Sök i Ratio Lex

Angående anslag till ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

1954-02-12 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:133, Angående anslag till ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till

ersättning åt författare för utlåning av deras verk

genom bibliotek; given Stockholms slott den 12 februari

1954-.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till ersättning åt de svenska författarna för biblioteksutlåningen av deras

verk föreslås för nästa budgetår ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

Anslaget skall utgå med ett belopp motsvarande 3 öre för varje lån i

folk- och skolbiblioteken av rättsskyddat verk av svensk författare. Antalet

sådana boklån har för år 1952, d. v. s. det sista år för vilket biblioteksstatistik

föreligger, uppskattats till 16,25 miljoner, en utlåningsfrekvens som

skulle medföra en sammanlagd ersättning av 487 500 kronor.

Av nämnda ersättning av 3 öre per boklån skall 2 öre i regel tillfalla

vederbörande författare. Återstoden, i huvudsak 1 öre per boklån, skall

användas till gemensamma ändamål för de svenska författarna, i huvudsak

pensioner och understöd.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 105i. 1 saml. Nr 18S.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 195Jf.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.

Maj :t under punkten 363 — på min hemställan — föreslagit riksdagen att

till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst

anvisa ett anslag av 100 000 kronor. Vid anmälan av berörda anslag erinrade

jag även om att bokutredningen i ett den 17 juni 1952 avgivet betänkande

(SOU 1952: 23) bland annat framlagt förslag om vidgat statligt

stöd åt författarna. Jag syftade därvid på utredningens förslag om ersättning

åt författarna för utlåningen av deras verk genom bibliotek. Vidare

nämnde jag, att det var min avsikt att för Kungl. Maj:t särskilt anmäla

ifrågavarande betänkande framdeles vid sådan tidpunkt att proposition i

ämnet kunde föreläggas innevarande års riksdag. Jag anhåller nu att få

upptaga utredningens nyssnämnda förslag till särskild behandling. Vad

utredningen i övrigt anfört och förordat i sitt betänkande ämnar jag däremot

i detta sammanhang inte redogöra för i vidare mån än som erfordras

för att ge en helt allmän bakgrund till förslaget om ersättning åt författarna

för biblioteksutlåningen.

Inledning.

Kraven på en utredning rörande bokmarknaden. Förhållandena på den

svenska bokmarknaden har i den allmänna debatten i skilda sammanhang

tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Därvid har bland annat gjorts gällande,

att förlagsverksamheten och bokhandeln kännetecknats av en monopolistisk

sammanhållning och att såväl den bokläsande allmänheten som

författarna hade intresse av att det nuvarande tillståndet ersattes med ett

system för bokproduktion och distribution, som bättre tillgodosåg önskemålet

om billigare böcker och större upplagor.

Vid 1947 års riksdag väcktes i första och andra kammaren två likalydande

motioner, I: 5 och II: 8, vari hemställdes, att riksdagen måtte an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

hålla hos Kungl. Maj:t om en allsidig och förutsättningslös utredning av

förhållandena inom bokförlagsverksamheten och bokdistributionen inom

landet. Vidare föreslogs i en motion i andra kammaren samma år (II: 53),

att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om en utredning, som med

beaktande av de i motionen anförda synpunkterna snarast måtte framlägga

förslag om inrättandet av ett statligt bokförlag.

Motionerna hänvisades till respektive kammares första tillfälliga utskott.

Dessa tillstyrkte den i motionerna I: 5 och II: 8 föreslagna utredningen.

Den i motionen II: 53 åsyftade utredningen avstyrktes däremot av andra

kammarens första tillfälliga utskott, då utredningen icke avsågs skola vara

förutsättningslös. Enligt utskottets mening innebar avstyrkandet likväl

icke, att frågan om ett statligt bokförlag ej skulle kunna upptagas i samband

med förstnämnda utredning.

Utskottens förslag bifölls av riksdagen och i skrivelse den 28 juni 1947,

nr 456, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om den av

utskotten förordade utredningen.

Bokutredningen tillkallas. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Weijne, utverkade den 26 juni 1948 Kungl. Maj:ts bemyndigande

att få tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda bland annat de

i riksdagens skrivelse avsedda frågorna. Med stöd av nämnda bemyndigande

tillkallades därefter såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens

andra kammare, numera statssekreteraren R. H. L. Edenman, bokförläggaren

K. Bonnier, författaren C.-E. Englund, studiesekreteraren O. A. Hallbeck,

dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, direktören E.

G. V. Johannesson, bokhandlaren G. A. Josephson, fru Maj G. Larsson och

redaktören G. A. Svensson, varjämte åt Edenman uppdrogs att vara de sakkunnigas

ordförande.

De för utredningen meddelade direktiven kan i korthet sammanfattas

sålunda.

De sakkunnigas huvuduppgift var att utreda vilka åtgärder, som från

det allmännas sida borde vidtagas för att såsom ett led i en eftersträvad

kulturell upprustning göra värdefull litteratur tillgänglig för alla svenska

hem. Prisbildningen på böcker framstod härvidlag som en avgörande faktor,

varför de sakkunniga borde föreslå åtgärder ägnade att sänka priserna

på sådan litteratur, som förtjänade att spridas till en större, mindre köpkraftig

allmänhet. Då bokhandeln — så som den i stort bedrevs — endast

nådde vissa befolkningsskikt och därför icke torde kunna betecknas såsom

en ur kulturell synpunkt effektiv bokdistribution, borde de sakkunniga särskilt

undersöka, om de initiativ, som folkrörelserna och vissa bokförlag

tagit i fråga om bokspridningen, kunde ytterligare utvecklas och i vilka

former de eventuellt kunde stödjas av det allmänna. — Av största betydelse

för författarnas ekonomiska ställning var den av Sveriges författareförening

vid skilda tillfällen aktualiserade frågan om ersättning till författarna

för biblioteksutlåning av deras skönlitterära verk. Motsvarande fråga

hade av Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärveten
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

skapliga författare, väckts beträffande utlåningen av dessa författares arbeten.

De förslag, som de nämnda organisationerna framlagt, borde uppmärksammas

av de sakkunniga, som härvid torde taga kontakt med den sittande

auktorrättskommittén under vars prövning denna fråga även vilade.

Det åt kommittén anförtrodda utredningsuppdraget utvidgades sedermera,

sedan 1949 års riksdag i skrivelse nr 288 hemställt om en utredning

av vissa frågor avseende barn- och ungdomslitteraturen, till att omfatta

jämväl berörda frågor. Förslag om en dylik utredning hade framförts i en

nämnda år i andra kammaren väckt motion, nr 291.

Bokutredningens betänkande. De sakkunniga, som antog benämningen

bokutredningen, avgav den 17 juni 1952 sitt betänkande (SOU 1952:23).

Detta blev därefter föremål för sedvanlig remissbehandling. Över betänkandet

har yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, riksbibliotekarien, statskontoret,

svenska bokförläggareföreningen, svenska bokhandlareföreningen,

svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen, Sveriges författareförening, Sveriges

ungdomsförfattareförening, Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga

och populärvetenskapliga författare, Sveriges'' allmänna biblioteksförening,

riksföreningen Sveriges deltidsanställda folkbibliotekarier, arbetarnas

bildningsförbund, frikyrkliga studieförbundet, godtemplarordens

studieförbund, kristliga föreningars av unga kvinnor och kristliga föreningars

av unge män riksstudieförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund, svenska

landsbygdens studieförbund, tjänstemännens bildnings verksamhet, studieförbundet

medborgarskolan, folkbildningsförbundet, Sveriges förenade

studentkårer samt konstnärernas riksorganisation.

Sammanfattning av bokutredningens betänkande.

De många och skilda spörsmål, som bokutredningen haft att utreda och

överväga, har av denna sammanförts i följande sex huvudgrupper: allmänheten

och boken — förlagsverksamheten — bokdistributionen — författarnas

ställning — former för statligt stöd åt författare — barn- och ungdomslitteraturen

.

För att erhålla ett säkrare underlag för sina bedömanden av förhållandena

på den svenska bokmarknaden har utredningen utfört eller låtit utföra

vissa mer eller mindre omfattande undersökningar, som berör olika

sektorer av bokmarknaden. Sålunda har utredningen låtit aktiebolaget

Svenska Gallupinstitutet företaga en opinionsundersökning av fritids- och

läsvanorna inom ett urval av befolkningen. Vidare har priskontrollnämnden

på utredningens uppdrag företagit en granskning av kostnadskalkylerna

för ett antal bokförlag. Utredningen har även sammanställt och bearbetat

vissa ekonomiska undersökningar om kommissionsbokhandeln. I

samråd med Sveriges författareförening har utredningen slutligen gjort en

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

enquéte bland skönlitterära författare och ungdomsförfattare i syfte att få

närmare belyst författarnas sociala och ekonomiska ställning. Detta omfattande

och i många avseenden nya utredningsmaterial, har av utredningen

utförligt redovisats i betänkandet.

I avsnittet om allmänheten och boken har utredningen sammanfattningsvis

anfört bland annat följande.

Sett i stort kunde de totala utgifterna för dags- och veckotidningar samt

böcker år 1948 uppskattas till en procent av nationalinkomsten. Budgetundersökningar

inom ett urval av enskilda hushåll gav ett liknande resultat

för samma år. Skillnaden mellan hushåll av olika ekonomisk standard var

mycket små, men proportionen mellan tidnings- och bokköp var påfallande

olika i skilda socialklasser.

Av tillgängliga undersökningar rörande ungdomens läsvanor framgår att

det finns ett vitt utbrett läsintresse hos skolungdomen och att detta läsintresse

står i ett enkelt och entydigt samband med skolform och utbildningstidens

längd — ju högre skolform, desto större intresse för bokläsning.

En avsevärd del av ungdomen släpper efter slutad skolgång kontakten med

böckerna. Den viktigaste orsaken till att så sker är frånvaron av litterär

stimulans i hemmiljön.

För den av bokutredningen föranstaltade Gallup-undersökningen av den

vuxna befolkningens läs- och fritidsvanor torde någon redogörelse icke

vara behövlig i detta sammanhang. Här må endast påpekas, att Gallupinstitutet

i sin rapport över undersökningen icke tillmätt bokpriset någon

avgörande roll för läsvanorna. Bokutredningen har däremot hävdat, att

opinionsmätningen i detta hänseende ådagalagt ett tydligt samband mellan

bokpris och möjligheterna att tillfredsställa och stimulera läsintresset.

Vad beträffar förlagsverksamheten understryker bokutredningen,

att branschen står öppen för var och en, som vill uppträda som

förläggare för egna och andras verk, och att denna möjlighet tillvaratages i

betydande utsträckning.

I sitt betänkande har bokutredningen redovisat en ingående undersökning

av den reguljära förlagsverksamhetens ekonomiska villkor. Nämnda

undersökning har av utredningen sammanfattats sålunda.

För ett förlagsobjekt av sedvanligt slag uppgår författarhonoraret till

16,67 procent och bokhandelsrabatten till 37 procent av bokhandelspriset.

Framställningskostnaden kan uppskattas till 25 procent; inom ramen för

återstående 18,33 procent måste förlaget erhålla täckning för övriga kostnader

(reklam, administration, löner m. m.) jämte affärsvinst. Kalkylen

avser ett verk, vars förstaupplaga slutsäljes. Avgörande för bokpriset blir

storleken av förstaupplagan. Fn stor upplaga förutsätter en betydande

kapitalinvestering och ett risktagande, då det är ovisst, om upplagan kan

bli såld. Detta är förklaringen till att upplagorna — och därmed bokpriserna

— stabiliserats vid en nivå, som motsvarar en förstaupplaga av cirka

3 000 exemplar, såväl i Sverige som i andra kulturländer.

Priskontrollnämndens undersökning rörande nio bokförlag år 1948 gav

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

vid handen, att det ekonomiska resultatet var ogynnsamt. Produktionen

nämnda år visade ett underskott av 15,4 procent av utgifterna. Med fortsatt

försäljning och realisation av restupplagor kunde förlusten minskas

till 7,0 procent.

Av dessa bokförlag sysslade sex företrädesvis med nyutgivning av litteratur.

För dessa förlag var den genomsnittliga försäljningen 54,5 procent

av saluupplagorna. Om hela produktionen kunnat försäljas, hade förlagen

kunnat erhålla ett överskott av 7,4 procent. Antagandet är overkligt — men

om förlagen kunde erhålla en kostnadstäckning vid 65 procent försäljning

och en verklig försäljning av 80 procent av saluupplagorna, bleve förlagens

nettovinst cirka 4,6 procent.

För att kunna täcka förlusterna på nyutgivningen behöver förlagen i

regel utnyttja de överskott, som erhålles från andra förlagsobjekt än de

av undersökningen berörda eller från andra verksamhetsgrenar, såsom tidnings-

och tidskriftsutgivning. Nyutgivningen har karaktär av experiment,

men det är bland dessa verk, som de kommande årens goda försäljningsobjekt

så småningom träder fram. Förlagsverksamheten kan därför ej bedömas

enbart med ledning av ett års redovisning.

Då bokens salupris bestämmes av dels de fasta framställningskostnaderna

och dels de rörliga kostnader, som står i samband med försäljningen,

har utredningen föreslagit, att bokmarknadens skilda parter skall söka

eliminera verkningarna av onormala prisfluktuationer i råvaru- och halvfabrikatledet.

I fråga om ett statligt bokförlag uttalar utredningen, att varje monopoltendens

måste bekämpas på det för en demokratisk opinionsbildning så

viktiga område som bokproduktionen utgör. Utredningen tar därför avstånd

från alla sådana projekt, som syftar till ett fullständigt förstatligande

av bokproduktionen. Utredningen diskuterar därför endast ett statligt bokförlag

i konkurrens med övriga av enskilda och organisationer ägda förlag.

Två omständigheter kan enligt utredningen spela en avgörande roll för

tillskapandet av ett statligt bokförlag. Dessa omständigheter är om förlagsverksamheten

i dess nuvarande gestaltning antingen vore monopoliserad

eller av ekonomiska skäl vore förhindrad att sörja för allmänhetens

litterära behov utöver den rena förströelseläsningen. Ingendera av dessa

omständigheter kan enligt utredningens uppfattning i dagens läge sägas

vara för handen. Utredningen understryker emellertid samtidigt, att dessa

omdömen om förlagsverksamheten baseras på nuvarande och tidigare förhållanden.

Några garantier för en fortsatt liberal utgivning funnes självfallet

icke. Ökade omkostnader och minskad lönsamhet kunde verka restriktivt.

Ändrade äganderättsförhållanden kunde leda till ökad koncentration

och bidraga till en monopolisering av branschen. Med hänvisning härtill

framhåller utredningen, att frågan om ett statligt bokförlag därför kan

under andra förhållanden komma att aktualiseras.

Argumentet att ett statligt bokförlag kunde verka prispressande på

marknaden finner utredningen icke övertygande. Skulle detta förlag etable
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

ras i konkurrens med de övriga, måste nämligen i stort sett samma villkor

gälla för produktionen. Härav följde även att dess publiceringsprinciper

icke mera väsentligt torde komma att skilja sig från de nuvarande förlagens.

Förlagsvinsterna på utgivning av skönlitteratur vore — som utredningen

tidigare framhållit — ingalunda sa stora, som man i allmänhet föreställde

sig. De nuvarande vinstmarginalerna lämnade enligt utredningens

uppfattning knappast något större utrymme för prisnedsättnmgar.

Utredningen påpekar, att ett statligt bokförlag har stora möjligheter

att erhålla stöd av annan förlags- och tryckeriverksamhet. Om ett statligt

bokförlag inrättades, borde det enligt utredningens åsikt även svara för

större delen av statens publiceringsverksamhet, vilken nu utlägges på den

privata tryckeriindustrin.

I en reservation har ledamöterna Bonnier och Josephson förklarat sig

icke kunna till fullo dela utredningsmajoritetens synpunkter på frågan om

ett statligt bokförlag. De uttalar, att ekonomiska svårigheter, som icke

framkallats av statens egna åtgöranden, kan bemästras av den privata förlagsnäringen

och att de privata förlagen för sin egen framtids skull måste

ge ut även vad som för dagen kan synas svårförståeligt och svårsålt. De

anser vidare, att tillskapandet av ett statligt bokförlag på grund av att ett

sådant måste bli subventionerat med allmänna medel så småningom kommer

att förkväva all konkurrens och salunda bil ett ensamstående monopolföretag.

Reservanternas mening är därför att ett statligt bokförlag under

inga som helst omständigheter bör inrättas.

X sin redogörelse för bokdistributionen har utredningen läm

nät en utförlig skildring av bokhandelns organisation, geografiska spridning

och ekonomiska villkor. Framställningen om bokhandelns ekonomiska

villkor bygger på en av utredningen verkställd granskning av vissa undersökningar

av bokhandelns lönsamhet. Resultatet av denna granskning har

utredningen sammanfattat sålunda.

Företagna undersökningar visar, att kommissionsbokhandelns genomsnittliga

bruttovinst utgör 25,0—27,5 procent av omsättningen. Den tidigare

omnämnda genomsnittsrabatten pa 37 procent avser den. huvudsakliga

delen av bokproduktionen med undantag för skol- och läroböcker, kalendrar

o. dyl. samt billighetslitteratur. Från bokhandelns försäljningsprovision

måste även de rabatter franräknas, som lämnas vissa kundkategorier.

Bruttovinsten disponeras på följande sätt: till företagsledaren 5,2

procent, löner till anställda 10,2 procent, hyra 2,4 procent, räntor 1,4 procent,

övriga omkostnader 4,8 procent, nettovinst 1,0 procent.

Utredningen har för egen del anfört bland annat följande allmänna synpunkter

på prissättningen inom bokhandeln samt dennas organisation och

utbyggnad.

Dispositionen av bruttovinsten kan tagas som intäkt för ett bibehållande

av de nuvarande rabattsatserna. Argumentet är emellertid enligt utred
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ningen ej tillfredsställande, då ingenting utsäges om möjligheterna att anpassa

omkostnaderna efter någon annan rabattkalkyl. Distributionskostnaderna

påverkar bokpriset synnerligen kraftigt. Då det är ett allmänt

önskemål, att bokpriserna hålles så låga som möjligt, anser utredningen, att

branschens företrädare bör pröva frågan om bokhandelns rationalisering

och rabattsatsernas höjd. Ett gynnsamt resultat av en sådan prövning

måste komma bokköparna till godo i form av lägre bokpriser.

