Sök i Ratio Lex

Angående gäldande ao viss livränta

4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:131, Angående gäldande ao viss livränta

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gäldande ao

viss livränta; given Stockholms slott den 5 mars 195k.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning ett ärende angående bestridandet

av viss livränta till följd av skada, vållad vid undergående a^

fängelsestraff.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 131.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 mars 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t.f.

chefen för civildepartementet, statsrådet Nordenstam, anför chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, följande.

Den 13 februari 1952 inträffade å fångkolonien Bogesund en otyckshändelse

varvid en å kolonien intagen, här kallad N. N., skadades så svårt i vänster

öga att detsamma måste bortopereras. N. N. — som är född år 1916 -—

intogs å kolonien den 3 februari 1952 för att undergå en månads fängelse.

Han sysselsattes därunder, i likhet med andra intagna, med skogsavverkning.

Den 13 februari 1952 var en annan intagen i det arbetslag N. N. tillhörde

sysselsatt med klyvning av kastved. Därvid användes vanlig klyvkil av

stål. Vid ett slag å kilen lossnade en flisa av kilen och trängde in i N. N:s

vänstra öga.

I anledning av skadan har riksförsäkringsanstalten i beslut den 19 april

1952, jämlikt förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., tillerkänt N. N. en livränta från

och med den 4 mars 1952 med 600 kronor för år räknat. Anstalten fann därvid

skadan ha medfört nedsättning av arbetsförmågan med 25 procent och

beräknade N. N:s årliga arbetsförtjänst till 3 600 kronor eller det högsta belopp,

som skulle tagas i betraktande vid tillerkännande av ersättning enligt

förordningen. Sedermera har jämlikt förordningen den 22 maj 1953 (nr 254)

angående ändrad lydelse av förstnämnda förordning livräntan för tiden från

och med den 1 juli 1953 höjts till 800 kronor för år räknat.

I skrivelser den 29 maj och den 15 oktober 1952 till Kungl. Maj :t har N. N.

hemställt, att han — utöver vad han uppbure från riksförsäkringsanstalten

— i skadestånd måtte erhålla bl. a. dels en årlig livränta beräknad efter en

årsinkomst av 16 000 kronor och efter en invaliditetsgrad om 25 procent samt

med avdrag för den från riksförsäkringsanstalten utgående livräntan, då å

600 kronor, eller således en livränta å 3 400 kronor om året, dels såsom ersättning

för sveda och värk 1 000 kronor, dels ock såsom ersättning för lyte

och framtida men 4 000 kronor. Till stöd härför har N. N. åberopat, att koloniens

ledning och befattningshavare vållat olyckan genom vårdslöshet i sin

tjänsteutövning, bestående främst däri, att arbetsinstruktioner icke givits,

att tillfredsställande arbetsledning icke förekommit samt att kontroll och

vård av verktygen varit synnerligen bristfällig.

I ärendet har utlåtanden avgivits av skogsyrkesinspektionen i södra distrik
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

3

tet, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, arbetarskyddsstyrelsen. riksförsäkringsanstalten

och justitiekanslersämbetet.

Fångvårdsstyrelsen anser att befogade anmärkningar icke kan framställas

mot de åtgärder till skydd mot olycksfall i arbete, som vidtagits å kolonien,

men finner likväl skäligt att N. N. i anledning av den allvarliga, för framtiden

bestående skada, som drabbat honom, erhåller ersättning utöver den,

som riksförsäkringsanstalten tillerkänt honom. Liknande ståndpunkt intager

statskontoret.

Justitiekanslersämbetet — som tagit del av övriga yttranden i ärendet och

låtit hålla förhör med ett flertal personer — anför i huvudsak följande. Det

måste antagas, att olyckan föranletts av att kilen icke varit i tillfredsställande

skick. Beträffande frågan, om vållande till att kilen det oaktat använts ligger

någon befattningshavare vid kolonien till last, konstaterar ämbetsverket, att

det icke genom den föreliggande utredningen kan anses tillförlitligen styrkt,

att järnkilen redan vid utlämnandet varit i sådant skick, att dess användning

inneburit risk för olycksfall och att arbetsledningen alltså på denna grund

är ansvarig för att kilen användes vid olyckstillfället. Däremot finner ämbetet

— utan att däri inlägga någon anmärkning — att anstaltsledningen genom

underlåtenhet att anordna tillfredsställande arbetsledning vid ifrågavarande

arbetsgrupp, meddela de till arbetet vid gruppen uttagna nödiga instruktioner

och sörja för att verktygen varit fullgoda icke fullgjort den

skyldighet som lärer ha ålegat den att tillse, att en så nedsliten kil som den

ifrågavarande icke använts i arbetet. Ämbetet framhåller vidare att man

icke kan lägga någon av de intagna till last, att kilen använts vid olyckstillfället.

