Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar

1954-02-12 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:113, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den

27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar;

given Stockholms slott den 5 mars 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§

lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bl. a. viss höjning av den avgift, som bank må betinga

sig för vård av omyndigs värdehandlingar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1994. 1 samt. Nr 113.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas, att 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 om vård av

omyndigs värdehandlingar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

När omyndigs värdehandlingar av

bank tagas i förvar enligt denna lag,

skall banken till förmyndaren överlämna

skriftligt förvaringsbevis, innefattande

erkännande, att banken

förvarar och förvaltar värdehandlingarna

enligt bestämmelserna i lagen.

I beviset skola handlingarna förtecknas

med angivande av deras nominella

värde och skall i fråga om värdepapper

nummer och annan beteckning

anmärkas. Ett likalydande bevis

skall ofördröj ligen översändas till

överförmyndaren.

När omyndigs värdehandlingar av

bank tagas i förvar enligt denna lag,

skall banken till förmyndaren överlämna

skriftligt förvaringsbevis, innefattande

erkännande, att banken

förvarar och förvaltar värdehandlingarna

enligt bestämmelserna i lagen.

I beviset skola handlingarna förtecknas

med angivande av deras nominella

värde och skall i fråga om andra

värdepapper än aktier nummer och

annan beteckning anmärkas. Ett likalydande

bevis skall ofördröj ligen

översändas till överförmyndaren.

Då för-------anmälan därom.

8 §•

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag

åligger banken, må banken betinga

sig en årlig avgift, icke överstigande

i fråga om inhemska värdehandlingar

en krona och utländska värdehandlingar

50 öre för varje påbörjat tusental

kronor av handlingarnas värde.

Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens

värdehandlingar sammanräknas. När- 1

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag

åligger banken, må banken betinga

sig en årlig avgift, icke överstigande

i fråga om inhemska värdehandlingar

en krona 50 öre och utländska värdehandlingar

75 öre för varje påbörjat

tusental kronor av handlingarnas

värde. Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens

värdehandlingar sammanräk
-

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1940: 451.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

raare bestämmelser om avgiftens be- nas. Närmare bestämmelser om avräkning

må, såvitt angår andra ban- giftens beräkning må, såvitt angår

ker än riksbanken, meddelas av andra banker än riksbanken, med
-

Konungen. delas av Konungen.

Den avgift,-----—--avtal vidtagit.

För fordran-------av banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 12 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar

i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs värdehandlingar

samt anför därvid följande.

Jämlikt 15 kap. 8 § första stycket föräldrabalken skall aktier, obligationer,

skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, som tillhör omyndig, i

den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan

bank, om sammanlagda värdet överstiger 2 000 kronor (förmynderskapsförvar).

Denna nedsättningsskyldighet infördes genom 1924 års lag om förmynderskap,

som i 8 kap. 8 § första stycket upptog ett likalydande stadgande.

Närmare föreskrifter om banks uppgifter med avseende å vården av

sålunda nedsatta värdehandlingar och om rätt till ersättning för förmynderskapsförvar

meddelas i lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs

värdehandlingar. Jämlikt 1 § första stycket nämnda lag, i fortsättningen

kallad vårdlagen, ansvarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas förvaring

och förvaltning i enlighet med vad i 2—7 §§ närmare stadgas. Beträffande

utländska värdehandlingar är dock banken ansvarig allenast för

deras förvaring (2 § andra stycket). För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt vårdlagen åligger banken, äger denna betinga sig en årlig

avgift, icke överstigande i fråga om inhemska värdehandlingar en krona

och i fråga om utländska värdehandlingar 50 öre för varje påbörjat tusental

kronor av handlingarnas värde (8 § första stycket). Förvaringsavgiften

innefattar ej ersättning för bankens särskilda utgifter till följd av uppdraget

eller för åtgärd, som banken vidtagit efter särskilt avtal (8 § andra

stycket). När bank tar omyndigs värdehandlingar i förvar enligt vårdlagen,

skall banken till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis, vari

handlingarna skall förtecknas samt i fråga om värdepapper nummer och

annan beteckning anmärkas (6 § första stycket).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

5

I skrivelse till Konungen den 16 januari 1952 har svenska bankföreningen

hemställt,

1) att värdegränsen för skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar

hos bank måtte höjas från 2 000 till 5 000 kronor;

2) att banks ersättning för vården av omyndigs värdehandlingar måtte

bestämmas i fråga om inhemska värdehandlingar till högst 2 kronor och i

fråga om utländska värdehandlingar till högst 75 öre för varje påbörjat

tusental kronor av handlingarnas värde; samt

3) att skyldigheten att i banks förvaringsbevis rörande omyndigs värdehandlingar

anmärka nummer och annan beteckning måtte upphävas i fråga

om aktier.

Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits av Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, Stockholms förmyndarkammare, överförmyndarna

i Göteborg, överförmyndarna i Malmö, överförmyndaren i Uppsala,

riksbanken, bank- och fondinspektionen, Sveriges advokatsamfund

och svenska sparbanksföreningen.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling.

Nedsättningsskyldighetens omfattning.

Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning

rådde delade meningar om vilken värdegräns som skulle bestämmas

för skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar hos bank.

I betänkande avgivet år 1921 hävdade lagberedningen, att nedsättningstvånget

borde begränsas till värdebelopp av sådari storlek, att en bankmässig

förvaltning vore påkallad och kunde föreskrivas utan alltför betungande

kostnader. Då förvaringsavgiften hos de enskilda bankerna utgjorde för år

räknat en krona för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde,

dock minst 5 kronor för varje förvar, och då det knappast kunde ifrågasättas

att föreslå en sänkning av minimibeloppet, borde värdegränsen enligt

lagberedningens uppfattning bestämmas till 5 000 kronor, d. v. s. det värde

vid vilket efter eu avgift om en krona för 1 000 kronor minimiavgiften 5

kronor komme att utgå.

Lagrådet framhöll, att det ur synpunkten allenast av myndlingens säkerhet

givetvis vore bäst, om nedsättningsskyldighet beträffande värdehandlingar

ålades förmyndaren utan hänsyn till det belopp, vartill myndlingens

tillgångar av denna art uppginge. Enär likväl en begränsning syntes nödvändig

— anförde lagrådet vidare — borde dock denna icke göras starkare

än oundgängligen krävdes. I betraktande av de fördelar depositionsrörelsen

åtminstone indirekt finge antagas bereda de enskilda bankerna, ansåg lagrådet

det icke vara obilligt att av dem fordra eu reducering av minimiavgiften

till 2 eller 3 kronor. Med en dylik minimiavgift borde enligt lagrådets

mening värdegränsen kunna bestämmas till 2 000 eller 3 000 kronor.

I den proposition (nr 53/1924), som låg till grund för förmynderskaps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

lagen, underströk föredragande departementschefen, att penningvärdet

inom landet väsentligt ökats sedan lagberedningens förslag utarbetats och

att värdet särskilt å aktier samtidigt avsevärt nedgått. På grund härav ävensom

med hänsyn till att önskvärd kontroll i största möjliga utsträckning

ansågs böra komma även omyndiga i blygsammare ekonomiska villkor till

del, föreslog departementschefen, att värdegränsen skulle bestämmas till

2 000 kronor. Detta förslag godkände riksdagen.

Gränsen för nu angivna nedsättningsskyldighet övervägdes på nytt i

samband med 1940 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen.

I det betänkande som låg till grund för nämnda lagändringar

föreslogs, att gränsen skulle nedsättas till 1 000 kronor. Förslaget

föranledde dock ingen åtgärd och som skäl härför åberopades i proposition

nr 107/1940, att en utvidgning av nedsättningstvånget skulle vara förenad

med praktiska olägenheter.

Till stöd för sin inledningsvis berörda framställning att värdegränsen för

nedsättningsskyldigheten måtte höjas till 5 000 kronor anför bankföreningen

:

Redan på grund av det från år 1924 starkt reducerade penningvärdet synes

en höjning av värdegränsen vara väl motiverad. Anknytningen av värdegränsen

till rådande penningvärde är, såsom framgår av dåvarande departementschefens

uttalanden, en redan vid lagbestämmelsens tillkomst godtagen

princip.

