Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m

1954-03-05 · 109 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 80 av 109 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:158, Angående vissa anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

1

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag

till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m.;

given Stockholms slott den 5 mars 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås — som ett led i omläggningen av samhällets

nykterhetspolitik — att organen för den öppna nykterhetsvården, kommunala

nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder, materiellt förstärkes.

Statsbidraget till de kommunala nykterhetsnämnderna förordas sålunda

skola utgå med 60% av nämndernas kostnader utan begränsning av beloppets

storlek. Förslaget härutinnan syftar till att nämnderna framför allt i

personellt hänseende skall få de resurser, som är nödvändiga för att nämnderna

skall kunna fullgöra de ökade arbetsuppgifter, som bl. a. på grund

av nykterhetsvårdslagstiftningens omdaning är att emotse. Utöver en

förstärkning av den fast anställda personalen avses nykterhetsnämnderna

under övergångstiden till ett friare försäljningssystem skola kunna

knyta tillfälliga medarbetare till sin verksamhet. Ersättningarna till dessa

föreslås helt skola gäldas av statsmedel. Statsverkets kostnader för den

kommunala nykterhetsvården har för nästkommande budgetår beräknats till

1 750 000 kronor, vilket innebär en höjning av nu utgående medelsanvisning

med cirka 1,3 miljoner kronor.

1—290 54 liihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Ni 158.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

De kommunala nykterhetsnämndema föreslås fr. o. m. den 1 oktober 1955

skola befrias från kostnaderna för sluten vård.

Såvitt länsnykterhetsnämnderna angår, förordas att vid samtliga dessa

inrättas en befattning som nykterbetsvårdskonsulent. Vid flertalet nämnder

avses dessutom skola finnas en assistent. Konsulenttjänsterna och fem

assistenttjänster föreslås skola inrättas redan under nästkommande budgetår.

Därunder avses också fasta biträdestjänster skola tillföras länsnämndsorganisationen.

Medelsbehovet för länsnykterhetsnämndernas avlöningar

och omkostnader har till följd av den föreslagna upprustningen

beräknats till 750 000 kronor resp. 319 000 kronor eller tillhopa

525 000 kronor mer än vad som nu utgår för dessa ändamål.

Medelsanvisningen under anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m. till bl. a. konferenser och kurser samt understöd åt

sammanslutningar av nykterhetsnämnder, nu utgörande 32 500 kronor, föreslås

höjd till 82 500 kronor.

Det statliga stödet till den s. k. länkrörelsen föreslås skola utgå med

15 000 kronor mot 5 000 kronor f. n.

Slutligen förordas, att i Stockholm eller dess närhet uppföres en speciell

klinik för alkoholsjukdomar med cirka 80 vårdplatser. Till utredningsoch

planeringsarbete för denna klinik föreslås en medelsanvisning för

nästkommande budgetår av 100 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

3

TJtdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Ling
man,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

elfte huvudtiteln, punkterna 161—165 samt 167, föreslagit riksdagen att, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1954/55 beräkna

dels till Yissa kostnader för vård av alkoholister ett förslagsanslag av

20 000 kronor,

dels till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av

700 000 kronor,

dels till Länsnykterhetsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av

320 000 kronor,

dels till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder ett förslagsanslag

av 2 000 000 kronor,

dels till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. ett anslag

av 82 500 kronor,

dels ock till Bidrag till sällskapet Länkarna ett anslag av 15 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

I samband därmed torde jag få anmäla uppkommen fråga om inrättande

i Stockholm av ett specialsjukhus för alkoholister. Inledningsvis

torde jag dock först få lämna en kortfattad översikt av nykterhetsvårdens

nuvarande läge, främst upptagande en redogörelse för de förslag i ämnet,

som f. n. är aktuella. Jag ämnar därvid också närmare ange ramen för den

fortsatta framställningen samt uppläggningen av denna.

Inledning.

I sitt den 14 februari 1948 avgivna betänkande (SOU 1948: 23) har 1946

års alkoholistvårdsutredning framlagt åtskilliga förslag till en reformering

av nykterhetsvården. Dessa förslag är dels av legislativ, dels av i huvudsak

ekonomisk natur. I förstnämnda hänseende har utredningen föreslagit, att

en helt ny lagstiftning — en lag om nykterhetsvård — skall ersätta den

gällande alkoholistlagen. Den föreslagna lagstiftningen innebär bl. a. att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

området för nykterhetsvårdslagstiftningens tillämplighet vidgas så att ingripande

mot en alkoholmissbrukare kan ske tidigare, d. v. s. på ett ur

förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av pågående alkoholmissbruk,

än som f. n. är möjligt. Yidare föreslås att tillämpningen av lagstiftningen

genom olika åtgärder effektiviseras. Enligt förslaget avses sålunda bl. a.

att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i varje kommun, att anmälningsskyldigheten

till nykterhetsnämnderna utsträckes samt det medicinska inflytandet

i dessa nämnder förstärkes.

Enligt utredningens uppfattning torde de största bristerna i nykterhetsvården

främst vara av ekonomisk art. För att åstadkomma en ändamålsenlig

och effektiv nykterhetsvård och därmed nedbringa arbetsmängden för

sjuk-, social- och kriminalvårdande samhällsorgan anser utredningen det

nödvändigt, att kostnadsramen för denna vårdverksamhet högst betydligt

vidgas. Detta bör enligt utredningens mening ske genom avsevärt ökade

ekonomiska insatser från statens sida. Staten borde sålunda lämna kraftigt

höjda statsbidrag till öppen, halvöppen och sluten vård.

Yad beträffar den öppna nykterhetsvården föreslås att bidrag till nykterhetsnämnds

allmänna verksamhet utgår oinskränkt med 75 % av kostnaderna.

Jämväl länsnykterhetsnämndernas verksamhet borde effektiviseras

genom att dess tjänstemän bleve heltidsanställda. I fråga om den halvöppna

och slutna vården borde statens ekonomiska stöd förbättras genom

höjda och nya statsbidrag till inackorderingshem och icke-statliga vårdhem.

Alkoholistanstalternas allmänna standard borde höjas. Kostnaderna för

sluten vård åt alkoholmissbrukare borde, antingen vården vore tvångsvis

anordnad eller vederbörande frivilligt underkastat sig densamma, i sin helhet

bäras av statsverket.

Utredningen har vidare föreslagit, att behandlingen av alkoholmissbrukare

ytterligare differentieras och som regel även skall innefatta medicinsk behandling.

För att möta behovet av speciell vård för alkoholmissbrukare borde

fyra statliga alkoholistsjukhus anordnas, av vilka ett borde uppföras i

Stockholm snarast möjligt och de övriga tre sedan erfarenhet vunnits av

verksamheten vid det första. Sjukhusen borde fungera som diagnostiserings-

och behandlingsställen för nykterhetsvården, som institutioner för

medicinsk forskning rörande alkoholismen samt som centraler för utbildning

av läkare och i viss utsträckning också av nykterhetsvårdspersonal

rörande alkoholistproblemet.

Slutligen föreslår utredningen, att särskild utbildning rörande alkoholismen

och dess behandling anordnas genom kursverksamhet bl. a. för nykterhetsvårdspersonal.

Även behovet av fortbildning för sådan personal borde tillgodoses.

Kursverksamhet för frivilliga medhjälpare borde också organiseras.

Över alkoholistvårdsutredningens betänkande har yttranden efter remiss

avgivits av ett stort antal myndigheter och organisationer, vilka utförligt

redovisats i den till innevarande års riksdag avlämnade propositionen med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

förslag till lag om nykterhetsvård (nr 158). Denna proposition innefattar

en fullständig redogörelse jämväl för de lagförslag, som framlagts av utredningen.

Beträffande det- närmare innehållet i dessa förslag torde jag därför

få hänvisa till nämnda proposition.

Sedermera har också 1944 års nykterhetskommitté framlagt förslag till

viktiga reformer inom nykterhetsvården. Dessa förslag innefattas dels i

kommitténs principbetänkande, del Y (SOU 1952: o3), dels i betänkandet

angående rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård, del VI (SOU 1952:54),

avgivna den 17 oktober 1952. Nykterhetskommitten har i stort sett anslutit

sig till alkoholistvårdsutredningens förslag men i vissa hänseenden förordat

kompletteringar. Sålunda bör enligt kommitténs mening statsbidraget till

de kommunala nykterhetsnämnderna bestämmas till 80 % av dessas kostnader

utan begränsning till viss maximisumma. Länsnykterhetsnämndemas

personalutrustning borde förstärkas och dess ledamöter utses i annan ordning

än för närvarande. Ordföranden borde besitta domarkompetens. Ett

alkoholistsjukhus föreslås snarast möjligt komma till stånd. Härtill kommer

ytterligare åtskilliga förslag, varom redogörelse kommer att lämnas bl. a. i

det följande.

Närmast som en komplettering av nykterhetskommitténs förslag får betraktas

det av nykterhetsnämndssakkunniga den 19 november 1953 avgivna

betänkandet (stencilerat). Detta betänkande behandlar spörsmålet om nykterhetsnämndernas

förseende med tillfälliga hjälpkrafter, främst under övergångstiden

till ett friare system för försäljning av rusdrycker. De sakkunniga

föreslår sålunda, att det statliga stödet till nykterhetsnämnderna utformas

så att det blir lättare att till den kommunala nämndorganisationen knyta

sådana hjälpkrafter. I samband därmed föreslås också vissa smärre ändringar

i lagstiftningen. De sakkunniga har därjämte bl. a. föreslagit, att medel anvisas

till viss utbildning av dessa medhjälpare. Den s. k. länkrörelsen bör

enligt de sakkunnigas mening erhålla ökat ekonomiskt statsunderstöd.

Beträffande remissbehandlingen av nykterhetskommitténs och de sakkunnigas

betänkande hänvisas till propositionen angående riktlinjerna för

den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151) samt till propositionen med

förslag till lag om nykterhetsvård (nr 158).

Vissa av alkoholistvårdsutredningens förslag har tidigare prövats av

statsmakterna. Sålunda kan sägas att betydelsefulla reformer inom den halvöppna

och slutna nykterhetsvården redan genomförts eller är under utförande.

Statsbidragen till dessa vårdformer har nästan genomgående höjts. En

treårsplan för de statsunderstödda alkoholistanstalternas materiella upprustning

har godkänts av 1953 års riksdag, som samtidigt anvisat medel till dess

första etapp (jfr prop. nr 95/1953). I årets statsverksproposition begäres

medel å kapitalbudgeten, under inrikesdepartementet, fonden för låneunderstöd,

till utförande av nästa etapp av detta program. Dessutom har jag i särskild

proposition till innevarande års riksdag framlagt förslag till allmän

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

byggnadsplan för statens alkoholistanstalt å Yenngarn (prop. nr 87). Den

framställning, som jag nu fortsättningsvis skall lämna, kommer således endast

i ringa mån att beröra den halvöppna och slutna nykterhetsvården.

Ej heller är det min mening att annat än summariskt här beröra de lagförslag,

som framlagts av alkoholistvårdsutredningen, nykterhetskommittén

och nykterhetsnämndssakkunniga. Beträffande mina överväganden härutinnan

torde få hänvisas till propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård.

I förevarande sammanhang skall således främst behandlas de förslag

som syftar till en ekonomisk upprustning av den öppna nykterhetsvården.

I anslutning därtill är det — som tidigare angivits — min avsikt att jämväl

behandla spörsmålet om upprättande av ett specialsjukhus för alkoholister.

Innan jag mer i detalj kommer in på dessa frågor, skall jag dock först helt

allmänt ange min inställning till behovet av en upprustning, särskilt av

organen för den öppna nykterhetsvården.

Upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården.

Alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén.

Till utgångspunkt för ett krav på ökat stöd åt nykterhetsvården från

statens sida har alkoholistvårdsutredningen uppställt tesen, att en

effektiv nykterhetsvård högst avsevärt måste nedbringa det allmännas kostnader

för undanröjande av skilda sociala missförhållanden, vilka har sin

grund i alkoholmissbruk. Motsättningsvis framhåller utredningen att den

allmänna socialpolitikens inriktning under senare år i sin tur torde vara

ägnad att lindra detta missbruks ekonomiska och sociala följder. Däremot

syntes det utredningen mera diskutabelt, om bättre sociala förhållanden

generellt kunde antagas motverka, att alkoholmissbruk uppstode med negativa

följdverkningar som resultat. Speciella åtgärder mot alkoholmissbruket

genom effektiva organ behövdes därför även efter en allmän förbättring av

den sociala standarden. Dylika åtgärder vore i hög grad ägnade att avlägsna

en av de viktigaste orsaksfaktorerna vid olika former av social nöd och missanpassning

och därmed reducera behovet av fattigvård, barna- och ungdomsvård,

kriminalvård etc. Det måste härvid — betonar utredningen — vara

samhällsekonomiskt fördelaktigt, att åtgärderna vidtoges på ett så tidigt

stadium som möjligt, innan skadeverkningar av olika slag uppstått. Även

om tidigt insatt nykterhetsvårdande behandling skulle bli relativt kostsam

för det allmänna, torde den dock säkerligen ur nationalekonomisk synpunkt

ställa sig gynnsam. Statens utgifter för att bekämpa kriminaliteten skulle

t. ex. säkerligen kunna avsevärt minska, om nykterhetsvården erhölle sådana

resurser, att den vore i stånd att ingripa med lämpliga medel på tidigt

stadium mot varje alkoholmissbrukare. Brottsligheten visade sig nämligen

i större omfattning än vad man i allmänhet föreställde sig sammanhänga med

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

alkoholbruk. En inom fångvårdsstyrelsen verkställd undersökning avseende de

fångar, som år 1938 intagits i fängelserna och de som åren 1939 och 1940

frigivits, visade, att inemot 60 % av hela antalet manliga fångar varit alkoholpåverkade

vid brottets begående. Beträffande våldsbrottslingar vore detta

fallet med omkring 80 %. Bland dem, som uppgivits vara nyktra vid brottets

begående, funnes åtskilliga, beträffande vilka alkoholförtäring av olika anledningar

likväl påtagligt medverkat till brottet. Den kriminalpolitiska betydelsen

av en effektivt arbetande nykterhetsvård vore mot bakgrunden av

dessa siffror odiskutabel. Man kunde också hänvisa till det intima sambandet

mellan alkoholmissbruk, å ena, samt miljöskador hos barn med social

missanpassning som följd, olycksfall i den allmänna trafiken eller på arbetsplatserna

etc., å den andra sidan.

På nu återgivna skäl har utredningen ansett det erforderligt, att samhället

i eget intresse nedlägger avsevärt högre kostnader på nykterhetsvården än

vad f. n. sker, så att bl. a. den öppna vården kunde erhålla en tillfredsställande

organisation. Utredningen hävdar vidare, att nykterhetsvården

ännu mycket mer än hittills borde betraktas som en statlig

angelägenhet. Statsinkomsterna av alkoholhanteringen uppginge till avsevärda

belopp. Detta förhållande berättigade emellertid icke i och

för sig till större anspråk på staten för bedrivande av nykterhetsvård.

Även om dessa inkomster användes till nykterhetsvården, finge

icke förbises, att dessa inginge i statskassan för att begagnas till att täcka

statsutgifterna för andra allmännyttiga ändamål. Då emellertid alkoholhanteringen

med skador på individ och samhälle av olika slag såsom följd försigginge

med statens godkännande och inkomsterna numera i huvudsak tillfölle

staten, icke kommunerna, borde staten i ännu högre grad än hittills

svara för nykterhetsvårdens kostnader och därvid i syfte att skapa en effektiv

vårdorganisation väsentligt öka sina ekonomiska åtaganden för denna organisation.

Som ett viktigt skäl för kommunernas obenägenhet att anslå medel

till nykterhetsvården åberopades allt oftare, att dessa endast i relativt liten

omfattning eller icke alls hade del i det ekonomiska resultatet av alkoholhanteringen.

Efter ett påpekande att tyngdpunkten vid medelsfördelningen, alltsedan

offentlig nykterhetsvård börjat bedrivas, legat på den slutna vården — anstaltsvården

— uttalar utredningen, att den öppna vården nu borde erhålla

avsevärt kraftigare statligt stöd än hittills och sålunda även vid medelstilldelningen

tillmätas den vikt, som borde tillkomma den redan med dess nuvarande

arbetsuppgifter och som bleve än större, om utredningens förslag

om vidgning av dessa uppgifter genomfördes.

Den grunduppfattning, vari alkoholistvårdsutredningens krav på en förstärkning

av organen för den öppna nykterhetsvården sålunda bottnar, delas

av nykterhetskommittén För kommittén framstår det som rimligt, att

staten ökar sina ekonomiska åtaganden för nykterhetsvården i kommunal

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

regi. En överföring av kostnaderna för nykterhetsvården från kommunerna

till statsverket syntes kommittén redan av allmänna skäl vara påkallad. Kommittén

uttalar, att kostnaderna för de skador, som rusdrycksmissbruket förorsakade,

i huvudsak borde bäras av staten. Ett ökat statligt stöd vore vidare

betydelsefullt för att stimulera kommunerna att snabbt tillvarata de möjligheter

till ökad effektivitet i nykterhetsnämndsarbetet, som kommunindelningsreformen

kunde väntas medföra. Men det ökade statliga stödet borde

icke inskränkas till att enbart avse de kommunala nykterhetsnämnderna.

Detta borde jämväl — som också alkoholistvårdsutredningen föreslagit —

utsträckas till att omfatta länsnykterhetsnämnderna.

Beträffande omfattningen av statens och kommunens ekonomiska insatser

till förmån för den öppna nykterhetsvården må här återgivas följande ur

nykterhetskommitténs principbetänkande hämtade sammanställning. För

fullständighetens skull har kostnaderna för socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå

medtagits. Kostnaderna gäller 1949 eller budgetåret 1949/50.

Statens Kommunernas

kostnader kostnader

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå................ 120 000 —

Länsnykterhetsnämnderna............................ 360 000

Kommunala nykterhetsnämnder...................... 320 000 1900 000

Summa 800 000 1 900 000

I anslutning härtill må nämnas att statsverkets inkomster av alkoholhanteringen

nämnda år uppgick till i runt tal 712 miljoner kronor.

Som av det följande framgår har nykterhetskommittén i sina förslag om

upprustning av nykterhetsvårdsorganen i vissa hänseenden gått längre än

alkoholistvårdsutredningen. Detta låter sig delvis förklara av de ställningstaganden

vartill kommittén kommit i fråga om sin huvudsakliga arbetsuppgift,

nämligen ordningen för rusdrycksförsäljningen. Rörande denna har

kommittén föreslagit -— om nu bortses från den detaljmässiga utformningen

varom propositionen angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken

m. m. (nr 151) innehåller närmare upplysning — att det nuvarande

restriktionssystemet avskaffas och ersättes med ett fritt försäljningssystem.

Därjämte har kommittén förordat vissa lättnader i fråga om utskänkningen.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om en utbyggnad av den samhälleliga

nykterhetsvården har i princip så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna. Några uttalanden

av mera allmän innebörd har återgivits i propositionen med förslag

till lag om nykterhetsvård, till vilken torde få hänvisas.

Också de remissorgan, som haft att yttra sig över nykterhetskommitténs

förslag, har i allmänhet intagit en mycket positiv hållning till frågan om en

upprustning av nykterhetsvårdsorganen. Detta spörsmål kan snarast sägas

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

intaga en mer central ställning vid remissbehandlingen av nykterhetskommitténs

förslag än vid remissen av alkoholistvårdsutredningens förslag, ett

förhållande som otvivelaktigt beror därpå, att dessa organ på ett helt annat

sätt träder i förgrunden i belysning av det föreslagna fria försäljningssystemet.

Det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Gävleborgs län, utgör ett

belägg för vad nu sagts. Länsstyrelsen konstaterar, att kommittén visserligen

ägnat stort intresse åt nykterhetsvårdens utbyggnad, men anmärker samtidigt,

att den låtit denna fråga komma i efterhand. Utbyggnaden har — yttrar

länsstyrelsen — blivit ett påhäng till förslaget i stället för en nödvändig

förutsättning för detsamma. Enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning

vore kommitténs förslag om en friare tillgång till rusdrycker realiserbart

endast om och sedan nykterhetsvården fått den starkare organisation, som

kommittén föreslår. Men — understryker länsstyrelsen — en förstärkning

av de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna vore

behövlig redan för att dessa organ skulle kunna fullgöra dem åvilande arbetsuppgifter

enligt gällande lagstiftning. Länsnykterhetsnämnderna borde

snarast tilldelas den ytterligare arbetskraft, som kunde anses erforderlig, och

kommunerna måste genom frikostigare statsbidragsgivning stimuleras i sin

strävan att vidtaga för nykterhetsvården mer effektiva åtgärder än vad som

hittills varit dem möjligt. Att staten skulle stå för huvudparten av kostnaderna

ansåge länsstyrelsen ligga i sakens natur.

Kontrollstyrelsen framhåller med eftertryck angelägenheten av att nykterhetsvårdsorganen

erhåller tillräckliga ekonomiska och personella resurser,

som möjliggör att de effektivt kan fylla sin viktiga uppgift i samhällets

tjänst. Också länsstyrelsen i Malmöhus län betonar vikten av en väsentlig

upprustning av bl. a. nykterhetsvårdsorganen. Angelägenheten av att så

skedde framstode för länsstyrelsen så mycket starkare inför de nu föreslagna

reformerna. Genom en förenklad försäljningsorganisation uppstode besparingar

och härigenom komme medel att stå till förfogande för nykterhetsvårdens

utbyggnad. Länsstyrelsen funne det önskvärt, att statsmakterna så

välvilligt som möjligt bedömde de framställda kraven på ytterligare medel

till nykterhetsvården. Goda förhoppningar torde enligt länsstyrelsens mening

kunna ställas på att ett ökat statligt bidrag till kommunerna skulle medföra

en kraftig upprustning av organisationen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att det sedan länge ansetts

lämpligt att i möjligaste mån avskaffa det enskilda vinstintresset av alkoholförsäljningen,

en strävan som närdes av avsikten att främja nykterheten.

Med denna målsättning för ögonen finner länsstyrelsen det kunna ifrågasättas,

om det vore staten värdigt att draga vinst av alkoholförsäljningen, så länge

det funnes kvar så allvarliga alkoholskadeproblem inom samhället som faktiskt

existerade. Det syntes från denna synpunkt icke orimligt, att staten

använde hela sin vinst av sprithanteringen för att avvärja de skador, som

sprithanteringen vållade. Om man lade denna synpunkt å problemet, torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

det vara ett blygsamt krav, att de hittillsvarande anslagen till nykterhetsvården

och därmed sammanhängande intressen höjdes till det tiodubbla.

Staten skulle ändå ha kvar över 80 % av sina spritinkomster för

andra ändamål. Liknande tankegångar utvecklas av landsorganisationen,

som förklarar att ögonblicket nu vore inne att rätta till den bristfälliga balans

i fråga om medel och personal, som funnits mellan å ena sidan dem som

handhaft spritförsäljningen och å andra sidan dem som handhaft nykterhetsvården.

De många brister, som vidlådde nykterhetsvården och nykterhetsnämndernas

arbete, borde undanröjas i enlighet med de förslag nykterhetskommittén

framlagt till fullföljande av vad alkoholistvårdsutredningen

tidigare föreslagit. För landsorganisationen framstode en kraftig upprustning

av den offentliga nykterhetsvården såsom mycket angelägen, detta icke

minst för att denna vård skulle kunna i större utsträckning än hittills fullgöra

sina uppgifter av förebyggande karaktär. Sistnämnda synpunkt kommer

till uttryck jämväl i det yttrande, som avgivits av länsnykterhetsnämnden i

Jönköpings län. Häri framhäves, att tyngdpunkten i bekämpandet av alkoholismen

bör förläggas till profylaxen för att därmed i möjligaste mån minska

behovet av terapi. Nykterhetsvården borde därför alltmer sträva efter att

förlägga huvudvikten av sin verksamhet till förebyggande åtgärder. Missbrukaren

borde så tidigt som möjligt bli föremål för nykterhetsvårdsåtgärder av

för hans individuella fall avpassad art. Att en betydande förstärkning av de

kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna vore påkallad

såväl med hänsyn härtill som till införande av fri inköpsrätt vore uppenbart.

En i viss mån avvikande mening ger stadsfullmäktige i Stockholm tillkänna.

Fullmäktige förklarar sig visserligen intet ha att erinra mot de allmänna

riktlinjer för en utbyggnad av nykterhetsvården, som kommittén föreslagit.

Fullmäktige efterlyser emellertid en konkret plan för hur denna utbyggnad

skall genomföras och föreslår, att frågan om förstärkning av nykterlietsnämndernas

vårdresurser och administrativa apparat göres till föremål

för ytterligare övervägande.

Av det betydande antal remissorgan, som rent allmänt anslutit sig till

alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag om en upprustning

av organen för den öppna nykterhetsvården, har flertalet tillika påfordrat

att denna upprustning sker snarast, så att nykterhetsvårdsorganen

står rustade att möta den belastning som ett fritt försäljningssystem

i förstone kan väntas medföra.

Så yttrar t. ex. länsnykterhetsnämnden i Hallands län att såväl de kommunala

nykterhetsnämnderna som länsnykterhetsnämnderna bör vara fullt

bemannade och väl insatta i sina skilda arbetsuppgifter i mycket god tid,

innan några mera avgörande eller genomgripande förändringar vidtages i

nu gällande lagstiftning och dess tillämpning med avseende å rusdrycksförsäljningen.

Stadsfullmäktige i Borås uppställer det som ett oavvisligt krav,

att nykterhetsvårdens upprustning kommer till stånd i så god tid före spritrestriktionernas

slopande, att nykterhetsnämnderna ej står handfallna inför

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

ett eventuellt inträdande ökat missbruk. Länsnykterhetsnämnden i Värmlands

län anser en snabb upprustning av nykterhetsvårdsorganen vara nödvändig,

för att sätta nämnderna i stånd att bemästra de svårigheter, som kan

befaras uppstå i skarven mellan nuvarande försäljningssystem och det av

nykterhetskommittén föreslagna. Även länsstyrelsen i Södermanlands län hävdar

bestämt, att en förstärkning och effektivisering av nykterhetsnämnderna

nödvändigtvis måste föregå en övergång till friare former för rusdrycksförsäljningen.

Vare sig koncentreringen av de nykterhetsvårdande uppgifterna till dessa

organ komme att ske mera omedelbart eller först under successiv avveckling

av den individuella kontroll, som utövades av systembolagen, vore det erforderligt,

att den avsedda upprustningen genomfördes i så god tid, att

nykterhetsnämnderna vid den obegränsade inköpsrättens införande vore fullt

i stånd att bemästra de svårigheter, som då kunde befaras uppkomma.

Efter att ha uttalat att den viktigaste av de av nykterhetskommittén föreslagna

motåtgärderna mot ökat spritmissbruk säkerligen vore en kraftig upprustning

av nykterhetsnämnderna framhåller länsnykterhetsnämnden i Gotlands

län, att förberedelserna härför måste vidtagas i mycket god tid före

spritransoneringens slopande. Den erforderliga ökade arbetskraften måste

först i stor utsträckning erhålla teoretisk utbildning, varpå borde följa någon

tids praktiskt arbete inom nykterhetsvården. Då en viss tröghet i fråga om

upprustningen av de kommunala nykterhetsnämnderna pa vissa hall torde

vara att befara, syntes det bli länsnykterhetsnämnderna, som i dessa fall

finge bli initiativtagare. Det vore därför av vikt, att dessa nämnder i första

hand upprustades. Stadsfullmäktige i Malmö — som i stort sett utvecklar

liknande tankegångar — anser det önskvärt, att nya statsbidragsbestämmelser

träder i kraft något före den nya rusdryoksförsäljningslagstiftningen.

Nämnderna kunde då, när restriktionssystemet avvecklades, ha hunnit förstärka

sin organisation. En utbyggnad av de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet krävde en relativt lång tid. Icke minst torde det bli förenat

med vissa svårigheter att anskaffa kvalificerad personal.

Synpunkter sådana som nyss redovisats återkommer i en mängd yttranden.

Ett något särpräglat betraktelsesätt anlägges emellertid av länsnykterhetsnämnden

i Gävleborgs län. Enligt länsnämndens mening bör nämligen

icke nykterhetsvårdens upprustning uppställas som en förutsättning för

restriktionssystemets slopande. Den individuella ransoneringen med hjälp

av motboken syntes numera ha en ytterst begränsad förmåga att hindra

alkoholmissbruk. Denna upprustning måste likväl stå i första ledet bland

reformer, om statsmakterna önskade förbättra folknykterheten. Länsnämnden

anser, att denna upprustning måste ske före alla andra reformåtgärder

bl. a. på grund därav att angelägna effektiviseringsåtgärder på nykterhetsvårdens

område under mycket lång tid fått stå efter för andra, i och för sig

viktiga socialreformer, varför denna vårdverksamhet blivit starkt hämmad i

sin utveckling till en modernt arbetande människovärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse framhåller vikten av att också

nykterhetsvårdsorganisationens kontakt med folkrörelserna för medverkan

av dess medlemmar som frivilliga övervakare och som andra medhjälpare i

nykterhetsvården är organisatoriskt förverkligad, när ransoneringssystemet

ersättes med de nya försäljningsformema.

Departementschefen.

I propositionen nr 151 uppdras nya riktlinjer för nykterhetspolitiken.

Motbokssystemet föreslås avskaffat. Tyngdpunkten för de nykterhetspolitiska

strävandena lägges på positiva åtgärder av olika slag. Den förebyggande

verksamheten genom forskning, undervisning och upplysning i alkoholfrågan

intensifieras. Förebyggande insatser i ny form skall göras genom

stöd åt ungdomsvårdande sammanslutningar, åt ungdomsidrott och åt annan

organiserad fritidsverksamhet bland ungdomen. Lika viktigt är att samhället

är berett att genom nykterhetsvårdens organ omhändertaga de alkoholskadade

och återföra dem till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. En

kraftigt upprustad nykterhetsvård är en förutsättning för och ett betydelsefullt

led i den tilltänkta framtida nykterhetspolitiken.

Inom socialpolitiken har nykterhetsvården intill senare år intagit en

relativt undanskymd ställning. Den intensiva reformverksamhet, som rent

allmänt satt sin prägel på socialvården, har i stort sett lämnat nykterhetsvården

orörd. Detta förhållande finner givetvis sin förklaring främst däri,

att andra grenar av socialvården framstått som mer angelägna objekt för

samhällsreformatoriska strävanden. I och med tillsättandet av alkoholistvårdsutredningen

och i viss mån även av nykterhetskommittén har emellertid

dessa strävanden givits en inriktning, som direkt tar sikte jämväl på

nykterhetsvården. Sedan resultatet av nämnda utredningar numera redovisats,

har bekräftelse vunnits att alkoholmissbruket är av sådan art och omfattning

att nykterhetsvården i sin nuvarande gestaltning näppeligen kan

sägas utgöra ett tidsenligt och effektivt instrument i kampen mot det utbredda

alkoholmissbruket. Om behovet av en kraftig upprustning av nykterhetsvården

råder ej heller några delade meningar.

För en bedömning av nykterhetsvårdens behov är det tydligen i första

hand av vikt att klargöra vilka allmänna uppgifter som bör åvila denna vårdgren.

Det gäller med andra ord att fastslå, vilket syfte nykterhetsvården

rimligen bör tjäna. Detta ger sig i viss mån tillkänna redan genom den

numera allmänt vedertagna benämningen »nyterhetsvård», som trätt i

stället för den äldre termen »alkoholistvård». Mer preciserat, om än ej uttömmande,

finner målet för nykterhetsvården sitt uttryck i den lagstiftning,

som hai avseende a nykterhetsvården. Denna lagstiftning ger också närmare

anvisning om de medel, som står till nykterhetsvårdens förfogande.

1 propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård har jag utförligt

redogjort för hur målsättningarna inom nykterhetsvården successivt förskjutits

i det att denna vårdform från att ursprungligen ha varit av tämligen renodlad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158. Jo

interneringskaraktär övergått till att förlägga tyngdpunkten mer på behandling

av lindrigare fall av alkoholmissbruk. Nykterhetsvårdens intresse har

sålunda mindre ensidigt koncentrerats på de svåraste fallen — på själva

alkoholisterna; man har kommit till insikt om att en minst lika angelägen

uppgift är att redcin på ett tidigt stadiuin av cilJcoholmissbruJc kunna ingripa

med lindriga förebyggande åtgärder mot alkoholmissbrukare. Den gällande

alkoholistlagen står formellt kvar på den äldre åskådningens ståndpunkt.

För att nykterhetsnämnd skall äga ingripa mot en alkoholmissbrukare stadgas

nämligen dels att denne skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk dels att

någon av vissa i lagen uppräknade särskilda omständigheter skall vara

för handen (1 § alkoholistlagen). I själva verket är förutsättningarna för

nykterhetsnämnds ingripande i princip desamma som villkoren för intagning

på alkoholistanstalt. Antalet fall, då dessa förutsättningar föreligger,

är naturligtvis relativt ringa. År 1951 uppgick det till närmare 13 000.

Det är tydligt, att om nykterhetsvården endast hade att befatta sig med

ett så begränsat klientel, dess apparat kunde ges ganska blygsamma proportioner.

Organen för den öppna nykterhetsvården —- kommunala nykterhetsnämnder

och länsnykterhetsnämnder — har otvivelaktigt ursprungligen uppbyggts

endast för att tillgodose det mer allvarliga vårdbehov, som föreligger

vid hemfallenhet åt alkoholmissbruk jämte någon i lagen särskilt angiven

social indikation. Tillämpningen av lagstiftningen visar emellertid, att

nykterhetsvårdsorganen numera fattar sina arbetsuppgifter annorlunda. Sedan

åtskilliga år torde nämnderna sålunda ganska allmänt, i den mån resurserna

medger, ingripa med nykterhetsvårdande hjälpåtgärder redan på ett

stadium, innan alkoholmissbruket hunnit övergå till direkt hemfallenhet. Härvid

har nykterhetsnämnderna ansett sig finna stöd främst i det stadgande i

alkoholistlagen (3 §), som anger nykterhetsnämndernas allmänna åligganden,

innefattande befogenhet att vidtaga förebyggande åtgärder jämväl beträffande

personer som visar tecken till alkoholmissbruk utan att dessa dock kan betraktas

som hemfallna däråt. En sådan lagtillämpning har i viss mån sanktionerats

genom att föredragande statsrådet i proposition nr 259 till 1944 års riksdag

angående vissa anslag till nykterhetsvården (s. 8) rekommenderade densamma.

Denna praxis har självfallet icke kunnat undgå att avsevärt påverka

storleken av nykterhetsvårdsklientelet, Nykterhetskommittén har för

år 1949 uppskattat antalet fall, beträffande vilka lindriga förebyggande åtgärder

vidtagits utan att vederbörande varit hänförlig under 1 § alkoholistlagen,

till omkring 13 000. Antalet förebyggande ingripanden skulle emellertid

sannolikt vara betydligt större, om nykterhetsnämnderna hade större

resurser. Av det sagda följer att nykterhetsvårdsorganen redan enligt gällande

lagstiftning, sådan denna tillämpas, icke är i stånd att fullgöra de

arbetsuppgifter, som anses åvila dem. Målet bör vara, att dessa organ i samtliga

till dess kännedom komna fall av alkoholmissbruk bör kunna ingripa

med de förebyggande åtgärder till missbrukets hävande som kan erfordras.

Som ett komplement härtill bör gälla, att fall av alkoholmissbruk i största

möjliga utsträckning bringas till nykterhetsnämndernas kännedom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

I den föreslagna lagen om nykterhetsvård kommer nu nämnda strävanden

till direkt uttryck. Denna lagstiftning kan närmast sägas innebära ett

lagfästande av den praxis, som på sina håll redan tillämpas. Nykterhetsvårdande

åtgärder skall enligt lagförslaget vidtagas mot den som missbrukar

alkoholhaltiga drycker. Alkoholmissbruk skall anses föreligga, då någon

använder sådana drycker till uppenbar skada för sig eller annan (1 § lagförslaget).

Det skall åligga bl. a. polis- och åklagarmyndighet att till den

kommunala nykterhetsnämnden ofördröjligen göra anmälan om fylleri och

annat förhållande, som ger anledning till misstanke att alkoholmissbruk i

lagens mening föreligger (10 § lagförslaget). Nykterhetsnämnden skall verkställa

en åtminstone summarisk undersökning av det rapporterade fallet.

Visar denna, att det icke är fråga om en tillfällig händelse, skall nämnden i

första hand genom olika hjälpåtgärder (anpassade efter varje enskilt

falls individuella aspekter) söka återföra vederbörande till ett nyktert

levnadssätt. Övervakning och tvångsintagning skall liksom enligt gällande

rätt komma ifråga endast beträffande den som är hemfallen åt alkoholmissbruk.

Redan av denna summariska redogörelse för den nya lagstiftningens

tillämpningsområde framgår, att denna lagstiftning kommer att ställa än

större krav på organen för den öppna nykterhetsvården än gällande lag.

Den vidgade anmälningsskyldigheten kommer att medföra, att ett betydligt

större antal fall av missbruk bringas till nykterhetsnämndernas kännedom.

Nykterhetsnämndens undersökning kan stundom bli både omfattande och

tidsödande.

Det låter sig givetvis ej med någon större grad av exakthet beräkna hur

många fall de kommunala nykterhetsnämnderna i framtiden kan komma att

behöva befatta sig med. Det må emellertid redan här nämnas, att nykterhetskommittén

kalkylerat med omkring 50 000 personer per år. Nykterhetsnämndssakkunniga

har uppskattat antalet till mellan 50 000 och 60 000. Därvid

har hänsyn dock icke tagits till de svårigheter, med vilka man har att

räkna under själva övergången till det genom propositionen nr 151 föreslagna

friare systemet för försäljning av alkoholdrycker. Under denna tid bör nykterhetsnämnderna

ägna skärpt uppmärksamhet åt sådana personer, som

tidigare visat sig opålitliga i nykterhetsavseende eller eljest kan befinna

sig i fara att bli missbrukare. För de första åren efter övergången till ett

fritt försäljningssystem har nykterhetsnämndssakkunniga förutsatt, att nämnderna

kan komma att få arbeta med årligen mellan 60 000 och 100 000 personer.

Även om de nu anförda siffrorna endast utgör resultatet av mycket

grovt gjorda uppskattningar, ger de dock enligt min mening en klar uppfattning

om att nykterhetsvårdsorganen har och i framtiden får uppgifter, vilka

de med nuvarande resurser icke ens tillnärmelsevis kan fylla.

Om det sålunda kan konstateras att rent kvantitativa överväganden motiverar

en kraftig upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården,

utgör också vikten av att dessa organ har hög kvalitet skäl för att tillföra

dem ökade resurser. För en framgångsrik nykterhetsvård är det självfallet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

av utomordentlig betydelse, att de som verkar inom nykterlietsvården är

lämpliga för uppgiften och kan ägna tid åt verksamheten. Såvitt jag kan

finna måste man räkna med att heltidsanställd arbetskraft i betydligt större

utsträckning än f. n. knytes till nykterhetsvården. Detta gäller särskilt i

de större och medelstora städerna. Vad beträffar landsbygden och mindre samhällen

med få fall av missbruk torde man dock kunna utgå ifrån, att

kommunala förtroendemän och deltidsanställd personal alltjämt skall kunna

ombesörja de nykterhetsvårdande angelägenheterna. Vad framför allt de

största städerna angår lär emellertid ej ens enbart fast anställda tjänstemän

kunna bemästra den ökade arbetsbelastningen. Som av det följande närmare

kommer att framgå är det min avsikt, att dessa skall kunna vinna viss

lättnad i arbetsbördan genom att möjlighet öppnas att anförtro mindre

kvalificerade arbetsuppgifter åt tillfälliga medhjälpare, som främst under

övergångstiden till ett friare försäljningssystem avses skola knytas till de

kommunala nykterhetsnämnderna. Sådana medhjälpare torde även i mindre

kommuner kunna göra nyttiga insatser.

Beträffande medlen att åstadkomma en upprustning av den öppna nykterhetsvården

råder allmänt den uppfattningen, att staten avsevärt bör öka

sina ekonomiska åtaganden i förhållande till nykterhetsvårdsorganen. Själv

finner jag det rimligt att så sker. I några följande avsnitt kommer jag att i

detalj redovisa, hur jag tänker mig att de ökade statliga insatserna bör

verka. Fasthållas bör emellertid att nykterhetsvården alltjämt är en i huvudsak

kommunal angelägenhet. Statsverkets ökade ekonomiska insatser för

nykterhetsvården avses icke skola medföra ett ökat statligt inflytande över

den kommunala nykterhetsvården. Det inbördes förhållandet mellan kommunala

nykterhetsnämnder, länsnykterhetsnämnder och socialstyrelsen såsom

tillsyningsmyndighet bibehålies i stort sett oförändrat. Å andra sidan bör

också kommunerna i större utsträckning än hittills skänka sitt stöd åt den

nykterhetsvårdande verksamheten inom kommunen. Det ökade statsbidrag,

som jag i nästkommande avsnitt föreslår skola utgå till denna verksamhet,

bör enligt min mening få en stimulerande effekt i detta hänseende.

