Angående anslag för budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m
1954-02-19 · 46 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:141, Angående anslag för budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
1
Nr 141.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.; given Stockholms slott den 19 februari
1954.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sam. B. Norup.
- %
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att den statsunderstödda skogliga yrkesundervisningen
liksom hittills skall bedrivas av skogsvårdsstyrelserna under ledning
av skogsstyrelsen. För att intensifiera undervisningen förordas, bland annat,
att vissa förändringar skall vidtagas i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
råd i undervisningsfrågor, att skogsstyrelsen skall utökas med en ledamot,
representerande skogsarbetarna, ävensom att samarbetet mellan skogsstyrelsen
samt övriga av yrkesutbildningsverksamheten berörda myndigheter
och sammanslutningar skall vidgas. Dessutom anses en mindre utökning av
såväl skogsstyrelsens som skogsvårdsstyrelsernas personal erforderlig. Slutligen
föreslås vissa ändringar i bestämmelserna rörande statsbidrag och elevunderstöd.
För att bestrida kostnaderna för undervisningsverksamheten in. in. hemställes,
att för nästa budgetår skall anvisas ett reservationsanslag av 968 000
kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr Hl.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 februari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Norup, fråga om anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. samt
anför därvid.
I. Inledning.
Å riksstaten för innevarande budgetår har under rubriken Skogsvård m m.:
Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. uppförts ett reservationsanslag av
350 000 kronor. Av detta anslag avses 335 000 kronor till skogsbrukskurser,
10 000 kronor till kurser för virkesmätare och 5 000 kronor till bidrag till
vissa föreningar. I samband med anvisandet av nyssnämnda anslag har 1953
års riksdag medgivit Kungl. Maj:t att för år 1953 tilldela Föreningen för
växtförädling av skogsträd bidrag med 60 000 kronor ur domänfondens
driftsmedel.
I årets statsverksproposition (IX ht p. 191) har Kungl. Maj:t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till nämnda ändamål för budgetåret 1954/55 beräkna ett reservationsanslag
av 350 000 kronor. Jag torde nu få återkomma till denna anslagsfråga och
därmed sammanhängande spörsmål.
Med skrivelse den 19 september 1952 överlämnade arbetsmarknadsstyrelsen
en inom styrelsen utarbetad promemoria angående yrkesutbildning för
skogsarbetare. Över promemorian, vilken utarbetats med anledning av
Kungl. Maj :ts uppdrag den 18 maj 1951 åt arbetsmarknadsstyrelsen att söka
klarlägga vilka åtgärder som vore erforderliga för att trygga skogsbrukets
behov av arbetskraft och bereda denna en jämn sysselsättning, avgavs yttranden
av ett stort antal remissmyndigheter, bland andra skogsstyrelsen.
I propositionen nr 101 till 1953 års riksdag uttalades, att det syntes angeläget
att spörsmålet om ifrågavarande utbildning gjordes till föremål för
Kungl. Maj:ts proposition nr IM.
3
ytterligare överväganden. Då riksdagen (JoU 17; Rskr 153) icke gjorde någon
erinran mot detta uttalande, uppdrog Kungl. Maj :t den 8 maj 1953 åt
skogsstyrelsen att med beaktande av vad jordbruksutskottet anfört i sitt
nyssnämnda utlåtande verkställa en närmare översyn av de förslag, som
skogsstyrelsen framlagt i sitt remissutlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens
promemoria, och att till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag i ämnet,
vartill sagda översyn kunde föranleda.
Med skrivelse den 23 oktober 1953 har skogsstyrelsen överlämnat en samma
dag dagtecknad promemoria med förslag till ordnande av den lägre
skogliga yrkesutbildningen.
Över skogsstyrelsens promemoria har, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga, samtliga skogsvårdsslyrelser och länsarbetsnämnder,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska landstingsförbundet, Föreningen skogsarbeten, Föreningen skogsarbetens
och domänstyrelsens arbetsstudieavdelning, Mellan- och sydsvenska
skogsbrukets arbetsstudier, Värmlands skogsarbetsstudier, Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges arbetares centralorganisation, Svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening samt Svenska yrkesskolf
öreningen.
Innan jag närmare redogör för de i skogsstyrelsens promemoria framlagda
förslagen och de däröver avgivna remissyttrandena, torde jag i korthet få
lämna en redogörelse dels för hittillsvarande förhållanden i fråga om yrkesutbildningsverksamheten
på skogsbrukets område, dels för det av arbetsmarknadsstyrelsen
framlagda förslaget angående yrkesutbildning för skogsarbetare
samt remissyttrandena däröver.
II. Hittillsvarande förhållanden.
Historik, gällande bestämmelser m. m. Bortsett från viss specialutbildning
är yrkesutbildningsverksamheten inom det svenska skogsbruket av mycket
ungt datum. Ifrågavarande yrkesutbildning har ännu icke på långt när nått
samma stadga och omfattning som motsvarande verksamhet inom andra
näringsgrenar. De i början av 1900-talet inrättade skogsvårdsstyrelsernas
arbete var ursprungligen inriktat nästan uteslutande på upplysningsverksamhet
i skogsskötselfrågor. Arbetet fick emellertid så småningom alltmer
karaktären av yrkesutbildning, meddelad dels vid egna kurser, dels vid
lantmanna- och lantbruksskolor. Undervisningen omfattade dock nästan
enbart skogsskötsel, avverkningsarbetenas planläggning och organisation
samt andra frågor av intresse vid driften av enskilda skogsbruk. Någon
egentlig undervisning i skogsarbetenas rent tekniska bedrivande och i red
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr lbl.
skapslära förekom icke förrän på 1930-talet, då ett par större skogsbolag,
domänverket, sågfabrikanterna och vissa skogsvårdsstyrelser började bedriva
utbildning i framför allt verktygsvård. De första mera allsidiga utbildningskurserna
i skogsarbete (skoglig fortsättningsskola i Råneå, Norrbottens
län, och längre kurser för skogsarbetare vid Simonstorp, Östergötlands
län) daterar sig från tiden omkring år 1945.
Sedan norrlandskommittén framlagt det första förslaget till statligt organiserad
verksamhet på området, uppdrogs år 1943 åt särskilt tillkallade sakkunniga
för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering att framlägga
förslag rörande, bland annat, yrkesutbildningen inom skogsbruket.
Medan utredningsarbetet pågick, anvisades under åren 1946—1949 ett årligt
statligt anslag å 40 000 kronor för en försöksmässig verksamhet, inriktad
på ett par av de vidareutbildningskurser för yrkesverksamma, som
norrlandskommittén föreslagit, nämligen allmän fortbildningskurs för skogsarbetare
samt körarkurs. Sedan nyssnämnda sakkunniga avslutat sitt utredningsuppdrag
(SOU 1948: 49), fattade statsmakterna år 1949 (Prop. 124;
JoU 45; Rskr 346) beslut om ordnande av en statsunderstödd skoglig yrkesutbildning.
Denna skulle under skogsstyrelsens ledning och tillsyn omhänderhas
av skogsvårdsstyrelserna med ett råd i undervisningsfrågor vid sin
sida och omfatta dels grundläggande yrkesutbildning för ungdom genom
ungdomskurser av tre månaders längd, dels vidareutbildning av yrkesverksamma
genom skogsarbetarkurser av en—tre veckors längd, kortare ltörarkurser,
rörlig instruktionsverksamhet, utbildning av förmän samt kombinerade
skriftliga och muntliga kurser i skogsbruk. För detta ändamål samt
för elevunderstöd till skogsbrukskurser av andra slag än de nyssnämnda
har för tiden från och med budgetåret 1949/50 hittills anvisats tillhopa
1 465 000 kronor, varav 195 000 kronor för budgetåret 1949/50, 250 000 kronor
för ettvart av budgetåren 1950/51 och 1951/52, 435 000 kronor för budgetåret
1952/53 samt 335 000 kronor för innevarande budgetår.
Bestämmelserna angående sådana kurser, som med statsbidrag anordnas
av skogsvårdsstyrelse eller skogssällkapet, återfinnes i kungörelsen den 3
juni 1949 (nr 388) angående statsunderstödda skogsbrukskurser. Enligt kungörelsen
må kurs anordnas antingen med enbart muntlig undervisning eller
med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning. Kurs med enbart muntlig
undervisning må anordnas såsom ungdomskurs för grundläggande yrkesutbildning
åt ungdom, skogsarbetarkurs för ökad yrkesutbildning åt
skogsarbetare, körarkurs för undervisning i skogskörslor och vad därmed
äger samband eller såsom förmanskurs för utbildning av arbetsförmän.
I fråga om kursdeltagarnas kostnader för undervisningen föreskrives i
kungörelsen, bland annat, att kursdeltagare själv skall betala sitt uppehälle.
Under vissa förutsättningar må dock deltagare i ungdomskurs eller förmanskurs
tillerkännas understöd till sitt uppehälle med 4 kronor om dagen. Dessutom
må till dylik kursdeltagare utbetalas arbetspremie, i den mån kostnaden
härför kan täckas av skogsvårdsstyrelsen tillkommande inkomst för
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
5
arbete, som vid kursen utförts för annans räkning. Deltagare i skogsarbetarkurs
eller i körarkurs med längre varaktighet än fem undervisningsdagar
skall erhålla resekostnadsersättning, om han ej under kursen kan vistas i
sitt hem, ävensom traktamentsstipendium med 4 kronor om dagen. Är det
fråga om skogsarbetarkurs med längre varaktighet än fem undervisningsdagar,
skall även utgå stipendium för förlorad arbetstid med högst It kronom
om dagen, om deltagaren har försörjningsplikt mot familj, och eljest
med högst 5 kronor om dagen. Nyssnämnda förmåner till deltagare i skogsarbetarkurs
tillkommer även den, som deltager i den muntliga delen av kurs
med kombinerad muntlig och skriftlig undervisning.
Angående det statliga stödet åt skogsvårdsstyrelserna respektive skogssällskapet
för kursverksamheten har i nyssnämnda kungörelse intagits ett
flertal bestämmelser. Sålunda skall till sådan kurs med enbart muntlig undervisning,
som omfattar minst sex undervisningsdagar, utgå statsbidrag till
gottgörelse åt lärare eller instruktörer antingen med hela beloppet för resekostnads-
och traktamentsersättning för det fall att vederbörande är befattningshavare
hos skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelse respektive skogssällskapet
eller statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt, eller med hela beloppet
för resekostnadsersättning och visst till beloppet maximerad del av övriga
ersättningar för det fall att vederbörande icke är sådan tjänsteman. Vidare
skall i fråga om nu nämnda kurser utgå statsbidrag dels till understöd åt
deltagare i ungdomskurs eller förmanskurs samt till traktamentsstipendier
åt deltagare i skogsarbetarkurs eller förmanskurs med hela beloppet av dylika
understöd och stipendier, dels till övriga kostnader, däri inberäknat resekostnadsersättning
åt kursdeltagare och stipendier för förlorad arbetstid,
med tre fjärdedelar av det belopp, som skogsstyrelsen godkänner. I fråga
om sådan muntlig kurs, som omfattar mindre än sex undervisningsdagar,
skall statsbidrag utgå med tre fjärdedelar av de utav skogsstyrelsen godkända
kostnaderna för kursen, dock med viss maximering i fråga om bidrag
till gottgörelse åt lärare eller instruktör. Då fråga är om kurs med
kombinerad skriftlig och muntlig undervisning skall statsbidrag utgå dels
till kostnaden för den skriftliga undervisningen med i regel hela beloppet
av denna kostnad, dels till gottgörelse åt lärare eller instruktör enligt
i huvudsak samma grunder, som gäller vid enbart muntlig kurs, vilken
omfattar minst sex undervisningsdagar, dels till övriga kostnader
med tre fjärdedelar av det belopp, som skogsstyrelsen godkänner. I övrigt
gäller att statsbidrag ej må utgå till kostnader för inkvartering eller utspisning
av kursdeltagare samt alt statsbidrag ej heller må utgå med mindre
antalet kursdeltagare vid kursens början uppgår till minst tio i ungdomskurs
eller förmanskurs och minst sju i annan kurs.
Enligt kungörelsen den 13 oktober 1944 (nr 679) angående understöd av
statsmedel åt vissa elever vid skogsbrukskurser må sådant understöd under
vissa förutsättningar tilldelas elev dels vid skogsbrukskurs, som anordnas av
annan än skogsvårdsstyrelse, dels vid av skogsvårdsstyrelse anordnad skogsvårdskurs
av annat slag än som avses i kungörelsen nr 388/1949. Understödet
6
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.
utgår med 4 kronor om dagen vid sådan kurs som pågår minst två veckor
eller, i fråga om specialkurs avseende ett begränsat ämnesområde, minst tre
dagar.
Rörande den nuvarande omfattningen av kursverksamheten torde få hänvisas
till den närmare redogörelse härför, som lämnas i det följande.
Slutligen torde i förevarande sammanhang böra erinras om att chefen för
ecklesiastikdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1952 tillkallat särskilda sakkunniga för att slutföra 1946 års skolkommissions
utredning rörande yrkesutbildningen (1952 års yrkesutbildningssakkunniga).
Ifrågavarande utredningsuppdrag omfattar icke den skogliga
yrkesutbildningen. Vidare kan erinras om att 1952 års riksdag, med anledning
av ett av chefen för ecklesiastikdepartementet i statsverkspropositionen
(VIII ht s. 376) gjort uttalande att en översyn av överstyrelsens för yrkesutbildning
organisation borde komma till stånd, framhållit att nämnda utredning
icke blott borde taga sikte på ifrågavarande ämbetsverks ändamålsenliga
organisation utan vidgas till att omfatta samtliga de problem, som stode i
samband med yrkesutbildningens centrala ledning. Härom uttalades i 1953
års statsverksproposition (VIII ht s. 436), att en utredning av den omfattning
riksdagen sålunda begärt icke lämpligen kunde igångsättas för det dåvarande,
i alla händelser icke förrän 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
fullgjort sitt uppdrag.
III. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag.
A. Promemorian.
I den inom arbetsmarknadsstyrelsen utarbetade promemorian föreslås,
att skogsarbetarutbildningen, intill dess avgörande träffats i frågan om
den centrala ledningen för yrkesutbildningen i landet, skall
ställas under överinseende av en fristående nämnd, förslagsvis kallad skogsbrukets
centrala yrkesutbildningsnämnd. Denna nämnd, vilken tills vidare
bör lyda under jordbruksdepartementet, bör bestå av åtta ledamöter, representerande
bondeskogarna, bolagsskogarna, de allmänna skogarna, skogsarbetarna,
det allmänna yrkesskolväsendet, skolmyndigheterna, skogsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Nämnden föreslås skola få till sitt förfogande
ett tills vidare till skogsstyrelsen knutet kansli, som bör förestås av en
förste konsulent i lönegrad Ce 31. Vidare föreslås i promemorian, att till
nämnden skall knytas 5 yrkeslärare i lönegrad Ce 20 samt för handläggning
av de administrativa ärendena 1 förste byråsekreterare i lönegrad Ce
27. Dessutom erfordras 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden. Så snart
klarhet vunnits om yrkesutbildningens centrala ledning, bör skogsbrukets
centrala yrkesutbildningsnämnd anslutas såsom en delegation till det centrala
yrkesutbildningsorganet.
Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd skall enligt förslaget vara
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj.ts proposition nr Ht.
tillsynsmyndighet för den statliga och statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten
för skogsarbetare, disponera och fördela statsanslagen till
denna verksamhet, bistå länsorganen med utredningar, materiel m. m., som
kan främja länsorganens verksamhet, vid behov organisera kurser för lärare
och instruktörer, fastställa undervisningsplaner samt samarbeta med
centrala och lokala myndigheter i frågor, som berör nämndens verksamhetsfält.
För att tillförsäkra nämnden föreläsare, lärare och instruktörer
in. in. bör samarbete ske med domänstyrelsen, skogsstyrelsen och skogliga
sammanslutningar. Vidare bör fortlöpande kontakt hållas med överstyrelsen
för yrkesutbildning och med lantbruksstyrelsen.
Fmligt förslaget bör verksamheten regionalt understödjas, kompletteras
och samordnas av ett länsorgan, förslagsvis kallat skogsbrukets yrkesutbildningsnämnd
och med en sammansättning som nära motsvarar det
centrala organets. För verkställighet av åtgärder i enlighet med den lokala
nämndens beslut föreslås, att vid envar av nämnderna i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län skall finnas en heltidsanställd utbildningskonsulent i lönegrad
Ce 27, som skall vara nämndens sekreterare, studierektor in. m. För övriga
län föreslås tills vidare, att varje nämnd skall få möjlighet att mot skäligt
arvode deltidsanställa en sekreterare. De lokala nämnderna, som i fråga om
kansli tills vidare bör anknytas till skogsvårdsstyrelserna, skall självständigt
handlägga alla sådana frågor rörande skogsarbetarutbildning, vilka
icke skall underställas skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd,
bedriva kurs- och instruktionsverksamhet i egen regi eller i samarbete med
skogsägareföreningar, företag, domänverket och övriga företrädare för allmänna
skogar, fackliga organisationer, kommunala yrkesskolor, skogsvårdsstyrelser,
folkskoleinspektörer och folkskolestyrelser, utarbeta eller
granska undervisningsplaner för nämnda utbildningsverksamhet samt hos
det centrala organet utverka och fördela statsbidrag till verksamheten.
Beträffande utbildningsverksamheten anföres i promemorian,
bland annat, att värdefulla pedagogiska erfarenheter gjorts under de
senaste åren såväl hos skogsvårdsstyrelserna som hos domänverket och de
enskilda företagen. Dessa erfarenheter ger vid handen att man icke bör eftersträva
en långt driven specialisering i fråga om kurstyper och undervisningsmetoder.
Verksamheten måste smidigt kunna anpassas efter skiftande
behov. Huvudvikten bör emellertid ligga på undervisning i arbetsteknik
och redskapsvård, varvid dock måste uppmärksammas, att skogsbruket befinner
sig i en snabb teknisk utveckling. Motordrivna handverktyg och
maskiner får växande betydelse vid själva avverkningsarbetet och traktorerna
får en alltmer framträdande roll vid olika slags körning. Då det är
ogörligt att i förväg draga upp riktlinjer för hur utbildningen skall kunna
anpassas efter utvecklingen, bör det ankomma på skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder
att utarbeta och avväga undervisningsplaner och undervisningsprogram.
