Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om nykterhetsvård m. m

1954-03-27 · 308 sidor, varav 253 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 253 av 308 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:159, Med förslag till lag om nykterhetsvård m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om nykterhetsvård m. m.; given Stockholms slott den

27 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om nykterhetsvård; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås — som ett led i omläggningen av samhällets nykterhetspolitik

— att en lag om nykterhetsvård skall ersätta den nuvarande

alkoholistlagen av år 1931.

Förslaget åsyftar framför allt att ingripande mot alkoholmissbrukare skall

kunna ske på ett tidigare och ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium

av alkoholmissbruk än gällande lag medgiver. Medan enligt alkoholistlagen

åtgärder mot alkoholmissbrukare kan vidtagas först om denne är hemfallen

åt alkoholmissbruk samt dessutom någon av vissa i lagen särskilt angivna,

huvudsakligen sociala följder inträtt av missbruket, skall ingripande enligt

förslaget kunna ske, redan då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skall vid

fall av sådant alkoholmissbruk få karaktären av s. k. hjälpåtgärder. För över
1—2299

48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vakning och tvångsintagning på vårdanstalt avses samma förutsättningar

som de i nuvarande lag uppställda i stort sett skola gälla.

Som en följd av den sålunda tillämnade utvidgningen av lagens tillämplighetsområde

föreslås en däremot svarande utsträckning av den för polisoch

åklagarmyndighet stadgade anmälningsskyldigheten. Nya regler föreslås

jämväl i fråga om den läkare åvilande anmälningsskyldigheten.

Organen för den öppna nykterhetsvården avses alltjämt skola utgöras av

kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder. Kommunal nykterhetsnämnd

skall vara för ändamålet särskilt tillsatt, såvida icke speciella

förhållanden gör sådan nämnd obehövlig, i vilka fall fattigvårdsstyrelsen

fungerar som nykterhetsnämnd.

Handläggningen av intagningsärenden skall t. v. även i fortsättningen

vara anförtrodd länsstyrelserna. Proceduren i sådana ärenden blir i stort

sett densamma som den nu föreskrivna. Dock föreslås att muntligt förhör

med alkoholmissbrukaren skall hållas, då denne begärt att bli muntligen

hörd och länsstyrelsen ej finner särskilda skäl däremot.

Beträffande den slutna vården föreslås åtskilliga detaljändringar förestavade

av önskemålet att effektivisera denna vårdform. Benämningen alkoholistanstalt

utmönstras enligt förslaget ur lagstiftningen och ersättes med

benämningen allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 oktober 1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

3

(Gällande lag:)

Nr 233.

Lag

om behandling av alkoholister

(alkoholistlag);

given Stockholms slott den 12 juni

1931}

1 Kap.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk

och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt

stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller

eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra

grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan

är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt

liv.

Lag samma vare, där någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre

eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller för ett kringflackande liv.

(Departement sfär slaget:)

Förslag

till

Lag

om nykterlietsvård.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Missbrukar någon alkoholhaltiga

drycker, skola enligt vad nedan sägs

åtgärder vidtagas för att återföra

honom till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då någon,

ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada

för sig eller annan.

1 6 samt 51—54 §§, som saknar motsvarighet i departementsförslaget, har uteslutits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(63 § 1 stycket, 2 punkten.)

— — — Med alkoholhaltiga drycker

förstås spritdrycker och vin ävensom

sådana maltdrycker, som innehålla

mer än en och åtta tiondels viktprocent

alkohol.

(Departement sförslaget:)

2 §-

Med alkoholhaltiga drycker förstås

i denna lag spritdrycker och vin ävensom

sådana maltdrycker, som innehålla

mer än en och åtta tiondels

viktprocent alkohol.

Vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

drycker skall ock gälla alkoholhaltiga

ersättningsmedel för sådana drycker.

2 Kap.

Om nykterhetsnämnder. Nykterhetsnämnder.

2 §• 3 §.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

(3 § 1, 2, 4 och 5 styckena.)

Kommunal nykterhetsnämnd och

länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,

var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs

eller eljest finnes stadgat vidtaga för

dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, tråd och anvisningar till

systembolag och andra försäljare av

När i denna lag stadgas, att viss

åtgärd skall ankomma på eller anmälan

göras hos nykterhetsnämnden, åsyftas

därmed, såvida ej annat utsäges, den

kommunala nykterhetsnämnden i den

kommun, där den som avses med åtgärden

eller anmälan har hemortsrätt

eller eljest vistas.

4§-

1 mom. Kommunal nykterhetsnämnd

och länsnykterhetsnämnd hava

till uppgift, var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet

samt att i enlighet med vad i

denna lag sägs eller eljest finnes stadgat

vidtaga åtgärder för dess förbättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, råd och anvisningar till

försäljare av alkoholhaltiga drycker

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel

därför samt genom åtgärder

mot olaglig försäljning av sådana

drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter;

samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten som socialstyrelsen

meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd

har därjämte att följa

dylika råd och anvisningar, som meddelas

av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet

inom nykter hetsnämnds

område samt angående nämndens verksamhet

skall avgivas av kommunal

nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden

ävensom i stad till stadsfullmäktige

och på landet till kommunalfullmäktige

eller kommunalstämma

samt av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen

och socialstyrelsen.

(3 § 3 stycket.)

Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte

att hålla sig noggrant underrättad

om de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över

att dessa fullgöra dem tillkommande

uppgifter samt att lämna dem vägledning

och bistånd.

(14 § 1 mom.; jfr 14 § 2 mom., IG §

2 mom., 17 § 4 st., 28 § 3 st.

och 48 § 3 st.)

Finner länsnykterhetsnämnden, att

fall, som i detta kapitel avses, av kommunal

nykterhetsnämnd ej handlagts

på nöjaktigt sätt, skall länsnykter
-

(D epartementsf ör slag et:)

samt genom åtgärder mot olovlig befattning

med sådana drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter;

samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de anvisningar angående

verksamheten som socialstyrelsen

meddelar.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs

åligger det länsnykterhetsnämnd att

hålla sig noggrant underrättad om

de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över att

dessa fullgöra sina uppgifter samt att

lämna dem vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att

kommunal nykterhetsnämnd underlår

ter att vidtaga åtgärd, som enligt

denna lag ankommer på den kommu
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mapts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

hetsnämnden genom råd och anvisningar

söka åvägabringa rättelse. Vinnes

ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden

vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest skolat tillkomma

den kommunala nämnden. Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden,

må den kommunala

nämnden ej taga befattning med ärendet

i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

(3 § 6 stycket.)

Angående nykterhetsnämnds åligganden

i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

Kommun må besluta, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall

nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av

länsnykterhetsnämnden föreskriva,

att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock å landet minst tre och

i stad minst fem. Av ledamöterna

skall minst en vara kvinna, och bör

nala nämnden, eller att sådan nämnd

ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt,

skall länsnykterhetsnämnden söka

åvägabringa rättelse genom råd och

anvisningar. Vinnes ej rättelse härigenom

eller påfordrar ärendets art

omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden

att vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest ankomma

på den kommunala nämnden. Har så

skett, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i

vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i andra stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

3 mom. Angående nykterhetsnämnds

åligganden i övrigt är särskilt

stadgat.

5§-

Kommunal nykterhetsnämnd skall

utgöras av särskilt tillsatt nämnd

eller, därest kommunens ringa folkmängd

eller liknande förhållande gör

sådan obehövlig, av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger föreskriva, att kommun

skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Framställning härom må

göras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock minst fem. Suppleanter

utses av kommunen till minst ledamöternas

halva antal. Såväl män

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

läkare, om sådan är bosatt inom kommunen,

vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses

av kommunen till minst dessas halva

antal eller, .om ledamöternas antal ej

är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av

suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid

och avgång, vissa prästers och läkares

rätt att deltaga i nämndens förhandlingar,

val av ordförande, vice ordförande

och kassaförvaltare, ordningen

för nämndens arbete, ordförandens

åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag,

räkenskapers förande, redovisning,

granskning av nämndens räkenskaper

och förvaltning samt ledamots

ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och

21 §§ i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse

motsvarande tillämpning.

(Departementsförslaget:)

som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör läkare

vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och

avgång, vissa prästers rätt att deltaga

i nämndens förhandlingar, val

av ordförande, vice ordförande och

kassaförvaltare, ordningen för nämndens

arbete, ordförandens åligganden,

ersättning åt ordförande och ledamöter,

medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers

förande, redovisning, granskning

av nämndens räkenskaper och

förvaltning samt ledamots ansvarighet

äger vad i 10, 12—18 och 21 §§ i lagen

om fattigvården finnes stadgat rörande

fattigvårdsstyrelse motsvarande tilllämpning.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

6 §•

Om i särskild kommunal nykterhetsnämnd

icke finnes ledamot, som

är läkare, skall vederbörande tjänsteläkare

närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån han icke hindras

av andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna

samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

1 stad med mer än en tjänsteläkare

skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

8 §■ . 7 §.

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde

böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden

bestämma därom.

5 §■ 8 §.

I kommunal nykterhetsnämnd, vare

sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres

av fattigvårdsstyrelsen, skall

länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.

Till ombud må utses en av de

av kommunen valda ledamöterna eller

annan lämplig person. Länsnykterhetsnämndens

ombud äger i sådan

egenskap deltaga i den kommunala

nykterhetsnämndens överläggningar

men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden 1 mom. I kommun, där nykterhetsutgöres

av fattigvårdsstyrelsen, skall nämnden utgöres av fattigvårdsstyrelkommunen

utse en av styrelsens leda- sen, skall kommunen utse en av styrelmöter

att för den tid han är vald till sens ledamöter att för den tid han

ledamot bereda och vara föredragande är vald till ledamot bereda och vara

i de ärenden, som ankomma på nykter- föredragande i de ärenden, som anhetsnämnds

prövning. Länsnykter- komma på nykterhetsnämnds prövhetsnämndens

ombud må utses till ning.

sådan föredragande, ändå att han icke

är av kommunen vald ledamot.

1 §•

Kommunal nykterhetsnämnd äger

uppdraga åt ett inom nämnden valt

arbetsutskott eller åt nämndens ordförande

att avgiva yttrande till polismyndighet

eller systembolag i ärende

rörande ansökan om eller innehav av

körkort eller motbok. Av utskottet

eller nämndens ordförande vidtagen

åtgärd skall anmälas för nämnden vid

dess nästa sammanträde.

2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd

äger uppdraga åt ordföranden,

en eller flera ledamöter eller viss befattningshavare

hos nämnden att avgiva

yttrande till polismyndighet i

ärende rörande ansökan om eller innehav

av körkort. Åtgärd, som vidtagits

i anledning av sådant uppdrag, skall

anmälas för nämnden så snart det kan

ske.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ärenden

i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd

har att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestämmer

tillkomma ett inom nämnden valt

arbetsutskott.

Närmare föreskrifter rörande i

andra stycket omförmält arbetsutskotts

sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

(Dep ar tement sförslaget:)

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ärenden

i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd

bär att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestämmer

tillkomma ett eller flera arbetsutskott,

som utsetts inom nämnden.

Närmare föreskrifter om arbetsutskotts

sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige

i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver

de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,

av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugutre år. Beträffande obehörighet och rätt att

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet

är särskilt stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

(Gällande lag:)

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger

att, när den erhållit kännedom om

förhållande, som hör föranleda den

kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan

därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande

dylikt förhållande, varom han i

sin verksamhet erhållit kännedom.

(Departement sförslaget:)

öppen vård.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet, som

erhåller kännedom om att någon gjort

sig skyldig till fylleri eller eljest

använt alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

skall ofördröjligen göra anmälan därom

hos nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller

kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall

göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden.

Sådan skyldighet föreligger

dock icke, då den, varom fråga är,

genom läkarens försorg blir föremål

för behandling, ägnad att undanröja

skadeverkningarna av missbruket, eller

då uttrycklig begäran, att anmälan

ej skall göras, framställes av någon

alkoholmissbrukaren närstående person

och läkaren med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet

finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke

böra ifrågakomma.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

(11 § 2 stycket.)

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden

att skyndsamt och senast inom två

månader efter det anmälan inkommit

lämna åklagaren meddelande om de åtgärder,

som vidtagits i anledning av

anmälan.

11 §•

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § sista stycket, åligger det

nykterhetsnämnden att skyndsamt och

senast inom två månader efter det

anmälan inkommit lämna åklagaren

meddelande om de åtgärder, som vidtagits

i anledning av anmälan.

(11 § 1 stycket.)

Har den kommunala nykterhetsnämnden

genom anmälan eller eljest

12 §.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan

eller eljest fått grundad anled
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

fått grundad anledning antaga, att

någon, som vistas inom kommunen

eller där äger hemortsrätt, är hemfallen

åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta

om undersökning samt söka inhämta

noggrann kännedom om hans

levnadsförhållanden och andra på

fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må den kommunala

nykterhetsnämnden kalla den,

som är föremål för undersökning, att

personligen inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud eller

av nämnden anvisad läkare. Är han

bevisligen kallad minst fyra dagar förut,

men utebliver han utan laga förfall,

äger nämnden fälla honom att

böta tio kronor och genom vite, högst

trettio kronor, tillhålla honom att inställa

sig. Kommer han ändock ej å

förelagd tid, äger nämnden erhålla

handräclcning hos polismyndigheten

för hans hämtande samt, därest han

ej varder samma dag efter hämtning

inställd, fälla honom till vitet.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller

sig inom kommunen, av nykterhetsnämnden

kallas till inställelse in
-

ning antaga, att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall nämnden

skyndsamt låta verkställa undersökning

och därvid inhämta den kännedom

om hans levnadsförhållanden

och andra omständigheter för fallets

bedömande, vartill anledning förekommer.

I samband därmed skall nämnden,

där fråga är om tvångsintagning å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller eljest anledning därtill föreligger,

föranstalta om läkarundersökning.

Ansökan om tvångsintagning som

nyss sagts må, såvida icke särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej

göras av nykterhetsnämnd utan att

den, som ansökningen avser, personligen

hörts av nämnden eller, där så

ej lämpligen kan ske, av ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos densamma.

13 §.

1 mom. Där så erfordras, må

nykterhetsnämnden kalla den som är

föremål för undersökning att personligen

inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden

eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnätnnd må ock kalla person,

som förväntas, kunna meddela upplysning

i något till nämndens behand
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

för nämnden eller särskilt utsett ombud

för att meddela upplysning i

något till nämndens behandling hörande

ärende, är han pliktig att hörsamma

kallelsen, såvida han minst fyra

dagar förut erhållit del därav. Utebliver

han utan laga förfall, äger nämnden

fälla honom att böta fem kronor

och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. 1 fall av tredska äger

nämnden fälla honom till vitet samt

förelägga högre vite. Vitena må dock

tillsammans ej överstiga trettio kronor.

Kan den tredskande ändock ej

förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger

jämväl besluta om kallelse som ovan

sägs.

(13 § 1 och 2 styckena.)

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds

undersökning, att den, om

vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, skall

(D ep ar t ementsf ör slag et:)

ling hörande ärende, att inställa sig

inför nämnden eller särskilt utsett ombud

för nämnden.

Kallelse som ovan sagts må beslutas

av nykterhetsnämndens ordförande.

Länsstyrelsen äger förordna,

att nämnden må uppdraga åt viss

tjänsteman hos nämnden att besluta

om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas

vite av högst femtio kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra

dagar före inställelsedagen och utebliver

den kallade utan anmält laga

förfall, äger nämnden, dess ombud

eller den anvisade läkaren påkalla

handräckning för hans hämtande. Blir

han icke samma dag inställd genom

hämtning, må nämnden i fall av tredska

fälla honom till vite, som föreskrivits

i kallelsen.

Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla, då person, som avses i 1

mom. andra stycket, kallats att inställa

sig å plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller

sig.

14 §.

Framgår av nykterhetsnämnds undersökning,

att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga drycker,

skall nämnden, där så prövas er
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

nämnden, där ej uppenbarligen utsikt

saknas att utan tvång återföra honom

till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga

för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt om vådan

av alkoholmissbruk, därvid nämnden

har att allvarligt erinra honom om de

påföljder, vilka kunna inträda enligt

denna lag, om rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till

erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande

av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker är erforderligt, ombyte

av verksamhet eller vistelseort;

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker

ej utlämnas till honom, samt förmå

honom att ej besöka lokaler, där

sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara

till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill

föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt

söka vård å lämplig anstalt.

(13 § 3 stycket 1 punkten.)

Då omständigheterna därtill föranleda,

må nämnden ställa honom

under övervakning på sätt i 61 § sägs.

(14 § 2 mom.)

Brukar någon, som vistas inom

länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sän
-

(Depa r te ment sförslaget:)

forderligt och gagneligt, söka bibringa

honom insikt om vådan av alkoholmissbruk

samt vidtaga för hans rättelse

lämpade hjälp åt g är der, såsom

att söka

a) förmå honom att under viss tid,

dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla

förbindelse med nämnden

eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig

anställning eller, i syfte att minska

frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker, bereda honom ombyte av

verksamhet eller vistelseort;

c) föranstalta, att alkoholhaltiga

drycker ej utlämnas till honom, samt

förmå honom att ej besöka lokaler,

där sådana utskänkas;

d) förmå honom att ingå i nykterhetsförening;
e)

förmå honom att rådfråga läkare

och följa dennes föreskrifter eller att

frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för

den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga

drycker, äger länsnykterhetsnämnd

förordna, att under viss

tid, högst ett år i sänder, rusdrycker

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slaget:)

der, rusdrycker icke må till honom utminuteras.

Enahanda befogenhet tillkommer

kommunal nykterhetsnämnd

i fråga om sådan person, vilken vistas

inom kommunen.

(Jfr 1 §, återgiven mot departementsförslagets

1 §.)

icke må utminuteras till honom.

Enahanda befogenhet tillkommer efter

länsnykterhetsnämnds bemyndigande

jämväl kommunal nykterhetsnämnd.

Närmare bestämmelser angående

åtgärder enligt första stycket meddelas

av Konungen.

15 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk

må av nykterhetsnämnden

ställas under övervakning, därest han

till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans personliga

säkerhet eller kroppsliga eller

själsliga hälsa eller för eget liv,

eller

b) utsätta någon, som han är skyldig

att försörja, för nöd eller uppenbar

vanvård eller eljest grovt brista i

sina plikter mot sådan person, eller

c) ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller

andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under de

två senast förflutna åren begångna gärningar,

innefattande fylleri, brott, som

i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen sägs,

därest han vid brottets begående

varit berusad av starka drycker, så

att det framgått av hans åtbörder eller

tal, eller brott, som avses i 4 § lagen

den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott, därest brottet varit

en följd av förtäring av starka drycker,

eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(13 § 3 stycket, 2—3 punkten.)

---övervakningen må fortgå

under högst ett år från beslutet därom.

Där särskilda förhållanden påkalla

längre övervakningstid, må övervakningen

dock fortgå under högst två

år.

(D ep ar tem entsf ör slaget:)

16 §.

övervakning må fortgå under högst

ett år från beslutet därom. Där särskilda

förhållanden påkalla längre

övervakningstid, må övervakningen

dock fortgå under högst två år.

61 §.

Ställes någon under övervakning,

bör till övervakare utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

17 §.

Ställes någon under övervakning,

skall till övervakare utses därtill

lämplig person.

övervakare har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyk- Den övervakade skall föra ett

tert och ordentligt liv, städse hålla nyktert liv, städse hålla övervakaren

övervakaren underrättad om sin bo- underrättad om sin bostad och adress

stad och adress samt på kallelse in- samt på kallelse infinna sig hos

finna sig hos honom. honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

4 kap.

Om tvångsintagande å alkoholistanstalt

16 §.

1 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat

återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen

utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden

hos länsstyrelsen ansöka

om förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommunala

nykterhetsnämnden att i fall, som

i 1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva

ansökning, må sådan göras av

länsnykterhetsnämnden.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

18 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk

må tvångsintagas å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

då enligt 15 § förutsättningar föreligga

för anordnande av övervakning samt

a) hjälpåtgjärder vidtagits eller övervakning

varit anordnad utan att han

kunnat återföras till ett nyktert liv,

eller

b) hjälpåtgärder och övervakning

uppenbarligen skidle vara gagnlösa,

eller

c) försök med hjälpåtgärder eller

övervakning med hänsyn till hans

farlighet icke kan avvaktas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(24 § 2 stycket.)

Avser ansökningen förordnande, att Om tvångsintagning beslutar länshan

må intagas å allmän alkoholistan- styrelsen,

stalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra

vidtagas, skall länsstyrelsen förordna

om hans intagande å sådan anstalt.

(17 § 1 stycket, 1 punkten.)

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk,

och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kringflackande

liv, äger den kommunala

nykterhetsnämnden, ändå att fall, som

avses i 16 §, ej är för handen, så ock

polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen

ansöka om förordnande, att han

må intagas å allmän alkoholistanstalt.

(25 § 1 punkten.)

Har någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,

begått brottslig gärning men i anseende

till sin sinnesbeskaffenhet vid

gärningens begående icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning funnits icke vara i behov

av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen

även utan därom gjord ansökning

besluta om hjälpåtgärd eller

förordna om hans intagande å allmän

alkoholistanstalt.

19 §.

1 mom. Ansökan om tvångsintag

ning göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

Ansökan skall dock göras av polismyndigheten

i orten, om framställning

från nykterhetsnämnden finnes icke

utan olägenhet kunna avvaktas med

hänsyn till att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv eller

på grund av oförmåga att taga

vård om sig själv är i trängande behov

av omedelbar vård.

Innan polismyndigheten gör ansökan,

skall den samråda med nykterhetsnämnden

i orten, dess ordförande

eller tjänsteman hos nämnden i ansvarig

ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, begått brottslig

gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning befunnits icke vara i

behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvångsintagning,

om förutsättningar därför eljest

föreligga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(17 § 1 stycket, 2 punkten.)

Återkallelse av ansökningen utgör

ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta

med ärendets handläggning.

(17 § 2—4 styckena.)

År faran för säkerhet eller liv så

överhängande, att åtgärd, som ankommer

på länsstyrelsen, ej utan våda kan

avvaktas, eller föreligger anledning

befara, att den om vilken är fråga,

kommer att avvika från orten, innan

länsstyrelsen vidtagit åtgärd i anledning

av sådan ansökning, varom i

första stycket förmäles, har polismyndigheten

att ofördröjligen på lämpligt

sätt tillsvidare omhändertaga

honom.

Varder någon sålunda omhändertagen,

innan ansökning gjorts om förordnande,

att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

2—2299 48 Dihang till riksdagens protokoll

(Departementsförslaget:)

20 §.

Har ansökan om tvångsintagning

grundats på att någon är farlig för

annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv, utgör återkallelse av ansökningen

ej hinder för länsstyrelsen

att fortsätta med ärendets handläggning.

21 §.

1 mom. Polismyndighet skall ofördröjligen

på lämpligt sätt tills vidare

omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv och faran

är så överhängande, att länsstyrelsens

beslut om tvångsintagning ej utan

våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen försörja

sig för ett kringflackande liv

och det kan antagas, att han kommer

att avvika från orten, innan länsstyrelsen

prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten må ock tills

vidare omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk och på

grund av oförmåga att taga vård om

sig själv är i trängande behov av

omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen

enligt 1 mom. innan ansökan

gjorts om tvångsintagning, skall sådan

ansökan utan uppskov göras.

1954. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

18 §.

Vid ansökning om förordnande, att

någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,

böra fogas prästbevis och läkarbetyg,

avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd

eller polismyndighet, skall den

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder, som

vidtagits. Där ansökning av nykterhetsnämnd

sker efter anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, skall sådan

anmälan fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, och kan

det felande ej lämpligen genom länsstyrelsens

försorg anskaffas, har länsstyrelsen

att förelägga sökanden att

inom viss tid inkomma med felande

handlingar eller utredning vid äventyr,

att ansökningen eljest avslås; dock

vare den omständigheten, att prästbevis

ej varder för länsstyrelsen

tillgängligt, icke hinder för bifall

till ansökningen, om den, som ansökningen

avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv.

Vill länsstyrelsen föranstalta om

läkarundersökning, äger länsstyrelsen

kalla den, som ansökningen avser, att

inställa sig inför anvisad läkare. I

sådant fall skall vad i 21 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ansökning hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas

den, som ansökningen avser, och,

(Departementsförslaget:)

22 §.

Ansökan om tvångsintagning skall

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder som

vidtagits. Har beträffande den som

ansökningen avser anmälan gjorts

enligt 10 § sista stycket, skall avskrift

därav fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas

prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis

och läkarbetyg, så ock för redogörelse,

som i första stycket sägs, fastställas

av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, har länsstyrelsen

att ombesörja erforderlig

komplettering. Vill länsstyrelsen

föranstalta om läkarundersökning,

äger länsstyrelsen kalla den som ansökningen

avser att inställa sig inför

anvisad läkare. I sådant fall skall vad

i 13 § 2 mom, sägs äga motsvarande

tillämpning.

23 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas

den som ansökningen avser och,

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsf örslaget:)

om han är omyndig, den som enligt om han är omyndig, den som enligt

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen förklara sig över ansökningen

vid äventyr, om det försummas,

att ärendet ändock avgöres.

Finnes någon böra lämnas tillfälle att

yttra sig över handling, som inkommit

efter det ansökningen utställts till

förklaring, skall sådan handling delgivas

honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den,

som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller för han ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, även innan han blivit hörd i ärendet

föranstalta om att han i avbidan

på slutligt beslut tillsvidare intages å

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen eller muntligen förklara

sig över ansökningen vid äventyr,

om det försummas, att ärendet

ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över

handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring,

skall sådan handling delgivas honom.

24 §.

Föreläggande, som i 23 § sägs,

skall innehålla erinran om rätten

att påkalla förhör enligt 27 §. Har

länsstyrelsen vid föreläggandets meddelande

beslutat anordna förhör, skall

detta tillkännagivas i föreläggandet

med angivande tillika att förklaring

kan avgivas vid förhöret.

Är den som ansökningen avser omhändertagen

enligt 21 § 1 mom. må,

där länsstyrelsen av särskild anledning

anordnar förhör med honom innan ansökningshandlingarna

utställts till delgivning

enligt 23 §, sådan delgivning

underlåtas och handlingarnas

innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas

för den, varom fråga är;

dock åligge länsstyrelsen att på begäran

tillhandahålla honom avskrift

av ansökningshandlingarna.

25 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utredning

visar, förutsättning för omhändertagande

enligt 21 § 1 mom., må länsstyrelsen,

även innan den som ansökningen

avser blivit hörd i ärendet,

föranstalta om att han i avbidan på

slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epart ementsf örslag et:)

allmän alkoholistanstalt eller, om plats brukare eller, om plats å dylik anå

dylik anstalt ej omedelbart kan be- stalt ej omedelbart kan beredas, omredas,

omhändertages och vårdas på händertages och vårdas på annat lämpannat

lämpligt sätt. ligt sätt.

(25 § 2 punkten.)

När skäl därtill äro, äger länsstyrelsen

förordna, att han skall i avbidan

på slutligt beslut omhändertagas och

vårdas på lämpligt sätt.

21 §.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör

hållas med den, som ansökningen avser,

eller att annan bör inför länsstyrelsen

höras upplysningsvis, har länsstyrelsen

att förordna om dylikt förhör.

Är den, som ansökningen avser,

bevisligen kallad till förhör så tidigt,

att han å förelagd dag kan inställa sig,

men utebliver han utan laga förfall,

äger länsstyrelsen låta hämta honom

eller genom vite tillhålla honom att

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen

jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,

som avses i 19 § 2 mom.,

i avbidan på slutligt beslut omhändertages

och vårdas på lämpligt sätt.

26 §.

Har någon omhändertagits enligt

21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen

att, sedan ansökan om tvångsintagning

inkommit, utan uppskov pröva, huruvida

han fortfarande skall vara omhändertagen.

Sedan tid för förklaring över ansökningen

utgått, har länsstyrelsen att

utan oskäligt dröjsmål föranstalta om

erforderligt förhör i ärendet samt företaga

detsamma till slutligt avgörande.

27 §.

Förhör med den, om vars intagning

är fråga, skall, där ej särskilda skäl

däremot äro, av länsstyrelsen anordnas,

om han i förklaring begärt att

bliva muntligen hörd. Länsstyrelsen

må jämväl eljest förordna om dylikt

förhör ävensom förhör med annan

person, som förväntas kunna lämna

upplysning av betydelse för ärendets

bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. första och andra

styckena äga motsvarande tillämpning;

dock skall i fråga om hämtning till

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

inställa sig. Varder han ej samma dag

efter hämtning inställd, dömes för uteblivande

att böta högst femtio kronor.

Utebliver han utan laga förfall å dag,

till vilken ärendet uppskjutits, och

varder han ej å den dag efter hämtning

inställd, äger länsstyrelsen fälla

honom till vite, där sådant är utsatt,

eller till böter som nyss sagts.

Där annan, som bevisligen kallats

till förhör så tidigt, att han å förelagd

dag kan inställa sig, utebliver utan

laga förfall, äger länsstyrelsen fälla

honom till böter, högst tjugufem kronor,

och genom viten tillhålla honom

att inställa sig samt i fall av tredska

fälla honom till sålunda förelagda

viten. Kan han ändock ej förmås till

inställelse, må länsstyrelsen låta hämta

honom.

(21 § 4—5 styckena.)

Vid förhöret skola förhandlingarna

vara offentliga. Länsstyrelsen äger

dock avvisa åhörare, som enligt vad

känt är eller antagas må ej fyllt

aderton år. När den, som ansökningen

avser, det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggningen

äga rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

förhör gälla dels att handräckning

härför må meddelas, där den uteblivne

bevisligen kallats till förhöret

så tidigt att han kunnat inställa sig

å förelagd dag, dels ock att person,

som skall höras upplysningsvis, ej

må hämtas förrän det befunnits, att

han ej genom viten kunnat förmås till

inställelse.

28 §.

Vid förhör inför länsstyrelsen

skola förhandlingarna vara offentliga.

Länsstyrelsen äger dock avvisa

åhörare, som enligt vad känt

är eller antagas må ej fyllt tjuguett

år. När den som ansökningen

avser det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

föranleda därtill, skall handläggningen

äga rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis

utan att den som ansökningen

avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden

eller annan, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

företräder denna nämnd, så ock representant

för vederbörande kommunala

nykterhetsnämnd skola få tillfälle

att närvara vid förhöret.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

22 §.

Pinner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med oskälig

omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen

förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall äga

rum vid den underrätt, som med hänsyn

till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig. På framställning

av länsstyrelsen skall rättens ordförande

låta till rätten inkalla dem,

som skola höras.

23 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse inställt

sig för att vittna eller upplysningsvis

höras, skall vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen

i brottmål finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

29 §.

Finner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, äger

länsstyrelsen förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt, som med

hänsyn till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig. På framställning

av länsstyrelsen skall rättens

ordförande låta till rätten inkalla

dem, som skola höras, ävensom underrätta

sökanden i ärendet och den, om

vars intagning är fråga.

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att förhöret skall

hållas inom stängda dörrar.

30 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis

höras, skall vad som finnes

stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne äga motsvarande

tillämpning; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna

paragraf, beslutar länsstyrelsen. Ersättning

till den, vilken höres enligt

29 §, bestämmes dock av rätten.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(24 § 1 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den,

som ansökningen avser, är hemfallen

åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, har länsstyrelsen att taga under

omprövning, huruvida han kan antagas

låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och

må länsstyrelsen i sådant fall vidtaga

dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterlietsnämnd

att föranstalta därom.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte

besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § andra stycket,

varde underrättelse om beslutet tillställd

åklagaren.

Där nykterbetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet översändas

till nykterhetsnämnden i hemortskommunen

eller, om annan nykterbetsnämnd

tagit befattning med ärendet,

till denna nämnd.

27 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar,

må beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt gå i verkställighet

utan hinder därav, att det ej äger

laga kraft.

(Departementsförslaget:)

31 §•

Finner länsstyrelsen vid slutlig

prövning av ärende angående tvångsintagning,

att den, om vars intagning

är fråga, kan antagas låta sig rätta

genom hjälpåtgärd eller övervakning,

må länsstyrelsen för or dna om sådan

åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att föranstalta därom.

32 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte

besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den som beslutet avser. Tillkännagives

beslutet vid förhör inför

länsstyrelsen i den sistnämndes närvaro,

må dock skriftlig delgivning

med honom underlåtas, och skall han

i sådant fall anses hava fått del av

beslutet vid förhöret; dock åligger det

länsstyrelsen att på begäran genast

tillhandahålla utskrift av beslutet.

Har beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § sista stycket,

skall underrättelse om beslutet tillställas

åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet

översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen samt, om annan

nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd.

33 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda

förordnar, må beslut om tvångsintagning

gå i verkställighet utan hinder

därav, att det ej äger laga kraft.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts -proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(29 § 1 och 2 styckena.) 34 §.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta

om verkställighet av beslutet.

Lag samma vare där beslutet meddelats

på grund av anmälan, som avses

i 10 § andra stycket.

(28 § 1 och 3 styckena.)

Sökanden i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslut om

intagande å allmän alkoholistanstalt,

där ej annat följer av vad i 29 § är

stadgat.

Underlåter kommunal nykterhetsnämnd

att föranstalta om verkställighet

av beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt, må länsnykterhetsnämnden

föranstalta därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten —

återstoden återgiven mot 36 §.)

Föreligga i fall som i första stycket

omförmäles särskilda skäl till antagande

att den, som beslutet avser,

skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen

medgiva villkorligt anstånd med

beslutets verkställande,

(Jfr även 28 § 2 stycket, återgiven

mot 36 §.)

Länsstyrelsen har att föranstalta

om verkställighet av slutligt beslut

om tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats däipå

att den som beslutet avser är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller att han utan att söka

ärligen försörja sig fört ett kringflackande

liv;

b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt 19

§ 1 mom.;

c) då fråga är om person som avses

i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter

anmälan, som avses i 10 § sista stycket.

1 övriga fall ankommer det på

nykterhetsnämnden att föranstalta om

verkställigheten.

35 §.

1 mom. Den myndighet, som enligt

34 § har att föranstalta om verkställighet

av beslut om tvångsintagning,

äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

Där särskilda skäl föreligga, må

länsstyrelsen i beslut om tvångsintagning

förordna om villkorligt anstånd,

ändå att enligt 34 § beslutet skall

verkställas genom nykterhetsnämnds

försorg.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Ilungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(29 § 4 stycket 3 punkten.)

När omständigheterna därtill för- 2 mom. Den myndighet, som enligt

anleda, skall länsstyrelsen förklara

anståndet förverkat.

(28 § 2 stycket.)

Varder beslutet ej omedelbart verkställt,

äger nykterhetsnämnd, som

gjort ansökning i ärendet, ställa den,

som beslutet avser, under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten — beträffande

återstoden av denna punkt

se mot 35 § 1 mom. —, 2 punkten samt

5 stycket).

— — -—, och äger länsstyrelsen därvid

ställa honom under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom. — — —

Vad i fjärde stycket är sagt skall

även gälla i fall som avses i andra

stycket; dock att i sådant fall övervakning

alltid skall anordnas, där beslutet

ej genast går i verkställighet, och

att övervakningen må fortgå under

två år.

1 mom. förordnat om villkorligt anstånd,

äger förklara anståndet förverkat.

Länsstyrelsen äger bemyndiga

nykterhetsnämnden att besluta om förverkande

av anstånd, som medgivits av

länsstyrelsen.

Har anstånd förklarats förverkat,

skall beslutet om tvångsintagning

omedelbart verkställas utan hinder

av att besvär anföras.

36 §.

1 samband med beslut om villkorligt

anstånd med tvångsintagning

skall den beslutande myndigheten

ställa den som beslutet avser under

övervakning. Därvid skola bestämmelserna

i 16 och 17 §§ äga motsvarande

tillämpning.

1 den mån det finnes påkallat för

att återföra den, som erhållit villkorligt

anstånd med tvångsintagning, till

ett nyktert liv må, jämte det förordnande

meddelas om övervakning, till
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds

(Gällande lag:)

(29 § 3 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den, som

beslutet avser, genast bör intagas å

allmän alkoholistanstalt, men kan

plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,

när skäl därtill äro, draga

försorg om hans omhändertagande och

vårdande under tiden på annat lämpligt

sätt; dock må sådan vård ej fortgå

under längre tid än tre månader.

proposition nr 159.

(Departement sfär slaget:)

lika föreskrifter meddelas honom angående

hans sysselsättning, vistelseort

eller annat (lydnadsf öreskrifter).

Lydnadsföreskrifter kunna innehålla,

att han skall

a) fullständigt avhålla sig från bruk

av alkoholhaltiga drycker;

b) underkasta sig sjukhusvård eller

vård å inackorderingshem eller inom

familjevården;

c) vistas inom viss eller vissa kommuner;
d)

begagna sig av honom anvisad

bostad eller antaga arbete eller anställning,

som kan beredas honom, och

icke avflytta från bostaden eller lämna

anställningen utan tillstånd av nykterhetsnämnden

eller övervakaren;

e) bemyndiga person, som nykter - hetsnämnden i orten eller övervakaren

finner lämplig, att uppbära honom tillkommande

arbetsförtjänst eller andra

penningmedel, så ock att underkasta

sig andra inskränkningar i fråga om

förfogandet däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av

länsstyrelse, må åt nykterhetsnämnd

uppdragas att förordna om övervakning

och besluta om lydnadsföreskrifter.

Den myndighet, som meddelat lydnadsföreskrifter,

må besluta om ändring

av eller tillägg till desamma.

37 §.

Finner länsstyrelsen vid sådant beslut

om tvångsintagning, vars verkställande

ankommer på länsstyrelsen,

att den som beslutet avser genast bör

intagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

men kan plats ej omedelbart

beredas, äger länsstyrelsen, när

skäl därtill äro, draga försorg om att

han under tiden omhändertages och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

vårdas på annat lämpligt sätt; dock må

sådan provisorisk vård ej fortgå under

längre tid än tre månader.

30 §•

Har plats å allmän alkoholistanstalt

beretts för den, som enligt meddelat

beslut må intagas å sådan anstalt,

men vägrar han att ingå å anstalten,

skall polismyndigheten, där

sökanden i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslutet, på

framställning av denne lämna handräckning

för intagandet.

31 §.

Där verkställighet av beslut om intagande

å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år eller, i fall varom

i 29 § andra stycket sägs, inom

två år efter beslutets meddelande, vare

det förfallet.

38 §.

Nykterhet snämnd, som har att föranstalta

om verkställighet av beslut

om tvångsintagning, äger därvid påkalla

handräckning av polismyndigheten,

om så finnes erforderligt.

39 §.

Där verkställighet av beslut om

tvångsintagning ej påbörjats genom

att den som beslutet avser intagits

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

inom ett år eller, i fall varom

i 34 § under d) sägs, inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

5 Kap.

Om anstaltsvård och eftervårdande Anstaltsvård och eftervårdande

verksamhet. verksamhet.

32 §. 40 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt Allmän vårdanstalt för alkoholdenna

lag är missbrukare enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, 1. anstalt eller avdelning därav,

som av staten inrättats för sådant som av staten inrättats för sådant

ändamål; ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, 2. av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av eller avdelning därav, vilken av

Konungen erkänts såsom allmän Konungen erkänts såsom allmän

alkoholistanstalt. vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsför slaget:)

Allmän alkoholistanstalt skall stå Allmän vårdanstalt skall stå under

under ledning av en styrelse. ledning av en styrelse.

Vid allmän vårdanstalt skall finnas

föreståndare. För avdelning av sådan

anstalt må särskild föreståndare tillsättas,

och skall, där så sker, vad i

denna lag stadgas om föreståndare för

• anstalten äga tillämpning å före
ståndare

för avdelningen.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk
-

samhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola

stå under uppsikt av socialstyrelsen.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten

äger förordna om överflyttning

av intagen person från en

allmän alkoholistanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, skall vara pliktig att

fullgöra det arbete, som ur synpunkten

av en ändamålsenlig vård ålägges

honom.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt,

må kvarhållas under en tid av

41 §.

De allmänna vårdanstalterna skola

stå under tillsyn av socialstyrelsen.

42 §.

Socialstyrelsen äger förordna om

överflyttning av intagen person från

en allmän vårdanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

43 §.

Behandlingen av de intagna skall

anpassas efter vårdens huvudsakliga

syfte att återföra dem till ett nyktert

liv.

Envar intagen skall vara pliktig att

följa de för anstalten gällande ordningsföreskrifterna

samt att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en

ändamålsenlig vård ålägges honom.

Om flitpenningar eller liknande ersättningar

till de intagna förordnar

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

socialstyrelsen.

44 §.

Den tid, varunder den, som på grund

av slutligt beslut intagits å allmän

vårdanstalt, må kvarhållas (vårdtid),

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

29

(Gällande lag:)

ett år. Har han förut varit intagen å

sådan anstalt och är beslutet meddelat

inom fem år från senaste utskrivningen,

må han kvar hållas under en

tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske tidigare än nu är sagt, där grundad

anledning föreligger till antagande,

att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert och ordentligt

liv.

37 §.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, eller har någon, som förut

minst tre gånger varit intagen å allmän

alkoholistanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må den intagne, därest han med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt

föregående liv och förhållande i anstalten

måste antagas i händelse av

utskrivning icke komma att föra ett

nyktert och ordentligt liv, kvarhållas

under två år utöver den tid, han enligt

36 § längst kunnat kvarhållas.

Bär någon sålunda kvarhålles, skall

frågan om hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas

till prövning.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 §

samt om utskrivning av sålunda kvarhållen

person före utgången av den i

nämnda lagrum stadgade längsta tiden

för kvarhållande skola underställas

uppsiktsmyndighetens prövning.

(D epartementsf ör slaget:)

utgör ett år. Har han förut varit intagen

å sådan anstalt och är heslutet

meddelat inom fem år från senaste utskrivningen,

är dock vårdtiden två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske före vårdtidens utgång, om grundad

anledning föreligger till antagande,

att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert liv.

45 §.

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

19 § 2 mom., eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen å

allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne med hänsyn

till sin sinnesart samt sitt föregående

liv och förhållande i anstalten måste

antagas i händelse av utskrivning icke

komma att föra ett nyktert liv, den i

44 § angivna vårdtiden förlängas med

två år.

Beslut om kvarhållande enligt

första stycket meddelas av anstaltens

styrelse för högst sex månader i sänder

och bör styrelsen i god tid före

den förlängda vårdtidens utgång

upptaga frågan om ytterligare förlängning

till prövning. Beslutet skall

underställas socialstyrelsens prövning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

38 §.

Yid beräkning av tiden för kvarhållande

skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där han omhändertagits

genom polismyndighets eller

länsstyrelsens försorg, i avhidan på

slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt

eller av sådan anledning

eller i avvaktan på beredande av plats

å dylik anstalt vårdats på annat lämpligt

sätt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å

allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av förordnande om hans intagande å

sådan anstalt, skall den tid, under vilken

han frivilligt vistats å anstalten,

likaledes medräknas vid bestämmande

av den tid, han på grund av förordnandet

må kvarhållas.

(Departementsförslaget:)

46 §.

Yid beräkning av vårdtiden skall

inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen

enligt 21, 25 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av beslut om tvångsintagning,

skall den tid, under vilken han

frivilligt vistats å anstalten, likaledes

inräknas i vårdtiden.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän

alkoholistanstalt, blivit inmanad i

häkte eller överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt

frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från

alkoholistanstalten, skall den tid, under

vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid,

han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst

fyra månader under villkor, att han

skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. År

47 §. ''

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad

till fångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit

från vårdanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

48 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten

efter utgången av vårdtiden, må

det, när skäl äro därtill, medgivas för

högst fyra månader under villkor, att

han skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes.

År han omyndig, erfordras samtycke

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

31

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slaget:)

han omyndig, erfordras samtycke av av den, som enligt lag har att sörja

den, som enligt lag har att sörja för för hans person,

hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må

anstaltens styrelse medgiva den intagne

att under återstoden av den tid,

han längst må lcvarhållas, eller under

viss del därav på försök vistas utom

anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att besluta

om sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har

anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse

om beslutet till myndighet

eller person, som ansökt om hans intagande,

ävensom, där så finnes lämpligt,

till nykterhetsnämnden i den kommun,

dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälpverksamhet,

eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga

andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

49 §.

1 mom. Där det prövas vara till

gagn, må anstaltens styrelse medgiva

den intagne att under återstoden av

vårdtiden eller under viss del därav på

försök vistas utom anstalten (försökspermission).

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att besluta

om sådan permission.

Skyldighet för anstaltens styrelse

eller föreståndare att upptaga framställning

om försökspermission föreligger

icke, med mindre fyra månader

förflutit av vårdtiden.

2 mom. Permission under högst

sju dagar i följd (tillfällig permission)

må beviljas av föreståndaren.

50 §.

Om beslutad försökspermission har

föreståndaren att, i god tid innan den

intagne lämnar anstalten, underrätta

nykterhetsnämnd, som enligt 19 §

tagit befattning med intagningsärendet,

samt nykterhetsnämnden i den

kommun, dit den permitterade begiver

sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av arbetsförmedling,

organisation, som utövar social hjälpverksamhet,

eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga

andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Iiungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

43 §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade

under övervakning på sätt i

61 § sägs eller uppdraga åt kommunal

nykterhetsnämnd att därom besörja.

Övervakningen må fortgå under permissionstiden.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under permissionstiden

underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

Bär så prövas nödigt, må anstaltens

styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att i

fråga om den, som av honom permitteras,

meddela beslut, som i denna

paragraf avses.

(D ep ar tement sfär slaget:)

Öl §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade

under övervakning eller uppdraga

åt nykterhetsnämnd att besörja

därom. Därvid skall vad som stadgas

i 17 § äga motsvarande tillämpning.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej,må anstaltens styrelse såsom villkor

för permission meddela den permitterade

lydnadsföreskrifter, därvid bestämmelserna

i 36 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande tilllämpning.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren att i fråga om den,

som av honom permitteras, meddela

beslut, som avses i denna paragraf,

samt att besluta om ändringar och

tillägg av mindre vikt i lydnadsföreskrifter,

som styrelsen utfärdat.

44 §. 52 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,

föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före utgången av den

tid, den permitterade längst må kvarhållas,

fråga väckts om hans återhämtande,

skall beslut meddelas om utskrivning.

Om den permitterade hämtas åter,

skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid

bestämmande av den tid, han längst

må kvarhållas.

Har ej före vårdtidens utgång beslut

meddelats om den permitterades

återhämtande, skall han utskrivas å

slutdagen.

Om den permitterade hämtas åter

eller eljest återvänder till anstalten

efter det beslut om hans återhämtande

meddelats, skall den tid, varunder han

vistats utom anstalten, icke inräknas i

vårdtiden.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

45 §. 53 §.

Om kvarhållande och utskrivning Om utskrivning före vårdtidens ut
beslutar

anstaltens styrelse. gång beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även upp- När skäl därtill äro, må även socialsiktsmyndigheten,

efter anstaltssty- styrelsen, efter anstaltsstyrelsens

relsens hörande, förordna om utskriv- hörande, förordna om utskrivning,

ning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i

42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §,

vid utskrivning i behov av fattigvård,

har anstaltens föreståndare att, där så

prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

vidtagande hänvända sig till

den länsstyrelse, som meddelat beslut

om hans intagande å allmän alkoholistanstalt;

och har länsstyrelsen att

efter omständigheterna föranstalta om

tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig

åtgärd. Såsom vistelsesamhälle

skall anses den kommun, där ingripande

enligt denna lag ägde rum.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens

styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt,

ställa den utskrivne under övervakning

på sätt i 61 § sägs eller uppdraga

åt kommunal nykterhetsnämnd

att därom besörja. Övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

Vare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som

vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

3—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

54 §.

Vid utskrivning skall vad i 50 och

51 §§ är stadgat äga motsvarande tiillämpning.

Beslut att ställa den utskrivne

under övervakning eller att

meddela honom lydnadsföreskrifter

skall avse viss tid, högst ett år, från.

dagen för utskrivningen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

Där så prövas nödigt, må anstaltens

styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne

övervakning eller bryter han eljest

mot meddelade föreskrifter, må kommunal

nykterhetsnämnd, där han ej

genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller

sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos

länsstyrelsen ansöka om förordnande,

att han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt.

Har han visat sig

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kringflackande

liv, må jämväl polismyndigheten

i orten ansöka om sådant förordnande;

och skall i sådant fall vad

i 17 § andra och tredje styckena stadgas

äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas,

i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrifterna,

samt redogörelse lämnas för

hans uppförande i övrigt under tiden

efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har att efter omständigheterna

förordna om intagande å

allmän alkoholistanstalt eller vidtaga

annan åtgärd enligt denna lag.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga

drycker samt undandrager sig

övervakning eller bryter mot meddelade

lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,

om han ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert

liv eller sådan åtgärd prövas vara

gagnlös, besluta, att han skall återintagas

å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall

noggrant angivas, i vilka avseenden

den utskrivne brutit mot de meddelade

föreskrifterna, samt redogörelse lämnas

för hans uppförande i övrigt under

tiden efter utskrivningen. Ansökningen

skall för att kunna föranleda

beslut enligt första stycket hava inkommit

till länsstyrelsen före utgången

av den tid, varunder den som

ansökningen avser är underkastad

övervakning eller lydnadsf öreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23—

39 §§ skola äga motsvarande tillämpning

för de fall, varom i denna paragraf

är fråga.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

49 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten.

(Depa r te mentsförs laget:)

56 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän vårdanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten, så och

för verkställighet av beslut om intagens

överflyttning från en allmän

vårdanstalt till annan.

49 a §.

Misstankes den, som enligt meddelat

beslut intagits å allmän alkoholistanstalt

eller, på sätt nedan i 50 § sägs,

frivilligt ingått å sådan anstalt och

därvid förbundit sig att kvarstanna å

anstalten ett år, att hava före utskrivning

från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, och

hör brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prövas

i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brottet,

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas

under villkor, att han'' i egenhändigt

underskriven ansök ning hos anstaltens

styrelse gjort framställning därom

samt skriftligen förbundit sig att

kvarstanna å allmän alkoholistanstalt

under viss tid, som dock ej må överskrida

ett år. Är han omyndig, erford
-

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits

ä allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt

och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten ett år, att hava

före utskrivning från anstalten begått

brott, varå enligt lag icke kan följa

högre straff än böter eller fängelse i

sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal eller har det av målsäganden

angivits till åtal, ankommer

det å statsåklagaren att efter hörande

av anstaltens styrelse avgöra, huruvida

åtal lämpligen bör ske. Har brottet

begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prövas

i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brottet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökan hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt skriftligen

förbundit sig att kvarstanna å

allmän vårdanstalt under viss tid, som

dock ej må överskrida ett år. Är han

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

ras samtycke av den, som enligt lag

har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis

och läkarintyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän

alkoholistanstalt, må kvarhållas

under den tid, som angives i den

skriftliga förbindelsen, men må, när

omständigheterna därtill föranleda,

utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 §

första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den

intagne.

7 Kap.

Om klagan och underställning.

55 §.

Ben, som av nykterhetsnämnd fällts

till böter eller vite, må hos länsstyrelsen

anföra besvär över beslutet inom

trettio dagar från den dag, då han

erhöll del därav, över beslut av nykterhetsnämnd

jämlikt 14 § 2 mom. må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom

tid, som nyss nämnts. Över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag

meddelat beslut må klagan ej föras.

omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans

person.

Vid ansökningen skola fogas åldersbevis

ävensom läkarbetyg, avfattat enligt

av socialstyrelsen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän

vårdanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga

förbindelsen, men må, när omständigheterna

därtill föranleda, utskrivas

tidigare.

Vad i 42, 43, 47 och 48 §§, 49 §

utom 1 mom. tredje stycket samt 50—

53 och 56 §§ stadgats äger motsvarande

tillämpning rörande frivilligt intagna.

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må

överklagas av den som beslutet rör er,

om beslutet innebär utdömande av

vite, förordnande enligt 15 § om övervakning,

meddelande av lydnadsföreskrift,

förverkande av anstånd med

verkställighet eller förordnande enligt

14 § andra stycket. Över annat av nykterhetsnämnd

enligt denna lag meddelat

beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos

länsstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då klaganden erhöll del av

beslutet.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare

må överklagas av den som

beslutet rörer, om beslutet avser fråga

om försökspermission, utskrivning

eller annan vårdfråga eller om det

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majrts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

innebär förordnande om övervakning

eller meddelande av lydnadsf öreskrift.

Talan föres genom besvär hos

socialstyrelsen inom tre veckor från

det klaganden erhöll kännedom om

beslutet.

56 §.

Har länsstyrelse för ordnat, att någon

må intagas å allmän alkoholistanstalt,

avslagit ansökning om intagande

å dylik anstalt, medgivit villkorligt anstånd

med verkställighet av beslut om

sådant intagande, förklarat dylikt anstånd

förverkat, fäUt någon jämlikt

18 eller 21 § till böter eller vite eller

utlåtit sig om ersättning för inställelsen

åt den, som inkallats för att upplysningsvis

höras inför länsstyrelsen,

må ändring i beslutet sökas av den,

som beslutet rörer. Det åligger klagande

att inom en månad från den

dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till länsstyrelsen inkomma

med sina till Konungen ställda besvär.

Länsstyrelsen skall skyndsamt

infordra förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen

saknas, samt, efter att hava införskaffat

den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till socialdepartementet

insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

61 §.

Länsstyrelses beslut må överklagas

av den som beslutet rörer, om beslutet

innebär förordnande om tvångsintagning,

avslag å ansökan härom,

villkorligt anstånd med verkställighet,

förverkande av dylikt anstånd eller

utdömande jämlikt 22 eller 27 § av

vite, så ock då beslutet avser ersättning

åt den som inkallats att upplysningsvis

höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra

förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen saknas,

samt, efter att hava införskaffat

den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till inrikesdepartementet

insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons omhändertagande,

må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning

till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

58 §. 62 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må över beslut av socialstyrelsen må

den, som beslutet rörer, söka ändring den som beslutet rörer söka ändring

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsf ör slaget:)

hos Konungen i socialdepartementet hos Konungen genom besvär, som

före hlockan tolv å trettionde dagen skola hava inkommit till inrikesdeefter

den, då klaganden erhöll del av partementet inom tre veckor från den

beslutet. dag, då klaganden erhöll del av be
slutet.

8 Kap.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §. 63 §.

Yad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

15 §. 64 §.

Då undersökning eller annan åtgärd Då undersökning eller annan åtgärd

pa nykterhetsnämnds föranstaltande enligt denna lag vidtages, bär noga

vidtages, bör noga tillses, att den, som tillses, att den som åtgärden avser

åtgärden avser, icke utsättes för all- icke utsattes för allmän uppmärksammän

uppmärksamhet eller onödigtvis het eller onödigtvis störes i lovlig

störes i lovlig verksamhet. verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden

enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet

av deras åligganden, samarbeta

med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och

andra myndigheter, med alkoholistanstalter,

med organisationer, vilka utöva

social hjälpverksamhet, samt med

systembolag.

65 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden

enligt denna lag, böra samarbeta

med varandra. Inbördes samarbete

bör ock äga rum mellan sådana myndigheter

samt fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och andra myndigheter

ävensom vårdanstalter och

organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

66 §.

Delgivning av kallelser eller andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke vederbörande

myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig

eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för

hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

(63 § första stycket första punkten och

andra—tredje styckena.)

Lämnar någon åt den, som honom

veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å

allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga

drycker eller hjälper någon eljest

sådan person att åtkomma dylika

drycker, straffes med böter från och

med fem till och med tvåhundra

kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika

innefattar förbrytelse mot gällande

bestämmelser angående försäljning av

alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4

kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare och, där sådan

ej finnes, vid allmän domstol.

(Departementsj orsiagei.

givning ej användes, må biträde för

delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

67 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

bör förklaras omyndig eller att förmyndare

i hans ställe eller jämte

honom bör förordnas för hans myndling,

har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

68 §.

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

69 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga drycker

åt den som honom veterligen är

underkastad föreskrift enligt denna

lag om avhållsamhet från bruk av sådana

drycker eller är intagen å allmän

vårdanstalt eller hjälper någon

eljest sådan person att åtkomma

dylika drycker, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

64 §.

Böter och viten, som omförmälas

i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och viten, som i andra fall

ädömas enligt denna lag, tillfalla kronan

och skola, om tillgång saknas till

deras fulla gäldande, förvandlas enligt

allmän strafflag.

(Departementsförslaget:)

70 §.

Viten, som omförmälas i 13 §, tillfalla

kommunens kassa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1932.----

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

Genom lagen upphäves lagen den

12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister (alkoholistlag); dock

att i fråga om anförande av besvär

över beslut, som meddelats före den

1 oktober 1955, förut gällande bestämmelser

skola tillämpas.

Förordnande, som meddelats jämlikt

14 § 2 mom. alkoholistlagen, upphör

att gälla i och med ikraftträdandet

av denna lag.

Kommunal nykterhetsnämnd och

systembolag åligger att i god tid före

lagens ikraftträdande lämna länsnykterhetsnämnd

uppgift om personer,

beträffande vilka beslut meddelats att

rusdrycker icke må till dem utminuteras;

och har länsnykterhetsnämnden

att pröva, huruvida förordnande därom

skall meddelas jämväl enligt denna

lag.

Där i lag eller författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

denna i stället tillämpas. Vad i lag

eller författning finnes stadgat om allmän

alkoholistanstalt skall i stället

avse allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

41

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff skall hava följande ändrade lydelse.

(N uv ar ande lydelse:)‘

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott,

och har den bötfällde under de två senast

förflutna åren blivit tre eller

flera gånger dömd till ansvar för fylleri,

skall åklagaren, innan talan anhängiggöres

om böternas förvandling,

hos vederbörande nykterhetsnämnd

göra anmälan om förhållandet. Har

nämnden ej inom två månader därefter

hos länsstyrelsen gjort ansökan

om den bötfälldes intagande å allmän

alkoholistanstalt, före åklagaren talan

om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan varom

i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnande meddelat

om den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, skall frågan

om böternas förvandling vara förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande,

före åklagaren talan om

böternas förvandling.

(Föreslagen lydelse:)

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för gärning,

varom förmäles i 15 § andra

stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat brott,

och har den bötfällde blivit dömd för

minst tre under de två senast förflutna

åren begångna gärningar, som

nyss sagts, skall åklagaren, innan talan

anhängiggöres om böternas förvandling,

hos vederbörande nykterhetsnämnd

göra anmälan om förhållandet.

Har nämnden ej inom två månader

därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan

om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

före åklagaren talan om böternas

förvandling.

Varder på grund av anmälan varom

i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnande meddelat

om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

skall frågan om böternas förvandling

vara förfallen. Innefattar

beslutet ej sådant förordnande, före

åklagaren talan om böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

43

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om revision av

gällande alkoholistlagstiftning samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1946 tillkallade

dåvarande statsrådet Mossberg åtta sakkunniga för att biträda med utredning

rörande alkoholistvården. De sakkunniga, vilka antog benämningen

1946 års alkoliolistvårdsutredning, utgjordes av landshövdingen Thorwald

Bergquist, tillika ordförande, presidenten i hovrätten över Skåne och

Blekinge Ivar Wieslander, förste provinsialläkaren Elof Edlund, byråföreståndaren

vid Göteborgs stads nykterhetsnämnd Julius Hedvall, ledamoten

av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jon N. Jonsson,

överinspektören för sinnessjukvården, docenten Gunnar Lundquist, direktören

i centralförbundet för nykterhetsundervisning Nils Sundberg samt ordföranden

i Stockholms stads nykterhetsnämnd, medicine licentiaten Hans Öhman.

Den 14 februari 1948 avgav de sakkunniga betänkande med förslag till lag

om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23). Lagförslaget torde få fogas som

bilaga (Bil. A) till protokollet i detta ärende.

I sitt betänkande har utredningen funnit en allmän upprustning av samhällets

alkoholistvård erforderlig samt förordat en betydande förstärkning -—- bl. a. genom väsentligt ökade statsbidrag — av nykterhetsnämndernas och

alkoholistanstalternas ekonomiska och personella resurser ävensom viss nyordning

av systemet för behandling av alkoholmissbrukarna. Enligt utredningens

mening bör ingripande mot alkoholmissbruk kunna ske på ett tidigare stadium

än som är möjligt enligt gällande lagstiftning. I anslutning till denna

sin uppfattning har utredningen använt termen nykterhetsvård i stället för

alkoholistvård såsom eu samlande beteckning för hela detta vårdområde. Utredningens

förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande alkoholistlagen,

har i enlighet härmed givits form av ett förslag till lag om nykterhetsvård.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Över betänkandet bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statens pensionsanstalt, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, universitetskanslern — med överlämnande av utlåtanden från de

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt lärarkollegiet

vid karolinska institutet — direktionen för karolinska sjukhuset, styrelserna

för de tre socialinstituten i riket samt för statens alkoholistanstalter

å Yenngarn, Svartsjö och Haknäs samt i Västervik, styrelsen för statens polisskola,

strafflagberedningen, 1944 års nykterhetskommitté, 1944 års pensionsutredning,

1948 års länsstyrelseutredning, kommittén för social upplysning,

kommittén för partiellt arbetsföra, decentraliseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska polisförbundet,

Föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges poliskommissarier,

styrelsen för polisskolan i Göteborg, Svenska läkarsällskapet

(med vidfogat diskussionsinlägg av professorn J. Tillgren), Svenska läkarnas

nykterhetsförening, Centralförbundet för nvkterhetsundervisning, Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet (förut

Nykterhetsnämndernas riksförbund), Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening,

De erkända alkoholistanstaltemas centralorganisation, Sveriges

fångvårdsmannaförbund, Svenska diakonsällskapet och styrelsen för Strängnäs

stifts diakonistiftelse på Härnö.

Socialstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga länsnykterhetsnämnder

och styrelserna för de erkända alkoholistanstalterna samt vissa

nykterhetsnämnder. Då även flera länsstyrelser inkommit med yttranden från

nykterhetsnämnder samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö

vid sina utlåtanden fogat yttranden av nykterhetsnämnderna i resp. städer,

föreligger yttranden av nykterhetsnämnderna i 25 städer (däribland samtliga

med över 25 000 invånare utom Västerås och Lund) och 5 landskommuner.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden av polismästaren och kriminalpolisintendenten

i Stockholm. Vidare har överlämnats, av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län

yttrande av förste provinsialläkaren i resp. län; av länsstyrelsen i Jönköpings

län yttranden av poliskammaren i Jönköping och landsfiskalerna i Sävsjö och

Gislaveds distrikt; av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren

i Malmö; av länsstyrelsen i Hallands län yttrande av poliskammaren i Halmstad;

av länsst3rrelsen i Skaraborgs län yttranden av landsfogden i länet,

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och Skaraborgs distrikt av nykterhetsnämndemas

riksförbund, ävensom av länsstyrelsen i Västernorrlands län

yttrande av länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Lid utlåtandena från styrelserna för alkoholistanstalterna å Venngarn och

Haknäs har fogats promemorior av föreståndaren för resp. anstalt. Stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg och Malmö har åberopat eller överlämnat yttranden

från olika kommunala nämnder och styrelser, för Stockholms del bl. a.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sjukhusdirektionen i Stockholm, som hänvisat till utlåtanden av t. f. överläkaren

J. Ehrensvärd och överläkarna S. Izikowitz och S. Wohlfahrt.

Vid remissbehandlingen har behovet av en reformering av vårt lands

nykterhetsvård så gott som undantagslöst vitsordats, och utredningens lagförslag

har — även om vissa erinringar framförts mot detsamma —- betecknats

såsom en god grund för en behövlig ny lagstiftning.

Sedan alkoholistvårdsutredningens betänkande avgivits, har ytterligare

förslag framlagts avseende nykterhetsvården. Dels har 1944 års nykterhetskommitté

i delbetänkandena V och VI (SOU 1952:53 och 54), vilka närmare

redovisats i den till innevarande års riksdag framlagda propositionen angående

riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151), i

vissa avsnitt behandlat detta ämne, särskilt såvitt rör frågor av ekonomisk och

organisatorisk natur, dels har de s. k. nykterhetsnämndssakkunniga i sitt

den 19 november 1953 avgivna betänkande (stencilerat) förordat vissa

kompletteringar till av alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén

föreslagna reformer.

Över sistnämnda betänkande har yttranden efter remiss avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs

och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, nykterhetsnämnderna

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och Centralförbundet

för nykterhetsundervisning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs

län har överlämnat yttranden av länsnykterhetsnämnderna i resp. län, varjämte

länsstyrelsen i förstnämnda län överlämnat yttranden av statens

socialvårdskonsulent i sjätte distriktet, nykterhetsnämnderna i Hälsingborg,

Lund och Landskrona samt drätselkammaren i Lund.

Liksom alkoholistvårdsutredningens förslag innefattar jämväl nykterhetskommitténs

och de nykterhetsnämndssakkunnigas betänkanden spörsmål av

såväl legislativ som ekonomisk art. Vid övervägande av dessa skilda frågor

har jag kommit till den uppfattningen, att en tidsenlig upprustning av nykterhetsvården,

jämväl med hänsyn till rusdrycksförsäljningens framtida utformning,

är av behovet starkt påkallad. Inom inrikesdepartementet har därför

på grundval av förenämnda betänkanden utarbetats förslag dels till en ny

lagstiftning om nykterhetsvården, innefattande vissa följdändringar också i

annan lagstiftning, dels till en allmän ekonomisk upprustning av den öppna

nykterhetsvården. Sistnämnda förslag redovisas i en särskild proposition,

som samtidigt framlägges (prop. nr 158). I förevarande proposition skall

främst de förslag behandlas, som faller inom lagstiftningens ram.

■lag anhåller således nu att till behandling få upptaga de huvudsakligen

legislativa spörsmålen. Innan jag går närmare in härpå vill jag dock först

i korthet beröra vissa allmänna isynpunkter på frågan om en reformerad nykterhetsvård.

Jag vill då börja med att redogöra för några grunddrag i det

nuvarande systemet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Allmänna synpunkter på frågan om eu reformerad

nykterhetsvård.

Några grunddrag i det nuvarande systemet.

I vidare bemärkelse innefattar nykterhetsvård all verksamhet, som avser

att främja nykterheten samt bekämpa alkoholmissbruket och dess skadeverkningar.

Med denna bestämning innesluter nykterhetsvård även ordningen för

försäljning av alkoholhaltiga drycker, i varje fall sådan denna reglerats i vårt

land, f. n. särskilt genom förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning

av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av

pilsnerdricka. Jämväl den straffrättsliga regleringen av fylleribrott och liknande

förseelser kan anses som ett led i samhällets nykterhetsvård. Bortsett

härifrån återfinnes de huvudsakliga reglerna för nykterhetsvården i Sverige

i lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Denna lag, som ersatte den första svenska alkoholistlagstiftningen av år

1913, var resultatet av ett omfattande utredningsarbete, redovisat i propositionen

nr 164 till 1931 års riksdag. Alkoholistlagen har vid flera tillfällen

ändrats; de betydelsefullaste ändringarna skedde genom lag den 3 juni 1938

(nr 215).

Alkoholistlagen innefattar några stadganden av betydelse för nykterhetsvården

i vidare bemärkelse. Den innehåller sålunda bestämmelser om organen

för samhällets nykterhetsvård — nykterhetsnämnderna -—- och ger dessa vissa

allmänna uppgifter. Enligt lagens 3 § har sålunda nykterhetsnämnd till uppgift

att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde samt att

vidtaga åtgärder som fordras för dess höjande. Därvid åligger det nämnden

särskilt bl. a. att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap

genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare

av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av

sådana drycker ävensom att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom

framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter.

I huvudsak reglerar emellertid alkoholistlagen behandlingen av alkoholmissbrukare.

Ingripande med stöd av alkoholistlagen kan ske mot den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, om detta hans levnadssätt tillika medför fara eller allvarlig

olägenhet för samhället i ett eller annat avseende, som närmare preciserats i

lagens första paragraf. Grunden för samhällets ingripande är sålunda av social

natur, och åtgärder kan i princip icke vidtagas mot alkoholmissbrukare

förrän mera allvarlig social.skada eller fara för sådan skada uppkommit.

Den närmaste befattningen med ärenden enligt alkoholistlagen tillkommer

i varje kommun en genom val utsedd nykterhetsnämnd. Om särskild nykterhetsnämnd

ej är tillsatt, utgöres nykterhetsnämnden av kommunens fattigvårds

styrelse. Inom varje län övar en länsnykterhetsnämnd tillsyn över de

kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet och lämnar dem vägledning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

bistånd. Länsnykterhetsnämnderna består i regel av fem ledamöter, utsedda

två (varav en läkare) av socialstyrelsen, en av länsstyrelsen och två av landstinget,

Högsta tillsynsmyndighet för nykterhetsvården är socialstyrelsen.

Nykterhetsnämnd har rätt — liksom även skyldighet — att på eget initiativ

vidtaga åtgärder mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. I regel torde

nämnden få kännedom om att någon på sådant sätt missbrukar alkohol genom

anmälan t. ex. från polis, läkare eller anhörig. Polis, åklagarmyndighet och

läkare är pliktiga att i förekommande fall göra anmälan. Sedan nämnden

genom undersökning skaffat sig närmare kännedom om ett anmält fall, som

finnes böra föranleda ingripande enligt lagen, har nämnden i allmänhet att

i första hand vidtaga för alkoholmissbrukarens rättelse lämpade hjälpåtgärder

av förebyggande natur, såsom att ställa honom under övervakning. Det

kan även komma i fråga att förmå vederbörande att rådfråga läkare eller frivilligt

söka vård å lämplig anstalt. I övrigt finnes endast i så måtto föreskrifter

om medicinsk medverkan i den öppna vården, att nämnden som ett

led i den förberedande undersökningen kan ålägga den som är föremål för

denna att inställa sig inför läkare. — Kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet bestrides i huvudsak av vederbörande kommun,

som dock i viss begränsad omfattning härför erhåller stöd av statsmedel

(med s/4 av nämndens utgifter, dock med högst 1500 kronor för år).

Om hjälpåtgärder uppenbarligen är utsiktslösa eller dessa icke lett till

åsyftat resultat, har nykterhetsnämnden att föranstalta om att alkoholmissbrukaren

intages å alkoholistanstalt, Nykterhetsnämnd samt jämväl polismyndigheten

på orten äger emellertid -— även om situationen ej är den nyss

angivna — göra framställning om tvångsintagande å sådan anstalt, nämligen

om den åt alkoholmissbruk hemfallne i följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga, säkerhet eller eget liv eller om han för ett kringflackande

liv. År faran överhängande, kan provisoriskt omhändertagande ske. Beslut om

tvångsintagning meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall dessförinnan

bereda den person, vars omhändertagande ifrågasatts, tillfälle att yttra sig

över ansökningen samt pröva, huruvida denne kan antagas låta sig rätta genom

hjälpåtgärd, och äger själv förordna om sådan åtgärd.

I trängande fall kan länsstyrelsen redan innan alkoholmissbrukaren hörts

föranstalta om att han tillfälligt omhändertages. Länsstyrelsen kan även förordna

om anstånd med verkställighet av beslut om omhändertagande. Besvär

över länsstyrelsens beslut om tvångsintagning får föras hos Kungl. Maj:t i

regeringsrätten, men beslutet må, om ej annorlunda förordnas, verkställas

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Den med intagningsrätt utrustade slutna vården av alkoholister sker på allmänna

alkoholistanstalter. Dessa anstalter är antingen statliga eller av

Kungl. Maj:t erkända. Statliga anstalter finnes f. n. inrättade för män å

Venngarn och Svartsjö samt i Sala och för kvinnor å Haknäs samt i anslutning

till fångvårdsanstaltcn i Växjö. De erkända anstalterna, vilka i allmänhet

drives av för ändamålet inrättade stiftelser, är till antalet 15, varav

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

en för kvinnor. Det totala platsantalet i nykterhetsvårdens anstaltssystem

uppgick den 1 februari 1954 till 1 093. Vid samma tidpunkt var 2 436 personer

intagna på alkoholistanstalterna. Av dessa var dock 1420 permitterade

eller eljest frånvarande, varför den faktiska beläggningen utgjorde 1 016.

Den som på grund av slutligt beslut intages å allmän alkoholistanstalt kan

kvarhållas där under ett år. Har han förut varit intagen å en sådan anstalt

och har beslutet meddelats inom fem år från senaste utskrivningen, får han

kvarhållas under två år. I undantagsfall kan en kvarhållningstid på två år

utöver de sålunda angivna tiderna komma i fråga, nämligen för vårdtagare,

som är särskilt farliga eller straffriförklarade, samt beträffande dem som

förut minst tre gånger varit intagna å allmän alkoholistanstalt och på nytt

intagits där på grund av ett förordnande inom ett år från den senaste utskrivningen.

De sålunda bestämda tiderna är icke ovillkorligen bindande. Utskrivning

skall nämligen ske tidigare, om det. finns grundad anledning antaga att den

intagne kommer att föra ett nyktert och ordentligt liv. Yidare får permittering

på försök ske, i allmänhet förenad med särskild övervakning ofta även

med lydnadsföreskrifter.

Alkoholistvårdsutredningen,

För att belysa frågan om behovet av en reformerad nykterhetsvård har

alkoholistvårdsutredningen framlagt vissa statistiska beräkningar. Yissa av

dessa har avseende å alkoholmissbrukets utbredning i samhället. Då det i

den följande redogörelsen för nykterhetskommitténs förslag kommer att

upptagas en delvis på senare rön byggd framställning härutinnan, torde det

här vara tillfyllest med allenast en hänvisning till betänkandet i berörda del

(sid. 40 o. ff.).

Rörande beskaffenheten av nykterhetsvårdens klientel ur

medicinsk synpunkt har utredningen efter en enkät till föreståndarna

för de olika alkoholistanstalterna funnit, att av samtliga den 6 november 1946

på dessa anstalter närvarande 892 vårdtagare sammanlagt 291 eller ca 33 %

var i behov av vård å medicinskt ledd specialanstalt. Beträffande 27 % åberopades

övervägande psykiska symtom och beträffande 6 % kroppsliga.

Utredningen har vidare genom en särskild expert verkställt en socialpsykiatrisk

undersökning av ett visst antal slumpvis utvalda anstaltsklienter.

Av denna framgår, att av 100 manliga vårdtagare å 11 olika anstalter endast

23 var kroppsligt friska och utan defekter. Den psykiatriska undersökningen

av dessa 100 fall visade, att olika former av psykopati förelåg i 26 fall och insufficienstillstånd

av lättare grader i 44 fall. Utredningen påpekar, att läkarundersökningar,

som tidigare vid två tillfällen verkställts av på Svartsjö och Venngarn

intagna, givit ett ännu större procenttal psykiskt sjuka eller abnorma. De

sakkunniga tillägger:

Anstaltsklientelet är emellertid icke representativt för hela den grupp

individer, som den nutida alkoholistvården sysselsätter sig med. Särskilt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

är detta icke fallet i fråga om de båda sistnämnda svenska undersökningarna,

som ju gällde ett urval av det mest socialt och psykiskt-biologiskt belastade

anstaltsklientelet. Den största gruppen av alkoholistvårdens klientel behandlas

ju utanför anstalterna ofta icke utan framgång med enbart miljösanerande och

psykologiskt-pedagogiska medel, vilket talar för att det relativa antalet »sjuka»

missbrukare inom denna grupp icke är så högt som inom anstaltsgruppen. Det

är dock påfallande, att många bland alkoholmissbrukama i gemen visa tecken

på sjukdom eller abnormitet, en iakttagelse som även lekmannen inom alkoholistvården

ofta på senare år gjort.

Resultatet av behandlingen på alkoholis t anstalter na belyses

av en av socialstyrelsen efter framställning från utredningen verkställd statistisk

undersökning rörande de personers förhållanden intill nuvarande tid,

vilka för första gången intogs å allmänna alkoholistanstalter år 1936. Undersökningen

redovisas i en bilaga till utredningens betänkande, till vilken torde

få hänvisas. Här må endast nämnas, att av de 474 år 1936 första gången internerade

personer, som med säkerhet levde den 31 december 1946 så kunde

8—10 år efter första intagningen 45,6 % betraktas som grova alkoholmissbrukare

medan 22, i % visade tendens till missbruk och 20,7 % hänfördes till

måttliga förbrukare. Endast 4 % var absolutister eller nästan absolutister.

I anslutning till de gjorda expertundersökningarna rörande nykterhetsvårdens

klientel har utredningen framlagt vissa principiella synpunkter

på alkoholmissbruket och dess orsaker. Utredningen har härvid såsom

missbruk betecknat varje sådant bruk av alkohol, som medför uppenbar

skada — av fysisk, psykisk, social eller ekonomisk art — för brukaren själv

eller hans omgivning. Sammanfattningsvis framhåller utredningen om orsakerna

till alkoholmissbruket:

Alkoholmissbrukare äro ofta sjuka eller abnorma personer, antingen deras

alkoholmissbruk betingas av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning

eller sjukdom av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller

felutvecklade. En viktig förutsättning för uppkomsten av alkoholmissbruk i

det enskilda fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av

den miljö, i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Är miljön otillfredsställande

ur denna synpunkt, äro betingelserna för utveckling av alkoholmissbruk

större särskilt hos icke normalt utrustade eller med svaghet eller

sjukdom behäftade individer. Uppkomsten och fortvaron av ett dylikt missbruk

hos en individ består sålunda av ett komplicerat samspel mellan missbrukarens

konstitutionella eller förvärvade egenskaper eller eventuella sjukdomstillstånd

och hans miljöförhållanden.

Utredningen tillfogar att om alkoholmissbrukets orsaker sålunda är mångskiftande,

samhällets åtgärder också måste anordnas på ett sådant sätt, att

även dessa får ett så mångskiftande innehåll som möjligt. Detta krävde i sin

tur en utbyggnad av hela den nykterhetsvårdande organisationen. Till ledning

för övervägandena rörande behovet av en sådan utbyggnad har utredningen

framlagt bl. a. de förut omnämnda beräkningarna av alkoholmissbrukets utbredning

i samhället.

Sedan utredningen härefter framfört vissa synpunkter på frågan om medi
4—229948

Dihana till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

cinsk behandling av alkoholmissbrukare samt redogjort för de olika speciella

behandlingsmetoder, som kan komma i fråga, har den i ett särskilt

kapitel dragit upp huvudlinjerna för den reform av nykterhets vården,

som den funnit påkallad. Härvid har till en början understrukits

vikten av att de medicinska synpunkterna vid alkoholmissbrukares behandling

ägnades väsentligt större uppmärksamhet än vad som hittills skett.

Utredningen framhåller bl. a., att personer som missbrukar alkohol principiellt

torde böra betraktas som fysiskt eller psykiskt alkoholskadade framför allt

medan alkoholbedövningen varade och under tiden närmast efter dess upphörande.

De första åtgärderna vid deras behandling borde sålunda i princip

vara desamma som beträffande på annat sätt sjuka personer.

Utredningen har emellertid samtidigt betonat, att miljöns beskaffenhet spelade

en viktig roll vid uppkomsten av alkoholmissbruk och till förhindrande

av återfall i sådant missbruk samt att även icke medicinska åtgärder vore av

största värde vid behandlingen av alkoholmissbrukare. Som exempel på dylika

icke medicinska metoder nämnes placering av alkoholmissbrukare i helnykter

miljö, metoden att med psykologisktrpedagogiska hjälpmedel öva sådana personer

att avhålla sig från alkoholdrycker samt sociala åtgärder och personlig

påverkan i olika former. De sakkunniga fortsätter:

Samhällets verksamhet till bekämpande av alkoholmissbruket bör sålunda

gå ut på att påverka såväl sjukdoms- och abnormtillstånd som miljöfaktorer,

vilka framkalla eller främja missbruket. I fråga om den första gruppen faktorer

bör detta kunna ske effektivare, om ökad medverkan av läkare säkerställes

inom denna verksamhet och bättre förutsättningar för medicinsk forskning

rörande alkoholistproblemet skapas. Åtgärder härför få dock icke genomföras

på bekostnad av de psykologiska och sociala åtgärder, som behöva vidtagas

för att påverka den senare orsaksgruppen. Medicinska, psykologiska och

sociala åtgärder äro sålunda alla värdefulla. De böra dock rationellt samordnas.

Målet för nykterhetsvården bör enligt de sakkunnigas mening vara att varje

missbruksfall blir föremål för en så utvecklad och individualiserad behandling

på flera fronter som möjligt, syftande till att skapa förutsättningar för en

helnykter livsföring.

Utifrån den sålunda angivna grundsynen på nykterhetsvårdens aktuella uppgifter

har utredningen ansett, att reformer och förbättringar erfordras i åtskilliga

hänseenden, vilka preciseras i följande punkter.

1. Alkoholmissbrukare blir alltjämt i stor utsträckning icke föremål för nykterhetsvårdsorganens

uppmärksamhet och åtgärder. Härutinnan hänvisas bl. a.

till det i en bilaga till betänkandet påvisade förhållandet, att i ungefär Vs

av rikets kommuner hade år 1946 ingen åtgärd enligt alkoholistlagen överhuvud

verkställts.

2. I den utsträckning åtgärder kommit i fråga, har dessa ofta icke skänkt

det effektiva skydd mot alkoholmissbrukares sociala skadegörelse, som ur

samhällets synpunkt måste anses erforderligt och önskvärt, eller icke i tillräcklig

mån varit ägnade att verkligen bota sociala alkoholskador. De sakkunniga

uttalar härutinnan:

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

I fråga om skyddet mot missbrukares samhällsskadliga beteende är den nuvarande

lagstiftningen behäftad med vissa brister särskilt då det gäller att

värna medborgarna mot s. k. farliga missbrukare. Redan genom en effektivare

tillämpning av nuvarande alkoholistlag, ett spörsmål som icke endast är av

ekonomisk utan även av organisatorisk natur och dessutom sammanhänger med

lagtillämpamas personliga intresseinriktning och nära förtrogenhet med lagens

olika skyddsmedel, skulle mycket kunna vinnas för ett bättre samhällsskydd

och snabbare och effektivare botande av sociala alkoholskador. Självfallet är

dock detta skydd och sådant botande också en fråga om tillräckliga ekonomiska

resurser för tillämpningsorganen att anställa kompetent personal och att

genom denna vidtaga olika ändamålsenliga behandlingsåtgärder. Detta gäller

även den slutna vården, vars behandlingsresultat hittills ur olika synpunkter

icke kan anses tillfredsställande. Återfallen bland anstaltsklientelet äro alltför

talrika för att man icke skulle ägna ökad uppmärksamhet åt behandlingssynpunkten

och söka sätta anstalterna i stånd att skänka de intagna en rikare

differentierad vård än som nu är möjlig.

3. Åtgärderna mot alkoholmissbrukare har i sin praktiska utformning icke

alltid motsvarat det föreliggande behovet av rationell medicinsk behandling av

fysiska eller psykiska sjukdomar eller abnormiteter. Den medicinska synpunkten

på alkoholistproblemet hade överhuvud icke på nöjaktigt sätt kommit

till sin rätt i nykterhetsvården.

I förstnämnda hänseende föreslår de sakkunniga en utvidgning av lagens

tillämpningsområde, så att ingripande mot en alkoholmissbrukare kan ske tidigare

d. v. s. på ett ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av pågående

alkoholmissbruk än som nu är möjligt. För att förstärka organisationen borde

vidare en särskild nykterhetsnämnd tillsättas i varje kommun. Lagändringar

borde genomföras så att nykterhetsnämnderna i ökad utsträckning försågs

med uppgifter om alkoholmissbrukare. Överhuvud borde samarbetet mellan

olika myndigheter och nykterhetsnämnderna stärkas.

Med avseende å effektiviteten hos de nykterhetsvårdande organens verksamhet

och behovet av bättre resurser för att hindra alkoholmissbrukares

skadegörelse torde enligt utredningens mening den mest framträdande bristen

vara av ekonomisk natur. Utredningen anser, att staten i avsevärt större utsträckning

än f. n. borde svara för kostnaderna för såväl öppen som sluten vård

av alkoholmissbrukare, så att denna kan ytterligare differentieras och förbättras

och samarbetet mellan nykterhetsnämnderna och anstalterna utvidgas.

Utredningen föreslår därför höjda statsbidrag till såväl nykterhetsnämndernas

som alkoholistanstalternas verksamhet, varjämte vårdkostnaderna å anstalterna

föreslås skola i sin helhet täckas av statsmedel. — I detta sammanhang må

nämnas, att det förut omförmälda förslaget om utvidgning av lagens tillämpningsområde

enligt utredningens uppfattning borde kunna resultera i ett

bättre samhällsskydd mot alkoholmissbrukare samt vid behandlingen bättre

tillgodose behovet av sådant skydd. Utredningen understryker emellertid, att

den personliga friheten icke finge onödigt inskränkas och föreslår för att om

möjligt tillfredsställa rättssäkerhetens krav en viss omläggning av proceduren

vid beslut om alkoholmissbrukares internering.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Yad slutligen angår det tredje område, där utredningen funnit reformer påkallade,

nämligen beträffande den medicinska behandlingen av vissa alkoholmissbrukare,

föreslås med hänvisning till det trängande och omfattande behovet

av sådan behandling att fyra särskilda sjukhus för hithörande ändamål

inrättades. Ett av dessa borde uppföras i Stockholm snarast möjligt och

de övriga tre sedan erfarenheter vunnits av det första sjukhusets verksamhet.

Anordnande och drift av dessa sjukhus borde helt bekostas av staten. Utredningen

föreslår även vissa andra åtgärder i syfte att giva de medicinska synpunkterna

på alkoholistproblemet ökat utrymme.

Författningsmässigt har den sålunda föreslagna reformeringen av alkoholistvården

tagit sig uttryck i ett förslag till helt ny lagstiftning, som skulle

ersätta den nuvarande alkoholistlagen. Utredningen har nämligen funnit, att

denna behövde redigeras om med hänsyn till såväl de föreslagna viktiga ändringarna

som de olika tillägg som gjorts efter lagens tillkomst. I lagförslaget

hade, framhåller utredningen, dessa ändringar inarbetats och de redaktionella

justeringar och den omplacering av de olika stadgandena företagits, vilka erfordrades

för en logisk uppbyggnad av lagen.

Beträffande förslagen om en ekonomisk upprustning av nykterhetsnämnderna

samt inrättandet av speciella alkoholistsjukhus torde få hänvisas till

den särskilda propositionen härom, vilken samtidigt framlägges.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om en utbyggnad av den samhälleliga

nykterhetsvården har vid remissbehandlingen från olika håll betecknats som

värdefullt och val ägnat att läggas till grund för det fortsatta reformarbetet.

Frågan om behovet av en reform på detta område har utförligt behandlats

av socialstyrelsen, som till en början framhåller, att de senaste årens utbyggnad

av de ekonomiska hjälpformerna haft ett stort värde även från nykterhetssynpunkt,

eftersom fattigdom och låg försörjningsstandard utgjorde

god jordmån för alkoholism och därmed förknippade sociala skadeverkningar

i form av vanvård av barn, bristande hygien och ökade hälsorisker, sjukdom,

olycksfall och kriminalitet m. m. Socialstyrelsen fortsätter:

Det socialt skadliga alkoholmissbruket har emellertid även andra växtbetingelser

än otillfredsställande försörjningsförhållanden. Trots de senare

årens obestridliga förbättringar i fråga om de sämst ställdas levnadsförhållanden

ha alkoholskadorna icke visat tecken att avtaga. Under den allra

sista tiden synas dessa skador tvärtom befinna sig i tilltagande. Här måste

sålunda andra orsaksfaktorer än materiellt dåliga levnadsbetingelser spela in

och göra speciella nykterhetsfrämjande åtgärder från samhällets sida erforderliga.

Om alkoholseden kunde trängas tillbaka, skulle detta helt visst medföra

en minskning i det samhällsskadliga missbruket av alkohol. Spörsmålet

härom är emellertid utomordentligt komplicerat och kan i detta sammanhang

endast antydas. En betydelsefull faktor härvid är givetvis ordningen för alkoholförsäljningen

men socialstyrelsen finner med avseende härå icke opåkallat

att framhålla, att det finns en benägenhet att överdriva räckvidden av denna

ordnings betydelse för alkoholmissbrukets stävjande. Även om- det skulle

visa sig möjligt att finna en sådan lösning i fråga om alkoholförsäljningen,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

som medförde, att alkoholkonsumtionen nedginge högst avsevärt, så har man

enligt socialstyrelsens mening likväl icke att räkna med att omfattningen av

det samhällsskadliga missbruket av alkohol skulle komma att nedgå i samma

proportion. Förutom allmänna välfärdsanordningar och en speciell regim

i fråga om alkoholförsäljningen erfordras därför, för att verksamt bekämpa

alkoholmissbruket och lindra dess följder i olika avseenden, en särskild organisation

och verksamhet för nykterhetsvård med uppgift att bringa effektiv

hjälp åt sådana människor, som periodvis eller mera ihållande missbruka

alkohol.

Behovet av en slagkraftig nykterhetsvård har under senare år icke rönt

tillräckligt beaktande av statsmakterna. Medan den allmänna socialvården

kraftigt utbyggts med olika förmåner åt medborgarna av väsentligen ekonomisk

art, bär betydelsen av nykterhetsfrämjande åtgärder, enkannerligen effektiva

nykterhetsvårdsåtgärder, i stort sett förbisetts. De år 1944 vidtagna åtgärderna

med anledning av den s. k. snabbutredningen angående nykterhetstillståndet

under krigsåren (SOU 1944: 3) voro alltför obetydliga för att jäva

detta omdöme. De åsyftade resultaten av de sociala förmånerna ha i alltför

många fall gått till spillo, på grund av att de tillgängliga organen och

hjälpmedlen för bekämpande av alkoholismen icke ha motsvarat behovet.

Först genom tillsättande av 1944 års nykterhetskommitté och 1946 års alkoholistvårdsutredning

ha hithörande frågor vunnit den uppmärksamhet från

samhällets sida, som de förtjäna.

Avslutningsvis framhåller socialstyrelsen, att den utginge från att nykterhetskommitténs

förslag icke komme att medföra grundväsentliga ändringar i

fråga om den samhälleliga nykterhetsvården. Förslagen i alkoholistvårdsutredningens

betänkande innebure; enligt styrelsens mening, ett minimum för

att skänka denna starkt försummade vårdverksamhet en tillfredsställande

organisation och effektivitet.