Huvudprincipen för den kommersiella bokspridningen, kommissionssystemet,

är av avgörande betydelse för den svenska bokhandeln, men det är

både arbets- och kostnadskrävande för såväl förlag som bokhandel. Ett

slopande av kommissionssystemet skulle emellertid medföra försämrade

möjligheter för den bokläsande allmänheten att orientera sig om den nya

litteraturen.

Utredningen har funnit, att inrättande av fullt sorterade boklådor, så

kallade A-kommissionärer, icke har skett i samma takt som utvecklingen

av tätorterna. Det är därför önskvärt, att en snabbare och mera spridd

nyetablering kommer till stånd. Det finnes vidare ett betydande utrymme

för bokhandlare med begränsad sortering, så kallade B-kommissionärer.

Lantbokhandeln, den nya bokhandelsformen, står ännu i början av sin

utveckling.

Då utredningens framställning av författarnas ställning i

juridiskt och ekonomiskt avseende kommer att mera utförligt redovisas i

ett senare sammanhang, må här endast framhållas, att företagna undersökningar

enligt utredningens mening givit vid handen, att författarna såsom

yrkesgrupp i inkomsthänseende låg väsentligt under genomsnittet för fria

yrken. För många av författarna var inkomsten av litterär verksamhet otillräcklig.

Deras ekonomiska reserver i form av sparkapital, livförsäkringar

etc. var över lag mycket små.

Såsom framgår av det föregående har utredningen föreslagit ett vidgat

statligt stöd åt författarna. I samband därmed har utredningen

övervägt olika former för detta stöd.

Utredningen har funnit starka skäl tala för att författarna erhåller en särskild

ersättning för den utlåning av deras verk, som äger rum genom vissa

statsunderstödda bibliotek. Rättvisa och billighet talar enligt utredningens

mening för att författarna beredes kompensation för det genom nämnda

utlåning skeende samhälleliga utnyttjandet av deras verk. Utredningen

föreslår, att ett särskilt anslag å riksstatens åttonde huvudtitel anvisas för

ifrågavarande ersättning. Beträffande anslagets beräkning, ersättningens

fördelning m. m. — i vilka hänseenden en mera uttömmande redogörelse

för utredningens synpunkter och förslag skall lämnas i ett efterföljande avsnitt

— har utredningen sammanfattningsvis anfört följande.

Anslagets storlek bör beräknas med ett visst belopp för varje boklån

i folk- och skolbiblioteken. Sättes grundbeloppet till 1 öre per boklån erhålles

med 1949—50 års siffror för biblioteksutlåningen (27,4 miljoner boklån)

ett anslag av 274 000 kronor. Med utgående från nämnda utlåningssiffror

samt ett grundbelopp av alternativt 2,5 eller 5 öre per boklån blir

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

anslagssumman 685 000 respektive 1 370 000 kronor. Anslaget måste prövas

i vanlig ordning, men innan summan fastställes, bör någon form av kontakt

eller samråd äga rum mellan staten och författarnas organisationer.

Rätt till ersättning skall tillkomma samtliga författare, vilkas verk är

skyddade jämlikt gällande auktorrätt. Gottgörelsen skall vara lika för alla

kategorier av författare. — Utredningen uppskattar att hälften av boklånen

utgöres av sådana verk som kan medföra gottgörelse och återstoden av

andra verk. Anslaget bör därför halveras, och den ena hälften användas för

en proportionellt utgående gottgörelse till de enskilda författarna och den

andra fördelas bland författarna efter individuell prövning.

Storleken av de belopp, som skall tillfalla var och en av de ersättningsberättigade

författarna, skall fastställas med ledning av en årligen återkommande

stickprovsundersökning av utlåningsfrekvensen inom folk- och

skolbiblioteken. Fördelningen av det återstående beloppet skall ske i form

av pensioner till äldre författare och till författares efterlevande, understöd

till förtjänta författare och bidrag till särskilda ändamål.

Anslaget skall förvaltas av en central instans, styrelsen för Sveriges författarfond.

I denna styrelse skall det allmänna och författarföreningarna

vara representerade.

Utredningen föreslår vidare, att det nuvarande å riksstatens åttonde

huvudtitel uppförda anslaget till Understöd åt inhemska skönlitterära författare

av utmärkt förtjänst, vilket anslag för närvarande utdelas i form

av dels åldersunderstöd dels stipendier, framdeles skall användas uteslutande

för stipendier åt högt förtjänta författare. Från anslaget nu utgående

åldersunderstöd syntes framdeles i stället böra tagas ur den del av anslaget

till biblioteksersättning, som avses skola disponeras för kollektiva ändamål.

I fråga om barn- och ungdomslitteraturen framhåller

utredningen sammanfattningsvis, att de författare, som ägnar sig åt ifrågavarande

slag av författarskap, trots den ökade produktionen av sådan

litteratur, har en avsevärt sämre ekonomisk ställning än de skönlitterära

författarna.

Den av vissa förlag tillämpade metoden att betala författare av barnoch

ungdomsböcker ett honorar med ersättning ett för allt motsvarar enligt

utredningens mening icke längre aktuella krav på förlagskontrakt.

Enskilda och offentliga stipendieinstanser bör enligt utredningens uppfattning

mera än nu uppmärksamma barn- och ungdomsförfattarna.

Bristerna inom biblioteksväsendet i fråga om barn- och ungdomslitteratur

synes utredningen kunna undanröjas genom att de förslag, som framlagts

av folkbibliotekssakknnniga, genomföres.

Någon särskild nämnd för granskning av barn- och ungdomslitteratur

finner utredningen icke påkallad. Rådgivande och granskande verksamhet

bör i stället i större omfattning än nu upptagas av press, förlag och bibliotek.

Utredningen har sammanfattningsvis angivit sin allmänna syn på de

frågor, som utredningen haft att överväga, i följande uttalande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Bokmarknaden — ett ord, som i detta sammanhang får täcka hela det

område, som utredningen haft att behandla — har två skilda aspekter.

Den är dels en ekonomisk företeelse, dels en viktig faktor inom kulturlivet

i vårt land.

Såsom ekonomisk företeelse utgör bokmarknaden ett område, där en mer

eller mindre fri konkurrens etablerats efter hävdvunna normer. Det är här

fråga om en marknadshushållning, som baseras på avtal mellan skilda

parter, som i stort sett står fria gentemot ingripanden och föreskrifter från

samhället och dess organ. Auktorrätten lämnar frågan om författarhonoraren

till de avtalsslutande parterna; lagen fastslår blott, att författaren

har rätt till skälig ersättning för sin överlåtelse men den anvisar icke några

normer för beräkningen härav. Etableringen av nya boklådor sker efter

överväganden inom branschens organisationer. Handeln med bokverk såväl

inom som utom kommissionsbokhandeln följer de regler, som förläggarna

antagit. I intetdera av dessa fall kan ett samhälleligt ingripande ske utan

att en motsvarande lagstiftning först genomförts. Utredningen har på ingen

punkt funnit något behov föreligga i sådant syfte.

Lägger man åter en kulturell aspekt på bokmarknaden, framstår följande

som relevant. Opinionsbildningen på det litterära området tillhör de primära

fri- och rättigheterna, och varje ingrepp i det fria konsumtionsvalet

måste med bestämdhet avvisas. Yttrandefriheten har sin naturliga konsekvens

i friheten att välja litteratur. Först då yttrande- och tryckfriheten

missbrukas, kan samhälleliga ingrepp över huvud taget tolereras. Om det

förhåller sig så, att det svenska folkets genomsnittliga litterära smak kan

te sig som föga differentierad, så är inte botemedlet en tvångsdirigering av

läsvanorna utan en på lång sikt verkande upplysning om god litteratur.

Här föreligger ett komplex av uppgifter, som bokmarknadens enskilda parter

och samhällets skilda organ var för sig och gemensamt måste gripa sig

an — de enskilda parterna med sådana åtgärder, som underlättar bokköp,

samhället med sådana, som stimulerar läsintresset i stort.

Bokutredningen framhåller i anslutning härtill, att de av utredningen

gjorda — nyss återgivna — påpekandena kan förefalla självklara. För utredningen

har det emellertid framstått som nödvändigt att understryka

dem, då utredningen i så många fall stannat inför en rekommendation till

parterna — de statliga såväl som de enskilda — i stället för att föreslå

samhälleliga ingrepp. Sett mot denna bakgrund har utredningen ansett det

som en naturlig konsekvens, att utredningen haft att i stort inrikta sitt

arbete på att kartlägga förhållandena på bokmarknaden.

Författarnas juridiska och ekonomiska ställning.

Lagstiftning och avtalspraxis rörande litterära verk.

Den svenska författarrätten regleras i lagen den SO maj 1919 (nr 381)

angående rätt till litterära och musikaliska verk. Framhållas bör emellertid,

att denna lag i ett betydelsefullt hänseende, nämligen i fråga om skyddstiden

för bland annat litterära verk, kompletterats genom lagstiftning av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

provisorisk karaktär. I särskilda lagar den 30 juni 1942, nr 510, den 3 maj

1946, nr 174, och den 6 april 1951, nr 170, har sålunda stadgats, att den

uteslutande rätt, som enligt förstnämnda lag tillerkänts författare till bland

annat litterärt verk, skall i den mån skyddstiden härför skolat upphöra

något av åren 1942—1956, gälla intill utgången av år 1957.

Av innehållet i förstnämnda lag må här återgivas följande.

Rättsligt skydd enligt denna lag åtnjutes bland annat för skrift och

muntligt föredrag (1 §). Författaren äger en uteslutande rätt att mångfaldiga

sitt verk, föredraga skrift offentligt, uppföra mimiskt eller dramatiskt

verk o. s. v. (2 §). Denna uteslutande rätt innefattar även rätten till

översättning eller bearbetning (3 §). Såsom författare till ett verk anses

den, som på sedvanligt sätt å verket angives såsom sådan. Författare, som

framträder anonymt eller pseudonymt, företrädes, tills dess han givit sig

tillkänna på i lagen föreskrivet sätt, av den som å verket anges såsom utgivare,

eller, om sådan ej finns angiven, av förläggaren (8 §). Vissa undantag

från angivna rättsskydd finnes stadgade i lagen (9—12 §§). Såsom

exempel härpå må nämnas mångfaldigande av verk för eget bruk, avskrift

för hand, annan offentliggörelse av utgiven skrift än genom uppläsning,

vissa slag av uppläsning m. m. (10 §). Rätt att citera utgiven skrift eller

offentligt hållet föredrag är även medgiven, liksom rätt att göra utdrag

ur verk för användning vid gudstjänst eller vid elementär undervisning

(11 §). Om förbehåll mot eftertryck ej utsatts, äger tidning rätt att publicera

ur annan tidning eller tidskrift hämtad artikel i ekonomiska, politiska

eller religiösa dagsfrågor. Källan skall dock tydligt angivas (14 §). Författarrätten

övergår efter författarens död till dem, som enligt lagstiftningen

om giftorätt, arv och testamente är berättigade till hans kvarlåtenskap

och från dessa vidare enligt enahanda grunder (15 §). För överlåtelse av författarrätt

skall — om andra villkor ej avtalats — de villkor gälla som

stadgas i lagen (16—18 § §). Den, som förvärvat författarrätten till ett

verk, må icke utan författarens tillstånd förändra verket i vidare mån än

som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet (16 §). Förlagsrätten förfaller,

om innehavaren ej utgivit verket inom två år, sedan författaren avlämnat

fullständigt manuskript. Författaren äger påfordra, att hans verk

utgives i ny upplaga, om verket slutsålts, och om förläggaren förvärvat

rätten att utgiva mer än en upplaga av verket. Sker icke detta, återgår

författarrätten till författaren (17 §). Överlåtelse av författarrätten innefattar

ej rätt för förläggaren att på annat sätt än genom tryckning offentliggöra

verket, ej heller rätt till översättning eller bearbetning (17 a §).

Överlåtelse av föredrags-, uppförande- eller utföranderätt skall som regel

anses gälla för en tid av fem år (18 §). Författarrätten kan icke tagas i mät

i författarens bo, ej heller hos den, till vilken denna rätt övergått genom

giftorätt, arv eller testamente (19 $)• Författarrättens giltighet upphör med

trettionde året efter det år, under vilket författaren avlidit. (Skyddstiden

har provisoriskt förlängts genom förutnämnda särskilda lagar.) Lagen tilllämpas

på verk av svenska medborgare samt på verk av utländska medborgare,

vilket först utgivits i Sverige. Under förutsättning av ömsesidighet

kan Kungl. Maj:t förklara, att lagens bestämmelser helt eller delvis skall

gälla även verk av annan än svensk medborgare (30 §).

Då behov av en tidsenligare utformning av författarrätten gjort sig gällande,

tillkallades iir 1938 särskilda sakkunniga för att verkställa utredning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

rörande revision av gällande författningar om rätt till litterära och musikaliska

verk in. in. De sakkunniga, som antagit namnet auktorrättskomviittén,

har med nödtvungna avbrott under krigsåren i samråd med motsvarande

delegationer i övriga nordiska länder arbetat på ett förslag till

ny lagstiftning på författarrättens område.

Bokutredningen, som under utredningsarbetets gång i vissa frågor samrått

med auktorrättskommittén, har i sitt betänkande anfört bland annat:

Av de överläggningar och diskussioner, som förekommit mellan bokutredningen

och auktorrättskommittén, har framgått, att kommittén funnit

behov föreligga av ytterligare precisering av förlagsavtalet. Härvidlag

har kommittén tillgodogjort sig de erfarenheter, som stått att vinna från

utarbetandet av det nordiska normalformuläret till förlagsavtal. Detta normalkontrakt,

som tillkom år 1947, har därvid uppfattats som ett auktoritativt

uttryck för vad som på detta område kan anses vara en normal och

god reglering av avtalet mellan förläggare och författare.

Det framgår av det utkast till ny lag i berörda hänseende, av vilket

kommittén låtit bokutredningen taga del, att de nya bestämmelserna endels

får tvingande kraft, endels dispositiv innebörd. Sålunda framhåller kommittén

att avtal, som strider mot god sed på auktorrättens område, samt avtal,

som leder till uppenbar obillighet, skall kunna jämkas efter vad som i det

särskilda fallet kan anses vara skäligt. Till de tvingande bestämmelserna

hör också föreskrifterna att förläggaren inom skälig tid skall utgiva verket,

att han är skyldig tillställa författaren intyg från tryckeriet om antalet

framställda exemplar, att han inom nio månader efter årets slut är skyldig

tillställa författaren redovisning, som anger försäljningen under året, samt

restupplagan vid årsskiftet.

Bokutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse för den

ekonomiska innebörden av de vanligast förekommande slagen av förlagsavtal.

Utredningen har härom anfört bland annat följande.

Genom avtal med en förläggare i form av ett kontrakt överlåter författaren

sin förlagsrätt till denne. Kontraktet kan innehålla skilda former

för beräkningen av den ekonomiska gottgörelsen. För närvarande tillämpas

flera olika slag av kontrakt: royaltykontrakt, ett-för-allt-kontrakt och del-ivinst-kontrakt.

För debuterande författare förekommer en kontraktsform,

som ger en viss bestämd summa för första upplagan, samt royaltyersättning

för vad som sedermera kan komma att tryckas och försäljas.

Royaltykontraktet — som är det avgjort vanligaste — innebär, att författaren

erhåller en viss avtalad del av bokhandelspriset för varje försålt

exemplar av hans verk. Enligt gällande normalkontrakt mellan medlemmar

av Sveriges författareförening och medlemmar av svenska bokförläggareföreningen

utgör denna del minst 16% procent (= 1/6) av bokhandelspriset

för häftat exemplar i standardutgåva och minst 5 procent av priset

för billighetsupplaga. Realiseras restupplaga av boken genom bokhandeln

sänkes royaltvprocenten. Normalkontraktet tillämpas i första hand beträffande

skönlitterära verk. Till verk, som är jämförliga med romaner,

noveller och lyrik, räknas icke dramatik, essäer, bilder- och barnböcker

och ungdomsböcker.

Ett-för-allt-kontraktet innebär, som benämningen antyder, att författaren

mot en engångssumma avstår från vidare anspråk på ersättning. Ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

sådant kontrakt möjliggör för förläggaren att försälja verket i obegränsad

omfattning. Denna kontraktsform är historiskt äldre än royaltykontraktet.

Del-i-vinst-kontraktet förekommer sällan. Denna kontraktstyp innebär,

som även framgår av namnet, att förläggare och författare delar den eventuella

uppkomna vinsten, sedan framställningskostnader och utgifter för

distributionen avdragits från försäljningssumman.

Det förekommer vidare ibland att förläggare ingår en överenskommelse

om att endast distribuera ett verk av en författare. Framställningskostnaderna

stannar i detta fall hos författaren ensam, som då även erhåller

hela försäljningsinkomsten.

Enligt normalkontraktet för royaltyavtal betalar förläggaren till författaren

en viss summa a conto, då manuskriptet avlämnas. Denna summa

får icke understiga 1/3 av det honorar, som skulle utgå om hela första

upplagan utsåldes. Författaren är icke återbetalningsskyldig för a contobeloppet.

Oftast utbetalas högre belopp än vad nyss angivits — hälften

eller mer av det beräknade honoraret för första upplagan. Förläggaren är

redovisningsskyldig inför författaren för den försäljning, som skett av hans

verk, och honorar (royalty) enligt avtalet utbetalas årligen.

Debuterande författare kan icke, då de ej tillhör Sveriges författareförening,

göra anspråk på kontrakt efter dessa grunder. Sedd ur förläggarens

synpunkt ter sig utgåvan av ett debutantverk mer osäker än vad fallet är

med ett verk, vars författare redan tidigare framträtt inför den litterära

kritiken och publiken. I allmänhet erbjudes debutanten, som förut nämnts,

en viss summa för första upplagan. Tryckes därefter nya upplagor, träffas

i regel avtal efter normalkontraktets bestämmelser.

Normalkontraktet gäller, som tidigare framhållits, främst skönlitterära

och med dem jämförliga verk. I fråga om facklitterära verk och skolböcker

tillämpas ofta samma bestämmelser — men ibland sättes royaltyprocenten

lägre, ibland högre än 16% procent.

För översättningar av sitt verk till främmande språk erhåller en svensk

författare en royaltyersättning, som oftast utgår med stigande procenttal

av bokhandelspriset vid stigande försäljning. Procenttalet växlar mellan

5 och 15 procent. Detsamma gäller som regel för utländska författare, som

får ett verk antaget till översättning till svenska språket.

Författarnas ekonomiska ställning.

