Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar
1954-02-12 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:113, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
1
Nr 113.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den
27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar;
given Stockholms slott den 5 mars 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§
lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås bl. a. viss höjning av den avgift, som bank må betinga
sig för vård av omyndigs värdehandlingar. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1994. 1 samt. Nr 113.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar.
Härigenom förordnas, att 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 om vård av
omyndigs värdehandlingar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
6 §.
När omyndigs värdehandlingar av
bank tagas i förvar enligt denna lag,
skall banken till förmyndaren överlämna
skriftligt förvaringsbevis, innefattande
erkännande, att banken
förvarar och förvaltar värdehandlingarna
enligt bestämmelserna i lagen.
I beviset skola handlingarna förtecknas
med angivande av deras nominella
värde och skall i fråga om värdepapper
nummer och annan beteckning
anmärkas. Ett likalydande bevis
skall ofördröj ligen översändas till
överförmyndaren.
När omyndigs värdehandlingar av
bank tagas i förvar enligt denna lag,
skall banken till förmyndaren överlämna
skriftligt förvaringsbevis, innefattande
erkännande, att banken
förvarar och förvaltar värdehandlingarna
enligt bestämmelserna i lagen.
I beviset skola handlingarna förtecknas
med angivande av deras nominella
värde och skall i fråga om andra
värdepapper än aktier nummer och
annan beteckning anmärkas. Ett likalydande
bevis skall ofördröj ligen
översändas till överförmyndaren.
Då för-------anmälan därom.
8 §•
För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag
åligger banken, må banken betinga
sig en årlig avgift, icke överstigande
i fråga om inhemska värdehandlingar
en krona och utländska värdehandlingar
50 öre för varje påbörjat tusental
kronor av handlingarnas värde.
Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens
värdehandlingar sammanräknas. När- 1
För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag
åligger banken, må banken betinga
sig en årlig avgift, icke överstigande
i fråga om inhemska värdehandlingar
en krona 50 öre och utländska värdehandlingar
75 öre för varje påbörjat
tusental kronor av handlingarnas
värde. Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens
värdehandlingar sammanräk
-
1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1940: 451.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
raare bestämmelser om avgiftens be- nas. Närmare bestämmelser om avräkning
må, såvitt angår andra ban- giftens beräkning må, såvitt angår
ker än riksbanken, meddelas av andra banker än riksbanken, med
-
Konungen. delas av Konungen.
Den avgift,-----—--avtal vidtagit.
För fordran-------av banken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 12 februari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs värdehandlingar
samt anför därvid följande.
Jämlikt 15 kap. 8 § första stycket föräldrabalken skall aktier, obligationer,
skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, som tillhör omyndig, i
den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan
bank, om sammanlagda värdet överstiger 2 000 kronor (förmynderskapsförvar).
Denna nedsättningsskyldighet infördes genom 1924 års lag om förmynderskap,
som i 8 kap. 8 § första stycket upptog ett likalydande stadgande.
Närmare föreskrifter om banks uppgifter med avseende å vården av
sålunda nedsatta värdehandlingar och om rätt till ersättning för förmynderskapsförvar
meddelas i lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs
värdehandlingar. Jämlikt 1 § första stycket nämnda lag, i fortsättningen
kallad vårdlagen, ansvarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas förvaring
och förvaltning i enlighet med vad i 2—7 §§ närmare stadgas. Beträffande
utländska värdehandlingar är dock banken ansvarig allenast för
deras förvaring (2 § andra stycket). För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt vårdlagen åligger banken, äger denna betinga sig en årlig
avgift, icke överstigande i fråga om inhemska värdehandlingar en krona
och i fråga om utländska värdehandlingar 50 öre för varje påbörjat tusental
kronor av handlingarnas värde (8 § första stycket). Förvaringsavgiften
innefattar ej ersättning för bankens särskilda utgifter till följd av uppdraget
eller för åtgärd, som banken vidtagit efter särskilt avtal (8 § andra
stycket). När bank tar omyndigs värdehandlingar i förvar enligt vårdlagen,
skall banken till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis, vari
handlingarna skall förtecknas samt i fråga om värdepapper nummer och
annan beteckning anmärkas (6 § första stycket).