Nämnderna bör vidare 1m frihet alt i samförstånd med
den centrala nämnden pröva olika undervisningsmetoder och kurstyper.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Knngl. Maj:ts proposition nr Ht.
I övrigt anföres beträffande verksamheten, att denna vid de skogsbetonade
fortsättningsskolorna liksom hittills bör taga sikte på att ge förberedande
yrkeskunskap samt att skogsarbetarutbildningen i enhetsskolans klass 9 y
bör bli en breddning och fördjupning av den skogsbetonade fortsättningsskolan.
Då det nya skolsystemet genomförts i sin helhet förutsättes, att den
förberedande yrkesutbildningen för skogsarbetare i huvudsak skall tillgodoses
genom enhetsskolan. Det torde emellertid vara nödvändigt att även
i framtiden ha någon form av kurser för äldre arbetstagare inom skogsbruk.
Denna fråga bör hänskjutas till skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder.
Dessutom torde vara nödvändigt med fortbildningskurser och specialkurser
av olika Lyper, varvid insatser måste förutsättas såväl från arbetsgivarna
som från samhällets sida. Vid kommunala skolor för yrkesundervisning
torde enligt förslaget kunna bedrivas skoglig yrkesutbildning efter
samma linjer, som tidigare följts av skogsvårdsstyrelserna, domänverket
och olika företag, varvid kurser i traktorkörning, motorsågning och maskinreparation
bör ifrågakomma. Vid centrala verkstadsskolor, där endast
längre kurser torde komma att anordnas, torde kunna utbildas dels verkstadspersonal
till skogsbrukets servicestationer, dels skogsarbetare för instruktörs-
och arbetsledaruppgifter av olika slag. Vidare torde skogsvårdsstyrelserna
komma att vid sina skogsbrukskurser bedriva viss skogsarbetarutbildning.
Slutligen förutsättes i promemorian, att domänverkets och
det övriga skogsbrukets samt de olika organisationernas skogsarbetarutbildning,
vartill statsbidrag bör kunna utgå då fråga är om grundläggande
kurser och omskolningskurser, kommer att utgöra en betydelsefull del av
den totala verksamheten. Beträffande lantmannaskolornas skogsundervisning
anses önskvärt, att utbildningen i praktiskt skogsarbete får större
plats på skolornas schema. Särskilt rekommenderas anordnandet av kurser
i skogskörning med traktor.
I fråga om kostnaderna för verksamheten anföres i promemorian,
att det icke är möjligt att exakt beräkna desamma. Endast de fasta kostnaderna
för nämnderna och dessas verkställande organ är i förväg givna.
I övrigt blir kostnaderna beroende på verksamhetens omfattning, vilken
i sin tur bestämmes av elevtillströmningen, tillgången på lärare och andra
svårbedömbara faktorer. I anslutning till kostnadsberäkningarna framhålles,
att de skogsbetonade fortsättningsskolorna bör få ekonomiska möjligheter
att existera oberoende av ekonomisk hjälp från intresserade företag
inom storskogsbruket. Med hänsyn härtill föreslås, att skolöverstyrelsen
bemyndigas undersöka merkostnaderna för dessa skolor i förhållande till övriga
yrkesbetonade fortsättningsskolor samt därefter genomföra skälig höjning
av statsbidraget.
Kostnaderna för skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd beräknas
i promemorian till i runt tal 312 000 kronor, varav 132 000 kronor till löner
och arvoden, 50 000 kronor till lärar- och instruktörsutbildning, 50 000
kronor till resekostnadsersättningar och traktamenten, 50 000 kronor till
undervisningsmateriel samt 30 000 kronor till omkostnader. I fråga om
Kungl. Maj.ts proposition nr lil.
9
skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder uppskattas kostnaderna till sammanlagt
cirka 1 172 000 kronor, varav 257 000 kronor till arvoden och löner
till nämndernas ledamöter, konsulenter och sekreterare, 230 000 kronor
till deltidsanställda lärare, instruktörer och föreläsare, 350 000 kronor till
stipendier åt elever i statsunderstödda skogsarbetarkurser, 110 000 kronor
till resekostnadsersättningar och traktamenten, 175 000 kronor till lokaler,
förläggningar, kanslikostnader och diverse undervisningsmateriel samt
50 000 kronor till övriga omkostnader. Det till stipendier föreslagna beloppet
föreslås skola fördelas enligt samma principer, som för närvarande gäller
i fråga om stipendier till statsunderstödd skogsarbetarutbildning men
med väsentligt höjda belopp. Sålunda bör det belopp, som är avsett att täcka
kostnaderna för kost under kursen, höjas till 5 kronor för dag och elev.
Stipendierna för förlorad arbetsförtjänst för icke familjeförsörjare bör höjas
till 7 kronor och för familjeförsörjare till 15 kronor för dag och elev. Till
elever vid ungdomskurser bör utgå ett stipendium av 6 kronor för dag och
elev. Fria resor till och från kursorten bör utgå efter samma grunder som
tidigare.
De sammanlagda kostnaderna för den i promemorian föreslagna organisationen
och dess verksamhet skulle sålunda komma att uppgå till (312 000
+ 1 172 000 =) 1 484 000 kronor. Inom denna kostnadsram skulle kunna
anordnas dels 3—14-dagarskurser för 1 500 yrkesvana skogsarbetare,
dels 40-dagars ungdomskurser för 500 elever i åldern 15—20 år, dels
ock 1—3 veckors instruktörs- och förmanskurser m. m. för 200 elever.
Dessutom förutsättes instruktionsverksamhet bland yrkesverksamma skogsarbetare
i arbetsteknik, verktygsvård, arbetarskydd, sjukvård m. m. Utanför
den nu angivna verksamheten, vilken enligt promemorian icke på långt
när täcker utbildningsbehovet, faller dels den förberedande yrkesutbildningen
för skogsarbetare i skogsbetonade fortsättningsskolor och i enhetsskolans
klass 9 y, dels den väntade verksamheten vid kommunala yrkesskolor
och centrala verkstadsskolor. Med hänsyn härtill och till omfattningen
av företagens egen utbildningsverksamhet anses den i promemorian föreslagna
medelsanvisningen möjliggöra ett tillgodoseende av de mest angelägna
behoven.
B. Yttrandena.
Beträffande de över arbetsmarknadsstyrelsens promemoria avgivna yttrandena
torde i detta sammanhang endast få anföras, att de av styrelsen
framlagda förslagen förordas i en del utlåtanden. Vissa remissinstanser har
emellertid helt avstyrkt desamma eller föreslagit väsentliga ändringar däri.
De sålunda gjorda invändningarna är delvis av principen natur.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
IV. Skogsstyrelsens förslag.
A. Promemorian.
Huvuddragen av skogsstyrelsens förslag. Skogsstyrelsen anser uppenbart,
att den skogliga yrkesutbildningsverksamheten måste utvidgas mycket
starkt, om den skall kunna ge nämnvärt resultat. Den grundläggande yrkesutbildningen
kan och bör vara gemensam för alla de olika grupperna
av yrkesutövare. Efter grundutbildningen bör helst följa ett par års praktisk
verksamhet. Utbildningen därefter kan vara av skilda slag för de olika
grupperna. Skogsstyrelsen har kommit till den bestämda uppfattningen, att
yrkesutbildningen av de egentliga skogsarbetarna icke lämpligen kan behandlas
som ett fristående problem. Hittills tillämpade kursformer bör i
princip kunna godtagas, även om en komplettering med nya kurstyper måhända
är aktuell. Inrättande av särskilda skogsarbetarskolor torde däremot
för närvarande icke vara aktuellt.
Beträffande den skogliga yrkesutbildningens organisation anser skogsstyrelsen
mindre lämpligt att inför den väntade översynen av hela yrkesutbildningens
centrala organisation genomföra den av arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagna fullständiga omläggningen av ledningen för skogsarbetarutbildningen.
Enligt skogsstyrelsens mening bör den nuvarande organisationen
bibehållas. Vissa åtgärder torde emellertid böra vidtagas i syfte
att förbättra och effektivisera densamma. Sålunda bör skogsstyrelsen utökas
med en representant för skogsarbetarna. Vidare bör samarbetet med övriga
intresserade myndigheter och organisationer ske i mera organiserad form än
hittills. Dessutom bör åtgärder vidtagas för att effektivisera samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och dessas råd i undervisningsfrågor.
För att möjliggöra den förordade utvidgningen av verksamheten föreslås,
att skogsstyrelsen skall tillföras en byrådirektörstjänst i lönegrad 33 samt
att medel skall anvisas för två specialutbildade lärare. För skogsvårdsstyrelsernas
del föreslås, att medel skall beräknas för 12 yrkeslärare i 17
och 19 lönegraderna samt 6 helårsanställda instruktörer med lön eller arvode
motsvarande 12 lönegraden. Härutöver bör hos envar av skogsvårdsstyrelserna
i Jönköpings, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län inrättas en tjänst i 27 lönegraden, vars innehavare skall
leda undervisningsarbetet.
Vidare föreslås, att det statliga stödet till elevernas kostnader för deltagandet
i kurserna i vissa fall skall utgå enligt förmånligare grunder än
hittills.
I fråga om statsbidragsreglerna föreslås, att de nuvarande bestämmelserna
skall sammanföras till en kungörelse. I samband därmed bör dels
införas ökad möjlighet till bidrag för vissa av skogsföretag och andra anordnade
kurser, dels genomföras en allmän förenkling av bidragsreglerna.
Kostnaderna för genomförande av de utav skogsstyrelsen framlagda för
-
Kungi. Maj:ts proposition nr lbt.
11
slagen beräknas för nästa budgetår till 1 000 000 kronor, varav 690 000 kronor
till bidrag till kurser, 25 000 kronor till instruktörsutbildning, 25 000
kronor till inköp av för skogsvårdsstyrelserna gemensam undervisningsmateriel
m. m., 48 000 kronor till personalkostnader för skogsstyrelsen samt
212 000 kronor till personalkostnader för skogsvårdsstyrelserna.
Härefter torde jag få övergå till en närmare redogörelse för innehållet
i skogsstyrelsens promemoria.
Verksamhetens omfattning. Skogsstyrelsen upplyser, att någon enhetligt
uppställd statistik över den skogliga yrkesutbildningen under tidigare år
icke finnes. I promemorian har dock lämnats vissa uppgifter i berörda hänseende.
Vad först angår den av skogsvårdsstyrelserna organiserade
och genom särskilda statsanslag understödda undervisningsverksamheten
anordnades under budgetåret 1952/53 i följande sammanställning
angivna kurser. Till jämförelse har i sammanställningen inom parentes
angivits motsvarande siffror för budgetåret 1949/50.
Kurser Elever Elevdagar
Ungdomskurser.....................
15
( 4)
252
( 65)
9 865
(2 476)
Skogsarbetarkurser, 2—6 dagar.......
141
(65)
1 845
(702)
6 084
(2 414)
Skogsarbetarkurser, 10 dagar och längre
26
(13)
358
(224)
5 653
(3 792)
Körarkurser........................
14
(10)
541
(226)
1 611
(1 143)
Förmanskurser......................
4
( 1)
66
( 17)
1414
( 221)
Kombinerad skriftlig och muntlig un-
dervisning........................
143
(24)
1 632
(298)
Demonstrationer, 1-dagskurser och rörlig
instruktionsverksamhet i arbetsteknis
-
ka frågor ........................ — 4 096 (1 275) —
I fråga om den av skogsvårdsstyrelserna i övrigt bedrivna undervisningsverksamheten
har under budgetåret 1952/53 anordnats 49 skogsbrukskurser
med 740 elever (10 300 elevdagar) och 25 kurser med 390 elever (2 845 elevdagar)
för utbildning av egna arbetsledare. Vidare har skogsvårdsstyrelserna
under samma budgetår medverkat vid anordnandet av sltoglig yrkesutbildning
vid 55 lantmannaskolor (1 621 elever) och vid 81 skogsbetonade
fortsättningsskolor (1 195 elever). Slutligen har för utbildning av
skogsvårdsstyrelsernas lärare och instruktörer i avverkningsteknik till och
med budgetåret 1952/53 anordnats 3 allmänna instruktörskurser om 2—3
veckors längd, 5 tvåveckorskurser för redskapsinstruktörer samt 4 pedagogiska
kurser om 2 veckors längd. I dessa kurser har deltagit sammanlagt
respektive 50, 63 och 84 elever.
Beträffande den av domänverket, skogsägareföreningar,
skogsbolag eller ar betsstudieorgan bedrivna undervisningsverksamheten
har i skogsstyrelsens promemoria lämnats vissa
uppgifter angående verksamhetens omfattning under år 1952. Jämsides med
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 141.
den statsunderstödda verksamheten anordnades sålunda under sistnämnda
år en ungdomskurs med 12 elever, 79 kortare skogsarbetarkurser om 2—6
dagar med 1 064 elever (3 004 elevdagar), 2 körarkurser med 41 elever
(157 elevdagar), 10 kurser med 136 elever (1 950 elevdagar) för utbildning
av förmän och instruktörer för avverkningsarbeten samt 5 allmänna förmanskurser
med 91 elever (4 260 elevdagar). Medverkan har vidare lämnats
vid 44 kurser (658 elever) vid den skogliga yrkesutbildningen vid skogsbetonade
fortsättningsskolor. Slutligen har i demonstrationer och rörlig
instruktionsverksamhet deltagit sammanlagt 11 550 elever.
Skogsstyrelsen framhåller i sin promemoria, att den förberedande yrkesutbildningen
genom skogsbetonade fortsättningsskolor nu nått en omfattning,
som börjar få praktisk betydelse, att nämnda utbildning visar tendens
till ytterligare utveckling, att den fullständigare grundutbildningen i särskilda
ungdomskurser, vilken utvecklats långsamt, är helt otillräcklig, att
intresset för vidareutbildning vid kortare specialkurser är mycket stort och
att ett ej obetydligt antal av de i skogen yrkesverksamma utnyttjar denna
form för att skaffa sig ökade färdigheter och kunskaper. Vidare anföres,
att skogsvårdsstyrelserna numera svarar för den helt övervägande delen av
den lägre skogliga utbildningen i landet även i vad avser arbetsteknisk undervisning.
Utbildningsbehovets omfattning och karaktär. Vid behandlingen av denna
fråga framhåller skogsstyrelsen inledningsvis, att någon aktuell utredning
över den inom skogsbruket verksamma arbetskraften
och dess fördelning på olika kategorier icke finnes tillgänglig.
Enligt undersökning av socialstyrelsen år 1938 skulle i norra Sverige
56 procent av skogsarbetet utföras av hemmansägare, arrendatorer och
deras söner samt 44 procent av arbetare, varav 20 procent av fasta arbetare.
I södra Sverige, där storskogsbruket har mindre omfattning, bör enligt skogsstyrelsen
ännu större andel ha belöpt på personer, knutna till jordbruket
och bondeskogsbruket. Av undersökningar, som gjorts i olika delar av landet,
framgår vidare, att antalet fasta skogsarbetare är förhållandevis ringa
samt att arbetsmarknaden i skogsbetonade områden ofta utmärkes av att
olika slag av sysselsättningar kombineras. Av det sagda framgår, att de i
skogen arbetande icke tillhör någon klart avgränsad yrkesgrupp. Enligt
skogsstyrelsen torde de personer, som arbetar i våra skogar, kunna uppdelas
i följande grupper, nämligen egentliga skogsarbetare, kombinerade
lant- och skogsarbetare, arrendatorer och deras söner, ägare av mindre jordbruk
och skogsbruk samt deras söner ävensom ägare av .medelstora till större
privatskogar och deras söner.
Skogsstyrelsen anför vidare, att antalet personer, som behöver
grundläggande skoglig yrkesutbildning, försiktigt
beräknat torde uppgå till minst 12 000 för år. Skogsstyrelsen har därvid beträffande
gruppen skogsarbetare utgått från 1945 års folkräkning, då såsom
arbetarpersonal inom skogsbruket redovisades 84 000 personer. Med ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1.
13
gångspunkt från en 35-årig verksamhetstid skulle det årliga rekryteringsbehovet
av skogsarbetare på lång sikt vara endast cirka 2 500 personer. Enligt
skogsstyrelsens mening är behovet emellertid större på grund av den nuvarande
åldersfördelningen inom skogsarbetarkåren. Vad angår gruppen
skogsägare har skogsstyrelsen -— utgående från att antalet fastigheter kan
beräknas till 250 000 och att generationsväxling sker vart trettionde år —
räknat med att årligen 8 000 nytillträdande brukare skulle behöva viss skoglig
utbildning. Till nu angivna båda grupper kommer ett icke närmare känt
antal arrendatorer samt kombinerade lant- och skogsarbetare. Samtidigt
med den grundläggande yrkesutbildningen måste enligt skogsstyrelsen viss
utbildning ges de många yrkesverksamma, som icke fått någon utbildning
1 ungdomen, och specialkurser ordnas för den växande skaran av specialarbetare
och förmän inom skogsbruket.
De sålunda redovisade uppgifterna och beräkningarna visar enligt skogsstyrelsen,
att utbildningsbehovet är stort. För närvarande beröres endast
omkring 2 600 personer årligen av den grundläggande utbildningen, varav
2 000 i den skogsbetonade fortsättningsskolan, 300 i de egentliga ungdomsutbildningskurserna
samt 200—300 vid lantmannaskolorna. Skogsstyrelsen
anser uppenbart, att verksamheten måste utvidgas mycket starkt, om den
skall kunna ge nämnvärt resultat. Såsom ett första etappmål bör staten för
de närmaste 5—10 åren inrikta sig på att kunna ge omkring 10 procent av
de nytillkommande, eller 1 200 ungdomar, en fullgod grundutbildning vid
längre skogliga ungdomskurser eller i skogsbetonade lantmannaskolor. Om
därtill antalet elever i skogsbetonad fortsättningsskola kan ökas från nuvarande
2 000 till 3 000 ä 4 000, erhålles en god bas för denna ökade grundutbildning
samtidigt som en viss utbildning ges dem, som ej kommer att
genomgå någon egentlig yrkeskurs.
I fråga om grundutbildningen anför skogsstyrelsen, att den
grundläggande yrkesutbildningen kan och bör vara gemensam för samtliga
grupper av yrkesutövare på skogsbrukets område. Härom anför skogsstyrelsen
i huvudsak följande.