Om den ökade arbetsbelastningen och nya krävande arbetsuppgifter i

första hand kommer att beröra de kommunala nykterhetsnämnderna, är det

dock tydligt, att även länsnykterhetsnämnderna och socialstyrelsen såsom

en följd härav kommer att, ehuru i andra former, få en stark känning av

lagstiftningens omläggning. En upprustning av den öppna nykterhetsvården

måste därför taga sikte på samtliga de nu nämnda organen. Det må

erinras, att på grund härav i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,

punkten 3) begärts en förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

Den gren av nykterhetsvården, som utgöres av den slutna alkoholistvården,

har däremot i förevarande sammanhang i stort sett lämnats utanför det

nu uppgjorda upprustningsprogrammet. Detta sammanhänger delvis med att

statsmakterna redan under föregående år fattat beslut om ekonomisk sanering

och materiell upprustning av den statsunderstödda anstaltsorganisationen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

för alkoholister (jfr prop. nr 95/1953). Den materiella upprustningen avser

nybyggnads-, ombyggnads- och reparationsarbeten samt inventarieanskaffning

för sammanlagt drygt 5 miljoner kronor samt tankes skola genomföras

under en period av tre år. Dessutom må nämnas, att Kungl. Maj:t tidigare

för innevarande års riksdag framlagt förslag till plan för viss utbyggnad av

statens alkoholistanstalt å Yenngarn och att arbetet med upprättande av

en motsvarande plan för statens tvångsarbets- och alkoholistanstalt å Svartsjö

pågår.

Den föreslagna lagen om nykterhetsvård liksom även den reformerade

rusdrycksförsäljningslagstiftningen är avsedda att träda i tillämpning den

1 oktober 1955. Det är uppenbarligen av vikt, att en förstärkning av organen

för den öppna nykterhetsvården påbörjas i god tid före nämnda tidpunkt.

Ett mycket stort antal remissinstanser har också med skärpa understrukit

önskemålet av att nykterhetsvårdsorganisationen står väl rustad,

då övergången till ett friare försäljningssystem sker. Jag föreslår följaktligen,

att staten redan under nästkommande budgetår väsentligt ökar

sina bidrag till nykterhetsvården och förutsätter därvid att de statliga organ,

som skall leda uppbyggnadsarbetet, utan dröjsmål griper sig uppgiften an

att på bästa sätt utnyttja de nya resurser, som ställes till förfogande.

Det torde ligga i sakens natur att en upprustning av organen för den

öppna nykterhetsvården också kommer den eftervårdande verksamheten till

godo. Frågan om en eventuell utredning i detta ämne blir beroende av den

vidare utvecklingen av nykterhetsvårdens resultat och metoder.

I det följande ämnar jag först redovisa de förslag, som har avseende å

kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder (I och II).

Därefter ämnar jag upptaga vissa förslag, som i huvudsak gäller ökade anslag

till utbildnings-, upplysnings- och kursverksamhet (III). Under ett

särskilt avsnitt kommer jag vidare att föreslå en höjning av det f. n. utgående

anslaget till den s. k. länkrörelsen (IV). Slutligen upptar jag som

en principiell fråga det av alkoholistvårdsutredningen aktualiserade spörsmålet

om inrättande av ett alkoholistsjukhus i Stockholm (V).

I. DE KOMMUNALA NYKTERHETSNÄMNDERNA.

Nuvarande förhållanden.

De kommunala nykterhetsnämndernas rätt till statsbidrag för sin verksamhet

regleras genom kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) om understöd av

statsmedel till nykterhetsnämndemas verksamhet (ändr. 569/1944).

I denna föreskrives bl. a. att om inom kommun finnes särskild nykterhetsnämnd

så må understöd av statsmedel kunna tilldelas kommunen såsom

bidrag till bestridande av kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

åligger nämnden enligt gällande författningar. Understöd för sådant ändamål

må också kunna utgå till kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av

fattigvårdsstyrelsen, såvida kommunen visat nit och intresse för nämndens

verksamhet. Som villkor för åtnjutande av statsbidrag skall gälla, att nykterhetsnämnden

kvartalsvis till länsnykterhetsnämnden avgiver redogörelse för

sina åtgärder mot personer, som blivit sakfällda för fylleri eller på annat

sätt ådagalagt alkoholmissbruk. Understöd utgår i främsta rummet till kommun,

där särskild arbetskraft måst anlitas (§ 1).

Understödet avser kalenderår och utgår i efterskott. Det får utgå med

högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter därtill föranleder, högst

1500 kronor. Beloppet får emellertid icke överstiga tre fjärdedelar av de

utgifter, som nämnden fått vidkännas under det år understödet avser (§ 2).

Ansökning om statsbidrag—som skall innefatta redogörelse för bl. a. nämndens

organisation och verksamhet (§ 4) — skall göras hos socialstyrelsen, som

sedan yttranden inhämtats från vederbörande länsnykterhetsnämnder efter samråd

med kontrollstyrelsen meddelar beslut i anledning av inkomna ansökningar.

Härvid skall hänsyn tagas såväl till det inom vederbörande kommun förefintliga

behovet av statsunderstöd för främjande av nykterhetsnämndens verksamhet

som även till ändamålsenligheten av de i sådant syfte vidtagna anordningarna.

Socialstyrelsen kan vid beviljande av understöd uppställa de villkor,

som styrelsen finner påkallade till främjande av det med understödet

avsedda syftet (§ 5).

Statsbidraget utbetalas genom socialstyrelsen, som äger att i samband

därmed meddela närmare föreskrifter (§ 6).

Ifrågavarande bidrag utgår ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m. Detta anslag, som jämväl inrymmer vissa andra

anslagsposter — understöd till konferenser och kurser, understöd åt sammanslutningar

av nykterhetsnämnder samt understöd för utgivande av »Tidskrift

för nykterhetsnämnderna» m. m. — utgör för innevarande budgetår

382 500 kronor (jfr 1953 års statsverksproposition, elfte huvudtiteln, p. 163).

Under år 1952 gjordes ansökan om statsbidrag av 1 235 kommuner. Dessa

kommuners utgifter för nykterhetsvård uppgick 1951 till drygt 3 276 000

kronor. De lämnade understöden utgjorde endast 10,7 % av dessa utgifter.

Särskilt för de större och medelstora städerna motsvarade understödet en

mycket obetydlig del av kostnaderna.

Av en utav nykterhetskommittén utarbetad sammanställning av nykterhetsnämndernas

inkomster och utgifter (delbetänkandet Yl, s. 111) framgår att

de kommunala nykterhetsnämnderna 1949 erhöll statsbidrag med 345 000

kronor och från speciella anslag o. d. 54 000 kronor. Övriga utgifter, 2 345 000

kronor, bestreds av kommunala medel. Utgifterna uppgick således tillhopa

till 2 744 000 kronor. I förhållande till närmast föregående år utgör sistnämnda

belopp en ökning på 506 000 kronor (23%). I genomsnitt har städernas

nykterhetsnämnder haft eu utgift av 66 öre per invånare och landsbygdens

en motsvarande utgift av 18 öre per invånare.

2—290 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 158.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Nykterhetsnämnderna erhåller i viss omfattning ekonomiskt stöd av statsmedel

även i annan form än genom bidrag till deras allmänna verksamhet.

Sålunda kan kommun under speciella förutsättningar erhålla statsbidrag till

bestridande av kostnader för vård å alkoholistanstalt. Kommun kan vidare

erhålla gottgörelse av statsmedel för vissa resekostnader i samband med intagning

å sådan anstalt. Också till kostnader för anordnande av övervakning

enligt alkoholistlagen kan statsbidrag utgå. För innevarande budgetår beviljade

anslag för nu nämnda ändamål uppgår sammanlagt till i runt tal

110 000 kronor.

Beträffande nykterhetsnämndernas utrustning i personellt hänseende må

nämnas, att inslaget av lekmän, som mot ringa eller obetydlig ekonomisk

ersättning deltar i nykterhetsnämndsarbetet, är betydande. Endast i städerna

och de större landskommunerna är personalbehovet för nykterhetsvårdens

utredande och verkställande uppgifter tillgodosett genom särskilt anställda

socialarbetare, vanligen i samband med inrättandet av socialvårdsbyrå. Även

i dessa fall får emellertid personalen oftast dela sin tid mellan olika grenar

av socialvården i kommunen och kan endast ägna en relativt liten del av

arbetstiden åt nykterhetsvården.

Nykterhetskommittén, som verkställt en särskild undersökning rörande

personaltillgången hos nykterhetsnämnderna vid månadsskiftet oktober—november

1948, uppger att det i landskommunernas nykterhetsnämnder vid

sagda tidpunkt helt saknades heltidsanställda kvalificerade befattningshavare,

medan antalet halvtidsanställda uppgick till tre. Antalet arvodesanställda

med mindre än halvtidstjänstgöring var 44. För städernas del utgjorde antalet

kvalificerade heltidsanställda befattningshavare 62, halvtidsanställda

20 och deltidsanställda med mindre än halvtidstjänstgöring 65. Vid redovisningstillfället

fanns dessutom i städernas nykterhetsnämnder anställda 26

biträden med heltidstjänstgöring, nio med halvtidstjänst och 53 med mindre

än halvtidstjänstgöring.

Alkoliolistvårdsu tred ningens och nykterhetskommilténs

förslag.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att statsbidrag utan behovsprövning

skall utgå till de kommunala nykterhetsnämnderna med tre fjärdedelar

av deras kostnader utan maximering. Utredningen påpekar, att nykterhetsnämnderna

i de större städerna, där behovet av nykterhetsvård i allmänhet

vore störst, genom den hittillsvarande maximeringen icke kunnat täcka

mer än en eller annan procent av sina kostnader, något som måste anses

som särskilt otillfredsställande. Socialstyrelsen borde alltjämt äga befogenhet

att uppställa de speciella villkor, som kunde befinnas påkallade till

främjande av syftet med det ökade statliga stödet. Vid prövningen av ansökningar

om statsbidrag borde hänsyn tagas till skäligheten i nykterhetsnämndernas

kostnader och ändamålsenligheten i nämndernas olika anordningar

för den öppna vårdens bedrivande. Då det enligt utredningens mening

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

måste i princip anses oriktigt att, som fallet varit under en följd av år, kommunerna

på grund av otillräckligt statsanslag ofta icke trots maximeringen

kunnat erhålla det understöd, som de författningsenligt varit berättigade till,

borde ifrågavarande anslag samtidigt med att detta höjdes, givas karaktären

av förslagsanslag. Socialstyrelsen borde erhålla i uppdrag att utarbeta en

förteckning över sådana typiska kostnader, för vilka statsbidrag skulle utgå.

Bland sådana kostnader nämner utredningen särskilt personallöner och arvoden,

sammanträdesarvoden åt ledamöter, vissa kostnader betingade av åtgärder

för miljöbyte, omskolning och yrkesutbildning samt övriga förebyggande

och eftervårdande åtgärder, läkararvoden, driftkostnader vid poliklinik

för alkoholmissbrukare, kostnader för vård å enskilt vårdhem inklusive

därav föranledda resor, expenskostnader etc. Det nuvarande villkoret för

understöd av statsmedel, nämligen att nykterhetsnämnden varje kvartal till

länsnykterhetsnämnden skall avgiva rapport om sina åtgärder beträffande

alkoholmissbrukare, borde med hänsyn till utredningens förslag om effektivisering

av länsnämndernas verksamhet och till den praktiska svårigheten för

särskilt de större kommunala nykterhetsnämndema att uppfylla villkoret

bortfalla.

Yad gäller personalorganisationen vid de kommunala nykterhetsnämndema

har utredningen icke ansett några allmänna riktlinjer härför kunna uppdragas.

Nämndernas ej sällan otillfredsställande personalutrustning sammanhänger

i främsta rummet med — yttrar utredningen — att dessa icke

annat än i mycket begränsad omfattning erhölle statsunderstöd. En väsentlig

förutsättning för en effektiv nykterhetsvård vore emellertid, att nämnderna

i personellt hänseende successivt upprustades. Heltidsanställda befattningshavare

behövdes i de större städerna och i vissa andra av de största

kommunerna. Även i många andra kommuner syntes hel- eller deltidsanställda

funktionärer erfordras. I de fall, då nykterhetsnämndemas ledamöter

själva kunde sköta arbetet utan anlitande av annan arbetskraft, vore det

motiverat, att särskilt arvode utginge till den eller de ledamöter, som i större

omfattning hade att utföra utredningsuppdrag eller andra tidskrävande uppgifter.

Några detaljerade förslag rörande personalfrågan har utredningen icke

framlagt. Nykterhetsvården på det kommunala planet vore enligt utredningens

mening en kommunens egen angelägenhet, som måste lösas med

hänsynstagande till de speciella förhållanden, som vore rådande i varje särskild

kommun.

Den årliga kostnadssumman för ett med 75 % av utgifterna utgående statsbidrag

har av utredningen beräknats till 1 300 000 kronor. Beloppet hänför

sig till penningvärdet vid ingången av år 1948.

Till vad alkoholistvårdsutredningen enligt det föregående uttalat ansluter

sig nykterhetskommittén i huvudsak. Med hänsyn till att nykterhetsnämnderna

enligt kommitténs förslag skulle få vissa nya arbetsuppgifter, för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ordar kommittén emellertid, att statsbidraget skall kunna utgå med 80 % av

kommunernas skäliga kostnader utan maximering. Kommittén framhåller, att

även ett sålunda förhöjt statsbidrag rymdes inom ramen för statsverkets

nuvarande totala utgifter för försäljningskontrollen av nykterhetsvården.

"Vad angår frågan om de kommunala nykterhetsnänjndernas personalbehov

uttalar kommittén, att nykterhetsvården i första hand vore en kommunal

angelägenhet. Med den centrala ställning nykterhetsnämnderna finge

låge det dock i statens intresse, att de kommunala nämnderna erhölle sådan

personaltillgång, att nykterhetsnämnderna kunde fullgöra sina uppgifter på

ett tillfredsställande sätt. Det vore därför naturligt, att staten bidroge till

kostnaderna för den kommunala nykterhetsvårdens organisation. Genom ett

ökat statsbidrag stimulerades kommunerna att i erforderlig grad utbygga

sin organisation för nykterhetsvårdsarbetet.

För att kunna beräkna storleken av det anslag, som skulle erfordras för

bidrag till kostnaderna för den kommunala nykterhetsvården, har kommittén

verkställt vissa schematiska beräkningar rörande personalbehovet hos

de kommunala nykterhetsnämnderna för att dessa på ett tillfredsställande

sätt skall kunna lösa de uppgifter, som kommer att anförtros dem. Kommittén

nämner, att dessa beräkningar icke vore att betrakta som förslag

eller ens som riktlinjer för de kommunala organen vid prövningen av personalbehovet.

Hänsyn hade givetvis icke kunnat tagas till de speciella förhållanden

som kunde påverka personalbehovet i varje särskild kommun.

Beträffande de utförda beräkningarna anför kommittén närmare:

Först har beräknats det sammanlagda antalet alkoholmissbrukare, med

vilka nykterhetsnämnderna skulle få taga befattning. Enligt socialstyrelsens

statistik ingriper de kommunala nämnderna f. n. på ett eller annat sätt

mot omkring 25 000—30 000 personer per år. Det kan antagas, att ett klientel

av ungefär samma storlek även framdeles kommer att bli föremål för nykterhetsnämndernas

uppmärksamhet. Då nämnderna emellertid f. n. endast i

begränsad omfattning ingriper mot förstagångsfyllerister, men framdeles

förutsättes komma att göra undersökningar i samtliga fall av förstagångsfylleri,

bör det förut angivna antalet ökas med omkring 15 000. Yidare finns

ett antal personer, vars alkoholmissbruk annorledes än genom uppgifter om

fylleriförseelser kommer till systembolagens kännedom och som icke f. n.

tillhör nykterhetsnämndemas klientel. Systembolagen får sålunda nu uppgifter

från vissa anstalter, domstolar, socialvårdsmyndigheter, anhöriga m. fl.

om alkoholmissbruk, som inte är så utvecklat, att det faller under den gällande

alkoholistlagen. Dessa fall av alkoholmissbruk anmäles icke f. n. till nykterhetsnämnderna,

men efter reformens genomförande skulle nämnderna vara

skyldiga att undersöka även sådana. Antalet fall av denna art har av systembolagen

beräknats till 5 000—10 000 per år. Sammanlagt kan sålunda nykterhetsnämndernas

framtida klientel beräknas till omkring 50 000 personer om

året.

Det framgår av kommitténs undersökningar rörande alkoholmissbrukets

omfattning, att antalet kända missbruksfall i förhållande till folkmängden är

ungefär dubbelt så stort i städerna som på landsbygden. Med utgångspunkt

härifrån och från den uppskattade siffran för hela missbrukarklientelet kan

beräknas, att i städerna årligen ungefär en procent av invånarantalet kommer

att bli föremål för nykterhetsnämndemas uppmärksamhet under det att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

motsvarande andel på landsbygden kan uppskattas till en halv procent av

invånarantalet, givetvis med betydande variationer i denna siffra mellan olika

kommuner.

Med utgångspunkt bl. a. från nu nämnda beräkningsgrunder har kommittén

uppskattat behovet av kvalificerade tjänstemän hos nykterhetsnämnderna

i landskommunerna (inklusive köpingarna) till cirka 30 heltidsanställda samt

omkring ett hundratal halvtidsanställda. I kommuner med så ringa folkmängd

(under 6 000), att det för nykterhetsnämndernas utredande och verkställande

uppgifter är tillräckligt med en mindre arbetsinsats anser kommittén,

att närmare 800 personer behöver anlitas. Kommittén tillägger att

i mycket stor utsträckning i dessa mindre kommuner kommunala förtroendemän

kan och bör användas med rätt till skäligt arvode för sitt arbete.

Beträffande nykterhetsnämnderna i städerna har kommittén beräknat

behovet av heltidsanställda tjänstemän till omkring 200, halvtidsanställda till

ett 60-tal samt arvodesanställda med mindre än halvtidstjänstgöring till ett

20-tal.

Rörande de deltidsanställda tjänstemännens anställningsförhållanden

tänker sig kommittén, att exempelvis två grannkommuner, som vardera har

behov av en halvtidstjänst, gemensamt kan anställa en tjänsteman på heltid.

En annan form vore att en för nykterhetsvården halvtidsanställd tjänsteman

därutöver bereddes annan sysselsättning inom samma kommun, t. ex.

inom socialvården. Den senare lösningen torde i regel vara att föredraga,

då kommunerna finge en sådan storlek både till areal och folkmängd, att de

lämpligen borde handha sin nykterhetsvård oberoende av varandra.

Någon skrivpersonal torde enligt kommitténs mening knappast vara erforderlig

i landskommunernas nykterhetsnämnder. För städernas del däremot

räknar kommittén med att närmare 140 heltidsanställda skrivbiträden

erfordras samt ett 60-tal med halvtids- eller kortare tjänstgöring.

De totala kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämnderna uppskattas

av kommittén på följande sätt. Som en jämförelse har samtidigt angetts motsvarande

kostnader för år 1949, eller det senaste år, för vilket tillförlitliga

siffror kunnat erhållas.

De kommunala nykterhetsnämnderna.

Enligt

1 9 4 9 kommitténs

beräkningar

Arvoden till ledamöter.............................. 185 000 185 000

Arvoden till ledamöter för utfört arbete.......... 293 000 —

Ersättning till annan arbetskraft .................. 944 000 —

Personalkostnader: landskommunerna ............ —- 1396 000

Stockholm...................... — 693 000

övriga städer .................. — 2 262 000

Expenser.............................................. 799 000 1 000 000

Summa 2 221 000 5 536 000

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Kommittén anmärker, att beräkningen givetvis är ytterst approximativ.

De verkliga kostnaderna berodde på förhållandena i de skilda kommunerna

och pa kommunernas beslut. Syftet med beräkningen vore, förutom att ge

en bild av totalbeloppet för den öppna nykterhetsvårdens kostnader, att

skapa ett underlag för beräkningen av storleken av statens bidrag till kostnaderna

för den kommunala nykterhetsvården. Det 1949 utgående statsbidraget

för den öppna nykterhetsvården kunde beräknas till 320 000 kronor;

kommunerna finge sålunda stå för 1 900 000 kronor av detta års kostnader.

Skulle statsbidrag enligt kommitténs förslag utgå med 80 % av kostnaderna,

kunde statsbidragets totalsumma vid full utbyggnad av den kommunala

nykterhetsvårdsförvaltningen beräknas till (80 % av 5 536 000) 4 428 800 kronor.

På kommunerna åter skulle stanna ett belopp av 1 107 200 kronor.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag om höjda

statsbidrag till de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet har praktiskt

taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även om i

det följande det huvudsakliga utrymmet skall ägnas åt de yttranden, som

avgivits i anledning av nykterhetskommitténs förslag, må här först återgivas

några uttalanden som härrör från remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens

betänkande.

Socialstyrelsen finner den förebragta motiveringen för höjningen av statsbidragen

vara bärande. Till de andragna argumenten för den av utredningen

föreslagna fördelningen mellan kommunen och staten av nykterhetsvårdens

utgifter fogar styrelsen emellertid det påpekandet, att statens övertagande av

huvudparten av nykterhetsvårdens kostnader icke i första hand vore betingat

av statens mycket stora inkomster av rusdrycksförsäljningen utan av den

psykologiska inverkan, som dessa stora inkomster utövade på kommunernas

benägenhet att offra medel till nykterhetsvården. Det vore den inom kommunerna

allmänt omfattade uppfattningen om nykterhetsvården såsom en

staten avilande angelägenhet, som nödvändiggjorde att en omläggning av

kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten bleve genomförd med

det snaraste. Yad beträffar socialstyrelsens befattning med bidragen borde

styrelsen ha att diskretionärt pröva ersättningsbeloppens storlek. Maximal

ersättning borde icke utgå till sådan nykterhetsnämnd, vars verksamhet enligt

styrelsens bedömande icke vore ordnad på ett nöjaktigt sätt.

Enligt länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län syntes det ur rättvisesynpunkt

starkt berättigat att staten mera effektivt bidroge till täckandet av

de kommunala nykterhetsnämndernas utgifter. Ett ökat statligt stöd borde

vara ägnat att eliminera förekommande kommunalt motstånd mot att ställa

tillfredsställande kommunalt anslag till dessa nämnders förfogande. — Dylika

mera allmänna uttalanden till förmån för utredningens förslag återkommer

i en mängd yttranden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför den åsikten, att kommunerna

principiellt bör befrias från kostnader för nykterhetsvården och dessa helt

övertagas av staten. Den hittills i detta hänseende praktiserade njuggheten

tedde sig i högsta grad egendomlig mot bakgrunden av det förhållandet att

staten inhöstade mycket stora belopp i skattemedel från rusdryckshandeln.

Till sitt tillstyrkande av alkoholistvårdsutredningens förslag har svenska

stadsförbundet fogat några smärre erinringar. Förbundet är framfor allt

kritiskt mot tanken att socialstyrelsen liksom f. n. skulle äga uppställa speciella

villkor, som kunde finnas påkallade till främjandet av syftet med det

ökade statliga stödet. En dylik ordning skulle kunna få till följd att de storre

städerna, där behovet av nykterhetsvård i allmänhet vore störst men där

det hittillsvarande bidraget endast täckt en eller annan procent av kostnaderna,

förlorade en del av den rörelsefrihet, som hittills tillkommit dem. Det

vore för övrigt svårt att förstå, varför socialstyrelsen utöver den rätt att

såsom tillsynsmyndighet med förpliktande kraft meddela anvisningar till

nykterhetsnämnderna skulle ha behov av någon ytterligare befogenhet härvidlag.

Det kunde också ifrågasättas — yttrar förbundet — om icke statsbidragsgivningen

kunde decentraliseras till länsstyrelserna. Sistnämnda synpunkt

kommer även till uttryck i det yttrande, som avgivits av svenska landskommunernas

förbund, som finner förslaget rimma illa med pågående strävanden

att åstadkomma en decentralisering inom statsförvaltningen.

Förbundet är i övrigt starkt kritiskt mot förslaget. Som ett skolexempel

på olämpligt utformade statsbidrag betecknar förbundet det nuvarande bidraget

till nykterhetsnämndernas allmänna verksamhet. Statsbidraget saknade

reell betydelse för den kommunala ekonomien men det åsamkade kommunala

och statliga organ ett betydande arbete. Icke ens som stimulansbidrag

torde detta statsbidrag ha nämnvärd betydelse. Det vore svårt att

tänka sig att ett statsbidrag på ett par hundra kronor till en kommun på

t. ex. 5 000 invånare och med en miljonbudget skulle kunna påverka nykterhetsvårdens

standard. Statsbidragen till kommunerna hade successivt komplicerats

i sådan grad, att det både ur kommunernas och ur statsverkets synpunkt

började framstå som ofrånkomligt att få till stånd en förenkling av

systemet. Utredningens förslag i fråga om statsbidraget till nykterhetsnämnderna

innebure enligt förbundets mening icke någon förenkling. I sak torde

utredningens förslag närmast innebära, att storstäderna, som dock hade en

del indirekta inkomster av rusdryckshanteringen, skulle få förhållandevis

höga bidrag. Det rättvisa i en sådan ordning kunde diskuteras. Över huvud

taget syntes det vara betänkligt, att ett statsbidrag av — ur ekonomiska

synpunkter -— så pass underordnad betydelse skulle baseras på de verkliga

kostnaderna. En sådan konstruktion av bidraget kunde vålla såväl nykterhetsnämnderna

som den bidragsprövande statliga myndigheten ett arbete,

som icke stode i rimlig proportion till bidragets storlek.

Ett annat remissorgan, som röjer betänksamhet inför det föreliggande föl
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

slaget, är länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län. Fara för missbruk

syntes länsnämnden föreligga, och en kontroll från länsnykterhetsnämndernas

sida beträffande de kommunala nykterhetsnämndernas rätt att fördela

sina utgifter, vilken skulle kunna ifrågasättas, syntes ej vara lämplig, dels

av den anledningen att en fortlöpande kontroll skulle medföra alltför stor

arbetsbörda för länsnämnderna, dels därför att ett icke önskvärt motsatsförhållande

mellan länsnämnder och kommunala nykterhetsnämnder härur

skulle kunna uppstå. En annan synpunkt vore, att befolkningen i småkommunerna,

där nykterhetstillståndet ofta vore gott, skulle — om statsbidragen

höjdes ■— komma att i ej ringa utsträckning skattevägen bidraga till bestridandet

av kostnaderna för storstädernas dyrbara nykterhetsvård. Det kunde

ej vara rättvist att pålägga skattedragarna i smärre städer och på landsbygden

denna ytterligare börda.

Bland dem, som med gillande omfattar nykterhetskommitténs förslag

att statsbidrag skall kunna utgå med 80%, må nämnas länsnykterhetsnämnden

i Norrbottens län, som finner det sålunda fixerade bidraget vara

väl avvägt och en absolut förutsättning för att få till stånd en upprustning

av den kommunala nykterhetsvården. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs

län förklarar, att denna statsbidragsförbättring främst vore motiverad av det

förhållandet, att verksamheten till alkoholismens bekämpande och nykterhetens

främjande åtminstone i kostnadshänseende borde vara en angelägenhet för staten,

som ensam uppbure de mycket betydande alkoholskatterna. Den budgettekniska

invändningen mot att dessa skatter inginge i den allmänna budgeten

och alltså anslagstekniskt icke vore disponibla för nykterhetsvårdande ändamål

förringade icke skäligheten i det av nykterhetskommittén ställda anspråket

på höjda statsbidrag till nykterhetsnämnderna. Om denna höjning alltså i

och för sig vore motiverad, kunde den också anses befogad för att genom

personalförstärkningar möjliggöra en nykterhetsnämndsverksamhet med

större räckvidd än vad nu förekomme och för att allmänt effektivisera denna

verksamhet. Snarlika tankegångar utvecklas av länsnykterhetsnämnden i

Stockholms lön, som anser att den nödvändiga stimulansen till en kommunal

kraftinsats på detta vårdområde skulle kunna åstadkommas endast under

förutsättning att statsbidrag utginge med minst föreslagna 80 % av sådana

kostnader, som alkoholistvårdsutredningen avsett skola bli ersättningsgilla

och att vid utanordningen uttryckligen angåves, vilka kostnader bidraget

avsåge.

Ett statsbidrag på 80 % anser de kristna samfundens nykterhetsrörelse

helt enkelt vara nödvändigt för att sätta den kommunala nykterhetsvården

i verklig funktion. Den centrala plats, som den utvidgade nykterhetsvården

vore avsedd att få, gjorde det — framhålles i yttrandet — ofrånkomligt

för staten att genom rikliga anslag försäkra sig om, att kommunernas insatser

icke försämrades på grund av kommunala spansamhetssynpunkter

på personalförstärkningar eller nykterhetsvårdens bedrivande. För stads
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

fullmäktige i Stockholm framstår det som i liög grad motiverat att staten

övertager de huvudsakliga kostnaderna för den av kommunerna bedrivna

öppna vården. Genom att statsbidraget — vars omfattning tillstyrktes —

utginge med ett för alla kommuner fast procenttal utan maximering torde

enligt fullmäktiges mening en verklig stimulans till upprustning av den

kommunala nykterhetsvården erhållas. Vad särskilt Stockholm betiäffar

finge det emellertid anses skäligt att staten även bure de extra kostnader,

som drabbade staden genom att dess nykterhetsnämnd även fungerade som

länsnykterhetsnämnd, när det gällde rent nykterhetsvårdande uppgifter.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län finner ett statsbidrag på 80 %

särskilt motiverat med hänsyn därtill att nykterhetsnämnderna framdeles

avsåges skola pröva behovet av nykterhetsvårdsåtgärder beträffande alla

dem, som använde alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller

annan. Detta innebure onekligen en avsevärd ökning av nykterhetsnämndernas

arbetsuppgifter, vilket i sin tur medförde ett ökat behov av arbetskraft

och utrustning. Genom den föreslagna förhöjningen av statsbidraget kunde

detta behov bli tillgodosett.

I ett par fall har kritiska röster höjts mot ett väsentligt ökat statsbidrag.

Statskontoret håller sålunda före, att i nuvarande läge åtgärder icke bör

vidtagas för en höjning av statsbidraget, Eu uppräkning av detta borde övervägas

först sedan närmare kännedom erhållits om de meruppgifter, som

nämnderna komme att ställas inför vid en reform av nykterhetslagstiftningen

med ett fritt inköpssystem av spritdrycker. Ämbetsverket fäster vidare uppmärksamheten

på, att den s. k. allmänna statsbidragsutredningen föreslagit,

att det till de kommunala nykterhetsnämnderna utgående statsbidraget skulle

avvecklas och uppgå i ett av utredningen förordat allmänt statsbidragssystem

(SOU 1952:44).

Svenska landskommunernas förbund anknyter till sitt förut återgivna

yttrande och vidhåller de kritiska synpunkter, som däri framförts. Förbundet

påpekar, att det här — totalt sett — rörde sig om ett ur kommunalekonomiska

synpunkter tämligen obetydligt belopp, som skulle fördelas med

huvudparten på städerna, som dock hade större eller mindre inkomst från

rusdryckshanteringen. Även om de principer, som nyligen uppdragits av

statsbidragsutredningen, icke bleve vägledande för den fortsatta statsbidragsanvisningen

till kommunerna, måste det vara olämpligt att basera det här

ifrågavarande statsbidraget på de »skäliga» verkliga kostnaderna. En sådan

konstruktion av statsbidraget skulle åsamka större administrativa bestyr än

som motiverades av bidragets storlek. Ett bidrag av den storleksordning

nykterhetskommittén tänkt sig borde kunna fördelas på ett mera schematiskt

sätt.

Beträffande statsbidragets storlek har nykterhetskommitténs förslag

nästan enhälligt vunnit anslutning. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs

län föreslår emellertid ett bidrag på 50 % och framhåller till stöd för sin

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ståndpunkt betydelsen av, att man alltjämt fasthölle vid att nykterhetsvården

liksom annan socialvård i första hand vore en kommunal angelägenhet.

I alla avseenden borde därför förankringen i det kommunala medvetandet

bibehållas. Som en följd härav borde kostnaderna i icke oväsentlig utsträckning

stanna på vederbörande kommun.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter däremot, om icke

nykterhetsnämndernas kostnader till 90 % borde bestridas av statsmedel.

Under hänvisning till sitt tillstyrkande yttrande över alkoholistvårdsutredningens

förslag, såvitt angår förevarande statsbidrag, förordar socialstyrelsen,

att detta fixeras till 75 %.

I ett stort antal yttranden har upptagits frågan huruvida statsbidragen bör

utgå separat eller — i enlighet med statsbidragsutredningens förslag — inarbetas

i ett allmänt bidragssystem. De remissorgan, som härutinnan uttalat

sig, har nästan genomgående tagit ställning till förmån för den förstnämnda

ordningen.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län påfordrar sålunda, att statsbidragen

bibehålies i sin nuvarande utformning. Detta vore motiverat framför allt

ur den synpunkten, att den kommunala nykterhetsvården — därest den föreslagna

höjningen av statsbidraget komme till stånd — finge en eljest sannolikt

obefintlig möjlighet till att från grunden reformera sin verksamhet.

Statsbidraget hade enligt all erfarenhet så stark stimulanseffekt, att länsnämnden

bestämt motsatte sig den av statsbidragsutredningen föreslagna

förändringen av formen för det statliga stödet till den kommunala nykterhetsvården.

En dylik ändring vore särskilt olämplig i denna nykterhetsvårds

förestående upp- och ombyggnadsskede. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus

län ger med skärpa uttryck åt uppfattningen, att statsbidragen icke bör

ingå i något mera allmänt bidrag till kommunerna, enär det eljest på goda

grunder kunde befaras, att nykterhetsvårdens intressen icke bleve tillgodosedda.

Bland dem, som likaledes framstår som förespråkare för separata

bidrag, må vidare nämnas länsnykterhetsnämnderna i Hallands och Skaraborgs

län. Den förstnämnda länsnämnden anser det betydelsefullt, att bidragen

bibehålies synliga, då risk annars förelåge för att de icke komme

till användning för avsett ändamål. Som en sporre till effektiv kommunal

nykterhetsvård betecknas statsbidraget av länsnämnden i det senare länet.

Syftet med statsbidraget skulle bli förfelat, om detsamma inarbetades i ett

gemensamt statligt bidrag för kommunala ändamål. Länsnykterhetsnämnden

i Norrbottens län karaktäriserar det som ett dråpslag mot den tänkta upprustningen

av den kommunala nykterhetsvården, om bidragen inordnades i

ett samlat statsbidrag.

Synpunkter, i stort sett likartade med dem som nu redovisats, har framförts

i ännu ett antal yttranden.

Stadsfullmäktige i Solna — som anslutit sig till statsbidragsutredningens

principförslag om en genomgripande förenkling av statsbidragssystemet —

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

företräder närmast en förmedlande ståndpunkt. I varje fall under en övergångstid

syntes det fullmäktige tänkbart, att bidraget utginge separat, dock

endast under förutsättning att bidraget bleve av den omfattning, som föreslagits

av kommittén.

Huruvida ett framtida inlemmande av statsbidraget i ett allmänt bidragssystem

må kunna ske, bör enligt länsnykterhetsnämnden i Södermanlands

län bedömas med hänsyn till de allmänna författningsbestämmelser, som

avsåges skola ersätta de nuvarande villkorsbestämmelserna.

Några av remissinstanserna har ägnat intresse åt frågan vilka kostnader

som bör ersättas genom statsbidrag. Till ersättningsgilla kostnader

bör enligt socialstyrelsens mening hänföras sammanträdeskostnader,

innefattande traktamenten, om sådana utgår till ledamöter även i andra jämförliga

kommunala organ i kommunen, arvoden till ordförande eller annan

verkställande ledamot av nykterhetsnämnd eller annan ledamot med särskilda

arbetsuppgifter mellan sammanträdena, personalkostnader av alla slag,

lokalkostnader, utgifter för anstaltsvård av alkoholmissbrukare, utgifter för

anskaffning av informationsmaterial för nämndledamöterna och för ledamöternas

deltagande i utbildningskurser för nykterhetsvård, årsavgifter till sammanslutningar

av nykterhetsnämnder samt kontorskostnader. Kostnader för

anordnande av föreläsningar för allmänheten om nykterhetsvården och för

annan information i nykterhetsfrågan till allmänheten, exempelvis skolungdom,

borde däremot icke vara understödsberättigande i detta sammanhang, i

betraktande av att statens understöd till upplysningsverksamhet i alkoholfrågan

borde utgå i annan ordning. Av liknande skäl borde en nykterhetsnämnds

kostnader för driften av inackorderingshem för alkoholister icke inräknas

vid fastställande av det till nämnden utgående understödet. Till

sådana hem utginge nämligen statsbidrag i annan ordning. Folkpartiets

kvinnoförbund hyser däremot den uppfattningen att i de ersättningsberättigade

kostnaderna borde inräknas kommunernas utgifter för inackorderingshem;

det syntes förbundet nämligen angeläget, att sådana hem komme till

stånd i största möjliga omfattning. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län

är för sin del tveksam, huruvida statsbidrag bör utgå för sådana kostnader

som lokalhyra, anskaffning av möbler, maskiner m. m. Ofta vore nykterhetsvården

förvaltningstekniskt samordnad med den övriga socialvården. Nämnda

kostnader vore därför svåra att särskilja från med socialvården i övrigt

gemensamma utgifter.

Rent allmänt uttalar stadsfullmäktige i Stockholm önskemålet att de

statsbidragsberättigade nykterhetsvårdande åtgärderna ej bleve för snävt

begränsade utan att kommunerna gåves tillfälle att pröva olika slag av åtgärder

och taga initiativ till nya sådana. Fullmäktige yttrar i fortsättningen.

De av alkoholistvårdsutredningen uppräknade åtgärderna böra under

alla förhållanden erhålla det föreslagna statsbidraget. Särskilt bör framhållas

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

angelägenheten av att verksamhetsgrenar sådana som inackorderingshem

och polikliniker för alkoholskadade bli statsbidragsberättigade i full utsträckning.

Inackorderingshemmen utgöra en värdefull mellanform av anstaltsvarden

och den öppna vården av alkoholskadade. Enligt erfarenheterna

från stadens nykterhetsnämnd har man genom att anlita denna vårdform i

ett flertal fall kunnat undvika intagning på alkoholistanstalt. Den alkoholskadade

har kunnat stå kvar i produktionen och sluppit de anpassningssvårigheter,

som möta den, som utskrivits från anstalt.

Genom behandling på polikliniker och kliniker för alkoholskadade har

man ofta på ett mera verksamt sätt kunnat angripa följderna av alkoholmissbruket

och uppna goda resultat medan den alkoholskadade kvarstått i arbetet.

Denna behandling har därför ur olika synpunkter stora fördelar

gentemot anstaltsvården, som tidigare varit så gott som enda utvägen vid

svårare fall av alkoholmissbruk.

Med hänsyn till behovet av en relativt snabb upprustning av nykterhetsvårdens

olika resurser och då en del kommuner står i begrepp att inrätta inackorderingshem

för alkoholskadade förutsätter fullmäktige, att vissa retroaktiva

bidrag skall kunna utgå.

De kommunala nykterhetsnämndernas anslagsbehov

budgetåret 1954/55.

Som tidigare nämnts utgår f. n. understödet till de kommunala nykterhetsnämnderna

ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet.

Detta anslag utgör för löpande budgetår 382 500 kronor. Av detta belopp

skall 350 000 kronor — den i sammanhanget relevanta siffran — disponeras

för understöd åt kommunala nykterhetsnämnder, 20 000 kronor för konferenser

och kurser, 10 000 kronor för understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder

samt 2 500 kronor för understöd för utgivande av Tidskrift för

nykterhetsnämnderna m. m.

Förevarande anslag uppgick för budgetåret 1952/53 till 382 000 kronor.

Yrkanden.

Socialstyrelsen föreslår, att understödet åt kommunala nykterhetsnämnder

skall utgå från ett särskilt förslagsanslag -—- Understöd åt kommunala

nykterhetsnämnder — och har beräknat detsamma till 2 250 000 kronor.

Till motivering av sitt yrkande anför styrelsen — efter en summarisk

redogörelse för alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs överväganden

i ämnet att behovet av upprustning av de kommunala nykterhetsnämnderna

redan nu vore mycket stort. Komme så motboksransoneringen

av spritdrycker att inom de närmaste åren upphävas, vore det särskilt angeläget,

att förstärkningen av nykterhetsnämnderna genomfördes dessförinnan.

Upprustningen beräknades ske på så sätt, att nykterhetsnämndernas

huvudmän, primärkommunerna, genom avsevärda statsbidrag stimulerades

att förse nämnderna med erforderlig arbetskraft och i övrigt ge dem goda

arbetsmöjligheter.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet under

år 1954 har av styrelsen uppskattats till drygt tre miljoner kronor. Med ett

statsbidrag av 75 % — som den nyss lämnade framställningen utvisar har

styrelsen beträffande bidragets storlek anslutit sig till alkoholistvårdsutredningens

förslag härutinnan — erfordrades sålunda av statsmedel 2 250 000

kronor.

Yttrande.

Statskontoret, som hänvisar till vad ämbetsverket anfört i sitt utlåtande

över nykterhetskommitténs betänkanden, uttalar, att förevarande yrkande

vore beroende av blivande ställningstagande till nykterhetskommitténs förslag

i dess helhet.

Frivilliga medhjälpare i de kommunala nykterhetsnämndernas

tjänst.

Nuvarande förhållanden.

Enligt en av nykterhetskommittén gjord undersökning rörande förekomsten

av frivilliga övervakare inom nykterhetsvården uppgick

antalet övervakare år 1948 till 383 i städerna och till 884 i landskommunerna,

inalles således till 1 267. Mot bakgrunden av denna siffra, sedd i relation

till hela antalet av nykterhetsnämnderna behandlade fall, på vilka 1 §

alkoholistlagen vore tillämplig — 12 701 år 1951, 12 379 år 1949 — konstaterar

nykterhetsnämndssakkunniga, att det är uppenbart att frivilliga övervakare

endast i ringa utsträckning anlitas i nykterhetsvårdsarbetet. Man hade

också anledning att förmoda, att dessa övervakare till stor del vore ledamöter

av nykterhetsnämnder, i varje fall på landsbygden. De sakkunniga hade

i en enkät till ett begränsat antal nykterhetsnämnder — svar hade erhållits

från 23 nykterhetsnämnder i städer och 25 nämnder i landskommuner —

ävensom genom förfrågan till samtliga länsnykterhetsnämnder sökt bilda

sig en uppfattning om det aktuella läget på detta område. Det framginge

härav, att användning av frivilliga övervakare förekomme i någon mån i

flertalet kommuner, såväl i städer som i landskommuner, men att omfattningen

vore mycket varierande. I större omfattning, 20 eller flera övervakare,

förekomme vårdarbete genom frivilliga medhjälpare i fyra städer

och en landskommun av dem som lämnat uppgift, medan nykterhetsnämnderna

i tio städer hade frivilliga övervakare till ett antal av 6—19 per

nämnd. De övriga nykterhetsnämnderna använde endast en eller annan frivillig

övervakare.