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
5
I skrivelse till Konungen den 16 januari 1952 har svenska bankföreningen
hemställt,
1) att värdegränsen för skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar
hos bank måtte höjas från 2 000 till 5 000 kronor;
2) att banks ersättning för vården av omyndigs värdehandlingar måtte
bestämmas i fråga om inhemska värdehandlingar till högst 2 kronor och i
fråga om utländska värdehandlingar till högst 75 öre för varje påbörjat
tusental kronor av handlingarnas värde; samt
3) att skyldigheten att i banks förvaringsbevis rörande omyndigs värdehandlingar
anmärka nummer och annan beteckning måtte upphävas i fråga
om aktier.
Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits av Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms förmyndarkammare, överförmyndarna
i Göteborg, överförmyndarna i Malmö, överförmyndaren i Uppsala,
riksbanken, bank- och fondinspektionen, Sveriges advokatsamfund
och svenska sparbanksföreningen.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling.
Nedsättningsskyldighetens omfattning.
Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning
rådde delade meningar om vilken värdegräns som skulle bestämmas
för skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar hos bank.
I betänkande avgivet år 1921 hävdade lagberedningen, att nedsättningstvånget
borde begränsas till värdebelopp av sådari storlek, att en bankmässig
förvaltning vore påkallad och kunde föreskrivas utan alltför betungande
kostnader. Då förvaringsavgiften hos de enskilda bankerna utgjorde för år
räknat en krona för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde,
dock minst 5 kronor för varje förvar, och då det knappast kunde ifrågasättas
att föreslå en sänkning av minimibeloppet, borde värdegränsen enligt
lagberedningens uppfattning bestämmas till 5 000 kronor, d. v. s. det värde
vid vilket efter eu avgift om en krona för 1 000 kronor minimiavgiften 5
kronor komme att utgå.
Lagrådet framhöll, att det ur synpunkten allenast av myndlingens säkerhet
givetvis vore bäst, om nedsättningsskyldighet beträffande värdehandlingar
ålades förmyndaren utan hänsyn till det belopp, vartill myndlingens
tillgångar av denna art uppginge. Enär likväl en begränsning syntes nödvändig
— anförde lagrådet vidare — borde dock denna icke göras starkare
än oundgängligen krävdes. I betraktande av de fördelar depositionsrörelsen
åtminstone indirekt finge antagas bereda de enskilda bankerna, ansåg lagrådet
det icke vara obilligt att av dem fordra eu reducering av minimiavgiften
till 2 eller 3 kronor. Med en dylik minimiavgift borde enligt lagrådets
mening värdegränsen kunna bestämmas till 2 000 eller 3 000 kronor.
I den proposition (nr 53/1924), som låg till grund för förmynderskaps
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
lagen, underströk föredragande departementschefen, att penningvärdet
inom landet väsentligt ökats sedan lagberedningens förslag utarbetats och
att värdet särskilt å aktier samtidigt avsevärt nedgått. På grund härav ävensom
med hänsyn till att önskvärd kontroll i största möjliga utsträckning
ansågs böra komma även omyndiga i blygsammare ekonomiska villkor till
del, föreslog departementschefen, att värdegränsen skulle bestämmas till
2 000 kronor. Detta förslag godkände riksdagen.
Gränsen för nu angivna nedsättningsskyldighet övervägdes på nytt i
samband med 1940 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen.
I det betänkande som låg till grund för nämnda lagändringar
föreslogs, att gränsen skulle nedsättas till 1 000 kronor. Förslaget
föranledde dock ingen åtgärd och som skäl härför åberopades i proposition
nr 107/1940, att en utvidgning av nedsättningstvånget skulle vara förenad
med praktiska olägenheter.
Till stöd för sin inledningsvis berörda framställning att värdegränsen för
nedsättningsskyldigheten måtte höjas till 5 000 kronor anför bankföreningen
:
Redan på grund av det från år 1924 starkt reducerade penningvärdet synes
en höjning av värdegränsen vara väl motiverad. Anknytningen av värdegränsen
till rådande penningvärde är, såsom framgår av dåvarande departementschefens
uttalanden, en redan vid lagbestämmelsens tillkomst godtagen
princip.