Då alla måste behärska skogsarbetets tekniska sida och då arbetsteknik
och arbetsvanor grundlägges i ungdomsåren, bör ungdomsutbildningen särskilt
inriktas på undervisning och träning i det rätta utförandet av alla vanliga
skogsarbeten. Både avverkningsteknik, vägbyggnad, dikning och skogsvårdsarbeten
inrymmes här. Därvid bör främst eftersträvas att lära eleverna
ur arbetsfysiologisk och skyddsteknisk synpunkt riktiga arbetsmetoder samt
en god redskapskännedom och redskapsvård. För både skogsarbetaren och
skogsägaren är kunskap i aptering och virkesvård nödvändig. Meddelandet
av betydelsefulla praktiska färdigheter i skogsarbete måste emellertid kompletteras
med viss allmän undervisning om skogsbruket och dess förutsättningar,
om skogsskötselns grunder och annat, som ungdomarna behöver veta
för att rätt förstå de arbeten, de sättes att utföra. Ingen arbetsgivare torde
ha användning för arbetare, som bara lärt sig att utföra ålagda uppgifter
mekaniskt efter en inlärd arbetsrutin. Allraminst är detta fallet inom skogsbruket
med dess fria arbetsformer och ringa tillsyn på arbetsplatserna. Den
väl utbildade skogsarbetaren kan arbeta självständigare och kräver mindre
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 141.
ledning av förmän. Den rätta förståelsen för skogsvårdens krav och möjligheter,
som är av särskild vikt för de blivande skogsägarna men av betydelse
även för skogsarbetarna, vinnes nog i dessa åldrar bäst genom att eleverna
under instruktion får deltaga i förekommande skogsvårdsarbeten i
den omfattning, att de känner sig förtrogna med dessa. Teoretisk skogsvårdsundervisning
bör alltså icke uppta nämnvärd tid på schemat. Ått
grundutbildningen bör vara gemensam beror icke blott på att det är i stort
sett samma kunskaper och färdigheter, som de olika yrkesgrupperna behöver.
Det beror lika mycket på att vid tiden för den första yrkesutbildningen,
15—18 år, något definitivt yrkesval i allmänhet ännu ej ägt rum.
Beträffande den fortsatta yrkesutbildningen framhåller
skogsstyrelsen, att det efter grundutbildningen helst bör följa ett par års
praktisk verksamhet. Utbildningen därefter blir av olika slag för de skilda
grupperna. En del därav kan dock bli av likartat slag. Till utveckling av sin
uppfattning anför skogsstyrelsen i huvudsak följande.
Yrkesskogsarbetaren och lantarbetaren-skogsarbetaren behöver främst utbildning
i arbetsplanering, arbetsteknik och maskinteknik inom avverkningsområdet,
medan den blivande skogsägaren har behov av fördjupade
kunskaper i skogsvård, avverkningsplanering, aptering, skogsekonomi och
annat av värde för driften av ett privat skogsbruk. Å andra sidan kan sistnämnda
kategori ha anledning att genomgå vissa avverkningstekniska specialkurser
av samma slag som skogsarbetarnas. För vissa skogsarbetare i
mera självständig ställning åter kan finnas behov av en allsidigare utbildning,
som icke nämnvärt avviker från den som ägaren till en mindre skog
behöver. Slutligen kan enligt skogsstyrelsen träningskurser i t. ex. skogskulturarbeten,
plantröjning och dikessprängning bli aktuella för alla.
I ett från grunden uppbyggt utbildningssystem kan det alltså bli anledning
att ha skilda utbildningslinjer för den mera avancerade skolningen av
skogsarbetargruppen respektive skogsägargruppen. För närvarande är emellertid
läget ett annat, i det att endast ett fåtal yrkesverksamma har någon
ordnad ungdomsutbildning bakom sig. Vid sidan av arbetet med att utvidga
den grundläggande utbildningen utgör därför fortbildningen av de yrkesverksamma
utan tidigare skolning den största uppgiften. I fråga om denna
fortbildning av redan yrkesverksamma blir skillnaden mellan olika kategorier
ej så stor. Det gäller ju här framför allt att i görligaste mån fylla ut
bristerna i ungdomsutbildningen. I detta syfte har främst använts 4—6 dagars
kurser i redskapslära, redskapsvård och arbetsteknik samt 3 veckors
allmänna kurser i skogsarbete.
På grundval av de sålunda angivna förhållandena har skogsstyrelsen
kommit till den bestämda uppfattningen, att yrkesutbildningen av de egentliga
skogsarbetarna icke lämpligen kan behandlas som ett fristående problem.
Det skulle enligt styrelsen innebära en konstlad gränsdragning att ej
behandla hela den lägre skogliga yrkesutbildningen i ett sammanhang.
Utbildningsmål och lämpliga utbildningsformer. Med hänsyn till att några
principiella invändningar mot nuvarande utbildningsprogram icke framställts
anser skogsstyrelsen hittills tillämpade kursformer i princip kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr tii.
15
godtagas, även om en komplettering med nya kurstyper måhända är aktuell.
Då anledning fortfarande finnes att pröva sig fram på nya vägar, anser
skogsstyrelsen, att den fortsatta verksamheten icke bör låsas fast vid vissa
kursformer.
I skogsstyrelsens promemoria lämnas en översikt beträffande de olika
slag av kurser, som enligt styrelsens erfarenhet visat sig lämpliga, i samband
varmed framföres vissa på de gångna försöksårens erfarenheter grundade
synpunkter på kursernas närmare utformning. I samband därmed
framhåller skogsstyrelsen att det, då all yrkesutbildning bör föregås av
yrkesvägledning, vore önskvärt om skogliga organ och företag ville
ställa fackmän till förfogande för en i större omfattning bedriven praktisk
skoglig yrkesvägledning i folkskolans sista klass icke blott i de försökskommuner,
där enhetsskolan prövas. Ungdomsrörelsernas skogliga verksamhet
i form av skogsklubbar, exkursioner och tävlingar utgör också värdefulla
bidrag till den praktiska yrkesvägledningen och bör få fortsatt stöd.
I fråga om de olika kursformerna anför skogsstyrelsen, att den skogsbetonade
fortsättningsskolan, vilken står på gränsen mellan
praktisk yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning, visat tendens
att utvecklas till enbart en skoglig träningskurs, stundom ganska ensidigt
inriktad på huggningsarbete. Enligt skogsstyrelsen bör större utrymme
ges sådana allmänbildande ämnen som praktisk yrkesräkning, praktisk
svenska samt medborgarkunskap. För att möjliggöra allsidiga praktiska
övningar i skogsbruk bör kurserna åtminstone till viss del förläggas
till barmarkstid.
Beträffande yrkesutbildningen i klass 9 y av enhetsskolan anför
skogsstyrelsen, att det för dagen ej finnes så stor anledning att uppehålla
sig vid denna utbildningsform, då densamma inom de närmaste 5—10 åren
icke torde komma att få någon nämnvärd kvantitativ betydelse.
Enligt skogsstyrelsens mening torde den fullständigare grundutbildningen
liksom hittills böra meddelas i särskilda ungdoms- och lärlingskurser.
Vid dessa kurser bör meddelas undervisning i allmänna ämnen,
skogsbruk i allmänhet och skogsvård, avverkning och transport m. m. samt
sortimentslära och aptering m. m. Beträffande målet för undervisningen
i dessa ämnen anföres i promemorian följande.
Målet för undervisningen i allmänna ämnen är att göra eleverna förtrogna
med några av de enklare och vanligare räkneuppgifter, som möter inom
skogshanteringen, att uppöva elevernas förmåga att uttrycka sig i tal och
skrift, att ge en orientering om skogsnäringens betydelse och organisation,
landskapsvård, jakt- och fiskevård samt att meddela kunskaper i arbetarskydd
och viss färdighet i enklare olycksfalls- och sjukvård. Undervisningen
i skogsbruk i allmänhet och skogsvård avser att skapa förståelse för vikten
av en god skogsvård samt att ge elementär kunskap om skogsskötseln
och dess förutsättningar samt färdighet i utförande av vanligare skogsvårdsarbeten.
Undervisningen i avverkning, transport in. m. har till uppgift att
bibringa eleverna kunskap om och färdighet i huggningsarbete, kännedom
om handredskapen och färdighet i deras skötsel och vård samt en grundläggande
kunskap om och viss färdighet i övrigt avverknings- och transport
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 \i.
arbete. Målet för undervisningen i sortimentslära, aptering m. m. slutligen
är kunskap om kraven på olika virkessortiment, förtrogenhet med inom
skogsbruket använda måttenheter och mätningsbestämmelser samt elementär
kunskap i aptering.
Med utgångspunkt från detta mål och på grund av erfarenheter från avhållna
kurser anser skogsstyrelsen, att en någorlunda fullständig utbildning
icke kan meddelas på nämnvärt kortare tid än 12 veckor. En kurstid
på 10—12 veckor bör sålunda eftersträvas. Endast i undantagsfall bör kortare
kurser än 6 veckor godkännas för erhållande av statsbidrag. I trakter,
där det är svårt att få elever till längre kurser, bör kursen uppdelas i två
terminer, som förlägges till tider, då jordbruksarbetet eller andra sysselsättningar
icke binder eleverna så hårt. Även eljest kan sådan terminsuppdelning
vara ändamålsenlig, t. ex. för att på lämpligt sätt fördela undervisningstiden
mellan barmark och vinter. För att ytterligare underlätta elevrekryteringen
bör utnyttjas den i fortsättningsskolestadgan givna möjligheten
att från fortsättningsskoleplikten befria de elever, som genomgått
fortsatt utbildning av annat slag än i stadgan särskilt angivna skolor och
kurser. Sakliga skäl finnes enligt skogsstyrelsen för att dispens skall kunna
beviljas generellt för elever i de längre ungdomskurserna. I anslutning härtill
föreslås erforderlig ändring av inträdesvillkoren för ungdomskurserna.
Verksamheten för vidareutbildning av redan yrkesverksam
in a bör enligt skogsstyrelsen fortsätta med ledning av vunna erfarenheter.
I promemorian redogöres för följande kurstyper, vilka därvid torde
komma att bilda stommen i arbetsprogrammet och vilka företrädesvis
riktar sig till skogsarbetarna, nämligen 4—6 dagars kurser med verktygslära
och verktygsvård såsom huvudämnen, 1 veckas kurser i motorsågning,
2—5 veckors skogsarbetarkurser, 3—6 dagars körarkurser samt dikessprängningskurser.
I det förstnämnda slaget av kurser ingår jämväl undervisning
i arbetsfysiologi, arbetarskydd, olycksfallsvård och arbetsteknik
vid huggning. De särskilda skogsarbetarkurserna omfattar samma ämnen
som 4—6-dagarskurserna ehuru fylligare behandlade ävensom undervisning
i diknings- och vägbyggnadsarbeten, enklare skogsvårdsarbeten,
sprängningsteknik och slutligen vissa allmänbildande ämnen. Vid vissa
skogsarbetarkurser lägges något större tonvikt på skogsvården för att utbilda
arbetare, skickade att själva klara enkla skogsvårdsarbeten, att leda
röjningslag m. m. Körarkurserna slutligen omfattar undervisning i hästkunskap,
hovvård, körnings- och lastningsredskap, drivningsplanering, körningsteknik
och basvägsfrågor.
Jämsides med nu angivna mera tekniskt betonade kurstyper bör skogsvårdsstyrelserna
fortsätta och utöka sin speciellt för skogsägarna avsedda
vidareutbildning i skogsvård och skogsbruk. Denna
bör omfatta dels kortare specialkurser från några dagar till ett par veckor,
behandlande olika delar av skogsskötseln, aptering och liknande ämnen,
dels mera fullständiga skogsbrukskurser ej understigande två månader, avsedda
att ge dem som skall leda och ansvara för ett bondeskogsbruk en allsidig
utbildning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
17
Beträffande förmansutbildningen anför skogsstyrelsen, att de
största skogsägande bolagen och domänverket i allmänhet själva ordnar sin
förmansutbildning. Det finnes emellertid ett rätt stort behov av utbildningsmöjligheter
för skogsförmän i mindre eller medelstora bolag och vid större
privategendomar, vilka ej kan ordna egna förmanskurser. Genom det allmännas
försorg bör därför liksom hittills kunna vid uppkommande behov
ordnas sådana kurser dels med mera fullständigt och allsidigt innehåll, dels
inom något speciellt ämne. Den fullständiga förmansutbildningen, kommer
enligt erfarenheterna att kräva 2 å 4 månader.
Angående skogsundervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolorna
anför skogsstyrelsen, att denna står på gränsen mellan grundutbildning
och vidareutbildning. Det är av stor vikt, att skolornas studieplaner
utformas så, att skälig hänsyn tages till skogsbrukets krav. Skogsstyrelsen,
som icke funnit anledning att i detta sammanhang gå närmare
in på den viktiga frågan om den skogliga undervisningen vid dessa skolor,
förordar emellertid i princip en fortsatt utökning av nämnda undervisning.
Med hänsyn till svårigheten att vintertid ordna praktiska övningar i skogsvård
kan det därvid visa sig lämpligare att utbygga lantmannaskolornas
vinterkurs med praktiska skogskurser omedelbart före eller efter vinterkursen
än att endast öka timantalet under själva kursen. Skogsstyrelsen
säger sig slutligen vilja understödja arbetsmarknadsstyrelsens önskemål om
ökad arbetsteknisk utbildning och om förläggning på prov av t. ex. traktorkörningskurser
till lantmannaskolor med god maskinpark.
1 fråga om den kombinerade muntliga och skriftliga
undervisningen, vilken redan vunnit stor spridning både för grundläggande
och mera avancerade studier i olika skogliga ämnen, måste eftersträvas
att i kurserna inlägges så mycket som möjligt av muntliga lektioner,
praktiska tillämpningsövningar, demonstrationer och exkursioner.
Vidare framhålles i skogsstyrelsens promemoria att en rörlig instruktions-
och upplysningsverksamhet visat sig värdefull
och uppskattad samt att även den korta demonstration och upplysning,
som kan meddelas genom film, bildserier, demonstrationsredskap o. s. v.,
ger påtagliga resultat. Undervisningsformen bör få vidgad tillämpning, då
den synes medföra en rätt effektiv utbildning utan nämnvärt avbrott i huggarnas
förtjänstarbete.
Slutligen erinrar skogsstyrelsen om att det vid kommunala skolor
för yrkesundervisning och centrala verkstadsskolor
hittills förekommit endast ett par skogskurser, anordnade i samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och yrkesskolan. På detta område bör enligt
skogsstyrelsens mening bedrivas fortsatt försöksverksamhet. Tiden torde
emellertid knappast vara mogen att för gängse skogsarbetarutbildning ordna
helårskurser vid sistnämnda skolor.
Elevrekrytering, lokaler och undervisningsmateriel. Skogsstyrelsen framhåller,
att elevrekryteringen till i första hand ungdomskurserna stundom
2 Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 111.
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 141.
varit vansklig att ordna, samt rekommenderar vissa åtgärder för att väcka
större intresse. Sålunda bör lärarna i folkskolans avgångsklasser och ungdomsförmedlingarna
hållas väl å jour med kursverksamheten, gärna med hjälp av
meddelanden, som kan lämnas till eleverna. Genom skoglig klubbverksamhet
och andra aktiviteter hos ungdomsorganisationerna kan deltagande i utbildningskurser
stimuleras och även viss förberedande yrkesutbildning meddelas.
Vidare ger ett register eller kartotek, grundat på eleverna vid skogsbelonade
fortsättningsskolor, skogsklubbar, kombinerade kurser och liknande
goda möjligheter att personligt nå och hålla studieintresserade ungdomar
underrättade om utbildningskurserna. Slutligen framhåller skogsstyrelsen,
att man genom att låta vissa kurstyper såsom skoglig ungdomskurs,
längre kurs i skogsarbete och längre allmän skogsbrukskurs återkomma
på bestämda tider och platser kan åstadkomma en fasthet i utbildningsverksamheten,
som underlättar propagandan för densamma och blir
traditionsskapande, vilket i sin tur torde inverka gynnsamt på elevtillströmningen.
Beträffande lokaler för verksamheten anför skogsstyrelsen, att inrätttande
av särskilda skogsarbetarskolor icke för närvarande torde vara aktuellt.
Till stöd härför åberopas bland annat det förhållandet, att flertalet
skogsvårdsstyrelser har tillgång till skogsvårdsgårdar, som i stor utsträckning
upplåtes för utbildning i skogsarbete. Dessa gårdar är redan i viss mån
centraler för den skogliga yrkesutbildningen och kommer väl att ytterligare
utvecklas i den riktningen. Allt efter som verksamheten ökar kommer det
emellertid att bli allt vanligare, att skogsvårdsgårdarna icke kan rymma
alla de önskade utbildningskurserna och då måste andra förläggningsmöjligheter
utnyttjas.
Av promemorian framgår, att mycket stora brister föreligger i fråga om
skoglig undervisningsmateriel. Skogsstyrelsen anför emellertid, att den avser
att intensifiera sin verksamhet på detta område, därest den personalförstärkning
erhålles, varom förslag framlägges i annat sammanhang i promemorian.
Arbetet på detta fält måste ske i intimt samarbete med andra
skogliga organ, yrkesutbildningsmyndigheter och tillverkare av undervisningsmateriel.
Den skogliga yrkesutbildningens organisation. Enligt skogsstyrelsens mening
måste det anses mindre lämpligt att inför den väntade översynen av
hela yrkesutbildningens centrala organisation, för vilken i det föregående
redogjorts, genomföra den av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna fullständiga
omläggningen av ledningen för en sektor av den skogliga yrkesutbildningen
— skogsarbetarutbildningen — vilken så sent som år 1949 fick sin
nuvarande utformning. Till stöd härför anföres, att den föreslagna skogsbrukets
centrala yrkesutbildningsnämnd måste bli ett provisorium, därest
även skogsbruket kommer att beröras av den bebådade allmänna översynen.
Det synes nämligen enligt skogsstyrelsen långt ifrån säkert, att denna nämnd
och dess personal, såsom arbetsmarknadsstyrelsen förutsett, kan anslutas till
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 14/.
det blivande centrala organet. Även bortsett härifrån har arbetsmarknadsstyrelsen
icke angivit bärande skäl för den föreslagna omorganisationen.
Härom anföres i skogsstyrelsens promemoria i huvudsak följande.