Enligt bankföreningens mening synes det vara skäligt att nu höja värdegränsen

till det av lagberedningen ursprungligen föreslagna beloppet, 5 000

kronor, vilket med ett genomförande av den föreslagna avgiftshöjningen

skulle medföra den rimliga minimiavgiften av 10 kronor. De smärre förmyndarförvaren

äro för bankerna synnerligen tidsödande, och avgifterna

för dessa lämna icke på långt när ersättning för bankens självkostnader för

deras skötande. Den föreslagna avgiftshöjningen skulle visserligen innebära

en förbättring i nämnda hänseende, men den skulle dock icke medföra en

skälig ersättning, då det gäller de små depåerna, vilka under senare år väsentligt

ökat i antal.

I detta sammanhang vill bankföreningen framhålla, att lagrådets i dess

förutberörda yttrande gjorda uppskattning av de indirekta fördelar depositionsrörelsen

skulle bereda bankerna icke överensstämmer med bankernas

egen erfarenhet på området. Några indirekta fördelar av förmyndardepåerna

i form av nya kundförbindelser eller på annat sätt ha bankerna för sin del

icke kunnat konstatera. De kunna fördenskull icke heller finna det vara

rimligt, att skötseln av en avsevärd del av förmyndardepåerna skall vara

direkt förlustbringande.

Av remissinstanserna ställer sig Svea hovrätt, förmyndarkammaren

och advokatsamfundet utan närmare motivering positiva till den

föreslagna höjningen av värdegränsen för nedsättningsskyldigheten. Samma

ståndpunkt intar riksbanken, som vitsordar att förvaltningen av de smärre

förmynderskapsdepåerna i många fall innebure en arbetsbelastning, för vilken

kostnaderna icke komme att täckas ens om förvaringsavgiften höjdes

på föreslaget sätt. Sparbanksföreningen tillstyrker bankföreningens yrkande

under hänvisning till penningvärdets försämring. Enligt bank- och fond
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

inspektionens uppfattning hade den nära 30-åriga tillämpningen av 1924

års förmynderskapslagstiftning verkat för en förbättrad förmyndarmoral.

Med hänsyn härtill och enär de minsta depåerna ofta bestode av endast en,

av förmyndaren själv utställd förbindelse — vilket innebure att risken för

oegentligheter från dennes sida vore mindre — tillstyrker inspektionen den

föreslagna begränsningen av nedsättningsskyldigheten. överförmyndarna i

Göteborg och överförmyndaren i Uppsala ifrågasätter, om icke en höjning

av värdegränsen till 4 000 kronor vore tillfyllest. Hovrätten över Skåne och

Blekinge finner med hänsyn till penningvärdesförsämringen naturligt, att

gränsen för nedsättningsskyldigheten höjes. Hur stor höjningen borde vara

vore enligt hovrätten ett awägningsproblein. Ju större höjningen bleve, desto

större bleve uppenbarligen kretsen av de omyndiga, som finge sitt skydd

mot bl. a. förskingring försämrat. Endast överförmyndarna i Malmö avstyrker

förslaget att begränsa nedsättningsskyldigheten. Bankföreningens

uppgift att avgifterna för de smärre depåerna icke försloge till bankens

självkostnader kunde svårligen bedömas men gåve dock intryck av att

vara överdriven. Ur de synpunkter förmyndarkontrollen främst avsåge att

tillgodose, nämligen säkerheten för omyndigs tillgångar, skulle enligt

överförmyndarnas mening höjningen av värdegränsen innebära en avgjord

försämring. En ytterligare begränsning av skyldigheten att nedsätta omyndigs

värdehandlingar förefölle vidare av det skälet ogrundad, att omyndigs

penningmedel — oavsett storleken därav — i princip måste innestå å spärrad

bankräkning (15 kap. 4 § första stycket och 9 § första stycket föräldrabalken).

Mot en höjning av värdegränsen talade enligt överförmyndarna

jämväl den omständigheten, att överförmyndaren hade att årligen kontrollera

att värdehandlingar, som icke vore nedsatta hos bank, funnes i förmyndarens

förvar (16 kap. 8 § andra stycket) samt att denna kontroll lätt

skapade irritation i förhållandet mellan förmyndaren och överförmyndaren.

Departementschefen.

Även om penningvärdets nedgång under senare år i och för sig skulle

kunna sägas tala för någon höjning av tvåtusenkronorsgränsen i fråga om

skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar hos bank, anser jag

likväl med hänsyn till den omyndiges stora intresse av att erhålla ett så

effektivt skydd som möjligt för sin egendom det icke vara försvarligt att

försämra detta skydd genom en höjning av värdegränsen. Jag finner mig

därför icke kunna tillstyrka bankföreningens framställning i denna del.