Liknande synpunkter anföres av medicinalstyrelsen, som anser alkoholmissbruket

med hänsyn till sin omfattning, sina sociala följder och sin höga

grad av invaliditet tillhöra de folksjukdomar, mot vilka lämpliga åtgärder

snarast bör vidtagas. De med gällande alkoholistlag förenade nackdelarna

vore så betydande, att enligt medicinalstyrelsens mening uppskov med

en effektivare och mera medicinskt betonad lagstiftning icke vore försvarligt.

I motsats till socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och det alldeles övervägande

flertalet av de remissinstanser, som ur mera allmänna synpunkter

behandlat utredningens förslag, ställer sig statskontoret kritiskt till detsamma.

Statskontoret finner utredningen visa, att alkoholmissbruket ej hade

sådan utbredning i vårt land, att alkoholistvårdens utbyggande kunde betraktas

som en av de socialvårdsfrågor, vilka trängde till omedelbara och mera

genomgripande åtgärder. Statskontoret hänvisar härvid bl. a. till att antalet

fylleriförseelser, för vilka personer sakfällts, nedgått från 52 571 i medeltal

1913/15 till 30 688 år 1946 samt framhåller att antalet på sinnessjukhus intagna

vid 1946 års slut var inemot sju gånger så många som alkoholistanstaltsklientelet.

Programmet för en förbättring av alkoholistvården borde därför

kunna uppläggas på längre sikt och samordnas med övriga aktuella reformer

inom socialvården.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Beträffande alkoholistvårdsutredningens principiella synpunkter på

alkoholmissbruket och dess orsaker samt den därav betingade

utformningen av samhällets åtgärder häremot har socialstyrelsen

förklarat sig se på dessa problem på samma sätt som utredningen och sammanfattat

den gemensamma uppfattningen på följande sätt:

Arten och beskaffenheten av den samhälleliga insatsen för alkoholismens

bekämpande måste givetvis anpassas efter alkoholmissbrukets primära orsak.

I vissa fall är missbruket otvivelaktigt konstitutionellt betingat och därför

att anse såsom ett huvudsakligen medicinskt-psykiatriskt problem. Vårdmedlen

i ett dylikt fall böra då självfallet primärt vara av medicinsk karaktär.

I andra fall är orsaken av mera social-psykologisk natur och missbruket

att betrakta som i främsta rummet en miljöskada. Samhällets åtgärder i ett

dylikt fall böra då erhålla en motsvarande prägel. Socialstyrelsens erfarenheter

såsom uppsiktsmyndighet över alkoholistvården giva emellertid mycket

bestämt vid handen, att det endast är mera undantagsvis som enbart konstitutionella

eller enbart miljöfaktorer utgöra hela grunden för missbruket

i de individuella fallen. I allmänhet är det flera orsaker, dels av konstitutionell

natur, dels miljöbetingade, som samverka till uppkomsten av alkoholmissbruk.

Härav följer att den samhälleliga insatsen för att vara verksam

och effektiv måste vara på motsvarande sätt nyanserad. För detta ändamål

erfordras en utbyggnad av den nuvarande nykterhetsvården —- vilken hittills

huvudsakligen har varit inriktad på de i och för sig viktiga skyddsuppgifterna

och på att lösa sociala och personliga problem för klientelet —- så att

denna även kommer att omfatta medicinsk vård och behandling.---

Konsekvenserna av denna uppfattning är, att alkoholismen måste uppfattas

icke endast såsom ett medicinskt problem och heller icke enbart såsom en

social fråga utan såsom ett sammansatt problem, vilket kräver en kombinerad

terapi och ett system av organ i stånd att lämna sådan terapi.

I likhet med socialstyrelsen framhåller direktören för alkoholistanstalten å

Venngarn, att de åtgärder som avser medicinsk behandling icke finge genomföras

på bekostnad av psykologiskt-pedagogiska och sociala åtgärder, vilka

alltjämt måste ingå som viktiga led i behandlingen av alkoholmissbrukare.

Mot denna grundsyn har olika kommunala myndigheter inom Stockholms

stad vänt sig och hävdat, att de medicinska synpunkterna icke av utredningen

tillmätts den centrala betydelse de förtjänade. Sålunda pekar stadens kammarkontor

på att överläkaren vid Beckomberga sjukhus, S. Izikowitz, i sitt

yttrande konsekvent sett vården av alkoholister som sjukvård och ifrågasatt

lämpligheten av att nykterhetsvården skall omhänderhas av nykterhetsnämnderna.

Sammanfattningsvis anför kammarkontoret:

Om den moderna tesen att alkoholmissbruk är ett sjukdomsutslag accepteras,

gives anledning att grundligt överväga hittills tillämpade principer

rörande nykterhetsvårdens inriktning, metoder och organisation. Nykterhetsvården

vore då jämförlig med sjukdomsbekämpande i allmänhet, där ingripanden

mot den enskilde annat än på hans egen önskan endast borde ifrågakomma,

då samhällsskyddet så krävde. Nykterhetsvården borde då ock rimligen

ingå i sjukvårdsorganisationen. Kammarkontoret anser, att det föreliggande

förslaget icke föregåtts av tillräckligt grundliga överväganden av nu

angiven principiell natur.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

55

Stockholms stads drätselnämnd ''har i huvudsak anslutit sig till de av kammarkontoret

anförda synpunkterna. Med hänvisning härtill har det i remissärendet

föredragande borgarrådet anfört hl. a.:

Förnyade överväganden rörande ett mera konsekvent bedömande av alkoholistvårdens

utformning som en korrektiv socialvårdsuppgift eller som en

rent sjukvårdande uppgift borde enligt min mening komma till stånd, innan

genomgripande förändringar i nuvarande lagstiftning företagas. —- — —

Redan av de i ärendet redovisade yttrandena synes emellertid klart

framgå, att den medicinska sidan av nykterhetsvården hade bort starkare betonas

i betänkandet och att den medicinska sakkunskapen borde anlitas i

större utsträckning vid denna vård än vad förslaget innebär.--—

I avvaktan på ett sålunda förordat förnyat övervägande av den principiella

och centrala frågan rörande nykterhetsvårdens inriktning och medel torde de

av kommittén framlagda enskilda förslagen, som icke ha intimt samband med

denna principfråga, kunna genomföras till båtnad för nykterhetsarbetet.

Stadsfullmäktige i Stockholm har på hemställan av stadskollegiet till besvarande

av remissen överlämnat yttranden av olika myndigheter inom staden,

bl. a. de förut delvis refererade, samt åberopat ett uttalande av borgarrådsberedningen,

vari anföres:

Beredningen, som i allt väsentligt kan ansluta sig till vad föredragande

borgarrådet anfört, finner de principiella erinringar, som riktats mot alkoholistvårdsutredningens

förslag, äga en så stor tyngd, att utredningen icke kan

anses ge tillräcklig grund för den fortsatta utbyggnaden av samhällets nykterhetsvård

på längre sikt. Denna fråga torde därför böra ytterligare övervägas,

lämpligen i ett vidare sammanhang med samhällets psykiska hälso- och sjukvård,

med vilken alkoholistvården obestridligen hör mycket nära samman.

Vikten av att de medicinska synpunkterna bättre beaktades vid reformarbetet

har understrukits även från annat håll än från Stockholms stad.

Svenska stadsförbundet anser sålunda, att det i lagtexten kraftigare borde

ha betonats att största uppmärksamhet borde ägnas åt alkoholproblemets

medicinska sida. Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Kurön finner det

anmärkningsvärt, att de medicinska synpunkterna på alkoholismen satt

så ringa spår i det föreliggande lagförslaget, och anför exempel på områden

inom alkoholistvården, som från denna utgångspunkt borde kunna reformeras

och moderniseras. Svenska läkarnas helnykterhetsförening framhåller,

att det visserligen icke vore lätt, att i den mer än 30-åriga, erkänt goda

socialinriktade behandlingen inarbeta den medicinska forskningens rön, men

att de medicinska synpunkterna i utredningen kapitulerade väl tidigt, kanske

bl. a. på grund av frånvaron av profylaktisk syn. I sistnämnda hänseende

påtalar föreningen, att profylax, allmänpreventiva åtgärder, utsikten att genom

uppfostran, upplysning, diskussion av det alkoholfria levnadssättet och dess

för- och nackdelar för den personliga hygienen icke diskuterats.

Å andra sidan uttalar länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län tveksamhet

om det lämpliga i vad utredningen anfört om att alkoholskadade personer

i princip vid behandling skall jämställas med sjuka och påpekar, att dessa

personer ofta framhåller att deras tillstånd är oförvållat och gärna stärkes i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den föreställningen att de är sjuka personer, som icke är ansvariga för

sina handlingar. Svenska nykter hetsvår ds förbundet finner utredningens uttalande

på denna punkt alltför ensidigt och framhåller begränsningen i den på

utredningens uppdrag fullgjorda medicinska undersökningen. Jämförelse saknades

med klientel ur den öppna (förebyggande) nykterhetsvården och med

personer utanför nykterhetsnämndernas arbetsområde.

Vad härefter angår själva lagförslaget, har tanken att ersätta alkoholistlagen

med en helt ny lag ej mött några gensagor. Visserligen har — såsom

närmare skall redovisas i följande avsnitt — från olika håll förordats uppskov

med förslagets genomförande i vissa delar men i stort sett har lagförslaget

gillats av det övervägande flertalet hörda myndigheter och organisationer

och betecknats som en god grund för en ny lagstiftning. Socialstyrelsen

finner förslaget i fråga om såväl det materiella innehållet som dispositionen

och den språkliga utformningen innebära ett betydande framsteg i förhållande

till den gällande lagen. Nykterhetsnämnden i Hälsingborg uttalar tillfredsställelse

med lagtextens klarhet och överskådlighet. Liknande uttalanden

förekommer i flera remissvar.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén har givetvis icke kunnat undgå att i betydande utsträckning

beakta synpunkter, som är nära förknippade med nykterhetsvården.

Vissa av dess undersökningar är i själva verket av det största intresse

för denna gren av socialvården, och ett flertal av dess förslag tar

direkt sikte på reformer inom nykterhetsvården. I tidigare avgivet yttrande

över alkoholistvårdsutredningens förslag har nykterhetskommittén i princip

tillstyrkt de föreslagna reformerna och de av kommittén numera framlagda

betänkande^ innefattar icke någon ändring i den sålunda intagna ståndpunkten.

Vad nykterhetskommittén i skilda hänseenden föreslagit, såvitt angår

nykterhetsvården, skall i det följande refereras i de sammanhang, vartill de

olika förslagen har anknytning. Här skall endast i korthet återgivas resultatet

av vissa undersökningar, som av kommittén utförts, och vilka ger en

relativt aktuell bild av nykterhetstillståndet i landet.

Det har självfallet för kommittén varit en angelägen uppgift att skaffa

sig en uppfattning om alkoholmissbrukets omfattning i Sverige

f. n. Kommittén har därvid verkställt en inventering av de missbruksfall,

som varit kända hos de myndigheter eller andra organ, som haft att taga

befattning med alkoholmissbrukare. Denna inventering gav vid handen, att

av dem som levde vid årsskiftet 1945/46 ca 200 000 personer eller 3,9 % av

hela befolkningen över 15 år hade åtminstone någon nykterhetsanmärkning

antecknad under åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras

såsom alkoholister i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra

grova missbrukare. De som endast hade enstaka lindriga anmärkningar

under tioårsperioden utgjorde ca 150 000.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Kommittén nämner, att av de 200 000 personerna endast drygt 4 000 var

kvinnor, av vilka praktiskt taget alla bodde i städerna. Av de 195 000 männen

bodde 86 000 på landsbygden och 109 000 i städerna. Det innebure, att av

landsbygdens män över 15 år hade ungefär 6 % och av städernas ungefär 11 %

nykterhetsanmärkning antecknad under den observerade tioårsperioden.

De framkomna siffrorna finner kommittén vittna om, att alkoholmissbruket

hade en sådan storleksordning, att det måste ge anledning till stark uppmärksamhet

från statsmakternas sida. Alkoholmissbrukets allvarliga karaktär

markerades ytterligare av en studie kommittén utfört i fråga om sambandet

mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden.

Kommittén yttrar härom:

Andelen frånskilda är mångdubbelt större bland missbrukarna än bland

den övriga befolkningen. Missbrukarna har i större utsträckning än övriga

ingått äktenskap sedan barn fötts eller medan barn väntas, vilket gör att andelen

barnlösa äktenskap är relativt lag. Särskilt de »grövre» missbrukargrupperna

har ett relativt stort antal familjer med stora barnkullar. Hela antalet

barn, som lever under inflytande av en miljö, i vilken far eller mor tillhör

missbrukargruppema, har beräknats till ca 175 000 eller 10 % av samtliga

barn. Missbrukarnas barn får genomsnittligt sämre utbildning än barn som

växer upp i andra hem med motsvarande ekonomiska förutsättningar. Barnavårdsnämnden

har föranletts ingripa tio gånger så ofta bland de grövre

missbrukarna som bland den i nykterhetshänseende skötsamma delen av

befolkningen och bland de tillfälliga missbrukarna tre gånger så ofta. Frånvaro

från arbetsplatsen under längre perioder är bland de grövre missbrukarna

dubbelt så vanlig som bland de i nykterhetsavseende skötsamma

och förekomsten av bisysselsättning är avsevärt lägre bland de misskötsamma.

Av personer med samma inkomster har missbrukarna en betydligt mindre

andel förmögenhetsinnehavare än övriga och fattigvårdsbohovet visar motsvarande

överfrekvens. Alkoholisterna, som utgör 0,7 % av samtliga män

över 25 år, svarade för 12,8 % av samtliga straffregisterbrott, som återfanns

bland de av undersökningen omfattade männen över 25 år. De övriga grova

missbrukarna, utgörande 1,5 % av den genomsnittliga befolkningen, svarade

för 19,6 % av brotten och de tillfälliga missbrukarna, utgörande 6,6 % av

männen, svarade för 23 procent av samtliga straffregisterbrott. Detta innebär,

att de sammanlagt 8,8 % av männen, som prickats för nykterhetsanmärkning,

svarar för hela 55,4 % av alla straffregisterbrott, som begåtts av vuxna

män.

Det vore uppenbart — tillfogar kommittén under hänvisning till de återgivna

siffrorna — att alkoholmissbruket i sådan grad voie förbundet med

sociala skador, att man här hade att räkna med ett allvarligt socialt problem.

Beträffande alkoholvanornas utveckling, som gjorts till föremål

för en särskild undersökning, konstaterar kommittén, att alkoholvanorna

under de senaste decennierna nått ut till allt större grupper av befolkningen.

Ungdomarna nu började förtära alkohol tidigare än förr. Breddningen av

vanorna följde ett bestämt schema, som syntes nära ansluta sig till vanetypen

hos stadsbefolkningen och tjänstemannagrupperna. Denna vanetyp

markerades av ett relativt litet antal absolutister. Antalet förtäringstill
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

fällen per förtärare syntes bli allt flera, medan den. genomsnittligt förtärda

kvantiteten minskade. I detta schema inginge även att ungdomarna började

förtära alkohol relativt tidigt, ofta i hemmiljön.

I förhållandet mellan stad och land föreligger enligt kommitténs undersökningar

en klar olikhet i fråga om alkoholvanornas utbredning.

Alkoholvanorna vore mindre utbredda på den glest befolkade landsbygden

än i städerna och mindre utbredda på den glest befolkade norrländska landsbygden

än i det tättbefolkade Skåne. De vore vidare mera utbredda i storstäderna

än i de mindre tätorterna. Flera faktorer medverkade till att

alkoholbrukets intensitet varierade med befolkningstätheten. Försäljningsställena

låge glesare på landsbygden och det krävdes därför större uppoffring

av tid och pengar för att besöka dem.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag har behovet av reformer

inom nykterhetsvården praktiskt taget enhälligt vitsordats. En sammanställning

av dessa yttranden innefattas i propositionen med förslag till

ekonomisk upprustning av den öppna nykterhetsvården, till vilken torde få

hänvisas.

Departementschefen.

Alkoholmissbrukets utbredning och dess ofta svåra sociala skadeverkningar

har gjort att frågan om åtgärder från samhällets sida för att bekämpa

alkoholmissbruket tidigt uppmärksammats. I lagstiftningsarbetet

och den samhälleliga verksamhet, som ansluter sig därtill, har man härvid

i huvudsak gått fram på två vägar. Dels har man genom reglering av försäljningen

av alkoholhaltiga drycker sökt förhindra uppkomsten av alkoholmissbruk.

Dels har man genom olika åtgärder ingripit mot de individuella

alkoholmissbrukarna.

Lagstiftningen om behandlingen av alkoholmissbrukare hade till en början

en relativt begränsad räckvidd. Den första alkoholistlagen av år 1913 var

väsentligen en interneringslag, som reglerade förutsättningarna och formerna

för tvångsintagning på alkoholistanstalt. Ingripande kunde endast

ske mot grova missbrukare; dessa betraktades som sociala skadegörare, mot

vilka samhället borde skydda sig.

I nu gällande alkoholistlag har bestämmelserna om tvångsintagning icke

samma dominerande ställning som i 1913 års lag. Enligt stadgandena i lagen

gäller emellertid regelmässigt, att vederbörande skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk

för att de nykterhetsvårdande organen — nykterhetsnämnderna

— skall kunna ingripa. Icke ens hjälpåtgärder kan enligt lagens grundstadganden

komma ifråga annat än vid ett mera framskridet stadium av missbruk.

I praktiken vidtages likväl sådana åtgärder i ej ringa omfattning, vilket framgår

bl. a. därav att år 1951 icke mindre än omkring 14 200 personer blev föremål

för lindriga förebyggande åtgärder, trots att de icke varit på sätt i 1 §

alkoholistlagen sägs hemfallna åt alkoholmissbruk. Antalet fall, på vilka nyss
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nämnda lagrum tillämpades och beträffande vilka ingripande förekom samma

år, uppgick till över 12 700. Under året intogs 1384 personer på de olika

alkoholistanstalterna. Det är emellertid att märka, att behovet av ingiipanden

är långt större än de nu angivna siffrorna visar. Jag får i detta sammanhang

erinra om att nykterhetsnämndssakkunniga räknat med att nykterhetsnämndernas

framtida klientel torde komma att uppgå till mellan 60 000 och 100 000

personer per år. Belysande är också de siffror nykterketskommitten angivit.

Av dem, som levde vid årsskiftet 1945/46, hade cirka 200 000 personer av

hela befolkningen över 15 år någon nykterhetsanmärkning antecknad under

åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras som alkoholister

i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra grova missbrukare.

Redan det nu sagda ger vid handen, att det allmänna nykterhetstillstandet

i landet icke kan betecknas som gott. Att nykterhetstillståndet är mindre tillfredsställande

framgår även därav, att antalet avdömda fylleriförseelser sedan

år 1947 till och med år 1951 ökat med ej mindre än 28,6 %. Såsom särskilt

oroväckande framstår det under senaste åren tilltagande ungdomsfylleriet.

Under det att sedan åren före kriget fyllerifrekvensen praktiskt taget varit

oförändrad i åldrarna över 30 år, har däremot fylleriet för åldersgruppen

mellan 15—20 år ökat till det dubbla.

Mot bakgrunden härav inställer sig givetvis frågan, huruvida den gällande

alkoholistlagstiftningen tillfredsställande fyller sin uppgift. Enligt alkoholistvårdsutredningens

mening är så ej fallet. Utredningen har därför framlagt

förslag till helt ny lagstiftning, avsedd att ersätta alkoholistlagen. Utredningens

förslag avser emellertid icke enbart lagstiftningen utan siktar till

en förstärkning av nykterhetsvården över huvud. Dessa förslag har sedermera

påbyggts, såväl av nykterhetskommittén som av nykterhetsnämndssakkunniga.

Samhällets nykterhetspolitik upptas i sin helhet till omprövning i propositionen

nr 151, som tidigare anmälts av chefen för finansdepartementet.

Där uppdras allmänna riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken. Motbokssystemet,

som nu intar en dominerande ställning i nykterhetspolitiken,

föreslås skola avlösas av ett fritt försäljningssystem. Dess effekt på konsumtionen

och nykterhetstillståndet har nämligen bedömts som skäligen ringa.

Systemet anses förbundet med åtskilliga olägenheter. Det drar dryga kostnader

för administration av den individuella kontrollen. Genom inbesparing

av dessa kostnader kan utrymme beredas för ökade positiva åtgärder för ett

bättre nykterhetstillstånd. Tyngdpunkten skall i fortsättningen läggas på de

positiva åtgärderna. Forskning, undervisning och upplysning i nykterhetsfrågan

skall intensifieras. Stöd åt ungdomsverksamhet skall lämnas. Härtill

kommer som ett viktigt inslag att nykterhetsvården skall upprustas.

I det förslag till en allmän upprustning av nykterhetsvården, som alkoholistvårdsutredningen

framlagt, innefattas, som nyss nämnts, vissa reformer,

som direkt har avseende å alkoholistlagen. Dessa reformer kan i korthet sägas

innebära att tyngdpunkten i nykterhetsvården förskjutes till förebyggande,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

rikt differentierade åtgärder i ett begynnelseskede av missbruk. Därjämte

föreslås att de öppna nykterhetsvårdsorganen erhåller en sådan förstärkning

att de kan fullgöra de vidgade arbetsuppgifter, som följer av denna omläggning.

För egen del kan jag instämma i utredningens omdöme, att den nuvarande

alkoholistlagstiftningen är behäftad med vissa brister. Otvivelaktigt har det

sedan länge varit angeläget att avhjälpa dessa brister. En reformerad lagstiftning

bör därför genomföras som ett led i den omläggning av samhällets

nykterhetspolitik, som nu förestår.

I stort sett kan jag även ansluta mig till de huvudlinjer alkoholistvårdsutredningen

dragit upp för en reform av lagstiftningen. Dessa grundar sig

väsentligen på utredningens uppfattning om orsakerna till alkoholmissbruk

och inställningen till frågan, om detta missbruk bör betraktas som vanart

eller sjukdom, såsom ett socialt eller medicinskt-psykiatriskt problem. Utredningen

har på denna väsentliga punkt icke ansett sig kunna uttala sig

mera bestämt för vare sig den ena eller den andra av dessa orsaksgrupper.

Den har understrukit betydelsen av miljöfaktorer och psykologiska omständigheter

som orsaker till alkoholmissbruk men även framhållit, att missbrukarna

ofta är sjuka och abnorma personer, vilkas missbruk betingas av

sjukdomen. Utredningen har sålunda sett alkoholismen som ett sammansatt

problem och därför funnit, att den måste angripas från flera håll. Då

de sociala synpunkterna förut dominerat har detta lett till att utredningen

velat bereda de medicinskt-psykiatriska synpunkterna ökat inflytande utan

att dock bryta med hittills tillämpade metoder.

Denna utredningens grundsyn på alkoholistvårdens problem har mött

opposition från några håll, där man ansett, att alkoholmissbrukets medicinska

sida icke tillräckligt uppmärksammats. På grundval av uttalanden i denna

riktning av läkare, verksamma i den kliniska vården av alkoholskadade inom

Stockholms stad, har stadsfullmäktige i staden förordat en ny utredning av

hela frågan i sammanhang med överväganden om samhällets hälso- och sjukvård.

Det vill emellertid synas som om denna inställning hos Stockholms stads

kommunala organ icke representerade någon allmän uppfattning bland sakkunskapen

på området. Utredningens förslag omfattas i förevarande del

även av de tre läkare, som deltagit i utredningen, och varken medicinalstyrelsen,

svenska läkaresällskapet eller någon av de medicinska fakulteterna

har gjort några principiella erinringar. Socialstyrelsen har utifrån sin erfarenhet

funnit, att det endast är undantagsvis som enbart konstitutionella

eller enbart miljöfaktorer utgör hela grunden för missbruket i de individuella

fallen. Utredningen torde enligt min mening därför ha gjort en på forskningens

nuvarande ståndpunkt i stort sett riktig avvägning mellan de olika

uppfattningar som framförts.

Det är emellertid tydligt, att en ändamålsenligare nykterhetsvård icke

kan åvägabringas enbart genom ändrad eller ny lagstiftning. Minst lika

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159.

viktigt som att vidgade legislativa medel ställes till de nykterhetsvårdande

organens förfogande är att dessa organ själva förstärkes personellt ocli över

huvud ges en sådan organisation att de på bästa sätt kan tillvarata de möjligheter

som den reformerade lagstiftningen erbjuder. I det syftet har jag i

särskild ordning framlagt förslag, dels om väsentligt ökade statsbidrag till

de kommunala nykterhetsnämnderna, dels om en successiv utbyggnad av

länsnykterhetsnämnderna. Som uttryck för en strävan att skapa grundval för

en större kunskap om hithörande problem får det förslag uppfattas, som jag

samtidigt framlägger, nämligen att ett specialsjukhus för alkoholister inrättas.

Av de skilda arbetsuppgifter, som skall tillkomma detta sjukhus, anser jag

nämligen forskningsuppgiften som en av de betydelsefullaste. Måhända skall

en vetenskapligt inriktad forskning skänka ytterligare klarhet om alkoholismens

natur och därmed dess lämpligaste behandling. Icke minst bör man

räkna med att nya behandlingsmetoder kommer att tillskapas; uppslag härutinnan

har för övrigt framkommit och prövats efter det utredningens förslag

framlagts.

Den av utredningen föreslagna lagen om nykterhetsvård innebär så mångskiftande

och viktiga förändringar i förhållande till gällande rätt att det icke

synes mig lämpligt att genomföra desamma inom den nuvarande lagens ram.

Ehuru lagstiftningens allmänna uppläggning bibehålies oförändrad, ansluter

jag mig följaktligen till utredningens förslag att nu ersätta alkoholistlagen

med en helt ny lag och jag gör det med desto mindre tvekan som några invändningar

häremot icke gjorts vid remissbehandlingen. Fastmer har från åtskilliga

håll uttalats att förslaget utgjorde en god grund för en ny lagstiftning,

som snarast borde komma till stånd. Redan namnet på den nya lagen

— lag om nykterhetsvård — vilket jag förordar, synes mig väl svara mot

den inställning, som kännetecknar modern nykterhetsvård, nämligen att det

i främsta rummet gäller att på ett tidigt stadium hindra uppkomsten av

ett allvarligt alkoholmissbruk och bota sådant missbruk.

I det följande ämnar jag först lämna en allmän motivering till vissa viktigare

ställningstaganden i det förslag, som på grundval av utredningens

förslag utarbetats inom inrikesdepartementet nämligen i frågorna om lagens

tillämpningsområde, organen för den öppna vården och handläggningen av

ärenden om tvångsinternering. Därefter lämnas en specialmotivering till förslaget.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts fordras för ingripande enligt 1 § i gällande alkoholistlag

att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk. Därjämte kräves

emellertid, att alkoholmissbrukaren kan hänföras till något eller några

av de olika slag av typiska beteenden enligt 1 §, vilka uppstår som följd av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

eller står i samband med alkoholmissbruk (specialindikation). För att alkoholmissbrukaren

skall falla under lagen måste han sålunda på grund av sitt

missbruk antingen

1) vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2) utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Lagen är också tillämplig, om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk, samt

6) under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger bötfällts för

fylleri, eller

7) befinnes föra ett kringflackande liv.

Med undantag för den sist nämnda indikationen »befinnes föra ett kringflackande

liv» fanns dessa speciella grunder upptagna i 1931 års lag redan vid

dess tillkomst. Ingripande mot de alkoholister, som för ett kringflackande liv,

möjliggjordes genom en lagändring 1938.

En viss bestämning av lagens tillämpningsområde, som ansetts kunna möjliggöra

ett ingripande även om de i 1 § stadgade förutsättningarna icke föreligger,

sker vidare genom regeln i 3 § om nykterhetsnämnds åligganden. Enligt

denna har nykterhetsnämnd till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet

samt att i enlighet med vad i lagen sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga

för dess höjande erforderliga åtgärder. Därvid åligger det nämnden särskilt

bl. a. att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar,

som äger samband med nämndens uppgifter. För att hjälpåtgärder enligt

lagens 13 § skall kunna vidtagas fordras dock, att vederbörande är »hemfallen

åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs».

En särskild form av ingripande kan emellertid ske, oaktat de allmänna

och speciella indikationerna ej är uppfyllda. Brukar någon alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger nämligen enligt 14 §

2 mom. såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd förordna,

att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må

utminuteras till honom. Bestämmelsen infördes i alkoholistlagen 1938,

men en motsvarande regel fanns tidigare upptagen i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning

och, sedan denna upphört att gälla, i 1937

års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. —

I detta sammanhang må nämnas, att systembolag enligt 4 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen

skall ompröva, huruvida inköp av rusdrycker

må medgivas den, som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen. Det

åligger därför nykterhetsnämnd att ofördröjligen underrätta vederbörande

hemortsbolag, då den vidtagit någon sådan åtgärd.

De i lagens 1 § angivna indikationerna behöver ej heller vara för handen

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

för att återintagning skall kunna ske av någon som utskrivits från alkoholistanstalt

med särskilda utskrivningsvillkor.

Om lagen är tillämplig, är de nykterhetsvårdande organen skyldiga att

vidtaga åtgärder för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt

liv. Härvid kommer som förut nämnts i första hand olika hjälpåtgärder

i fråga, och först om sådana visat sig verkningslösa kan i allmänhet tvångsintagande

på anstalt ske. Men eljest är förutsättningarna i princip desamma

för de lindrigare och de strängare åtgärderna. I vissa fall, såsom

då det gäller provisoriskt omhändertagande och möjlighet för polismyndighet

att taga initiativ till internering, måste dock vissa speciella indikationer

vara för handen. Polismyndigheten äger sålunda göra ansökan om

tvångsintagning på alkoholistanstalt endast beträffande sådan åt alkoholmissbruk

hemfallen person, som är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv eller som för ett kringflackande liv. Och för att polismyndighet skall

kunna omhändertaga en alkoholmissbxukare innan länsstyrelsen fattat beslut

i anledning av en ansökning på angivna grunder, förutsattes antingen att

missbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och att

faran är så överhängande, att nämnda beslut ej utan våda kan avvaktas eller

att det finns anledning befara att han kommer att avvika från orten innan

länsstyrelsen hunnit vidtaga någon åtgärd.

Länsstyrelse kan även meddela beslut om tillfälligt omhändertagande utan

att höra alkoholmissbrukaren, om denne är farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller om han för ett kringflackande liv. Har någon intagits

på alkoholistanstalt på grund av den förstnämnda indikationen, kan han dessutom

kvarhållas där i två år över den vanliga maximitiden. Kostnaden för

vården av alkoholmissbrukare, som omhändertagits, internerats eller

kvarhållits på någon av dessa grunder, bestrides av statsverket.

Reformförslag m. m.

Såväl före som efter den nuvarande alkoholistlagens tillkomst har framställts

åtskilliga förslag att utvidga de nykterhetsvårdande organens möjligheter

att ingripa vid alkoholmissbruk. Man har härvid tagit sikte dels på

den allmänna indikationen för ett ingripande enligt lagen, att vederbörande

är »hemfallen åt alkoholmissbruk» eller enligt terminologien i 1913 års lag

»hemfallen åt dryckenskap», dels och på de olika specialindikationerna. Men

det har även ifrågasatts, att man med bibehållande i huvudsak av dessa allmänna

och speciella indikationer såsom grund för tvångsingripande skulle

utvidga området, inom vilket nykterhetsnämnden ägde ingripa med förebyggande

och hjälpande åtgärder av lindrigare slag. Detta område sammanfaller

ju i gällande lag i princip med det, där tvångsåtgärder får användas. Här skall

endast såsom en bakgrund till alkoholistvårdsutredningens förslag i denna

del beröras några huvudpunkter i debatten i frågan, som anknyter till spörsmålet

om grunden för samhällets ingripande mot alkoholister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

För 1913 års lagstiftare var frågan om förebyggande åtgärder mindre aktuell.

Såsom redan påpekats låg nämligen i denna lag tyngdpunkten på tvångsåtgärderna,

och syftet var framför allt att ge regler om förutsättningarna och

formerna för dessa ingripanden. Den verkliga grunden för tvångsinternering

borde — anförde 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté som utarbetat

förslag till lagen -—- sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt medförde

en fara eller olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I de utredningar, som föregick 1931 års alkoholistlag, behandlades frågan

om förebyggande åtgärder tämligen utförligt. I ett år 1926 av särskilt

tillkallade sakkunniga framlagt betänkande med förslag till lag angående åtgärder

mot dryckenskap och fylleri (SOU 1926: 17) upptogs sålunda ett stadgande

(6§), att om någon brakade alkoholhaltiga drycker till uppenbar

skada för sig eller andra, nykterhetsnämnden borde söka att, i den mån

så lämpligen kunde ske, genom personlig inverkan förmå honom att återgå

till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Enligt de sakkunniga borde lagen

överhuvud ges en sådan karaktär, att det tydligt framginge att det vore omsorgen

om individen själv såsom medlem av samhället och familjen som i

främsta rummet motiverade ett samhällets ingripande mot honom. Såsom

förutsättning för anordnande av övervakning och internering bibehöll emellertid

detta förslag de särskilda sociala indikationerna. För att sådana åtgärder

skulle kunna vidtagas krävdes nämligen alltjämt icke blott att vederbörande

var hemfallen åt dryckenskap utan även att någon av angivna speciella

indikationer förelåg.

Såväl det närmast följande lagförslaget på området (SOU 1929: 29) som

1931 års lag ansluter sig i motsats till 1926 års förslag till den äldre lagstiftningens

ståndpunkt om grunden för samhällets ingripande. Vid remissen till

lagrådet av det i proposition nr 164 för 1931 års riksdag framlagda förslaget

till alkoholistlag avvisade föredragande departementschefen den år 1926 framförda

tanken att ingripa mot alkoholmissbrukaren redan innan denne var

hemfallen åt dryckenskap. Till vinnande i viss om ock begränsad omfattning

av syftet med vissa i yttranden över 1929 års förslag framförda yrkanden

om utvidgning av lagens tillämpningsområde utbyttes dock i lagen ordet

»dryckenskap» mot »alkoholmissbruk».

En bestämmelse motsvarande angivna 6 § i 1926 års förslag återkom emellertid

i ett av rusdryckslagstiftningsrevisionen 1934 avgivet förslag till lag om

nykterhetsvård (SOU 1934:39). Då på grundval av bl. a. detta förslag i

propositionen nr 207 till 1938 års riksdag föreslogs vissa ändringar i alkoholistlagen,

upptogs emellertid icke något dylikt stadgande. Däremot infördes

såsom förut nämnts vid detta tillfälle i alkoholistlagen bestämmelser om

indragning av inköpsrätt beträffande rusdrycker för den som brakade alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Under de första krigsåren inträdde en försämring i nykterhetstillståndet.

Inom finansdepartementet tillkallades särskilda sakkunniga för utredning

om orsaken härtill. I sitt den 7 februari 1944 avlämnade betänkande an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

gående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) föreslog de sakkunniga

vissa ändringar i alkoholistlagen främst i syfte att möjliggöra en

mera effektiv nykterhetsvård beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare. Sålunda

förordades bl. a. att de i lagen angivna förebyggande åtgärderna skulle

bli tillämpliga å personer under 25 år, som använt alkohol till uppenbar skada

för sig eller annan, oavsett om de kunde anses hemfallna åt alkoholmissbruk

eller ej. I propositionen nr 259 till 1944 års riksdag, där omförmälda förslag

samt däröver avgivna yttranden redovisades, föreslogs emellertid av tidsskäl

inga ändringar i alkoholistlagen. Beträffande den nyssnämnda utvidgningen

av lagens tillämpningsområde tilläde härvid föredragande statsrådet:

Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid

angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt 3 §

alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning

vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,

som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga åt

ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer, som

begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande riskerna av

fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra sålunda nykterhetsnämnderna

i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam riktning på

sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till föremål för tvångsåtgärder

enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina håll tillämpats av

nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att frågan om annan grund för

åtgärder mot alkoholmissbrukare än de sociala skadeverkningar, som dessa

åstadkommer, aktualiserats flera gånger. Senast skedde detta vid 1946 års

riksdag, där i en motion (II: 135) hemställdes att riksdagen ville begära förslag

till sådan ändring av 1 § alkoholistlagen, att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare

även av medicinska skäl möjliggjordes. I anledning av motionen

anhöll riksdagen (skrivelse nr 386), att Kungl. Maj:t antingen måtte överlämna

motionen till 1944 års nykterhetskommitté eller föranstalta om att frågan

utreddes i samband med den av 1944 års riksdag begärda utredningen

rörande alkoholistvårdsproblemen. I direktiven för denna utredning — 1946

års alkoholistvårdsutredning — utsädes att de sakkunniga borde ingående

pröva, huruvida alkoholistlagens bestämmelser vore tillfredsställande i vad

de avsåge grunderna, på vilka ett ingripande mot alkoholmissbrukare finge

äga rum.

Alkoholistvårdsutredningen.

I anslutning till vad sålunda förekommit har utredningen prövat frågan

om grunderna för lagstiftningen och kommit till den slutsatsen, att beträffande

förutsättningarna för ingripande en åtskillnad måste göras med hänsyn

till ingripandets natur. Utredningen anser sålunda, att ett ingripande av

lindrigare art — framför allt i form av hjälpåtgärder av olika slag icke nödvändigt

behöver grundas på en social indikation d. v. s. på att det förelig
5

-2299 4» Bihan g till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

ger en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I fråga om tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare har utredningen däremot

funnit, att sådana åtgärder endast borde vidtagas på sociala skäl. I denna

del vill utredningen alltså i huvudsak bibehålla den nuvarande ordningen.

Vid behandlingen av förstnämnda fråga •—■ förutsättningarna för ett ingripande

genom hjälpåtgärder — har utredningen utgått från en anmärkning,

som riktats mot den gällande alkoholistlagen, nämligen att den till sin karaktär

vore en preventivlag men likväl hade för liten preventiv effekt. Utredningen

anser anmärkningen befogad. Visserligen vore den nuvarande lagtillämpningen

såtillvida icke helt främmande för ett ingripande på ett tidigt

stadium av alkoholmissbruk, att nykterhetsnämnderna ansett sina allmänna

åligganden enligt 3 § innefatta befogenhet att vidtaga profylaktiska åtgärder

redan innan vederbörande kunde anses hemfallen åt missbruket. Något direkt

stadgande, med stöd av vilket en nykterhetsnämnd kunde t. ex. besluta om

någon i 13 § omförmäld hjälpåtgärd beträffande en ung förstagångsfyllerist

funnes dock icke. Den enda lagliga möjligheten att ingripa mot den som,

utan att vara hemfallen åt alkoholmissbruk, brukade alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan vore indragning av rätten att på utminuteringsställe

inköpa rusdrycker, i många fall en tämligen verkningslös

och ofta otillräcklig åtgärd. Enligt utredningens mening vore detta en uppenbar

brist hos den nuvarande lagen. Utredningen framhåller härutinnan, att

det borde finnas större utsikter till goda resultat av ett ingripande av nämnden,

om detta — anpassat efter omständigheterna i det individuella fallet —

skedde redan då tecken till missbruk först visade sig och sålunda innan missbruket

blivit mera fast rotat. Det vore för övrigt icke ovanligt att en första

fylleriförseelse vore det första officiellt registrerade tecknet utåt på ett omfattande

alkoholmissbruk med åtföljande skadeverkningar, i en del fall

t. o. m. av så allvarlig beskaffenhet att 1 § vore tillämplig. Med lagens nuvarande

konstruktion förelåge dock knappast någon laglig möjlighet eller

plikt för nykterhetsnämnderna att företaga undersökning eller vidtaga åtgärd

beträffande förstagångsfyllerister.

Sammanfattningsvis anför utredningen:

Den vidgade kunskapen om alkoholmissbrukets skadeverkningar i skilda

hänseenden, vårdorganens ökade erfarenhet samt den allmänna opinionens

stigande krav på nykterhet tillika med den uppenbart bättre prognosen vid

tidiga ingripanden utgöra enligt utredningens mening fullgoda skäl för att

en sådan lagändring nu genomföres att flera åtgärder inom den nuvarande

lagens ram av kurativ lindrigt ingripande innebörd än motboksindragning

kunna vidtagas mot den som missbrukat alkoholdrycker utan att vara »hemfallen».

En dylik lagändring utgör en naturlig fortsättning på den år 1931

genom utbyte av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» mot »hemfallen åt

alkoholmissbruk» påbörjade, stegvisa utvidgningen av de i lagen reglerade

ingreppsmöjligheterna.

På anförda skäl föreslår utredningen i anslutning till liknande stadganden

i 1926 och 1934 års förut omförmälda lagförslag, dels att i första stycket av

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lagens 1 § införes en allmän regel att om någon missbrukar alkoholhaltiga

drycker, skall i den ordning lagen stadgar, åtgärder vidtagas för hans återförande

till ett nyktert liv, dels att i andra stycket av samma paragraf gives

den definitionen på alkoholmissbruk, att sådant föreligger, då någon använder

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Utredningen tillägger, att med begreppet »skada» i uttrycket »skada för

sig eller annan» borde avses fysisk, psykisk, ekonomisk eller social skada,

som på grund av alkoholförtäring drabbat vederbörande själv eller annan.

Vid motiveringen av den av utredningen föreslagna regeln om anmälningsskyldighet,

som stadgar sådan skyldighet bl. a. för polis- och åklagarmyndighet

som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller

att någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker, har utredningen ytterligare

utvecklat sin syn på innebörden av begreppet alkoholmissbruk och bl. a.

anfört:

Personer, som omhändertagas å allmän eller enskild plats på grund av berusning,

höra också uppenbarligen till dem som skola anmälas till vederbörande

nykterhetsnämnd. Olycks- och sjukdomsfall, vid vilka skadan eller

sjukdomen uppstått genom eller i samband med alkoholbruk och vilka polisen

tagit befattning med, böra också anmälas, då ju alkoholförtäringen lett till

»uppenbar skada» för vederbörande själv.

För vad utredningen i övrigt anfört i berörda sammanhang redogöres utförligare

vid 10 § i specialmotiveringen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde medför sår

lunda, enligt utredningens förslag, i första hand en betydlig ökning av de

fall, som kommer under nykterhetsnämndernas prövning. Utredningen räknar

emellertid med att nykterhetsnämnderna i de största städerna av praktiska

skäl skall få svårt att ingripa mot de lindrigare fallen av missbruk och anför

härom:

För de större städernas del torde arbetsuppgifternas utvidgning komma

att innebära en så starkt ökad arbetsmängd, att en betydande personalökning

och allmän rationalisering av verksamheten torde bli nödvändig. I

dessa städer torde det även med en utökad personaluppsättning dock icke

bli möjligt att verkställa ingående undersökningar rörande samtliga fyllerifall

eller andra fall av för vederbörande själv eller andra skadligt alkoholmissbruk.

Utredningen anser dock, att åtskilliga fyllerifall icke behöva föranleda

särskild utredning utöver polisutredningen. Detta gäller icke endast

förut kända alkoholmissbrukares fylleriförseelser utan även vissa andra fall

t. ex. där det uppenbarligen varit fråga om en tillfällig förseelse. Dessutom

kan en påbörjad utredning ofta nog giva sådant resultat, att något skal att

fortsätta densamma icke föreligger, emedan det redan på ett tidigt stadmm

av utredningen visats, att skada för vederbörande själv eller andra icke

uppstått eller skadan varit ringa. Därest de större nämnderna på grund av

det stora antalet missbruksfall nödgas begränsa omfattningen av sin utredningsverksamhet,

synes alkoholmissbrukare i åldrarna under 25 år främst

böra bli föremål för utredning och erforderliga åtgärder. Detta ar motiverat

med hänsyn till unga personers större risker i olika avseenden vid alkoholmissbruk

samt till vikten av att ingripande sker på tidigare stadier av dylikt

missbruk.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

Beträffande arten av de ingripanden, som skulle få företagas då »alkoholmissbruk»

föreligger utan att vederbörande är hemfallen åt missbruket,

har redan förut antytts att det härvid endast vore fråga om hjälpåtgärder.

I lagförslaget angives exempel på sådana åtgärder, vilka i huvudsak överensstämmer

med gällande lag. Nämnden kan sålunda förhjälpa missbrukaren

till lämplig anställning, bereda honom ombyte av verksamhet och vistelseort,

föranstalta att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom samt söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening, att rådfråga läkare eller att frivilligt

söka lämplig vård. I motsats till vad f. n. gäller är bland hjälpåtgärder

dock icke upptaget övervakning, som utredningen finner vara en åtgärd

av så relativt ingripande natur, att den borde förbehållas de mera avancerade

missbrukare, vilka framkallar speciella sociala skador av i 1 § nämnt slag.

Övervakning jämställes sålunda härutinnan av utredningen med tvångsintagning

på vårdanstalt. Lagtekniskt har detta utredningens förslag tagit sig uttryck

däri, att de i 1 § alkoholistlagen upptagna indikationerna överflyttats

till en 13 §, som reglerar förutsättningarna för ett förordnande om övervakning.

Beträffande dessa indikationer har utredningen föreslagit att den allmänna

förutsättningen för ingripande, att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk

skall bibehållas. Förut bär nämnts, att utredningen anser, att tvångsåtgärder

mot alkoholmissbrukare endast bör kunna vidtagas på sociala grunder.

Utredningen avvisar sålunda tanken på att i lagen såsom en speciell

grund för tvångsingripande intaga fara för alkoholmissbrukares hälsa. Utredningen

anför härutinnan:

Då utredningen i dylika fall ej velat medgiva tvångsåtgärder (såvida icke

någon social, specialindikation kan åberopas), har den fäst avgörande vikt

vid den medicinska sakkunskapens uppfattning, att ett objektivt fastställande

av. förekomsten av specifika fysiska eller psykiska skador hos missbrukaren

själv, framför allt sedan alkoholberusningen upphört, med nuvarande medicinska

undersökningsmetoder alltjämt icke är möjligt annat än i vissa speciella

fall. Visserligen kan den undersökande läkaren ofta påvisa olika delsymtom

hos en alkoholmissbrukare, vilka tillsammantagna kunna giva honom

ett helhetsintryck av att den undersökte tagit fysisk eller psykisk skada av

sitt alkoholmissbruk. Säkra, medicinska hållpunkter för att skilja ut denna

grupp från övriga missbrukare saknas dock. Även om ett sådant urval vore

möjligt, är det i avsaknad av speciella metoder förenat med betydande vanskligheter

att bestämma graden av medicinskt diagnosticerbara alkoholskador,

som skulle kunna läggas till grund för samhälleligt tvångsingripande mot

alkoholmissbrukaren. Härtill kommer, att sakkunniga läkare för utfärdande

av. den vårdattest, som måste bli en nödvändig förutsättning för tvångsingripande

på medicinska skäl, icke torde inom avsevärd tid kunna uppbringas

i erforderligt, antal. Vidare skulle införande av medicinsk indikation innebära

ett lagfästande av en för svensk rättsåskådning främmande grund att

beröva en person friheten, nämligen svårbedömbara och i och för sig icke

omedelbart livshotande skador, som någon tillfogar sig själv. Ingen skulle

ens komma på tanken att tillgripa en lagstiftning av alkoholistlagstiftningens

typ för att bekämpa andra former av olämplig livsföring, som kunna resultera

i kroppsliga eller psykiska skador för vederbörande själv (brist på sömn till

följd av abnormt stegrat deltagande i nöjesliv, överansträngning genom hårt

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

arbete, en magsårspatients vägran att följa dietföreskrifter etc.). Slutligen

skulle ett godkännande i lag av medicinska skäl för tvångsåtgärd beträffande

alkoholmissbrukare kunna komma dem av dessa, som önska söka läkare för

sitt missbruk, att avhålla sig därifrån, enär de ju riskera att bliva omhändertagna

av vederbörande nykterhetsnämnd, om den konsulterande läkaren konstaterar

sådan indikation för inskridande av denna nämnd.

Utredningen har överhuvud icke funnit några direkt nya specialindikationer

erforderliga. Däremot föreslås vissa nyformuleringar av några av dessa

indikationer, vilka medför dels utvidgning av området för användande av

tvångsåtgärder dels i fråga om kringflackande alkoholister en inskränkning

av detta område. I detta sammanhang skall behandlas de ändringsförslag,

som är av mera principiell betydelse, nämligen de som hänför sig till

indikationerna »farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv» och »ur

stånd att taga vård om sig själv» samt »föra ett kringflackande liv». I övrigt

kommer utredningens förslag i denna del att behandlas i specialmotiveringen.

Beträffande indikationen farlig för annans personliga säkerhet

eller eu et liv, av utredningen betecknad farlighetsindikationen, anser utredningen

att densamma möjliggör ingripande, även förebyggande, i tämligen

vid utsträckning. Utredningen framhåller sålunda — med hänvisning till

vissa uttalanden i förarbetena till 1913 och 1931 års alkoholistlagar —- att

redan med nuvarande formulering av denna indikation ingripande skall ske

mot alkoholmissbrukare, som gör sig skyldiga till hotelser, häntydningar,

åtbörder eller förberedelser av olika slag till våld, om anledning finnes att

antaga, att deras beteende är allvarligt menat och sålunda måste anses innebära

en fara för andra samt förutsättningar föreligger för att med våldshandlingar

nå andra. Det vore alltså icke endast fråga om att inskrida mot våldsverkare.

Utredningen finner det angeläget, att lagen på denna punkt icke

tillämpas alltför restriktivt. Utredningen anför i fortsättningen bl. a.:

Den normal- och abnormpsykologiska forskningen samt vunna erfarenheter

inom den samhälleliga vårdverksamheten beträffande alkoholmissbrukare

ka emellertid lämnat nya, viktiga bidrag till belysning av spörsmålet

om vad som kan innebära fara för annans personliga säkerhet. Man har sålunda

funnit, att personer genom brutalt uppträdande utan att detta inneburit

fysiskt våld kunnat tillfoga andra psykiska skador av så allvarlig beskaffenhet,

att de måste anses likvärdiga med fysiska skador och uppträdandet

följaktligen utgjort en fara för annans personliga säkerhet. I

synnerhet gäller detta alkoholmissbrukare, vilka utan att göra sig skyldiga

till kroppslig misshandel kanske under årtionden utsätta t. ex. hustru och

barn för allvarligt och ihållande tvång eller brutalt översitteri eller terrorisera

dem genom råa tillmälen, störande uppträden och skrik, väckning mitt

i natten o. s. v. Genom den skräck, ångest och sinnesrörelse de genom sitt

leverne giva upphov till hos sina anhöriga, utsätta de dem uppenbarligen

för psykisk misshandel, som kan leda till uppkomst eller utbrott av neurotiska

eller psykotiska tillstånd av i en del fall t. o. m. invalidiserande art

samt i undantagsfall till döden (hjärtattacker, självmord).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Utredningen tillägger, att det i regel visserligen vore möjligt att ingripa

enligt alkoholistlagen mot en alkoholmissbrukare av den åsyftade typen

genom åberopande av att han utsatte någon, som han enligt lag vore skyldig

att försörja, för uppenbar vanvård. Denna indikation vore dock icke alltid

tillämplig. Som exempel härpå redogör utredningen för ett fall, där alkoholmissbrukarens

»psykiska misshandel» riktat sig mot en kvinna, med vilken

han sammanbodde utan äktenskap. Härtill komme emellertid, fortsätter utr

redningen, att ett omhändertagande mot ifrågavarande farliga missbrukargrupp

icke, om endast vanvård förelåge, kunde ske så snabbt som erfordrades

och som vore möjligt om missbrukaren hänfördes under farlighetsindikationen.

Om missbrukaren vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv, vore nämligen specialstadgandet om skyndsamt omhändertagande tilllämpligt.

En hustruplågare, som begagnade psykiskt våld, borde till skydd

för hans offer kunna omhändertagas lika snabbt som den vilken använde

fysiskt våld, särskilt som vissa alkoholmissbrukare av denna typ kände till

att psykiskt våld f. n. icke betraktas som likvärdigt med fysiskt och därför

ansåge sig kunna utan risk för ingripande utöva den förra formen av misshandel

mot sin omgivning. Motsvarande gällde specialbestämmelsen om

kvarhållande på alkoholistanstalt efter utgången av den normala maximitiden

ett eller två år, ett kvarhållande som enligt utredningens mening vore i hög

grad påkallat i en del hithörande fall.

Enligt utredningens mening innebure det förda resonemanget endast en

på nya erfarenhetsrön byggd, mera differentierad tolkning av det som ingreppsgrund

godtagna farlighetsbegreppet. Någon ny formulering av detta

behövdes sålunda i princip icke. I klarhetens intresse föreslår emellertid utredningen,

att ifrågavarande stadgande kompletteras så, att efter uttrycket

»farlig för annans personliga säkerhet» inskjutes orden »eller kroppsliga

eller själsliga hälsa». Bestämmelsen skulle sålunda avse den, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk och som i följd därav är farlig för annans personliga

säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller eget liv. Utredningen

föreslår vidare, att som en förutsättning för att polismjmdighet skall

äga taga initiativ till internering samt provisoriskt omhändertaga en alkoholmissbrukare

liksom för beslut av länsstyrelse om interimistisk vård och av

anstaltsstyrelse om kvarhållning efter den normala maximitidens utgång skall

gälla bl. a. att alkoholmissbrukaren är farlig enligt omförmälda stadgande.

Utredningen tillägger: .

Om sålunda föreslagen ändring av farlighetsindikationen genomföres, anser

utredningen, att alkoholistlagen tydligare än hittills giver polismyndighet

rätt att ingripa vid s. k. lägenhetsbråk, vilka oftast sammanhänga med alkoholmissbruk

och vilka ej sällan äro i hög grad psykiskt förödande för familjemedlemmar

och närboende, särskilt minderåriga, genom omhändertagande

av den berusade hemfridsstöraren i avvaktan på utredning och lämpliga åtgärder.

Yad härefter angår indikationen ur stånd att taga vård om sig själv,

framhåller utredningen att en tämligen viktig kategori alkoholmissbrukare

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

faller utanför densamma, nämligen de, som visserligen hjälpligt sköter sm

egen person men på grund av sitt alkoholmissbruk dock visar sig mer eller

mindre inkapabla att vårda sina ekonomiska eller andra angelägenheter. Särskilt

de t. ex. genom arv förmögna alkoholmissbrukarna, som på grund av

sitt alkoholmissbruk saknade förmåga att handha sin ekonomi och därför

på kort tid kunde göra av med sina tillgångar, borde genom omformulering

av här ifrågavarande indikation kunna hänföras till lagen och med dess

hjälp förhindras att ekonomiskt ruinera sig själva och dem, mot vilka de

har försörjningsplikt. Det vore enligt utredningens uppfattning ett viktigt

allmänt intresse särskilt ur samhällsekonomisk synpunkt, att sådan ekonomisk

förödelse på ett tidigt stadium kunde avvärjas. Utredningen funne möjligheten

att i dylika fall ställa vederbörande under förmyndare icke vara tillräcklig

för ett sådant avvärjande och föresloge därför, att icke endast den som

är »ur stånd att taga vård om sig själv» utan även den som är ur stånd att

taga vård om »sina angelägenheter» skall falla under lagen.

Personer, som är ur stånd att taga vård om sig själva, vore ofta i behov

av omedelbart omhändertagande. Utredningen ansåge därför, att dylikt omhändertagande

i sådana fall vid behov borde kunna ifrågakomma. Enligt utredningens

lagförslag skulle sålunda polismyndigheten, »då fråga uppkommit

om tvångsintagning av någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk»,

genast på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga sådan person, om han på

grund av oförmåga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande behov

av omedelbar vård.

Som förut nämnts infördes först år 1938 möjligheten att omhändertaga

en åt alkoholmissbruk hemfallen person på grund av att han för ett kringflackande

liv. Utredningen har tagit upp en då framförd invändning mot

denna indikation, att alkoholiserade lösdrlvare överhuvud icke borde behandlas

inom alkoholistvården, då de försämrade andan på anstalterna och

inverkade ofördelaktigt på andra omhändertagna, Utredningen framhåller

härvid, att en speciallag som alkoholistlagen icke kunde utestänga en så

socialt skadlig missbrukargrupp som de personer, vilka samtidigt med att

de missbrukar alkoholdrycker för en lösdrivares tillvaro. Det måste enligt utredningens

mening vara ett lika stort samhällsintresse att komma till rätta

med diverse löst folk, som missbrukade sådana drycker, som med de missbrukarfall,

där prognosen kunde betraktas som mera gynnsam och den sociala

skadan icke framträdde så bestämt. Att sedan dessa båda grupper av missbrukare

icke borde sammanblandas vore ett differentieringsspörsmål, som

måste beaktas på behandlingsstadiet.

Utredningen framhåller vidare, att, enligt ett uttalande av föredragande departementschefen

i propositionen om 1938 års lagändring, kringflackandeindikationen

vore tillämplig även på dem, som på grund av sitt yrke förde

en ambulerande tillvaro. Detta hade kritiserats. Särskilt hade alkoholmissbrukande

sjömän påståtts löpa större risk att bli intagna på alkoholistanstalt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

än andra yrkesmän. Det hade av psykologiska skäl ansetts stötande att

jämställa vissa yrkesarbetande alkoholmissbrukare och arbetsovilliga lösdrivaralkoholister.

Med anledning av denna kritik anför utredningen för

egen del:

Som framgår av en av socialstyrelsen verkställd undersökning rörande

alla år. 1943 å de allmänna alkoholistanstaltema på kringflackande-indikationen

intagna personer med yrkesbeteckningen sjömän ha dessa personer

visat sig utgöra ett tämligen förkommet klientel, som står lösdrivarens sociala

status nära, och dessutom på grund av sitt svåra alkoholmissbruk — fylleriförseelser

voro talrika bland detta klientel — varit i stort behov av behandling.

Indikationens förefintlighet har sålunda visat sig i hög grad ändamålsenhg.

Det må också anmärkas, att sjömännen utöva ett trafikyrke och att man,

särskilt i betraktande av de senare årens många sjöolyckor på grund av

onykterhet, därför torde ha viss rätt att ställa strängare nykterhetskrav på

dessa än på yrkesmän, som icke stå i kommunikationsväsendets tjänst. Å

andra, sidan torde det oftast förhålla sig så, att vid alkoholmissbruk i kombination

med yrkesbetingad, kringflackande livsföring även någon annan av

specialindikationerna är tillämplig. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning

omfattade 24 fall. I intagningsbeslutet för 7 av dem hade länsstyrelsen

uttryckligen angivit annan intagningsgrund än kringflackande-indikationen.

I ytterligare 12 (eventuellt 14) fall förelågo faktiska förutsättningar att

åberopa fylleri-indikationen. Sålunda föllo 19 (eventuellt 21) av dessa 24 fall

inom alkoholistlagens tillämplighetsområde, oavsett kringflackande-indikationen.

Möjligheten att tillämpa denna indikation även på den nu åsyftade gruppen

av alkoholmissbrukare har dock i praktiken visat sig ha mycket stor betydelse.

Utan denna möjlighet skulle något ingripande i de allra flesta fall

icke kunnat komma till stånd på grund av svårigheterna att anträffa dessa

ambulerande alkoholmissbrukare och att få dem underkastade behandling

utan att omedelbart omhändertaga dem.

I fortsättningen framhåller emellertid utredningen, att den på de åberopade

psykologiska skälen funne det önskvärt, att beteckningen »kringflackande»

icke användes beträffande sådana alkoholmissbrukare, som till

följd av sitt yrkes karaktär befunne sig på rörlig fot. Utredningen förordade

därför, att ifrågavarande indikation begränsades till att avse det egentliga

lösdrivarklientelet och att i lagen som lösclrivare endast betecknades de,

som utan att söka ärligen försörja sig förde ett kringflackande liv. För att

möjligheten att med stöd av någon annan indikation ingripa mot de missbrukare,

som på grund av sitt yrke flackade omkring, likväl icke skulle bli

illusorisk hade i lagförslaget (19 § b) upptagits som en grund för omedelbart

omhändertagande, att vederbörande med hänsyn till sitt yrke eller levnadssätt

kunde befaras lämna orten och därefter bli svår att anträffa. I sådant

fall kunde också enligt förslaget (17 §b) ansökning om tvångsintagning

göras av polismyndigheten.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om utvidgning av lagens tillämpningsområde

så att de nykterhetsvårdande organen får befogenhet att ingripa med

hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av alkoholmissbruk har vid remissbehand
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lingen nästan undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran. ÖverstäLhållarämbetet

framhåller särskilt betydelsen av att det öppnas möjlighet att

inskrida mot ungdomliga alkoholmissbrukare. Länsnykterhetsnämnden i Gotlands

län gör ett liknande påpekande och meddelar, att länets nykterhetsnämnder

under senare år i stor utsträckning icke utan framgång ingripit med

stöd av 3 § alkoholistlagen speciellt mot ungdom.

Även andra länsnykterhetsnämnder redovisar erfarenheter från det förebyggande

arbetet. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län uppger sålunda,

att de kommunala nämnderna i länet sedan åtskilliga år vidtagit vissa

lindrigare åtgärder i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, något som verksamt

bidragit både till att höja det allmänna nykterhetstillståndet och till att

i många fall motverka en annars sannolik utveckling mot kronisk alkoholism.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anför:

Hos många ansvarskännande nykterhetsnämnder praktiserar man redan nu

under åberopande av § 3 i alkoholistlagen en omfattande upplysningsverksamhet

just i fördbyggande syfte. Man söker därvid kontakt med personer,

som äro på väg att hemfalla åt alkoholmissbruk, och lämnar dem råd och

upplysningar allteftersom situationen i varje särskilt fall kräver. Resultaten

av denna förebyggande verksamhet äro ofta utomordentligt goda. Dessa ingripanden

ha dessutom den fördelen, att de i socialt och ekonomiskt hänseende

för den enskilde individen medföra inga eller ytterst obetydliga konsekvenser.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i fråga

om den förebyggande verksamheten måste alltså betecknas såsom en i hög

grad önskvärd utveckling.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län framhåller, att den omständigheten

att ingripande med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av missbruk

ej ägde klart stöd i gällande lag hade hos nämnderna skapat en olust- och

osäkerhetskänsla vid tillämpningen, vilken kunde elimineras blott genom den

påyrkade lagändringen.

Den av utredningen föreslagna definitionen på alkoholmissbruk

har i allmänhet ej föranlett några erinringar. Socialstyrelsen finner definitionen

ge ett adekvat uttryck för sådan alkoholanvändning, som vore att beteckna

såsom missbruk och därför även måste anses som förkastlig ur social

synpunkt. Styrelsen framhåller, att den härvid fäste stor vikt vid att definitionen

jämväl omfattade sådana fall, där den av alkoholmissbruket vållade

skadan icke i första hand vore av ekonomisk eller social art utan utgjordes

av medicinska, kroppsliga eller psykiska påföljder av missbruket för individen

själv. Visserligen kunde det ibland vara svårt att avgränsa dessa fall

av alkoholmissbruk från hela den stora gruppen alkoholbrukare, men .med

hänsyn till att endast lindriga hjälp- och stödåtgärder skulle få vidtagas i

dylika fall borde denna svårighet icke utgöra hinder för att ge lagligt stöd

åt sådana åtgärder i medicinska fall av alkoholmissbruk.

Några länsstyrelser understryker vikten av varsamhet i tillämpningen. Länsstyrelsen

i Värmlands län ställer sig — utan att avstyrka den föreslagna bestämmelsen

— tveksam till densamma. Länsstyrelsen framhåller, att bestäm
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

* melsen genom sin allmänna formulering lätt syntes kunna ge anledning till

missgrepp eller till ingripanden, vilka av allmänheten kunde betraktas som

trakasserier. Skulle stadgandet tillämpas konsekvent, komme det vidare att

medföra en betydande ökning av de kommunala nykterhetsnämndernas arbetsbörda.

Det syntes t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet

kunde föranleda så omfattande anspråk på dessa nämnder såsom utredande

organ, att deras egentliga nykterhetsvårdande verksamhet kunde bli lidande

härpå.

Liknande synpunkter anföres av några av de kommunala organ inom Stockholms

stad, som yttrat sig, samt av Svenska stadsförbundet, vars styrelse

anför:

Enligt styrelsens mening kan det starkt ifrågasättas om den bestämning

av lagstiftningens tillämplighet, som 1 § i det framlagda förslaget till lag

om nykterhetsvård innehåller, är lycklig. Såsom första stycket i detta lagrum

är avfattat faller varje än så mtermittent alkoholmissbruk under lagen.

Definitionen på alkoholmissbruk i följande stycke torde visserligen avse att

inskränka lagtillämpningen till vad som är rimligt. Men det ligger i sakens

natur att meningarna om när alkoholbruk blir till uppenbar skada för individ,

familj och samhälle ofta måste gå i sär. I praktiken synes förslaget

på denna punkt kunna leda till att även personer, som i det hela föra ett

nyktert liv men som under inflytande av tillfälliga fysiska eller psykiska

depressionstillstånd eller eljest på grund av exceptionella omständigheter

göra sig skyldiga till alkoholmissbruk, bli föremål för nykterhetsnämnds ingripande

med allt vad detta erfarenhetsmässigt drar med sig av socialt obehag.

Omotiverade ingrepp kunna lätt motverka sitt syfte genom att inge

vederbörande känslor av isolering och social mindervärdighet, som i sin tur

framkalla nytt alkoholmissbruk. Enligt styrelsens mening skulle det säkerligen

vara till fördel för saken om ifrågavarande paragraf vid fortsatt överarbetning

kunde erhålla en mindre utmanande lydelse.

Nykterhetsnämnden i Stockholm tillstyrker den föreslagna utvidgningen

av de nykterhetsvårdande organens befogenheter men gör vissa påpekanden

i anledning av vad utredningen anfört om innebörden av begreppet alkoholmissbruk

eller närmast om en enstaka fylleriförseelse såsom indicerande

missbruk. Nämnden anser det visserligen önskvärt, att det bleve möjligt inskrida

mot en person, även om han endast en gång blivit anhållen för fylleri,

men hyser allvarliga betänkligheter mot att man för den skull uppställde

som regel, att alla anhållanden för fylleri skall föranleda åtgärder av nykterhetsnämnd.

Av praktiska skäl torde detta vara ogörligt för de större städernas

nykterhetsnämnder. Nämnden framhåller, att det i Stockholm med

omkring 5 000 fyllerifall årligen vore omöjligt att verkställa ens en ytterst

summarisk utredning beträffande omständigheterna bakom alla dessa förseelser.

En fylleriförseelse borde ej i och för sig föranleda ingripande

från nämnden utan därutöver borde föreligga någon annan omständighet.

Sistnämnda synpunkt har även framförts av fångvårdsstyrelsen.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län synes däremot anse, att någon begränsning

av utredningsskyldigheten icke under några förhållanden borde ske.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Det borde — påpekar nämnden — icke vara lättare att utan reaktion från

det allmännas sida missbruka alkohol i de större städerna än i rikets övriga

områden.

I ett av Stockholms drätselnämnd åberopat yttrande av kammarlcontoret

i staden uttalas betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen från

mera principiella synpunkter. Ansåge man — framhåller kammarkontoret —

alkoholistvården som en form av socialvård av korrektiv natur, måste korrektionsorganets

föreslagna befogenheter att ingripa även vid icke alltför allvarliga

utslag av olämplig livsföring stå i särklass inom sociallagstiftningen.

Godtoge man åter uppfattningen om alkoholmissbruk såsom en sjukdom förefölle

det som om i varje fall de kurativa hjälpåtgärderna i nykterhetsvården

främst borde syfta till den sjukes fördel och icke till samhällets skydd. Kammarkontoret

ifrågasatte om icke nykterhetsnämndens befogenheter enligt

förslaget utvidgats på ett sätt, som stode i strid mot eljest brukliga föreställningar

om samhällets rätt att ingripa mot människor med icke god livsföring

eller mot sjuka människor.

Stadsfullmäktige i Stockholm har åberopat ett uttalande av borgarrådsberedningen,

som i allt väsentligt ansluter sig till vad föredragande borgarrådet

anfört eller i ifrågavarande hänseende följande:

Den vidgade befogenhet för nykterhetsnämnderna att ingripa mot alkoholkonsumenter,

som skulle bli en följd av förslaget om införande av anmälningsplikt

även beträffande enstaka fylleriförseelser, måste ställa mycket

stora krav på nämndernas omdömesförmåga och takt för att icke innebära

ett allt för stort ingrepp i den enskildes liv. Föreskriften härom, som må

vara motiverad av önskemålet att kunna på ett tidigt stadium insätta en hjälpaktion

för en presumerad alkoholist och även för hans familj, inger därför

stark tvekan.

Även styrelsen för Kuröns alkoholistanstalt hyser betänkligheter mot den

utvidgning av tillämpningsområdet, som följer av den föreslagna definitionen

på alkoholmissbruk. Styrelsen framhåller, att på grund av formuleringen

av 1 § skulle dit kunna räknas en del alkoholkonsumenter, som åtminstone

enligt allmänt språkbruk icke kan karakteriseras som missbrukare, och anför

som exempel härpå:

Om en familjeförsörjare, som lever på eller nära existensminimum, använder

sin lagligen medgivna spritranson på sådant sätt att missbruk i ordets

vedertagna mening icke kan anses föreligga, kan han likväl komma att betecknas

som missbrukare, då han använder spriten till uppenbar ekonomisk

skada för sig och familjen. Detta är stötande, icke minst ur den synpunkten

att vad som enligt en viss lag är tillåtet av en annan lag stämplas som överträdelse.

I icke få fall torde inköp av den tilldelade spritkvantiteten medföra

uppenbar ekonomisk skada för vederbörande.

Ett annat exempel: En person som utan att på något sätt vara alkoholmissbrukare

och vid t. ex. en familjehögtid tillfälligtvis förtär en viss kvantitet

spritdrycker, dock utan att bliva synbart berusad, råkar på hemvägen

falla omkull och bryta ett ben eller en arm, varför han måste söka sjukhusvård.

Kisk torde då föreligga att, någon kan göra gällande att personen i fråga

förtärt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Styrelsen tillägger:

.Det synes vara av stor betydelse att en ny lag ej får eu så oklar och diffus

utformning att rena övergrepp mot den personliga friheten kan äga rum

under lagens skydd. jSTykterhetslagstiftningen är redan nu föga populär och

det finnes därför anledning att icke genom oklara lagformuleringar skapa

ytterligare animositei och irritation mot en av de viktigaste grenarna av

socialvården. Härtill kommer så att den ofta hörda kritiken mot alkoholistlagen,

att den är en utpräglad klasslag, genom den föreslagna ändringen skulle

kunna få ytterligare näring.

Sasom förutsättningar för anordnande av övervakning och internering har

alkoholistvårdsutredningen — såsom förut redovisats — i sitt förslag bibehållit

såväl generalindikationen att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk som de särskilda i alkoholistlagens 1 § upptagna

sociala indikationerna, de sistnämnda dock med vissa jämkningar. Emot förslaget

i förstnämnda del — bibehållandet av förutsättningen »hemfallen åt

alkoholmissbruk» — har i allmänhet icke rests några invändningar. Styrelsen

för alkoholistanstalten åt Venngarn anser det dock böra övervägas om

icke kemfallenhetsbegreppet kunde utmönstras ur lagstiftningen och i lagen

endast bestämmas, att tvångsåtgärder kan vidtagas när alkoholmissbruket

medfört de särskilda följder, som anges i densamma. Såsom skäl härför

anföres:

Det är omöjligt att draga någon generell gräns mellan ett alkoholbruk,

som endast medför uppenbar skada, och ett missbruk av sådan omfattning

att hemfallenhet kan anses föreligga. Gränserna för hemfallenhetsbegreppet

har under senare år alltmer utsuddats. De sociala skadeverkningar som alkoholmissbruket

medfört synes numera tillmätas avgörande betydelse då det

gäller att bedöma, huruvida en person faller under alkoholistlagen. Så t. ex.

kan det beträffande internerade återfallsfyllerister ej sällan ifrågasättas om

hemfallenhet åt alkoholmissbruk verkligen förelegat.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det tveksamt, huruvida begreppet

»hemfallenhet» behöver bibehållas.

Beträffande specialindikationerna har utredningen, såsom det anförda redan

givit vid handen, icke föreslagit införande av någon ny sådan förutsättning

för tvångsingripande. Utredningen har sålunda avvisat tanken, att tvångsåtgärder

skulle få vidtagas på enbart medicinska grunder. Utredningens

ställningstagande på denna punkt har i allmänhet icke mött någon

kritik och endast ett fåtal röster har höjts för en ändring av den nuvarande

ordningen. Socialstyrelsen anför i denna fråga:

Tanken att införa en rent medicinsk specialindikation för anstaltsbehandImg

bör enligt styrelsens mening icke förverkligas. Det kan visserligen icke

bestridas, att det i vissa medicinska fall föreligger ett starkt behov av

tvingande ingripande, vilket skulle tillgodoses genom en sådan särskild indikation,

som nu avvisats. I fråga härom är emellertid att märka, dels att

det i dessa fall ofta torde föreligga någon social ingreppsgrund, framför allt

oförmåga att taga vård om sig själv eller sina angelägenheter, dels att utredningens

förslag inrymmer laglig möjlighet att interimistiskt omhändertaga personer,

som äro ur stånd att taga vård om sig själva och i trängande behov av

omedelbar vård, vilket ytterligare reducerar det faktiska behovet av en särskild

medicinsk grund för tvångsingripande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 77

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala finner vad utredningen

anfört i förevarande hänseende övertygande.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke utredningen väl starkt

betonat principen, att tvångsingripande endast bör företagas på sociala indikationer.

Länsstyrelsen hölle för sannolikt att den uppfattningen allt mer

komme att arbeta sig fram, att uppenbart alkoholmissbruk icke vore missbrukarens

privatsak. Det torde knappast heller kunna förnekas, att intagningsgrunden

»ur stånd att taga vård om sig själv» tangerade eller överskrede

gränsen för de rent sociala indikationerna. Länsstyrelsen funne det

angeläget, att gränsdragningen på denna punkt övervägdes närmare och att

måhända därvid de sociala indikationerna gåves en något vidare innebörd.

Endast Svenska läkarnas nykterhetsförening, nykterhetsnämnden i Västervik

och hälsovårdsnämnden i Göteborg, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige

i Göteborg, har uttryckligen uttalat sympatier för att även missbruk

som endast utgör fara för den egna hälsan (medicinsk indikation) skulle få

utgöra grund för tvångsåtgärder i form av internering.

I några yttranden har ifrågasatts att i lagen skulle införas en ny specialindikation

avseende unga alkoholmissbrukare. Socialstyrelsen

har sålunda tagit upp ett förslag av den s. k. snabbutredningen angående

nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) och förordar, att tvångsåtgärder

skall få vidtagas mot en till alkoholmissbruk hemfallen person under

25 år, som under de två senast förflutna åren blivit dömd för fylleriförseelse.

Även länsnykterhetsnämnden i Gotlands län anser, att snabbutredningens

förslag hade bort beaktas. Nämnden framhåller, att det varit en

svaghet hos den nuvarande ordningen att nykterhetsnämnderna vid den rådgivande

verksamhet, som de med stöd av 3 § bedrivit särskilt bland unga

alkoholmissbrukare, icke kunnat peka på något stadgande i lagen, vilket

direkt hänvisade till denna kategori missbrukare. En annan brist vore att

ungdomarna, medvetna om att nämnden saknade möjlighet till tvångsåtgärder,

saklöst kunde underlåta att följa nämndens råd. Länsnykterhetsnämnden

i Södermanlands län förmenar, att utredningen bort närmare utreda frågan

om tvångsåtgärder mot unga alkoholister.

Yad härefter angår de .särskilda förutsättningarna för tvångsingripande

och då först den s. k. farlighetsindikationen, har utredningen såsom

nämnts föreslagit att denna skulle kompletteras så, att den alkoholmissbrukare

som vore farlig för annans kroppsliga eller själsliga hälsa fölle under

densamma. Detta förslag har allmänt lämnats utan erinran. Länsnykterhetsnämnden

i Gävleborgs län uttalar att utvidgningen komme att fylla ett länge

känt behov. Socialstyrelsen framhåller särskilt betydelsen av att psykisk farlighet

hos alkoholister betraktas som likvärdig grund för ingripande som

fysisk farlighet och anför härutinnan:

Mången alkoholist, som icke är farlig i vedertagen fysisk bemärkelse, utövar

nämligen svår psykisk terror mot sina närmaste genom kränkande, för
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ödmjukande och hetsande uppträdande, översitteri, misstänksamhet, skrämsel

o. d. Att som offer för dylik behandling bli utsatt för skräck, ångest

och andra starka sinnesrörelser är liktydigt med att vara föremål för själslig

misshandel. Dylika upplevelser kunna medföra skadeverkningar, som äro

mera djupgående, långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshan
del.

De senaste årtiondenas rön i fråga om de tidiga barndomsintryckens

dominerande betydelse för hela personlighetsutvecklingen understryka vikten

av att dylikt beteende mot barn kan förebyggas eller i varje fall lindras.

Karolinska institutets lärarkollegium finner den föreslagna kompletteringen

av farlighetsbegreppet mycket betydelsefull, i synnerhet som strafflagen

icke lämnade möjlighet till ingripande och skyddsåtgärder i fall av

psykisk misshandel.

Med anledning av utredningens uttalande att den föreslagna ändringen av

farlighetsindikationen skulle ge polismyndigheten rätt att ingripa vid s. k.

lägenhetsbråk har i ett av styrelsen för polisskolan i Göteborg åberopat yttrande

av skolans föreståndare förordats att denna rätt lagfästes, så att polismyndighet

i ett uttryckligt stadgande gåves befogenhet att vid psykiskt våld

inskrida mot berusade personer i deras hem genom omhändertagande.

Den av utredningen föreslagna kompletteringen av rekvisitet ur stånd

att taga vård om sig själv genom tillägg av orden »eller sina angelägenheter»

har icke avstyrkts av någon remissinstans. Kontrollstyrelsen anser

att rekvisitet bör vidgas till att avse den som grovt vanvårdar sig själv

eller sina angelägenheter.

Utredningens förslag att begränsa möjligheterna att internera vagabonderande

alkoholister till att avse dem, som utan att söka ärligen försörja

sig för ett kringflackande liv, har vid remissbehandlingen i allmänhet

ej föranlett något yttrande. Förslaget avstyrkes dock av länsnykterhetsnämnden

i Västernorrlands län, som anför:

Många av de kringflackande äro frånskilda eller ogifta fäder, vilka genom

att ständigt byta anställningar och vistelseort undandrager sig underhållningsplikt

till utomäktenskapliga barn eller barn i tidigare äktenskap. Inkomsterna

förslösar dessa ofta på ett utsvävande liv och flertalet av dem

äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men kan icke omhändertagas på arbetshem

och kommer ej heller, genom det nu föreliggande lagförslaget, att kunna

omhändertagas å alkoholistanstalt. Den nu gällande indikationen bör därför

bibehållas.

Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län framhåller, att den föreslagna

inskränkningen möjligen skulle medföra att de vagabonderande alkoholisterna

undandroge sig ingripande.

Nykterhetsnämnden i Karlskoga och styrelsen för erkända alkoholistanstalten

Åsbrohemmet anser att de mera »stationära» lösdrivarna borde likställas

med de kringflackande i fråga om tvångsingripande enligt lagen.

Åsbrohemmets styrelse framhåller att det här vore fråga om dagdrivare,

vilka främst i de större städerna ambulerade mellan utskänkningsställen i

samma stad, sysslade med olovlig försäljning av sprit och nas samt toge

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

emot permittenter och utskrivna från olika vårdhem och berövade dem

pengar, kläder och övrig utrustning. Dessa arbetsskygga personer uppmärksammades

ofta ej av nykterhetsnämndema, då de bodde på ungkarlshotellen,

förstod att icke ligga samhället till last och sökte undvika fylleriförseelser.

Stadsfullmäktige i Malmö förordar en ändring av kringflackandeindikationen

i bättre överensstämmelse med lösdrivarbegreppet i lösdrivarlagen.

De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation beklagar, att utredningen

icke föreslagit inrättande av en särskild anstalt för lösdrivarklientelet.

Svårskötta och mera förkomna alkoholister av lösdrivartyp hade intagits å

Svartsjöanstalten, som emellertid enligt förslaget borde nedläggas snarast

möjligt. Då det knappast kunde förväntas att alla alkoholiserade lösdrivare

av nämnda kategorier framdeles bleve omhändertagna inom den planerade

psykopatvården, borde frågan om en särskild alkoholistanstalt för lösdrivare

ytterligare övervägas.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att socialstyrelsen förordar att

även kringflackande alkoholister av lösdrivartyp skall få kvarhållas å vårdanstalt

i högst två år efter den vanliga vårdtidens utgång.

Nykterhetskommittén.

I fråga om nykterhetsnämndernas befogenheter och skyldigheter att ingripa

även vid fall av lindrigt alkoholmissbruk förklarar sig kommittén i princip

kunna instämma med alkoholistvårdsutredningen, vars förslag till definition

av alkoholmissbruk syntes kommittén vara väl avvägt även för de syften som

kommittén ville ernå. Åtgärderna i de lindrigare missbruksfallen behövde

självfallet icke vara av annat än enklare och relativt litet ingripande beskaffenhet.

De borde, såsom också alkoholistvårdsutredningen avsett, syfta till

att stävja alkoholmissbruket på detta tidiga stadium för att därmed förhindra

ett mera svårbotligt alkoholmissbruk i framtiden. Samma strävan, som

gjorde sig gällande inom medicinen, att alltmer förlägga tyngdpunkten i

sjukdomsbekämpandet till profylaxen för att därmed kunna minska behovet

av terapi, borde sålunda mer och mer sätta sin prägel på samhällets nykterhetsvårdsverksamhet.

Även om skadan av alkoholförtäring i ett konkret fall

skulle vara obetydlig, vore det sålunda önskvärt att missbrukaren bleve

föremål för nykterhetsvårdsåtgärder av för hans individuella fall avpassad

art. De av alkoholistvårdsutredningen föreslagna formerna för dylika åtgärder

vid tidiga yttringar av alkoholmissbruk ansåge sig nykterhetskommittén

böra förorda. Kommittén påpekar, att det här vore fråga om åtgärder

av positivt stödjande och föga frihetsinskränkande natur.

Det vore sålunda tydligt — yttrar kommittén i fortsättningen — att de

speciella nykterhetsvårdsorganen komme att utsättas för en större arbetsbelastning

än den som f. n. åvilade dem. Men kommittén kunde icke —

i motsats till alkoholistvårdsutredningen, som räknat med att nykterhetsnämnderna

i de större städerna av praktiska skäl måste inskränka sig till

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

att ingripa främst mot unga alkoholmissbrukare — godtaga en sådan

begränsning av ingreppsskyldigheten. Utifrån sin principiella ståndpunkt

till frågan om alkoholförsäljningens och nykterhetsvårdens ordnande ansåge

kommittén, att nykterhetsnämnderna utan inskränkning skulle vara

skyldiga att vidtaga nykterketsvårdande åtgärder beträffande dem som använde

alkoholdrycker till uppenbar skada för sig själva eller andra. Kommittén

tillfogar, att den utginge från att nykterhetsnämnderna både i städerna

och på landsbygden skulle fullgöra sina vidgade uppgifter och använda sina

ökade befogenheter med största ansvar och omdöme.

Remissyttrandena.

I yttrandena i anledning av nykterhetskommitténs betänkande har den

nu refererade meningsskiljaktigheten mellan kommittén och utredningen

ägnats viss uppmärksamhet. Socialstyrelsen hör till dem som ansluter sig

till nykterhetskommitténs ståndpunkt. Styrelsen förklarar sig visserligen inse,

att det stora och under senare år tyvärr kraftigt ökade fylleriantalet ställde

särskilt nykterhetsnämnderna i de största städerna inför mycket stora praktiska

svårigheter, om det gällde att göra en verklig individuell nykterhetsutredning

rörande varje fyllerist. Å andra sidan finge sådana praktiska

hänsyn icke fördunkla det faktum, att det i själva verket vore mera sällan

som en fylleriförseelse vore en olyckshändelse i bemärkelsen av att berusningen

vore en unik händelse i vederbörandes livsföring, och att det vore

långt riktigare att uppfatta en fylleriförseelse, även den första fylleriförseelsen

i en människas liv, såsom en allvarlig varningssignal att här kunde

ett missbruk vara på väg att växa fram. Det kunde därför enligt styrelsens

mening icke vara riktigt att lagstiftningen eller förarbetena till denna gåve

uttryckligt stöd för en sådan tillämpning, varigenom ett stort antal fylleriförseelser

lämnades därhän av nykterhetsnämnderna. På samma linje ställer

sig länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län. Det är med tillfredsställelse

som man kan konstatera — yttrar länsnämnden -— att nykterhetskommittén

icke bara rent allmänt accepterar alkoholistvårdsutredningens förslag

utan i flera väsentliga hänseenden går ett steg längre. Ett exempel härpå

vore den föreslagna ovillkorligheten för nykterhetsnämnderna även i de

större städerna att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot alla, som använde

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Med

beaktande av den smittohärdskaraktär, som nykterhetsvårdsproblemen lätt

finge i de största tätorterna, ägde kommitténs understrykande på denna punkt

sin särskilda betydelse. Och enligt vad stadsfullmäktige i Göteborg yttrar

synes anledning ej föreligga att intaga en annan ståndpunkt än kommittén

i fråga om förutsättningarna för och skyldigheten att ingripa.

Kontrollstyrelsen ställer sig tveksam till möjligheten att, särskilt i de

större städerna, vilka rymde en fjärdedel av landets befolkning, komma i kontakt

med alla anmälda missbrukare och inhämta erforderliga upplysningar

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

om dem. Enligt kontrollstyrelsens mening företrädde alkoholistvårdsutredningen

en mera realistisk uppfattning än nykterhetskommittén, då den ifrågasatt

en begränsning av nykterhetsnämndernas skyldighet att ingripa i samtliga

fall av missbruk. Styrelsen nämner, att enligt tillgänglig statistik omkring

50% av förstagångsfylleristerna icke gjorde sig skyldiga till någon ytterligare

fylleriförseelse. Ett ingripande gentemot samtliga förstagångsfyllerister

skulle följaktligen innebära en föga motiverad men synnerligen betydande

utökning av nykterhetsnämndernas arbete och därmed självfallet en avsevärd

minskning av nämndernas möjlighet att ägna erforderlig uppmärksamhet åt

mera svårartade fall. Man borde nog ej heller hysa alltför stora förhoppningar

beträffande nykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa. Desto mer

angeläget vore det- att undvika att nämnderna belastades med en alltför tung

arbetsbörda.

Departementschefen.

Sedan länge har det i nykterhetsvårdsarbetet framstått som ett angeläget

önskemål att nykterhetsnämnderna finge befogenhet att ingripa redan på ett

tidigt stadium av alkoholmissbruk, då det funnes större utsikter till ett

gott resultat. Det förhållandet att den nuvarande alkoholistlagen icke ger

direkt stöd ens för åtgärder av förebyggande natur mot andra än grova missbrukare

har ansetts vara till men för nykterhetsnämndernas arbete för att

förbättra nykterhetstillståndet. Visserligen synes vissa nämnder utan direkt

stöd i lag i tämligen stor utsträckning ha ingripit med lindrigare hjälpåtgärder,

även om icke vederbörande kunde anses ha varit hemfallen åt missbruk.

Men just på grund av oklarheten om nämndernas befogenheter och skyldigheter

torde man inom nämnder, där intresset och resurserna varit mindre,

många gånger ha förhållit sig passiv så länge alkoholmissbruket icke fått allvarliga

sociala konsekvenser.

Alkoholistvårdsutredningen har också tagit upp spörsmålet om att ge

nykterhetsnämnderna ökade befogenheter. Härvidlag har utredningen förordat,

att nykterhetsnämnd skall få ingripa mot var och en, som missbrukar

alkoholhaltiga drycker. I sitt lagförslag har utredningen definierat detta

så, att alkoholmissbruk föreligger, då någon använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skulle emellertid endast

få avse hjälpåtgärder i mete inskränkt bemärkelse. Beträffande förutsättningarna

för övervakning och internering på vårdanstalt har utredningen i

huvudsak velat bibehålla det nuvarande systemet med krav på att vederbörande

är hemfallen åt alkoholmissbruk och hänförlig under någon eller

några av de i allmänhet sociala indikationer, som upptages i den nuvarande

lagens 1 §.

Detta förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts. På

sina håll har förslaget dock mött viss kritik. Denna kritik har delvis anknutit

till den förut återgivna diskussionen, om alkoholismen borde betraktas

som vanart eller sjukdom. Med utgångspunkt från den sistnämnda upp
6—2299

<8 Biliang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

fattningen att det här vore fråga om ett medicinskt problem har man sålunda

gjort gällande, att nykterhetsnämnderna icke borde få ökade befogenheter

gentemot sjuka människor. Andra remissinstanser har emellertid från

samma utgångspunkt kommit till motsatt resultat och förmenat, att nämnderna

borde ha rätt att ingripa även med tvångsåtgärder på rent medicinsk

indikation.

I frågan om alkoholmissbrukets karaktär och det därmed sammanhängande

spörsmålet om grunden för samhällets ingripanden mot missbrukarna har jag

i ett föregående avsnitt i huvudsak anslutit mig till utredningens uppfattning,

att det här gällde ett sammansatt problem, som icke torde kunna lösas

efter enhetliga linjer. De medicinska synpunkterna, som hittills i viss mån

kommit i skymundan, borde dock tillmätas ökad betydelse. Just från denna

utgångspunkt måste det emellertid vara angeläget, att ingripande kan ske

på ett tidigt stadium, innan missbruket ännu vållat några mera allvarliga

skador och det kanske blivit för sent att verkligen bota vederbörande. Om

alkoholmissbrukaren kommer under läkarbehandling, innan han ännu helt

hemfallit åt missbruket, och de nykterhetsvårdande myndigheterna, där så

befinnes lämpligt och påkallat, griper in med råd, upplysningar och annan

stödjande verksamhet, torde man kunna undgå mycken social skadegörelse.

Man slipper också tillgripa frihetsberövande åtgärder samt utge stora belopp

för sjukhus- eller anstaltsvård. Den förebyggande öppna vården synes mig

ur både den enskilde individens och samhällets synpunkt böra framstå

såsom den primära vårdformen. Den torde därför icke, såsom skett i nu

gällande alkoholistlag, böra bindas vid samma stränga förutsättningar som den

slutna vården. Med hänsyn till det anförda vill jag i princip ansluta mig till

utredningens förslag på denna punkt.