Skogsvårdsstyrelsernas påstådda bristande kunskap om och erfarenhet
av avverkningsarbete uppväges av den speciella sakkunskap, som genom råden
i undervisningsfrågor knutits till dessa styrelser. Det väsentliga är emellertid,
att lärarna har fullgod kompetens. Skogsvårdsstyrelsernas lärare utbildas
vid kurser i intimt samarbete med skogsbrukets arbetsstudieorgan
och har därvid i många fall fått mycket goda vitsord. Några bestämda sakligt
grundade anmärkningar mot deras sätt att sköta sin uppgift har veterligen
ej heller framställts. Det är mera den personliga läggningen och förmågan
än anställning hos det ena eller andra organet, som avgör om en
lärare är lämplig för sin uppgift. Verksamheten är mera beroende av lärarnas
duglighet än av organisationsformen. Emellertid är det viktigt, att skogsvårdsstyrelsernas
lärare genom repetitionskurser, studieresor och på annat
sätt håller sig å jour med utvecklingen särskilt på det avverkningstekniska
området.
Att råden i undervisningsfrågor icke alltid och överallt varit vad de kunde
bli skall erkännas. Därav lär emellertid icke kunna dras den slutsatsen, att
råden saknar förutsättningar att bli ett forum för samarbete. Med ett par
undantag kan sägas att utvecklingen gått mot ett effektivare och mera förtroendefullt
samarbete.
Införandet av särskilda fristående nämnder torde komma att medföra
ytterligare splittring. Domänverket, skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna
måste även efter förslagets genomförande i stor utsträckning syssla med
och ansvara för vissa delar av yrkesutbildningen. I egenskap av samordnande
organ kommer de föreslagna nämnderna ej att ha större maktbefogenhet än
de hittillsvarande råden utan får helt lita till den vilja till samarbete, som
kan visas från olika håll.
Den föreslagna organisationen kan också befaras medföra en konstlad
gränsdragning mellan skogsvårdsundervisningen och undervisningen i arbetsteknik
m. m.
Man torde kunna räkna med att nämnderna skulle få mycket svårt att
lösa lärar- och lokalfrågorna. Det har visat sig ytterligt svårt för skogsvårdsstyrelserna
att få låna lärarkrafter från storskogsbruket. Av de totala lärartimmarna
vid skogsvårdsstyrelsernas tekniska kurser svarar från storskogsbruket
lånade lärare och instruktörer endast för 2 procent. Skogsvårdsstyrelserna
har därför nödgats låta utbilda ett stort antal av sina egna befattningshavare
till lärare och instruktörer i skogstekniska ämnen. Storskogsbruket
och arbetsstudieorganen anser sig icke kunna i framtiden lämna
skogsvårdsstyrelserna nämnvärt större hjälp än hittills i detta avseende.
Då det måste antas, att dessa företag och institutioner icke kan lämna nyskapade
organ för skoglig yrkesutbildning hjälp i större omfattning än vad
som kommit skogsvårdsstyrelserna till del, skulle yrkesutbildningsnämnderna
få utomordentligt svårt att lösa lärarfrågan.
Skogsstyrelsen har kommit till den slutsatsen, att den nuvarande organisationen
i princip bör bibehållas. Såsom skäl anföres vidare, att all skoglig
yrkesutbildning för skogsarbetare och skogsägare i största utsträckning
bör hållas samman. Vidare anföres, att skogsvårdsstyrelserna redan svarar
för den övervägande delen av den egentliga yrkesutbildningen för dessa kategorier.
Dessutom har skogsvårdsstyrelserna tillgång till utbildad och pc
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr lbi.
dagogiskt erfaren personal för undervisning i både skogstekniska och skogsvårdande
ämnen samt disponerar i de flesta fall ändamålsenligt inredda lokaler
för undervisning. I övrigt anföres, att skogsvårdsstyrelserna alltmer
kommit att vid sidan av sin ursprungliga skogsvårdande uppgift anlitas som
allmänna skogliga organ inom sina verksamhetsområden samt att det under
alla förhållanden torde bli billigare att utnyttja en redan befintlig organisation
än att tillskapa en helt ny sådan.
Enligt skogsstyrelsens mening torde emellertid vissa åtgärder böra vidtagas
i syfte att förbättra och effektivisera den nuvarande organisationen. Sålunda
föreslås, att skogsstyrelsen skall utökas med en ledamot representerande
skogsarbetarna. Vidare avser skogsstyrelsen att låta det fortsatta samarbetet
med framförallt domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen och skogsarbetsstudieorganen
ske i mera organiserade former, exempelvis genom regelbundna
överläggningar i en större krets. Hittills har samarbetet mest
skett genom underhandskontakter och tillfälliga konferenser. För att klarare
markera skogsvårdsstyrelsernas ansvar för yrkesutbildningen föreslås,
att i förordningen för skogsvårdsstyrelserna skall direkt föreskrivas, att
dessa skall verka »för den skogliga upplysningen och yrkesutbildningen»
i stället för såsom nu »för utbredande av kunskap om skogsskötseln och
landets skogsbruk». I syfte att förbättra och aktivisera samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och dessas råd i undervisningsfrågor bör dessutom
vissa tillägg göras till skogsvårdsstyrelseförordningen, innebärande att personliga
suppleanter skall utses för ledamöterna, att rådets arbetsuppgifter
anges samt att för rådets verksamhet skall finnas av skogsstyrelsen fastställd
instruktion. I denna synes lämpligen böra föreskrivas, att vid behov
särskild expertis, exempelvis representanter för arbetsmarknadsmyndigheten,
yrkesutbildningsväsendet, lantbruksundervisningen eller det allmänna skolväsendet,
bör adjungeras med rådet. Angående samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna
och dessas råd anföres, att detta bör kunna ge ett ständigt
bättre resultat av verksamheten. Strävan bör vara att genom rådet söka med
skogsvårdsstyrelsernas utbildningsarbete samordna annan yrkesutbildning
bedriven av domänverket, skogsbolag, skogsägareföreningar, kommunala
yrkesskolor, lantmannaskolor och skolstyrelser. Det torde vara lämpligt, att
rådet och skogsvårdsstyrelsen därjämte tar initiativ till allmänna konferenser
om de skogliga yrkesutbildningsproblemen inom skogsvårdsstyrelsens
verksamhetsområde.
Skogsstyrelsen har slutligen något berört ett par organisatoriska frågor i
anslutning till den skogliga undervisningen vid vissa anstalter för yrkesutbildning.
Enligt skogsstyrelsens mening bör sålunda tillstånd ges för anordnande
av skogliga kurser vid kommunala yrkesskolor, i vilkas uppgifter enligt
gällande regler icke ingår utbildning i skogsarbete eller skogsbruk. I
detta sammanhang erinrar skogsstyrelsen om att statsmakterna i annat sammanhang
uttalat, att hinder icke borde möta att i dessa undervisningsanstalters
regi ordna lantbruksutbildning, vilken även den är undantagen i stad
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lit.
21
gan för den kommunala yrkesundervisningen. Möjligheter bör även öppnas
för de centrala verkstadsskolorna att, om förutsättningar eljest är för handen,
anordna skogliga linjer. Därvid förutsättes, att överstyrelsen för yrkesutbildning
samråder med skogsstyrelsen i de frågor rörande kursplaner,
lärarbehörighet m. in., som uppstår i samband med skogliga kurser i överstyrelsen
underställda skolor. Vidare bör enligt skogsstyrelsen de ansvariga
skogliga myndigheterna få bättre insyn och visst inflytande på den skogliga
utbildningen inom lantbrukets skolor. I sådant syfte bör skogsvårdsstyrelserna
beredas tillfälle att föreslå en ledamot i styrelserna för dessa skolor.
Det torde dessutom finnas anledning för lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
att träffa överenskommelse om det samarbete, som kan erfordras vid utformningen
och den fackliga inspektionen av den skogliga undervisningen
vid dessa skolor liksom i fråga om lärarbehörighet in. m.
Personalfrågor. Skogsstyrelsen föreslår, att ämbetsverket skall tillföras en
ny tjänst såsom byrådirektör i lönegrad 33, vars innehavare helt kan ägna
sin tid åt den skogliga utbildningsverksamheten. Genom 1949 års beslut om
ordnandet av den statsunderstödda skogliga yrkesutbildningen förstärktes
skogsstyrelsen med en tjänst i lönegrad Ce 27, vars innehavare likväl måst
tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter. Huvuddelen av det med undervisningsverksamheten
förenade arbetet har pålagts en förste byråsekreterare
i lönegrad Ce 29 vid sidan av andra ansvarsfulla göromål. Denna anordning
måste emellertid på längre sikt anses synnerligen otillfredsställande.
I övrigt föreslås beträffande skogsstyrelsen, att medel skall anvisas för
anställande av två specialutbildade lärare. Det har nämligen visat sig utomordentligt
lämpligt att hos skogsstyrelsen ha tillgång till dylika lärarkrafter,
som kan medverka vid den centralt ordnade instruktionsutbildningen och
vid behov fungera som kursledare eller speciallärare särskilt hos de mindre
skogsvårdsstyrelser, där lärarfrågan är vansklig att lösa. Hittills har för
dessa uppgifter hos skogsstyrelsen funnits en amanuens och en extra ordinarie
tjänsteman (skogsmästare), vilket visat sig vara otillräckligt.
I fråga om skogsvårdsstyrelsernas personalfrågor framhåller skogsstyrelsen,
att det oundgängligen nödvändiga tillskottet av lärarpersonal uppgår
till 12 yrkeslärare, varav hälften bör placeras i 17 och hälften i 19 lönegraden,
samt 6 helårsanställda instruktörer med lön eller arvode motsvarande
12 lönegraden. Därutöver kräver verksamhetens tilltagande omfattning inrättande
i vissa län av särskilda befattningar som ledare för undervisningsarbetet.
För närvarande torde direkt behov av sådana tjänster finnas hos
skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Då i några fall frågan torde kunna lösas genom
utbyte av en assistentbefattning mot en förste assistentbefattning, räknar
skogsstyrelsen endast med två helt nya befattningar. Dessa bör i avvaktan
på en översyn av skogsvårdsstyrelsepersonalens löneställning placeras i 27
lönegraden. Ytterligare tre ä fyra skogsvårdsstyrelser torde inom en snar
framtid behöva tillföras särskilda tjänster för utbildningsledare. Då den
22
Kungl. Maj. ts proposition nr lil.
personalförstärkning, som skogsstyrelsen begär, endast är avsedd att möta
det aktuella behovet, .måste vid en utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen
ytterligare personal tillföras organisationen. Kostnaderna för den föreslagna
personalförstärkningen torde under ett övergångsår få bestridas
från det särskilda kursanslaget. Styrelsen utgår emellertid från att befattningarna
därefter kommer att uppföras på avlöningsstaten, tills vidare såsom
extra ordinarie. I övrigt anför skogsstyrelsen i huvudsak följande i fråga
om personalbehovet hos skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelserna har hittills icke erhållit någon personalförstärkning
av praktisk betydelse för att möta den ökade arbetsbelastning, som följt med
den nya yrkesutbildningsverksamhet, som ålades dem år 1949. I mycket
större utsträckning än som då förutsattes har skogsvårdsstyrelserna varit
nödsakade att taga i anspråk egen personal för detta arbete. På många håll
har emellertid gränsen nu nåtts för vad som kan åstadkommas inom ramen
för gällande personalstat utan att andra viktiga arbetsuppgifter i alltför hög
grad eftersättes.
Inom skogsstyrelsen har utredning verkställts angående den tid skogsvårdsstyrelsernas
samt för ändamålet lånad personal använt för undervisningsarbete
under budgetåret 1952/53. Av utredningen framgår, att den del
av yrkesutbildnings verksamheten, som tillkom genom 1949 års beslut, däri
inberäknat skälig andel i allmän planläggning och administration, kräver
fem jägmästare, tio skogvaktare och sex förmän (instruktörer). Den personalförstärkning,
som skogsvårdsstyrelserna erhållit för att fullgöra utbildningsuppgifterna,
uppgår till ungefär halva detta antal. Av denna anledning
har skogsvårdsstyrelserna nödgats i viss mån eftersätta andra arbetsuppgifter
för att kunna tillfredsställande lösa den viktiga yrkesutbildningsfrågan.
Det är alltså enligt skogsstyrelsen uppenbart, att skogsvårdsstyrelserna
måste erhålla en personalförstärkning dels för att ersätta personal,
som tagits från andra arbetsuppgifter, dels för att möjliggöra den ökning
av den skogliga yrkesutbildningen, som icke längre kan anstå. Först
och främst erfordras därvid skickliga yrkeslärare. Vid beräkningen av personalbehovet
har skogsstyrelsen utgått från en önskvärd och genomförbar
ökning av verksamheten under de närmaste åren med 100 procent för den
grundläggande utbildningen i ungdomskurser och 50 å 75 procent för övriga
kurstyper.
Elevunderstöd. Skogsstyrelsen, som undersökt mathållningskostnaderna vid
de av skogsvårdsstyrelserna anordnade kurserna, framhåller att starka skäl
talar för en höjning av elevunderstödet respektive traktamentsstipendiet
från 4 till 5 kronor för dag. Sådant bidrag bör utgå med samma belopp vid
alla kurstyper. Skogsstyrelsen är däremot med hänsyn till stipendieförmånerna
vid annan yrkesutbildning icke för närvarande beredd att i likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen föreslå någon höjning av stipendiet för förlorad
arbetstid. Stipendier av denna typ bör dock enligt skogsstyrelsen
kunna utgå vid alla slag av kurser i skogsarbete, alltså även vid körarkurser.
Vidare anser skogsstyrelsen önskvärt, att även deltagare i andra än
ungdoms- och förmanskurser skall få del i inkomsten av utfört arbete i form
av arbetspremier. Regeln att statsbidraget till skogsarbetarkurser skall minskas
med inkomsten av utfört arbete bör därför utgå. Slutligen föreslås, att
23
Kungl. Maj:ts proposition nr Ht.
elever vid ungdoms- och förmanskurs samt vid annan skogsbrukskurs skall
tillerkännas resebidrag enligt samma grunder som vid skogsarbetar- och
körarkurser. Dylika bidrag utgår nämligen vid annan ungdomsutbildning och
vid hushållningssällskapens kursverksamhet. Liksom i fråga om sistnämnda
slag av kurser bör enligt skogsstyrelsen resebidrag dock icke utgå vid
kurser kortare än 6 dagar, vilken begränsning synes böra införas även för
skogsarbetarkurser. Kortare kurser förlägges nämligen i regel så, att nämnvärda
resekostnader icke uppkommer.
Statsbidragsregler. De nuvarande huvudprinciperna för statsbidragsgivningen
skall enligt skogsstyrelsens förslag bibehållas. Härom anför skogsstyrelsen
i huvudsak följande.
För närvarande utgår statsbidraget till skogsvårdsstyrelsernas kurser med
100 procent av vissa" slags kostnader och 75 procent av andra. Detta innebär,
att i genomsnitt 15 procent av den totala kostnaden måste bestridas av
lokala bidrag. Främst har sådana bidrag erhållits från landstingen, men även
från bolag och skogsägareföreningar lämnas hjälp. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt förslag utgått från att staten bör helt bekosta den skogliga yrkesutbildningen,
vilken åsikt omfattas av många, som yttrat sig i frågan.
Administrativt sett skulle förslagets genomförande innebära en avsevärd förenkling.
Statsanslaget skulle i så fall behöva uppräknas med omkring 20
procent. Emellertid gäller för praktiskt taget all annan yrkesutbildning på
motsvarande plan, att en fördelning av kostnaderna sker mellan staten och
lokala organ såsom landsting, kommuner, stiftelser. Skogsstyrelsen har också
uppmärksammat, att en märkbar ökning av verksamheten kunnat genomföras
i de län, där de lokala organen — främst landstinget — visat intresse
för saken och anslagit större belopp. Skogsstyrelsen finner därför övervägande
skäl tala för att bibehålla de nuvarande huvudprinciperna för statsbidragsgivningen.
Vidare framhåller skogsstyrelsen lämpligheten av att bestämmelserna i kungörelserna
den 3 juni 1949 (nr 388) angående statsunderstödda skogsbrukskurser
och den 13 oktober 1944 (nr 679) angående understöd av statsmedel
åt vissa elever vid skogsbrukskurser sammanföres i en gemensam kungörelse.
I anslutning härtill anföres, att de i förstnämnda kungörelse fastställda
reglerna om statsbidragets beviljande bör tillämpas för alla kurser.
Vid sammanförandet av nyssnämnda båda författningar till en kungörelse
bör enligt skogsstyrelsen dels införas ökad möjlighet till bidrag för vissa
av skogsföretag och andra anordnade kurser, dels genomföras en allmän
förenkling av bidragsreglerna. Härom anför skogsstyrelsen i huvudsak följande.
Till den kursverksamhet, som bedrives av skogsföretag in. fl., har hittills
i mindre omfattning utgått understöd i form av stipendier till eleverna vid
vissa kurser, vid vilka kursplan och lärare godkänts av skogsvårdsstyrelse.
Företagens verksamhet är av naturliga skäl huvudsakligen av intern betydelse,
och kurser av sådan typ torde ej behöva understödjas med statsmedel
annat än i form av elevunderstöd. I den mån skogsföretag, skogsägareföreningar
eller andra anordnar grundläggande yrkesutbildningskurser, som
är öppna för allmänheten, och kurserna i övrigt fyller kraven på statsunderstödda
skogsbrukskurser, bör hinder icke möta att etter prövning ge
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 14-1.
bidrag enligt gällande bestämmelser även till lärar- och driftskostnader.
Principen bör härvid vara, att endast sådana kurser understödjes, som direkt
vidgar de för allmänheten öppna yrkesutbildningsmöjligheterna.
Vid alla kurstyper utom kombinerade kurser utgår för närvarande statsbidrag
med hela kostnaden för traktamentsstipendier. Då kombinerade kurser i
alla andra avseenden är jämställda med skogsarbetarkurser, bör helt statsbidrag
kunna utgå även vid kombinerade kurser, såsom fallet för övrigt är på
lantbrukets område. Där kan vidare statsbidrag utgå även till traktamentskostnader
för särskilt anlitad lärare eller instruktör. Motsvarande bestämmelse
bör gälla vid skogliga utbildningskurser. I överensstämmelse med vad som
gäller vid statsunderstödd utbildningsverksamhet på lantbrukets område bör
vidare statsbidrag kunna utgå, när elevantalet är minst sju. Kravet på ett
minsta elevantal av tio vid ungdomskurs och förmanskurs bör sålunda utgå.