Enligt bankföreningens mening synes det vara skäligt att nu höja värdegränsen
till det av lagberedningen ursprungligen föreslagna beloppet, 5 000
kronor, vilket med ett genomförande av den föreslagna avgiftshöjningen
skulle medföra den rimliga minimiavgiften av 10 kronor. De smärre förmyndarförvaren
äro för bankerna synnerligen tidsödande, och avgifterna
för dessa lämna icke på långt när ersättning för bankens självkostnader för
deras skötande. Den föreslagna avgiftshöjningen skulle visserligen innebära
en förbättring i nämnda hänseende, men den skulle dock icke medföra en
skälig ersättning, då det gäller de små depåerna, vilka under senare år väsentligt
ökat i antal.
I detta sammanhang vill bankföreningen framhålla, att lagrådets i dess
förutberörda yttrande gjorda uppskattning av de indirekta fördelar depositionsrörelsen
skulle bereda bankerna icke överensstämmer med bankernas
egen erfarenhet på området. Några indirekta fördelar av förmyndardepåerna
i form av nya kundförbindelser eller på annat sätt ha bankerna för sin del
icke kunnat konstatera. De kunna fördenskull icke heller finna det vara
rimligt, att skötseln av en avsevärd del av förmyndardepåerna skall vara
direkt förlustbringande.
Av remissinstanserna ställer sig Svea hovrätt, förmyndarkammaren
och advokatsamfundet utan närmare motivering positiva till den
föreslagna höjningen av värdegränsen för nedsättningsskyldigheten. Samma
ståndpunkt intar riksbanken, som vitsordar att förvaltningen av de smärre
förmynderskapsdepåerna i många fall innebure en arbetsbelastning, för vilken
kostnaderna icke komme att täckas ens om förvaringsavgiften höjdes
på föreslaget sätt. Sparbanksföreningen tillstyrker bankföreningens yrkande
under hänvisning till penningvärdets försämring. Enligt bank- och fond
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
inspektionens uppfattning hade den nära 30-åriga tillämpningen av 1924
års förmynderskapslagstiftning verkat för en förbättrad förmyndarmoral.
Med hänsyn härtill och enär de minsta depåerna ofta bestode av endast en,
av förmyndaren själv utställd förbindelse — vilket innebure att risken för
oegentligheter från dennes sida vore mindre — tillstyrker inspektionen den
föreslagna begränsningen av nedsättningsskyldigheten. överförmyndarna i
Göteborg och överförmyndaren i Uppsala ifrågasätter, om icke en höjning
av värdegränsen till 4 000 kronor vore tillfyllest. Hovrätten över Skåne och
Blekinge finner med hänsyn till penningvärdesförsämringen naturligt, att
gränsen för nedsättningsskyldigheten höjes. Hur stor höjningen borde vara
vore enligt hovrätten ett awägningsproblein. Ju större höjningen bleve, desto
större bleve uppenbarligen kretsen av de omyndiga, som finge sitt skydd
mot bl. a. förskingring försämrat. Endast överförmyndarna i Malmö avstyrker
förslaget att begränsa nedsättningsskyldigheten. Bankföreningens
uppgift att avgifterna för de smärre depåerna icke försloge till bankens
självkostnader kunde svårligen bedömas men gåve dock intryck av att
vara överdriven. Ur de synpunkter förmyndarkontrollen främst avsåge att
tillgodose, nämligen säkerheten för omyndigs tillgångar, skulle enligt
överförmyndarnas mening höjningen av värdegränsen innebära en avgjord
försämring. En ytterligare begränsning av skyldigheten att nedsätta omyndigs
värdehandlingar förefölle vidare av det skälet ogrundad, att omyndigs
penningmedel — oavsett storleken därav — i princip måste innestå å spärrad
bankräkning (15 kap. 4 § första stycket och 9 § första stycket föräldrabalken).
Mot en höjning av värdegränsen talade enligt överförmyndarna
jämväl den omständigheten, att överförmyndaren hade att årligen kontrollera
att värdehandlingar, som icke vore nedsatta hos bank, funnes i förmyndarens
förvar (16 kap. 8 § andra stycket) samt att denna kontroll lätt
skapade irritation i förhållandet mellan förmyndaren och överförmyndaren.
Departementschefen.
Även om penningvärdets nedgång under senare år i och för sig skulle
kunna sägas tala för någon höjning av tvåtusenkronorsgränsen i fråga om
skyldigheten att nedsätta omyndigs värdehandlingar hos bank, anser jag
likväl med hänsyn till den omyndiges stora intresse av att erhålla ett så
effektivt skydd som möjligt för sin egendom det icke vara försvarligt att
försämra detta skydd genom en höjning av värdegränsen. Jag finner mig
därför icke kunna tillstyrka bankföreningens framställning i denna del.