Sammanfattningsvis anför ämbetet:

Då Kronan måste anses ansvarig för de underlåtenheter, som enligt vad

förut sagts här förekommit från anstaltsledningens sida, synes det justitiekanslersämbetet,

såvitt på den föreliggande utredningen kan bedömas, sannolikt,

att Kronan skulle i rättegång komma att åläggas skyldighet att ersätta

N. N. den honom genom olyckshändelsen tillfogade skadan. Tydligt

är emellertid, att denna utredning, även om rätt mycket arbete nedlagts

därå, ingalunda är så fyllig eller betryggande som den som torde kunna

emotses i en rättegång. Framhållas må sålunda, att blott ett par av de intagna

äro hörda och att ingen är hörd under edsansvar. Ämbetet skulle det

oaktat vilja förorda, att skuldfrågan icke göres till föremål för rättegång.

Härtill medverkar också den uppfattningen, att även om ersättningsskyldighet

icke skulle kunna visas åligga Kronan, det enligt ämbetets förmenande

ter sig i hög grad obilligt, att en person som under straffverkställighet

tillfogas en skada på sätt här skett, utan någon som helst egen skuld,

icke får denna skada till fullo upprättad av staten.

Justitiekanslersämbetet tillstyrker sålunda, att N. N. av Kronan tillerkännes

ersättning för skadan. Beträffande skäligheten av den av N. N. fordrade

livräntan uttalar ämbetet, att den begärda livräntans storlek bör godtagas.

Anledning till erinran mot att livräntan, på sätt N. N. under hand hemställt,

utgår från och med den 4 mars 1952 föreligger icke. Ämbetet ifrågasätter

dock om icke livräntan, efter det N. N. uppnått 07 års ålder, bör nedsättas

till hälften.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen. Frågan om Kronan är lagligen ersättningsskyldig för

den skada, som tillfogats N. N. under det han undergått straff å fångkolonien

Bogesund, har såsom framgår av vad jag redan anfört icke blivit föremål

för prövning av domstol. I ärendet har emellertid förebragts en omfattande

utredning och denna talar så starkt för att ersättningsskyldighet åvilar

Kronan, att jag finner mig böra förorda, att N. N. erhåller gottgörelse

för den honom tillfogade skadan med skäligt belopp, under förutsättning

att N. N. förklarar sig avstå från vidare ersättningskrav mot Kronan.

Med hänsyn till N. N:s arbetsinkomst, som för år 1952 överstigit 16 000

kronor, och den honom tillfogade skadans natur torde livräntan, som bör

utgå fr. o. m. den 4 mars 1952, böra beräknas efter en årsinkomst av 16 000

kronor och en invaliditetsgrad av 25 procent. På sätt justitiekanslersämbelet

ifrågasatt, bör livräntan fr. o. m. det N. N. uppnått 67 års ålder nedsättas

till hälften av vad tidigare utgått. Från den enligt nu angivna grunder

beräknade livräntan bör avdragas vad N. N. för motsvarande tid uppbär från

riksförsäkringsanstalten. Frågan om ersättning till N. N. för sveda och

värk samt lyte och framtida men torde vara av beskaffenhet att kunna prövas

av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Hinder synes härvid icke

böra möta att för ändamålet taga i anspråk inkomstmedel från fångvårdens

jordbruksdrift.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund

av förenämnda olycksfall till N. N., räknat fr. o. m. den 4

mars 1952, utgå livsvarig livränta, för tiden till dess N. N.

uppnått 67 års ålder beräknad efter en årsinkomst av 16 000

kronor och en invaliditetsgrad av 25 % och för tiden därefter

med hälften av vad tidigare utgått, under hela tiden

med avdrag för vad han för olycksfallet uppbär i periodisk

ersättning från riksförsäkringsanstalten, allt under förutsättning

att N. N. avstår från vidare ersättningsanspråk

utöver vad sålunda och genom Kungl. Maj :ts beslut i anledning

av N. N:s yrkande om ersättning för sveda och

värk samt lyte och framtida men må tillkomma honom.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

hemställt, förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Erik Samuelsson.

547220. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av statens lånefond för den mindre skeppsfarten jämte i ämnet väckta moti a1 i texten