För att få igång ungdomsutbildningsverksamheten i trakter, där intresset
ännu är litet, kan det nämligen vara nödvändigt att till en början hålla kurser
med ett mindre antal elever. Tidsfristen för avgivande av slutlig ansökan
bör inskränkas till en månad, såsom nu gäller för hushållningssällskapens
del.
Skogsstyrelsen tillstyrker slutligen arbetsmarknadsstyrelsens förslag, att
åt skolöverstyrelsen skall uppdragas att i samråd med skogliga myndigheter
verkställa en översyn av bestämmelserna angående statsbidrag till skogsbetonade
fortsättningsskolor i syfte att bättre anpassa dessa bestämmelser
efter de särskilda förhållanden, varunder denna skolform arbetar. Därest
särskilda bestämmelser behöver utformas för statsbidrag till skogliga kurser,
anordnade av kommunala anstalter för yrkesutbildning eller centrala
verkstadsskolor, torde det få ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning
att framlägga förslag i frågan.
Kostnadsberäkningar. Skogsstyrelsen har med ledning av de gångna årens
erfarenheter beräknat medelsbehovet under nästa budgetår för den av styrelsen
förutsatta verksamheten till 1 000 000 kronor i enlighet med följande
sammanställning.
1. Bidrag till kurser
Skogliga ungdomskurser......................... 190 000
Kurser i skogsarbete, huggning m. m............... 225 000
Kurser i skogsarbete, körning m. in............... 40 000
Förmanskurser ................................. 20 000
Kombinerade kurser (i såväl skogsarbete som skogsbruk
i övrigt) ................................ 100 000
Instruktionsverksamhet .......................... 45 000
Elevunderstöd .................................. 70 000 690 000
2. Instruktörsutbildning ............................ 25 000
3. Inköp av för skogsvårdsstyrelserna gemensam undervisnings
materiel
m. m......................................... 25 000
4. Personalkostnader (övergångsvis)
Skogsstyrelsen .......................................... 48 000
Skogsvårdsstyrelserna .................................... 212 000
Summa kronor 1 000 000
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
Skogsstyrelsen har vid beräkningen av medelsbehovet till bidrag till kurser
utgått från cirka 500 elever i skogliga ungdomskurser, omkring 600 elever
i längre skogsarbetarkurser och 2 500 å 3 000 elever i kortare specialkurser.
Härtill kommer rörlig instruktionsverksamhet för 6 000 ä 8 000 deltagare
och kombinerade kurser med cirka 2 000 elever.
I fråga om instruktörsutbildningen har skogsstyrelsen räknat med två
längre fullständiga instruktörskurser jämte fyra å fem kortare specialeller
repetitionskurser årligen, förutsatt att domänverket och skogsarbelsstudieorganen
i viss omfattning fortsätter sin instruktörsutbildning.
Beträffande det till inköp av undervisningsmateriel m. in. beräknade beloppet
anför skogsstyrelsen, att det i fråga om dyrbarare hjälpmedel för
undervisningen, t. ex. körredskap och utrustning för motorsågsundervisning,
skulle vara ändamålsenligt att skogsstyrelsen inköpte och till skogsvårdsstyrelserna
utlånade lämpligt sammansatta demonstrationsuppsättningar. I
övrigt avses beloppet för utarbetande av en upplysande broschyr, som kan
spridas genom ungdomsorganisationer, ungdomsförmedlingar, folkskolor,
fackföreningar m. fl. för att öka kännedom om de möjligheter till skoglig
yrkesutbildning, som står till ungdomens förfogande.
Vad slutligen angår personalkostnaderna förutsätter skogsstyrelsen, att
desamma från och med budgetåret 1955/56 skall överföras till skogsstyrelsens
respektive skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag.
B. Yttrandena.
Sammanfattningsvis kan anföras, att nära nog samtliga remissmyndigheter
synes dela skogsstyrelsens uppfattning om angelägenheten av att den
skogliga yrkesutbildningen intensifieras. I det av domänstyrelsen avgivna
yttrandet framhålles exempelvis särskilt nödvändigheten av ett vidgat allmänt
stöd åt ifrågavarande utbildning, ökade anslag för verksamheten tillstyrkes
även av överstyrelsen för yrkesutbildning. Vidare anför arbetsmarknadsstyrelsen,
som konstaterar att ett flertal av de i arbetsmarknadsstyrelsens
promemoria framförda förslagen upptagits av skogsstyrelsen, att de
förslag, beträffande vilka överensstämmelse råder i de av skogsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen framlagda promemoriorna, skyndsamt bör förverkligas.
Därmed skulle en utökning av skogsarbetarutbildningen omedelbart
kunna ske, vilket enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning är ytterst
angeläget. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län anför, att skogsstyrelsens
förslag torde få anses vara ett minimiprogram. Samma åsikt uttalas av
skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län, som betecknar förslaget såsom mycket
blygsamt. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att skatteinkomsterna
från skogen motiverar ett väsentligt bättre stöd från det allmännas
sida till den skogliga yrkesundervisningen än som utgår för närvarande.
Även om sålunda en intensifiering av den skogliga yrkesutbildningen tillstyrkes
i princip av så gott som alla remissinstanser, gör emellertid dessa
samtidigt mer eller mindre omfattande erinringar mot skilda avsnitt av
26
Kungl. Maj:ts proposition, nr lbl.
skogsstyrelsens förslag. Sålunda framföres beträffande organisationen av utbildningsverksamheten
i en del fall helt nya förslag, framför allt rörande
den centrala ledningen. I andra fall åter betonas, att en verksamhet i enlighet
med de av skogsstyrelsen uppdragna riktlinjerna måste betraktas såsom
ett provisorium i avvaktan på dels en i åtskilliga yttranden föreslagen översyn
av skogsarbetarutbildningen, dels den förutsatta utredningen rörande
hela yrkesutbildningsverksamhetens centrala ledning. Särskilt inom skogsvårdsstyrelsernas
råd i undervisningsfrågor har uttalanden gjorts härom.
Delade meningar föreligger vidare beträffande de olika utbildningsformerna.
Från skogsvårdsstyrelsernas sida framföres slutligen vissa erinringar mot
bestämmelserna rörande elevunderstöd och statsbidrag. Erinringarna går i
huvudsak ut på att bidragsreglerna bör ytterligare förenklas samt på att
bidragen bör ökas.
Helt avstyrkande utlåtanden har avgivits blott av statskontoret och Föreningen
Värmlands skogsarbetsstudier. Såsom skäl för sitt avstyrkande anför
statskontoret att förutsättningar svårligen kan anses föreligga för att i
rådande statsfinansiella läge genomföra ett så kostnadskrävande förslag som
det av skogsstyrelsen framlagda. Dessutom finner ämbetsverket synnerligen
angeläget att resultatet av 1952 års vrkesutbildningssakkunnigas arbete avvaktas,
innan det överväges att i olika hänseenden intensifiera den lägre
skogliga yrkesutbildningen. Slutligen må även nämnas, att Sveriges skogsägareförbund
helt allmänt uttalar, att förslagen icke är tillfredsställande
i vad avser skogsarbetarutbildningen, varför förbundet icke anser sig kunna
tillstyrka desamma i denna del.
Utbildningsbehovets omfattning och karaktär, utbildningsmål m. m. De
av skogsstyrelsen anförda synpunkterna rörande utbildningsbehovets omfattning
delas så gott som helt av samtliga remissmyndigheter. I några yttranden
har emellertid skogsstyrelsens bedömanden i berörda hänseende
gjorts till föremål för erinringar, överstgretsen för yrkesutbildning ifrågasätter
sålunda, huruvida icke frågan om kursverksamhet inom skogsbruket
för arbetslösa bör bli föremål för uppmärksamhet i förevarande sammanhang.
Enligt nu gällande bestämmelser för yrkesutbildningskurser för arbetslösa
m. fl. kan dylika kurser avse alla yrkesområden utom skogsbruket.
Vidare anför en av ledamöterna i rådet för undervisningsfrågor hos skogsvårdsstyrelsen
i Blekinge län, att behovet av utbildade skogsarbetare är betydligt
större än förekomsten av större skogskomplex anger. Även bondeskogsbruket
har sålunda behov av kunniga skogsarbetare. Värmlands skogsarbetsstudier
framför erinringar mot att skogsstyrelsens förslag ej omfattar
alla kategorier av skogsarbetare, t. ex. flottningsarbetarna har lämnats utanför.
Vidare anföres, att beräkningarna av antalet fasta skogsarbetare är alltför
schematiska och att en utbildning, som omfattar endast 10 procent av
nytillkommande skogsarbetare, måste anses vara alldeles otillräcklig.
Vissa remissmyndigheter har icke ansett sig kunna dela skogsstyrelsens
27
Kungl. Maj.ts proposition nr lil.
uppfattning, att yrkesutbildningen av de egentliga skogsarbetarna ej lämpligen
kan behandlas som ett fristående problem. 1052 års yrkesutbildningssakkunniga
anför sålunda, att utbildningen av yrkesarbetare i egentlig mening
och av självständiga företagare avser helt olika utbildningsmål. Skogsstyrelsens
uppfattning, att den grundläggande utbildningen bör vara gemensam
för de blivande skogsägarna och för skogsarbetarna, delas dock av de
sakkunniga. Den vidareutbildning, vilken på samma sätt som inom andra
näringsgrenar bör följa efter grundutbildningen för de båda kategorierna,
företer emellertid enligt de sakkunniga väsentliga skiljaktigheter. Skogsvårdsstgrelsen
i Östergötlands län anför, att den grundläggande yrkesutbildningen
bör skiljas från den fortsatta yrkesutbildningen, sedan avgörande
träffats i frågan om den centrala ledningen för all yrkesutbildning. Föreningen
skogsarbeten anför, bland annat, att begreppsförvirring beträffande utbildning
i skogsarbete och utbildning i skogsvård ofta medfört en oklar målsättning
vid fastställande av kurstyper och utbildningsprogram. Skogsarbetarutbildningen
har därför hittills icke kunnat tillförsäkras den stadga, som
måste eftersträvas och som är utmärkande för annan yrkesutbildning. Föreningen
finner skogsstyrelsens uppfattning, att skogsarbetarutbildningen ej
lämpligen kan behandlas som ett fristående problem, svårförståelig ur praktiska
synpunkter. Liknande uttalanden har gjorts av Föreningen skogsarbetens
och domänstgrelsens arbetsstudieavdelning samt Mellan- och sydsvenska
skogsbrukets arbetsstudier. Arbetsstudieavdelningen anför sålunda, att
den förberedande utbildningen på ett tidigt stadium bör vara gemensam för
blivande skogsarbetare och hemmansägare. Utbildningen av skogsarbetare
bör därefter bedrivas efter en särskild linje. Sistnämnda sammanslutning
framhåller, att yrkesutbildningen i princip bör differentieras för de båda
huvudgrupperna, skogsarbetare och skogsägare. Landsorganisationen i Sverige
anför beträffande skogsstyrelsens åsikt att någon egentlig gräns icke finnes
mellan skogsarbetarnas och skogsägarnas olika behov av yrkesutbildning,
att utbildningen i arbetsteknik är det väsentligaste. Efter den grundläggande
utbildningen, som i enlighet med gängse yrkesutbildningspraxis
huvudsakligen bör omfatta arbetsteknik, bör följa den mera avancerade med
påbyggnadskurser, varigenom skogsägarna får sitt behov av utbildning i
skogsskötsel tillfredsställt. Det synes därför nödvändigt att upprätthålla en
klar gräns i utbildningsbehoven. Sveriges skogsägareförbund gör gällande,
att skogsstyrelsens nyssnämnda åsikt icke är riktig. De egentliga skogsarbetarna
bildar nämligen en växande och alltmera klart avgränsad yrkesgrupp
med samma berättigade krav på utbildning i sitt yrke som andra arbetstagare
i vårt nutida samhälle. Värndands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
anser icke lämpligt, att undervisningen i skogsvård blandas
samman med yrkesutbildningen av skogsarbetare. Icke heller Svenska lantarbetsgivareföreningen
kan ansluta sig till skogsstyrelsens uppfattning, att
yrkesutbildningen av de egentliga skogsarbetarna ej lämpligen kan behandlas
som ett fristående problem.
I fråga om utbildningsmålet framhåller vidare domänstyrelsen, att detta be
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.
träffande elever i enhetsskolans klass 9 y och den yrkesbetonade fortsättningsskolan
bör vara att ge eleverna viss kunskap i ett yrke och den näring detta
tillhör, d. v. s. en fyllig yrkesorientering. För den egentliga yrkesutbildningen
bör målet vara, att yrkesutövarna skall få större möjligheter att finna en
god bärgning och för skogens vidkommande även att skapa en yrkesmedveten
skogsarbetarkår. Enligt arbetarskyddsstyrelsen bör ett av målen för utbildningen
vara att genom införande på bred front av en rationell arbetsteknik
åstadkomma en väsentlig och bestående minskning av yrkesskaderiskerna
i skogsarbete. Riksförbundet Landsbygdens folk anser, att frågorna rörande
vidareutbildningen av redan yrkesverksamma skogsarbetare är problem,
som så småningom kommer att bortfalla. Utbildningens slutgiltiga organisation
bör fördenskull taga sikte på framför allt ungdomens yrkesutbildning.
Förbundet anser emellertid, att möjligheter till vidareutbildning av
redan yrkesverksamma skogsarbetare bör finnas inom organisationens ram
även sedan yrkesutbildningen varit verksam under en lång följd av år.
Utbildningsformer. Endast i en del yttranden har erinringar framställts
mot de av skogsstyrelsen såsom lämpliga anvisade utbildningsformerna. Sålunda
framhåller domänstyrelsen — som ansluter sig till skogsstyrelsens förslag
att en stor del av utbildningsverksamheten bör bedrivas vid till tid och plats
bestämda kurser, s. k. fasta kurser, och att utbildning av redan yrkesverksamma
bör bedrivas genom rörlig instruktionsverksamhet — att nyssnämnda
fasta kurser med fördel kan kompletteras med en eller flera fasta
skogsarbetarskolor. Dylika skolor skulle ge en värdefull stadga åt utbildningen
och skulle dessutom utgöra goda centra dels för forskning i skogsbrukets
arbetslära, dels för lärare och instruktörer. Därest resurserna ej
skulle räcka till för såväl utbildning av redan yrkesverksamma som för ungdomsutbildningen,
bör den senare ges företrädesrätt. Arbetarskyddsstyrelsen
finner det angeläget, att avverkningstekniken och främst arbetstekniken
vid huggningsarbetet erhåller den framträdande plats i undervisningen, som
betingas av bland annat det förhållandet, att det övervägande antalet yrkesskador
vid skogsarbete är att hänföra till huggningsarbetet. Den praktiska
undervisningen i arbetsteknik vid avverkning anses med utgångspunkt härifrån
icke ha fått tillfredsställande utrymme såvitt angår den föreslagna
12 veckors ungdomskursen. Det synes därför oundvikligt med en utökning
av kurstiden. Från skogsvårdsstyrelsernas sida har icke gjorts några invändningar
mot de av skogsstyrelsen ifrågasatta utbildningsformerna. Däremot
har länsarbetsnämnderna gjort vissa uttalanden i berörda hänseende.
Sålunda uttalar länsarbetsnämnden i Stockholms län, att det synes
tveksamt, om det med framgång skall kunna anordnas skogsbetonade fortsättningsskolor
inom länet eller skogsarbetarlinjer vid länets centrala verkstadsskola
eller vid dess kommunala yrkesskolor. Även länsarbetsnämnden
i Jönköpings län uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna utbyggnaden
av de skogsbetonade fortsättningsskolorna. För sin del anser nämnden,
att ungdomskurserna bör erhålla större utrymme än skogsstyrelsen före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lhl.
29
slagit. I övrigt anför nämnden, att utbildningen i praktiskt skogsarbete bör
få större utrymme vid lantmannaskolorna samt att förslaget att förelägga
skogliga linjer till centrala verkstadsskolor knappast kan förverkligas annat
än i ett mycket begränsat antal län. Länsarbetsnämnden i Kronobergs län
framhåller, att den föreslagna utökningen av undervisningen i skogsarbetets
praktiska utförande vid lantmannaskolorna synes mindre lämplig. Länsarbetsnämnden
i Hallands län anser sig ej kunna rekommendera åtgärder
för att utöka den skogsbetonade fortsättningsskolans verksamhet. För att bibringa
därav iniresserade elever skoglig utbildning är ungdomskurser att
föredraga. Jämväl enligt länsarbetsnämnden i Örebro län bör man lägga
mindre vikt vid den utbildningsverksamhet, som i skogligt avseende bedrives
vid den yrkesbetonade fortsättningsskolan, emedan denna skolform
torde vara under avskrivning. Det synes icke heller vara genomförbart att
intensifiera den praktiska yrkesvägledningen i folkskolans avslutningsklasser.
Däremot torde en allmänt omfattande skogsarbetarutbildning av längre
karaktär, anordnad efter mönster av kurserna vid kommunala yrkesskolor
och centrala verkstadsskolor, vara en väsentlighet, som man icke kan underlåta
att pröva. Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län framhåller, att utvecklingen
av yrkesutbildningen i klass 9 y av enhetsskolan är en angelägenhet,
som i framtiden kan få stor betydelse. Länsarbetsnämnden i Västernorrlands
län slutligen understryker behovet av en fast organiserad skoglig yrkesutbildning
vid lämpliga lantmannaskolor. Därvid framhålles lämpligheten av
att lägga det schemat överskjutande behovet av skoglig utbildning såsom
fortsättningskurser efter lantmannaskolans ordinarie terminsslut. Däremot
anser nämnden icke lämpligt eller möjligt att anordna direkta skogsutbildningskurser
vid de centrala verkstadsskolorna i länet annat än i form av
längre eller kortare instruktionskurser för högt kvalificerade arbetare för
utbildning inom specialiserade, maskintekniska områden. Beträffande kommunala
yrkesskolor bör skoglig utbildning upptagas på försök. Slutligen
framhålles vikten av att största möjliga fasthet åstadkommes såväl beträffande
kurstider som platser.