Om lagstiftningen således öppnar nya verksamhetsområden för nykterhetsnämnderna

är det av vikt att densamma vinner en sådan tillämpning

att den kommer att omfattas med förståelse och inbjuder till positiv medverkan

av dem, i vilkas intresse den tillkommit.

I nu angivna hänseenden har den av utredningen föreslagna legaldefinitionen

på alkoholmissbruk samt den närmare bestämning härav,

som utredningen lämnat i motiveringen, kritiserats. Utredningen anser

härutinnan, att även ett tillfälligt användande av alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan bör betecknas som alkoholmissbruk.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll häremot gjort gällande, att

en tillfällig alkoholförtäring icke bör betecknas som missbruk endast därför

att den — kanske till följd av olyckliga omständigheter — lett till skada.

Vid ett ställningstagande till denna fråga må till en början ånyo understrykas

att det för en framgångsrik behandling av en uppkommen alkoholskada

är av utomordentlig betydelse att denna redan på ett tidigt stadium ägnas

uppmärksamhet. Därför bör enligt min mening varje alkoholbetingad händelse,

som kommit till nykterhetsnämndens kännedom och som uppenbarligen

inneburit påtaglig skada för vederbörande själv eller annan person

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

eller orsakat sådan skada, åtminstone göras till föremål för undersökning,

så att nämnden blir i tillfälle att pröva, om händelsen varit ett utslag av

verkligt missbruk. Är så fallet, åligger det nämnden att skrida till aktivt

förebyggande åtgärder — s. k. hjälpåtgärder — till missbrukets hävande.

Undersökningen torde i åtskilliga fyllerifall kunna göras summarisk och

inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Om exempelvis en

fylleriförseelse vid undersökningen visar sig vara en tillfällig händelse, bör

självfallet nämnden låta bero vid den företagna undersökningen av fallet. Men

det är att märka att just en fylleriförseelse, som ju förutsätter en ganska

kvalificerad grad av berusning, stundom markerar ett fortgående missbruk

eller utgör signalen till att ett missbruk håller på att utvecklas. I sådana fall

kan nämnden i allmänhet ej låta sig nöja med enbart en undersökning utan

denna måste följas av hjälpåtgärder, anpassade efter förhållandena i det individuella

fallet. Att någon har för vana att regelbundet — exempelvis någon

gång varje vecka — dricka sig berusad är självfallet en anledning för nykterhetsnämnden

att överväga ett ingripande.

Om jag alltså i förevarande avseende kan ansluta mig till den av utredningen

företrädda ståndpunkten är jag dock medveten om att själva tillämpningen

av den nu skisserade ordningen måste för nykterhetsnämndernas

del medföra höjda anspråk både i fråga om gott handlag och ökad arbetsinsats.

Genom att nämnderna skall befatta sig med även relativt lindriga

fall av missbruk, vilka i vissa fall ej bör leda till annat än en preliminär

undersökning, är det av synnerlig vikt att nämnderna går tillväga

med sådan takt och diskretion, att ej de berörda personerna med fog kan

göra gällande, att de utsättes för trakasseri. I ett fyllerifall kan mången

gång den översända polisrapporten jämte utdrag ur förekommande fylleriregister

ge tillräcklig upplysning om, huruvida det inträffade varit en tillfällig

förvillelse eller uttryck för ett påtagligt missbruk. På mindre orter

och särskilt i landskommunerna lär nämnden, genom den personkännedom

dess ledamöter besitter, lätt kunna konstatera, om en sådan tillfällig förvillelse

föreligger eller icke. Om det framgår, att förseelsen varit en tillfällighet,

kan nämndens åtgärder inskränka sig till en enkel registrering.

Kallelse till förhör inför nämnden eller besök i hemmet av någon

nämndens tjänsteman för utredning bör naturligtvis endast ifrågakomma,

om mer diskreta vägar ej står till buds. Särskilt bör återhållsamhet

iakttagas beträffande förhör med personer, som på ett eller annat

sätt står den, som utredningen avser, nära. För nämnden gäller det

således att göra en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset att

komma ett tidigt alkoholmissbruk på spåren och å andra sidan intresset

att i görligaste mån skydda den presumtive klienten från onödigt obehag.

Nämnden bör icke tillgripa metoder som är mindre grannlaga än vad

situationen kräver. Att, som synnerligen ofta torde vara fallet, den mot

vilken undersökningen riktas betraktar varje inblandning från nykterhetsnämndens

sida såsom opåkallad eller som en form av trakasseri får givetvis

ej komma nämnden att rygga för att vidtaga erforderliga åtgärder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Den föreslagna ordningen kommer uppenbarligen att medföra att betydligt

fler ärenden än för närvarande kommer under nykterhetsnämnds bedömande.

Redan fall av tämligen lindrigt alkoholmissbruk kommer framdeles

att i betydande utsträckning bringas till nämndernas kännedom och

det skall åligga nämnderna att i samtliga inrapporterade fall verkställa

åtminstone en summarisk undersökning. I ett fall av förstagångsfylleri torde

det, som nyss antytts, räcka med att nämnden endast registrerar fallet och avvaktar

den fortsatta utvecklingen. Alkoholistvårdsutredningen, liksom även

vissa remissorgan, har befarat att särskilt nykterhetsnämnderna i de

större städerna skulle få svårigheter att bära denna ökade arbetsbelastning.

Utredningen har emellertid rekommenderat dessa nämnder att praktiskt lösa

problemet genom att koncentrera sin uppmärksamhet på de ungdomliga

alkoholmissbrukarna. Mot den begränsning av ingreppsskyldigheten mot

övriga alkoholmissbrukare, som härav skulle följa, har nykterhetskommittén

inlagt en gensaga och hävdat att nämnderna utan inskränkning borde ha

skyldighet att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot samtliga alkoholmissbrukare,

oavsett ålder. För egen del finner jag den sistnämnda ståndpunkten

vara den principiellt riktiga. Just i storstäderna, där alkoholmissbruket

har sin största utbredning, bör de kraftigaste insatserna göras

till missbrukets stävjande. Det skulle knappast kunna anses försvarligt att

förorda en ordning, som skulle innebära att en mycket stor grupp alkoholmissbrukare

därstädes undandroges från nykterhetsnämndernas uppsikt.

Jag är emellertid medveten om att den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde på sina håll kommer att kräva resurser, som de nykterhetsvårdande

organen icke nu besitter. Det är emellertid min avsikt —- såsom

i proposition nr 158 föreslås — att bl. a. de kommunala nykterhetsnämnderna

skall förstärkas, materiellt och personellt. Icke minst torde nykterhetsnämndernas

komplettering med frivilliga arbetskrafter vara ett sätt att

öka nämndernas möjligheter att fullgöra sina nya uppgifter. Sådana tillfälliga

hjälpkrafter är — som också påpekas i nyssnämnda proposition — avsedda att

sättas in framför allt vid själva övergångstiden till ett friare försäljningssystem.

Man får nämligen räkna med, att vissa övergångssvårigheter är förknippade

med detta. För att bemästra dessa svårigheter är det nödvändigt, att

särskilda motåtgärder vidtages. I propositionen nr 151 anges översiktligt,

hur dessa tänkes bli utformade. Sålunda föreslås att ökade ekonomiska insatser

göres för nykterhetsupplysning samt att medel anslås till en upplysningskampanj

(prop. nr 153). En viktig åtgärd är vidare, att den planerade

utbyggnaden av nykterhetsvården snarast påbörjas. I denna utbyggnad, som

är avsedd att igångsättas redan under nästkommande budgetår, utgör de tillfälliga

medhjälparna ett betydelsefullt inslag. Framför allt torde dessa frivilliga

arbetskrafters befattning med hjälpåtgärder komma att bli nykterhetsnämnderna

till verksamt stöd under övergångstiden.

Jämväl i övrigt anser jag utredningens definition av alkoholmissbruk

kunna godtagas. Jag vill emellertid särskilt understryka betydelsen av att

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

alkoholförtäringen skall ha lett till uppenbar skada. För att förtäringen

skall kunna betecknas som missbruk får skadan icke vara alltför obetydlig.

Enbart den omständigheten att förtäringen åstadkommer ett rus föranleder

därför icke att missbruk skall anses vara för handen. Ett olycksfall bör icke

leda till ingripande endast därför att detsamma inträffat i samband med

användande av alkohol. Utgör däremot olyckshändelsen en direkt följd av

en kraftig berusning, föreligger anledning till undersökning, huruvida fråga

är om ett mera kontinuerligt missbruk, som genom det inträffade kommit

i dagen. Skadan skall sålunda vara klart påvisbar i fysiskt, psykiskt, socialt

eller ekonomiskt hänseende, antingen hos vederbörande själv eller hos annan

person. Huruvida fysisk eller psykisk skada är för handen torde kunna ådagaläggas

genom den läkarundersökning av vederbörande, som förutsättes skola

kunna tillgripas. Sociala vådor av alkoholmissbruket torde vanligen manifestera

sig däri, att olägenheter av skilda slag uppstår för alkoholmissbrukarens

familj eller andra honom närstående personer; barnens skolgång hindras

eller försummas, förhållandena tvingar barnavårdsnämnden till ingripande,

missbruket leder till allvarliga slitningar i äktenskapet till skada för familjen

i dess helhet etc. Som social kan skadan också rubriceras, om en person till

följd av sitt alkoholmissbruk missköter sin anställning, exempelvis genom

upprepad frånvaro från arbetsplatsen. Denna skada står otvivelaktigt den

ekonomiska nära. Medför alkoholmissbruket att en person blir avskedad från

sin anställning, torde detta i de flesta fall innebära jämväl ekonomisk skada.

Men det behöver givetvis ej ha gått så långt som till avskedande för att

sådan skada skall bli följden av tjänsteförsummelse; upprepad frånvaro från

arbetsplatsen kan t. ex. resultera i ett inkomstbortfall, som i hög grad skadar

vederbörandes ekonomi. Ännu ett exempel på ekonomisk skada kan vara att

en person förbrukar en oproportionerligt stor del av sin lön på spritinköp.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att den nya lagstiftningen

ställer nykterhetsnämnderna inför vidgade och synnerligen ömtåliga arbetsuppgifter.

Undersökning, bedriven i en anda av grannlagenhet och urskillning,

skall verkställas i ett mycket stort antal fall, då något blivit nykterhetsnämnd

bekant som ger anledning misstänka alkoholmissbruk. Ger undersökningen

vid handen, att alkoholmissbruk i lagens mening föreligger, skall

åtgärder vidtagas för att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv.

I första hand har nykterhetsnämnden därvid att tillgripa hjälpåtgärder, utformade

efter det individuella fallets särskilda beskaffenhet. Dessa åtgärder

är rikt differentierade, vilket innebär möjlighet för nämnden att välja just

den åtgärd, som lämpar sig bäst från fall till fall. Hjälpåtgärderna bör givetvis

så utformas, att man kan hysa förhoppning om att de verkligen efterkommes.

Framgår däremot av undersökningen att fråga är allenast om en tillfällighetsförsyndelse

bör nämnden låta bero vid vad i ärendet förevarit. Det

är givetvis ett angeläget intresse, att nykterhetsnämnderna ej i oträngt mål

skrider till åtgärd. Obefogade ingripanden kan — som påpekades redan i

1931 års proposition —- lätt bringa nykterhetsvården i vanrykte och vara

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

till men för nykterhetsarbetet i allmänhet. Rätt nyttjad bör däremot den

föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde vara av stort värde

för detta arbete.

I anslutning till det nu sagda må nämnas att strafflagberedningen i

yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk hemställt om

skyndsam utredning angående upptagande i lagförslaget om nykterhetsvård

av bestämmelser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträder

berusad av starka drycker eller annat. Enligt strafflagberedningen skulle

varje fyllerist omedelbart omhändertagas och göras till föremål för undersökning

å vissa enkelt utrustade kliniker. Den omhändertagne skulle kunna

kvarhållas å dylik klinik någon eller några dagar. Beredningens hemställan

ansluter sig till ett yrkande att fylleristraffet utmönstras ur lagstiftningen.

Erågan om fylleristraffets avskaffande avses skola prövas i samband

med behandlingen av förenämnda av straffrättskommittén framlagda förslag.

Vad däremot angår den av strafflagberedningen aktualiserade frågan om

klinikbehandling av fyllerister, så är det visserligen, som tidigare framhållits,

av vikt att ett inträffat fall av fylleri snarast ägnas uppmärksamhet för

utrönande av huruvida alkoholmissbruk föreligger. Den i förevarande

sammanhang föreslagna lagen om nykterhetsvård söker emellertid på

andra vägar främja detta intresse. Sålunda skall det bl. a. åligga polismyndighet

att ofördröj ligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av

fylleri. Enligt min mening framstår det som naturligt att den nya lagstiftningen

först prövas, innan de av strafflagberedningen framförda projekten

närmare överväges. Det av beredningen väckta spörsmålet synes

mig dessutom rymma åtskilliga problem av större principiell betydelse

samt vara till sina praktiska konsekvenser så svårt att f. n. överblicka att

ställningstagande till detsamma torde erfordra en mera ingående utredning

i ämnet.

Redan av vad jag nu anfört torde framgå, att jag är ense med utredningen

om att det endast är området för ingripande genom hjälpåtgärder, som bör

utvidgas. Tvångsåtgärder bör alltjämt kunna användas endast då missbruket

är längre framskridet. För att i lagen markera denna åtskillnad synes uttrycket

»hemfallen åt alkoholmissbruk» böra bibehållas såsom en förutsättning

för de strängare åtgärderna. Bland de övriga förutsättningarna torde

även de nuvarande sociala indikationerna böra kvarstå. De skäl som utredningen

anfört mot ett införande av en rent medicinsk indikation synes

mig bärande. Indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» torde för

övrigt innebära att ingripande redan nu kan ske på grunder, som i viss

mån kan anses vara av medicinsk karaktär.

Utredningen har — som av den förut lämnade redogörelsen framgår —

icke funnit några nya specialindikationer erforderliga. Ej heller enligt min

mening föreligger behov av sådana. Att såsom några remissinstanser förordat

tillåta tvångsåtgärder mot åt alkoholmissbruk hemfallna personer under

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

25 år efter endast en fylleriförseelse torde icke vara tillrådligt. Visserligen

har alkoholmissbruket bland ungdomen tilltagit under de senaste åren, men

ungdomsfylleriet torde mest effektivt och bäst bekämpas genom upplysningsverksamhet

och förebyggande åtgärder. Av särskild betydelse för

den ungdomsvårdande verksamheten torde vara att nykterhetsnämnd såsom

hjälpåtgärd skall kunna föreskriva, att en alkoholmissbrukare fortlöpande

skall upprätthålla förbindelse med nykterhetsnämnden eller av

nämnden utsedd person. Förslaget härom kommer att behandlas närmare

i specialmotiveringen. I samband därmed kommer jag även att beröra

frågan om förutsättningarna för anordnande av övervakning för äldre

alkoholmissbrukare. Här må endast nämnas, att jag även på denna punkt

delar utredningens uppfattning, att övervakning bör anknytas till samma förutsättningar

som tvångsintagning på anstalt.

Vad härefter angår de nuvarande specialindikationema för tvångsåtgärder

har utredningen förordat vissa ändringar. Den viktigaste av dessa

avser den s. k. farlighetsindikationen, som f. n. medger ingripande

mot den som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Denna

indikation är särskilt betydelsefull därför att personer, på vilka den är tilllämplig,

även provisoriskt kan omhändertagas av polismyndigheten. Det

tillägg till farlighetsindikationen, som utredningen föreslagit, nämligen att

även den som är farlig för annans själsliga hälsa uttryckligen faller under

densamma, har vid remissbehandlingen icke föranlett nagra erinringar. Såvitt

förslaget innebär, att jämväl sådan fara skall utgöra grund för beslut

om övervakning och tvångsintagning, finner jag detsamma kunna godtagas.

Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt att den psykiska fara,

som en alkoholist kan innebära för sin omgivning, ofta är fullt jämförlig

med fysiskt våld och många gånger på lång sikt kan vara verkligt förödande.

Enligt utredningens mening torde vissa grava fall av psykiskt våld redan

enligt lagens nuvarande lydelse kunna hänföras till farlighetsindikationen,

varför den ifrågasatta lagändringen endast skulle innebära ett förtydligande.

Då emellertid rättstillämpningen knappast kan sägas ha givit ett klart utslag

till förmån för uppfattningen att indikationen redan nu medger generellt

ingripande då man kan tala om psykiskt våld — en tolkning som för övrigt

ej vinner stöd i lagens förarbeten — är det enligt min mening erforderligt,

att indikationen jämkas i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Då utredningen föreslagit, att farlighetsindikationen jämväl skall innefatta

fall av psykisk farlighet, synes dess förslag härutinnan mindre ha förestavats

av behovet att kunna ställa en psykiskt farlig alkoholmissbrukare

under övervakning eller att få honom i vederbörlig ordning intagen på alkoholistanstalt

än av önskemålet att en sådan person provisoriskt skall kunna

omhändertagas av polismyndighet. Yad utredningen anfört som motiv för

införandet av en regel, som skulle medge provisoriskt omhändertagande på

denna indikation, har emellertid ej övertygat mig om att en sådan regel skulle

vara nödvändig eller lämplig. Det är nämligen att märka, att den psykiska

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

påverkan, som här åsyftas, i allmänhet icke är någon momentan företeelse.

Den har i stället regelmässigt karaktären av en under en längre tid fortgående

press, som visserligen kan leda till allvarliga psykiska skador för den som

är utsatt för densamma, men som icke vid någon viss tidpunkt konstituerar

en omedelbar fara för sådana skador. Något behov av ett omedelbart ingripande

i preventivt syfte synes därför näppeligen föreligga. I stället bör

hänvändelse ske till nykterhetsnämnden, som utan större tidsutdräkt bör

kunna åstadkomma en utredning, som kan ligga till grund för ett beslut om

tvångsintagning på vårdanstalt, om detta är påkallat. Ett dylikt beslut kan

alltså -— i enlighet med farlighetsindikationens nyss förordade avfattning -—

grundas därpå, att vederbörande är farlig för någons själsliga hälsa.

Till det anförda kommer att det nya rekvisitet begreppsmässigt är så

obestämt och synes kunna medge en så elastisk tolkning, att det torde vara

föga ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polismyndigheterna,

särskilt som dessa beslut kan gälla allvarliga ingrepp i den personliga integriteten.

Det är ju här fråga om lika ingripande åtgärder, som vissa

tvångsåtgärder inom straffprocessen. Eekvisitets införande skulle vidare

många gånger ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga

avgöranden, för vilka de icke alltid är rustade. Sålunda torde endast i

undantagsfall psykiatrisk expertis stå till polismyndighets förfogande.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka utredningens förslag att farlighet för

annans själsliga hälsa skulle berättiga polismyndighet att verkställa provisoriskt

omhändertagande. I övrigt bör däremot farlighetsrekvisitet som

grund för provisoriskt omhändertagande kvarstå orubbat. Eftersom en viss

tveksamhet synes råda rörande polisens befogenheter, då detta kan anses

tillämpligt, liksom även då omhändertagande på annan grund kan komma

ifråga, vill jag betona, att det för polisen får anses föreligga icke endast

en rätt utan också en skyldighet att inskrida och i sista hand omhändertaga

vederbörande. Det må också påpekas att omhändertagande av

exempelvis en farlig alkoholist ej med nödvändighet förutsätter en formlig

anmälan. Polisen har således att av eget initiativ ingripa. Särskilt vid fall

av farlighet torde det vara vanligt, att anhöriga eller andra närstående av

rädsla eller annan anledning förhåller sig passiva eller t. o. m. motsätter

sig polisens inblandning. Detta får emellertid ej avhålla polisen ifrån att

undanröja den farliga situationen, om denna objektivt sett kan anses konstaterad,

liksom ej heller återkallelse av skedd anmälan får verka hindrande

under motsvarande förhållanden. Av största vikt är givetvis att, då ett farlighetsfall

pa ena eller andra sättet bringas till polisens kännedom, polisen

handlar med tillbörlig skyndsamhet.

En annan speciell förutsättning för ingripande som utredningen behandlat

är att alkoholmissbrukare är ur stånd att taga vård om sig

själv. Utredningen föreslår en komplettering av denna indikation, så att

den avser även den som är ur stånd att taga vård om sina angelägenheter,

och detta förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Samma förslag

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

prövades vid den nuvarande alkoholistlagens tillkomst men avvisades då av

statsmakterna. Därvid framhölls bl. a., att omyndigförklaring vore det enda

betryggande sättet att hindra vederbörande att förslösa sin egendom. Enligt

min mening har utredningen icke anfört några skäl av den tyngd att

de bort rubba det ställningstagande från statsmakternas sida, som sålunda

skett. Utredningens syfte kan för övrigt tillgodoses genom gällande alkoholistlag,

vars 62 § stadgar att nykterhetsnämnd, som finner att alkoholmissbrukare

bör förklaras omyndig, har att hos överförmyndaren göra anmälan

därom. Som grund för omyndigförklaring kan bl. a. åberopas att alkoholmissbrukaren

genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom äventyrar

sin eller sin familjs välfärd. Stadgandet i 62 § har i sak oförändrat

överförts till departementsförslaget.

Det torde icke vara erforderligt att, såsom förordats i ett yttrande, omformulera

ifrågavarande indikation så att den avser den som grovt vanvårdar

sig själv. Enligt praxis hänföres nämligen under indikationen bl. a.

grov fysisk vanvård av den egna personen och mot denna rättstillämpning

torde icke vara något att erinra.

Däremot synes utredningens förslag att införa en möjlighet för polismyndighet

att tillfälligt omhändertaga en person, som på grund av oförmåga

att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande behov av omedelbar

vård, innebära en värdefull nyhet. Omhändertagandet har här intet

preventivt syfte utan innebär endast att vård beredes en sjuk person, som

icke eljest får den vård som är omedelbart påkallad. Jag tillstyrker sålunda

utredningens förslag i denna del.

I detta sammanhang skall slutligen beröras frågan om ingripande enligt

alkoholistlagstiftningen mot alkoholiserade lösdriva re. En möjlighet härtill

infördes år 1938, då bland förutsättningarna för ingripande infördes att

någon, som var hemfallen åt alkoholmissbruk, förde ett kringflackande liv.

Denna bestämmelse avsåg enligt ordalagen även den som på grund av sitt

yrke förde en ambulerande tillvaro, såsom handelsresande, sjömän, tivoliartister,

och föredragande departementschefen synes ha godtagit en sådan

tolkning. Lagrådet utgick däremot ifrån att bestämningen »kringflackande

liv» icke kunde hänföras till den som under verklig utövning av ett lovligt

yrke mestadels uppehölle sig på skilda orter. Vid tillämpningen har —

måhända på grund av den oklarhet som sålunda från början vidlådde bestämmelsen

— stundom ansetts tveksamt, hur denna borde tillämpas. Oavsett

hur ifrågavarande bestämmelse bör tolkas, är jag av den meningen, att

en person icke bör sättas i särställning därför att han har ett yrke, som

tvingar honom att föra ett rörligt liv. Någon anledning att som utredningen

synes förmena ställa strängare nykterhetskrav på sjömän än på andra yrkesmän

torde icke finnas. I fråga om de vagabonderande alkoholisterna ansluter

jag mig därför till utredningens förslag — som vid remissbehandlingen

med några få undantag lämnats utan erinran — att uttryckligen begränsa

indikationens tillämpning till att avse dem som utan att söka ärligen

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

försörja sig för ett kringflackande liv. Jag vill härvid framhålla, att 1948

års lösdriveriutredning, som i sitt betänkande med förslag till lösdrivarlagens

upphävande (SOU 1949: 4) behandlade denna fråga, icke från sina

utgångspunkter hade något att invända mot en sådan bestämmelse utan

ansåg att de av alkoholistvårdsutredningen föreslagna möjligheterna att ingripa

mot alkoholmissbrukarna bland de kringflackande lösdrivarna bleve

fullt tillräckliga.

Alkoholistvårdsutredningen har emellertid i så måtto förordat bibehållande

av den nuvarande ordningen, att förutsättningarna för ett tillfälligt

omhändertagande genom polismyndigheten av de kringflackande alkoholisterna

föreslås skola bestå även i den nya lagen. Utredningens förslag innebär

för övrigt en utvidgning av denna ordning, i det att varje åt alkoholmissbruk

hemfallen person enligt detsamma skall kunna omhändertagas av

polismyndigheten, om det med hänsyn till hans yrke eller levnadssätt kan

befaras, att han, innan länsstyrelsen prövat ansökningen om tvångsintagning

på vårdanstalt, lämnar orten och därefter blir svår att anträffa. Den föreslagna

ändringen häri har av utredningen endast motiverats med att möjligheten att

ingripa mot de kringflackande alkoholisterna eljest skulle bli illusorisk.

Emellertid synes det mig som om ett genomförande av detta förslag skulle

medföra, att de olägenheter, som yppat sig vid tillämpningen av förutsättningen

»för ett kringflackande liv», alltjämt i väsentliga delar skulle bestå.

De alkoholmissbrukare, som hade ett rörligt yrke, skulle sättas i särställning

och riskera att, oberoende av vilken indikation som åberopas mot

dem, omhändertagas av polismyndigheten. Detta är, som förut antytts, en

mindre tillfredsställande ordning, och rena effektivitetssynpunkter bör icke

föranleda att den införes. Jag kan därför icke ansluta mig till alkoholistvårdsutredningen

i detta avseende utan föreslår, att ifrågavarande förutsättning

för provisoriskt omhändertagande upptages i den nya lagen med allenast

de jämkningar, som föranledes av ändringen i »kringflackande»-indikationen.

Eedan i samband med ändringarna i alkoholistlagen 1938 ifrågasattes

att lagen skulle göras tillämplig även på stationära lösdrivare. Frågan härom

upptogs också av 1948 års lösdriveriutredning, som kom till den slutsatsen,

att ur de synpunkter lösdriveriutredningen hade att företräda det

icke förelåge något skäl till jämkning av specialindikationerna med hänsyn

till dessa lösdrivare. Ej heller har sådan jämkning aktualiserats av det förslag,

som 1947 års psykopatvårdsutredning i sitt den 1 december 1952 avgivna

betänkande (SOU 1952:46) framlagt rörande psykopatvården m. m.,

vilket betänkande innefattar de senast gjorda generella övervägandena rörande

frågan om lösdrivares behandling. På grund härav anser jag mig icke f. n.

böra biträda den i några remissyttranden framförda tanken att föra in även

denna kategori under nu ifrågavarande indikation.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

91

Organen för den öppna nykterhetsvården.

I detta avsnitt skall behandlas några viktigare spörsmål beträffande

organen för den öppna nykterhetsvården. Här skall sålunda upptagas frågan,

huruvida de kommunala nykterhetsnämnderna bör göras obligatoriska. I anslutning

därtill skall vidare beröras, vilka allmänna arbetsuppgifter som bör

tillkomma de kommunala nykterhetsnämnderna; hit anknyter sig jämväl spörsmålet

i vilken utsträckning nykterhetsnämnderna skall tillhandagå länsnykterhetsnämnderna

med upplysningar om påträffade fall av alkoholmissbruk

samt om vidtagna nykterhetsvårdande åtgärder. Ytterligare frågor, som i förevarande

sammanhang träder i förgrunden, har avseende å länsnykterhetsnämndernas

ombud i de kommunala nykterhetsnämnderna, länsnämndernas allmänna

ställning, verksamhetsområde, arbetsuppgifter och sammansättning.

Slutligen skall här upptagas ett spörsmål av mera speciell karaktär, nämligen

frågan om inrättandet av en särskild nämnd, vilken inom socialstyrelsen skulle

fylla en rådgivande funktion vid styrelsens avgöranden och ställningstaganden

i betydelsefulla nykterhetspolitiska ärenden.

Gällande bestämmelser.

För den öppna nykterhetsvården gäller, att kommunal nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun och länsnykterhetsnämnd i varje län (2§). Om

särskild kommunal nykterhetsnämnd icke tillsatts, skall nykterhetsnämnden

utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. I sådant fall skall kommunen

utse en av styrelsens ledamöter att bereda och föredraga de ärenden, som

ankommer på nykterhetsnämndens prövning. Kungl. Maj:t kan på framställning

av länsnykterhetsnämnd föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd. I kommunal nykterhetsnämnd (fattigvårdsstyrelse) skall

länsnykterhetsnämnden utse därtill lämplig person att vara dess ombud.

Sådant ombud äger i denna sin egenskap deltaga i den kommunala nämndens

överläggningar men ej i besluten.

För Stockholms stad finns ingen länsnykterhetsnämnd.

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd har till uppgift var

inom sitt verksamhetsområde att övervaka nykterhetstillståndet samt att i

enlighet med vad i alkoholistlagen sägs eller eljest finns stadgat vidtaga

erforderliga åtgärder för dess förbättring. I 3 § finns närmare angivet vad

som härvid är av särskild vikt.

Länsnykterhetsnämnd skall hålla sig noggrant underrättad om de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet, öva tillsyn över dem samt lämna

dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd skall följa av

länsnykterhetsnämnden meddelade »råd och anvisningar» (3 § fjärde stycket).

Länsnämnd skall utöva sin verksamhet på sätt som är ägnat att främja ett

förtroendefullt samarbete med de kommunala nämnderna (1 § instruktio
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nen för länsnykterhetsnämnderna, SFS 1938:666). Om ärende rörande enskild

alkoholmissbrukare enligt länsnykterhetsnämndens mening icke handlagts

på tillfredsställande sätt och länsnämnden icke genom råd och anvisningar

kunnat åvägabringa rättelse, äger nämnden vidtaga åtgärder i ärendet

i den kommunala nämndens ställe. Denna nämnd må därefter icke taga befattning

med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver

(14 §)• Gm kommunal nykterhetsnämnd på grund av olämplig sammansättning

eller av brist pa erforderligt kommunalt anslag eller av annan orsak,

som beror på kommunen, icke kan på nöjaktigt sätt fullgöra sina uppgifter,

skall länsnykterhetsnämnden genom framställning till vederbörande kommunala

myndigheter söka åstadkomma ändring i sådant förhållande. Länsnykterhetsnämnd

bör också verka för att särskild nykterhetsnämnd tillsättes,

oå på grund av folkmängdens storlek eller andra omständigheter de nykterhetsvårdande

arbetsuppgifterna är av sådan omfattning, att fattigvårdsstyrelsen

icke bör handha dessa. Länsnämnderna skall hålla mottagning för allmänheten

å tid och plats, som på lämpligt sätt offentliggjorts.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område

samt angående nämndens verksamhet skall avgivas av kommunal nykterhetsnämnd

till länsnykterhetsnämnden och till stadsfullmäktige respektive kommunalfullmäktige

samt av länsnykterhetsnämnd före den 1 maj till länsstyrelsen

och socialstyrelsen.

Såsom villkor för statsbidrag till kommunal nykterhetsnämnd gäller vidare,

att nämnden varje kvartal skall rapportera till länsnykterhetsnämnden om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare.

Länsnykterhetsnämnderna är för närvarande sammansatta på följande

sätt. Ordföranden utses av socialstyrelsen, en ledamot som skall vara läkare

utses av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot

utses av länsstyrelsen och två ledamöter av landstinget. I Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län utser landstinget en ledamot,

varjämte stadsfullmäktige i respektive Norrköping, Göteborg och Gävle utser

en ledamot. I Malmöhus län utser landstinget en ledamot samt städerna

Malmö och Hälsingborg vardera en ledamot. För varje ledamot utses i

enahanda ordning en suppleant.

Nykterhetsnämnderna, såväl de kommunala som länsnykterhetsnämnderna,

skall stå under tillsyn av socialstyrelsen (2 § andra stycket).

Nykterhetsvårdsorganisationens nuvarande läge.

I en bilaga (nr 6) till alkoholistvårdsutredningens betänkande har lämnats

en redogörelse för nykterhetsnämndernas verksamhet, avseende år 1946.

Nykterhetskommmittén har sedermera i sitt delbetänkande angående rusdrycksförsäljning

och nykterhets vård (del VI) upptagit en i stort sett motsvarande

framställning men hänförlig till år 1949. Sistnämnda framställning

som här i huvuddrag skall återgivas — bygger dels på de summariska

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

redovisningar över nykterhetsnämndernas verksamhet, som socialstyrelsen

årligen infordrar från nykterhetsnämndema, dels på i enahanda ordning meddelade

individuella uppgifter rörande personer, på vilka 1 § alkoholistlagen

varit tillämplig och vilka under året blivit föremål för åtgärd enligt lagen.

Beträffande antalet nykterhetsnämnder uppgives att av landets

2 501 kommuner 1 503 hade särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Efter kommunsammanslagningen

den 1 januari 1952 hade av landets 1 035 kommuner

977 (94,4 %) särskilt tillsatt nykterhetsnämnd, medan i 58 kommuner nykterhetsnämnden

utgjordes av fattigvårdsstyrelsen. Samtliga städer utom två,

Sundbyberg och Djursholm, hade tillsatt särskild nykterhetsnämnd*).

En av nykterhetsnämndernas uppgifter är att handlägga remisser

från systembolagen angående ansökningar om motböcker, ökad tilldelning

m. m. samt att utfärda nykterhetsintyg för körkort. Under 1949

rapporterades från nämnderna sammanlagt 110 000 motboksärenden, varav

ca 78 000 på landsbygden och ca 32 000 i städerna. Anmärkning i nykterhetshänseende

gjordes i ca 10 600 av dessa fall (9,7%). I de större städerna

verkställer systembolagen ofta utredningarna själva, vilket förklarar det ringa

antalet motboksärenden därstädes.

Antalet körkortsärenden var 1949 ca 85 000 och anmärkningsfrekvensen

4,6 96. Anmärkningsfrekvensen var betydligt högre i städerna (8,3 96) än på

landsbygden (1,9 %).

Till föremål för ingripande enligt alkoholistlagen gjordes

under redovisningsåret 31 603 personer, 11 229 på landsbygden och 20 374 i

städerna. Motsvarande summa uppgick 1947 till 25 883 och 1948 till 29 319.

Sätts de nämnda siffrorna för 1949 i relation till folkmängden, blir den genomsnittliga

ingripandefrekvensen för hela riket 4,6 per 1 000 invånare.

Av dem, som 1949 var föremål för ingripande enligt alkoholistlagen, var

1 § alkoholistlagen tillämplig på 12 379. Antalet personer, mot vilka lindriga

förebyggande åtgärder vidtagits, uppgick till 13 478. Av dessa var 3 496 personer

under 25 år. Endast föremål för undersökning blev 5 746 personer.

Nykterhetskommittén har funnit, att det mellan landsbygd och städer

föreligger en väsentlig skillnad beträffande det relativa antalet personer, som

faller under 1 § alkoholistlagen. Medan för landsbygden blott 29 % av samtliga

har betraktats som hänförliga under nyssnämnda lagrum, var motsvarande

tal för städerna 45 96.

Nykterhetskommittén har jämväl verkställt en undersökning bl. a. för

belysning av i vilken omfattning nykterhetsnämndernas verksamhet varierar

inom olika typer av kommuner. På grundval av denna undersökning, som

avsåg verksamheten under år 1945, har kommittén kunnat konstatera, att den

relativa ingripandefrekvensen för landskommunerna stiger med kommunstorleken.

Enligt kommitténs mening torde detta sammanhänga med att

ju större kommunen är, desto större personella och ekonomiska resurser har

dess nykterhetsnämnd att arbeta med. Sambandet med kommunstorleken bär

således icke ansetts enbart kunna förklaras därmed att de större kommunerna

i allmänhet är tätorter med bättre polisbevakning och ett mer utbrett alkoholmissbruk.

Kommittén har vidare ansett sig kunna fastslå, att ingripandeintensiteten

— mätt i ingripanden per 1 000 invånare —- i allmänhet är

*) Uppgifterna avser juni 1952.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

betydligt högre för kommuner med särskilt tillsatt nykterhetsnämnd än för

övriga kommuner av samma storlek.

Om nykterhetsnämndernas personalorganisation uppger nykterhetskommittén,

att det i nykterhetsnämndsarbetet förekommer ett starkt inslag

av lekmän med ingen eller obetydlig ekonomisk ersättning. Endast i städerna

och de större landskommunerna vore personalbehovet för nykterhetsvårdens

utredande och verkställande uppgifter tillgodosett genom särskilt anställda

socialarbetare, vanligen i samband med inrättandet av en socialvårdsbyrå.

Även i dessa fall finge emellertid personalen oftast dela sin tid mellan olika

grenar av den kommunala socialvården och kunde endast ägna en relativt

liten del av arbetstiden åt nykterhetsvården.

Angående vad nykterhetskommittén i övrigt andragit rörande de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet torde få hänvisas till betänkandet

(del VI, sid. 106—113).

Alkoholistvårdsutredningen.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att särskild nykterhetsnämnd skall

tillsättas i varje kommun. Utredningen åberopar som skäl härför, att det

visat sig att den öppna nykterhetsvården fungerade effektivare om en sådan

nämnd tillsatts än om fattigvårdsstyrelsen handlade nykterhetsvårdsärendena

samt pekar i detta sammanhang på skillnaden i ingripandefrekvensen i städerna,

där särskild nämnd i allmänhet funnes, och på landsbygden. Utredningen

framhåller vidare, att en sådan reform sannolikt måste genomföras,

då kommunindelningen reformerats. Nykterhetsvårdsuppgifterna i de nya

kommunerna torde nämligen därigenom bli så omfattande, att särskild nykterhetsnämnd

erfordrades. Utredningen förutsatte, att kommunindelningsreformen

komme att ha trätt i kraft och att nykterhetsnämnder skulle kunna tillsättas

i de nya storkommunerna, innan lagen om nykterhetsvård trädde i tilllämpning.

Utredningen förordar vidare, att systemet med ombud för länsnykterhetsnämnden

hos de kommunala nämnderna slopas. Detta system hade nämligen

enligt utredningens mening icke visat sig fungera på sådant sätt, att det

borde bibehållas. Utredningen anför härutinnan:

Genom ombudssystemet önskade man skapa en fortlöpande kontakt mellan

de kommunala organen och länsorganet. Då dessa ombud i allmänhet

icke kunna erhålla någon ersättning för uppdraget, vilket bl. a. lett till att

rekryteringen av ombuden icke alltid blivit tillfredsställande, synes ombudssystemet

ofta ha fungerat mindre effektivt. Detta system tillkom ju också

under den förutsättningen, att länsnykterhetsnämnderna endast i begränsad

utsträckning skulle kunna genom anställd personal uppehålla kontakt med

de kommunala organen. Genom tillkomsten av större primärkommuner i

framtiden torde bättre förutsättningar för funktionsdugliga kommunala nykterhetsnämnder

komma att skapas, varigenom behovet av speciella länsnämndsombud

hos dessa nämnder torde komma att minska.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Även den i 3 § femte stycket alkoholistlagen upptagna bestämmelsen, att

nykterhetsnämnderna skall avlämna årliga berättelser om nykterhetstillståndet

i resp. distrikt och sin verksamhet, föreslås skola utgå ur lagen. Bestämmelserna

borde i stället lämpligen upptagas i tillämpningskungörelsen.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhet och organisation uttalar

utredningen som en allmän synpunkt, att de borde begränsa sin uppgift

till den i lagen huvudsakligen åsyftade, nämligen att vägleda och bistå

de kommunala nämnderna. Länsnämnderna borde sålunda exempelvis icke

annat än om det visade sig alldeles nödvändigt övertaga ett ärende från

kommunal nämnd. För att länsnämnderna i tillräcklig omfattning skulle

kunna ge de kommunala nämnderna råd och bistånd borde bl. a. tidsödande

registreringsarbete så långt möjligt rationaliseras och på lämpligt sätt begränsas

så att nämndens konsulterande funktioner i största möjliga utsträckning

frigjordes från rutinmässigt kontorsarbete. Med hänsyn härtill borde

det nuvarande villkoret för understöd av statsmedel till de kommunala nämnderna,

att nämnden varje kvartal till länsnämnden skall avgiva rapport om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare, bortfalla. Detta vore för övrigt

motiverat även av den praktiska svårigheten för särskilt de större kommunala

nämnderna att uppfylla villkoret.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområde föreslår utredningen

att från dem skall kunna undantagas även andra större städer än Stockholm

och anför härutinnan:

Vissa av de större nykterhetsnämnderna äro uppenbarligen så tillfredsställande

organiserade, att de icke behöva hänföras till länsnykterhetsnämnds

verksamhetsområde. Redan nu finnes ingen särskild nämnd i Stockholm

med motsvarande uppgifter som en länsnykterhetsnämnd i ett län. Utredningen

anser även vissa andra större städers nykterhetsnämnder böra efter

Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall kunna undantagas från länsnämnds

tillsyn. Härigenom skulle länsnykterhetsnämnderna i berörda län

kunna koncentrera sitt arbete på de mindre nykterhetsnämnderna och slippa

sysselsätta sig med granskning av nu åsyftade större och ur personalorganisatorisk

synpunkt bättre utrustade nykterhetsnämnders verksamhet. Kommunal

nykterhetsnämnd, som undantages från länsnämnds verksamhetsområde,

bör givetvis stå under socialstyrelsens direkta tillsyn.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag, att särskild nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun har i allmänhet icke föranlett några erinringar

vid remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betecknar

den föreslagna ordningen som ett framsteg. Centralförbundet för nykterhetsundervisning

finner förslaget betydelsefullt. Förbundets egna erfarenheter

bestyrkte, att alkoholistvården genomsnittligt varit bättre i kommuner med

särskild nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län uppger,

att samtliga kommuner i länet utom en hade särskild nykterhetsnämnd, samt

framhåller, att länsnämnden därigenom vunnit sådana erfarenheter, att den

ansåge utredningens förslag ytterst värdefullt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län tillstyrker förslaget och anför:

Av länets 119 kommuner har 75 kommuner tillsatt särskild nykterhetsnämnd.

I ingen kommun saknas arbetsuppgifter, ehuru flertalet småkommuners

redovisade nykterhetsvårdsverksamhet uteslutande omfattar motboks- och

körkortsärenden. På grund av de relativt stora avstånden på landsbygden

och kanske av andra praktiska skäl försiggår nykterhetsnämnds- och fattigvårdsstyrelsesammanträdet

ofta vid samma sammanträdestillfälle. När fattigvårdsstyrelsen

efter kanske timslånga överläggningar i hemortsrättsärenden

m. m. konstituerar sig som nykterhetsnämnd, kan en aldrig så intresserad

föredragande i nykterhetsvårdsspörsmål misslyckas med uppgiften att

vinna tillbörlig uppmärksamhet. Ofta lastas hela ansvaret på en ordförande,

en föredragande eller en socialvårds tjänsteman. Drastiska exempel saknas

inte därpå.

Länsnämnden tillägger emellertid, att dess helhetsintryck av den rådande

ordningen vore gott. De anmärkningar, som förekommit angående slentrian

i arbetet, fördelades i stort sett lika mellan fattigvårdsstyrelser och särskilda

nykterhetsnämnder. Då nämnden tillstyrkte förslaget vore det således icke

därför att nämnden ansåge fattigvårdsstyrelserna mindre skickade än de särskilda

nämnderna för ifrågavarande uppgifter. Anledningen vore i stället,

att fattigvårdsstyrelserna knappast skulle räcka till, om förslaget i övrigt

genomfördes.

Statskontoret och Svenska landskommunernas förhund ställer sig avvisande

till förslaget. Statskontoret finner ej styrkt, att nykterhetsvården

blivit eftersatt i kommuner utan egen nykterhetsnämnd.

Svenska landskommunernas förhund vänder sig i sitt av förbundets styrelse

avgivna yttrande mot den fortgående uppspaltningen av den kommunala verksamheten

på ett allt större antal från varandra isolerade förvaltningsorgan.

Alkoholistvårdsutredningen hade av den högre ingripandefrekvensen i städerna

dragit den slutsatsen, att en särskild nämnd arbetade bättre än en fattigvårdsstyrelse

som nykterhetsnämnd. Denna slutsats vore enligt styrelsens

mening förhastad. Styrelsen yttrar bl. a.:

Anledningarna till de färre ingreppen i småkommuner utan särskilda

nykterhetsnämnder äro helt andra och mera djupgående än avsaknaden av

särskild nämnd. En av de viktigaste orsakerna till bristande effektivitet i

nykterhetsvården i de mindre förvaltningsenheterna är enligt styrelsens mening

den stora roll, som släktskaps- och grannskapsförhållanden måste spela

vid åtgärder av det ömtåliga slag, varom här är fråga. Kommunsammanslagningen

kommer säkerligen att medföra en förändring härutinnan. — -—• —

Också om man bortser från kommunsammanslagningen bör organisationen

av nykterhetsvården i nuvarande läge icke föregripa en ofrånkomlig omorganisation

av hela den kommunala socialvården. Förslaget innebär, att den nuvarande

splittringen av socialvården skulle drivas ytterligare ett steg längre.

För styrelsen framstår det som naturligt, att nykterhetsvården göres till en

del av en blivande socialnämnds uppgifter. Om icke socialvårdskommittén

har för avsikt att framlägga något nytt förslag till en ändamålsenlig organisation

av socialvården, torde frågan härom böra i hela sin vidd utredas

inom sådan tid, att omorganisationen kan genomföras i samband med kommunsammanslagningen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts propositio7i nr 159.

Jämväl nykterhetsnämnden i Enköping ifrågasätter, om icke i en kommun

torde kunna finnas en socialnämnd, som oirdiänderhade även de nykterhetsvårdande

uppgifterna.

Nykterhetsnämnden i Örebro anser däremot, att den av socialvårdskommittén

i dess betänkande om socialvårdens organisation (SOU 1942: 56) framkastade

tanken om en sådan nämnd icke vore lycklig. Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund finner visserligen, att den kommunala socialvårdens

olika grenar behövde samordnas. Det kunde emellertid befaras att nykterhetsvården

med dess särpräglade uppgifter icke skulle komma till sin rätt i

en allmän socialnämnd, som troligen väsentligen komme att syssla med ekonomisk

understödsverksamhet. Koordinationen mellan nykterhetsnämndernas

arbete och det övriga sociala vårdarbetet borde därför klädas i former,

som bevarade nykterhetsnämndsorganisationens självständighet.

Socialstyrelsen framhåller, att styrelsen i utlåtande över socialvårdskommitténs

omförmälda förslag förklarat sig anse att särskilt organ för nykterhetsvården

skulle finnas i varje kommun.

Mot alkoholistvårdsutredningens ''förslag att avskaffa länsnykterhetsnämndernas

ombud hos de kommunala nämnderna har erinringar

framställts endast i några få yttranden. Socialstyrelsen framhåller, att ombuden

visserligen på sina håll på ett rätt värdefullt sätt kompletterat de kommunala

nämnderna men att de icke blivit vad som avsetts med dem, nämligen

förbindelselänkar mellan länsnämnder och kommunala nämnder.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet uppgiver, att meningarna inom förbundets

distrikt vore delade i denna fråga. Många länsnämnder hade haft stor

nytta av ombuden, emedan dessa ofta förmått ge nödig pondus åt nykterhetsnämnden

och även kunnat medverka när det gällt att effektivisera svaga

nämnders verksamhet. Detta gällde särskilt de mindre nämnderna. Centralförbundet

för nykterhetsundervisning håller för troligt, att det även i fortsättningen

i åtskilliga fall kunde vara betydelsefullt med dylika ombud. Ombudssystemet

borde därför icke nu avvecklas och frågan härom anstå, tills

man vunnit erfarenheter av den föreslagna upprustningen av nämndorganisationen.

Även länsnykterhetsnämnderna i Södermanlands, Skaraborgs och Örebro

län avstyrker förslaget att avskaffa ombuden och redovisar gynnsamma erfarenheter

av ombudsmstitutionen. Länsnämnden i Örebro län framhåller

sålunda, att rättelser i missförhållanden lättare kunnat ordnas genom ombuden,

som också varit ett värdefullt stöd för länsnämndens ombudsman. I

varje fall borde därför länsnämndema själva få avgöra, om ortsombud bör

tillsättas inom ett län.

Även förslaget att avskaffa nykterhetsnämndernas rapportering

till länsnämnden har kritiserats i några yttranden. Svenska nykterhetsvårdsförbundet

anser att denna rapportering bör bibehållas åtminstone i

modifierad form. Skyldigheten kunde t. ex. möjligen inskränkas till de fall,

7—22»» 48 Bihang filt riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

som icke på annat sätt under kvartalet bringats till länsnämndens kännedom.

Lämpligt vore kanske även att begränsa rapporteringsskyldigheten till att

omfatta endast personer, mot vilka tvångsåtgärder kunde vidtagas. Länsnykterhetsnämnden

i Kronobergs län anser att rapporteringsskyldigheten bör

bibehållas samt helst även regleras i lagen. Även andra länsnykterhetsnämnder

håller före, att det vore olyckligt om ifrågavarande skyldighet fölle bort.

Vad härefter angår länsnykterhetsnämndernas allmänna ställning

ifrågasätter länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län samt

Svenska stadsförbundet, om de överhuvud bör bibehållas. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län anför:

Därest länsnykterhetsnämndens ombudsman eller konsulent, som han enligt

förelaget bör nämnas, heltidsanställes och erhåller tillfredsställande biträdeskraft

samt resebidrag, bli hans möjligheter att genom besök ute i orterna

ge de lokala nykterhetsnämnderna råd och anvisningar helt andra.

Därest vidare de kommunala nykterhetsnämndernas organisation stärkes, såsom

i förslaget avses, vilket särskilt blir fallet i och med den nya kommunindelningen,

lärer länsnykterhetsnämndens uppgifter bli minskade.

Efter en hänvisning till det av 1948 års länsstyrelseutredning bedrivna

arbetet, avseende länsstyrelsernas inre organisation, uttalar länsstyrelsen, att

därvid jämväl borde övervägas, om ej de hos länsnämnderna anställda ombudsmännen

eller konsulenterna borde knytas till länsstyrelserna liksom fallet

vore med fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter och finner

såväl principiella som praktiska skäl tala för att det lokala statliga nykterhetsvårdsarbetet

koncentreras till länsstyrelsernas socialvårdsdetaljer.

Svenska stadsförbundet framför alternativt såväl socialvårdskommitténs tanke

att låta länsnykterhetsnämndema gå upp i länssocialnämnder som länsstyrelsens

i Skaraborgs län nyss refererade förslag att anknyta konsulenterna

till länsstyrelsen.

Även Svenska landskommunernas förbund finner det framstå som alltmera

irrationellt, att varje speciell gren av socialvården skall ha sitt egna

länsorgan och/eller sina egna länsfunktionärer.

Utredningens förslag, att även andra större städer än Stockholm genom

Kungl. Maj:ts förordnande skulle kunna undantagas från länsnykterhetsnämnds

verksamhetsområde tillstyrkes av Svenska stadsförbundet.

Föi-bundet framhåller emellertid, att kretsen av de städer, vars nykteThetsnämnd

sålunda icke skulle stå under tillsyn av någon länsnämnd, borde

kunna göras åtskilligt vidare än vad utredningen tänkt sig. Avgörande borde

icke vara huruvida stadens folkmängd berättigade till benämningen större

stad utan den standard, nykterhetsvårdsarbetet i staden uppnått.

Socialstyrelsen anser däremot, att utredningen icke förebragt övertygande

skäl för förslaget och avstyrker detsamma. Erfarenheten hade visat — framhåller

styrelsen — att enskilda vårdfall kunde handläggas på ett icke nöjaktigt

sätt även av nämnder i mycket stora städer. Där förekomme en de!

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

av de svåraste fallen av alkoholmissbruk, varför möjligheterna till fortlöpande

inspektion av nämnderna i dessa städer icke borde minskas. Länsnämndema

hade dessutom visat sig kunna utan särskilt stadgande begränsa

sin verksamhet i fråga om de större städerna.

Nykterhetskommittén.

I sitt principbetänkande (del V) har nykterhetskommittén framhållit, att

de speciella organen för den öppna nykterhetsvården — de kommunala nykterhetsnämnderna

och länsnykterhetsnämnderna — i sina grunddrag bör behållas

oförändrade. För att nykterhetsnämnderna skulle kunna bära den

ökade arbetsbelastningen vore emellertid särskilda åtgärder till deras förstärkning

påkallade. En dylik förstärkning vore behövlig redan för att den

nuvarande lagstiftningen skulle kunna helt tillämpas. Då nykterhetsvårdsorganen

enligt kommitténs förslag borde tilldelas ytterligare uppgifter utöver

vad alkoholistvårdsutredningen förutsatt — nya uppgifter, som i det

följande skall närmare redovisas — måste kommittén vid sina förslag till

förstärkning på olika sätt av nykterhetsvårdsorganen gå utöver vad alkoholistvårdsutredningen

föreslagit.

Efter en erinran om att kommunindelningsreformen den 1 januari 1952

trätt i kraft anför kommittén i fortsättningen bl. a. följande:

Den genomförda reformen torde i många av de nya kommunerna ha

medfört behov av koncentration av de utredande och verkställande funktionerna

för de olika socialvårdande nämnderna. Denna koncentration

torde genomföras på olika sätt alltefter de särskilda förhållandena i kommunerna.

I åtskilliga av dessa torde det vara fråga om att centralisera

endast den ekonomiska socialförvaltningen och i samband därmed tillsätta

kommunalkamrer och inrätta erforderliga lokaler för dennes expedition,

medan socialvårdsarbetet i övrigt även i fortsättningen kommer att handhavas

av förtroendemän (jfr socialvårdskommitténs betänkande XVII: Utredning

och förslag angående socialhjälp m. m., SOU 1950:11). I andra

kommuner åter torde man nu eller framdeles komma att upprätta särskilda

socialvårdsbyråer med specialutbildad personal. Hur än rationaliseringen

och effektiviseringen av socialvårdens arbetsorganisation i kommunerna anordnas,

måste åtgärder härför uppenbarligen komma även den kommunala

nykterhetsvården till godo.

För att nå ökad effektivitet i den kommunalt bedrivna nykterhetsvården

och den på detta område önskvärda specialiseringen anser kommittén — i

likhet med alkoholistvårdsutredningen — det emellertid dessutom vara erforderligt

att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i varje kommun.

Kommittén tillägger, att detta efter kommunreformens genomförande torde

ha gjorts eller komme att göras i praktiskt taget varje kommun. Den av

alkoholistvårdsutredningen uttalade uppfattningen, att nykterhetsvården vore

av så speciell karaktär, att den erfordrade ett särskilt kommunalt organ för

att kunna fungera tillfredsställande, stode enligt kommitténs mening ej heller

i strid med socialvårdskommitténs intentioner för organisatorisk omläggning

av den kommunala socialvården. Denna innebure i princip, att kommunens

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sociala uppgifter koncentrerades till en enda nämnd — socialnämnden —

men att kommunerna samtidigt finge frihet att vid behov utse särskilda nämnder

(barnavårdsnämnd, nykterlietsnämnd och pensionsnämnd). Socialvårdskommittén

förutsatte som det normala att bl. a. särskild nykterlietsnämnd

tillsattes. Endast under vissa förutsättningar ansåges undantag från denna

regel böra ifrågakomma. Men det vore angeläget -— framhåller nykterhetskommittén

— att nykterhetsvårdens specialisering till en särskild nämnd

icke föranledde, att kontakten med samhällets övriga sociala organ brötes.

Som kommitténs undersökningar visade (jfr kommitténs delbetänkande 1,

avdelning II med referat av undersökningar om alkoholmissbruk och alkoholvanor

samt om sambandet mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden,

sid. 31 o. ff.), vore nämligen nykterhetsnämndernas klientel i

hög grad belastat med även andra sociala anmärkningar.

Som ovan anmärkts räknar nykterhetskommittén med att de kommunala

nykterhetsnämndernas arbetsuppgifter till sina allmänna

drag blir oförändrade även efter införandet av ett nytt försäljningssystem

och genomförandet av övriga av alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén

framlagda förslag. Nämndernas allmänna uppgift bör enligt

kommitténs mening sålunda vara att övervaka nykterhetstillståndet inom

respektive kommuner och att inom ramen för lagstiftningen vidtaga åtgärder

till dess förbättrande.

Om hur arbetet inom en kommunal nykterlietsnämnd framdeles kan komma

att bedrivas, har nykterhetskommittén lämnat en summarisk framställning.

Kommittén tänker sig, att initiativ till nykterhetsvårdsåtgärd exempelvis kan

tagas av en nykterlietsnämnd på grund av iakttagelser av någon nämndens

ledamot eller tjänsteman eller efter hänvändelse till nämnden av en enskild

person. Flertalet ärenden torde emellertid komma att aktualiseras hos nämnderna

genom att länsnykterhetsnämnderna översänder anmälningar av polisoch

åklagarmyndigheter, läkare m. fl. om förekommande fall av alkoholmissbruk.

Här må inskjutas, att kommittén föreslagit, att den i en blivande

lag om nykterhetsvård stadgade anmälningsskyldigheten skall fullgöras

till länsnykterhetsnämnderna för att dessa omedelbart skall kunna anteckna

anmälningarna i ett särskilt anmärkningsregister samt för att anmälningarna

utan omgång skall kunna kompletteras med utdrag ur anmärkningsregistren.

Kommittén fortfar:-

Då den kommunala nykterhetsnämnden på det ena eller andra sättet får

kännedom om ett fall av alkoholmissbruk, bär nämnden att undersöka fallet

för att kunna bedöma, om särskild nykterhetsvårdsåtgärd bör vidtagas. Har

ärendet aktualiserats direkt hos nämnden, bör den första åtgärden vara att

inhämta utdrag ur länsnykteihetsnämndens anmärkningsregister.

Det torde vara lämpligt att missbrukaren på ett så tidigt stadium som

möjligt kallas till nykterhetsnämnden för ett personligt samtal med någon

ledamot eller tjänsteman. Vid detta samtal bör utredaren försöka att få verklig

kontakt med missbrukaren och en så klar bild som möjligt av omständigheterna

vid det påtalade missbruket samt vederbörandes alkoholvanor och

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

101

förhållanden i övrigt. Föres samtalet i en förstående anda och lämnas vid

behov objektiv och vederhäftig upplysning om alkoholmissbrukets faror,

torde i många fall någon ytterligare åtgärd från nykterhetsnämndens sida

icke vara erforderlig.

I åtskilliga fall torde det dock visa sig nödvändigt att komplettera samtalet

med missbrukaren med en mera omfattande utredning. Det kan

sålunda vara lämpligt att nämnden med iakttagande av erforderlig grannlagenhet

inhämtar uppgifter även från personer i missbrukarens omgivning.

Sedan utredningen slutförts har nykterhetsnämnden att pröva om särskild

åtgärd bör vidtagas av nämnden. Alkoholistvårdsutredningens förslag till

nykterhetsvårdslag ger därvidlag anvisning på olika lämpliga hjälpåtgärder.

Av särskild betydelse är de rent stödjande åtgärderna, såsom byte av

vistelseort eller arbetsplats, anvisning på lämplig organisation eller fritidssysselsättning

o. d. Samarbete med övriga socialvårdsmyndigheter bör eftersträvas.

I åtskilliga fall torde läkarkonsultation vara påkallad.

I sista hand bör nämnden upptaga frågan om tvångsåtgärd mot missbrukaren,

t. ex. övervakning eller internering. Förutsättningen för att sådan

åtgärd skall kunna företagas bör vara att missbruket är av allvarligare art.

En särskild form av sådan åtgärd skall enligt nykterhetskommitténs förslag

vara avstängning från (ev. begränsning av) rätt till inköp av rusdrycker.

Sådan åtgärd skall nykterhetsnämnden icke själv äga besluta utan har

att anmäla frågan till länsnykterhetsnämnden, som skall vara beslutande

instans. Nykterhetsnämnden bör söka förmå missbrukaren att frivilligt begränsa

sina inköp, innan framställning göres hos länsnykterhetsnämnden

om formlig begränsning. En frivillig begränsning kan av nykterhetsnämnden

kontrolleras genom att nämnden infordrar uppgifter från försäljningsorganen

om missbrukarens inköp under viss tid.

För att länsnykterhetsnämnd skall kunna följa nykterhetsvårdsarbetet i

de kommunala nämnderna bör dessa, enligt vad nykterhetskommittén föreslår,

dels till länsnämnden omgående anmäla om nämnden på eget initiativ

eller efter direkt anmälan till nämnden funnit alkoholmissbruk föreligga,

dels periodvis lämna redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i de hos

den kommunala nämnden anhängiga ärendena.

Yad härefter angår län snykterhets nämnderna bör dessa enligt

nykterhetskommitténs mening givas en sådan organisation och ställning i

nykterhetsvårdssystemet, att de får ställningen av ett verkligt ledande specialorgan

för nykterhetsvården i länen. Tyngdpunkten i länsnykterhetsnämndernas

verksamhet borde ligga på allmän övervakning av nykterhetstillståndet

samt vägledning av och bistånd åt de kommunala nykterhetsnämnderna i

dessas verksamhet. Däremot torde länsnämnderna endast undantagsvis direkt

taga befattning med enskilda ärenden av sådan art, som kunde avgöras av de

kommunala nykterhetsnämnderna.

Då länsnykterhetsnämnderna sålunda torde förlänas en starkare och mer

auktoritativ ställning inom nykterhetsvården anser kommittén det ej lämpligt

att — såsom 1948 års länsstyrelseutredning föreslagit — låta länsnämnderna

uppgå i länsstyrelserna. Detta skulle strida mot kommitténs

principiella uppfattning, att nykterhetsvården skulle handhavas av organ,

som särskilt tillsatts för denna uppgift.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

I fråga om länsnykterketsnämndernas arbetsuppgifter föreslår

nykterhetskommittén, att dessa skall i stort sett vara desamma som

f. n. Till följd av särskilda av kommittén beträffande rusdrycksförsäljningen

framlagda förslag föreslås emellertid att länsnämndernas verksamhetsfält

i speciella hänseenden vidgas. Utöver rent övervakande och vägledande

funktioner skall länsnämnderna enligt förslaget jämväl handha den

systembolagen f. n. åvilande uppgiften att ombesörja det egentliga utredningsarbetet

i utskänkningsärenden och på grundval härav till länsstyrelserna

inkomma med detaljerade förslag rörande tillståndsgivningen i allmänhet

och i de särskilda fallen. Som ett led i länsnämndernas befattning med utskänkningstillstånden

föreslår kommittén att på ifrågavarande nämnder även

skall ankomma tillsynen över utskänkningens handhavande från nykterhetssynpunkt.

Också i vad gäller behandlingen av ärenden angående utminutering

och utskänkning av Öl skall länsnämnderna enligt kommittén fungera som

utrednings- och remissorgan. En väsentlig och kvantitativt betydande arbets^PPgift

skall enligt kommitténs förslag vara att föra ett länsregister över

nykterhetsanmärkningar samt att tillhandahålla de kommunala nykterhetsnämnderna

registeruppgifter. Slutligen föreslår kommittén, att det skall

åligga länsnämnderna att, sedan andra åtgärder visat sig verkningslösa, avstänga

missbrukare från rätten till inköp av rusdrycker, eventuellt förordna

om begränsning av inköpsrätten. — Tre ledamöter av kommittén har

beträffande länsnämndernas arbetsuppgifter, närmast av administrativt betingade

skäl, reserverat sig till förmån för en ordning, i stort sett innebärande

att länsnämnderna skulle befrias från andra arbetsuppgifter än de

rent nykterhetsvårdande. Beträffande det närmare innehållet i reservationen

—- liksom det nu behandlade spörsmålet i övrigt — torde få hänvisas till

propositionen angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken

m. m.

Med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter, som sålunda avses skola åvila

länsnykterhetsnämnderna, förordar kommittén, att länsnykterhetsnämndernas

ledamöter framdeles skall förordnas av Kungl. Maj:t. Ordföranden,

som borde utses efter förslag av länsstyrelsen, borde ha domar kompetens-.

Av de övriga ledamöterna borde en vara läkare och utses efter gemensamt

förslag av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. En ledamot med insikt

och erfarenhet av nykterhetsvårdande arbete borde utses efter förslag av

socialstyrelsen. Därjämte borde två ledamöter utses efter förslag av landstinget

och stadsfullmäktige i städerna utanför landsting enligt de grunder,

som nu tillämpades.

Nykterhetskommittén tillstyrker alkoholistvårdsutredningens förslag, att

Kungl. Maj:t bör få rätt att undantaga viss stad från länsnykterhetsnämndens

tillsyn. En sådan undantagsbestämmelse kunde enligt,

kommitténs mening tänkas få tillämpning på Göteborg och Malmö och eventuellt

på de städer, som komme närmast efter dessa i storleksordning. Att

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den kommunala nykterhetsnämnden undantoges från länsnämndens tillsyn

behövde dock ej betyda att alla länsnämndens funktioner övertoges av det

kommunala organet. Befattningen med ansökningar om utskänkningstillstånd

syntes exempelvis som regel böra behållas av länsnämnderna även i

fråga om dessa städer.

För att åstadkomma en grundligare och allsidigare prövning av betydelsefulla

nykterhetspolitiska frågor har nykteihetskommittén föreslagit inrättandet

av en rådgivande nämnd, vilken skulle knytas till socialstyrelsen.

Om dennä nämnds arbetsuppgifter och sammansättning yttrar kommittén:

Nämndens huvuduppgifter torde komma att bli av två slag, dels att höras

innan socialstyrelsen avgör ärenden av principiell betydelse, t. ex. utfärdandet

av anvisningar och avgörandet av viktigare besvärsmål, dels att tjänstgöra

som remissorgan vid socialstyrelsens sida. Yarje remiss till socialstyrelsen

i en nykterhetsfråga av större vikt bör behandlas i den rådgivande

nämnden eller av socialstyrelsen gemensamt med nämnden. Det torde också

böra föreskrivas att kontrollstyrelsen och skolöverstyrelsen i viktigare frågor

av nykterhetspolitisk betydelse bör samråda med socialstyrelsen, varvid även

nämnden bör höras.

Nämnden, som lämpligen kan kallas socialstyrelsens rådgivande nämnd i

nykterhetsfrågor, bör utses av Kungl. Maj:t. Den torde böra bestå av ett

tiotal personer. Bl. a. bör den medicinska och sociologiska vetenskapen samt

nykterhetsvården och nykterhetsrörelsen vara representerade. Det kan övervägas

att i nämnden placera representanter för tillverkare och försäljare av

alkoholhaltiga drycker. Det synes böra ankomma på socialstyrelsen att göra

upp ett detaljerat förslag rörande nämndens sammansättning och arbetsuppgifter.

Kommittén tillägger, att eu dylik nämnd torde komma att fa sin största

betydelse under den tid, då den nya försäljningsorganisationen och de förstärkta

nykterhetsvårdsorganen skall byggas upp. Ett allmänt stadgande om

denna nämnd bör enligt kommitténs mening möjligen ingå i en blivande lag

om nykterhetsvård.

Yttranden över nykterhetskonimitténs förslag.

Det av nykterhetskommittén ånyo framförda förslaget, att särskild

nykterhetsnämnd skall vara obligatorisk i varje kommun har i

stort sett lämnats utan erinran. Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms

län samt länsnykterhetsnämnderna i sistnämnda län och i Kronobergs län må

nämnas bland dem som tillstyrker förslaget. Att det i varje län skall finnas

en särskild nykterhetsnämnd anser länsmjkterhetsnämnden i Kronobergs län

vara en grundförutsättning för att en effektiv nykterhetsvård skall kunna

byggas upp.

Socialstyrelsen uttalar, att två omständigheter numera föreligger, agnade

att påverka uppfattningen rörande frågan om obligatorisk nykterhetsnämnd.

Styrelsen anför härom bl. a.:

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Sedan lång tid tillbaka bar gjort sig märkbar en tydlig benägenhet hos

de medelstora och större kommunerna att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

De kommuner, omkring hälften av samtliga, som vid tiden omedelbart före

kommunindelningsreformen saknade särskild nykterhetsnämnd, utgjordes

nämligen till alldeles övervägande del av småkommuner. Sedan denna reform

har blivit genomförd, har antalet kommuner, som sakna särskild nykterhetsnämnd,

minskat i mycket hög grad. Läget i detta avseende är numera, att

det i flera län icke finnes någon kommun, som saknar sådan nämnd, och

antalet dylika kommuner i hela landet utgör endast några få procent av

samtliga.

Den andra omständigheten, som är ägnad att påverka uppfattningen i

frågan om obligatorisk nykterhetsnämnd, sammanhänger med alkoholistvårdsutredningens

av nykterhetskommittén tillstyrkta förslag om en väsentlig

utvidgning av statens bidragsgivning till kostnaderna för de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet.--— Om dessa förslag, såsom är att

hoppas, förverkligas i någon form, kommer sålunda huvudparten av kostnaderna

för de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet att bäras av

staten. Det är uppenbarligen långt svårare att fastställa den verkliga kostnaden

för det nykterhetsvårdande organets verksamhet i en kommun, om detta

organ har att ombesörja även ett flertal andra uppgifter, än om verksamheten

är anförtrodd åt en särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Med hänsyn till statsunderstöden

är därför en ordning med obligatorisk särskild nykterhetsnämnd

att föredraga. Även om denna synpunkt icke bör tillerkännas avgörande betydelse,

förtjänar den dock att beaktas.

De allmänna skälen för att en kommun bör ha särskilt tillsatt nykterhetsnämnd

är enligt styrelsens mening så starka, att denna ordning bör vara

den normala och allmänt gängse. Styrelsen påpekar emellertid, att behovet

av särskild nykterhetsnämnd i en liten kommun bör vägas mot olägenheterna

av att den kommunala verksamheten i en sådan kommun uppdelas. Även

efter kommunreformen återstode en del småkommuner, i fråga om vilka en

dylik avvägning vore önskvärd. Styrelsen biträdde därför närmast den ordning,

som förordats av socialvårdskommittén, den nämligen att kommunen

borde tillsätta särskild nykterhetsnämnd, därest icke kommunens ringa folkmängd,

begränsningen av socialnämndens verksamhet eller andra särskilda

förhållanden till annat föranledde. Nuvarande stadgande, att Kungl. Maj:t

kan på framställning av länsnykterhetsnämnd föreskriva, att kommun skall

tillsätta särskild nykterhetsnämnd, kunde då bibehållas, med tillägg dock

att sådan framställning även skulle kunna göras av länsstyrelsen.

Svenska landskommunernas förbund ställer sig alltfort kritisk till förslaget.

Förbundet framhåller, att det icke funnit anledning att modifiera

sina rörande förevarande spörsmål tidigare gjorda uttalanden. Det måste

ånyo understrykas — yttrar förbundet — att den effektivitet, med vilken viss

kommunal förvaltningsuppgift handhaves, icke har något direkt samband med

frågan, huruvida uppgiften anförtrotts något särskilt för ändamålet tillsatt

förvaltningsorgan eller icke. I landskommunerna hade hittills arbetet i nykterhetsnämnderna

som regel dominerats av motboksärenden, körkortsintyg

o. dyl. I båda de nu föreliggande betänkandena —alkoholistvårdsutredningens

och nykterhetskommitténs — hade förutsatts, att det kommunala nykter
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

105

lietsorganets arbete skulle få mera av vårdkaraktär över sig än hittills. Förbundet

funne en sådan utveckling naturlig och ansåge därmed, att arbetet i

en nykterhetsnämnd borde bedrivas med ungefär samma teknik som i en

barnavårdsnämnd eller en fattigvårdsstyrelse. Eftersom nykterhetsvårdens

klientel i betydande omfattning sammanfölle med eller hade direkta anknytningar

till de människor, som fattigvården och barnavården hade att

hjälpa, förelåge knappast övertygande skäl för uppfattningen, att resultatet

skulle bli bättre om verksamheten uppspaltades på flera organ. Förbundet

tillfogar:

Kommitténs utredning och uttalanden om särskild personal för nykterhetsvården

i landskommunerna te sig ganska verklighetsfrämmande. Det

förekommer redan nu i betydligt större omfattning än vad kommittén kunnat

utröna, att personal vid landskommunernas kommunalkontor eller socialbj^råer

biträder jämväl nykterhetsnämnden. En gemensam byråorganisation

för den kommunala socialvården, vari nykterhets vården givetvis är att inräkna,

är ur effektivitetssynpunkt eftersträvansvärd. Genom beslut vid årets

riksdag (lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården)

har en sådan organisation underlättats. Där det är möjligt att åstadkomma

en sådan gemensam byråorganisation, är det ur praktiska och effektivitetssynpunkter

tämligen likgiltigt på hur många olika organ den kommunala

socialvården arbetar. Men sedan de genom kommunindelningsreformen nybildade

kommunerna nu varit i funktion i närmare två år, är fortfarande i

inemot hälften av samtliga landskommuner allt förvaltningsarbete — såväl

kameralt som socialt — decentraliserat och helt ombesörjt av förtroendemän.

Även om i en del av dessa kommuner en successiv övergång till tjänstemannasystem

är att vänta, måste man ha klart för sig att ett betydande antal

landskommuner alltjämt äro så små, att där icke behövs särskilda tjänstemän.

Just i landskommunerna av detta slag måste det vara önskvärt med

en mera koncentrerad nämndsorganisation för socialvården.

Eftersom slutgiltig ställning ännu ej tagits till socialvårdskommitténs

förslag rörande den kommunala socialvårdens organisation finner förbundet

det ej lämpligt att nu utbryta nykterhetsvården ur dess naturliga organisatoriska

sammanhang.

Grundtanken att de kommunala nykterhetsnämnderna även framdeles

skall bibehållas vid sina nuvarande rent nykterhetsvårdande

arbetsuppgifter har i allmänhet icke föranlett några erinringar. Kontrollstyrelsen

betonar angelägenheten av att nykterhetsnämnderna helt ägnar sig

åt det praktiska nykterhetsarbetet i kommunerna. Löpande registrering av

nykterhetsanmärkningar bör enligt styrelsens mening icke förekomma hos de

kommunala nykterhetsnämnderna. Det syntes över huvud taget riktigt att

tillse, att dessa nämnder ej byråkratiserades och nedsjönke till registrerande

kontor. I enahanda riktning har stadsfullmäktige i Göteborg uttalat sig. Fullmäktige

tillägger, att rapportskyldigheten till länsnykterhetsnämnderna bör

begränsas till att avse vad som nu gäller.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förfäktar snarast den uppfattningen att

övervakningen och kontrollen över nykterhetstillstandet bör i större omfatt
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ning läggas på de kommunala nykterhetsnämnderna. Ett lokalt organ borde

ha bättre möjligheter att på ett tidigt stadium ingripa mot missförhållanden

än ett organ, som hade att hålla tillsyn över ett så stort område som ett län.

Att en viss registrering måste fullgöras av de kommunala nykterhetsnämnderna

synes för länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län framstå som i det

närmaste självklart. Länsnämnden anmärker, att rapportering redan nu förekommer

från de kommunala nykterhetsnämnderna till länsnämnderna. Denna

rapportering torde utan att bli alltför betungande för nykterhetsnämnderna

kunna göras än effektivare. Socialstyrelsen tar det för givet, att de kommunala

nykterhetsnämnderna redan av arbetstekniska skäl måste föra register över

sina klienter. Detta register borde omfatta alla personer, som på något sätt

varit föremål för behandling av nämnden. Kegistret borde innefatta en uppräkning

av vissa nödvändiga data, däribland hänvisningar till protokollsrum

etc., så att nämnden lätt kunde återfinna vederbörande i sina protokoll

och handlingar; om en nykterhetsnämnd på grund av gjord nykterhetsanmärkning

vidtagit någon åtgärd beträffande den person, som anmärkningen

avsåge, skulle detta faktum nämligen på något sätt framgå av nämndens

protokoll eller övriga handlingar. Styrelsen tillfogar, att det av tydliga författningsföreskrifter

framginge, att nämnden och dess medhjälpare måste

iaktta sträng diskretion rörande registret.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län har inkommit på frågan, om

1 än s ny k t e r h e tsn ämn de r n as ombud hos de kommunala nykterhetsnämnderna

bör avskaffas. Enligt länsnämndens mening utgör dessa ombud

ett stöd av stort värde och de bör följaktligen bibehållas. Men då skulle

också framhäver länsnämnden -—- ombudsorganisationen givas ekonomiskt

stöd och auktoritet, vilket ytterligare skulle öka dess betydelse, särskilt under

de påfrestningar som övergången till en fri rusdrycksförsäljning sannolikt

komme att medföra.

Länsnykterhetsnämndernas allmänna ställning i den framtida

nykterhetsvårdsorganisationen har i åtskilliga yttranden blivit särskilt uppmärksammad.

Medan man i vissa yttranden understrukit betydelsen av, att

länsnykterhetsnämnderna får en verkligt ledande ställning såsom specialorgan

för nykterhetsvården i länen, har det i andra yttranden uttalats farhågor

för att länsnämnderna härigenom kunde komma att i alltför stor utsträckning

dominera över de kommunala nykterhetsnämnderna. Man har på

sina håll även befarat, att en förstärkning av länsnykterhetsnämnderna och

en intensifiering av deras verksamhet kunde leda till en olycklig byråkratisering

av nykterhetsvårdsarbetet.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län ansluter sig emellertid helt

till nykterhetskommitténs förslag att länsnämnderna skall organiseras och

upprustas till ledande organ för den öppna nykterhetsvården. Enligt vad

länsnämnden framhåller har denna vårds primärorgan — de kommunala

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

nykterhetsnäinnderna — på åtskilliga liåll fortfarande icke förvärvat den

auktoritet ock det förtroende, som samhällets vårdorgan behöver. Man måste

därför räkna med att länsnämnderna alltjämt under rätt lång tid komme att

belastas med omfattande rådgivande och vägledande arbetsuppgifter. Länsstyrelsen

i Kalmar län uttalar sin tillfredsställelse över att länsnykterhetsnämnderna

gives en sådan organisation, att de blir verkligt ledande specialorgan

för nykterhetsvården i länen, och att de får en auktoritativ ställning.

Stadsfullmäktige i Eksjö framhäver vikten av att länsnämnderna behåller

sin ställning som stödjande och hjälpande organ. Om länsnämnderna rätt

fattade sin ställning, hade de utomordentliga möjligheter att stimulera och göra

arbetet ute i kommunerna fruktbärande och rationellt. Förhållandet mellan

de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnämnderna måste — betonar

Folkpartiets kvinnoförbund — vara smidigt och personligt. Det finge icke

ha karaktären av en detaljgranskning uppifrån och en pappersexercis, som

förlamade det fria initiativet, vilket här vore det nödvändigaste av allt. Att

länsnämnderna upprustades vore emellertid enligt förbundets mening av

stort värde.

Stadsfullmäktige i Göteborg instämmer i nykterhetskommitténs uppfattning

att arbetets tyngdpunkt bör för länsnykterhetsnämndernas vidkommande

ligga på allmän övervakning av nykterhetstillståndet samt vägledning och bistånd

åt de kommunala nykterhetsnämnderna. Däremot — och detta anser sig

fullmäktige böra kraftigt understryka — bör länsnämnderna endast undantagsvis

direkt taga befattning med enskilda ärenden av sådan art, som kan

avgöras av de kommunala nämnderna. Tendenser i motsatt riktning hade

nämligen icke saknats. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län håller före,

att länsnämnderna, vad nu beträffar förhållandet mellan dessa nämnder och

de kommunala nykterhetsnämnderna, icke bör av eget initiativ ingripa i de

enskilda fallen utan i första hand inskränka sig till råd och anvisningar till

den lokala nämnden. Men om länsnämnden märkte, att ett fall icke behandlades

på lämpligaste sätt, vore givetvis ett ingripande befogat men detta

borde icke ske på ett sådant sätt att det verkade hämmande på den lokala

nämndens initiativförmåga och arbetsglädje. Stadsfullmäktige i Malmö

menar, att länsnämnderna ej bör inkopplas på andra fall än då det är fråga

om kommuner, som bevisligen sköter sina uppgifter otillfredsställande eller

—- och detta anser fullmäktige bör bli huvudregeln — då den kommunala

nykterhetsnämnden själv önskar hjälp av länsorganet. Länsnykterhetsnämnden

i Malmöhus län tillmäter det en viss betydelse, att länsnykterhetsnämnderna

även i fortsättningen bibehålies vid möjligheten att i vissa fall handlägga

ärenden i stället för kommunal nykterhetsnämnd. Även om denna

utväg endast sällan behövde — och borde — anlitas, torde den dock ha en

betydande psykologisk verkan.

Till dem, som anser att länsnämnderna kommer att få en alltför dominerande

ställning i den öppna nykterhetsvården hör länsstyrelsen i Stockholms

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kutitjl. Maj:ts proposition nr 159.

län. Länsstyrelsen uttalar, att den föreslagna upprustningen över huvud taget

synes i anmärkningsvärt hög grad vara inriktad på länsnämnderna. Detta

hade val så tillvida sin förklaring som det givetvis vore lättare att få till

stånd en utbyggnad av dessa fataliga statliga nämnder än av de många kom

munala nämnderna. Anordningen kunde dock befaras komma att medföra,

att i allt fall för de närmaste åren en ur praktisk arbetssynpunkt alltför stark

forskjutning ägde rum av tyngdpunkten i den nykterhetsvårdande verksamheten

från de lokala nämnderna till länsorganen. Det syntes länsstyrelsen

beklagligt, om ens för en relativt begränsad tid nykterhetsvården erhölle en

sådan utformning, att utrymmet för självständiga initiativ på det kommunala

planet i mera väsentlig mån bleve beskuret. Länsstyrelsen i Kronobergs län

konstaterar, att de kommunala nykterhetsnämnderna i högre grad än vad

som f. n. är fallet kommer att bli beroende av länsnämnderna. De lokala

organen bör — yttrar länsstyrelsen — vara huvudorgan i nykterhetsvårdsarbetet.

I nykterhetsvården vore den personliga kännedomen om klienten

nästan alltid en förutsättning för en något så när säker uppfattning om ett

vårdfall. Denna personkännedom ägde i regel den kommunala nämnden,

medan länsnämnden ofta saknade den. Även om en viss kontroll av de kommunala

nämndernas arbete kunde anses befogat -—- en kontroll, som regelmässigt

kunde ske i efterhand — vore det dock angeläget att undvika, att

arbetet på nykterhetsvårdens område bleve byråkratisevat. Länsstyrelsen i

Uppsala län uttrycker rent allmänt önskemålet, att de kommunala nykterhetsnämnderna

ej sättes i så starkt beroende av länsnämnderna att deras

initiativ och självverksamhet alltför mycket försvagas. — Lämpligheten av

att i den utsträckning nykterhetskommittén föreslagit ge länsnämnderna, på

bekostnad av de kommunala nykterhetsnämnderna, en dominerande ställning

inom nykterhetsvården ifrågasättes av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Det väsentliga i länsnämndernas verksamhet hade hittills varit ombudsmännens

konsulentverksamhet. Det kunde icke råda någon tvekan om — yttrar

länssty i elsen att denna varit utomordentligt betydelsefull och medfört

en verklig uppryckning för de lokala nämndernas del. Kommunindelningsreformen

hade skapat ökade möjligheter att få de kommunala nämnderna

sammansatta av kompetenta och för nykterhetsvården intresserade personer.

Möjligheterna att få tjänstemän till de lokala nämndernas förfogande hade

också ökats och komme att ytterligare förbättras. Man torde därför ha anledning

anta, att i framtiden skillnaden i kompetens mellan en länsnykterhetsnämnd

och en kommunal nykterhetsnämnd icke komme att bli särdeles

framträdande. Detta gällde givetvis främst större kommuner.

Ett antal fullmäktigerepresentationer på skilda platser har likaledes anfört

betänkligheter mot den föreslagna upprustningen av nykterhetsvården, såvitt

denna skulle innebära en förskjutning av det aktiva nykterhetsvårdsarbetet

från de kommunala nykterhetsnämnderna till länsnämnderna.

Bland dem som uttrycker tveksamhet i förevarande hänseende må nämnas

stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg och Jönköping. Det är av vikt —

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

framhåller sålunda stadsfullmäktige i Malmö — att arbetet i de kommunala

nykterhetsvårdsorganen får ske under samma relativt obundna former som

f. n. Yad som däremot ej kunde anses som lämpligt vore att nykterhetsvården

ute i kommunerna utsattes för någon sorts centraldirigering. En sådan

utveckling av den kommunala nykterhetsvården skulle innebära onödig byråkratisering

samt göra arbetet tungrott och förhindra eller i varje fall försvåra

snabba ingripanden. Åt i huvudsak enahanda tankegångar har stadsfullmäktige

i Jönköping givit uttryck. Stadsfullmäktige i Hälsingborg framkastar

en förmodan, att länsnämnderna för att bereda sina tjänstemän full

sysselsättning komme att försöka kompensera en framtida minskning av arbetsuppgifterna

— en minskning som skulle inträda i och med att de kommunala

nämnderna utrustats med kvalificerad personal och arbetsrutinen vunnit en

viss fasthet — genom en ökad kontroll av nykterhetsnämndernas verksamhet.

Möjligheter härtill förefunnes i mycket hög grad genom bl. a. den föreslagna

utökade rapportskyldigheten. Fullmäktige funne visserligen utbyggnaden av

länsorganen vara i synnerligen hög grad påkallad men den kommunala bestämmanderätten

torde i görligaste mån lämnas intakt. I mindre kommuner,

där någon mera organiserad nykterhetsvård ej bedreves, kunde det vara erforderligt

med länsnämndens fulla stöd, men att större kommuner med

nykterhetsvårdsbyrå eller heltidsanställd tjänsteman delvis skulle vara beroende

av länsnämndens direktiv i vårdnadsfrågor vore väl ändå att direkt

underskatta de kommunala nykterhetsnämndernas kompetens. I

I några yttranden har ånyo ifrågasatts om länsnykterhetsnämn

derna över huvud taget bör bibehållas. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län påpekar rent allmänt, att nykterhetskommitténs förslag beträffande

länsnämnderna på väsentliga punkter måste anses strida mot strävandena

efter decentralisering och förenkling inom förvaltningen. Jämväl länsstyrelsen

i Västerbottens län ställer sig tveksam till en utbyggnad av länsnämnderna.

Det kan ifrågasättas — yttrar länsstyrelsen — om ej denna utbyggnad

blir alltför vidlyftig. Förslaget innebure nämligen en utvidgning av

länsnämnderna och deras uppgifter på sådant sätt, att nämnderna skulle

intaga en mera markerad ställning såsom länsinstans på nykterhetsvårdens

område. Tillämpningen av den nya lagstiftningen komme sålunda på länsstadiet

att ombesörjas av två olika länsorgan -—- länsstyrelse och länsnykterhetsnämnd

— vilka skulle fullgöra vissa uppgifter var för sig men i stor utsträckning

taga befattning med samma ärenden. Fn dylik organisation förefölle

länsstyrelsen medföra ett onödigt tungrott förfarande, som knappast

kunde betecknas såsom rationellt. Det stöd och den tillsyn över de kommunala

nämnderna, som otvivelaktigt erfordrades, borde kunna ordnas

genom att man ombildade länsnämnden och dess kansli till en konsulentinstitution.

En dylik institution borde alltså hålla viss tillsyn över de kommunala

nämnderna och tillika bistå dem i deras verksamhet samt handha

de registrerings- och andra uppgifter, som lämpligen borde skötas centralt

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

för länet. Dessutom borde den biträda länsstyrelsen vid tillämpningen av

nykterhetslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår, att till allvarligt övervägande

upptages frågan, om ej länsnämnderna bör inordnas i länsstyrelserna. Efter

en hänvisning till vad länsstyrelseutredningen härutinnan föreslagit framhåller

länsstyrelsen att genom en sådan lösning betydande fördelar skulle

ernås, icke minst ur organisatoriska och arbetsekonomiska synpunkter. En

ytterligare splittring av arbetsuppgifterna inom länsförvaltningen skulle

därigenom undvikas. Jämväl Statens organisationsnämnd är en förespråkare

for tanken att låta länsnämnderna uppgå i länsstyrelserna. Förutsättningar

för att på så sätt lösa samordningsproblemen på förevarande område torde

enligt vad nämnden anför — ha. blivit gynnsammare efter den numera

genomförda inre omorganisationen av länsstyrelserna, enkannerligen landskanslierna.

Nämnden yttrar härom vidare bl. a.

-^50 avgivna betänkande rörande länsstyrelsernas organisation och

stal ning inom länsförvaltningen föreslog 1948 års länsstyrelseutredning, att

jansnykterhetsnämnderna skulle inordnas i länsstyrelserna. Med tanke på

lansnykterhetsnämndernas antagliga utbyggnad i samband med en blivande

revision av rusdryckslagstiftningen framhöll utredningen, att varje tillskapande

av nya organ i länsinstanserna vid sidan av länsstyrelserna rent principiellt

i ore ägnat att väcka betänkligheter, förutom att en sådan organisation

måste innebära dålig ekonomi både i fråga om arbetskraft och kostnader-

-N}’1 allmänna förvaltningsuppgifter borde endast då alldeles speciella

skal därtill föranledde anförtros andra länsorgan än länsstyrelsen. Enligt

utredningens mening förelåge icke sådana skäl i detta fall. Utredningen

underströk vidare, att med den av utredningen föreslagna organisationen

funnes alla möjligheter att under tillgodoseende av kraven på lekmannainflytande

och central ledning i länsstyrelsen skapa en administrativ apparat

av fullt ut samma värde som den nuvarande länsnykterhetsnämnden. I

den män de nykterhetspolitiska uppgifterna framdeles komme att öka i omfattning,

kunde till den sektion av länsstyrelsen, där sådana ärenden handlades,

knytas en särskild föredragande i nykterhetsfrågor. Efter det att

utredningen tämligen utförligt bemött vissa tidigare framförda och väntade

erinringar av allmän eller speciell natur mot en samordning inom länsinstansen

av handläggningen av de rent statliga uppgifterna på nykterhetsvårdens

område, kom utredningen för sin del till den slutsatsen, att en rationell koordination

inom dessa delar av socialvården ej kunde ernås på annat sätt än

genom att överföra länsnykterhetsnämndernas åligganden på länsstyrelserna.

De synpunkter, organisationsnämnden närmast har att företräda, tala till

förmån för länsstyrelseutredningens uppfattning i denna fråga. Det synes

nämnden uppenbart, att väsentliga organisatoriska, kontorstekniska och

arbetsekonomiska fördelar med åtföljande besparingar skulle stå att vinna

genom en inordning av länsnykterhetsnämnderna i länsstyrelserna. Detta

gäller särskilt i ett läge, då dessa nämnder med hänsyn till vidgade arbetsuppgifter

föreslås väsentligt utbyggda.