Det må här vidare nämnas, att särskilda statsbidrag till anordnande av

övervakning för budgetåret 1952/53 utgick för tillhopa 849 övervakningsfall.

Frivilliga övervakare erhåller för sitt uppdrag i allmänhet viss ersättning

av nykterhetsnämnderna, som i sin tur kan få statsbidrag för ändamålet.

Statsbidrag till övervakning skall, enligt kungl. brev den 31 maj

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

1946, till beloppet bestämmas med beaktande av övervakningstidens längd,

övervakningsuppdragets besvärlighet och det sätt, varpå uppdraget fullgjorts.

För ett och samma övervakningsfall må bidrag utgå med högst 50

kronor, socialstyrelsen dock obetaget att, där särskilda skäl föreligger och

övervakningstiden överstiger ett år, bevilja bidrag med högre belopp, dock

högst 100 kronor. De ersättningar, som av nykterhetsnämnderna utgives

till övervakare, utgöres i flertalet fall av statsbidraget. I åtskilliga fall utgår

emellertid ersättning till övervakaren med högre belopp, stundom med det

dubbla. Ibland erhåller övervakaren ersättning med visst belopp per tidsenhet,

såsom 10 kronor eller 5 kronor för månad.

För budgetåret 1953/54 har anslaget till bidrag till övervakning enligt

alkoholistlagen upptagits till 38 000 kronor.

Nykterhetsnämndssakkunniga.

Enligt de sakkunniga kan man icke urskilja någon entydig tendens i

fråga om användningen av frivilliga övervakare. Medan i vissa kommuner

stora ansträngningar gjordes från nykterhetsnämndernas sida för att vinna

flera lekmän som medhjälpare för övervakningsuppgifter, kunde man i andra

kommuner konstatera en motsatt utveckling, i det att anställandet av särskild

arbetskraft (inspektörer, assistenter) medfört, att övervakning genom frivilliga

krafter helt upphört. Tjänstemännen vore stundom föga intresserade av att

erhålla sådana medhjälpare. Denna inställning, som ibland torde ha sin

grund i ogynnsamma erfarenheter, vore förståelig. Nykterhetsvården vore

av så krävande natur, att särskilda insikter och stor rutin erfordrades. Det

torde emellertid inte vara möjligt för nämnderna att erhålla fasta medarbetare

i så stor utsträckning, att all nödig verksamhet kunde ombesörjas

av dessa. Vidare vore det nödvändigt att vinna en viss elasticitet i organisationen,

så att denna kunde anpassas efter behovet vid olika tillfällen.

I detta avseende vore det särskilt aktuellt att räkna med de påfrestningar,

som kunde uppstå under övergångstiden i samband med eventuell omläggning

till fri försäljning av alkoholdrycker. För att erhålla en sådan arbetsorganisation,

som kunde utvidgas eller krympas alltefter behovet, torde det

vara den enda möjliga vägen att räkna med frivilliga medhjälpare. De sakkunniga

vore också av den uppfattningen, att sådana medhjälpare kunde

användas i större omfattning än vad som skett hittills. Det gällde emellertid

att använda dem på rätt sätt, för sådana arbetsuppgifter, som lämpade

sig för dem. Genom att utnyttja lekmän i nykterhetsvården borde det vara

möjligt att avlasta de fasta medarbetarna åtskilligt arbete, varigenom dessa

finge möjlighet att ägna sig åt organisationsarbete och andra uppgifter,

som inte kunde överlämnas åt mera tillfälliga medhjälpare. Man borde

också kunna förmoda, att dessa frivilliga medhjälpare, som inte vore anställda

funktionärer utan ett slags kontaktmän mellan allmänheten och nykterhetsnämnden,

inte skulle mötas med det misstroende, för vilket nykterhetsnämnden

mångenstädes vore utsatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan den fasta

personalen och de frivilliga medhjälparna yttrar de sakkunniga, att det torde

vara uppenbart, att det arbete av organisatorisk och expeditionell natur,

som innebure mottagande av handlingar, korrespondens, registrering, omhänderhavande

av register och handlingar m. m. måste ombesörjas av fast

arbetskraft. Även uppgiften att lämna råd och upplysningar till enskilda

personer, som hänvände sig till nämnden, borde åligga denna personal liksom

samarbetet med systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga

drycker. Det upplysningsarbete, som ginge ut på att sprida kännedom om

nykterhetsnämndens uppgifter och arbetssätt, och upptagandet av kontakter

med arbetsgivare och arbetstagargrupper samt samhälleliga organ och funktionärer

m. fl. borde jämväl omhänderhavas av denna arbetskraft. Också

verkställandet av undersökningar för utrönande av alkoholmissbruk borde

ombesörjas av tjänsteman eller nämndledamot.

För att närmare åskådliggöra, hur frivillig medverkan lämpligen låter

sig anordna, anger de sakkunniga följande exempel.

Nykterhetsnämnden i en medelstor mellansvensk stad arbetade till för

några år sedan under ytterst ogynnsamma förhållanden. Arbetet ombesörjdes

i huvudsak av en deltidsanställd person, som visserligen var mycket

intresserad därav och hade åtskillig erfarenhet av nykterhetsvård, men dock

var alldeles otillräcklig för uppgiften, varför verksamheten var mycket otillfredsställande.

Nykterhetsnämnden erhöll så en tjänst som inspektör, och

som förste innehavare av denna tjänst förvärvades en socialarbetare med

tidigare erfarenhet från nykterhetsnämndsarbete. Denne inspektör grep sig

med friskt mod an uppgiften att få till stånd ett ordentligt arbete. Han

organiserade upp nämndens expedition, fick på rätt kort tid ordning på dess

register och handlingar och kunde så ge sig i kast med det direkta vårdarbetet.

Han fann emellertid mycket snart, att det inte var möjligt för honom

att sköta arbetet tillfredsställande. Han överhopades med rent administrativa

uppgifter, såsom remisser i körkorts- och motboksärenden, förfrågningar

från alkoholistanstalter i vårdärenden och annan korrespondens, vartill"

kom telefonsamtal, registreringsarbete m. m. Det hör till bilden, att

inspektören hade tillgång till biträdeshjälp i mycket ringa omfattning. När

han utöver ovannämnda arbete hade verkställt undersökningar i trängande

ärenden, var knappast någon tid över för direkt vårdarbete. Samtalen med

övervakade personer avbröts ständigt av telefonsamtal, och s. k. hembesök hos

klienter medhanns sällan. Denne inspektör insåg sålunda mycket snart, att det

inte var möjligt för honom att ensam ombesörja allt arbete. Då anställande

av ytterligare personal var utesluten, riktades hans intresse mot frivilliga

medhjälpare. Han lyckades också få kontakt med några för uppgiften intresserade

personer. Efter någon tid hade skaran av sådana frivilliga medhjälpare

vuxit till omkring femton, vilket var tillräckligt för nämndens till c:a

75 uppgående övervakningsfall.

Inspektören överlät praktiskt taget allt övervakningsarbete till de frivilliga

medhjälparna. Dessa fick emellertid inte sköta uppgiften alldeles på

egen hand. De stod i regelbunden kontakt med inspektören, och om några

komplikationer inträffade, ingrep denne. Det kunde exempelvis inträffa, att

övervakaren tog sin klient med upp på nämndens expedition till inspektören,

varefter dessa tre, inspektören, övervakaren och klienten, tillsammans diskuterade

igenom frågan, hur man skulle komma tillrätta med ett uppkommet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

problem. Därjämte samlades övervakarna regelbundet, i allmänhet en gång

i månaden, på nykterhetsnämndens expedition, då, förutom inspektören,

nykterhetsnämndens ordförande eller annan ledamot stundom var närvarande.

Yid dessa sammankomster utbyttes erfarenheter och diskuterades uppkomna

problem. Härigenom lärde också inspektören känna de olika medhjälparna

synnerligen väl, vilket blev till god hjälp, när övervakare skulle

utses i nytillkommande övervakningsfall. Resultatet av detta arbete blev

synbarligen mycket gott. Övervakarna visade sig mestadels kunna handhava

sina vårdsuppgifter på ett utmärkt sätt. De blev stundom goda vänner med

sina skyddslingar, som gärna vände sig till övervakarna, när bekymmer och

svårigheter uppträdde. Under ett halvår gavs de ovannämnda sammankomsterna

karaktären av studiecirkelsammanträden, då såväl alkoholistvård

som andra sociala vårdområden behandlades liksom medicinska och psykologiska

frågor, varvid specialister från de olika områdena medverkade. Denna

uppläggning av verksamheten medförde, att vårdarbetet blev bättre utfört

och inspektören fick erforderlig tid över för det administrativa och organisatoriska

arbetet.

Enligt de sakkunnigas mening bör frivilliga medhjälpare ha särskilda

förutsättningar för vårdarbete bland lindrigare alkoholmissbrukare. Detta

vårdarbete skilde sig ej mycket från övervakningsarbetet, när detta bedreves

riktigt. Det skulle framför allt ha karaktären av stöd och hjälp. Det gällde

att klargöra för klienten, att det för många personer vore riskabelt att överhuvud

taget använda alkohol. Ofta behövdes råd och hjälp med hänsyn till

missförhållanden och besvärligheter, som föranlett alkoholmissbruket eller

vore ett avgjort hinder för en förbättring. Den frivilliga medhjälparen

borde här kunna göra en god insats. Han borde kunna bli en god kontaktman

till den vårdbehövande och komma på vänskaplig fot med denne. En

medhjälpare med goda förbindelser i föreningslivet, t. ex. i nykterhetsförening,

i facklig eller politisk organisation, i idrottsrörelsen, kunde intressera

sin skyddsling att följa med till sådan sammanslutning och på detta

sätt hjälpa honom fram till särskilda intressen, som kunde fylla ut den

fritid som särskilt innebure frestelse till alkoholbruk. Fritidsproblemen vore

för dessa människor ej sällan särskilt besvärliga.

I fråga om rekryteringen av övervakare och andra medhjälpare

anför de sakkunniga, att svårigheten att vinna och för uppgiften intressera

lämpliga personer hittills torde ha utgjort det största hindret för

användningen av sådana medhjälpare. Det vore också känt, att vissa nykterhetsnämnder

hade gjort försök att vinna frivilliga medhjälpare genom att

taga kontakt med föreningar och sammanslutningar av olika slag men med

synnerligen klent resultat. De bästa framgångarna hade åstadkommits genom

rent personliga förbindelser. Detta vore måhända fullt förklarligt, då nykterhetsnämnderna

och deras tjänstemän haft god personkännedom och urvalet

av medhjälpare därför hade blivit gott. Den kritiska inställning till systemet

med frivilliga övervakare, som framträtt hos en del nykterhetsnämnder, samt

det i vissa kommuner otillfredsställande resultatet av sådana medhjälpares

verksamhet torde emellertid ha sin grund i att dessa frivilliga krafter på

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 15S.

grund av den specialutbildade personalens arbetsbörda måst anlitas för arbetet

med ett mera allvarligt alkoholskadat klientel, för vilket skärpta åtgärder

måst komma ifråga. Som de sakkunniga förordat skulle de frivilliga

medhjälparna emellertid anlitas endast i arbetet med ett mindre avancerat

klientel, däribland yngre personer. Medhjälparen borde på ett kamratligt och

förtroendefullt sätt närma sig sin klient samt sträva efter att upprätta och

bevara personlig kontakt med denne. Han skulle söka vara sin skyddsling

till råd och hjälp, söka väcka hans intresse för föreningsliv, hjälpa honom

till lämpliga fritidsförströelser o. s. v. Medhjälparen skulle sålunda bedriva

en huvudsakligen preventiv verksamhet av terapeutisk art.

För att utröna huruvida man inom organisationslivet är villig att etablera

samarbete med de kommunala nykterhetsnämnderna genom att på begäran

av sådana nämnder lämna uppgift på personer, lämpliga att biträda nämnden

med vårdarbete bland alkoholmissbrukare, har nykterhetsnämndssakkunniga

förhört sig i angivna hänseende hos ett antal större organisationer,

av vilka tjugu förklarat sig villiga att lämna dylik medverkan, nämligen

Godtemplarorden, Nationaltemplarorden, Motorförarnas Helnykterhetsförbund,

Sveriges Blåbandsförening, Vita Bandet, Nykterhetsorden Verdandi,

Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund, Sveriges Blåbandsförenings Ungdomsförbund,

Svenska Missionsförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska

Baptistsamfundet, Svenska Kyrkans Diakonistyrelse, Landsorganisationen,

Biksförbundet Landsbygdens Folk, Tjänstemännens Centralorganisation,

Sveriges Biksidrottsförbund, Folkpartiets Ungdomsförbund, Svenska Landsbygdens

Ungdomsförbund, Högerns Ungdomsförbund och Sveriges Socialdemokratiska

Ungdomsförbund.

Vissa av de nu nämnda organisationerna har till sina svar å de sakkunnigas

förfrågan fogat särskilda uttalanden, beträffande vars närmare innehåll torde

få hänvisas till betänkandet.

Efter omnämnande att ett visst samarbete sedan något år äger rum mellan

vissa ungdomsorganisationer, å ena, samt socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,

å andra sidan, i syfte att inom organisationernas led finna personer,

som är lämpade för frivilligt övervakningsarbete på barna- och ungdomsvårdens,

nykterhetsvårdens och fångvårdens område, och under hänvisning till

den verksamhet, som sedan 1939 bedrives av kommittén för samarbete mellan

nykterhets- och fackföreningsrörelsen anmärker de sakkunniga, att förutsättningarna

för förvärvandet av frivilliga medhjälpare åt nykterhetsnämnderna

genom medverkan av organisationer av olika slag numera får anses vara goda.

De sakkunniga tillfogar:

I enlighet med vad som tidigare anförts bör sådana medhjälpare kunna få

i uppdrag att biträda inte blott som hittills med övervakning utan jämväl

med hjälpåtgärder, särskilt i vad avser de grupper av alkoholmissbrukare av

relativt lindrig karaktär, med vilka nykterhetsnämnderna i framtiden beräknas

komma att taga befattning. Förfarandet blir alltså det, att den kommunala

nykterhetsnämnden söker kontakt med lämpliga organisationer på orten och

föreslår ett samarbete. Även länsnykterhetsnämnden kan och bör vid behov

3—290 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

taga sådan kontakt. Organisationen lämnar därefter till nykterhetsnämnden

anvisning på personer, som är lämpliga och villiga att medverka i nykterhetsvården,

eventuellt uppgift på av organisationen utsedd representant med

uppdrag att hålla kontakt med nykterhetsnämnden. Däremot skall organisation

inte äga att direkt utse övervakare eller annan medhjälpare åt nykterhetsnämnd.

Denna uppgift måste tillkomma nykterhetsvårdsorganet, som har att

taga hänsyn till dels den föreslagna medhjälparens allmänna lämplighet,

dels hans förutsättningar för vårdarbete just i det aktuella fallet. Nykterhetsnämnden

skall givetvis äga att som medhjälpare utse även annan lämplig

person än sådan, som har föreslagits av organisation.

Förutom den allmänna rekommendation till samarbete med organisationer,

som bör utgå till nykterhetsnämnderna, bör vissa anvisningar härom inryckas

i tillämpningskungörelsen till lagen om nykterhetsvård. Därjämte

erfordras emellertid viss upplysnings- och propagandaverksamhet. Initiativ

härtill bör tagas av länsnykterhetsnämnderna samt de kommunala

nykterhetsnämnderna i större och medelstora städer och andra större kommuner.

Där förutsättningar finns kan givetvis även sammanslutningar av

nykterhetsnämnder (distrikt av Svenska Nykterhetsvårdsförbundet) medverka

i detta arbete. Denna verksamhet anknytes, där så är lämpligt, till

det arbete, som redan utföres av den ovan nämnda kommittén för samarbete

mellan nykterhets- och fackföreningsrörelserna. Särskilda kostnader för

verksamheten, i första hand arvoden till föreläsare och andra medverkande,

bör bestridas genom Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

I fråga om ersättning till övervakare och andra medhjälpare

föreslår de sakkunniga, att någon åtskillnad ej göres mellan dessa kategorier.

Med hänsyn till de krav ifråga om lämplighet för uppgiften och intensitet i

vårdarbetet, som man måste ställa på medhjälparen, borde ersättningen inte

vara alltför obetydlig. Enligt de sakkunnigas mening borde ersättningen

vidare göras enhetlig och utgå med visst belopp per månad, lika för första

och de därefter följande månaderna. Detta syntes för övrigt överensstämma

med en på ett flertal platser redan utbildad praxis. Ett lämpligt belopp

syntes vara 10 kronor för månad.

Det f. n. utgående anslaget till bidrag till övervakning föreslås av de

sakkunniga skola upphöra, varvid nykterhetsnämnderna i stället skulle bli

gottgjorda av statsverket genom det allmänna bidrag — 75 eller 80 % av

kostnaderna för nykterhetsnämndernas verksamhet — som från och med

budgetåret 1954/55 beräknades skola utgå. En sådan anordning stode enligt

de sakkunnigas mening också såtillvida i samklang med allmänna statsbidragsutredningens

förslag om förenkling av formerna för statsbidrag till

kommunerna, att ett särskilt bidrag för detta ändamål med därav följande

arbete för statliga och kommunala organ undvekes. Kostnaderna för ersättning

till frivilliga medhjälpare åt nykterhetsnämnderna borde sålunda upptagas

bland de kostnader för nykterhetsnämndernas verksamhet, som bleve

understödsberättigade.

Rörande medelsbehovet anför de sakkunniga att det givetvis är en

vansklig uppgift att nu söka bedöma, i vilken omfattning frivilliga medhjälpare

kunde komma att medverka i nykterhetsvården. Om man emellertid

räknade med, att antalet fall med medverkan av sådan arbetskraft under

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15S.

budgetåret 1954/55 komme att i genomsnitt uppgå till 1 500, skulle medelsåtgången

belöpa sig till 180 000 kronor, varav 75 (eventuellt BO) % eller

135 000 kronor (144 000 kronor) skulle utgå av statsmedel. De sakkunniga

föreslår med hänsyn härtill, att för budgetåret 1954/55 ett belopp av 150 000

kronor beräknas för ändamålet att ingå i anslaget till understöd åt kommunala

nykterhetsnämnder.

Yttranden.

Förslaget att frivilliga medhjälpare i större utsträckning än hittills

skall anlitas i nykterhets vårdsar betet har vid remissbehandlingen

praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen

ansluter sig sålunda helt till de sakkunnigas uppfattning, att

dessa medhjälpare bör kunna utföra ett värdefullt arbete i nykterhetsvården,

avseende den fortsatta kontakten mellan nykterhetsnämnden och dess

klienter. Man måste emellertid räkna med att, även om tanken att anlita

frivilliga medhjälpare skulle slå mycket väl ut, det icke bleve möjligt att

överlämna all dylik vårdverksamhet till dessa medarbetare. Nykterhetsvårdens

klientel omfattade nämligen ett icke ringa antal svårskötta vårdfall,

som måste handhavas av personer med större erfarenhet på detta område

än som kunde påräknas hos de frivilliga medhjälparna. Till de uppgifter,

som måste ankomma på nämndledamöterna själva eller på nämndernas

fasta personal, hörde vidare vägledning och tillsyn av de frivilliga medhjälparna.

Om det skulle visa sig, att arbetskraftsfrågan, särskilt för de

stora nykterhetsnämndernas del, icke kunde lösas genom anlitande av

dylika medhjälpare, vore det ofrånkomligt, att också den fasta personalen

ökades. Nykterhetsnämnden i Göteborg, som förklarar sig hittills i endast

några enstaka fall ha använt sig av frivilliga medhjälpare, finner de sakkunnigas

argumentering för anlitande av sådan arbetskraft i nykterhetsvårdsarbetet

så tungt vägande, att nämnden anser det väl motiverat att

ytterligare pröva denna möjlighet till hjälp inom nykterhetsvården, icke

minst därför att de frivilliga medhjälparna komme att sprida kunskap om

och skapa bättre förståelse för nykterhetsnämndens ofta mycket svåra och

grannlaga arbete. De frivilliga medhjälparna kunde genom sin förankring

i olika organisationer och institutioner medverka till skapandet av sådana

kontakter, som kunde bli fruktbringande för det framtida nykterhetsvårdsarbetet.

Enligt vad nykterhetsnämnden i Malmö upplyser har frivilliga medhjälpare

— övervakare — i ganska hög grad tagits i anspråk i Malmö sedan

några år tillbaka. De erfarenheter, som nämnden haft av de frivilliga övervakarnas

arbete, hade övervägande varit gynnsamma. Vissa av nämndens

klienter, som haft en negativ inställning till den officiella nykterhetsvården,

hade ibland lättare kunnat förlika sig med att ha att göra med en

utanför nämnden stående person, som intoge en mera obunden ställning än

tjänstemannen. Nämnden framhåller emellertid, att det funnes ett stort

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

antal vårdfall, som ej lämpade sig för övervakning av frivilliga krafter.

Det kunde finnas olika anledningar härtill. Klienter, som inte gärna kunde

ha frivilliga övervakare (medhjälpare) vore t. ex. de, som saknade fast

bostad eller hade sin verksamhet förlagd till olika orter eller som av annan

orsak vore svåra att komma i kontakt med. Vidare funnes det en del

recidiverande alkoholmissbrukare, som vore helt oemottagliga för påverkan.

Hos vissa klienter toge sig slutligen alkoholvanorna sådana former, att den

övervakade under supperioderna krävde tillsyn under de mest skilda

tider på dygnet —• det arbetet kunde ju leknrannen-övervakaren, som hade

sin dagliga gärning att sköta, ej åtaga sig. Nämnden tillägger, att det vore

ofrånkomligt, att övervaknings- och rådgivningsarbetet krävde ett visst antal

fast anställda tjänstemän.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning, som intar en klart positiv

ställning till förslaget, anser det riktigt, som de sakkunniga rekommenderat,

att den första kontakten med en klient bör tagas av en ledamot av nämnden

eller en till nämnden knuten tjänsteman med större erfarenhet.

Åt en något kritisk inställning ger nykterhetsnämnden i Örebro uttryck.

Förslaget vore givetvis värdefullt men innebure knappast någon större nyhet,

eftersom vad de sakkunniga föreslagit redan med nu gällande lagstiftning

på sina håll kunnat praktiseras. Förslaget berörde dock en förhållandevis

liten del av alkoholistproblemet, låt vara att denna vore viktig.

I åtskilliga yttranden betonas betydelsen av att de frivilliga medhjälparna

är kvalificerade för uppgiften. Länsnykterlietsnämnden i

Kopparbergs län understryker angelägenheten av att medhjälparna utses

bland personer med gott omdöme och förståelse för det grannlaga värv, som

kommer att anförtros dem. Även om medhjälparna skulle handha fall av

endast lindrigare karaktär, torde det icke råda något tvivel om att även dessa

ärenden tidvis kunde bli mycket svårbemästrade och kräva avsevärda insatser

i form av tid och tålamod. Också nykterhetsnämnden i Malmö framhåller

kravet på höga kvalifikationer hos dem, som skall ha hand om hjälpåtgärderna.

Arbetet bland de mera avancerade missbrukarna vore ofta hårt

och pressande, men de svårigheter, som mötte, då det gällde att angripa de

mera lindriga formerna av alkoholmissbruk, finge icke underskattas. Framförallt

borde man akta sig för att tro, att de unga alkoholmissbrukarna skulle

utgöra ett mera tacksamt objekt för ingripande från samhällets sida. Helt

visst vore det angeläget, att allt vad som kunde göras gjordes för att bekämpa

spritmissbruk bland ungdomen. Man måste emellertid ha blicken

öppen för de speciella vanskligheter, som här mötte, svårigheten att få ordenb

lig insyn i de ungas alkoholvanor samt den icke sällan sega kamp, som vore

erforderlig för att kunna skingra den negativism, som hos ungdomen vore

betydligt mera framträdande än hos det äldre klientelet.

Att de frivilliga medhjälparna bör vara kunniga och för uppgiften lämpliga

understrykes i ytterligare ett antal yttranden. Nykterhetsnämnden i Umeå

anser, att dessa nytillkomna arbetskrafter komme att bli till välsignelse en
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Knngl. May.ts proposition nr 158.

dast under förutsättning att deras psykologiska och pedagogiska egenskaper

är fullgoda för det arbete, varom är fråga.

Nyhterhetsnämnden i Örebro påpekar, att goda kvalifikationer är nödvändiga

särskilt med hänsyn till den tystnadsplikt, som de frivilliga medhjälparna

måste iakttaga rörande det individuella vårdarbetet. Yikten av

att sekretessen blir fullt betryggande vid anlitande av sådana medhjälpare

framhålles jämväl av länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län.

Behovet av instruktion och utbildning av de frivilliga medhjälparna

understrykes av flera remissinstanser, bl. a. av socialstyrelsen som

uttalar, att instruktions- och kursverksamheten icke får vara av engångskaraktär

utan måste vara återkommande, enär man måste räkna med en ständig

avgång av medhjälpare. Nyhterhetsnämnden i Umeå anser det nödvändigt,

att de frivilliga arbetskrafterna underkastas en betydande skolning för sitt

uppdrag, innan de erhåller några arbetsuppgifter. Ingen finge insättas i

nykterhetsarbetet utan att nämnden vore fullt övertygad om, att vederbörande

komme att ombesörja sin arbetsuppgift på sådant sätt, att syftemålet

med nykterhetsarbetet komme att uppnås. Centralförbundet för nykterhetsundervisning

är däremot av den meningen, att den bästa metoden är,

att vederbörande får deltaga i en kurs först sedan han någon tid hållit på

med sitt arbete och hunnit skaffa sig vissa grundläggande erfarenheter.

Utbildningen av de frivilliga medarbetarna bör enligt Sveriges nykterhétsvänners

landsförbund ske under ledning av socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna.

Beträffande rekrytjeringien av medhjälparna uttalar socialstyrelsen

sin tillfredsställelse över att ett så betydande antal lämpliga organisationer

tillkännagivit beredvillighet till samarbete. Detta måste nämligen betraktas

såsom en nödvändig förutsättning för att en någorlunda omfattande kader

av frivilliga medhjälpare skulle kunna skapas. Tillförande av frivilliga medhjälpare

åt nykterhetsnämnderna skulle vara av stor betydelse för nämnderna

icke blott med hänsyn till deras vidgade arbetsuppgifter genom den

nya lagstiftningen och den motsedda ökningen av alkoholmissbruket i samband

med spritdrycksförsäljningens omläggning utan även, och icke minst,

såsom ett medel för att vinna ökad förståelse i vidare kretsar av allmänheten

för nykterhetsvården och dess uppgifter. Styrelsen funne det därför

angeläget, att nykterhetsvårdens organ av olika slag med allvar och energi

utnyttjade det rådande gynnsamma läget för en dylik utbyggnad av de personliga

resurserna inom nykterhetsvården. Även om det komme att kräva

mycket arbete, och säkerligen mången gång mycket gagnlöst arbete, innan

det hade kunnat skapas en kader av pålitliga och tillräckligt utbildade medhjälpare

till nykterhetsnämndernas tjänst, och om det ännu stode i vida

fältet, huruvida det psykologiska klimatet i vårt land över huvud taget vore

gynnsamt för fortbeståndet i längden av en dylik frivillig rörelse av filantropisk

karaktär, så borde detta enligt styrelsens mening icke avhålla nykterhetsvårdens

organ från att med iver gripa det tillfälle till ökad kontakt utåt,

som nu syntes vara för handen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Länsstyrelsen i Norrbottens län rekommenderar nykterhetsnämnderna att

söka kontakt och samarbete med befintliga föreningar och organisationer

inom kommunen. Genom en sådan kontakt vunnes, förutom villiga och lämpliga

medhjälpare, även den fördelen att insikten om nykterhetsvårdens mål

och medel komme ut till en vidare krets än tillförne. Man kunde förmoda,

att detta kunde få till resultat, att personer inom organisationerna, vilka

bleve intresserade av nykterhetsvårdsarbetet, komme att personligen söka

hjälpa kamrater, som vore på väg att bli offer för sitt alkoholbruk, utan att

nykterhetsnämnderna behövde kontaktas eller ingripa med korrektiva åtgärder.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning ifrågasätter, om icke också

utanför organisationslivets led finnes möjligheter att värva tillfälliga arbetskrafter.

På sådana arbetsplatser, där särskilda nykterhetsgrupper saknades,

kunde det i vissa fall vara lämpligt att söka få fram medhjälpare i samarbete

med företagsledningen. Ofta syntes man emellertid, även när det

gällde arbetsplatserna, kunna anlita de fackliga sammanslutningarna såsom

kontaktorgan. Jämväl Sveriges nykterhetsvänners landsförbund finner det

möjligt att de frivilliga arbetskrafterna hämtas även från annat håll än från

föreningsvärlden. Förbundet yttrar:

De sakkunniga göra gällande att »den enda möjliga vägen» för att skapa

en arbetsorganisation för den kommunala nykterhetsvården, vilken efter

behovet kan utvidgas respektive krympas, är att utnyttja frivilliga krafter.

I städer med socialinstitut eller sociala läroanstalter av annat slag bör det

dock icke vara omöjligt att genom tillfällig arvodesanställning eller förordnande

att uppehålla vakanssatta befattningar taga elever vid sådana anstalter

i anspråk för att periodvis förstärka personalen. För en god rekrytering

av personal till nykterhetsvården skulle det också vara av stort värde, om

personer, som utbilda sig för socialt arbete, kunde beredas tillfälle att i

en dylik något fastare position än som frivilliga övervakare eller medhjälpare

samla erfarenheter inom nykterhetsvården. En del av dessa tillfälligt

tjänstgörande skulle måhända på detta sätt kunna intresseras för en mera

varaktig tjänstgöring inom nykterhetsvården.

I fråga om ersättningen till de tillfälliga medhjälparna har

delade meningar framförts. Socialstyrelsen anser det vara angeläget, att

de frivilliga medhjälparna i någon mån honoreras för sin medverkan. Deras

verksamhet medförde nämligen ofta utgifter, t. ex. för buss- eller spårvägs^

resor, måltider utom hemmet, som lätt kunde överstiga de föreslagna ersättningsbeloppen.

Styrelsen skulle därför gärna ha sett att nykterhetsnämndssakkunniga

hade ansett sig kunna förorda något högre ersättningsbelopp.

Emellertid måste frågan om bidrag till nykterhetsnämndernas frivilliga medhjälpare

ses i sammanhang med andra liknande ersättningar, exempelvis

till övervakare inom kriminalvården. Styrelsen kunde därför icke motsätta

sig nykterhetsnämndssakkunnigas förslag på denna punkt. Också länsnykterhetsnämnden

i Kopparbergs län ansluter sig till de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende.

Flera remissinstanser anser ersättningen otillräcklig. Så är fallet med bil a.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län, som anför att de frivilligas

uppdrag ofta vore förenade med resekostnader, som borde ersättas. I storstäderna

kunde spårvagns- och bussavgifter bli rätt kännbara, och på landsbygden

kunde det bli nödvändigt med rätt långa färder för att övervakare

och klient skulle kunna nå kontakt med varandra. Nykterhetsnämnden i

Örebro yttrar rent allmänt, att ersättningen borde vara högre än vad de

sakkunniga föreslagit. Visserligen funnes dess bättre ideellt intresserade

personer för ifrågavarande uppgifter, men på dessa vagade man dock i längden

icke helt stödja sig, ty sedan den första entusiasmen för -uppgiften lagt

sig, förlorades dessa medarbetare ganska lätt, om de ej bibringades den

känslan att deras insatser betydde något och honorerades därefter. Enligt

svenska nykterhetsvårdsförbundet kunde man icke förvärva frivilliga

och lämpliga övervakare till erforderligt antal om inte arvodena kunde göra

uppgiften mera tilltalande än den i sig själv vore. Från dessa utgångspunkter

funne förbundet det föreslagna beloppet av 10 kronor per månad vara

för lågt, även om det skulle komma att överskrida vad som kunde bli gällande

för andra övervakningsuppdrag. Centralförbundet för nykterhetsundervisning

anmärker, att det givetvis ej kunde bli tal om att ge de frivilliga

medhjälparna en ersättning, som fullt ut skulle motsvara den tid och

det arbete, som ägnades åt de nykterhetsvårdande uppgifterna. Ersättningen

torde snarare få betraktas såsom ett stimulansbidrag. Även som sådant förefölle

emellertid den föreslagna ersättningen vara väl låg. De sakkunnigas förslag

i förevarande avseende tillstyrkes visserligen av Sveriges nykterhet svänners

landsförbund, men förbundet tror det blir nödvändigt att efter hand höja

arvodena för att under längre tid för uppgiften kunna bevara sådana medhjälpare,

som visat sig särskilt framgångsrika i sin gärning. Länsnykterhetsnämnden

i Norrbottens län föreslår, att ersättningen sättes till 15 kronor

per månad och att nykterhetsnämnderna beredes möjlighet att vid särskilt

besvärliga fall kunna betala ut högre ersättning. Nykterhetsnämnden i Umeå

förordar en ersättning om minst 50 kronor i månaden.

Från statskontorets sida har påyrkats att ersättningen anpassas till efter

vad som utgår inom kriminalvården, d. v. s. 10 kronor för första månaden

och 5 kronor för varje följande. Därest den sålunda fixerade ersättningen

helt gäldades av statsmedel, torde de av de sakkunniga beräknade kostnaderna

för frivilliga medhjälpare — 150 000 kronor — kunna beräknas nedgå till

omkring 100 000 kronor.

Departementschefen.

De kommunala nykterhetsnämnderna har ställningen av den öppna nykterhetsvårdens

primärorgan. Det är till alldeles övervägande grad på dessa nämnder,

som de direkta vårduppgifterna vilar. Gentemot de kommunala nykterhetsnämnderna

skall sålunda den i lagen stadgade anmälningsskyldigheten

fullgöras. Och även där dylik anmälningsskyldighet ej uttryckligen före

ligger, är det i allmänhet den kommunala nykterhetsnämnden, som först

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

får kännedom om uppkomna fall av alkoholmissbruk. Med denna får alkoholmissbrukaren

vanligen också i fortsättningen att göra. Den undersökning,

som skall företagas, exempelvis på grund av gjord anmälan, skall verkställas

av den kommunala nykterhetsnämnden. Det ankommer i främsta rummet

på denna att vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kan föranleda.

Hela skalan av hjälpåtgärder och, vid gravare fall av alkoholmissbruk, de

mer ingripande åtgärder, som kan anlitas, utgör instrument främst i de kommunala

nykterhetsnämndernas tjänst.

Sådan ter sig rent allmänt och i korta drag de kommunala nykterhets

nämndernas ställning redan enligt gällande alkoholistlagstiftning. Den föreslagna

lagen om nykterhetsvård åsyftar härutinnan ingen ändring. Om motiv

nu förefinnes att i materiellt avseende upprusta dessa nämnder, bottnar dessa

således icke däri, att de kommunala nykterhetsnämndernas ställning kommer

att omgestaltas. Som jag i föregående avsnitt utförligt utvecklat, förestavas

en förstärkning av nykterhetsnämnderna i första hand av att deras arbetsuppgifter

kommer att öka högst väsentligt, främst på grund av den föreslagna

skyldigheten att ingripa på ett tidigt stadium av missbruk.

I nämnda avsnitt har jag också uttalat, att denna förstärkning bör åvägabringas

genom att staten ökar sina bidrag till den kommunala nämndorganisationen.

Av den under förevarande avsnitt upptagna redogörelsen rörande

det ekonomiska stöd, som staten f. n. ger de kommunala nykterhetsnämnderna,

framgår, att detta stöd är synnerligen blygsamt. Enligt gällande författning

i ämnet — kungörelsen den 27 maj 1932 om understöd av statsmedel

till nykterhetsnämndernas verksamhet — utgår sålunda statsbidrag

med ett belopp av högst 1 000 kronor för år eller, där särskilda omständigheter

föranleder därtill, med högst 1500 kronor. Beloppet får icke överstiga

tre fjärdedelar av de utgifter, som kommunal nykterhetsnämnd fått

vidkännas under det år understödet avser. För innevarande budgetår har

ett belopp av 350 000 kronor beräknats för nu ifrågavarande ändamål. Då

det statsanslag, vari nyssnämnda belopp inrymmes — anslaget till främjande

av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. — icke har förslagsanslags

karaktär, har det under senare år dessutom visat sig ogörligt att till fullo

utbetala de belopp, som författningsenligt kunnat utgå.

I anslutning till det nu sagda vill jag med några relativt färska siffror

belysa, i vilken omfattning de kommunala nykterhetsnämnderna för åren

1951 och 1952 — de senaste år för vilka uppgifter är tillgängliga — ansökt

om statsbidrag, samt därvid också något uppehålla mig vid storleken av de

utgifter, som kommunerna haft för den nykterhetsvårdande verksamheten.

Denna framställning bildar i viss mån underlag för den i det följande lämnade

uppskattningen av medelsbehovet för nästkommande budgeår. Antalet

nykterhetsnämnder, som ansökte om bidrag för verksamheten under 1951,

uppgick till 1 235. Utgifterna för dessa nykterhetsnämnder under angivna

år belöpte sig till i runt tal 3 275 000 kronor. På grund av den vid årsskiftet

1951/52 genomförda kommunindelningsreformen nedgick givetvis an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

talet ansökningar för verksamheten 1952 högst väsentligt. Antalet nykterhetsnämnder,

som begärde bidrag, uppgick sålunda blott till 959. Denna

siffra representerar emellertid drygt 92 % av samtliga nykterhetsnämndei,

under det att icke fullt halva antalet nykterhetsnämndei'' ansökte om bidrag

för år 1951. Den sammanlagda utgiftssumman för angivna 959 nykterhetsnämnder

under år 1952 uppgick till 4 001 166 kronor, d. v. s. till omkring

725 000 kronor mer än år 1951.

Den nu lämnade redogörelsen ger alltså vid handen, att kommunernas

sammanlagda kostnader för den nykterhetsvårdande verksamheten i dagens

iiige måste överstiga 4 miljoner kronor. Nu är emellertid att märka, att

denna siffra baserar sig enbart på de utgifter, som de understödssökande

nykterhetsnämnderna redovisat. Icke mindre än (8 nykterhetsnämnder

varav tre i mindre städer och fyra i köpingar — underlät att begära bidrag

för år 1952. Yidtages nu en kraftig höjning av det statliga understödet •

vilket i förevarande proposition föreslås — torde man få räkna med att

jämväl dessa nykterhetsnämnder framdeles kommer att begära statsbidrag.

Till siffran 4 miljoner bör därför läggas ett belopp, som kan anses representera

summan av sådana nykterhetsnämnders utgifter. Folkmängden i de

aktuella 78 kommunerna utgör omkring 3 % av hela folkmängden i riket.

De sammanlagda utgifterna för nykterhetsnämnderna i dessa kommuner

torde kunna uppskattas till någon procent av utgiftssumman för de understödssökande

nykterhetsnämnderna eller till omkring 40 000 kronor. Samtliga

nykterhetsnämnders kostnader för sin verksamhet under år 1952 kan

alltså schematiskt beräknas till omkring 4 040 000 kronor. Mot bakgrunden

av denna siffra framträder särskilt markant, i vilken ringa utsträckning

staten bidrager till den kommunala nykterhetsvården.

Det är givetvis att förvänta, att kommunernas utgifter för den öppna

nykterhetsvården kommer att ytterligare stiga, allt eftersom denna verksamhet

undan för undan intensifieras. Till vilket ungefärligt belopp utgifterna

kan komma att stabiliseras, sedan organisationen utbyggts och dess funktionärer

vuxit in i sina nya och vidgade arbetsuppgifter, låter sig tydligen ej

med någon större grad av exakthet fixera. I främsta rummet torde det vara

kostnaderna för nykterhetsnämndernas personal, som kommer att öva inflytande

på kostnadssumman. I ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att

det torde bli nödvändigt att nykterhetsnämnderna, särskilt i större och medelstora

samhällen, i betydligt större utsträckning än f. n. betjänar sig av fast

anställd personal. Nykterhetskommittén har t. o. m. utfört vissa schematiska

beräkningar rörande det framtida behovet av fast anställd personal

(hel- och deltids- samt arvodesanställd) och på grundval av dessa beräkningar

kommit fram till att de totala kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämnderna

vid fullt utbyggd kommunal nämndorganisation torde komma att

belöpa sig till omkring 5,r, miljoner kronor. I vilken omfattning dessa beräkningar

rörande personalbehovet blir normgivande för kommunerna i deras

anställningspolitik, är uppenbarligen svårt att förutsäga. Även om de i viss

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

män kan tjäna till vägledning, är det dock tydligt, att speciella förhållanden

inom en kommun måste kunna föranleda avsteg från de av nykterhetskommittén

uppdragna riktlinjerna. Med full insikt härom har kommittén

också anmärkt, att dess beräkningar i nu angivna hänseende främst tjänar

syftet att få en uppfattning om storleken av det statsanslag, som framdeles

skulle erfordras för den kommunala nykterhetsvården. Hur personalorganisationen

i varje enskild nykterhetsnämnd utformas är otvivelaktigt kommunens

egen angelägenhet, som måste lösas med hänsynstagande till de

speciella förhållanden, som är rådande i varje särskild kommun.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att kostnaderna för senaste redovisningsår

— 1952 — kan beräknas till något mer än fyra miljoner kronor. I

yttrande över nykterhetsnämndssakkunnigas förslag har socialstyrelsen

kalkylerat med att utgiftsbeloppet stigit under 1953 och ytterligare kom

mer att öka under 1954. Enligt socialstyrelsens mening, vilken synes mig

vara befogad, är en trolig utgiftssumma för sistnämnda år cirka 4 250 000

kronor. Om i belysning av den nu skisserade kostnadsutvecklingen beaktas

vad tidigare anförts om den tillämnade ökningen av nykterhetsnämndernas

arbetsuppgifter, är det tydligt, att kostnaderna för den kommunala nykterhetsvårdande

verksamheten med säkerhet kommer att uppgå till de av nykterhetskommittén

antagna. Som kommitténs beräkningar dessutom baseras på

den pris- och lönenivå, som gällde 1950, är det troligt att kostnadssumman

t. o. m. kommer att överstiga det belopp om 5,5 miljoner, varmed kommittén

kalkylerat.