Förvaringsavgiftens storlek.

Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning

sade sig lagberedningen ha inhämtat, att bankerna kunde

väntas vara benägna att tills vidare mottaga omyndigs värdehandlingar

till vård och förvaltning mot samma avgift, som i allmänhet utginge för vård

och förvaltning av nedsatta värdehandlingar. Denna avgift utgjorde en krona

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas beräknade värde, dock

minst 5 kronor för varje förvar. Då avgiften för förmynderskapsförvar

borde stå i skäligt förhållande till avgiften för andra förvar och sålunda

kunde behöva jämkas vid ändring av sistnämnda avgift, ansåg beredningen,

att bestämmelse om avgiftens belopp ej borde inflyta i lagen utan, såvitt

anginge de enskilda bankerna, borde ankomma på förordnande av Kungl.

Maj :t.

Vid förslagets granskning i lagrådet anmärktes att, då skyldighet att

hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar skulle vara stadgad i lag, borde

ock i lag angivas den gräns vartill förvaringsavgiften högst finge stiga.

I propositionen erhöll stadgandet, såvitt nu är i fråga, den lydelse lagtexten

utvisar eller att maximiavgiften i fråga om inländska värdehandlingar

utgör en krona och i fråga om utländska värdehandlingar 50 öre för varje

påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde (8 § första stycket vårdlagen)

.

Till stöd för sin framställning om höjning av maximiavgiften för förmynderskapsförsvar

åberopar bankföreningen lagberedningens uttalande, att

nämnda avgift borde stå i skäligt förhållande till den avgift, som bankerna

i allmänhet uttoge för vård och förvaltning av nedsatta värdehandlingar

Föreningen erinrar om att den lägsta grundavgiften för sådana förvar (förvar

enligt allmänna bestämmelser) vid tiden för vårdlagens tillkomst

var densamma som i lagen fastställdes såsom högsta avgift för förmynderskapsförvar,

d. v. s. en krona för varje påbörjat tusental av handlingarnas

värde, men att denna grundavgift år 1943 höjdes till en krona 10 öre

och sedan 1952 utginge med en krona 40 öre. Om i vården inginge åtagande

från bankens sida utöver vad som angivits i de allmänna bestämmelserna

(förvar enligt särskilda villkor), utgjorde motsvarande avgift, som

år 1943 höjdes från en krona 50 öre till en krona 65 öre, numera 2 kronor

10 öre. Utöver grundavgifterna uttoges vissa tilläggsavgifter, vilka saknade

motsvarighet i fråga om förmynderskapsdepåerna, nämligen dels per-postavgift

om en krona för varje vid avgiftsperiodens början i depån inneliggande

handling eller post av ensartade handlingar, dels transaktionsavgift

om 3 kronor för varje handling eller post av ensartade handlingar, som under

avgiftsperioden inlades i eller uttoges ur depån. Bankernas notariattariffer

innehölle vidare vissa minimiregler för andra förvar än förmynderskapsförvar.

Från och med år 1952 utgjorde sålunda minimiavgiften för

öppet förvar enligt allmänna bestämmelser 15 kronor (i Stockholm, Göteborg

och Malmö 25 kronor.) och enligt särskilda villkor 30 kronor. Eftersom

den i vårdlagen fastställda maximiavgiften för förvar av omyndigs värdehandlingar

icke ändrats sedan lagens tillkomst, vore enligt föreningens mening

en väsentlig höjning av densamma motiverad redan med hänsyn till den

försämring av penningvärdet som därefter ägt rum. Därtill konmie — fortsätter

föreningen — att bankernas skyldigheter med avseende å förmynderskapsförvaren

vore avsevärt mer omfattande och arbetskrävande än motsvarande

skyldigheter med avseende å förvar enligt allmänna bestämmelser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

9

Ett extra arbete medförde även bankens skyldighet att, då förmynderskapsdepå

öppnades eller ytterligare värdehandlingar nedsattes i sådan depå, utfärda

förvaringsbevis respektive tilläggsbevis i två exemplar i stället för,

såsom vid andra depåer, i ett exemplar (6 § första stycket vårdlagen). Med

hänsyn till att i förmynderskapsförvar mera sällan nedlades utländska värdehandlingar

och då vårdnadsplikten beträffande dem vore begränsad till

handlingarnas förvaring, ansåge föreningen fullt motsvarande höjning av

avgiften för detta slag av värdehandlingar icke vara erforderlig. Såsom

inledningsvis angivits föreslog föreningen en höjning av maximiavgiften för

inhemska värdehandlingar från en krona till 2 kronor och för utländska

värdehandlingar från 50 öre till 75 öre för varje påbörjat tusental kronor

av handlingarnas värde.

