya bestämmelserna

har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1955.

I den inom kontrollstyrelsen upprättade promemorian har kostnaderna

för personalökning hos styrelsen och dess lokalförvaltning ävensom omkostnaderna

för kontrollarbetet beräknats till sammanlagt 240 000 kronor

om året. Med hänsyn till att de nya bestämmelserna icke skall träda i kraft

förrän den 1 januari 1955 och då enligt särskild övergångsbestämmelse deklarationerna

för första halvåret 1955 skall ingivas först i juli 1955, torde

det icke vara erforderligt att redan nu äska medel för att täcka kostnaderna

för den egentliga kontrollverksamheten. Denna anslagsfråga torde få anmälas

för nästa års riksdag. Dock synes redan under budgetåret 1954/55

viss personal bliva erforderlig inom kontrollstyrelsen för förberedande organisationsarbete

in. in. Härför erforderliga medel torde lämpligen böra anvisas

genom medgivande att överskrida anslagsposten till avlöningar till

icke-ordinarie personal i ämbetsverkets avlöningsstat. Kungl. Maj :t synes

böra utverka riksdagens bemyndigande att lämna dylikt medgivande. Medel

för bestridande av utgifter av omkostnadskaraktär torde kunna anvisas av

Kungl. Maj:t utan särskilt bemyndigande av riksdagen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj.ts proposition nr 112.

XII. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen

till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och

motor sprit;

3) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i

riket den 1 juli 1954; samt

4) förordning om brännoljeskatt;

dels medgiva att under följande, i årets statsverksproposition

under tolfte huvudtiteln uppförda anslag må mot automobilskattemedlen

avräknas nedan angivna belopp, näm
-

ligen under

anslaget till Pensioner åt f. d. befattningshavare

i statens tjänst............ 700 000 kronor;

anslaget till Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet

för arbetare in. in. . . 5 800 000 kronor;

anslaget till Pensioner åt efterlevande

till befattningshavare i statens tjänst . . 200 000 kronor;

samt anslaget till Pensioner åt efterlevande

till arbetare i statens tjänst...... 700 000 kronor;

dels godkänna de principer för avräkning av vissa anslag

å driftbudgeten helt eller delvis mot automobilskattemedel,

för vilka jag här redogjort;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att — i huvudsaklig överensstämmelse

med förut angivna grunder — förordna om

restitution av skatt för sådan bensin, som från och med år

1955 förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret 1954/

55 medgiva det överskridande av den i kontrollstyrelsens

avlöningsstat upptagna anslagsposten till Avlöningar till

icke-ordinarie personal, som kan bliva erforderligt i anledning

av nu framlagda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

135

Bilaga.

Jämförelse mellan de föreslagna

belastningen vissa

skattesatserna och skatte''

tidigare år.

År

1949/50

1951/52

1954/551

Fordonsslag

for-

dons-

skatt;

kr.

driv-

me-

dels-

skatt;

kr.

s:a

kr.

for-

dons-

skatt;

kr.

driv-

me-

dels-

skatt;

kr.

s:a

kr.

for-

dons-

skatt;

kr.

d riv- me- del s- skatt;

kr.

s:a

kr.

ökning ( + )

resp. minsk- ning (-) i

förhållande

till bud- getåret

1949/50 %

Personbil, tj v.

1 201 kg.

körlängd: 1 200

mil............

150

594

744

300

330

630

222

422

644

— 13,4

bensinförbrukn.

per mil: 1,1 lit.

Laslbil (bensin),

tj.v. 1 201 kg.

körlängd: 14r0

mil............

1T0

882

1052

340

490

830

258

627

885

- 15,9

bensinförbrukn.

per mil: 1,4 lit.

Laslbil (bensin),

tj.v. 3001 kg.

körlängd: 2 000

mil............

620

3150

3 770

1240

1 750

2 990

951

2 240

3191

- 15,4

körlängd: 3 000

mil............

620

4 725

5 345

1240

2 625

3 865

951

3 360

4 311

- 19,3

bensinförbrukn.

per mil: 3,5 lit.

Lastbil (bensin),

tj.v. 4 001 kg.

körlängd: 2 000

mil............

870

3 600

4 470

1740

2 000

3 740

1591

2 560

4 151

- 7,1

körlängd: 3 000

mil............

870

5 400

6 270

1740

3 000

4 740

1591

3 840

5 431

- 13,4

bensinförbrukn.

per mil: 4,0 lit.

Lastbil (bensin),

tj.v. 5 001 kg.

körlängd: 2 000

mil............

1 120

3 960

5 080

2 240

2 200

4 440

2 231

2 816

5 047

- 0,6

körlängd: 3 000

mil............

1 120

5 940

7 060

2210

3 300

5 540

2 231

4 224

6 455

- 8,6

körlängd: 4 000

mil............

1 120

7 920

9 040

2 240

4 400

6 640

2 231

5 632

7 863

- 13,0

bensinförbrukn.

per mil: 4,4 lit.

1 För brännolja 1

ar här

räknat

s med

en ska

tcsats

av 32

)rc för

liler u

nder hi

la budgetåret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 112,

År

1949/50

1951/52

1954/55

Fordonsslag

for-

dons-

skatt;

kr.

driv-

me-

dels-

skatt;

kr.

s:a

kr.

for-

dons-

skatt;

kr.

driv-

me-

dels-

skatt;

kr.

s:a

kr.

for-

dons-

skatt;

kr.

driv- me- del s- skatt;

kr.

s:a

kr.