Statens ökade stöd åt de kommunala nykterhetsnämnderna kräver, att

den statliga medelsanvisningen för bidrag till nykterhetsnämndernas verksamhet

ökas. I fråga om statsbidragets storlek har skilda yrkanden

framställts. Alkoholistvårdsutredningen har föreslagit, att statsbidraget bestämmes

till 75 % av nykterhetsnämndernas kostnader. Nykterhetskommittén,

som pålagt nykterhetsnämnderna vissa nya arbetsuppgifter utöver vad

alkoholistvårdsutredningen räknat med, har vidgat anspråket till att avse

80 % av nämnda kostnader. Vid remissbehandlingen har dessa båda förslag

vunnit praktiskt taget enhällig anslutning. Socialstyrelsen har emellertid

biträtt alkoholistvårdsutredningens ståndpunkt, och i enstaka remissvar har

förslag framförts om både högre och lägre bidrag.

Vid övervägande av de synpunkter, som påverkar spörsmålet om statsbidragets

storlek, må till en början ånyo erinras, att den primära nykterhetsvården

är en kommunal angelägenhet. Kommunerna bör således även i

fortsättningen svara för en ej alltför obetydlig andel av ifrågavarande kostnader.

Å andra sidan bör statsbidraget sättas så högt, att detsamma, åtminstone

i uppbyggnadsskedet av den kommunala nämndorganisationen,

medför en kraftig stimulans för kommunerna att öka sina egna ekonomiska

insatser. Framdeles torde emellertid denna stimulanseffekt bli av underordnad

betydelse. Ytterligare några omständigheter må här beröras. Så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

lunda må nämnas, att jag i det följande ämnar föreslå dels att kostnaden for

sluten vård av å allmän vårdanstalt tvångsvis intagna eller frivilligt mgaugna

alkoholmissbrukare — en kostnad, som belöper sig till närmare 600 000 kronor

_ helt skall övertagas av staten, dels att de arvoden, som avses skola

utgå till tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsnämnderna, till fullo skall

gäldas av statsverket, Under beaktande av samtliga nu angivna omständigheter

har jag kommit till den uppfattningen, att ett statsbidrag om 60 % av

nykterhetsnämndernas övriga kostnader—utan maximering till visst belopp

utgör en skälig avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Av vad nu sagts följer, att statsbidraget åtminstone tills vidare avses skola

utgå separat. Huruvida detsamma framdeles bör inarbetas i ett allmänt kommunalt

statsbidrag får bli beroende på prövningen av statsbidragsutiedningens

fortsatta överväganden.

Liksom f. n. avses statsbidrag skola utgå jämväl till fattigvårdsstyrelser,

som fungerar som nykterhetsnämnd, såvida vederbörande kommuner visat

nit och intresse för den nykterhetsvårdande verksamheten.

I det föregående har förutsatts, att statsbidrag skall utgå med viss del

av kommunens kostnader för nykterhetsvård och således icke med schematiskt

bestämda fixa belopp. Det kan visserligen icke bestridas att, som bl. a. landskommunernas

förbund framhållit, sistnämnda bidragsform har väsentliga fördelar

framför allt därutinnan att den är enkel, att den förbilligar och delvis

onödiggör den statliga kontrollen och granskningen samt att den eliminerar

de tillämpningssvårigheter, som är förbundna med systemet med procentbidrag.

Emellertid torde det vara svårt att innan erfarenhet vunnits om formerna för

och omfattningen av den nykterhetsvårdande verksamhet, som bör vara

bidragsberättigad, få ett lämpligt underlag för en rättvis bestämning av ett

dylikt fixt bidrag. Härtill kommer, att det i avbidan på statsbidiagsutredningens

kommande förslag knappast torde vara lämpligt att i detta sammanhang

ändra systemet för ifrågavarande bidrag till primärkommunerna. Jag

har därför stannat för att bibehålla den nuvarande ordningen med ett bidrag,

som utgår med viss procent av nykterhetsnämndens kostnader.

En särskild fråga är vilka kostnader, som i förevarande ordning

bör vara ersättningsgilla. Härutinnan bör enligt min mening gälla

— bortsett från i det följande angivet undantag — att kommun liksom hittills

bör kunna erhålla ersättning för samtliga de skilda slag av kostnader,

som erfordras för fullgörande av de uppgifter, vilka enligt gällande författningar

åligger nykterhetsnämnd. Erhåller kommun i annan ordning

vederlag av statsmedel — exempelvis för anordnande av inackorderingshem

eller för viss upplysningsverksamhet — bör statsbidrag i nu förevarande

ordning ej utgå.

Bland typiska ersättningsgilla kostnader må nämnas sammanträdeskost

nåder (219 000 kronor)1, innefattande traktamenten, om sådana utgår jämväl

1 Inom parentes anmärkta siffror avser de kostnader, som samtliga bidragssökande kommuner

redovisat för angivna ändamål under 1952.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

till ledamöter i andra jämförliga kommunala organ inom kommunen, samt

kostnader för arvoden till ordförande och annan verkställande ledamot av

nykterhetsnämnd (310 000 kronor.) Statsbidrag bör dock utgå endast i den

män traktamenten och arvoden kan anses skäliga i förhållande till vederbörande

kommunala organs arbetsbörda. Den största posten utgöres givetvis

av personalkostnaderna (2 200 000 kronor). Denna kommer uppenbarligen att

bli än större, sedan nykterhetsnämnderna förstärkts i personellt hänseende.

I den mån arbetskraften — som på åtskilliga orter är fallet — anlitas också

på andra områden inom socialvården, är det av vikt, att nykterhetsvården

endast svarar för de kostnader, som härrör från denna. Jag har emellertid

tidigare förutskickat, att heltidsanställd arbetskraft, såväl kvalificerad som

okvalificerad, i betydligt större utsträckning än f. n. torde komma att erfordras

inom den kommunala nykterhetsvården. Yad beträffar den kvalificerade

arbetskraften är det uppenbarligen av största betydelse, att för upp

giften lämpliga personer knytes till nykterhetsvården. Detta innebär dock

icke, att formella meriter bör utgöra villkor för anställning inom denna gren

av socialvården. Det viktigaste torde vara viss erfarenhet och social ansvarskänsla

i förening med praktiskt handlag. Yad angår den okvalificerade personalen

är det mig angeläget att nu endast understryka önskvärdheten av

att i görligaste mån den arbetskraft tages i anspråk, som friställes genom reformerna

på rusdrycksförsäljningens område.

Ytterligare ersättningsgilla kostnader utgöres av kostnaderna för hyra av

tjänstelokal (50 000 kronor). Där hyresutgiften avser kostnader för lokal,

som tillhör kommunen, bör kostnaden ej ersättas. Om lokalen utnyttjas

jämväl för annat ändamal, bör kostnaden fördelas efter graden av de skilda

organens nyttjande av lokalen eller efter annan lämplig grund. Också kontorskostnader

(280 000 kronor) torde böra hänföras till de ersättningsgilla

kostnaderna. I den mån kontorsorganisationen är gemensam med annat

organ bör självfallet dock endast den del som belöper på nykterhetsvården

vara bidragsberättigande.

Kostnaderna för anstalts vård utgör f. n. den näst största posten av de

ersättningsgilla kostnaderna (580 000 kronor). En rationell förenkling av

statsbidragsgivningen skulle det otvivelaktigt innebära, om — i enlighet med

alkoholistvårdsutredningens förslag — denna totalt sett relativt obetydliga

kostnad helt bestredes av statsmedel. Då statsverket redan f. n. svarar för

huvudparten av kostnaderna för anstaltsvården, synes mig en sådan omläggning

ej inge några betänkligheter. De erkända vårdanstalternas härav föranledda

inkomstbortfall bör kompenseras genom höjda driftbidrag. Jag förordar

därför en ändring av nu angiven innebörd. Denna bör emellertid ej träda

i tillämpning förrän i samband med ikraftträdandet av den föreslagna lagen

om nykterhetsvård, d. v. s. den 1 oktober 1955. Intill denna tidpunkt bör

kommunerna sålunda erhålla ersättning för vårdkostnaderna på samma sätt

som för övriga ersättningsgilla utgifter. Kostnaderna för vård å enskild anstalt

bör även framgent ersättas i denna ordning. Statens övertagande av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

vårdkostnaderna bör avse såväl de tvångsvis intagna som de frivilligt ingångna

alkoholmissbrukarna.

Som tidigare antytts kan enligt gällande bestämmelser kommun, som är

ansvarig för vårdkostnaden för å allmän alkoholistanstalt intagen person,

erhålla statsbidrag till och ersättning för vårdkostnaden under vissa förutsättningar.

För att erhålla statsbidrag skall kommunen ha ringa ekonomisk

bärkraft samt vårdtagaren före intagandet ha begått brott, för vilket han

blivit ådömd frihetsstraff; ersättning för hela vårdkostnaden utgår i vissa

fall då vårdtagaren saknar hemortsrätt i kommunen. För innevarande budgetår

har under elfte huvudtiteln, Y issa kostnader för vård av alkoholister,

för ifrågavarande ändamål anvisats ett förslagsanslag av 20 000. kronor. Med

hänsyn till den nu föreslagna ökade statsbidragsgivningen samt då statsverket

avses framdeles skola helt övertaga kostnaderna för sluten nykterhetsvård

föreligger knappast fog för ett bibehållande av detta särskilda statsbidrag.

Jag föreslår följaktligen, att detsamma slopas fr. o. m. den 1 juli 1954.

Ett viktigt led i den nykterhetsvårdande verksamheten anses med fog inrättandet

av enkelt utrustade alkoholistpolikliniker utgöra. Kostnaderna härför

samt för driften av dessa bör enligt min mening räknas till de ersättningsgilla.

Till spörsmålet om inrättandet av alkoholistpolikliniker ämnar jag återkomma

i ett senare avsnitt.

Den nu lämnade exemplifieringen av ersättningsgilla kostnader är naturligtvis

icke uttömmande. Ytterligare exempel på sådana kostnader torde kunna

andragas, såsom av alkoholistvårdsutredningen särskilt omnämnda kostnader

betingade av miljöombyte, omskolning och yrkesutbildning samt kostnader

för övriga förebyggande och eftervårdande åtgärder, läkararvoden etc.

Socialstyrelsen torde periodvis böra lämna nykterhetsnämnderna närmare

anvisningar om arten av de kostnader, som berättigar till statsbidrag. Som

tidigare påpekats betingas rätten till statsbidrag — liksom f. n. — därav

att kostnaderna nedlagts för fullgörande av sådana uppgifter, vilka det författningsmässigt

åligger nykterhetsnämnderna att ombesörja.

Slutligen må i förevarande hänseende tilläggas, att även de särskilda kostnader,

som för nykterhetsnämnden i Stockholm föranledes därav, att nämnden

har att fullgöra vissa på länsnykterhetsnämnd ankommande uppgifter,

bör i av mig nu föreslagen utsträckning täckas av statsmedel.

Statsbidrag enligt de nya grunderna bör endast utgå för kostnad, som uppkommit

efter ingången av nästkommande budgetår.

Ej heller ifråga om proceduren . vid statsbidragsgivningen

synes mig några väsentliga modifikationer böra vidtagas i förhållande till

vad som nu gäller. YYd prövningen av inkomna ansökningar om statsbidrag

bör såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit hänsyn tagas såväl till skäligheten

av de inom vederbörande kommun uppkomna kostnaderna för nykterhetsnämndernas

verksamhet som också till ändamålsenligheten av de härvid vidtagna

anordningarna. Kontrollstyrelsens medverkan vid denna prövning —

vilken medverkan synes ha nedsjunkit till en formalitet utan påtagligt värde —

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

torde dock kunna undvaras. Socialstyrelsen bör liksom hittills äga uppställa

de villkor, som styrelsen finner påkallade i samband med beviljandet av statsbidrag.

Sedan organisationen utbyggts och erfarenheter vunnits om hur verksamheten

lämpligen bör utformas i kommuner av olika typ, synes det dock böra

övervägas, om icke denna befogenhet kan slopas. Såsom stadsförbundet påpekat,

kan den komma att medföra opåkallade ingrepp i kommunernas rörelsefrihet.

Det nu gällande villkoret för erhållande av statsbidrag att nykterhetsnämnd

kvartalsvis till länsnykterhetsnämnden skall avgiva redogörelse för

sina åtgärder mot personer, som blivit sakfällda för fylleri eller på annat

sätt ådagalagt alkoholmissbruk, torde redan nu kunna utgå. Det är nämligen

avsett, att viss begränsad uppgiftsplikt i annan ordning skall åläggas

nykterhetsnämnd gentemot länsnämnd.

Då u pp r u s t ni n gsp e r i o d e n avslutats, synes även frågan om en decentralisering

av prövningen av statsbidragsansökningar från socialstyrelsen till länsstyrelserna

böra upptagas till övervägande.

Tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsvården synes f. n. anlitas

endast i relativt ringa utsträckning. Det är huvudsakligen endast såsom

övervakare, som sådan arbetskraft verkar i nykterhetsvårdens tjänst. Antalet

frivilliga övervakare torde sammanlagt uppgå till omkring 1 200. För

andra uppdrag än övervakningsuppdrag torde frivilliga medhjälpare endast

i undantagsfall utnyttjas. Det är dock tydligt, att man på vissa orter i ganska

hög grad tagit i anspråk sådan arbetskraft. Erfarenheterna av denna synes

ha varit övervägande gynnsamma. Detta sammanhänger måhända därmed

— som i ett remissyttrande uttalats — att vissa av nykterhetsnämndernas

klienter, vilka har en negativ inställning till den officiella nykterhetsvården,

ibland lättare förlikar sig med att ha att göra med en utanför nykterhetsnämnden

stående person, som intager en mer obunden ställning än tjänstemannen.

Nykterhetsnämndssakkunniga har föreslagit, att frivilliga medhjälpare i

betydligt stegrad omfattning skall tagas i tjänst inom nykterhetsvården. För

detta förslag talar givetvis främst de befarade svårigheterna i samband med

övergången till ett friare försäljningssystem samt vidare det förhållandet,

att nykterhetsnämndernas arbetsbörda så högst väsentligt kommer att öka

genom den nya nykterhetsvårdslagstiftningen. Förutsättningarna för ökad

medverkan av frivilliga hjälpkrafter har av de sakkunniga betecknats som

goda. Dess förslag rörande tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsvården

har vid remissbehandlingen i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att det skulle vara synnerligen

värdefullt, om de sakkunnigas förslag i nu angivna hänseende vunne efterföljd.

Särskilt för de större städernas del, där den ökade arbetsbelastningen

måste bli särskilt kännbar, torde det i själva verket bli oundgängligen nödvändigt,

att nykterhetsnämnderna i betydande utsträckning betjänar sig av

frivilliga medhjälpare. Som närmare framgår av propositionen med förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

till lag om nykterhetsvård har alkoholistvårdsutredningen befarat, att just

nykterhetsnämnderna i de större städerna av praktiska skäl skulle få svårt

att ingripa mot lindrigare fall av alkoholmissbruk. Om dessa nämnder på

grund av det stora antalet missbruksfall nödgades begränsa omfattningen av

sin utredningsverksamhet, rekommenderade utredningen nämnderna att i

första hand koncentrera uppmärksamheten till de ungdomliga alkoholmissbrukarna,

en begränsning av ingreppsskyldigheten som nykterhetskommittén

däremot icke kunnat godtaga, I nämnda proposition har jag anslutit mig

till nykterhetskommitténs mening samt i samband därmed uttalat, att de

praktiska olägenheter, som på större orter kunde bli följden av den vidgade

ingreppsskyldigheten, torde kunna bemästras bl. a. genom ökad medverkan

av frivilliga hjälpkrafter. Det nu sagda innebär självfallet icke, att sådana

hjälpkrafter icke också inom mindre kommuner skulle kunna göra nyttiga

insatser. Förevarande spörsmål är nämligen icke en fråga, som ensidigt kan

ses ur synpunkter, som sammanhänger med nykterhetsnämndernas arbetsbelastning.

Som de sakkunniga uttalat föreligger motiv för dylik frivillig

medverkan jämväl däri, att de tillfälliga medhjälparna icke kommer att

mötas med det misstroende, för vilket nykterhetsnämnderna mångenstädes

är utsatta. Det kan nämligen förväntas, att dessa medhjälpare i allmänhet

har anknytning till föreningar och organisationer — t. ex. till idrotts- eller

fackföreningsrörelsen — gentemot vilka alkoholmissbrukaren känner en

viss solidaritet, som gör honom benägen att mottaga det stöd som medhjälparen

förmår lämna.

Sådana tillfälliga hjälpkrafter bör — som också påpekas i propositionen

nr 158 med förslag till lag om nykterhetsvård — sättas in framför allt vid

själva övergångstiden till ett friare försäljningssystem. Framför allt torde

de frivilliga arbetskrafternas befattning med hjälpåtgärder komma att bli

nykterhetsnämnderna till verksamt stöd under övergångstiden.

Vilka arbetsuppgifter, som bör kunna anförtros åt de frivilliga medhjälparna,

beror uppenbarligen på den enskilde medhjälparens kvalifikationer.

Vanligen torde han från början ha ingen eller ringa praktisk erfarenhet

av nykterhetsvårdsarbete. Härav följer, att endast vissa enklare arbetsuppgifter

bör påläggas de frivilliga. Allteftersom erfarenheten växer och särskild

duglighet dokumenteras torde något mer ansvarsfulla uppgifter kunna

anförtros dem. Att uttömmande ange hur arbetsfördelningen mellan fasta

och tillfälliga medarbetare bör gestaltas låter sig näppeligen göra. Tydligt

är emellertid, att alla svårartade fall av alkoholmissbruk bör handläggas av

de fasta tjänstemännen. De frivilliga hjälpkrafternas arbetsfält utgöres främst

av de lindrigare fallen. Som de sakkunniga förordat, bör dock alltid gälla,

att den första kontakten med en alkoholmissbrukare tages av de fästa funktionärerna.

Huvudsakligen torde det vara befattningen med hjälpåtgärder

av skilda slag samt övervakningsuppdrag, som bör handhas av de frivilliga

medhjälparna. Men även andra enklare arbetsuppgifter torde kunna åläggas

dem, t. ex. vissa sysslor av expeditionell natur. De torde också kunna bi
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 158.

träda i olika avseenden vid utredningar i alkoholistärenden, t. ex. införskaffa

uppgifter om alkoholmissbrukare från andra organ. Uppenbarligen bör de

dock ej anlitas vid förhör med alkoholmissbrukare eller denne närstående

personer. Detta är en så ömtålig och grannlaga uppgift, att densamma bör

tillkomma de fasta medarbetarna. Över huvud taget bör de tillfälliga medhjälparna

sättas in på varje område, där man med visshet kan utgå ifrån

att de tillfredsställande förmår lösa sina uppgifter. Det bör ankomma på

nykterhetsnämndernas ledning att med beaktande av den enskilde medhjälparens

insikter och åtgärdernas beskaffenhet avgöra, vilka arbetsuppgifter

denne bör tilldelas. Klokt och effektivt utnyttjade torde de frivilliga medhjälparna

kunna väsentligt avlasta de fasta tjänstemännens ofta betungande

arbetsbörda.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att de frivilliga medhjälparna

utses med stor omsorg och urskillning. Endast den bör komma

ifråga, som har gott omdöme och intresse för hithörande uppgifter. Det bör

vidare vara personer med naturliga förutsättningar att få kontakt med sina

medmänniskor. En medhjälpare bör naturligtvis ha klar uppfattning om och

förståelse för de strävanden, som besjälar nykterhets vården. Däremot bör

ej uppställas som krav, att han själv ej nyttjar alkoholhaltiga drycker.

De frivilliga medhjälparna bör givetvis ges viss handledning och utbildning.

Under den första tiden av medhjälparens verksamhet torde det vara lämpligt

att han enbart följer arbetet i nämnden. Först sedan han nått viss förtrogenhet

med nämndens göromål, bör han gradvis sättas in i det

aktiva arbetet. Intresset av utbildning torde främst tillgodoses genom vad

medhjälparna själva kan lära av fasta funktionärer och erfarnare kamrater.

Den fasta personalen bör därför vinnlägga sig om att sätta medhjälparna in

i sådana arbetsuppgifter, varmed dessa avses skola taga befattning. Det är

emellertid min avsikt — som i ett senare avsnitt kommer att föreslås —- att

de tillfälliga medhjälparna också skall beredas möjlighet att deltaga i den

kursverksamhet, som står öppen för nykterhetsvårdspersonal.

Det är tydligt, att nykterhetsnämndernas förseende med tillfällig arbetskraft

kan äventyra sekretessen inom nykterhetsvården. Det måste ankomma

på nykterhetsnämndernas ledning att vid anställandet av tillfälliga medhjälpare

ingående klargöra vad sekretesskravet innebär samt allvarligt erinra

dem om vikten av att tystnadsplikten iakttages.

Som de sakkunniga tänkt sig anser jag det vara en riktig lösning, att

rekryteringen av de frivilliga främst sker ur organisationslivets led. Jag

finner det glädjande, att så många olikartade landsomfattande sammanslutningar

visat ett så påtagligt intresse att ställa medlemmar till förfogande

för nu ifrågavarande verksamhet. Det blir nu nykterhetsnämndernas sak att

uppta kontakt med dessa sammanslutningar, så att rekryteringsbehovet blir

tillgodosett. Som länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, kan man måhända

räkna med att personer inom organisationerna, vilka blir intresserade

av nykterhetsvårdsarbetet, kommer att personligen söka hjälpa kamrater,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

som är på väg att bli offer för sitt alkoholmissbruk, utan att nykterhetsnämnderna

behöver inblandas och ingripa med korrektiva åtgärder. Men

det är även tänkbart, att värdefulla kontakter kan knytas utanför föreningslivet.

I ett remissyttrande har exempelvis anvisats den möjligheten, att

man på orter med sociala institut låter eleverna där auskultera såsom medhjälpare

inom nykterhetsvården.

De frivilliga medhjälparna bör enligt min mening erhålla viss gottgörelse

för sin verksamhet. De sakkunniga har föreslagit, att den statsbidragsberättigande

ersättningen bestämmes till 10 kronor per månad och vårdfall. Detta

förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Ett flertal remissinstanser

har emellertid funnit ersättningen för låg; i ett fall har t. o. m. förordats

en ersättning av 50 kronor per månad. Statskontoret däremot menar, att

ersättningen bör fastställas till vad som gäller inom kriminalvården, d. v. s. till

10 kronor för första månaden och till 5 kronor för varje följande. För egen

del ansluter jag mig till den sist anförda ståndpunkten. Även om vissa skiljaktigheter

föreligger i fråga om arbetets natur mellan alkoholistvård och

kriminalvård, är dock likheterna i fråga om metoderna i vårdarbetet och dess

omfattning så stora, att ersättningarna enligt min mening bör utgå med enahanda

belopp. Dessa belopp — 10 kronor för första månaden och 5 kronor

för varje följande — bör emellertid helt gäldas av statsmedel. Yad nu sagts

om ersättning till frivilliga medhjälpare gäller självfallet för övervakningsuppdrag

överhuvudtaget utom när nykterhetsnämnds ledamot eller tjänsteman

anlitas härför. Jämväl i de fall, då övervakare förordnats av annan än nykterhetsnämnd

— exempelvis av länsstyrelse eller anstaltsstyrelse —- bör arvodet

förskotteras av vederbörande kommun, som sedermera har att härför

utfå gottgörelse av statsmedel. Uppenbarligen skall kommun liksom f. n.

kunna utbetala högre ersättning än vad som gäldas av statsverket.

Medelsbehovet förbudgetåret 1954/55, avseende nykterhetsnämndernas

verksamhet, torde få bestämmas med utgångspunkt från de överväganden,

för vilka redogjorts i det föregående och med beaktande av att statsbidraget

utbetalas i efterskott för kalenderår. Som socialstyrelsen angivit, bör de kostnader,

för vilka nämnderna i princip är berättigade till statsbidrag från anslaget

till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m., för år

1954 beräknas till 4 250 000 kronor. Då emellertid omläggningen av statsbidragssystemet

avses i väsentliga delar skola ske först fr. o. m. den

1 juli 1954, torde statsbidrag enligt de nya grunderna böra beräknas

endast på hälften av detta belopp eller 2 125 000 kronor. För statsbidrag

om 60 % av sistnämnda belopp skulle alltså erfordras 1 275 000

kronor. Härtill bör läggas vad som för kommunernas del kan beräknas

åtgå i arvoden till tillfälliga medhjälpare under sista halvåret

1954. Detta belopp finner jag böra uppskattas till 60 000 kronor. De medel,

som sålunda erfordras för statsbidrag till kommunernas nykterhetsvårdande

verksamhet, torde böra anvisas under ett förslagsanslag, benämnt Under
4—290

64 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 158.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

stöd åt kommunala nykterhetsnämnder. Från detta anslag synes för nästa

budgetår jämväl böra utgå statsbidrag enligt nu gällande grunder, avseende

första halvåret 1954, till understöd åt kommunala nykterhetsnämnder, till

vissa kostnader för vård av alkoholister samt till bidrag till övervakning

enligt alkoholistlagen. Det bör framhållas att, i och med att medlen till

understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för första halvåret 1954 sålunda

överföres från det nuvarande obetecknade anslaget till Främjande av

nykterhetsnämndemas verksamhet till det föreslagna förslagsanslaget belastningen

i denna del torde komma att öka väsentligt. Jag beräknar medelsbehovet

härför till 400 000 kronor. Till vissa kostnader för vård av alkoholister

samt till bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen för sistnämnda tid

beräknar jag 10 000 resp. 20 000 kronor. Totalt skulle således anslaget

till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för nästa budgetår böra

upptagas med (1 275 000 + 60 000 + 400 000 + 10 000 + 20 000) 1 765 000 kronor

eller avrundat 1 750 000 kronor.

De i gällande riksstat upptagna anslagen till Vissa kostnader för vård av

alkoholister och Bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen bör som en

följd av vad jag nu föreslagit avföras från riksstaten.

Under hänvisning till det anförda får jag hemställa, att Kungl Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade grunderna för understöd

åt kommunerna för deras nykterhetsvårdande verksamhet;

b) till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för budgetåret

1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 1 750 000 kronor. II.

II. LÄNSNYKTERHETSNÄMNDERNA.

Nuvarande förhållanden.

Personalorganisationen hos länsnykterhetsnämnderna består f. n. av en

heltidsanställd ombudsman i lönegraden Ce 25 hos envar av femton nämnder.

Hos länsnämnden i vart och ett av övriga län finnes en deltidsanställd ombudsman

med arvode. Enligt instruktionen för länsnykterhetsnämnderna må

högre arvode än 325 kronor icke utgå utan Kungl. Maj:ts medgivande. Sedan

den 1 juli 1952 har beviljats tillägg med 20 % på arvodesbeloppen. Fördelningen

på de olika arvodena bestämmes av socialstyrelsen.

Frågan om personal till skrivhjälp åt länsnykterhetsnämndernas ombudsmän

är ej närmare reglerad. Ingen av länsnämnderna har till sitt förfogande

annat än tillfälliga biträden för utförande av skrivarbeten. Statsverkets

kostnader för dessa biträden har de senaste åren belöpt sig till i genomsnitt

50 000 kronor per år.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

51

Anslaget till länsnykterhetsnämnderna uppgår för innevarande budgetår

till 544 000 kronor, varav 399 000 kronor avser avlöningar och 145 000 kronor

omkostnader.

Alkoholistvårdsutreclningens och nykterhetskommitténs

förslag.

Rörande personalorganisationen hos länsnykterhetsnämnderna konstaterar

alkoholistvårdsutredningen inledningsvis, att länsnämndernas verksamhet

erfarenhetsmässigt varit effektivare i de län, där länsnämnderna förfogat

över heltidsanställda tjänstemän. Det skulle sålunda — menar utredningen

— vara till stor fördel för den nykterhetsvårdande verksamheten,

om samtliga länsnykterhetsnämnder hade tillgång till sådana tjänstemän. I

flertalet län vore arbetsuppgifterna numera så omfattande, att länsnämnderna

väl behövde och därför även borde utrustas med var sin heltidsanställd

tjänsteman. Några mindre län borde dock två och två kunna sammanslås

till distrikt med en heltidsarbetande tjänsteman för varje dylikt distrikt.

Dessa län vore enligt utredningens mening Uppsala—Västmanlands, Södermanlands—Örebro,

Kronobergs—Blekinge samt Hallands—Göteborgs och

Bohus län. Som stationeringsorter föreslås i respektive distrikt Uppsala,

Örebro, Växjö och Göteborg. För Gotlands län syntes det vara lämpligt att

bibehålla den nuvarande ordningen med en arvodesanställd tjänsteman enbart

för detta län. Länsnämndernas tjänstemän borde sålunda -— med undantag

för Gotlands län — icke som f. n. vore fallet med de halvtidsanställda

ombudsmännen jämsides med nykterhetsvårdande arbete vara sysselsatta på

något annat arbetsområde. Därigenom eliminerades en i de flesta fall oundviklig

risk för att tjänstemannen splittrade sitt intresse på vitt skilda arbetsuppgifter.

Utredningen har tänkt sig, att tjänsteman, vars distrikt utgjordes av två

län, borde anordna regelbunden mottagning även i det län, där han icke

vore stationerad.

De heltidsanställda tjänstemännen föreslås skola benämnas konsulenter;

den nuvarande benämningen syntes utredningen lätt ge anledning till förväxling

med tjänstemän, som vore privatanställda och arbetade på helt andra

områden än det sociala. Utredningen har ansett det som önskvärt, att konsulent

hos länsnämnd avlagt examen vid socialinstitut eller på annat sätt

förvärvat jämförlig kompetens. För att erhålla anställning som länskonsulent

borde alltså icke viss examen uppställas som ovillkorligt kompetenskrav.

För Västerbottens och Norrbottens län har föreslagits — på grund av

dessa läns stora ytvidd — att till vederbörande konsulents biträde anställes

en heltidsanställd assistent med placering i Umeå respektive Boden. Utredningen

förutspår, att även beträffande vissa andra vidsträckta och tätbefolkade

län behov av en biträdande tjänsteman framdeles kunde komma att

yppas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

Yad gäller lönegradsplaceringen för konsulenter och assistenter bär utredningen

ansett de förra böra jämställas med statens skyddskonsulenter,

vilka vore placerade i 24 lönegraden, och de senare böra placeras i Ce 20. Enligt

utredningens uppfattning bör konsulenterna förlänas ställningen av

ordinarie tjänstemän.

Utredningen har också berört frågan angående skrivhjälp inom länsnämndsorganisationen

och uttalar härom, att detta spörsmål i princip måste

lösas genom anställande av ett kontorsbiträde på heltid vid varje expedition,

så att länsnämndens tjänsteman icke betungades med maskinskrivnings- och

registreringsarbete, som med fördel kunde utföras av mindre kvalificerad arbetskraft.

I de distrikt, där möjlighet yppade sig att tillgodose behovet av

skrivhjälp genom samarbete med annan myndighet, borde självfallet en sådan

möjlighet utnyttjas. En särställning intoge länsnykterhetsnämnden i Gotlands

län, vid vars expedition icke torde erfordras annat än deltidsarbetande kontorsbiträde.

Som ett ytterligare skäl för att länsnämndernas expeditioner i

allmänhet borde utrustas med egna kontorsbiträden åberopar utredningen,

att det vore av synnerlig vikt att telefonpassningen å länsnämndernas

expeditioner vore ordnad på ett tillfredsställande sätt, då ju polismyndigheter

och nykterhetsnämnder i ej sällan förekommande brådskande ärenden

behövde snabbt komma i telefonförbindelse med länsnämndens tjänsteman.

Om denne befunne sig på tjänsteresa, funnes f. n. å de flesta expeditioner

ingen hos nämnden anställd person, som kunde besvara telefonförfrågningar

från myndigheter eller den rådsökande allmänheten och giva

anvisning om var eller när tjänstemannen vore att anträffa.

I anslutning till de sålunda framlagda organisationsplanerna tillfogar utredningen,

att dessa toge sikte på att göra länsnykterhetsnämnderna till

fullt funktionsdugliga organ i stånd att övervaka nykterhetstillståndet, bistå

och råda de kommunala nykterhetsnämnderna i arbetet samt se till, att dessa

nämnder fullgjorde sina skyldigheter och att vidtagna åtgärder vore ändamålsenliga

liksom att hjälpåtgärder, särskilt övervakningen, genomfördes på

ett rationellt sätt. Ville man nå detta syfte, syntes en personalorganisation

av minst den föreslagna omfattningen vara erforderlig.

Också för nykter hets kommittén har gällande personalorganisation

framstått som otillräcklig redan för att länsnykterhetsnämnderna skulle kunna

fullgöra sina nuvarande arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Mot

bakgrunden av de nya och vidgade arbetsuppgifter, som skulle tillkomma länsnämnderna

enligt kommitténs förslag — vars närmare innebörd framgår

av propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård — har kommittén

funnit erforderligt, att personalstyrkan avsevärt utökas, icke blott i förhållande

till vad nu gäller utan även jämfört med vad alkoholistvårdsutredningen

föreslagit.

Kommittén har utgått från att vid uppbyggnaden av den utav kommittén

föreslagna personalorganisationen den blivande försäljningsorganisationen

inom rusdrycksväsendet så utformas, att systembolagen avskaffas och

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ersättes av ett centralt utminuteringsbolag med nödigt antal distriktskontor

och med butiker på i stort sett samma platser som f. n. (det s. k. alternativ

I).

Kommittén föreslår — under nu angivna förutsättning — att vid varje

länsnykterhetsnämnd inrättas en befattning för en ledande tjänsteman, förslagsvis

benämnd kanslichef (sekreterare). Denne borde leda det dagliga

arbetet på länsnykterhetsnämndens expedition, utarbeta förslag till framställningar

och remissvar, ombesörja utredningsarbetet i ärenden angående utj

skänkningstillstånd samt föra länsnämndens protokoll. Han borde även hä

ansvaret för anmärkningsregistret. Befattningarna borde i allmänhet placeras

i lönegrad Ce 29, men i de minsta länen borde befattningen kunna placeras

i lönegrad Ce 27. I Gotlands län borde det vara tillräckligt med en halvtidsanställd

kanslichef i lönegrad Ce 27.

För kontakten med de kommunala nykterhetsnämnderna föreslår kommittén,

att en befattning som konsulent, placerad i lönegrad Ce 26, inrättas.

I de större länen borde därjämte finnas en assistent i befordringsgången för

amanuenser. I de minsta länen borde befattningarna som kanslichef och konsulent

dock kunna sammanslås till en befattning som kanslichef, tillika

konsulent, i lönegrad Ce 271. Vid lönegradsplaceringen av konsulenterna

hade fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas löneställning tagits till utgångspunkt.

Beträffande biträdespersonalen yttrar kommittén:

Biträdespersonal torde erfordras för förande av anmärkningsregistren samt

för skrivarbete och andra kontorsgöromål. Såväl registerpersonalens som

skrivpersonalens antal torde bero av eller i vart fall sammanhänga med storleken

av det missbrukarklientel, som kan väntas falla inom länsnykterhetsnämndernas

arbetsområde. Det kan antagas, att personalbehovet kommer att

bli ungefär lika stort för båda arbetsuppgifterna, överslagsvis har kommittén

beräknat behovet av biträdespersonal vid en länsnykterhetsnämnd till en

arbetskraft, om missbrukarklientelet kan beräknas uppgå till högst 5 000 personer,

två arbetskrafter, om det ligger mellan 5 000 och 10 000, samt tre å fyra

arbetskrafter vid ett klientel överstigande 10000 alkoholmissbrukare. Härutöver

kan i de större länen komma att uppstå behov av särskild biträdespersonal

för de uppgifter, som sammanhänger med tillståndsärendena.

Av biträdespersonalen torde vid varje länsnämnd en böra givas ställning

som arbetsledare och placeras som kanslibiträde i lönegrad Ce 11. Övriga

biträden torde böra placeras i befordringsgången för skrivbiträden.

Sammanlagt har kommittén beräknat personalbehovet hos läns
-

nykterhetsnämnderna till

21 kanslichefer (sekreterare) i ..................... Ce 29

21/2 kanslichefer, tillika konsulenter, i ............ Ce 27

2OV2 konsulenter i .......................................... Ce 26

11 assistenter i befordringsgången

24 kanslibiträden i .................................... Ce 11

17 skrivbiträden i befordringsgången.

I Uppsala, Gotlands och Blekinge län.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Hur kommittén tänker sig denna personal skola fördelas på de olika

länsnämnderna framgår av följande uppställning.

Kvalificerade befattningshavare

Biträdespersonal

Län

b. föreslaget antal

föreslaget antal

a. nuv.

antal

kansli-

konsu-

assistenter

kansli-

skriv-

chefer

lenter

biträden

biträden

Stockholms ................

i

i

i

i

i

i

Uppsala....................

X

i1

—

—

i

—

Södermanlands ............

_i

i

i

_

i

Östergötlands ..............

i

i

i

i

i

i

J önköpings ................

JL

i

i

_

i

1

Kronobergs ................

l.

i

i

—

i

Kalmar ....................

i

i

i

—

i

i

Gotlands ..................

1

JL l

_

i

Blekinge ..................

JL

i»

i

Kristianstads ..............

i

i

i

_

i

_

Malmöhus..................

i

i

i

i

i

2

Hallands ..................

i

i

i

—

i

—

Göteborgs och Bohus ......

i

i

i

i

i

2

Alvsborgs ..................

i

i

i

i

i

1

Skaraborgs ................

i

i

i

—

i

—

Värmlands..................

i

i

i

i

i

1

Örebro ....................

JL

i

i

i

i

1

Västmanlands..............

JL

i

i

—

i

1

Kopparbergs ..............

X

i

i

—

i

1

Gävleborgs ................

i

i

i

i

i

1

Västernorrlands ............

i

i

i

i

i

1

Jämtlands..................

i

i

i

—

i

—

Västerbottens ..............

i

i

i

i

i

1

Norrbottens................

i

i

i

i

i

1

Summa

13

23 i

201

it

24

17

heltid

ii

deltid

1 Tillika konsulent, lönegrad Ce 27.

För det fall att försäljningsorganisationen i stället komme att uppbyggas

på 24 länssystembolag (alternativ II) tänker sig kommittén en något mindre

vidlyftig organisation. Vid detta alternativ tillkomme nämligen i varje län

en systembolagsdirektör, vilken finge ansvaret för tillståndsärenden m. m.

Under sådana förhållanden borde man enligt kommitténs mening kunna nöja

sig med något mindre kvalificerade sekreterare i stället för kanslicheferna.

Man kunde då också möjligen tänka sig att utöka antalet konsulenter och

assistenter och slopa sekreterarebefattningarna. Härigenom skulle en viss

besparing kunna uppnås, vilken emellertid mer än väl uppvägdes av den fördyrade

systembolagsorganisationen.

Kostnaderna för den föreslagna länsnämndsorganisationen enligt alternativ

I har beräknats enligt följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Budgetåret

1949/50

Kommitténs

förslag

1 100 000

927 000

3 000

100 000

200 000

1 330 000

Års- och dagarvoden............ 30 000

Personalkostnader .............. 214 000

Sjukvård m. m................... 1 500

Reseersättningar ............... 58 000

Expenser ........................ 55 500

Summa 359 000

Remissyttrandena.

Då den blivande personalorganisationen för länsnykterhetsnämnderna

får ses mot bakgrunden av det läge inom nykterhetsvård och rusdrycksförsäljning,

som uppstått efter framläggandet av nykterhetskommitténs förslag,

skall i den följande framställningen främst de yttranden återgivas som avgivits

över kommitténs förslag i berörda del.

Det må emellertid nämnas, att redan vid remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens

förslag behovet av en förstärkning av

länsnykterhetsnämnderna — i huvudsak efter de riktlinjer utredningen utstakat

— praktiskt taget allmänt vitsordats. Socialstyrelsen påpekar exempelvis,

att länsnämndernas personalorganisation alltsedan dessa nämnders tillkomst

varit otillfredsställande. Yissa förbättringar hade under årens lopp

kommit till stånd, men dessa hade icke varit tillräckliga. Utredningens förslag

härutinnan innebure ett stort framsteg. Styrelsen är emellertid kritisk

mot tanken, att länsnämnderna i vissa län skulle ha gemensam konsulent.