Bankföreningens framställning om höjning av maximiavgiften för förmynderskapsförvar

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av Svea hovrätt,

förmyndarkammaren och advokatsamfundet, vilka remissinstanser

dock icke närmare motiverar sin ståndpunkt. Riksbanken vitsordar, att förvaltningen

av förmynderskapsdepåerna vore mera omfattande och arbetskrävande

än förvaltningen av andra depåer. Därest avgiften skulle stå i skäligt

förhållande till den avgift som i allmänhet fordrades för deposition av

värdehandlingar, anser riksbanken — oavsett den höjning som penningvärdesförsämringen

kunde motivera — den föreslagna avgiftshöjningen

rimlig. Enligt sparbanksföreningens mening utgjorde penningvärdets starka

försämring i och för sig skäl att höja avgiften, överförmyndarna i Göteborg

vitsordar, att antalet smärre depåer ökat samt håller för visst att ökningen

medfört åtskilligt mer arbete för bankerna och gjort denna del av verksamheten

mindre lönande. En avgiftshöjning syntes därför enligt deras mening

motiverad, överförmyndarna i Malmö finner en höjning av avgiften rimlig

med hänsyn till det försämrade penningvärdet men erinrar om att detta också

torde ha medfört en ökning av depåernas värde. Det av bankföreningen

påtalade besväret med att utfärda ett extra exemplar av förvaringsbeviset

kunde icke vara så stort som föreningen ville göra gällande.

Bank- och fondinspektionen har i ärendet verkställt vissa undersökningar,

av vilka framgår, att antalet förmynderskapsförvar hos bankkontor, vilka

torde representera omkring tre fjärdedelar av det svenska bankväsendet,

vid utgången av år 1952 utgjorde omkring 6 000. I något mer än en femtedel

av dessa depåer understeg värdet av de nedsatta handlingarna 5 000 kronor.

De nedsatta handlingarnas sammanlagda värde i ungefär 5 500 av depåerna

utgjorde 212 milj. kronor, varav ,‘1,2 milj. kronor eller 1,5 procent avsåg depåer

med ett värde understigande 5 000 kronor. Dessa uppgifter om fördelningen

av depåerna kunde enligt inspektionens mening antagas vara representativa

för bankväsendet i dess helhet. Inspektionen säger sig icke ha

kunnat utröna hur stora utgifter bankerna finge vidkännas för förmynderskapsförvaren.

Eu av storbankerna, som uppgivit sig förvalta cirka 1 400

förmynderskapsdepåer med etl sammanlagt värde av ungefär SO milj. kronor

och som alltså uppbure omkring 50 000 kronor i förvaringsavgifter,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

uppskattade emellertid sina utgifter för förmynderskapsförvaren till omkring

90 000 kronor. Ehuru bankens kalkyler icke hade kunnat kontrolleras,

funne inspektionen uppenbart, att de nuvarande depåavgifterna motsvarade

endast en del av utgifterna för förvaren. Ett godtagande av rådande

förhållanden skulle följaktligen enligt inspektionen innebära, att bankernas

övriga kunder finge täcka förlusterna på förmynderskapsdepåerna. Inspektionen

fortsätter:

Principiellt vore det naturligtvis riktigast att man anpassade avgiften för

eu depå till att motsvara bankens verkliga utgifter för ändamålet. Att uppnå

detta syfte torde emellertid icke vara möjligt; bankerna ha ju beträffande

övriga förvar infört tariffer, som självfallet icke alltid motsvara de verkliga

kostnaderna i det enskilda fallet för bankens tjänster. Och härtill kommer

att man i fråga om förmynderskapsförvaren synes böra eftersträva en mycket

enkel schablon för avgiftsberäkningen, i sådant hänseende jämförbar

med de bestämmelser som finnas i fråga om förmyndar- och överförmyndararvodena

(15 kap. 19 § respektive 19 kap. 12 § föräldrabalken). Ur dessa synpunkter

är givetvis den nuvarande regeln lämplig, och det ligger då nära

till hands att nöja sig med att enbart öka den nuvarande avgiften.