Förvaringsavgiftens storlek.
Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning
sade sig lagberedningen ha inhämtat, att bankerna kunde
väntas vara benägna att tills vidare mottaga omyndigs värdehandlingar
till vård och förvaltning mot samma avgift, som i allmänhet utginge för vård
och förvaltning av nedsatta värdehandlingar. Denna avgift utgjorde en krona
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas beräknade värde, dock
minst 5 kronor för varje förvar. Då avgiften för förmynderskapsförvar
borde stå i skäligt förhållande till avgiften för andra förvar och sålunda
kunde behöva jämkas vid ändring av sistnämnda avgift, ansåg beredningen,
att bestämmelse om avgiftens belopp ej borde inflyta i lagen utan, såvitt
anginge de enskilda bankerna, borde ankomma på förordnande av Kungl.
Maj :t.
Vid förslagets granskning i lagrådet anmärktes att, då skyldighet att
hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar skulle vara stadgad i lag, borde
ock i lag angivas den gräns vartill förvaringsavgiften högst finge stiga.
I propositionen erhöll stadgandet, såvitt nu är i fråga, den lydelse lagtexten
utvisar eller att maximiavgiften i fråga om inländska värdehandlingar
utgör en krona och i fråga om utländska värdehandlingar 50 öre för varje
påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde (8 § första stycket vårdlagen)
.
Till stöd för sin framställning om höjning av maximiavgiften för förmynderskapsförsvar
åberopar bankföreningen lagberedningens uttalande, att
nämnda avgift borde stå i skäligt förhållande till den avgift, som bankerna
i allmänhet uttoge för vård och förvaltning av nedsatta värdehandlingar
Föreningen erinrar om att den lägsta grundavgiften för sådana förvar (förvar
enligt allmänna bestämmelser) vid tiden för vårdlagens tillkomst
var densamma som i lagen fastställdes såsom högsta avgift för förmynderskapsförvar,
d. v. s. en krona för varje påbörjat tusental av handlingarnas
värde, men att denna grundavgift år 1943 höjdes till en krona 10 öre
och sedan 1952 utginge med en krona 40 öre. Om i vården inginge åtagande
från bankens sida utöver vad som angivits i de allmänna bestämmelserna
(förvar enligt särskilda villkor), utgjorde motsvarande avgift, som
år 1943 höjdes från en krona 50 öre till en krona 65 öre, numera 2 kronor
10 öre. Utöver grundavgifterna uttoges vissa tilläggsavgifter, vilka saknade
motsvarighet i fråga om förmynderskapsdepåerna, nämligen dels per-postavgift
om en krona för varje vid avgiftsperiodens början i depån inneliggande
handling eller post av ensartade handlingar, dels transaktionsavgift
om 3 kronor för varje handling eller post av ensartade handlingar, som under
avgiftsperioden inlades i eller uttoges ur depån. Bankernas notariattariffer
innehölle vidare vissa minimiregler för andra förvar än förmynderskapsförvar.
Från och med år 1952 utgjorde sålunda minimiavgiften för
öppet förvar enligt allmänna bestämmelser 15 kronor (i Stockholm, Göteborg
och Malmö 25 kronor.) och enligt särskilda villkor 30 kronor. Eftersom
den i vårdlagen fastställda maximiavgiften för förvar av omyndigs värdehandlingar
icke ändrats sedan lagens tillkomst, vore enligt föreningens mening
en väsentlig höjning av densamma motiverad redan med hänsyn till den
försämring av penningvärdet som därefter ägt rum. Därtill konmie — fortsätter
föreningen — att bankernas skyldigheter med avseende å förmynderskapsförvaren
vore avsevärt mer omfattande och arbetskrävande än motsvarande
skyldigheter med avseende å förvar enligt allmänna bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
9
Ett extra arbete medförde även bankens skyldighet att, då förmynderskapsdepå
öppnades eller ytterligare värdehandlingar nedsattes i sådan depå, utfärda
förvaringsbevis respektive tilläggsbevis i två exemplar i stället för,
såsom vid andra depåer, i ett exemplar (6 § första stycket vårdlagen). Med
hänsyn till att i förmynderskapsförvar mera sällan nedlades utländska värdehandlingar
och då vårdnadsplikten beträffande dem vore begränsad till
handlingarnas förvaring, ansåge föreningen fullt motsvarande höjning av
avgiften för detta slag av värdehandlingar icke vara erforderlig. Såsom
inledningsvis angivits föreslog föreningen en höjning av maximiavgiften för
inhemska värdehandlingar från en krona till 2 kronor och för utländska
värdehandlingar från 50 öre till 75 öre för varje påbörjat tusental kronor
av handlingarnas värde.