Författarnas ekonomiska ställning har i betänkandet belysts med uppgifter,

som bokutredningen inhämtat från medlemmar av Sveriges författareförening

och Sveriges ungdomsförfattareförening genom en enquéte,

som avsåg förhållandena åren 1940—48.

Frågorna i enquéteformuläret omfattade ålder, utbildning, civilstånd,

makas (makes) förvärvsarbete och ungefärliga årsinkomst, yrkesverksamhet

före litterär debut, nuvarande yrkesverksamhet, totala inkomster åren

1946—48, inkomster av litterär verksamhet, specificerad på bokförlag, tidningar

och tidskrifter, radio och teater samt filmbolag, erhållna stipendier

under samma år, försörjningsplikt och försäkringsskydd. Dessutom omfattade

formuläret tre opinionsfrågor, nämligen (a) rörande författarnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kujigl. Maj:ts ''proposition nr 133.

åsikter om statligt stöd eller stöd i allmänhet till författare, (b) principer

och metoder för en eventuell ersättning till författarna för biblioteksutlåningen

samt (c) bokspridningen i Sverige.

En jämförelse mellan enquétematerialets 133 uppgifter och författareföreningens

medlemsmatrikel på 412 medlemmar — påpekar bokutredningen

— synes ge vid handen, att de författare, som besvarat utredningens

frågeformulär utgjorde ett tämligen tillfredsställande urval av föreningens

hela medlemsstock. Ungdomsförfattarna hade till ett antal av 21 besvarat

frågeformuläret; föreningens medlemsantal var vid denna tidpunkt icke

särskilt mycket större. Sedan författareföreningens honorärsmedlemmar,

eliminerats ur jämförelsen, kunde konstateras, att i runt tal 35 procent av

författareföreningens medlemmar i åldersgrupperna, födda 1865—94, besvarat

formuläret och att medlemmarna i åldersgrupperna, födda 1895—

1914, till 47 procent ingick i materialet. Utredningen har för den skull ansett

materialet representativt för författareföreningens vidkommande.

Av utredningens redogörelse för enquéten inhämtas bland annat följande.

Beträffande nuvarande yrkesutövning betecknade sig 75 av de tillfrågade

som yrkesförfattare; 10 hade anställning som journalister och 6 i bokförlag;

17 innehade allmän tjänst eller utövade fria yrken, andra än författarskapet;

2 var företagare och 3 hade anställning i enskild tjänst. Av

författarinnorna bedrev 4 privatundervisning av skilda slag, 8 var hemmafruar

och 4 levde som pensionärer under mycket knappa ekonomiska villkor.

Slutligen måste 2 författare hänföras till obestämbara yrken.

Av inkomstuppgifterna framgick, att de manliga författarna i genomsnitt

hade 10 750 kronor i årsinkomst år 1948, därvid minimiinkomsten var

1 300 kronor och maximiinkomsten 55 000 kronor. Motsvarande siffror för

de kvinnliga författarna var 6 740 kronor respektive 0 och 43 000 kronor.

Manliga författare med huvudsakligen litterär inkomst, 57 stycken, hade

en genomsnittlig totalinkomst av 9 100 kronor; motsvarande grupp kvinnliga

författare, 13 stycken, hade en genomsnittsinkomst av 7 630 kronor.

Manliga författare med huvudsakligen annan inkomst, 34 stycken, redovisade

en betydligt högre genomsnittssiffra eller 13 560 kronor. Motsvarande

grupp kvinnliga författare, 24 stycken, uppvisade däremot ett lägre

genomsnitt, eller 6 420 kronor.

I materialet återfanns 43 författare, manliga och kvinnliga, som under

år 1948 uppburit litterära stipendier. Deras totalinkomster varierade relativt

starkt. Genomsnittet för författare med inkomst av litterär verksamhet

som huvudsaklig inkomstkälla var 8 760 kronor och för övriga författare

10 440 kronor. Stipendiebeloppens genomsnitt utgjorde i det förra fallet

1 930 kronor och i det senare 1 745 kronor.

Utredningen framhåller, att en jämförelse mellan inkomstlägena för författareföreningens

och ungdomsförfattareföreningens medlemmar ger vid

handen, att familjeinkomsterna ligger i stort sett på samma nivå — bortsett

från de kvinnliga medlemmarna av ungdomsförfattareföreningen, som

företedde den högsta familjeinkomsten. Genomsnittinkomsterna framgår

av efterföljande tabell (s. 15).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

15

Författareföreningens

medlemmar

Ungdomsförfattareföreningens

medlemmar

Mani.

Kvinnl.

Samtliga

Mani.

Kvinnl.

Samtliga

Litterär inkomst.......

6 550

3 200

5 600

2195

3 435

2 685

Övrig inkomst........

4 650

3 700

4 400

8 080

40

5 000

S:a inkomst.........

11 200

6 900

10 000

10 275

3 475

7 685

Makas (makes) inkomst. . .

2100

4 330

2 750

1320

14 560

6 370

Familjeinkomst kronor

13 300

11230

12 750

11 595

18 035

14 055

Utredningen påpekar, att de största skillnaderna föreligger beträffande

de litterära inkomsterna för manliga författare i de båda föreningarna. Genomsnittsinkomsten

för författareföreningens medlemmar var i runt tal

3 gånger högre än för ungdomsförfattareföreningens medlemmar. Som bidragande

orsak till den stora skillnaden anför utredningen, att ungdomsförfattarnas

böcker är undantagna från normalkontraktets bestämmelser

för förlagsavtal och att de i regel är billigare. En framgångsrik ungdomsförfattare

kunde endast i undantagsfall erhålla honorar enligt royaltyberäkning

med 15 procent av bokens försäljningspris. Ofta stipulerades engångsersättning

för viss upplagestorlek. Inga stipendier hade tillfallit ungdomsförfattare.

Utredningen framhåller vidare, att författarna vid den redovisning, som

lämnats för deras inkomstförhållanden, icke differentierats med hänsyn

till litterär inriktning. Lyriker, dramatiker, essäister, roman- och novellförfattare

o. s. v. hade redovisats som författare över lag. Med den preferensställning

på den litterära marknaden, som romanen och novellen hade framom

lyriken, essän och dramat var det givet, att författare, som huvudsakligen

ägnade sig åt romanförfattande och novellistik, hade större utsikter

att göra sig gällande. Deras böcker betingade i regel ett högre pris i bokhandeln

och gav därför större ekonomiskt utbyte vid samma försäljningssiffror

under förutsättning att royaltykontrakt slutits.

I de två opinionsfrågor rörande formerna för statligt stöd åt författarna,

som enquéten innehåller, har ett nittiotal författare tagit till orda. I sin

redogörelse för svaren på dessa frågor framhåller utredningen, att stipendiefrågorna

tilldragit sig det största intresset. Utredningen anför härom:

Statsstipendierna bör kunna sökas, framhåller en förslagsställare. De bör

utdelas efter behovsprövning, anser en annan. En författare anser sig kunna

konstatera, att småförlagens författare kommer i skymundan. Stipendierna

utdelas efter beslut av en begränsad litterär klick, framhåller flera författare,

och de enskilda stipendienämnderna har sinsemellan dålig kontakt,

vilket resulterar i att samma författare kan få stipendier samtidigt från

olika håll i riklig omfattning. En författare föreslår, att det skall finnas en

statlig representant i varje stipendienämnd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Ett flertal författare ur vitt skilda läger har enligt enquéteredogörelsen

gett uttryck för åsikten, att författare till böcker av litterärt värde, som

inte nådde fram till en större publik, borde hållas ekonomiskt skadeslösa

genom premier eller annat stöd av statsmedel. Även den experimentella

diktningen förtjänade sådant stöd. Somliga ansåg, att välsituerade författare

med en trogen läsekrets icke borde få stipendier till betydande belopp

utan i stället utmärkelser av annan art. De äldre författarnas speciella problem

har uppmärksammats i många svar. Statspensioner åt förtjänta äldre

författare är ett av många framlagt förslag; det allmänna och författarna

själva borde avsätta medel till en pensionsfond, vars avkastning skulle

fördelas bland behövande författare, som ej längre kunde göra sig gällande

på den litterära marknaden.

Beträffande enquétesvaren i övrigt torde få hänvisas till den i betänkandet

lämnade enquéteredogörelsen, i samband varmed utredningen även för

egen del anfört vissa synpunkter på de i svaren berörda spörsmålen.

Författarstipendierna.

Bokutredningen har under den gemensamma beteckningen »stipendier»

sammanfört dels stipendier i gängse mening, d. v. s. kontantbelopp, som

ställts till författarnas förfogande för att underlätta deras ekonomiska villkor

under den tid, då de arbetar på sina nya litterära verk, dels understöd,

som lämnas utan sådan motivering, dels litterära meritbelöningar — dock

ej litterära pristävlingssummor — för framstående litterära prestationer,

samt slutligen pensioner och liknande ålder sunder stöd till författare, som

ej längre utövar någon litterär verksamhet.

Några bestämda gränser mellan dessa fyra slag av penninggåvor kan

enligt utredningens uppfattning icke dragas. Utredningen påpekar, att

stipendier i egentlig mening och understöd flyter in i varandra och att

verkliga författarpensioner blott existerar i några enstaka fall, medan vissa

stipendier faktiskt utgår som pensioner utan att detta särskilt framhålles.

I betänkandet ges en utförlig redogörelse för den stipendieverksamhet,

som bedrivits i vårt land alltsedan det första, regelbundet återkommande

statsanslaget till förmån för skönlitterära författare infördes år 1864. Utredningen

framhåller, att vid detta anslags tillkomst framhävdes i motiveringen

härför, att de svenska författare, som lyckats kämpa sig fram till

ryktbarhet, oftast nödgats söka sig in på andra banor »för att inom embetsverlden,

skolan eller kyrkan vinna den utkomst som genom ett uteslutande

egnande åt vitterhet och litterära arbeten icke af dem skulle kunna

ernås». I Sverige var det desto mer av nöden — framhölls det vidare i

motiveringen — att staten fullgjorde den skyldighet som kunde anses

åligga den, helst »som inom en mindre nation äfven högt värderade för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fattare, i anseende till den läsande allmänhetens fåtalighet svårligen kunna

af sin litterära verksamhet påräkna så stora inkomster, att de därigenom

kunna vinna en ekonomiskt tryggad ställning».

I anslutning härtill påpekar utredningen, att den nyss återgivna motiveringen

ännu äger ett betydande mått av giltighet för författarna. I ett glest

bebyggt land, som saknar eller åtminstone blott äger få eller föga utvecklade

litterära traditioner, kan stipendiestödet enligt utredningens uppfattning

betraktas som ett slags kulturellt »ödemarkstillägg» till de knappa

inkomsterna av bokförsäljningen.

I sin redogörelse för de skilda stipendiefondernas verksamhet konstaterar

utredningen, att stipendiebeloppen till svenska författare under åren 1864—

1951 uppgick till omkring 4 950 000 kronor, av vilket belopp ungefär

4 300 000 kronor tillfallit inemot 500 svenska författare, huvudsakligen

skönlitterära författare. Utredningen fortsätter:

Som en allmän sammanfattning kan sägas, att de litterära stipendierna

under nyssnämnda tidsperiod kommit författare av de mest skilda slag till

godo. De har i huvudsak utdelats såsom belöningar för kvalificerade litterära

prestationer, såsom stöd åt författare under arbetet på nya verk och

i mindre utsträckning till författare, som redan avslutat sin livsgärning.

Någon genomgång av de skilda stipendiegivarnas fördelning har icke skett,

men det kan nämnas, att det främst är Sveriges författareförenings egna

stipendier, som haft karaktär av understöd. Detta är ett förhållande, som

har mycket rimliga orsaker. De medel, som föreningen under tidernas lopp

sammanbragt, har i övervägande grad fördelats bland författare, som befunnit

sig i ett akut ekonomiskt trångmål eller drabbats av sjukdom eller

varaktig nedsättning av prestationsförmågan. De har ofta inte haft någon

annan instans att vända sig till än just författareföreningen. Om understöden

många gånger tett sig otillräckliga, så har detta berott på att hjälpbehovet

väsentligt överstigit föreningens förmåga att bistå. Det har dessutom

förefallit rimligare att hänvända sig till författarkollegerna inom föreningen

med en ansökan om hjälp än att gå till förläggaren med en anhållan

om förskott.

Bokutredningen har beträffande behovet av litterära stipendier i framtiden

anfört huvudsakligen följande.

Behovet av litterära stipendier torde ej längre bestridas av någon, och

diskussionen rör sig ej längre om huruvida stipendier skall finnas såsom

en allmän stödform till författare, utan snarare vilken omfattning de skall

ha. Härvidlag går meningarna starkt isär. Det föreligger ostridigt en viss

tendens bland författarna att lämna andra förvärvsarbeten för att helt

övergå till författarskap. Detta medför i sin tur, att behovet av ekonomiskt

stöd i form av stipendier ökar, då inkomsterna av litterär verksamhet både

1 början och slutet av ett författarskap oftast är långtifrån tillräckliga.

Denna tendens har både gynnsamma och ogynnsamma konsekvenser.

Sannolikt hade åtskilliga betydande litterära verk aldrig tillkommit, om

inte deras upphovsmän kunnat och vågat ta den ekonomiska risk, som är

förbunden med att liimna en yrkesanställning för att helt övergå till litterär

verksamhet. De ogynnsamma konsekvenserna ligger däri, att även mindre

2 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 1951 sand. Nr 158.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

betydande litterära talanger kan frestas att följa de andras exempel och så

småningom hamna i en ekonomisk misär, då deras litterära alster icke mötes

av något intresse från vare sig förläggare eller allmänhet. Detta kan leda

till en slentrian inom stipendieväsendet, där de litterära förtjänstsynpunkterna

får överskylas av den uppenbara nöden.

De ekonomiska villkoren för ett stort antal skönlitterära författare är

vanskliga. Av redogörelsen för författarenquéten framgår, att de supplementära

inkomsterna spelar en betydande roll — hustruns inkomster (eller

mannens) och författarnas inkomster av förvärvsarbete av annat slag intar

en framskjuten plats i familjebudgeten. Det ekonomiska skyddet i form av

försäkringar eller sparkapital är över lag av mindre omfattning. Författarskapets

fria karaktär och personligheternas särart har hittills lagt hinder

i vägen för kollektiva försäkringsformer av fastare organisation.

Författarna är därför i kanske större utsträckning än andra fria yrkesutövare

— konstnärer undantagna — överlämnade åt sig själva. Det litterära

skapandet är ett arbete, som är långt mer tidskrävande och mödosamt

än man i allmänhet föreställer sig. Splittringen på vitt skilda arbetsuppgifter

med förvärvsarbete på dagarna och författande på kvällarna och övrig

fritid kan lätt leda till att diktningen förlorar den helgjutenhet, som författaren

eftersträvat. Det finns visserligen exempel på författare, som lyckats

förena en författargärning av yppersta kvalitet med ett dagligt yrkesarbete,

men de är sällsynta.

I sista hand är valet av levnadsförhållanden givetvis en sak, som uteslutande

angår författaren själv. Om de i allt större omfattning föredrar att

leva fritt men knappt på författarskapet, är detta en angelägenhet, över

vilken samhället inte har något som helst inflytande. Vad det allmänna kan

uträtta är att genom klokt avvägda stödåtgärder bistå de förtjänta och att

underlätta deras väg till publiken.

För att trygga författarnas personliga frihet och den litterära diktningens

oberoende är det således av betydelse, att författarna kan erhålla ekonomiskt

stöd — både av det allmänna, av enskilda bokförlag och av sådana

stiftelser, som syftar till att stödja den litterära kulturen.

En sådan samverkan mellan sinsemellan oberoende stipendieinstanser är

av stor betydelse för författarna. Varje ensidigt stipendiesystem har nämligen

uppenbara nackdelar. I ett uteslutande statligt stipendiesystem löper

man lätt risken att gvnna de »ofarliga» författarna och lämna de mera

upproriska sanningssägarna utanför stödet. Även renodlade förlagsstipendier

kan medföra en liknande mannamån. Båda stipendieformerna behöver

ett komplement i de enskilda donationsstipendierna.

Det för alla parter gynnsammaste synes därför vara, att statsstipendier,

förlags- och donationsstipendier och övriga stödåtgärder existerar jämsides

med varandra och ytterligare utvecklas. Härigenom elimineras den orättvisa,

som. kan drabba författarna genom att ovidkommande hänsyn får

spela in vid bedömningen av deras kvalifikationer för stipendierna.

Utredningen erinrar om att, därest dess förslag om anvisande av ett särskilt

riksstatsanslag till ersättning åt författarna för biblioteksutlåningen

godtages, det statliga stödet åt författarna kommer att väsenligt ökas. Även

om en betydande del av detta anslag kommer sådana författare till godo,

som åtnjuter en grundmurad popularitet hos den litterära publiken, borde

dock anslagets anvisande enligt utredningens mening ej medföra någon

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

minskning i de nu utgående statsstipendierna till skönlitterära författare av

utmärkt förtjänst. Utredningen föreslår i stället, att det nuvarande statsstipendieanslaget

uteslutande användes för utdelande av meritstipendier

till väl förtjänta författare. Sistnämnda anslag borde renodlas, och nu

utgående stadigvarande stöd åt äldre författare borde bestridas ur den

del av det föreslagna nya riksstatsanslaget, som avses för författarpensioner.

Enligt utredningens uppfattning bör ökningen av statens andel i den

totala stipendiegivningen icke heller föranleda de enskilda stipendiefonderna

att minska sin utdelning av stipendier. Behovet av stöd kunde nämligen

långtifrån sägas bli täckt genom de båda riksstatsanslagen.

Utredningen understryker, att barn- och ungdomsförfattare i större utsträckning

än hittills bör bliva delaktiga av det statliga författarstödet.

Självklart vore, att även dessa författare skulle kunna komma i åtnjutande

av statsstipendierna.

Utredningen påpekar vidare, att de finlandssvenska författarna intar en

särställning i stipendieavseende. Deras stora litterära förtjänster och lika

uppenbara behov av ekonomiskt stöd kunde icke bestridas. I viss utsträckning

hade svenska förlags- och donationsstipendier kommit dem till del.

Enligt utredningens mening torde någon möjlighet att giva dem stöd från

de svenska statsanslagen av principiella skäl icke stå till buds. Av denna

anledning anser sig utredningen böra uttala en allmän rekommendation

till de enskilda stipendienämnderna att mera regelbundet än hittills beakta

de finlandssvenska författarnas behov av stipendiestöd.