Svenska landskommunernas förbund synes i stort sett vidhålla sin förut

återgivna uppfattning i förevarande fråga. Förbundet påpekar, att det ur

kommunal synpunkt skulle vara en fördel att i ärenden angående nykterhetsvård

endast ha att göra med endast ett länsorgan. Såväl på kommun- som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 159. 111

länsstadiet borde socialvårdens olika delar bringas att bli likvärdiga och mera

än nu flyta samman.

Nykterhetskommitténs förslag att pålägga länsnykterhetsnämnderna vissa

ytterligare arbetsuppgifter utöver dem, som för närvarande åvilar länsnämnderna,

har uppkallat åtskilliga remissinstanser till kritik. Endast länsnylderhetsnämnden

i Södermanlands län synes direkt ansluta sig till förslaget,

att länsnämnderna bör inträda i stället för systembolag som beredande och

kontrollerande organ i frågor rörande detaljhandel med rusdrycker. De kritiskt

inställda remissinstanserna har i allmänhet förfäktat den uppfattningen, att

länsnämndernas arbetsuppgifter även framdeles bör förbli av rent nykterhetsvårdande

karaktär. Länsnämnderna borde följaktligen befrias från befattningen

med utminuterings- och utskänkningsärenden, ärenden som måste

anses såsom vitt skilda från de. nykterhetsvårdande angelägenheterna.

Socialstyrelsen erinrar, att länsnämnderna tillkommit uteslutande för att

vara organ för individuell nykterhetsvård. Alkoholistvårdsutredningens förslag

innebure ingen förändring härutinnan. Nykterhetskommittén däremot

tilläde länsnämnderna flera uppgifter utöver de individuellt nykterhetsvårdande.

Enligt styrelsens mening bör länsnämnderna emellertid även

framgent bibehållas vid sina ursprungliga nykterhetsvårdande uppgifter.

En länsnämnds åligganden finner styrelsen kunna schematiskt angivas som

trefaldiga, nämligen att ge de kommunala nykterhetsnämnderna av dem begärd

hjälp och bistånd vid handläggningen av individuella fall, att där så

erfordras ombesörja initiativ till åtgärder av kommunal nykterhetsnämnd med

avseende å alkoholmissbrukare samt att utöva en allmän kontroll över de

kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet. Kontrollstyrelsen ställer sig

bestämt avvisande till förslaget, att länsnämnderna även skall fungera som

utredande och övervakande organ i fråga om utskänkning av rusdrycker samt

utminutering och utskänkning av Öl. Såvitt styrelsen kunde finna, borde

dylika uppgifter ligga helt utom länsnämndernas egentliga verksamhetsområde

och för sitt fullgörande kräva kvalifikationer, som icke med säkerhet

funnes företrädda hos dessa organ. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län

anser beredningen av tillståndsärenden ligga vid sidan om det individuellt

inriktade vårdarbetet, vilket bör vara länsnämndernas huvuduppgift. Länsstyrelsen

befarar, att en alltför stark ansvällning av länsnämndernas arbetsuppgifter

kan leda till det minst av allt önskvärda resultatet, nämligen att

länsnämnderna förvandlas till små ämbetsverk. Statskontoret finner det

vara mest konsekvent att icke utnyttja länsnämnderna för sådana arbetsuppgifter,

som har avseende å utskänkning o. dyl. Ämbetsverket förordar snarast en

lösning, som innebär att de blivande försäljningsorganen skall handha utredningsärendena.

Bland länsnykterhetsnämnderna uttalar sig ej mindre än nio mer eller

mindre bestämt mot den föreslagna utvidgningen av länsnämndernas arbets

uppgifter. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län yttrar bl. a.:

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Det kan på goda grunder förutsättas, att den förening av arbetsuppgifter,

som kommittén föreslår, i praktiken skulle komma att medföra ett undertryckande

av den rena nykterketsvården på bekostnad av administrativa eller

därmed jämställda ärenden, vilka endast indirekt har med nykterhetsvården

att göra.

Det kan icke nog framhållas, att det för ett socialvårdande organs arbete

är av största betydelse, att allmänheten och de, som är föremål för verksamheten,

har tilltro till densamma. Flera nu arbetande organ på socialvårdens

område har tidvis haft avsevärda svårigheter att bekämpa, innan en viss

aversion emot dem övervunnits. Ett exempel härutinnan är barnavårdsnämnden.

Till en början hade denna nämnd arbetsuppgifter av sådan art, att de

närmast kunde jämföras med polisiär verksamhet. Allt eftersom de — i likhet

med nykterhetsnämnderna — fått en mera förebyggande och stödjande

karaktär av vård- och hjälporgan, har även allmänhetens uppfattning om och

inställning till dem ändrats.

Åt liknande tankegångar ger länsnykterhetsnämnden i Gotlands län uttryck.

Länsnämndernas befattning med frågor om försäljningstillstånd skulle

med hänsyn till dessa ärendens ömtåliga och i ekonomiska hänseenden ingripande

beskaffenhet lätt få ogynnsamma återverkningar på allmänhetens

inställning till nämndernas verksamhet över huvud. Att länsnykterhetsnämnderna

skulle få vissa administrativa uppgifter kan enligt länsnykterhetsnämnden

i Kalmar län skapa svårigheter för länsnämnderna att nå den förtroendefulla

kontakt med de vårdbehövande, som för nykterhetsvården är så nödvändig.

Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län motsätter sig bestämt,

att ärenden rörande alkoholförsäljningen överföres till länsnämnderna. Det

är viktigt — framhåller nämnden — att nykterhetsvården, för att kunna

arbeta effektivt och ändamålsenligt, i görligaste mån renodlas och befrias

från uppgifter av försäljningskaraktär. I stort sett samma inställning präglar

de remissvar, som avgivits av länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Gävleborgs län.

Bland ytterligare remissinstanser, som finner det mindre lyckligt att länsnämnderna

delvis anförtros arbetsuppgifter, som ligger vid sidan om den i

egentlig mening nykterhetsvårdande verksamheten, må även nämnas länsstyrelserna

i Älvsborgs, Kopparbergs och Väs t er norr lands län, stadsfullmäktige

i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Jönköping samt Svenska arbetsgivareföreningen.

Några remissinstanser har påfordrat den modifikationen i nykterhetskommitténs

förslag, att länsnämnderna såtillvida inkopplas på utminuteringsoch

utskänkningsärenden, att de endast anlitas som remissorgan vid behandlingen

av dylika ärenden. Till dem, som förordar en sådan lösning, hör bl. a.

länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län samt länsnykterhetsnämnderna

i Gotlands och Malmöhus län. Länsstyrelsen i Gotlands län — som i stort

sett icke synes ha något att erinra mot förslaget, såvitt rör länsnämndernas

arbetsuppgifter —- ifrågasätter dock, om ej länsnämnderna bör befrias från

att vara remissmyndighet i alltför bagatellartade ärenden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Nykterlietskoinmitténs förslag att det skall tillkomma länsnykterhetsnäinnd

att besluta om avstängning från inköpsrätt har lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser. Det är emellertid endast ett fåtal remissinstanser,

som direkt tillstyrker förslaget. Till denna grupp hör bl. a. länsstyrelsen

i Västmanlands län samt länsnykterhetsnämnden i Blekinge län. Länsstyrelsen

uttalar, att beslut om avstängning endast bör få meddelas av länsnämnd.

Stadsfullmäktige i Göteborg ifrågasätter, om icke uppgiften att svara för de

försäljningsrestriktiva ingripandena framdeles kunde anförtros åt de kommunala

nykterhetsnämnderna. Ett steg längre går stadsfullmäktige i Malmö.

Fullmäktige hyser nämligen den uppfattningen, att avstängningsärendena

bör kunna överföras på de kommunala nämnderna redan vid den nya lagstiftningens

ikraftträdande men endast i sådana fall, då fråga är om nykterhetsnämnder,

som har särskild nykterhetsvårdsbyrå eller i varje fall heltidsanställd

tjänsteman. I fråga om kommuner, där man på grund av arbetets

relativt ringa omfattning icke kunde ha så allsidig förtrogenhet med nykterhetsvårdens

skiftande problem, syntes emellertid länsnämnderna för undvikande

av en alltför skiftande praxis böra erhålla det slutliga avgörandet i

avstängningsfrågor. I enahanda riktning har stadsfullmäktige i Hälsingborg

uttalat sig.

Vissa remissinstanser synes närmast förorda den ordning som nu gäller.

Såväl länsnämnd som kommunal nykterhetsnämnd skulle alltså äga besluta

om avstängning. Andra remissinstanser menar åter, att länsnykterhetsnämnderna

bör befrias från uppgiften; vid denna lösning skulle beslutanderätten

sålunda tillkomma de kommunala nämnderna.

Socialstyrelsen ■— som är att hänföra till den förstnämnda gruppen —

bringar i erinran, att de kommunala nykterhetsnämnderna sedan gammalt

haft befogenheten att meddela avstängningsbeslut rörande alkoholmissbrukare.

Det kunde icke med fog göras gällande, att denna befogenhet missbrukats

av nämnderna. I praktiken hade dessa emellertid i allmänhet begränsat

sig till att ge systembolagen råd att själva meddela avstängningsbeslut,

eu utväg som ej lämpligen skulle stå till buds under den ordning, som

skulle föreligga efter en avveckling av motbokssystemet. Styrelsen hölle

för troligt, att flertalet kommunala nykterhetsnämnder i händelse av motbokssystemets

avskaffande gärna skulle anlita ett liknande förfaringssätt,

varigenom ansvaret för en avstängning överginge på ett annat organ. Det

enda organ, som härvid rimligen kunde komma ifråga, vore länsnykterhetsnämnden.

Detta resonemang ledde till den ståndpunkten, att kommunal

nykterhetsnämnd, framdeles liksom hittills, borde äga befogenhet att meddela

beslut om avstängning från inköpsrätt beträffande den som till skada för

sig eller annan missbrukade alkohol men alternativt skulle kunna hänskjuta

sådant beslut till länsnämnden. —- Styrelsen påpekar, att det av nykterhetskommittén

icke ifrågasatts, att de kommunala nykterhetsnämnderna skulle

betagas befogenheten att ställa alkoholmissbrukare under övervakning. Ett

beslut om övervakning vore dock att anse såsom en mera ingripande åtgärd

8—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

än ett avstängningsbeslut. Det framstode också såsom egendomligt, att de

väl organiserade nykterhetsnämnderna i sådana städer som Göteborg och

Malmö icke — liksom den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholm,

vilken i förevarande hänseende av nykterhetskommittén likställts med länsnykterhetsnämnderna

-— skulle vara betrodda med uppgiften att besluta om

avstängning från inköpsrätt för sina klienter.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län anser, att rätten att besluta om

avstängning mycket väl kan anförtros åt de kommunala nykterhetsnämnderna.

Nykterhetskommitténs förslag att denna rätt skulle vara en uppgift endast

för länsnykterhetsnämnden finner länsnämnden icke vara en nödig konsekvens

av den i och för sig riktiga principen att beslut av denna art skall

träffas av en särskild myndighet och sålunda ej av försäljningsorganet.

Upprustningen av de kommunala nykterhetsnämnderna borde göra dem

skickade att handha jämväl prövningen av ärenden av detta slag. Bedan kommunindelningsreformen

torde ha resulterat i en viss personalförstärkning

även av de kommunala nykterhetsnämnderna. Länsnämnden anser dessutom

försäljningsrestriktiva åtgärder vara en uppgift, som alldeles särskilt lämpar

sig för handläggning i demokratiskt valda organ. Också stadsfullmäktige i

Borås och Jönköping synes närmast förorda, att nuvarande ordning bibehålies.

Bland dem, som föreslår att länsnämnderna bör befrias från uppgiften att

meddela avstängningsbeslut, må nämnas länsstyrelsen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen framhåller att avstängningen av missbrukare från inköp av

rusdrycker ingår som ett led i den nykterhetsvårdande verksamheten och därför

bör handhavas av den kommunala nykterhetsnämnden. De lokala nykterhetsnämnderna

skulle ju dessutom upprustas och det syntes då knappast välbetänkt

att beröva dem deras nuvarande befogenhet att meddela avstängningsbeslut,

i all synnerhet som deras rätt att ställa vederbörande under övervakning

måste anses som en i den personliga livsföringen lika ingripande

åtgärd. Länsstyrelsen i Stockholms län ger uttryck åt den meningen, att

länsnämndernas arbetsuppgifter enligt förslaget är alltför många och skiftande.

Därför borde exempelvis en sådan befogenhet som rätten att förordna

om avstängning redan från början kunna anförtros de kommunala nykterhetsnämnderna

i stället för länsnämnderna. Samma ståndpunkt intager

länsstyrelserna i Älvsborgs och Jönköpings lön, sistnämnda länsstyrelse

dock med viss tvekan, samt länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län.

Förslaget att det skall åligga länsnykterhetsnämnderna att föra ett länsregister

över nykterhetsanmärkningar — ett anmärknings register —

samt att tillhandahålla de kommunala nykterhetsnämnderna registeruppgifter

har av praktiskt taget samtliga remissorgan lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen — som beträffande rusdrycksförsäljningen föreslagit att

systembolagen i princip skall bibehållas och att dessa skall handha prövningen

av utskänkningstillstånd av olika slag — förordar emellertid en något

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. May.ts proposition nr 159.

annan, uteslutande av praktiska skäl föranledd ordning. Efter ett påpekande

att styrelsens förenämnda förslag med avseende å rusdrycksförsäljningen

förestavats därav, att länsnämnderna ej genom andra arbetsuppgifter skall

bli distraherade från sin huvuduppgift, den individuella nykterhetsvården,

yttrar styrelsen:

Samma skäl tala för att systembolagen även skall fullgöra förevarande

registerarbete och skötseln av register av olika slag. Om detta registreringsarbete

skulle ankomma på länsnykterhetsnämnderna, förelåge fara för att

dylikt arbete av kontorsteknisk art skulle komma att taga i anspråk en alltför

stor del av länsnykterhetsnämndernas knappa arbetskrafter och att länsnykterhetsnämndernas

egentliga vårduppgifter skulle bli lidande. Från dessa

utgångspunkter finner socialstyrelsen den lämpligaste ordningen beträffande

registreringen av nykterhetsanmärkningar vara, att denna registrering på

länsplanet ombesörjes av systembolagen. Systembolaget skulle enligt denna

ordning tjänstgöra såsom serviceorgan åt nykterhetsnämnderna i länet.

Detta skulle för länsnykterhetsnämndens vidkommande innebära, att systembolaget

på dess uppdrag fortlöpande tillställde de kommunala nykterhetsnämnderna

inkommande upplysningar om nykterhetsanmärkningar rörande

personer inom länet och samtidigt lämnade länsnykterhetsnämnden samma

uppgifter, med tillhjälp av vilka länsnykterhetsnämnden kunde utöva kontroll

över de kommunala nykterhetsnämndernas behandling av de till dem anmälda

anmärkningsfallen. Gentemot de kommunala nykterhetsnämnderna skulle

systembolaget ha att på begäran lämna förefintliga uppgifter rörande klienter

hos nämnderna.

Ett spörsmål av praktisk betydelse har i förevarande sammanhang uppmärksammats

av Statens organisationsnämnd. Frågan gäller hur anmärkningsregistret

skall kunna hållas aktuellt. Nämnden utgår härvidlag ifran att

så kan ske med anlitande av folkbokföringens uppgiftsmaterial. Vid flyttning

från ett län till ett annat borde sålunda registerkortet åtfölja vederbörande

och insorteras i registret hos länsnykterhetsnämnden i inflyttningslänet.

Samma borde gälla eventuella akter rörande alkoholmissbrukare, som

kunde finnas hos länsnykterhetsnämnden i utflyttningslänet. På motsvarande

sätt borde handlingar överlämnas mellan de lokala nykterhetsnämnderna.

Registreringen komme härigenom att bli anknuten till vederbörandes faktiska

bosättning enligt kyrkoskrivningen.

I anslutning till vad nämnden yttrat rörande anmärkningsregistret har

nämnden ifrågasatt, om ej starka skäl talade för att det hos kontrollstyrelsen

förda särskilda straff registret borde slopas. Nämnden

upplyser, att detta register f. n. omfattade — i ogallrat skick — ca

450 000 registerkort och att vid detsamma sysselsattes delvis en förste

aktuarie samt tretton ytterligare heltidsanställda befattningshavare i skilda

biträdesgrader. I kommitténs uttalande rörande detta register, nämligen att

behov av detsamma alltjämt förelåge men att registret borde överflyttas till

socialstyrelsen, kunde organisationsnämnden ej instämma. Här skulle —- yttrar nämnden — utan att påtagliga fördelar vunnes, en dubbelregistrering

komma att äga rum; samma uppgifter skulle ju antecknas i länsnämndernas

anmärkningsregister. Då dessa senare register första gången skulle uppläg
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

gas, kunde detta lämpligen ske med ledning av det länsvis utskiftade centralregistret

och de å systembolagens kontrollavdelningar förda registren. Garantier

för anmärkningsregistrets fullständighet komme härigenom att vinnas.

Det torde vid registrets uppläggande ej bereda några svårigheter att å registerkorten

särskilja uppgifterna från det centrala registret och övriga anteckningar

om nykterhetsanmärkningar. Domstolar och andra myndigheter skulle

därefter ha att hos vederbörande länsnykterhetsnämnd avlämna respektive

infordra de uppgifter, som tidigare förts i det centrala fylleriregistret. Någon

svårighet att få kännedom om den med uppgiften avsedde personens hemlän

enligt kyrkobokföringen torde i allmänhet ej föreligga för berörda domstolar

och myndigheter. Vid flyttningar komme registret att fortlöpande aktualiseras.

Då länsnykterhetsnämndema föresloges bli rent statliga myndigheter

med fast organiserade kanslier, borde något avgörande hinder mot den föreslagna

anordningen ej böra möta. Statistiska uppgifter finge insändas från

länsnykterhetsnämndema och centralt sammanställas och bearbetas. Den

omständigheten att ett för hela riket centralt register vore lättillgängligare

för utredningar och vetenskapliga undersökningar torde i vart fall ej böra

tillmätas sådan vikt, att ett realiserande av nämndens förslag på grund härav

skulle anses uteslutet.

Förslaget att samtliga ledamöter av länsnykterhetsnämnd skall

förordnas av Kungl. Maj:t har av ett tämligen stort antal remissmyndigheter

lämnats utan erinran. Direkt tillstyrkande yttranden är emellertid

få. Åtskilliga remissvar innefattar förord för nuvarande ordning. Några

remissinstanser har föreslagit den modifikationen, att viss ledamot — vanligen

ordföranden — utses av Kungl. Maj:t.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län gör gällande, att förslaget möjligen

skulle kunna uppfattas som en tendens att öka det statliga inflytandet

över nykterhetsvården ute på fältet. Länsnämnden tolkade emellertid

förslaget närmast som ett led i en strävan att stärka länsnämndemas prestige

utåt och hade därför ej något att erinra mot förslaget. Jämväl länsnykterhetsnämnderna

i Blekinge, Kopparbergs och Norrbottens län, stadsfullmäktige

i Jönköping och Haparanda samt Sveriges nykterhetsvänners landsförbund

har förklarat sig ej ha något att erinra mot den föreslagna reformen.

Landsförbundet framhåller dock angelägenheten av att det nuvarande lekmannainflytandet

bevaras.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig tveksam till förslaget och länsstyrelsen

i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida någon ändring av nuvarande

ordning kan anses påkallad.

Socialstyrelsen hör till dem, som tar avstånd från förslaget, och förordar,

att länsstyrelserna och landstingen samt stadsfullmäktige i städer utom landsting

även framdeles skall vara betrodda med uppgiften att utse ledamöter i

länsnykterhetsnämndema.

Styrelsen anför till stöd för sin ståndpunkt bl. a. följande:

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Nykterhetsvården i primärkommunerna är en kommunal angelägenhet,

vilket förhållande icke rubbas därav att staten finner det vara ändamålsenligt

att stödja verksamheten ekonomiskt i större eller mindre omfattning. I konsekvens

härmed synes den nykterhetsvård, som bedrives av länsorganen, principiellt

böra vara en länskommunal angelägenhet. Härför tala även praktiska

skäl. Den sociala nykterhetsvården har ett mycket stort behov av samarbete

med den allmänna sjukvården. Tack vare sin ställning som länskommunala

organ ha en del länsnykterhetsnämnder fått till stånd ett organiserat samarbete

med sjukvårdsinrättningar. Denna utveckling bör på allt sätt främjas

men torde icke gynnas av en förändring av länsnykterhetsnämnderna, varigenom

dessa upphörde att vara länskommunala organ. För länsnykterhetsnämndernas

allmänna verksamhet, såsom exempelvis vid förhandlingar med

beslutande organ inom primärkommunerna rörande organisationen av nykterhetsvårdsarbetet

inom kommunerna, är det vidare av stor betydelse, att i

dessa nämnder ingå ledamöter, som äro kommunalt betrodda och för denna

uppgift har blivit tillsatta av länsorgan.

f fortsättningen anmärker styrelsen att samma skäl icke kunde anföras

mot nykterhetskommitténs förslag att till Kungl. Maj:t överflytta socialstyrelsens

hittillsvarande befogenhet att ensam, respektive i samråd med

medicinalstyrelsen, utse ordförande och läkarledamöter i länsnykterhetsnämnderna.

Huvudmotivet för detta förslag vore den större auktoritet, som förordnanden

av Kungl. Maj:t vore ägnade att förläna länsnykterhetsnämnderna.

Förslaget stode dock icke i överensstämmelse med strävandena att i görligaste

mån befria Kungl. Maj:ts kansli från detaljuppgifter. Den av kommittén föreslagna

ordningen torde i praktiken komma att innebära, att socialstyrelsen i

egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården skulle ha att i en

eller annan form avgiva förslag till Kungl. Maj:t rörande såväl ordförande

som läkarledamöter i länsnykterhetsnämnderna, beträffande de senare efter

samråd med medicinalstyrelsen. I fråga om ordförandena torde socialstyrelsen

i sådant fall liksom hittills komma att samråda med länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser länsnämndernas auktoritet

och kvalitet tryggad genom nuvarande ordning, vilken framstode som

mer följdriktig med hänsyn till ifrågavarande nämnders karaktär av länsorgan.

Enligt vad länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län vitsordar har gällande

ordning visat sig väl ägnad att tillföra nämnden erforderlig sakkunskap.

Det förelåge därför ej skäl att vidtaga någon ändring. Samma uppfattning

förfäktas av länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus lön, länsnykterhetsnämnderna

i Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län ävensom av Svenska landstingsförbundet.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anser den nuvarande ordningen

på det hela taget bra och utan behov av revidering. Eftersom det på senare

tid blivit allt vanligare, att psykiatrisk sakkunskap toges i anspråk inom

nykterhetsvården, föreslår länsnämnden, att till varje länsnämnd knytes en

erfaren psykiater såsom konsult. Denne kunde men behövde icke vara ledamot

av nämnden.

Statens organisationsnämnd svnes i första hand företräda den meningen,

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

att ledamöterna bör utses på samma sätt som f. n. även med de vidgade

uppgifter länsnämnderna komme att få. Möjligen kunde det övervägas att

vidtaga den ändringen — framkastar nämnden — att ordföranden utsåges

av Kungl. Maj:t samt att länsstyrelsen efter förslag av landstinget (respektive

stad utanför landsting) tillsatte de ledamöter, som dessa kommunala organ

nu självständigt valde. Också för länsstyrelsen i Kalmar län framstår det

som ett tänkbart alternativ att ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Länsnykterhetsnämnden

i Kronobergs län föreställer sig den möjligheten att icke

blott ordföranden utan även läkarledamoten utses av Kungl. Maj :t. En sådan

lösning synes även Sveriges blåbandsförening förorda.

Till det- senast behandlade avsnittet ansluter sig nära spörsmålet, huruvida

ordföranden i länsnykterhetsnämnd bör ha domarkompetens. Förslaget

härom har avstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser, som uttalat

sig om detsamma. Yttranden, som innefattar avståndstagande från förslaget,

har sålunda bl. a. avgivits av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och

Kopparbergs län, länsnykt er hetsnämnderna i 20 län, stadsfullmäktige i Borås,

Haparanda, Jönköping och Malmö, Svenska landstingsförbundet, Svenska

nykterhetsvårdsförbundet, styrelserna för alkoholistanstalterna Hagbyhemmet

och Åsbrohemmet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges storloge

av I. O. G. T., De kristna samfundens nykte) hetsrörelse, Svenska arbetsgivareföreningen

samt Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det vara värdefullt och önskvärt, att

ordföranden har domarkompetens men vill dock ifrågasätta, huruvida ej en

person, som i övrigt får anses fullt kompetent och lämplig för uppdraget, i

undantagsfall bör kunna betros med ordförandeskapet.

Socialstyrelsen förklarar sig ej kunna följa nykterhetskommitténs förslag

på förevarande punkt. Länsnykterhetsnämndernas uppgifter vore ingalunda,

och komme ej heller att bli sådana, att det vore av avgörande betydelse, att

deras ordförande ägde sådan kompetens. En föreskrift av denna innebörd

skulle i mycket hög grad begränsa det urval av lämpliga personer, som stode

till förfogande för dessa ömtåliga poster. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs

län ifrågasätter, om det över huvud taget går att uppleta tillräckligt

antal personer med domarkompetens, som är lämpliga för och intresserade

av att åtaga sig funktionen som länsnämndsordförande. Också Svenska

nykterhetsvårdsförbundet hyser farhågor för att genom det uppställda kompetenskravet

möjligheterna begränsas att till länsnämnderna knyta ledare, som

ur allmänna synpunkter framstår som bäst skickade för uppdraget.

I ett flertal yttranden framhålles, att vida viktigare än kravet på formell

juridisk kompetens är att till ordförande utses personer med vidsträckt erfarenhet

i samhälleliga värv, med livserfarenhet och vidsyn samt förmåga

att mänskligt och sakligt bedöma ömtåliga situationer. Åt en sådan inställning

ger bl. a. länsnykterhetsnämnderna i Malmöhus och Älvsborgs län ut
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

tryck. Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar, att det icke främst är de

juridiska utan de medicinska, psykologiska och sociala synpunkterna, som

bör beaktas i ledningen av länsnämnderna. Det väsentliga borde vara, att

man valde den för uppdraget mest lämpade. För länsnykterhetsnämnden

i Norrbottens län framstår det närmast som uppenbart, att länsnämndernas

auktoritet mera är grundad på ordförandens och ledamöternas personliga

egenskaper än på deras formella kompetens på för nykterhetsvården

i stort sett oväsentliga områden. En av de mera betydelsefulla arbetsuppgifter,

som skulle tillkomma länsnykterhetsnämnderna, avsåge avstängningen

av viss person från rätt till inköp av spritdrycker. Dessa ärenden kunde

enligt nämndens mening icke vara av så invecklad juridisk art, att deras

avgörande krävde juridisk sakkunskap. Förmågan att bedöma ett avstängningsärende

ur sociala synpunkter torde vara betydligt viktigaie.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anlägger jämväl en annan synpunkt.

Länsstyrelsen yttrar nämligen, att de svårhanterliga och ej sällan misstänksamma

personer, som till stor del utgjorde länsnämndernas klientel, icke

finge, vilket lätt kunde ske, bibringas den uppfattningen, att de hade att

göra med en domstol av något slag och icke med ett socialt hjälporgan,

vilket länsnämnderna vore avsedda att i främsta rummet vara.

I ett stort antal yttranden har ifrågasatts eller mer eller mindre bestämt

förordats, att juridisk sakkunskap på annat sätt tillföres länsnämnden. Rent

allmänt för att sådan sakkunskap bör vara företrädd i nämnden uttalar sig

bl. a. länsstyrelsen i Stockhohns län samt länsnykterhetsnämnderna i sex län.

Därest juridisk sakkunskap anses böra vara representerad i länsnämnderna,

föreslår länsstyrelsen i Kalmar län, att detta kan ske genom en föreskrift

att en av ledamöterna skall besitta domarkompetens. Enahanda förslag

har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län, länsnykterhetsnämnden i

Östergötlands län samt av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Några remissinstanser — länsnykterhetsnämnderna i Hallands, Skaraborgs

och Kopparbergs län samt stadsfullmäktige i Haparanda — föreslår, att en

av ledamöterna skall vara jurist.

Alkoholistvårdsutredningens av nykterhetskommittén biträdda förslag att

jämväl andra större städer än Stockholm skulle kunna undantagas

från länsnämnds verksamhetsområde har gett anledning till spridda

uttalanden. Socialstyrelsen, som härutinnan alltjämt intar en avvisande hållning,

anför som ytterligare stöd för sin ståndpunkt, att den av både

alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén föreslagna höjningen

av statens understöd till nykterhetsnämnderna skulle komma att medföra,

att just de nykterhetsnämnder, i fråga om vilka undantagsbestämmelsen

skulle kunna bli tillämplig, skulle komma i åtnjutande av de ojämförligt

största statsunderstöden. I varje fall kunde det med visst berättigande

sägas, att den lämpligaste tidpunkten för avlägsnande av en förefintlig

kontrollmöjlighet rörande ett organ icke vore den, då detta oigan pa grund

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

av ändrade bestämmelser finge del av mångdubbelt förhöjt statsunderstöd.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län finner det helt naturligt, att Stockholms

stad, som även i andra avseenden är administrativt fristående, icke

tillhör någon länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde. Däremot avstyrker

nämnden, att städer eller andra kommunala enheter, som icke är administrativt

fristående pa samma sätt som Stockholm, skulle intaga någon särposition

i fråga om sin ställning till vederbörande länsnykterhetsnämnd. Såvitt länsnämnden

visste, förekomme ingen motsvarande anordning på andra socialvårdsområden.

Särdeles olämpligt vore det enligt nämndens mening att

genomföra ett dylikt särskiljande vid en tidpunkt, då statsverket föresloges

skola övertaga lejonparten av kostnaderna för även de större städernas

nykterhetsvård. En viss olägenhet skulle också kunna förväntas uppstå med

avseende å enhetlighet och koncentration av länsregistret. Nämnden anser

det vidare höra till god demokratisk ordning, att personer, som så önska,

skall ha möjlighet att med sina synpunkter och önskemål vända sig till en

den kommunala nämnden överordnad, icke alltför avlägsen mvndighet. Dylika

hänvändelser förekomme i Malmöhus län i stigande omfattning, varjämte länsnämnden

från t. ex. länsstyrelsen mottoge diverse remissärenden även avseende

de större städerna.

Enligt länsstyrelsens i Älvsborgs län mening bör emellertid vad i förevarande

hänseende gäller för Stockholm också äga giltighet för andra större

städer. Stadsfullmäktige i Malmö anser för sin del, att åtminstone nykter

hetsnämnderna i Göteborg och Malmö bör få samma organisatoriska ställning

som Stockholmsnämnden. Större städer med välorganiserad nykterhetsnämnd

bör — enligt vad stadsfullmäktige i Hälsingborg bestämt hävda1"

" undantagas från att stå under länsnykterhetsnämnds tillsyn. Det

syntes ^ ara fullt naturligt, att de storstäder, som under många år bedrivit

sin verksamhet under fria och självständiga former, borde givas förtroendet

att göra detta även i fortsättningen.

Förslaget att till socialstyrelsen knyta en rådgivande nämnd i

nykterhetsfrågor har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Bland dem som tillstyrkt förslaget märks socialstyrelsen.

Departementschefen.

I ett tidigare sammanhang har jag framhållit att den föreslagna utvidgningen

av lagens tillämpningsområde kommer att medföra en väsentligt

ökad arbetsbelastning för organen för den öppna nykterhetsvården. Att

en stegrad arbetsinsats blir nödvändig åskådliggöres icke minst därav, att

de kommunala nykterhetsnämnderna framdeles får att verkställa undersökning

och skrida till behandling i ett mycket stort antal fall, där alkoholmissbruk

i lagens mening ansetts föreligga. Det är också en allmän mening att

dessa fall kommer att öka högst avsevärt vid övergången till ett friare föreäljningssystem.

Medan nykterhetsnämndernas klientel f. n. beräknas uppgå

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

till närmare 35 000 personer — och häri ingår endast i begränsad utsträckning

förstagångsfyllerister, med vilka framtidens nykterhetsvård måste kalkylera —

har exempelvis nykterhetsnämndssakkunniga räknat med, att klientelet kommer

att växa till mellan 60 000 och 100 000 personer. Och även om det i

första hand blir de kommunala nykterhetsnämnderna, som kommer att få

bära den ökade arbetsbördan, följer dock som en nödvändig konsekvens

härav att också länsnykterhetsnämnderna får stark känning av ansvällningen

av arbetsuppgifter. Det är sålunda tydligt, att nykterhetsnämndsorganisationen

i dess helhet behöver förstärkas och detta bör ta sig uttryck i lagstiftningen.

Nykterhetskommittén har konstaterat, att nykterhetsvården är mer effektiv

i kommuner, där särskild nykterhetsnämnd tillsatts, än i kommuner där

fattigvårdsstyrelsen fungerar som nykterhetsnämnd. Med hänsyn härtill och

då det är angeläget att nykterhetsvården i görligaste mån intensifieras

framstår det numera som tämligen självfallet att den kommunala nykterhetsvården

i allmänhet bör bedrivas genom särskilda, endast härför avsedda

organ. Såväl alkoholistvårdsutredningen som nykterhetskommittén

har, med instämmande av det alldeles övervägande flertalet remissinstanser,

också förordat, att särskild nykterhetsnämnd regelmässigt tillsättes i varje

kommun. Detta förslag har onekligen starkt gynnats av utvecklingen. Enligt

vad alkoholistvårdsutredningen redovisat fanns år 1946 särskild nykterhetsnämnd

i 1464 av landets dåvarande 2 512 kommuner (58%). Kommunindelningsreformen,

som genomfördes vid ingången av 1952, medförde

en markant nedgång av det relativa antalet kommuner utan särskild nykterhetsnämnd.

Enligt senast tillgängliga uppgifter, förebragta av nykterhetsnämndssakkunniga

och avseende september månad 1953, fanns vid nämnda

tidpunkt särskild nykterhetsnämnd tillsatt i 130 av landets 133 städer och

i 859 av de 904 landskommunerna, inklusive köpingarna. Det är således

endast i 48 kommuner, som fattigvårdsstyrelsen utgör kommunens nykterhetsnämnd.

I betraktande av dessa siffror får den av alkoholistvårdsutredningen

aktualiserade frågan om kommuns ovillkorliga skyldighet att tillsätta

särskild nykterhetsnämnd mindre betydelse. Sannolikt kommer dessutom

utvecklingen i angivna riktning att fortgå. Framför allt torde den

ökade statsbidragsgivningen vara ägnad att påverka kommunerna därhän,

att särskild nykterhetsnämnd undan för undan tillsättes också i de återstående

kommunerna. Jag anser nämligen, att statsbidrag framdeles, liksom

hittills, företrädesvis bör utgå till kommuner med sådan nämnd.

Vad nu anförts ger vid handen att det i och för sig knappast är erforderligt

att lagstifta på detta område. Om jag ändå förordar införande som

huvudregel av eu bestämmelse, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas

i varje kommun, beror detta framför allt på att lagstiftningen i detta

fall bör återspegla de rådande förhållandena. Emellertid återstår det ännu

ett antal kommuner, där fattigvårdsstyrelsen fullgör de nykterhetsvårdande

uppgifterna. Det kan inte göras gällande, att denna organisation i samtliga

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

de ifrågavarande kommunerna fungerar otillfredsställande. Ofta gäller det

kommuner med ringa ytvidd och folkmängd eller kommuner, där socialvården

endast har obetydlig omfattning, varför en mindre vidlyftig organisation

är tillfyllest. Är nykterhetsvården i sådana kommuner ändamålsenligt

organiserad med fattigvårdsstyrelsen som huvudorgan för nykterhetsvården,

finns det ingen anledning att av formella skäl åstadkomma en ändring

härvidlag. Regeln att särskild nykterhetsnämnd skall finnas i varje

kommun bör således icke göras ovillkorlig. Jag föreslår därför den modifikationen,

att särskild nykterhetsnämnd ej skall behöva tillsättas om kommunens

ringa folkmängd eller liknande förhållande gör särskild nykterhetsnämnd

obehövlig. Härmed torde de kritiska synpunkter socialstyrelsen och

svenska landskommunernas förbund anlagt på utredningarnas förslag i

denna fråga ha beaktats.

Det åvilar f. n. länsnykterhetsnämnd att verka för att särskild nykterhetsnämnd

tillsättes. Finner länsnämnden att fattigvårdsstyrelsen icke lämpligen

bör handha skötseln av nykterhetsvården inom kommunen, har länsnämnden

att hos Kungl. Maj:t göra framställning om tillsättandet av särskild

nämnd. I dessa regler ämnar jag icke föreslå någon ändring. Att —

som socialstyrelsen ifrågasatt — jämväl länsstyrelsen skulle äga göra framställning,

som nyss nämnts, kan jag icke finna erforderligt.

Nykterhetsnämndernas arbetsuppgifter bestämmes av lagstiftningens primära

syfte att alkoholmissbruk uppdagas och fortsatt sådant missbruk förebygges.

Denna målsättning måste utgöra riktpunkten både för de kommunala

nykterhetsnämndernas och länsnykterhetsnämndernas arbete. Skiljelinjen

mellan dessa båda institutioner i fråga om arbetsuppgifter markeras

därav, att de kommunala nykterhetsnämnderna får ställningen av nykterhetsvårdens

primärorgan under det att länsnykterhetsnämnderna blir samordnande

och vägledande organ. Härav följer att relationen mellan nämnderna

mindre får karaktären av ett subordinationsförhållande än av samverkan för

ett gemensamt mål.

Nykterhetsvården är av ålder en kommunal angelägenhet och följaktligen

är dess huvudorgan den kommunala nämndorganisationen. Det är de koim

munala nykterhetsnämnderna, som fullgör de direkta vårduppgifterna, och

det har ej ifrågasatts att härutinuan åstadkomma någon ändring. Man har

emellertid vid remissbehandlingen på sina håll uttalat farhågor för att utvecklingen

kunde leda därhän, att de kommunala nykterhetsnämnderna

byråkratiserades eller nedsjönke till registrerande kontor i stället för att de

—- såsom borde vara fallet — helt ägnade sig åt praktiskt nykterhetsarbete.

Gentemot dessa farhågor må framhållas, att det i vart fall icke är lagstiftningens

avsikt att uppamma dylika tendenser. Det kan icke nog understrykas,

att nykterhetsarbetet i kommunerna främst måste inriktas, icke på

skrivbordsmässiga insatser utan på aktiv personlig kontakt med klientelet.

Detta innebär även, att nykterhetsnämnderna icke endast skall mottaga anmälningar

och i anledning därav verkställa undersökningar. För en nykter
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hetsnämncl bör det vara angeläget att genom egna iakttagelser skaffa sig

kännedom om det förekommande vårdbehovet i kommunen. Genom periodvis

återkommande inspektioner av exempelvis utskänkningslokaler och genom

att upprätthålla eu nära kontakt med myndigheter, företag och organisationer

på orten kan nämnderna få en allmän överblick över nykterlretsläget

i samhället. Det är otvivelaktigt lämpligt, att nämnden också anordnar

regelbundna mottagningar för vårdsökande. Även viss upplysningsverksamhet

i nykterhetsfrågor faller inom ramen för nämndernas

arbetsområde. Om sålunda det direkta vårdarbetet utgör de kommunala

nykterhetsnämndernas centrala arbetsuppgift, är det dock ofrånkomligt, att

vissa rent administrativa sysslor måste åvila nämnderna. Uppenbarligen

måste registrering av alkoholmissbrukare och vidtagna åtgärder i viss utsträckning

förekomma. Yidare bör det åligga nykterhetsnämnd att tillhandagå

länsnämnden med uppgifter om påträffade fall av missbruk och vad nämnden

åtgjort i sådana fall. Den nykterhetsnämnderna f. n. åvilande skyldigheten

att hålla vissa organ underrättade om nykterhetstillståndet i kommunen

bör — liksom motsvarande förpliktelser för länsnämnderna -—

kvarstå. De nu nämnda funktionerna, som bör bedrivas i enklast möjliga

former, lär knappast kunna bli för nykterhetsarbetet särskilt betungande.

Några särskilda regler rörande registreringens utformning synes ej erforderliga

utan densamma bör anordnas efter vad i varje kommun finnes lämpligt.

Härutinnan bör socialstyrelsen kunna lämna vissa generella anvisningar. Yad

beträffar nykterhetsnämndernas underrättelse- och uppgiftsskyldighet torde

denna få regleras i särskild ordning.

Alkoholistvårdsutredningen har föreslagit att länsnykterhetsnämndernas

ombud i de kommunala nämnderna skall avskaffas, enär de icke kommit

att fungera i enlighet med vad som ursprungligen avsetts och de ej heller

fyllt något verkligt ändamål. Detta förhållande har vitsordats av socialstyrelsen.

I några yttranden har visserligen tveksamhet yppats härutinnan,

men det övervägande flertalet bland de hörda nykterhetsnämnderna synes

förorda utredningens förslag. Länsnykterhetsnämndernas förestående upprustning

i personellt hänseende utgör ytterligare ett skäl varför dessa ombud

bör kunna utgå ur nämndorganisationen. Jag tillstyrker därför utredningens

förslag i förevarande hänseende.

Yad beträffar det inbördes förhållandet mellan kommunala nykterlietsnämnder

och länsnykterhetsnämnder så bör, som jag nyss antytt, de kommunala

nämnderna tillgodose vårdbehovet i de individuella fallen medan

länsnykterhetsnämnderna främst har att verka för en enhetlig tillämpning av

förekommande åtgärder samt i övrigt vägleda och bistå de kommunala nykterhetsnämnderna

i deras verksamhet. Endast i speciella undantagsfall, såsom då

kommunal nykterhetsnämnd förhåller sig passiv, då det ankommer på nämnden

att ingripa, eller på annat sätt visar bristande handlag vid behandlingen

av ett ärende, bör länsnykterhetsnämnd äga inskrida.

Det är uppenbart, att behovet av vägledning och stöd kommer att bli

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

särskilt framträdande på grund av de nya, ömtåliga och omfattande arbetsuppgifter,

som den nya lagstiftningen pålägger de kommunala nykterhetsnämnderna.

För dessa måste det vara en värdefull tillgång att hos länsnykterhetsnämnd

kunna inhämta upplysning och råd, om hur dess olika uppgifter

inom nykterhetsvården bör handhas. Länsnykterhetsnämnden bör

också kunna spela en verksam roll vid själva organisationen av den

kommunala nykterhetsvården. En viktig arbetsuppgift är att länsnykterhetsnämnderna

fortlöpande gör sig underrättade om den kommunala nykterhetsverksamheten.

Genom konferenser och kurser bör genom länsnämndernas

försorg de kommunala förtroendemännen och övriga funktionärer i

nykterhetsarbetet hållas å jour med den nykterhetspolitiska utvecklingen

och gjorda erfarenheter i praktisk nykterhetsvård. Till fromma för en samlad

effektiv arbetsinsats bör eftersträvas att samarbetet mellan länsnämnder

och kommunala nykterhetsnämnder präglas av eu anda av förtroende och

god arbetsstämning, förståelse och frihet från byråkratiska arbetsformer.

Kommunala särintressen eller centrala prestigehänsyn får ej skymma sikten

för målet att med tillgängliga medel åvägabringa en effektiv och human

samhällelig nykterhetsvård. Med en arbetsfördelning sådan som här skisserats

och som i huvudsak överensstämmer med vad nu gäller torde knappast

grund föreligga för de vid remissbehandlingen uttalade farhågorna att länsnykterhetsnämnderna

skulle få en alltför dominerande ställning i nykterhetsarbetet.

Med i stort sett skilda arbetsuppgifter — konkret vård å ena

sidan samt allmän vägledning som huvuduppgift å den andra — torde handlingsfriheten

för primärorganen praktiskt taget lämnas intakt i de individuella

fallen.

Om det alltså rent allmänt kan sägas att länsnykterhetsnämnderna i det

framtida nykterhetsarbetet kommer att vara av stort värde för de kommunala

nämndernas riktiga handhavande av den tillämnade lagstiftningen, kommer

deras betydelse att bli än större vid den upprustning av nykterhetsvården,

som förestår. Denna upprustning, som är avsedd att i betydande utsträckning

taga sin början redan under nästkommande budgetår, kommer att i hög

grad äga rum under länsnykterhetsnämndernas ledning. Bl. a. av dessa skäl

finner jag det ej tillrådligt att —■ som i några enstaka remissyttranden mer

eller mindre bestämt förordats — låta länsnämnderna uppgå i länsstyrelserna.

De organisatoriska eller ekonomiska fördelarna av en sådan samordning

skulle för övrigt bli relativt obetydliga. Det kan nämligen förutsättas, att länsstyrelserna

i sådant fall måste förses med ytterligare personal i ungefär

samma omfattning som de förstärkta länsnykterhetsnämnderna. Även vissa

principiella betänkligheter kan anföras mot att länsnykterhetsnämnderna går

upp i länsstyrelserna. Dessa kommer enligt departementsförslaget alltjämt

att vara beslutande organ i ärenden om tvångsintagning av alkoholister. Det

sjmes då mindre lämpligt att länsstyrelserna samtidigt handhar länsnämndernas

uppgifter. Härigenom skulle lätt kunna alstras en viss misstro till länsstyrelsernas

objektivitet och opartiskhet vid handhavandet av interneringsärenden,

till skada för nykterhetsvården över huvud.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Nykterhetskommittén liar föreslagit, att länsnykterhetsnämnderna skall anförtros

vissa arbetsuppgifter, som närmast bär avseende å utminutering och

utskänkning av spritdrycker och Öl. På skäl, som utförligt utvecklas i

propositionen nr 151, har detta förslag förkastats. Till följd därav kommer

länsnykterlietsnämndernas arbetsuppgifter — i enlighet med vad ett

mycket stort antal remissinstanser förfäktat — att få en rent nykterhetsvårdande

karaktär. Den i förhållande till nykterhetskommitténs

förslag gjorda begränsningen i fråga om länsnämnds arbetsuppgifter innebär

emellertid icke att länsnämnderna helt skall vara fritagna från befattningen

med försäljnings- och utskänkningsärenden; i sådana ärenden skall

det åligga länsnämnderna att fullgöra uppgiften som remissorgan. Till

dess allmänt nykterhetsvårdande arbetsuppgifter hör även att — exempelvis

genom inspektioner — utöva en fortlöpande kontroll över utskänkning och

ölförsäljning.

I propositionen nr 151 har vidare föreslagits, att alkoholmissbrukare alltjämt

skall kunna avstängas från rätten till spritinköp, detta oaktat att motbokssystemet

avvecklas. Det har nämligen ansetts i viss mån stötande, om det

allmänna skulle vara skyldigt att genom utminuteringsbutikerna tillhandahålla

rusdrycker åt grova alkoholmissbrukare och langare. I nyssnämnda

proposition framhålles, att en avstängning i det hänseendet icke blir meningslös.

Att grova alkoholmissbrukare och langare ej effektivt kan hindras från

att på annan väg åtkomma rusdrycker har icke ansetts utgöra något avgörande

skäl mot att bibehålla en möjlighet till avstängning. Ett ytterligare skäl för

avstängningsinstitutets kvarvaro ligger däri, att ett nykterhetsvårdsorgan

använder detsamma såsom hjälpåtgärd mot en missbrukare i samförstånd

med denne. Rätten att förordna om avstängning tillkommer f. n. såväl

kommunala nykterhetsnämnder som länsnykterhetsnämnder. De kommunala

nykterhetsnämnderna synes emellertid endast i begränsad utsträckning

ha begagnat sig härav, stundom måhända till följd därav att sådan åtgärd,

särskilt i mindre kommuner, framstått som särskilt olustig med hänsyn till

grannelags- och frändskapsförhållanden på orten. Nämnderna har i stället

vanligen brukat råda systembolagen att besluta om avstängning. Vid remissbehandlingen

har delade meningar yppats om vilket organ som framdeles

skall betros med denna befogenhet. För egen del hyser jag den uppfattningen,

att lagens nuvarande ordning i huvudsak bör bestå. Det har

hittills ej försports någon allvarligare kritik mot de kommunala nykterhetsnämndernas

handhavande av avstängningsrätten. I och med att större resurser

framdeles kommer att stå till dessa nämnders förfogande, torde de

bli än bättre skickade att fullgöra uppgiften. Det är emellertid att förmoda,

att vissa nykterhetsnämnder bl. a. på ovan antydda skäl ej heller framdeles

kommer att ta rätten i bruk. Jag anser det därför befogat, att den modifikationen

vidtages, att kommunal nykterhetsnämnd endast efter länsnämnds

generella bemyndigande skall kunna anförtros att besluta om avstängning.

Av det sagda följer att sådant bemyndigande ej bör lämnas, om den kom
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

munala nämnden motsätter sig detsamma. Länsnykteihetsnämnd skall däremot

alltid kunna besluta om avstängning. En sådan regel låter sig jämväl

motivera därav, att det redan i lagstiftningens övergångsskede är lämpligt,

att enhetlig praxis i avstängningsärenden utbildas. Allteftersom så

sker, bör länsnämnden undan för undan kunna delegera avstängningsrätten

till kommunala nykterhetsnämnder. Stora och välorganiserade nämnder bör

möjligen redan från början eller efter något år kunna anförtros uppgiften.

Hur dessa kommer att fullgöra densamma, framgår av de uppgifter rörande

meddelade avstängningsbeslut, som från de kommunala nämnderna avses

skola lämnas till länsnämnderna. Om skäl därtill är, bör lämnat bemyndigande

kunna återkallas. Länsnämnderna blir följaktligen i stånd att kontinuerligt

följa praxis och bör på grundval av inkomna uppgifter och egen tilllämpning

kunna åvägabringa en huvudsaklig samstämmighet i besluten.

Även om avstängningsrätt ej formellt tillkommer kommunal nykterhetsnämnd,

är denna givetvis oförhindrad att genom hemställan till länsnykterhetsnämnd

ta initiativ till beslut om avstängning.

Några i detalj gående normer rörande meddelande av avstängningsbeslut

låter sig knappast uppställa. Jag finner emellertid angeläget betona

att — såsom också i lagtexten kommer till uttryck — avstängningsrätten

bör begagnas med största urskillning och som regel endast, då åtgärden kan

förväntas vara till någon påtaglig nytta. Hen omständigheten att en hjälpåtgärd

vidtages mot en alkoholmissbrukare får ej rutinmässigt tagas till

intäkt för beslut om avstängning. Hjälpåtgärder förutsätter regelmässigt

frivillig medverkan — eftersom någon påföljd vid underlåtenhet att foga

sig i åtgärderna icke finnes stadgad — och det skulle kunna tänkas, att

denna frivillighet ofta bleve äventyrad genom att hjälpåtgärden kompletterades

med ett kanske psykologiskt missriktat avstängningsbeslut. Grova

alkoholmissbrukare bör dock drabbas av avstängning. Av allmänpreventiva

skäl bör beslut om avstängning meddelas också beträffande den, som gjort

sig skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker. Sådant avstängningsbeslut

— som ej alltid behöver riktas mot alkoholmissbrukare — avses emellertid

skola grundas på särskilt stadgande i den föreslagna nya rusdrycksförsäljningsförordningen.

Beträffande nu åsyftade fall är dessutom att märka att

endast länsnykteihetsnämnd blir behörig att meddela avstängningsbeslut.

Förslaget att länsnykterhetsnämnd skall föra ett särskilt anmärkningsregister

samt vara skyldig att tillhandagå de kommunala nykterhetsnämnderna

med uppgifter därur har vid remissbehandlingen praktiskt taget genomgående

lämnats utan erinran. Själv anser jag förslaget innebära en rationell

förenkling, då — såsom statens organisationsnämnd förordat — det

hos kontrollstyrelsen förda speciella straffregistret härigenom skulle kunna

slopas, liksom även de av de olika systembolagen förda registren. För själva

nykterhetsarbetet inom länet måste det uppenbarligen vara av grundläggande

betydelse, att ett sådant register, innefattande en viss kartläggning

av länets nykterhetssituation, finnes att tillgå. Redan f. n. torde registre
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ring lios länsnämnderna förekomma i ej ringa utsträckning. Registreringen

bör emellertid inskränkas till vad som får anses vara oundgängligen nödvändigt

för att tillgodose det med registreringen avsedda syftet. Bestämmelser

om anmärkningsregistrets förande samt om uppgiftsplikt till registermyndigheterna

avses skola meddelas i särskild ordning.

Nykterhetskommitténs förslag att länsnykterhetsnämnds ledamöter skall

utses av Kungl. Maj:t är uttryckligen betingat därav, att länsnykterhetsnämnderna

skulle erhålla vissa vidgade tidigare berörda arbetsuppgifter.

Som av det förut sagda framgår kommer arbetsuppgifterna emellertid även

i fortsättningen att i stort sett vara desamma som f. n. Redan härigenom

synes det avgörande skälet för förslaget ha bortfallit. Den enda nytillkomna

arbetsuppgiften — skyldigheten att föra ett anmärkningsregister — kan enligt

min mening knappast utgöra grund för att ändra den nuvarande ordningen

för utseende av länsnämndsledamöter. — I huvudsak enahanda motiv synes

ha förestavat förslaget, att ordförande i länsnämnd skall ha domarkompetens.

Detta har framkallat en livlig opposition vid remissbehandlingen. Man har

bl. a. hävdat, att länsnämnds arbetsuppgifter ingalunda vore sådana, att det

vore av avgörande betydelse, att ordföranden ägde sådan kompetens. Häri

kan jag oförbehållsamt instämma. Som jag tidigare påpekat innebär det

nu framlagda förslaget icke någon väsentlig ändring i fråga om arten av länsnykterhetsnämnds

göromål.

Jag är följaktligen av den meningen, att ledamöter av länsnämnd bör

utses i samma ordning som f. n. samt att några särskilda kvalifikationer ej

bör uppställas för ordföranden. Därest det anses önskvärt att jurist ingår

i kollegiet, kan detta önskemål tillgodoses inom den nuvarande lagstiftningens

ram. Beträffande läkarledamoten vill jag — närmast med anledning

av vad länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län yttrat -— framhålla, att

denne om möjligt bör vara psykiater.

Alkoholistvårdsutredningens av nykterhetskommittén biträdda förslag

att även andra större städer än Stockholm skulle undantagas från länsnykterhetsnämndernas

verksamhetsområde, har föranlett socialstyrelsen till ett påpekande

att länsnämnderna visat sig kunna även utan stadgande i lag begränsa

sin verksamhet i fråga om dessa städer. Med hänsyn härtill och då förslaget

får anses strida mot grundtanken i den öppna nykterhetsvårdens organisatoriska

uppbyggnad, har jag ej ansett mig böra följa utredningen på denna

punkt. Som bl. a. socialstyrelsen yttrat kan det ej heller anses tillrådligt att

genomföra en sådan utbrytning av de större nykterhetsnämnderna vid en tidpunkt,

då statsverket avses skola övertaga en betydligt större del av kostnaderna

för den kommunala nykterhetsvården än det f. n. svarar för.

Med hänsyn till utformningen av den blivande rusdrycksförsäljningslagstiftningen

finner jag det ej påkallat att socialstyrelsen •—- såsom nykterhetskommittén

föreslagit — utrustas med en rådgivande nämnd i nykterhetsfrågor.

Ej heller har nykterhetskommittén övertygat mig om att en sådan nämnd,

oavsett rusdrycksförsäljningens framtida struktur, skulle fylla några funktioner

av särskilt angelägen art.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

Handläggningen av interneringsärenden.

Gällande bestämmelser.

Beslut om tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt meddelas allt sedan

den första alkoholistlagens tillkomst av länsstyrelsen (i Stockholm överståthållarämbetet).

Ansökan om förordnande därom göres av den kommunala nykterhetsnämnden

eller, om denna skulle underlåta att göra ansökan, av länsnykterhetsnämnden.

Om alkoholmissbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller om han för ett kringflackande liv, äger även polismyndigheten

ansöka om internering. Ansökningen skall innehålla fullständig redogörelse

för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder

som vidtagits.

Har alkoholmissbrukaren begått brottslig gärning men straffriförklarats på

grund av sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående utan att dock ha befunnits

vara i behov av vård på sinnessjukhus, äger länsstyrelsen utan ansökning

förordna om hans intagande å allmän alkoholistanstalt.

Processen vid länsstyrelsen är i allmänhet skriftlig. Länsstyrelsen är

skyldig utställa ansökningshandlingarna till förklaring av den det gäller med

föreskrift att ärendet ändock avgöres, om han försummar att förklara sig.

Därest alkoholmissbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller om han för ett kringflackande liv, äger länsstyrelsen utan att höra

honom förordna, att han skall interneras tills vidare. Anser länsstyrelsen, att

förhör bör hållas med alkoholmissbrukaren eller att annan bör höras upplysningsvis

inför länsstyrelsen, har länsstyrelsen att förordna därom. Vid förhöret

skall förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen må dock avvisa åhörare

under 18 år eller bestämma, att handläggningen skall äga rum inom stängda

dörrar, om den som ansökningen gäller begär det eller länsstyrelsen finner

omständigheterna föranleda därtill. Länsstyrelsen kan därvid medgiva hans

anhöriga eller andra, vilkas närvaro kan förväntas vara till nytta under förhöret,

att övervara detsamma. Protokoll skall föras över vad som förekommer

vid förhöret. I övrigt finns ej särskilda stadganden om formerna för processen

hos länsstyrelsen i intagningsärenden. Pinner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon höres såsom vittne vid domstol eller bor den som

skall höras upplysningsvis så avlägset, att hans hörande vid länsstyrelsen

är förenat med oskälig omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen förordna

om förhör vid en med hänsyn till tid och tingsställe lämplig underrätt. Ersättning

utgår till den som enligt länsstyrelsens förordnande inställt sig vid domstol

för att vittna eller höras upplysningsvis. Grunderna för vittnesersättning i

brottmål skall härvid tillämpas. Ersättningen skall dock alltid utgå av statsmedel.

Om länsstyrelsen ej förordnar annorlunda går beslut om tvångsintagning

i verkställighet, innan det vunnit laga kraft.

I fråga om rätten att ta del av handlingarna i ett interneringsärende samt

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

av protokoll, som förts vid muntligt förhör inför länsstyrelsen eller domstol,

finnes bestämmelser i 14 och 39 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). I 14 § första stycket

stadgas, att handlingar i ärenden rörande behandling av alkoholister icke

får, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke utlämnas

till annan tidigare än 70 år efter handlingens datum. Om fara för missbruk

ej kan anses vara för handen, kan dock under vissa förutsättningar undantag

göras härifrån. Reglerna i första stycket avser emellertid i allmänhet icke

utlämnande till den person, om vars internering är eller varit fråga. Därom

stadgas i andra stycket av 14 §, i vars första punkt föreskrives att utlämnande

får vägras, om handling som avses i första stycket angår någons intagning,

vård eller behandling å anstalt eller inrättning och det finnes grundad anledning

antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården skall

motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Detsamma gäller

enligt andra punkten i samma stycke i fråga om handling, som visar vem som

gjort anmälan i ärende rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest

lämnat upplysningar i ett sådant ärende, därest det finnes grundad anledning

antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats skulle

missbruka sin kännedom därom till skada för annan person. I båda de angivna

fallen kan sålunda vederbörande nykterhetsnämnd eller myndighet vägra att

lämna ut handlingar och upplysningar även till alkoholmissbrukaren själv.

Såsom framgår av sekretesslagens 39 § gäller denna regel under viss här

aktuell förutsättning oberoende av den generella rätt som eljest föreligger för

sökande, klagande och andra parter att i mål och ärende hos domstol eller

annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.

Vissa reformförslag.

I det förslag till ny alkoholistlag, som genom proposition nr 164 förelädes

1931 års riksdag och som ligger till grund för den nuvarande lagen, föreslogs,

att interneringsärendena skulle överflyttas från länsstyrelserna till särskilda

myndigheter, s. k. skyddskollegier, vilka enligt en till samma riksdag

avlämnad proposition med förslag till vanartslag — avsedd att ersätta lösdrivarlagen

— skulle i andra instans handlägga ärenden angående vanartiga.

Skyddskollegium skulle enligt förslaget till vanartslag finnas i Stockholm och

varje län samt bestå av ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden

skulle vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de övriga ledamöterna

vara läkare. Dessa båda skulle utses av Kungl. Maj:t, medan de båda

övriga skulle väljas av landstingen (stadsfullmäktige). Emellertid vann förslaget

till vanartslag icke riksdagens bifall. Bl. a. i följd härav bibehölls i

alkoholistlagen länsstyrelserna som beslutande myndigheter i interneringsärenden.

Även i fortsättningen har frågorna om vilka myndigheter som skall handlägga

interneringsärendena och om förfarandet inför dessa myndigheter vid

flera tillfällen tagits upp till diskussion. Bland de olika reformförslagen må

9—2299 43 jBihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nämnas den av socialvårdskommittén i dess betänkande med förslag angående

socialvårdens organisation in. in. (SOU 1942: 56) framförda tanken på länssocialnämnder.

Dessa nämnder skulle vara till länsstyrelserna nära knutna

organ med lekmannainslag, på vilka huvudparten av socialhjälps-, barnavårdsoch

alkoholistvårdsärenden skulle överföras från länsstyrelsernas direkta handläggning.

Angående nämndernas sammansättning tänkte sig socialvårdskommittén,

att landshövdingen obligatoriskt skulle vara ordförande med landssekreteraren

som suppleant samt att nämnderna därutöver regelmässigt skulle

bestå av tre ledamöter av vilka två skulle förordnas av Kungl. Maj:t och en

utses av landstinget. Kommittén förutsatte emellertid eu viss utvidgning av

nämnderna vid handläggningen av alkoholistvårdsärenden och ansåg, att

Kungl. Maj:t skulle utse en läkare som ledamot och en som suppleant, vilka

obligatoriskt skulle deltaga i handläggningen av vissa dylika ärenden.

Socialvårdskommittén har sedermera i sitt betänkande XYII med förslag

till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) icke fullföljt sina nu redovisade

tankegångar utan — under hänvisning till tillkallandet av den i

tidigare sammanhang omnämnda länsstyrelseutredningen — utgått från att

länsstyrelserna skulle vara länsorgan för socialhjälpen och barnavården.

Kommittén erinrade om, att i direktiven för denna utredning bl. a. framhållits

att det förelåge fara för att länsstyrelsernas centrala ställning i länen

försvagades genom att det inrättades fristående organ för länsområdet.

Beträffande frågan om lekmäns medverkan i länsstyrelsen har kommittén uttalat,

att kommittén funne det nödvändigt att på socialhjälpsområdet erfarna

personer i förtroendeställning bereddes inflytande hos länsstyrelserna.

Länsstyrelseutredningen har i sitt sedermera avgivna betänkande angående

länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen

(SOU 1950: 28) utförligt redogjort för frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen.

Utredningen, som i vissa avseenden nära anknutit till alkoholistvårdsutredningens

förslag, föreslog att ett lekmannakollegium med olika sammansättning

för olika slag av ärenden skulle medverka i en stor del av de

beslut, som ankomme på länsstyrelserna. Detta gällde bl. a. beslut rörande

frihetsberövanden. De deltagande lekmännens antal borde i allmänhet icke

överstiga tre. De skulle utses av Kungl. Maj:t och landstinget respektive

stad utom landsting. Handläggningen borde ledas av landshövdingen eller

iandssekreteraren.

På grundval av länsstyrelseutredningens förslag genomfördes vid 1952

års riksdag en viss reform av länsstyrelserna. Någon mera genomgripande

ändring av förfarandet vid handläggningen av intemeringsärenden vidtogs

emellertid icke. Man räknade nämligen med, att hela spörsmålet om s. k.

administrativa frihetsberövanden i en nära framtid skulle bli föremål för

närmare överväganden. Ställningstagandet till förslaget om lekmannamedverkan

i länsstyrelserna sköts således på framtiden.

Under de senare åren har vidare krav rests på att beslutanderätten i frågor

om tvångsintagning på alkoholistanstalt liksom i åtskilliga andra fall av

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 131

administrativt frihetsberövande skulle överlämnas till de allmänna domstolarna

eller till särskilt tillskapade socialdomstolar, och man har menat att beslut

om internering skulle föregås av muntlig förhandling av i huvudsak samma

art som vid domstol. I det anförande till statsrådsprotokollet för socialärenden

för den 27 september 1946, vari direktiven för alkoholistvårdsutredningen meddelades,

anförde dåvarande statsrådet Mossberg i denna fråga:

För egen del finner jag starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler

rörande intagningsförfarandet. Internering å alkoholistanstalt torde efter den

reformering, som straffverkställigheten på senaste tid undergått, i stort sett

från den enskilde individens synpunkt te sig i det närmaste lika starkt ingripande

på den personliga rörelsefriheten som det frihetsberövande, vilket äger

rum i straffrättsliga former. Interneringsklientelet å alkoholistanstalterna är

även av relativt betydande storlek. Sålunda torde medelbeläggningen å alkoholistanstalterna

uppgå till inemot hälften av medelbeläggningen å fångvårdsanstalterna,

Medan ådömandet av frihetsstraff är kringgärdat av starka rättsgarantier,

är emellertid kravet på rättsskydd vid intagning å alkoholistanstalt

mindre väl tillgodosett. Även om avsaknaden av fastare rättsgarantier i sistnämnda

fall icke föranlett några påtagliga missförhållanden, synes mig det

nuvarande tillståndet icke tillfredsställande. Jag delar alltså uppfattningen,

att intagning å alkoholistanstalt bör föregås av ett muntligt förfarande vid

kvalificerad myndighet. En alkoholskadad, vars omhändertagande ifrågasattes,

bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan inför denna myndighet, att härvid

anlita rättsbiträde och att inkalla personer, på vilkas uttalanden han anser sig

kunna stödja sin talan. Kostnaderna för biträde och inkallade böra kunna, då

behov därav finnes, gäldas av allmänna medel. Självfallet bör tillses, att organisationen

icke utformas så, att den hindrar ett snabbt ingripande mot en alkoholmissbrukare

då sådant ingripande är påkallat. Vikten att skydda anmälare

och inkallade mot hämndåtgärder från den omhändertagnes sida bör även beaktas.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan om förfarandet bör

förläggas till allmän domstol eller om särskilda socialdomstolar eller annat

lämpligt organ böra tillskapas för ändamålet, och detta så mycket mindre som

spörsmålet om det administrativa frihetsberövandet berör även andra områden

än alkoholistvården. Kunna de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården

lämplig ordning, vilken vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i

andra ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så

icke kan ske utan frågan finnes böra lösas i ett större sammanhang, torde de

sakkunniga böra anmäla detta förhållande för Kungl. Maj:t och därvid redovisa

de särskilda synpunkter, som för alkoholistvårdens del äro att beakta vid en

dylik lösning.

Spörsmålet har under de senaste åren uppmärksammats även i riksdagen.

I motionen II: 309 år 1947 begärdes sålunda utredning i syfte att bereda ökad

rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. I utlåtande över motionen

anförde andra lagutskottet (utlåtande nr 16) — utan att taga närmare ställning

till motionen — bl. a. vissa allmänna synpunkter i fråga om förfarandet.

Detta gällde särskilt å ena sidan sådana frihetsberövanden, vilka helt har sin

grund i medicinska bedömanden, och å andra sidan dem, beträffande vilka

starka sociala intressen gör sig gällande antingen som allena förhärskande

eller vid sidan av de medicinska. Utskottet anförde härvid bl. a.:

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Av vikt är sålunda enligt utskottets mening, att den, som kommer att träffas

av beslutet, får tillfälle att muntligen höras inför den beslutande myndigheten

och för den utveckla sina synpunkter beträffande den ifrågasatta åtgärden.

Besvärsförfarande måste alltid finnas att tillgå. Därvid måste dock beaktas,

att det i vissa fall är av vikt att besluten kunna gå i verkställighet utan hinder

av förd klagan. Yidare kan pekas på önskvärdheten av att de personella säkringsmedlen

bliva föremål för en så noggrann reglering, att övergrepp äro uteslutna.

Tveksamt synes det däremot utskottet vara att överflytta avgörandet

i dessa frågor till de allmänna domstolarna ävensom att i detalj kopiera förfarandet

i brottmål vid domstolarna. Det socialvårdande arbetet kan nämligen

befaras komma att i hög grad försvåras, därest man i dylika åtgärder kunde

finna stöd för den uppfattningen, att fråga vore om en kriminalisering av bl. a.

de sjukdomstillstånd, för vilkas bekämpande frihetsberövandena anlitas.

Om alltså å ena sidan brister i förfarandet äro uppenbara, kan å andra

sidan invändas, att såvitt känt är de nuvarande bestämmelserna icke givit anledning

till påtagliga missförhållanden.

Utskottet hemställde, med hänvisning bl. a. till uttalanden i direktiven till

alkoholistvårdsutredningen, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Detta blev också riksdagens beslut.

I samma fråga väcktes vid 1952 års riksdag likalydande motionerna

I: 306 och II: 410, varvid spörsmålet dock togs upp ur en helt ny synpunkt.

I motionerna framhölls inledningsvis, att 1951 års riksdag beslutat godkänna

Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därefter anfördes,

att i art. 5 av konventionen inskrivits grundsatsen, att envar hade rätt till

frihet och personlig säkerhet, samt att ingen finge berövas sin frihet utom

i vissa uppräknade fall och då blott i den ordning, som den nationella lagen

föreskreve. Härefter anfördes i motionen att särskilt i fråga om de

administrativa frihetsberövandena konventionens krav icke torde vara helt

uppfyllda i vårt land. Motionerna utmynnade i en hemställan om att en

allmän översyn av i vårt land förefintliga regler företoges med utgångspunkt

från art. 5 i Europarådets konvention samt att förslag till erforderliga lagändringar

i syfte att bringa vår rätt på området i största möjliga överenskommelse

med konventionens krav förelädes riksdagen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 anförde första lagutskottet

i anledning av motionerna bl. a. följande:

Enligt utskottets mening är det uppenbarligen mest ändamålsenligt att, då

det gäller att utreda de materiella förutsättningarna för ett tvångsingripande,

dessa överväganden företagas på varje område för sig. Då det emellertid blir

fråga om att utforma reglerna för förfarande vid beslut om frihetsberövande

m. fl. liknande ingripanden, böra andra arbetsmetoder komma till användning.

En kommitté, som fått till uppgift att utreda ett visst område, t. ex. nykterhetsvården,

kan knappast antagas vara i stånd att lägga fram förslag till en

processordning, som kan tillämpas å de övriga områden, där frihetsberövanden

förekomma. Endast om utredningens direktiv omspänna hela fältet av

administrativa frihetsberövanden, skapas förutsättningar för en allsidig prövning

av alla de olika möjligheter som stå till buds. Hithörande spörsmål

av processuell natur böra därför upptagas alla i ett sammanhang. Därmed är

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

självfallet icke sagt, att det är möjligt att tillämpa samma förfarande beträffande

alla arter av frihetsberövande!). Men prövningen bör icke från början

vara begränsad till allenast vissa slag av ingripanden.

Utskottet hemställde, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära utredning

i ämnet.

Sedan chefen för justitiedepartementet den 4 december 1953 erhållit

bemyndigande därtill har numera en allmän utredning angående administrativa

frihetsberövanden tillsatts. För att förstärka rättsskyddet — jämväl

vad beträffar tvångsintagning av alkoholister — är det i främsta rummet två

huvudfrågor, som denna utredning har att klarlägga, nämligen dels frågan

hur det processuella förfarandet bör vara ordnat, dels spörsmålet om organet

i första instans. Den förstnämnda frågan inrymmer bl. a. spörsmålen om muntiighet

och rätt till försvarare i den administrativa processen, den senare

spörsmålet om det beslutande organets sammansättning i intagningsärenden;

till den sistnämnda frågan knyter sig givetvis spörsmålet om lekmannamedverkan

i sådant ärende.

Alkoliolistvårdsutreclniiigen.

Utredningen framhåller, att även om man icke kunde hänvisa till konkreta

exempel på opåkallade frihetsberövanden i fall av alkoholmissbruk, så utgjorde

likväl den misstro mot den nuvarande ordningen, som funnes på vissa håll,

tillräcklig anledning för en omprövning av det nuvarande processuella förfarandet

härvidlag. Enligt utredningens mening bottnade denna misstro huvudsakligen

i att alkoholmissbrukaren f. n. icke har tillfälle att, om han så önskade,

framlägga sin sak muntligen inför det beslutande organet själv eller med biträde

av rättsbildad person, som ställes till hans förfogande på allmän bekostnad.

Om alkoholmissbrukare erhölle starkare rättsskydd genom åtgärder för

ökad muntlighet vid handläggningen av interneringsärenden, torde den benägenhet

för kverulans, som ofta utmärkte sådana personer, i viss mån också

kunna elimineras. Därigenom skulle deras inställning till vården bli mindre

negativ. Även åtgärder för att öka allmänhetens förtroende för handläggningen

av alkoholistärenden, syntes vara ägnade att främja en mera positiv

inställning till nykterhetsvården och förståelse för att det i vissa fall vore

nödvändigt att tvångsvis taga hand om en alkoholmissbrukare.

Utredningens förslag innebär ändringar i de nuvarande bestämmelserna om

handläggningen av interneringsärenden såväl i fråga om det beslutande organet

som beträffande proceduren hos detta organ. I förstnämnda hänseende avvisar

utredningen tanken, att avgörandet skulle överflyttas till allmän domstol.

Detta kunde, framhåller utredningen, ge allmänheten och klientelet intryck av

att ifrågavarande ärenden jämställdes med brottmål, vartill komme att domstolarna

med sin nuvarande sammansättning icke torde ha kompetens och erfarenhet

i dessa frågor. Enligt utredningens mening vore det opåkallat att

så socialt betonade mål som de ifrågavarande flyttades över till organ utanför

länsstyrelsen t. ex. till särskilda socialdomstolar. Länsstyrelserna hade

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

ju själva förvärvat omfattande erfarenhet av och kunskap om de sociala förhållandena

i resp. län. Dessutom skulle det bli kostsamt att inrätta specialorgan.

Utredningen anser sålunda, att länsstyrelserna även i fortsättningen skall

besluta om tvångs intagning på alkoholistanstalt. Ett visst inflytande vid

handläggningen av dessa ärenden borde emellertid enligt utredningens mening

tillerkännas representanter för den mera speciella sakkunskapen på medicinens,

nykterhetsvårdens och den allmänna socialvårdens område. Utredningen

föreslår därför, att länsstyrelse vid handläggningen av ärende angående tvångsintagning

skall bestå av landshövdingen, landssekreteraren eller en länsassessor

såsom ordförande samt tre av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år förordnade

sakkunniga personer. Av dessa borde en vara läkare med lämplig utbildning,

en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma

förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande och en äga sådan erfarenhet

av annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete, att han kunde bedöma

fallen ur allmänna sociala synpunkter. Såsom länsstyrelsens mening

borde gälla den mening, som flertalet av de närvarande omfattade. Utredningen

tillägger:

Ett dylikt kollegium inom länsstyrelsen bör kunna användas som förebild

för det beslutande organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna

om tvångsbehandling i andra vårdlagar av social natur, enligt vilka omhändertagandet

ej har sin grund i ett rent medicinskt bedömande, såsom t. ex. i

barnavårdslagen (nykterhetsvårdsrepresentanten kunde då utbytas mot någon

person med erfarenhet från barnavårdsarbetet), fattigvårdslagen (då ett motsvarande

utbyte borde ske) etc.

I fråga om proceduren vid beslut om tvångsintagning bör enligt utredningens

mening ökad muntlighet eftersträvas. Utredningen föreslår, att muntligt

förhör med den som ansökningen avser alltid skall anordnas, då denne i sin

förklaring begärt att bli muntligen hörd eller länsstyrelsen eljest finner förhör

böra äga rum. Såsom exempel på fall, då förhör bör hållas utan att formlig

begäran framställts därom, nämner utredningen att förklaring uteblivit

eller att förklaranden bestrider riktigheten av lämnade uppgifter. Liksom

f. n. borde förhör få anordnas även med annan person, som kan förväntas

komma att lämna upplysning av betydelse. Länsstyrelsen borde få hålla

sådant förhör även i alkoholmissbrukarens frånvaro, om särskilda skäl föranledde

därtill, t. ex. att den som skall höras är nära anhörig till alkoholmissbrukaren

eller eljest står i beroendeställning till denne. Representanter för

länsnykterhetsnämnden och vederbörande kommunala nykterhetsnämnd borde

få tillfälle att närvara vid förhör inför länsstyrelsen. Med angivna modifikationer

föreslås de nuvarande bestämmelserna om offentlighet vid förhöret

samt om länsstyrelsens möjlighet att avvisa åhörare och besluta om handläggning

inför stängda dörrar alltjämt skola gälla. Även i fortsättningen borde

länsstyrelse kunna förordna om förhör vid domstol.

Utredningen föreslår vidare, att länsstyrelsen i vissa fall får befogenhet

att förordna lämplig person att biträda vederbörande vid förhör inför styrel
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sen. Förutsättning härför borde vara att alkoholmissbrukaren själv begär

biträde och antingen är omhändertagen av polismyndighet i avbidan på länsstyrelses

beslut eller interimistiskt tvångsintagen eller att han kan antagas

vara ur stånd att själv betala biträdesersättningen. I dylika fall borde sådan ersättning

utgå av allmänna medel enligt samma grunder, som gäller för offentlig

försvarare i brottmål.

I detta sammanhang betonar utredningen slutligen angelägenheten av att

ärenden om tvångsinternering av alkoholister avgöres så skyndsamt som möjligt.

Utredningen framhåller vidare vikten av att bestämmelserna i 14 och

39 §§ sekretesslagen noga iakttas vid process av detta slag till förhindrande

av att anmälare och uppgiftslämnare utsättes för hämndåtgärder från alkoholmissbrukarens

sida.

Utredningens förslag till nya bestämmelser om muntligt förhör inför länsstyrelsen

i interneringsärenden omfattas endast av fem av utredningens ledamöter.

Tre ledamöter (herrar Hedvall, Jonsson och Sundberg) förordar på

denna punkt, att den nuvarande regeln bibehålies, enligt vilken det överlämnas

åt länsstyrelsen att bedöma, om förhör bör hållas med alkoholmissbrukaren.

Reservanterna har härvid åberopat å ena sidan att rättskravet bleve

tillräckligt tillgodosett vid interneringsproceduren även utan den föreslagna

utvidgningen av förhörsförfarandet samt å andra sidan att en sådan utvidgning

komme att i många fall skapa svårigheter för nykterhetsnämndernas

arbete och leda till minskat skydd för alkoholmissbrukarens anhöriga och

andra personer i hans omgivning.

I förstnämnda avseende har reservanterna särskilt framhållit, att man saknade

exempel på att interneringsbeslut kommit till stånd i oträngt mål, samt

pekat på, att nykterhets vårdens sätt att arbeta utgjorde en kedja av garantier

mot felaktiga tvångsingripanden. Och dessa komme att i flera avseenden stärkas,

om utredningens förslag i övrigt genomfördes. Reservanterna tillägger:

Det förtjänar även framhållas, att bevisningen i ärenden rörande internering

av alkoholmissbrukare skiljer sig till arten väsentligt från bevisningen

i brottmål. I det senare fallet rör det sig ofta om en eller några starkt tidsbegränsade

handlingar, medan det i det förra fallet gäller ett i tidshänseende

utsträckt levnadssätt av mer eller mindre kronisk karaktär. Risken för juridiska

misstag måste därför vara långt mindre i fråga om tvångsinternering

av alkoholmissbrukare.

Beträffande det andra av reservanterna anförda skälet mot den föreslagna

utvidgningen av förhörsförfarandet, synes reservanterna anse, att de svårigheter

för nykterhetsnämnden, som skulle följa av en dylik utvidgning, sammanhängde

med alkoholmissbrukarnas inställning till interneringsfrågan.

Dessa missbrukare vore -— framhåller reservanterna -—■ ofta hämndlystna,

aggressiva och i många fall uppenbart farliga. Hos många hörde hämndaktioner

mot personer, som de betraktade som ovänner, till de påtagliga riskerna.

Detta förhållande skapade stora svårigheter för nykterhetsarbetet. Reservanterna

anför härutinnan bl. a.:

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Den skräck, som många alkoholmissbrukare sprida omkring sig, gör, att

anhöriga och andra personer, som känna förhållandena, ofta icke våga påkalla

ingripande från nykterhetsvårdsorganen. Icke sällan förbli fall av svår

alkoholism fördolda för nykterhetsnämnden, ända tills alkoholmissbrukaren

gör sig skyldig till sådana brutala våldshandlingar eller andra alarmerande

övergrepp, som väcka uppmärksamhet utåt. Erfarenheten visar också, att

det icke sällan är mycket svårt att få folk att inför nykterhetsnämnden tala

om vad de känna till om en alkoholist av den aggressiva typen, då nykterhetsnämnden

har att göra sin utredning. Det torde snarast vara regel vid sådana

utredningar, att vittnen kunna förmås lämna mera ingående uppgifter av verklig

betydelse, endast om de få en försäkran om att vederbörande icke skall

få kännedom om att de uppträtt som sagesmän i hans ärende.

Icke minst av psykologiska skäl är det angeläget, att samhällsorganen

inom nykterhetsvården uppträda så öppet som möjligt mot alkoholmissbrukaren.

Men även de som hålla hårt på öppenhet och rättframhet, bruka när

de deltaga i praktiskt nykterhetsvårdsarbete i många fall finna det ofrånkomligt

att för alkoholmissbrukaren hemlighålla sådant, som skulle röja

ursprunget för de uppgifter, på vilka nämndens ingripande grundas. Arbetet

måste i detta hänseende ständigt präglas av en på ansvar byggd avvägning

mellan vad å ena sidan rättvisa och psykologiska hänsyn gentemot

alkoholmissbrukaren kräver och å andra sidan vad klokheten bjuder i fråga

om uppgiften att skydda andra människor för oförskyllda risker.

Reservanterna anser, att de anförda synpunkterna borde ha föranlett en

mera restriktiv utformning av förhörsproceduren. Det föreslagna förfarandet

komme att äventyra den diskretion, som i många fall vore påkallad. Även om

personer hördes upplysningsvis i alkoholmissbrukarens frånvaro, måste protokoll

föras. Enligt reservanternas mening hade denne rätt att taga del av

protokollet och på så sätt få veta vilka som hörts och vad de yppat. Då

huvudvittnena ofta vore hustrur, närstående eller grannar, läte det sig väl

tänkas, att härigenom många ömtåliga, icke sällan riskabla konfliktsituationer

skulle uppstå. Sannolikt skulle vittnena ofta icke våga tala om sanningen.

Man kunde också befara, att allmänheten komme att bli ännu mindre benägen

än hittills att påkalla myndigheternas ingripande mot hotfulla och farliga

alkoholmissbrukare.

Sammanfattningsvis anför reservanterna på denna punkt:

Rättsskyddet för alkoholmissbrukarna träder icke först i blickfältet, då

man granskar behovet av reformer inom den nuvarande nykterhetsvården.

Däremot framstår det som en högst angelägen uppgift att söka bereda ett

bättre skydd för dem, som alkoholmissbrukaren kan åsamka lidande och

hot till den personliga säkerheten. Där reformsträvandena beträffande å

ena sidan rättsskyddet för missbrukaren och å andra sidan skyddet för andra

människor komma i konflikt med varandra, synes därför i nuvarande läge

den sistnämnda skyddssynpunkten böra väga tyngre.

Reservanterna har även anfört vissa praktiska synpunkter, som talade för

ett bibehållande av den nuvarande ordningen för muntliga förhör. Med hänvisning

till den starkt framträdande vårdkaraktären hos ifrågavarande lagstiftning

har reservanterna i detta sammanhang även framhållit, hur angeläget

det vore att undvika, att förhöret hos länsstyrelsen mer eller mindre finge

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

prägel av en juridisk process mellan två parter. Det vore därför tveksamt,

huruvida man borde införa en bestämmelse om att den, för vilken intagningsbeslut

sökes, skulle kunna få rättsligt biträde på det allmännas bekostnad.

Därest den nuvarande utformningen av förhörsförfarandet bibehölles ville

reservanterna emellertid icke motsätta sig utredningens förslag i denna del.

Remissyttrandena.

Frågan om handläggningen av interneringsärenden har vid remissbehandlingen

tilldragit sig ett stort intresse. Yad först angår frågan om organet

för beslut om tvångsintagning å alkoholistanstalt har man

med några enstaka undantag anslutit sig till utredningens förslag att beslutanderätten

bör ligga kvar hos länsstyrelserna. I allmänhet åberopas härvid

de av utredningen anförda skälen för att bibehålla den nuvarande ordningen.

1948 års länsstyrelseutredning hänvisar emellertid i denna fråga

också till att statsmakterna år 1947 vid behandlingen av frågan om ålderdomshemsvårdens

ordnande och utbyggnad (propositionen nr 243 och riksdagens

skrivelse nr 361) intagit den ståndpunkten att statens granskningsoch

beslutanderätt i sociala ärenden av lokal natur i möjligaste män borde

anförtros länsstyrelserna. Och länsstyrelseutredningen anser för egen del att

med hänsyn till den grundliga förtrogenhet, som länsstyrelserna genom sin

befattning med socialvården från begynnelsen förvärvat, ett inrättande av nya

organ för socialvården i länsinstansen skulle vara både opåkallat och olämpligt,

I förevarande hänseende har andra lösningar endast ifrågasatts av strafflagberedningen

och fångvårdsstyrelsen samt en reservant i socialstyrelsen

och i decentraliseringsutredningen.

Socialstyrelsen anför:

Den ideala lösningen av detta spörsmål skulle väl vara, att andra instansens

organ utgjordes av särskilda socialdomstolar med specialutbildade domare

såsom ordförande och med personer som äga psykiatrisk kompetens och sakkunskap

i socialvård såsom bisittare. De skäl mot inrättande av sådana

domstolar, som utredningen andragit, torde emellertid få anses avgörande,

i varje fall i nuvarande läge. Att anförtro förevarande uppgift åt de allmänna

domstolarna skulle vara ägnat att i den allmänna uppfattningen få alkoholmissbruk

att framstå såsom kriminaliserat, en utveckling, som skulle rimma

mycket illa med den ökade insikten om medicinska faktorers betydelse för

uppkomsten av alkoholmissbruk.

Socialstyrelsen framhåller vidare att dess erfarenheter såsom uppsiktsmyndighet

över alkoholistvården icke gåve något som helst belägg för att

den avvisande hållning gentemot samhällets ingripande som kännetecknade

en avsevärd del av nykterhetsvårdens klientel skulle härröra från brist på

förtroende för just länsstyrelsernas sätt att handha avgörandena i fråga om

vårdens tvångsmedel.

I ett särskilt yttrande till socialstyrelsens utlåtande har generaldirektören

Bexelius förordat särskilda socialdomstolar med en erfaren domare, som dessutom

borde ha förskaffat sig specialutbildning på förevarande område, som

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ordförande. Anledningen härtill vore främst — framhåller reservanten — atfc

ett beslut om frihetsberövande borde meddelas av domstol, men vidare också

att man endast därigenom kunde säkerställa en förstklassig processledning

från ordförandens sida i dessa ömtåliga ärenden. Att låta kostnadssynpunkter

bli avgörande för vilken väg man skall välja kunde icke vara rimligt. Då

man till socialdomstolarna borde hänföra beslut om omhändertagande enligt

andra sociala vårdlagar, måste man säkerligen räkna med heltidsanställd ordförande

i de större länen.

Strafflagberedningen för åter fram tanken att förlägga beslutanderätten i

hithörande frågor till nykterhet snämnderna förstärkta med en domare som

ordförande och med tillgång till medicinsk sakkunskap samt hemställer om

utredning i denna del. Såsom förebild för en dylik ordning har beredningen

åberopat det i Norge tillämpade systemet och överlämnat en promemoria angående

den norska lagstiftningen i ämnet.

Enligt denna lagstiftning, som trädde i kraft 1939 men icke tillämpats i

nämnvärd omfattning förrän efter kriget, inträder domhavanden som ordförande

i nykterhetsnämnden (edruelighetsnemden) då fråga uppkommer om

tvångsintagning å anstalt av alkoholmissbrukare. Handläggningen försiggår

i huvudsak enligt domstolsprocessens former men inom stängda dörrar.

Nämndens interneringsbeslut, som avkunnas i en domsliknande form, får

överklagas i Högsta domstolen (Höiesterett).

För egen del anför strafflagberedningen om den närmare utformningen av

den ifrågasatta ordningen och till motivering av densamma bl. a.:

De betänkligheter alkoholistvårdsutredningen anfört mot vanlig domstolsbehandling

eller inrättande av särskilda socialdomstolar, synes icke ■ kunna

anföras mot den ifrågasatta förstärkningen av nykterhetsnämnderna med eu

domare. Under förutsättning att en tillfredsställande utredningsprocedur inför

nämnden kan genomföras torde anordningen med domarens deltagande i

besluten ur rättssäkerhetssynpunkt få anses mera betryggande än alkoholistvårdsutredningens

förslag. Ännu mer tillfredsställande kan anordningen bli

när efter kommunindelningsreformen nykterhetsnämnderna på landsbygden

erhåller något större verksamhetsområde.

Av stor vikt är emellertid att själva förfarandet inför nämnden utformas

så, att garantier skapas för en fullständig objektiv utredning. Härvid kan

viktiga lärdomar hämtas från gällande rättegångsordning, men denna bör

icke vinna slavisk efterföljd. Sålunda bör med hänsyn till ärendenas grannlaga

natur — intima familjeförhållanden måste ofta blottas, hustru höras

mot man och barn emot fader — offentligheten i princip vara utesluten och

endast ifrågakomma på yrkande eller med samtycke av den som är föremål

för undersökningen. Men nämnden bör under domarens ordförandeskap kunna

fungera såsom ett slags domstol, som själv hör vittnen under straffansvar för

osanning och överhuvud handlägger ärendena i rättsliga former. Framför

allt bör handläggningen vara muntlig, så att nämnden kan bilda sig en egen

uppfattning om vederbörandes person. Den frågan gäller bör inte heller vara

sämre ställd i rättssäkerhetshänseende än en inför domstol tilltalad utan —

såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit beträffande förfarandet inför

länsstyrelsen — äga tillgång till rättshjälp. Han eller hans biträde bör äga

rätt att taga del av allt som andragits mot honom och skall läggas till <n-und

för avgörandet.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Det förekommer f. n., att nykterhetsnämnd hemställer till länsstyrelsen om

internering utan att klienten haft företräde inför nämnden; detta torde vara

möjligt även enligt utredningens förslag.