Bankföreningens framställning om höjning av maximiavgiften för förmynderskapsförvar
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av Svea hovrätt,
förmyndarkammaren och advokatsamfundet, vilka remissinstanser
dock icke närmare motiverar sin ståndpunkt. Riksbanken vitsordar, att förvaltningen
av förmynderskapsdepåerna vore mera omfattande och arbetskrävande
än förvaltningen av andra depåer. Därest avgiften skulle stå i skäligt
förhållande till den avgift som i allmänhet fordrades för deposition av
värdehandlingar, anser riksbanken — oavsett den höjning som penningvärdesförsämringen
kunde motivera — den föreslagna avgiftshöjningen
rimlig. Enligt sparbanksföreningens mening utgjorde penningvärdets starka
försämring i och för sig skäl att höja avgiften, överförmyndarna i Göteborg
vitsordar, att antalet smärre depåer ökat samt håller för visst att ökningen
medfört åtskilligt mer arbete för bankerna och gjort denna del av verksamheten
mindre lönande. En avgiftshöjning syntes därför enligt deras mening
motiverad, överförmyndarna i Malmö finner en höjning av avgiften rimlig
med hänsyn till det försämrade penningvärdet men erinrar om att detta också
torde ha medfört en ökning av depåernas värde. Det av bankföreningen
påtalade besväret med att utfärda ett extra exemplar av förvaringsbeviset
kunde icke vara så stort som föreningen ville göra gällande.
Bank- och fondinspektionen har i ärendet verkställt vissa undersökningar,
av vilka framgår, att antalet förmynderskapsförvar hos bankkontor, vilka
torde representera omkring tre fjärdedelar av det svenska bankväsendet,
vid utgången av år 1952 utgjorde omkring 6 000. I något mer än en femtedel
av dessa depåer understeg värdet av de nedsatta handlingarna 5 000 kronor.
De nedsatta handlingarnas sammanlagda värde i ungefär 5 500 av depåerna
utgjorde 212 milj. kronor, varav ,‘1,2 milj. kronor eller 1,5 procent avsåg depåer
med ett värde understigande 5 000 kronor. Dessa uppgifter om fördelningen
av depåerna kunde enligt inspektionens mening antagas vara representativa
för bankväsendet i dess helhet. Inspektionen säger sig icke ha
kunnat utröna hur stora utgifter bankerna finge vidkännas för förmynderskapsförvaren.
Eu av storbankerna, som uppgivit sig förvalta cirka 1 400
förmynderskapsdepåer med etl sammanlagt värde av ungefär SO milj. kronor
och som alltså uppbure omkring 50 000 kronor i förvaringsavgifter,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
uppskattade emellertid sina utgifter för förmynderskapsförvaren till omkring
90 000 kronor. Ehuru bankens kalkyler icke hade kunnat kontrolleras,
funne inspektionen uppenbart, att de nuvarande depåavgifterna motsvarade
endast en del av utgifterna för förvaren. Ett godtagande av rådande
förhållanden skulle följaktligen enligt inspektionen innebära, att bankernas
övriga kunder finge täcka förlusterna på förmynderskapsdepåerna. Inspektionen
fortsätter:
Principiellt vore det naturligtvis riktigast att man anpassade avgiften för
eu depå till att motsvara bankens verkliga utgifter för ändamålet. Att uppnå
detta syfte torde emellertid icke vara möjligt; bankerna ha ju beträffande
övriga förvar infört tariffer, som självfallet icke alltid motsvara de verkliga
kostnaderna i det enskilda fallet för bankens tjänster. Och härtill kommer
att man i fråga om förmynderskapsförvaren synes böra eftersträva en mycket
enkel schablon för avgiftsberäkningen, i sådant hänseende jämförbar
med de bestämmelser som finnas i fråga om förmyndar- och överförmyndararvodena
(15 kap. 19 § respektive 19 kap. 12 § föräldrabalken). Ur dessa synpunkter
är givetvis den nuvarande regeln lämplig, och det ligger då nära
till hands att nöja sig med att enbart öka den nuvarande avgiften.