Enligt utredningens mening framgår av den verkställda — i ett föregående

avsnitt redovisade — undersökningen av författarnas ekonomiska

ställning, att endast ett fåtal av författarna kan trygga sin och familjens

existens på de inkomster, som härrör från försäljningen av deras verk.

Nämnda undersökning hade begränsats till åren 1946—48, och den högkonjunktur

för bokköp och bokläsning, som inträffade under krigsåren och

de närmaste åren därefter, hade i viss utsträckning inverkat på resultatet.

Tidigare vore förhållandena ännu ogynnsammare, och risken för att konjunkturerna

på bokmarknaden åter kunde försämras synes utredningen

icke böra underskattas.

Den litterära produktionen är emellertid — fortsätter utredningen —

av ett så omistligt värde för kulturlivet att en ansvarsmedveten kulturpolitik

icke kan vara betjänt av ett system, som medför alltför starka och

konjunkturbetonade rubbningar. Statliga ingrepp i produktions- och distributionssystemet

hade av utredningen avvisats, då det icke förelåg anledning

härtill. Tvångsvis föreskrivna höjningar av författarhonoraren skulle

med den prissättningsmetod, som nu tillämpades, innebära högre bokpriser,

vilket ur andra synpunkter måste betraktas som en föga önsklig konsekvens.

Dessutom skulle högre honorar i första hand komma det fåtal för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fattare till godo, som redan nu hade förhållandevis goda inkomster av sina

verk. Ett statligt stöd i någon form syntes därför utredningen ofrånkomligt,

men detta stöd fick icke givas en sådan utformning att författarvärldens

frihet beskures.

Då det gäller att bereda författarna ett ökat statligt stöd, bör enligt

utredningens mening — förutom den i det föregående diskuterade höjningen

och dispositionen av statsmedlen till författarstipendier — i första

hand övervägas att tillerkänna författarna ekonomisk gottgörelse för det

förfogande över deras verk, som sker genom dessas utlåning genom de

offentliga biblioteken. I efterföljande avsnitt skall denna fråga närmare

behandlas.

Ersättning till författarna för utlåning av deras verk genom bibliotek.

Förslag av författareföreningarna och tidigare sakkunnigberedningar.

Sveriges f ö r f a 11 a r e f ö r e n i n g s framställning år

1 9 3 4. I en till Kungl. Maj:t den 18 september 1934 gjord framställning

anhöll Sveriges författareförening — under hänvisning till innehållet i en

till framställningen fogad, inom föreningen utarbetad publikation: »Författarna

och bibliotekens hemlån» — att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder

för att rätten till fria hemlån av böcker från bibliotek, understödda

av stat och kommun, ävensom från i förvärvssyfte bedrivna enskilda bibliotek

måtte upphöra och en licensavgift införas för sådana lån. I nämnda

publikation föreslogs, att ifrågavarande licensavgift skulle erläggas av vederbörande

låntagare, och utgöra 2 kronor för år. Enligt publikationen

borde låntagare i Kungl. biblioteket, universitets- och högskolebibliotek,

offentliga institutioners bibliotek, sjukhus- och sanatoriebibliotek samt skolbibliotek

och andra barn- och ungdomsbibliotek vara befriade från erläggande

av licensavgift. För låntagare, som vore medellösa och arbetslösa,

skulle avgiften bestridas av vederbörande kommun. De föreslagna licensavgifterna,

som beräknades inbringa ett sammanlagt belopp av 1,1 miljoner

kronor för år, skulle redovisas till ett centralt organ, vilket borde stå under

statlig kontroll. Till detta organ skulle även lämnas uppgift om bibliotekens

inköp av litteratur. De årligen inflytande avgifterna skulle, sedan

omkostnaderna för nämnda organ avdragits och 15 procent avsatts till

en pensions-, understöds- och stipendiefond för svenska författare, fördelas

mellan vederbörande författare i förhållande till det antal exemplar av deras

verk, som under ifrågavarande år inköpts av de bibliotek, vari boklånen

vore avgiftsbelagda. Även till översättare av utländska litterära verk skulle

enligt förslaget utgå gottgörelse, dock endast med en tredjedel av det belopp,

som skulle ha tillfallit honom, om han i stället betraktats såsom författare.

Till stöd för förslaget om införande av licensavgifter åberopades

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 183.

i publikationen bland annat privaträttsliga synpunkter. I denna hävdades

vidare, att författarna borde äga rätt att »i utbyte av sin andliga möda

och dess skapelse uppbära det vederlagsmaximum, som varje annan yrkesutövare

obestritt anses få eftersträva inom ramen för god samhällsordning».

I publikationen framhölls även, att biblioteksverksamheten visserligen

gjort det möjligt, att en del värdefull men i bokhandeln föga gångbar

litteratur över huvud taget kunde publiceras, men den hade enligt föreningens

mening likväl väsentligt minskat försäljningen av litteratur genom

bokhandeln.

Bibliotekslånesakkun nigas betänkande år 193 5.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1934 tillkallade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, tre

sakkunniga1 med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. De sakkunniga

som antog benämningen bibliotekslånesakkunniga, erinrade i sitt den

14 juni 1935 avgivna betänkande (SOU 1935: 22) bland annat, att några

rättsanspråk utöver dem, som grundades på 1919 års lag angående rätt

till litterära och musikaliska verk, icke kunde framställas av författarna.

Förutsättningen för sådana rättsanspråk skulle vara att författarrätten

utbyggdes, vilket dock författareföreningen icke ifrågasatt. Vidare ansåg

sig de sakkunniga särskilt böra understryka, att införandet av de föreslagna

licensavgifterna skulle vara direkt stridande emot de kulturbevarande intentioner,

som varit vägledande för statens åtgärder på folkbiblioteksväsendets

område. Avgifternas införande skulle även innebära ett upprivande

av principen angående avgiftsfria hemlån, som stadfästs i kungörelsen den

24 januari 1930 (nr 15) angående understödjande av folkbiblioteksväsendet.

De sakkunniga framhöll sammanfattningsvis, att det icke kunde bindande

bevisas vare sig att gratisutlåningen från biblioteken skadade författarnas

marknad i bokhandeln eller att förhållandet vore det motsatta,

att förslaget om en licensavgift på 2 kronor skulle kunna verka hämmande

på folkbildningens fria förlopp, att det med nuvarande organisation av biblioteken

var omöjligt att uppdela dem i kategorier samt att det icke kunde

vara ett författarintresse att fullfölja en aktion, som kunde bli till skada

för folkbildningsarbetet. Med anledning härav avstyrkte de sakkunniga

författareföreningens hemställan om införande av en licensavgift. I stället

föreslog de sakkunniga andra — enligt deras mening lämpligare — åtgärder

att bereda författarna ett ökat ekonomiskt stöd. De sakkunniga förordade

sålunda bland annat, att biblioteken skulle iakttaga en viss återhållsamhet

i fråga om inköp av nyutkommen litteratur, att den rabatt å 20 procent,

som biblioteken då erhöll vid bokinköp, skulle tillgodoföras författarna,

1 De sakkunniga var: författarinnan M. S. A. Sticmstedt-Nordström, tillika ordförande, dåvarande

kassören i arbetarnas bildningsförbund M. A. Andersson och dåvarande t. f. kanslirådet

C. A. Löwenhielm.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

att biblioteken skulle aktivt verka för spridande av god litteratur, att en

särskild kulturfond skulle inrättas på grundval av inkomsterna från den

»fria» litteraturen (d. v. s. den litteratur, som icke var skyddad enligt 1919

års lag angående rätt till litterära och musikaliska verk) samt att en väsentlig

höjning skulle ske av statsanslaget till författarstipendier m. m. De

sakkunnigas betänkande, som remissbehandlades i sedvanlig ordning, har

ej föranlett några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida.

Hovrättsrådet Hj. Himmelstrands utredning år

1 9 3 7. Kungl. Maj:t uppdrog den 4 juli 1936 åt hovrättsrådet Hjalmar

Himmelstrand att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa

en förberedande undersökning rörande grunderna för en reform av gällande

bestämmelser om rätt till litterära och musikaliska verk samt därmed

sammanhängande spörsmål. Den sakkunnige avlämnade den 15 februari

1937 en promemoria angående grunderna för en dylik reform (SOU

1937: 18). I ett särskilt avsnitt av promemorian (s. 26 ff) har den sakkunnige

behandlat frågan om författarna och biblioteksutlåningen och därvid

anfört huvudsakligen följande.

Frågan huruvida den offentliga utlåningen på biblioteken lände författarna

till skada i ekonomiskt avseende, hade besvarats på skilda sätt. Bibliotekslånesakkunniga

hade funnit det icke kunna bindande bevisas, vare

sig att gratisutlåningen skadade författarnas marknad i bokhandeln eller

att förhållandet var det motsatta. Någon fullständig bevisning i den ena

eller andra riktningen kunde väl icke förebringas. Enligt den sakkunniges

uppfattning vore dock den av författarna icke auktoriserade utlåningen i

regel ägnad att väsentligen minska deras utsikter att erhålla skälig gottgörelse

för sitt arbete. — Då författarnas arbete i stor utsträckning utnyttjades

för folkbildningens vidmakthållande och höjande, för ett viktigt statsintresse

alltså, syntes det överensstämma med rättvisa och billighet, att de

därför erhöll gottgörelse i en eller annan form. Det nuvarande systemet

hade av författareföreningen, icke utan fog, betecknats som en expropriation

av författarnas rätt utan någon ersättning till dem. — På grund av sitt

uppdrag hade den sakkunnige att i första hand undersöka, huruvida vederlag

kunde beredas författarna genom en utvidgning av de auktorrättsliga

befogenheterna. Det hade sagts, att rätten att genom uthyrning eller utlåning

disponera över ett lagligen förvärvat exemplar av en bok fölle utanför

auktorrättens naturliga ram. Den sakkunnige hade emellertid efter verkställd

undersökning kommit till uppfattningen, att något principiellt hinder

icke mötte för att — därest det eljest kunde anses befogat — i författarlagen

införa regler i förevarande hänseende.

Vad angick utlåningen i egentlig mening, den avgiftsfria utlåningen, ansåg

sig den sakkunnige icke kunna tillstyrka, att en absolut, under hela

skyddstiden gällande kontrollrätt härutinnan tillerkändes författarna. Av

hänsyn till de kulturintressen, som uppbar biblioteksrörelsen, borde varje

åtgärd undvikas, som vore ägnad att hämma rörelsens fortsatta utveckling.

En sådan kontrollrätt skulle otvivelaktigt vara i icke ringa grad hinderiig

för bibliotekens verksamhet. En stark och utbredd opinion kunde

dessutom förutsättas inlägga en bestämd gensaga mot en dylik anordning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Icke i något land hade hittills uthyrningen — än mindre den avgiftsfria

utlåningen — av bokexemplar gjorts beroende av författarens tillstånd. Om

en allmän och under hela skyddstiden gällande kontrollrätt således måste

avvisas, behövde detta icke utesluta att, om det lät sig göra, till författarnas

förmån meddelades vissa skyddsregler av mera begränsad räckvidd. Måhända

kunde i lag stadgas, att författaren under en viss tid — ett eller

möjligen två år efter det, under vilket ett verk först utgivits — skulle ha

uteslutande rätt att bestämma i fråga om verkets offentliga utlånande.

Då man emellertid icke längre än vad nu angivits kunde tillmötesgå^ författarnas

krav på skyddsbestämmelser av auktorrättslig art, kunde frågan

om författarnas kompenserande för den förlust, som tillskyndades dem genom

den fria utlåningen, icke slutgiltigt lösas genom lagstiftningsåtgärder.

Den sakkunnige ansåg — i likhet med bibliotekslånesakkunniga. — att

den av författareföreningen föreslagna licensavgiften icke borde införas.

En väsentlig ökning av statsanslaget var enligt den sakkunniges mening

det enklaste och säkraste medlet att rada bot för det patalade missförhållandet,

och en sådan ökning hade också föreslagits av de nyssnämnda

sakkunniga. Anslaget utgick då med 20 000 kronor per budgetår och härtill

kom ett särskilt anslag å 6 000 kronor till svenska akademien att fördelas

bland förtjänstfulla vitterhetsidkare. Förslag hade väckts om en höjning

av statsanslaget till 40 000 kronor, men denna höjning syntes.den sakkunnige

icke vara tillfyllest, om man ansag att anslaget borde innefatta

även ett vederlag för den förlust, som tillskyndades författarna genom den

fria utlåningen och uthyrningen av deras böcker.

Sveriges författareförenings framställning år

1 9 4 7. I skrivelse den 24 november 1947 till chefen för ecklesiastikdepartementet

har Sveriges författareförening anhållit, att frågan om ersättning

till de skönlitterära författarna för utlåning av deras verk måtte bringas

till en lösning. Frågan borde enligt föreningen lösas efter i huvudsak följande

riktlinjer.

Ett anslag motsvarande 5 procent av statsbidraget till folk- och skolbiblioteks

väsendet skulle varje år anslås till stödjande av det litterära

skapandet och till gottgörelse åt författarna (i betydelse yrkesförfattare).

Anslaget skulle utgå till en »statens författarfond», vars medel skulle förvaltas

av en styrelse, vilken till minst 3/5 bestode av representanter för

författarna utsedda av Sveriges författareförening. Anslaget skulle fördelas

på följande sätt: sedan nödiga medel för administration avsatts, skulle 50

procent av återstoden utgå till de författare, som funnes representerade i

statsunderstödda bibliotek, i proportion till det antal böcker av varje författare,

som inginge i bibliotekens bokbestånd enligt de årliga rapporterna

från biblioteken. Ansökan om vederlag skulle göras genom Sveriges författareförening

av vederbörande författare eller dennes efterlevande. För

dessa senare skulle ansökningsrätten begränsas till 5 år efter författarens

död. Återstående 50 procent skulle utgå såsom understöd till sådana författare,

framför allt de yngsta och de äldsta, som befunnes vara mest i

behov av stöd. Av bokhandelns läsecirklar skulle uttagas en avgift av

1 krona per medlem och cirkel, och det samlade beloppet inbetalas till

nämnda författarfond. Bokbarer och liknande förvärvsmässigt bedrivna

bokutlåningsföretag skulle erlägga en avgift, uppgående till 5 procent av

bruttointäkterna från bokutlåningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Föreningen Miner v as framställning år 194 7. I en

till Kungl. Maj:t den 24 november 1947 gjord framställning har Minerva,

förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare,

hemställt, att 5 procent av anslagen till de offentliga biblioteken måtte anvisas

för att användas till upprättande av en fond för främjande av vetenskaplig

och populärvetenskaplig författarverksamhet av kvalificerat värde.

I sin framställning har föreningen bland annat anfört, att — eftersom utlånade

arbeten vid våra skol- och folkbibliotek till 35 procent utgjordes av

facklitteratur och utlåningen vid våra forsknings- och institutionsbibliotek

så gott som uteslutande utgjordes av facklitteratur — skäl förelåge för att

kunna hävda, att minst hälften av den totala utlåningen vid våra svenska

bibliotek utgjordes av vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur. Då

staten godkänt principen om fria boklån och författarna således icke kunde

bli delaktiga av någon avgift för boklån, måste det anses rättvist, att sagda

författare erhöll kompensation på annat sätt.

Författarersättningen i Danmark, Norge och Finland.

Danmark. Genom en lag av den 30 mars 1946 infördes i Danmark

på hithörande område en reglering, som ger författarna kompensation för

utlåning och uthyrning av deras verk. Varje år beviljas såsom ett särskilt

anslag till författarna ett belopp, som motsvarar 5 procent av grundbidraget

till de statsunderstödda biblioteken. Nämnda belopp ställes till Dansk

Forfatterfonds förfogande att fördelas efter särskilda regler bland de författare,

vilkas verk är redovisade bland bibliotekens bokbestånd. Staten

har således påtagit sig kostnaderna för gottgörelse åt författarna för den

offentliga utlåningen av deras verk. Vad beträffar den affärsmässigt bedrivna

privata utlåningen och uthyrningen av böcker har föreskrivits, att särskilda

avgifter skall erläggas av låntagarna.

Nu levande danska författare och efterlevande hustrur — men däremot

icke efterlevande barn — till danska författare, som avlidit efter den 1 april

1946, är berättigade till utdelning ur Dansk Forfatterfond, förutsatt att

vederbörande är representerad i de statsunderstödda biblioteken med sammanlagt

minst 50 exemplar av sina verk.

Sedan administrationskostnaderna fråndragits och vissa stående legat

utgått, fördelas återstoden av anslaget mellan de ersättningsberättigade

författarna och deras förutnämnda rättsinnehavare i proportion till antalet

redovisade böcker på de offentliga statsunderstödda biblioteken. I nedanstående

sammanställning återges anslagens storlek, antalet böcker och utdelningen

per bok under vart och ett av budgetåren 1946/47—1953/54.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

25

Budgetår

Statsanslag i danska

kronor

Antal böcker

Utdelning per bok

i danska kronor

1946/47 ............

142 056

596 077

0,2023

1947/48 ............

158 374

635 306

0,2110

1948/49 ............

183 290

767 433

0,2000

1949/50 ............

191 493

834 884

0,2000

1950/51 ............

290 292

921 627

0,2700

1951/52 ............

299 369

1 007 536

0,2600

1952/53 ............

323 289

1 090 766

0,2500

Dansk Forfatterfonds förteckning över antalet böcker av inhemska författare

i de statsunderstödda bibliotekens utlåningsavdelningar år 1948 visar,

att systemet gynnar vissa populära författare och barnboksförfattare.

För 10 författare redovisades mer än 10 000 böcker per författare; högsta

siffran nåddes av en barnboksförfattare med 32 931 böcker. Den andel av

författaranslaget, som tillkom dessa 10 författare, översteg väsentligt den

andel, som tillkom de 468 författarna i botten av skalan.

Norge. I Norge skall jämlikt lagen den 12 december 1947 om folkoch

skolbibliotek till en särskild fond, benämnd Norsk Forfatterfond, varje

år avsättas ett belopp motsvarande högst 5 procent av statsanslaget till

inköp av böcker till nämnda bibliotek. Det ankommer på stortinget att

varje år fastställa den procentsats, som skall tillämpas. I samma lag stadgas

vidare att lånebibliotek, som hyr ut böcker mot betalning eller medlemskontingent,

skall erlägga en avgift till samma fond, motsvarande 5 procent

av värdet av det totala årliga bokinköpet.

Statuterna för Norsk Forfatterfond, som utfärdades den 1 februari 1949,

innebär i korthet följande. Styrelsen för fonden utses av kirke- og undervisningsdepartementet

för tre år. Den omfattar tre ledamöter och två suppleanter.