Av övriga remissmyndigheter anser sig Sveriges lantbruksförbund icke
helt kunna acceptera den form av utbyggnad utav undervisningen, som
skogsstyrelsens förordat. Kurserna bör sålunda enligt förbundet avse allenast
redan yrkesvana eller sådana personer, som önskar övergå till skogsarbete.
Utbildningen av ungdom däremot bör så långt det är möjligt med
hänsyn till erforderlig avvägning mellan ämnena läggas på fortsättningsskolorna
och lantmannaskolorna. Svenska landstingsförbundet har intet att
erinra mot den av skogsstyrelsen förordade utökningen av skogsundervisningen
vid lantmanna- och lantbruksskolor. Icke heller enligt landstingsförbundets
mening torde tiden ännu vara mogen för ett mera definitivt inordnande
av skogsundervisningen i undervisningsplanerna för de centrala
verkstadsskolorna eller de kommunala skolorna för yrkesutbildning. Föreningen
skogsarbeten anför i huvudsak, att en effektiv yrkesutbildning efter
moderna riktlinjer utgör en förutsättning för ett fullgott resultat av strä
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr lil.
vandena att ge en grundlig skolning åt skogsarbetarkåren. Detta nya utbildningsbehov
för cirka 100 000 personer torde icke tillfredsställande kunna
tillgodoses genom den av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningen av skogsvårdsstyrelsernas
traditionella undervisning i skogsvård till att omfatta
jämväl undervisning i arbetsteknik in. in. Man torde även med säkerhet
kunna förutsätta, att skogsarbetarkåren kommer att avsevärt öka, enär tendensen
alltmera synes bli att virket från småskogsbruket försäljes på rot
till förädlingsindustrierna, som för avverkningen oftast anlitar egna arbetare.
För denna utökade skogsarbetarkår bör finnas utbildningsformer, som tager
direkt sikte på den framtida sysselsättningen. I övrigt anför föreningen,
att särskilt för ungdomsutbildningens del anspråk kan göras på en yrkesutbildning,
som är fast organiserad såväl till tid som rum och som till omfattning
och värde är likvärdig med andra utbildningsalternativ. En likställighet
med annan yrkesutbildning är sålunda ett angeläget önskemål.
Föreningen skogsarbetens och domänstgrelsens arbetsstudieavdelning anser,
såsom redan framgått av det föregående, att yrkesutbildningen på skogsbrukets
område efter den gemensamma förberedande utbildningen i den
skogsbetonade fortsättningsskolan respektive klass 9 y i enhetsskolan, vilken
senare utbildningsform enligt föreningen icke tillräckligt beaktats av
skogsstyrelsen, bör uppdelas på en linje för skogsägare och en linje för
skogsarbetare. Den senare linjen bör inledas med en ungdomskurs, i vilken
ämnet skogsvård bör få en relativt underordnad plats. Däremot bör utbildningen
i avverkning ges betydligt större utrymme. Ämnena virkestransport,
aptering in. m. och skogsuppskattning bör inskränkas. Ungdomsutbildningen
bör enligt föreningen förlängas till 14—16 veckor samt bedrivas vid fasta
kurser eller skolor. Utöver de av skogsstyrelsen förordade utbildningsformerna
föreslås anordnande av dikessprängningskurser, bergborrarkurser, flottarekurser
samt kurser för avverkningsförmän. I avvaktan på en fullt utbyggd
yrkesutbildning för skogsarbetare anses emellertid utbildningen såsom
ett provisorium i huvudsak kunna bedrivas med de av skogsstyrelsen
förordade kurstyperna, eftersom dessa ej förutsätter någon förberedande
utbildning. Mellan- och sydsvenska skogsbrukets arbetstudier anser, att yrkesutbildningen
av skogsarbetare bör bedrivas i form av dels ungdomsutbildning
vid skogsbetonade fortsättningsskolor och 12 veckors ungdomskurser,
dels utbildning i arbetstekniska ämnen och skogsvård av sådana yrkesverksamma,
som icke har ungdomsutbildning, dels ock påbyggnadskurser
i samma ämnen för skogsarbetare, som erhållit undervisning i nyssnämnda
utbildningsformer. I fråga om ungdomskurserna ifrågasättes en betydande
utökning av undervisningen i ämnet avverkning och transport. Såsom exempel
på kurser i arbetstekniska ämnen anges 3 veckors kurs för huggare, 1
veckas kurser i verktygsvård för huggare, i häst- och hovvård samt för
hästkörare ävensom 4 veckors kurser för hästkörare och för traktorförare.
I fråga om påbyggnadskurserna förordas i detta hänseende kurser i motorsågning,
i bergborrning och sprängning samt i dikning och dikessprängning.
Värmlands skogsarbetsstudier anför, att de av skogsstyrelsen skisserade
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
31
kursplanerna ej är till fyllest, varför desamma måste få helt annan utformning.
Särskilt framhålles, att utbildningen i avverkning och transport bör
utökas. Sveriges arbetares centralorganisation framhåller, att utbildningen
i motorsågning och verktygsvård bör ges förtursrätt. Svenska lantarbetsgivareföreningen
anser, att den skogliga yrkesutbildningen först efter hela
den egentliga ungdomsutbildningen bör uppdelas på olika linjer för de skilda
kategorierna. Utbildningen av redan yrkesverksamma bör enligt föreningen
uppläggas efter samma principer som för ungdomar, dock med den skillnaden,
att man torde få inskränka sig till kortare kurser. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framhåller, att den skogliga yrkesutbildningen
— som bör vara enhetlig — bör påbörjas i den skogligt betonade fortsättningsskolan,
varefter den mera mogna och mera omfattande yrkesutbildningen
bör äga rum dels vid lantmannaskolor, dels i särskilda ungdoms-
eller lärlingskurser i fasta förläggningar. För redan yrkesverksamma,
behöver yrkesutbildningen kompletteras med kortare specialkurser.
Förbundet tillstyrker vidare förslagen rörande skogliga kurser eller linjer
vid centrala verkstadsskolor. Sveriges skogsägareförbund anser de av skogsstyrelsen
föreslagna kurserna alltför korta. För att bli en yrkesskicklig
skogsarbetare kräves enligt förbundet en vida mer omfattande utbildning.
I ett flertal av yttrandena framhålles, att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
bör få i uppdrag att utreda jämväl yrkesutbildningen för skogsarbetare.
önskemål härom har sålunda uttalats av domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län, vissa av de till skogsvårdsstyrelserna knutna
råden i undervisningsfrågor, Föreningen skogsarbeten, Föreningen skogsarbetens
och domänstyrelsens arbetsstudieavdelning, Värmlands skogsarbetsstudier,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund
samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening. Jämväl
1952 års yrkesutbildningssakkunniga har uttalat sig angående denna fråga
och därvid anfört, att uppläggningen och utformningen av den egentliga
skogsarbetarutbildningen bör bli föremål för fortsatta överväganden. Länsarbetsnämnden
i Gävleborgs län förutsätter, att ifrågavarande sakkunniga
även sysslar med skogsarbetarutbildningen.
Elevrekrytering, lokaler och undervisningsmateriel. Mot de av skogsstyrelsen
gjorda uttalandena angående lämpliga åtgärder för ökad elevrekrytering
på förevarande område samt angående behovet av lokaler och undervisningsmateriel
för verksamheten har icke framställts några erinringar i de
avgivna remissutlåtandena i vidare mån än som framgår av vad som anförts
under utbildningsformerna.
Organisationen. I fråga om yrkesutbildningens organisation har i flertalet
yttranden gjorts invändningar mot skogsstyrelsen förslag. I åtskilliga yttranden
har emellertid förslagen tillstyrkts åtminstone såsom ett fortsatt
provisorium. Flera av invändningarna är av principen natur. Sålunda anser
domänstyrelsen, att till den centrala myndighet, åt vilken verksamheten
anförtros, bör knytas en nämnd. Ledamöterna i denna skall representera och
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
utses av respektive myndigheter och intressegrupper, vilka beröres av förevarande
utbildningsfrågor. En liknande nämnd bör även finnas hos de verkställande
organen i länen. Skogsvårdsstyrelsernas uppgifter i fråga om utbildning
i skogsarbete bör icke sträcka sig längre än till omhändertagande av
skogsägarnas utbildning på detta område inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas
allmänna, skogsvårdande uppgifter. Slutligen uttalar domänstyrelsen
att, då motiv saknas att frilägga skogsarbetarutbildningen från övrig yrkesutbildning,
förstnämnda utbildning bör inordnas under överstyrelsen för yrkesutbildning.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner alltjämt sitt förslag vara bäst
ägnat att skapa förutsättningar för ett nödvändigt intimt samarbete mellan
alla av skogsarbetarutbildningen intresserade parter. Med hänsyn till den
planerade utredningen om yrkesutbildningens centrala ledning vill arbetsmarknadsstyrelsen
emellertid icke motsätta sig, att lösningen av organisationsfrågan
för skogsarbetarutbildningen får anstå intill dess nämnda utredning
verkställts. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga framhåller, att uppläggningen
och utformningen av den egentliga skogsarbetarutbildningen
förefaller att behöva bli föremål för fortsatt övervägande. Såsom ett provisorium
i avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör verksamheten i
vad angår utbildningen av skogsarbetare tills vidare läggas upp och anordnas
i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens förslag med de förändringarna,
att länsorganen, skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder, ordnas
i huvudsak efter mönster av de yrkesnämnder, som finnes vid yrkesskolorna,
och att den centrala ledningen förlägges till en inom överstyrelsen för
yrkesutbildning organiserad sektion för skoglig yrkesutbildning. Vidareutbildningen
av de blivande skogsägarna bör däremot liksom hittills handhas
av skogsvårdsstyrelserna och, i den mån central ledning erfordras, av skogsstyrelsen.
Skolöverstyrelsen anför, att den lägre skogliga yrkesutbildningen,
på sätt skogsstyrelsen förordat, alltjämt bör handhas väsentligen av skogsstyrelsen
och skogvårdsstyrelserna, innan slutlig ställning tagits till 1952
års yrkesutbildningssakkunnigas förslag. Liknande uttalande göres av arbe
tarskyddss tyr elsen.
Flertalet av skogsvårdsstyrelserna har icke haft något att erinra mot skogsstyrelsens
förslag beträffande organisationen. Delvis avvikande mening har
emellertid uttalats av skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, som framhåller,
att en intensifierad verksamhet inom den nuvarande organisationen
bör äga rum i avvaktan på ett avgörande beträffande den väntade omorganisationen
av den centrala ledningen för all yrkesutbildning. Efter denna
övergångstid bör emellertid den grundläggande utbildningen i fortsättningsskolan,
ungdomskurser, enhetsskolans klass 9 y och allmänna skogsbrukskurser
m. m. skiljas från den fortsatta yrkesutbildningen. Den senare bör
nämligen handhas under högsta myndigheten för yrkesutbildning. Uttalanden
i samma riktning göres av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs
län, som anser att verksamheten i princip bör bedrivas som hittills,
intill dess frågan om yrkesundervisningens centrala ledning blivit föremål
för utredning. Den provisoriska karaktären hos skogsstyrelsens förslag så
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
33
vitt angår organisationen har även understrukits vid remissbehandlingen
inom ett flertal av de till skogsvårdsstyrelserna knutna råden i undervisningsfrågor.
Från viss ledamot av nämnda råd hos skogsvårdsstyrelserna i
Jönköpings, Göteborgs och Bolins samt Skaraborgs län har vidare framhållits,
att skogsbrukets och skogsarbetarnas målsmän och ej skogsvårdsstyrelserna
bör utse de i råden ingående representanterna samt att råden bör få en mer
självständig ställning. Även skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter,
att ledamöterna i råden bör utses av nyssnämnda kategorier. Vissa ledamöter
av råden hos skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län har vidare uttalat, att utbildningen av skogsarbetare bör
handhas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län föreslår en utökning av antalet ledamöter i skogsstyrelsen och i
lantmannaskolornas styrelser. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge lån anser, att
eftersom den lägre lantbruksundervisningen står under lantbruksstyrelsens
överinseende, skogsstyrelsen bör vara tillsynsmyndighet för motsvarande utbildning
inom skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län slutligen
anser, att råden bör utökas med representanter för folk- och yrkesskolor
samt för länsarbetsnämnden. Därigenom bör effektivare samarbete kunna
åstadkommas än om expertis endast vid behov adjungeras med rådet.
Även länsarbetsnämnderna har i princip tillstyrkt skogsstyrelsens förslag
beträffande organisationen. Enligt länsarbetsnämnderna i Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län bör dock
den nuvarande organisationen bibehållas såsom ett provisorium i avvaktan
på resultatet av 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas arbete och den ifrågasatta
utredningen rörande yrkesutbildningens centrala ledning. Länsarbetsnämnden
i Östergötlands län framhåller emellertid, att överstyrelsen för yrkesutbildning
även under ett provisorium bör få ett deciderat inflytande vid
utbildningens organisation. Vidare anför länsarbetsnämnden i Jönköpings
län, att inrättandet av särskilda yrkesutbildningsnämnder torde vara den
mest effektiva lösningen. Ett flertal länsarbetsnämnder har föreslagit, att
skogsvårdsstyrelsernas råd i undervisningsfrågor skall utökas med ytterligare
representanter för länsarbetsnämnderna, skolmyndigheter, skogsägareföreningar,
landstinget, det större skogsbruket samt skogsarbetarna, önskemål
i detta avseende uttalas sålunda av länsarbetsnämnderna i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands och
Jämtlands län. Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anför i denna fråga
helt allmänt, att det icke är till fyllest för skogsvårdsstyrelserna att vid behov
kunna anlita experter. Länsarbetsnämnden i Västernorrland län understryker
vikten av ett fastare samarbete mellan den nuvarande ledningen för
undervisningen och de övriga organ, som är engagerade i skogsbrukets problem.
Även länsarbetsnämnden i Blekinge län framhåller, alt samordningsfrågan
bör ägnas större uppmärksamhet.
Flertalet av de i ärendet hörda enskilda sammanslutningarna har icke ansett
sig helt kunna tillstyrka skogsstyrelsens förslag beträffande verksamhetens
framtida organisation. Föreningen skogsarbeten framhåller sålunda,
!5 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 141.
34
Kungi. Maj:ts proposition nr 141.
att skogsstyrelsens förslag ej ger skogsarbetarna och storskogsbruket rimlig
medbestämmanderätt i fråga om yrkesutbildningen. Det gör däremot
arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Föreningen skogsarbetens och domänstyrelsens
arbetsstudieavdelning instämmer i föreningens och domänstyrelsens
förslag, att ledningen av undervisningen bör anförtros åt överstyrelsen för
yrkesutbildning. Jämväl Mellan- och sydsvenska skogsbrukets arbetsstadier
anser, att skogsarbetarutbildningen bör handhas av yrkesutbildningsmyndighet,
medan utbildningen av skogsägare bör anförtros skogsvårdsstyrelserna.
Värmlands skogsarbetsstudier, Svenska lantarbetsgivareföreningen
samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivarförening framhåller,
att skolöverstyrelsen bör svara för utbildningen i fortsättningsskolan och
klass 9 y av enhetsskolan, skogsstyrelsen för utbildningen i skogsvård och
skogshushållning samt överstyrelsen för yrkesutbildning eller annan blivande
yrkesutbildningsmyndighet för utbildningen av skogsarbetare. Lantarbetsgivareföreningen
anser därjämte skogsstyrelsens förslag innebära ett
föregripande av den förestående översynen av yrkesutbildningens organ.
Landsorganisationen i Sverige föreslår, att skogsstyrelsens förslag, att skogsarbetarna
skall bli representerade i skogsstyrelsen, utsträckes till att gälla
även skogsvårdsstyrelserna. I övrigt understrykes angelägenheten av att yrkesutbildningen
inom skogsbruket snarast samordnas med övrig yrkesutbildning
under samma chefsmyndighet som denna. Jämväl Svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet framhåller, att skogsarbetarutbildningen bör
samordnas med övrig yrkesutbildning. Sveriges arbetares centralorganisation
anser önskvärt, att skogsarbetarna erhåller två representanter i skogsvårdsstyrelserna.
Enligt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund bör det anstå
med utökning av skogsstyrelsen med en representant för skogsarbetarna.
Sveriges skogsägareförbund finner det icke vara en lämplig utväg att anförtro
den egentliga skogsarbetarutbildningen åt skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna.
Nämnda styrelser är redan nu belastade med så många arbetsuppgifter
att de åtminstone tills vidare icke bör åläggas ytterligare krävande
uppgifter. Enligt förbundets mening har den grundläggande ungdomsutbildningen
och fortbildningen av de egentliga skogsarbetarna sitt rätta forum
i överstyrelsen för yrkesutbildning. Svenska yrkesskolföreningen uttalar förhoppning
om att den ifrågasatta översynen av yrkesutbildningens centrala
ledning skall lyckas åstadkomma större planmässighet och enhetlighet i
fråga om utbildningens organisation. Föreningen anför vidare, att en ledamot
av skogsvårdsstyrelsen bör ingå i de eventuellt inrättade yrkesnämnderna
för skoglig utbildning vid yrkesskola. Dessutom föreslås, att en expert
på skogliga frågor i skogsstyrelsen skall utses till föredragande i överstyrelsen
för yrkesutbildning rörande den skogliga yrkesutbildningen. Av de
enskilda sammanslutningar, som tillstyrkt skogsstyrelsens förslag, anför
Riksförbundet Landsbygdens folk, att förbundet icke har något att erinra
mot att ledningen och utövandet av den lägre skogliga yrkesutbildningen
handhas av skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna intill dess 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga avlämnat sitt betänkande och frågorna rörande
Kungl. Maj.ts proposition nr 747.
35
yrkesutbildningens centrala ledning blivit avgjorda. Förbundet förutsätter
emellertid, att berörda organ erhåller det begärda anslaget och därigenom
beredes möjligheter att utöka sin personal av anställda i erforderlig grad.
Liknande uttalande göres av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
som endast med stor tvekan biträder förslaget, att skogsstyrelsen tills vidare
skall vara chefsmyndighet med avseende å yrkesutbildningen inom
skogsbruket.