Hur stor denna höjning bör vara är ganska svårt att avgöra. Att enbart
anlägga indexsynpunkter på frågan är av flera skäl oriktigt: dels ha vissa
av de värden, som bilda depåerna, och i förhållande till vilkas storlek avgiften
utgår, själva mer eller mindre anpassats till det rådande penningvärdet,
dels måste en eventuell ändring i nedsättningsskyldighetens omfattning i någon
mån kompensera utgiftsökningen. Men även om man beaktar dessa omständigheter
anser sig inspektionen icke kunna påstå, att den av bankföreningen
begärda avgiftshöjningen är oskälig.
Främst med hänsyn till att det i fråga om de större depåerna — från cirka
50 000 kronor och uppåt — måhända skulle te sig stötande med en fördubbling
av avgiften och till någon del under förutsättning att bankföreningens i
det följande redovisade förslag om viss förenkling av förvaringsbeviset för
omyndigs värdehandlingar genomföres, säger sig bank- och fondinspektionen
likväl icke vilja helt tillstyrka bankföreningens framställning utan förordar,
att högsta tillåtna avgift för förvar av inhemska värdehandlingar bestämmes
till en krona 50 öre för 1 000 kronor, dock för varje depå lägst 10 kronor.
Beträffande förvar av utländska värdehandlingar tillstyrker inspektionen
bankföreningens förslag att avgiften måtte utgå med högst 75 öre för
1000 kronor.
Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig sakna möjlighet att bedöma
vare sig i vilken omfattning bankernas kostnader för förmynderskapsförvaren
ökat på grund av höjda reallöner eller av andra skäl eller vilka möjligheter
som funnes att genom rationaliseringsåtgärder nedbringa kostnaderna.
Under förutsättning att värdehandlingarnas faktiska och icke deras
nominella värde lägges till grund för avgiftsberäkningen anser överförmgndaren
i Uppsala sig icke kunna tillstyrka, att avgiften höjes på grund av
penningvärdets försämring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
11
Departementschefen.
Vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning förutsattes att
ersättningen till bankerna för förmynderskapsförvar skulle stå i skäligt förhållande
till den avgift som de enskilda bankerna i allmänhet betingade
sig för förvar av värdehandlingar. Eftersom denna avgift vid nämnda tidpunkt
utgjorde en krona för varje påbörjat tusental kronor av de nedsatta
handlingarnas värde, bestämdes ersättningen för förmynderskapsförvaren
beträffande inhemska värdehandlingar till högst samma belopp. Grundavgiften
för förvar enligt allmänna bestämmelser har emellertid därefter höjts,
så att den numera utgör en krona 40 öre för 1 000 kronor. Olika tilläggsoch
minimiavgifter medför, att den sammanlagda ersättningen till banken
i allmänhet överstiger grundavgiften, i vissa förmögenhetslägen ganska
avsevärt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag i likhet med bank- och
fondinspektionen och så gott som alla övriga remissinstanser det rimligt,
att en viss höjning av den för förmynderskapsförvar ursprungligen bestämda
maximiavgiften nu genomföres. I anledning av överförmyndarens i Uppsala
remissyttrande må i detta sammanhang anmärkas, att avgiften för
förvar av aktier — till skillnad mot vad som gäller i fråga om ersättningen
för förvar av andra värdehandlingar — visserligen beräknas på grundval
av aktiernas faktiska värde, men att detta icke stigit i samma förhållande
som den allmänna prisnivån. Beträffande avgiftshöjningens storlek vill jag
med ledning av bank- och fondinspektionens yttrande föreslå, att avgiften
för förvar av inhemska värdehandlingar må utgå med högst en krona 50
öre för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Motsvarande
avgift för vård av utländska värdehandlingar torde, på sätt bankföreningen
föreslagit och bankinspektionen tillstyrkt, böra höjas till 75 öre.
Förvaringsbevisets innehåll.