Den norska författareföreningen äger rätt att föreslå två av ledamöterna

och en av suppleanterna. Styrelsens dispositioner skall föreläggas

departementet för godkännande.

Av anslaget skall årligen 10 procent avsättas till en regleringsfond, som

icke är disponibel för utdelning. Endast upplupen ränta å denna fond kan

disponeras av styrelsen. Intill 10 procent av anslaget skall avsättas till ett

stipendium åt en författare av barn- och ungdomsböcker. Minst 70 procent

av influtna medel skall användas till understöd åt äldre författare och författaränkor.

Återstoden av influtna medel kan disponeras till stipendier,

tillfälliga understöd och sjukhjälp eller tillföras regleringsfonden.

För budgetåret 1953/54 har anvisats ett anslag av 48 000 kronor till författarfonden.

Ur detta anslag har utdelats pensioner till 9 författare och

7 änkor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kiingl. Maj:ts -proposition nr 133.

Finland. För Finlands vidkommande har frågan om ersättning till

författarna för biblioteksutlåningen varit föremål för utredning i samband

med en allmän revidering av bibliotekslagstiftningen. Den sakkunnigkommitté,

som omhänderhaft nämnda utredning, har i sitt den 1 september

1949 avgivna betänkande föreslagit, att ett anslag avsett till gottgörelse

åt författarna skall ställas till undervisningsministeriets disposition för att

fördelas efter regler, som framdeles kan komma att fastställas av statsrådet.

Som huvudsakligt mönster för en tilltänkt författarfond och dess

verksamhet har kommittén angivit det danska systemet. Enligt kommitténs

förslag bör anslagets storlek tills vidare begränsas till 2 procent av

bibliotekens statsbidrag.

Något förslag i ärendet har ännu icke framlagts för den finska riksdagen.

Bokutredningen.

Utredningens principiella ståndpunktstagande.

Bokutredningen anser, att starka skäl talar för att författarvärlden skall

tillerkännas rätt till ersättning för bokutlåningen. Författarrättens nuvarande

begränsning innebär enligt utredningens uppfattning en obilligbet

mot upphovsmannen till ett litterärt verk. Utredningen framhåller, att den

under hand inhämtat av den sittande auktorrättskommittén, att denna

kommitté — som har i uppdrag att efter samråd med motsvarande sakkunnigberedningar

i Danmark, Finland och Norge framlägga förslag till en

modernisering av auktorrätten — ämnar föreslå en utvidgning av författarrätten,

som kommer att tillförsäkra författarna ett ökat rättsskydd i fråga

om vissa former av förfogande, vilka hittills icke varit innefattade i författarrätten.

Enligt utredningens mening bör emellertid redan innan nämnda

förslag föreligger och ställning tagits till detsamma frågan om ersättning

till författarna för bokutlåningen bringas till en praktisk lösning.

Utredningen anför vidare:

Utredningens författarenquéte besannar tidigare gjorda påståenden:

många av våra svenska författare lever under ekonomiskt betryck. Ovissheten

om det ekonomiska resultatet av diktarmödan skapar i många fall

en osäkerhet, som icke alltid tillåter författarna att utveckla hela sin litterära

skaparkraft. Tvånget att ägna tid och krafter åt arbetsuppgifter, som

ter sig ovidkommande för diktararbetet, betraktas som en hämsko. Författare,

som icke kan eller vill ägna sig åt förvärvsarbete bredvid författandet

och icke eljest har inkomster vid sidan av detta, ställs ofta i en rent

prekär situation. Visserligen kan man häremot anföra, att författarna själva

valt sitt oberoende och därför får underkasta sig dess konsekvenser. Det

samhälleliga utnyttjandet av deras verk bör emellertid enligt utredningens

uppfattning rättvisligen medföra en lättnad i deras ekonomiska läge. Det

är ett allmänt kulturpolitiskt intresse att stödja biblioteksverksamheten,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

som av allt att döma står inför en period av stark utveckling. Rättvisa och

billighet talar för att författarna härvidlag också bör beredas kompensation

för det samhälleliga utnyttjandet av deras verk.

Formen för gottgörelse. Utredningen avvisar det i tidigare

sammanhang berörda förslaget om att författarna skulle beredas gottgörelse

för utlåningen av deras verk genom införande av särskilda licensavgifter,

vilka skulle erläggas av den boklånande allmänheten vid hemlån

av böcker från vissa av de statligt och kommunalt understödda biblioteken.

Utredningen finner avgörande skäl tala mot en sådan form av gottgörelse

åt författarna. Förmånen av fria bibliotekslån vore nämligen av den största

betydelse för folkbildningsarbetet, och ett avsteg från den princip om fria

boklån, som införts i kungörelsen angående understödjande av biblioteksväsendet

skulle innebära en återgång till ett i stort sett redan övergivet system.

En avgiftsbeläggning av boklånen skulle dessutom kunna innebära

risk för minskad utlåningsfrekvens vid biblioteken. Utredningen finner vidare,

att en uppbörd av låntagaravgifter vid biblioteken skulle öka deras

arbetsbörda — oavsett om uppbörden innebär inkasserandet av en avgift

vid varje boklån eller betalning för ett låntagarkort, gällande för ett större

eller mindi’e antal lån.

Utredningen föreslår i stället, att ett särskilt anslag å riksstatens åttonde

huvudtitel anvisas till gottgörelse åt författarna för biblioteksutlåningen av

deras verk.

Gottgörelsens beräkning. Utredningen anför härom bland

annat följande:

Beräkningen av den samlade gottgörelsen till författarna för biblioteksutlåningen

kan utföras på olika sätt. Anslaget kan ställas i relation till

bibliotekens årliga anslag för inköp av böcker, såsom i Norge, och det kan,

såsom författareföreningen och föreningen Minerva efter dansk förebild föreslagit,

upptagas med en viss procentsats av hela statsanslaget till biblioteksverksamheten.

Anslaget kan vidare beräknas på grundval av en viss

multipel på bibliotekens faktiska utlåning av böcker av olika ersättningsberättigade

författare under ett år, och slutligen kan anslaget beräknas

på grundval av en viss multipel på hela antalet boklån under samma tid.

Beräkningsgrunden bör självklart vara så enkel som möjlig. Den bör vidare

ha någon anknytning till principen, att författaren skall erhålla gottgörelse

för det »förfogande» över hans verk, som bibliotekslånet innebär.

Detta villkor uppfylles endast delvis av en beräkning, som utföres på grundval

av statsanslagen till biblioteksverksamheten. En stor del av bibliotekens

totala kostnader täckes nämligen av kommunala och andra anslag,

och endast en viss del av kostnaderna avser direkta bokinköp. Enligt uppgift

i Statistisk årsbok år 1051 (tabell 295, s. 279, Folk- och skolbibliotek

budgetåret 1949/50) var utgifterna för bokinköp och bokinbindning 7,0

milj. kronor. Löner och arvoden uppgick till samma belopp. Det sammanlagda

statsbidraget var nämnda år 4,4 milj. kronor.

Beräknas anslaget på grundval av statsanslaget till biblioteksverksamheten,

medför detta dessutom, att ersättningen till författarna kommer att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

stiga under de år, då biblioteksväsendet utvecklas i snabbare takt, och

minska, om anslagen av skilda anledningar nedskäres. Vidare kan en beramad

omorganisation av biblioteksväsendet till en början blott beräknas

medföra ökade kostnader utan någon mera påtaglig ökning av antalet

boklån.

Lägges bibliotekens faktiska utlåning av böcker av olika ersättningsberättigade

författare till grund för anslagsberäkningen, medför detta system

med sannolikhet en större arbetsbelastning på bibliotekspersonalen än

någon annan av de anförda metoderna. Det torde således vara omöjligt

att undvika ett synnerligen omfattande registreringsförfarande, om en sådan

beräkningsmetod tillämpades, som innebure, att varje boklån skulle registreras.

Av detta skäl finner sig utredningen icke kunna föreslå en sådan

metod.

De båda villkoren: relativ enkelhet i fråga om beräkningen och anknytning

till allmänhetens förfogande över författarnas verk synes utredningen

bäst kunna uppfyllas genom den metod, som har den samlade utlåningsfrekvensen

som utgångspunkt för anslagsberäkningen. Lånefrekvensen är

nämligen, framhåller utredningen, ett — låt vara primitivt — mått på

allmänhetens intresse för biblioteksväsendet och därmed på dess »förfogande»

över författarnas litterära verk.

Som ytterligare ett skäl för gottgörelsens beräkning efter den totala

utlåningsfrekvensen anför utredningen följande.

Det är ett känt förhållande, att förlagsverksamheten och bokhandeln

påverkas av de ekonomiska fluktuationerna. Under lågkonjunkturer och i

dyrtider tillfredsställer allmänheten i större omfattning sitt läsbehov genom

lån på biblioteken än genom köp av böcker. Den kompensation, som utredningen

föreslår till författarna, kommer under sådana förhållanden att

automatiskt öka med utlåningsfrekvensen på biblioteken. Härigenom motarbetas

i någon utsträckning den allmänna tendensen till minskade inkomster

för författarna, som annars hittills varit en ofrånkomlig följd av

den minskade avsättningen av deras verk.

Utredningen lämnar härefter vissa statistiska uppgifter rörande utlåningsfrekvensen

vid biblioteken och anför:

Enligt föreliggande statistik över antal lån vid de bibliotek, som åtnjuter

statsbidrag för sin verksamhet (folkbibliotek, skolbibliotek, studiecirkelbibliotek,

sjukhus- och truppförbandsbibliotek m. fl.), kan det totala antalet

lån under år 1947 uppskattas till cirka 22,5 milj. Enligt Statistisk

årsbok, sammanställningen rörande folk- och skolbibliotek, utgjorde antalet

boklån år 1949 24,9 milj. och år 1950 27,4 milj. De anförda siffrorna omfattar

samtliga boklån, d. v. s. både skönlitteratur och facklitteratur, både

svensk och utländsk litteratur o. s. v. Utlåningen utgjordes år 1949 av

9,3 milj. band (37,3 procent) svensk och till svenska översatt skönlitteratur,

12,9 milj. band (51,8 procent) barn- och ungdomslitteratur samt 2,7 milj.

band facklitteratur och skönlitteratur på utländska språk (10,9 procent).

Frånräknas skolbibliotekens utlåning, erhålles en totalutlåning av 15,6 milj.

band, därav 9,1 milj. band (58,4 procent) svensk och till svenska översatt

skönlitteratur, 4,o milj, band (25,6 procent), barn- och ungdomslitteratur

och 2,5 milj. band (16,0 procent) facklitteratur och skönlitteratur på utländska

språk.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

Utredningen föreslår, att den förordade ersättningen till författarna för

biblioteksutlåningen av deras verk skall beräknas efter ett visst öretal

för varje boklån i de statsunderstödda folk- och skolbiblioteken. Valet av

multipel och utlåningens omfattning — påpekar utredningen — blir då avgörande

för anslagets storlek. Sättes multipeln till 1 öre per boklån, erfordras

ett statsanslag av 274 000 kronor vid samma lånefrekvens som under

år 1950; med multipeln 2,5 öre per boklån erfordras ett anslag av 685 000

kronor och med 5 öre per boklån ett anslag av 1 370 000 kronor.

Utredningen förutsätter, att innan nämnda öretal och därmed grunden

för anslagets beräkning fastställes av statsmakterna någon form av kontakt

eller samråd sker med författarnas organisationer.

Gottgörelsens fördelning. Utredningen anser, att utländska

författare tills vidare bör lämnas utan gottgörelse. Läget för deras vidkommande

kunde emellertid framdeles komma att ändras, om den förebådade

utvidgningen av författarrätten erhöll internationell eller nordisk giltighet.

Frågan huruvida översättare av utländsk litteratur skall erhålla gottgörelse

för utlåningen av de översatta verken, kan enligt utredningens mening bedömas

från olika utgångspunkter. Å ena sidan vore översättaruppdraget

ett engångsuppdrag, som honorerades i ett för allt — översättaren vore

icke berättigad erhålla någon royalty för nya upplagor. Men å andra sidan

kan översättningsarbetet, framhåller utredningen, i vissa fall betraktas som

en ny diktning av samma höga kvalitet som det ursprungliga diktverket.

1 princip anser emellertid utredningen, att översättarna icke bör vara berättigade

till ersättning för biblioteksutlåning av verk, som de översatt

till svenska språket.

Någon principiell skillnad synes utredningen däremot icke böra göras

mellan barn- och ungdomsbokförfattare och övriga författare — ej heller

mellan skönlitterära och facklitterära författare. Barn- och ungdomsbokförfattarna

hade en i regel avsevärt sämre ekonomisk ställning, trots att

deras verk numera nådde en betydande spridning.

Utredningen framhåller, att av de facklitterära författarna kunde i första

hand de populärvetenskapliga författarna förväntas komma i åtnjutande

av bibliotekslåneersättning. Enligt utredningens uppfattning borde utlåningen

från de vetenskapliga forskningsbiblioteken icke inräknas i den ersättningsberättigade

utlåningen.

Utredningen påpekar, att i både det danska och det norska systemet

fästes avseende endast vid nu levande eller efter viss i författningen angiven

tidpunkt avlidna författare och deras litterära produktion. Detta

innebär enligt utredningens uppfattning en i sak onödig begränsning av

författarersättningen. Utredningen föreslår därför — efter samråd med

auktorrättskommittén — att rätt till ersättning för biblioteksutlåningen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

anknytes till författarrättens allmänna giltighetstid, d. v. s. för närvarande

45 år efter författarens död. Denna rätt borde i alla avseenden jämställas

med upphovsmannarätten. Den borde således kunna ärvas av såväl efterlevande

make som barn och andra släktingar ävensom av i testamente förordnade

arvingar. I realiteten medförde ett sådant förfaringssätt icke några

väsentliga olägenheter. De författare som avlidit för så lång tid sedan, att

skyddstiden led mot sitt slut, vore redan i stor utsträckning undanskymda

på biblioteksmarknaden av yngre författare, och den andel av det statliga

anslaget, som kunde beräknas tillfalla deras arvingar och rättsinnehavare,

kom med visshet att utgöra endast en obetydlig del av hela anslaget.

Därest utredningens förslag godtages blir av den totala utlåningen varje

år i de statsunderstödda folkbiblioteken endast vissa lån ersättningsberättigade.

Sålunda skall hänsyn ej tagas till utlåningen av översatt litteratur

och övrig utländsk litteratur samt ej heller till utlåningen av sådan svensk

litteratur, som utgöres av verk av författare, vilka avlidit för så lång tid

sedan, att deras böcker ej längre är skyddade enligt lagen angående rätt

till litterära och musikaliska verk. Hur stor den del är av det totala antalet

boklån, som kommer att medföra ersättning till författarna och deras efterlevande,

kan icke närmare angivas — framhåller utredningen — men de

båda grupperna ersättningsberättigade och icke ersättningsberättigade boklån

torde väga ungefärligen jämnt.

Enligt utredningens mening kan tvenne alternativ övervägas, då det

gäller att fördela de anslagna medlen bland författarna. Det ena är att

fördela medlen i matematisk proportion till utlåningen av de ersättningsberättigade

författarnas böcker. Det andra alternativet är att — genom

att betrakta hela författarvärlden som ett kollektiv — fördela medlen efter

förtjänst och behov. Intetdera alternativet är enligt utredningens åsikt helt

tillfredsställande. Det förra alternativet gav ingen möjlighet att tillgodose

det stora behovet av hjälp och understöd till konstnärligt högtstående

författare, vilkas böcker inte lyckats uppnå någon större försäljning eller

utlåning. Det andra alternativet åter innebar icke något som helst hänsynstagande

till principen, att de författare, som lånevägen mest utnyttjades

av allmänheten, också hade rätt till en proportionsvis större ersättning

än de författare, vilkas böcker lånades i mindre utsträckning. Utredningen,

som finner att nämnda princip inte kan frångås men som tillika

anser, att hjälp- och understödsbehovet icke får eftersättas, anser sig emellertid

ha kommit fram till en lösning, som torde eliminera nackdelarna men

behålla fördelarna i de båda alternativen. Under hänvisning till det förut

nämnda antagandet att hälften av samtliga boklån torde komma att bli

ersättningsberättigade, föreslår utredningen, att halva statsanslaget disponeras

för en individuell gottgörelse åt författarna, baserad på lånefrekvensen

vid de statsunderstödda folkbiblioteken, och att halva anslaget använ
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133. 31

des för pensioner och understöd åt förtjänta författare och deras efterlevande

samt för bidrag till särskilda ändamål.

Vid en dylik disposition av anslaget syntes nackdelarna elimineras och

fördelarna bevaras i de två olika system, som användes i Danmark och

Norge. Rättvisesynpunkten, vars mest rigorösa tillämpning vore en ersättning

för varje boklån, tillgodosågs i större utsträckning än i det danska

systemet, dar man räknade böckerna på utlåningshyllorna, och det kulturpolitiska

strävandet att ge författarna ett ökat statligt stöd, som tagit sig

uttryck i det norska systemet, finge en praktisk tillämpning.

Beträffande fördelningen av den del av anslaget, som skall disponeras

för en individuell gottgörelse till författarna, anför utredningen till en början

följande.

Av en biblioteksundersökning, som bibliotekskonsulenterna på utredningens

uppdrag verkställt inom ett urval av folkbibliotek framgick,

att stickprovsmetoden var en framkomlig väg, när det gäller att mäta

lånefrekvensen för de olika författarna, och att en sådan undersökning

inom ett begränsat antal bibliotek i städerna gav ett resultat, som icke

märkbart påverkades av att även smärre bibliotek inräknades i totalsummorna.

Det kan visserligen förefalla djärvt att förutsätta, att utlåningsfrekvensen

för de olika författarna kan mätas med tillfredställande noggrannhet

på det anförda sättet. Gentemot ett sådant resonemang vill utredningen

emellertid anföra, att stickprovsmetoden på andra områden visat sitt stora

värde, när det gäller att snabbt och relativt billigt räkna fram genomsnittssiffror

i statistiska sammanhang.

Utredningen vill vidare framhålla, att en fullständig katalogisering av

folkbibliotekens bokinnehav och utlåning ligger utom möjligheternas gräns.