Inom beredningen har den mening framförts, att om beslutanderatten lagges

hos nämnden, någon tjänsteman inom nykterhetsnämnden eller länsnykterhetsnämnden

vid muntlig förhandling inför nämnden bör företräda det allmänna

vårdintresset

Tydligen måste, såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit, ett provisoriskt

omhändertagande kunna äga rum enligt närmare i lagen reglerade bestämmelser

utan avvaktan på nämndens definitiva beslut.

Yid behov av frihetsberövande eller frihetsmskränkande åtgärd bor nämnden

sätta som sin uppgift att genom förhandlingar med den det gäller nå fram

till en överenskommelse varigenom han frivilligt underkastar sig denna. Lifarenheterna

från Norge pekar på att man i många fall kan uppnå målet pa

frivillighetens väg. Lyckas icke detta bör beslutet om åtgärden meddelas i

ett fullständigt motiverat utslag, som kan göras till föremål för överprövning

i högre instans.--- — . ..... ,,

Inför den högre instansen — vilken icke bor vara ett rent admmistiatrvt

organ _ bör tydligen tillfälle givas till en liknande förhandling som den beträffande

nykterhetsnämnden föreslagna. .

Genom den ifrågasatta decentraliseringen av beslutanderatten i alhohoiistvårdsärendena

till förstärkta nykterhetsnämnder skulle man bl. a. vinna att

förhandlingarna kan hållas på ort och ställe. Klientens hustru och andra som

behöver höras får förbli i sin vanliga miljö och besparas resorna till avlägsen

ort. Ur denna synpunkt finner beredningen också de lokala nykterhetsnämnderna

vara att föredraga framför länsnykterhetsnämnden såsom beslutande

organ. Det innebär icke någon oegentlighet att domaren dragés in i vårdfrågor

av denna natur. Honom tillkommer redan beslutanderätten i frågor om

omyndigförklaringar, vården om barn och äktenskapstvister. I den moderna

lagstiftningen utjämnas för övrigt gränserna mellan kriminalvård och socialvård

allt mera. Det måste även anses vara en central domaruppgift att utöva

kontroll över ingripanden mot en medborgares personliga frihet.

Det saknas anledning antaga att samarbetet mellan domare och nykterhetsnämnd

inte skulle bli det allra bästa. På landet har samarbetet mellan häradshövding

och häradsnämnd urgamla traditioner. Och det förefaller som om

det för nämnden borde medföra en stor tillfredsställelse att genom förstärkningen

med domaren bli behörig att slutligt handlägga alkoholistvardsfrågorna.

Naturligtvis bör ledamöterna i nykterhetsnämnden bibehållas vid

sin individuella rösträtt.

Strafflagberedningen framhåller slutligen att en lösning av alkoliolistvårdsfrågan

enligt de angivna linjerna icke borde anses prejudicerande för

lösningen av frågor om frihetsberövanden inom andra vårdområden.

Även fångvårdsstyrelsen pekar på det norska systemet såsom ett lämpligt

alternativ till den av utredningen föreslagna ordningen. Styrelsen anser

emellertid att hela frågan om förfarandet vid administrativa frihetsberövanden

borde ytterligare utredas. Liknande synpunkter framföres i ett särskilt

yttrande vid decentraliseringsutredningens utlåtande (dåvarande justitierådet

Lindell).

Decentraliseringsutredningens majoritet har däremot icke ansett sig kunna

förorda en undersökning om överflyttning av beslutanderätten till nykterhets
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nämnderna. Utredningen åberopar härvid främst de av alkoholistvårdsutredningen

anförda skälen för att bibehålla länsstyrelsen vid sagda beslutanderätt

samt den allmänna ställning, nykterhetsnämnderna intager i alkoholistprocessen.

Jämväl socialstyrelsen har i sitt yttrande tagit upp den av strafflagberedningen

framkastade tanken om en tillämpning av det norska systemet vid

handläggning av interneringsärenden och anför härom:

Denna processordning har, enligt vad socialstyrelsen erfarit, även varit

föremål för övervägande av 1946 års alkoholistvårdsutredning, som emellertid

icke funnit den vara värd att pröva i Sverige. De norska erfarenheterna av

denna ordning bygga endast på några tiotal fall och kunna därför icke tillmätas

större betydelse. Mot domarens deltagande i nykterhetsnämndens

handläggning och beslut om tvångsintagning tala samma skäl, som ha föranlett

utredningen att avråda från att allmän domstol skall fungera som interneringsorgan,

nämligen att allmänheten lätt kommer att associera denna process

med kriminalprocessen, vilket vore olyckligt. Vidare utgöra en domares erfarenheter

från hans verksamhet såsom domare icke någon absolut garanti

för att han är särskilt skickad att handlägga alkoholistvårdsärenden. Den

mest avgörande invändningen mot den norska ordningen är emellertid, att

denna, så långt ifrån att stärka rättsgarantierna tvärtom måste anses vara ägnad

att bestämt försvaga dessa, eftersom denna ordning i själva verket innebär,

att det initiativtagande och utredande organet är identiskt med det beslutande

organet. Socialstyrelsen har därför, i likhet med utredningen, icke ansett denna

ordning vara något mönster att efterlikna för vårt lands vidkommande.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att överståthållarämbetet anser

ett ämbetsverk som länsstyrelsen icke vara det lämpliga organet, därest förhör

skall hållas i den utsträckning och de former, som rekommenderats av utredningen.

För sådant fall låge det närmast till hands att interneringsförfarandet

flyttades över till domstolarna, som kunde ges en lämplig sammansättning

för handläggningen av dessa ärenden.

Medan sålunda det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser att

beslutanderätten i interneringsärenden alltjämt bör tillkomma länsstyrelserna,

är däremot meningarna synnerligen delade såväl beträffande frågan huruvida

och i vilken form speciell sakkunskap bör tillföras länsstyrelserna i dessa

fall som rörande proceduren inför länsstyrelsen.

Bland länsstyrelserna har flertalet avstyrkt eller kritiserat förslaget i båda

dessa hänseenden. I fråga om proceduren har eu majoritet bland de hörda

nykterhetsnämnderna och övriga remissinstanser förordat, att den nuvarande

ordningen bibehålies.

J ad angår länsstyrelsens organisation i ärenden om tvångsintagning

på alkoholistanstalt har utredningens förslag i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av socialstyrelsen (majoriteten), länsstyrelserna

i Kromobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge. Malmöhus och Gävleborgs

län, 1948 års länsstyrelseutredning, Svenska nykterhetsvårdsförbundet

och Centralförbundet för nykterhetsundervisning samt vidare av bl. a. 12

1 änsnykterhetsnämnder och flertalet av de hörda nykterhetsnämnderna. Även

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

länsstyrelsen i ■Jämtlands län synes kunna hänföras till denna grupp remissinstanser.

Rörande innehållet i dessa remissyttranden må här anmärkas följande.

Socialstyrelsen framhåller, att föredragningen av ärendena inför den föieslagna

utökade länsstyrelsen visserligen skulle bli betydligt mera tidskrävande

och betungande än f. n.. Detta innebure emellertid enligt socialstyrelsens

mening en ökad garanti för en grundligare och allsidigare prövning. Det kunde

enligt styrelsens mening vara rätt lämpligt, att denna ordning finge prövas

under några år inom nykterhetsvården och visa hur den ter sig i praktiken.

De erfarenheter, som härvid vunnes, kunde då tillgodogöras vid en senare

omprövning av motsvarande frågor beträffande andra slag av administrativa

frihetsberö vanden.

Länsstyrelseutredningen anser det vara en oeftergivlig förutsättning för

att länsstyrelserna skall kunna bibehållas vid sin befattning med socialvården,

att ett lekmannaelement införes.

Denna synpunkt synes vara bestämmande för länsstyrelsen i Jämtlands

län. Efter att ha kritiserat systemet med lekmän i länsstyrelsen samt ifrågasatt

ytterligare utredning på vissa punkter, bl. a. beträffande möjligheten av

att införa föreskrifter om särskild sammansättning av länsstyrelsen t. ex.

genom att flera tjänstemän finge deltaga i avgörandena anför länsstyrelsen

nämligen:

Länsstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att införandet av ett

system med lekmän som medbeslutande i länsstyrelserna vid handläggningen

av mål angående frihetsberö vanden icke är nödvändigt för att tillgodose individens

rättssäkerhetskrav eller samhällets behov av att kunna effektivt

gripa in, då så erfordras, samt att ett dylikt system kommer att medföra

praktiska olägenheter. Å andra sidan har man att räkna med sådan inställning

till denna fråga från statsmakternas sida att i varje fall lekmannainflytandet

kommer att på ett eller annat sätt kopplas in på frågor av föreliggande

slag. Man har därvid anledning befara, att, om detta inflytande ej

får göra sig gällande hos länsstyrelserna, man i stället vid sidan av länsstyrelserna

skapar nva organ för ändamålet En dylik utveckling finner länsstyrelsen

synnerligen olycklig. Redan nu finnes inom varje län ett flertal

dylika organ, som splittra enhetligheten inom länets förvaltning och försvåra

överblicken över dess angelägenheter samt i vissa fall förorsaka onödigt

dubbelarbete. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen utan tvekan ett införande

av lekmannaelementet hos länsstyrelsen i ärenden av förevarande

slag med därav följande praktiska olägenheter vara att föredraga framför

skapandet av nya organ vid sidan av länsstyrelsen för dylika ärenden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om icke förvaltningsapparaten

skulle tyngas onödigt av den föreslagna utbyggnaden. Det vore emellertid

av vikt för länsstyrelsernas hela sociala verksamhet att ifrågavarande ärenden

bibehölles hos dem. Oaktat en omorganisation skulle medföra en viss

ökning av arbetet och innebära ett avsteg från hävdvunna arbetsformer tillstyrkte

länsstyrelsen därför förslaget. Även länsstyrelsen i Malmöhus lön

uttalar i sitt tillstyrkande yttrande farhågor för att det föreslagna systemet

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

skall bli för tungrott och minska den nödvändiga snabbheten i avgörandena.

Det borde tillses, att åtminstone för länets del utsåges tillräckligt antal personer,

som vid behov kunde tjänstgöra. Länsstyrelseutredningen framhåller i

sistberörda fråga, att man vid en utökning av de muntliga förhören måste

befara, att lekmännen kommer att få sätta till en oproportionerligt stor tid.

Denna olägenhet torde visserligen på sina håll kunna reduceras genom att

lekmännen erhåller flera suppleanter, vilka inkallas turvis. Då denna anordning

troligen icke överallt stode till buds, kunde det bli svårt att för ändamålet

förvärva lämpliga personer. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län pekar på

att det i större län torde bli svårt att finna sakkunniga, som kunde disponera

tid för uppgiften. Det måste nämligen understundom förekomma, att länsstyrelsen

måste resa till ort utanför residensstaden för att hålla förhör med

alkoholmissbrukare och deras anhöriga m. fl. Läkare torde som regel icke

kunna sätta till en hel dag för sådant ändamål. Länsstyrelsen i Jämtlands

län framhåller, att i länet kunde en kortvarig inställelse för en lekman taga

tre dagar i anspråk.

Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län samt länsstyrelseutredningen

framhåller emellertid att vissa beslut i interneringsärenden, särskilt interimistiska

beslut, borde kunna meddelas av länsstyrelsen i dess vanliga sammansättning.

Även flera remissinstanser som avstyrker förslaget understryker

vikten av att, om detta i princip genomfördes, likväl från den utökade länsstyrelsens

handläggning undantoges ärenden av brådskande natur såsom återkallande

av anstånd med verkställighet och interimistiska beslut.

Några tillstyrkande remissinstanser förordar vissa jämkningar i den föreslagna

sammansättningen av länsstyrelsen. Sålunda anser länsstyrelseutredningen,

att den som enligt landshövdinginstruktionen är beslutande skall

vara ordförande vid den slutliga handläggningen i länsstyrelsen av dessa ärenden.

Länsstyrelseutredningen och tre länsstyrelser föreslår vidare, att föredraganden

i länsstyrelsen skall få deltaga i beslutet, oavsett länsstyrelsens sammansättning

i övrigt. Såsom skäl anföres dels att man härigenom bättre skulle

utnyttja föredragandens kunskaper och erfarenheter dels att det eljest skulle

kunna inträffa, att de juridiska synpunkterna ej bleve tillgodosedda nämligen

om landshövdingen presiderade och icke själv vore jurist. Denna brist i förslaget

har påpekats även av flera länsstyrelser, som avstyrkt detsamma. Länsstyrelsen

i Blekinge län anser, att föredraganden i varje fall bör äga den rätt

han nu har att till protokollet anteckna avvikande mening. Länsstyrelsen i

Kalmar län finner det tillfyllest med två särskilda sakkunniga, eir läkare och

en med insikt och erfarenhet rörande nykterhetsvård samt annan social verksamhet

eller liknande. Länsnykt er hetsnämnden i Älvsborgs län anser att den

speciellt socialvårdskunnige bör kunna uteslutas.

Vidare kan nämnas att överståthållarämbetet anser, att om det beslutande

organet sammansattes enligt förslaget, detta organ icke, då det ju reellt vore

en nämnd som beslutade, borde benämnas länsstyrelse utan få en självständig

utformning. Liknande synpunkter anföres av flera länsstyrelser. Social
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

styrelsen anmärker däremot på, att lekmännen benämnts sakkunniga. Då de

vore beslutande medlemmar borde de uttryckligen betecknas som (tillfälliga)

ledamöter av länsstyrelsen.

Förslaget att länsstyrelsen vid handläggningen av interneringsärenden

skulle utökas med särskilda sakkunniga avstyrkes eller kritiseras av förutom

de remissinstanser, som anser att beslutanderätten överhuvud ej skall

ligga hos länsstyrelsen -— överståthållarämbetet, länsstyrelserna i 16 län

(samtliga förut i detta avsnitt ej särskilt nämnda), länsnykterhetsnämnderna i

Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens

län, Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening samt bl. a. nykterhetsnämnderna

i Solna, Gävle och Östersund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner visserligen den nuvarande processen

vid administrativa frihetsberövanden vara behäftad med påtagliga bristfälligheter

och i behov av reformering, ägnad att stärka allmänhetens förtroende

för den administrativa rättsskipningen. En sådan reform vore emellertid alltför

vittomfattande och innebure en så genomgripande förändring i länsstyrelsernas

nuvarande arbetsformer, att frågorna syntes böra lösas i större sammanhang

och först efter ingående utredning. Härvid torde icke endast utredas

frågan om lekmannainflytandet, vilken enligt direktiven för länsstyrelseutredningen

skulle behandlas av denna, utan även övervägas i vilken utsträckning

medicinsk och annan sakkunskap borde tillföras länsstyrelsen i

vissa fall samt huruvida länsstyrelse borde tillerkännas rätt att höra vittnen

på ed. Innan en sådan ingående utredning verkställts, ansåge länsstyrelsen

sig icke kunna taga slutlig ställning till behovet av lekmannainflytande i

länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om man verkligen behövde säkerställa

inflytande från speciell sakkunskap och anför härutinnan:

Vad först angår social sakkunskap, har utredningen förklarat, att länsstyrelserna

få anses besitta omfattande sådan kunskap. Vidkommande lekmannainflytande

och speciella nykterhets vårdssynpunkter är det sörjt för att dessa

skola komma till tals via nykterhetsnämndernas ledamöter samt nykterhetsoch

länsnykterhetsnämndernas tjänstemän. Medicinsk sakkunskap slutligen

beredes enligt förslaget tillfälle att göra sig hörd såväl i nykterhetsnämnderna

som under ärendenas vidare handläggning i samband med läkarintygs

avgivande. I stort sett är det alltså väl sörjt för att olika synpunkter komma

till uttryck i interneringsärendena.

Liknande synpunkter har anförts bl. a. av länsstyrelsen i Värmlands län.

Den kritik som riktats mot förslaget är av såväl principiell som praktisk art.

Överståthållarämbetet och flera länsstyrelser anser sålunda, att den föreslagna

ordningen är oförenlig med länsstyrelsernas organisatoriska uppbyggnad. Det

påpekas, att förslaget innebär en synnerligen stark avvikelse från landshövdinginstruktionens

bestämmelser om länsstyrelsens organisation med landshövdingen

som i princip ensam beslutande. Det vore i realiteten fråga om att inrätta

eif slags socialdomstolar eller länssocialnämnder. Länsstyrelsen i Söderman
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

lands län anser att en ordning, enligt vilken landshövdingen skulle i viss mån

få en svagare ställning i frågor om frihetsberövande än domaren i häradsrätt,

icke borde komma till stånd i detta mycket speciella sammanhang. Länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ifrågasätter t. o. m.

om den föreslagna sammansättningen av länsstyrelsen vore fullt i överensstämmelse

med föreskriften i § 46 regeringsformen, att riket skall förbliva

indelat i hövdingdömen under den vanliga lantregeringen. Den sistnämnda

länsstyrelsen tillfogar att förslaget knappast kan genomföras utan grundlagsändring.

De praktiska invändningar som framförts anknyter stundom till utredningens

förslag om ökad muntlighet vid handläggningen, och deras giltighet är alltså

beroende av i vilken utsträckning detta förslag genomföres. Oberoende härav

betecknas emellertid ordningen med sakkunniga ledamöter i länsstyrelsen som

överorganisation (länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län). Länsstyrelsen

i Skaraborgs län talar om en tungrodd och för det allmänna kostsam

apparat och liknande uttryck återkommer i flera yttranden från länsstyrelser.

Vidare påpekas, att en önskvärd snabb handläggning av ärendena skulle

försvåras.

Några remissmyndigheter förordar, att länsstyrelsen tillgodoföres sakkunskap

i interneringsärenden i annan ordning än som föreslagits av utredningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västerbottens län

förordar sålunda, att lekmannaelementet får ställningen av en rådgivande

nämnd med rätt för varje ledamot att till protokollet anteckna eventuellt omfattad

särskild mening. Sistnämnda länsstyrelse anser att en dylik nämnd

skulle bli till samma gagn för nykterhetsvården som den föreslagna organisationen.

Länsstyrelsen torde nämligen i ärenden av denna ömtåliga art knappast

frångå nämndens mening, om icke särskilt tungt vägande skäl förelåge

därför. Överståthållarämbetet framhåller, att om en nämnd skulle tillskapas,

torde det räcka därest den finge ställning som konsultativ instans enligt

vad nyss nämnda länsstyrelser förordat. Länsstyrelsen i Hallands län

vill bereda länsstyrelserna möjlighet att tillkalla den speciella expertis, som

i varje särskilt fall anses nödvändig, och föreslår att en läkare med särskild

psykiatrisk utbildning utses att såsom expert tillhandagå länsstyrelserna i

socialvårdsfrågor. Liknande förslag bär framförts av länsstyrelserna i Skaraborgs,

Örebro och Västernorrlands län.

Slutligen må anmärkas, att några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i

Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida bestämmelserna om länsstyrelsens sammansättning

hade sin rätta plats i den föreslagna lagen och menar att de i

stället borde inryckas i landshövdinginstruktionen.

Vad härefter angår proceduren inför länsstyrelsen vid dess prövning

av interneringsärenden har framför allt frågan i vilken utsträckning

muntligt förhör bör anordnas med alkoholmissbrukare uppmärksammats vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

remissbehandlingen. Såsom redan nämnts har flertalet remissinstanser på

denna punkt anslutit sig till kommittéreservanternas uppfattning att den nuvarande

ordningen bör bibehållas.

Utredningens förslag att förhör skall hållas med den som ansökningen

avser, om han begär det eller länsstyrelsen eljest finner förhör böra äga rum,

tillstyrkes emellertid i princip eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i

TJppsala. Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län, två

reservanter i socialstyrelsen (generaldirektören Bexelius och byråchefen von

Hofsten), länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Gotlands,

Blekinge, Älvsborgs och Värmlands län (majoriteten), stadsfullmäktige

i Malmö, nykterhetsnämnderna i Stockholm, Sundsvall och Eskilstuna, styrelsen

för alkoholistanstalten i Västervik, föreståndaren för erkända alkoholistanstalten

Dagöholm samt förste provinsialläkarna i Jönköpings och Örebro

län. Flera av dessa uttalar dock tvekan om förslagets lämplighet i alla delar.

Länsnykterhetsnämnden i Kalmar län ansluter sig i princip till reservanterna

men anser att förhör bör hållas om den, som ansökningen avser, själv

så önskar. Även direktören för alkoholistanstalten å Venngarn och nykterhetsnämnden

i Uppsala har en positiv inställning till utredningens förslag men

anser liksom åtskilliga av de i princip tillstyrkande remissinstanserna, att förhör

icke bör hållas i den utsträckning utredningen avsett. Länsstyrelseutredningen

har icke uttryckligen tagit ställning till förslaget i denna del

men framhåller, att den till fullo insåge de obligatoriska förhörens betydelse

ur rättssäkerhetssynpunkt. Då länsstyrelseutredningen befarade

att om förhören bleve fakultativa de skulle användas i olika utsträckning

vid skilda länsstyrelser, ville den inskränka sig till att understryka

vissa svårigheter, som komme att orsakas av de obligatoriska förhören. I

detta hänseende hänvisar länsstyrelseutredningen särskilt till att arbetsbelastningen

skulle öka framför allt hos de större länsstyrelserna. Utredningen

anför i fortsättningen bl. a.:

Enligt en tabell i den vid alkoholistvårdsutredningens förslag fogade bilagan

3 intogos år 1946 å alkoholistanstalter 1 237 personer, därav 971 tvångsvis.

Av de 1 237 voro 169 från Stockholms stad, 180 från Malmöhus län och

244 från Göteborgs och Bohus län. Även från vissa andra län såsom Stockholms,

Östergötlands, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens motsvarade intagningen

drygt en person per vecka. Emellertid är det ju så att långt ifrån

alla beslut om tvångsintagning bliva effektuerade. Länsstyrelseutredningen

har under hand inhämtat att antalet ärenden om tvångsintagning t. ex. i Malmöhus

län rör sig om något sådant som 300 per år. Med hänsyn härtill kan det

befaras att på sina håll förhören skola komma att få en omfattning, som knappast

kan bemästras med nuvarande resurser.

I några av de avgivna yttrandena har tillstyrkandet i första hand motiverats

ur mera principiella synpunkter. Det framhålles sålunda av länsstyrelsen

i Värmlands län, att det icke väl överensstämde med svensk rättsuppfattning

att förvägra en person, beträffande vilken frihetsberövande satts

Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

10 —229!) 43

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Kungl. May.ts proposition nr 159.

i fråga, att muntligen yttra sig inför den beslutande myndigheten. I andra

remissvar bar särskilt betonats betydelsen ur praktisk psykologisk synpunkt

att vederbörande blir hörd och gynnsamma erfarenheter av de muntliga förhören

redovisats. Länsstyrelsen i Kronobergs län uppger sålunda, att den

under de senaste åren i mycket stor utsträckning hållit förhör med alkoholister,

dock icke fullt i den omfattning utredningen förutsatte. Länsstyrelsen

hade endast goda erfarenheter därav. Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs

län uttalar sin fulla uppskattning av den ordning, som tillämpats i länet och

fortsätter:

Effekten har varit enbart gynnsam. Alkoholmissbrukaren bär fått en sista

allvarlig erinran av en av länets främsta auktoriteter, och därefter — i regel

— ytterligare ett tillfälle att frivilligt återgå till ett nyktert och ordentligt

liv. Detta bär i samtliga fall visat sig ha gynnsamt resultat, även om detta

självfallet varit av olika varaktighet. I något fall bär effekten varit så gynnsam

att intagningsförordnandet aldrig behövt tagas i bruk. Då länsnykterhetsnämndens

erfarenheter således äro mycket goda beträffande förhörsmetodens

tillämpning i praktiken, vill nämnden ge förslaget om en mera vidgad

och permanent form för detta förfarande sin livligaste tillstyrkan.

Nykterhetsnämnden i Stockholm framhåller att den som bestrider riktigheten

av en ifrågasatt intemeringsåtgärd och därför begär muntligt förhör

borde ha större möjlighet att inse eller åtminstone förmoda riktigheten av åtgärden,

om hans förhållanden blivit offentligt prövade inför ett kvalificerat

kollegium än om den nuvarande ordningen bibehålies.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn anser en öppen procedur

synnerligen önskvärd från behandlingssynpunkt och framhåller de betydande

svårigheter, som uppstår vid anstalten om fallen icke kan diskuteras med

full öppenhet. Han påtalar den ökade benägenheten att hemligstämpla handlingar

rörande alkoholmissbrukare och anför vidare:

Risken för trakasserier eller hämnd mot uppgiftslämnare torde i allmänhet

vara betydligt överdriven. Den nuvarande sekretessen tar sig ibland rent

löjeväckande former. Så t. ex. förekommer, att nykterhetsnämnden i en rapport

lämnar åtskilliga detaljerade upplysningar om händelser som förekommit

men beträffande »vittnenas» namn hänvisar till en särskild hemlig bilaga.

Ofta föreligger det icke någon svårighet för alkoholmissbrukaren att

identifiera uppgiftslämnarna då ofta nog endast ett fåtal personer kan äga

kännedom om de relaterade förhållandena. I andra fall medför ett sådant

hemlighetsmakeri att orätt person misstänkes för att ha lämnat uppgifter.

Det kan icke heller anses uteslutet, att sanningskravet åsidosättes om uppgiftslämnaren

vet att hans utsaga icke kommer till den berördes kännedom.

Under sekretess lämnade uppgifter kunna därför icke alltid tillmätas samma

betydelse, som de uppgifter, vilka kunna bli föremål för öppen prövning.

Direktören för Yenngarn anmärker i detta sammanhang även på nykterhetsnämndernas

handläggning av interneringsärenden och påtalar bristen på

personlig kontakt med alkoholmissbrukarna samt utredningarnas torftighet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pläderar bestämt för ökad

muntlighet och hänvisar till tidigare uttalande, där den funnit de muntliga

förhören innebära en synnerligen god garanti för obehöriga frihetsberövan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

den i alkoholistärenden. Det muntliga förfarandet borde emellertid — framhåller

länsstyrelsen — tillerkännas ställningen av en mera självständig processform

och icke endast göras till ett led i en eljest helt skriftlig procedur.

Förslaget vore i detta hänseende allt för litet radikalt. Länsstyrelsen åsyftade

särskilt, att regeln om kommunikation med skriftlig förklaring bibehållits.

Denna bestämmelse hade visat sig olämplig särskilt i de vid länsstyrelsen

ej sällan förekommande fall, att förhör hålles med en provisoriskt

omhändertagen innan delgivning av handlingarna skett. Den muntliga förklaringen

borde därför införas som ett alternativ till den skriftliga.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att proceduren inför länsstyrelsen i små

former bör närmare ansluta sig till proceduren vid de allmänna domstolarna.

Några remissinstanser, som i princip förordat ökad muntlighet, har ifrågasatt

vissa modifikationer i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser sålunda, att förhör ej bör vara obligatoriskt, då behovet av omhändertagande

är uppenbart. Länsstyrelsen i Kronobergs län och länsnykterhetsnämnden

i Stockholms län hyser en liknande uppfattning men har dock

intet yrkande beträffande den föreslagna bestämmelsens avfattning. Direktören

för alkoholistanstalten å Venngarn framhåller bl. a. olägenheterna av

att hålla förhör i alla interimistiska vårdfall. Länsstyrelserna borde därför

eventuellt få underlåta att ordna förhör, om sådant befunnes onödigt eller

sakna betydelse för ärendets avgörande. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs

län samt länsnykterhetsnämnden i Gotlands län anmärker på utredningens

uttalande, att förhör bör hållas, om alkoholmissbrukare underlåter

att förklara sig eller bestrider lämnade uppgifters riktighet, och anser att en

sådan tillämpning skulle föra för långt.

En del remissinstanser inom den grupp, som ansluter sig till reservanterna

inom utredningen, anser att den nuvarande ordningen bör bibehållas.

Till omförmälda grupp remissinstanser hör socialstyrelsen (majoriteten),

medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens

län, polismästaren i Stockholm, länsnykterhetsnämnderna i 16 län (reservationer

i denna del vid yttrandena ifrån länsnykterhetsnämnderna i Göteborgs

och Bohus och Kopparbergs län), Karolinska institutets lärarkollegium,

Svenska läkarsällskapet, förste provinsialläkarna i Kronobergs och Skaraborgs

län, flertalet hörda nykterhetsnämnder bl. a. nykterhetsnämnden i Göteborg

(majoriteten), Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Sveriges

nykterhet svänners landsförbund, Svenska nylcterhetsvårdsförbundet, Länsnykterhetsnämndernas

tjänstemannaförening, Svenska läkarnas nykterhetsförening,

De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation, flertalet erkända

alkoholistanstalter, Föreningen Sveriges landsfogdar samt Svenska

polisförbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har icke anslutit sig till reservanterna men

funnit utredningens förslag lämna rum för erinran. Länsstyrelsen anför:

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

I betraktande av alkoholmissbrukarnas ofta rätt kverulantiska läggning

måste det befaras, att, vid ett accepterande av lagförslagets ståndpunkt i

denna del, länsstyrelserna skulle bliva över hövan betungade med reellt sett

onödiga förhör av förevarande slag. Å andra sidan är det uppenbarligen i

psykologiskt hänseende av stor betydelse såväl för den det närmast gäller

och hans förhållande till den följande vården som med avseende å allmänhetens

inställning till nykterhetsarbetet, att vederbörande äger möjlighet att

personligen inför den beslutande myndigheten framföra sina synpunkter i

intemeringsärendet. Svårigheten synes här närmast ligga i att utfinna en

formel, som på en gång nöjaktigt tillgodoser nämnda önskemål och samtidigt

håller förhörsfrekvensen inom någorlunda rimliga gränser. En möjlighet vore

måhända att bestämma, att muntligt förhör skall äga rum inför länsstyrelsen,

när denna eller någon av de vid handläggningen medverkande sakkunniga —

på grund av framställning från alkoholmissbrukaren eller eljest — finner sådant

förhör av omständigheterna påkallat.

Liknande uttalanden göres av styrelserna för statens alkoholistanstalter å

Svartsjö, Venngarn och Haknäs. Styrelsen för Svartsjö förordar, att den

föreslagna bestämmelsen i allt fall uppmjukas därhän, att förhör skall anordnas,

därest länsstyrelsen icke finner sådant uppenbart onödigt.

Fångvårdsstyrelsen har icke tagit ställning i denna fråga utan förordar

ytterligare utredning. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser att

förhören bör hållas inför länsnykterhetsnämnderna, varvid juridisk sakkunskap

bör anlitas.

De remissinstanser, som ansluter sig till reservanterna i ifrågavarande avseende,

bär i allmänhet även motiverat sin ståndpunkt med de av reservanterna

anförda skälen eller understrukit visst eller vissa av dessa skäl. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län anför sålunda:

Det torde icke kunna påvisas något fall där en person genom tvångsinternering

inmanats på anstalt utan att grund för interneringen förelegat.

Däremot är det allmänt känt att tusentals alkoholister lämnats i frihet, ehuru

ett omhändertagande varit synnerligen behövligt. Eättsskyddet för alkoholmissbrukarna

kan icke vara det primära när man går att reformera den nuvarande

nykterhetsvården. I stället gäller det att bereda bättre skydd för

dem som alkoholmissbrukaren kan åsamka skada och lidanden och för vilkas

frihet och trygghet alkoholisten oifta är ett ständigt hot.

Särskilt olämpligt synes det vara att förhören ges offentlig karaktär. Med

hänsyn till den sjukliga hämndlystnad som i regel åtföljer alkoholism och

som riktar sigjnot alla som medverkat till interneringen måste ett sådant förfarande

vara ägnat å ena sidan att försvåra utredningen och å andra sidan

att ge alkoholisten tillfälle till repressalier mot dem som vid förhöret gjort

för honom oförmånliga uttalanden.

iSocialstyrelsen — som icke har något att erinra mot att muntliga

förhör inom den nuvarande bestämmelsens ram anordnas i större utsträckning

än f. n. men bestämt avstyrker den föreslagna bestämmelsen —

har vid behandlingen av denna fråga inledningsvis tagit upp ett påstående

att nykterhetsvårdens företrädare icke skulle hysa riktig förståelse för rättssäkerhetskravet.

Styrelsen betecknar denna uppfattning som oriktig och betonar

med eftertryck, att riktpunkten för nykterhetsvårdens önskemål vore

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

största möjliga rättssäkerhet för de medborgare, som beröres av denna vård.

Även de anhöriga hade emellertid berättigade anspråk på att i lika hög grad

som alkoholmissbrukaren få åtnjuta rättssäkerhet. En avvägning måste göras

på denna punkt. Socialstyrelsen ansåge, att den avvägning i detta hänseende,

som innefattades i alkoholistlagens bestämmelser om handläggningen

av interneringsäqenden, i praktiken verkat tillfredsställande. Erfarenheterna

av den gällande ordningen tydde sålunda icke på ett objektivt behov av ytterligare

formella garantier för rättssäkerhetskravet.

Enligt socialstyrelsens mening vore för övrigt det föreslagna förfaringssättet

i ett viktigt avseende mindre tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt

än den nuvarande ordningen. Socialstyrelsen har i denna del anfört

bl. a. följande:

För att ett muntligt förhör skulle fylla den avsedda uppgiften att skänka

ökad rättssäkerhet torde det vara nödvändigt, att icke endast den, mot vilken

förfarandet vore riktat, hördes muntligen utan även att den bevisning, som

åberopades mot honom, framlades under mer eller mindre rättsliga former.

Möjlighet härtill hade även öppnats i de föreslagna bestämmelserna. Utredningen

syntes emellertid ha förutsatt, att förhören med närstående och andra,

som kunde lämna upplysningar i ärendet, skulle kunna anordnas så, att den,

mot vilken förfarandet riktades, samt hans försvarare skulle kunna icke blott

vägras tillträde till förhöret utan även undanhållas kännedom i efterhand om

vad som därvid förekommit. Enligt styrelsens mening skulle ett sådant förfaringssätt

lämna långt mera övrigt att önska från formell rättssäkerhetssynpunkt

än den nuvarande ordningen. Det måste nämligen vara av obetingat

mycket större betydelse från denna synpunkt, att vederbörande hade tillfälle

att yttra sig över hela det material, som låge till grund för avgörandet, än

att han finge rätt att bliva muntligt hörd av den myndighet, som hade att

träffa avgörandet. Den av utredningen ifrågasatta ordningen gåve ju en av

sanningsplikten obesvärad person möjlighet att utan risk att bliva vederlagd

framföra snart sagt vilka påståenden som helst.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande även diskuterat den av förslagets tillskyndare

uppgivna fördelen med utvidgad muntlighet att en sådan ordning

skulle göra alkoholmissbrukaren mera böjd för att godta interneringsåtgärden

än om han icke fått lägga fram sin sak muntligen. Socialstyrelsen anför

härom:

Betydelsen av denna synpunkt är emellertid icke synnerligen stor. Det

måste nämligen hållas i minnet att det endast är en liten del av nykterhetsvårdsklientelet,

omkring tio procent, som blir föremål för beslut om tvångsåtgärd.

Det ligger i sakens natur, att detta negativa urval av klientelet till

stor del utgöres av insiktslösa individer, med stor benägenhet för kverulans

och därför under alla förhållanden oförmögna att medgiva att de skulle vara

i behov av vård. För sådana individers inställning till sin behandling saknar

det därför reell betydelse hur procedurfrågan är ordnad. Det kan för övrigt

dragas i tvivelsmål, om den muntliga förhörsmetoden i själva verket är ägnad

att öka klienternas benägenhet att acceptera utgången av deras sak.

Socialstyrelsen har jämväl behandlat invändningarna mot utredningsförslaget

i nu ifrågavarande del och härvid funnit det avgörande vara, att förslaget

så långt ifrån att främja rättssäkerheten utgjorde ett farligt hot mot

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

denna nämligen i första hand för alkoholmissbrukarnas anhöriga men även

för andra uppgiftslämnare. Socialstyrelsen hänvisar härutinnan till reseivationen

vid förslaget. Styrelsen framhåller vidare, att den av utredningen anvisade

ordningen med muntligt förhör med dessa personer vid sidan av förhandlingen

med alkoholmissbrukaren — en ordning som styrelsen i en här

förut refererad del av sitt yttrande funnit otillfredsställande ur alkoholmissbrukarens

synpunkt — icke utgjorde någon garanti mot repressalier gentemot

anhöriga och andra uppgiftslämnare. Socialstyrelsen tillägger.

Man måste därför utgå från att nykterhetsvårdens representanter i stor utsträckning

komma att känna sig förhindrade att åberopa muntlig bevisning vid

förhör inför länsstyrelsen. Det måste särskilt framhållas, att det härvid_ avgörande

är, icke om det objektivt sett föreligger repressalierisk för uppgiftslämnarna,

utan om dessa, med rätt eller orätt, känna fruktan för repressalier.

Det är enligt socialstyrelsens erfarenhet mycket vanligt, att alkoholmissbrukares

anhöriga endast vid strängt personliga samtal och efter uttrycklig försäkran

om diskretion kunna förmås lämna närmare upplysningar om de rätta

förhållandena. Redan möjligheten, att en anmälan till nykterhetsnämnden kan

komma att i sinom tid föranleda en kallelse till muntligt förhör inför länsstyrelsen,

torde i många fall vara tillräcklig för att avhålla vederbörande från

att överhuvud taget sätta sig i förbindelse med nykterhetsnämnden.

Om emellertid muntligt förhör anställes med alkoholmissbrukaren utan att

nykterhetsnämndens representant ser sig i stånd att förebringa den motbevisning,

som i själva verket är tillgänglig för honom, måste resultatet bli minskad

effektivitet i nykterhetsvårdsarbetet. Redan under nu rådande ordning är det

faktiska läget det, att ett mycket stort antal alkoholmissbrukare icke bliva

föremål för ett i verkligheten mycket välbehövligt ingripande, enär deras offer

icke våga anmäla dem på grund av fruktan för repressalier. Detta läge skulle

förvärras genom nya procedurföreskrifter, som äro ägnade att än mer avskräcka

hjälpbehövande från att hänvända sig till nykterhetsvårdens organ.

Socialstyrelsen har även berört vissa praktiska olägenheter med den föreslagna

ordningen. Styrelsen anser, att yrkanden om muntligt förhör skulle

komma att framställas i ett stort antal fall endast för att fördröja proceduren

eller för att vederbörande finner förhöret intressant. Detta gällde bl. a. de

alkoholmissbrukare som omhändertagits interimistiskt och som redan befinner

sig på anstalten, då den slutliga prövningen skall äga rum. Många av dessa

skulle säkert med begärlighet gripa det tillfälle till avbrott i den redan påbörjade

anstaltsvistelsen, som resan till residensstaden skulle innebära.

Härigenom skulle i sin tur kostnaderna ökas och väsentligt ökade anspråk

ställas på den tid, länsstyrelsen måste ägna åt dessa ärenden. Förslaget borde

därför i varje fall modifieras så att förhöret kunde hållas inför någon länsstyrelsens

tjänsteman å den ort, där vederbörande vistas.

Socialstyrelsens yttrande i nu avhandlade fråga är icke enhälligt. Generaldirektören

Bexeliusochbyråcliefen vonHofsten har i särskilda yttranden reserverat

sig till förmån för utredningens förslag. Generaldirektören Bexelius

framhåller, att även en kverulant borde ha tillfälle att framföra sina synpunkter

och kunna få rättsbildat biträde i fall, då frihetsberövande ifrågasättes,

samt tillägger:

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Den mycket ömtåliga frågan om hörande av nära anhöriga och om rätt för

alkoholmissbrukaren att taga del av protokollet över förhöret synes böra göras

till föremål för förnyat övervägande. Man kan icke gärna bortse från de synpunkter,

som socialstyrelsens majoritet anför i detta hänseende. Å andra sidan

är det icke tillfredsställande att grunda ett beslut om frihetsberövande på ett

material som den berörde icke får taga del av. Jag vill erinra om statsmakternas

ståndpunktstagande i liknande fråga, då det under kriget gällde internering

av utlänningar. Jag vill även framhålla, att en alkoholist, som omhändertages

exempelvis på specialindikationen farlig för annans säkerhet,

oftast måste förstå, från vem som uppgifterna i sak emanera. Lämpligast är

måhända att man söker sig fram genom en försöksverksamhet och icke från

början binder sig för den slutliga ordningen.

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att den vid sitt avstyrkande av

muntligt förhör i den omfattning, utredningen föreslagit, stöddes av en mycket

stark opinion bland de praktiskt verksamma nykterhetsvårdarna i landet.

Bland de remissinstanser med medicinsk sakkunskap, som förordat reservanternas

förslag, har förut nämnts Karolinska institutets lärarkollegium.

Kollegiet anför som skäl för sin uppfattning:

Man måste ihågkomma att inom interneringsklientel förefinnes ett stort

antal grovt psykiskt abnorma personer —- enligt uppgifter i betänkandet bestod

exempelvis beläggningen på Yenngarn i juli 1946 till 70% av. psykiskt

sjuka och abnorma individer — vilkas alkoholmissbruk och asociala uppträdande

i många fall varit så uppenbart, att klara interneringsindikationer

förelegat. Att lämna kroniskt missnöjda, kverulatoriska och paranoiska alkoholister

fria möjligheter att erhålla förhör synes kollegiet onödigt och även

olämpligt på grund av skäl som reservanterna anfört. Många avancerade

alkoholister sprida en utpräglad skräckstämning omkring sig, ej sällan med

förlamande effekt på gryende initiativ från omgivningens sida att få dem omhändertagna.

Man bör enligt kollegiets åsikt vara försiktig med att utan

mycket tvingande skäl öka svårigheterna att få dylika personer omhändertagna,

innan de alldeles hinna förstöra sig själva eller begå. våldsdåd. Skyddssynpunkterna

beträffande dem, som hotas av vissa alkoholister eller på annat sätt

plågas av dem, ha kommit väl mycket i skymundan genom majoritetens förslag,

enligt uppfattningen hos lärarkollegiet, som även vill erinra om att

bortåt 20 % av de anstaltsvårdade enligt uppgifter bestå av s. k. farliga

alkoholister. Denna procentsiffra kommer säkerligen att väsentligt växa, sedan

det vidgade farlighetsbegreppet allmänt börjat tillämpas.

Även andra frågor avseende handläggningen av interneringsärenden har

väckt intresse. Flera länsstyrelser föreslår sålunda, att länsstyrelsen skall få

befogenhet att höra vittnen på ed och i sammanhang härmed avstyrkes i

några yttranden bibehållandet av den nuvarande regeln om vittnesförhör vid

domstol.

Utredningens förslag om rätt i vissa fall för alkoholmissbrukaren att erhålla

biträde på det allmännas bekostnad vid förhör inför länsstyrelsen har i

flertalet yttranden ej föranlett några erinringar. De remissinstanser, som ansluter

sig till reservanterna i kommittén beträffande de muntliga förhören, torde

dock i regel dela även reservanternas uppfattning om behovet av bestämmelser

om biträdeshjälp. Förslaget avstyrkes mer eller mindre bestämt av läns
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

styrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, landsfogden i sistnämnda län,

länsnykt er hetsnämnderna i Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län samt

Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att förhören inför länsstyrelsen

huvudsakligen hade till ändamål att klarlägga fakta i målet för att få konstaterat

vederbörandes spritmissbruk och följdverkningarna av detsamma. Den

nytta, som den förmente alkoholmissbrukaren härvid skulle ha av ett biträde,

vore sannolikt ringa. Det torde vidare bli svårt att skaffa för uppdraget lämpliga

biträden. De nuvarande advokaterna torde som regel icke äga lämplig

kompetens och erfarenhet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopar mot förslaget

bl. a., att man borde undvika att förhöret inför länsstyrelsen mer eller

mindre finge prägel av en juridisk process mellan två parter. Samma synpunkt

återkommer även i andra yttranden. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens

län påpekar sålunda, att »försvarsadvokaten» självfallet måste lägga upp sitt

försvar efter rent processuella linjer, påkalla vittnen och kräva tillgång till

alla handlingar i ärendet. Därvid hade nykterhetsvårdens icke juridiskt utbildade

tjänstemän föga möjlighet att göra sociala och medicinska synpunkter

gällande. Resultatet bleve icke gärna annat än funktionsodugliga nykterhetsvårdsorgan,

verkningslös nykterhetsvård och ett ökat befästande av alkoholmissbruket.

Några remissinstanser förordar vissa jämkningar i den föreslagna bestämmelsen

om biträde. Länsstyrelsen i Kronobergs län och direktören för

alkoholistanstalten å Venngarn ifrågasätter sålunda, att biträde skulle kunna

förordnas även för avgivande av förklaring. Direktören för Venngarn framhåller

bl. a. att detta skulle till icke oväsentlig grad kunna eliminera den känsla

av rättslöshet och hjälplöshet, som nu icke sällan syntes behärska den tvångsinternerade

alkoholmissbrukaren. Han vore i allmänhet själv oförmögen att

avfatta en skriftlig förklaring och saknade oftast medel att anlita biträde härför.

Om han kunde erhålla sådant biträde skulle säkerligen de muntliga förhören

kunna inskränkas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i och för sig icke har något att

erinra mot införandet av en rätt till biträde, framhåller att länsstyrelsen

borde kunna vägra bifall till begäran om att erhålla biträde på det allmännas

bekostnad, när det gällde klara fall, t. ex. vid återfall av tidigare internerade.

Stadsfullmäktige i Malmö anser den generella regeln att biträdesersättningen

skall stanna på statsverket olämplig. Det vore icke uteslutet att den hjälpte

kunde vara ekonomiskt väl ställd.

Departementschefen.

Vid olika tillfällen har förslag framkommit om ändring av den från alkoholistvårdslagstiftningens

början bestående ordningen, att beslut om tvångsintemering

av alkoholister skall meddelas av länsstyrelsen. I propositionen

om den nuvarande alkoholistlagen av år 1931 föreslogs sålunda, att beslutanderätten

i dessa ärenden skulle överflyttas till länsvis inrättade skyddskollegier.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Socialvårdskommittén har sedermera — låt vara att projektet slutligen icke

fullföljts — fört fram tanken att lägga beslutanderätten hos en länssocialnämnd

med landshövdingen som ordförande och tre eller flera lekmän eller

läkare som ledamöter. Under senare år har en allmän debatt uppstått om

rättssäkerheten vid de s. k. administrativa frihetsberövandena överhuvud,

och i samband härmed har även proceduren i mål om internering av alkoholister

uppmärksammats. Särskild aktualitet har spörsmålet fått sedan nyligen

sakkunniga tillkallats med uppgift just att verkställa utredning av frågan om

ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed

sammanhängande spörsmål.

Jämväl i direktiven för alkoholistvårdsutredningen framhölls att starka

skäl talade för en ändring av nuvarande regler rörande intagningsförfarandet

och att intagningen borde föregås av ett muntligt förfarande

vid en kvalificerad myndighet. Utredningen har anslutit sig till denna

uppfattning och förordat ändringar i gällande ordning både i fråga om det

beslutande organet och proceduren. De föreslagna ändringarna innebär en

förstärkning av länsstyrelsen med tre sakkunniga samt ökad muntlighet vid

handläggningen inför styrelsen bl. a. genom föreskrift om obligatoriskt förhör

med alkoholmissbrukaren, om denne begär det. På sistnämnda punkt

är emellertid utredningen icke enig. Tre av dess ledamöter förordar, att liksom

f. n. länsstyrelserna skall fritt få avgöra om förhör skall hållas.

Bland remissinstanserna är meningarna delade i dessa frågor och ett

stort antal — beträffande den föreslagna ökade muntligheten flertalet —

hörda myndigheter och organisationer avstyrker ändringar i den nuvarande

ordningen. Den i debatten om de administrativa frihetsberövandena framförda

tanken att överflytta beslutanderätten till de allmänna domstolarna

eller särskilda socialdomstolar har emellertid berörts endast i några få yttranden

och ej vunnit anslutning annat än i en reservation till socialstyrelsens

utlåtande. Några remissinstanser — bl. a. strafflagberedningen — har ifrågasatt

lösningen att efter norskt mönster anförtro uppgiften till de kommunala

nykterhetsnämnderna med domaren i orten som ordförande.

Frågan om vilket organ som skall besluta om tvångsintagning av alkoholmissbrukare

har emellertid numera kommit i ett annat läge genom tillsättandet

av nyssnämnda utredning angående administrativa frihetsberövanden.

En huvuduppgift för denna utredning blir nämligen att söka klarlägga och

taga ställning bl. a. till spörsmålet vilket organ som i första instans och på

skilda administrativa rättsområden, däribland även förevarande, skall handlägga

interneringsärenden. Anledning finnes därför ej att i detta sammanhang

taga ställning till denna fråga. Handläggningen av interneringsärenden

bör således t. v. alltjämt ankomma på länsstyrelsen.

Med spörsmålet vilket organ som skall besluta om tvångsintagning sammanhänger

nära frågan, hur detta organ i sådana ärenden skall vara sammansatt.

Utredningens förslag i detta hänseende — att föra in ett

lekmannaelement i länsstyrelsen och ge detta del i avgörandet — får

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

icke ses isolerat. Det hör intimt samman med de aktuella strävandena att

stärka länsstyrelsernas ställning bl. a. i syfte att underlätta en decentralisering

av ärenden till dem från Kungl. Maj:t och de centrala organen i Stockholm.

Spörsmålet berördes av min företrädare i ämbetet i dennes anförande

till statsrådsprotokollet den 5 mars 1948 vid tillsättandet av 1948 års länsstyrelseutredning.

Därvid pekades på tendensen att skapa särskilda länsorgan

vid sidan av länsstyrelserna och ge dem viktiga uppgifter, vilket försvagade

länsstyrelsernas ställning, varjämte framhölls att om man ville motarbeta eu

sådan försvagning och anknyta några av dessa organ till länsstyrelsen, man

också torde komma in på frågan om medverkan inom styrelsen av ett lekmannaelement.

Då lekmannainslaget ofta är starkt i de särskilda länsorganen och

dessa kanske i vissa fall tillskapats bl. a. för att bereda utrymme för sådant inflytande,

är härmed i själva verket ett viktigt motiv för den föreslagna ordningen

angivet. Detta har också antytts i yttranden från länsstyrelseutredningen

och några länsstyrelser. Man har funnit, att en medverkan av lekmän

vore en förutsättning för att länsstyrelserna skall få behålla sin ställning som

socialvårdens viktigaste länsorgan och ansett det vara så betydelsefullt att

så skedde, att man accepterade lekmännen inom länsstyrelsen trots de

olägenheter systemet enligt vissa av dessa remissinstansers mening förde

med sig.

Kritik mot förslaget i denna del har nämligen, som jag nyss anmärkte,

icke saknats. Den är delvis av principiell natur. Då man härvid förmenar!

att den föreslagna ordningen skulle vara oförenlig med länsstyrelsernas organisatoriska

uppbyggnad och även ifrågasätter dess grundlagsenlighet, synes

man emellertid skjuta över målet. Länsstyrelsernas organisation är uppenbarligen

ej något en gång för alla givet; en viss anpassning efter ändrade

förhållanden måste kunna ske i samband med att nya uppgifter lägges på

den lokala administrationen eller nya krav ställes på denna. Något hinder

ur denna synpunkt att organisera länsstyrelserna enligt förslaget synes därför

ej föreligga.

Som av den förut lämnade redogörelsen framgår föreslog också länsstyrelseutredningen

att länsstyrelserna för olika slag av ärenden skulle förstärkas

med ett lekmannakollegium, varierande till sin sammansättning

alltefter ärendenas skilda natur. Då länsstyrelseutredningens förslag vid

1952 års riksdag partiellt genomfördes förklarade jag mig emellertid ej beredd

(prop. nr 155 s. 15) att da taga definitiv ställning till spörsmålet om

lekmannamedverkan i länsstyrelserna. Som skäl härför anförde jag bl. a.,

att frågan om administrativa frihetsberövanden över huvud taget torde

komma att bli föremål för närmare överväganden. Detta skäl gör sig givetvis

med än större styrka gällande, sedan utredning i ämnet numera tillsatts.

I direktiven för utredningen göres ett uttalande till förmån för ökad

lekmannamedverkan inom det beslutande organet, då däri såsom önskvärt

framhålles att den lokala förankringen ej går förlorad. Det uttalas också, att

det i det beslutande organet måste ingå icke blott kvalificerad juridisk sak
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

kunskap utan även företrädare för medicinska och allmänt sociala synpunkter,

varjämte den rekommendationen lämnas att till organet knytes någon ledamot

med kännedom om och erfarenhet från just det vårdområde, varom är

fråga i det särskilda fallet.

Även om jag sålunda i princip ställer mig avgjort positiv till förslaget

om lekmannamedverkan i länsstyrelserna anser jag det icke tillrådligt att

på ett begränsat rättsområde nu införa en organisationsform, som innebär

ett föregripande av den mer allmängiltiga lösning av ifrågavarande problem,

vartill den tillsatta utredningen syftar, i all synnerhet som vissa vid remissbehandlingen

påtalade praktiska olägenheter otvivelaktigt är förknippade

med förslaget. Sålunda torde det erbjuda vissa svårigheter att i erforderligt

antal finna för uppdraget lämpliga personer, framför allt läkare

med erforderliga kvalifikationer och villiga att ataga sig den ganska tidskrävande

uppgiften. Tills vidare bör länsstyrelserna därför bibehållas i

sin nuvarande sammansättning vid handläggningen av interneringsärenden.

Yad härefter angår frågan om ordningen för ärendenas handläggning inför

länsstyrelsen och då särskilt förslaget om ökad muntlighet, sa har jag

redan förut berört de meningsbrytningar, som på denna punkt förekommit

inom utredningen och bland remissinstanserna. Att märka är

emellertid att utredningens förslag i denna del endast innebär, att i lagen

fastslås vad som på många håll i huvudsak torde ha tillämpats eller att förhör

skall hållas med vederbörande då han begär att få bli hörd. Det är alltså

icke fråga om någon genomgripande nyhet, vars införande skulle bryta mot

vedertagna principer för handläggningen av dessa ärenden. Det måste många

gånger redan nu vara svårt för länsstyrelsen att besluta i ett interneringsärende

endast på grundval av ett kanske bristfälligt skriftligt material särskilt

som prövningen ju i första hand skall avse frågan huruvida icke hjälpåtgärder

är tillfyllest. Enligt förslaget skall länsstyrelsen i samband med

beslut om anstånd med verkställighet kunna förordna om övervakning och

lydnadsföreskrifter. I en sådan situation torde, oavsett hur förhörsbestämmelserna

utformas, förhör vara nödvändigt.

Redan i direktiven för alkoholistvårdsutredningen uttalade sig dåvarande

statsrådet Mossberg för ökad tillämpning av muntlighet i dessa ärenden. Det

framstår också för mig som en helt naturlig sak, att ett ingripande i den personliga

friheten, som kan sträcka sig över flera år, icke bör ske utan att vederbörande

får tillfälle att muntligen yttra sig inför den i första instans beslutande

myndigheten. Ett skriftligt förfarande innebär uppenbarligen större

risk för misstag och är alltså ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande.

Att muntlig förhandlingsordning är vedertagen för brottmålsprocessens

del beror på att denna form ansetts vara överlägsen den skriftliga, då

det gäller att få fram ett så fullständigt och tillförlitligt material som

möjligt att läggas till grund för avgörandet. Motsvarande bör i viss mån gälla

även den administrativa processen av den typ, det här är fråga om. De skriftliga

förklaringarna i interneringsärendena torde många gånger endast inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hålla ett bestridande av yrkandet i ansökningen eventuellt med en summarisk

redogörelse för skälen härför, alltså ett osäkert underlag för beslutet.

Vid ett muntligt förhör kan länsstyrelsen genom frågor få klarhet om vilka

uPPc>ifler vederbörande bestrider och medgiver och överhuvud erhålla en

bättre bild av hans inställning till den uppkomna situationen.

For den enskilde individen måste det vidare förefalla främmande och

inkons ek vent att icke ens ett kortare eller villkorligt frihetsstraff kan ådömas

utan att den tilltalade personligen inställt sig inför rätten, medan i ett

ärende om internering på alkoholistanstalt på en visserligen maximerad men

dock obestämd tid vederbörande icke har rätt att själv få framlägga sina

synpunkter inför den beslutande myndigheten. Man kan icke häremot invanda,

att det är fråga om ingripanden av helt olika karaktär; för den som

är föremål för åtgärden torde frihetsberövande! te sig som det väsentliga.

Ur behandlingssynpunkt torde det många gånger vara betydelsefullt, att

alkoholisten känner sig ha fått tala ut inför länsstyrelsen, att han icke anser

sig dömd ohörd. En sådan inställning lär nämligen lätt kunna åstadkomma

en negativ reaktion till vården på anstalten till men för ett gott resultat

av behandlingen. Socialstyrelsen och några andra remissinstanser har

visserligen bestritt, att de muntliga förhören skulle ha någon betydelse i

detta sammanhang, men uttalanden i motsatt riktning saknas icke och har

framförts även av företrädare för alkoholistvården, överhuvud har från

olika håll inom det aktiva nykterhetsarbetet uttalats, att man icke hade något

att erinra mot en ökad användning av muntliga förhör. I allmänhet har man

härvid emellertid tänkt sig att detta skulle ske inom de nuvarande bestämmelsernas

ram. Rent principiellt synes det mig emellertid mindre tillfredsställande

att sålunda lämna avgörandet till länsstyrelserna. Detta kan leda till

växlande rättstillämpning, vilket med hänsyn till förhörens betydelse för rättssäkerheten

synes vara stötande.

Ehuru jag sålunda anser starka skäl tala för utredningens förslag, vill

jag mnan jag definitivt anger min ståndpunkt till detsamma, något beröra de

anmärkningar, som framkommit och i samband härmed taga upp vissa spörsmål

om förfarandets utformning.

Kritiken från kommittéreservanterna och de remissinstanser, som anslutit

sig till dem, riktar sig mindre mot bestämmelserna om obligatoriska muntliga

förhör i och för sig än mot en tendens i förslaget att stöpa om ordningen

för interneringsärendenas handläggning efter mönster av den moderna brottmålsprocessen.

Man ser de obligatoriska förhören såsom ett led häri och

pekar på förslaget om rätt för alkoholmissbrukaren att få biträde på det

allmännas bekostnad såsom ett annat moment i samma utveckling. Den nya

ordningen skulle, menar man, försvåra nykterhetsnämndernas arbete och

minska skyddet för alkoholmissbrukarnas anhöriga och grannar. Detta vore

så mycket mindre befogat som några opåkallade frihetsberövanden icke förekommit

på detta område.

Hur det än må förhålla sig på sistnämnda punkt — uppgiften torde icke

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

157

utan vidare kunna tagas för god — föreligger det i varje fall en risk för

misstag så länge nuvarande regler bibehålies. överhuvud torde det icke förhålla

sig så som reservanterna funnit, att nykterhetsvårdens sätt att arbeta

utgör en garanti mot felaktiga tvångsingripanden. Även på utredningsstadiet

torde förfarandet stundom vara bristfälligt. Man har sålunda, tydligen

icke utan fog, anmärkt på att utredningarna är för knapphändiga och påtalat,

att nämnderna icke hör vederbörande personligen.

Den utvidgade muntligheten synes emellertid kunna genomföras på ett

sådant sätt, att de befarade olägenheterna icke behöver inträffa. F. n. håller

flera länsstyrelser tämligen regelmässigt förhör med personer, vilkas tvångsintagning

begärts, utan att, såvitt uppgivits, några särskilda olägenheter

i angivna avseenden yppat sig. Förslaget avser som redan nämnts i princip

endast att lagfästa denna ordning och införa en möjlighet för alkoholmissbrukaren

själv att få bli hörd i ärendet. Däremot föreslås ingen ändring i vad

som f. n. gäller beträffande hörande av andra personer. Någon rätt för alkoholmissbrukaren

att påkalla förhör med annan än sig själv införes sålunda ej.

Finner länsstyrelsen, sedan alkoholmissbrukaren hörts, erforderligt att höra

annan person, behöver detta icke nödvändigt ske genom förhör inför länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kan t. ex. anmoda länsnykterhetsnämnden eller den kommunala

nykterhetsnämnden att höra eller låta höra vederbörande.

Det är nämligen icke fråga om att nu införa ett i alla delar modernt processförfarande

med koncentrerad offentlig förhandling. Den genomgripande

reform av den administrativa processen som detta skulle innebära torde icke

böra genomföras på ett så begränsat område som det ifrågavarande. På vissa

speciella punkter bör visserligen även i andra avseenden än de av utredningen

föreslagna ändringar genomföras som leder till ökad muntlighet; så

bör t. ex. förklaring kunna lämnas muntligen vid förhöret och kommunikation

kunna underlåtas, om vederbörande vid förhör på ett tidigt stadium muntligen

yttrat sig i saken. Men detta har knappast någon betydelse i detta sammanhang.

Det väsentliga är, att det föreslås att den nuvarande ordningen på viktiga

punkter skall bestå. Gällande regler om offentlighet och handläggning

inom lyckta dörrar bör sålunda bibehållas i huvudsak oförändrade. Behöver

ett vittne höras på ed, bör detta alltjämt ske inför domstol vid en särskild

förhandling. Liksom f. n. bör även länsstyrelsen äga höra en person upplysningsvis.

Ett dylikt förhör bör —- såsom utredningen förordat — kunna hållas

i alkoholmissbrukarens frånvaro eventuellt vid ett helt annat tillfälle än då

denne höres. Ett sådant förfaringssätt bör regelmässigt användas då länsstyrelsen

anser förhör inför styrelsen nödvändigt men det kan befaras att alkoholisten

skall öva repressalier mot den som skall höras eller på annat sätt

trakassera denne. Som nyss nämnts kan länsstyrelsen emellertid även låta

nykterhetsnämnd hålla förhör med person, som kan väntas lämna upplysningar

av betydelse.

Den, om vars intagning är fråga, har icke — såsom reservanterna i utredningen

antagit — någon obegränsad rätt att få del av vad som förekommit

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vid ett sådant förhör. Enligt sekretesslagen kan nämligen länsstyrelsen i ett

ärende av denna art vägra att lämna ut handlingar t. ex. förhörsprotokoll eller

anteckningar av nykterhetsnämnd, som visar vem som gjort anmälan eller

lämnat upplysningar i ärendet eller genom vilkas utlämnande någons personliga

säkerhet sättes i fara. Finnes det av hänsyn till enskilda intressen

vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen icke uppenbaras — och

detta är tydligen ofta fallet just i dessa ärenden — må utlämnande även till

parten själv vägras. Grannar och anhöriga kan således liksom hittills

lämna uppgifter om en farlig alkoholist utan att behöva riskera att detta

kommer till hans kännedom.

Med anledning av att det gjorts gällande att ett förfaringssätt i enlighet

med vad nu angivits skulle för alkoholistens del vara mera otillfredsställande

ur rättssäkerhetssynpunkt än den nuvarande ordningen, må ånyo understrykas,

att det icke avses att införa några nyheter på denna punkt. Både enligt den

nuvarande och den föreslagna ordningen måste all den utredning — inkluderande

anteckningar över förhör med personer, vilka lämnat upplysningar i

saken — som erfordras som grund för ett interneringsbeslut, förebringas för det

beslutande organet. F. n. torde denna utredning i allmänhet införas i målet i

skriftlig form. Så lär bli förhållandet även i fortsättningen. De bestämmelser,

enligt vilka denna utredning i viss utsträckning kan hemlighållas för parten

beröres över huvud taget ej av den nya lagstiftningen. Den ökade muntlighet,

som förordas, innebär endast att parten själv, som hittills i regel endast yttrat

sig i skrift över det material, som delgives honom, nu även får tillfälle att

yttra sig muntligen. En sådan ändring synes varken kunna innebära minskad

rättssäkerhet för honom själv eller föranleda någon försämring i rättsskyddet

för andra personer.

Beträffande de rent praktiska olägenheter, som skulle vara förenade med

de i vissa fall obligatoriska förhören med alkoholmissbrukarna, så är det

sannolikt att länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att ökas och att systemet

även medför ökade kostnader för det allmänna. Att endast av dessa skäl avstå

från att införa den föreslagna ordningen kan dock knappast komma i fråga.

Jag vill emellertid uttala att förhör ej bör anordnas i andra fall än då så är

påkallat av de motiv som uppbär förslaget. Länsstyrelserna bör därför medgivas

rätt att i undantagsfall underlåta att anordna förhör med vederbörande

alkoholist, även om denne begär att bli hörd. Denna möjlighet att vägra förhör

bör dock begagnas med största varsamhet och endast då det av särskild

anledning är uppenbart att förhöret ej skulle fylla någon uppgift. Som exempel

kan nämnas vissa fall av återintagning av förut internerade alkoholister,

som tidigare hörts av länsstyrelsen i interneringsärende, samt ärende, där

vederbörande i förklaringen till länsstyrelsen gjort sådana medgivanden eller

lämnat så fullständiga uppgifter i saken, att beslutet kan grundas enbart härpå

och på faktorer, som kan objektivt fastställas. Vidare synes man

icke, såsom utredningen tänkt sig, böra kräva att länsstyrelsen håller

förhör med alkoholmissbrukaren i varje fall, då förklaring icke av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

gives eller förklaranden bestrider riktigheten av uppgifter i ansökningshandlingarna.

Länsstyrelsen bör ha full frihet att avgöra om förhör skall hållas,

så snart någon framställning om förhör icke gjorts. — Förhören behöver icke

nödvändigtvis hållas i länets residensstad. Där så finnes påkallat bör förhör

kunna anordnas i alkoholmissbrukarens hemort eller på den alkoholistanstalt

där han provisoriskt intagits. Även härmed skulle en uppgiven olägenhet med

de obligatoriska förhören undanröjas.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att det synes vara möjligt att i princip

genomföra den av utredningen föreslagna, ur rättssäkerhetssynpunkt påkallade

ordningen beträffande förhör med den, som avses med ansökan om

tvångsintagning, utan att några väsentliga ändringar i den nuvarande interneringsprocessen

behöver ske och sålunda även utan att nykterhetsnämndernas

arbete behöver försvåras och rättsskyddet för anhöriga och grannar minskas

på sätt reservanterna i utredningen antagit. Jag finner sålunda övervägande

skäl tala för förslaget i denna del och tillstyrker därför detsamma med de

jämkningar i vissa detaljer och beträffande utredningens motiveringsuttalanden,

som framgått av det anförda. Med hänsyn till förslagets relativt begränsade

räckvidd torde dess genomförande ej innebära någon olägenhet med

avseende å det pågående utredningsarbetet rörande förfarandet vid administrativa

frihetsberövanden.

Om sålunda det ökade utrymmet för muntlighet i interneringsärenden ej

innebär stort mer än ett lagfästande av en ordning, som på åtskilliga håll

i praktiken redan tillämpas, utgör biträdesfrågan ett spörsmål av mer principiell

natur. Den gällande lagstiftningen lägger visserligen intet hinder

för en person att i ett alkoholistärende anlita biträde. I själva verket torde

dock mindre ofta förekomma att så sker. Införes nu i enlighet med alkoholistvårdsutredningens

förslag en regel om fri rättshjälp i alkoholistärenden är

emellertid att förvänta, att biträde praktiskt taget regelmässigt kommer att

begäras i dylika ärenden. Som alkoholistklientelet i allmänhet utgöres av

personer med svag ekonomisk ställning, torde länsstyrelserna i betydande

utsträckning bli nödsakade att villfara en sådan begäran. Ur alkoholmissbrukarens

synpunkt vore det givetvis en vinning att han på så sätt finge

en rådgivare i interneringsprocessen. Det kan emellertid göras gällande, att

denna vinning ofta ligger på det psykologiska planet. Med ett biträde

vid sin sida skulle han otvivelaktigt känna sig mindre ensam i sitt mellanhavande

med de nykterhetsvårdande organen och det är sannolikt, att han

därmed också skulle bli mer benägen att godtaga det beslut, som interneringsorganet

sedermera fattar. Men jämväl ur rättssäkerhetssynpunkt måste det

otvivelaktigt vara av värde, om någon form av offentlig rättshjälp kunde

ställas till hans förfogande. Alkoholmissbrukare är ofta personer, som

saknar förutsättningar att bedöma det material, som förebringas mot

dem. Detta material kan antyda lösningar, som alkoholmissbrukaren ej

själv förmår uppmärksamma men som för en mer insiktsfull person framstår

som mer ändamålsenliga och mindre ingripande ur alkoholmissbrukarens

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

synpunkt och som för denne måhända utgör en mer acceptabel utväg ur

den konfliktsituation, vari han råkat, utan att nykterhetsvårdens intresse av

att den lämpligaste behandlingsformen väljes för den skull åsidosättes. Risken

för rättsövergrepp, som alltid är större om stödet av rättshjälp ej står till

buds, blir givetvis mindre om sådant bistånd lämnas. Det är således ett

flertal synpunkter, som talar för att biträdesfrågan i alkoholistprocessen

bringas till en lösning, som innebär en förstärkning av alkoholmissbrukarens

ställning i interneringsprocessen.

Kunde spörsmålet om rättshjälp endast ses ur synpunkten av alkoholmissbrukarens

eget intresse skulle jag följaktligen ej tveka att biträda utredningens

i och för sig mycket beaktansvärda förslag härutinnan. Frågan

rymmer emellertid särskilda aspekter, främst den att diskretionskravet i

alkoholistärenden sättes i fara. Det är speciellt på denna punkt, som den vid

remissbehandlingen framkomna kritiken satt in. Man har sålunda påpekat, att

det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet självfallet måste lägga upp sin

hjälp efter rent processuella linjer, påkalla vittnesförhör och kräva tillgång

till alla handlingar i ärendet. Detta antagande har uppenbarligen visst fog

för sig, särskilt om — såsom är att förvänta — till biträden företrädesvis

anlitas advokater, vana att följa det rättegångsschema, som tillämpas vid

allmän domstol. Det är tydligt, att den ordinära domstolsprocessen icke

i alla delar utgör en lämplig förebild till interneringsprocessen. Ett viktigt

syfte med lagstiftningen är att anhöriga, närstående etc. utan fruktan

för repressalier skall kunna vända sig till nykterhetsnämnden med begäran

om dess bistånd. Den nya lagstiftningen vill främja en utveckling

som innebär, att många nu fördolda fall av alkoholmissbruk — fördolda

emedan de berörda av rädsla för alkoholmissbrukarens hämnd förhåller

sig passiva — bringas i dagen. Denna strävan skulle näppeligen främjas,

om dessa personer hade att räkna med att i sinom tid dragas in i en intemeringsprocess

med vad denna skulle innebära av psykiska påfrestningar.

Det får nämligen tagas för givet, att en aktiv rådgivare i en sådan process

i avsevärd grad kommer att rikta sig mot dem, vilka står som sagesmän i

ärendet.

Det sagda ger vid handen, att spörsmålet är en avvägningsfråga, där

alkoholmissbrukarens intresse ej kan tillgodoses annat än på bekostnad av

diskretionsintresset. Då — som tidigare nämnts — den förut omförmälda utredningen

rörande administrativa frihetsberövanden har att upptaga jämväl

spörsmålet om försvarare för dem, vilka det är aktuellt att i administrativ

ordning beröva friheten, synes det mig mest lämpligt att med förslagets

prövning i denna del får anstå i avbidan på det resultat, vartill utredningen

kan komma, detta desto hellre som det ej kan göras gällande att

frågan om rättshjälp åt alkoholmissbrukare kräver en omedelbar lösning.

Jag förutsätter därvid, att utredningen i enlighet med sina direktiv beaktar

de speciella synpunkter på spörsmålet, som i alkoholistprocessen gör sig

gällande.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de lagförslag,

som i enlighet med vad förut anförts på grundval av utredningens förslag

utarbetats inom inrikesdepartementet. Lagförslagen torde få fogas såsom

bilaga (Bil. B) till protokollet i detta ärende. Till jämförelse upptages i

nämnda bilaga även motsvarande stadganden i gällande lag. I den mån det

synts nödigt kommer vid redogörelsen för departementsförslaget jämväl att

omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åtskilliga

jämkningar av formell art i förhållande till gällande lag eller utredningens

förslag torde ej fordra någon motivering.

Specialmotivering till departementsförslaget till lag

om nykterhetsvård.

Lagens rubrik och uppställninsj.

Utredningen föreslår, att lagen får ett namn som visar att den är tillämplig

även på andra i nykterhetsavseende misskötsamma personer än alkoholister i

egentlig mening. Det vore enligt utredningens mening oriktigt och särskilt

ur psykologisk synpunkt betänkligt att redan genom lagens rubrik som

alkoholist stämpla varje alkoholmissbrukare, på vilken lagen göres tillämplig.

Vid övervägande av olika alternativ hade utredningen stannat vid »lag

om nykterhetsvård». Detta namn vore visserligen icke helt adekvat, eftersom

ju lagen alltjämt huvudsakligen avsåge vården av alkoholmissbrukare

och icke uttömmande reglerade samhällets nykterhetsvårdande verksamhet.

Utredningen ansåge dock att några olägenheter knappast kunde uppstå

härav.

Såsom förut antytts har utredningen icke endast framlagt förslag till olika

sakliga ändringar i alkoholistlagen utan också överarbetat denna lag i formellt

hänseende. Härvid har även en viss omplacering av stadgandena skett.

I huvudsak har dock alkoholistlagens uppställning bibehållits. Kapitelindelning

har icke skett i utredningens förslag och de nuvarande kapitelnrbrikerna

har ersatts med underrubriker.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag till omrubricering av den

nya lagen i allmänhet icke föranlett några erinringar. Svenska läkarnas nykterhetsförening

framhåller, att då utredningen ej beaktat de profylaktiska problemen

inom nykterhetsvården utan helt rör behandlingen av redan genom

alkoholbruk insjuknade och de sociala skador, som sjukdomen åstadkommer,

borde detta angivas i lagens benämning, exempelvis genom rubriken

»Lag om behandling av alkoholskador». Liknande synpunkter framföres i

ett vid Svenska läkaresällskapets utlåtande fogat särskilt yttrande av professor

J. Till gren.

11—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av 1931 års alkoholistlag anmärktes på dess rubricering.

Denna angiver nämligen icke exakt lagens innehåll, då ordet »alkoholist»

i allmänhet åsyftar endast svårt förfallna individer och lagen ägde tillämpning

även på andra alkoholmissbrukare. Denna anmärkning gäller i än högre

grad om lagens tillämpningsområde utvidgas enligt det föreliggande förslaget.

Visserligen är, som utredningen själv påpekat, ej heller den föreslagna

rubriken »Lag om nykterhetsvård» fullt adekvat. Då denna rubrik dock bättre

än den äldre benämningen täcker lagens innehåll och även i övrigt synes lämplig,

vill jag likväl förorda densamma.

I likhet med vad som skett i utredningens förslag har i departementsförslaget

kapitelindelningen slopats och lagen försetts med underrubriker.

Underrubrikerna överensstämmer med några undantag, som ej torde kräva

särskild motivering, i huvudsak med de förutvarande kapitelrubrikerna.

Beträffande lagens uppställning och disposition följer departementsförslaget-

i övrigt i princip utredningens förslag. De ändringar och tillägg som

gjorts skall närmare redovisas i det följande. Jag vill dock redan här anmärka,

att — med hänsyn till det i propositionen angående ekonomisk upprustning

av nykterhetsvården framlagda förslaget att kostnaden för sluten

vård helt skall bestridas av statsverket — det i alkoholistlagen upptagna

kapitlet (6 kap.) om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna

lag saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf upptager den allmänna bestämmelse om lagens tillämpningsområde

och i anslutning härtill den definition av begreppet alkoholmissbruk,

som behandlats i den allmänna motiveringen. Stadgandet motsvarar

1 § i utredningens förslag, som innehåller omförmälda definition.

Alkoholmissbruk föreligger således, då någon använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan.

Är lagen tillämplig skall enligt första stycket gällande lag åtgärder vidtagas

för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt liv. I enlighet

med vad utredningen föreslagit har ur sistnämnda uttryck ordet »ordentligt»

uteslutits. Det synes nämligen icke ha någon självständig betydelse.

Motsvarande ändring har gjorts på övriga ställen i lagen, där detta uttryck

förekommer.

2 §•

Paragrafen motsvarar 64 § i utredningens förslag. Den i första stycket

upptagna definitionen på alkoholhaltiga drycker är hämtad från 63 § i gällande

lag. Andra stycket, vari föreskrives att vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

drycker också skall gälla alkoholhaltiga ersättningsmedel för sådana drycker

saknar däremot direkt motsvarighet i alkoholistlagen. I lagens 3 § jämställes

dock ersättningsmedel med alkoholhaltiga drycker. Som exempel

på förekommande ersättningsmedel må nämnas rödsprit och blåsprit, vissa

alkoholhaltiga preparat (hår- och ansiktsvatten, i extrema fall t. o. m. skokräm)

samt alkoholhaltiga läkemedel (vissa bröstdroppar).

I detta sammanhang må nämnas, att några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen

i Jämtlands län ifrågasatt, om icke lagen borde göras tillämplig

jämväl på missbrukare av narkotiska medel t. ex. morfin och kokain. Såsom

nämnda länsstyrelse påpekat fordrar emellertid detta spörsmål särskild utredning.

Jag är icke beredd att utan sådan utredning taga upp detsamma

till behandling.

Nykterhetsnäinnder.

I fråga om de viktigare ställningstaganden, som innefattas i de under denna

rubrik i departementsförslaget upptagna 3—9 §§, hänvisas till avsnittet om

organen för den öppna nykterhetsvården i den allmänna motiveringen. I

nämnda avsnitt berördes även några bestämmelser i motsvarande kapitel i

gällande lag, som nu föreslås skola utgå ur lagen. I denna del må här ytterligare

nämnas, att bestämmelsen i 6 § alkoholistlagen om underrättelseskyldighet

beträffande vissa val till och inom nykterhetsnämnd på förslag av utredningen

likaledes uteslutits. Bestämmelsen har ansetts böra upptagas i tillämpningsförfattning.

3 §•

Första och andra styckena i denna paragraf är oförändrade överförda från

2 § i gällande lag. De motsvaras i utredningens förslag av 2 § och 3 § 4

mom. första punkten.

Paragrafens tredje stycke är hämtat från förslagets 63 §, som föreskriver,

att då i lagen stadgas, att viss åtgärd skall ankomma på eller fullgöras

gentemot länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden därmed avses, såvida ej annat

utsäges, länsstyrelsen i det län eller den kommunala nykterhetsnämnden i den

kommun, där den som avses med åtgärden har hemortsrätt eller eljest stadigvarande

vistas. Bestämmelsen har i så måtto en motsvarighet i gällande lag,

att 11 § ålägger kommunal nykterhetsnämnd att föranstalta om undersökning

beträffande alkoholmissbrukare, som vistas inom kommunen eller där äger

hemortsrätt. Denna regel föreslår utredningen dock skola bibehållas vid

sidan av den allmänna regeln (10 § utredningens förslag).

Socialstyrelsen och flera länsstyrelser förordar ändringar i den föreslagna

63 §. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter sålunda lämpligheten av att

anknyta några rättsverkningar till hemortsrättskommunen, vilken ju närmast

hade avseende å fattigvård, samt föreslår, att uttrycket »har hemortsrätt»

utbytes mot »är mantalsskriven». Länsstyrelsen i Västerbottens lön anser att

endast vistelseorten bör vara avgörande och anknytning till hemortsrätten

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

överhuvud ej ske. Det vore enligt länsstyrelsens mening tveksamt om man

borde fordra stadigvarande vistelse i viss kommun för att nykterhetsnämnden

där skulle få ingripa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter

om icke den enklaste lösningen av de praktiska svårigheter, som uppkomme

då det gällde ingripande mot en person som uppehölle sig utanför

sin hemort, vore att ordet »stadigvarande» finge utgå ur lagtexten. Socialstyrelsen

förordar, särskilt med sikte på åtgärderna mot de alkoholmissbrukare,

som saknade stadigt hemvist, en omredigering av stadgandet så

att ansökning i ärenden om tvångsintagning undantagslöst skall få ställas

till länsstyrelsen i det län, dit det initiativtagande organet hör. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser åter att beträffande dessa missbrukare nykterhetsnämnden

och länsstyrelsen i uppehållsorten borde vara behörig men att eljest den

föreslagna lydelsen kunde godtagas.

Departementschefen.

I frågan, vilken kommunal nykterhetsnämnd, som bör vara behörig att

vidtaga åtgärder enligt lagen, finnes i gällande lag endast en bestämmelse,

att nämnden i den kommun, där alkoholmissbrukaren vistas eller har hemortsrätt,

skall taga initiativet till undersökning av de omständigheter som

inverkar på fallets bedömande. Givetvis är det i allmänhet samma nämnd,

som i förekommande fall gör ansökning om att han skall intagas på

alkoholistanstalt. Det synes icke finnas anledning att ändra detta förhållande

och kräva, att missbrukaren stadigvarande vistas i kommunen för att dess

nykterhetsnämnd skall få göra sådan ansökan. Däremot torde det vara av

värde att en generell regel om vilken nämnd som är behörig införes i lagen.

I denna synes bestämmelsen om behörighet för nämnden i hemortskommunen

böra bibehållas. Förslag om dess slopande avvisades redan vid den nuvarande

alkoholistlagens tillkomst och några bärande skäl för en ändring på

denna punkt har icke förebragts.

Spörsmålet vilken länsstyrelse, som är behörig handlägga ärende angående

viss alkoholmissbrukare, regleras f. n. icke i lag. Utredningen har föreslagit

införande av en sådan forumregel och har härvid anknutit behörigheten till

samma förutsättningar som nykterhetsnämnds kompetens. Något behov av

en sådan bestämmelse synes emellertid icke finnas och jag föreslår, att detta

område liksom hittills lämnas utanför den författningsmässiga regleringen.

Den förut förordade regeln om kommunal nykterhetsnämnds behörighet

torde närmast höra samman med de allmänna bestämmelserna om dessa nämnder.

Den har därför i departementsförslaget införts som ett tredje stycke

i 3 §.

4 §-

Första momentet i denna paragraf innehåller bestämmelser om

nykterhetsnämnds allmänna uppgifter och skyldigheter, som med några jämkningar

överensstämmer med de i 3 § första, andra och fjärde styckena gällande

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

lag upptagna. Motsvarande stadganden återfinnes i utredningens förslag

under 3 § 1 och 4 mom. I andra stycket, där nämnden enligt lagrummets nuvarande

lydelse bl. a. ålägges att förebygga och motverka onykterhet genom

åtgärder mot olaglig försäljning av alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel

därför, har efter förslag av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län orden

»olaglig försäljning» utbytts mot »olovlig befattning», varigenom nämnderna

även blir skyldiga att vidtaga åtgärder mot t. ex. hembränning. Yidare har

med hänsyn till innehållet i 2 § ordet »ersättningsmedel» utgått. Det har

icke ansetts erforderligt att som Föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasatt

bland nämndernas särskilda åligganden upptaga, att de borde ägna speciell

uppmärksamhet åt ungdomsfylleriet. Det torde kunna förväntas att detta

sker utan föreskrift i lag.

Utredningsförslaget innehåller i 3 § 4 mom. en regel, att nykterhetsnämnderna

skall rätta sig efter de anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen

meddelar. Denna regel -— som har en motsvarighet i 3 § fjärde

stycket gällande lag — har kritiserats bl. a. av nykterhetsnämnden i

Stockholm, som ansett att den kunde ställa en kommunal nykterhetsnämnd

under fullständigt förmynderskap av en statlig myndighet, och fångvårdsstyrelsen,

som förmenat att den innebure en skärpning av gällande lag och

föreslagit dess ersättande med en mera allmänt hållen bestämmelse om socialstyrelsens

rådgivande och övervakande uppgifter. Såsom socialstyrelsen framhållit

torde emellertid en föreskrift i överensstämmelse med den föreslagna

vara nödvändig på detta speciella vårdområde. Berörda föreskrift synes icke

heller innebära något intrång på den kommunala självbestämmanderätten

utöver vad som redan gäller. Jag har därför i tredje stycket av 4 § 1 mom.

upptagit ett stadgande, enligt vilket nykterhetsnämnd har att ställa sig till

efterrättelse de anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar.

Däremot har i enlighet med utredningens förslag, som i denna del så

gott som undantagslöst lämnats utan erinran, föreskriften i andra punkten

av 3 § fjärde stycket, att kommunal nykterhetsnämnd även skall följa

råd och anvisningar, som meddelats av länsnykterhetsnämnd, slopats. Föreskriften

har ansetts onödig med hänsyn till innehållet i följande moment.

Andra momentet av 4 § motsvaras i utredningens förslag av 3 §

2 mom. Första stycket är med några formella jämkningar överfört från

3 § tredje stycket gällande lag. Beträffande andra stycket anför utredningen

i sin specialmotivering:

I 14 § 1 mom. alkoholistlagen finnes en bestämmelse om skyldighet för

länsnyktérhetsnämnden att i där avsett fall ingripa korrigerande, då kommunal

nykterhetsnämnd i fråga om visst ärende icke handlat på nöjaktigt sätt. Motsvarande

stadganden finnas, för vissa andra fall, i 16 § 2 mom., 17 § sista

stycket, 28 § tredje stycket och 48 § tredje stycket. Dessa bestämmelser

ersättas i det föreliggande förslaget av ett generellt stadgande i 2 mom.

andra stycket av 3 §, vilket stadgande utformats efter mönster av 14 § 1

mom. gällande lag.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Socialstyrelsen finner den kategoriska föreskriften, att länsnykterhetsnämnd

endast får ingripa, om rättelse ej vinnes genom råd och anvisningar,

olycklig. Ärendet kunde vara av så allvarlig eller brådskande natur, att åtgärd

av den kommunala nämnden icke kunde avvaktas. I stadgandet borde

därför enligt styrelsens mening införas en bestämmelse, att länsnykterhetsnämnden

vid behov hade att vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest ankommer

på den kommunala nämnden.

Departementschefen.

På olika ställen i alkoholistlagen förekommer stadganden om skyldighet

för länsnykterhetsnämnd att ingripa, då den kommunala nämnden ej fullgör

sina åligganden. Som exempel på dessa stadganden kan nämnas 14 § 1

mom., som avser hjälpåtgärder, och 16 § 2 mom., som avser befogenheten att

göra ansökning om tvångsintagande på alkoholistanstalt. Såsom utredningen

funnit synes det lämpligt att sammanföra dessa skilda regler till en enda bestämmelse.

Så har skett i 4 § 2 mom. andra stycket departementsförslaget,

vilket stycke i enlighet med vad utredningen förordat utformats efter mönster

av 14 § 1 mom. Då sistnämnda stadgande emellertid endast innefattar befogenhet

för länsnykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder men den nya bestämmelsen

ju skall avse länsnämndens befogenheter överhuvud och således även

dess rätt att taga initiativ t. ex. till internering i brådskande fall, har vissa

jämkningar gjorts i utredningens förslag. Sålunda föreslås, att länsnykterhetsnämnd

skall vara skyldig att vidtaga de åtgärder, som eljest ankommer

på den kommunala nämnden dels i det fall, att rättelse ej vunnits genom

länsnämndens råd och anvisningar dels då ärendets art påfordrar omedelbart

ingripande. Härigenom synes av socialstyrelsen uttalade önskemål beträffande

stadgandets avfattning bli tillgodosedda.

Tredje momentet av 4 § är likalydande med 3 § sjätte stycket

alkoholistlagen och 3 § 5 mom. utredningens förslag.

5 §-

Paragrafen innehåller bestämmelser om de kommunala nykterhetsnämnderna

och deras organisation. Den motsvaras i gällande lag och i utredningsförslaget

av 4 §.

Allcoholistvårdsutredningens förslag innebär, förutom en viss formell bearbetning,

följande nyheter i förhållande till gällande lag: 1) De särskilda

kommunala nykterhetsnämnderna göres obligatoriska. Detta förslag har redovisats

i den allmänna motiveringen och behandlas ej här. Nämnas må här endast

att i paragrafens andra stycke vidtagits en jämkning av innebörd, att

Kungl. Maj:t jämväl av eget initiativ skall kunna föreskriva, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillsättas. 2) Den nuvarande regeln att särskild kommunal

nykterhetsnämnd i stad skall ha minst fem ledamöter utvidgas till

att gälla samtliga kommuner, varigenom minimiantalet ledamöter i lands
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. May.ts proposition nr 159.

kommuns nykterhetsnämnd ökas från tre till fem. 3) Såsom villkor för

valbarhet till nykterhetsnämnd skall gälla, att vederbörande är känd för

nyktert levnadssätt och intresse för nykterhetsvård. Utredningen finner

det nämligen vara utan vidare givet för en ändamålsenlig nykterhetsvårdande

verksamhet att ledamöterna borde vara intresserade för denna verksamhet och

i varje fall icke genom sin egen livsföring skapar missaktning för verksamheten.

Med uttrycket »nyktert levnadssätt» avser utredningen dock icke att

uppställa krav på helnykterhet.

Vid remissbehandlingen har det nyssnämnda under 3) redovisade förslaget

kritiserats i flera yttranden. Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätter sålunda,

om det överhuvud vore nödvändigt att i lag uppställa särskilda kompetensvillkor

för medlemskap i nykterhetsnämnd. Socialstyrelsen och länsstyrelsen

i Norrbottens län anser att kvalifikationsgrunden, att vederbörande skulle

vara känd för ett nyktert levnadssätt, borde utgå. Socialstyrelsen finner densamma

onödig och föga praktisk. Länsnykterhetsnämnden i Hallands län

föreslår, att kvalifikationen »intresse för nykterhetsvård» utbytes mot »socialt

intresse» eller liknande uttryck.

Att utredningen föreslagit bibehållande av den nuvarande bestämmelsen,

att minst en av ledamöterna och en av suppleanterna skall vara kvinna, har

föranlett anmärkningar från några remissinstanser bl. a. styrelserna för statens

alkoholistanstalt i Hakruis och erkända alkoholistanstalten Hagbyhemmet

(båda för kvinnor). Sistnämnda styrelse föreslår en föreskrift, att minst

två av ledamöterna skall vara kvinnor. Socialstyrelsen förordar att hela bestämmelsen

utgår och att stycket erhåller en liknande formulering som motsvarande

bestämmelse i stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården

(SFS 1946: 582, 4 §), nämligen följande lydelse:

Till ledamöter och suppleanter skola väljas personer, som äro kända för

intresse för nykterhetsvård. Såväl män som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör läkare vara ledamot av nämnden.