Det kunde icke råda något tvivel om — yttrar styrelsen — att arbetsresultatet

måste bli lidande av att en tjänsteman nödgades dela sig mellan tva

län. Länsnykterhetsnämnderna hade så stor betydelse för nykterhetsvården

ute i landet, att de tämligen obetydliga merkostnaderna för åstadkommandet

av en tillfredsställande personalorganisation hos dessa nämnder icke

borde få stå i vägen för ordnandet av denna viktiga angelägenhet. Enligt

styrelsens mening — som för övrigt delades av länsnämnderna själva

borde alla länsnämnder, med undantag dock för länsnämnden i Gotlands

län, utrustas med heltidsanställd tjänsteman, lämpligen benämnd konsulent.

Här må inskjutas att de länsnykterhetsnämnder, som direkt berörts av

förslaget om gemensam konsulent, i allmänhet motsatt sig detsamma. Samma

är förhållandet med några av länsstyrelserna i ifrågakomna län.

Socialstyrelsen anmärker vidare på att konsulenterna i lönehänseende

jämställts med skyddskonsulenterna. Enligt styrelsens mening vore konsulenterna

— som i det följande för tydlighetens skull kommer att benämnas

nyhterhetsvårdskonsulenter — i fråga om arbetsuppgifter och ansvar icke

närmast att likställa med skyddskonsulenterna utan med fattigvårds- och

barnavårdskonsulenterna. Sistnämnda konsulentgrupps ställning till de kommunala

myndigheterna vore i hög grad likartad med nykterhetsvårdskonsulentemas.

Båda slagen av konsulenter skulle giva de kommunala nämnderna 1

1 Kommittén bär räknat mod en avsevärd höjning av ordförandens och Övriga ledamöters

arvoden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kanyl. Maj:ts proposition nr 158.

råd i fråga om den kommunala vårdverksamhetens allmänna uppläggning

och bedrivande samt beträffande behandlingen av enskilda vårdfall. De skulle

vidare företaga inspektioner av de kommunala nämnderna, vilket krävde

personlig auktoritet hos konsulenterna samt att dessa ägde stor erfarenhet

och ingående sakkunskap inom sitt verksamhetsområde. Slutligen hade de

skyldighet att självständigt taga initiativ såväl i fråga om den allmänna verksamheten

i kommunerna som beträffande åtgärder i enskilda vårdfall. På

nykterhetsvårdskonsulenterna ställdes härvid alldeles särskilt stora krav på

omdöme och handlingskraft, då det ej sällan vore fråga om att medverka till

snabba ingripanden mot farliga alkoholmissbrukare till förhindrande av

våldshandlingar. Sådana ingripanden måste enligt sakens natur ofta företagas

under den senare delen av dygnet och på sön- och helgdagar. Att en

stor del av arbetet sålunda måste fullgöras å annan tid än under den egentliga

arbetstiden ställde uppenbarligen ökade fordringar på dessa tjänstemän.

Yad socialstyrelsen sålunda anfört utmynnar i en hemställan, att nykterhetsvårdskonsulenterna

placeras i lönegraden Ca 26 i stället för — som föreslagits

— i Ca 24. Ett flertal av länsnykterhetsnämnderna har framfört enahanda

yrkande.

Såvitt nykterhetskommitténs förslag rent allmänt syftar till en

förstärkning av länsnykterhetsnämndernas personella utrustning, har detsamma

nästan överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Rörande länsnämndsorganisationen uttalar sålunda länsnykterhetsnämnden

t, Göteborgs och Bohus län, att personalförstärkning givetvis blir nödvändig

i och med att nämnderna får vidgade arbetsuppgifter. Länsnykterhetsnämnden

i Östergötlands län förklarar, att den föreslagna personalutrustningen i

själva verket gör det möjligt för nämnderna att fylla dessa uppgifter. Svenska

landstingsförbundet anser motiv föreligga för en förstärkning av de nykterhetsvårdande

åtgärderna och finner de förslag, som i sådant hänseende framlagts,

i det stora hela lämpliga. — Ett mycket stort antal remissorgan ger

i skiftande ordalag uttryck åt en liknande positiv inställning till förslaget,

låt vara att vissa skiljaktigheter föreligger i fråga om enskildheterna.

I några yttranden ställer man sig skeptisk till möjligheten att i förväg

göra några bestämda uttalanden om tillräckligheten av den föreslagna personalförstärkningen.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län menar, att

den nya organisationen först närmare måste prövas. Yissa smärre erinringar

kunde dock redan nu göras. Efter en erinran att kommitténs förslag till

personalplan främst byggde på antalet missbrukare frågar sig länsnämnden,

om icke kommittén fäst alltför ringa vikt vid länens ytstorlek. Också länsstyrelsen

i Örebro län anser, att man vid länsnykterhetsnämndernas upprustning

bör pröva sig fram. Det gällde vidare att tillse, att personalorganisationen

ej bleve överdimensionerad. Stadsfullmäktige i Jönköping understryker

vikten av att länsnämnderna ej göres mer omfattande än vad som krävdes

för fullgörande av dess arbetsuppgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Betydelsen av en viss återhållsamhet vid uppbyggnaden av länsnykterhetsnämnderna

betonas med skärpa av statskontoret. Ämbetsverket erinrar om

att spörsmålet om länsnämndernas personalsammansättning stode i direkt

samband med frågan om försäljningskontrollens organisation. Vid realiserandet

av den organistionsform, som statskontoret förordade, komme några

utredande funktioner icke att åvila länsnykterhetsnämnderna utan dessa

komme i stället att anförtros åt riksbolaget med dess distriktsorganisation.

Några kanslichefstjänster torde i så fall icke vara påkallade. Enligt statskontorets

mening borde en viss försiktighet iakttagas vid avvägningen av länsnykterhetsnämndernas

personalorganisation och utbyggnaden av nämnderna

borde ske successivt, allteftersom det erfarenhetsmässigt visade sig att behov

förelåge av ytterligare tjänster.

Ett flertal remissinstanser — i allmänhet de som företräder uppfattningen,

att länsnämnderna enbart skall fullgöra rent nykterhetsvårdande uppgifter

och sålunda vara befriade från befattningen med utminuterings- och utskänkningsärenden

— föreslår en något modifierad personalorganisation.

Till denna grupp hör — förutom statskontoret ■—- socialstyrelsen, som

anser att den ledande tjänstemannen bör vara, icke en kanslichef utan

en nykterhetsvårdare med adekvat utbildning och stor erfarenhet i praktiskt

nykterhetsvårdsarbete. En lämplig tjänstebeteckning för denne vore

nykterhetsvårdskonsulent. Enligt styrelsens mening vore det nödvändigt,

att en heltidsanställd nykterhetsvårdskonsulent vore knuten till varje länsnykterhetsnämnd,

med undantag av länsnykterhetsnämnden i Gotlands län.

Det vore viktigt, att dessa konsulenttjänster erhölle en sådan löneställning,

att de bleve eftersökta av väl kvalificerade nykterhetsvårdare. Enligt styrelsens

mening borde de placeras i lönegrad Ce 27. I flertalet län behövde

nykterhetsvårdskonsulentema kvalificerade medhjälpare i vårdarbetet ute i

kommunerna samt i expeditionsarbetet. En sådan tjänsteman, lämpligen med

tjänstebeteckningen assistent, borde därför tillföras länsnykterhetsnämnderna

i dessa län. Assistenter erfordrades dock icke hos länsnykterhetsnämnderna

i Gotlands, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Jämtlands län.

Länsnykterhetsnämnderna i några av de folkrikaste länen hade emellertid

behov av två assistenter. Detta vore fallet i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus och Älvsborgs län. Dessa assistenter borde dock icke avlönas

enligt befordringsgången för amanuenser utan inneha verkliga tjänster.

Härigenom skulle rekryteringen av dessa befattningar med fullt lämpliga

krafter avsevärt gynnas. Då dessa tjänstemän måste fylla höga krav i fråga

om allmän kompetens och speciell lämplighet för uppgiften, borde de enligt

styrelsens mening icke placeras i lägre lönegrad än Ce 23. -— I stort sett

enahanda organisation förordas i de yttranden, som avgivits av länsnykterhetsnämnderna

i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs län.

Länsnämnden i sistnämnda län finner det vara av största betydelse, att

chefstjänstemannens kvalifikationer vore av social natur. Förslaget om inrättandet

av särskilda kanslichefsbefattningar avstyrktes följaktligen. För

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Ma]ds proposition nr 158.

länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län framstår det som naturligt, att ombudsmannen

placeras som chefstjänsteman. Denne skulle lia till uppgift att

leda och fördela arbetet inom nämnden samt att inom nämnden och inför

ordföranden vara föredragande. Den löneplacering, som av kommittén föreslagits

för kanslichefen, borde därför tillkomma ombudsmannen. Länsnykterhetsnämnden

i Gävleborgs län yttrar i förevarande fråga:

Det framstår för länsnämnden som närmast självklart, att de nuvarande

ombudsmännen — förändringen av titeln till konsulent tillstyrker länsnämnden

—- böra såsom utomordentliga kännare av olika förhållanden och personer

inom respektive län också vara chefer för vederbörande länsiiämndsexpedition.

Detta gäller i synnerhet om — som länsnämnden tidigare förordat

— alternativ II till försäljningsorganisation godtages. Länsnämnden

anser för övrigt rent principiellt, att denne tjänsteman, som reser ute på

fältet och därigenom uppehåller den nära och fortlöpande kontakten med

de kommunala nykterhetsnämnderna och funktionärerna samt polismyndigheter

och andra myndigheter, läkare o. s. v., avgjort är den lämpligaste

att som chef handhava länsnämndens utredande, verkställande och rådgivande

arbetsuppgifter. Länsnämnden avstyrker sålunda bestämt, att särskilda

kanslichefsbefattningar inrättas. Lika övertygad är emellertid länsnämnden,

att den blivande konsulenten-chefen för expeditionen kommer att bli i stort

behov av relativt högt kompetenta biträden i sitt arbete, vilket icke behöver

betyda ensidigt teoretiskt kompetenta biträden. Praktisk erfarenhet av det

slag de nuvarande ombudsmännen förvärvat betyder på detta område oftast

mer än teoretisk utbildning. För att lämna konsulenten erforderligt biträde

bör enligt länsnämndens bestämda mening i stället för kanslichefsbefattningen

inrättas en tjänst som sekreterare vid varje länsnämnd med uppgift

att för länsnämndens räkning utarbeta svar på inkomna remisser, skrivelser

i förekommande ärenden i övrigt samt länsnämndens protokoll och att närmast

rrnder konsulenten leda registreringsarbetet och all korrespondens i anslutning

till detta. Sekreteraren bör dessutom i konsulentens frånvaro förestå

expeditionen. Vidare bör konsulenten i enlighet med nykterhetskommitténs

förslag ha en assistent vid sin sida för det alltmer betungande och

viktiga fältarbetet. Länsnämnden ifrågasätter emellertid, om en assistent

räcker för att på ett tillfredsställande sätt lösa de i framtiden starkt ökade

arbetsuppgifterna. Länsnämnden anser i varje fall för Gävleborgs läns vidkommande

— ett av de större länen, vilket därtill har ett ur nykterhetsvårdssynpunkt

på grund av belägenheten vid kusten och förefintligheten av ett

flertal hamnstäder mycket utsatt läge — böra påyrka inrättande av två

assistent-befattningar.

Att chefstjänstemannen främst bör leda nykterhetsvårdsarbetet och icke

syssla med enbart administrativa göromål förfäktas jämväl av länsnykterhetsnämnden

i Kristianstads län och de kristna samfundens nykterhetsrörelse.

I några yttranden har förordats en personalorganisation, som går utöver

vad nykterhetskommittén föreslagit. För länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs

län ter sig kommitténs förslag om upprustning av länsnämnderna

som föråldrat och otillräckligt. Även om kommunerna tillförsäkrades det

av kommittén föreslagna statsbidraget till nykterhetsnämndernas verksamhet,

komme det att ta årtionden och mera innan den kommunala nykterhetsvården

finge en sådan personell utrustning, att länsnykterhetsnämndernas

arbetsuppgifter minskades eller hölles oförändrade. Ett ökat ekonomiskt

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

bidrag till den kommunala nykterhetsvården komme i första hand att utlösa

en ytterligare press på länsnykterhetsnämnderna genom att kommunerna inför

bristen på arbetskraft vände sig till länsnämnderna med hemställan om

hjälp i det direkta vårdarbetet. Länsnämnden anser, att de senaste årens

erfarenheter bestyrkte denna förmodan och även om utvecklingen ej vore

önskvärd, kunde den hindras först sedan utbildad arbetskraft funnes att tillgå

och sedan kommunerna fått upp ögonen för nödvändigheten att ställa sådan

arbetskraft till nykterhetsnämndernas förfogande. Också länsnykterhetsnämnden

i Hallands län finner kommitténs förslag till personalstat otillräckligt.

Behovet av biträdespersonal torde t. ex. bli större än det beräknade.

Enbart ett omfattande och betydligt utvidgat expeditionsarbete för registrering,

tillsyn och rådgivning m. m. krävde en icke obetydlig personalförstärkning.

Tillräckliga anslag borde därför redan från början ställas till förfogande

och ekonomiska garantier skapas, om en sådan förstärkning skulle

kunna genomföras utan onödig tidsutdräkt. Länsnykterhetsnämnderna måste

nämligen redan från början vara inställda och beredda på en kraftinsats.

De kommunala nykterhetsnämndema vore redan i dagens läge långt ifrån

bärkraftiga i personellt hänseende och särskilt för de länsnykterhetsnämnder,

som till sitt förfogande alltjämt hade endast en deltidsanställd ombudsman,

vore situationen otillfredsställande. Med den ansvällning av arbetsuppgifter,

som undan för undan sedan länsnämndernas tillkomst gjort sig gällande,

vore den nuvarande situationen ej längre hållbar.

Några remissinstanser framför konkreta förslag om förstärkningar i

speciella hänseenden. Länsstyrelsen i TJppsala län — liksom länsnykterhetsnämnden

därstädes — gör gällande, att det vore nödvändigt för

att länsnämnden i länet skulle kunna fullgöra de arbetsuppgifter, som kommittén

pålagt länsnämnderna, att denna finge en särskild konsulentbefattning

och icke — såsom föreslagits — en gemensam kanslichefs- och konsulenttjänst.

Länsnykterhetsnämnden i Gotlands län — som enligt förslaget

skulle erhålla en halvtidsanställd kanslichef, tillika konsulent — anser behov

föreligga av en heltidsanställd konsulent eller assistent. Denna ståndpunkt

delas av civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund. Vad beträffar

sistnämnda länsnykterhetsnämnd är socialstyrelsen för sin del av den

meningen, att det åtminstone tills vidare skulle förslå med en deltidsanställd

chefstjänsteman; eljest vore den lösningen att föredraga, att socialvårdens,

nykterhetsvårdens och kriminalvårdens uppgifter på Gotland sammanfördes

till en gemensam heltidsanställd tjänsteman. Länsnykterhetsnämnden

i Kopparbergs län anmärker pa att nagon assistentbefattning icke

föreslagits för länsnämnden i detta län. Utöver konsulenttjänsten syntes

för ett län av Kopparbergs läns storlek och struktur böra inrättas två assistenttjänster.

Jämväl länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län — som enligt förslaget

skulle erhålla en assistent — uttalar önskemål om två sådana tjänster.

Kent allmänt förklarar de kristna samfundens nykterhetsrörelse, att det i

de största länen torde bli nödvändigt med två assistenter, särskilt som

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

nämndernas arbetsbörda måste komma att ökas i den mån som frivilliga

krafter från folkrörelserna komme att inträda som frivilliga övervakare. En

av assistenterna torde få nog med arbete att handleda dessa frivilliga kraftei,

sköta den nödiga kursverksamheten inom länen etc. Därjämte torde en

mera sekreterarebetonad tjänst i princip behövas å varje länsnämnds expedition

föi arbete med remisser, protokollskrivning, ledningen av anmärkningsregistret

etc.

I fråga om länsnykterhetsnämndernas behov av biträde sper sonal

delar socialstyrelsen nykterhetskommitténs uppfattning, att det erfordras ett

kanslibiträde hos varje länsnykterhetsnämnd. I flera län vore länsnykterhetsnämnderna

enligt styrelsens uppfattning i behov av ytterligare biträdespersonal

utöver kanslibiträdet. Detta vore fallet med länsnykterhetsnämndema

i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, där denna personal borde

utgöras av ett kanslibiträde och ett skrivbiträde. För länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län, vilken vore synnerligen arbetstyngd, förordar styrelsen inrättandet

av en kanslibiträdestjänst och två skrivbiträdestjänster. Länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län hävdar emellertid, att mindre än tre

skrivbiträden under inga förhållanden kunde ifrågakomma. Därjämte borde

biträdespersonalen bestå av en kanslist i tjänsteställning motsvarande landskanslist

samt ett kanslibiträde.

Behovet av biträdespersonal synes civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund

i vars yttrande tjänstemännens centralorganisation instämt —

vara alltför snävt beräknat särskilt med hänsyn till denna personals arbetskrävande

uppgifter i samband med ett utvidgat registrerings-, tillsyns- och

rådgivningsarbete. Anslag borde därför ställas till förfogande i sådan utsträckning,

att eventuell oundgänglig och brådskande personalförstärkning

skulle kunna genomföras utan alltför stor tidsutdräkt. Därjämte ifrågasatte

förbundet, huruvida icke högre biträdestjänst än Ce 11 i framtiden torde

komma att visa sig oundgänglig.

Också länsnykterhetsnämndema, i Stockholms, Gotlands och Kopparbergs

län ger uttryck åt åsikten att kommittén uppskattat behovet av biträdespersonal

i underkant.

Beträffande länsnämndspersonalens löneplacering har i ett

antal yttranden framförts yrkanden, som innefattar avvikelser från kommitténs

förslag. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län finner det sålunda motiverat,

att konsulenten såsom länsnämndens ledande tjänsteman — placeras

något högre än fattigvårds- och bamavårdskonsulenterna, förslagsvis i Ca 29.

Länsnämnden räknade nämligen med att en viss knapphet på lämpliga chefstjänstemän

permanent måste komma att finnas med hänsyn till de krav på

psykologiskt handlag, som obönhörligen måste ställas på dem. Förvånansvärt

vore —- yttrar nämnden vidare —att befattningen med de relativt fåtaliga

utskänknings- och avstängningsärendena skulle motivera den av kommittén

förordade differensen i tjänsteställning mellan kanslichefen och konsulen
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. May.ts proposition nr 158.

ten, vilken senare tydligen skulle ha hand om det ömtåliga och krävande

nykterhetsvårdsarbetet. Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län framhåller

vikten av att konsulenttjänsten placerades så, att den lockade för uppdraget

väl kvalificerade personer. Kommitténs förslag om löneplacering av

kanslichefstjänsterna syntes därför höra tillämpas beträffande ifrågavarande

tjänster, varjämte hänsyn borde tagas till de förändringar, som efter förslag

av den statliga tjänsteförteckningskommittén vidtagits för jämförbara tjänster.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län finner det för sin del befogat,

att konsulenterna i lönehänseende jämställes med fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund erinrar om, att fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenterna fr. o. m. den 1 januari 1953 är placerade i lönegrad

27, varför nykterhetsvårdskonsulenterna borde erhålla samma löneställning.

Beträffande kanslichefsbefattningen har förbundet hemställt, att denna

icke placeras lägre än i 31 lönegraden.

Länsnykterhetsnämnderna i Stockholms och Gävleborgs län hör också till

dem, som påfordrar en fördelaktigare löneställning för länsnämndstjänstemännen

än vad kommittén föreslagit. Till utveckling av sin ståndpunkt

härutinnan anför länsnämnden i sistnämnda län, att det vore nödvändigt

med en högre lön än den föreslagna för att länsnämndsorganisationen skulle

kunna förvärva och behålla lämplig personal för detta ansvarsfulla och alltmer

krävande arbete. Som ett tecken på att verkliga svårigheter att rekrytera

länsnämndspersonalen med för uppgiften lämpliga personer redan nu

förelåge, kunde hänvisas till det förhållandet, att det för varje år syntes

bli allt besvärligare att vid vakanser för ombudsmännen hos länsnämnderna

— även längre sådana vakanser -— anskaffa vikarier. Länsnämnden upplyser

i anslutning till det sagda, att dessa ombudsmäns arbete på grund av sakens

natur ej sällan måste förläggas till lördagar—söndagar (sammanträden, konferenser,

kurser o. s. v.) och därtill ofta måste utföras efter vanlig arbetstids

slut och t. o. m. nattetid, särskilt vid helger.

I åtskilliga yttranden har framställts krav på att länsnämndstjänstemännens

tjänster får ställningen av ordinarie. Så är fallet med bl. a. de yttranden,

som avgivits av länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Kronobergs, Kopparbergs

och Västerbottens län samt civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Förbundet yttrar, att en ordinariesättning vore förestavad dels

med tanke på att nämndernas provisoriska karaktär ej längre torde föreligga

dels på grund av att befattningshavarna befunne sig i en mycket utsatt

ställning genom sitt grannlaga arbete, som ofta finge fullgöras under

tryck och bristande förståelse och intresse från allmänhetens sida och ibland

också under mer eller mindre aktivt motstånd från lokala myndigheter och

organ. En ordinariesättning skulle innebära, att ökad trygghet gåves tjänstemännen

och att garanti skapades för att dessa ej utsattes för obehörig påverkan

i sitt arbete.

I anledning av förslaget att de förordade assistenttjänsterna skulle inpla
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

ceras i den för amanuenspersonalen gällande reglerade befordringsgången

anmärker statskontoret att såsom förutsättning härför borde uppställas att

vederbörande hade den utbildning, som krävdes av tjänstemän med avlöning

efter befordringsgångens bestämmelser.

Önskemål att länsnämndstjänstemännen skall besitta särskilda för sina

tjänster lämpliga kvalifikationer har framställts i ytterligare ett antal

yttranden. Länsstyrelsen i Örebro län uttrycker en viss oro för att bl. a.

de hos länsnykterhetsnämnderna anställda, som finge taga personlig kontakt

med klientelet, icke alltid komme att vara personligen skickade för sin grannlaga

och mycket svåra uppgift. Ovisa om ock välmenta ingrepp kunde ofta

mer skada än gagna. Generellt borde av både nämndmedlemmar och anställda

med kontakt med allmänheten fordras ej blott positivt intresse för

folknykterhetens sak utan även stor människoerfarenhet, gott omdöme samt

känsla för den enskildes rättssäkerhet och för privatlivets helgd. Länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län framhåller, att mycket höga krav måste

ställas på länsnämndernas personal, enär denna ju skulle vara rådgivande

och ledande inom nykterhetsvården på länsplanet. Enligt vad länsnykterhetsnämnden

i Älvsborgs län håller före, bör såväl chefstjänstemannen som

assistenten äga en god teoretisk utbildning samt ha förvärvat ingående kännedom

om samhällets socialvård med tyngdpunkt lagd på nykterhetsvård.

De borde därjämte ha en god administrativ erfarenhet samt ha visat sig

äga förutsättningar att praktiskt kunna utföra det arbete, som förekomme

inom nämnderna. I enahanda riktning har länsnykterhetsnämnden i Västmanlands

län uttalat sig.

Några remissinstanser har uppställt ett direkt krav på att de ledande

länsnämndstjänstemännen skall ha genomgått socialinstitut. Så är bl. a. fallet

med civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, som anser att såväl

chefstjänstemannen som dennes närmaste man bör ha genomgått sådant

institut eller äga därmed jämförlig utbildning samt ha goda vitsord rörande

lämplighet, kunnighet och intresse. För att länsnykterhetsnämnderna rätt

skulle kunna sköta sina arbetsuppgifter vore det av vikt, att vid dessa

knötes personer med stor livserfarenhet och initiativrikedom med ingående

kännedom om de sociala aspekterna på alkoholfrågans område samt hade

förmåga att samarbeta och nå kontakt. Också länsnykterhetsnämnderna i

Stockholms och Norrbottens län kräver examen från socialinstitut eller

därmed jämförlig utbildning som villkor för innehav av befattning som

kanslichef och konsulent. Länsnämnden i sistnämnda län är av den uppfattningen

att samma bör vara förhållandet jämväl med assistentbefattningarna.

Dessutom vore det med hänsyn till tvåspråkigheten i länet önskvärt,

att antingen konsulenten eller assistenten vore finsktalande.

I några yttranden vänder man sig emot att tjänsterna vid länsnykterhetsnämnderna

skulle besättas med personal, som i samband med ett reformerat

försäljningssystem skulle frigöras från systembolagen. Länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län påpekar, att denna personals erfarenheter av prak
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tiskt nykterhetsvårdsarbete vore så obetydlig, att det ej borde komina ifråga

att överföra densamma till ledande poster inom nykterhetsvården. Svenska

nykterhetsvårdsförbundet anser, att ett överförande av systembolagens personal

borde ske endast då vederbörande vid jämförelse med andra

aspiranter vore mer meriterad. Liknande påpekande bar gjorts av länsnykterhetsnämnderna

i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län

ävensom av direktören för alkoholistanstalten Åsbrohemmet.

Länsnykterhetsnämndernas medelsbehov

budgetåret 1954/55.

1. Avlöningar.

Yrkanden.

Som tidigare nämnts har till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar för

innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av 399 000 kronor. Anslaget

för budgetåret 1952/53 utgjorde 310 000 kronor. Netto utgifterna sagda år

belöpte sig till 372 594 kronor.

I. Socialstyrelsen (skr. 25/8 1953) hemställer, att anslaget höjes med II.

454 000 kronor på sätt framgår av följande uppställning.

Ökning

1. Årsarvoden till ordförande och vissa andra ledamöter samt dagarvoden

till ordförande, ledamöter och suppleanter .............. 66 000

2. Omorganisation:

a) 23 nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27 i st. f. 15 ombudsmän

i Ce 25 och 8 deltidsanställda ombudsmän med arvode...... 112 833

b) 5 assistenter i Ce 23 .............................................. 69 108

c) Arvodeshöjning till en deltidsanställd tjänsteman (konsulent) 2 600

d) 24 kanslibiträden i Ce 11 och 1 skrivbiträde i Ce 4 i st. f.

tillfällig skrivhjälp ................................................ 143 964

e) Ev. löneklassuppflyttningar på grund av sneddning .......... 14 000

3. Löneklassuppflyttningar.............................................. 4 569

4. Yikarier och övertidsersättning...................................... 40 926

II. Norrbottens distrikt av svenska nykterhetsvårdsförbundet (skr. 19/12

1953) hemställer, att länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län måtte erhålla

personalförstärkning med en assistent för att nöjaktigt kunna bidraga till

effektiviseringen av nykterhetsvården i de svårarbetade tornedalskommunerna.

Motiv.

I. 1) Av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar disponeras

27 000 kronor till årsarvoden till ordförande och vissa andra ledamöter och

7 000 kronor till dagarvoden till ordförande och andra ledamöter samt suppleanter

för dem. Vid en utökad personalorganisation och ett effektivare

arbete från dennas sida får man räkna med större krav även på själva länsnykterhetsnämnderna

med större insatser, särskilt av ordförandena, och tätare

sammanträdesordning. Årsarvodena bör därför höjas till förslagsvis i genomsnitt

2 500 kronor per länsnykterhetsnämnd, vilket innebär ett medelsbehov

av 60 000 kronor. Dagarvodet till ledamot eller suppleant föreslås höjt från

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

15 kronor till 30 kronor per sammanträde. Om varje länsnykterhetsnämnd

beräknas hålla tio sammanträden per år, uppgår årskostnaden till 43 500

kronor, vilket synes böra avrundas till 40 000 kronor. Medelsbehovet å

anslagsposten beräknas sålunda till (60 000 + 40 000) 100 000 kronor.

2) Behovet av personal vid en fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation

beräknas i enlighet med vad som framförts i yttrandet över nykterhetskommitténs

förslag eller till 23 nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27, 22

assistenter i Ce 23, 24 kanslibiträden i Ce 11 och 10 skrivbiträden med avlöning

enligt befordringsgången. Med hänsyn till de uppgifter, som nu åvilar

länsnykterhetsnämnderna, och till att ytterligare krav kommer att ställas på.

dessa i fråga om direkt nykterhetsvård, medverkan vid uppbyggandet av den

kommunala nykterhetsnämndsorganisationen, utbildning av och tillsyn över

frivilliga medhjälpare m. m. bör upprustning ske av länsnykterhetsnämndsorganisationen

redan från och med budgetåret 1954/55. Det torde emellertid

icke låta sig göra att omedelbart genomföra utbyggnaden i hela den nyss

angivna omfattningen. Bl. a. lär det icke vara möjligt att på en gång eller

inom loppet av ett budgetår tillsätta 30 nytillkommande konsulent- och

assistenttjänster med kompetenta personer. Med hänsyn härtill föreslås, att

^byggandet av länsnykterhetsnämndsorganisationen påbörjas under budgetåret

1954/55 genom följande åtgärder.

a) Hos samtliga länsnykterhetsnämnder utom den i Gotlands län inrättas

tjänster som nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27. Dessa tjänster ersätter de

befintliga 15 ombudsmannatjänsterna i Ce 25 och 8 arvodestjänster som ombudsmän

med deltidstjänstgöring.

b) Hos länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,

Malmöhus och Älvsborgs län, som torde vara de mest arbetstyngda av länsnämnderna,

inrättas därjämte assistenttjänster i Ce 23.

c) För länsnykterhetsnämnden i Gotlands län, som icke beräknas erhålla

heltidsanställd konsulent, uppräknas arvodet till deltidsanställd tjänsteman

med 2 600 kronor till 5 000 kronor, varigenom utsikterna att erhålla en välkvalificerad

kraft bör ökas. Även denne befattningshavare föreslås erhålla

titeln nykterhetsvårdskonsulent. Förslaget är framlagt under förutsättning,

att någon sammanslagning av denna konsulenttjänst med socialvårdskonsulenttjänsten

för Gotland icke kommer till stånd.

d) För kansliarbete av olika slag inrättas hos samtliga länsnykterhetsnämnder

kanslibi ttädes tjänster i Ce 11. Hos länsnykterhetsnämnden i

Malmöhus län, vars expedition visat sig vara särskilt arbetstyngd, inrättas

jämväl en tjänst som skrivbiträde i befordringsgången. Denna beräknas

under budgetåret 1954/55 komma att avlönas enligt löneklass 4. Kanslibiträdes-

och skrivbiträdestjänsterna ersätter den arvoderade skrivhjälp, som

nu användes och som under budgetåret 1953/54 beräknas draga en kostnad

av 57 000 kronor.

e) Vid beräkningen av kostnadsökningen under a) har avlöningen

till konsulenterna överlag beräknats enligt löneklass 27. Man torde kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

förutse, att de nuvarande ombudsmännen i Ce 25 kommer att anmäla sig

som sökande till de föreslagna nya konsulenttjänsterna. Åtta av dessa ombudsmän

innehar nu en sådan löneklassplacering, att de, om de förordnas

till konsulenter, kan påräkna särskild löneklassplacering enligt sneddningsregeln.

Den härigenom uppkommande merkostnaden beräknas maximalt till

14 000 kronor under budgetåret 1954/55. Anslaget bör höjas med detta belopp,

då eljest posten till avlöningar till icke-ordinarie personal kan bli otillräcklig.

3) På grund av löneklassuppflyttningar beräknas nio av de nuvarande

heltidsanställda ombudsmännen erhålla löneökning med tillhopa 4 569 kronor.

4) Till avlöning till semestervikarier beräknas åtgå tillhopa 53 881 kronor.

Härutöver måste medel beräknas till sjukvikarier och till eventuella övertidsersättningar.

Behovet av medel för dessa ändamål uppskattas till 11110

kronor. Hela behovet av medel för avlöning till vikarier och för övertidsersättning

beräknas sålunda uppgå till 65 000 kronor. Av i staten för budgetåret

1953/54 anvisade medel beräknas ett belopp av 24 074 kronor för avlöning

till vikarier. Ökningen uppgår sålunda till 40 926 kronor.

I enlighet med vad nu anförts har förevarande anslag sålunda beräknats

till 853 000 kronor, varav förslagsvis 100 000 kronor (+ 66 000) avser arvoden

och särskilda ersättningar, 492 700 kronor (+ 222 500) avser avlöningar

till icke-ordinarie personal samt förslagsvis 260 300 kronor (+ 165 500) rörligt

tillägg.

Yttranden.

I. Enligt statskontorets mening bör socialstyrelsens yrkanden ej övervägas,

innan ställning tagits till nykterhetskommitténs förevarande förslag.

II. Länsnykt er hetsnämnden i Norrbottens län anser det vara synnerligen

angeläget, att en assistenttjänst hos nämnden inrättas redan från budgetåret

1954/55.

Socialstyrelsen yttrar.

Faktorer av betydelse för omfattningen av en länsnykterhetsnämnds behov

av kvalificerad arbetskraft äro länets folkmängd och ytvidd, kommunantalet

och de kommunala nykterhetsnämndernas tillgång på särskild arbetskraft

med möjlighet att ägna sig åt nämndernas fortlöpande verksamhet mellan

sammanträdena. Tillgången på sådan arbetskraft förutsätter i regel, att kommunen

har uppnått en viss storleksordning, såsom framgår av följande sammanställning,

avseende förhållandena i detta avseende i de fem län, som

redan för budgetåret 1954/55 föreslagits skola erhålla assistenttjänst vid

länsnykterhetsnämnderna, samt i Norrbottens län och, till jämförelse med

detta, småkommunlänet Skaraborgs län:

Län

Stockholms ......

Östergötlands____

Kalmar............

Folkmängd

Antal

Därav med

Antal nykter- hetsnämnder

Areal km2

kommuner

minst 5 000

invånare

med tillgång

på tjänsteman

7 690

371 598

55

21

18

11 083

351 967

47

11

10

11 616

237 978

50

13

7

5—290 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Län

Malmöhus ..

Älvsborgs ..

Skaraborgs

Norrbottens

Härav framgår, att särställningen för länsnykterhetsnämnden i Norrbottens

län ifråga om utsträckningen av nämndens verksamhetsområde i viss

mån uppväges av relativt gynnsamma förhållanden beträffande folkmängd,

kommunantal och nykterhetsnämndernas tillgång på arbetskraft.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län har emellertid otvivelaktigt

en mycket dryg arbetsuppgift på grund av de stora avstånden, den glesa

bebyggelsen och länets karaktär av gränsland. I sistnämnda hänseende

erbjuder särskilt Tornedalen uppgifter av särpräglad beskaffenhet. Dessa

omständigheter har också varit bestämmande för socialstyrelsen, då styrelsen

förordat, att denna länsnykterhetsnämnd skall erhålla förstärkning med

en assistent, trots att länets folkmängd och kommunantal samt de kommunala

nykterhetsnämndernas tillgång på särskild arbetskraft icke erbjuder

skäl härför. Då styrelsen emellertid icke har upptagit Norrbottens läns

länsnykterhetsnämnd bland dem, som i första hand böra komma i åtnjutande

av sådan förstärkning, har bidragande orsaker härtill varit, att denna länsnykterhetsnämnd

förfogar över en mycket driftig och effektiv ombudsman

samt att styrelsen utgått från att dess förslag om förstärkning av länsnykterhetsnämnden

med heltidsanställd biträdespersonal blir genomfört.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län bör enligt socialstyrelsens

mening icke erhålla assistenttjänst före någon av de fem länsnykterhetsnämnder,

som av styrelsen föreslagits till erhållande av sådana tjänster fr. o.m.

budgetåret 1954/55. Styrelsen tillstyrker däremot, att denna länsnykterhetsnämnd

jämte nämnda fem länsnykterhetsnämnder får till förfogande en

assistent fr. o. m. nämnda budgetår.

Areal km1 2

Folkmängd

Antal

kommuner

Därav med

minst 5 000

invånare

Antal nykter- hetsnämnder

med tillgång

på tjänsteman

4 864

589 591

72

15

13

12 764

363 361

67

20

14

8 450

249 066

56

11

6

105 544

246 534

30

18

17

2. Omkostnader.

Yrkande.

Socialstyrelsen (skr. 25/8 1958) hemställer, att anslaget höjes med

kronor.

Utgifter

1962/53

Anslag

1953/54

Förslag

1. Sjukvård m. m.............

891

1000

4 000

2. Keseersättningar............

.... 70 607

72 000

140 000

3. Expenser, hyror m. m.....

Motiv.

.... 74 793

72 000

175 000

Summa

174 000

Ökning

3 000

68 000

103 000

174 000

1) Belastningen å anslagsposten till sjukvård under budgetåret 1952/53

hänför sig till en personalorganisation på 15 personer. Med en personalorganisation

på 53 personer, som föreslagits under föregående anslag, torde

posten böra höjas till 4 000 kronor.

2) Anslagsposten till reseersättningar har under flera budgetår visat sig

otillräcklig. Brist på medel har i själva verket begränsat ombudsmännens

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

möjlighet att giva de kommunala nykterhetsnämndeina råd och hjälp och

att aktivt deltaga i det nykterhetsvårdande arbetet i länen. Om anslagsposten

sålunda är otillräcklig redan med nuvarande organisation, blir ökning

av densamma än mera nödvändig i samband med den föreslagna upprustningen

av länsnykterhetsnämnderna, Styrelsen har i sitt förenämnda yttrande över

nykterhetskommitténs förslag uppskattat behovet av medel till reseersättningar

vid en fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation till 175 000

kronor för år. Med den begränsade organisation, som beräknas komma till

stånd under budgetåret 1954/55, synes man kunna uppskatta behovet av

medel till reseersättningar, avseende länsnämndernas reguljära verksamhet,

till 125 000 kronor. ^

Sedan länsnykterhetsnämndernas tillkomst år 1939 har representanter för

dessa nämnder tre gånger varit kallade till socialstyrelsen för överläggningar

rörande verksamheten. Senast ägde en sådan konferens rum år 1949. Länsnämndernas

ledamöter och ombudsmän har ett starkt behov av att komma

samman för överläggningar och informationer. Helst borde möjlighet finnas

för en årlig sådan sammankomst. Uppenbart är, att särskilda skäl föreligger

för en konferens under budgetåret 1954/55, då en avsevärd upprustning av

nykterhetsvården beräknas taga sin början. Styrelsen föreslår därför, att

medel beräknas för en sådan konferens. Om man utgår från att, förutom

tjänstemännen, två representanter för varje länsnykterhetsnämnd kommer att

deltaga, exempelvis ordföranden och läkarledamoten, beräknas kostnaden för

en sådan konferens under två dagar icke komma att överstiga 15 000 kronor.

Socialstyrelsen hemställer, att medel beräknas härför. Behovet av medel till

reseersättningar kommer då att uppgå till 140 000 kronor.

3) I sitt yttrande över nykterhetskommitténs betänkande har styrelsen

uppskattat det normala årsbehovet av medel till expenser, hyror m. m. fölen

fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation till 145 000 kronor. De

löpande kostnaderna under budgetåret 1954/55, då länsnämnderna beräknas

ha en något begränsad organisation, bör bli något lägre. Med hänsyn till,

bl. a., att det kan visa sig fördelaktigt att redan från början söka erhålla

lokaler för den organisation, som beräknas komma till stånd något år senare,

torde behovet ej böra skattas lägre än till 125 000 kronor. Härtill kommer

behovet av kontorsutrustning för den utökade organisationen, såsom möbler,

armatur, skrivmaskiner m. m. Styrelsen har beräknat behovet för sådant

ändamål till 50 000 kronor. Medelsbehovet för expenser, hyror in. m. uppgår

sålunda till 175 000 kronor.

Yttrande.

Statskontoret har beträffande förevarande anslag intagit samma ståndpunkt

som beträffande avlön in gsanslaget.

Departementschefen.

Vid sidan av de kommunala nykterhetsnämndeina utgör länsnykterhetsnämnderna

— under socialstyrelsens tillsyn — den återstående huvudgrup
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

pen av organ, verksamma inom den öppna nykterhetsvården. Under det att

den kommunala nykterhetsnämndsinstitutionen tillkom redan genom 1913

års alkoholistlag — såsom det allmännas organ för utövande av den individuella

nykterhetsvårdande verksamheten—inrättades länsnykterhetsnämnderna

först år 1938 (jfr. prop. nr 207). Deras uppgift angavs i första hand

vara att stå de kommunala nykterhetsnämnderna till tjänst med råd och

anvisningar i arbetet. Därjämte skulle de öva tillsyn samt äga rätt att ingripa

i fall, då kommunal nykterhetsnämnd kunde anses ha eftersatt sin

skyldighet.

Uedan av vad nu sagts framgår att förhållandet mellan kommunala

nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder bestämmes av deras skilda

kompetensområden. Målsättningen i arbetet är givetvis densamma, den

nämligen att i görligaste mån motverka uppkomsten av ett allvarligt alkoholmissbruk

samt att, där sådant missbruk ådagalagts, söka finna bot för

detsamma. Men medan de kommunala nykterhetsnämnderna utgör den

öppna nykterhetsvårdens primärorgan jämväl i den bemärkelsen, att det

individuella vårdarbetet åvilar dessa nämnder, utgör länsnykterhetsnämnderna

närmast vägledande och samordande organ inom nykterhetsvårdsarbetet.

Nu angivna skiljelinje har hittills i stort sett kunnat vidmakthållas

och som framgår av propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård

är det ej avsikten att framdeles ändra det inbördes förhållandet mellan

ifrågavarande båda organ. Ej heller åsyftas att i någon mer väsentlig mån

ändra länsnykterhetsnämndernas åligganden. Arbetsuppgifterna avses även

i fortsättningen skola vara av nästan enbart nykterhetsvårdande karaktär.

Det av nykterhetskommittén framförda förslaget, att länsnykterhetsnämnderna

skulle anförtros vissa utredningsuppgifter med avseende å utskänkning

av alkoholhaltiga drycker, har på skäl som närmare utvecklats i propositionen

angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

avvisats. En nytillkommen uppgift är emellertid, att länsnykterhetsnämnderna

skall föra ett särskilt anmärkningsregister samt vara remissorgan i

utskänkningsärenden. Dessa uppgifter kan emellertid sägas falla inom ramen

för länsnykterhetsnämndernas allmänt nykterhetsvårdande verksamhet.