Härtill bidrar främst den omständigheten, att bokbeståndet är splittrat på

ett mycket stort antal bibliotek, av vilka det övervägande antalet handhas

av personer, som har biblioteksuppdraget som ett oavlönat eller lågt avlönat

extrauppdrag. Av förutnämnda biblioteksundersökning framgick, att

de små bibliotekens utlåningssiffror spelar en ytterst ringa roll inom det

urval, som närmare studerats. Om dessa bibliotek skulle representeras i

förhållande till sitt antal i stället för i förhållande till sitt bokinnehav eller

sin bokutlåning, så skulle bilden av den totala bokutlåningen bli snedvriden.

Den exklusivare litteraturen skulle helt undanskymmas av den mera

populära, men resultatet skulle i sista hand bli detsamma, nämligen att ett

fåtal författare skulle komma i åtnjutande av en förhållandevis större del

av ersättningen än det stora flertalet.

Den arbetsinsats, som stickprovsmetoden ålägger ett urval av bibliotek,

bör icke överskattas. Den inskränker sig till en registrering av de berörda

bibliotekens bokinnehav och av deras utlåningssiffror en viss dag, d. v. s.

av alla böcker som är utlånade från biblioteket vid undersökningstillfället.

Arbetet kan väsentligt underlättas genom att den centrala instans, som

skall fördela de anslagna medlen, i förväg låter iordningställa en författarförteckning

av samma slag, som utredningen lät distribuera.

Utredningen föreslår, att beräkningen av den individuella gottgörelsen

sker på följande sätt. En förteckning över svenska författare, som åtnjuter

skydd för sin litterära produktion enligt gällande lagstiftning, utsändes

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 133.

till ett antal bibliotek, som utvalts med anlitande av sakkunnig bibliotekspersonal.

I förteckningen skall biblioteken införa antalet en viss angiven

dag utlånade böcker av respektive författare. Av allmänt intresse

är vidare, att biblioteken samtidigt anger innehavet av böcker av de ersättningsberättigade

författarna. Urvalet av bibliotek skall skifta år från

år, ty härigenom elimineras eventuella olikheter mellan biblioteken. Att

tidpunkten för undersökningen och urvalet av bibliotek ej publiceras i förväg

bör vara självfallet. Sedan förteckningarna insänts till den centrala

instansen, låter denna sammanräkna siffrorna för de berörda biblioteken

och fördelar de disponibla medlen i proportion till de för vederbörande författare

redovisade utlåningssiffrorna.

Utredningen påpekar, att ett stort antal författare, däribland många

förtjänstfulla, av naturliga skäl ej kommer att erhålla några större utlåningssiffror

i stickprovsundersökningarna. Det kan enligt utredningens

mening ifrågasättas, om det är av behovet påkallat att fördela belopp,

som skulle utgå för blott ett ringa antal boklån. Utredningen anser, att

dessa småbelopp i stället skall tillgodoföras den del av anslaget, som skall

fördelas såsom pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål.

Utredningen säger sig ha prövat flera alternativ för beräkning av den

individuella gottgörelsen åt författarna men stannat inför ett system, som

synes medföra minsta möjliga arbetsbelastning för biblioteken och den

fördelande instansen. Bland de system, som utredningen förkastat, må

nämnas ett, som enligt utredningens mening måhända i princip hade givit

ett rättvisare resultat. Det innebär i korthet, att multipeln för varje författare

mätes efter stiekprovsmetoden men appliceras på det totala bokbeståndet

i samtliga folk- och skolbibliotek. Systemet förutsätter emellertid

en årlig redovisning av bokbeståndets förändringar i samtliga bibliotek.

Utredningen förklarar sig ha avstått från att föreslå detta system, eftersom

det med säkerhet blivit alltför betungande och kostsamt med nu rådande

organisation inom biblioteksväsendet.

Utredningen föreslår, att vad som återstår av statsanslaget, sedan den

individuella gottgörelsen åt författarna utdelats, skall fördelas efter i huvudsak

följande riktlinjer.

Av nämnda återstod skall utgå tre skilda slag av bidrag, nämligen (a)

pensioner åt äldre författare och efterlevande till dem, (b) understöd åt förtjänta

författare och (c) bidrag till särskilda ändamål. Pensionerna bör ha

en sådan storlek, att beloppet jämte förekommande sociala förmåner blir

tillräckligt för en tryggad ålderdom. Utdelningen av författarpensioner skall

ske i samråd med de olika författarföreningarna, som skall äga rätt att

väcka förslag i detta hänseende. Understöden åt förtjänta författare skall

fördelas på sedvanligt sätt, d. v. s. åt författare, som ej förvärvat en större

publik. Såsom exempel på bidrag till särskilda ändamål nämnes ekonomiskt

stöd vid tjänstledighet för litterärt arbete samt bidrag till studie
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

resor, till inköp av facklitteratur och till andra ändamål, som syftar till

en vidgad orientering i och för det litterära arbetet.

Utredningen föreslår, att statsanslaget skall förvaltas av ett centralt

organ, lämpligen kallat styrelsen för Sveriges författarfond. Nämnda styrelse

skall handlägga alla ärenden rörande utdelning av individuell gottgörelse

åt författarna samt pensioner, understöd och bidrag till särskilda

ändamål, uppgöra författarförteckningar och i samråd med bibliotekskonsulenterna

hos skolöverstyrelsen utvälja de bibliotek, som skall redovisa den

årliga lånefrekvensen. Ansökningar om stipendier och bidrag skall inlämnas

till styrelsen, denna dock obetaget att utdela bidrag även om ansökning

därom icke inkommit. Genom styrelsens försorg kungöres vilka belopp

som står till förfogande för utdelning.

Nämnda styrelse föreslås skola bestå av representanter för de tre författarföreningarna

och det allmänna. Författarna bör representeras av 3

skönlitterära, 2 facklitterära författare och 1 barn- och ungdomsbokförfattare.

Kungl. Maj:t bör utfärda de närmare föreskrifterna för styrelsens

befattning med de anslagna medlen samt utse ordföranden och ytterligare

två allmänna representanter i styrelsen. Författarrepresentanterna bör utses

av Sveriges författareförening, av Sveriges ungdomsförfattareförening

och av föreningen Minerva. Styrelsen bör utses för tre år i sänder.

Yttrandena.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över bokutredningens

betänkande, har beträffande utredningens förslag om ersättning

åt författarna för utlåningen av deras verk genom bibliotek anfört

huvudsakligen följande.

Skolöverstyrelsen: Biblioteksutlåningen har i det långa loppet sannolikt

varit författarna mera till gagn än förfång, men överstyrelsen anser likväl

övervägande skäl tala för att författarna på sätt som föreslagits beredes

en kompensation för samhällets utnyttjande av deras verk. Överstyrelsen

konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen icke avser att

inskränka den fria lånerätten. Införandet av en låneavgift skulle innebära

en återgång till ett system, som övergivits icke blott i Sverige utan även i

andra länder med modern folkbiblioteksverksamhet (Danmark, Norge,

Finland, England, Amerikas Förenta Stater o. s.v.). Fn låneavgift skulle

strida mot principerna för svensk kulturpolitik och allvarligt äventyra

bibliotekens möjligheter att fullfölja sina uppgifter och därtill medföra

betydande olägenheter och avsevärda kostnader.

Till grund för utredningens förslag att hälften av författarersättningen

skall disponeras för en individuell gottgörelse och den andra hälften för

pensioner och understöd m. m. ligger en uppskattning av att ungefär hälften

av boklånen är ersättningsberättigade. Enligt överstyrelsens mening är

dock antalet ersättningsberättigade boklån sannolikt mindre än hälften,

åtminstone när det gäller skönlitteratur. Med hänsyn härtill skulle det

3 — Bihang till riksdagens inotoholl 195J+. 1 samt. Nr 133.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

vara rimligt att de kollektiva medlen ökades, vilket även skulle vara lämpligt

av andra skäl. Som en följd av utlåningens spridning på ett mycket

stort antal författare, kommer nämligen de individuella ersättningsbeloppen

— med enstaka undantag — att bli förhållandevis små.

Som grundval för den individuella gottgörelsen skall enligt utredningens

förslag läggas stickprovsundersökning av lånefrekvensen. De praktiska

fördelarna av en sådan metod torde få anses uppväga eventuella brister

i fråga om tillförlitligheten. Vid urvalet av bibliotek för stickprovsundersökningarna

synes det emellertid med hänsyn till förefintliga olikheter i

läsintressen angeläget, att såväl städernas som landsbygdens och skolornas

bibliotek — eventuellt även vetenskapliga bibliotek — blir representerade,

såvitt möjligt i ungefärlig proportion till vederbörande bibliotekstvps andel

i den totala lånefrekvensen.

Gentemot utredningens förslag att alla boklån skall berättiga till samma

andel i medlen vid beräkningen av den individuella gottgörelsen kan göras

vissa invändningar. Metoden är icke tillfredsställande ur rättvisesynpunkt.

Den får bland annat till följd att länet av en skrift i en låg prisklass kommer

att ge samma ersättning som lånet av en roman i ett fem ä sex gånger

så högt prisläge. Metoden leder vidare till att en mycket betydande del av

anslaget kommer att tillfalla barn- och ungdomsförfattare. Utredningen

har uppmärksammat detta men framhåller, att förhållandet icke behöver

betraktas som något säreget eller orimligt. Konsekvensen kan enligt utredningen

betraktas som en icke oväsentlig korrigering av honorarsystemets

olikheter. Häremot kan enligt överstyrelsens mening göras gällande, att

en mindre lämplig honorarmetod icke bör korrigeras genom biblioteksersättningen.

Överstyrelsen anser det icke vara omöjligt att konstruera ett system

för gottgörelsens fördelning, som tar hänsyn till författarinsatsens storlek.

Enligt gällande normalkontrakt utgår författarhonoraret i proportion till

bokhandelspriset på vederbörande bok. Det skulle vara rimligt att på lika

sätt söka åstadkomma en relation mellan författarersättning och bokhandelspris.

En tänkbar väg vore, att man för varje författare fastställde ett

jämförelsetal, som utgjordes av medeltalet för hans förslagsvis de senaste

fem åren utgivna arbeten. Överstyrelsen föreslår, att författarfondens blivande

styrelse får utreda frågan, innan definitiva bestämmelser utfärdas.

Frågan om översättares rätt till ersättning anser överstyrelsen icke vara

slutgiltigt löst, ej heller frågan om undre gränsen för ersättningen. Bestämmelserna

rörande behandlingen av antologier och samlingsverk saknas,

likaså saknas förslag till lösning av frågan om ersättning till författare

av handböcker, d. v. s. böcker, som normalt är undantagna från utlåning.

Även dessa frågor torde böra utredas av författarfondens styrelse.

Statskontoret: Billighetsskäl talar för att författarna i en eller annan

form beredes gottgörelse för utlåningen av deras verk. Statskontoret hävdar

med bestämdhet, att den låntagande allmänheten och icke skattebetalarna

i gemen skall gälda den ersättning, som anses böra tillkomma författarna

såsom ett vederlag för utlåningen. De samhälleliga åtgärderna till

ekonomiskt bistånd genom pensioner och andra bidrag har en helt annan

karaktär. Dessa understöd och vederlagen för bokutlåning bör icke sammankopplas.

Sådana understöd bör liksom hittills bestridas från anslaget

till understöd åt inhemska författare av utmärkt förtjänst.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kangl. Maj:ts proposition nr 133.

Ämbetsverket föreslår att en låntagaravgift upptages, vilken avväges så,

att influtna medel blir tillräckliga för bestridande av skäligt vederlag till

författarna. Fördelningen författarna emellan av låntagaravgiften lärer som

utredningen föreslagit få ske på grundval av stickprovsundersökningar.

Sveriges författareförening: Föreningen ger utredningens förslag sitt

bifall och föreslår, att statsmakterna måtte etablera samarbete med föreningen

STIM i fråga om utformningen av stickprovsundersökningens metodik.

Fn särskild svårighet, som ej beaktats i betänkandet, erbjuder utlåningen

av antologier och andra samlingsverk. I de fall, då de i sådant verk

representerade författarna är fler än exempelvis fem, blir fördelningen av

ersättningarna alltför omständlig. Gottgörelsen för utlåningen av sådana

verk bör tillgodoföras den del av anslaget, som skall fördelas efter individuell

prövning.

Författareföreningen föreslår, att ersättningar, som icke utbetalats till

författare eller deras efterlevande, ej skall kunna vara föremål för försäljning,

gåva, pantsättning eller utmätning eller omfattas av konkursförfarande.

Denna fråga bör regleras i bestämmelserna för författarfonden,

i likhet med vad som skett i Danmark. Det kan nämligen befaras, att vissa

förläggare skulle vara beredda att begagna en författares nödläge till att

framtvinga kontraktsbestämmelser, varigenom författaren avstode från

rätten till biblioteksersättningen.

Sveriges ungdomsförfattareförening: Den representation i styrelsen för

Sveriges författarfond som utredningen föreslagit för föreningens del är

icke tillfredsställande. Det synes föreningen icke rimligt, att en enda person

skall åläggas ansvaret för uppgörandet av kandidatlistorna. Detta

gäller särskilt, om det icke skall vara medgivet för utomstående att framföra

förslag till utdelning av stipendier och bidrag. Bedömandet av vad

som är en god ungdomsbok sker icke efter samma grunder som bedömandet

av god skönlitteratur. För ungdomslitteraturens del tillkommer ett

pedagogiskt-psykologiskt bedömande som fordrar en speciell utbildning.

Ungdomsförfattarföreningen anser därför, att föreningen bör vara representerad

i författarfondens styrelse av två medlemmar, varav den ene bör

vara en på området sakkunnig ungdomspsykolog.

Föreningen Minerva: Frågan om vilka författare som skall vara berättigade

till individuell gottgörelse, utgör för de vetenskapliga och populärvetenskapliga

författarna ett problem av helt annat slag än för övriga

författare. Detta sammanhänger med att den mest gångbara facklitteraturen

(handböcker och samlingsverk av olika slag m. m.) till stor del återfinnes

i bibliotekens läsesalar men därifrån icke hemlånas. Det är av största

vikt för dessa litterära alsters författare, att de icke ställes utan möjlighet

att utfå andel i den hälft av statsanslaget, som avsättes för individuella ersättningar.

Läsesalsutlåningen bör därför likställas med hemlån från biblioteken.

Ett nöjaktigt tillgodoseende av de författare, som representerar

den omfattande facklitteraturen, skulle måhända förutsätta upprättande

av en särskild statistik — vid sidan av stickprovsmetoden — över det cj

hemlånbara bokbeståndet, i den mån detta låter sig göra, eller användande

av någon annan form för uppskattning av läsesalsutlåningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition nr 133.

Godtemplarordens studieförbund: Studieförbundet ansluter sig till utredningens

riktlinjer för en lösning av frågan om författarersättningen. Då

det gäller fördelningen av anslaget bland författarna, ger studieförbundet

sin anslutning till principen om ett visst samband mellan lånefrekvensen

för varje särskild författare och storleken av den till honom utgående ersättningen,

detta främst av den anledningen att varje annan fördelningsprincip

skulle ge anledning till än större betänkligheter. Om anslaget skulle

fördelas efter kvaliteten hos de olika författarnas produktion, skulle den

nämnd, åt vilken fördelningen uppdroges, komma att ställas inför enorma

arbetsuppgifter och ytterst vanskliga avgöranden. Om fördelningen i stället

skulle göras med hänsyn till varje särskild författares ekonomiska belägenhet,

skulle ersättningen få en karaktär av socialhjälp, som för författarna

skulle te sig motbjudande eller rent av förödmjukande. Det synes

visserligen rimligt, att som utredningen föreslagit en del av anslagsbeloppet

reserveras att efter ansökan och prövning i varje särskilt fall tilldelas ett

antal författare eller deras efterlevande, som befinner sig i en ekonomiskt

svår situation. I övrigt bör emellertid fördelningen icke ske på grundval

av bedömanden, som nödvändigtvis måste få en i hög grad subjektiv

karaktär. I stället är en automatiskt verkande fördelningsregel att föredraga.

Då utredningen med sitt förslag om fördelning efter lånefrekvensen

just har gett anvisning på en dylik regel, vars tillämpande icke heller synes

behöva leda till alltför stor omständlighet har studieförbundet icke anledning

att på denna punkt framföra något annat yrkande. Emellertid vill

studieförbundet ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna fördelningsregeln

borde kompletteras med en begränsningsbestämmelse, som förhindrade, att

påfallande stora ersättningsbelopp utginge till författare, vilkas verk kommit

att efterfrågas i osedvanligt hög grad. En spärr av detta slag kunde

möjligen konstrueras så, att till varje särskild författare icke finge utgå

mer än ett visst procenttal av det totala ersättningsbeloppet. Den del av

anslaget, som därmed kunde bliva disponibel för utdelning efter andra

grunder, kunde förslagsvis överföras till den för fördelning efter behovsgrunder

avsedda delen av anslaget.

Kristliga föreningars av unga kvinnor och kristliga föreningars av unge

män riksstudieförbund: Förbundet ger sin anslutning till utredningens förslag

att medel till författarersättningen ställes till förfogande genom ett anslag

under åttonde huvudtiteln. Förbundet ställer sig dock frågande, om

en uttaxering direkt av låntagarna skulle menligt inverka på lånefrekvensen.

Det ligger på ett sätt något naturligt i att låntagaren får känna sig ge

ett direkt stöd till författaren.

Tjänstemännens bildning sverksamhet: Organisationen tillstyrker utredningens

förslag men ifrågasätter riktigheten av att till grund för beräkningen

av kompensation till de inhemska författarna lägges även översättningslitteraturen

och den utländska litteraturen. Som resultat av den pågående

utredningen om författarrätten kan ju även utländska författare

tillerkännas rätt till gottgörelse för utlåning i svenska bibliotek.

Studieförbundet medborgarskolan: Författarnas önskemål om viss ersättning

för boklån är obestridligen befogat och bör snarast tillgodoses.

Medlen härtill bör emellertid ej utgå från någon samhällelig institution.

Den principiellt riktiga vägen torde vara, att avgiften lägges på låntaga
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ren. Man kan ur folkbildningssynpunkt hysa betänkligheter mot en sådan

metods inverkan på allmänhetens boklån. Då avgiften knappast skulle behöva

bli av den omfattningen, att den skulle kunna utgöra ett allvarligt

hinder för någon, bör den doek icke kunna antagas bli orsak till någon

betydande nedgång av lånefrekvensen.