Ett delvis liknande förslag har framförts av länsnykterhetsnämnden i

Östergötlands län och nykterhetsnämnden i Norrköping. Svenska polisförbundet

anser att en representant för polisen borde äga rätt att deltaga i

nämndens sammanträden. Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Åsbrohemmet

ifrågasätter införande av rätt för länsnykterhetsnämnd att ompröva

val till kommunal nämnd.

Nuvarande lag hänvisar i åtskilliga hänseenden rörande nykterhetsnämnds

organisation, verksamhet och arbete till vad i fattigvårdslagen finnes stadgat

om fattigvårdsstyrelse. Denna ordning har bibehållits i utredningens förslag,

vilket kritiserats av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund. Sistnämnda förbund har även beträffande den i paragrafens

sista stycke upptagna hänvisningen till särskilt utfärdade bestämmelser

rörande nykterhetsnämnd i Stockholm och i annan stad, som är undantagen

från länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde, förordat att socialstyrelsen

skulle få tillsätta en ledamot av dessa nämnder.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

N yJcterhetsnämndssakkunniga har föreslagit att bland ledamöter i kommunal

nykterhetsnämnd skall ingå representanter för fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden. Samarbete mellan olika socialvårdande organ,

såsom fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, vore enligt

de sakkunnigas mening av så stor betydelse att kontakten mellan dessa

organ borde göras fastare rent organisatoriskt. — Vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas betänkande har socialstyrelsen vitsordat, att behovet av

ett intimt samarbete mellan nykterhetsnämnd, å ena, samt fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, å andra sidan, är mycket stort och att detta tyvärr

icke allestädes blivit tillbörligen tillgodosett, särskilt icke i kommuner, som

saknar gemensam socialvårdsbyrå. Styrelsen vore dock tveksam beträffande

de sakkunnigas förslag i denna del. Denna inställning vore närmast grundad

på farhågan, att en föreskrift med angivna innebörd mångenstädes icke

skulle komma att leda till åsyftat resultat på grund av svårigheten att finna

för nykterhetsvårdsarbetet intresserade och lämpliga ledamöter i fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden, som hade tid och möjlighet att även ingå

som ledamöter i kommunens nykterhetsnämnd. Styrelsen ansåge därför, att

man för de större kommunernas vidkommande finge förlita sig på den därstädes

i regel etablerade gemensamheten i socialvårdsförvaltningen och att

det eftersträvade samarbetet mellan socialvårdsorganen i mindre kommuner

alltid kunde åvägabringas i andra former, om det över huvud taget funnes

förståelse för betydelsen och vikten härav. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens

län ställer sig tveksam till förslaget. Styrelsen framhåller, att det bör

ligga i sakens natur, att de olika socialvårdande organen håller kontakt med

varandra. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, liksom även Centralförbundet

för nykter hetsundervisning, föreslår att en eventuell bestämmelse i

ämnet ej göres ovillkorlig. Nykterhetsnämnderna i Stockholm, Malmö och

Örebro har avstyrkt förslaget.

Departementschefen.

På skäl, som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, har jag

med viss modifikation förordat förslaget, att särskild nykterhetsnämnd skall

finnas i varje kommun. Stadgandet härom har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf. Andra stycket av 4 § gällande lag har med nyss angiven

jämkning överförts till departementsförslaget.

Yad angår övriga av utredningen förordade nyheter i detta stadgande synes

det icke finnas någon anledning att beträffande ledamöternas antal i särskilt

tillsatt nykterhetsnämnd upprätthålla skillnad mellan städer och landskommuner.

Jag tillstyrker därför förslaget om en enhetlig regel på denna punkt,

vilket innebär att minimiantalet ledamöter för landskommunernas del ökas

från tre till fem. I ett följande stycke av paragrafen har utredningen förordat

införande av vissa kompetensvillkor för ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd

nämligen att vederbörande är känd för nyktert levnadssätt och intresse

för nykterhetsvård men bibehållit bestämmelsen om att minst en av ledamö
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

terna och en av suppleanterna skall vara kvinna. Mot detta förslag har åtskilliga

anmärkningar gjorts, till vilka jag delvis kan ansluta mig. I likhet

med socialstyrelsen anser jag det sålunda onödigt att i lagen införa ett krav

på nyktert levnadssätt såsom villkor för valbarhet till ledamot av nykterhetsnämnd.

Det torde nämligen vara självklart, att en person, som är känd för att

missbruka alkohol, icke bör inväljas i nämnden. Villkoret skulle därför, oaktat

detta icke avsetts, kunna uppfattas som ett krav på helnykterhet. Emellertid

har jag icke något att erinra mot att efter mönster av en motsvarande föreskrift

i barnavårdslagen som en särskild kvalifikation för ledamotskap uppställa

intresse för nykterhets vård. Sådant intresse kan givetvis finnas även

om vederbörande icke tillhör nykterhetsförening eller eljest är absolutist och

kravet bör icke tagas till intäkt för att endast invälja personer av dessa

kategorier i nykterhetsnämnderna. Även i övrigt kan jag beträffande avfattningen

av nu ifrågavarande stycke ansluta mig till ett av socialstyrelsen framlagt

förslag, vilket bl. a. innebär, att det kritiserade kravet att minst en av

ledamöterna och en av suppleanterna skall vara kvinna utgår och i stället

stadgas att såväl män som kvinnor skall vara representerade i nämnden. En

sådan bestämmelse innebär tydligen icke, att nämnden nödvändigt behöver

ha mer än en kvinnlig ledamot.

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag att representanter för fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd skall ingå som ledamöter av nykterhetsnämnd

anser jag mig icke kunna förorda. Jag är emellertid medveten om betydelsen

av samarbete mellan nykterhetsnämnder och de skilda kommunala organ,

som sysslar med närbesläktade arbetsuppgifter, och i en följande paragraf

—■ 65 § departementsförslaget -—- har jag också upptagit en uttrycklig föreskrift,

att samarbetet mellan angivna myndigheter bör vara ömsesidigt. Som

vid remissbehandlingen påpekats torde detta samarbete dock lämpligen böra

åvägabringas i andra former än på sätt de sakkunniga föreslagit. Inom kommuner,

där särskild socialvårdsbyrå förekommer, faller det sig naturligt, att

socialvårdsbyrån fungerar som kontaktorgan mellan de socialvårdande myndigheterna.

Annorstädes torde samarbete kunna etableras genom att de skilda

nämndernas ordförande upprätthåller viss fortlöpande förbindelse med

varandra.

Ej heller övriga förslag till sakliga jämkningar i den av utredningen förordade

avfattningen finner jag skäl biträda. Yad särskilt angår tanken att införa

en rätt för länsnykterhetsnämnd att ompröva val till nykterhetsnämnd

synes en sådan ordning liksom förslaget om rätt för socialstyrelsen att utse

ledamot i den kommunala nykterhetsnämnd, som ej är underställd länsnämnd,

innebära ett ogrundat intrång i den kommunala självstyrelsen.

6 §■

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i utredningens förslag. Den däri upptagna

nya bestämmelsen, att vederbörande tjänsteläkare skall närvara vid

sammanträden med nykterhetsnämnd utan läkarledamot, i den mån han icke

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

hindras av andra tjänsteåligganden, har icke mött någon egentlig gensaga

vid remissbehandlingen. Nykterhetsnämnden i Norrköping ifrågasätter dock

om ej bestämmelsen i momentets andra stycke, att vad som sålunda stadgats

skulle i stad med mer än en tjänsteläkare gälla förste stadsläkaren, borde

utgå och i stället orden »vederbörande tjänsteläkare» i första stycket utbytas

mot »den tjänsteläkare, som kommunen därtill utser». Nykterhetsnämnden i

Själevad framhåller att läkaren ej nödvändigt behövde vara närvarande vid

nämndens alla sammanträden.

Departementschefen.

På grund av en hänvisning från alkoholistlagen till fattigvårdslagen gäller

f. n. den ordningen, att (förste) stadsläkaren i stad och provinsialläkaren på

landet äger rätt att närvara vid nykterhetsnämndens förhandlingar. Utredningen

har föreslagit att denna befogenhet skulle förvandlas till en skyldighet,

i den mån vederbörande läkare icke hindrades av andra tjänsteåligganden.

Då det är angeläget, att såvitt möjligt stärka det medicinska inflytandet inom

nykterhetsvården, vill jag förorda utredningens förslag. De anmärkningar,

som framställts mot detsamma, synes icke vara av beskaffenhet att böra

föranleda ändring i bestämmelsens avfattning. Den har upptagits under

förevarande paragraf. Läkare, som på grund av bestämmelsen deltager i

nämndens sammanträden, äger, såsom utredningen påpekat, givetvis icke rätt

att deltaga i besluten.

1 §•

Till denna paragraf har överförts stadgandet i 8 § första stycket gällande

lag. Med stöd av förevarande paragraf skall nykterhetsnämnd även kunna

knyta tillfälliga medhjälpare till sin verksamhet. I enlighet med vad utredningen

förordat (5 § 1 mom. utredningsförslaget) har andra stycket av 8 §

uteslutits såsom överflödigt. I anledning av att i ett yttrande uttalats tvekan

om bestämmelsens innebörd må här erinras om att en motsvarande regel

återfinnes i 14 § 2 mom. barnavårdslagen.

8 §•

I första momentet av denna paragraf har upptagits bestämmelsen i

nuvarande 5 § andra stycket första punkten om särskild föredragande för nykterhetsnämndsärenden

i kommun, där fattigvårdsstyrelsen är nykterhetsnämnd.

Återstoden av 5 § gällande lag, som innehåller regler om länsnykterhetsnämndens

ombud i de kommunala nämnderna, har av skäl som angivits

i den allmänna motiveringen ej överförts till departementsförslaget.

Paragrafens andra moment motsvarar delvis 6 § i utredningens förslag,

i vilket stadgande med vissa jämkningar upptagits bestämmelserna i

7 § alkoholistlagen om nykterhetsnämnds rätt att delegera vissa ärenden.

På grund av ändringar i den blivande rusdrycksförsäljningslagstiftningen

bortfaller nykterhetsnämnds befattning med motboksärenden. Ytterligare eu

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

saklig ändring, som funnits befogad, är att nykterhetsnämnd tillagts möjlighet

att delegera körkortsärenden jämväl till viss befattningshavare hos

nämnden. Ändringen torde få särskild betydelse för de större städernas

nykterhetsnämnder. Såsom utredningen framhållit förutsättes det att endast

väl kvalificerade personer kommer i fråga vid tillämpningen av delegationsrätten.

Lämpligen bör nämnden fastställa vissa allmänna normer för

ärendenas behandling av delegerade. Tveksamma frågor bör alltid hänskjutas

till nämnden.

9 §•

Till denna paragraf, som innehåller bestämmelser om länsnykterhetsnämnds

sammansättning, har — i enlighet med vad som närmare utvecklats i den allmänna

motiveringen — utan jämkningar överförts paragrafen med samma nummer

i gällande lag (7 § utredningens förslag). Bl. a. på grund av det kvalificerade

sätt, varigenom länsnykterhetsnämnds ledamöter utses, har jag icke ansett

mig böra biträda vare sig ett av Centralförbundet för nykterhetsundervisning

och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund framfört krav på att införa

särskilda kvalifikationer (»intresse för nykterhetsvård», »nyktert levnadssätt»)

för ledamotskap i länsnykterhetsnämnd eller ett yrkande av styrelsen för erkända

alkoholistanstalten Hagbyhemmet om säkerställande av kvinnlig representation

i samma nämnd.

Öppen vård.

10 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i gällande lag och 8 § i utredningens förslag.

Enligt förstnämnda stadgande åligger det polis- och åklagarmyndighet att,

när den får kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande av den

kommunala nykterhetsnämnden, ofördröjligen göra anmälan därom till nämn
den.

Samma anmälningsplikt åligger läkare beträffande förhållande, som han

fått kännedom om i sin verksamhet.

I 1931 års alkoholistlag fanns ursprungligen endast anmälningsskyldighet

för polis- och åklagarmyndighet. I det till grund för lagen liggande förslaget

av år 1929 (SOU 1929: 29) förordades att anmälningsskyldighet skulle

åligga polismyndighet och kommunal myndighet ävensom befattningshavare

i statens och kommunens tjänst för övrigt. Föredragande departementschefen

framhöll emellertid vid remissen till lagrådet av förslaget till ny lag,

att en så vidsträckt anmälningsskyldighet varken vore lämplig eller med

hänsyn till nykterhetsnämndens verksamhet erforderlig (prop. nr 1G4 till

1931 års riksdag s. 61). Anmälningsplikt för läkare infördes 1938.

Alkoholistvårdsutredningen. Beträffande anmälningsplikt för polis- och

åklagarmyndighet föreslår utredningen att sådan skall föreligga, då myndig

heten erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller att

någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker. Utredningen framhåller, att

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde förde med sig en

okad anmälningsplikt för dessa myndigheter, även om stadgandet i 10 § gällande

lag bibehölles. Polis- och åklagarmyndigheter skulle ju bli skyldiga

att anmäla samtliga fall av alkoholmissbruk de finge taga befattning med under

sin tjänstgöring. Utredningen ansåge denna konsekvens önskvärd. Dessa

fall innefattade även kriminella, vilkas beteende kunde sägas stå i samband

med alkoholmissbruk utan att aktualbrottet begåtts i onyktert tillstånd och

uppenbarligen också personer, som omhändertoges på allmän eller enskild

plats på grund av berusning. I fortsättningen anför utredningen andra exempel

på fall, där anmälningsplikt enligt dess mening förelåge, och framhåller

bl. a.:

, ^en’ som På g™nd av alkoholkonsumtion vållar olycks- eller sjuk
domsfall

utan att han själv drabbas av olyckan eller sjukdomen, bör, i den

man polismyndigheten vinner kännedom om sådan person, anmälas till nykterhetsnamnden.

Över huvud bör varje alkoholbetingad händelse, som kan

anses.skadlig för den onyktre eller hans omgivning, rapporteras till nykterhetsnamnden

och detta även i sådana fall, då polismyndigheten icke företager

nagon atgard men likväl vinner upplysning om missbruk (klagomål om alkoolmissbrukares

storande levnadssätt, lägenhetsbråk, vanvård av barn ansatser

till brott o. s v.). Närmare prövning av eller utredning genom polismyndigheten

om uppkomna alkoholskador utgör sålunda icke förutsättning för

att denna anma nmgsphkt skall föreligga. Dessa uppgifter tillkomma närnigen

det specialorgan, som mottager anmälningarna. Syftet med denna utvidgade

anmälningsskyldighet är givetvis, att de nykterhetsvårdande myndigheterna

skola sattas i tillfälle att ingripa på lämpligt sätt- så tidigt som

möjligt till förhindrande av uppkomsten av djupare rotat alkoholmissbruk.

. bjaivfallet bör polis- och åklagarmyndighet anses befriad från anmälningsskyldighet

om anmälan rörande det aktuella fallet kan antagas

komma att mga till nykterhetsnamnden i annan ordning eller nämnden själv

skaffat sig kännedom om detta.

I fråga om läkare förordar utredningen vissa inskränkningar i den nuvarande

generella anmälningsplikten. Utredningen framhåller, att denna anmälningsskyldighet

kritiserats, då den ansetts komma i konflikt med läkarens

tystnadsplikt och innebära ett orimligt anspråk på privatpraktiserande läkare.

Läkarna hade också i mycket obetydlig utsträckning iakttagit anmälningsplikten.

Av rädsla för att bliva anmälda för nykterhetsnämnden torde också

en del alkoholmissbrukare ha underlåtit att vända sig till läkare för att få

bot för sitt missbruk. Dessa ogynnsamma konsekvenser borde enligt utredningens

mening kunna elimineras. Härom anför utredningen:

nl^fkiaurejiS°m.iUIld,er ^.verksamhet, får kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, bor vara befriad från anmälningsplikten, därest missbrukaren

genom lakarens forsorg blir föremål för erforderlig behandling till

alkoholmissbrukets hävande. Om alkoholmissbrukaren däremot vägrar att

äta sig behandlas eller underlåter att följa läkarens ordinationer, bör denne

vara pliktig att. anmäla honom till nykterhetsnämnden för utredning angående

lagens tillämplighet och erforderliga åtgärder. I rena undantagsfall, då

åtgärd av nykterhetsnämnd av särskilda skäl icke bör ifrågakomma (missbrukarens

hustru, som är ekonomiskt beroende av denne, motsätter sig t. ex. be
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

stämt att läkaren gör anmälan eller hon konsulterar denne för att hon själv

är sjuk, varvid makens alkoholmissbruk föres på tal utan att hon därmed

önskar framkalla åtgärder mot denne av nykterhetsnämnd eller anmälan till

sådan nämnd bedömes bliva till direkt skada), bör läkaren även om missbrukaren

vägrar att låta sig behandlas vara befriad från skyldigheten att

göra anmälan till nykterhetsnämnden.

Utredningen föreslår vidare införande av skyldighet för myndighet, som i

disciplinär ordning ålagt befattningshavare straff för förseelse, vilken begåtts

under alkoholpåverkan, att utan dröjsmål lämna uppgift därom till nykterhetsnämnden.

Även systembolag borde enligt utredningens mening åläggas

obligatorisk anmälningsplikt beträffande alla de missbruksfall, som komme

till dess kännedom.

De föreskrifter om anmälningsplikt, som utredningen sålunda förordat, är

införda i första—fjärde styckena av 8 § i utredningens lagförslag. I femte

stycket av samma paragraf har upptagits en bestämmelse att, då myndighet

i andra fall än vad förut i paragrafen sagts fått kännedom om att någon

missbrukade alkoholhaltiga drycker, »bör» den meddela förhållandet till nykterhetsnämnden.

Till motivering härav anför utredningen bl. a.:

Ett stort antal offentliga myndigheter och myndighetspersoner (t. ex.

skolmyndigheter, kuratorer, distriktssköterskor, mödrahjälps- och hemhjälpsnämnder,

arbetsförmedlingar, präster) få under sin verksamhet kännedom

om många för nykterhetsvårdsorganen okända alkoholmissbrukares sociala

skadeverkningar och borde då i det allmännas intresse vidarebefordra till

sådant organ vad de erfarit i nämnda avseenden. Utredningen har dock icke

ansett sig böra föreslå kategorisk anmälningsplikt för sådana myndigheter

och personer utan nöjt sig med att i 8 § i utredningens lagförslag i uppmaningens

form vädja till dessa att underrätta nykterhetsnämnderna om vad

de under sin verksamhet inhämtat beträffande alkoholmissbrukare. Orsaken

till denna utredningens ståndpunkt är, att flera av dessa myndigheter och

personer intaga en så ömtålig ställning, att betydande svårigheter för dessa

att fullgöra anmälningsplikten i vissa fall skulle kunna uppstå.

Remissyttrandena. I fråga om anmälningsplikten för polis- och

åklagarmyndigheter innebär utredningens förslag i realiteten en utvidgning

av anmälningsskyldigheten bl. a. genom att utredningen understrukit,

att varje alkaholbetingad händelse, som kunde anses skadlig för missbrukaren

eller hans omgivning, borde utan vidare prövning anmälas för nämnden.

Denna utvidgning avstyrkes av Västernorrlands länsavdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler, som hävdar, att polis- och åklagarmyndighet

själv borde få avgöra, när en anmälan till nykterhetsnämnden bör göras. Avdelningen

framhåller vidare, att uppgifter om begångna fylleriförseelser lämnas

av såväl domstolarna som —• vid fall av strafföreläggande — av åklagarmyndigheterna

till kontrollstyrelsen för vidarebefordran till nykterhetsnämnderna.

Det syntes då överflödigt att pålägga åklagarmyndigheterna dubbel

och onödigt arbetskrävande anmälningsplikt. —• Liknande synpunkter framföres

av landsfiskalen i Gislaveds distrikt och i ett yttrande från Föreningen

Skaraborgs läns landsfiskaler medan Föreningen Sveriges landsfiskaler icke

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

har något att erinra mot förslaget. Socialstyrelsen understryker särskilt vad

utredningen anfört i denna del.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att bestämmelsen om anmälan av

fylleriförseelser skall utgå och anmälningsskyldigheten uttryckligen begränsas

till fall av alkoholmissbruk.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges poliskommissarier samt

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter, om icke samma inskränkningar

i anmälningsplikten, som föreslagits för läkarnas del, borde gälla även

polis- och åklagarmyndigheter. Landsfogdeföreningen erinrar i samband härmed

om åklagares befogenhet att eftergiva åtal och framhåller att en obligatorisk

anmälningsskyldighet kunde råka i strid med t. ex. önskemålet att

skydda en underårig för publicitet.

Beträffande de föreslagna inskränkningarna i läkares anmälningsplikt

är meningarna delade, även om flertalet remissinstanser lämnat förslaget

utan erinran.

Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. medicinska fakulteten vid universitetet

i Lund, karolinska institutets lärarkollegium och Svenska läkaresällskapet.

Läkaresällskapet anser förslaget utgöra ett viktigt steg framåt i

behandlingen av alkoholistproblemet. Bl. a. på denna punkt har emellertid

professorn J. Tillgren uttalat avvikande mening och förordat, att anmälningsplikten

icke skulle inträda förrän vederbörande var hemfallen åt missbruket

men att i stället möjligheten att i särskilda fall underlåta anmälan skulle

bortfalla.

Införande av en sådan inskränkning i anmälningsplikten avstyrkes även av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län, flera länsnykt er hetsnämnder (tre

av dessa avstyrker även det andra undantaget från läkares anmälningsplikt)

samt Centralförbundet för nykterhetsundervisning. Såsom skäl för avstyrkandet

åberopas i allmänhet att inskränkningen skulle göra anmälningsplikten

illusorisk, då läkaren regelmässigt skulle anse sig kunna åberopa särskilda

skäl för att ej uppfylla densamma.

Socialstyrelsen förordar även vissa andra jämkningar i bestämmelsen om

läkares anmälningsplikt och anför härutinnan:

Beträffande det undantag från läkarnas anmälningsskyldighet, som skulle

föreligga, då missbrukaren genom läkarens försorg blir föremål för behandling

ägnad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, bör enligt socialstyrelsens

mening gälla, att anmälningsplikten bör återinträda, om missbrukaren

avbryter behandlingen eller denna eljest befinnes icke leda till åsyftat

resultat. Med hänsyn till den av erfarenheten ådagalagda obenägenheten hos

det stora flertalet läkare att fullgöra anmälningsplikten —- vilken näppeligen

kan bli föremål för en verksam sanktion — bör denna skyldighet göras så

litet frånstötande som möjligt för läkarna. Socialstyrelsen vill därför förorda

en bestämmelse av den innebörden, att en läkare skall anses ha fullgjort

sin anmälningsplikt, om han har anmält fallet till läkarledamoten i länsnykterhetsnämnden

eller läkare hos vederbörande kommunala nykterhetsnämnd.

För att göra denna ordning än mera tilltalande för de anmälningspliktiga

läkarna skulle vidare kunna stadgas, att nykterhetsnämndens läkare

skall kunna underlåta att för nämnden yppa hur han har fått kännedom om

det anmälda fallet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Liknande synpunkter har framförts i flera yttranden.

Medicinalstyrelsen finner undantaget principiellt diskutabelt men praktiskt

väl motiverat. Styrelsen ansåge det dock tveksamt om läkare borde tillerkännas

sådan diskretionär prövningsrätt och förordade för sin del en formulering,

där bestämmelsen härom ej upptagits. Länsstyrelsen i Jämtlands län

föreslår att ifrågavarande bestämmelse avfattas mera restriktivt än i förslaget

och så att avfattningen täckte de fall, då man kunde vänta obenägenhet

från läkarnas sida att göra anmälan. Även länsnylcterhetsnämnden i Hallands

län och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund förordar en omformulering

av bestämmelsen.

Övriga av utredningen föreslagna ändringar beträffande anmälningspliktens

omfattning har i allmänhet ej föranlett några erinringar.

I ett av stadsfullmäktige i Malmö åberopat yttrande framhålles dook att den

förordade anmälningsskyldigheten för myndighet, som ålagt disciplinstraff,

ej borde avse kommunal myndighet. Föreningen Sveriges landsfogdar anser

det överflödigt att ålägga systembolagen anmälningsplikt.

Några remissinstanser förordar ytterligare utvidgning av anmälningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Hallands län anser sålunda att den domstolarna

f. n. åvilande skyldigheten att lämna uppgifter till kontrollstyrelsen då någon

fällts till ansvar för fylleri och vissa andra brott i stället borde fullgöras

direkt till vederbörande nykterhetsnämnd. Länsnylcterhetsnämnden i Västernorrlands

län vill ha motsvarande anmälningsplikt för domstolar som för

polis- och åklagarmyndigheter. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län anser,

att den i utredningsförslaget införda uppmaningen till myndigheter att

i vissa fall göra anmälan till nykterhetsnämnd borde förändras till en skyldighet.

Samma uppfattning framföres av nykterhetsnämnderna i Borås och

Västervik. Sistnämnda nykterhetsnämnd ifrågasätter även att införa anmälningsskyldighet

för innehavare av rättigheter till utskänkning av rusdrycker

och pilsnerdricka och länsnykterhetsnämnden i Örebro län anser, att envar som

fått kännedom om ett missbruksfall borde i lag åläggas anmäla detta till

nykterhetsnämnd.

Några länsnykterhetsnämnder och Svenska nykterhetsvårds förbundet

föreslår att anmälan även skall ske till länsnykterhetsnämnd eller ingivas till

länsnämnden för vidarebefordran till den kommunala nämnden.

Nykterhetskommittén. Under ett särskilt avsnitt, som behandlar anmälningsplikten

till nykterhetsvårdsorganen (delbetänkande VI, s. 158 o. ff.)

har kommittén upptagit den senast berörda frågan angående det organ

gentemot vilket anmälningsplikten bör fullgöras. Efter en erinran att sådan

förpliktelse för närvarande endast förelåge gentemot kommunal nykterhetsnämnd

men ej länsnykterhetsnämnd ger kommittén uttryck åt den uppfattningen,

att de kommunala nykterhetsnämnderna icke vore lämpliga för mottagning

(och registrering) av det inkomna uppgiftsmaterialet. Kommunerna

vore nämligen av praktiska skäl olämpliga registreringsenheter. Kommittén

förordar därför, att uppgiftslämnandet skall göras till länsnämnderna, vilka

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

alltså skulle ha att svara för registrering och delgivning till de kommunala

nykterhetsnämnderna av inkomna nykterhetsanmärkningar. Länsnämnderna

skulle härigenom få en värdefull möjlighet att följa verksamheten hos de

kommunala nämnderna. Någon uppgiftsskyldighet gentemot dessa nämnder

borde däremot icke föreskrivas utom med avseende å individuella fall, varom

nykterhetsnämnden begärde uppgifter med anledning av att nämnden hade

vederbörande under behandling. Kommunal nykterhetsnämnd borde emellertid

kunna träffa överenskommelse med andra myndigheter att fortlöpande

erhålla vissa uppgifter från dessa, såsom t. ex. med den lokala polismyndigheten

rörande anhållanden för fylleri.

Remissyttrandena. Det nu återgivna förslaget har ägnats uppmärksamhet

endast av ett fåtal remissinstanser. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens

län anser det liksom kommittén lämpligast, att uppgifter om fylleri m. m.

lämnas till länsorganet, som efter registrering aviserar den kommunala nämnden.

Samma ståndpunkt intager länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län,

som finner den föreslagna ordningen praktiskt betingad, då ju allmänheten,

myndigheter, läkare o. s. v. måste ha lättare att hålla reda på en adress inom

ett län än många och länsnämnden vidare ur sitt register snabbt kunde påföra

eventuellt tidigare förekommande nykterhetsanmärkningar på anmälan,

som sedan utan omgång vidarebefordrades till den kommunala nykterhetsnämnden

för utredning och eventuell åtgärd. Man vunne på så sätt tid, då

denna nämnd sluppe att själv infordra dylika registeruppgifter.

Socialstyrelsen ställer sig däremot kritisk till förslaget. Enligt styrelsens

mening bör det icke komma i fråga att vidtaga en ändring, som skulle innebära

att de kommunala nykterhetsorganen skulle erhålla det för deras verksamhet

ovillkorligen erforderliga uppgiftsmaterialet allenast genom förmedling

av ett annat organ. Uppgifter om nykterhetsanmärkningar av olika slag,

som härrörde från myndigheter eller enskilda personer på orten, såsom polis,

läkare, anhöriga m. fl., borde därför liksom hittills riktas till den kommunala

nykterhetsnämnden. I händelse av tvekan om vilken kommunal nykterhetsnämnd,

som kunde vara behörig, och även i vissa andra fall, borde anmälan

dock kunna riktas till länsnykterhetsnämnden. Anmälan till kommunal

nykterhetsnämnd från annan än enskild borde emellertid av kontrollskäl

samtidigt riktas till länsnykterhetsnämnden, medan den kommunala nykterhetsnämnden

själv borde lämna länsnämnden upplysning om inkommen anmälan

från enskild person. Länsnykterhetsnämnden komme härigenom att

förfoga över ett fullständigt register över samtliga nykterhetsanmärkningar

rörande personer inom länet.

Stadsfxdlmäktige i Malmö yttrar:

1 de flesta fall är det enligt nämnden det lämpligaste — särskilt i kommuner,

där det finns nykterhetsvårds- eller socialvårdsbyrå — att anmälan

om alkoholmissbruk göres till det kommunala organet. Härvid har allmänheten

och myndigheterna på åtskilliga orter redan blivit vana och en hänvändelse

till länsnämnden faller sig nog ej så naturlig. Inkopplingen av

två olika organ på samma vårdfall verkar föga realistisk och bottnar i en

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

inställning, främmande för psykologiska synpunkter. I nykterhetsvården är

personkännedomen av central betydelse. Det är den kommunala nykterhetsnämnden,

som kommer i personlig kontakt med alkoholmissbrukaren, och

den bör ha de största möjligheterna att bedöma, vad som skall göras.

Nykterhetsvården är ett arbete av sådan natur, att den överhuvud ej mår

väl av att alltför många personer engageras på samma vårdfall. Att länsnykterhetsnämnden

redan då en anmälan inkommit skall ge anvisningar om

vilka åtgärder, den kommunala nykterhetsnämnden skall vidtaga, verkar

verklighetsfrämmande och tycks förutsätta egenskaper hos länsnämndspcrsonalen,

som väl inte ens torde vara möjliga, sedan den ifrågasatta upprustningen

av länsnämnderna blivit verklighet.

Liknande tankegångar utvecklas av stadsfullmäktige i Hälsingborg, som

finner det föga praktiskt att polismyndigheten i en stad som t. ex. Hälsingborg

skulle behöva gå omvägen över länsnykterhetsnämnden för att anmäla

ett missbruksfall. Kommunalfullmäktige i Sollentuna — som anser

att anmälan alltid skall göras till den lokala nämnden — föreslår att kopia

av anmälan samtidigt skall översändas till länsnämnden.

Departementschefen.

I det föregående har jag föreslagit införande av befogenhet för nykterhetsnämnd

att ingripa med lijälpåtgärder så snart alkoholmissbruk föreligger,

d. v. s. då vederbörande använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada

för sig eller annan. För att nykterhetsnämnderna skall kunna utnyttja de

nya befogenheterna fordras uppenbarligen en motsvarande utvidgning av

anmälningsplikten. Dylik förpliktelse uppkommer således, då den anmälningsskyldige

erhåller kännedom om förhållande, som indicerar alkoholmissbruk

i lagens mening. Som alkoholistvårdsutredningen framhållit bör

varje alkoholbetingad händelse, som kan anses skadlig för den onyktre eller

hans omgivning, rapporteras till nämnden. Detta innebär exempelvis för

polis- och åklagarmyndighetens del bl. a. att varje gripande för fylleri skall

meddelas till nämnden. Det skall icke tillkomma den anmälningsskyldige

att själv pröva, huruvida alkoholmissbruk föreligger. Detta är en uppgift

för nykterhetsnämnden. En anmälan behöver givetvis icke ha skriftlig

form, låt vara att en sådan ordning är synnerligen lämplig, om fallet

icke är särskilt brådskande. I ett fyllerifall torde överbringandet av en

polisrapport, upptagande alla tillgängliga relevanta fakta, ligga närmast

till hands. Över huvud taget bör eftersträvas att anmälningsförfarandet

sker under från fall till fall smidiga former. Bristfälliga informationer

bör emellertid av nykterhetsnämnden kompletteras, innan nämnden skrider

till ytterligare åtgärd. Särskilt viktigt är emellertid, att anmälan sker ofördröjligen.

Av nykterhetsnämnden vidtagna åtgärder får nämligen en vida

starkare effekt, om de sker i nära anslutning till den inrapporterade händelsen

än om nämnden kommer i förbindelse med vederbörande först lång

tid därefter; de psykologiska förutsättningarna för ett gynnsamt resultat är

då avgjort sämre.

12—22U9 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts propositioyi nr 159.

För polis- och åklagarmyndighet föreslås ingen annan ändring i anmälningsplikten

än vad som följer av lagens vidgade tillämpningsområde. I

princip anser jag samma förhållande böra gälla även i fråga om läkare. Beträffande

läkare har utredningen emellertid föreslagit vissa undantag från

den generella anmälningsskyldigheten, så att läkare icke skulle vara pliktig

anmäla den, som blir föremål för behandling, ägnad att undanröja förutsättningarna

för missbruket, eller att göra anmälan i de fall, då läkaren eljest

av särskilda skäl anser att åtgärd av nykterhetsnämnd ej bör komma ifråga.

Införandet av dessa undantag har avstyrkts av vissa remissinstanser. Med

hänsyn till vikten av att på allt sätt stärka det medicinska inflytandet inom

nykterhetsvården synes det emellertid angeläget, att läkarna i största utsträckning

åtnjuter alkoholmissbrukarnas förtroende. En ovillkorlig anmälningsplikt

kunde vara ägnad att rubba detta förtroende och föranleda

att missbrukare ej söker läkare av fruktan för att bli anmälda för nykterhetsnämnden.

En sådan skyldighet kan också tvinga läkaren in i svåra intressekollisioner.

Med hänsyn till dessa olägenheter bör vissa modifikationer

göras i den ovillkorliga anmälningsplikten. Jag anser det sålunda rimligt,

att läkare befrias från sin ifrågavarande förpliktelse om alkoholmissbrukaren

på angivet sätt kommer under behandling. Anmälningsplikt bör

emellertid inträda, om alkoholmissbrukaren undandrager sig föreskriven behandling

eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Häratinnan är jag

alltså ense med utredningen. Utredningen har vidare tänkt sig, att läkaren

ej skulle vara anmälningsskyldig, om han av särskilda skäl funne åtgärd av

nykterhetsnämnd ej böra ifrågakomma. Sådana skäl skulle föreligga i de fall,

då exempelvis missbrukarens hustru, som är ekonomiskt beroende av denne,

bestämt motsätter sig att läkaren gör anmälan eller att hon konsulterar denne

för att hon själv är sjuk, varvid mannens alkoholmissbruk föres på tal utan att

hon därmed önskar framkalla åtgärder mot mannen. I de fall, då det sålunda

uttryckligen begäres av läkaren att denne ej skall göra anmälan, bör läkaren

enligt min mening företaga en avvägning av de skilda intressen, som i det

särskilda fallet kan göra sig gällande, och finner han därvid, att åtgärd av nykterhetsnämnd

bör kunna underlåtas, bör han villfara det framställda önskemålet.

Helst bör han genom samtal med berörda personer söka ernå en lösning

av den föreliggande situationen, som både för alkoholmissbrukaren själv

och dennes anhöriga framstår som acceptabel och som ur vårdsynpunkt ej

innebär ett uppgivande av väsentliga intressen.

Utredningen har även föreslagit, att anmälningsplikt vid fall av alkoholmissbruk

skulle införas för myndigheter, som ålägger disciplinär bestraffning,

samt för systembolag. I några remissyttranden har ifrågasatts ytterligare

utvidgning av anmälningsskyldigheten. Jag kan icke biträda något

av dessa yrkanden. Införande av en skyldighet för olika andra myndigheter att

anmäla alkoholmissbrukare för nykterhetsnämnd torde icke vara ägnat att

skapa förtroende för de nykterhetsvårdande organen och är knappast heller

nödvändigt för deras verksamhet.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att varje myndighet, som

ej har anmälningsplikt, bör till nykterhetsnämnden anmäla för myndigheten

kända fall av alkoholmissbruk, synes mig icke ha något självständigt värde.

Har myndigheten en positiv inställning till nykterhetsvården, torde myndigheten

utan föreskrift i lag göra anmälan i förekommande fall. Finnes åter

hos myndigheten icke något dylikt intresse, lär en uppmaning icke ha

större effekt därför att den införes i lagen. Ifrågavarande bestämmelse har

därför icke upptagits i departementsförslaget.

Beträffande spörsmålet till vilket organ — kommunal nykterhetsnämnd

eller länsnämnd — anmälan skall göras finner jag det mest praktiskt, att

den kommunala nämnden såsom f. n. regelmässigt upptar anmälan. På

orter, avlägset belägna från residensstaden, skulle det innebära en direkt

olägenhet, att en anmälan först måste passera länsnämnden, särskilt om

fallet är brådskande. Ofta är snabbt ingripande av nöden och det är näppeligen

tänkbart att dylika ingripanden skulle främjas med länsnämnden såsom

anmälningscentral. Det är vidare att befara, att om länsnämnd skulle

upptaga anmälan denna ofta skulle finna anledning att i samband med anmälningens

vidarebefordran meddela kanske detaljerade direktiv rörande

ärendets handläggning, innebärande opåkallade ingrepp i den kommunala

handlingsfriheten och ägnade att skapa irritation i samarbetet nämnderna

emellan. Det nu sagda utesluter givetvis icke, att anmälan ändock skall

kunna göras till länsnämnd, vilken i så fall endast har att översända anmälan

till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd.

11 §■

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med 11 § andra stycket i gällande

lag och 9 § i utredningens förslag.

12 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om nykterhetsnämnds undersökning av

fall av alkoholmissbruk, som kommit till nämndens kännedom. Motsvarande

stadgande återfinnes i gällande lag i 11 § första stycket och i utredningsförslaget

i 10 §, där utredningen använder termen förundersökning. Utredningen

förutsätter, att endast tämligen summariska förundersökningar verkställes i

fall av första eller andra gången fylleri, därest allvarligare omständigheter i

samband med förseelsen icke föreligger eller framkommer vid en dylik förundersökning.

Socialstyrelsen anser att den nuvarande termen undersökning bör bibehållas

som beteckning för nämndens utredning av ett fall av alkoholmissbruk. Föreningen

Skaraborgs läns landsfiskaler ifrågasätter att orden »låta verkställa

förundersökning» ändras till »verkställa undersökning», för att markera att

njdtterhetsnämnd icke borde uppdraga densamma åt polismyndighet.

Direktören för alkoholistanstalten å Yenngarn framhåller vikten av en allsidig

utredning från nykterhetsnämndens sida, då tvångsintagning på vård
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

anstalt ifrågasattes. Redogörelserna vore ej sällan mycket torftiga och gåve

ofta intryck av anklagelseskrift. Utredningen borde i stället utföras efter samma

grunder som gäller vid förundersökning jämlikt lagen om villkorlig dom.

Vidare borde den personliga kontakten stärkas. Denna inskränkte sig f. n. i allmänhet

till att i de större nämnderna vederbörande tjänsteman och i de mindre

nämnderna ordföranden eller eventuellt en särskild övervakare utförde undersökningar

och gjorde övervakningsbesök, varvid mången gång mindre intresse

visades för alkoholmissbrukaren personligen än för de uppgifter, som kunde

inhämtas om honom. Detta vore icke tillfredsställande. Innan nykterhetsnämnden

vidtoge mera ingripande åtgärder mot en alkoholmissbrukare, borde

därför denne som regel kallas att personligen inställa sig inför nämnden och

beredas tillfälle att där utföra sin talan.

Departementschefen.

Såsom socialstyrelsen framhållit bör som beteckning på nykterhetsnämndernas

utredning bibehållas termen »undersökning». Denna undersökning

bör liksom hittills regelmässigt verkställas av nämnden själv eller av ledamot

av eller tjänsteman hos nämnden och således icke anförtros åt polismyndig

het. Ej heller bör av nykterhetsnämnden anlitade tillfälliga medhjälpare

användas för denna grannlaga och betydelsefulla arbetsuppgift. Som tidigare

nämnts kan stundom de uppgifter som lämnas i samband med anmälan, t. ex.

i en polisrapport, vara tillfyllest. Likaså kan nämndens personkännedom

göra särskild undersökning överflödig. Om nämnden på ett tidigt stadium

kommer till insikt om att fråga är allenast om en tillfällig händelse bör

en igångsatt undersökning givetvis nedläggas. Fullföljes densamma är det av

vikt, att rapporten över under-sökningen blir så fullständig, att den kan tjäna

som tillförlitlig grund för ett ställningstagande i ärendet. Kravet på en

innehållsrik och vederhäftig redogörelse för omständigheterna i fallet är värt

särskilt beaktande med tanke på eventualiteten av frågans vidare handläggning

inför länsstyrelse.

I sista punkten av första stycket har införts en erinran om att läkarundersökning

alltid bör ske då fråga är om tvångsintagning å vårdanstalt. För

att markera vikten av personlig kontakt mellan nämnd och sådan alkoholmissbrukare,

vars internering ifrågasättes, föreslås att i andra stycket av

förevarande paragraf införes en helt ny bestämmelse att ansökan om internering,

såvida icke särskilda omständigheter föranleder till annat, ej får ske

utan att den som ansökningen avser personligen hörts av nämnden eller, där

så ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,

Bestämmelsen avser även länsnykterhetsnämnd men såväl beträffande

sådan nämnd som nykterhetsnämnderna i de större städerna kan tydligen

ofta sådana skäl vara förhanden, att förhöret hålles av ledamot eller

tjänsteman hos nämnden.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

13 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om nykterhetsnämnds rätt

att kalla alkoholmissbrukare och andra personer till inställelse inför nämnden,

särskilt ombud eller läkare. Motsvarande bestämmelser återfinnes i gällande

lag i 12 §. Utredningen framhåller att detta stadgande visat sig mindre

ändamålsenligt och ägnat att fördröja ärendenas behandling. Möjligheterna

att vid tredska snabbt inställa en missbrukare inför nämnden eller läkare

vore f. n. ringa, då kallelse, bötfällande och vitesföreläggande måste föregå

en begäran om polishandräckning. Utredningen föreslår därför (11 § utredningens

förslag), att nämnderna tillägges befogenhet att redan efter förfallolös

utevaro första gången erhålla handräckning av polisen för vederbörandes

hämtande. Utredningen har även verkställt en formell överarbetning av paragrafen,

som uppdelats i tre moment. I övrigt må angående utredningsförslaget

nämnas, att bestämmelsen om nykterhetsnämnds rätt att döma till böter

slopats. Utredningen har även föreslagit, att nämndens rätt att utfärda

kallelse efter Konungens förordnande skulle få delegeras till tjänsteman

hos nämnden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sist berörda förslag väl motiverat.

Nämnderna borde emellertid själva kunna anförtros ifrågavarande delegationsrätt.

Om särskilt bemyndigande ansågs nödvändigt borde detta få meddelas

av länsstyrelsen.

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler ifrågasätter däremot om ens den

nuvarande rätten för nämndens ordförande att besluta om kallelse borde

bibehållas. Hämtning borde enligt föreningens mening icke få ske annat än

då nämnden själv beslutat därom och först sedan vederbörande underlåtit att

inställa sig efter kallelse, där äventyret angivits. Person, som inkallats för

lämnande av upplösning, borde ej få inställas genom hämtning. Även stadsfullmäktige

i Malmö anser de föreslagna bestämmelserna väl rigorösa för dessa

personer, som ej kunde få ersättning för resekostnad eller tidsspillan i anledning

av inställelsen, särskilt som i förslaget uteslutits den nuvarande regeln

att kallelse endast kunde avse person, som bodde eller uppehölle sig i kommunen.

Föreningen Sveriges poliskommissarier anser att vite icke bör utdömas,

om polismyndigheten varit förhindrad verkställa handräckning å den av nämnden

bestämda dagen.

Departementschefen.

Beträffande denna paragraf kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens

förslag, som synes innebära en önskvärd förenkling av förfarandet,

då nykterlietsnämnd skall höra alkoholmissbrukare eller annan person. I anslutning

till vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag dock förorda

några jämkningar i förslaget. Sålunda bör medgivande till nykterhetsnämnd

att delegera rätten att utfärda kallelse få lämnas av länsstyrelsen. Vidare bör

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hämtning eller utdömande av vite icke ifrågakomma beträffande sådan person,

som för lämnande av upplysningar kallats att inställa sig inför nykterhetsnämnd

å plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig.

I kallelse bör alltid angivas, att hämtning kan ske, om den kallade ej inställer

sig å förelagd tid.

Såsom föreningen Sveriges poliskommissarier anmärkt torde vite icke böra

utdömas, om det berott på polismyndigheten, att hämtning ej kunnat ske

till inställelsedagen. Särskild föreskrift i lag härutinnan torde ej erfordras.

14 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de åtgärder, som kan vidtagas

i fråga om de mindre långt avancerade fallen. Som beteckning på dessa

åtgärder har från nuvarande lag, där motsvarande bestämmelser finnes upptagna

i 13 § och 14 § 2 mom., övertagits termen »hjälpåtgärder».

Enligt alkoholistvårdsutredningens uppfattning vore lagens föreskrifter beträffande

den öppna vårdens anordnande i stort sett ändamålsenligt utformade

medan den praktiska tillämpningen av dessa föreskrifter icke alltid skedde på

ett tillfredsställande sätt. I fråga om vad utredningen vidare anfört i sistnämnda

del, av vilket åtskilligt synes värt beaktande, hänvisas till betänkandet (s.

77—79 samt beträffande s. k. halvöppen vård s. 86—93). I lagförslaget är

bestämmelserna om hjälpåtgärder införda i 12 §, vilket stadgande i huvudsak

endast innebär formella ändringar i gällande lag. Dock har som förut

berörts övervakning icke upptagits bland hjälpåtgärder. Utöver de skäl härför

som redan redovisats har utredningen framhållit, att det praktiska värdet

av övervakningen ofta skulle bli mycket ringa, därest möjlighet icke förelåge

att skrida till tvångsintagning av den övervakade, då han undandroge

sig övervakningen.

Vid remissbehandlingen har ifrågavarande stadgande och där upptagna

exempel på hjälpåtgärder väckt livligt intresse. I syfte att förebygga, att

andra åtgärder av tvångskaraktär än de i paragrafen särskilt angivna vidtages

som hjälpåtgärder anser länsstyrelsen i Västmanlands län, att lagen borde

upptaga en närmare bestämning av detta begrepp.

Beträffande den föreslagna avfattningen av paragrafens första stycke har

i några yttranden erinringar gjorts.

Nykter hetsnämndens i Stockholm expedition anser den i ingressen intagna

föreskriften att nämnden skall erinra alkoholmissbrukaren om påföljder, som

kan inträda vid fortsatt missbruk, diskutabel ur både principiella och praktiska

synpunkter samt anför härutinnan:

De repressiva inslag i alkoholistlagen, vilka i vissa sammanhang äro ofrånkomliga,

ha i föreskriften en mycket kraftfull accentuering, sopi rimmar illa

till strävandena att humanisera alkoholistvården. Därest man betraktar alkoholmissbruket

som en sjukdom — ett betraktelsesätt som alltmer vinner

terräng — kan det heller icke vara lämpligt att föreskriva den sjuke påföljder,

om han icke lyckas bota sig eller icke låter sig bota. I praktiken har stad
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. May.ts proposition nr 159.

gandet ej sällan uppfattats såsom en anvisning för nykterhetsnämndens representant

att redan vid den första kontakten med klienten framställa anstaltsvården

såsom en hotfull realitet. Då nykterhetsnämnderna och deras representanter

i första hand böra inrikta sig på att vinna klienternas förtroende

och tillit, måste en i sådan form given information vara mycket olämplig. Å

andra sidan bör det vara av betydelse att klienten icke lämnas i ovetskap om

samhällets resurser i fråga om behandlingen av alkoholism. En information

härvidlag är emellertid lika väl motiverad då det gäller läkarbehandling och

andra former av frivilligt mottagen vård, som då det gäller tvångsåtgärder.

Det synes därför lyckligast, om föreskriften finge innebörden, att nämnden

skall lämna klienten en saklig orientering rörande den samhälleliga alkoholistvården.

Även socialstyrelsen anser ifrågavarande föreskrift vara psykologiskt

olämplig. I varje fall borde hotet skjutas mera i bakgrunden.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter en ändring i punkterna

a)—d) i den föreslagna paragrafen om hjälpåtgärder, så att samtliga

moment göres avhängiga av ordet »söka». En liknande innebörd har ett förslag

till avfattning, som åberopas av stadsfullmäktige i Göteborg, och ett motsvarande

yrkande göres beträffande punkten c) (»förmå honom att ingå i

nykterhetsförening») av Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Beträffande denna punkt föreslår länsnykterhetsnämnden i Stockholms län

bibehållande av det nuvarande tillägget »när det prövas vara till gagn». Även

nykterhetsnämndens i Stockholm expedition förordar omformulering av punkt

c) medan Centralförbundet för nykterhetsundervisning framhåller vikten av

att bestämmelsen handhas med urskillning. Sveriges nykterlietsvänners landsförbund

påpekar i detta sammanhang, att icke endast nykterhetsföreningar

utan även många kyrkliga och frikyrkliga sammanslutningar erbjöde en klart

absolutistisk miljö. Förbundet ifrågasätter dock ej att den föreslagna lagtexten

skulle ändras.

Länsnykterhetsnämnden i Västernorrlands län och nykterhetsnämnden i

Jönköping förordar, att nämnden skall såsom en hjälpåtgärd få förelägga en

alkoholmissbrukare att söka läkare och att punkten d) skall ändras i enlighet

härmed.

Flera remissinstanser föreslår att nya exempel på hjälpåtgärder intages i

lagen. Sålunda ifrågasätter nykterhetsnämnden i Gävle, om icke bland dessa

åtgärder kunde införas en punkt med direkt uppmaning att söka införa alkoholmissbrukaren

i ny miljö. Detta berördes visserligen i punkten a) där det

talades om ombyte av vistelseort. En form av miljöombyte utan byte av

vistelseort syntes kunna bestå i anskaffande av nytt umgänge.

Det viktigaste förslaget i denna del avser emellertid, att övervakning skall

betraktas som en hjälpåtgärd. Nämnden skulle då få förordna om övervakning

så snart lagen vore tillämplig och icke endast om vederbörande var hemfallen

åt alkoholmissbruk och liänförlig under någon av specialindikationema.

En sådan ordning förordas mer eller mindre bestämt av bl. a. länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands och Kristianstads län, länsnykterhetsnämnderna

i sex län samt sex nylct er hetsnämnder. Länsnykterhetsnämn■

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den i Kristianstads län, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i länet, betecknar

utredningens förslag på denna punkt som ett steg tillbaka i utvecklingen.

Det skulle enligt nämndens mening vara synnerligen olyckligt om endast

den som kvalificerat sig för intagning å alkoholistanstalt skulle komma i

åtnjutande av det stöd, som en övervakning otvivelaktigt innebure för den

alkoholmissbrukare, som önskade komma ifrån sin last.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län framhåller, att övervakning utgjorde

ett av de starkaste hjälpmedlen i nykterhetsvården och borde få användas

i profylaktiskt syfte även i lindrigare fall t. ex. vid förstagångsfylleri

för ungdom.

Sistnämnda synpunkt har berörts även av bl. a. medicinalstyrelsen, som

ifrågasätter om icke beträffande alkoholmissbrukare, som ej uppnått 25 års

ålder, redan det första lagförandet för fylleri borde giva nykterhetsnämnden

befogenhet att ordna med övervakning. Denna borde då ej betraktas som

en egentlig tvångsåtgärd utan som en beredskapsåtgärd, som gjorde det möjligt

att inskrida om fylleriförseelsen visade sig vara ett första tecken på

vägen utför. Så snart det visat sig, att den varit en tillfällig händelse utan

allvarlig betydelse, borde övervakningen omedelbart avvecklas. — Mot vad

medicinalstyrelsen sålunda anfört har överdirektören Björkquist anmält avvikande

mening och bl. a. framhållit att ett ingripande i den personliga friheten

av den natur, som en tvångsvis anordnad övervakning innebure, icke

borde tillgripas utan tungt vägande skäl. Sådana torde knappast anses föreligga

vid en förstagångsförseelse.

Nykterhetsnämndssaklcunniga, som ansluter sig till utredningens förslag

om utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde, finner det angeläget

att man bereder nvkterhetsnämnd laglig möjlighet att fortlöpande under

någon tid följa och handleda sådana klienter, som utan att kunna bli föremål

för tvångsåtgärder är i behov av effektiva hjälpåtgärder. En komplettering

av det utredningen föreslagna stadgandet rörande sådana åtgärder syntes

därför erforderlig. De sakkunniga föreslår, att hjälpåtgärder skall vidtagas

om av nykterhetsnämnds undersökning framgår, att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga drycker. Nämnden skall därvid äga uppdraga

åt lämplig person — medhjälpare •— att genom samtal söka bibringa honom

förståelse för vådan av alkoholmissbruk och påverka honom till ett nyktert

levnadssätt samt i övrigt lämna honom stöd och råd. Som exempel på

hjälpåtgärder anger de sakkunniga att nykterhetsnämnd skall a) förmå vederbörande

att rådfråga av nämnden anvisad läkare och följa dennes föreskrifter

eller att på annat sätt söka lämplig vård, b) förmå honom att undvika

sådan miljö (lokaler, sällskap, umgänge), som medför frestelse till alkoholbruk,

c) förhjälpa honom till alkoholfritt umgänge, exempelvis genom att

förmå honom att ingå i nykterhetsförening eller annan lämplig organisation

eller d) förhjälpa honom till lämplig anställning eller ombyte av verksamhet,

vistelseort eller bostad. Enligt de sakkunnigas förslag skall hjälpåt
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. May.ts proposition nr 159.

gärder kunna fortgå, under så lång tid nykterhetsnämnd finner nödigt.

Närmare bestämmelser rörande sådana åtgärder föreslås skola meddelas av

Konungen.

Vidare må nämnas att de sakkunniga ifrågasatt lämpligheten av att ett

stadgande om så repressiva åtgärder som regelrätt avstängning från

rätten att inköpa rusdrycker upptages i den paragraf, som handlar om

hjälpåtgärder och i huvudsak tager sikte på direkt positiva åtgärder.

De sakkunnigas förslag att hjälpåtgärder skall kunna föreskrivas för viss

tid har vid remissbehandlingen i allmänhet omfattats med gillande. Centralförbundet

för nykterhetsundervisning understryker, att förutsättningen

för att dylika åtgärder skulle kunna utsträckas i tiden måste vara, att

alkoholmissbrukaren frivilligt samtyckte. Om indikationer för tvångsåtgärder

saknades, kunde man icke tvinga honom att hålla kontakt med nämnden.

Enligt vad nykterhetsnämnden i Göteborg upplyser förekommer det redan

i praktiken, att man på sina håll brukar hålla ett ärende öppet genom kontinuerlig

kontakt med alkoholmissbrukaren för att söka påverka honom till

en nykter livsföring. Ett lagfästande av denna ordning anser nämnden vara

värdefullt. Jämväl länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län framhåller värdet

av fortlöpande kontakt med klienten. Socialstyrelsen finner det ligga i

sakens natur, att hjälpåtgärder i förekommande fall måste fortgå en viss

tid. Förslaget innefattar icke någon begränsning av denna tid i motsats till

vad som gällde beträffande övervakningsinstitutet. Då hjälpåtgärderna helt

saknade repressiv karaktär, funne styrelsen ingen anledning till erinran

häremot. Det funnes obestridligen fall, som erfordrade en långvarig kontakt

och personer som väl funne sig tillrätta därmed. Det borde emellertid

ankomma på vederbörande nykterhetsnämnd att tillse, att hjälpåtgärderna

ej fortginge under längre tid än nödigt. Det kunde möjligen övervägas,

om ej det föreslagna stadgandet borde kompletteras med en föreskrift att

beslut om fortgående hjälpåtgärd skulle upptagas till omprövning minst en

gång varje halvår. Nykterhetsnämnden i Malmö är däremot av den meningen,

att hjälpåtgärder ej borde få försiggå under obegränsad tid utan att tiden

för dylik åtgärd borde maximeras.

Departementschefen.

Som jag redan i den allmänna motiveringen uttalat är hjälpåtgärder av

olika slag avsedda att utgöra den generella behandlingsformen vid lindrigare

fall av alkoholmissbruk. Karaktäristiskt för dessa åtgärder är, att

de helt bygger på klientens frivilliga medverkan. Efterkommes ej föreskrivna

hjälpåtgärder, är det ej möjligt för nykterhetsnämnd att endast till följd

därav tillgripa sanktioner. Det är följaktligen av vikt, att hjälpåtgärder i

varje särskilt fall får en sådan utformning, att de inbjuder den behandlade

till aktivt deltagande. Hjälpåtgärdernas innehåll bör gärna vara resultatet

av en förtroendefull och vänskaplig överläggning mellan nämnden och dess

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

klient. Lyckas nämnden ej vinna dennes förståelse för de tilltänkta åtgärderna,

eller blir dessa illa valda eller psykologiskt missriktade, lärer

näppeligen någon effekt av desamma kunna ernås.

I viss överensstämmelse med nykterhetsnämndssakkunniga, vars förslag

härutinnan i stort sett godtagits, finner jag det rimligt att hjälpåtgärder,

där så låter sig göra och befinnes lämpligt, skall kunna föreskrivas för viss

tid. Det torde dock knappast vara nödvändigt, att detta markeras genom

uttryckligt lagstadgande — förfarandet synes i praktiken redan tillämpas

— men i tydlighetens intresse anser jag det dock befogat, att denna möjlighet

för visst i det följande berört typfall avspeglas i själva lagtexten. Uppenbarligen

bör en hjälpåtgärd ej fortgå längre än vad som är absolut nödvändigt.

Frågan om dess upphävande bör med ej alltför långa tidsintervaller

bringas till prövning. Någon föreskrift härom i lagen kan emellertid ej

anses erforderlig.

För att främja intresset av att nykterhetsnämnd kontinuerligt skall kunna

följa ett missbruksfall och att klienten med en viss grad av varaktighet skall

kunna påräkna dess stöd har jag som det första exemplet på hjälpåtgärder

upptagit, att nämnden skall söka förmå honom att fortlöpande upprätthålla

förbindelse med nämnden eller av nämnden utsedd person, exempelvis en

av nämnden anlitad medhjälpare. Sådan hjälpåtgärd bör kunna föreskrivas

för viss tid, dock högst ett år. I de flesta fall torde betydligt kortare tid

kunna fixeras. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att denna

kontakt mellan myndigheten och alkoholmissbrukaren under inga förhållanden

får ges karaktären av övervakning. Den mellan nykterhetsnämnden

och dess klient upprättade förbindelsen bör fastmer präglas av ömsesidig

samarbetsanda mellan två parter, där den ena, myndigheten, ej känner förmynderskap

över den andre och denne i sin tur besjälas av viljan att följa

de råd, som lämnas honom, över huvud taget anser jag formlig övervakning

icke böra förekomma såsom hjälpåtgärd. Jag delar således i princip

alkoholistvårdsutredningens mening härutinnan. Visserligen skulle det måhända

stundom visa sig värdefullt ur preventiv synpunkt att kunna ställa

en alkoholmissbrukare under övervakning på ett tidigt stadium av hans missbruk

men i många fall skulle det vara omöjligt att upprätthålla någon kontroll,

då den icke kan stödjas av en befogenhet att tillgripa tvångsintagning.

Vad särskilt unga alkoholmissbrukare beträffar torde behovet av åtgärder

beträffande dessa bli tillräckligt tillgodosett inom ramen för de möjligheter,

som förevarande paragraf numera erbjuder. I främsta rummet torde den

nytillkomna föreskriften om fortlöpande kontakt mellan nykterhetsnämnd

och alkoholmissbrukare här få betydelse.

I enlighet med vad som förordats i några yttranden har ur första stycket

av förevarande stadgande uteslutits den ur psykologisk synpunkt mindre

lämpliga föreskriften att nämnden skall allvarligt erinra alkoholmissbrukaren

om de påföljder, vilka kan inträda om rättelse ej vinnes. Vissa andra vid

remissbehandlingen framkomna förslag till jämkningar i lagtexten har an
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

setts befogade och har beaktats vid paragrafens utformning. Då härvid

även ordet »hjälpåtgärder» särskilt markerats som en benämning på de i

paragrafen exemplifierade förebyggande åtgärderna samt exemplen tämligen

tydligt torde angiva åtgärdernas karaktär, synes det emellertid icke erforderligt

att i lagtexten upptaga en särskild bestämning av berörda begrepp.

Några ytterligare exempel torde ej böra införas i paragrafens första stycke.

.Tåg vill emellertid understryka, att de i paragrafen upptagna hjälpåtgärderna

endast är exempel, varför nämnden således är oförhindrad att föreskriva

andra åtgärder, som kan finnas lämpliga. Härutinnan torde nykterhetsnämndssakkunnigas

förut återgivna förslag kunna tjäna till viss ledning.

Det är tydligt, att handhavandet av beslutade hjälpåtgärder i stor utsträckning

både kan och bör anförtros åt frivilliga medhjälpare i nykterhetsvårdsarbetet.

Det har emellertid ej synts erforderligt att i lagtexten

— på annat sätt än nyss nämnts —- utmärka dessa hjälpkrafters befattning

med ifrågavarande åtgärder. Närmare bestämmelser angående hjälpåtgärder

torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

I andra stycket har upptagits den i allmänna motiveringen utförligt behandlade

bestämmelsen om rätt för nykterhetsnämnd att förordna om avstängning

från rätt till inköp av rusdrycker. Dylikt iörordnande kan måhända

icke betraktas som en hjälpåtgärd fullt likvärdig med de i första

stycket exemplifierade, men då avstängningsbeslut i huvudsak endast skall

kunna meddelas, om sådan åtgärd kan förväntas vara till påtagligt gagn, är

det tydligt, att åtgärden står de egentliga hjälpåtgärderna nära. Jag anser

det därför följdriktigt, att ifrågavarande bestämmelse upptages i anslutning

till hjälpåtgärderna. Till samma stycke har vidare överförts den bland

exemplen på hjälpåtgärder upptagna föreskriften att nämnden bör söka föranstalta,

att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till alkoholmissbrukare. En

sådan åtgärd synes nämligen närmast böra likställas med förordnande om

indragning av inköpsrätt. Då dessa förordnanden är tidsbegränsade och

kan överklagas, medför överflyttningen, att motsvarande kommer att gälla

beträffande beslut om att alkoholhaltiga drycker ej får utlämnas, vilket med

hänsyn till åtgärdens karaktär torde vara lämpligt. Regeln att nykterhetsnämnd

äger förordna, att alkoholhaltiga drycker ej bör utlämnas till alkoholmissbrukare,

har avseende å innehavare av rättighet att utskänka rusdrycker

eller att försälja pilsnerdricka. Det har icke ansetts böra åläggas

dessa personer som en skyldighet att ej utlämna alkoholhaltiga drycker

till missbrukare. Av vikt är endast att innehavaren av utskänkningsrättighoten

får kännedom om att viss person är alkoholmissbrukare. Därigenom

blir nämligen stadgandena i 5 kap. 8 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen

och 22 § 1. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka

i regel tillämpliga. Enligt förstnämnda lagrum må utskänkning av rusdrycker

icke äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker eller är

synbarligen berörd därav och må person som sist nämnts ej heller tillåtas

uppehålla sig å utskänkningsstället. I sistnämnda stadgande förbjudes för
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. May.ts proposition nr 159.

säljning eller utlämning av pilsnerdricka, där det är uppenbart, att varan helt

eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte. Förseelser mot dessa

bestämmelser är belagda med bötesstraff. Dessa bestämmelser har med i

huvudsak oförändrat innehåll överförts till de föreslagna nya författningarna

rörande försäljning av rusdrycker och Öl.

15 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsförslaget, som reglerar förutsättningarna

för anordnande av övervakning. Vid redogörelsen för utredningens

förslag beträffande lagens tillämpningsområde har nämnts, att till denna

paragraf överförts de i 1 § alkoholistlagen upptagna indikationerna för lagens

tillämpning överhuvud. I berörda sammanhang har behandlats de förslag till

andringar i dessa indikationer, som är av mera principiell betydelse. Här

skall Övriga ändringsförslag beröras. I fråga om gällande bestämmelser hänvisas

till den förut lämnade framställningen.

Beträffande punkt 2 i nuvarande 1 § som avser alkoholist, vilken utsätter

någon, som han enligt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller

uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person,

föreslår utredningen att orden »jämlikt stadgande i lag» skall utgå. Härigenom

avses att möjliggöra tvångsåtgärder särskilt mot frånskilda alkoholister,

som ej fullgör sina skyldigheter mot hustrun.

I fråga om den under punkt 5 upptagna indikationen, att någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, för ett för närboende eller andra grovt störande

levnadssätt, har i utredningsförslaget »närboende eller» uteslutits. Till

motivering härföi anför utredningen:

Uttrycket »närboende eller andra» har i praxis icke ansetts ha avseende

å samboende familjemedlemmar, detta med hänsyn till att alkoholmissbrukare

som grovt stor sådana personer, i allmänhet är att hänföra till den indikation,

som talar om uppenbar vanvård av försörjningsberättigad. Om emellertid

den störde i här avsedda fall är vuxen, är det ej alltid möjligt att anse

»uppenbar vanvård» föreligga. Genom att utesluta orden »närboende eller» i

ifrågavarande indikation har utredningen velat vidga dess tillämplighetsområde,

så att den avser varje person, som blivit grovt störd av en alkoholmissbrukare

oavsett om den störde är en person, mot vilken missbrukaren har

försörjningsplikt eller icke.

\ad slutligen angår den s. k. fylleriindikationen (1 § andra stycket alkoholistlagen)

så föreslår utredningen, att rattfylleri både i sin gravare och lindrigare

form hänföres under densamma. Utredningen avser härvid dels brott

mot 1 § 1 mom. i den numera upphävda lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon (föreligger bl. a. då hos förare alkoholkoncentrationen

uppgår till 1,5 °/oo eller däröver) dels brott mot 2 mom. samma

paragraf (alkoholkoncentrationen uppgår till 0,8 men ej till 1,5 °/oo utan att det

styrkts att föraren varit så påverkad som sägs i 1 mom.). — Utredningen förordar

vidare en justering av indikationen, föranledd av den omständigheten

att flera fylleriförseelser ofta sammanfördes till en dom. Enligt utredningens

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. May.ts proposition nr 159.

mening borde nämligen antalet brottstillfällen och icke som f. n. antalet domfällanden

vara avgörande vid prövningen av huruvida indikationen vore tilllämplig

eller ej. Enligt utredningens förslag borde sålunda bestämmelsen

avse varje åt alkoholmissbruk hemfallen person, som under de två senast förflutna

åren blivit dömd för tre eller flera förseelser innefattande fylleri eller

rattfylleri.

Vid remissbehandlingen har erinringar gjorts mot ändringsförslagen beträffande

punkt 2 och fylleriindikationen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Bland förutsättningarna för ingripande med övervakning eller internering

av alkoholmissbrukare har upptagits att denne utsätter »någon, som han är

skyldig att försörja» för nöd m. m. Den utvidgning av lagstiftningens tilllämpningsområde,

som här föreslås, synes efter sin ordalydelse omfatta även

försörjningsskyldighet på grund av civilrättsligt avtal (t. ex. födorådskontrakt).

Ett stadgande, som sträcker sig så långt, torde icke vara av omständigheterna

påkallat och är måhända ej heller åsyftat.

Länsnykterlietsnämnden i Kristianstads län påpekar, att lagändringen

skulle komma att beröra även andra kategorier alkoholmissbrukare än de

åsyftade. Sålunda skulle t. ex. en person, som av domstol ålagts försörjningsskyldighet

gentemot efterlevande till någon, som genom hans förvållande

mistat livet eller blivit arbetsoförmögen, beröras av ändringen. Häremot

torde emellertid icke vara något att erinra.

Beträffande fylleriindikationen föreslår socialstyrelsen, att även

annat fordonsfylleri än s. k. rattfylleri jämställes med vanligt fylleri. Socialstyrelsen

syftar härvid på att 1944 års trafikförfattningssakkunniga i sitt betänkande

med förslag till vägtrafikförordning och till lag om straff för vissa

trafikbrott (SOU 1948: 34) förordat, att den som vid framförande av cykel

eller dragarfordon »varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas,

att han icke på betryggande sätt kan föra sitt fordon», skall drabbas av

ansvar.

Länsnykterlietsnämnden i Blekinge län framhåller, att det knappast vore

vedertaget, att som rattfylleri beteckna brott mot 1 § 2 mom. lagen den 7

juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon och ifrågasätter

överhuvud lämpligheten av att använda denna benämning.

Länsnykterlietsnämnden i Kristianstads län avstyrker att brott mot 1 §

2 mom. nyssnämnda lag i fylleriindikationen jämställes med vanligt fylleri

och anför härutinnan bl. a.:

Yad den lindrigare formen av rattfylleri beträffar, så är väl graden av

alkoholpåverkan där så obetydlig, att den i och för sig ej kan karakteriseras

som resultatet av ett missbruk i vanlig bemärkelse. Endast den omständighet,

i samband med vilken förtäringen skett, nämligen att vederbörande efter

densamma tagit sig före att köra bil, motiverar en dylik benämning. I synnerligen

många, väl t. o. m. de allra flesta fall där någon dömes för den lindrigare

formen av rattfylleri, torde någon annan iakttagbar påverkan knappast

föreligga än spritlukt, som i sin tur föranlett tagande av blodprov. Eller

också har en inträffad trafikolycka föranlett att blodprov tagits. Domen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sedan grundats på att detta visat en alkoholkoncentration överstigande 0,8 °/oo

men ej uppgående till 1,5 %o. Det primära är härvidlag alltså ej själva alkoholförtäringen,

utan den ansvarslöshet vederbörande ådagalägger, då han,

trots att han förtärt alkohol, sätter sig vid ratten. Och denna ansvarslöshet

har icke förorsakats av alkoholförtäringen, eftersom denna varit av så ringa

omfattning, att den icke i nämnvärd grad kunnat beröva honom hans omdömesförmåga.

Eftersom en nykterhetsvårdsåtgärd alltid bör rikta sig antingen

mot ådagalagt missbruk av alkohol eller mot följderna av dylikt missbruk,

synas förutsättningar saknas att låta den lindrigare formen av rattfylleri

medverka till kvalificering för åtgärder i nykterhetsvårdande syfte.

Yttrandet åberopas av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Föreningen Sveriges poliskommissarier ifrågasätter om icke varje omhändertagande

för fylleri, även på enskild plats, borde likställas med fall då

vederbörande blivit dömd för fylleri.

Uttrycket »under de två senast förflutna åren blivit dömd» har föranlett

flera påpekanden. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att tiden för brottets

begående och icke tidpunkten för domen borde vara avgörande. Länsstyrelserna

i Södermanlands och Jämtlands län ifrågasätter en avfattning så

att, då fråga är om tvångsintagning, tiden kan beräknas med utgångspunkt

från dagen för ansökningens ingivande till länsstyrelsen. Den i praxis tilllämpade

tolkningen, som utginge från dagen för länsstyrelsens utslag, vore

icke tillfredsställande. Länsnylcterhetsnämnden i Uppsala län förutsätter att

uttrycket »blivit dömd» inbegriper även sakerförklaring i samband med villkorligt

anstånd med ådömande av straff. Länsnylcterhetsnämnden i Blekinge

län framhåller att uttrycket icke syntes omfatta det fall, då vederbörande

gjort sig skyldig till rattfylleri men på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke

fällts till ansvar, och ifrågasätter en ändring av stadgandet på denna punkt.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag, att anordnande av övervakning är

en så allvarlig åtgärd, att den regelmässigt bör anknytas till samma förutsättningar

som tvångsintagning på vårdanstalt. Dessa förutsättningar har

angivits i förevarande paragraf.

Beträffande de av utredningen föreslagna ändringarna i berörda indikationer

har jag till att börja med intet att erinra mot att orden »jämlikt stadgande

i lag» får utgå ur punkten b) (punkt 2 i 1 § alkoholistlagen). Ändringen

åsyftar framför allt att göra lagen tillämplig på alkoholist, som brister i försörjningsplikt

mot sin frånskilda hustru. Visserligen kommer stadgandet härigenom

att avse även försörjningsskyldighet, som grundar sig enbart på ett

rent obligatoriskt rättsförhållande. Denna konsekvens torde emellertid få

ringa praktisk betydelse och någon olägenhet lär ej följa härav.

Däremot kan jag ej finna, att bärande skäl anförts för att ändra indikationen

»föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt» genom

att utesluta ordet »närboende». Detta ord ger åt regeln en med hänsyn till

dess allmänna avfattning i övrigt påkallad konkret anknytning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Vad slutligen angår indikationen, att någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk

blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

dömd till ansvar för fylleri, så torde det vara befogat att med fylleri jämställa

rattfylleri eller sådant brott, som avses i 4 § 2 mom. lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott, vilken ersatt förenämnda lag den

7 juni 1934. Enligt 4 § 1 mom. första stycket 1951 års lag dömes den för

rattfylleri, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på

betryggande sätt kunnat föra fordonet. Enligt tredje stycket samma moment

drabbar samma ansvar den som vid förande av bil, motorcykel eller traktor

med släpfordon haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller

däröver. I 4 § 2 mom. stadgas ansvar för det fall att alkoholkoncentrationen

uppgått till 0,8 men ej till 1,5 promille. X klarhetens intresse bör häivid

brottet icke betecknas som rattfylleri utan hänföras till det angivna lagrummet.

Den lindrigare formen av brott mot sistnämnda moment rubriceras

nämligen icke som rattfylleri. I ett yttrande har också framhållits att denna

form överhuvud icke borde medtagas i detta sammanhang. Då vederbörande

dock alltid måste vara hemfallen åt alkoholmissbruk för att indikationen

skall vara tillämplig synes det ej finnas anledning att här göra skillnad

på rattfylleri och brott mot 4 § 2 mom. förevarande lag. Däremot bör under

indikationen ej hänföras den, som på grund av annat berusningsmedel än

starka drycker varit så påverkad att han jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket

jämställes med rattfyllerist. Hänvisningen till 4 § har därför inskränkts

till att avse det fall, att brottet varit en följd av förtäring av starka drycker.

En jämkning i fylleriindikationen påkallas jämväl av de strafflagsändringar,

som trätt i kraft den 1 januari 1949. I det nya 26 kap. strafflagen (Om brott av

krigsmän) har nämligen i 13ochl4§§ upptagits två brottstyper, övergivande avpost

och onykterhet i tjänsten, som innefattar även sådana fall att gärningsmannen

varit så påverkad av starka drycker, att hans berusningsgrad i och

för sig kunnat föranleda ansvar för fylleri om något av nämnda lagrum ej

varit tillämpligt. Dessa fall bör jämställas med fylleri i nu ifrågavarande avseende.

Detta har beaktats vid fylleriindikationens avfattning.

Utredningen har föreslagit att fyllernndikationen ändras sa, att förseelsernas

och icke domarnas antal blir avgörande. Ändringen synes befogad.

Den får betydelse särskilt, då någon med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen

dömts till gemensamt straff för flera fylleriförseelser. En konsekvens av

ändringen synes vara, att endast förseelser som begåtts »under de två

senast förflutna åren» tillmätes betydelse. Har någon gjort sig skyldig till

fylleri mer än två år före dagen för prövning av övervaknings- eller interneringsfrågan,

bör denna fylleriförseelse sålunda ej inräknas, även om domen

fallit under tvåårsperioden.

I övrigt finner jag ej skäl biträda förslagen till jämkningar i fylleriindikationens

avfattning, »lag förordar alltså att den skall avse det fall, da nngon

som är hemfallen åt alkoholmissbruk blivit dömd för minst tre under de två

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, förseelse enligt

26 kap. 13 eller 14 § strafflagen, därest han vid förseelsens begående varit berusad

av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller

brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott,

därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker.

Enligt 48 kap. 5 § rättegångsbalken skall strafföreläggande, som fastställts

av rätten eller, då rättens fastställelse ej fordras, godkänts av den misstänkte,

gälla som dom, vilken vunnit laga kraft. Avser sådant föreläggande straff för

fylleri, bör föreläggandet därför vid tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande

behandlas som en dom för fylleri. Någon särskild föreskrift härom

torde icke erfordras. Har någon genom beslut av militär chef eller domstol

ålagts disciplinstraff för förseelse som nyss sagts bör han vidare vara att hänföra

under ifrågavarande indikation. I uttrycket »blivit dömd» torde slutligen

få inbegripas att vederbörande blivit sakerförklarad i samband med villkorligt

anstånd med ådömande av straff men däremot icke det fall att han straffriförklarats.

Sistnämnda fall lär emellertid ha mycket liten praktisk betydelse.

Beträffande fylleriindikationen må slutligen nämnas att den omständigheten

att en person dömts för minst tre under de två senast förflutna åren

begångna fylleriförseelser eller därmed i förevarande hänseende likvärdiga

förseelser ingalunda utan vidare innebär att han också är hemfallen åt alkoholmissbruk.

Den allmänna indikationen måste sålunda prövas för sig. Hemfallenhet

föreligger uppenbarligen, då någon vanemässigt missbrukar alkoholhaltiga

drycker antingen detta sker ihållande eller endast under vissa perioder.

Det torde ej vara ovanligt att fylleriindikationen är tillämplig utan att

hemfallenhet föreligger. I sådant fall kan givetvis beslut om övervakning

eller tvångsintagning ej komma ifråga. Att utifrån fylleriindikationens tilllämplighet

sluta att jämväl hemfallenhet är för handen kan leda till den

praktiskt mindre tilltalande konsekvensen, att en person intages på vårdanstalt

utan att dylikt vårdbehov direkt föreligger.

Att fylleriindikationen är tillämplig även om de däri inbegripna förseelserna

icke är ensartade, vilket ofta ej torde vara fallet, bör också påpekas.

En person som dömts för exempelvis en vanlig fylleriförseelse, rattfylleri

och militärfylleri faller alltså under indikationen, såvida förseelserna

inträffat under den aktuella tvåårsperioden.

16-17 §§.

Dessa paragrafer innehåller de bestämmelser om övervakning, som i gällande

lag är upptagna i 13 § tredje stycket 2—3 punkten och i 61 §. Motsvarande

stadganden i utredningsförslaget är 14—15 §§.

Socialstyrelsen framhåller, att övervakningsinstitutet kunde komma att få

en i hög grad ökad betydelse, därest ett nytt medel mot alkoholism, Antabus,

visade sig vara så verksamt som föreliggande uppgifter därom syntes

angiva. På grund av verkningssättet hos detta medel ville det nämligen synas

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

som om övervakning, vilken innefattade effektiv kontroll av att den övervakade

med vissa tidsmellanrum intoge en lämplig dosis av detta medel,

kunde komma att få en mycket verkningsfull effekt mot återfall i alkoholmissbruk,

så länge övervakningen och medicineringen fortginge.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och länsnykterhetsnämnden i samma län

anser det önskvärt, att i samband med förordnande om övervakning finge meddelas

föreskrifter angående den övervakades sysselsättning, vistelseort o. d.

av den typ som omförmäles i 35 § utredningens förslag. Vid föreskrifterna

borde fästas det äventyret att nämnden skulle ansöka om tvångsintagning,

därest de ej följdes.

Nykterhetsnämnden i Gävle vill ha infört möjlighet att i särskilda fall förordna

två eller flera övervakare för samma person.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av 1931 års alkoholistlag diskuterades ett förslag att

i samband med förordnande om övervakning skulle kunna föreskrivas särskilda

villkor i olika hänseenden, vilka den övervakade hade att iakttaga vid

äventyr av tvångsåtgärder. Mot detta anmärktes då bl. a., att en sadan övervakning

skulle hos den övervakade väcka trots och motstånd och att den befogenhet,

som genom institutet anförtroddes åt nykterhetsnämnden, kunde

missbrukas och leda till obehöriga trakasserier. Dessa anmärkningar synes

mig alltjämt äga giltighet. Jag kan därför icke biträda yrkanden att nu införa

liknande föreskrifter utan föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om övervakning

med några smärre jämkningar överföres till den nya lagen. Då härvid

stadgas att övervakaren skall söka befordra vad som kam lända till den

övervakades hjälp samt denne ålägges att föra ett nyktert liv och på kallelse

infinna sig hos övervakaren, torde bestämmelserna utan någon komplettering

möjliggöra kontroll av att den övervakade intar viss medicin mot alkoholism

t. ex. det av socialstyrelsen berörda medlet »Antabus».

På förslag av utredningen har stadgandet, att förening eller stiftelse kan

utses till övervakare fått utgå. Något behov att i stället införa möjlighet att

utse flera övervakare för samma person torde ej föreligga. Som övervakare

torde i största möjliga utsträckning böra anlitas de frivilliga medhjälpare,

som nykterhetsnämnderna avses skola kunna knyta till sin verksamhet. Det

bör emellertid tillses, att ej alltför många övervakningsuppdrag anförtros åt

en och samma person. Tre till fyra dylika uppdrag bör utgöra maximum,

såvida icke vederbörande fullgör övervakningsuppdrag som yrke.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

Under denna rubrik behandlas i 18—39 §§ förutsättningarna och ordningen

för sådan intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, som ej sker

frivilligt. Såsom en gemensam benämning härför har använts orden »tvångs
13—2299

<8 Bihang till riksdagens protokoll 195d. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

intagning å vårdanstalt». Rörande beteckningen —- »allmän vårdanstalt för

alkobolmissbrukare» — som ersätter det nuvarande »allmän alkobolistanstalt»

hänvisas till vad som kommer att anföras under 40 §. Utredningen har gjort

eu relativt genomgripande omarbetning av motsvarande kapitel i gällande lag

(4 kap.) bl. a. i syfte att göra bestämmelserna klarare och mera lättlästa. Förslaget

har såvitt angår dispositionen och den formella avfattningen i huvudsak

följts medan åtskilliga sakliga ändringar vidtagits. Härför redogöres i det

följande.

18 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i gällande lag och i utredningens förslag. Till

sista stycket har därjämte från 17 § 1 mom. utredningsförslaget överförts en

erinran om att länsstyrelsen beslutar om tvångsintagning, vilken i gällande

lag har en viss motsvarighet i 24 § andra stycket.

Socialstyrelsen anser att den förutsättning för tvångsåtgärd, som avses

under b) — att övervakning och hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara

gagnlösa — borde innefatta även det fall, då sådana åtgärder icke kunde vidtagas

på grund av att vederbörande vore lösdrivare eller eljest förde ett kringflackande

levnadssätt.

Departementschefen.

Såsom förutsättning för tvångsintagning å vårdanstalt bör, såsom tidigare

framhållits, alltjämt gälla att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk

och hänförlig under någon av de olika indikationer, som förut upptagits i

lagens 1 §. Då dessa nu överförts till 15 § har i det nu behandlade stadgandet

införts en hänvisning till denna paragraf. Liksom f. n. bör vidare för intagning

förutsättas att hjälpåtgärder eller övervakning vidtagits utan framgång

eller kan anses gagnlösa. Härtill har på utredningens förslag fogats, att

försök med sådana åtgärder med hänsyn till vederbörandes farlighetsgrad

icke kan avvaktas. Beträffande vagabonderande alkoholister torde däremot

hjälpåtgärder icke i och för sig böra anses utsiktslösa eller omöjliga att vidtaga.

Jag finner sålunda ej skäl att biträda socialstyrelsens nyssnämnda förslag.

19 §.

Första momentet av denna paragraf angiver vilka myndigheter som har att

taga initiativet till tvångsintagning genom ansökan hos länsstyrelsen. I gällande

lag finnes stadganden härom i 16 § 1 mom. och 17 § första stycket.

Motsvarande bestämmelse i utredningens förslag är 17 § 2 mom.

Vid remissbehandlingen har anmärkningar särskilt framställts mot en i

17 § 2 mom. andra stycket utredningens förslag upptagen regel, att polismyndighet

innan den gör ansökan skall samråda med nykterhetsnämnden i

orten. Kriminalpolisintendenten i Stockholm föreslår, att denna föreskrift

opaginerad Kontrollera mot PDF

195

Kungl. May.ts proposition nr 159.

skall slopas, medan länsnyhterhetsnämnden i Uppsala län anser att orden »i

orten» bör utgå. Socialstyrelsen framhåller i likhet med utredningen, att

samråd icke nödvändigtvis behövde ske med hela nämnden. Polismyndigheten

borde av praktiska skäl kunna rådföra sig med nämndens ordförande

eller ansvarig tjänsteman hos nämnden.

I ett av polismästaren i Stockholm åberopat yttrande framhalles att polismyndighet

borde få rätt att anlita läkare för undersökning av en alkoholmissbrukare,

vars internering ifrågasattes.

Liknande synpunkter har framförts även av andra polismyndigheter.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att polismyndighet innan

den gör ansökan skall samråda med nykterhetsnåmnden i orten synes mig utgöra

en värdefull nyhet. Den har därför upptagits i tredje stycket av paragrafens

första moment, varvid den i anledning av ett påpekande av socialstyrelsen

kompletterats med en regel att samråd även kan ske med nämndens

ordförande eller tjänsteman hos nämnden i ansvarig ställning. Föreskriften

att samråd skall ske med nykterhetsnåmnden i orten torde icke ha någon

större självständig betydelse med hänsyn till stadgandet i 3 §. Den har likväl

bibehållits för att tvekan icke skall råda i frågan, till vilken nämnd myndigheten

skall vända sig. Från polishåll har framhållits att polisen ofta även

behövde samråda med medicinsk sakkunskap. Detta behov torde kunna tillgodoses

utan stadgande i lag.

I paragrafens andra moment har upptagits bestämmelsen i 25 § första

punkten alkoholistlagen om länsstyrelses rätt att utan ansökning besluta om

tvångsintagning av straffriförklarad. Andra punkten i samma stadgande har

överförts till 25 § sista stycket departementsförslaget.

20 §.

Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från 18 § utredningsförslaget,

som med någon jämkning motsvaras av en föreskrift i 17 § första

stycket gällande lag.

21 §.

Paragrafen motsvarar 17 § andra—tredje styckena gällande lag och 19 §

utredningsförslaget samt reglerar polismyndighetens rätt att i särskilda fall

tillfälligt omhändertaga en alkoholmissbrukare i avbidan på att länsstyrelsen

prövar myndighetens ansökning om tvångsintagning. På skäl, som angivits

vid behandlingen av frågan om lagens tillämpningsområde, har de nuvarande

förutsättningarna för omhändertagande i huvudsak bibehållits men till dessa

lagts en ny, att vederbörande alkoholist på grund av oförmåga att taga vård

om sig själv bedömes vara i trängande behov av omedelbar vård. Jag finner

ej skäl biträda ett förslag av länsstyrelsen i Västmanlands län av innebörd,

opaginerad Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

att en farlig alkoholist skulle kunna omhändertagas även om faran för säkerhet

och liv ej vore så överhängande, att länsstyrelsens beslut ej utan våda

kunde avvaktas.

I ett par yttranden (styrelsen för polisskolan i Göteborg och poliskammaren

i Jönköping) har ifrågasatts att i paragrafen införa uttryckliga föreskrifter,

inom vilken tid ansökan till länsstyrelse skall ske, och i övrigt bestämda

frister för polismyndighetens handhavande av ärendet. Emellertid synes det

vara tillfyllest med den nuvarande bestämmelsen, att ansökan skall göras utan

uppskov. För att alkoholmissbrukaren därefter ej skall nödgas någon längre

tid hos polismyndigheten avvakta länsstyrelsens beslut föreslås att i 26 § införes

en regel, att när någon omhändertagits av polismyndigheten, det åligger

länsstyrelsen att utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara

omhändertagen.

Då i vårdtiden på vårdanstalt skall inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen enligt förevarande paragraf, är det av

vikt, att i ansökningen angives vilken dag omhändertagandet skett (jfr 46 §

departementsförslaget).

22 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om vad ansökan om tvångsintagning

skall innehålla, vilka handlingar, som bör fogas vid densamma

och om länsstyrelses komplettering av ofullständiga ansökningshandlingar.

Bestämmelserna är i allt väsentligt likalydande med de av utredningen

under 20 § föreslagna. Motsvarande stadgande i gällande lag är 18 §. Utredningsförslaget

innefattar vissa huvudsakligen formella ändringar i förenklande

syfte av denna paragraf. Jag har icke, såsom föreslagits av några länsstyrelser,

funnit mig böra belasta stadgandet med en föreskrift att ansökningshandlingarna

skall inlämnas till länsstyrelsen i två exemplar, men vill

framhålla önskvärdheten av att så ändock sker. I detta sammanhang må

vidare ånyo understrykas vad som anförts under 12 § om vikten av en fullständig

undersökning från nykterhetsnämndens sida. Erfordras likväl kompletterande

uppgifter bör, såsom utredningen framhållit, biträde av polismyndigheten

anlitas endast då särskilda skäl föreligger därtill.

23-24 §§.

Den förstnämnda paragrafen motsvaras i utredningens förslag av 21 §,

som överensstämmer med 19 § gällande lag. Enligt detta stadgande skall

ansökningshandlingarna i ett interneringsärende alltid utställas till skriftlig

förklaring av den, som ansökningen avser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner denna bestämmelse icke

korrespondera med vad i 25 § utredningsförslaget föreskrives om muntligt

förhör och anför härutinnan vidare:

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 159. 197

I ärenden angående skyddsuppfostran lämnas enligt barnavårdslagens bestämmelser

den, som skall höras, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra

sig, och länsstyrelsen har svårt finna någon anledning, varför icke samma

förfarande skulle vara möjligt vid handläggning av ärenden angående alkoholmissbrukare.

Ej heller lärer tillräcklig grund föreligga för att icke i de fall,

då vederbörande självmant eller tvångsvis blivit föremål för muntligt förhör,

låta processen i sin helhet få övergå till muntlig, oberoende av om vederbörande

före förhöret fått skriftlig del av handlingarna eller ej. Detta är

givetvis särskilt ett önskemål för de vid denna länsstyrelse mycket ofta förekommande

fallen, där ärende angående tvångsintagning anhängiggjorts genom

polisingripande och alkoholinissbrukaren blivit av polisen omhändertagen.