En upprustning av länsnykterhetsnämnderna kan således icke, såsom fallet

är med de kommunala nykterhetsnämnderna, bygga på att länsnämnderna avses

skola få väsentligt ändrade uppgifter. Behovet av upprustning får i stället

ses mot bakgrunden av brister i den nuvarande organisationen och den ansvällning

av arbetsbördan, som sannolikt kommer att följa av bl. a. lagstiftningens

omläggning. Att dylikt behov föreligger har så gott som genomgående

vitsordats. Själv har jag i ett tidigare avsnitt uttalat, att en

upprustning av den öppna nykterhetsvården jämväl måste taga sikte på

länsnykterhetsnämnderna. I före varande sammanhang återstår följaktligen

att bestämma, hur denna upprustning lämpligen bör komma till stånd.

Det får sägas ligga i sakens natur, att härvid i första hand länsnykterhetsnämndernas

personella resurser bör avsevärt förbättras. Nykterhetskommit
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tén har i det hänseendet föreslagit en tämligen vidlyftig organisation av

länsnykterhetsnämnderna, Enligt förslaget skulle varje länsnykterhetsnamnd

utrustas med en kanslichef. Inom flertalet nämnder skulle dessutom finnas

en konsulent och hos åtskilliga nämnder en assistent. Härtill kommer biträdespersonal.

Denna organisation bygger emellertid på förutsättningen, att

länsnykterhetsnämnderna skulle i ej obetydlig omfattning taga befattning

jämväl med utskänkningsärenden. Som jag nyss yttrat avses utredningen

i dessa ärenden icke skola anförtros åt länsnykterhetsnämnderna. Den

generella förstärkningen bör därför kunna väsentligt inskränkas i förhållande

till vad nykterhetskommittén föreslagit.

Arbetsuppgifternas begränsning till det rent nykterhetsvårdande området

motiverar, att länsnykterhetsnämndernas ledande tjänsteman är en person

med insikter om och erfarenhet på detta område. Detta krav fylles av de

tjänstemän, som enligt nuvarande organisation är länsnykterhetsnämndernas

ombudsmän. Det synes mig därför rimligt, att dessa tjänstemän bildai

stommen i den framtida organisationen. Som av den tidigare lämnade redogörelsen

framgår, är emellertid ej samtliga ombudsmän heltidsanställda, Ej

mindre än nio länsnykterhetsnämnder sysselsätter sålunda endast deltidsanställda

ombudsmän med arvoden, som måste betecknas som relativt blygsamma.

I betraktande av nu nämnda omständigheter och då ombudsmännen

dessutom utgör länsnykterhetsnämndernas hela kontorspersonal, kan det

med fog göras gällande, att personalutrustningen, redan med de anspråk som

nykterhetsvården i dagens läge kan ställa, är långt ifrån tillfredsställande.

Som första åtgärd i syfte att förstärka länsnykterhetsnämnderna synes

det mig erforderligt, att varje länsnykterlietsnämnd —- med undantag för

länsnykterhetsnämnden i Gotlands län — får en heltidsanställd tjänsteman

med en ställning i huvudsak motsvarande den nuvarande ombudsmannens.

Av effektivitetshänsyn anser jag det icke tillrådligt att, som alkoholistvårdsutredningen

föreslagit, mindre län sammanslås till ett distrikt med gemensam

tjänsteman. Detta förslag har för övrigt väckt stark kritik, särskilt

från de berörda organen. Länsnykterhetsnämndernas heltidsanställde tjänsteman

bör i enlighet med vad socialstyrelsen förordat erhålla tjänstebeteckningen

nykterhetsvårdskonsulent. Några formella kvalifikationer anser jag

icke böra uppställas för innehav av sådan befattning, även om det är önskvärt,

att konsulenten examinerats från socialinstitut. Ingående praktisk

erfarenhet av nykterhetsvårdsarbete bör han givetvis ha förvärvat. Då

nykterhetsvårdskonsulenternas arbetsuppgifter på det hela taget sammanfaller

med de nuvarande ombudsmännens, torde de böra placeras i samma

lönegrad som dessa, således i Ce 25. Denna löneställning fixerades genom

statsmakternas beslut så sent som 1952, och någon särskild anledning att

nu ompröva densamma föreligger enligt min mening icke. Årsarvodet till

den i Gotlands län anställde nykterhetsvårdskonsulenten torde böra bestämmas

till 4 500 kronor. Samtliga nu föreslagna nya befattningar bör inrättas

redan under nästkommande budgetår.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Mcij-.ts proposition nr 158.

Det är emellertid tydligt, att länsnykterhetsnämnderna för att kunna bli

de funktionsdugliga organ, som avses, måste tillföras ytterligare kvalificerad

arbetskraft. De riktlinjer, som socialstyrelsen härutinnan uppdragit, synes

i huvudsak böra följas. Sålunda bör särskilda assistenttjänster inrättas vid

flertalet länsnykterhetsnämnder. I länsnämndsområden, där arbetsuppgifterna

med hänsyn till folkmängdens storlek måste bli särskilt krävande, torde

det bli erforderligt med två sådana tjänster. Så är fallet med länsnykterhetsnämnderna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län.

I mindre folkrika län — Gotlands, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands

och Jämtlands län — synes däremot nu ifrågavarande tjänster helt kunna undvaras.

Jag föreslår således, att sammanlagda antalet assistentbefattningar

vid fullt utbyggd länsnämndsorganisation bestämmes till 22. Assistenternas

huvudsakliga arbetsuppgift bör vara att under konsulentens ledning biträda

i såväl vårdarbetet som i arbete av administrativ och expeditionell natur.

För behörighet till assistenttjänst bör ej krävas någon formell kompetens.

Däremot bör fordras, att befattningshavaren besitter tidigare erfarenhet av

social verksamhet, företrädesvis inom nykterhetsvården.

I och för sig hade det varit önskvärt, om länsnykterhetsnämnderna kunnat

fullt utrustas med personal redan instundande budgetår, men som socialstyrelsen

påpekat, är det knappast möjligt att redan då besätta samtliga de

tjänster, vars inrättande nu föreslagits. För egen del håller jag före, att det

ej heller är nödvändigt att på detta tidiga stadium fullt utrusta länsnykterhetsnämnderna.

Assistenttjänster bör därför tillsvidare inrättas endast hos

de länsnykterhetsnämnder, som är mest arbetstyngda. Jag syftar härvid på

länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus

och Älvsborgs län samt förordar, att i första hand dessa län kommer i fråga

för de nya assistenttjänsterna, vilka tillsvidare torde böra placeras i lönegrad

Ce 17. Tidpunkten för inrättande av de återstående sjutton tjänsterna

torde få prövas i samband med budgetarbetet under följande år.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att någon fast anställd biträdespersonal

f. n. ej ingår i länsnykterhetsnämndernas personalorganisation. Länsnämnderna

har hittills fått nöja sig med tillfällig skrivhjälp, för vilket ändamål

ett genomsnittligt årligt belopp om sammanlagt 50 000 kronor stått till förfogande.

Det är emellertid uppenbart, att detta är en väsentlig brist i

organisationen. Behovet av biträdespersonal synes mig så angeläget, att

detsamma redan i begynnelseskedet av uppbyggnadsarbetet bör bli i huvudsak

tillgodosett. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som bör åvila

biträdespersonalen, bör det vara tillfyllest att denna genomgående utgöres

av skrivbiträden i reglerad befordringsgång. En sådan tjänst bör redan

fr. o. m. nästkommande budgetår inrättas vid varje länsnykterhetsnämnd.

Som socialstyrelsen framhållit, torde det dessutom vara erforderligt att

fr. o. m. samma budgetår inrättas ytterligare en biträdestjänst hos länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län, vars expedition visat sig vara särskilt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts proposition nr 158.

arbetstyngd. Vid fullt utbyggd personalorganisation lios länsnykterhetsnämnderna

torde man få räkna med att ännu ett tiotal biträdestjänster i befordrings

gången erfordras. Dessa synes mig emellertid icke böra inrättas förrän längre

fram.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll utgått från, att de nya tjänsterna

inom länsnämndsorganisationen skulle komma att besättas av personal,

som friställts i samband med rusdrycksförsäljningens omläggning. Man har förmenat,

att denna personals erfarenheter av praktiskt nykterhetsvårdsarbete

vore så obetydliga, att det ej borde komma ifråga att överföra densamma till

ledande poster inom nykterhetsvården. För egen del har jag beträffande

tjänstetillsättningen tidigare uttalat, att till innehavare av konsulent- och

assistentbefattningar alltid bör utses personer, som har direkt erfarenhet

av nykterhetsvårdsarbete eller annan likartad social verksamhet. Tidigare

verksamhet på de nuvarande systembolagens sociala avdelningar - motboksavdelningarna

— torde dock ofta grundlägga en tämligen ingående kännedom

om det klientel, varmed också nykterhetsnämnderna sysslar. För mig

synes därför den socialt verksamma bolagspersonal, vilken lösgjorts genom

rusdrycksförsäljningsreformen, vara en välkommen rekryteringsbas för de befattningar,

som kommer att inrättas inom den öppna nykterhetsvården och

som måhända kan visa sig svåra att besätta från annat håll. Mitt ställningstagande

innebär självfallet icke, att den friställda bolagspersonalen skall

lämnas något företräde till nu ifrågavarande befattningar. Denna bör pa

lika villkor med andra kompetenta krafter kunna konkurrera om dessa. Vad

biträdespersonalen beträffar bör denna i görligaste män rekryteras ur motsvarande

arbetsgrupp, som friställts från försäljningsorganisationen.

Ordförande i länsnykterhetsnämnd och suppleant för denne samt annan

ledamot och suppleant, som på grund av förfall för sådan ledamot kallats

att tjänstgöra i länsnykterhetsnämnden, äger — enligt gällande instruktion

för länsnykterhetsnämnderna — att för varje dag han deltager i sammanträde

med nämnden åtnjuta dagarvode med 15 kronor. Årsarvode till ordförande

samt till annan ledamot av länsnykterhetsnämnd, som mera regelmässigt

fullgör särskilda uppgifter inom nämnden, bestämmes av Kungl.

Maj:t efter förslag av socialstyrelsen. För innevarande budgetår disponeras

till årsarvoden 27 000 kronor samt till dagarvoden 7 000 kronor.

Som socialstyrelsen förutskickat, torde man vid utökad personalorganisation

och ett effektivare arbete från dennas sida få räkna med att större krav

måste ställas även på länsnykterhetsnämnderna själva. Kraftigare insatser,

särskilt av ordförandena, kommer att krävas, och tätare sammantiädesordning

torde bli följden. Dagarvodet har av styrelsen föreslagits till 30 kronor

per sammanträde samt årsarvodena till 2 500 kronor per länsnykterhetsnämnd.

För egen del finner jag det rimligt, att nu ifrågavarande ersättningar

höjes något. Som jämförelse må nämnas att motsvarande ersättningai

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 158:

till ledamot av länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd utgår med 20 resp.

högst 1500 kronor. Samma bör enligt min mening gälla även för ersättningsberättigade

ledamöter av länsnykterhetsnänmd.

Medelsanvisningen till länsnykterhetsnämndernas avlöningar bör bestämmas

med utgångspunkt från nu framförda förslag. Till arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, torde sålunda böra beräknas

64 800 (+ 30 800) kronor. För avlöningar till icke-ordinarie personal erfordras

—• inbegripet kostnader för löneklassuppflyttningar samt vikariatsoch

övertidsersättningar— ett belopp av 470 000 (+ 199 800) kronor. För

rörligt tillägg torde upptagas 215 200 (+ 120 400) kronor. Totalt skulle alltså

anslaget höjas med (30 800 + 199 800 + 120 400) 351 000 kronor.

Anslaget bestämmes alltså till (64 800 + 470 000 + 215 200) 750 000

kronor.

Länsnykterhetsnämndernas utbyggnad, som avses skola till största delen

komma att genomföras redan under nästkommande budgetår, kan uppenbarligen

ej undgå att i betydande grad påverka länsnykterhetsnämndernas

omkostnadsanslag. Ersättningarna till sjukvård röner sålunda inflytande av

den växande personalorganisationen. Mot att denna f. n. endast omfattar

15 heltidsanställda funktionärer, svarar en personalstyrka, som efter den

första utbyggnadsetappen kommer att uppgå till 53 personer. Jag anser det

följaktligen befogat — som socialstyrelsen föreslagit — att posten för sjukvård

höjes till 4 000 (+ 3 000) kronor.

I annat sammanhang har jag betonat vikten av att länsnykterhetsnämndernas

arbete mer inriktas på fältmässig verksamhet än på insatser av

administrativ och expeditionell natur. En betydelsefull uppgift för dess

konsulenter och assistenter är sålunda att genom besök på ort och ställe

bringa de kommunala nykterhetsnämnderna råd och information. Särskilt

inför den kommunala nämndorganisationens förestående upprustning måste

anspråken på länsnykterhetsnämnderna i nu angivna hänseende ställas höga.

Det är således erforderligt, att medel ställes till förfogande, så att länsnykterhetsnämndernas

ifrågavarande funktionärer verkligen kan fullgöra

denna sin konsulterande verksamhet. Jag har därför intet att erinra emot

att medelsanvisningen för härav betingade resekostnader bestämmes i enlighet

med vad socialstyrelsen yrkat. — Som socialstyrelsen påpekat, föreligger

onekligen — inför expansionen av länsnykterhetsnämndernas organisation

behov av en konferens inför styrelsen med länsnykterhetsnämndernas

ledamöter och kvalificerade tjänstemän. Det torde emellertid ej vara nödvändigt,

att samtliga länsnämndsledamöter deltager i denna konferens. Förutom

ordföranden torde det vara tillfyllest om konferensen står öppen för ytterligare

endast en ledamot. Medel härtill bör anvisas i den utsträckning

socialstyrelsen föreslagit. — Det sammanlagda medelsbehovet för reseersättningar

uppskattar jag alltså till 140 000 (+ 68 000) kronor.

Länsnykterhetsnämndernas utrustning med lokaler och kontorsinventa
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rier motsvarar näppeligen de anspråk, som måste ställas på densamma med

hänsyn till den utbyggda personalorganisationen. Sålunda kan nämnas, att

länsnykterhetsnämndernas expeditioner i åtskilliga fall är inrättade i vederbörande

ombudsmans privata bostad eller i anslutning till denna. De separata

lokaler, som finns, är i allmänhet ej sådana att de ger plats åt ytterligare

arbetskraft. Nya lokaler måste därför i betydande utsträckning anskaffas.

Möjligen kan vissa lokaler, som nu tjänar systembolagens verksamhet

men som framdeles blir hyreslediga, övertagas. Så bör emellertid ej

ske, om lokalen, som ofta torde vara fallet, ligger i nära grannskap med en

utminuteringsbutik. Länsnykterhetsnämndernas expeditioner maste vidare

förses med ny och kompletterande kontorsutrustning. Möbler, skrivmaskiner

o. dyl. måste sålunda anskaffas. Medel härtill bör redan för nästkommande

budgetår ställas till förfogande. Vissa av utgifterna är uppenbarligen

av engångskaraktär, under det att andra — t. ex. hyror — även i fortsättningen

kommer att belasta anslaget. Det ma förutskickas, att ytterligare

materialanskaffning torde bli erforderlig jämväl under budgetåret 19o5/56.

Så t. ex. kommer handhavandet av det i tidigare sammanhang berörda anmärkningsregistret

att kräva ytterligare kostnader. Samma är delvis förhållandet

med den fortsatta upprustningen i personellt hänseende av länsnykterhetsnämnderna.

Lokal- och i viss mån materialutrustningen bör givetvis redan

från början planeras med tanke på framtida förhållanden. För nästa budgetar

torde medelsbehovet för expenser, hyror m. in., i överensstämmelse med

socialstyrelsens uppskattning, kunna anges till 175 000 (+ 103 000) kronor.

Anslaget bestämmes således till (4 000 + 140 000 + 17o 000) 319 000 kronor.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts får jag sålunda hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för länsnykterhetsnämndernas utbyggnad,

som innefattas i vad jag under detta avsnitt anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat för länsnykterhetsnämnderna,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis ....................................... 64 800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .................. 470 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................................... 215 200

Summa förslagsanslag kronor 750 000;

c) under elfte huvudtiteln för budgetåret 1954/55 anvisa:

1) till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag

av 750 000 kronor;

2) till Länsnylcterhetsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag

av 319 000 kronor.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 158.

III. VISSA YTTERLIGARE ÅTGÄRDER TILL FRÄMJANDE AV

NYKTER HETSNÄMNDERNAS VERKSAMHET M. M.

Ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.

utgår för innevarande budgetår — bortsett från understödet åt kommunala

nykterhetsnämnder — 20 000 kronor till konferenser och kurser, 10 000 kronor

till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder samt 2 500

kronor till understöd för utgivande av Tidskrift för nykterhetsnämnderna

m. m. Förslag angående höjning av medelsanvisningen för dessa ändamål

har framförts av alkoholistvårdsutredningen, socialstyrelsen och nykterhetsnämndssakkunniga.

Alkoholistvårdsutredningen.

Alkoholistvårdsutredningen har, med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av

att flera kurser för nykterhetsnämndsledamöter, övervakare m. fl. kommer

till stånd, föreslagit, att anslagsposten till konferenser och kurser höjes

med 20 000 kronor. Anslaget till nykterhetsvårdens officiella informationsorgan

Tidskrift för nykterhetsnämnderna borde likaledes höjas, förslagsvis

till 8 000 kronor. Frivilliga sammanslutningar av nykterhetsnämnder borde

stimuleras i sin verksamhet genom att det statliga understödet till dessa

höjdes med 10 000 kronor.

S ocialstyr elsen.

I sin petitaskrivelse för budgetåret 1954/55 har socialstyrelsen föreslagit

en ökning av medelsanvisningen för ifrågavarande ändamål med 30 000

kronor.

Budgetåret

1953/541

Förslag

Ökning

Konferenser och kurser ......................

Understöd åt sammanslutningar av nykter-

20000

40 000

20 000

hetsnämnder..............................

Understöd för utgivande av »Tidskrift för

10 000

20 000

10 000

nykterhetsnämnderna» m. m.............

2 500

2 500

30 000

Vidare hemställer styrelsen om ett anslag av 20 000 kronor för anordnande

av en särskild utbildningskurs för personal inom nykterhets vården.

Beträffande anslagsposten till konferenser och kurser erinrar styrelsen, att

posten avser kostnader för anordnande av konferenser med nykterhetsnämnder,

resebidrag åt ombud för nykterhetsnämnder samt åt befattningshavare

vid polisväsendet för att bevista dylika konferenser och s. k. allmänna upplysningskurser,

kostnader för anordnande av praktiska utbildningskurser för

ombud för nykterhetsnämnder ävensom reseersättning till deltagarna m. m.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Posten har varit oförändrad under ett flertal år. Den har särskilt under de

senaste budgetåren visat sig helt otillräcklig. Behovet av och önskemålen om

kurser för nykterhetsnämndernas tjänstemän och förtroendemän har nämligen

starkt ökat. Styrelsen har under föregående budgetår nödgats avvisa ett

flertal ansökningar av länsnykterhetsnämnder och sammanslutningar av

nykterhetsnämnder om bidrag till kostnaderna för kurser, och under innevarande

budgetår blir det, såvitt nu kan bedömas, icke möjligt att lämna bidrag

till andra kurser än dem, som anordnas av centralförbundet för nykteihetsundervisning

i samråd med socialstyrelsen. Med hänsyn icke minst till

de övriga åtgärder för utbyggnad av nykterhetsvården, som planeras, föreligger

behov av en intensifierad utbildnings- och informationsverksamhet

under budgetåret 1954/55.

Även posten till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder

har varit oförändrad under lång tid. Anspråken på bidrag från denna post

har ej tillnärmelsevis kunnat tillmötesgås. Då sammanslutningarna av nykterhetsnämnder

gör en värdefull insats för att stimulera de enskilda nämnderna

i arbetet, bör de gynnas.

Beträffande posten till understöd för utgivande av »Tidskrift för nykterhetsnämnderna»

m. m. föreslås ingen ändring.

I fråga om den särskilda utbildningskursen för personal inom nykterhetsvården

anför socialstyrelsen, att utbildningskurser för nykterhetsvårdspersonal

under de tre senaste åren i begränsad omfattning anordnats av centralförbundet

för nykterhetsundervisning i samråd med socialstyrelsen. Dessa

kurser har otvivelaktigt varit av värde. Det torde emellertid icke vara möjligt

att i fortsättningen anordna kurser, om ej särskilt anslag erhålles för ändamålet.

Under åren 1951 och 1952 har styrelsen lämnat visst bidrag till kostnaden

för kurserna från posten till konferenser och kurser. Sådant bidrag

har dock ej kunnat lämnas för den kurs, som hållits i början av 1953.

Styrelsen nämner, att särskild utbildning för den socialvårdspersonal, som

sysslar med alkoholistvård, eller för personer, som vill ägna sig däråt, förekommer

ytterst sparsamt. Dock är behovet av sådan utbildning mycket stort,

då detta vårdarbete är både svårt och särpräglat. Det kan förväntas bli allt

större efter hand som nykterhetsvården utbygges och allt flera socialarbetare

ägnar sig däråt. Det är därför synnerligen angeläget, att åtminstone fortbildningskurser

av angivet slag alltjämt kan anordnas. Enligt styrelsens mening

har dessa kurser i stort sett samma syfte inom nykterhetsvården som de

läkepedagogiska fortbildningskurser, vilka med statsbidrag anordnas för personal

vid ungdomsvårdsskolorna, ehuru nykterhetsvårdens kurser vänder sig

till personalen såväl inom den öppna vården som vid anstalterna.

Kostnaden för den föreslagna kursen har av styrelsen uppskattats till

20 000 kronor, vilket belopp innefattar ersättning till deltagarna för resekostnader

och bidrag till uppehället under kurstiden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Yttrande över socialstyrelsens förslag.

Statskontoret anser, att, då förslag om höjning av medelsanvisningen

till konferenser och kurser samt om ökat understöd åt sammanslutningar

av nykterhetsnämnder prövats av 1953 års riksdag utan att vinna bifall,

socialstyrelsens nu ånyo framförda yrkande härom bör lämnas utan åtgärd.

Ej heller har statskontoret funnit anledning understödja förslaget om

anordnande av en särskild utbildningskurs för personal inom nykterhets

vården.

Nykterhetsnämndssakkunniga.

De sakkunniga har anslutit sig till socialstyrelsens hemställan, att medelsanvisningen

till konferenser och kurser för budgetåret 1954/55 bör

bestämmas till 40 000 kronor. De sakkunniga avse, att dessa medel i viss

mån skall tillgodose jämväl de frivilliga medhjälparnas behov av utbildning,

varvid de förutsätter, att posten icke som under de senaste åren belastas

med kostnader för omförmälda särskilda utbildningskurs för tjänstemän inom

nykterhetsvården utan att särskilda medel anvisas för detta ändamål.

De sakkunniga har även tagit upp frågan om undervisning per

korrespondens angående nykterhetsvården. De sakkunniga framhåller,

att korrespondenskurser i socialvård tidigare upplagts av olika korrespondensinstitut.

Även för nykterhetsvården har sådan kurs diskuterats, dock

hittills utan resultat. Enligt de sakkunnigas mening skulle en korrespondensundervisning

på nykterhetsvårdens område vara värdefull. En brevkurs

torde lämpligen böra omfatta cirka 10 studiebrev om 20 å 30 sidor

vartdera. Den bör avses för såväl ledamöter av nykterhetsnämnder och

ijänstemän inom nykterhetsvården som frivilliga medhjälpare i vårdarbetet

och andra intresserade. En sådan kurs skulle säkerligen vara av värde även

ur propagandasynpunkt. Med hänsyn till att den delvis skulle rikta sig till

människor, som man räknade med att få till medhjälpare i arbetet mot endast

ringa ersättning, bör kursen åsättas ett lågt pris, förslagsvis 10 kronor för

enskild elev och 3 kronor för deltagare i studiecirkel. Att lämna en kurs helt

avgiftsfritt är enligt de sakkunnigas uppfattning ej tillrådligt av psykologiska

skäl.

Kostnaderna för den föreslagna brevkursen har av de sakkunniga beräknats

på sätt framgår av följande.

Om man räknar med tio studiebrev, vart och ett omfattande 20 sidor i

£ ™°r,mat’ kostar kursen i framställning i en upplaga på 15 000 exemplar

. kronor, vari ingår författararvoden, tryckning och redigering. En uppräknmg

till exempelvis 40 000 kronor torde vara lämplig, då man inte kan med

säkerhet bedöma kursens omfattning, innan den utarbetats. Detta är en engångskostnad.

Distributionen (administration, lärarersättningar, porton

i kursen till 30 kronor för enskild elev och 9 kronor för

cirkeldeltagare. Härav beräknas emellertid enskild elev komma att bidraga

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Knngl. Maj:ts proposition nr 158.

med 10 kronor och cirkeldeltagare betala 3 kronor i kursavgift. Sålunda kvarstår

att täcka eu kostnad av 20 kronor resp. 6 kronor. Om man räknar med,

att av kursupplagan en tredjedel kommer att utgå till enskilda elever och

två tredjedelar blir använd i cirkel, blir kostnaden (5 000 X 20 + 10 000 X

6) 160 000 kronor.

Nu angivna belopp föreslås av de sakkunniga skola täckas av statsmedel.

Statens bidrag kan emellertid uppdelas på olika år. I avbidan på närmare

erfarenhet torde i distributionskostnad för första året böra anvisas ett belopp

om 75 000 kronor. Under detta år torde också erfordras ett belopp,

förslagsvis om 10 000 kronor, till reklam för brevkursen. Statens kostnader

för brevkursen skulle alltså för budgetåret 1954/55 belöpa sig till 125 000

kronor, sålunda fördelade:

Framställningskostnader ........................ kr. 40 000

Distributionskostnader ........................... » 75 000

Reklamkostnader .................................... » 10 000

Summa kronor 125 000

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Beträffande kursverksamheten för de frivilliga medhjälparna framhåller

socialstyrelsen, att denna icke har engångskaraktär utan måste vara fortgående,

enär man måste räkna med en ständig avgång av medhjälpare och

alltså behov av nytillskott för de avgångna.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning yttrar rent allmänt beträffande

instruktionsverksamhet av olika slag, att denna bör ge en verklig

undervisning om alkoholens verkningar. Den planerade undervisningsverksamheten

bör icke ensidigt avse nykterhetsnämndernas formella handläggning

av ärenden utan bör även inriktas på teoretisk undervisning i

alkoholfrågan. Det är också av största vikt, att undervisningen behandlar

psykologiska problem med betydelse för nykterhets vården.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län föreslår, att ett mindre anslag

ställes till länsnykterhetsnämndernas förfogande för anordnande av kurser

och upplysningsverksamhet.

Förslaget om ett särskilt anslag för anordnande av undervisning per

korrespondens har i stort sett rönt gillande. Bland dem som tillstyrker

förslaget, må nämnas länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhåller, att en

korrespondenskurs skulle bli till väsentlig nytta för att åstadkomma större

förståelse för och upplysning om nykterhetsfrågor. Länsnykterhetsnämnden i

Kopparbergs län förmenar, att denna undervisningsform kommer att bli till

stor nytta för kommuner, som på grund av stora avstånd och därmed sammanhängande

olägenheter har svårt att låta sig representeras vid upplysning3- kurser av olika slag. Man torde därjämte kunna räkna med att brevkursen

upptages på kursprogrammet hos organisationer, som icke direkt är engagerade

inom nykterhetsvården t. ex. nykterhetsorganisationer, ABF m. fl. Detta

skulle bidraga till en ökad kännedom om nykterhetsnämndernas verksamhet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts -proposition nr 158.

och föra ut ansvaret för den samhälleliga nykterhetsvården i allt vidare

kretsar. Såsom förespråkare för anordnandet av en brevkurs framstår jämväl

länsnykt er hetsnämnden i Stockholms län.

Förslaget tillstyrkes i princip av centralförbundet för nykterhetsundervisning,

som dock ifrågasätter om kursen bör vara så omfattande som tio

studiebrev. Det är visserligen i hög grad önskvärt, att nykterhetsvårdens

företrädare tillägnar sig ett omfattande kunskapsstoff. Erfarenheten visar

emellertid, att många icke fullföljer en kurs av den längd, som här föreslagits.

Det vore önskvärt, att kursen begränsades till 5 å 6 brev. Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund finner den föreslagna brevkursen vara eu

utmärkt utbildningsmetod men uttalar en viss tvekan inför den höga kostnaden.

Också svenska nykterhetsvårdsförbundet har påtalat de höga kostnaderna

och förordat, att i stället för en korrespondenskurs ökade medel

ställes till förfogande för kurser av sedvanligt slag. En väsentlig fördel med

utbildning i form av kurser och konferenser är att deltagarna kan utbyta erfarenheter

och erhålla omedelbara och uttömmande svar på frågor rörande

konkreta vårdproblem. De personliga kontakter, som är karakteristiska för

kollektiva studier, har också sin särskilda betydelse i en verksamhet, där det

inte bara gäller att berika kunskapsförråd utan även att stimulera och stärka

viljan till nya ansträngningar i ett personligt påfrestande vårdarbete. Statskontoret,

som ställer sig tveksamt till förslaget, anser kostnaden för kursen

för högt beräknad. Ämbetsverket har beträffande denna fråga rådfört sig

med försvarets brevskola. Med ledning av därvid erhållna upplysningar

beräknar ämbetsverket, att en brevkurs av föreslagen omfattning i brevskolans

regi och med utnyttjande av tjänstebrevsrätten skulle påkalla ett

statsanslag under budgetåret 1954/55 av 65 000 kronor. Om en enskild brevskola

skulle svara för verksamheten, borde kostnaden härför skäligen icke

överstiga 90 000 kronor.

Departementschefen.

Den nykterhetsvård, vars framtida utformning behandlats dels i föregående

avsnitt dels i propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård,

innefattar åtskilliga betydelsefulla och omfattande förändringar i förhållande

till vad nu gäller. Yissa av dessa ligger på det legislativa planet. Sålunda

rymmer den tillämnade lagstiftningen ett flertal principiella nyheter. Dessa

sammanhänger i främsta rummet med lagstiftningens omläggning att i större

utsträckning än f. n. tillgodose det förebyggande vårdbehovet och den därmed

sammanhängande utvidgningen av lagens tillämpningsområde med ökad

anmälnings- och undersökningsplikt. Även många av de övriga ändringarna i

lagen är i och för sig relativt genomgripande. Härtill kommer vid sidan av

lagen om nykterhetsvård åtskilliga nyheter av ekonomisk och organisatorisk

natur.

För att den blivande lagstiftningen verkligen skall komma att handhas

på rätt sätt samt för att de skilda praktiska problem, som uppstår i samband

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

med upprustningen av nykterhetsvården, skall kunna mötas och bemästras,

är det givetvis av vikt, att förtroendemän, befattningshavare och medhjälpare

inom nykterhetsvården informeras om reformens innebörd och de olika

nyheterna i lagstiftning och organisation.

Behov av upplysning och utbildning gör sig naturligtvis gällande redan

under nu rådande förhållanden. Detta är i viss mån tillgodsett genom den

kursverksamhet, som bedrives av svenska nykterhets vårdsförbundets länsdistrikt.

De kurser, som dessa länsdistrikt under samverkan med vederbörande

länsnykterhetsnämnd anordnar, är lokalt arrangerade och brukar i

allmänhet endast omfatta en eller ett par dagar, vanligen endast en söndag.

Dessa kurser står öppna bl. a. för nykterhetsnämndernas ledamöter och

tjänstemän. Kursverksamheten bekostas av de medel — 20 000 kronor —

som under anslaget till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet

m. m. utgår till konferenser och kurser. Också de medel, som står till förfogande

för understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder — 10 000

kronor — är avsedda att främja upplysningsverksamheten. Utöver nu nämnda

kurser, vilkas syfte med hänsyn till kursernas kortvarighet med nödvändighet

måste begränsas till en översiktlig och högst allmän upplysning om

aktuella förhållanden, har de senaste åren brukat hållas en mer djupgående

utbildningskurs för nykterhetsvårdspersonal i öppen och sluten vård. Dessa

kurser, vilka är av internatkaraktär, brukar pågå i 10 dagar eller två veckor.

Kurserna anordnas av centralförbundet för nykterhetsundervisning i samråd

med socialstyrelsen och finansieras med medel, som står till centralförbundets

disposition — stundom dock med smärre bidrag av eventuellt tillgängliga

medel för konferenser och kurser.

Enligt min mening är det erforderligt att inför förestående reformer inom

nykterhetsvården och såsom ett led i upprustningen av denna avsevärt intensifiera

upplysnings- och utbildningsverksamheten. Jag har därför intet

att erinra mot de förslag härutinnan, som socialstyrelsen framfört. Till de

länsvis organiserade kurserna och den verksamhet i övrigt, som nu bekostas

av till konferenser och kurser anvisade medel, bör medelsanvisningen för

nästkommande budgetår alltså fördubblas. Till uppläggning och karaktär

bör dessa kurser bibehållas vid sin nuvarande utformning. Kursverksamheten

bör emellertid även avse de tillfälliga medhjälparna. För dessa måste

det onekligen bli av påtagligt värde att få tillfälle till kontakt med mer erfarna

och rutinerade förtroendemän och funktionärer inom nykterhetsvården.

I enlighet med socialstyrelsens förslag bör utbildningsbehovet för den

fasta personalen tillgodoses genom att medel anvisas till den särskilda kurs

av internatskaraktär, som hittills anordnats under ledning av centralförbundet

för nykterhetsundervisning. Bidraget torde enligt förslaget få bestämmas

till 20 000 kronor.

Tillhopa bör alltså till konferenser och kurser anvisas (40 000 + 20 000)

60 000 (+ 40 000) kronor.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder torde enligt

socialstyrelsens framställning få upptagas en medelsanvisning av 20 000

(+ 10 000) kronor. Understödet för utgivande av »Tidskrift för nykterhetsnämnder»

bör likaledes enligt nämnda framställning anvisas med oförändrat

belopp.

Det under remissbehandlingen framkomna förslaget, att ett särskilt anslag

skulle ställas till länsnykterhetsnämndernas förfogande för anordnande

av kurser och annan upplysningsverksamhet, kan jag ej biträda.

Ej heller kan jag tillstyrka nykterhetsnämndssakkunnigas förslag om statsbidrag

till ordnande av undervisning per korrespondens närmast för de

tillfälliga hjälpkrafterna. Då det gäller denna personal, torde behovet av

information och utbildning bättre kunna tillgodoses i annan ordning. Sålunda

håller jag före, att det nödvändigaste kunskapsstoffet mest effektivt

förmedlas genom handledning från den fasta personalen inom nykterhetsnämnderna.

Härtill kommer den kursverksamhet, som enligt vad jag nyss

anfört framdeles skall stå öppen jämväl för de frivilliga hjälpkrafterna.

En ytterligare kunskapskälla blir den populärt avfattade handbok för nykterhetsnämnderna,

som — enligt vad jag inhämtat —- imder socialstyrelsens

ledning skall i anslutning till nykterhetsreformen utarbetas som ersättning

för den numera föråldrade »Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna»,

utgiven 1933. Medel till en sådan handbok anvisades redan av 1943 års

riksdag (jfr femte huvudtiteln, p. 69) men har ännu ej tagits i bruk för det

avsedda ändamålet. Beloppet ■— 5 000 kronor disponeras f. n. av föreningen

för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet, åt vilken socialstyrelsen,

anförtrott att reservera detsamma intill den lämpliga tidpunkten för handbokens

utgivande. Kostnaden härför bör jämväl kunna finansieras genom intäkter

av bokens försäljning.

Enligt i det föregående gjorda beräkningar skulle förevarande anslag

för nästkommande budgetår få upptagas till (60 000 + 20 000 + 2 500) 82 500

kronor.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.

för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag

av 82 500 kronor. IV.

IV. ÖKADE STATSBIDRAG TILL DEN S. K. LÄNKRÖRELSEN.

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag.

Nykterhetsnämndssakknnniga framhåller att den s. k. länkrörelsen (Sällskapet

Länkarna, Kamratföreningen Länken, Anonyma Alkoholister) i Sverige

är en jämförelsevis ny företeelse. Den har sin motsvarighet i den internationella,

ursprungligen amerikanska, rörelsen Alcoholics Anonymous, som började

sin verksamhet för omkring tjugu år sedan och numera torde omfatta

cirka 100 000 personer.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158. 81

Om denna rörelses närmare karaktär, dess verksamhet, omfattning och

organisation yttrar de sakkunniga bl. a.

En länkförening är i inincip en helnykterhetsförening, öppen endast för

alkoholister (förutvarande alkoholmissbrukare). Härigenom behöver ingen

känna sig underlägsen, utan alla kan umgås på samma villkor. Medlemmarna

skall erkänna sin oförmåga att använda alkohol utan överdrifter.

Detta är för deras del motivet till helnykterhet. De skall hjälpa och stödja

varandra och gemensamt skapa förutsättningar för ett liv utan alkohol och

utan alkoholfrestelser. De försöker därför bereda sig möjlighet att tillbringa

fritiden tillsammans. De har föreningslokaler (klubblokaler), som står

öppna för medlemmarna om möjligt alla kvällar och alla söndagar. De ordnar

sammankomster med diskussioner och underhållning, särskilt på de

»farligaste» dagarna, fredagar, lördagar och söndagar. Till bilden hör, att

medlemmarna om möjligt inom organisationens ram skall ha utlopp för sitt

behov av fritidssysselsättning. De ordnar själva med sina lokaler, snickrar,

målar in. m., och på några orter har länkföreningarna skaffat sig egna sommarhem,

som de inrett själva med mycket arbete och många omsorger.

Länk-idén innebär sålunda, att man inom rörelsen söker övertyga alkoholmissbrukaren

om omöjligheten för honom att använda alkohol utan att skada

vållas härigenom och därjämte komma tillrätta med hans fritidsproblem,

bl. a. genom att ge honom till uppgift att hjälpa olycksbroder.

Länkarbetet har bedrivits med växlande framgång. Föreningar har bildats

och lagts ner och tagits upp igen. Principen, att endast förutvarande

alkoholmissbrukare får tillhöra rörelsen, är väl i vissa avseenden en styrka

men i andra en svaghet. F. n. synes ett fyrtiotal föreningar vara i verksamhet.

Varje förening arbetar i stort sett självständigt, och rörelsen har ingen

riksorganisation. Trots vissa organisatoriska svagheter i organisationen och

en stundom framträdande benägenhet för oenighet och splittring — som

bl. a. medfört, att på några orter flera föreningar bildats, som inte bara

konkurrerat med utan bekämpat varandra — får rörelsen nu anses vara säkert

förankrad.

Enligt de sakkunniga har länkföreningarna icke sällan haft att kämpa med

ekonomiska bekymmer och lokalsvårigheter. De förra sammanhänger med

att medlemmarna oftast är obemedlade personer eller personer med små

inkomster, varför verksamheten icke såsom i Amerika kunnat finansieras

genom medlemmarnas egna bidrag. På flera platser har länkföreningarna av

de kommunala myndigheterna erhållit hjälp med lokaler och jämväl ekonomiska

bidrag, vilket ofta blivit en förutsättning för deras existens och

arbete. Därjämte utgår fr. o. m. budgetåret 1952/53 ett statsanslag med 5 000

kronor per år vilket utbetalas genom socialstyrelsen. Detta anslag har hittills

huvudsakligen använts för bidrag av tillfällig natur till föreningar, som

behövt hjälp till inköp av möbler och annan utrustning till sina lokaler.

Nu utgående bidrag från stat och kommun är dock enligt de sakkunnigas

mening icke tillräckliga för att säkra rörelsens existens.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är länkrörelsen en så värdefull tillgång

i vårdarbetet med alkoholmissbrukare, att densamma bör uppmuntras

från samhällets sida. Ett samarbete mellan länkrörelsen och den offentliga

nykterhetsvårdens organ bör eftersträvas. Med hänsyn till rörelsens

karaktär och inställning torde dock dess medlemmar i regel icke böra an
6—200

r>4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 158.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

vändas som övervakare eller eljest medhjälpare åt nykterhetsnämnd i

direkt vårdarbete för nämndens räkning. Däremot bör sådana klienter inom

nykterhetsvården, vilka synes lämpliga härför, sammanföras med representanter

för länkföreningen och uppmanas att taga sin tillflykt dit. Ifråga om

särskild hobbyverksamhet för personer med tendenser till alkoholmissbruk

och oregelbundet levnadssätt i samband härmed fyller länkrörelsen otvivelaktigt

en uppgift. Den torde emellertid lämpa sig endast för människor

över ungdomsåldern. För ungdomarna vore frågan i stort sett ännu olöst.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts föreslår de sakkunniga, att anslaget

till de olika länkorganisationerna höjes, förslagsvis till 25 000 kronor.

Om verksamheten stabiliseras eller utökas, får man räkna med högre statsbidrag

framdeles.

Yttranden.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande länkrörelsen har av det övervägande

flertalet hörda myndigheter och organisationer tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Socialstyrelsen nämner, att frågan om ökat statligt stöd till länkrörelsen

tidigare behandlats av utredningen angående stöd åt nykterhetsorganisationer

och ungdomsvårdande sammanslutningar. Denna utredning hade upptagit

sällskapet Länkarna såsom en sådan organisation utanför den egentliga

nykterhetsrörelsen, vilken skulle kunna komma i åtnjutande av specialbidrag

(s. k. stimulansbidrag) från det av utredningen föreslagna anslaget till

upplysningsverksamhet bland speciella befolkningskategorier med högst

50 % av kostnaderna för viss särskild aktion för ökad nykterhet.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att flertalet länkorganisationer

är förtjänta av statligt stöd. Styrelsen har också i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1954/55 föreslagit, att statens bidrag till dessa organisationer

skulle höjas från nuvarande belopp, 5 000 kronor, till 10 000 kronor. Styrelsen

har icke något att erinra mot att anslaget höjes till det av de sakkunniga föreslagna

beloppet 25 000 kronor.