Hur stor denna höjning bör vara är ganska svårt att avgöra. Att enbart

anlägga indexsynpunkter på frågan är av flera skäl oriktigt: dels ha vissa

av de värden, som bilda depåerna, och i förhållande till vilkas storlek avgiften

utgår, själva mer eller mindre anpassats till det rådande penningvärdet,

dels måste en eventuell ändring i nedsättningsskyldighetens omfattning i någon

mån kompensera utgiftsökningen. Men även om man beaktar dessa omständigheter

anser sig inspektionen icke kunna påstå, att den av bankföreningen

begärda avgiftshöjningen är oskälig.

Främst med hänsyn till att det i fråga om de större depåerna — från cirka

50 000 kronor och uppåt — måhända skulle te sig stötande med en fördubbling

av avgiften och till någon del under förutsättning att bankföreningens i

det följande redovisade förslag om viss förenkling av förvaringsbeviset för

omyndigs värdehandlingar genomföres, säger sig bank- och fondinspektionen

likväl icke vilja helt tillstyrka bankföreningens framställning utan förordar,

att högsta tillåtna avgift för förvar av inhemska värdehandlingar bestämmes

till en krona 50 öre för 1 000 kronor, dock för varje depå lägst 10 kronor.

Beträffande förvar av utländska värdehandlingar tillstyrker inspektionen

bankföreningens förslag att avgiften måtte utgå med högst 75 öre för

1000 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig sakna möjlighet att bedöma

vare sig i vilken omfattning bankernas kostnader för förmynderskapsförvaren

ökat på grund av höjda reallöner eller av andra skäl eller vilka möjligheter

som funnes att genom rationaliseringsåtgärder nedbringa kostnaderna.

Under förutsättning att värdehandlingarnas faktiska och icke deras

nominella värde lägges till grund för avgiftsberäkningen anser överförmgndaren

i Uppsala sig icke kunna tillstyrka, att avgiften höjes på grund av

penningvärdets försämring.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

11

Departementschefen.

Vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning förutsattes att

ersättningen till bankerna för förmynderskapsförvar skulle stå i skäligt förhållande

till den avgift som de enskilda bankerna i allmänhet betingade

sig för förvar av värdehandlingar. Eftersom denna avgift vid nämnda tidpunkt

utgjorde en krona för varje påbörjat tusental kronor av de nedsatta

handlingarnas värde, bestämdes ersättningen för förmynderskapsförvaren

beträffande inhemska värdehandlingar till högst samma belopp. Grundavgiften

för förvar enligt allmänna bestämmelser har emellertid därefter höjts,

så att den numera utgör en krona 40 öre för 1 000 kronor. Olika tilläggsoch

minimiavgifter medför, att den sammanlagda ersättningen till banken

i allmänhet överstiger grundavgiften, i vissa förmögenhetslägen ganska

avsevärt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag i likhet med bank- och

fondinspektionen och så gott som alla övriga remissinstanser det rimligt,

att en viss höjning av den för förmynderskapsförvar ursprungligen bestämda

maximiavgiften nu genomföres. I anledning av överförmyndarens i Uppsala

remissyttrande må i detta sammanhang anmärkas, att avgiften för

förvar av aktier — till skillnad mot vad som gäller i fråga om ersättningen

för förvar av andra värdehandlingar — visserligen beräknas på grundval

av aktiernas faktiska värde, men att detta icke stigit i samma förhållande

som den allmänna prisnivån. Beträffande avgiftshöjningens storlek vill jag

med ledning av bank- och fondinspektionens yttrande föreslå, att avgiften

för förvar av inhemska värdehandlingar må utgå med högst en krona 50

öre för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Motsvarande

avgift för vård av utländska värdehandlingar torde, på sätt bankföreningen

föreslagit och bankinspektionen tillstyrkt, böra höjas till 75 öre.

Förvaringsbevisets innehåll.