För de fall åter, där åtgärder påkallats av nykterhetsnämnd och något tillfälligt

omhändertagande alltså icke ägt rum, synes den naturliga vägen böra vara, att

förfarandet inledes på sätt i 21 § av lagförslaget avses, men med den ändring,

att föreläggandet får gälla skriftlig eller muntlig förklaring och att om muntlig

sådan väljes — i vilket fall på sätt utredningens majoritet föreslagit förhör

bör bliva obligatoriskt — eller om länsstyrelsen själv finner förhör böra äga

rum, processen i fortsättningen får övergå helt till muntlig.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser att lagen ej bör lägga hinder

i vägen för länsstyrelserna att mottaga förklaring i muntlig form. Till föreskriften

att »ansökningshandlingarna» skall delgivas borde fogas ett stadgande

av innebörd, att bestämmelsen icke avser sådana uppgifter, beträffande

vilka 14 § andra stycket sekretesslagen kommer att bliva tillämplig.

Länsstyrelsen i Hallands län berör samma föreskrift och anför:

Sagda föreskrift kommer ofta i direkt strid med önskemålet att såvitt

möjligt skydda uppgiftslämnarna. För att uppgiftslämnarna ej skola röjas

anse sig nykterhetsnämnderna därför i många fall nödsakade att ge en mycket

vag och allmän uppgift om intagningsgrunden. Dylika »urvattnade» uppgifter

kunna emellertid i många fall ej giva länsstyrelserna tillräcklig ledning vid

avgörandet av ärendena. Det synes därför önskvärt att 21 § i förslaget ändras

på sådant sätt, att länsstyrelserna gåves rätt att från delgivningen utesluta

de delar av ansökningshandlingarna, som röjer uppgiftslämnare, vilkas önskemål

att ej röjas synes böra beaktas. Som skydd för den, mot vilken tvångsintagning

ifrågasättes, synes i så fall böra föreskrivas, att uppgifterna i de

sålunda uteslutna delarna ej få läggas till grund för beslut i ärendet såframt

ej själva sakuppgifterna funnits upptagna i de handlingar, varav han fått del,

och som han således fått möjlighet att bemöta. Utredningshandlingarna i

alkoholistärenden skulle i dylika fall utgöras dels av en detaljerad rapport

med uppgift om uppgiftslämnare m. nr. dels ock en mera allmän rapport, varav

dock skall framgå de sakförhållanden, som åberopas som grund för framställningen

om intagningsförordnandet. Vid delgivningen skulle den förstnämnda

rapporten kunna uteslutas.

Departementschefen.

I det föregående har jag uttalat, att förklaring i ett interneringsärende bör

kunna lämnas muntligen vid förhöret och kommunikation kunna underlåtas

om vederbörande vid förhör på ett tidigt stadium muntligen yttrat sig i saken.

Detta har iakttagits vid avfattningen av förevarande paragrafer. I 23 §

har sålunda angivits, att då ansökningshandlingarna utställes till delgivning

vederbörande skall föreläggas att förklara sig skriftligen eller muntligen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Har länsstyrelsen redan beslutat hålla förhör med alkoholmissbrukaren skall

enligt 24 § första stycket detta angivas i föreläggandet liksom att förklaring

skall kunna ske vid förhöret. Föreläggandet bör eljest innehålla en erinran

om rätten att påkalla förhör. I 24 § andra stycket har slutligen upptagits en

regel för det fall, att kommunikation kan underlåtas. I likhet med vad som

gäller i domstolsprocessen (33 kap. 15 § rättegångsbalken) bör länsstyrelse

härvid vara skyldig att på begäran genast tillhandahålla utskrift av ansökningshandlingarna.

Genom dessa jämkningar i den föreslagna ordningen för ärendenas handläggning

torde de av ett par länsstyrelser framförda önskemålen om ökad

muntlighet i huvudsak ha tillgodosetts. Yad angår yrkandena om begränsning

av delgivningen till att avse endast vissa delar av ansökningshandlingarna,

vill jag endast hänvisa till vad i allmänna motiveringen anförts om

tillämpningen av 14 § sekretesslagen. Det torde icke vara lämpligt att i lagen

föreskriva att vissa handlingar skall undantagas från delgivning.

25 §.

Till denna paragraf har utan andra jämkningar än som påkallas av ändringarna

i bestämmelsen om polismyndighets rätt att tillfälligt omhändertaga

vissa alkoholmissbrukare överförts regeln i 20 § gällande lag om länsstyrelses

motsvarande befogenhet. I utredningens förslag återfinnes stadgandet

härom i 23 §, där utredningen infört beteckningen »interimistisk vård»

som särskilt namn på vård på grund av förordnande enligt paragrafen. Någon

sådan speciell beteckning på denna vårdform synes mig emellertid icke erforderlig.

I ett andra stycke har på yrkande av socialstyrelsen införts en bestämmelse

om rätt för länsstyrelse att tillfälligt omhändertaga straffriförklarad, om vars

intagning på vårdanstalt är fråga. En liknande bestämmelse finnes i 25 §

alkoholistlagen.

26 §.

Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande lag medan utredningsförslaget

(24 §) innehåller en föreskrift för länsstyrelsen att, där någon omhändertagits

av polismyndigheten, utan uppskov pröva, om han fortfarande

skall vara omhändertagen, beredas interimistisk vård eller frigivas. Föreskriften

har med någon jämkning upptagits i paragrafens första stycke. Socialstyrelsen

har föreslagit, att den skulle kompletteras med en regel, som hindrade

länsstyrelserna att dröja oskäligt länge med avgörandet. En sådan regel

har införts i andra stycket.

27-28 §§.

Paragraferna innehåller de bestämmelser om förhör inför länsstyrelsen i

ärende om tvångsintagning, som utförligt behandlats i det föregående. Här

skall endast några speciella frågor beröras.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Eungl. Maj:ts proposition nr 159.

Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelse, hämtning och annan

påföljd av ntevaro föreslår utredningen (25 § tredje stycket) vissa ändringar

motsvarande vad som föreslagits i fråga om förfarandet inför nykterhetsnämnd.

Då de sålunda förordade förenklingarna i huvudsak synes väl

avvägda, tillstyrker jag att de genomföres med vissa jämkningar. I likhet

med vad f. n. gäller bör sålunda hämtning av vederbörande alkoholmissbrukare

kunna ske om han blott kallats till förhör så tidigt, att han kan inställa

sig å förelagd dag. I fråga om person, som skall höras upplysningsvis, synes

den nuvarande bestämmelsen böra bibehållas, att han ej må hämtas förrän

det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås till inställelse. Även

person, som bor på annan ort än den, där förhöret skall hallas, bör kunna

kallas till förhör och för sådant fall torde regeln, att handräckning för hämtr

ning skall kunna meddelas, så snart han ej inställer sig å förelagd dag, vara

alltför rigorös. Sedan försök att genom vitesförelägganden få honom att inställa

sig misslyckats, bör han däremot kunna hämtas, där han kallats så

tidigt, att han kan komma den bestämda dagen.

I 28 § har i enlighet med vad som förordats av poliskammaren i

Halmstad och Föreningen Sveriges landsfogdar åldersgränsen för den, som

på grund av sin ålder må avvisas från förhör i intagningsärende, höjts från

18 till 21 år. Sistnämnda åldersgräns har för domstolsprocessens del fastslagits

i 5 kap. 2 § rättegångsbalken.

Styrelsen för polisskolan i Göteborg anser att polismyndighet, som är

sökande, bör få närvara vid förhör inför länsstyrelse i likhet med vad som

föreslagits för nykterhetsnämndemas del. Med anledning härav vill jag endast

framhålla, att sökanden självfallet bör underrättas om att länsstyrelsen

ämnar hålla förhör. Någon uttrycklig föreskrift härom torde icke erfordras.

I fråga om rätten att närvara i det fall, att förhöret äger rum inom stängda

dörrar, bör för polismyndigheten gälla den allmänna regeln, att länsstyrelsen

kan medgiva tillträde, om vederbörandes närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret.

29 §.

Denna paragraf reglerar länsstyrelses rätt att förordna om förhör inför

domstol. Paragrafen motsvaras av 22 § gällande lag och 26 § utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser bestämmelsen onödig.

Länsstyrelsen borde i stället själv få höra vittnen på ed. Länsnykterhetsnämnden

i Kronobergs län avstyrker bestämt att paragrafen bibehålies. Nämnden

anför:

Erfarenheten talar för att nykterhetsvårdens sak ingenting skulle ha att

vinna på att denna förhörsmetod till någon del knäsättes i alkoholistlagen.

Därtill är själva begreppet domstol i allmänhetens ögon alltför intimt förknippat

med begreppet brott. Den praxis som hittills tillämpats i detta hänseende

plus den ökade möjlighet, som följer med det mera generella tillämpandet

av förhörsmetoden synes nämnden vara fullt tillfredsställande och

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

någonting av värde därutöver skulle sannolikt ej vara att vinna med de före
slagna

domstolsförhören.

Ytterligare sju länsstyrelser samt länsnykterhetsnämnden i Jämtlands län

förordar mer eller mindre bestämt, att länsstyrelsen tillerkännes befogenhet

att höra vittnen på ed.

Överståthållarämbetet anser att den nuvarande möjligheten att anordna

förhör vid domstol bör bibehållas även såvitt angår person, som skall höras

upplysningsvis, om denne bor så avlägset att hans hörande vid länsstyrelsen

är förenat med oskälig omgång eller kostnad.

Departementschefen.

Länsstyrelserna har f. n. ej befogenhet att höra vittnen på ed. Tillerkändes

länsstyrelserna en sådan befogenhet, vore det uppenbarligen onödigt att bibehålla

möjligheten för dem att i mål om tvångsintagning på alkoholistanstalt

begära vittnesförhör vid domstol. Emellertid torde en befogenhet av så principiell

betydelse för den administrativa processens karaktär som rätten att

höra vittnen på ed icke böra införas på ifrågavarande begränsade område.

Jag kan alltså ej tillstyrka ett yrkande att upphäva förevarande stadgande.

I likhet med överståthållarämbetet anser jag att även bestämmelsen om förhör

i visst fall vid domstol med person, som skall höras upplysningsvis, bör

kvarstå. Det nuvarande stadgandet bör alltså utan ändring överföras till den

nya lagen. I enlighet med vad utredningen förordat har det dock kompletterats

med en föreskrift om att sökanden och den om vars intagning är fråga

skall underrättas om förhöret. Vidare har i ett andra stycke efter mönster av

en motsvarande bestämmelse i 39 § 3. sinnessjuklagen införts en föreskrift

att rätten äger förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. En

utvidgad möjlighet härtill i förhållande till vad som gäller enligt 5 kap. 1 §

rättegångsbalken och lagen den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av

offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar torde nämligen

vara erforderlig för att säkerställa samma sekretess för domstolsförhörets del,

som enligt vad förut anförts gäller för handläggningen inför länsstyrelsen.

30 §.

I denna paragraf är upptagna regler om ersättning till vittne och upplysningsvis

hörd person. I enlighet med vad utredningen föreslagit (28 §}

har hänvisning skett till vad som finnes stadgat om ersättning av allmänna

medel till vittne, dock att ersättningen alltid skall stanna å statsverket.

Hänvisningen avser stadgandena i lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Socialstyrelsen har förordat, att även resekostnader för alkoholmissbrukaren

själv skall åvila statsverket i de fall muntligt förhör äger rum. Jag

finner emellertid ej skäl att i detta begränsade sammanhang taga upp denna

fråga till närmare behandling. Spörsmålet synes vara av principiell betydelse

och dess lösning torde kräva särskild utredning. Att märka är att en sva
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. May.ts proposition nr 159.

rande i brottmål, som icke är häktad, endast — och för övrigt ej under alla

förhållanden — kan få ersättning för resekostnad, om han åtnjuter fri rättegång

och förelagts att infinna sig personligen vid rätten. Ersättningen skall

härvid ej heller alltid stanna å statsverket utan den tilltalade kan förpliktas

återgälda densamma.

31 §•

Denna paragraf upptager med några smärre jämkningar stadgandet i 24 §

första stycket gällande lag. Motsvarande bestämmelse i utredningens förslag

är 29 §.

32 §.

Till denna paragraf har överförts bestämmelsen i 26 § gällande lag om

delgivning m. m. av länsstyrelses slutliga beslut i ärende om tvångsintagning.

I motsats till utredningen, i vars förslag motsvarighet till paragrafen saknas,

anser jag nämligen att en dylik bestämmelse bör införas i själva lagen. Den

har kompletterats med en regel, att skriftlig delgivning av beslutet med alkoholmissbrukaren

kan underlåtas om beslutet tillkännagives vid förhör i dennes

närvaro.

Underrättelse om beslutet skall f. n. översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen eller, om annan nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd. Då nämnden i hemortskommunen alltid torde ha

ett visst intresse av att få kännedom om tvångsåtgärder mot i kommunen

hemmahörande alkoholmissbrukare, föreslås att bestämmelsen ändras så, att

denna nämnd alltid underrättas.

33 §•

Paragrafen överensstämmer i sak med 27 § gällande lag och 30 § i utredningens

förslag.

34 §.

Enligt 28 § första stycket alkoholistlagen har sökanden i ärende om intagning

på alkoholistanstalt att föranstalta om verkställighet av beslutet, där

ej annat följer av vad som stadgas i 29 §. I nämnda paragraf föreskrives att

länsstyrelsen skall ombesörja verkställigheten i fråga om farliga och kringflackande

alkoholister, straffriförklarade samt alkoholister, som anmäles av

åklagare i anledning av uppkommen fråga om förvandling av fylleriböter. I

samtliga de fall, där polismyndigheten kan göra ansökan, verkställes sålunda

beslutet genom länsstyrelsens försorg. Utredningen har föreslagit, att denna

ordning skall bibehållas men sammanfört bestämmelserna i en paragraf, 31 §.

Socialstyrelsen anför i anledning av detta förslag:

Det kan inte råda någon tvekan om att det bör ankomma på länsstyrelsen

att föranstalta om verkställigheten av slutligt beslut om tvångsintagning

rörande farliga och straffriförklarade alkoholmissbrukare samt rörande alkoholmissbrukare,

som tillika äro lösdrivare. Av praktiska skäl är det ända
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

målsenligt, att samma regel gäller i fråga om annan missbrukare, rörande

vilken polismyndighet enligt 17 § har gjort ansökan om tvångsintagning.

Däremot synas icke tillräckliga skäl föreligga för att bibehålla den hittillsvarande

ordningen, enligt vilken länsstyrelsen jämväl skall ombesörja verkställigheten

i de fall, då länsstyrelsens beslut har tillkommit efter anmälan,

som åsyftas i 8 § sista stycket i lagförslaget. Dessa s. k. åklagaranmälda återfallsfyllerister

skilja sig icke från andra återfallsfyllerister. Grunden till att

gällande lag likväl ålägger länsstyrelsen att ombesörja verkställigheten

rörande dem är, att vården här inträder i stället för ett frihetsstraff (förvandlingsstraff).

Anstånd med verkställigheten medgives emellertid, på förslag

av vederbörande nykterhetsnämnd, i fråga om de åklagaranmälda återfalls

fylleristerna i lika stor utsträckning som beträffande andra återfallsfyllerister,

där nykterhetsnämnden själv äger besluta härom. Enligt utredningens

förslag kommer den hittillsvarande olikheten i fråga om vårdkostnadsansvarigheten

mellan dessa två grupper av återfallsfyllerister icke längre att bestå.

Dessa omständigheter tala enligt socialstyrelsens mening för att verkställigheten

av intagningsbeslut rörande åklagaranmälda återfallsfyllerister skall ankomma

på nykterhetsnämnden.

Departementschefen.

Socialstyrelsen har förordat vissa jämkningar i vad f. n. gäller i fråga om

verkställighet av intemeringsbeslut. Bl. a. borde från länsstyrelserna till

nykterhetsnämndema överföras skyldigheten att låta verkställa beslut om

tvångsintagning av åklagaranmälda återfallsfyllerister. En sådan ordning

torde emellertid vara mindre lämplig av det skälet, att den skulle medföra

befogenhet för nykterhetsnämnd att bevilja villkorligt anstånd med verkställighet

av ett beslut, som träder i stället för en dom på förvandlingsstraff.

Underlåter nykterhetsnämnd att göra ansökan om tvångsintagning i dylikt

fall, skall nämligen åklagaren enligt 11 § lagen om verkställighet av bötesstraff

föra talan om böternas förvandling.

I övrigt kan jag biträda socialstyrelsens förslag till avfattning av förevarande

paragraf.

35-36 §§.

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om villkorligt anstånd med verkställandet

av beslut om tvångsintagning (35 § 1 mom.), övervakning och lydnadsföreskrifter

i samband med sådant anstånd (36 §) samt förverkande av

villkorligt anstånd (35 § 2 mom.). Motsvarande bestämmelser i utredningens

förslag är 32—35 §§.

Något stadgande, som uttryckligen giver nykterhetsnämnd rätt att bevilja

villkorligt anstånd med verkställighet av länsstyrelses intemeringsbeslut finnes

ej i alkoholistlagen. Vid lagens framläggande framhöll emellertid departementschefen

(prop. 164/1931 s. 75) att sådant anstånd kunde ordnas

mera formlöst, ehuru det naturligen icke vore något hinder, att nämnden

fattade särskilt beslut att låta anstå med verkställigheten. Nämndens befogenheter

härutinnan framgår av 28 § andra stycket, enligt vilket stadgande

nykterhetsnämnd, som har att verkställa intemeringsbeslut, äger ställa veder
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

börande under övervakning, där ej beslutet blir »omedelbart verkställt». —

Ankommer det på länsstyrelsen att föranstalta om verkställigheten, äger länsstyrelsen

enligt uttryckligt stadgande i 29 § medgiva villkorligt anstånd därmed,

där det av särskild anledning kan antagas att den, som beslutet avser,

skall låta sig rätta utan att han tages in på alkoholistanstalt. Även länsstyrelsen

kan i samband med att anstånd beviljas ställa vederbörande under

övervakning. Oberoende av om nykterhetsnämnd eller länsstyrelse forordnat

om övervakning kan denna fortgå under högst ett år eller dar fråga ar

om en åklagaranmäld alkoholist två år från beslutet. Denna föreskrift sammanhänger

med bestämmelsen i 31 §, att beslut om intagande å, alkoholistanstalt

förfaller, om verkställigheten ej påbörjats inom angivna tider.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att en enhetlig regel införes av innebörd,

att underlåtenhet att verkställa förordnande om tvångsintagning alltid

skall föregås av ett formligt beslut om villkorligt anstånd, meddelat av den

myndighet, som svarar för att förordnandet verkställes (32 § första stycket).

Utredningens förslag innebär vidare sakliga nyheter i flera hänseenden. Sålunda

föreslår utredningen, att länsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, skall

få förordna om anstånd även i sådana fall, där verkställigheten ankommer på

nykterhetsnämnden och denna därför enligt den nyssnämnda huvudregeln

också skulle besluta om anståndet. Bestämmelser härutinnan har upptagits

i 32 § andra stycket i förslaget. Som exempel på vad som åsyftas med stadgandet

nämner utredningen det fall, att länsstyrelsen finner det vara sannolikt,

att en alkoholist skall komma att bättra sig utan att ett interneringsbeslut

verkställes men icke är övertygad om att nykterhetsnämnden är av

samma uppfattning. — Enligt förslaget skall vidare övervakare alltid utses

för den, som erhållit villkorligt anstånd (34 §). Dessutom borde enligt utredningens

mening i samband med beslut om anstånd kunna föreskrivas

vissa speciella villkor för anståndet, av utredningen benämnda lydnadsföreskrifter,

av i princip samma karaktär som de föreskrifter, som f. n. kan

meddelas vid utskrivning från alkoholistanstalt, och jämförliga med de särskilda

villkoren vid s. k. kvalificerad villkorlig dom i brottmål. Föreskrifterna

skulle sålunda avse vederbörandes sysselsättning, vistelseort eller

annat och har exemplifierats i lagen efter mönster av 15 § kungörelsen den

27 maj 1932 (nr 215) med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.

Bland exemplen är under c) upptagen en föreskrift att iakttaga fullständig

avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker samt, där det prövas vara

till gagn, ingå i nykterhetsförening (35 §). Slutligen må nämnas, att enligt

förslaget den myndighet, som beslutat om villkorligt anstånd, också äger

förklara anståndet förverkat (33 §).

Utredningens förslag är såvitt angår 32 § andra stycket icke enhälligt, i

det att ledamoten Hedvall anser att detta stycke borde utgå. Han framhåller

att bestämmelsen syntes gå stick i stäv med den önskvärda utvecklingen

och utgöra ett allvarligt avsteg från vad som under den nuvarande lagens giltighetstid

visat sig vara förnuftigt och ändamålsenligt. Han anför vidare bl. a.:

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

Nagra exempel på att nykterhetsnämnd i oträngt mål verkställt länsstyrelsens

beslut om tvångsintagning ha icke påvisats.

Majoriteten synes ha förbisett eller icke tillräckligt beaktat de garantier,

som redan finnas mot ett förhastat verkställande av meddelat tvångsintagningsbeslut.

Självfallet ligger den starkaste garantien däri, att beslut icke

meddelas utan fullständig utredning och laga grund. Men skulle länsstyrelsen

i något fall vilja att nykterhetsnämnden ytterligare tänker på saken,

innan beslutet verkställes, kan länsstyrelsen förordna att beslutet icke får

verkställas, innan detsamma vunnit laga kraft. Därigenom tvingas nämnden

att fundera på saken ännu en månad. Beslut om tvångsintagning sändas ju

dessutom numera vanligen i avskrift till länsnykterhetsnämnden, som således

får kännedom om ärendet, om den icke redan förut har det.

Frågan om vilken myndighet, som skall besluta om anstånd med verkställandet

av ett interneringsbeslut och förverkande av anståndet har berörts

i ett stort antal remissyttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att länsstyrelsen i samband med

förordnande om tvångsintagning alltid bör vara skyldig att taga ställning

till fragan om villkorligt anstånd. Den som förordnandet avser syntes nämligen

kunna göra anspråk på att i beslutet alltid få besked, huruvida detsamma

skall verkställas omedelbart eller icke. Där anstånd meddelats borde

det vidare stå länsstyrelsen fritt att förordna, att det skall ankomma på

nykterhetsnämnden att i förekommande fall förklara anståndet förverkat.

Jämväl socialstyrelsen ifrågasätter, om icke länsstyrelsen borde kunna

uppdraga åt nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd,

även om anståndet medgivits av länsstyrelsen. Liksom flertalet övriga remissinstanser

har socialstyrelsen intet att erinra mot den föreslagna bestämmelsen

i 32 § andra stycket men understryker att den bör användas endast i undantagsfall.

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

Länsstyrelsen har vid. sin handläggning av tvångsintagningsärenden vid ett

flertal fall funnit, att hjälpåtgärder visat sig resultatlösa, men att vissa utsikter

synts föreligga för att alkoholisterna skulle låta sig rättas av hotet

om verkställigheten av ett meddelat intagningsbeslut. Länsstyrelsen brukar

i dylika fall inhämta nykterhetsnämndens yttrande huruvida nämnden avser

att omedelbart låta verkställa ett eventuellt intagningsbeslut. I de fall nämnden

därvid förklarar, att den ämnar låta verkställigheten bero på alkoholistens

uppförande efter utslagets meddelande, brukar länsstyrelsen intaga sagda

uPPSift i utslaget. På detta sätt har länsstyrelsen i själva verket redan praktiserat

ett villkorligt intagningsförordnande. Länsstyrelsen anser det emellertid

lämpligt, att länsstyrelserna i enlighet med förslaget gives rätt att —

oavsett nykterhetsnämndens ståndpunkt — kunna förordna om villkorligt

anstånd i alla beslut om tvångsintagning. Länsstyrelsen kan emellertid ej

tillstyrka 33 § i förslaget att det skall ankomma på vederbörande länsstyrelse

att förklara anståndet förverkat i de fall verkställigheten av utslaget

skall ske genom nykterhetsnämndens försorg. Ett dylikt stadgande synes i

hög grad minska effektiviteten av det villkorliga tvångsintagningsbeslutet.

Beslut angående förverkande av dylikt anstånd bör i stället tillkomma den

myndighet, som har att verkställa beslutet om tvångsintagning. Därest besvärsrätt

gives över ett dylikt förverkandebeslut, som bör kunna verkställas

omedelbart, synes den enskildes rättssäkerhet ej bliva åsidosatt härigenom.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Länsstyrelsen i Gotlands län, tretton länsnykterhetsnämnden, elva nykterhetsnämnder,

stadsfullmäktige i Göteborg och några organisationer, bl. a.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet, har anslutit sig till den av herr Hedvall

avgivna reservationen vid utredningens förslag och anser sålunda, att 32 §

andra stycket i detta förslag bör utgå. I allmänhet har härvid de av reservanten

anförda skälen åberopats.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län ifrågasätter att det överlämnas

till länsnykterhetsnämnden att bedöma frågan, om ett villkorligt anstånd

borde förklaras förverkat.

Förslaget att införa möjlighet att i samband med beslut om anstånd meddela

särskilda lydnadsföreskrifter har berörts i några yttranden. Sålunda anför

direktören för alkoholistanstalten å Venngarn:

Det synes tveksamt om benämningen lydnadsföreskrifter är så lämplig

enär den kan vara ägnad att framkalla trotsreaktioner. I princip få föreskrifterna

anses vara ett led i vårdbehandlingen och böra icke såsom vid villkorlig

dom ha repressiv karaktär. Då fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker allmänt erkännes som ett obligatoriskt villkor för att den

forne alkoholmissbrukaren skall kunna föra ett nyktert liv, synes i lagtexten

föreskriften om iakttagande av sådan avhållsamhet böra placeras först. Möjligen

kunde denna föreskrift redan i lagen angivas såsom obligatorisk samtidigt

som det uttryckligen stadgades, att övriga föreskrifter skulle meddelas

efter individuell prövning i varje särskilt fall. Nu synes nämligen sådana föreskrifter

slentrianmässigt meddelas så gott som alltid utan hänsyn till om de

äro erforderliga.

Liknande synpunkter har anförts av De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation.

Departementschefen.

Innan ett intemeringsbeslut meddelas bör såväl enligt gällande lag som

enligt förslaget i regel prövas om det finns utsikt att återföra vederbörande

till ett nyktert liv genom övervakning eller hjälpåtgärder. Det kan därför

synas som om det icke skulle föreligga något behov av bestämmelser, som

medgiver uppskov med verkställande av beslutet. En förutsättning för detsamma

är ju att man misslyckats med åtgärder inom ramen för den öppna

vården, att sådana uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller att försök härmed

icke kan avvaktas med hänsyn till vederbörandes farlighet. Emellertid

har själva intemeringsbeslutet otvivelaktigt en icke ringa preventiv verkan.

En alkoholist torde på ett helt annat sätt inse hur allvarlig hans situation

är, om länsstyrelsen förordnat om hans internering, än om han endast ställts

under övervakning eller blivit föremål för hjälpåtgärder. Med hänsyn härtill

lär det ej sällan kunna antagas, att han skall låta sig rätta utan att beslutet

verkställes så länge hotet om att detta när som helst kan ske svävar

över honom. Det har därför icke heller ifrågasatts annat än att i den nya

lagen bibehålla möjligheten att medgiva villkorligt anstånd med verkställandet

av ett intemeringsbeslut. Emellertid är det av vikt att bestämmel
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

serna härom utformas så att det angivna syftet verkligen främjas. Samtidigt

bör rättssäkerhetssynpunkten fasthållas. Ur denna synpunkt synes den nuvarande

ordningen att nykterhetsnämnd, som har att verkställa ett förordnande

om tvångsintagning, utan formligt beslut därom kan dröja ända upp

till ett år med att låta internera vederbörande, vara mindre tillfredsställande.

Ett uppskov med verkställigheten, som ej är rent tillfälligt eller betingat av

platsbrist e. d., bör alltid föregås av ett uttryckligt beslut om villkorligt

anstånd.

Härvid uppkommer frågan vilken myndighet som bör meddela detta beslut.

I den mån sådant beslut överhuvud förekommer tillämpas f. n. den

ordningen att anståndet beviljas av den myndighet, som har att föranstalta

om verkställigheten, d. v. s. av nykterhetsnämnden i samtliga fall

där nämnden gjort ansökan och det ej är fråga om åklagaranmälda, farliga

eller kringflackande alkoholister, samt av länsstyrelsen i övriga fall. Demia

ordning — som förordats av en reservant inom utredningen -—• synes emellertid

vara behäftad med vissa olägenheter. Den hindrar sålunda en länsstyrelse,

som finner beslut om tvångsintagning förenat med villkorligt anstånd

med verkställigheten vara den lämpligaste åtgärden i ett av nykterhetsnämnd

anhängiggjort interneringsärende, att förordna därom och detta även

om det är för länsstyrelsen känt att nykterhetsnämnden har en annan uppfattning

i verkställighetsfrågan. Särskilt med hänsyn till att länsstyrelsen

genom den föreslagna ökade muntligheten vid handläggningen av dessa ärenden

får större möjligheter att allsidigt bedöma fallen, synes denna konsekvens

otillfredsställande. I vissa fall torde vidare ett av länsstyrelsen i samband

med intemeringsbeslutet beviljat anstånd ha större preventiv effekt än

ett anstånd meddelat av nykterhetsnämnd. Med hänsyn till dessa olägenheter

med den nu tillämpade ordningen synes denna icke böra bibehållas oförändrad.

Utredningens majoritet har också föreslagit, att länsstyrelsen i särskilda

fall skulle få bevilja anstånd i fråga om ett interneringsbeslut, vars verkställande

ankommer på nykterhetsnämnd. I ett yttrande har ifrågasatts, om

icke länsstyrelsen i samband med varje interneringsbeslut borde pröva frågan

sm villkorligt anstånd med verkställigheten. Sistnämnda ordning torde

emellertid alltför mycket avvika från gällande principer för fördelningen

av befogenheterna mellan de olika myndigheterna inom nykterhetsvården. Utredningens

förslag synes mig utgöra en lämpligt avvägd lösning av den nu

diskuterade frågan. Jag vill därför förorda att i 35 § 1 mom. upptages ett

stadgande motsvarande 32 § utredningsförslaget.

Länsstyrelse, som beviljat villkorligt anstånd, äger enligt gällande lag

även förklara anståndet förverkat. Infördes, som utredningen föreslagit, en

generell regel av motsvarande innebörd, skulle den nyss förordade bestämmelsen

i 35 § 1 mom. medföra, att länsstyrelsen i vissa fall hade att pröva

giltigheten av anstånd med verkställigheten av ett beslut, som skall verkställas

av nykterhetsnämnd. Detta kommer att komplicera och försena handläggningen

av förverkandefrågan i dessa fall. Med hänsyn härtill bör, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

bl. a. socialstyrelsen förordat, den av utredningen föreslagna generella regeln

kompletteras med ett stadgande, att länsstyrelsen äger uppdraga åt nykterhetsnämnden

att i visst fall besluta om förverkande av ett av länsstyrelsen

medgivet anstånd.

Beslut om förverkande av villkorligt anstånd torde städse böra få överklagas.

Verkställigheten bör emellertid icke få uppskjutas ytterligare genom

att besvär anföres. Föreskrift härom har upptagits i andra stycket av 35 §

2 mom.

Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att den myndighet, som

förordnar om villkorligt anstånd, i samband härmed alltid skall ställa vederbörande

under övervakning. Härvid bör bestämmelserna i 16 och 17 §§ äga

motsvarande tillämpning. Förordnande om övervakning i samband med villkorligt

anstånd bör dock aldrig avse längre tid än interneringsbeslutet är

giltigt d. v. s., enligt vad som föreslås under 39 §, ett år eller i fråga om

åklagaranmäld återfallsfyllerist två år efter beslutets meddelande.

Den preventiva effekten av ett beslut om anstånd med internering förstärkes

tydligen om anståndet förknippas med särskilda lydnadsföreskrifter.

Utredningens förslag att efter mönster av vad som gäller vid utskrivning från

alkoholistanstalt införa lagstadgad möjlighet härtill har också lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Ehuru jag hyser viss tvekan om nykterhetsnämndernas

möjligheter att alltid kunna rätt bedöma och avgöra de svåra

och i enskilda medborgares liv och frihet djupt ingripande frågor, som avses

med sådana föreskrifter, vill jag därför likväl tillstyrka utredningens förslag.

Möjligheterna torde emellertid böra utnyttjas med varsamhet och efter noggrann

prövning i varje särskilt fall. Härvid bör syftet att återföra vederbörande

till ett nyktert liv alltid fasthållas och föreskrifter, som betingas av

andra motiv, bör icke komma i fråga. Såsom framhållits i ett förut återgivet

uttalande av direktören för alkoholistanstalten å Venngarn får föreskrifterna

nämligen anses vara ett led i vården och ej ha repressiv karaktär. Termen

lydnadsföreskrifter torde dock kunna användas utan hinder härav.

Vid utformningen av bestämmelserna om lydnadsföreskrifter, som upptagits

i andra—fjärde styckena av 36 §, har bl. a. på grund av vad som anförts

i nyssnämnda yttrande vissa jämkningar gjorts i den av utredningen

föreslagna lydelsen. Då det synes mindre lämpligt att som villkor för anstånd

med verkställighet föreskriva att vederbörande ingår i nykterhetsförening,

har detta exempel på innehållet i lydnadsföreskrifter uteslutits.

37 §.

Paragrafen motsvarar 37 § i utredningens förslag och upptager i huvudsakligen

oförändrad form stadgandet i 29 § tredje stycket gällande lag.

38 §.

Till denna paragraf har överförts 38 § i utredningens förslag, som innebär

en omarbetning av redaktionell natur av 30 § alkoholistlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

39 §.

Detta stadgande upptager utan saklig ändring bestämmelsen i 31 § gällande

lag om giltighetstiden av ett intemeringsbeslut. På hemställan av

direktören för alkoholistanstalten å Venngarn har ett förtydligande tillägg

skett i syfte att utmärka att vederbörande måste ha intagits å anstalten inom

ett resp. två år efter beslutets meddelande för att detta skall gälla. Jag finner

ej skäl biträda utredningens förslag (36 §) om slopande av den längre giltighetstiden

för beslut som avser åklagaranmäld återfallsfyllerist. Såsom antytts

under 34 § träder nämligen interneringen för en sådan alkoholist i viss

mån i stället för förvandlingsstraff för böter. Prövotiden för en villkorlig

dom, som avser sådant straff, är två år. Villkorligt anstånd med verkställandet

av motsvarande intemeringsbeslut bör icke gälla kortare tid.

Anstaltsvård och eftervårdamle verksamhet.

De under denna rubrik upptagna 40—58 §§ innefattar i huvudsak endast

formella jämkningar i bestämmelserna i 5 kap. gällande lag och överensstämmer

i stort sett med vad utredningen föreslagit under 39—-58 §§. Då

det specialsjukhus för alkoholister, som i propositionen med förslag till

materiell upprustning av nykterhetsvården (nr 159) föreslås skola inrättas, på

där närmare angivna skäl avses skola bli fristående från den allmänna anstaltsorganisationen

har av utredningen föreslagna regler rörande sådant sjukhus

ej medtagits i departementsförslaget.

40-41 §§.

Dessa paragrafer upptager bestämmelser om anstaltsorganisationen och

tillsynsmyndigheten. De motsvaras i gällande lag av 32—33 §§ och i utredningens

förslag av 39—40 §§.

I samband med att utredningen såsom förut redovisats förordat inrättande

av särskilda sjukhus för alkoholmissbrukare och deras inordnande i anstaltsorganisationen

har utredningen föreslagit vissa ändringar i benämningarna å

de olika enheterna inom denna. Såsom ett gemensamt namn för samtliga anstalter

— även sjukhusen — har införts »allmän vårdanstalt» medan de nuvarande

alkoholistanstalterna enligt förslaget benämnes »vårdhem».

Till motivering av benämningen vårdhem har utredningen bl. a. anfört:

Allvarligare klagomål över de yttre anstaltsanordningarna ha icke egentligen

avhörts. Lantgården, som ju utgör ramen för de flesta anstalter inom

den slutna nykterhetsvården, kan eller bör åtminstone kunna skänka de

yttre förutsättningarna för trivsel och skapa hemprägel över de intagnas

tillvaro. Torftigheten i miljön på flera anstalter måste dock allvarligt påtalas.

Utredningen anser av olika delvis berörda skäl nödvändigt, att

tjänliga åtgärder vidtagas för att befrämja en utveckling av den slutna vårdens

utformning från anstalt med allt av tristess och opersonlig kollektivitet,

som detta begrepp gärna drager med sig, till vårdhem, i vilken benämning

utredningen vill inlägga så mycket av den personliga omvårdnad och det

personliga intresse för individen, som över huvud är möjligt att skänka på

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 209

en institution av detta slag. Begreppet »anstalt» bör därför så långt detta

låter sig göra utmönstras ur nykterhetsvårdens terminologi.

De angivna riktlinjerna har ej föranlett någon erinran av socialstyrelsen,

som tillstyrker att alkoholistanstalterna benämnes vårdhem.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn finner däremot denna benämning

mindre lycklig i varje fall för Yenngarnsanstaltens del. En lämpligare

beteckning för denna anstalt vore »statens vårdanstalt å Yenngarn för

alkoholmissbrukare», varvid tillägget »för alkoholmissbrukare» icke behövde

användas i dagligt tal. De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation

anser att i lagen endast borde talas om vårdanstalt.

Styrelsen för Kxiröns alkoholistanstalt framhåller i detta sammanhang vikten

av att anstaltsstyrelsen som sådan hade tillgång till medicinsk sakkunskap.

Det funnes alltjämt anstaltsstyrelser, där anstaltens läkare icke vore

ledamot. Läkarens ställning och funktion vid anstalterna borde vidare om

möjligt fixeras i lag.

Vid behandlingen av bestämmelsen att anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att besluta om försökspermission (jfr 49 §

departementsförslaget) har direktören för alkoholistanstalten å Venngarn

även tagit upp frågan om befogenheterna för föreståndare vid avdelning av

anstalt samt anfört:

Om Venngarnsanstalten enligt utredningens förslag utökas med sjukavdelning

och sluten avdelning samt anstalten för kvinnor å Haknäs formellt

inordnas som en avdelning av Venngarnsanstalten, synes det lämpligt att läkare

eller annan som självständigt ansvarar för vården å sådan avdelning också

kunde erhålla uppdrag att besluta om permission, även om han icke är föreståndare

för anstalten. Möjlighet att giva sådant uppdrag åt avdelnmgsföreståndare

kunde kanske erhållas genom att bestämmelsen ändrades att avse

föreståndare vid anstalten eller också genom tillägg av orden eller särskild

avdelning därav.

Departementschefen.

1 likhet med utredningen anser jag det väsentligt att den slutna alkoholistvården

får så litet anstaltsprägel som möjligt och att den personliga

omvårdnaden sättes i förgrunden. I och för sig har jag därför intet att

erinra mot att detta markeras genom en annan benämning av anstalterna

t. ex. den av utredningen föreslagna »vårdhem». Yissa större statliga alkoholistanstalter

såsom Venngarn och Svartsjö har emellertid en sådan karaktär,

att beteckningen »hem» icke är lämplig. Då en gemensam benämning

på samtliga anstalter bör finnas och det synes angeläget att i varje fall behandlingens

karaktär av vård kommer till uttryck däri, vill jag i stället föreslå

att de nuvarande alkoholistanstalterna betecknas vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Där missförstånd ej kan uppstå bör den förkortade benämningen

»vårdanstalt» kunna användas och mindre anstalter kan givetvis

liksom hittills skett använda sitt särskilda namn, i vilket för övrigt ordet

»hem» i allmänhet ingår.

14—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

I 40 § har införts en uttrycklig bestämmelse att föreståndare skall finnas

vid varje allmän vårdanstalt och att särskild föreståndare kan tillsättas vid

avdelning av anstalt. Där så sker skall vad i lagen stadgas om föreståndare

för anstalten äga tillämpning å föreståndare för avdelningen.

Däremot har jag icke funnit nödvändigt att i lag reglera anstaltsläkarens

befogenheter. Bestämmelser härom torde liksom hittills få meddelas i administrativ

ordning.

42 §.

Paragrafen har utan saklig ändring överförts från 35 § i gällande lag.

Det synes ej finnas anledning att som utredningen föreslagit (41 §) i lagen

beröra frågan om placeringen på anstalt.

43 §.

Denna paragraf upptager stadgandet i 34 § alkoholistlagen med vissa tilllägg,

i huvudsak utformade i överensstämmelse med 42 § i utredningens

förslag. Jämkningen i tredje stycket i förhållande till sistnämnda stadgande

är föranledd av uttalanden bl. a. från De erkända alkoholistanstalternas

centralorganisation, som framhållit att den av utredningen använda benämningen

»ersättning för arbete» icke fullt täckte vad som åsyftades.

44 §.

I detta stadgande har utan någon väsentlig ändring i sak upptagits bestämmelsen

i 36 § gällande lag om tiden för tvångsintagens vård på anstalt.

Såsom en särskild beteckning för den längsta tid kvarhållande kan ske har

införts termen vårdtid, vilken såsom socialstyrelsen framhållit synes lämpligare

än den av utredningen i motsvarande stadgande (43 §) använda beteckningen

kvarhållningstid.

Det har ifrågasatts bl. a. av länsstyrelsen i Östergötlands län att föreskriva

en viss minimitid för vården av farliga och straffriförklarade alkoholmissbrukare.

Att kvarhålla en alkoholist på anstalt under en viss minimitid,

även om det kan antagas att han efter utskrivning dessförinnan skulle

föra ett nyktert liv, skulle emellertid, såsom utredningen påpekar, strida

mot själva vårdidén. Jag kan därför icke ansluta mig till berörda förslag.

I 49 § 1 mom. har emellertid införts en regel om rätten att påkalla försökspermission,

som torde få en viss betydelse i detta sammanhang. Till belysning

av dessa frågor må även hänvisas till de statistiska uppgifter om vårdtidens

längd, som finnes upptagna i en särskild bilaga (Bil. 5, s. 313 ff)

vid utredningens betänkande.

45 §.

Paragrafen, som motsvarar 37 och 57 §§ gällande lag och 44 § utredningens

förslag, innehåller regler om kvarhållande under högst två år ut
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

över den i föregående paragraf bestämda vårdtiden. Enligt 37 § andra

stycket gällande lag skall, där någon sålunda kvarhålles, frågan om hans

utskrivning upptagas till prövning minst en gång varje halvår. I 57 § föreskrives

att beslut om kvarhållande enligt 37 § samt om utskrivning av kvarhållen

person före den stadgade längsta tiden skall underställas socialstyrelsens

prövning.

Utredningen föreslår, att beslut om förlängd vårdtid skall meddelas för

högst sex månader i sänder. Föreskriften om underställning av beslut om

utskrivning i förtid har av utredningen uteslutits såsom obehövlig.

Ifrågavarande bestämmelse har berörts i några yttranden. Förste provinsialläkaren

i Kronobergs län anser det betänkligt att överhuvud föreskriva

en maximering av intagningstiden för de alkoholister, som avses med densamma.

Socialstyrelsen föreslår att förlängd vårdtid skall tillämpas även å lösdrivare

samt att bestämmelsen om underställning av utskrivningsbeslut rörande

intagna med förlängd vårdtid skall bibehållas, och berör i samband härmed

även frågan om utskrivning av straffriförklarade. Styrelsen anför:

Erfarenheterna från tillämpningen av gällande föreskrifter om kvarhållna

alkoholmissbrukare utvisa enligt socialstyrelsens mening, att hittillsvarande

ordning lämpligen bör gälla även framgent. X rätt stor omfattning har socialstyrelsen

nämligen funnit anledning att vägra fastställelse av beslut om föitidsutskrivning

av kvarhållen alkoholmissbrukare. Det har härvid i allmänhet

gällt försökspermitterade personer med abnorm alkoholreaktion eller stiafffriförklarade

för tidigare alkoholbrott. I icke så fa fall har det sedermeia

visat sig lyckligt, att vederbörande icke hade blivit förtidsutskriven, ity att

han har återfallit i alkoholmissbruk under den fortsatta försökspermissionen.

Det har då varit möjligt att snabbt återföra honom till anstalten, innan han

hunnit mera allvarligt förgripa sig på sin omgivning eller begå nya brott.

Vad beträffar förtidsutskrivning särskilt av straffriförklarade alkoholmissbrukare

synes det icke vara tillfredsställande att beslut härom skall kunna

meddelas av styrelsen för ett erkänt vårdhem och i varje fall foga överensstämmande

med formerna för utskrivning av straffriförklarade från smnes
^“socfalstyrelsen

vill i anslutning härtill föreslå lagfästande av en på styrelsens

anvisning tillämpad praxis, enligt vilken straffriförklarade icke tå

försökspermitteras eller utskrivas jämlikt 36 § nuvarande alkoholistlag utan

medgivande av socialstyrelsen. Denna anvisning har socialstyrelsen utfardat

till de allmänna alkoholistanstalterna med stöd av Kungl Majtts brev till

styrelsen den 11 december 1942 med anledning av en framställning från

professorn Alfred Petrén angående straffriförklarade alkoholmissbrukare

å allmänna alkoholistanstalter. I utlåtande oyer denna framställning förklarade

socialstyrelsen, att syftet med framställningen skulle kunna uppnäs utan

lagändring genom en anvisning från styrelsen till anstalterna av ovannamnd

innebörd. Denna styrelsens uppfattning godtogs av Kungl. Maj. .

Länsnykterhetsnämnden i Västernorrlands län, som anser att nykterhetsnämndens

utlåtande borde inhämtas före utskrivning av cn farlig alkoholist,

föreslår att ärendet skall underställas socialstyrelsen, om nämnden och anstaltsstyrelsen

hade olika, meningar i utskrivningsfrågan.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn och De erkända alkoholistanstalternas

centralorganisation tillstyrker däremot uttryckligen förslaget att

avskaffa skyldigheten att underställa beslut om utskrivning av kvarhållen

samt förutsätter att i samband härmed motsvarande skyldighet beträffande

straffriförklarade kommer att bortfalla.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att den nuvarande maximitiden för för

längt kvarhållande av vissa kategorier internerade bör bibehållas. Att införa

en helt obestämd vårdtid för dessa grupper skulle sannolikt vara till men

för behandlingen och torde icke vara pakallat ur någon av de synpunkter,

som uppbär interneringsinstitutet. Socialstyrelsens förslag att förlängd vårdtid

skall tillämpas jämväl å lösdrivare finner jag ej skäl biträda.

Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att ersätta den nuvarande

regeln angående omprövning minst en gång varje halvår av fråga om utskrivning

av kvarhållen med en bestämmelse att beslut om förlängd vårdtid

meddelas för högst sex månader i sänder. Med hänsyn till vad som enligt

52 53 §§ föreslås skola gälla i fråga om utskrivning synes emellertid denna

bestämmelse böra kompletteras med ett åläggande för anstaltsstyrelsen att

i god tid före den förlängda vårdtidens utgång pröva frågan om ytterligare

förlängning. Finner styrelsen härvid, att en dylik förlängning ej bör

ske, skall den internerade utan att särskilt beslut härom erfordras utskrivas

på slutdagen. Då sådan utskrivning vid vårdtidens utgång rimligen

ej bör kräva underställning till socialstyrelsen, torde en lagstadgad

skyldighet att underställa beslut om utskrivning före denna tids utgång

ej kunna få någon större betydelse. Underställningsplikten skulle ju

endast avse utskrivning under löpande sexmånadersperiod och vägrade socialstyrelsen

fastställa ett beslut om sådan utskrivning, hade anstaltsstyrelsen

endast att avvakta periodens slut. Jag kan därför ej biträda socialstyrelsens

krav på att bibehålla denna underställningsskyldighet. Det synes ej heller

föreligga skäl för att utvidga underställningsförfarandet. Skulle det befinnas

nödvändigt att föreskriva underställning beträffande vissa kategorier strafffriförklarade,

torde bestämmelse härom liksom hittills kunna meddelas i

administrativ ordning.

46—48 §§.

I dessa paragrafer har med några formella jämkningar upptagits bestämmelserna

i 38—40 §§ alkoholistlagen (45—47 §§ utredningsförslaget). Jag

finner ej skäl tillstyrka ett yrkande av bl. a. Karolinska institutets lärarkollegium

att utsträcka den längsta tid en internerad efter vårdtidens utgång

kan få frivilligt kvarstanna på anstalten utöver f. n. gällande fyra månader.

Såsom kollegiet påpekar, torde visserligen många äldre alkoholister behöva

kvarstanna betydligt längre på grund av sin allmänna sociala hjälplöshet.

Detta speciella vårdbehov synes emellertid få tillgodoses på annat sätt än

genom omhändertagande på allmän alkoholistanstalt.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

213

49 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om permission. Motsvarande stadganden

i gällande lag och i utredningens förslag är 41 resp. 48 §.

Sistnämnda paragraf innefattar nyheter i två hänseenden. 1) Enligt 1

mom. tredje stycket föreligger icke skyldighet att upptaga en framställning

om försökspermission till prövning, med mindre fyra månader förflutit från

det sökanden intogs på anstalt. 2) I 2 mom. lagfästes den tillfälliga permissionen

såsom en särskild form för permittering vid sidan av försökspermissionen.

— Till belysning av förslaget under 1) anför utredningen bl. a.:

I genomsnitt pågick vården för förstagångsfall under år 1945 ca 5 månader.

En påtaglig tendens har under senare år gjort sig gällande att minska de

effektiva vårdperioderna, vilket delvis torde sammanhänga med det ökade

behovet av arbetskraft i samband med försvarsberedskapen och den allmänna

arbetskraftsbristen efter krigets slut. Vårdhemsklientelet har ju nämligen

på grund av den stora efterfrågan på arbetskraft relativt snart kunnat

återplaceras i arbete ute i samhället. Utredningen vill dock starkt ifrågasätta,

om ej tendensen till allt starkare avkortning av den genomsnittliga

vårdtiden vid de allmänna vårdhemmen nu bör hejdas. Utredningens förslag

om möjlighet för styrelse för vårdanstalt att underlåta att pröva försökspermissionsansökan,

om ej fyra månaders vårdtid förflutit, får ses mot denna

bakgrund. Det ligger ju i sakens natur, att för en påverkan till nykterhet

och återvinnande av kroppslig och psykisk hälsa erfordras en icke alltför

kort tid. Å andra sidan måste givetvis vid bestämmande av vårdtidens längd

tillbörlig hänsyn städse tagas till den uppenbara nackdel en längre tids

isolering från samhället genom vistelse å ett vårdhem alltid medför.

Socialstyrelsen finner sistberörda förslag vara ägnat att giva anstalten ett

välbehövligt stöd för en lugn och obunden prövning av de särskilda fallens

individuella vårdbehov samt anför vidare:

Bestämmelsen får självfallet icke tagas till intäkt för en schablonmässig

minimitid av fyra månader, vilket socialstyrelsen för övrigt skulle ha möjlighet

att förebygga. Stadgandet torde nämligen vara att tolka så, att vägran

av anstaltsstyrelse eller anstaltsledning att upptaga permissionsframställning

inom fyramånaderstiden skall kunna överklagas hos socialstyrelsen; om

klaganden kan förebära särskilda skäl för sin framställning om försökspermission,

böra dessa givetvis bli föremål för prövning, i första hand av anstalten

och, om så icke skett eller vid negativ utgång, av socialstyrelsen.

Även om socialstyrelsen kommer att söka förhindra, att den föreslagna

bestämmelsen ger upphov till en faktisk minimitid för vården, är det troligt,

att bestämmelsen kommer att verka något förlängande på den genomsnittliga

vårdtiden. Detta är enligt socialstyrelsens mening önskvärt.

Länsnykterhetsnärnnden i Hallands län anser, att 48 § 1 mom. tredje

stycket bör avfattas så, att den intagne ej kan anse sig ha självklar rätt till

försökspermission efter fyra månaders vård.

Styrelsen för alkoholistanstalten Holmforshemmet anför:

För andra- eller flergångsintagna borde stipuleras en tid av 6 eller 8

månader innan anstaltsledningen vore skyldig upptaga till prövning frågan

om försökspermission. Inom anstaltsvården hade tidigare utkristalliserats en

viss praxis, att förstagångsintagna i allmänhet permitterades efter sex måna
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. May.ts proposition nr 159.

ders anstaltsvistelse och andra- eller flergångsintagna efter ett års anstaltsvård.

Sedan övergång till kortare vårdtider börjat tillämpas, proponera ej

blott förstagångsintagna på försökspermission efter högst fyra månaders

anstaltsvistelse utan även recidiverande interner. Det vore därför ett stöd

för anstaltsledningama, om preliminära minimitider i lagen angåves för

frågan om försökspermission.

Liknande synpunkter har framförts av styrelsen för alkoholistanstalten

Åsbrohemmet medan nykterhetsnämndens i Stockholm expedition ifrågasätter

att överlämna åt socialstyrelsen att avgöra när var och en av de olika anstalterna

vore skyldig att upptaga framställning om försökspermission till prövning.

Styrelsen för Kiiröns alkoholistanstalt förordar åter en förkortning av den

föreslagna tidrymden från fyra till tre månader och anser att även anstaltens

läkare bör ha rätt att bevilja permission.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn har berört den föreslagna

regeln om tillfällig permission och härvid ifrågasatt om icke i lagen borde

angivas, att med tillfällig permission avses permission under viss längsta

tid. Vid Venngarn hade föreståndaren beviljat tillfällig permission med stöd

av anstaltsstyrelsens bemyndigande, varvid tiden varit begränsad till sju

dagar.

Departementschefen.

På de av utredningen och socialstyrelsen anförda skälen vill jag förorda

en bestämmelse, att anstaltsstyrelse ej skall vara pliktig att pröva ansökan

om försökspermission förrän viss tid förflutit av vårdtiden. I frågan om

tidrymdens längd har olika förslag framkommit vid remissbehandlingen. För

egen del finner jag utredningens förslag att bestämma tiden till fyra månader

väl avvägt och tillstyrker detsamma. Vid beräkning av tiden skall bestämmelsen

i 46 § första stycket äga tillämpning. Det må vidare framhållas, att en

anstaltsstyrelse givetvis är oförhindrad att om den finner skäligt även

pröva inom fyramånaderstiden gjorda permissionsansökningar. Jag har intet

att erinra mot vad socialstyrelsen anfört om bestämmelsens tolkning på

denna punkt.

I likhet med vad hittills gällt bör anstaltsstyrelsen kunna uppdraga åt

föreståndaren att besluta om försökspermission. Då det icke torde vara

lämpligt att mer än en person på varje anstalt (avdelning av anstalt) har

sådan befogenhet, kan jag däremot ej biträda ett yrkande att anstaltens

läkare skulle få permittera.

Föreståndaren bör ha rätt att utan särskilt bemyndigande bevilja tillfällig

permission. En bestämmelse härom har införts i paragrafens andra moment,

varvid begreppet tillfällig permission preciserats på sätt ifrågasatts i ett

yttrande.

50 §.

Detta stadgande motsvarar 42 § alkoholistlagen och 49 § utredningens

förslag. Enligt första stycket i förstnämnda paragraf skall föreståndare,

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘215

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

innan försökspermission sker, underrätta den som ansökt om vederbörandes

intagande samt, där så finnes lämpligt, även nykterhetsnämnden i den kommun,

dit han begiver sig. Motsvarande gäller enligt 46 § vid slutlig utskrivning.

Utredningen föreslår att underrättelseskyldigheten endast skall avse den

nykterhetsnämnd, som tagit befattning med intagningsärendet.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län framhåller betydelsen av samarbete

i utskrivningsfrågan mellan vårdhemmet och nykterhetsnämnden. I

allmänhet syntes nämnden i hemorten eller i den ort, där den permitterade

skall bosätta sig, vara den institution, som bäst vore ägnad att förbereda den

vårdades återinpassning i samhället. Detta borde komma till uttryck i lagen

genom en föreskrift om samråd mellan vårdhem och nykterhetsnämnd, innan

beslut fattas om försökspermission eller slutlig utskrivning.

Liknande synpunkter har framförts av flera länsnykterhetsnämnder och

kommunala nykterhetsnämnder.

Nykterhetsnämnden i Västervik anser att nykterhetsnämnden i den kommun,

där den permitterade skall vistas, alltid bör underrättas om permissionen.

Departementschefen.

Det är uppenbarligen av vikt att permission och slutlig utskrivning icke

sker utan att anstaltsledningen varit i kontakt med nykterhetsnämnden i

vederbörandes hemort eller den ort, där han skall bosätta sig. Vissa föreskrifter

i syfte att säkerställa sådant samråd finns också upptagna såväl

i gällande stadga för statens alkoholistanstalt å Venngarn som i de genom

kungl. brev den 23 december 1932 fastställda allmänna föreskrifterna rörande

erkända alkoholistanstalter. Jämväl i fortsättningen synes bestämmelse om

samråd med nykterhetsnämnd i utskrivningsfrågor böra meddelas i denna

ordning. Däremot bör liksom hittills i lagen upptagas föreskrift om skyldighet

för anstaltsföreståndare att före permission och utskrivning underrätta

vissa myndigheter. Härvid torde, såsom utredningen föreslagit, skyldigheten

att underrätta polismyndighet, som är sökande, kunna slopas. Den kan uppfattas

som en antydan om att den utskrivne bör stå under polisuppsikt vilket

uppenbarligen icke åsyftas. Lämpligen bör underrättelse meddelas såväl den

nykterhetsnämnd, vilken tagit befattning med intagningsärendet, som nykterhetsnämnden

i den kommun, dit den permitterade eller utskrivne begiver

sig.

51 §.

Utredningsförslagets motsvarande stadgande (50 §) innebär ingen väsentlig

ändring i sak i bestämmelserna i 43 § gällande lag. Utredningen föreslår

sålunda bl. a. att anstaltens styrelse skall ställa den som permitteras under

övervakning, där detta ej på grund av särskilda omständigheter finnes obe
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hövligt. Styrelsen borde vidare alltjämt äga befogenhet att ålägga den permitterade

lydnadsföreskrifter. Denna befogenhet borde få delegeras till före

ståndare såvitt angår den som permitteras av honom. Däremot har förslaget

ej upptagit någon motsvarande rätt beträffande förordnande om övervakning.

Skataborgs distrikt av nykterhetsnämndernas riksförbund anser bestämmelsen

att anstaltsstyrelse i vissa fall kan underlåta att ställa permitterad

under övervakning mindre lämplig.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn anför:

Det synes lämpligt att lagrummet avfattas så, att därav klart framgår att

anstaltsstyrelsen kan uppdraga åt föreståndaren att meddela föreskrifter även

då styrelsen sjalv meddelar beslut om permission. Detta önskemål torde

kunna tillgodoses genom att ändra orden »den som av honom permitteras» till

»permitterad». Även beträffande utskriven bör föreståndare kunna erhålla

bemyndigande meddela föreskrifter. Saken har praktisk betydelse enär ofta

fråga uppkommer om ändring av meddelad föreskrift, t. ex. beträffande vistelse

å viss ort, varvid beslut måste meddelas utan dröjsmål. En sådan ändring

av föreskrift torde i allmänhet icke vara av sådan vikt, att den nödvändigt

måste underställas styrelsens prövning.

Departementschefen.

Till förevarande paragraf har med några huvudsakligen formella jämkningar

överförts bestämmelserna i 43 § gällande lag om övervakning och lydnadsföreskrifter

vid försöksutskrivning från alkoholistanstalt. I likhet med utredningen

anser jag sålunda, att anstaltsstyrelse i undantagsfall skall kunna

underlåta att ställa en permitterad under övervakning. Förhållandena kan

nämligen vara sådana, att övervakning ej erfordras, t. ex. då den permitterade

är intagen på sjukhus. Såväl rätten att ställa permitterad under övervakning

som befogenheten att meddela denne särskilda föreskrifter bör vidare liksom

hittills kunna av anstaltsstyrelsen delegeras till föreståndaren i fråga om den,

som peimitteras av honom. Har styrelsen ej enligt 49 § 1 mom. uppdragit

åt föreståndaren att bevilja permission eller av annan anledning i visst fall

själv förordnat härom, torde däremot även rätten att besluta om övervakning

och föreskrifter böra tillkomma styrelsen ensam. Undantag bör dock utan

olägenhet kunna göras för det fall, att det endast är fråga om ändringar och

tillägg av mindre vikt i förut utfärdade föreskrifter.

52-53 §§.

Paragraferna motsvarar 44—45 §§ gällande lag. 44 § innehåller bestäm

melser om återhämtande av permitterad, som undandrager sig övervakning

eller bryter mot meddelade föreskrifter. Bl. a. föreskrives i tredje stycket,

att om permitterad hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats utom

anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas.

Har ej före utgången av denna tid fråga väckts om hans återhämtande,

skall enligt 44 § andra stycket beslut meddelas om utskrivning. I

45 § stadgas att anstaltens styrelse beslutar om utskrivning men att även

uppsiktsmyndigheten må förordna därom.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 159. 217

Motsvarande stadganden i utredningens förslag (51—53 §§) innefattar eu

dast smärre jämkningar i vad sålunda gäller. Bl. a. har bestämmelsen om

uppsiktsmjmdighetens utskrivningsrätt slopats.

Socialstyrelsen har tagit upp ett spörsmål om beräkning av vårdtiden, då

beslut meddelas om återhämtande av permitterad:

Vid tillämpningen av 44 § tredje stycket alkoholistlagen har tveksamhet

förekommit i sådana fall, där anstalten på grund av den permitterades missskötsamhet

under försökspermissionen har meddelat beslut om hans återhämtande

till anstalten men han självmant har inställt sig å denna. I en del

av dessa fall har den permitterade sökt sig åter till anstalten på grund av

att han varit mycket svårt nedkommen genom sitt alkoholmissbruk och funnit

sig vara ur stånd att taga värd om sig. Tillräcklig anledning att i fråga om

beräkningen av den återstående vårdtiden behandla dessa fall på annat sätt

än om formligt återhämtande hade förekommit finnes icke.

Socialstyrelsen föreslår, att bestämmelsen förtydligas i enlighet med det

anförda. Socialstyrelsen förordar vidare att dess befogenhet att förordna om

utskrivning bibehålies. Det hade visat sig vara ändamålsenligt att styrelsen

haft sådan befogenhet särskilt då snabb utskrivning varit påkallad t. ex. på

grund av den intagnes psykiska tillstånd.

Styrelsen för Kuröns alkoholistanstalt framhåller, att fall förekommit då

nykterhetsnämnd begärt återkallande utan att den permitterade på nagot sätt

recidiverat i spritbruk. Det vore önskvärt att garantier skapades till skydd

mot godtyckligt frihetsberövande genom återhämtande till anstalt av permittenter,

som skött sig i nykterhetshänseende. — Anstaltsstyrelsen påpekar

vidare, att icke blott vårdhemmets styrelse utan även dess läkare borde ha

ett avgörande inflytande i frågor rörande utskrivning och kvarhållande. Medicinska

och psykiatriska synpunkter borde nämligen beaktas i detta sammanhang.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn berör i den av honom avgivna

promemorian vissa frågor om tidpunkten och formen för utskrivning

och anför härvid:

Med bibehållande av den nuvarande lagens terminologi föreskrives i förslagets

52 §, att beslut om utskrivning skall meddelas om ej före kvarhållningstidens

utgång hos anstaltens styrelse eller föreståndare fråga väckts

om den permitterades återhämtande. Denna formulering lämnar möjlighet

att hålla fråga om den permitterades utskrivning öppen om nykterhetsnämnd

eller övervakare inrapporterar sådana förhållanden till anstalten, att fråga

kan uppstå om återförande. Även om vissa skäl kunna anföras för en sådan

tillämpning, synes det dock mindre lämpligt att frågan om utskrivning på

så sätt kan hållas svävande. Detta kan i själva verket medföra en förlängning

av vårdtiden genom att den försökspermitterade hålles kvarskriven å

anstalten utöver slutdagen. Det kan också uppstå oklarhet om från vilken

tid utskrivningen bör räknas, ifall återhämtning icke kommer till stånd. Utskrivning

synes böra ske på slutdagen om icke senast samma dag beslut meddelats

om den permitterades återhämtande till anstalten.

Enligt såväl nuvarande lag som förslaget skall anstaltens styrelse i varje

särskilt fall meddela beslut om utskrivning. Någon bestämmelse, lika med

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den som gäller vid permission, om möjlighet för styrelsen att uppdraga åt

föreståndaren att besluta om utskrivning finnes nämligen icke. Till följd

härav måste utskrivningsbeslut ofta meddelas långt före slutdagen för vårdtiden,

eftersom styrelsen sammanträder högst en gång i månaden. Innan

utskrivningsbeslut hunnit verkställas uppkommer ej sällan fråga om den permitterades

återhämtande. Föreståndaren har då ansetts oförhindrad besluta

om återhämtande, vilket inneburit att styrelsens beslut om utskrivning förfaller.

Utskrivningsbeslutet anses sålunda givet under förutsättning av den

permitterades fortsatta skötsamhet. Vid anförda förhållande, som av praktiska

skäl icke torde böra ändras, kan det ifrågasättas om något särskilt beslut

erfordras vid utskrivning som infaller vid vårdtidens utgång.

Med hänvisning till det anförda föreslår direktören för Venngarn omformulering

av de berörda stadgandena.

Departementschefen.

De i 44—45 §§ gällande lag upptagna bestämmelserna torde utan några

mera väsentliga ändringar böra överföras till den nya lagen. Härvid har bestämmelsen

i 44 § tredje stycket om beräkning av vårdtid, då permitterad

hämtas åter till anstalten, kompletterats med en regel för det fall att han frivilligt

återvänder till anstalten efter det beslut om återhämtande meddelats.

Såsom socialstyrelsen framhållit bör nämligen dessa båda fall behandlas på

samma sätt. Eegeln har upptagits i 52 § tredje stycket.

På skäl som anförts av direktören för Venngarn vill jag vidare förorda

vissa jämkningar i 52 § andra stycket och 53 §. Innebörden härav är dels

att beslut om återhämtande måste ha meddelats före vårdtidens utgång för

att hindra utskrivning på slutdagen dels att formligt beslut om utskrivning

ej behöver meddelas, då vederbörande är permitterad nämnda dag. Särskilt

beslut om utskrivning bör ej heller krävas för det fall att den intagne vistas

på anstalten vid vårdtidens slut. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde

ej vara nödvändig.

Liksom hittills bör anstaltsstyrelsen i princip besluta om återhämtande

av permitterad och om utskrivning. Befogenheten att hämta permitterad åter

synes dock alltjämt kunna delegeras till föreståndaren. Däremot bör nykterhetsnämnd

icke få besluta härom men väl taga initiativet till en sådan åtgärd

genom framställning till anstalten. Med anledning av ett påpekande

från en alkoholistanstalt vill jag framhålla att en sådan framställning givetvis

ej bör göras, om den permitterade för ett nyktert liv. Att han är oordentr

lig på annat sätt bör ej i och för sig föranleda återintagande på anstalten.

Då utredningen ej anfört något skäl för att slopa bestämmelsen om socialstyrelsens

rätt att förordna om utskrivning och bestämmelsen synes fylla en

viss uppgift, har densamma utan saklig ändring upptagits såsom ett andra

stycke i 53 §.

54 §.

Denna paragraf motsvarar 46—47 §§ gällande lag och innefattar ingen

annan väsentlig saklig ändring i dessa stadganden än att bestämmelsen i

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 219

46 § andra stycket på utredningens förslag uteslutits. Beträffande frågan om

samråd med och underrättelse till nykterhetsnämnd innan utskrivning sker

hänvisas till vad som anförts under 50 §. Utredningen har förordat (jfr 54 §

och 55 § tredje stycket utredningens förslag) att den nykterhetsnämnd, som

tagit befattning med intagningsärendet, skall underrättas såväl om utskrivningen

som om. beslut att ställa den utskrivne under övervakning eller meddela

honom lydnadsföreskrifter. Någon särskild föreskrift i lag för att säkerställa

att vederbörade nykterhetsnämnd får kännedom om sådant beslut torde

emellertid ej erfordras. Där så kan ske, torde nämnden ändock bliva underrättad

därom i samband med meddelandet om utskrivningen.

55 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återintagning på vårdanstalt av

utskriven, som undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter.

Motsvarande regel i utredningens förslag (56 §) innebär i

motsats till stadgandet härom i 48 § gällande lag en uttrycklig föreskrift att

lagens regler om förfarandet vid tvångsintagning skall äga motsvarande tilllämpning.

Detta innebär bl. a. att ansökan om återintagning i princip skall

kommuniceras.

överståthållarämbetet har anslutit sig till denna grundsats men föreslagit

viss modifikation i densamma. Ämbetet anför:

Enligt vad erfarenheten visar kunna fall förekomma, då den tidsutdräkt

en delgivning kan innebära är till stort men och då delgivning utan skada

för rättssäkerheten kan underlåtas. Det sistnämnda är exempelvis fallet

därest en alkoholmissbrukare, som utskrivits från alkoholistanstalt med föreskrift

att avhålla sig från alkoholhaltiga drycker, enligt utredningen i ärendet

klart återfallit i kvalificerat alkoholmissbruk och därunder uppträder grovt

störande för närboende, utan att förhållandena äro sådana att bestämmelserna

i 19 § om tillfälligt omhändertagande äro tillämpliga. Ett annat exempel utgöres

av alkoholmissbrukare, som är i färd med att förskingra familjens tillhörigheter.

Enligt ämbetets förmenande vore det därför värdefullt om 56

§ försåges med ett tillägg av innehåll att länsstyrelserna, därest särskilda skäl

härför förelåge, skulle äga underlåta att delge ansökningen. Vad här anförts

bygger på antagandet att den alkoholskadade icke kommer att tillerkännas

ovillkorlig rätt att påkalla förhör i ärenden angående återintagning på grund

av överträdelse av utskrivningsvillkor. För motsatt fall måste delgivning

givetvis äga rum.

Direktören för alkoholistanstalten å Vennrjarn ifrågasätter, att paragrafen

kompletterades med en bestämmelse, att ansökan om återintagning skall vara

inkommen till länsstyrelsen före utgången av den tid, för vilken övervakning

anordnats eller lydnadsföreskrifter meddelats. I detta avseende förekomme

nämligen vacklande praxis.

Departementschefen.

Beträffande förevarande stadgande kan jag i huvudsak ansluta mig till

utredningens förslag. Detta innebär den ändringen i förhållande till gällande

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lag, att fråga om återintagning på vårdanstalt skall handläggas på i princip

samma sätt som tvångsintagning i allmänhet. Denna ändring, som på vissa

punkter endast torde innebära ett fastslående av vad ändock ansetts gälla,

synes välgrundad. Den av överståthållarämbetet föreslagna modifikationen av

innebörd att delgivning skulle kunna underlåtas i särskilda undantagsfall kan

jag med hänsyn till rättssäkerheten icke biträda. Beslut om internering å

alkoholistanstalt bör icke i något fall meddelas utan att vederbörande fått

tillfälle att yttra sig. I brådskande fall kan förklaringstiden givetvis göras

kort. I dessa återintagningsärenden torde vidare ofta sådana omständigheter

föreligga att länsstyrelsen kan underlåta att anordna förhör med vederbörande

alkoholist, även om denne begärt sådant förhör.

Andra stycket har i förtydligande syfte kompletterats med en av direktören

för Venngarn föreslagen bestämmelse.

56 §.

Enligt motsvarande stadgande i gällande lag, 49 §, är polismyndighet skyldig

att lämna handräckning för att återföra en rymmare eller permitterad

från alkoholistanstalt till anstalten. Utredningen har föreslagit (57 §) att

handräckning även skall lämnas för verkställighet av beslut om överflyttning

av internerad från en anstalt till annan. Till motivering härför anför utredningen:
I

en del fall befinner sig vårdtagaren, som skall överflyttas till en annan

vårdanstalt, i ett sådant sinnestillstånd, att polisens medverkan vid överflyttningens

verkställande uppenbarligen påfordras (hotelser mot befattningshavare

eller försök till våld mot dessa, rymningsbenägenhet etc.). Att genomföra

en överflyttning av en sådan vårdtagare kan erfordra flera vårdares medverkan.

Särskilt de mindre vårdhemmens personalresurser äro emellertid alltför

knappa för att medgiva flera befattningshavares frånvaro under den tid

en överflyttnings verkställande kräver.

Förslaget har avstyrkts av poliskamrarna i Jönköping och Halmstad, styrelsen

för polisskolan i Göteborg och Föreningen Sveriges landsfogdar. Föreningen

framhåller att då flertalet anstalter är belägna på landsbygden i

distrikt med endast ett fåtal polismän, kunde den ifrågasatta skyldigheten

komma att bli till hinder för polisens regelmässiga arbete, överflyttandet

borde i stället ske genom personalen vid avsändnings- eller mottagningsanstalten.

Styrelsen för alkoholistanstalten Vårnäshemmet föreslår däremot, att skyldigheten

att lämna handräckning även skall avse inställelse vid domstol samt

återförande av intagen efter sådan förrättning. Vidare borde, enligt anstaltsstyrelsens

mening stadgas att vårdhem vid behov ägde påkalla polismyndighets

biträde för ordningens upprätthållande. De erkända alkoholistanstalternas

centralorganisation vill ha införd lagstadgad rätt till handräckning för

återförande till alkoholistanstalt av intagen, som skall frigivas från fångvårdsans

talt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

m

Departementschefen.

Då utredningen synes ha anfört härande skäl till stöd för sitt förslag att

ålägga polismyndighet skyldighet att verkställa beslut om överflyttning från

en vårdanstalt till annan, vill jag tillstyrka detsamma. I anledning av de invändningar,

som från polishåll gjorts mot förslaget, må framhållas att en

motsvarande skyldighet torde åvila polismyndigheten beträffande andra omhändertagna.

Sålunda äger enligt 77 § barnavårdslagen rektor för skola tillhörande

bama- och ungdomsvården att erhålla handräckning av polismyndighet

för vidtagande av åtgärd som enligt lagen ankommer på honom. Bl. a.

åligger det denne att verkställa beslut om överflyttning från en skola till en

annan.

Någon ytterligare utvidgning av polismyndighetens skyldighet att lämna

handräckning i enlighet med vad som ifrågasatts i några yttranden torde

däremot icke vara påkallad. I den män ordningens upprätthållande inom en

anstalt kräver ingripande från polisens sida ingår detta i polisens allmänna

uppgifter.

57 §.

Paragrafen motsvarar 49 a § gällande lag och 69 § utredningens förslag.

58 §.

I denna paragraf behandlas det fall att någon frivilligt vill ingå å allmän

vårdanstalt. Utredningens förslag (58 §) innebär såvitt angår de vanliga anstalterna

endast några smärre jämkningar i vad som f. n. gäller enligt 50 §

alkoholistlagen. Utredningen har sålunda bibehållit de nuvarande förutsättningarna

att vederbörande skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk och ha

skriftligen förbundit sig att kvarstanna å anstalten under viss tid, dock

högst ett år.

Socialstyrelsen föreslår att sistnämnda förutsättning skall utgå ur bestämmelsen

och i stället endast stadgas, att vårdtiden för den som gått in frivilligt

är högst ett år. Till motivering av förslaget anför styrelsen:

Det är i regel icke möjligt att redan vid tidpunkten för inträdesansökningen

av en frivilligt ingående kunna bedöma hur lång tids vård han behöver.

Missbrukaren själv vill merendels sätta tiden så kort som möjligt. Till följd

härav blir vårdtiden för frivilligt ingångna i vissa fall så kort, att hela vården

blir mer eller mindre meningslös. Det vore därför lämpligare att ansökningen

om frivilligt inträde icke berörde vårdtidens längd utan denna fråga reglerades

i själva lagen. Vid denna reglering saknas anledning att göra någon

skillnad mellan frivilligt ingångna och första gångens tvångsintagna,

Även styrelsen för Kuröns alkoholistanstalt förordar upphävande av kravet

på skriftlig förbindelse vid frivillig vård. Styrelsen anser att intagningsförf

aran det i övrigt borde reformeras för att underlätta det frivilliga intagandet

samt framhåller betydelsen av egna ansökningar inom sinnessjukvården. Likaväl

som sinnessjukhusen stode öppna för vem som helst som sökte vård, borde

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Majds proposition nr 159.

vårdhemmen för alkoholmissbrukare stå öppna för den vårdsökande allmänheten.

Yårdhemmens läkare borde därför medgivas rätt att själva besluta om

intagning för frivillig vård. Läkarbetyg borde ej krävas och det nuvarande

prästbeviset enligt fastställt formulär ersättas med ett vanligt åldersbetyg.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anser att ansökan om frivillig

vård alltid borde ställas till socialstyrelsen och icke som utredningen tänkt

sig även till föreståndaren.

Departementschefen.

I syfte att underlätta för en alkoholmissbrukare att frivilligt ingå på vårdanstalt

har vid remissbehandlingen förordats vissa jämkningar i nuvarande

regler om frivillig intagning. Bl. a. har ifrågasatts att slopa kravet på en

skriftlig förbindelse att kvarstanna viss tid på anstalten. Emellertid torde

det icke vara lämpligt att upphäva föreskriften om en sådan förbindelse.

Detta skulle innebära att ett frihetsberövande, som kunde avse en tid av

ända upp till ett år, skulle grunda sig enbart på en egenhändig ansökan, vilket

synes mig mindre tillfredsställande. Intagning på eu vårdanstalt för alkoholmissbrukare

är icke i detta avseende jämförligt med intagning på sinnessjukhus,

där sjukdomen och vårdbehovet på ett annat sätt står i förgrunden. Ett

slopande av möjligheten för en vårdsökande att förbehålla sig en kortare

vårdtid än ett år skulle vidare sannolikt avskräcka många alkoholmissbrukare

från att frivilligt söka vård på anstalt. Denna konsekvens synes mig väga

tyngre än de olägenheter, som må följa av att de frivilliga f. n. stundom

sätter vårdtiden så kort, att vården ej blir effektiv. I likhet med utredningen

anser jag därför att ifrågavarande föreskrift bör oförändrad överföras till

den nya lagen. I övrigt torde bestämmelserna om vård av tvångsintagna kunna

givas motsvarande tillämpning i samma utsträckning som hittills gällt; regeln

att anstaltsstyrelse och föreståndare ej är skyldiga att pröva ansökan om

försökspermission, med mindre fyra månader förflutit från intagningen, torde

dock lämpligen icke böra gälla för frivilligt intagna. Det synes ej heller

vara nödvändigt att låta föreskriften att föreståndaren vid utskrivning skall

underrätta vissa nykterhetsnämnder avse även de frivilliga. Föreståndaren

bör här ha frihet att förfara efter omständigheterna.

I likhet med utredningen anser jag att ansökan om frivillig vård bör göras

antingen hos anstaltens föreståndare eller hos socialstyrelsen. Framställning

kan givetvis även ske till anstaltens läkare, som då vidarebefordrar densamma

till föreståndaren. Av skäl som under 49 § åberopats mot att giva läkare

befogenhet att meddela försökspermission bör läkare ej heller äga att självständigt

besluta om intagning.

Slutligen föreslås att det prästbevis enligt särskilt formulär, som f. n.

kräves även vid ansökan om frivillig vård, ersättes med ett vanligt åldersbetyg.

Däremot bör alltjämt krävas läkarbetyg såsom en garanti för att endast

personer, som är hemfallna åt alkoholmissbruk, intages å vårdanstalt.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 223

Besvär.

I utredningens förslag har under denna rubrik upptagits fyra paragrafer,

vilka avser besvär över beslut av nykterhetsnämnd (59 §), anstaltsstyrelse eller

anstaltsföreståndare (60 §), länsstyrelse (61 §) och uppsiktsmyndigheten

(62 §). Av dessa saknar 60 § motsvarighet i gällande lag medan de övriga

bestämmelserna motsvaras av 55, 56 och 58 §§. Besvärstiden utgör f. n. en

månad vid klagan över beslut av länsstyrelse och eljest 30 dagar. Utredningen

föreslår införande av en enhetlig besvärstid av fyra veckor.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt länsnykterhetsnämnden

i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av att införa en besvärstid,

som icke eljest gäller inom den administrativa processen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Den f. n. inom förvaltningen gällande ordningen om besvärstidens längd

måste anses alltför skiftande och växlande. Det synes fördenskull angeläget

att försöka göra besvärstidernas längd så lika som möjligt till gagn för rättssäkerheten

och att icke införa nya tider, som blott verka förvillande. Både

en månad och fyra veckor måste anses som onödigt långa besvärstider — det

må betänkas, att de nuvarande kommunikationerna äro helt annorlunda beskaffade

än på den tid, då de långa besvärstiderna tillkommo. Under sådana

förhållanden förtjänar det övervägas, huruvida icke såsom ett steg på enhetlighetens

väg besvärstiden kunde i förevarande paragrafer bestämmas till tre

veckor i stället för fyra. Härigenom skulle överensstämmelse bl. a. vinnas

med längden av besvärstiden i mål angående länsstyrelsens beslut i utsökningsmål,

vilka regler tillkommo genom lag den 20 december 1946.

Departementschefen.

På senare år har en strävan gjort sig märkbar att anpassa besvärstiderna

i administrativa mål efter vad som gäller i fråga om vadetiden i rättegångsmål.

Tiden för fullföljande av vad mot underrätts dom utgör enligt rättegångsbalken

(50: 1 och 51: 1) tre veckor. Under hänvisning just till önskemålet

att vinna överensstämmelse med den i rättegångsbalken stadgade

vadetiden föreslog bl. a. kommunallagskommittén (SOU 1952:14), att tiden

för anförande av kommunalbesvär skulle bestämmas till tre veckor. I den

på grundval av kommittéförslaget inom inrikesdepartementet utarbetade

propositionen med förslag till kommunallag m. m. (prop. nr 210/1953), vilket

härutinnan blivit av riksdagen godkänt, gav jag uttryck åt uppfattningen

att den förenkling och enhetlighet, som genom förslaget vunnes, vore betydande.

I nu förevarande sammanhang erbjuder sig en möjlighet att driva

likformigheten ett steg längre. Jag förordar därför — i likhet med vad

länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit — att besvärstiderna i lagen om

nykterhetsvård bestämmes till tre veckor. Därmed har jag jämväl beaktat

vad besvärssakkunniga i sitt den 28 augusti 1953 avgivna betänkande angående

åtgärder för förenhetligando av besvärstiden i administrativa mål

(SOU 1953:30) rekommenderat, nämligen att speciallagstiftningen i mån

av behov successivt reviderades i nu angivna hänseende.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

Bestämmelserna om besvär är i departementsförslaget upptagna under

59—62 §§, motsvarande samma paragrafer i utredningens förslag. De anmärkningar

som framställts mot dessa paragrafer kommer att beröras vid

behandlingen av de särskilda stadgandena. 62 § tarvar härvid ingen särskild

motivering.

59 §.

Utredningen har föreslagit att beslut av nykterhetsnämnd utöver vad f. n.

gäller skall få överklagas då det innebär meddelande av lydnadsföreskrift.

Det föreslagna tillägget avstyrkes av länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands

och Västerbottens län samt nykterhetsnämnderna i Solna och Norrköping.

Förstberörda nämnd framhåller, att besvärsrätt över beslut att ålägga

lydnadsföreskrifter skulle medföra stora olägenheter och minska nykterhetsnämndernas

möjligheter att göra hjälpåtgärderna effektiva. Det torde vara

tillräckligt betryggande om den som vore föremål för hjälpåtgärd kunde vända

sig till länsnykterhetsnämnden för att få de ålagda föreskrifterna omprövade.

I ett av stadsfullmäktige i Malmö åberopat yttrande av drätselkammarens

i staden första avdelning betecknas det som anmärkningsvärt, att enligt förslaget

beslut om en persons ställande under övervakning icke kunde överklagas.

Socialstyrelsen framhåller i sistnämnda hänseende att den föreslagna ordningen

torde vara ofrånkomlig i betraktande av det stora antalet övervakningsbeslut,

den relativt lindriga karaktären av ingripandet samt den notoriska insiktslösheten

hos en mycket stor del av övervakningsklientelet. Finge besvär

anföras över beslut om övervakning, skulle dessa förhållanden troligen föranleda

en allvarlig belastning av länsstyrelserna.

Till belysning av förevarande spörsmål må här återgivas ett av länsnykterhetsnämnden

i Kristianstads län vid behandlingen av förutsättningarna för

övervakning gjort uttalande. Nämnden anför:

Enligt nu gällande lagstiftning kan endast den ställas under övervakning,

som faller under alkoholistlagens första paragraf, men i praxis torde övervakningsinstitutet

med gott resultat ej sällan ha tillämpats å andra alkoholmissbrukare,

något som förmodligen — oavsett lagens lydelse — kommer att

ske även i fortsättningen, då ju ifrågavarande åtgärd icke kan bli föremål för

överklagande.

Departementschefen.

Lydnadsföreskrifter kan såsom framgår av 36 § och vad förut anförts

till motivering av detta stadgande avse frågor av stor och ingripande betydelse

för vederbörande. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med utredningen

att nykterhetsnämnds beslut att meddela sådana föreskrifter skall få

överklagas. Då anordnande av övervakning enligt förslaget i regel icke skall betraktas

som en hjälpåtgärd och det synes föreligga ett visst behov av kontroll

över att nykterhetsnämnderna det oaktat icke förordna härom, när en
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

dast förutsättningar för sådan åtgärd är för handen, torde besvär även böra

få anföras över nykterhetsnämnds beslut om övervakning. De av socialstyrelsen

anförda olägenheterna med en sådan ordning synes icke vara av den art

att de bör hindra införandet av en i och för sig befogad besvärsrätt.

60 §.

Motsvarande stadgande i utredningens förslag innehåller en ny bestämmelse

om klagan över vissa beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare. Enligt

denna skall talan föras genom besvär hos uppsiktsmyndigheten inom

viss tid från det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet.

Socialstyrelsen finner bestämmelsen om besvärstid onödig. De erkända

alkoholistmstalternas centralorganisation framhåller svårigheterna med skriftlig

delgivning av ifrågavarande beslut.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att införa en uttrycklig

föreskrift om klagan över sådant beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare,

som avser försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller som

innebär meddelande av lydnadsföreskrift. Även förordnande om övervakning

bör få överklagas. Med hänsyn till att klaganden i vissa fall lämnar anstalten

i samband med eller kort efter det överklagbart beslut meddelats, torde

besvärsrätten böra inskränkas att gälla viss tid. Skriftlig delgivning av beslutet

synes icke vara nödvändig. Besvärstiden torde böra räknas från det

klaganden erhöll kännedom om beslutet.

61 §.

Liksom i motsvarande stadgande i gällande lag uppräknas i första stycket

av denna paragraf de beslut av länsstyrelse, som får överklagas inom viss

tid från det klaganden erhållit del av beslutet.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

63 §.

Denna paragraf överensstämmer helt med 59 § gällande lag.

64 §.

Bortsett från en formell jämkning har denna paragraf samma lydelse,

som 15 § alkoholistlagen.

Den i andra stycket upptagna föreskriften att vad hos nykterhetsnämnd

förekommit rörande personer, som är föremål för nämndens behandling, ej

må yppas för obehöriga, innebär icke att ledamot av nykterhetsnämnd eller

tjänsteman hos nämnden kan undandraga sig att såsom vittne inför domstol

15—2299 4s Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

lämna av domstolen önskade upplysningar rörande person, som tillhör

nämndens klientel. För domstolen är det givetvis av det största intresse

att exempelvis i ett brottmål, där villkorlig dom kan komma ifråga, eller i

ett civilmål, där vårdnaden om barn är föremål för bedömande, erhålla alla

de uppgifter om en parts person, däribland hans skötsamhet i nykterhetsavseende,

som kan inverka på målet. Intresset av diskretion torde dock bäst

främjas om domstolarna i stället för att hålla vittnesförhör med till nykterhetsnämnden

knutna personer inhämtar nämndens yttrande rörande det förhållande,

varom domstolen vill vinna upplysning. Jag vill i detta sammanhang

nämna, att i det förslag till ändring av lagen om villkorlig dom, som

i det följande framlägges, upptagits en föreskrift, som ger domstolen ett

direkt stöd för att i vissa fall tillämpa ett dylikt förfarande.

65 §.

Denna paragraf motsvarar 60 § gällande lag och 66 § utredningsförslaget.

Genom den på utredningens föranstaltande upptagna föreskriften att inbördes

samarbete bör äga rum mellan de angivna myndigheterna har jag,

som tidigare nämnts, ej funnit det erforderligt — såsom nykterhetsnämndssakkunniga

föreslagit — att representanter för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd

skall ingå som ledamöter av nykterhetsnämnd. Jag vill i detta

sammanhang hänvisa till vad under 5 § departementsförslaget härutinnan

närmare anförts.

66 §.

Enligt 67 § utredningens förslag, vilken saknar motsvarighet i gällande lag,

skall delgivning av kallelser enligt lagen om nykterhetsvård ske genom posten,

såvida ej särskilda skäl tala däremot. Om postdelgivning ej användes må

biträde för delgivningen påkallas hos polismyndigheten. I övrigt skall beträffande

delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat i 33

kap. 5—7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

Beträffande innehållet i nämnda stadganden må här anmärkas följande:

5 § innehåller bestämmelser om postdelgivning. Enligt paragrafens andra

stycke meddelas närmare bestämmelser om sådan delgivning av Konungen.

Så har skett genom delgivningskungörelsen den 10 juli 1947 (nr 641).

I 6 § föreskrives bl. a. att delgivning om ej annat stadgas skall verkställas

genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den

som sökes för delgivning. Är vid handling, som skall delgivas, fogad bilaga

av vidlyftig beskaffenhet, _ äger rätten föreskriva, att bilagan i stället för att

överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli.

Har handling, som skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses

enhgt 14 £ delgivning ha skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt

an torut i kapitlet stadgats.

23 § innehåller vissa bestämmelser för det fall att delgivning; ei skett på

behörigt sätt. \ 1

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

I 25 § stadgas att intyg av stämningsman gälle som fullt bevis, att delgivning

blivit så verkställd som intyget innehåller. Samma vitsoid tillkommer

intyg, som utfärdats av vissa andra i paragrafen angivna personer.