Stadgandet att i fråga om värdepapper nummer och annan beteckning
skall anmärkas i förvaringsbevis rörande omyndigs värdehandlingar överensstämmer
med vad som under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning
föreslogs av lagberedningen. I motiven
till förslaget erinrade beredningen om att nedsatta värdepapper ej finge
sammanblandas med eller utbytas mot andra värdepapper av samma slag.
Individualisering vore enligt beredningen dessutom erforderlig för den kontroll
över förmyndarens dispositioner över den omyndiges värdehandlingar
som avsåges med nedsättningsregeln. Om förmyndaren för en åtgärd i avseende
å en värdehandling uttagit denna, borde han kunna inför överförmyndaren
styrka, att samma handling åter nedsattes.
Rörande betydelsen av att nummer och annan beteckning å värdehandling
intages i förvaringsbevis anför bankföreningen, att det exempelvis i
fråga om premieobligationer och obligationer, som vore föremål för utlott
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ning, kunde vara påkallat att numret intoges, eftersom förmyndaren därigenom
erhölle möjlighet att kontrollera, att banken icke förbisåge en utfallen
vinst eller en utlottning. I fråga om aktier vore det däremot svårt att finna
någon fördel för förmyndaren eller den omyndige, svarande mot den arbetsbelastning
numrets införande i förvaringsbeviset innebure för banken. Visserligen
kunde enligt aktiebolagslagen i ett par fall lottning förekomma
mellan aktier, nämligen vid nedsättning av aktiekapitalet enligt 65 § och
vid uppdelning av aktier i fria och bundna enligt 186 §. Dessa fall vore emellertid
så sällsynta, att hänsyn icke syntes behöva tagas till dem. Enligt
bankföreningens mening kunde numrets upptagande i förvaringsbeviset icke
underlätta kontrollen över förmyndarens transaktioner beträffande aktier,
särskilt icke efter de år 1940 genomförda skärpande bestämmelserna i 9 §
vårdlagen. Skyldigheten att ange aktienumren i förvaringsbevisen hade blivit
alltmer arbetskrävande och tidsödande för bankerna, dels därför att det
under senare år blivit allt vanligare att placera omyndigs kapital i aktier
och dels därför att omyndigas aktier stigit högst väsentligt i antal på grund
av en mängd fond- och nyemissioner.
Bankföreningens framställning i denna del tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser. Enligt hovrätten över Skåne
och Blekinge torde någon olägenhet av betydelse icke kunna uppstå, därest
skyldigheten att i förvaringsbevis anmärka nummer och annan beteckning
upphäves i fråga om aktier, och förmyndarkammaren anser, att nämnda
skyldighet efter 1940 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen saknade
betydelse ur kontrollsynpunkt, överförmyndarna i Malmö säger sig icke
i något fall ha funnit, att angivande av nummer eller annan beteckning å
aktier medfört någon fördel, utan anser uppgiftsskyldigheten i stället vara
till onödigt besvär vid utbyte av aktier i samma bolag, överförmyndaren i
Uppsala framhåller, att det med den kontroll som numera utövas över bankerna
torde vara uteslutet, att en bank skulle spekulera med mottagna värdehandlingar.
Bank- och fondinspektionen åberopar, att det med hänsyn
till bankernas skyldighet att låta i vederbörlig aktiebok registrera förvarade
aktier — 2 § första stycket 1) vårdlagen — finge anses sörjt för att aktierna
individualiserades på ett sätt som förhindrade utbyte eller sammanblandning
av dem.
Departementschefen.
Av vad i ärendet förekommit får anses framgå, att föreskriften att nummer
och annan beteckning å värdepapper skall intagas i förvaringsbevis
rörande omyndigs värdehandlingar saknar nämnvärd betjnielse ur kontrollsynpunkt,
när fråga är om aktier. I likhet med samtliga remissinstanser vill
jag därför tillstyrka vad bankföreningen i denna del föreslagit. I
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27
juni 192b (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischier. 1
1 Bilagan, vilken är likalydandc med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari
195/i.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 17 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 12 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 192''r (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Sara Falk.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 26 februari
1954 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 februari 1954 remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den
27 juni 192b (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars-Erik Samuelsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1954:183 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med f örslag till vissa ändringani gällande tulltaxa. a1 i texten
- 1LU 1954:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 192b s. 1 i texten