Enligt nykterhetsnämnden i Malmö råder det intet tvivel om att länkorganisationerna

på många håll varit en god tillgång för nykterhetsvården.

Någon möjlighet att skapa sig en uppfattning, vilken omfattning rörelsen

nått, finnes emellertid knappast. Medlemmarna är enligt rörelsens principer

anonyma, och på sina håll har man t. o. m. slopat medlemsavgifterna,

vilka skulle kunna ge ett visst besked om organisationernas styrka. Det är

emellertid riktigt, att länkrörelsen lyckats med en del — dock relativt sett

ej särskilt många — vårdfall, där den officiella nykterhetsvården kommit

till korta. Friktioner mellan länkrörelsen och nykterhetsvårdsorganen har

emellertid ej kunnat helt undvikas. Inom länkrörelsen har tendenser funnits

att göra organisationen till något slags alkoholmissbrukarnas fackförening,

och det torde icke kunna förnekas, att ganska mycket missnöjesspridning

beträffande nykterhetsnämndema förekommit från detta håll. I en del fall

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

har det kunnat förmärkas, att klienter, som tidigare varit hyggliga och resonliga,

efter inträde i länkförening intagit en negativ inställning till nämnden

och dess tjänstemän. — Det stöd, som kan ges åt Länkarna, bör narmast

bestå däri, att lokaler och för dessa erforderliga inventarier ställes till förfogande.

Dylik hjälp har länkrörelsen erhållit på flera håll genom de kommunala

myndigheternas medverkan. I den mån ytterligare hjälp skulle ges,

torde emellertid en viss kontroll över medlens användning böra ske med

hänsyn till den instabilitet, som rörelsen visat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län upplyser, att inom länet tidigare icke

funnits någon länkförening men att under år 1953 bildats en dylik i Luleå

med omkring femton medlemmar, samtliga förutvarande alkoholistvårdsfall.

Av dessa har en del varit mycket svårbemästrade, men efter föreningens

bildande har dess medlemmar kunnat tills vidare avstå från sitt alkoholmissbruk.

Föreningen har nu varit i verksamhet omkring 9 månader. Länkrörelsen

synes länsstyrelsen vara en organisation, som är väl värd uppmuntran

från statsmakternas sida. — Samma inställning präglar det yttrande,

som avgivits av länsnykterhetsnämnden i länet.

Statskontoret — som hänvisar till det förslag i förevarande hänseende,

som avgivits av utredningen angående stöd åt nykterhetsorganisationer

m. m._anser sig icke nu böra förorda en uppräkning av det för innevarande

budgetår utgående bidraget till länkrörelsen.

Departementschefen.

Länkrörelsen är en i Sverige relativt ung företeelse, som ännu knappast

fått någon större utbredning. Sistnämnda förhållande torde delvis sammanhänga

med att rörelsens ekonomiska bärkraft är synnerligen svag; dess medlemmar

är vanligen personer med ringa eller ingen inkomst. Medlemmarnas

möjlighet att genom egna tillskott säkra rörelsens existens är därför i det

närmaste obefintlig. Ett flertal länkföreningar har också under årens lopp

nödgats nedlägga sin verksamhet. Ett fyrtiotal föreningar — med ett ovisst

antal medlemmar — är dock alltjämt i funktion. I viss utsträckning åtnjuter

de stöd från kommunalt håll, och från budgetåret 1952/53 har också

staten lämnat bidrag. Det statliga understödet uppgår för innevarande

budgetår till 5 000 kronor.

Oaktat de svårigheter, varmed rörelsen sålunda haft att kämpa, har den

ådagalagt en livskraft som synes visa, att den fyller en uppgift. Den uppbäres

även av en idé, som otvivelaktigt kan rymma en lösning i många

svåra fall av alkoholmissbruk. Denna idé innebär, att den enskilde medlemmens

svaghet jämväl är hans styrka, då denna svaghet sammanlänkas med

andras och allvarlig uppsåt finnes att komma till rätta med svagheten.

Länkrörelsen har också kunnat uppvisa vissa prov på framgång i sin verksamhet.

Där den officiella nykterhetsvården kommit till korta, har länkrörelsen

sålunda stundom kunnat ge ett tillfredsställande resultat. För det allmänna

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kangl. Maj:ts proposition nr 158.

framstår det därför som angeläget, att denna rörelse stärkes och vinner

ytterligare utbredning.

Mot bakgrunden av det nu sagda har jag intet att erinra emot att staten

i större utsträckning än f. n. stöder länkrörelsen. Nykterhetsnämndssakkunniga

har föreslagit, att det statliga bidraget bestämmes till 25 OCH) kronor

per år. Detta förslag har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. För

egen del anser jag emellertid, att för nästa budgetår bidraget bör begränsas

till 15 000 kronor. Av den vidare utvecklingen får bero, huruvida ytterligare

ökning av statsbidraget framdeles finnes påkallad. Statsbidraget bör liksom

hittills utbetalas av socialstyrelsen.

Anslaget bör i fortsättningen uppföras under rubriken Bidrag till Länkrörelsen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Bidrag till Länkrörelsen för budgetåret 1954/55 under

elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 15 OCK) kronor.

V. SPECIALSJUKHUS OCH POLIKLINIKER FÖR ALKOHOLMISSBRUKARE.

Medicinska inslag i nvkterhetsvårdsarbetet.

Det kan otvivelaktigt göras gällande, att nykterhetsvården redan

f. n. inrymmer ett flertal moment, som har visst samband med allmän

medicinsk vård. Sålunda innefattar alkoholistlagen ett antal stadganden,

avsedda att tillgodose behovet av läkarmedverkan vid behandlingen

av alkoholistfall. I lagen stadgas exempelvis, att läkare bör vara

ledamot av nykterhetsnämnd (4 §). I länsnykterhetsnämnd skall bl. a.

ingå en ledamot, som är läkare (9 §). För att rikta uppmärksamheten på

önskvärdheten av att utnyttja den medicinska sakkunskapen i den öppna

nykterhetsvården har bland de s. k. hjälpåtgärderna, som finns exemplifierade

i 13 § alkoholistlagen, upptagits en anvisning till nykterhetsnämndema att

söka förmå vederbörande alkoholmissbrukare att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Alkoholistvårdsutredningen

har beträffande denna hjälpåtgärd påpekat, att med

uttrycket »lämplig anstalt» även torde avses sjukhus. Utredningen nämner,

att i viss omfattning alkoholmissbrukare också behandlats å kropps- och sinnessjukhus.

Som förutsättning för att sluten vård skall kunna komma till

stånd föreskrives i alkoholistlagen vidare, att den person, vars vård å alkoholistanstalt

är ifrågasatt, undersökts av läkare; ansökning om tvångsintagning

(18 §) — liksom för övrigt även ansökan om frivilligt inträde å alkoholistanstalt

(50 §) — skall följas av läkarbetyg, avfattat i enlighet med av

Kungl. Maj:t meddelade anvisningar. Sådan läkarundersökning är emellertid

tämligen summarisk och avser främst att utröna om den vårdbehövande

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

är smittosamt sjuk eller om lians tillstånd kräver vård å sinnessjukhus. Sjukdomsfall

mottages i regel ej å alkoholistanstalterna.

Enligt särskilda för de erkända alkoholistanstalterna meddelade föreskrifter

skall vid erkänd alkoholistanstalt finnas anställd en läkare, vars lämplighet

godkänts av socialstyrelsen. Denne bör helst äga psykiatrisk utbildning. Han

skall svara för hälso- och sjukvården vid anstalten, som han är skyldig besöka

å de tider anstaltsstyrelsen bestämt, dock minst en gång i månaden samt dessutom

så ofta som påkallas.

De å allmän alkoholistanstalt intagna skall så snart lämpligen kan ske

efter intagandet undersökas av anstaltsläkaren, som har att i den över resp.

vårdtagare förda journalen införa noggranna anteckningar över vad som

iakttagits vid undersökningen.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att — enligt vad alkoholistvårdsutredningen

inhämtat —- någon speciell undervisning rörande alkoholfrågan

eller sjukdomstillstånd framkallade genom eller sammanhängande med alkoholmissbruk

icke bedrives vid våra medicinska lärosäten. Alkoholistproblemet

beröres i viss omfattning i ämnena farmakologi och psykiatri men undervisningen

rörande detta problem är helt oreglerad och därför uteslutande

beroende på vederbörande lärares personliga intresse. Alkoholistvårdsutredningen

konstaterar, att blivande läkare således i regel ej får någon särskild

undervisning rörande alkoholmissbruket och dess medicinska aspekter.

Nykterhetsvårdsklientelet ur medicinsk

synpunkt.

I ett särskilt avsnitt har alkoholistvårdsutredningen uppehållit sig vid

spörsmålet, huruvida alkoholismen är att betrakta som en form av vanart eller

som en sjukdom. Till besvarande härav har utredningen bl. a. låtit verkställa

en undersökning av den medicinska beskaffenheten av klientelet på alkoholistanstalterna.

Utredningen har därvid förhört sig hos anstaltsföreståndarna om

antalet interner, vilka viss angiven dag (6 november) år 1946 var så sjuka —

eller abnorma — att de icke borde vårdas å anstalt av sedvanlig typ, emedan

behov av vård å medicinskt ledd specialanstalt förelåg. Svaren å den utsända

enkäten uppvisade följande bild av läget.

Av nyss angivna dag å dessa anstalter närvarande 892 vårdtagare var sammanlagt

291 i behov av sådan vård eller ca 33 % (27 % på grund av övervägande

psykiska symtom och 6 % på grund av kroppsliga). Av de personer, som

nämnda dag var inskrivna å anstalterna men av olika anledningar frånvarande,

var dessutom minst 85 i behov av på ovan angivet sätt karakteriserad specialvård.

Utredningen anmärker, att i uttalandena från de olika anstalterna både

terminologien vid olika sjukdoms- och abnormtillstånds redovisning och bedömningsgrunderna

starkt varierar. På grund härav torde de angivna siffrorna

endast innebära en grov uppskattning av antalet sjuka och abnorma bland

anstaltsklientelet eller böra uppfattas som minimisiffror. De i svaren ingående

diagnoserna innefattade en mångfald olika sjukdomsgrupper.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utredningen bär dessutom låtit genom en särskild, till utredningen knuten

expert—legitimerade läkaren C. Åmark — utföra en socialpsykiatrisk undersökning

av ett visst antal av ett genomsnitt anstaltsklienter. Denna undersökning

genomfördes våren 1947 och gav vid handen, att av 100 undersökta manliga

vårdtagare endast 23 var kroppsligt friska och utan defekter. Om man därtill

lägger dem, som utan andra sjukdomssymtom besvärades av tremor, var 35

»friska» i kroppsavseende. Den psykiska undersökningen av dessa 100 fall utvisade,

att olika former av psykopati samt benägenhet för insufficienstillstånd

på grund av konstitutionell särprägel eller i vissa fall på grund av lesionella

tillstånd efter skallskador, infektionssjukdomar m. m. är vanliga bland anstaltsklientelet.

Till det sålunda framkomna undersökningsresultatet har utredningen fogat

den kommentaren, att det givetvis även bland normalbefolkningen förekommer

sjukdomar och abnormiteter av samma slag, som påträffats hos anstaltsklientelet.

Det vore dock enligt afl erfarenhet i hög grad sannolikt, att frekvensen

av sådana anomalier icke vore så hög som bland det undersökta klientelet på

alkoholistanstalterna.

Utredningen påpekar, att anstaltsklientelet givetvis icke är att betrakta som

representativt för hela den grupp individer, varmed den nutida alkoholistvården

är sysselsatt. Den största gruppen av alkoholistvårdens klientel behandlades

ju utanför anstalterna, ofta icke utan framgång med enbart miljösanerande

och psykologiskt-pedagogiska medel, vilket talade för att det relativa

antalet »sjuka» missbrukare inom denna grupp icke vore så högt som

inom anstaltsgruppen. Det vore dock påfallande -—- tillfogar utredningen —

att många bland alkoholmissbrukarna i gemen visade tecken på sjukdom eller

abnormitet, en iakttagelse som även lekmannen inom alkoholistvården ofta

på senare år gjort.

Utredningen anser sig sålunda kunna konstatera, att åtminstone grövre

alkoholmissbrukare i stor utsträckning består av fysiskt eller psykiskt icke normala

personer (hjärt-, lever- och magsjukdomar, reumatiska åkommor, neuriter

etc. å ena och psykopatier, hjärnskador, defektläkta schizofrenier, alkoholdemenser,

svaghetstillstånd i samband med åldrande o. s. v. å andra sidan).

I många fall kunde dylika sjukdomstillstånd vara eu direkt och typisk följd

av alkoholmissbruket, även om det vore svårt att närmare klarlägga den roll

missbruket spelat vid sjukdomsförloppet. Alkoholmissbruk kunde ju f. ö. giva

upphov till specifika, klart alkoholbetingade sinnessjukdomar av lättare eller

svårare art (komplicerade rustillstånd, delirium tremens, alkoholhallucinos,

Korsakows psykos etc.) eller av sådant missbruk direkt eller av den sociala

missanpassning, som åtföljde missbruket, framkallade neurostillstånd. Vissa

observerade fall av oemotståndligt alkoholbegär eller alkoholhunger visade

så abnorma drag, att de utan tvekan måste uppfattas som sjukdomsfall. Men

även alkoholmissbrukare i gemen — således icke endast de grövre fallen —

vore ofta sjuka eller abnorma personer, antingen deras alkoholmissbruk betingades

av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning eller sjukdom

av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller felutvecklade.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Alkoholistvårdsutredningens förslag.

För utredningen bär det framstått som en angelägen uppgift att i olika hänseenden

stärka det medicinska inflytandet på nykterhetsvårdsarbetet. Åtskilliga

av de förslag utredningen framlagt låter sig förklara av angivna målsättning.

Som exempel kan nämnas förslagen, att tjänsteläkare skall vara

skyldig att närvara vid sammanträde med sådan nykterhetsnämnd, som saknar

läkarledamot, och att länsstyrelse vid handläggning av ärenden angående

tvångsbehandling skall förstärkas med ett antal sakkunniga, varav en skall

vara läkare. Beträffande dessa — och vissa andra i enahanda syfte framförda

förslag — torde få hänvisas till propositionen med förslag till lag om

nykterhetsvård (nr 158). Yad som här skall upptagas till behandling är främst

förslaget, att ett antal specialsjukhus för alkoholister skall inrättas.

En grundtanke i utredningens förslag är, att behandlingen av alkoholmissbrukare

skall ytterligare differentieras och som regel även innefatta medicinsk

vård. Sådan vård skall enligt utredningen bl. a. kunna meddelas vid

de psykiatriska kliniker vid länslasaretten, som avses undan för undan

skola tillskapas; utredningen tänker sig närmast, att dessa kliniker skall mottaga

de mera godartade fallen. För vissa komplicerade missbruksfall räknar

utredningen med att den planerade psykopatvården skall stå öppen. Utredningen

föreslår även en viss utbyggnad av sjukhusvården inom anstaltsväsendet

— förslag som delvis redan realiserats.

Utredningen anser emellertid icke de nu i korthet nämnda vårdmöjlighetema

vara tillräckliga för att lämna den medicinska synpunkten vid samhällets

verksamhet för alkoholistproblemets lösning det utrymme, som bör

tillkomma den, detta bl. a. därför att på alkoholismen mera speciellt inriktad

medicinsk-psykiatrisk behandling och forskning icke torde kunna anordnas

i önskvärd omfattning vid övriga befintliga eller föreslagna vårdställen. D.et

är i detta förhållande som förslaget om inrättandet av särskilda alkoholistsjukhus

söker sitt stöd. Utredningen erinrar, att redan i direktiven för densamma

omnämnts, att frågan om inrättandet av ett specialsjukhus för alkoholmissbrukare

på senare år blivit aktuell, främst på grund av ökad insikt om

alkoholmissbrukets samband med även kroppsliga och själsliga rubbningar.

Ett specialsjukhus skulle — yttrar utredningen — enligt direktiven ha till

uppgift att bereda 1) vård åt vissa slag av alkoholmissbrukare och att vara

2) diagnostisk central för hela den slutna vårdorganisationen. Sjukhuset

skulle vidare tjänstgöra som 3) centralt institut för vetenskaplig forskning

rörande alkoholismen och för 4) klinisk undermsning i fråga om sjukdomstillstånd

i samband med alkoholmissbruk.

Utredningen har —- efter prövning av spörsmålet — kommit till den slutsatsen,

att speciella alkoholistsjukhus med i direktiven angivna fyra huvuduppgifter

bör anordnas så snart detta låter sig göra. Med hänsyn till angelägenheten

av att förvärva och tillgodogöra sig praktiska erfarenheter av verksamhet

vid ett sådant specialsjukhus föreslår utredningen, att ett statligt

sjukhus av detta slag anordnas i Stockholm såsom en första etapp på vägen

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

till en medicinsk vårdorganisation för alkoholmissbrukare om sammanlagt

fyra sjukhusenheter. Då dessa specialsjukhus borde begagnas även för utbildningsändamål

— utredningen förutsätter, att även viss föreslagen undervisning

för läkare rörande alkoholistproblemet i sinom tid förlägges till dessa

sjukhus — torde de böra uppföras i de städer, där medicinsk undervisning

bedrives, och i nära anslutning till andra undervisningskliniker. Sålunda

borde ett alkoholistsjukhus inrättas i Stockholm, om möjligt förlagt till karolinska

sjukhusets område, ett i Lund och ett i Göteborg. Denna förläggning

av sjukhusen vore motiverad även därav, att de flesta alkoholmissbrukarna

syntes befinna sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det fjärde sjukhuset

torde dock böra förläggas till den plats, dit det av den s. k. norrlandskommittén

förordade centralsjukhuset komme att förläggas (enligt kommitténs

förslag Umeå; jfr SOU 1947: 70, s. 81). Då den sålunda föreslagna sjukhusorganisationen

färdigbyggts, borde sådana fall av alkoholmissbruk, vilka

krävde sluten vård, i regel först intagas å dylikt alkoholistsjukhus. Undantag

härifrån borde dock uppenbarligen medgivas för alkoholmissbrukare, som

tidigare varit föremål för undersökning av speciellt sakkunnig läkare och därför

kunde anses tillfredsställande klarlagda ur medicinsk synpunkt. Intagandet

å sjukhuset borde kunna ske tvångsvis genom förordnande av vederbörande

länsstyrelse eller på egen ansökan enligt lagen eller på egen begäran

efter sjukhuschefens beprövande vid sidan om lagen. Sistnämnda intagningsform

vore motiverad med hänsyn till önskvärdheten av att den som önskade erhålla

medicinsk behandling för sitt alkoholmissbruk under diskretion och

ställde sig lojal mot den behandlande läkaren och sjukhuset också skulle

kunna få sådan behandling under dessa villkor. Ur juridisk synpunkt skulle

alltså alkoholistsjukhuset till den del Kungl. Maj:t fastställde intaga ställningen

som allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, till vilken platsanvisning

för vårdfall, som skulle intagas enligt lagen, skulle meddelas av socialstyrelsen.

Denna myndighet borde efter läkarens hörande också ha att besluta

om överflyttning från sjukhuset till alkoholistanstalt av sådana vårdfall,

som intagits enligt lagen och krävde fortsatt sluten vård men i annan

form än å sjukhus.

Utredningen uppskattar -—- efter vissa i betänkandet närmare redovisade

beräkningar (s. 109 ff) — behovet av vårdplatser för hela landet till 200

å 300. För det första specialsjukhusets del anser utredningen att antalet vårdplatser

icke bör sättas högre än 82. Utredningen har då räknat med en

genomsnittlig vårdtid å sjukhuset av omkring 1—2 månader, vilken tid torde

vara tillräcklig för en fullständig undersökning av en patient ur somatisk

och psykiatrisk synpunkt samt för viss specialbehandling. Omsättningen

kunde då hållas vid 700 å 800 patienter om året å detta sjukhus, för vilket

platsantalet beräknats jämväl med hänsyn till det patientantal, som en överläkare

vid ett sjukhus med så stark omsättning av patienter kunde förutsättas

medhinna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Om den mera detaljmässiga planläggningen av sjukhuset — vilken

på utredningens begäran och efter dess anvisningar utarbetats av centiala

sjukvårdsberedningen1 — anför utredningen.

Sjukhuset kan lämpligen byggas med 4 vårdavdelningar om 17 patienter

å varje avdelning (jfr förslagsritningar å s. 112—113 i betänkandet]i. Denna

storlek av vårdavdelning har visat sig särskilt lämplig vid psykiatriska lasarettsavdelningar.

Behovet av enkelrum är mycket stort, varför 7 enkelrum

å varje avdelning böra finnas, därav ett av isoleringskaraktär. I övrigt kan

vårdavdelningen bestå av 3 tvåmansrum och 1 fyrmansrum. A varje avdelning

skall finnas ett mindre undersöknings- och behandlingsrum samt dagrum,

matrum och rökrum. Förutom dessa 4 vårdavdelningar bör finnas en

mindre vårdavdelning med 14 platser, vilken kan användas som privatavdelning

eller för mera ömtåliga patienter. Den skall helt bestå av enkelrum.

Poliklinikbyggnaden, som bör vara direkt ansluten till vårdavdelningarna,

skall i nedre hallen ha mottagningslokaler med väntrum, expeditioner för

läkare, kuratorer och skrivbiträden. Här bör även finnas ett mindre rutm
laboratorium.

,

En trappa upp i poliklinikbyggnaden mrattas forskningslaboratorier med

såväl större som mindre rum samt särskild expedition för klinisk laborator.

Två trappor upp i poliklinikbyggnaden är rumsavdelningen med 14 platser

Tre trappor upp i poliklinikbyggnaden anordnas föreläsningssal, bibliotek

samt ett större rum för sociolog (statistiker) med biträde. .

Suterrängvåningen under vårdavdelningarna avses för undersöknings- och

behandlingsrum. Här skola sålunda finnas undersökningsrum för

hjärtfunktionsundersökning, rum för eventuell aversions- och elchockbehandling,

rum för fysikalisk terapi samt ett par rum för sysselsättnmgsterapi.

Beträffande frågan, hur sjukhuset personellt bör utrustas, erinrar

utredningen, att alkoholistproblemet vore ett sammansatt problem

rymmande medicinskt-biokemiska, psykologiskt-psykiatriska och sociala aspekter.

Erfarenheten gåve vid handen att alkoholmissbrukaren i första hand manifesterade

psykiska symtom och visade social missanpassning. De läkare, som

under årens lopp sysslat med alkoholistproblemet, hade mest varit psykiatiici.

Det syntes därför utredningen uppenbart, att alkoholistsjukhuset borde förestås

av en psykiater som överläkare. Beträffande personalutrustningen i

övrigt anför utredningen.

Med hänsyn till den stora vikt, som måste tillmätas den biokemiska forskningen

på området, bör även en läkare med biokemisk skolning finnas anställd

och föreslås därför inrättandet av en klinisk laborator ined invärtesmedicinsk

och kemisk laboratorieutbildning. Vidare bör det viktiga sociala och socialstatistiska

forskningsarbetet möjliggöras genom anställande av en kvalificerad,

vetenskapligt utbildad sociolog med ett biträde.

Antalet underläkare bör vara tillräckligt stort för att det löpande arbetet

och behandlingen skall kunna skötas tillfredsställande. Vid psykiatri iska

lasarettsavdelningar räknar man i medeltal med en underläkare på 15—20

vårdplatser. Då arbetet här närmast kan jämföras med arbetet pa en psykia
-

1 Såsom medicinsk rådgivare vid planläggningen av sjukhuset har utredningen anlitat

professorerna Torsten Sjögren och Hilding Berglund, varjämte docenten Leonard Goldberg

lämnat vissa informationer rörande medicinska vårdmöjligheter för alkoholmissbrukare i

U. 8. A.

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts •proposition nr 158.

tnsk klinik, synes därför vara rimligt med minst fyra underläkare, ett antal

som sannolikt snart måste ökas särskilt med hänsyn till poliklinikarbetet.

Polikliniken^ bör förestas av en särskild läkare med hög kompetens. Dessutom

böra å polikliniken tjänstgöra en översköterska och en kurator, varjämte

en kurator erfordras för de inneliggande patienterna.

Varje vårdavdelning om 17 (resp. 14) platser bör ha en översköterska

och en assistentsköterska, varjämte erfordras avlösare för dessa. Behandlin°-savdelnmgen

kräver likaså en översköterska och slutligen behövs en nattöversköterska.

Dessutom erfordras biträdespersonal.

Laboratoriepersonalen bör förutom av laboratorn bestå av två laboratorieskoterskor

och två laboratoriebiträden med utbildning i kemi. Dessutom

bora finnas två städerskor.

Kostnaderna för uppförande av det första alkoholistsjukhuset har av

utredningen uppskattats till 1 850 000 kronor. Utrustningen har beräknats

belöpa sig till 458 920 kronor samt de årliga lönekostnaderna till i runt tal

346 000 kronor. Beräkningarna baserar sig på ett penningvärde, som var

rådande före 1948. Med dagens penningvärde torde byggnadskostnaderna

samt kostnaderna för sjukhusets utrustning — enligt av centrala sjukvårdsberedningen

under hösten 1953 gjorda beräkningar — kunna uppskattas till

3 050 000 resp. 574 000 kronor.

Ännu ett förslag, syftande till en intensifiering av den medicinska vården

av alkoholmissbrukare, skall här upptagas till behandling. Förslaget innebär,

att staten genom ekonomiskt stöd skall medverka till tillkomsten av särskilda

polikliniker för dylika missbrukare. Utredningen anför härom

närmare, att tanken på anordnande av sådana kliniker på senare år vunnit

okad aktualitet. Efter att ha nämnt, att särskilda alkoholistpolikliniker på

vissa håll redan kommit till stånd, yttrar utredningen, att den viktigaste uppgiften

för dessa kliniker torde vara konsultation och öppen behandling eller

förmedling av medicinsk specialvård i sådana fall, då vederbörande alkoholmissbrukare

själv önskade behandling men icke ville vända sig till nykterhetsnämnden

för att erhålla sådan.

Att döma av de gynnsamma erfarenheterna av hittills gjorda försök med

medicinska hjälpstationer av förevarande slag har det synts utredningen som

om dessa skulle kunna göra värdefulla insatser, då det gällde att diagnostisera

och behandla eller förmedla medicinsk vård åt alkoholmissbrukare. De torde

också kunna anordnas under tämligen enkla yttre betingelser, om blott

någon sakkunnig och lämplig läkare kunde ställas till förfogande. Kunde

en råd sådana särskilda polikliniker upprättas på olika håll i landet, torde

enligt utredningens uppfattning ett icke ringa antal alkoholmissbrukare

komma att giva sig till känna, vilka nu anonymt belastade t. ex. enskilda

familjers eller samhällets ekonomi och vilka måhända först i ett hopplöst

stadium av alkoholism bleve kända av vederbörande offentliga nykterhetsvårdsorgan.

Utredningen anser idén med medicinska undersöknings- och

hjälpställen av här förevarande karaktär så värdefull, att länsnykterhetsnämnder

och kommunala nykterhetsnämnder, som icke tillhör länsnämnds verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

samhetsområde, bör kunna erhålla medel ur särskilt anslag för att upprätta

och driva sådana relativt enkelt utrustade medicinska utrednings- och hjälporgan.

Dessa borde endast anordnas provisoriskt i avvaktan på tillkomsten

av psykiatriska lasarettsavdelningar, vilka i framtiden torde komma att tillgodose

behovet av poliklinisk undersökning och behandling av alkoholmissbrukare.

.... ..

Utredningen har uppskattat kostnaderna för drift i länsnykterhetsnamn
dernas

regi av förslagsvis 20 polikliniker - beräknat efter 5 000 kronor per år

och poliklinik — till 100 000 kronor.

Remissyttrandena.

Förslaget att inrätta särskilda alkoholistsjukhus har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det alldeles övervägande flertalet remissinstanser.

1 några yttranden har emellertid givits uttryck åt den åsikten, att det vore

tillfyllest med ett sjukhus, varvid i allmänhet avses, att den medicinska

vården i övrigt skulle bedrivas vid smärre avdelningar, anslutna till centrallasaretten.

Några remissinstanser — dock endast ett fåtal har mer eller

mindre bestämt uttalat sig för att sjukhusvården av alkoholmissbrukare huvudsakligen

borde förläggas till de psykiatriska klinikerna vid länslasaretten;

med denna ståndpunkt har man i något fall avstyrkt inrättandet av alkoholistsjukhus.

Socialstyrelsen betecknar förslaget som det viktigaste av de olika förslag,

som syftar till att tillgodose behovet av medicinsk vård av alkoholmissbrukare.

Styrelsen anmärker emellertid på beteckningen »sjukhus» och föreslår

i stället benämningen »sjukavdelning» såsom varande mer adekvat. Den

primära uppgiften för dylika avdelningar vore — framhåller styrelsen — att

ge akutbehandling och verkställa medicinsk-psykiatrisk utredning av sådana

fall, som enligt nykterhetsvårdsmyndigheternas mening erfordrade en längre

tids omhändertagande i sluten vård, men därjämte även att i den mån platstillgången

så medgåve lämna motsvarande behandling och utredning i fråga

om andra akuta fall av alkoholmissbruk, där vederbörande av egen drift

sökte vård. Det vore nämligen med tillfredsställelse som styrelsen konstaterade,

att intagande å sjukavdelning skulle kunna ske även vid sidan om lagen

d. v. s. av helt frivilliga vårdsökande. Det vore att hoppas, att mången alkoholmissbrukare,

som skyggade för den sociala nykterhetsvården, skulle komma

att underkasta sig medicinsk behandling för sin svaghet, när dessa avdelningar

kommit till stånd. — En annan viktig uppgift bleve den vetenskapliga

forskningen rörande alkoholismens orsaker och botemedel. Sjukavdelningarna

torde härigenom kunna komma att spela en mycket betydelsefull

roll för en framgångsrik kamp mot alkoholismen. Den föreslagna utrustningen

med personal och apparatur vid avdelningarna syntes väl ägnad att

skänka dem förutsättningar för att upptaga och effektivt bedriva det på detta

område mycket försummade forskningsarbetet.

För svenska landstingsförbundet framstår forskningsuppgiften som den

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

betydelsefullaste. Genom att verklig forskning rörande alkoholismen komme

till stand, vore det enligt förbundets mening möjligt att ernå större klarhet

i fråga om alkoholismens orsaker och den lämpligaste behandlingen av alkoholsjukdomarna,

Utan en intensifierad forskningsverksamhet på detta område

torde utsikterna till ett framgångsrikt bekämpande av alkoholismen vara

lelativt begränsade. Nykterhetsnämnden i Karlskoga uttalar förhoppningen,

att även om åtskilliga alkoholister måste betraktas som obotliga — man

med bättre rustade sjukhus och framför allt större kunskaper om alkoholismens

natur skall kunna varaktigt bota långt flera alkoholskadade personer

än vad nu är fallet.

Också medicinalstyrelsen ger tillkänna en klart positiv inställning till förslaget.

Styrelsen framhåller särskilt vikten av att sjukhusen ej blir fristående

utan kommer att ingå i redan befintliga eller planerade sjukhus såsom specialavdelningar,

en anordning, som synes styrelsen naturlig såväl med hänsyn

till att deias särart så litet som möjligt borde markeras utåt som med hänsvn

till önskvärdheten av att ett intimt och lätt samarbete med sjukhusets övriga

specialavdelningar åvägabragtes. Medicinska fakulteten vid universitetet i

Lund ger uttryck åt liknande synpunkter. På grund av det nödvändiga samarbetet

med andra medicinska specialiteter bör sjukhusen enligt fakultetens

mening ingå i större sjukhuskomplex och icke göras helt självständiga.

Härigenom torde också frågan om kliniska laboratorer lättast kunna lösas,

ehuru det ur forskningssynpunkt kunde vara önskvärt att alkoholistsjukhuset

forfogade över egen laborator, kunde nämligen svårigheter befaras

uppstå med hänsyn till det begränsade antal färdigutbildade laboratorer

som nu funnes. — Det av medicinalstyrelsen uttalade önskemålet, att sjukhusens

särprägel ej alltför tydligt bleve markerad utåt, understrykes jämväl

i de yttranden, som avgivits av styrelsen för statens alkoholistanstalt i Västervik

samt nykterhetsnämnden därstädes. I nämnda båda yttranden hemställes

sålunda, att specialsjukhusens karaktär ej utmärkes genom deras namn eller

på annat sätt. Lämpligast torde därför vara, att sjukhusen inordnas i större

sjukhuskomplex.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala ställer sig något skeptisk

till forslaget men vill dock ej motsätta sig detsamma. Fakulteten nämner,

att mom fakulteten den meningen kommit till uttryck, att den sjukvård och

det vetenskapliga forskningsarbete, som avsåges med förslaget med större

föi del skulle kunna bedrivas på de invärtesmedicinska och psykiatriska

avdelningarna vid länslasaretten, sedan sjukvården på dessa områden blivit

i erforderlig grad utbyggd. Vårdbehovet för det mera akuta alkoholistmaterialet

syntes emellertid vara mycket stort och torde knappast f. n. kunna

tillgodoses på de nyssnämnda lasarettsavdelningarna.

Svenska läkaresällskapet anser det befogat, att man samlar erfarenheter

från ett sjukhus, innan organisationen utbygges med de Övriga sjukhusen.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län torde de föreslagna alkoholistsjukhusen

i regel icke kunna hanföras till de allra mest angelägna sjukvårdsbehoven.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Andra sådana behov pockade f. n. på sin lösning. Det vore dock önskvärt, att

åtminstone något av sjukhusen komme till stånd inom den närmaste framtiden.

För länsnykt er hetsnämnd en i Västerbottens län framstår förslaget

såsom synnerligen beaktansvärt. Även om svårigheterna att inleda och

successivt utbygga den medicinska verksamheten inom nykterhetsvården

icke finge underskattas, vore det dock nödvändigt —- understryker länsnämnden

— att i första hand specialsjukhuset i Stockholm inrättades utan tidsutdräkt.

Svenska landstingsförbundet har heller intet att erinra mot att ett

statligt alkoholistsjukhus uppföres i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag. Men förbundet framhåller samtidigt att

frågan om vårdens ytterligare utbyggnad bör anstå till dess säkrare erfarenhet

vunnits angående vårdbehovets storlek.

Direktionen för karolinska sjukhuset intar en avvisande hållning till den

av utredningen som en möjlighet framförda tanken att det till Stockholm

föreslägua sjukhuset förlägges till karolinska sjukhusets område. Direktionen

nämner, att till detta skulle förläggas icke blott en pediatrisk klinik,

vars uppförande redan påbörjats, utan även en reumatikerklinik och en lungklinik.

Därjämte måste plats reserveras för en neurologisk och en neurokirurgisk

klinik, som borde vara färdiga att tagas i bruk 1960, då serafimerlasarettet

enligt träffat avtal skulle övertagas av Stockholms stad och därvarande

neurologiska och neurokirurgiska kliniker komme att nedläggas.

Sjukhusets område bleve därmed fullt utnyttjat, och det kunde t. o. m.

sättas i fråga, om detsamma gåve tillräckligt utrymme för samtliga nu omnämnda

kliniker. Även om alkoholistvården i ökad omfattning borde ingå i

läkarutbildningen och göras till föremål för medicinsk forskning, syntes det

för detta ändamål icke vara behövligt att förlägga de föreslagna alkoholistsjukhusen

inom undervisningssjukhusens områden. Det alkoholistsjukhus,

som enligt utredningens förslag skulle förläggas till Stockholm, syntes

direktionen lämpligen kunna anslutas till något av de sjukhus, som tillhörde

Stockholms stad. — Tanken att alkoholistsjukhusen icke nödvändigtvis bör

förläggas till undervisningssjukhusen omfattas synbarligen icke med gillande

av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som betonar vikten av

att kontakt upprätthålles med vetenskapsmän på angränsande områden.

Fakulteten är emellertid kritisk i ett annat avseende. Den förmenar nämligen,

att någon mera ingående beräkning angående behovet av vårdplatser,

särskilt för mer akuta fall av alkoholsjukdom, icke förelåge, varför en statistisk

utredning härom skulle vara önskvärd. Sjukhusdirektionen i Göteborg

ifrågasätter, om icke 60 å 65 platser vore ett tillräckligt platsantal vid ettvart

av sjukhusen; man kunde nämligen räkna med att de psykiatriska klinikerna

komme att få betydande möjligheter att öva vård av de alkoholskadade. I

motsatt riktning uttalar sig nylcterhetsnämnden i Hälsingborg, som anser utredningen

varit väl optimistisk, då vårdplatserna beräknats till endast 200

å 300.

Bland de myndigheter, som redan nu anser sig kunna fastslå behovet av

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

alkoholistsjukhus till allenast ett, må nämnas sjukhusdirektionen i Malmö,

som till skäl för sin ståndpunkt bl. a. anför.

Enligt det föreliggande förslaget skulle dessa sjukhus tjäna fyra ändamål:

diagnos, -vård, vetenskaplig forskning och klinisk undervisning. Det är svårt

att förstå, varför icke den diagnostiska skicklighet och de tekniska diagnostikmöjligheter

skulle anses vara tillfyllest, vilka måste vara tillfinnandes vid

de blivande psykiatriska lasarettsklinikerna med deras specialutbildade läkare

och tillgång till samråd med vederbörande lasaretts övriga specialavdelningar.

De diagnostiska möjligheterna måste till och med i ett visst avseende vara

sämre vid ett centralt sjukhus. I den psykiatriska diagnosen ingår som en

viktig och oundgänglig del upptagandet av objektiv anamnes, d. v. s. beskrivning

lämnad av den sjukes omgivning. Möjligheten till upplysande personliga

samtal med de anhöriga har här i Malmö alltid ansetts som en stor

tillgång. Den bortfaller vid det centrala sjukhuset. Även under sjukhusvistelsen

och vid utskrivningen innebär det en given fördel, att sjukhuset

ligger i den sjukes hemort.

Att vården på ett centralt sjukhus skulle bliva bättre än på en psykiatrisk

klinik är ett antagande, som väl ingen på allvar vågar göra. Tvärtom måste

sjukhusets belägenhet långt från den sjukes hemort utan tillgång till intim

kontakt med hans anhöriga för läkare och kuratel utgöra ett hinder i verksamheten.

Att den kliniska undervisningen skulle kräva dessa centrala sjukhus synes

icke övertygande hava påvisats. Denna undervisning sker, synes det, lämpligast

vid de medicinska högskolornas psykiatriska kliniker i naturlig anknytning

till annan undervisning.

Vad till sist centralsjukhusens verksamhet som forskningscentraler beträffar,

så är denna det av de fyra motiven till förslaget om dessa sjukhus,

som förefaller mest rimligt. En väl utrustad forskningscentral för den eminent

viktiga alkoholfrågans allsidiga utredning vore naturligtvis en nyttig institution.

Givetvis kan det aldrig bliva behov av mera än en sådan central.

Det synes emellertid som om ett sådant institut lämpligast bleve fristående,

med anknytning till karolinska institutet med dess teoretiska institutioner

och till karolinska sjukhusets psykiatriska klinik och Stockholms nykterhetsnämnd

med dess kuratel och olika vårdhem, vilka båda sistnämnda institutioner

komma att kunna tillgodose alkoholforskningsinstitutets behov

av undersökningsfall, så att dessa ej behöva på ett för utredning och vård

olyckligt sätt transporteras från sina hemorter.

I stort sett enahanda synpunkter utvecklas i ett av överläkaren vid psykiatriska

kliniken å Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg B. J. Lindberg avgivet utlåtande,

vilket fogats till det av sjukhusdirektionen i Göteborg avlåtna

yttrandet. Enligt dennes mening vore det säkerligen tillräckligt att ett specialsjukhus

inrättades och detta främst med hänsyn till forskningsuppgifterna.

De uppgifter, som skulle ombesörjas av tre ytterligare sjukhus, kunde mycket

väl övertagas av de psykiatriska lasarettsavdelningar, som i sinom tid komme

att inrättas. I utlåtandet anges som närmare motiv för den intagna ståndpunkten

bl. a., att alkoholistproblemet ej kunde frikopplas från psykiatrin

i övrigt samt att det vore mycket osannolikt, att man kunde få kvalificerade

läkare, som ägnade sig åt problemet. Ännu ett skäl vore, att många patienter

utan tvekan av psykologiska, konventionella och sociala skäl skulle draga sig

för att söka den vård, som alkoholistsjukhusen komme att erbjuda. Många

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

personer, som befunne sig i alkoholismens begynnelsestadier, ville för egen

och familjens skull undgå att stämplas som alkoholister, och på så sätt komme

alkoholistsjukhusen att undandragas åtskilliga klienter, som kanske vore särdeles

tacksamma ur vårdsynpunkt. På en psykiatrisk lasarettsavdelning försvunne

alkoholfallen bland andra patienter. — Det må här tilläggas, att sjukhusdirektionen

för egen del tillstyrkt inrättandet av fyra alkoholistsjukhus.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län är av den uppfattningen, att det

medicinska vårdbehovet för alkoholsjuka lämpligen bör tillgodoses genom

erforderlig ökning av antalet psykiatriska kliniker. Ur forskningssynpunkt

borde även ett alkoholistsjukhus ha en uppgift att fylla. Däremot vore länsnykterhetsnämnden

tveksam beträffande lämpligheten av att upprätta flera

sådana sjukhus, där endast alkoholsjuka skulle vårdas. Nämnden utginge

därvid ifrån synpunkten, att dessa sjukhus skulle upprättas bl. a, i syfte att

stimulera de alkoholsjuka att frivilligt söka vård samt att man kunde räkna

med att detta lättare skulle ske, om de hade möjlighet att lägga in sig på ett

sjukhus än om intagandet skulle äga rum på vårdhem av annan art. Om

emellertid alkoholistsjukhusen, vilket ju vore meningen, endast skulle mottaga

alkoholsjuka personer, skulle denna deras karaktär snart bli känd och

därmed skulle motvilja mot att söka sådan sjukhusvård säkerligen infinna

sig. Mera skyddade för utomståendes intresse skulle de alkoholsjuka vara,

om de kunde omhändertagas å de psykiatriska klinikerna tillsammans med

andra patienter, naturligtvis under förutsättning att de ur medicinsk synpunkt

kunde och borde vårdas på detta sätt. I huvudsak samma tankegångar

utvecklas av nykterhetsnämnden i Gävle.