Det är diskutabelt om något slags central utjämning av de influtna medlen

skall förekomma. Det förefaller rimligt att författarnas inkomster på

boklån avpassas efter lånefrekvensen på deras böcker. Den fondering av

medel, som utredningen funnit önskvärd, kan ske genom att en motsvarande

avgift lägges även på lån av skönlitteratur, till vilken författarrätten

upphört. Härigenom vunnes även, att någon för de levande författarna

mindre önskvärd, av avgiften på deras böcker möjligen betingad, förskjutning

i lånefrekvensen icke behövde befaras.

Folkbildning sförbundet: Ett kraftigt utbyggande av stipendiesystemet

är avgjort att föredraga framför ersättningen för biblioteksutlåningen vilken

åtgärd förbundet bestämt avstyrker. Det kan ifrågasättas, om några

omständigheter föreligger, som motiverar att författarna erhåller kompensation

för att deras verk tillhandahålles för utlåning i offentliga bibliotek.

I själva verket gör biblioteken — som bekostas av allmänna medel — författarna

stor tjänst genom att tillhandahålla deras verk åt allmänheten.

Enligt förbundets mening skulle man med ungefär lika starka skäl som

utredningen anfört till förmån för ersättning till författarna för biblioteksutlåningen

kunna kräva ersättning från författarna till biblioteken. Införandet

av ersättning för biblioteksutlåningen skulle sannolikt verka prejudicerande

och föranleda krav från de utländska författarorganisationerna

på ersättning från svenska staten för utlåningen av deras medlemmars

verk. Hela den summa, som utgår i statligt stöd till författarna bör fördelas

antingen efter rent kvalitativa normer eller också som pensioner och

understöd efter behovsprövning.

Konstnärernas riksorganisation: Det kan vid ett stort antal tillfällen

med fog göras gällande, att en illustratör, som genom grafik, teckning eller

måleri illustrerar ett bokverk, därigenom också i hög grad bidrar till att

giva detta verk en större spridning. Dessa illustratörer bör också komma

i åtnjutande av ersättning för utlåningen genom biblioteken. Organisationen

föreslår därför, att av anslagsbeloppet till »bidrag till särskilda ändamål»

skall utbetalas ett lämpligt antal stipendier till sådana illustratörer,

som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att höja den svenska bokens kvalitet

eller bidragit till att giva större spridning åt god litteratur. Författarfonden

bör i sådant sammanhang med sig adjungera nödig sakkunskap.

Genom den föreslagna anordningen skulle man ej endast vinna, att de som

bidragit till ett visst bokverks utlåning, erhölle ersättning härför, utan

också tillgodose det önskemålet, att svenska bokillustratörer finge möjlighet

att fördjupa och intensifiera sitt arbete.

Departementschefen.

Ett tjugotal år har gått, sedan frågan om ersättning åt författarna för

biblioteksutlåningen av deras verk först togs upp från författarhåll. Ett

flertal sakkunnigberedningar har under årens lopp varit sysselsatta med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 133.

att utreda och utarbeta förslag i frågan. Senast har den behandlats av

bokutredningen, för vars förslag jag redogjort i det föregående. Beträffande

detta förslag vill jag redan inledningsvis framhålla, att jag anser detsamma

vara av den beskaffenhet att det — med vissa modifikationer — kan läggas

till grund för frågans reglering.

Enligt min uppfattning har vid den grundliga behandling, som beretts

den föreliggande frågan, flera tungt vägande skäl anförts till stöd för att

bereda författarna något slag av ersättning för biblioteksutlåningen av

deras verk. Den avgörande synpunkten anser jag härvidlag vara, att biblioteksutlåningen

innebär ett samhälleligt utnyttjande av författarnas verk.

Jag kan inte finna annat än rimligt, att författarna tillerkännes en skäligt

avvägd gottgörelse härför. Ett ytterligare skäl för en dylik gottgörelse är

att författarnas ekonomiska betingelser — enligt en av bokutredningen

verkställd undersökning — genomsnittligt sett för närvarande är sådana, att

en förbättring härutinnan framstår som synnerligen motiverad. Att så sker

synes mig vara icke blott en i trängre mening social angelägenhet utan även

en åtgärd av stor betydelse sedd i ett vidare, allmänt kulturpolitiskt perspektiv.

Den positiva inställning till frågan om införande av nu avsedd

gottgörelse, som kommit till uttryck i remissyttrandena över bokutredningens

betänkande, visar att en dylik åtgärd har en värdefull förankring i den

allmänna opinionen.

Såsom framgår av det föregående är den nu sittande auktorrättskommittén

sysselsatt med en översyn av gällande lagstiftning på auktorrättens område.

Kommittén, vars betänkande torde vara att förvänta först om något

år, torde komma att föreslå en utvidgning av auktorrätten, som kommer

att tillförsäkra författarna ett ökat rättsskydd i fråga om vissa former av

förfogande, vilka hittills icke varit innefattade i auktorrätten. Enligt vad jag

inhämtat torde kommitténs blivande förslag komma att få en sådan innebörd,

att det låter sig väl förena med en reglering, som går ut på att författarna

— på sätt jag tänkt mig — tillerkännes särskild ersättning för

biblioteksutlåningen av deras verk. Med hänsyn till det anförda anser jag

den omständigheten, att lagstiftningen på auktorrättens område för närvarande

är föremål för en översyn, icke böra fördröja, att frågan om ersättning

till författarna för biblioteksutlåningen av deras verk bringas till en praktisk

lösning. Som i den tidigare lämnade redogörelsen framhållits har så

redan skett i Danmark och Norge.

Utformningen av författarersättningen i nämnda länder visar, att olika

grunder kan tillämpas såväl för ersättningens beräkning som för ersättningens

disposition. Det förslag, som framlagts av bokutredningen, synes mig

i jämförelse med motsvarande anordningar i Danmark och Norge lämna

större möjligheter till en avvägning mellan en gottgörelse i matematisk

proportion till författarna för allmänhetens utnyttjande av deras verk ge
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

nom biblioteksutlåningen och ett av litterära eller sociala skäl betingat

ekonomiskt stöd åt förtjänta författare.

Vad angår formen för och därmed även finansieringen av ersättningen

för biblioteksutlåningen, så delar jag de betänkligheter, som vid frågans

behandling från många håll anförts mot det — redan i den inledande diskussionen

i frågan — framförda förslaget att finansiera nämnda ersättning

genom uttagande av särskilda låntagaravgifter av den boklånande allmänheten.

Ett införande av dylika låntagaravgifter skulle nämligen framför allt

strida mot den i kungörelsen angående understödjande av folkbiblioteksväsendet

— i det fria och frivilliga folkbildningsarbetets intresse — stadgade

allmänna rätten till fria boklån och för övrigt innebära en återgång

till ett redan övergivet system. Särskilda låntagaravgifter skulle dessutom

medföra en avsevärd ökning av bibliotekens administrativa uppgifter. Däremot

anser jag — i likhet med bokutredningen och flertalet remissinstanser

— bärande skäl föreligga för att nämnda ersättning bestrides av statsmedel.

Jag föreslår därför, att ett särskilt statsanslag anvisas för ändamålet.

I fråga om grunderna för statsanslagets beräkning synes mig det av bokutredningen

framlagda förslaget att härvidlag anknyta till den faktiska

bokutlåningen äga avgjort företräde framför övriga förslag i förevarande

avseende. Omfattningen av det samhälleliga utnyttjande av litterära verk,

som biblioteksutlåningen innebär, torde nämligen få en rätt adekvat avspegling

i utlåningsfrekvensen. Enligt utredningens förslag skall till grund

för anslagsberäkningen läggas den totala bokutlåningen. Hänsyn skall sålunda

enligt detta förslag tagas icke blott till lån av svenska författares

verk utan även till lån av utländska författares verk på originalspråket

eller i översättning till svenska. I ett av remissyttrandena över bokutredningens

förslag har ifrågasatts riktigheten av att till grund för beräkningen

av ersättningen till de svenska författarna även lägga utlåningen av utländska

författares verk. Denna invändning synes mig ha fog för sig. Ej heller

torde det vara principiellt riktigt att vid anslagsberäkningen taga hänsyn

till utlåningen av sådana verk av svenska författare, för vilka den i

gällande författarlagstiftning stadgade skyddstiden utlöpt. Jag föreslår därför,

att till grund för anslagsberäkningen lägges endast den del av den

totala utlåningen, som avser lån av rättsskyddade verk av svenska författare.

Med svensk författare åsyftar jag därvid författare, som är svensk

medborgare. En finlands-svensk författare, som utgiver sitt verk på svenska

språket, skall sålunda icke betraktas såsom svensk författare. Ett av

en svensk medborgare utgivet verk på främmande språk skall däremot vid

utlåning riiknas såsom ersättningsberättigat.

I likhet med utredningen anser jag, att anslagsberäkningen skall bygga

på bokutlåningen i folk- och skolbiblioteken.

Hur stor andel utlåningen av ersättningsberättigade verk utgör av den

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

totala bokutlåningen i folk- och skolbiblioteken är för närvarande icke

känd, då den svenska biblioteksstatistiken icke lämnar någon uppgift

därom. Bokutredningen har för sin del uppskattat nämnda andel till ungefär

hälften av den totala utlåningen. Enligt skolöverstyrelsens mening är

dock nämnda andel sannolikt mindre än hälften, åtminstone när det gäller

skönlitteratur. Vissa beräkningar, som jag låtit verkställa, synes emellertid

ge ett visst belägg för den av bokutredningen gjorda uppskattningen.

Då den totala bokutlåningen i nämnda bibliotek år 1952, d. v. s. det

sista år för vilket biblioteksstatistik nu föreligger, uppgick till omkring

32,5 miljoner boklån, skulle — med utgående från bokutredningens här

avsedda antagande — antalet lån av ersättningsberättigade verk under

nämnda år kunna uppskattas till hälften eller till 16,25 miljoner boklån.

Enligt bokutredningens förslag till anslagsberäkning skall för varje ersättningsberättigat

boklån ersättning utgå med ett visst öretal. Avgörande

för anslagets storlek blir alltså dels utlåningens omfattning dels valet av

nu avsedda öretal. Utlåningens omfattning är helt beroende av allmänhetens

läsintresse. Riktpunkt vid valet av öretal bör vara det av mig i det

föregående uppställda målet att bereda de svenska författarna en skäligt

avvägd ersättning för nämnda utlåning. Jag anser, att nyssnämnda mål

uppnås, om förutnämnda öretal fastställes till tre öre per boklån. Den

ersättning, som med tillämpning av nu angivna beräkningsgrunder skulle

ha utgått för år 1952, skulle utgöra (0,03 X 16,25 milj. r=) 487 500 kronor.

Med åberopande av det anförda föreslår jag, att ersättningen till de

svenska författarna för biblioteksutlåningen av deras verk skall beräknas

till tre öre för varje ersättningsberättigat boklån.

Den svenska biblioteksstatistiken innefattar en redovisning per kalenderår.

Därest anslag till ersättning för biblioteksutlåningen anvisas för

nästa budgetår, bör detta anslag avse gottgörelse för utlåningen under år

1954. Utlåningens omfattning under detta år, vilken sålunda blir avgörande

för anslagsbehovet för nästa budgetår, kan givetvis endast approximativt

uppskattas. Anslaget torde därför böra få karaktären av ett förslagsanslag.

Detta synes mig lämpligen böra beräknas till 500 000 kronor.

Jag har därvid å ena sidan utgått ifrån en viss ökning av utlåningsfrekvensen

men å andra sidan räknat med att — såsom skolöverstyrelsen hävdat

— antalet ersättningsberättigade lån kan komma att något understiga

hälften av den totala utlåningen. Jag förordar alltså, att ett förslagsanslag

av 500 000 kronor anvisas för nästa budgetår till här ifrågavarande

ändamål.

I anslutning härtill får jag framhålla, att den andel av den totala utlåningen,

som utgöres av lån av ersättningsberättigade verk, torde för år

1954 kunna närmare fixeras genom stickprovsundersökningar. Jag torde

få anledning ytterligare beröra detta spörsmål i ett senare sammanhang.

Vad beträffar dispositionen av anslaget föreslår bokutredningen i prin
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

cip, att den ena hälften skall användas för individuell gottgörelse åt de

svenska författarna i proportion till den faktiska utlåningen av deras verk,

i den mån dessa är rättsskyddade, och att den andra hälften skall ianspråktagas

för pensioner och understöd åt förtjänta svenska författare och deras

efterlevande ävensom för bidrag till särskilda, exemplifierade ändamål. Vid

framläggande av detta förslag till anslagsdisposition utgår bokutredningen

ifrån att omkring hälften av den totala bokutlåningen — vilken i sin helhet

skulle läggas till grund för anslagsberäkningen — utgöres av lån av rättsskyddade

verk av svenska författare. Med hänsyn härtill borde också enligt

utredningens mening hälften av anslaget tillkomma dessa författare. Bokutredningens

nu avsedda förslag till anslagsdisposition har överlag godtagits

av remissinstanserna.

I fråga om anslagsberäkningen har jag i det föregående förordat den avvikelsen

från bokutredningens förslag, att till grund för nämnda beräkningskall

läggas endast den del av den totala utlåningen, som utgöres av lån av

rättsskyddade verk av svenska författare. Beträffande anslagets disposition

anser jag likväl vägande skäl tala för att detta — på sätt bokutredningen

föreslagit och remissinstanserna godtagit — användes dels till individuell

gottgörelse åt de svenska författarna i proportion till den faktiska utlåningen

av deras verk, i den mån dessa är rättsskyddade, och dels till ändamål,

vilka kan sägas vara gemensamma för de svenska författarna som yrkesgrupp

betraktad, nämligen pensioner, understöd och särskilda bidrag i

enlighet med utredningens förslag. Härvid synes mig den individuella gottgörelsen

till vederbörande författare — eller den, som på grund av giftorätt,

arv eller testamente övertagit rätten till hans verk — böra beräknas

till två öre per ersättningsberättigat boklån. För nyssnämnda kollektiva

ändamål återstår därefter ett belopp, motsvarande ett öre per ersättningsberättigat

boklån.

Den individuella gottgörelsen bör — i enlighet med vad bokutredningen

föreslagit och remissinstanserna jämväl tillstyrkt — beräknas på grundval

av särskilda stickprovsundersökningar. Till dessa undersökningar torde jag

få återkomma i ett senare sammanhang.

Därest den individuella gottgörelsen beräknas till två öre per ersättningsberättigat

boklån, kan en betydande del av den samlade gottgörelsen

beräknas komma att tillfalla ett fåtal författare, för vilka stickprovsundersökningarna

redovisar exceptionellt höga utlåningssiffror. Så kunde

även bli fallet vid genomförande av bokutredningens förslag. Detta har

också påtalats vid remissbehandlingen av bokutredningens betänkande. I

ett av remissyttrandena har också ifrågasatts, om icke den föreslagna regeln

för den individuella gottgörelsens beräkning borde kompletteras med en

begränsningsbestämmelse, som förhindrade att påfallande stora ersättningsbelopp

utginge till författare, vilkas verk kommit att utlånas i osedvanligt

stor utsträckning. T samma remissyttrande föreslås, att en spärr in
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts -proposition nr 133.

rättas, så konstruerad, att till varje särskild författare ej får utgå mer än

ett visst procenttal av det totala ersättningsbeloppet. Den del av ersättningsbeloppet,

som på detta sätt innehålles, borde enligt nämnda yttrande

tillföras den del av anslaget, som skall användas till kollektiva ändamål.

Jag ansluter mig i princip till dessa synpunkter och föreslår, att för de

boklån, som ligger över ett visst antal, förslagsvis 50 000, den individuella

gottgörelsen till vederbörande författare skall utgå med ett mindre öretal

per boklån, förslagsvis ett öre, och att överskjutande belopp skall tillföras

den för kollektiva ändamål avsedda delen av anslaget.

Vidare torde främst av praktiska och administrativa skäl sådan individuell

gottgörelse, som uppgår till ett obetydligt belopp, böra innehållas och

i stället överföras till nyss avsedda del av anslaget. Jag förordar, att så sker

med belopp understigande tio kronor.

Med de av mig i det föregående förordade begränsningarna av utbetalningarna

till författarna kan med utgångspunkt i de för år 1952 redovisade

utlåningssiffrorna och ett anslagsbelopp av 487 500 kronor fördelningen av

nämnda medel beräknas bli: 268 125 kronor till individuell gottgörelse och

219 375 kronor till pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål.

Utan iakttagande av nämnda begränsningar i de enskilda fallen blir fördelningen

på de båda delposterna 325 000 kronor respektive 162 500 kronor.

I fråga om beräkningen av antalet ersättningsberättigade boklån har av

skolöverstyrelsen och från författarhåll påpekats, att lån av antologier och

andra samlingsverk, d. v. s. verk med ett flertal författare, lämnats åsido

av utredningen. Skolöverstyrelsen anser, att denna fråga bör närmare utredas

av det organ, styrelsen för Sveriges författarfond, som enligt bokutredningens

förslag skall fungera som förvaltningsorgan med avseende å den

föreslagna författarersättningen. Från författarhåll har föreslagits, att lån

av antologier och andra samlingsverk skall medtagas bland de ersättningsberättigade

boklånen, förutsatt att antalet i nämnda verk representerade

författare ej överstiger fem. Enligt vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen

har emellertid en sådan praxis i katalogiseringsarbetet utbildats, att verk

med högst tre författare registreras på respektive författare, medan verk

med större antal författare endast registreras på verkets namn. Det skulle

självfallet stöta på stora svårigheter att nu tillmötesgå det från författarhåll

framställda önskemålet om en utförligare registrering av antologier och

samlingsverk. Jag föreslår därför, att utlåningen av verk med högst tre författare

medtages i beräkningen av antalet boklån, som berättigar till individuell

ersättning, och att denna i förekommande fall uppdelas i förhållande

till i verket företrädda författare, d. v. s. två eller tre. De boklån, som avser

verk med fler än tre författare, bör visserligen inräknas i den totala utlåningen

av ersättningsberättigade verk, men de ersättningsbelopp, som belöper

på sådana verk, bör tillföras den del av anslaget, som skall användas

till kollektiva ändamål.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit kommer de medel, som

skall disponeras för kollektiva ändamål, att utgöras av dels ett belopp motsvarande

ett öre per ersättningsberättigat boklån, dels vissa belopp, varmed

de mest frekventerade författarnas individuella gottgörelse reducerats,

dels sådan individuell gottgörelse, som ej uppgår till föreskrivet minimibelopp

dels ock de belopp, som belöper på utlåningen av verk med fler än tre

författare.