Stadgandet att i fråga om värdepapper nummer och annan beteckning

skall anmärkas i förvaringsbevis rörande omyndigs värdehandlingar överensstämmer

med vad som under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning

föreslogs av lagberedningen. I motiven

till förslaget erinrade beredningen om att nedsatta värdepapper ej finge

sammanblandas med eller utbytas mot andra värdepapper av samma slag.

Individualisering vore enligt beredningen dessutom erforderlig för den kontroll

över förmyndarens dispositioner över den omyndiges värdehandlingar

som avsåges med nedsättningsregeln. Om förmyndaren för en åtgärd i avseende

å en värdehandling uttagit denna, borde han kunna inför överförmyndaren

styrka, att samma handling åter nedsattes.

Rörande betydelsen av att nummer och annan beteckning å värdehandling

intages i förvaringsbevis anför bankföreningen, att det exempelvis i

fråga om premieobligationer och obligationer, som vore föremål för utlott
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ning, kunde vara påkallat att numret intoges, eftersom förmyndaren därigenom

erhölle möjlighet att kontrollera, att banken icke förbisåge en utfallen

vinst eller en utlottning. I fråga om aktier vore det däremot svårt att finna

någon fördel för förmyndaren eller den omyndige, svarande mot den arbetsbelastning

numrets införande i förvaringsbeviset innebure för banken. Visserligen

kunde enligt aktiebolagslagen i ett par fall lottning förekomma

mellan aktier, nämligen vid nedsättning av aktiekapitalet enligt 65 § och

vid uppdelning av aktier i fria och bundna enligt 186 §. Dessa fall vore emellertid

så sällsynta, att hänsyn icke syntes behöva tagas till dem. Enligt

bankföreningens mening kunde numrets upptagande i förvaringsbeviset icke

underlätta kontrollen över förmyndarens transaktioner beträffande aktier,

särskilt icke efter de år 1940 genomförda skärpande bestämmelserna i 9 §

vårdlagen. Skyldigheten att ange aktienumren i förvaringsbevisen hade blivit

alltmer arbetskrävande och tidsödande för bankerna, dels därför att det

under senare år blivit allt vanligare att placera omyndigs kapital i aktier

och dels därför att omyndigas aktier stigit högst väsentligt i antal på grund

av en mängd fond- och nyemissioner.

Bankföreningens framställning i denna del tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av samtliga remissinstanser. Enligt hovrätten över Skåne

och Blekinge torde någon olägenhet av betydelse icke kunna uppstå, därest

skyldigheten att i förvaringsbevis anmärka nummer och annan beteckning

upphäves i fråga om aktier, och förmyndarkammaren anser, att nämnda

skyldighet efter 1940 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen saknade

betydelse ur kontrollsynpunkt, överförmyndarna i Malmö säger sig icke

i något fall ha funnit, att angivande av nummer eller annan beteckning å

aktier medfört någon fördel, utan anser uppgiftsskyldigheten i stället vara

till onödigt besvär vid utbyte av aktier i samma bolag, överförmyndaren i

Uppsala framhåller, att det med den kontroll som numera utövas över bankerna

torde vara uteslutet, att en bank skulle spekulera med mottagna värdehandlingar.

Bank- och fondinspektionen åberopar, att det med hänsyn

till bankernas skyldighet att låta i vederbörlig aktiebok registrera förvarade

aktier — 2 § första stycket 1) vårdlagen — finge anses sörjt för att aktierna

individualiserades på ett sätt som förhindrade utbyte eller sammanblandning

av dem.

Departementschefen.

Av vad i ärendet förekommit får anses framgå, att föreskriften att nummer

och annan beteckning å värdepapper skall intagas i förvaringsbevis

rörande omyndigs värdehandlingar saknar nämnvärd betjnielse ur kontrollsynpunkt,

när fråga är om aktier. I likhet med samtliga remissinstanser vill

jag därför tillstyrka vad bankföreningen i denna del föreslagit. I

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27

juni 192b (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier. 1

1 Bilagan, vilken är likalydandc med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari

195/i.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 17 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 12 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen

den 27 juni 192''r (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn Sara Falk.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 mars 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 26 februari

1954 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 februari 1954 remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den

27 juni 192b (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Erik Samuelsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:183 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med f örslag till vissa ändringani gällande tulltaxa. a1 i texten
  2. 1LU 1954:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 192b s. 1 i texten