Yad beträffar kostnaderna för inrättandet av ett första alkoholistsjukhus

anmäler statskontoret betänksamhet. Ämbetsverket påtalar, att kostnaderna

uppgår till inemot 30 000 kronor per vårdplats, vilket torde utgöra en absolut

toppsiffra inom den allmänna sjukvården, då inga ekonomilokaler eller personalbostäder

inginge i planen. Det måste även beaktas, att bristen på sjukvårdspersonal

gjorde det dubbelt angeläget att vid planeringen av nya sjukhus

skapa sådana ekonomiska enheter, att överorganisation av läkar- och vårdpersonalen

såvitt möjligt undvekes. Statskontoret förordar därför, att de

uppgjorda ritningarna till nya sjukhus underkastas en ingående överarbetning

under beaktande av såväl ekonomiska synpunkter som skäliga krav ur

vårdsynpunkt. Häremot invänder socialstyrelsen, att de flerfaldiga uppgifter,

som specialsjukhusen skulle fylla, med nödvändighet måste höja kostnaderna

för dem i olika hänseenden. Nykterhetsvården hade hittills varit alltför snävt

hållen i fråga om sina resurser och även högst rimliga krav på bättring härutinnan

kunde därför vid ett flyktigt bedömande framstå såsom kraftigt tilltagna.

Byggnadsstyrelsen förklarar sig ej ha funnit anledning till erinran mot

det framlagda förslaget till alkoholistsjukhus i Stockholm eller mot för detsamma

beräknad byggnadskostnad. Vid beräkningen hade förutsatts, att bygg
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

naden, för vilken ingen särskild byggnadstomt utsetts, bleve nära ansluten

till annan sjukhusanläggning, varför inga kostnader medtagits för eljest behövliga

ekonomiutrymmen, värmecentral m. m. Kostnaderna för yttre arbeten

och ledningskulvertar samt eventuellt erforderliga grundförstärkningsarbeten

kunde icke på nuvarande stadium angivas.

Förslaget har avstyrkts av bl. a. länsnykterhetsnämnden i Kristianstads

län, som finner det mest lämpligt att det medicinska vårdbehovet av alkoholsjuka

tillgodoses genom erforderlig utbyggnad av länslasarettens psykiatriska

kliniker. Därigenom skulle diskretionskravet också på ett helt annat sätt

kunna tillgodoses. Jämväl nykterhetsnämnden i Växjö anser det mindre tilltalande

att på föreslaget sätt koncentrera alkoholmissbrukare till större sjukhus,

enär många vårdbehövande säkerligen skulle draga sig för att anlita denna

vårdform av samma skäl, som de nu sökte undvika alkoholistanstalterna. I

stället syntes det nämnden riktigare, att utbyggnad skedde av vårdmöjligheterna

genom intagning av alkoholmissbrukare vid de blivande psykiatriska

avdelningarna vid länslasaretten.

I några yttranden har förslaget rörande formerna för intagning på specialsjukhusen

kritiserats. Man har sålunda ansett det som mindre lämpligt, att

alla sådana fall av alkoholmissbruk, vilka kräver sluten vård, i regel först

skall intagas på specialsjukhus. Flera remissinstanser har dessutom

förordat den ordningen, att intagning alltid skall ske frivilligt och således

icke — som föreslagits såsom huvudregel — efter förordnande om tvångsintagning

av länsstyrelsen.

Kontrollstyrelsen — som dock obetingat ansluter sig till förslaget om en

väsentlig utbyggnad av den medicinska nykterhetsvården — anmäler tvekan

i förstnämnda hänseende. Styrelsen ifrågasätter nämligen, om det medicinska

inslaget i denna vård bör erhålla en så dominerande ställning, att man borde

sträva därhän, att alla fall av alkoholmissbruk, vilka kräver sluten vård, i

regel först intages å alkoholistsjukhus. Även om det av utredningen undersökta

anstaltsklientelet visade en relativt hög grad av sjuklighet, torde åtskilliga

av de fall, där internering ifrågasattes, vara sådana, att en mera ingående

diagnos genom inläggning på sjukhus knappast kunde anses erforderlig.

En liknande betänksamhet röjes i det utlåtande av t. f. överläkaren vid

alkoholistvårdsavdelningen å S:t Eriks sjukhus J. Ehrensvärd, som åberopats

av sjukhusdirektionen i Stockholm. Häri hälsas visserligen förslaget om inrättandet

av specialsjukhus med stor tillfredsställelse, men det framställes

som diskutabelt, om det verkligen skall vara behövligt, att alla alkoholmissbrukare,

som anses i behov av sluten vård, först undersökes å sådant sjukhus.

En erfaren läkare kunde säkerligen i de flesta fall efter en tids poliklinisk

observation av patienten bedöma vilken vårdform, som vore lämpligast

för den alkoholskadade. Vårdplatserna å ett specialsjukhus finge väl

anses alltför dyrbara för att beläggas med andra än särskilt svårdiagnostiserbara

fall eller fall, som krävde särskild behandling.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr loa.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tvivlar på att utredningens tanke,

att alkoholistsjukhusen skall fungera som sorteringscentraler för hela alkoholistvården,

kan genomföras. Kollegiet erinrar, att liknande förhoppningar

på sin tid hystes beträffande de psykiatriska klinikerna, vilka tänktes såsom

diagnos- och sorteringscentraler för sinnessjukvården. Det hade dock visat

sig, att klinikernas huvudsakliga uppgift blivit att undersöka och behandla

lättare psykiska åkommor. Även för alkoholistsjukhusen måste man förutse

en liknande utveckling. Sjukhusen borde i regel reserveras för sådana fall,

som av läkare bedömdes vara tillgängliga för och i behov av specialbehandUng.

Bland dem, som företräder uppfattningen, att intagning på alkoholistsjukhus

endast bör ske på frivillighetens väg, må särskilt nämnas direktören för

alkoholistanstalten å Venngarn, vilken anser det vara en primär förutsättning

för en framgångsrik behandling av en alkoholmissbrukare, att denne själv

positivt medverkar däri. Även om bland de tvångsinternerade alkoholisterna

funnes åtskilliga, som hade eller kunde bibringas nöjaktig insikt om sitt alkoholmissbruk

och som även visade vilja att ändra sitt levnadsätt, dominerade

dock — om icke genom sitt antal så dock genom sitt reaktionssätt — sådana

tvångsinternerade, som sprede missnöje och misstämning omkring sig, därför

att de ansåge sig orättvist berövade friheten. De psykologiska förutsättningarna

för en framgångsrik behandling av patienterna på alkoholistsjukhus

skulle säkerligen äventyras, om dit som regel skulle hänvisas alla tvångsinternerade,

låt vara endast för en kortare tids undersökning och diagnostisering.

Möjligheten att bereda diskret vård åt sådana som utom alkoholistlagen

ville söka sig in på sjukhriset skulle också äventyras. I praktiken skulle

det nämligen icke vara möjligt att hålla tvångsinternerade och frivilliga åtskilda.

Det kunde befaras, att sjukhuset i det allmänna medvetandet snart

skulle komma att jämställas med alkoholistanstalterna.

I yttrandet anföres vidare.

Vården å alkoholistsjukhus synes utan särskilda lagföreskrifter väl kunna

infogas i vårdsystemet. Redan i 12 §, som avser hjälpåtgärder, angives att

nykterhetsnämnden kan förmå alkoholmissbrukaren att rådfråga läkare och

följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård, vartill givetvis

sjukhusvård måste räknas. I de fall där hjälpåtgärder visat sig gagnlösa och

tvångsintagning måste ifrågakomma, synes sjukhusvård lämpligen böra anordnas

på det sättet, att anstånd med tvångsintagning beviljas på villkor att

vederbörande underkastar sig sjukhusvård. Det kan förutsättas, att anstånd

förenat med särskilda föreskrifter icke ifrågakommer utan den berördes medverkan.

Alkoholmissbrukaren har sålunda här möjlighet att i viss mån välja

sjukhuset i stället för alkoholistanstalt. Den normala psykologiska reaktionen

torde i sådant fall bli, att alkoholisten känner sig tacksam för att han

kommit till sjukhuset och därigenom undgått interneringen å alkoholistanstalt.

Kan den vårdbehövandes egen medverkan icke erhållas till en sådan

åtgärd synes det icke böra möta betänkligheter att införpassa honom till alkoholistanstalt.

Förutsättningen härför är givetvis, att även alkoholistanstalterna

— såsom utredningen föreslagit — utrustas med möjligheter att i viss utsträckning

bereda medicinsk vård. I första hand torde venngarnsanstalten

7—290 54 Bihcmg till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ifrågakomma i dylika fall. Skulle den å alkoholistanstalt intagne befinnas

vara i behov av medicinsk utredning, vård eller behandling utöver den som

kan meddelas å anstalten, bör det givetvis icke möta hinder att liksom nu

remittera honom till lämpligt sjukhus. Skulle efter tvångsintagning å anstalt

psykologiska förutsättningar befinnas föreligga för vård å alkoholistsjukhus

och läkaren finner sådan vård behövlig, synes överförande till sjukhus —

därest det icke är fråga om en kortvarig specialistundersökning — lämpligen

kunna ske i form av försökspermission från anstalten med villkor att vederbörande

underkastar sig vård och behandling å sjukhuset.

Genom den skisserade anordningen skulle patienterna å alkoholistsjukhuset

kunna vårdas utan hänsyn till alkoholistlagens bestämmelser om vårdtidens

längd m. m. Den som intages å sjukhuset i anslutning till anstånd med

tvångsintagning eller försökspermittering från anstalt skulle få lämna sjukhuset,

när läkaren finner detta lämpligt. Skulle han icke lojalt följa meddelade

behandlingsföreskrifter, vilket väl särskilt torde yttra sig i rymning

eller alkoholförtäring under permission från sjukhuset, föreligger ju brott

mot villkoren och läkaren har endast att göra anmälan till vederbörande

nykterhetsnämnd eller anstalt, som då har att ingripa. Om anstånd beviljats

av länsstyrelse skulle det visserligen bli nödvändigt att göra särskild framställning

om anståndets förverkande, men olägenheten därav synes icke vara

så stor att den bör förhindra en anordning, som från behandlingssynpunkt

kan anses önskvärd.

I anslutning till vad sålunda anförts framhäves i yttrandet, att det vid en

reformering av nykterhetsvården vore lika angeläget att bereda ökat utrymme

åt den frivilliga vården som bättre plats för medicinsk behandling. Enighet

torde råda därom, att tvångsinternering å alkoholistanstalt borde begränsas

så långt möjligt. Det kunde då inte vara lyckligt att i stället införa tvångsintagning

å sjukhus. Klara linjer syntes böra uppdragas mellan frivillig vård

och sådant tvångsingripande, som samhället funne påkallat mot de svårare

fallen, vilka av säkerhets- eller ordningsskäl måste omhändertagas i sluten

vård.

Samma inställning präglar det yttrande, som avgivits av styrelsen för

statens alkoholistanstalt å Svartsjö. Styrelsen befarar, att alkoholistsjukhusen

väsentligen skulle få sin karaktär av de tvångsintagna, även om dessa vistades

å sjukhuset mera tillfälligt, t. ex. i avbidan på placering annorstädes. Detta

skulle vara ägnat att avskräcka vårdbehövande från att frivilligt söka sig till

sjukhusen. En enligt anstaltsstyrelsens uppfattning organisatoriskt lämpf

ligare lösning vore att utbryta sjukhusen ur den föreslagna organisationen

och giva dem en sådan ställning, att de avsåges allenast för dem som frivilligt

sökte vård. De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation anför liknande

synpunkter.

Överläkaren vid psykiatriska avdelningen vid Södersjukhuset, S. Wohlfahrt,

vars yttrande åberopats av sjukhusdirektionen i Stockholm, anser viss

risk föreligga för att ett specialsjukhus för enbart alkoholister genom sitt

namn och klientel skulle verka avskräckande på sådana patienter, som man

särskilt ville se intagna på en dylik institution, nämligen de tidiga, botbara

fallen. Dessa kunde beräknas frivilligt söka inträde på sjukhuset, men

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

många av dem hyste naturligtvis samtidigt en förklarlig skräck för att efter

ett dylikt beslut bli stämplade som alkoholister. Trots eu hög medicinsk

standard kunde sjukhusets rykte bland allmänheten härigenom bli lidande,

vilket vore till stort men för dess verksamhet. Det borde därför undersökas

— framhålles i yttrandet — om det ej tills vidare vore lämpligt att även vissa

andra patienter, närmast då neuroser och liknande fall, vilka icke missbrukade

alkohol men behövde sjukhusvård, efter överläkarens avgörande skulle få

möjlighet att där få vård. Genom en dylik eftergift skulle utan tvivel

de nykterhetsvårdande myndigheterna erhålla ökade möjligheter att förmå

vissa tveksamma alkoholmissbrukare att låta behandla sig å sjukhus. Som

en jämförelse anföres, att det sällan eller aldrig förelåge svårigheter att förmå

en dylik patient att låta sig intagas på de psykiatriska kliniker, som universitets-

och storstäderna i landet numera driver.

Förslaget att inrätta särskilda polikliniker för alkoholmissbrukare

har så gott som genomgående lämnats utan erinran. Socialstyrelsen har

direkt tillstyrkt förslaget, liksom även länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs

län. Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn finner det angeläget,

att det, i avbidan på den planerade utbyggnaden av sjukhusen och de psykiatriska

avdelningarna, provisoriskt anordnas polikliniker eller dispensärer

för alkoholmissbrukare.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län, som förutspår att det kommer

att taga avsevärd tid innan specialsjukhusen står färdiga, finner det önskvärt

att statsmedel ställes till förfogande för ifrågakomna ändamål. Behovet av

medicinsk, särskilt psykiatrisk sakkunskap bleve alltmer brännande. Diagnostiseringen

av många svårbedömda gränsfall krävde ingående psykiatrisk undersökning,

enär lekmannen omöjligen kunde avgöra om nykterhetsvårdens eller

sinnessjukvårdens vårdmöjligheter skulle träda i funktion. Värdet av de anvisningar

för den fortsatta behandlingen, som de kommunala nykterhetsnämnderna

därigenom skulle få, kunde knappast överskattas. Säkerligen

skulle också många alkoholskadade på eget initiativ vända sig till den på en

länspoliklinik tjänstgörande läkaren och nykterhetsvårdsarbetaren. Jämväl

nykterhetsnämnden i Stockholm förordar förslaget, speciellt som detsamma

låge helt i linje med den verksamhet för medicinsk behandling av

alkoholister som nämnden de senaste åren bedrivit. Nämnden upplyser, att

den hos sig hade anställd en deltidstjänstgörande läkare samt att den för sitt

klientel disponerade en vårdavdelning vid S:t Eriks sjukhus, till vilken

tidigare även hade varit knuten en alkoholistpoliklinik. Därutöver hade staden

en poliklinik vid Södersjukhuset för alkoholskadade personer samt en speciell

alkoholistvårdsavdelning å Beckomberga sjukhus.

Svenska läkaresällskapet, som givit tillkänna en mycket positiv mening om

förslaget, reserverar sig dock mot att klinikerna endast skulle utgöra ett

provisorium. Mot bakgrunden av de gynnsamma erfarenheter, som förelåge

från den polikliniska verksamhet, som sedan något år bedrivits på initiativ

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

av det allmänna och av enskild institution (Stockholm stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå)

samt från ett flertal polikliniker i Förenta Staterna, där denna

form för öppen vård syntes ha fått stor betydelse, borde enligt sällskapets

mening de fortsatta erfarenheterna få avgöra, huruvida icke den polikliniska

vården vore ett nödvändigt komplement till alkoholistsjukhusen. Alkoholistsjukhusens

polikliniker torde icke kunna tillgodose hela behovet av poliklinisk

verksamhet, då ju sjukhusens verksamhet bleve begränsad till vissa

platser. Polikliniker, vid vilka funnes möjligheter till psykologisk och psykiatrisk

testning av de sökande — med en socialkurator för utredning och en

psykiater för behandling — hade blivit ett av de viktigaste leden i organisationen

för behandling av de alkoholsjuka i Förenta Staterna.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län uppger, att nämnden sedan

några år tillbaka försöksvis anknutit en särskild alkoholistvårdspoliklinik

till verksamheten. Denna klinik hade livligt anlitats av de kommunala nämnderna.

Kostnaderna för konsultationerna hade resp. nykterhetsnämnder

själva fått bestrida. Någon speciell utrustning hade hittills icke erfordrats,

då läkaren, som anlitats, ordnat mottagningarna i sitt hem eller på Beckomberga

sjukhus. Stockholms stadsmission hade dessutom i fall av behov ställt

mottagningslokal till nämndens förfogande. Kliniken hade nära nog blivit

oundgänglig.

I ett par yttranden har den åsikten framförts, att klinikerna borde förläggas

i anslutning till sjukhus. Länsnykterhetsnämnden i Hallands län förmodar,

att det av psykologiska skäl bleve lättare att nå kontakt med klientelet, om

klinikerna vore förlagda till offentlig sjukvårdsinrättning än om desamma

inrymdes i lokaler, som icke ägde samband med sådan inrättning. En följd

härav torde då bli, att huvudmannaskapet för klinikerna icke förlädes till

länsnämnderna, vilket heller knappast ur allmän organisatorisk synpunkt

kunde anses riktigt, eftersom det här gäller en angelägenhet av rent medicinsk

karaktär. Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län föreslår, att klinikerna

anslutes till de psykiatriska klinikerna vid länslasaretten.

Nykterhetskommittén.

Redan i sitt yttrande över alkoholistvårdsutredningens förslag har nykterhetskommittén

i princip tillstyrkt såväl inrättandet av alkoholistsjukhus som

tillskapandet av provisoriska polikliniker. I sitt principbetänkande (del Y)

föreslår kommittén, att ett av sjukhusen snarast kommer till stånd. För kommittén

framstår det som ett oundgängligt krav, att i varje fall forskning och

läkarutbildning bedrives vid detta sjukhus.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag har frågan om alkoholistsjukhus

ånyo ägnats viss uppmärksamhet, liksom även det förut behandlade

förslaget om inrättandet av särskilda alkoholistpolikliniker i vissa

yttranden bringats i åtanke.

Medicinalstyrelsen hör till dem, som på nytt varmt förordar, att det redan

tidigare föreslagna alkoholistsjukhuset såsom ett centrum för forskning

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

och utbildning snarast kommer till stånd. I yttrandet framhålles det samband,

som ofta förelåge mellan psykopati och allvarligare grader av alkoholmissbruk.

Av denna anledning vore det enligt styrelsen angeläget, att åtgärder vidtoges

att tillfredsställande ordna psykopatvården i landet. Styrelsen håller vidare

före, att en utbyggnad av landstingens sjukvård med psykiatriska kliniker vid

lämpliga lasarett komme att medföra goda möjligheter till undersökning och

vård av ett stort antal fall, där alkoholmissbruk kunde antagas vara en bidragande

orsak till psykisk sjukdom eller insufficienstillstånd.

Enligt vad länsnykterhetsnämnden i Stockholm län yttrar skulle inrättandet

av åtminstone ett alkoholistsjukhus samt av psykiatriska lasarettsavdelningar

och undersökningscentraler i varje län vara ett välkommet stöd i det

räddningsarbete, som åvilar de nykterhetsvårdande organen, samt dessutom

bli till stort gagn för forskningen rörande alkoholfrågan. För länsnykterhetsnämnden

i Kopparbergs län, som tillstyrkt kommitténs förslag om vissa lättnader

i fråga om rusdrycksförsäljningen, framstår det som ett absolut villkor

för en mindre restriktiv försäljningspolitik, att den av kommittén föreslagna

upprustningen av nykterhetsvården förverkligas. I denna upprustning inginge

bl. a. färdigställandet av åtminstone ett av de alkoholistsjukhus som

alkoholistvårdsutredningen föreslagit samt inrättandet av särskilda specialavdelningar

vid länslasaretten.

Vikten av att ett — eller flera — alkoholistsjukhus snarast kommer till

stånd betonas jämväl av länsstyrelsen i Örebro län, länsnykterhetsnämnderna

i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt av styrelsen för alkoholistanstalten

Hagbyhemmet. I några yttranden har särskilt understrukits betydelsen

av den dessa sjukhus tillkommande forskningsuppgiften. Utbyggnaden

av de psykiatriska länsklinikerna har också framhållits som en angelägen

uppgift.

Stadsfullmäktige i Malmö anser det tillräckligt, att ett alkoholistsjukhus

inrättas; detta skulle närmast få karaktären av en central forsknings- och utbildningsanstalt.

I övrigt syntes en utvidgning av den medicinska behandlingen

av alkoholmissbrukare närmast böra ske på så sätt, att de psykiatriska

och medicinska sjukhusavdelningarna erhölle erforderliga vårdplatser.

Behovet av särskilda alkoholistpolikliniker —- vilka borde vara

utrustade med såväl läkare som socialvårdare — vitsordas av styrelsen för

statens alkoholistanstalt å Venngarn. Länsnykterhetsnämnden i Stockholms

län återkommer till spörsmålet och föreslår, att dylika kliniker eller alkoholdispensärer

inrättas i varje län. För att kunna intressera lämpliga läkare för

dessa institutioner erfordrades emellertid statens medverkan i form av bidrag

till arvodes- och driftkostnaderna. Jämväl folkpartiets kvinnoförbund

har uttalat sig till förmån för denna klinikverksamhet.

Departementschefen.

Såsom alkoholistvårdsutredningen påvisat utgöres alkoholistklientelet i

betydande utsträckning av personer, som på grund av sitt fysiska eller psy
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

kiska tillstånd behöver medicinsk vård, ofta i sluten form och direkt inriktad

på den speciella behandling, som betingas av sjukdomens samband

med alkoholmissbruk. Detta gäller visserligen främst det svårartade klientelet

— de på alkoholistanstalterna intagna — men känt är att även många mindre

avancerade alkoholmissbrukare lider av sjukdomar, som kräver dylik specialbehandling.

Det särskilda vårdbehov, som sålunda föreligger, är emellertid

mycket bristfälligt tillgodosett i vårt land. Detta sammanhänger måhända

främst därmed, att någon mer ingående undervisning rörande alkoholsjukdomar

ej förekommer vid våra medicinska lärosäten. Följaktligen finns ej

heller -— annat än undantagsvis — några sjukvårdsinrättningar med den

speciella expertis, som erfordras för att ta sig an de medicinskt vårdbehövande

alkoholisterna.

Trots nu angivna brister i det medicinska vårdsystemet förekommer dock,

att alkoholister i viss omfattning beredes vård i sjukhusmässiga former. Såxunda

intages ej sällan alkoholskadade personer på kroppssjukhusen; fråga

är då vanligen om andra alkoholmissbrukare än dem som tillhör nykterhetsnämndernas

klientel. För ett antal år sedan (1945—1948) fanns exempelvis

vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm en särskild avdelning för somatisk undersökning

och behandling av alkoholister. Ett annat exempel utgör garnisonssjukhuset

i Karlskrona, som ofta brukar bereda vård åt denna speciella

kategori av vårdbehövande. Ej ringa är det antal alkoholmissbrukare, som

vårdas på förefintliga psykiatriska avdelningar vid länslasaretten eller på

de vanliga sinnessjukhusen. På såväl Långbro som Beckomberga sjukhus

finns särskilda avdelningar inrättade för alkoholskadade patienter, vardera

avdelningen om cirka 30 platser. Omfattningen av sjukhusvården för alkoholmissbrukare

varierar emellertid från plats till annan, i mycket beroende

därpå om vederbörande sjukhusläkare har intresse för behandling av dessa

människor.

Endast i synnerligen blygsam omfattning lämnas medicinsk specialterapi

vid alkoholistanstalterna. Det är egentligen endast vid statens alkoholistanstalt

å Venngarn, vars huvudbyggnad numera omändrats till en sjukhuspräglad

vårdenhet, som sådan behandling meddelas. Jämväl vid den till

Salberga sjukhus anslutna statliga alkoholistanstalten, vilken helt står under

medicinsk ledning, lämnas den medicinska och psykiatriska vård, som ägnas

övriga å sjukhuset inskrivna patienter. Nämnas må även, att eu avdelning

för medicinsk terapi avses skola anordnas vid erkända alkoholistanstalten

Y årnäshemmet.

Den vanligaste formen för medicinsk vård av alkoholmissbrukare är dock

otvivelaktigt den polikliniska behandlingen. Sådan förekommer exempelvis

i Stockholm och i Malmö. Sålunda finnes vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm

inrättad en alkoholistpoliklinik med en besöksfrekvens år 1953 av cirka

32 000 besökande. Också Södersjukhuset rymmer en dylik klinik (cirka

1 500 besök årligen) och vid Kornhamnstorg i Stockholm finns en tredje.

Ytterligare en alkoholistpoliklinik är den som drives i privat regi av Stock
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

holms stadsmission. Det vilt synas, som om denna polikliniska verksamhet

ofta varit mycket framgångsrik. I Stockholm har t. ex. enligt uppgift intagningsprocenten

på alkoholistanstalt av antalet anmälda alkoholistfall högst

väsentligt nedgått sedan 1941, då denna verksamhet inleddes. Medan mtagningsprocenten

nämnda år uppgick till cirka 25 %, utgjorde den 1952 icke

fullt 12. Denna nedgång tillskrives i icke obetydlig mån förekomsten av

poliklinisk behandling.

Även om det sålunda redan f. n. förefinnes vissa medicinska vårdmöjligheter

för alkoholmissbrukare, är det dock tydligt, att dessa varken är tillräckliga

eller innefattar den specialbehandling, som är önskvärd. Det är

'' mot bakgrunden av dessa faktorer, som alkoholistvårdsutredningens förslag

om inrättande av särskilda alkoholistsjukhus bör ses. Såvitt förslaget

avser att endast ett dylikt sjukhus till en början skall uppföras, har det på

något undantag när rönt remissinstansernas gillande. Nykterhetskommittén

har i nu nämnda avseende biträtt förslaget. Dör egen del finner jag så

starka skäl tala för detsamma, att jag anser mig i princip kunna ansluta mig

därtill.

Vilka uppgifter som skulle tillkomma ett dylikt under statlig ledning

drivet sjukhus låter sig bestämma med utgångspunkt från vad jag i det föregående

yttrat. Det ligger i sakens natur, att sjukhuset i viss mån skall fylla

den brist i fråga om vårdplatser, som f. n. råder. Det blir följaktligen en

uppgift för sjukhuset att bereda vård och lämna behandling av dem, som

på grund av sitt alkoholmissbruk är i behov av kvalificerad medicinsk vård

och behandling. Självfallet bör de läkare, som skall leda behandlingen, vara

speciellt utbildade för sin uppgift. Det synes lämpligt, att utbildningen av

särskilda specialister blir förlagd till detta sjukhus, vilket kan tillhandahålla

ett rikhaltigt undersökningsmaterial. Med utbildning sammanhänger nära

forskning. I åtskilliga remissyttranden har just forskningen framhävts som

kanske det mest vägande motivet för inrättandet av ett alkoholistsjukhus.

Sjukhuset bör enligt min mening bli ett centrum för forskningen rörande

alkoholismens problem, vilken forskning nu är föga utvecklad men samtidigt

framstår som synnerligen önskvärd. Det är min förhoppning, att en dylik

forskning skall kunna väcka impulser till nya, mer effektiva behandlingsmetoder

i nykterhetsvårdens tjänst. Den på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet

i propositionen nr 155 till årets riksdag föreslagna

professuren i teoretisk alkoholforskning torde böra baseras på sjukhuset.

Utöver nu nämnda arbetsuppgifter — behandling, utbildning och forskning

— har alkoholistvårdsutredningen föreslagit, att sjukhuset jämväl

skulle utgöra diagnostisk central för hela den slutna vårdorganisationen.

Detta förslag, som bygger på förutsättningen att alkoholistsjukhusen skulle

inordnas under denna organisation, har vid remissbehandlingen rönt viss

kritik. Då emellertid min avsikt är — som i det följande närmare kommer

att utvecklas — att sjukhuset skall inrättas fullt fristående, följer därav,

att sjukhusets arbetsuppgifter bör begränsas till de förut angivna. För

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

övrigt torde det knappast vara möjligt, att ett enda sjukhus utan eftersättande

av övriga viktiga åligganden skulle kunna fullgöra sistnämnda funktion.

Till frågan om i enlighet med alkoholistvårdsutredningens förslag ytterligare

tre sjukhus bör inrättas är jag f. n. ej beredd att taga ställning. Detta

spörsmål får bli beroende av, vilka erfarenheter man får av det första sjukhuset

och i vilken utsträckning vårdbehovet framdeles kan bli tillgodosett

vid andra sjukvårdsinrättningar, särskilt sedan dessa fått möjlighet att knyta

specialutbildade läkare till sin verksamhet. I den mån kropps- och sinnessjukhusen

till sitt förfogande får dylika specialister, blir de naturligtvis i

stånd att i ökad omfattning bereda vård åt alkoholmissbrukare.

Det första sjukhuset bör enligt min mening förläggas till Stockholm eller

dess omedelbara närhet. Med hänsyn till sin uppgift som utbildnings- och

forskningscentrum bör det — som vid remissbehandlingen påpekats —om möjligt

anslutas till annat större sjukhuskomplex. En sådan anordning är praktiskt

betingad — kontakten med övriga medicinska vårdgrenar främjas, vissa

lokaler och jämväl andra anordningar torde kunna användas för gemensamt

bruk m. m. Vissa kostnadsbesparingar torde härigenom också kunna ernås.

Härtill kommer, att sjukhusets särart blir mindre utpräglad, om detsamma

ingår i ett större komplex. Benägenheten att söka vård å sådant sjukhus

blir uppenbarligen större, om patienten kan räkna med att han passas in

i sjukhusmiljön på samma sätt som patienterna på övriga avdelningar. Ur

nu angivna synpunkter vore det i och för sig lämpligt att förlägga sjukhuset

till karolinska sjukhusets område. Det synes emellertid, som om detta område

redan tagits i anspråk eller reserverats för andra ändamål intill gränsen för

vad som är möjligt. Andra kombinationsmöjligheter måste därför prövas.

I administrativt hänseende torde det nya sjukhuset dock böra anslutas till

karolinska sjukhuset. Därest det skulle visa sig omöjligt att erhålla lämplig

förläggning i enlighet med vad nu sagts, torde få övervägas att inrätta sjukhuset

å annan universitetsort. I så fall torde frågan ånyo få anmälas för

riksdagen.

Jag har tidigare antytt, att sjukhuset bör ges en fristående ställning i

förhållande till nykterhetsvårdens anstaltsorganisation. Mitt ställningstagande

härutinnan grundas på att frivillig sjukhusvård i största möjliga

utsträckning bör eftersträvas. Alkoholmissbrukare bör kunna jämväl av

eget initiativ — alltså utan förmedling av nykterhetsvårdsorganen -—- söka den specialvård, som sjukhuset erbjuder. Men för att stimulera till

sådant initativ är det nödvändigt, att sjukhuset ej får prägeln av anstalt.

Skulle specialsjukhuset — som alkoholistvårdsutredningen tänkt sig —

komma att ingå som första ledet i den slutna anstaltsvården och följaktligen

till övervägande delen komma att beläggas med denna vårdgrens ofta synnerligen

missanpassade och svårskötta klientel, skulle detta helt visst komma

att verka avskräckande på många alkoholmissbrukare, som eljest gärna skulle

söka sig till sjukhuset. Det nu sagda innebär givetvis icke, att sjukhuset

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. May.ts proposition nr 158.

endast eller ens till övervägande del skulle äga mottaga sådana patienter,

som av egen drift sökt sig dit. Avsikten är således ej att från specialbehandlingen

utestänga vare sig nykterhetsnämndsklientelet eller anstalternas klientel.

Men dessa klienters intagande på sjukhuset bör åvägabringas i andra

former än genom regelrätt interneringsbeslut. För nykterhetsnämnd föreligger

exempelvis möjligheten att såsom hjälpåtgärd söka förmå en alkoholmissbrukare

att underkasta sig vård å specialsjukhus. I sådant fall är sjukhusvården

rent frivillig. Föreligger behov av sådan vård i grövre fall av

alkoholmissbruk, torde det vara lämpligt att t. ex. i anslutning till beslut om

anstånd med tvångsintagning föreskriva, att vederbörande skall undergå behandling

å specialsjukhus. Enahanda -föreskrift kan knytas till beslut om

försökspermission och beslut om utskrivning från allmän vårdanstalt (s. k.

lydnadsföreskrift). Den nu skisserade ordningen för alkoholmissbrukares

intagning å specialsjukhus skiljer sig från den av alkoholistvårdsutredningen

föreslagna proceduren främst i det avseendet, att den syftar till att i högre

grad göra sjukhusvistelse på sådan inrättning lockande för dem, som själva

vill söka bot för sitt alkoholmissbruk.

För att ytterligare främja intresset av att alkoholmissbrukare själva söker

sig till denna nya vårdform, anser jag angeläget, att sjukhusets särart så

litet som möjligt markeras. Av bl. a. denna anledning har jag tidigare förordat,

att sjukhuset anslutes till annat befintligt större sjukhuskomplex.

Sjukhuset bör således närmast få karaktären av en specialavdelning inom den

större sjukhusenheten, jämförbar med övriga till denna hörande specialavdelningar.

Ej heller bör denna avdelning genom sitt namn få en prägel av att

vara något annat än en avdelning inom sjukhuset.

Som alkoholistvårdsutredningen föreslagit, bör specialavdelningen för

alkoholsjukdomar förses med cirka 80 vårdplatser. Jag delar uppfattningen,

att överläkaren bör vara psykiater samt att till avdelningen bör knytas en

läkare med biokemisk skolning. Något hinder att överläkaren vid avdelningen

bedriver öppen mottagning enligt de regler, som gäller för övriga överläkare

vid sjukhuset, bör självfallet ej föreligga. Poliklinik i vanlig mening bör

däremot ej anordnas där.

Beträffande avdelningens närmare utformning är jag icke beredd att nu

framlägga ett konkret förslag. I första hand måste sålunda en lämplig förläggningsplats

utväljas. Först härefter och sedan markfrågan reglerats, torde

detaljplaneringen kunna påbörjas. Härvid bör de modifikationer vidtagas i

alkoholistvårdsutredningens förslag, som föranledes av att avdelningen icke

skall tjäna som diagnostisk central för den slutna anstaltsvården.

Kostnaderna för avdelningens uppförande och utrustning, som beräknats

till 3 050 000 resp. 574 000 kronor, kan uppenbarligen ej på nuvarande preliminära

stadium exakt anges. I mycket blir dessa beroende av var avdelningen

kommer att förläggas. Förläggningen bör emellertid i sin tur bestämmas

jämväl med hänsyn till möjligheten att vinna besparingar.

För nästa budgetår synes det tillfyllest, att model anvisas för det fort
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

satta utrednings- och planeringsarbetet. Jag uppskattar medelsbehovet härför

till 100 000 kronor.

I tidigare sammanhang har jag uttalat, att jag anser den polikliniska behandling

av alkoholmissbrukare, som på sina håll förekommer, såsom ytterst

värdefull. Den polikliniska verksamheten omfattar vanligen konsultation

och öppen behandling eller förmedling av specialvård. Verksamheten har

emellertid ringa utbredning.

I likhet med alkoholistvårdsutredningen finner jag det angeläget, att

alkoholistpolikliniker i ökat antal kommer i bruk. Samma inställning präglar

åtskilliga av de remissyttranden, som avgivits i ärendet. Utredningen har

för sin del förordat, att förslagsvis 20 nya polikliniker inrättas, ledda utav

länsnykterhetsnämnderna och bekostade av staten. Själv är jag av den uppfattningen,

att den polikliniska verksamheten liksom hittills bör vara en

kommunal angelägenhet. De kommuner, där sådan verksamhet bedrives, har

med rätta ansett det falla inom ramen för sina allmänna nykterhetsvårdande

åligganden att sörja för poliklinisk behandling. Härav bör följa, att de också i

princip är berättigade till statsbidrag för de kostnader de nedlagt för anordnande

och drift av alkoholistpolikliniker. Som jag i ett tidigare avsnitt (I)

utvecklat är emellertid statsbidraget f. n. så obetydligt, att det hittills ej

kunnat öva något inflytande på kommunernas beredvillighet att engagera

sig till förmån för den polikliniska verksamheten. Höjes nu statsbidraget

— som jag i tidigare sammanhang föreslagit — och kommunerna således

blir berättigade till ersättning med 60 % av sina kostnader, bör detta få

till följd att kommunerna i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet

kommer att ge utrymme åt poliklinisk behandling inom den öppna sektorn av

nykterhetsvården. Den nu förordade ordningen för ökat statligt stöd åt

den polikliniska behandlingsformen har dessutom det företrädet framför den

av alkoholistvårdsutredningen föreslagna, att stödet kommer samtliga kommuner

till godo och icke enbart vissa särskilt gynnade orter.

Alkoholistpolikliniker torde ofta, särskilt i mindre samhällen, kunna

anordnas under synnerligen enkla yttre betingelser, exempelvis på så sätt,

att den i nykterhetsnämnden ingående läkarledamoten regelbundet håller

mottagning i någon nykterhetsnämndens lokal, som måhända för ändamålet

bör förses med viss enklare utrustning, eller på sin egen praktik. I större

kommuner tarvas givetvis något vidlyftigare arrangemang, för vilka redan

förefintliga polikliniker kan tjäna som förebild.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta att i Stockholm eller dess omedelbara närhet skall

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordat förslag

uppföras en klinik för alkoholsjukdomar med cirka 80 vårdplatser;
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

b) till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar för budgetåret

1954/55 under statens allmänna fastighetsfond, inrikesdepartementet,

anvisa ett investeringsanslag av 100 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda med instämmande av statsrådets Övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven örtenberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

INNEHÅLLSFÖKTECKNING.

Sid.

Inledning ................................................................................. 3

Upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården ... 6

Alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén ........................... 6

Remissyttrandena ........... 8

Departementschefen ..................................................................... 12

7. De kommunala nykterhetsnämnderna ............................................. 16

Nuvarande förhållanden ............................................................... 16

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag ............ 18

Remissyttrandena ........................................................................ 22

De kommunala nykterhetsnämndernas anslagsbehov budgetåret 1954/55 ... 28

Yrkanden .............................................................................. 28

Yttrande ................................................................................. 29

Frivilliga medhjälpare i de kommunala nykterhetsnämndernas tjänst ...... 29

Nuvarande förhållanden ............................................................ 29

Nykterhetsnämndssakkunniga ...................................................... 30

Yttranden .............................................................................. 35

Departementschefen ..................................................................... 39

11. Länsnykterhetsnämnderna ........................................................... 50

Nuvarande förhållanden ............................................................... 50

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag ............... 51

Remissyttrandena ........................................................................ 55

Länsnykterhetsnämndernas medelsbehov budgetåret 1954/55 ............... 63

1. Avlöningar .............................................................................. 63

Yrkanden .............................................................................. 63

Motiv .................................................................................... 63

Yttranden .............................................................................. 65

2. Omkostnader ........................................................................... 66

Yrkande ................................................................................. 66

Motiv ........... 66

Yttrande .............................................................................. 67

Departementschefen ..................................................................... 67

777. Vissa ytterligare åtgärder till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m......................................................................... 74

Alkoholistvårdsutredningen ............................................................ 74

Socialstyrelsen ........................................................................... 74

Yttrande över socialstyrelsens förslag ................................................ 76

Nykterhetsnämndssakkunniga ......................................................... 76

Yttranden över de sakkunnigas förslag ............................................. 77

Departemenschefen ........................................................................ 78

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158. 109

IV. ökade statsbidrag till den s. k. länkrörelsen ................................. 80

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag ............................................. 80

Yttranden ..............................................................................

Departementschefen ..................................................................... 88

V. Specialsjukhus och polikliniker för alkoholmissbrukare .................. 84

Medicinska inslag i nykterhetsvårdsarbetet ....................................... 84

Nykterhetsvårdsklientelet ur medicinsk synpunkt ................................. 85

Alkoholistvårdsutredningens förslag ................................................ 87

Remissyttrandena ........................................................................ 91

Nykterhetskommittén .................................................................. 100

Departementschefen ..................................................................... 101

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till nykterhet svården för hudgetåret 1954/55 m. in. jämte i ämnet väckta a1 i texten
  2. SärU 1954:9 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om visst anslag till ngkterhetsvården för budgetåret 1954/55. s. 1 i texten
  3. SärU 1954:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. dels ock i ämnet väckta motione s. 1 i texten
  4. ABU 1954:17 Utlåtande över motion om allmän översyn av gällande bestämmelser rörande övervakning inom olika vårdområden m. m. s. 15 i texten
  5. ABU 1954:14 Utlåtande över motion om redovisning av statens spritinkomster och samhällets av spritbruket föranledda utgifter. s. 7 i texten