ökning ( + )

resp. minsk- ning (-) i

förhållande

till bud- getåret

1949/50 %

Lastbil (motor- brännolja), tj.v.

4 001 kg.

körlängd: 3 000

mil............

870

2 958

3 828

1740

1740

3 480

1591

2 784

4 375

+ 14,2

körlängd: 4 000

mil............

870

3 944

4814

1740

2 320

4 060

1591

3 712

5 303

+ 10,1

brännoljeför- brukn. per mil:

2,9 lit.

Lastbil (motor- brännolja), tj.v.

5 001 kg.

körlängd: 3 000

mil............

1120

3 366

4 486

2 240

1980

4 220

2 231

3168

5 399

+ 20,0

körlängd: 4 000

mil............

1120

4 488

5 608

2 240

2 640

4 880

2 231

4 224

6 455

+ 15,1

körlängd: 5000

mil............

1120

5610

6 730

2 240

3 300

5 540

2 231

5 280

7 511

+ 11,6

brännoljeför- brukn. per mil:

3,3 lit.

Buss (bensin), tj.v.

ti 001 kg.

körlängd: 3000

mil............

1214

6 075

7 289

2 428

3 375

5 803

2 068

4 320

6 388

- 12,4

bensinförbrukn.

per mil: 4,5 lit.

Buss (motorbränn- olja), tj.v. 6 001 kg.

körlängd: 3 000

mil............

1214

3 366

4 580

2 428

1980

4 408

2 068

3168

5 236

+ 14,3

brännoljeför- brukn. per mil:

3,3 lit.

Buss (motorbränn- olja), tj.v. 8001 kg.

körlängd: 3 500

mil............

1654

4165

5 819

3 308

2 450

5 758

3168

3 920

7 088

+ 21,8

brännoljeför- brukn. per mil:

3,5 lit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 137

Innehållsförteckning.

Förfatlningsförslag.................................................... 2

I. Inledning...................................................... 13

II. Översikt över huvuddragen av det av 1951 års utredning rörande beskattningen

av motorfordonstrafiken framlagda förslaget .................. 14

III. Molorfordonsbeståndets framtida utveckling.......................... 15

Utredningens prognos .......................................... 15

Remissyttrandena .............................................. 18

Utredningsmannens memorandum................................ 21

Departementschefen ............................................ 23

IV. De statliga utgifterna för vägväsendet och därav på motorfordonstrafiken

belöpande andel ................................................ 24

Utredningens kostnadsram och förslag till anslagsavräkning mot

automobilskattemedlen........................................ 24

Remissyttrandena.............................................. 38

Utredningsmannens memorandum................................ 53

Departementschefen ............................................ 57

V. Frågan om vägfinansieringen på längre sikt........................ 64

Utredningens uttalanden ........................................ 64

Remissyttrandena .............................................. 66

Utredningsmannens memorandum................................ 67

Departementschefen ............................................ 67

VI. Fördelningen av motorfordonstrafikens kostnadsansvar på olika motorfordon

........................................................ 68

Utredningens fördelningsförslag .................................. 68

Remissyttrandena.............................................. 72

Utredningsmannens memorandum................................ 77

Departementschefen ............................................ 92

VII. Beskattningens fördelning på fordons- och drivmedelsskatter............ 93

Utredningens fördelningsförslag.................................. 93

Remissyttrandena .............................................. 94

Departementschefen ............................................ 98

VIII. Beskattningen av vissa inhemska motorbränslen...................... 103

A. Motorsprit.................................................. 103

Utredningens förslag ........................................ 103

Remissyttrandena............................................ 105

Departementschefen.......................................... 107

B. Skifferbensin................................................ 107

Departementschefen.......................................... 110

10 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 112.

opaginerad Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

IX. Utredningens promemoria ang. traktorskatt.......................... 112

Utredningens förslag............................................ 112

Remisyttrandena .............................................. 115

Departementschefen ............................................ 120

X. Restitution av skatt å bensin, som användes inom jordbruket.......... 121

Gällande bestämmelser m. m..................................... 121

Utredningen .................................................. 121

Remissyttrandena .............................................. 123

Departementschefen ............................................ 126

XI. Kontrollen av brännoljebeskattningen .............................. 127

Nuvarande beskattningsform .................................... 127

Sammanfattning av länsstyrelsernas till utredningen avgivna yttranden

angående brännoljebeskattningen .............................. 128

Inom kontrollstyrelsen verkställd utredning........................ 129

Statens väginstituts utredning.................................... 131

Departementschefen ............................................ 131

XII. Departementschefens hemställan.................................... 134

Bilaga. Jämförelse mellan de föreslagna skattesatserna och skattebelastningen

vissa tidigare år .................................................. 135

547164. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (8)

8 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 a1 i texten
  2. Rskr. 1954:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall in. m. jämt a1 i texten
  3. SU 1954:147 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 s. 3 i texten
  4. SU 1954:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande vissa under tolfte huvudtiteln uppförda anslag avseende det stat s. 5 i texten
  5. SU 1954:129 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 s. 16 i texten

Visa alla 8