Personalfrågor. Av de centrala myndigheter, som avgivit utlåtanden över
skogsstyrelsens promemoria har domänstyrelsen och skolöverstyrelsen berört
frågan om lämplig lärarpersonal för verksamheten. Domänstyrelsen anför
härom, att denna fråga för skogsarbetarutbildningens del kan ordnas
på ett bättre sätt än för närvarande. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att
de stora skogsförvaltningarna, om de anförtros en roll i arbetarutbildningcn,
har betydligt bättre förutsättningar än skogsvårdsstyrelserna att hålla
och rekrytera en kår av yngre skogsmän med de bästa förutsättningar att
i nära samarbete med det större skogsbruket utbilda de större skogsföretagens
arbetare. Därigenom nås huvudparten av skogens yrkesarbetare.
Skolöverstyrelsen anser, att stor vikt bör fästas vid lärarnas pedagogiska
utbildning. Pedagogiska utbildningskurser bör därför snarast möjligt anordnas
av överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med skolöverstyrelsen
och skogsstyrelsen. Hos skogsstyrelsen bör under den föreslagna byrådirektör
stjänsten inrättas en konsulenttjänst i 29 lönegraden, vars innehavare
bör såsom huvuduppgift ha att följa utbildningsverksamheten ur rent
pedagogisk synpunkt.
Av övriga remissmyndigheter har särskilt skogsvårdsstyrelserna uppehållit
sig vid personalfrågorna. I ett flertal yttranden har därvid uttalats, att
den av skogsstyrelsen föreslagna personalökningen ej är till fyllest. Skogsvårdsstyrelsen
i Östergötlands län anser sålunda att inrättandet av 12 yrkeslärartjänster
ej torde vara tillräckligt. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län uttalar, att den föreslagna personalförstärkningen ej ens täcker det aktuella
behovet ulan dylik förstärkning bör komma samtliga skogsvårdsstyrelser
till del. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län betecknar förslaget såsom
ett minimikrav. Även skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anser förslaget
i fråga om ökning av personal vara alltför restriktivt. Skogsvårdsstyrelsen
behöver för egen del minst en lärare med skogsskoleutbildning och en
instruktör för att möta det aktuella behovet. Förslaget att hos skogsstyrelsen
inrätta tjänster för ambulerande lärare synes vara otillräckligt. Skogsvårdsstyrelsen
i Värmlands län uttrycker sin förvåning över att skogsstyrelsen
icke räknat med ytterligare personal för Värmlands län, som är ett av
landets skogrikaste. För att effektivt kunna driva undervisningsverksamheten
vid styrelsens nya skogsvårdsgård samt i länet i övrigt föreligger ett
trängande behov av ytterligare en jägmästare och en biträdande länsskogvaktarc.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län delar skogsstyrelsens uppfattning
att en personalförstärkning för skogsvårdsstyrelsernas undervis
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr f41.
ningsverksamhet är ofrånkomlig. För skogsvårdsstyrelsens del föreligger sålunda
behov av en befattningshavare med skogsmästarekompetens. Enligt
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs lån är det angeläget att det direkta behovet
av särskild studierektor blir tillgodosett även i Kopparbergs län.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att personalramen icke
bör göras för snäv, om ett gott resultat av den skogliga yrkesundervisningen
skall ernås. I övrigt kan angående skogsvårdsstyrelsernas yttranden anföras,
att skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anser förhastat att, så länge frågan
om yrkesutbildningen är under omprövning, inrätta en byrådirektörstjänst
hos skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den
föreslagna personalförstärkningen bör ske i sådan form, exempelvis genom
inrättande av arvodestjänster, att en eventuell omorganisation ej försvåras.
Enligt skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län synes skäligt och angeläget
att lärarpersonalen, som många gånger har ett pressande arbete och
ofta på övertid, kompenseras härför med lönetillägg eller i annan form höjd
ersättning. Lärarnas löneförmåner har berörts även av skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs län, som föreslår, att även styrelsens egna länsskogvaktare
skall erhålla ersättning enligt 19 lönegraden eller kompenseras på annat sätt
under den tid de tjänstgör som självständiga och ansvariga ledare av kurser
i skogsbruk.
Endast i två av yttrandena från länsarbetsnämnderna har framställts
erinringar mot skogsstyrelsens förslag i personalfrågan. Sålunda anför länsarbetsnämnden
i Värmlands län, att det med hänsyn till skogsbrukets omfattning
och betydelse i Värmlands län synes vara nödvändigt, att skogsvårdsstyrelsen
i detta län erhåller en heltidsanställd tjänsteman för ledningen
av utbildningsverksamheten. Vidare framhåller länsarbetsnämnden
i Kopparbergs lån såsom sin uppfattning, att skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län bör tillföras en heltidsanställd utbildningsledare.
Landsorganisationen i Sverige understryker vikten av att skogsstyrelsens
ställning som chefsmyndighet i enlighet med förslaget betraktas såsom ett
provisorium, så att den personella och administrativa upprustningen organiseras
på sådant sätt att en smidig överföring sedan kan ske. Ett oeftergivligt
krav är vidare, att de tjänster, som inrättas för yrkesutbildningsverksamheten
inom skogsstyrelsen, icke tages i anspråk för att fylla personalbrist
inom andra delar av styrelsens verksamhetsområde. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som anser, att tyngdpunkten av undervisningen
bör förläggas dels till skogligt betonade fortsättningsskolor, dels till
bland annat lantmannaskolor, berör lärarfrågan vid dessa skolor. Vid fortsättningsskolorna
synes tills vidare såväl skogsvårdsstyrelsernas som annan
tillgänglig kvalificerad personal lämpligen kunna användas såsom lärare.
I fråga om lantmannaskolorna däremot är det av stor betydelse att lärarkrafter
med högre skoglig utbildning anställes vid dem. Att bereda sådan
personal full sysselsättning året runt torde icke möta några svårigheter.
37
Kungi. Maj.ts proposition nr IM.
Elevunderstöd och statsbidragsregler. Bortsett från skogsvärdsstyrelserna
har remissinstanserna med några undantag ej haft något att erinra mot
skogsstyrelsens förslag i denna del. Sålunda påpekar överstyrelsen för yrkesutbildning,
att statsbidrag till den skogliga yrkesutbildning, som står under
skogsstyrelsens tillsyn, utgår efter förmånligare grunder än vad som gäller
för statsbidragen till kommunala anstalter för yrkesundervisning. Detsamma
gäller studiehjälpen. Med hänsyn till pågående utredning finner överstyrelsen
icke lämpligt att föreslå andra grunder i fråga om statsbidrag för skoglig
undervisning vid kommunala anstalter för yrkesundervisning än vad som
gäller för yrkesundervisningen i övrigt vid dessa anstalter. Däremot finner
överstyrelsen önskvärt, att elever vid skogliga kurser vid kommunala skolor
för yrkesundervisning skall äga åtnjuta samma studiehjälp som elever vid
de under skogsstyrelsens tillsyn stående kurserna. Med anledning av skogsstyrelsens
förslag att frågan om statsbidragsreglerna för skogsbetonade fortsättningsskolor
skall utredas har skolöverstyrelsen erinrat om att timarvode
TC 17 för närvarande utgår till lärarna vid dessa kurser och att statsbidraget
utgör 100 procent av nämnda arvode. Om väl kvalificerade yrkeslärare anlitas
för denna undervisning synes det rimligt att timarvode utgår efter
gynnsammare grunder. Det bör övervägas om icke statsbidrag i någon form
bör kunna utgå för att helt eller delvis täcka dessa merkostnader, överstyrelsen
är emellertid ej beredd att nu framlägga preciserade förslag i dessa
hänseenden. Arbetsmarknadsstyrelsen anser fortfarande, att en väsentlig
höjning av stipendierna för förlorad arbetsförtjänst för deltagare i skogsarbetarkurser
bör ske. Länsarbetsnämnden i Västernorrlands län understryker
vikten av att understöd och stipendier tilltages så att vederbörande
kursdeltagare icke lider någon större förlust. Även länsarbetsnämnden i
Jämtlands län ifrågasätter om de av skogsstyrelsen föreslagna stipendierna
är av den storlek, som kräves för att stimulera elevrekryteringen. Då understöd
eller arbetspremier avses skola utgå, anser nämnden det vidare inkonsekvent
att icke all undervisning skall vara avgiftsfri. Svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet förordar, att traktamentsersättningen liöjcs
till 5 kronor per dag samt att ersättningen för förlorad arbetsförtjänst höjes
till 15 kronor per dag för familjeförsörjare och till 10 kronor per dag för
icke familjeförsörjare, som uppnått 18 års ålder. Landsorganisationen i Sverige
ansluter sig till vad sålunda förordats av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Jämväl Sveriges arbetares centralorganisation anser, att
stipendierna för förlorad arbetsförtjänst bör sättas något högre än skogsstyrelsen
föreslagit. Organisationen anför vidare, att ersättning, jämväl
beträffande resekostnader, bör utgå från och med första undervisningsdagen.
Svenska yrkesskolföreningen anför, att det icke förefaller lämpligt att t. ex.
statsbidrag utgår efter helt olika grunder för likartad utbildningsverksamhet
på ett och samma yrkesområde, endast därför att kursernas huvudmän
sorterar under olika centrala tillsynsmyndigheter.
Vad härefter angår skogsvårdsstyrelserna gör däremot flertalet av dessa
anmärkningar mot skogsstyrelsens förslag på förevarande punkt. Anmärk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
ningarna innebär i huvudsak, att staten bör bekosta all skoglig utbildning
av ifrågavarande art, att statsbidraget bör utgå efter enhetligare grunder
än hittills samt att över huvud taget ytterligare förenklingar bör genomföras
beträffande de nu gällande bestämmelserna. Skogsvårdsstijrelsen i Östergötlands
län anser sålunda, att staten helt bör bekosta den skogliga yrkesutbildningen.
Liknande uttalanden göres av skogsvårdsstyrelserna i Gotlands
och Kronobergs lön. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse framhåller, att ytterligare
förenklingar bör kunna vidtagas i fråga om statsbidragsreglerna. Någon
differentiering av statsbidraget för kurstyper och i olika slags utgifter
bör icke förekomma liksom ej heller olika storlek på statsbidrag för olika
slag av kostnader i samband med kursverksamheten. Skogsvårdsstijrelsen
i norra Kalmar län anser den föreslagna förenklingen obetydlig. Enligt
skogsvårdsstyrelsens mening bör en omläggning av statsbidragsreglerna
ske så att bidragen inarbetas i skogsvårdsstyrelsernas stater. Jämväl
skogsvårdsstijrelsen i Kristianstads län anför, att vissa ytterligare förenklingar
av gällande bidragsbestämmelser bör kunna vidtagas för att underlätta
verksamhetens rationella bedrivande. De skäl, som anförts för en differentiering
av statsbidraget för olika kurstyper, har i praktiken visat sig
oberättigade. Ej heller synes bärande motiv kunna förebringas för att olika
stort statsbidrag skall utgå för olika slag av kostnader, vilka alla är lika
nödvändiga för genomförandet av kursverksamheten. Vidare anföres, att
statsbidrag enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning bör utgå med 100 procent
till kursverksamheten i sin helhet. Då emellertid detta av olika skäl ej kan
förväntas bli fallet, föreslås, att statsbidraget generellt skall utgå efter viss
annan procent, förslagsvis 85 procent. Stipendium bör utgå oberoende av
om kursdeltagare kan bo hemma eller ej. Skogsvårdsstijrelsen i Malmöhus
län anser det vara av väsentlig betydelse att samma bidragsmöjlighet beredes
deltagarna i samtliga de föreslagna kurstyperna oberoende av kursernas längd.
Resekostnadsersättningar och stipendier för förlorad arbetstid bör utgå med
hela det belopp, som vederbörande har att vidkännas. Med hänsyn till förhållandena
i länet anser skogsvårdsstyrelsen vidare, att statsbidrag även
bör utgå till kurser av kortare längd än 6 dagar. Skogsvårdsstijrelsen i
Hallands län föreslår, att bidragsreglerna förenklas genom att traktamentsstipendierna
ersättes med fri kost, att stipendium för förlorad arbetsförtjänst
skall få utgå för kurs i skogsarbete och annan skogsbrukskurs med en längd
av 6—24 dagar i följd, att reseersättning skall utgå lika för alla kurser, att
det 75-procentiga statsbidraget ersättes med ett 100-procentigt bidrag, att
personalens rese- och traktamentskostnader vid alla kurser föres antingen
på kursanslaget eller omkostnadsanslaget samt att övriga kostnader ersättes
på samma sätt och ur samma anslag för alla kurser. Enligt skogvårdsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län synes det mera rättvist olika landsändar
emellan, att statsbidrag lämnas med 100 procent. Skulle detta icke gå att
genomföra, anses bidrag med 85 procent till verksamheten i dess helhet och
utan differentiering på olika utgiftsposter vara en påtaglig förbättring ej
minst ur bokföringssynpunkt. I sistnämnda fall förutsättes att återstående
Kungl. Maj.ts proposition nr lkl.
39
15 procent av kurskostnaderna täckes med lokala bidrag. Vidare anföres,
att fullt statsbidrag jämväl bör utgå, om ett enskilt företag i enlighet med
av myndigheterna godkänd plan anordnar kurser, till vilka allmänheten äger
tillträde. Samma förmåner bör också lämnas, om ett företag anordnar kurser
för sina egna anställda, dock under förutsättning att verksamheten sker i
vederbörande skogsvårdsstyrelses regi. Ur förenklingssynpunkt bör slutligen
allmänna planer för kurser av olika slag utarbetas av skogsstyrelsen. Skogsvårdsstgrelsen
i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke ur rättvisesynpunkt stipendier
för förlorad arbetstid även bör utgå till elever vid skogsvårds- och
allmänna skogsbrukskurser. Det föreslagna stipendiebeloppet synes dessutom
vara för lågt i förhållande till de aktuella dagsverkspriserna. Vidare
föreslås, att statsbidrag till kursverksamheten skall beviljas generellt med
100 procent eller i varje fall efter en enhetlig procentsats utan differentiering
på olika utgiftsposter. I övrigt anser skogsvårdsstyrelsen rimligt, att varje
organisation, som vill bedriva kursverksamhet, också kommer i åtnjutande
av samma förmåner i form av statsbidrag. Jämväl skogsvårdsstyrelsen i
Skaraborgs län uttalar, att rätten till statsbidrag ej bör förbehållas skogsvårdsstyrelserna.
Reseersättning bör utgå, även om det gäller kurser av kortare
varaktighet än 6 dagar. Därjämte framhålles vikten av att statsbidragsbestämmelserna
göres så enkla och tydliga som möjligt. I fråga om traktamentsstipendierna
föreslår skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län, att dessa
skall utgå med ett belopp motsvarande högst vad eleverna fått erlägga för
kost och logi, dock med högst 8 kronor per dygn. Vidare föreslår skogsvårdsstyrelsen,
att ersättning för resekostnader skall utgå vid kurser med
mindre än 6 undervisningsdagar samt att stipendier för förlorad arbetsförtjänst
efter skälighetsprövning skall utgå jämväl till elever vid s. k. annan
skogsbrukskurs eftersom erfarenheten visat att även skogsarbetare och löntagare
bevistar dylika kurser. Ej heller anses skäl föreligga för att göra
skillnad i formerna för bidrag till sist omförmälda slags kurser och andra
kurser. Rådet för undervisningsfrågor hos skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län ifrågasätter en höjning av stipendierna för förlorad arbetstid och
förordar därför en översyn av bidragsreglerna. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län ifrågasätter lämpligheten av att författningsmässigt reglera frågan
om arbetsprcmier. Bestämmelser härom bör i stället kunna införas i
särskilda tillämpningsföreskrifter. I övrigt anföres att bestämmelsen om It)
deltagare som minimum för ungdoms- och förmanskurs synes böra kvarstå.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län slutligen anser, att goda skäl
finnes för arbetsmarknadsstyrelsens förslag att staten helt bör bekosta yrkesutbildningen.
Kan detta icke genomföras bör förenkling åstadkommas genom
tillämpning av enhetlig bidragsprocent. Skogsvårdsstyrelsen ställer sig
även tveksam inför förslaget om att minimikravet på elevantal vid ungdomskurs
skall sänkas från 10 till 7.
Kostnaderna. Frågan om kostnaderna för utbildningsverksamheten har
berörts endast i några yttranden.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 747.
Sålunda bemöter domänstyrelsen skogsstyrelsens påstående, att det under
alla förhållanden blir billigare att utnyttja en redan befintlig organisation
än att tillskapa en helt ny sådan, samt anför, att styrelsen finner sannolikt
att förhållandet kan bli det motsatta. Jämväl landsorganisationen i Sverige
ifrågasätter, om icke skogsstyrelsens förslag kommer att innebära ytterligare
kostnader för statsverket. Kostnadsskillnaden mellan skogsstyrelsens
och arbetsmarknadsstyrelsens förslag kan därför komma att bli rätt
blygsam. Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att den i sitt förslag beräknade
personalkostnaderna till 629 540 kronor, medan skogsstyrelsen för detta
ändamål beräknat endast 260 000 kronor, vilket synes bero på att skogsstyrelsen
icke kalkylerat med något anslag till deltidsanställda lärare, instruktörer
och föreläsare. Arbetsmarknadsstyrelsen beräknade sistnämnda kostnader
till 230 000 kronor. Vidare har skogsstyrelsen icke medräknat kanslikostnaderna.
Skogsstyrelsens beräkningar är därför icke direkt jämförbara
med de i arbetsmarknadsstyrelsens promemoria framlagda. Det synes emellertid
som om den verkliga skillnaden mellan kostnaderna enligt de båda
förslagen endast består däri, att skogsstyrelsen föreslår lägre stipendiebelopp.
Skogs vårdsstyrelsen i Hallands län framhåller, att något verkligt bärande
motiv för ett särskilt kursanslag knappast synes föreligga annat än
övergångsvis. En uppräkning av skogsvårdsstyrelsernas löne- och omkostnadsanlag
med motsvarande belopp är betydligt enklare. Därvid förutsättes,
att kursmedlen skiljes från övriga medel i statförslag och bokföring.
I övrigt har i en del yttranden framhållits angelägenheten av att medel
till utbildningsverksamheten anvisas i tillräcklig omfattning. Sålunda anför
Riksförbundet Landsbygdens folk, att det kostnadsförslag, som framlagts för
yrkesundervisningen under budgetåret 1954/55, kommer att bli otillräckligt,
när organisationen blivit fullt utbyggd och effektiv och i högre grad än hitintills
utnyttjas av skogsarbetarna. Förbundet anser sig därför böra understryka
att organiserandet och bedrivandet av den skogliga yrkesundervisningen
icke får stagnera på grund av att statsbidraget i förevarande sammanhang
beräknas endast till 1 000 000 kronor utan bör utvecklas och uppbyggas
så, att yrkesutbildningen inom skogsbruket blir fullt jämställd med
yrkesutbildningen inom övriga näringsgrenar i landet.