Som jag framhållit i det föregående bör det anslag, som anvisas till författarersättning

för nästa budgetår, avse biblioteksutlåningen under år

1954. Den biblioteksstatistik, som jämte de förut nämnda stickprovsundersökningarna

skall läggas till grund för bestämmande av anslagets storlek

och fördelning, kan beräknas föreligga färdig under våren—försommaren

1955. Först härefter kan de individuella författargottgörelserna samt

de pensioner, understöd och särskilda bidrag, som skall utgå ur anslaget,

fastställas av det härutinnan beslutande organet. Man lär vidare få räkna

med att nämnda pensioner och understöd i allmänhet icke kommer att

utdelas som engångsbelopp. I stället synes man böra utgå ifrån att i stor

utsträckning en periodisk utbetalning i delposter kommer att ske. Vissa

delposter torde sålunda komma att utanordnas efter budgetårets utgång.

Vidare torde anledning kunna uppkomma att till ett följande budgetår reservera

vissa medel å den del av anslaget, som är avsedd för kollektiva ändamål.

Med hänsyn härtill och då — såsom jag tidigare förordat — här avsedda,

anslag bör ha karaktär av förslagsanslag, föreslår jag den budgetära

anordningen, att anslaget i dess helhet, sedan anslagets belopp på grundval

av nämnda biblioteksstatistik och stickprovsundersökningar fastställts av

Kungl. Maj:t, avsättes till en särskild diversemedelsfond, benämnd Sveriges

författarfond. Denna fond bör förvaltas av statskontoret i enlighet med de

närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Fondens medel

skall dock — på sätt jag i det följande kommer att förorda — disponeras

av en för fonden särskilt utsedd styrelse. De belopp, som enligt styrelsens

beslut, skall utgå ur fonden, skall utanordnas av statskontoret.

Jag torde härefter få närmare beröra en del speciella spörsmål, som upptagits

i remissyttrandena över bokutredningens betänkande.

Föreningen Minerva har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på det

utnyttjande av — i synnerhet de vetenskapliga och populärvetenskapliga

— författarnas verk, som sker genom att handböcker och samlingsverk begagnas

i läsesalar utan att därifrån hemlånas. Föreningen anser, att läsesalsutlåning

skall likställas med hemlån från biblioteken. Detta förutsätter

— påpekar föreningen — att en särskild statistik upprättas vid sidan av

den av bokutredningen föreslagna undersökningen av lånefrekvensen eller

att någon annan form för uppskattning av läsesalsutlåningen användes. I

detta sammanhang torde emellertid böra uppmärksammas, att en mera

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

rikhaltig samling av referenslitteratur endast finnes tillgänglig på de större

biblioteken och att det knappast torde vara möjligt att där bokföra eller

registrera samtliga tillfällen, då dessa böcker utnyttjas av allmänheten. Utnyttjandet

torde för övrigt växla mellan ett mera noggrant studium och ett

hastigt sökande efter en bestämd uppgift i något sådant bokverk. Definitiv

ställning till detta spörsmål synes emellertid icke böra tagas i detta sammanhang.

Det torde i stället böra uppdragas åt det organ, som — i enlighet

med vad jag senare kommer att förorda — skall fatta beslut om författarersättningens

fördelning, att närmare undersöka, huruvida någon möjlighet

kan finnas att praktiskt lösa här avsedda fråga, och att framlägga de

förslag, vartill undersökningen kan föranleda.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över bokutredningens betänkande

hävdat, att författarinsatsens storlek på ett eller annat sätt borde läggas

till grund för författarersättningens beräkning i de enskilda fallen. Överstyrelsen

påpekar, att enligt utredningens förslag lånet av en prisbillig skrift

kommer att ge samma ersättning som lånet av en roman i ett fem å sex

gånger så högt prisläge. Metoden ledde vidare till, att en mycket betydande

del av anslaget kommer att tillfalla barn- och ungdomsförfattare.

Överstyrelsen anser det icke omöjligt att konstruera ett system för gottgörelsens

fördelning, som tar hänsyn till författarinsatsens storlek. Enligt

överstyrelsens mening vore en tänkbar väg, att man för varje författare

fastställer ett jämförelsetal med ledning av medelpriset för hans förslagsvis

under de fem senaste åren utgivna böcker. Överstyrelsen förordar, att den

av bokutredningen föreslagna styrelsen för Sveriges författarfond erhåller i

uppdrag att närmare undersöka här berörda fråga. Tankegången i det av

överstyrelsen skisserade förslaget har icke vidare utförts, men meningen

synes uppenbart vara den, att en författare till böcker i en jämförelsevis

hög prisklass skall tillerkännas en högre gottgörelse för utlåningen än en

författare till böcker i en lägre prisklass. För egen del anser jag, att flera

mycket vägande invändningar kan göras mot överstyrelsens ifrågavarande

förslag. Först och främst erbjuder det betydande svårigheter att fastställa

ett jämförelsetal för böcker av författare, vilka utkommit för lång tid sedan.

Samma förhållande föreligger beträffande böcker, som utgivits under senare

tid. Dessa böcker kan uppvisa betydande prisvariationer, beroende på

den vid publiceringen rådande prisnivån. Förslaget verkar därjämte oförmånligt

för lyriker och dramatiker. Deras verk betingar oftast priser i bokhandeln,

vilka ligger långt under medelprisnivån för underhållningsromanerna.

Även om dessa olägenheter kunde undanröjas, så skulle likväl en

sådan anordning inrymma ett principiellt felaktigt resonemang. Författarinsatsen

torde nämligen icke rimligen kunna mätas genom en jämförelse

mellan bokpriserna, icke ens i de fall där författarhonoraret utgår per trycksida

eller tryckark, tv även här framstår honoraret som en vansklig mätare

av författarmödan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Konstnärernas riksorganisation har i sitt yttrande över bokutredningens

betänkande föreslagit, att ett lämpligt antal stipendier skall utdelas till sådana

bokillustratörer, som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att höja

den svenska bokens kvalitet. Detta förslag synes mig böra beaktas vid fördelningen

av den del av anslaget, som är avsett för kollektiva ändamål.

Vid remissbehandlingen av bokutredningens betänkande har från författarhåll

framförts önskemål om att föreskrifter meddelas, som går ut på

att ersättning m. m. ur förevarande anslag, vilken icke utbetalats till författaren

eller hans efterlevande, ej skall kunna vara föremål för försäljning,

gåva, pantsättning eller utmätning eller omfattas av konkursförfarande.

Med hänsyn till det personliga i den ersättning det här gäller bör det icke

ifrågakomma, att författare eller deras efterlevande överlåter de ersättningar,

som kan tänkas utfalla framdeles. Då det åtagande att till författarna

utgiva ersättning för boklån, som det allmänna nu gör, icke svarar

mot någon i auktorrätten grundad förpliktelse, kan ett förhindrande av

dylika överlåtelser formellt ske enklast genom att i de föreskrifter, som

utfärdas om fördelningen av ersättningarna, intages en bestämmelse om

att rätt till ersättning icke kan överlåtas och förty icke må tagas i mät för

gäld. Däremot är det icke påkallat att hindra förfoganden med avseende

å redan utbetalade ersättningsbelopp eller belopp, som är tillgängliga för

lyftning.

Enligt bokutredningens förslag skall de från anslaget avsatta medlen

till Sveriges författarfond disponeras av ett centralt organ, kallat styrelsen

för Sveriges författarfond. Nämnda styrelse skall enligt utredningens förslag

handlägga alla ärenden rörande utdelning av individuell gottgörelse

åt författarna samt pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål,

uppgöra författarförteckningar och i samråd med bibliotekskonsulenterna

hos skolöverstyrelsen utvälja de bibliotek, som skall redovisa den årliga

lånefrekvensen. Ansökningar om stipendier och bidrag skall inlämnas till

styrelsen, denna dock obetaget att utdela bidrag även om ansökning därom

icke inkommit. Styrelsen skall enligt utredningens förslag kungöra vilka

belopp som står till förfogande för utdelning. Utredningen föreslår vidare,

att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för styrelsen.

Vad utredningen sålunda föreslagit anser jag mig böra förorda.

Enligt utredningens förslag skall författarfondens styrelse bestå av representanter

för de tre författarföreningarna och det allmänna. Ordföranden

och ytterligare två allmänna representanter i styrelsen bör enligt utredningens

mening utses av Kungl. Maj:t. Författarna bör enligt utredningens

uppfattning representeras av tre skönlitterära, två facklitterära författare

och en barn- och ungdomsförfattare. Författarrepresentanterna bör enligt

utredningens mening utses av Sveriges författareförening, av Sveriges ungdomsförfattareförening

och av föreningen Minerva. Styrelsen skall enligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 133.

utredningens förslag utses för tre år i sänder. Gentemot utredningens förslag

beträffande styrelsens sammansättning har ungdomsförfattarföreningen

hävdat, att den borde vara företrädd av två representanter i styrelsen. Föreningens

önskemål på denna punkt synes mig böra tillgodoses. Jag anser

vidare, att Sveriges författareförening och föreningen Minerva också bör

äga vardera två representanter i styrelsen. Härigenom kommer de tre författarorganisationerna

att få jämbördig ställning inom fondens styrelse. I

övrigt anser jag mig böra biträda vad utredningen nu föreslagit rörande författarfondens

styrelse m. m.

Kostnaderna för styrelsens verksamhet anser jag böra bestridas ur den

del av det nya anslaget, som skall användas till kollektiva ändamål. Det

torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att anvisa erforderliga medel ur nämnda

anslagsdel för styrelsens verksamhet. Likaså torde Kungl. Maj:t få bestämma

arvoden samt resekostnadsersättning och traktamente åt styrelsens

ledamöter och sekreterare.

Beträffande styrelsens uppgifter må — utöver vad förut nämnts — framhållas

följande. Utlåningsfrekvensen av svenska författares verk, som åtnjuter

rättsskydd enligt gällande auktorrätt, skall såsom utredningen föreslagit

mätas genom stickprovsundersökningar inom ett urval av större och

mindre folk- och skolbibliotek, så utvalda att de representerar ett genomsnitt

av Sveriges biblioteksväsende. Författarfondens styrelse har att efter

samråd med skolöverstyrelsens bibliotekskonsulenter utvälja de bibliotek,

som skall ingå i urvalet. Till varje sådant bibliotek skall styrelsen för författarfonden

översända en förteckning, upptagande namnen på de författare,

som vid undersökningstillfället åtnjuter förut omnämnt rättsskydd. I

denna förteckning skall av vederbörande bibliotek införas antalet en viss

dag utlånade böcker av nämnda författare. Uppgift skall samtidigt lämnas

om bibliotekens totala utlåning och om utlåningen av sådana samlingsverk

och antologier, som icke medför individuell ersättning men likväl skall medtagas

i lånestatistiken över skyddade verk. Listorna återsändes därefter till

fondens styrelse, som låter verkställa sammanräkning av de sålunda redovisade

utlåningssiffrorna.

På grundval av de lämnade uppgifterna har författarfondens styrelse att

fastställa relationen mellan antalet lån av skyddade verk och antalet övriga

verk inom stickprovsmaterialet samt med ledning härav beräkna samma

proportion inom den totala biblioteksutlåningen. Uppgift om den totala

biblioteksutlåningens omfattning erhålles från skolöverstyrelsen. Den sålunda

framräknade proportionen lägges till grund för anslagsberäkningen.

Rörande stickprovsundersökningens omfattning må nämnas följande. Då

en total registrering av hela lånefrekvensen i de drygt 5 700 statsunderstödda

folk- och skolbiblioteken, vilken år 1952 uppgick till nära 32,5 miljoner

boklån, ligger utom möjligheternas gräns, måste ett urval av bibliotek

svara för underlaget till ersättningens beräkning. Detta har jämväl godta
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

gits av remissinstanserna. Den av utredningen företagna undersökningen

vid 24 bibliotek visade, att registreringsarbetet var av måttlig omfattning

och icke torde ha inneburit någon väsentligare arbetsbelastning på de av

undersökningen berörda biblioteken.

Registreringen av antalet utlånade ersättningsberättigade böcker en viss

dag kommer att omfatta alla sådana böcker, som utlånats från biblioteken

under hela den utlåningsperiod — i regel tre veckor — som stadgas för biblioteken.

Samtliga böcker, som ännu icke återlämnats före utlåningsperiodens

utgång, redovisas nämligen som utlånade. Härigenom kan punktundersökningen

en viss dag i stort sett sägas täcka verksamheten under en hel

utlåningsperiod, d. v. s. omkring 1/16 av bibliotekens hela utlåning under

ett år. (En månads ordinarie sommarstängning har härvid frånräknats.) Om

stiekprovsundersökningen företages vid en tidpunkt, då allmänhetens intresse

för boklån brukar kulminera, kan en ännu större del av utlåningen

täckas, sannolikt inemot 1/12.

Den första stiekprovsundersökningen bör givetvis bli förhållandevis omfattande.

Om den skall kunna motsvara 5 procent av den totala utlåningen,

skulle utlåningens fördelning på dels rättsskyddade dels övriga verk behöva

undersökas inom en kvot på 1 625 000 boklån under förutsättning att

totalutlåningen har samma omfattning som år 1952 eller 32.5 miljoner boklån.

De 24 central- och landsbiblioteken samt Stockholms stadsbibliotek,

som tillhör de bäst utrustade och mest frekventerade biblioteken, svarar

tillsammans för 8,2 miljoner boklån eller för 25,4 procent av den totala utlåningen.

Vid ett givet tillfälle under högsäsongen kan deras utlåning sägas

motsvara 0,51—0,68 miljoner boklån. En undersökning vid tre tillfällen vid

dessa bibliotek skulle motsvara 1,5—2,o miljoner boklån. Stickprovsundersökningarna

första gången synes därför böra omfatta nämnda bibliotek och

företagas tre gånger under bibliotekssäsongens kulmen, d. v. s. under tiden

november—mars. Härjämte skall motsvarande undersökningar utföras

inom ett urval av skolbibliotek, förslagsvis ett 10-tal, och av andra folkbibliotek,

förslagsvis ett 15-tal. Biblioteken skall utväljas på sådant sätt,

att de motsvarar en god standard inom det svenska folk- och skolbiblioteksväsendet.

Föreligger andra regler för bokutlåningen vid dessa bibliotek,

måste hänsyn härtill tagas i den fortsatta bearbetningen av de lämnade

uppgifterna.

Om stickprovsundersökningarna, såsom förut nämnts, första gången utföres

vid tre skilda tidpunkter, exempelvis i november månad 1954 och i

januari och mars månader 1955, kommer visserligen blott en av tre undersökningar

att ha direkt syftning på bokutlåningen under år 1954. Detta

blir emellertid en engångsföreteelse, då undersökningarna framdeles kan utföras

under det kalenderår, som ersättningen avser. För inbesparande av tid

och kostnader kan de båda undersökningar, som utförts under januari och

mars månader 1955, även användas för beräkningen av anslag och medlens

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fördelning för det därpå följande budgetåret. Ytterligare en stickprovsundersökning

bör emellertid i sådant fall utföras i november månad 1955, så

att under sistnämnda år nytillkommen litteratur i bokbeståndet kan medtagas

i utlåningsstatistiken. Häremot kan givetvis invändas, att samma

siffror kommer att användas i två på varandra följande beräkningar, men

erfarenheten visar, att det råder en betydande konstans i allmänhetens

lånevanor. Några påtagliga olägenheter torde detta tillvägagångssätt icke

medföra.

Beräkningen av den författarna tillkommande individuella gottgörelsen

skall tillgå på det sättet, att de i stickprovsundersökningen redovisade utlåningssiffrorna

överföras på det totala antalet boklån. Om stickprovsurvalet

första gången motsvarar 5 procent av det totala antalet boklån, måste

utlåningssiffrorna i stickprovsurvalet multipliceras med 20 för att motsvara

100 procent. Är stickprovsurvalet blott 4 procent, blir faktorn 25 o. s. v.

Med ledning härav framräknas den gottgörelse, som skall tillkomma varje

enskild författare. Råder i visst fall tveksamhet om vem som skall anses

såsom rättsinnehavare, må beloppet deponeras tills klarhet vunnits. Ersättningsbelopp,

som icke kunnat tillställas vederbörande författare eller dennes

rättsinnehavare, må efter fem år tillföras författarfonden för att användas

för förut nämnda kollektiva ändamål.

I förevarande sammanhang får jag slutligen erinra om att i årets statsverksproposition,

bilagan åttonde huvudtiteln, under punkten 363 föreslagits,

att till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst

skall för nästa budgetår anvisas ett anslag av 100 000 kronor. Av

motsvarande anslag för innevarande budgetår är ett belopp av minst 30 000

kronor avsett att disponeras till understöd åt äldre, högt förtjänta skönlitterära

författare, medan återstoden av anslaget förutsatts skola disponeras

— förutom till understöd — även till stipendier åt yngre, lovande

skönlitterära författare. Nu avsedda anslag, som varit uppfört å riksstaten

under en följd av år, brukar utanordnas redan under juli månad det budgetår,

som anslaget avser. Som jag förut antytt torde det föreslagna nya

anslaget till ersättning åt författarna för biblioteksutlåningen kunna fördelas

först under våren—försommaren 1955. Jag förordar därför att det i

statsverkspropositionen för nästa budgetår äskade anslaget till understöd

åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst skall disponeras

enligt samma grunder, som gäller för innevarande budgetår.

I anslutning härtill må framhållas, att bokutredningen närmast tänkt sig

att sistnämnda anslag — efter genomförande av utredningens förslag om

ersättning för biblioteksutlåningen — skulle användas uteslutande för utdelning

av meritstipendier till högt förtjänta författare. Anslaget borde enligt

utredningens mening sålunda renodlas till ett rent stipendieanslag. Nu

utgående stadigvarande understöd åt äldre författare syntes utredningen i

stället böra utdelas ur den del av det föreslagna nya anslaget till ersättning

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

för biblioteksutlåningen, som skall användas till kollektiva ändamål. Av

skäl som jag nyss antytt synes mig emellertid icke nödvändigt, att nu upptaga

bokutredningens förslag på denna punkt till närmare övervägande.

Detta torde lämpligen böra anstå till i samband med anslagsäskandena för

budgetåret 1955/56.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående föreslagna grunder

för beredande av ersättning åt författare för utlåning av

deras verk genom bibliotek, m. m.,

b) till Ersättning åt författare för utlåning av deras verk

genom bibliotek för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag

av 500 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar Hans Maj :t

Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 195It,

1 samt

Nr ISS.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:254 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. a1 i texten
  2. SU 1954:105 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts framställningar angående anslag för budgetåret 195J+/55 till ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bi s. 1 i texten