V. Departementschefen.
Yrkesutbildningen inom det svenska skogsbruket är i jämförelse med motsvarande
utbildning inom andra näringsgrenar av relativt sent datum. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen omfattade nämnda utbildning
ursprungligen framför allt undervisning i skogsskötsel och andra ämnen
av intresse för driften av det enskilda skogsbruket. Egentlig yrkesutbildning,
d. v. s. undervisning i skogsarbetenas rent tekniska utförande, förekom
strängt taget icke förrän på 1930-talet, då dylik undervisning igångsattes av,
bland andra, domänverket och vissa större skogsbolag. Först genom 1949
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
års riksdags beslut angående yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering
uppdrogs riktlinjerna för den nuvarande, av skogsvårdsstyrelserna
bedrivna statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten på skogsbrukets
område, omfattande dels grundläggande yrkesutbildning för ungdom, dels
vidareutbildning av yrkesvana. Denna verksamhet, vilken i större utsträckning
än vad tidigare var fallet tager sikte på den stora gruppen av skogsarbetare,
har såsom framgår av skogsstyrelsens i det föregående återgivna
redogörelse i stort sett visat en gynnsam utveckling. Härigenom har skogsvårdsstyrelserna
kommit att svara för den övervägande delen av den lägre
skogliga yrkesutbildningen i landet även i vad densamma avser undervisning
i de rent arbetstekniska ämnena.
Vid sidan av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på yrkesutbildningens
område bedrives emellertid även en omfattande dylik verksamhet av domänverket,
skogsägareföreningar och skogsbolag m. fl. Därjämte förekommer
skogligt inriktad undervisning vid vissa fortsättningsskolor och lantmannaskolor.
Av den föreliggande utredningen framgår klart, att den här ifrågavarande
skogliga yrkesutbildningsverksamheten icke är på långt när tillräcklig
för att tillgodose behovet. Enligt skogsstyrelsens beräkningar kan för närvarande
— bortsett från eleverna i lantmannaskolor och fortsättningsskolor
— endast omkring 300 personer årligen erhålla grundläggande skoglig yrkesutbildning,
medan utbildningsbehovet uppgår till minst 12 000 om året.
Det är uppenbarligen icke försvarligt, att den lägre yrkesutbildningen inom
skogsnäringen, som är av livsviktig betydelse för vårt land och dess försörj •
ning, är betydligt sämre lottad än motsvarande yrkesutbildning på andra
områden. Som ett första mål uppställer skogsstyrelsen emellertid endast,
att utbildningsmöjligheterna skall förbättras så, att cirka tio procent av
sistnämnda antal eller omkring 1 200 personer årligen skall kunna beredas
fullgod grundutbildning, varjämte det framhålles såsom ett önskemål, alt
antalet elever i skogsbetonad fortsättningsskola samtidigt ökas från nuvarande
2 000 till 3 000 å 4 000. Även om en sådan förbättring, såsom framhållits
av vissa remissmyndigheter, torde få anses jämförelsevis blygsam,
finner jag mig dock kunna biträda, att denna målsättning tages till utgångspunkt
vid en omläggning av den nuvarande yrkesutbildningen. För de närmaste
åren torde dock såsom skogsstyrelsen föreslagit endast cirka 500 elever
beräknas för ungdomskurserna.
I fråga om yrkesutbildningens bedrivande för framtiden får jag i övrigt
anföra följande.
Vad först beträffar grundlinjerna för utbildningen har olika meningar
gjort sig gällande. Sålunda går arbetsmarknadsstyrelsens förslag ut
på att skogsarbetarutbildningen skall skiljas från annan skoglig yrkesutbildning
och inriktas på en utveckling av den praktiska färdighet, som erfordras
för själva avverkningen och transporten av virket. Åtskilliga remissinstanser
har gett uttryck för liknande uppfattning. Å andra sidan har
skogsstyrelsen framhållit, att utbildningen av skogsarbetare icke lämpligen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
i2
kan eller bör behandlas som ett fristående problem, skilt från utbildningen
av de självständiga företagarna, skogsägarna. Enligt skogsstyrelsens åsikt
bör därför i vart fall den grundläggande utbildningen vara gemensam för
samtliga yrkesutövare. Till denna mening, som biträtts av flera remissinstanser,
kan jag ansluta mig. Även för yrkesarbetaren torde det nämligen
vara av stort värde att utöver den rena yrkesfärdigheten ha fått en åtminstone
grundläggande utbildning i exempelvis virkesvård, vägbyggnad, dikning
och vissa skogsvårdsarbeten. Vidare må anföras, att — såsom skogsstyrelsen
framhållit — de i skogen arbetande icke utgör någon klart avgränsad
yrkesgrupp ävensom att de egentliga skogsarbetarna är förhållandevis
få. Det torde icke heller kunna bestridas, att yrkesarbetarna i stor
utsträckning tages i anspråk även för sådana arbeten, som icke har direkt
samband med avverkning och transport av virke. Härtill kommer, att något
definitivt val av yrke i allmänhet ännu icke ägt rum vid den ålder, då den
första yrkesutbildningen bör påbörjas.
Om sålunda den grundläggande undervisningen enligt min mening bör
vara gemensam, synes däremot starkare skäl kunna åberopas för att den
fortsatta yrkesutbildningen skall bedrivas efter i huvudsak skilda linjer för
de olika grupperna. Efter att ha lämnat det första utbildningsstadiet bakom
sig har nämligen skogsägaren behov av fördjupade kunskaper i sådana ämnen,
som är av betydelse för driften vid ett privat skogsbruk, t. ex. skogsvård,
skogsekonomi och avverkningsplanering. Den egentlige skogsarbetaren
behöver däremot i första hand ytterligare utbildning i arbetsplanering
samt arbets- och maskinteknik. Jag delar emellertid skogsstyrelsens uppfattning,
att skillnaden mellan de olika kategorierna icke är så stor i nuvarande
läge, då endast få av dem, som nu är verksamma på ifrågavarande
område, har någon ordnad ungdomsutbildning bakom sig. Ej heller ifråga
om den fortsatta yrkesutbildningen synes därför skäl finnas att helt skilja
ut de egentliga skogsarbetarna.
Beträffande utbildningsfor merna innebär skogsstyrelsens förslag,
att de nuvarande formerna med vissa kompletteringar skall i huvudsak
bibehållas men att verksamheten skall intensifieras. I stort sett kan jag
biträda förslaget även i denna del. Jag delar sålunda, bland annat, skogsstyrelsens
åsikt om lämpligheten av att större uppmärksamhet ägnas yrkesvägledningen
ävensom att undervisningen vid den skogsbetonade fortsättningsskolan
ges större omväxling samt fördjupas i vissa ämnen. I detta
sammanhang vill jag erinra om att Kungl. Maj:t i en den 19 februari 1954
dagtecknad proposition (nr 97) föreslagit riksdagen att till speciell ungdomsverksamhet
på det skogliga området för kalenderåret 1954 anslå tillhopa
85 000 kronor.
Den fullständigare grundutbildningen torde såsom för närvarande böra
meddelas i särskilda ungdoms- och lärlingskurser. Emellertid vilt jag understryka,
att mycket även skulle vinnas, om vid uppgörandet av kursplanerna
för lantmannaskolorna hänsyn i större utsträckning än för närvaran
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr lkl.
43
de toges till det skogliga utbildningsbehovet. Enligt min mening är det med
hänsyn till det nära sambandet mellan jordbruk och skogsbruk i vårt land
naturligt, att sådana undervisningsanstalter, som är verksamma i trakter,
där skogen är av större betydelse, ger sin undervisning en utpräglat skoglig
inriktning. I likhet med skogsstyrelsen anser jag däremot tiden icke vara
inne att anordna någon mera omfattande skogsarbetarutbildning vid kommunala
yrkesskolor eller centrala verkstadsskolor. Hinder torde dock icke
böra möta att, då särskilda förutsättningar är för handen, anordna skogliga
kurser även vid dylika skolor.
Vad skogsstyrelsen i övrigt föreslagit rörande utformningen av olika kurser
synes vara i stort sett väl avvägt och lämpligt att ligga till grund för den
fortsatta verksamheten. Jag vill dock understryka, att liksom för närvarande
stor frihet bör finnas vid anordnandet av kurserna.
Ej heller enligt min mening synes tillräckliga skäl finnas alt inrätta särskilda
skogsarbetarskolor. Det alltmer ökade antalet skogsvårdsgårdar torde
i stor utsträckning kunna täcka behovet av lokaler. Vidare synes möjlighet
finnas att i icke ringa utsträckning använda de lägre lantbruksundervisningsanstalternas
lokaler. Det i vissa remissyttranden uttalade önskemålet
om minsta möjliga ändringar i fråga om tid och plats för undervisningen
synes emellertid böra i möjligaste mån tillgodoses.
Vad härefter angår yrkesutbildningens organisation får jag erinra
om att arbetsmarknadsstyrelsens förslag innefattar en fullständig omläggning
av den centrala ledningen, såvitt angår skogsarbetarutbildningen, i det
att denna föreslås skola anförtros åt en fristående nämnd (skogsbrukets centrala
yrkesutbildningsnämnd). Lokalt innebär förslaget, att verksamheten
skall understödjas, kompletteras och samordnas av ett länsorgan, förslagsvis
kallat skogsbrukets yrkesutbildningsnämnd. Skogsstyrelsen anser däremot,
att den nuvarande organisationen i huvudsak bör bibehållas, d. v. s. att skogsvårdsstyrelserna
med biträde av sina råd i undervisningsfrågor skall lokalt
leda utbildningen under skogsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Som skäl
härför åberopar skogsstyrelsen, bland annat, att skogsvårdsstyrelserna redan
svarar för den övervägande delen av den egentliga yrkesutbildningen för både
skogsarbetare och skogsägare samt har tillgång till lämplig personal och,
i de flesta fall, erforderliga lokaler. För min del vill jag biträda skogsstyrelsens
förslag icke minst av den anledningen, att frågan om inrättandet av
särskilda länsnämnder för att handha ifrågavarande verksamhet var föremål
för prövning så sent som år 1949. Min företrädare i ämbetet uttalade
därvid, att det lämpligaste vore att verksamheten handhades av skogsvårdsstyrelserna
samt att det syntes få bli beroende på de erfarenheter, som kunde
vinnas under det fortsatta arbetet, huruvida denna lösning borde bibehållas
på längre sikt eller ej. Detta blev även riksdagens beslut. Enligt min
mening synes de erfarenheter, som under tiden därefter vunnits av den i
skogsvårdsstyrelsernas regi bedrivna yrkesundervisningen, icke tala för att
den lokala ledningen bör överflyttas till andra organ. Såsom skogsstyrelsen
anfört torde emellertid vissa åtgärder vara påkallade för att göra den nu
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
varande organisationen mera effektiv. Sålunda synes, bland annat, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit vissa förändringar böra vidtagas i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
råd i undervisningfrågor.
Beträffande dessa råd har ett flertal remissinstanser uttalat önskemål om
en utökning av antalet representanter för olika yrkesgrupper; särskilt har
därvid framhållits angelägenheten av att länsarbetsnämnderna blir representerade.
Enligt min mening synes det emellertid vara tillfyllest, om råden ges
möjlighet att vid behov med sig adjungera expertis från det område, varom
närmast är fråga. Jag kan icke heller tillmötesgå det i vissa yttranden framförda
önskemålet, att de i råden ingående representanterna skall tillsättas av
skogsbrukets och skogsarbetarnas målsmän och ej av skogsvårdsstyrelserna.
I fråga om skogsvårdsstyrelsernas samordning av den skogliga yrkesutbildningen
framhåller skogsstyrelsen angelägenheten av bättre insyn i och visst
inflytande på den skogliga utbildningen inom lantbrukets skolor. Även om
skäl finnes för denna uppfattning, är jag icke för närvarande beredd tillstyrka
förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skall beredas tillfälle att föreslå
en ledamot i styrelserna för dessa skolor.
Jämväl i fråga om den centrala ledningen av förevarande yrkesutbildning
har skogsstyrelsen föreslagit, att den nuvarande organisationen i princip
skall bibehållas. I detta hänseende bör beaktas, att en översyn pågår av hela
yrkesutbildningens centrala organisation. Man torde därför icke kunna bortse
från möjligheten, att denna fråga kan komma att bli föremål för förnyad
prövning i annat sammanhang. Denna omständighet synes emellertid icke
utgöra hinder för att nu vidtaga de av skogsstyrelsen föreslagna åtgärderna,
vilka syftar till att göra den nuvarande centrala ledningen mera effektiv. Jag
har sålunda icke något att erinra mot att skogsstyrelsen utökas med en ledamot,
representerande skogsarbetarna. Vidare kan jag tillstyrka att, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit, samarbetet mellan skogsstyrelsen samt övriga av
yrkesutbildningsverksamheten berörda myndigheter och sammanslutningar
vidgas.
En utvidgning av utbildningsverksamheten efter de linjer, jag i det föregående
förordat, fordrar uppenbarligen en viss utökning av såväl skogsstyrelsens
som skogsvårdsstyrelsernas personal.
I fråga om skogsstyrelsen finner jag mig — med hänsyn bland annat till
den förstärkning av personalen därstädes, som ägde rum i samband med
1949 års beslut om ordnandet av den skogliga utbildningen — kunna tillmötesgå
önskemålen om personalförstärkning endast på så sätt, att jag förordar,
att medel anvisas för två specialutbildade lärare. Dessa bör såsom
skogsstyrelsen anfört medverka vid den centralt ordnade instruktionsutbildningen
samt vid behov tjänstgöra som kursledare eller speciallärare framför
allt hos mindre skogsvårdsstyrelser, vilka har svårt att lösa sin lärarfråga.
Vad angår skogsvårdsstyrelserna synes det nödvändigt, att lärarpersonalen
ökas med 12 yrkeslärare —- det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att senare
bestämma dessas löneställning -— ävensom med 6 helårsanställda instruktörer
med lön eller arvode enligt lönegrad 12. Däremot kan jag icke
45
Kiingl. Maj.ts proposition nr lil.
tillstyrka, att några befattningar som förste assistenter inrättas. Liksom
hittills synes det nämligen vara tillfyllest, att den närmaste ledningen av undervisningsarbetet
handhas av en assistent i lönegrad 25. 2 nya dylika befattningar
synes för närvarande böra komma i fråga. Det torde böra få ankomma
på skogsstyrelsen att avgöra, hur de nu föreslagna befattningarna skall
fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna.
I enlighet med skogsstyrelsens förslag torde de nuvarande huvudprinciperna
för statsbidragsgivningen böra bibehållas. Den av skogsstyrelsen
förordade ökade möjligheten till bidrag för vissa av skogsföretag
och andra anordnade kurser synes böra komma i fråga endast mera undantagsvis.
Jag biträder skogsstyrelsens förslag om en allmän förenkling av bidragsreglerna.
Förslaget om uppdrag åt skolöverstyrelsen att i samråd med skogliga
myndigheter verkställa en översyn av bestämmelserna angående statsbidrag
till skogsbetonade fortsättningsskolor är jag icke beredd att nu taga ställning
till. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.
I fråga om elev understöden m. m. kan jag i huvudsak biträda
skogsstyrelsens förslag. Härigenom kommer dessa att i vissa hänseenden
bli jämställda med motsvarande understöd vid hushållningssällskapens
kursverksamhet och vid annan ungdomsutbildning.
Vad slutligen angår kostnaderna för utbildningsverksamheten under
nästa budgetår utgår skogsstyrelsen från att bidrag skall utgå för cirka
500 elever i ungdomskurser, 600 elever i längre skogsarbetarkurser och 2 500
å 3 000 elever i kortare specialkurser. Därjämte räknar skogsstyrelsen med
kombinerade kurser för cirka 2 000 elever, en rörlig instruktionsverksamhet
med 6 000 å 8 000 deltagare samt två längre och fyra å fem kortare
instruktörskurser. Medelsbehovet härför uppskattas till 690 000 kronor. Mot
denna beräkning har jag icke i och för sig något att erinra. Emellertid torde
ur beloppet jämväl böra bestridas dels kostnaderna för sedvanliga kurser
för virkesmätare med 10 000 kronor, dels det bidrag till Svenska skogsvårdsföreningen
och Norrlands skogsvårdsförbund, som årligen brukar anvisas
med 4 000 respektive 1 000 kronor.
Mot de till instruktör sutbildning och inköp av undervisningsmateriel
m. in. begärda beloppen (25 000 + 25 000 ==) tillhopa 50 000 kronor har jag
intet att erinra.
Till kostnader för personal har för skogsstyrelsen beräknats 48 000 kronor
och för skogsvårdsstyrelserna 212 000 kronor. Med hänsyn till den nedskärning
av personalen, som jag föreslagit i det föregående, bör emellertid förstnämnda
belopp minskas till i avrundat tal 25 000 kronor samt det för skogsvårdsstyrelserna
avsedda beloppet med cirka 9 000 kronor till 203 000 kronor.
Såsom skogsstyrelsen framhållit, torde ifrågavarande personal från och
med budgetåret 1955/56 böra överföras till skogsstyrelsens respektive skogsvårdsstyrelsernas
avlöningsanslag.
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 141.
Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör anslaget till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m. för nästa budgetår uppföras med (690 000 + 50 000
+ 25 000 -j- 203 000 =) 968 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att vidtaga de författningsändringar, som kan bli erforderliga.
I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att 1953 års riksdag
(Prop. 101; Rskr. 153) medgivit Kungl. Maj :t att för år 1953 tilldela Föreningen
för växtförädling av skogsträd bidrag med 60 000 kronor ur domänfondens
driftsmedel. Om riksdagen icke har något att invända, torde ett lika
stort bidrag av nämnda driftsmedel få tilldelas föreningen även för år
1954.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen,
att till Skogsvård m. m.: Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. å riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 968 000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
G. Luzell.
647132. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1954:232 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser rn. m. a1 i texten
- JoU 1954:22 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 195^/55 till bidrag till vissa skogsbrulcskurser m. m. s. 1 i texten