De föreslagna bestämmelserna om delgivning har berörts i några

yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att föreskriften att

delgivning regelmässigt skall ske genom posten kunde försvåra anordnandet

av muntliga förhör, till vilka ofta av praktiska skäl muntliga kallelser, eventuellt

genom polismyndighets medverkan, vore att föredraga. Länsstyrelsen

i Kalmar län finner starka skäl tala mot det i 33 kap. 6 § rättegångsbalken

föreskrivna delgivningssättet att ansökningshandlingarna i ärende om tvångsintagning

skall tillställas vederbörande i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Länsstyrelsen framhåller bl. a. att enligt dess mening vederbörande icke borde

vid delgivning få en avskrift av ansökningshandlingarna. Särskilt då det

gällde farliga alkoholister måste delgivning på sådant sätt anses olämplig.

Därför hade länsstyrelsen brukat anmoda polismyndigheten eller föreståndaren

för anstalt, där vederbörande varit provisoriskt intagen, att delgiva denne

de i huvudskrift remitterade handlingarna och att under förklaringstiden på

lämpligt sätt hålla sagda handlingar tillgängliga för vederbörande. — Länsstyrelsen

föreslår vidare, att föreskrifter utfärdas så att direktör och föreståndare

för vårdanstalt bleve behöriga att verkställa delgivning.

Socialstyrelsen förordar att paragrafen kompletteras med en föreskrift,

att ordförande i nykterhetsnämnd ägde, där så prövades nödigt, påkalla biträde

av polismyndighet. Ett sådant stadgande hade funnits i 23 § 1913 års

alkoholistlag men bortfallit i 1931 års lag.

Departementschefen.

Gällande alkoholistlag innehåller ingen föreskrift om på vad sätt delgivning

av kallelser eller meddelanden enligt lagen skall ske. Detta synes mig

vara en brist. Jag har därför intet att erinra mot utredningens förslag att

införa vissa bestämmelser i denna del i lagen. I åtskilliga hänseenden torde

härvid rättegångsbalkens motsvarande regler kunna vinna tillämpning.

Bl. a. bör delgivning genom postverket ofta kunna medföra en önskvärd

förenkling av kallelseförfarandet. I nya rättegångsbalken stadgas, att delgivning

skall ske genom posten, såvida icke rätten finner den böra verkställas

på annat sätt. Då en bestämmelse av denna innebörd lämnar större möjlighet

till val av den i varje fall lämpligaste delgivningsformen än den av utredningen

föreslagna, förordar jag att en motsvarande regel införes i lagen. De

kommunala nykterhetsnämnderna torde för övrigt redan för närvarande i

mycket stor utsträckning anlita posten för delgivning av exempelvis kallelser;

i Stockholm är det sålunda regel att kallelse till förhör första gången sker

genom vanligt brev. Hörsammas ej kallelsen, brukar delgivning ske genom

rekommenderat brev med mottagningsbevis. Eörst i sista hand anlitas

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

polisen. Polisdelgivning torde emellertid inom länsstyrelserna vara en mera

vanligt förekommande delgivningsform. Sådan delgivning torde också innebära

den säkraste metoden, då fråga är om grövre alkoholister, särskilt

de farliga och kringflackande, liksom även då ett fall är brådskande. Postdelgivning

bör följaktligen i främsta rummet förekomma, då man med fog kan

räkna med att vederbörande låter sig anträffa på denna väg och att han

verkligen löser ut den med mottagningsbevis rekommenderade kallelsen.

Gäller kallelsen inställelse till förhör, som den kallade själv begärt, torde

man kunna utgå ifrån att kallelsen både kommer att utlösas och hörsammas.

I övrigt kan jag ansluta mig till vad utredningen föreslagit utom

såtillvida, att någon hänvisning till 33 kap. 5 § rättegångsbalken ej bör

ske. Härigenom skulle nämligen delgivningskungörelsen med vissa för

domstolsdelgivning avpassade regler bliva tillämplig, vilket synes mindre

lämpligt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt på de föreslagna föreskrifterna

att ansökningshandlingarna skall överlämnas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift

och förmenat att det vore olämpligt om en farlig alkoholist finge taga

del av dessa handlingar i avskrift. Jag kan icke dela länsstyrelsens uppfattning

på denna punkt. För gällande rätts del har också justitieombudsmannen

uttalat, att den föreskrivna delgivningen syntes lämpligast böra ske genom

att en bestyrkt avskrift av handlingarna tillställes förklaranden att av honom

behållas. (Ämbetsberättelsen till 1939 års riksdag s. 190.) Yad vidare angår

länsstyrelsens önskemål att anstaltsföreståndare bleve behöriga att verkställa

delgivning torde detta enklast kunna tillgodoses genom att dessa i mån av

behov förordnas till stämningsmän av vederbörande domstol.

De nu förordade bestämmelserna om delgivning har införts i 66 §. Något

behov av den av socialstyrelsen föreslagna kompletteringen av denna paragraf

torde icke föreligga. Det torde för det åsyftade ändamålet vara tillfyllest

med stadgandet i 65 § om att myndigheter, som handlägger ärenden enligt

lagen, bör samarbeta med varandra.

67 §.

Paragrafen upptager med en mindre jämkning stadgandet i 62 § gällande

lag.

68 §.

Denna paragraf, som straffbelägger främjande av flykt från vårdanstalt

och försök till sådan gärning, saknar motsvarighet i alkoholistlagen och i

utredningens förslag.

Straffrättskommittén upptog i sitt betänkande med förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) under 10 kap. 11 §

strafflagen en bestämmelse om straff för hjälp till rymning, vilken även avsåg

att straffbelägga hjälp till rymning från alkoholistanstalt. I det på grundval

av straffrättskommitténs betänkande utarbetade förslag till lag om ändring

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

i strafflagen, som genom proposition (nr 80) förelädes 1948 års riksdag, liade

emellertid ifrågavarande bestämmelse i strafflagen givits en avfattning, som

icke avsåg att omfatta främjande av flykt från alkoholistanstalt. Härom anförde

första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 39) i anledning av propositionen

bl. a.:

Utskottet vill framhålla att frågan, huruvida det skall vara straffbart att

hjälpa någon på alkoholistanstalt intagen att fly, icke får anses slutgiltigt

löst genom det stadgande i strafflagen varom nu är fråga. Skäl kunna otvivelaktigt

anföras för att straff här skall inträda, och frågan synes därför böra

upptagas i samband med den allmänna översyn av lagstiftningen om

alkoholisterna, som för närvarande pågår. Om härvid ett straffstadgande befinnes

påkallat, synes detta böra få sin plats i den ifrågavarande speciallagstiftningen

och icke i strafflagen på samma sätt som enligt propositionen blir

förhållandet med bestämmelserna om straff för den som hjälper någon att

fly från sinnessjukhus.

Utlåtandet godkändes i denna del av riksdagen (skrivelse nr 379).

I detta sammanhang må även framhållas att socialstyrelsen i sitt yttrande

över straffrättskommitténs omförmälda förslag icke hade något att erinra mot

att 10 kap. 11 § strafflagen bleve tillämplig även i fråga om dem som omhändertagits

för alkoholism. Styrelsen anmärkte endast, att bestämmelsen givetvis

även borde gälla med avseende å personer som frivilligt ingått å alkoholistanstalt

och jämlikt 50 § alkoholistlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt.

Vidare må nämnas, att vid frågans behandling i lagrådet en av dess

ledamöter framhöll (prop. 80/1948 s. 415), att det syntes honom befogat att

sådant som rymningshjälp åt den som intagits på alkoholistanstalt kriminaliserades,

och det jämväl om frihetsberövandet vore grundat pa att den intagne

frivilligt ingått å anstalten.

I sitt yttrande i förevarande ärende har De erkända alkoholistanstalternas

centralorganisation ifrågasatt införande av en bestämmelse om straff för den,

som hjälper å alkoholistanstalt intagen person att avvika från anstalten.

Det borde — tillägger organisationen — även uppmärksammas, att anstalterna

nu torde sakna befogenhet att ingripa mot personer, som hjälper den intagne

med brevsmuggling eller införande av penningar eller andra icke tilllåtna

saker, bl. a. medicinska preparat.

Departementschefen.

I sinnessjuklagen och barnavårdslagen finnes särskilt straff utsatt för den

som hjälper någon som är intagen å sinnessjukhus resp. skola tillhörande

barna- och ungdomsvården att avvika från anstalten. Med hänsyn härtill

och till vad som förekommit vid behandlingen av ett av straffrättskommittén

framlagt förslag om kriminalisering av dessa gärningar i strafflagen synes

det befogat att i lagen om nykterhetsvård upptaga ett motsvarande stadgande.

Bestämmelsen har införts i förevarande paragraf. Den bör, såsom socialstyrelsen

framhållit, avse även rymningshjälp åt intagna, som frivilligt ingått

å vårdanstalt. I likhet med vad som enligt 10 kap. 11 § strafflagen gäller

s. 230 Kontrollera mot PDF

230 Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

för den lindrigare graden av främjande av flykt har straffet satts till dagsböter

eller fängelse.

Även försök att hjälpa någon att fly från vårdanstalt synes böra beläggas

med straff. Härutinnan torde hänvisning kunna ske till de allmänna stadgandena

om straff för försök i 3 kap. strafflagen.

Däremot torde icke de av alkoholistanstalternas centralorganisation berörda

gärningarna, avseende smuggling av brev, medicin m. m. till interneAde,

böra kriminaliseras. Att märka är att för den mest allvarliga formen av

samröre med en intagen, att tillhandahålla honom alkoholhaltiga drycker,

straff finnes utsatt såväl i gällande lag (63 §) som i departementsförslaget

(69 §)•

I detta sammanhang må slutligen nämnas att jag icke funnit erforderligt

att, såsom utredningen föreslagit (70 §), i lagen upptaga en hänvisning till

bestämmelserna i 10 kap. 9 § strafflagen om straff för den som angriper

någon för det han hos myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål

eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan

(övergrepp i rättssak).

69 §.

I motsvarande stadgande i gällande lag, 63 §, kriminaliseras förfarandet

att åt person, som veterligen är ställd under övervakning enligt lagen eller

intagen å allmän alkoholistanstalt, lämna alkoholhaltiga drycker eller eljest

hjälpa sådan person att åtkomma sådana drycker. Straffskalan är böter

5—200 kronor.

I en motion (II: 249) vid 1947 års riksdag ifrågasattes skärpning av straffet

i 63 § alkoholistlagen. Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 5) att

motionen måtte överlämnas till utredningen för att tagas under övervägande

vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Till motivering anförde utskottet

bl. a., att det kunde ifrågasättas om straffsatsen stode i rimligt förhållande

till den skada, som orsakades genom handlingar av ifrågavarande slag. Det

borde vidare övervägas om icke samhället genom straffskärpning borde på

ett mera markant sätt giva uttryck åt sin uppfattning om brottets förkastliga

karaktär. Riksdagen godkände utlåtandet och detsamma har tillika med

motionen överlämnats till utredningen.

Med anledning härav har utredningen tagit upp frågan till behandling. Utredningen

har härvid funnit stadgandet vara av en viss allmänpreventiv betydelse

och anslutit sig till motionärernas och utskottets uppfattning att

denna borde stärkas genom höjda straffsatser. Utredningen föreslår därför

att överträdelse av ifrågavarande art skall straffas med dagsböter eller vid

försvårande omständigheter med fängelse i högst sex månader (71 § utredningens

lagförslag).

Förslaget avstyrkes i ett av stadsfullmäktige i Göteborg åberopat yttrande.

Socialstyrelsen föreslår, att bestämmelsen utsträckes att gälla även den som

är underkastad lydnadsföreskrifter enligt lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

231

Departementschefen.

Av skäl som anförts av utredningen och i andra lagutskottets förut åberopade

utlåtande torde det vara befogat att skärpa straffet för det i 63 § alkoholistlagen

upptagna brottet. Utredningens förslag till straffskala synes mig

lämpligt avvägt. Bestämmelsen har upptagits i 69 § departementsförslaget

och härvid kompletterats i enlighet med vad socialstyrelsen förordat.

70 §.

Denna paragraf ersätter 64 § gällande lag. Utredningen har i motsvarande

lagrum, 72 §, föreslagit slopande av bestämmelsen att av nykterhetsnämnd

utdömda viten skall tillfalla kommunens kassa. Bestämmelser av enahanda

innebörd finns emellertid i ett stort antal författningar, vari kommunal

myndighet tillägges befogenhet att utdöma böter och viten. Det torde därför

ej finnas anledning att slopa den i förevarande lagstiftning. Med hänsyn

till innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter

och viten erfordras ej särskild föreskrift att böter och andra viten än de

som i paragrafen avses skall tillfalla kronan.

Övergångsbestämmelser.

Den nya lagstiftningen bör lämpligen träda i kraft samtidigt med den

likaledes nya rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Jag föreslår därför, att

tidpunkten för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 oktober 1955.

Till dess torde organen för den öppna nykterhetsvarden ha ernatt den ekonomiska

och organisatoriska förstärkning, som utgör en förutsättning för

att de skall kunna bemästra de nya arbetsuppgifter, som lagstiftningen

ålägger dem. En tämligen omfattande tillämpnings- och följdlagstiftning

gör det för övrigt knappast möjligt, att lagstiftningen vinner tillämpning

mycket tidigare.

Som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats kommer förutsätt

ningarna för förordnande om avstängning från rätten till spritinköp att

bli strängare enligt den nya lagstiftningen än vad f. n. gäller. Avstängningsbeslut,

meddelade före lagens ikraftträdande, bör därför upphöra att gälla.

Genom att de nuvarande systembolagen, vilka även de äger att besluta om

avstängning, skall avvecklas, får de av dem meddelade avstängningsbesluten

anses automatiskt komma att upphöra. Av systembolag meddelade avstängningsbeslut

utgör i själva verket det alldeles övervägande flertalet av

samtliga förekommande sådana beslut. Då det givetvis måste finnas personer,

som redan vid lagens ikraftträdande bör vara avstängda från rätten

till inköp, är det erforderligt att länsnykterhetsnämnderna redan dessförinnan

verkställer en genomgång av då förefintliga avstängningsfall. För att

en sådan inventering skall kunna ske, är det uppenbarligen nödvändigt, att

länsnykterhetsnämnderna erhåller underrättelse om vilka personer, som

genom systembolags eller kommunal nykterhetsnämnds beslut blivit av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

stängda i angivna hänseende. Dessa bör därför i god tid före lagens ikraftträdande

till länsnykterhetsnämnden inkomma med uppgift härutinnan.

Länsnykterhetsnämnd har därefter att pröva — enligt de riktlinjer, som

tidigare angivits — huruvida vederbörande redan från lagens ikraftträdande

bör vara avstängd.

I övrigt torde särskilda övergångsbestämmelser till lagen icke vara erforderliga.

Dock torde böra föreskrivas att vad i lag eller författning finnes

stadgat om allmän alkoholistanstalt i stället skall avse allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare.

Ändringar i andra författningar.

Alkoholistvårdsutredningen har i sitt betänkande framlagt förutom förslag

till lag om nykterhetsvård även förslag till ändringar i lagarna om verkställighet

av bötesstraff och om socialregister. Dessa förslag kommer att behandlas

i det följande. Beträffande de ifrågasatta ändringarna i lagen om

socialregister vill jag emellertid redan här uttala att jag icke funnit skäl genomföra

desamma. Först skall emellertid upptagas ett av strafflagberedningen

aktualiserat förslag till ändring av lagen om villkorlig dom.

Lagen om villkorlig dom.

Enligt 8 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom må, jämte

det förordnande om övervakning jämlikt lagen meddelas, åläggas den dömde

i den män det med hänsyn till hans ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning

eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande

— att a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser

beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad eller användande

av fritid; b) avhålla sig från bruk av rusdrycker; c) underkasta

sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller d) underkasta

sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar

(första stycket). Domstolen äger också, när det finnes lämpligare

och av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden

att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran

(andra stycket). Där det finnes lämpligt må vidare föreskrivas, att

den dömde bör å tid och sätt som i domen angives söka fullgöra honom

åliggan(le skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom

brottet (tredje stycket).

Stadgandet i 8 § andra stycket om överlämnande åt barnavårdsnämnd

att vidtaga däri föreskriven åtgärd har upphävts genom lagen den 30 december

1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig,

vilken dock ännu ej trätt i kraft.

I ett under hösten 1953 upprättat tillägg till sitt yttrande över alkoholistvårdsutredningens

betänkande nämner strafflagberedningen, att beredningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sedan detta yttrande avgavs, utarbetat utkast till ny lagstiftning bl. a. om

villkorlig dom och därmed sammanhängande frågor. I detta utkast motsvarades

stadgandet i B § första stycket c) —- åläggandet att underkasta sig

behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt — av en bestämmelse

att den dömde skall kunna åläggas att bl. a. underkasta sig alkoholistvård.

Bleve förslaget till lag om nykterhetsvård upphöjt till lag, borde det

i stället heta vård enligt lagen om nykterhetsvård. Med hänsyn till tendensen

i nämnda lagförslag att så långt möjligt undvika anstaltsbehandling,

syntes i samband med lagens antagande en ändring böra göras även i lagen

om villkorlig dom. Därvid syntes lämpligt att former skapades för ett

direkt samarbete mellan domstolen och nykterhetsnämnden som bättre än

för närvarande gåve garanti för att en av domstolen tillämnad nykterhetsvårdsåtgärd

komme till stånd. Principerna för samarbetet mellan domstol

och barnavårdsnämnd torde kunna tillämpas även här. Strafflagberedningen

hemställde därför till övervägande, att ändringen genomfördes på det sätt att

i 8 § första stycket c) ordet alkoholistanstalt strykes och att ett nytt stycke

insättes i paragrafen av innebörd att domstolen jämväl äger, när det finnes

lämpligare och av nykterhetsnämnd i avgivet yttrande tillstyrkes, ålägga den

dömde att underkasta sig behandling enligt lagen om nykterhetsvård.

Departementschefen.

Som strafflagberedningen påpekat ger den nya nykterhetsvårdslagstiftningen

rent allmänt uttryck åt en strävan att i största möjliga utsträckning

göra anstaltsvård obehövlig. Det kan därför göras gällande att förenämnda

stadgande i 8 § första stycket c) lagen om villkorlig dom knappast står i

samklang med denna strävan. Tyngdpunkten i nykterhetsvården kommer

genom den nya lagstiftningen att förskjutas till den öppna vården. Det

är sålunda en tämligen självfallen konsekvens att detta förhållande bör

markeras också i lagen om villkorlig dom. Då det för en domstol uppkommer

fråga att i samband med övervakning meddela särskilda föreskrifter

för den dömde — vilken uppenbarligen måste vara hänförlig under 1 §

lagen om nykterhetsvård — måste det för domstolen framstå som en angelägen

uppgift, att dessa föreskrifter på bästa sätt anpassas efter det individuella

vårdbehovet. Det är långt ifrån givet att sluten vård alltid är

den lämpligaste behandlingsformen. För närmare kännedom om vårdbehovet

bör domstolen därför inhämta nykterhetsnämnds yttrande. Detta bör

utmynna i konkreta förslag till åtgärder — t. ex. att vederbörande fortlöpande

skall upprätthålla förbindelse med nykterhetsnämnden, inträda i

nykterhetsförening eller underkasta sig läkarbehandling, att han skall av

nykterhetsnämnden ställas under övervakning eller, i sista hand, att han

skall intagas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Finner domstolen

de av nämnden föreslagna åtgärderna lämpliga, bör domstolen fatta beslut i

enlighet därmed. Har nykterhetsnämnden förordat att viss nykterhetsvårdande

åtgärd bör vidtagas men domstolen anser en annan böra vinna till

opaginerad Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lämpning, bör domstolen i första hand genom förhandlingar med nykterhetsnämnden

söka åvägabringa en för både domstol och nämnd godtagbar lösning.

Kan enighet ej ernås och domstolen sålunda finner sig ej kunna godtaga

nykterhetsnämndens förslag, bör domstolen icke föreskriva behandling enligt

lagen om nykterhetsvård. På skäl, som anförts i proposition nr 223 till 1952

års riksdag med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig, m. m., bör domstolens beslut fattas efter nykterhetsnämndens

hörande, men det torde ej vara erforderligt att uppställa några särskilda

garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Jag förordar således, att i 8 § lagen om villkorlig dom upptages en föreskrift

av det innehåll att domstolen äger efter nykterhetsnämndens hörande

överlämna åt denna att vidtaga åtgärd enligt lagen om nykterhetsvård beträffande

den dömde.

Lagen om verkställighet av bötesstraff.

Enligt 11 § första stycket lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff skall åklagare, när fråga uppkommer om förvandling av

fylleriböter och den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit tre

eller flera gånger fälld till ansvar för fylleri, anmäla förhållandet hos vederbörande

nykterhetsnämnd, innan han för talan om böternas förvandling.

Alkoholistvårdsutredningen har framlagt förslag till ändring av berörda

stadgande. Ändringen utgör en konsekvens av de föreslagna ändringarna i

det s. k. fyllerirekvisitet i 1 § gällande alkoholistlag, vilka behandlats i

specialmotiveringen till 15 § lagen om nykterhetsvård. Den innebär att rattfylleri

i 11 § bötesförvandlingslagen jämställes med fylleri. I och för sig

har jag intet att erinra mot detta förslag. Emellertid har jag i det föregående

förordat vissa jämkningar i utredningens bestämning av fyllerirekvisitet,

vilka närmare framgår av 15 § i departementsförslaget till lag om nykterhetsvård.

Dessa föranleder ändringar i den av kommittén föreslagna avfattningen

av 11 § bötesförvandlingslagen. Detta har beaktats i det förslag till lag om

ändrad lydelse av sistnämnda stadgande, som utarbetats inom departementet.

Rörande innebörden av förslaget torde få hänvisas till lagtexten och till vad

tidigare anförts.

Lagen om socialregister.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister skall av fattigvårdsstyrelsen

eller annat kommunalt organ, som kommunen därtill utser,

föras ett register (socialregister) över hjälpverksamheten i kommunen.

Lagens 2 § innehåller, fördelade på tre punkter, bestämmelser om vilka

personer, som skall antecknas i registret. Under 1) är upptagna personer,

som erhåller understöd eller annan hjälp genom kommunens organ. Punkt 2)

avser personer, som uppbär olika slag av folkpension, bidrag enligt lagen

om bidrag till änkor och änklingar med barn, mödrahjälp, särskilt barnbidrag,

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

bidragsförskott eller vissa därmed jämförliga bidrag från det allmänna.

Punkt 3) innefattar slutligen personer, som erhåller hjälp i annan form än

som sagts under 1) och 2). Dessa skall upptagas endast i den mån det

registerförande organet erhåller kännedom om förhållandet och finner anteckning

därom böra inflyta i registret.

3 § innehåller vissa bestämmelser om anteckningarnas innehåll och registerföringen.

I 4 $ föreskrives, att om kommunalt organ beslutar att hjälp skall

utgå till viss person, beslutet omedelbart skall delgivas det registerförande

organet. Enligt 5 § är även statliga myndigheter, av landstinget tillsatta

styrelser och nämnder, vissa olycksfallsförsäkringsbolag samt erkända sjukkassor

och arbetslöshetskassor pliktiga att på begäran tillhandagå med upplysningar

angående hjälp som utgått till viss angiven person.

Enligt 6 § åligger det kommunalt organ, som bedriver hjälpverksamhet, att

innan slutligt beslut fattas rörande hjälpåtgärd till viss person inhämta upplysningar

från socialregistret angående personen i fråga. I 7 $ stadgas, att i

5 § omförmälda myndigheter, styrelser, nämnder, bolag och kassor ävensom

kommunalt organ, som i annan kommun för socialregister, är berättigade att

efter framställning erhålla för sin verksamhet erforderliga uppgifter fiån

registret beträffande viss angiven person. Sadan rätt tillkommer ock riksbanken

och dess ortsombud vid behandlingen av frågor rörande statliga bosättningslån.

8 § föreskriver slutligen, att socialregister och därtill hörande handlingar

skall så förvaras, att de ej kan åtkommas av obehöriga.

I fråga om innebörden av dessa bestämmelser må beträffande registrets

omfattning (2 §) nämnas, att föredragande departementschefen vid framläggande

av förslaget till lagen (prop. nr 3 till 1936 års riksdag) framhöll, att

alla uppgifter, som kunde vara av betydelse vid utövningen av kommunernas

hjälpverksamhet, borde inflyta i detsamma. Härvid borde inskränkning icke

göras till allenast uppgifter om understöd. Däremot fann departementschefen,

åtminstone för det dåvarande, det icke tillrådligt att såsom socialstyrelsen i

•ett remissyttrande föreslagit införa föreskrifter om att registret skulle omfatta

icke blott personer, som åtnjuter hjälp i en eller annan form, utan även övriga

personer bland de sociala nämndernas klientel, vilka varit föremål för åtgärd

från sådan nämnds sida. — Beträffande rätten att erhålla upplysningar ur

registret (7 §) framhölls vid lagens tillkomst, att de kommunala organ vilka

det ålåge att bedriva hjälpverksamhet i någon form, i första hand borde ha

rätt att erhålla upplysningar ur registret. Några särskilda bestämmelser

härom ansågs ej erforderliga.

Alkoholistvårdsutredningen.

Utredningen framhåller, att lagen om socialregister borde ändras för att

tillförsäkra nykterhetsnämnderna rätt att erhålla utdrag ur registret. Med hän

syn till den ömsesidighetsprincip, som utgjorde en grundförutsättning för

socialregistrets funktion, borde nykterhetsnämnderna vidare åläggas att själva

lämna vissa uppgifter till detta register, varvid de dock enligt utredningens

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

mening icke borde gå längre än till att meddela övervakningsåtgärder, meddelad

sluten vård samt lämnade ekonomiska understöd. Utredningen föreslår

sålunda dels att nykterhetsnämnderna upptages bland de myndigheter och

andra, som enligt 7 § lagen om socialregister är berättigade att erhålla utdrag

ur registret, dels att till 4 § i lagen fogas ett nytt stycke, enligt vilket

nykterhetsnämnd skall till det registerförande organet lämna uppgift om av

nämnden beslutad övervakning så ock om beslut, som av länsstyrelse meddelats

om övervakning eller sluten vård av alkoholmissbrukare, med vilken

nämnden har befattning. Såsom en konsekvens härav förordar utredningen

vidare, att vissa ändringar vidtages i lagens 1, 2 och 3 §§. Enligt den föreslagna

1 § skulle socialregistret icke endast avse hjälpverksamheten utan även

den nykterhetsvårdande verksamheten inom kommunen. I 2 § har tillagts en

ny punkt 4) omfattande personer, som varit föremål för vissa åtgärder enligt

lagen om nykterhetsvård.

Remissyttrandena.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag till ändringar i lagen om

socialregister i allmänhet icke föranlett något yttrande. Socialstyrelsen tillstyrker

förslaget med det tillägget, att jämlikt lagen om nykterhetsvård vidtagna

hjälpåtgärder även borde införas i socialregistret, Även länsnykterhetsnämnden

i Älvsborgs län föreslår en ytterligare utvidgning av nykterhetsnämndernas

uppgiftsskyldighet. Länsnämnden anför:

Nämnden finner det anmärkningsvärt att sådana åtgärder som muntlig varning,

avstängning från servering av spritdrycker, indragning av motbok etc.

icke skola medtagas. Dessa åtgärder vidtagas dock först sedan det konstaterats,

att spritmissbruk föreligger. Det förefaller naturligt att övriga sociala

organ, vilka måste taga befattning med alkoholmissbrukaren eller dennes

familj, få kännedom om de verkliga förhållandena. Nämnden vill förorda, att

samtliga av nykterhetsnämnd vidtagna åtgärder i alkoholistvårdsfall antecknas

i socialregistret.

Liknande synpunkter anföres av nykterhetsnämnden i Borås.

En motsatt uppfattning hävdas av länsnykterhetsnämnden i Kristianstads

län, som anför:

Länsnämnden kan ej dela utredningens uppfattning, att nykterhetsnämnderna

böra åläggas skyldighet att lämna socialregistret uppgifter rörande

övervakningsåtgärder och meddelad sluten vård. Enligt länsnämndens mening

måste dylika uppgifter anses vara av så konfidentiell natur, att ett utlämnande

av desamma till vem det vara månde bör kunna ske endast efter beslut i varje

särskilt fall och med stöd av föreskrifterna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. I synnerhet i de

större städerna handhayes socjalregistret av ett så stort antal personer, att

ett utlämnande utan vidare till registret av ifrågavarande uppgifter måste

anses strida mot bestämmelserna i nämnda lag. Endast beträffande lämnade

ekonomiska understöd synas nykterhetsnämnderna böra åläggas skyldighet

att på begäran lämna uppgifter till socialregister eller andra sociala organ.

Länsnämnden vill i detta sammanhang erinra om den reaktion emot åtskillig

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

registrering av här förevarande slag, vilken kommit till uttryck i första lagutskottets

av riksdagen godkända utlåtande nr 44 vid 1948 års riksdag.

Yttrandet åberopas av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Departementschefen.

Socialregistret är, såsom framgår av 1 § lagen om socialregister, ett register

över hjälpverksamheten inom kommunen och har ingen annan uppgift än

att tjäna denna verksamhet. Vid lagens tillkomst avvisades också ett förslag

att registret även skulle omfatta personer bland de sociala nämndernas

klientel, som utan att åtnjuta hjälp i en eller annan form varit föremål för

åtgärd från sådan nämnds sida. Utredningens föreliggande förslag att förordnande

om övervakning eller intagning på vårdanstalt enligt lagen om nykterhetsvård

skall registreras synes ha samma innebörd som det sålunda avvisade

förslaget och medför att socialregistret får en ny uppgift. Enligt utredningens

mening borde ju också lagens 1 § kompletteras så att registret angavs omfatta

hjälpverksamheten och den nykterhetsvårdande verksamheten inom kommunen.

Jag kan icke tillstyrka en sådan utvidgning, som skulle göra socialregistret

till något annat än som avsågs då detta register tillskapades. Med

lika stort fog skulle uppgifter om villkorliga domar, ådömda frihetsstraff

o. d. registreras i socialregistret. Särskilt med hänsyn till att dessa register

i många fall är tillgängliga för en tämligen stor krets av funktionärer vore

en så omfattande registrering mindre lämplig.

Däremot bör givetvis uppgifter om ekonomiska understöd, som lämnas

av nykterhetsnämnd, införas i socialregistret. Härför erfordras emellertid

ingen lagändring, då uppgiftsskyldighet i detta hänseende åligger nämnden

enligt lagens 4 §. En konsekvens av denna skyldighet torde vara att nykterhetsnämnd

även äger erhålla upplysningar ur registret. Det synes därför icke

vara nödvändigt att som utredningen föreslagit införa nykterhetsnämnd bland

de myndigheter, styrelser, nämnder, bolag och kassor, som enligt 7 § är

berättigade härtill.

Av det anförda framgår, att jag icke finner skäl att i anledning av den

nya lagstiftningen om nykterhetsvård föreslå någon ändring i lagen om socialregister,

detta desto mindre som en tämligen vidlyftig registerföring framdeles

kommer att påläggas länsnykterhetsnämnderna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

lag om nykterhetsvård,

lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om

villkorlig dom, samt

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff,

av den lydelse bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Roland Kindblom.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 159.

239

Bilaga A.

Alkoholistvårdsutredningens

Förslag

till

Lag

om nykterhetsyård.

Inledning.

1 §•

Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker, skola i den ordning denna lag

stadgar åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då någon använder alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan.

Nykterhetsnämnder.

2§-

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

3 §•

1 mom. Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till

uppgift, var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet

samt att i enlighet med vad i denna lag eller eljest är stadgat vidtaga

åtgärder för dess förbättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,

råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga

drycker samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av sådana

drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

2 mom. Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant

underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva

tillsyn över att de fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem

vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att kommunal nykterhetsnämnd underlåter

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

att vidtaga åtgärd, som enligt denna lag ankommer på den kommunala

nämnden, eller att sådan nämnd handlägger ärende på otillfredsställande sätt,

skall länsnykterhetsnämnden söka åvägabringa rättelse. Om sådan icke

vinnes genom råd och anvisningar, har länsnykterhetsnämnden att vidtaga

de åtgärder i ärendet, som eljest ankomma på den kommunala nämnden.

Sedan länsnykterhetsnämnden sålunda vidtagit åtgärder, må den kommunala

nämnden ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

3 mom. Konungen äger förordna, att viss stad skall vara undantagen från

länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde.

4 mom. Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen

och rätta sig efter de anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen

meddelar.

5 mom. Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt

stadgat.

4 §•

Ledamöter i kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal,

som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock

minst fem.

Suppleanter utses av kommunen till minst ledamöternas halva antal.

Till ledamöter och suppleanter skola väljas män och kvinnor, som äro

kända för nyktert levnadssätt och intresse för nykterhets vård. Minst en av

ledamöterna och en av suppleanterna skall vara kvinna. Om möjligt bör

läkare vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet i övrigt ävensom beträffande obehörighet, rätt att

avsäga sig uppdraget, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång,

vissa prästers rätt att deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande,

vice ordförande och kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens

åligganden, ersättning åt ordförande och ledamöter, medelsförvaltning,

avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande,

redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt leda

mots ansvarighet skall i tillämpliga delar gälla vad i 10, 12—18 och 21 §§

lagen om fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse.

Beträffande nykterhetsnämnd i Stockholm och i annan stad, som är un

dantagen från länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde, gälla de bestämmelser,

som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §•

1 mom. I mån av behov må kommunal nykterhetsnämnd till sitt biträde

kalla därtill skickade män och kvinnor.

2 mom. Då i kommunal nykterhetsnämnd icke finnes ledamot, som är

läkare, skall vederbörande tjänsteläkare närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid

äga rätt att deltaga i överläggningarna samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

6§-

Kommunal nykterhetsnämnd äger uppdraga åt ordföranden, en eller flera

ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden att avgiva yttrande till

polismyndighet eller systembolag i ärenden rörande ansökan om eller innehav

av körkort eller motbok. Åtgärd, som i anledning av sådant uppdrag

vidtagits, skall anmälas för nämnden så snart ske kan.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden

i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning

och i den ordning Konungen bestämmer tillkomma ett ellen flera

arbetsutskott, som utsetts inom nämnden.

7 §•

Länsnykterhetsnämnd skall hava följande sammansättning:

en av socialstyrelsen utsedd ledamot, vilken tillika är ordförande,

en av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen utsedd ledamot,

som skall vara läkare,

en av länsstyrelsen utsedd ledamot samt

två av landstinget utsedda ledamöter.

I län, som omfattar två landsting, utser vartdera landstinget en ledamot

För nämnd, vars verksamhetsområde omfattar en stad, vilken icke deltager i

landsting, utser landstinget en ledamot och stadsfullmäktige i staden en

ledamot.

Nämnd, vars verksamhetsområde omfattar två städer, vilka ej deltaga i

landsting, skall, utöver de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna,

hava tre ledamöter, av vilka landstinget utser en och vardera staden

en.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugu tre år. Beträffande obehörighet och rätt att avsäga

sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för fyra kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet

är särskilt stadgat.

Anmälningsplikt.

8 §•

Polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort

sig skyldig till fylleri eller att någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker,

skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnd en.

Motsvarande anmälningsskyldighet åligger systembolag.

Myndighet, som i disciplinär ordning ålagt befattningshavare straff för

förseelse, vilken begåtts under alkoholpåverkan, skall utan dröjsmål lämna

uppgift därom till nämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall därom göra anmälan till nämnden. Sådan

skyldighet föreligger dock icke, då den varom fråga är genom läkarens försorg

blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna av

missbruket, eller läkaren eljest av särskilda skäl finner åtgärd av nykterhetsnämnd

icke böra ifrågakomma.

Då myndighet i andra fall än ovan sagts erhållit kännedom om att någon

missbrukar alkoholhaltiga drycker, bör den till nämnden meddela förhållandet.

16—2299 is Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

9 §.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 8 § sista stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader

efter det anmälan inkommit, lämna åklagaren meddelande om de åtgärder,

som vidtagits i anledning av anmälan.

Förundersökning.

10 §.

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är alkoholmissbrukare, skall nämnden skyndsamt låta verkställa

förundersökning och därvid inhämta noggrann kännedom om hans levnadsförhållanden

och om andra omständigheter av betydelse för fallets bedömande.

I samband därmed skall nämnden, om anledning därtill föreligger,

föranstalta om läkarundersökning.

11 §•

1 mom. Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den som är föremål

för undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller någon

dess representant eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnämnden må ock kalla person, som förväntas kunna meddela

upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, att inställa sig

inför nämnden eller någon dess representant.

Kallelse som ovan sagts må ock beslutas av nykterhetsnämnds ordförande.

Konungen äger förordna, att nämnden må uppdraga åt viss tjänsteman hos

nämnden att besluta om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas vite av högst 50 kronor.

3 mom. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och

utebliver den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess representant

eller den anvisade läkaren hos polismyndigheten påkalla handräckning

för hans hämtande. Blir han icke samma dag inställd genom hämtning, må

nämnden utdöma vite, som föreskrivits i kallelsen.

Hjälpåtgärder.

12 §.

Framgår av förundersökning, att den undersökte är alkoholmissbrukare,

skall nämnden söka bibringa honom insikt om vådan av alkoholmissbruk,

därvid nämnden har att allvarligt erinra honom om de påföljder, vilka enligt

denna lag kunna inträda, om missbruket fortsätter.

Nämnden skall vidare, i den mån det finnes erforderligt, vidtaga för den

undersöktes tillrättaförande lämpade hjälpåtgärder, såsom att

a) förhjälpa honom till lämplig anställning eller, i syfte att minska frestelserna

till bruk av alkoholhaltiga drycker, bereda honom ombyte av verksamhet

eller vistelseort;

b) föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt förmå

honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas;

c) förmå honom att ingå i nykterhetsförening;

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

243

d) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att

frivilligt söka lämplig vård.

Nämnden må ock förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker

icke må utminuteras till honom.

övervakning.

13 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nykterhetsnämnden ställas

under övervakning, då därjämte någon av följande förutsättningar föreligger.

1. Om han till följd av sitt alkoholmissbruk befinnes

a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga

hälsa eller ock för eget liv;

b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar

vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person;

c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last;

d) vara ur stånd att taga vård om sig själv eller sina angelägenheter;

e) föra ett för andra grovt störande levnadssätt.

2. Om han under de två senast förflutna åren blivit dömd för tre eller

flera förseelser innefattande fylleri eller rattfylleri;

3. Om han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv

(lösdrivare ).

14 §.

övervakning må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Då särskilda

förhållanden påkalla längre övervakningstid, må den dock utsträckas

till högst två år.

15 §.

Till övervakare utses därtill lämplig person.

övervakare har att öva tillsyn över den övervakade och söka befordra vad

som kan lända till hans hjälp.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren

underrättad om bostads- och arbetsadress samt på kallelse infinna

sig hos honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

16 §.

o Alkoholmissbrukare må tvångsintagas för vård å allmän vårdanstalt (sluten

vård), då enligt 13 § förutsättningar för övervakning föreligga samt

a) hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att han

kunnat återföras till ett nyktert liv;

b) övervakning och hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa; eller

c) försök med övervakning eller hjälpåtgärder med hänsyn till hans farlighet

icke kan avvaktas.

17 §.

1 mom. Om tvångsintagning beslutar länsstyrelsen.

2 mom. Ansökan om tvångsintagning göres av den kommunala nykterhetsnämnden,

dock att den skall göras av polismyndigheten, om ansökan av nyk
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

terhetsnämnden finnes icke utan olägenhet kunna avvaktas med hänsyn till

att alkoholmissbrukaren

a) bedömes vara farlig enligt 13 § 1 a);

b) är lösdrivare eller eljest med hänsyn till sitt yrke eller levnadssätt kan

befaras lämna orten och därefter bliva svår att anträffa; eller

c) på grund av oförmåga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande

behov av omedelbar vård.

Innan polismyndighet gör ansökan, skall den samråda med nykterhetsnämnden

i orten.

3 mom. Beträffande den som begått brottslig gärning men i anseende till

sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar och som vid prövning i vederbörlig

ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus (strafffriförklarad)

må länsstyrelsen även utan därom gjord ansökan besluta om

tvångsintagning, om förutsättningarna därför eljest föreligga.

18 §.

Har ansökan om tvångsintagning grundats på att den som avses är farlig

enligt 13 § 1 a), utgör återkallelse av ansökningen ej hinder för länsstyrelsen

att fortsätta med ärendets handläggning.

19 §.

1 mom. Då fråga uppkommit om tvångsintagning av någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, skall denne ofördröjligen på lämpligt satt tills

vidare omhändertagas av polismyndigheten (tillfälligt omhändertagande),

a) om han är farlig enligt 13 § 1 a) och faran bedömes vara så överhängande,

att länsstyrelsens beslut ej utan våda kan avvaktas;

b) om han är lösdrivare, så ock om det med hänsyn till hans yrke eller

levnadssätt kan befaras, att han, innan länsstyrelsen prövat ansökningen,

lämnar orten och därefter blir svår att anträffa; eller

c) om han på grund av oförmåga att taga vård om sig själv bedömes vara

i trängande behov av omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen enligt 1 mom., innan ansökan gjorts

om tvångsintagning, skall sådan ansökan utan uppskov göras.

20 §.

Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för den

i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder, som vidtagits.

Har beträffande den som ansökningen avser anmälan gjorts enligt 8 § sista

stycket, skall avskrift av anmälan fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg, så ock för redogörelse, som

i första stycket sägs, fastställas av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, har länsstyrelsen att ombesörja erforderlig komplettering.

Vill länsstyrelsen föranstalta om läkarundersökning, äger länsstyrelsen

kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant

fall skall vad i 11 § 2 och 3 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om

han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande

att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

22 §.

Vid handläggningen av ärende angående tvångsintagning skall länsstyrelsen

bestå av landshövding, landssekreterare eller länsassessor såsom ordförande

jämte tre sakkunniga, av vilka en skall vara läkare, en skall äga insikt

och erfarenhet rörande nykterhetsvårdande verksamhet och en skall äga insikt

och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande

arbete.

Såsom länsstyrelsens beslut skall vid lika röstetal för olika meningar gälla

den mening, som ordföranden biträder.

De sakkunniga jämte erforderligt antal suppleanter utses av Konungen fölen

tid av fyra år i sänder.

23 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utredning utvisar, förutsättning för omhändertagande

enligt 19 §, må länsstyrelsen, även innan den som ansökningen

avser blivit hörd i ärendet, föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut

tills vidare intages å allmän vårdanstalt eller, om plats å dylik anstalt

ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt

(interimistisk vård).

24 §.

Är den som ansökningen avser tillfälligt omhändertagen, åligger det länsstyrelsen

att utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara tillfälligt

omhändertagen, beredas interimistisk vård eller frigivas.

25 §.

Förhör med den som ansökningen avser skall av länsstyrelsen anordnas,

om han i avgiven skriftlig förklaring begärt att bliva muntligen hörd eller

länsstyrelsen eljest finner förhör böra äga rum.

Länsstyrelsen må ock anordna förhör med annan person, som förväntas

kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna i 11 § 2 och 3 mom. äga motsvarande

tillämpning.

Vid förhöret skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger

dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt aderton

år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen

finner omständigheterna därtill föranleda, skall handläggningen äga

rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga

ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under

förhöret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen

avser är närvarande.

Konsulenten hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna

nämnd, så ock representant för vederbörande kommunala nykterhetsnämnd

skola beredas tillfälle att närvara vid förhör inför länsstyrelsen.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

26 §.

Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol

hörd såsom vittne, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående upp
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

givna omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till

tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av

länsstyrelsen skall rätten låta inkalla dem som skola höras ävensom underrätta

sökanden i ärendet och den som ansökningen avser.

27 §.

Yid förhör enligt 25 och 26 §§ äger den som ansökningen avser, där han

så önskar, åtnjuta hjälp. Om han är omhändertagen enligt 19 eller 23 §, så

ock eljest om han kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning,

skall länsstyrelsen på begäran förordna lämplig person till hans

biträde.

28 §.

I fråga om ersättning till den som enligt förordnande av länsstyrelsen

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras eller som av länsstyrelsen

förordnats att biträda någon i ärende angående tvångsintagning, skall i

tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne eller till offentlig försvarare, dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

Om ersättning, som här avses, beslutar länsstyrelsen, dock att ersättning

till den, vilken höres som vittne enligt 26 §, bestämmes av domstolen.

29 §.

Finner länsstyrelsen antagligt, att den som ansökningen avser skall låta

sig rätta genom hjälpåtgärder eller övervakning, må länsstyrelsen uppdraga

åt nykterhetsnämnden att föranstalta därom.

30 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, må beslut om tvångsintagning

gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

31 §.

Länsstyrelsen har att själv föranstalta om verkställighet av slutligt beslut

om tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats på att den som beslutet avser är farlig enligt

13 § 1 a) eller är lösdrivare;

b) då fråga är om straffriförklarad;

c) då beslutet tillkommit efter anmälan, som åsyftas i 8 § sista stycket;

samt

d) då den som beslutet avser på grund av oförmåga att taga vård om sig

själv bedömes vara i trängande behov av omedelbar vård.

I övriga fall åligger det nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställigheten.

32 §.

Den myndighet, som enligt 31 § har att föranstalta om verkställighet av

beslut om tvångsintagning, äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

Då särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen i beslut om tvångsintagning

förordna om villkorligt anstånd, ändå att enligt 31 § beslutet skall verkställas

genom nykterhetsnämndens försorg.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

33 §.

Den myndighet, som beslutat om villkorligt anstånd, äger förklara anståndet

förverkat.

34 §.

I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall

den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning,

därvid 14 och 15 §§ skola äga motsvarande tillämpning. Då sådant

beslut meddelas av länsstyrelsen, skall, såvida icke särskilda skäl tala däremot,

åt nykterhetsnämnden uppdragas att ombesörja övervakningen.

35 §.

Såsom villkor för anstånd med tvångsintagning må den. myndighet, som

beslutar om anståndet, i den mån det finnes erforderligt meddela den varom

fråga är föreskrifter angående hans sysselsättning, vistelseort eller annat.

Sådana lydnadsföreskrifter kunna innehålla, att han skall

a) underkasta sig sjukhusvård eller vård å inackorderingshem eller inom

familjevården;

b) vistas inom viss angiven kommun eller vissa kommuner;

c) iakttaga fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker ävensom,

där det prövas vara till gagn, ingå i nykterhetsförening;

d) begagna sig av honom anvisad bostad eller antaga arbete eller anställning,

som kan beredas honom, och icke avflytta från bostaden eller lämna

anställningen utan tillstånd av nykterhetsnämnden eller övervakaren;

e) bemyndiga person, som nykterhetsnämnden i orten eller övervakaren

finner lämplig, att uppbära honom tillkommande arbetsförtjänst eller andra

penningmedel, så ock att underkasta sig andra inskränkningar i fråga om förfogandet

däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av länsstyrelsen, må åt nykterhetsnämnden

uppdragas att besluta om lydnadsföreskrifter.

Den som meddelat lydnadsföreskrifter må besluta om ändring av eller tilllägg

till desamma.

36 §.

Där verkställighet av beslut om tvångsintagning ej påbörjats inom ett år

efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

37 §.

Finner länsstyrelsen vid beslut om tvångsintagning, att den som beslutet

avser genast bör intagas å allmän vårdanstalt, men kan plats ej omedelbart

beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, draga försorg om att

han under tiden omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt; dock må

sådan provisorisk vård ej fortgå längre tid än tre månader.

38 §.

Nykterhetsnämnd, som har att föranstalta om verkställighet av beslut om

tvångsintagning, äger därvid påkalla handräckning av polismyndigheten, om

så finnes erforderligt.

Den slutna vården.

39 §.

Allmän vårdanstalt för sluten vård enligt denna lag är statligt vårdhem

eller sjukhus för alkoholmissbrukare, så ock annat vårdhem eller sjukhus,

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

som av Konungen erkänts såsom allmän vårdanstalt. Erkännande kan återkallas,

när skäl därtill äro. Med sjukhus avses även sjukhusavdelning.

Allmän vårdanstalt skall stå under ledning av en styrelse, såvida icke, i

fråga om sjukhus, Konungen annorledes förordnar.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

40 §.

Uppsikten över de allmänna vårdanstalterna utövas av socialstyrelsen

och, i den man Konungen förordnar, av medicinalstyrelsen.

41 §.

Beslut om placering å anstalt och förflyttning från en anstalt till annan

meddelas i den ordning Konungen bestämmer.

42 §.

Behandlingen av de intagna skall anpassas efter vårdens syfte att återföra

dem till ett nyktert och ordentligt liv.

Envar intagen skall vara pliktig att följa de för anstalten gällande ordningsföreskrifterna

samt att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av ändamålsenlig

vård ålägges honom.

Om ersättning för arbete, som utföres av de intagna, förordnar Konungen.

43 §.

Den som på grund av slutligt beslut intagits å allmän vårdanstalt, må kvarhållas

under en tid av ett år (kvarhållningstid). Har han förut.varit intagen å

sådan anstalt och är återintagningsbeslutet meddelat inom fem år från senaste

utskrivningen, är kvarhållningstiden två år.

Utskrivning från anstalten skall ske före kvarhållningstidens utgång, om

grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert och ordentligt liv.

44 §.

Den som med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och sitt

förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert och ordentligt liv, må kvarhållas två år utöver den

i 43 § angivna kvarhållningstiden, under förutsättning att han

a) är farlig enligt 13 § 1 a);

b) är straffriförklarad; eller

c) förut minst tre gånger varit intagen å allmän vårdanstalt och ånyo intagits

enligt beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen.

Beslut om kvarhållande enligt första stycket meddelas för högst sex månader

i sänder. Beslutet skall underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

45 §.

Vid bestämmande av kvarhållningstiden skall medräknas den tid, varunder

den intagne före intagningen varit omhändertagen enligt 19, 23 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt ingått å allmän vårdanstalt och påkallas,

medan han är sålunda intagen, verkställighet av beslut om tvångsintagning,

skall den tid, under vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes medräknas

vid bestämmande av kvarhållningstiden.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

249

46 §.

Har någon, som intagits å allmän vårdanstalt, blivit inmanad i häkte

eller överflyttad till straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff

eller förvandlingsstraff för böter eller har han avvikit från vårdanstalten,

skall den tid, under vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas

vid bestämmande av kvarhållningstiden.

47 §.

Vill någon, som är intagen å allmän vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å

anstalten efter utgången av kvarhållningstiden, må det, när skäl därtill äro,

medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen förbinder

sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras

samtvcke av den som enligt lag har att sörja för hans peison.

48 §.

1 mom. Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den

intagne att under återstoden av kvarhållningstiden eller under viss del darav

på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta

om sådan försökspermission.

Skyldighet för anstaltens styrelse eller föreståndare att upptaga framställning

om försökspermission till prövning föreligger icke, med mindre fyra

månader förflutit från det sökanden intogs å anstalt.

2 mom. Tillfällig permission må beviljas av anstaltens styrelse eller föreståndare.

49 §.

Om beslutad försökspermission har anstaltens föreståndare att, i god tid

innan den intagne lämnar anstalten, underrätta den nykterhetsnämnd, som

enligt 17 § tagit befattning med intagningsärendet.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av arbetsförmedling,

social hjälporganisation eller enskild person söka i tid bereda den permitterade

lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till sysselsättningsorten

eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

50 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdraga

åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Därvid skall 15 § äga

motsvarande tillämpning.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse såsom

villkor för permissionen meddela lydnadsföreskrifter, därvid 35 § skall äga

motsvarande tillämpning.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga

om den som av honom permitteras meddela lydnadsföreskrifter.

51 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest

mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens

uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Om den permitterade hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid bestämmande av kvarhållningstiden.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

52 §.

Har ej före kvarhållningstidens utgång hos anstaltens styrelse eller föreståndare

fråga väckts om den permitterades återhämtande, skall beslut meddelas

om utskrivning.

53 §.

Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

54 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 49 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

55 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning

för en tid av högst ett år från dagen för utskrivningen. Därvid skall 15 §

äga motsvarande tillämpning. Anstaltsstyrelsen må ock uppdraga åt nykterhetsnämnd

att ombesörja övervakningen.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse meddela

den utskrivne lydnadsföreskrifter, att gälla under viss tid, dock högst ett

år. I fråga om dylikt beslut skall 35 § äga motsvarande tillämpning.

Den nykterhetsnämnd, som enligt 17 § tagit befattning med intagningsärendet,

skall underrättas om beslut, som avses i första eller andra stycket.

56 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han mot meddelade

lydnadsföreskrifter och har han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller prövas sådan åtgärd vara gagnlös, må

han återintagas å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den

utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas

för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Bestämmelserna i 17—19 och 21—38 §§ skola äga motsvarande tillämpning,

då ansökan om återintagning göres.

57 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande

till allmän vårdanstalt av den som avvikit därifrån och av permitterad, som

enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten, så ock för verkställighet

av beslut om intagens överflyttning från en anstalt till annan.

Frivilligt ingående å vårdanstalt.

58 §.

1 mom. \ ill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå

å allmän vårdanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökning hos anstaltens föreståndare eller hos uppsiktsmyndigheten

gjort framställning därom samt skriftligen förbundit sig att kvarstanna

å allmän vårdanstalt under viss tid, som dock ej må överskrida ett år.

År han omyndig, erfordras samtycke av den som enligt lag har att sörja för

hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg enligt sådant formulär,

som avses i 20 § tredje stycket.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Den som är sålunda intagen å allmän vårdanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna

därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Yad i 41. 42, 46—54 och 57 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning

rörande frivilligt intagna. „

2 mom. Bestämmelser om rätt att i annan ordning än i 1 mom. sags för

undersökning eller vård ingå å sjukhus för alkoholmissbrukare meddelas av

Konungen.

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må av den som beslutet rörer överklagas, om

det innebär utdömande av vite eller meddelande av lydnadsföreskrift eller

förordnande enligt 12 § sista stycket.

Talan föres genom besvär hos länsstyrelsen inom fyra veckor från det

klaganden skriftligen erhöll del av beslutet.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller anstaltsföreståndare må av den som beslutet

rörer överklagas, om det avser fråga om försökspermission, utskrivning

eller annan vårdfråga eller om det innebär meddelande av lydnadsföreskrift.

. in»

Talan föres genom besvär hos uppsiktsmyndigheten inom fyra veckor från

det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet.

61 §.

Länsstyrelses beslut må av den som beslutet rörer överklagas, om beslutet

innebär förordnande om tvångsintagning, villkorligt anstånd med verkställighet,

förverkande av dylikt anstånd, utdömande jämlikt 11, 20 eller 25 § av

vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats för att upplysningsvis

höras inför länsstyrelsen eller åt den som förordnats att biträda

någon i ärende angående tvångsintagning. ... . .

Talan föres genom besvär, som skola ställas till Konungen och ingivas

eller insändas till länsstyrelsen samt vara denna myndighet tillhanda inom

fyra veckor från det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet. Xjänsstyrelsen

skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill e]

uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning,

som kan vara erforderlig, till inrikesdepartementet insända samtliga

målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons omhändertagande,

må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning

till viss tid. ......

över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sags, ar klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

62 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den som beslutet rörer söka ändring

hos Konungen i inrikesdepartementet inom fyra veckor från det klaganden

skriftligen erhöll del av beslutet.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

63 §.

Då i denna lag stadgas, att viss åtgärd skall ankomma på eller fullgöras

gentemot länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden avses därmed, såvida annat

ej utsäges, länsstyrelsen i det län eller den kommunala nykterhetsnämnden i

den kommun, där den som avses med åtgärden har hemortsrätt eller eljest

stadigvarande vistas.

64 §.

Med alkoholhaltiga drycker förstås i denna lag spritdrycker och vin ävensom

sådana maltdrycker, som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent

alkohol.

Yad i lagen sägs om alkoholhaltiga drycker skall dodk gälla alkoholhaltiga

ersättningsmedel för sådana.

65 §.

Då undersökning eller annan åtgärd enligt denna lag vidtages, bör noga

tillses, att den som åtgärden avser icke utsattes för allmän uppmärksamhet

eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Yad hos nykterhetsnämnd eller annan myndighet förekommit rörande

person, som är föremål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

66 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra samarbeta med

varandra. Inbördes samarbete bör ock äga rum mellan sådana myndigheter

samt fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myndigheter ävensom

vårdanstalter, sociala hjälporganisationer och systembolag.

67 §.

Delgivning av kallelser eller andra meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke särskilda skäl tala däremot. Om postdelgivning

ej användes, må biträde för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes

stadgat i 33 kap. 5—7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

68 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är föremål för åtgärd enligt denna

lag, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte

honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan därom

hos överförmyndaren.

69 §.

Misstänkes den som enligt meddelat beslut tvångsintagits å allmän vårdanstalt

att hava före utskrivningen från anstalten begått brott, varå enligt

lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta

under allmänt åtal eller har det av målsägaren angivits till åtal, ankommer

det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å

landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra huruvida åtal

lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre straff än nyss

sagts kan följa å brottet.

70 §.

Om straff för den som angriper någon för det han hos myndighet enligt

denna lag gjort anmälan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit

utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan, är stadgat i 10 kap. 9 §

strafflagen.

71 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga drycker åt den som honom veterligen^ är

ställd under övervakning enligt denna lag eller är intagen å allmän vårdanstalt,

eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,

straffes med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

72 §.

Böter och viten, som utdömas enligt denna lag, tillfalla Kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Bilaga B.

(Gällande lag.)

(Departements för slag et:)

Nr 233.

Lag

om behandling av alkoholister

(alkoholistlag);

given Stockholms slott den 12 juni

1931}

1 Kap.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk

och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt

stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller

eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra

grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan

är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt

liv.

Lag samma vare, där någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit 1

Förslag

till

Lag

om nykterhetsvård.

Härigenom förordnas eom följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Missbrukar någon alkoholhaltiga

drycker, skola enligt vad nedan sägs

åtgärder vidtagas för att återföra

honom till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då någon

använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan.

1 6 samt 51—54 §§, som saknar motsvarighet i departementsförslaget, har uteslutits.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

under de två senast förflutna åren tre

eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller för ett kringflackande liv.

(63 § 1 stycket, 2 punkten.)

— — — Med alkoholhaltiga drycker

förstås spritdrycker och vin ävensom

sådana maltdrycker, som innehålla

mer än en och åtta tiondels viktprocent

alkohol.

(Dep ar tementsför slaget:)

2 §•

Med alkoholhaltiga drycker förstås

i denna lag spritdrycker och vin ävensom

sådana maltdrycker, som innehålla

mer än en och åtta tiondels

viktprocent alkohol.

Vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

drycker skall ock gälla alkoholhaltiga

ersättningsmedel för sådana drycker.

2 Kap.

Om nykterhetsnämnder. Nykterhetsnämnder.

2 §. 3 §.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

När nedan i denna lag stadgas, att

viss åtgärd skall ankomma på eller

fullgöras gentemot nykterhetsnämnden

avses därmed, såvida ej annat utsäges,

den kommunala nykterhetsnämnden i

den kommun, där den som avses med

åtgärden har hemortsrätt eller eljest

vistas.

(3 § 1, 2, 4 och 5 styckena.)

Kommunal nykterhetsnämnd och

länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,

var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs

4 §•

1 mom. Kommunal nykterhetsnämnd

och länsnykterhetsnämnd hava

till uppgift, var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet

samt att i enlighet med vad i

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

eller eljest finnes stadgat vidtaga för

dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, råd och anvisningar till

systembolag och andra försäljare av

alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel

därför samt genom åtgärder

mot olaglig försäljning av sådana

drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter;

samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten som socialstyrelsen

meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd

har därjämte att följa

dylika råd och anvisningar, som meddelas

av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet

inom nykterhetsnämnds

område samt angående nämndens

verksamhet skall avgivas av kommunal

nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden

ävensom i stad till stadsfullmäktige

och på landet till kommunalfullmäktige

eller kommunalstämma

samt av länsnykterlietsnämnd till länsstyrelsen

och socialstyrelsen.

(3 § 3 stycket.)

Länsnylcterhetsnämnd åligger därjämte

att hålla sig noggrant underrättad

om de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över

(D ep art ementsf ör slaget:)

denna lag sägs eller eljest finnes stadgat

vidtaga åtgärder för dess förbättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, råd och anvisningar till

försäljare av alkoholhaltiga drycker

samt genom åtgärder mot olovlig befattning

med sådana drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter;

samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de anvisningar angående

verksamheten som socialstyrelsen

meddelar.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs

åligger det länsnykterhetsnämnd att

hålla sig noggrant underrättad om

de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över att

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

257

(Gällande lag:)

att dessa fullgöra dem tillkommande

uppgifter samt att lämna dem vägledning

och bistånd.

(14 § 1 mom.; jfr 14 § 2 mom., 16 §

2 mom., 17 § 4 st., 28 § 3 st.

och 48 § 3 st.)

Finner länsnykterhetsnämnden, att

fall, som i detta kapitel avses, av komnunal

nykterhetsnämnd ej handlagts

på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden

genom råd och anvisningar

söka åvägabringa rättelse. Vinnes

ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden

vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest skolat tillkomma

den kommunala nämnden. Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden,

må den kommunala

nämnden ej taga befattning med ärendet

i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

(3 § 6 stycket.)

Angående nykterhetsnämnds åligganden

i övrigt är särskilt stadgat.

4 §•

Kommun må besluta, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillpättas. År

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall

nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av

länsnykterhetsnämnden föreskriva,

17—2209 48 Bihang till riksdagens protokoll

(Departement sförslaget:)

dessa fullgöra sina uppgifter samt att

lämna dem vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att

kommunal nykterhetsnämnd underlåter

att vidtaga åtgärd, som enligt

denna lag ankommer på den kommunala

nämnden, eller att sådan nämnd

ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt,

skall länsnykterhetsnämnden söka

åvägabringa rättelse genom råd och

anvisningar. Yinnes ej rättelse härigenom

eller påfordrar ärendets art

omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden

att vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest ankomma

på den kommunala nämnden. Har så

skett, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i

vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i andra stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

3 mom. Angående nykterhetsnämnds

åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

5 §•

Kommunal nykterhetsnämnd skall

utgöras av särskilt tillsatt nämnd

eller, därest kommunens ringa folkmängd

eller liknande förhållande gör

sådan obehövlig, av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger föreskriva, att kommun

skall tillsätta särskild nykter1954.

1 sand. Nr 159.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock å landet minst tre och

i stad minst fem. Av ledamöterna

slcall minst en vara kvinna, och bör

läkare, om sådan är bosatt inom kommunen,

vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses

av kommunen till minst dessas halva

antal eller, om ledamöternas antal ej

är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av

suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid

och avgång, vissa prästers och läkares

rätt att deltaga i nämndens förhandlingar,

val av ordförande, vice ordförande

och kassaförvaltare, ordningen

för nämndens arbete, ordförandens

åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag,

räkenskapers förande, redovisning,

granskning av nämndens räkenskaper

och förvaltning samt ledamots

ansvarighet äger vad i 10, 12—-18 och

21 §§ i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse

motsvarande tillämpning. I

(D ep ar t ementsf ör slag et:)

hetsnämnd. Framställning härom må

göras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock minst fem. Suppleanter

utses av kommunen till minst ledamöternas

halva antal.

Till ledamöter och suppleanter

skola väljas personer, som äro kända

för intresse för nykterhetsvård. Såväl

män som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör

läkare vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet i övrigt

ävensom i fråga om obehörighet, rätt

att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och

avgång, vissa prästers rätt att deltaga

i nämndens förhandlingar, val

av ordförande, vice ordförande och

kassaförvaltare, ordningen för nämndens

arbete, ordförandens åligganden,

ersättning åt ordförande och ledamöter,

medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers

förande, redovisning, granskning

av nämndens räkenskaper och

förvaltning samt ledamots ansvarighet

skall i tillämpliga delar gälla vad i

10, 12—18 och 21 §§ i lagen om fattigvården

finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelad.

6 §•

Om i särskild kommunal nykterhetsnämnd

icke finnes ledamot, som

är läkare, skall vederbörande tjänsteläkare

närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån han icke hindras

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

av andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna

samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

1 stad med mer än en tjänsteläkare

skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

8 §• 7 §.

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och

Finnes ersättning åt sådant biträde

böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma

därom.

5§-

1 kommunal nykterhetsnämnd, vare

sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres

av fattigvår dsstyr elsen, skall

länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.

Till ombud må utses en av de

av kommunen valda ledamöterna eller

annan lämplig person. Länsnykterhetsnämndens

ombud äger i sådan

egenskap deltaga i den kommunala

nykterhed snämndens överläggningar

men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden

utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter

att för den tid han är vald till

ledamot bereda och vara föredragande

i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds

prövning. Länsnykterhetsnämndens

ombud må utses till

sådam föredragande, ändå att han icke

är av kommunen vald ledamot.

7 §•

Kommunal nykterhetsnämnd äger

uppdraga åt ett inom nämnden valt

arbetsutskott eller åt nämndens ordförande

att avgiva yttrande till polis
-

kvinnor.

8 §•

1 mom. I kommun, där nykterhetsnämnden

utgöres av fattigvårdsstyrelsen,

skall kommunen utse en av styrelsens

ledamöter att för den tid han

är vald till ledamot bereda och vara

föredragande i de ärenden, som ankomma

på nykterhetsnämnds prövning.

2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd

äger uppdraga åt ordföranden,

en eller flera ledamöter eller viss befattningshavare

hos nämnden att av
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

myndighet eller systembolag i ärende

rörande ansökan om eller innehav av

körkort eller motbok. Av utskottet

eller nämndens ordförande vidtagen

åtgärd skall anmälas för nämnden vid

dess nästa sammanträde.

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ärenden

i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd

har att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestämmer

tillkomma ett inom nämnden valt

arbetsutskott.

(Närmare föreskrifter rörande i

andra stycket omförmält arbetsutskotts

sammansättning och verksamhet meddelas

av Konungen.

(Departementsför slaget:)

giva yttrande till polismyndighet i

ärende rörande ansökan om eller innehav

av körkort. Åtgärd, som vidtagits

i anledning av sådant uppdrag, skall

anmälas för nämnden så snart det kan

ske.

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ärenden

i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd

har att handlägga, må i den

utsträckning och i den ordning

Konungen bestämmer tillkomma ett

eller flera arbetsutskott, som utsetts

inom nämnden.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige

i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver

de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,

av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

Kör varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugutre år. Beträffande obehörighet och rätt att

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnvkterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet

är särskilt stadgat.1

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departement sförslag et:)

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10 §•

Polis- och åklagarmyndighet åligger

att, när den erhållit kännedom om

förhållande, som bör föranleda den

kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan

därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande

dylikt förhållande, varom han i

sin verksamhet erhållit kännedom.

Öppen vård.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet, som

erhåller kännedom om att någon gjort

sig skyldig till fylleri eller eljest kan

antagas missbruka alkoholhaltiga drycker,

skall ofördröjligen göra anmälan

därom hos nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller

kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall

göra anmälan därom till nykterhetsnämnden.

Sådan skyldighet föreligger

dock icke, då den, varom fråga är,

tågenom läkarens försorg blir föremål

jjS/dV behandling, ägnad att undanröja

skadeverkningarna av missbruket, eller

då uttrycklig begäran, att anmälan

ej skall göras, framställes av någon

alkoholmissbrukaren närstående person

och läkaren med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet

finner åtgärd av nykterhetsnämnd

böra underlåtas.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

(11 § 2 stycket.)

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden

att skyndsamt och senast inom två

månader efter det anmälan inkommit

lämna åklagaren meddelande om de åtgärder,

som vidtagits i anledning av

anmälan.

(11 § 1 stycket.)

Har den kommunala nykterhetsnämnden

genom anmälan eller eljest

11 §•

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § sista stycket, åligger det

nykterhetsnämnden att skyndsamt och

senast inom två månader efter det

anmälan inkommit lämna åklagaren

meddelande om de åtgärder, som vidtagits

i anledning av anmälan.

12 §.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan

eller eljest fått grundad anled
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

fått grundad anledning antaga, att

någon, som vistas inom kommunen

eller där äger hemortsrätt, är hemfallen

åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta

om undersökning samt söka inhämta

noggrann kännedom om hans

levnadsförhållanden och andra på

fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må den kommunala

nykterhetsnämnden kalla den,

som är föremål för undersökning, att

personligen inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud eller

av nämnden anvisad läkare. Är han

bevisligen kallad minst fyra dagar förut,

men utebliver han utan laga förfall,

äger nämnden fälla honom att

böta tio kronor och genom vite, högst

trettio kronor, tillhålla honom att inställa

sig. Kommer han ändock ej å

förelagd tid, äger nämnden erhålla

handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande samt, därest han

ej varder samma dag efter hämtning

inställd, fälla honom till vitet.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller

sig inom kommunen, av nykterhetsnämnden

kallas till inställelse in
-

(Departementsför slaget.)

ning antaga, att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall nämnden

skyndsamt låta verkställa undersökning

och därvid inhämta den kännedom

om hans levnadsförhållanden

och andra omständigheter för fallets

bedömande, vartill anledning förekommer.

1 samband därmed skall nämnden,

där fråga är om tvångsintagning å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller eljest anledning därtill föreligger,

föranstalta om läkarundersökning.

Ansökan om tvångsintagning som

nyss sagts må, såvida icke särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej

göras av nykterhetsnämnd utan att

den, som ansökningen avser, personligen

hörts av nämnden eller, där så

ej lämpligen kan ske, av ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos densamma.

13 §.

1 mom. Där så erfordras, må

nykterhetsnämnden kalla den som är

föremål för undersökning att personligen

inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden

eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnämnd må ock kalla person,

som förväntas kunna meddela upplysning

i något till nämndens behand
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. May.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

för nämnden eller särskilt utsett ombud

för att meddela upplysning i

något till nämndens behandling hörande

ärende, är han pliktig att hörsamma

kallelsen, såvida han minst fyra

dagar förut erhållit del därav. ZJtehliver

han utan laga förfall, äger nämnden

fälla honom att böta fem kronor

och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. I fall av tredska äger

nämnden fälla honom till vitet samt

förelägga högre vite. Vitena må dock

tillsammans ej överstiga trettio kronor.

Kan den tredskande ändock ej förmås

till inställelse, äger nämnden erhålla

handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger

jämväl besluta om kallelse som ovan

sägs.

(13 § 1 och 2 styckena.)

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds

undersökning, att den, om

vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, skall

nämnden, där ej uppenbarligen utsikt

(Departement sförslaget:)

ling hörande ärende, att inställa sig <

inför nämnden eller särskilt utsett ombud

för nämnden.

Kallelse som ovan sagts må beslutas

av nykterhetsnämndens ordförande.

Länsstyrelsen äger för or dna,

att nämnden må uppdraga åt viss

tjänsteman hos nämnden att besluta

om kallelse.

2 mom. 1 kallelse må föreskrivas

vite av högst femtio kronor.

3 mom. Har kallelse delgivits minst

fyra dagar före inställelsedagen och

utebliver den kallade utan anmält laga

förfall, äger nämnden, dess ombud

eller den anvisade läkaren påkalla

handräckning för hans hämtande. Blir

han icke samma dag inställd genom

hämtning, må nämnden i fall av tredska

fälla honom till vite, som föreskrivits

i kallelsen.

Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla, då person, som avses i 1

mom. andra stycket, kallats att inställa

sig å plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller

sig.

14 §.

Framgår av nykterhetsnämnds

undersökning, att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga drycker,

skall nämnden, där så prövas erforderligt

och gagneligt, söka bibringa

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

saknas att utan tvång återföra honom

till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga

för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden hör sålunda söka

bibringa honom insikt om vådan

av alkoholmissbruk, därvid nämnden

har att allvarligt erinra honom om de

påföljder, vilka kunna inträda enligt

denna lag, om rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till

erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande

av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker är erforderligt, ombyte

av verksamhet eller vistelseort;

föranstalta, att alkoholhaltiga dryc*

ker ej utlämnas till honom, samt förmå

honom att ej besöka lokaler, där

sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara

till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill

föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt

söka vård å lämplig anstalt.

(13 § 3 stycket 1 punkten.)

Då omständigheterna därtill föranleda,

må nämnden ställa honom

under övervakning på sätt i 61 § sägs.

(14 § 2 mom.)

Brukar någon, som vistas inom

länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sänder,

rusdrycker icke må till honom ut
-

(Departementsförslaget:)

honom insikt om vådan av alkoholmissbruk

samt vidtaga för hans rättelse

lämpade hjälp åt g är der, såsom

att söka

a) förmå honom att under viss tid,

dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla

förbindelse med nämnden

eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig

anställning eller, i syfte att minska

frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker, bereda honom ombyte av

verksamhet eller vistelseort;

c) förmå honom att ej besöka lokaler,

där alkoholhaltiga drycker utskänkas;
d)

förmå honom att ingå i nykterhetsförening;
e)

förmå honom att rådfråga läkare

och följa dennes föreskrifter eller att

frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för

den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga

drycker, äger länsnykterhetsnämnd

förordna, att under viss

tid, högst ett år i sänder, rusdrycker

icke må utminuteras till honom samt

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

minuteras. Enahanda befogenhet till- att alkoholhaltiga drycker eljest ej

kommer kommunal nykterhetsnämnd höra till honom utlämnas. Enahanda

i fråga om sådan person, vilken vistas befogenhet tillkommer efter länsinom

kommunen. nykterhetsnämnds bemyndigande jäm
väl

kommunal nykterhetsnämnd.

Närmare bestämmelser angående

hjälpåtgärder meddelas av Konungen.

15 §.

(Jfr 1 §, återgiven mot departements- Den som är hemfallen åt alkoholförslagets

1 §.) missbruk må av nykterhetsnämnden

ställas under övervakning, därest han

till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans personliga

säkerhet eller kroppsliga eller

själsliga hälsa eller ock för eget liv,

eller

b) utsätta någon, som han är skyldig

att försörja, för nöd eller uppenbar

vanvård eller eljest grovt brista i sina

plikter mot sådan person, eller

c) ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga värd om

sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller

andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under de

två senast förflutna åren begångna gärningar,

innefattande fylleri, förseelse

enligt 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen,

därest han vid förseelsens begående

varit berusad av starka drycker, så

att det framgått av hans åtbörder eller

tal, eller brott som avses i 4 § lagen

den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott, därest brottet varit

en följd av förtäring av starka drycker,

eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departement sförslaget:)

(13 § 3 stycket, 2—3 punkten.)

— —■ •—■ Övervakningen må fortgå

under högst ett år från beslutet därom.

Där särskilda förhållanden påkalla

längre övervakningstid, må övervakningen

dock fortgå under högst två

år.

16 §.

övervakning må fortgå under högst

ett år från beslutet därom. Där särskilda

förhållanden påkalla längre övervakningstid,

må övervakningen dock

fortgå under högst två år.

61 §. 17 §.

Ställes någon under övervakning, Ställes någon under övervakning,

bör till övervakare utses därtill lämp- skall till övervakare utses därtill

lig person, förening eller stiftelse. lämplig person.

övervakare har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyk- Den övervakade skall föra ett

tert och ordentligt liv, städse hålla nyktert liv, städse hålla övervakaren

övervakaren underrättad om sin bo- underrättad om sin bostad och adress

stad och adress samt på kallelse in- samt på kallelse infinna sig hos

finna sig hos honom. honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

4 kap.

Om tvångsintagande å alkoholistanstalt.

16 §.

1 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat

återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen

utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden

hos länsstyrelsen ansöka

om förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommunala

nykterhetsnämnden att i fall, som

i 1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva

ansökning, må sådan göras av

länsnykter hetsnämnden.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

18 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk

må tvångsintagas å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

då enligt 15 § förutsättning föreligger

för anordnande av övervakning samt

a) hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning

varit anordnad utan att han

kunnat återföras till ett nyktert liv,

eller

b) övervakning och hjälpåtgärder

uppenbarligen skulle vara gagnlösa,

eller

c) försök med övervakning eller

hjälpåtgärder med hänsyn till hans

farlighet icke kan avvaktas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(24 § 2 stycket.)

Avser ansökningen förordnande, att

han må intagas å allmän alkoholistanstalt,

och finnes hjälpåtgärd ej böra

vidtagas, skall länsstyrelsen förordna

om hans intagande å sådan anstalt.

(17 § 1 stycket, 1 punkten.)

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk,

och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kringflackande

liv, äger den kommunala

nykterhetsnämnden, ändå att fall, som

avses i 16 §, ej är för handen, så ock

polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen

ansöka om förordnande, att han

må intagas å allmän alkoholistanstalt.

(25 § 1 punkten.)

Har någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,

begått brottslig gärning men i anseende

till sin sinnesbeskaffenhet vid

gärningens begående icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning funnits icke vara i behov

av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen

även utan därom gjord ansökning

besluta om hjälpåtgärd eller

förordna om hans intagande å allmän

alkoholistanstalt.

Om tvångsintagning beslutar länsstyrelsen.

19 §.

1 mom. Ansökning om tvångsintagning

göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

Ansökan skall dock göras av polismyndigheten

i orten, om framställning

från nykterhetsnämnden finnes icke

utan olägenhet kunna avvaktas med

hänsyn till att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

ock för eget liv eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv eller

på grund av oförmåga att taga

vård om sig ''själv bedömes vara i

trängande behov av omedelbar vård.

Innan polismyndigheten gör ansökan,

skall den samråda med nykterhetsnämnden

i orten, dess ordförande

eller tjänsteman hos nämnden i ansvarig

ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, begått brottslig

gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning befunnits icke vara i

behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvångsintagning,

om förutsättningarna därför

eljest föreligga.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(17 § 1 stycket, 2 punkten.)

Återkallelse av ansökningen utgör

ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta

med ärendets handläggning.

(17 § 2—4 styckena.)

År faran för säkerhet eller liv så

överhängande, att åtgärd, som ankommer

på länsstyrelsen, ej utan våda kan

avvaktas, eller föreligger anledning

befara, att den, om vilken är fråga,

kommer att avvika från orten, innan

länsstyrelsen vidtagit åtgärd i anledning

av sådan ansökning, varom i

första stycket förmäles, har polismyndigheten

att ofördröjligen på lämpligt

sätt tillsvidare omhändertaga

honom.

"V årder någon sålunda omhändertagen,

innan ansökning gjorts om förordnande,

att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

(Departements för sia g et:)

20 §.

Har ansökan om tv ån g sintagning

grundats på att den, som avses, är farlig

för annans personliga säkerhet

eller kroppsliga eller själsliga hälsa

eller för eget liv, utgör återkallelse av

ansökningen ej hinder för länsstyrelsen

att fortsätta med ärendets handläggning.

21 §.

1 mom. Har fråga uppkommit om

tvångsintagning av någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, på

grund av att han är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv eller

för det han utan att söka ärligen försörja

sig för ett kringflackande liv, och

är faran för säkerhet eller liv så överhängande,

att länsstyrelsens beslut ej

utan våda kan avvaktas, eller föreligger

anledning befara, att han kommer

att avvika från orten, innan länsstyrelsen

prövat ansökning om tvångsintagning,

har polismyndigheten att

ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare

omhändertaga honom.

Polismyndigheten må ock tillsvidare

omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk och på

grund av oförmåga att taga vård om

sig själv bedömes vara i trängande

behov av omedelbar vård.

2 mom. Yarder någon omhändertagen

enligt 1 mom. innan ansökan

gjorts om tvångsintagning, skall sådan

ansökan utan uppskov göras.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

18 §.

Vid ansökning om förordnande, att

någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,

böra fogas prästbevis och läkarbetyg,

avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar.

G öres ansökningen av nykterhetsnämnd

eller polismyndighet, skall den

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder, som

vidtagits. Där ansökning av nykterhetsnämnd

sker efter anmälan, som avses

i 10 § andra stycket, skall sådan anmälan

fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, och kan

det felande ej lämpligen genom länsstyrelsens

försorg anskaffas, har länsstyrelsen

att förelägga sökanden att

inom viss tid inkomma med felande

handlingar eller utredning vid äventyr,

att ansökningen eljest avslås; dock

vare den omständigheten, att präst

bevis ej varder för länsstyrelsen

tillgängligt, icke hinder för bifall

till ansökningen, om den, som ansökningen

avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv.

Vill länsstyrelsen föranstalta om

läkarundersökning, äger länsstyrelsen

kalla den, som ansökningen avser, att

inställa sig inför anvisad läkare. I

sådant fall skall vad i 21 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ansökning hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas

den, som ansökningen avser, och,

om han är omyndig, den som enligt

(Departement sförslag et:)

22 §.

Ansökan om tvångsintagning skall

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder som

vidtagits. Har beträffande den som

ansökningen avser anmälan gjorts

enligt 10 § sista stycket, skall avskrift

därav fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid msökningen fogas

prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis

och läkarbetyg, så ock för redogörelse,

som i första stycket sägs, fastställas

av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, har länsstyrelsen

att ombesörja erforderlig

komplettering. Vill ilänsstyrelsen

föranstalta om läkarundersökning,

äger länsstyrelsen kalla den som ansökningen

avser att inställa sig inför

anvisad läkare. I sådant fall skall vad

i 13 § 2 och 3 mom. sägs äga motsvarande

tillämpning.

23 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas

den som ansökningen avser och,

om han är omyndig, den som enligt

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

lag har att sörja för hans person, lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen förklara sig över ansökningen

vid äventyr, om det försummas,

att ärendet ändock avgöres.

Finnes någon böra lämnas tillfälle att

yttra sig över handling, som inkommit

efter det ansökningen utställts till

förklaring, skall sådan handling delgivas

honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den,

som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller för han ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, även innan han blivit hörd i ärendet

föranstalta om att han i avbidan

på slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän alkoholistanstalt eller, om plats

å dylik anstalt ej omedelbart kan be
-

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen eller muntligen förklara

sig över ansökningen vid äventyr,

om det försummas, att ärendet

ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över

handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring,

skall sådan handling delgivas honom.

24 §.

Föreläggande, som i 23 § sägs,

skall innehålla erinran om rätten

att påkalla förhör enligt 27 §. Har

länsstyrelsen vid föreläggandets meddelande

beslutat anordna förhör, skall

detta tillkännagivas i föreläggandet

med angivande tillika att förklaring

kan ske vid förhöret.

Är den som ansökningen avser omhändertagen

enligt 21 § 1 mom. må, där

länsstyrelsen av särskild anledning

anordnar förhör med honom innan ansökningshandlingarna

utställts till delgivning

enligt 23 §, sådan delgivning

underlåtas och handlingarnas

innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas

för den, varom fråga är;

dock åligge länsstyrelsen att på begäran

genast tillhandahålla honom utskrift

av ansökningshandlingarna.

25 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utredning

visar, förutsättning för omhändertagande

enligt 21 § 1 mom., må länsstyrelsen,

även innan den som ansökningen

avser blivit hörd i ärendet,

föranstalta om att han i avbidan på

slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller, om plats å dylik anstalt

ej omedelbart kan beredas, om
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

redas, omhändertages och vårdas på

annat lämpligt sätt.

(25 § 2 punkten.)

När skäl därtill äro, äger länsstyrelsen

förordna, att han skall i avbidan

på slutligt beslut omhändertagas och

vårdas på lämpligt sätt.

21 §.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör

hållas med den, som ansökningen avser,

eller att annan bör inför länsstyrelsen

höras upplysningsvis, har länsstyrelsen

att förordna om dylikt förhör.

Är den, som ansökningen avser,

bevisligen kallad till förhör så tidigt,

att han å förelagd dag kan inställa sig,

men utebliver han utan laga förfall,

äger länsstyrelsen låta hämta honom

eller genom vite tillhålla honom att

inställa sig. Varder han ej samma dag

efter hämtning inställd, dömes för uteblivande

att böta högst femtio kronor.

Utebliver han utan laga förfall å dag,

till vilken ärendet uppskjutits, och

händertages och vårdas på annat lämpligt

sätt.

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen

jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,

som avses i 19 § 2 mom.,

i avbidan på slutligt beslut omhändertages

och vårdas på lämpligt sätt.

26 §.

Har någon omhändertagits enligt

21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen

att utan uppskov pröva, huruvida han

fortfarande skall vara omhändertagen.

Sedan tid för förklaring utgått, har

länsstyrelsen att utan oskäligt dröjsmål

föranstalta om erforderligt förhör

i ärendet samt företaga detsamma

till slutligt avgörande.

27 §.

Förhör med den, om vars intagning

är fråga, skall, där ej särskilda skäl

däremot äro, av länsstyrelsen anordnas,

om han i förklaring begärt att

bliva muntlig en hörd. Länsstyrelsen

må jämväl eljest för or dna om dylikt

förhör ävensom förhör med annan

person, som förväntas kunna lämna

upplysning av betydelse för ärendets

bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. och 3 mom. första

stycket äga motsvarande tillämpning,

dock skall i fråga om hämtning till

förhör gälla dels att handräckning

härför må meddelas, där den uteblivne

bevisligen kallats till förhöret

så tidigt att han kan inställa sig

å förelagd dag, dels ock att person,

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

varder han ej å den dag efter hämtning

inställd, äger länsstyrelsen fälla

honom till vite, där sådant är utsatt,

eller till böter som nyss sagts.

Där annan, som bevisligen kallats

till förhör så tidigt, att han å förelagd

dag kan inställa sig, utebliver utan

laga förfall, äger länsstyrelsen fälla

honom till böter, högst tjugufem kronor,

och genom viten tillhålla honom

att inställa sig samt i fall av tredska

fälla honom till sålunda förelagda

viten. Kam, han ändock ej förmås till

inställelse, må länsstyrelsen låta hämta

honom.

(Departementsförslaget:)

som skall höras upplysningsvis, ej

må hämtas förrän det befunnits, att

han ej genom viten kunnat förmås till

inställelse.

(21 § 4—5 styckena.)

Vid förhöret skola förhandlingarna

vara offentliga. Länsstyrelsen äger

dock avvisa åhörare, som enligt vad

känt är eller antagas må ej fyllt

aderton år. När den, som ansökningen

avser, det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggningen

äga rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

28 §.

Vid förhör inför länsstyrelsen

skola förhandlingarna vara offentliga.

Länsstyrelsen äger dock avvisa

åhörare, som enligt vad känt

är eller antagas må ej fyllt tjuguett

år. När den som ansökningen

avser det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

föranleda därtill, skall handläggningen

äga rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis

utan att den som ansökningen

avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden

eller annan, som

företräder denna nämnd, så ock representant

för vederbörande kommunala

nykterhetsnämnd skola få tillfälle

att närvara vid förhör inför länsstyrelsen.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

22 §.

Finner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med oskälig

omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen

förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall äga

rum vid den underrätt, som med hänsyn

till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig. På framställning

av länsstyrelsen skall rättens ordförande

låta till rätten inkalla dem,

som skola höras.

(D ep ar tement sförslaget:)

29 §.

Finner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, äger

länsstyrelsen förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt, som med

hänsyn till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig. På framställning

av länsstyrelsen skall rättens

ordförande låta till rätten inkalla

dem, som skola höras, ävensom underrätta

sökanden i ärendet och den, om

vars intagning är fråga.

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att förhöret skall

hållas inom stängda dörrar.

23 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse inställt

sig för att vittna eller upplysningsvis

höras, skall vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen

i brottmål finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

(24 § 1 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den,

som ansökningen avser, är hemfallen

åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, har länsstyrelsen att taga under

18—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll

30 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis

höras, skall i tillämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat

angående ersättning av allmänna medel

till vittne; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna

paragraf, beslutar länsstyrelsen. Ersättning

till den, vilken höres enligt 29 §,

bestämmes dock av rätten.

31 §.

Finner länsstyrelsen vid slutlig

prövning av ärende angående tvångsintagning,

att den om vars intagning

är fråga kan antagas låta sig rätta

1954. 1 samt. Nr 159.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

omprövning, huruvida han kan antagas

låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och

må länsstyrelsen i sådant fall vidtaga

dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att föranstalta därom.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte

besvärsliänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § andra stycket,

varde underrättelse om beslutet tillställd

åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet översändas

till nykterlietsnämnden i hemortskommunen

eller, om annan nykterhetsnämnd

tagit befattning med ärendet,

till denna nämnd.

27 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar,

må beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt gå i verkställighet

utan hinder därav, att det ej äger

laga kraft.

(29 § 1 och 2 styckena.)

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

(Departement sförslaget:)

genom hjälpåtgärd eller övervakning,

må länsstyrelsen förordna om sådan

åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att föranstalta därom.

32 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte

besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser. Tillkännagives

beslutet vid förhör inför

länsstyrelsen i den sistnämndes närvaro,

må dock skriftlig delgivning

med honom underlåtas och skall han

i sådant fall anses hava fått del av

beslutet vid förhöret; dock åligger det

länsstyrelsen att på begäran genast

tillhandahålla utskrift av beslutet.

Har beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § sista stycket,

skall underrättelse om beslutet tillställas

åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet

översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen samt, om annan

nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd.

33 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda

förordnar, må beslut om tvångsintagning

gå i verkställighet utan hinder

därav, att det ej äger laga kraft.

34 §.

Länsstyrelsen har att själv föranstalta

om verkställighet av slutligt

beslut om tvångsintagning,

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

275

(Gällande lag:)

annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta

om verkställighet av beslutet.

Lag samma vare där beslutet meddelats

på grund av anmälan, som avses

i 10 § andra stycket.

(28 § 1 och 3 styckena.)

Sökanden i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslut om

intagande å allmän alkoholistanstalt,

där ej annat följer av vad i 29 § är

stadgat.

Underlåter kommunal nykterhetsnämnd

att föranstalta om verkställighet

av beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt, må länsnykterhetsnämnden

föranstalta därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten —

återstoden återgiven mot 36 §.)

Föreligga i fall som i första stycket

omförmäles särskilda skäl till antagande

att den, som beslutet avser,

skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen

medgiva villkorligt anstånd med

beslutets verkställande,

(Jfr även 28 § 2 stycket, återgiven

mot 36 §.)

(D epartementsf ör slag et:)

a) därest beslutet grundats därpå

att den som beslutet avser är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

ock för eget liv eller att han utan att

söka ärligen försörja sig fört ett kringflackande

liv;

b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt 19

§ 1 mom.;

c) då fråga är om person som avses

i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter

anmälan, som avses i 10 § sista stycket.

1 övriga fall ankommer det på

nykterhetsnämnden att föranstalta om

verkställigheten.

35 §.

1 mom. Den som enligt 34 § har

att föranstalta om verkställighet av

beslut om tvångsintagning, äger bevilja

villkorligt anstånd därmed.

Där särskilda skäl föreligga, må

länsstyrelsen i beslut om tvångsintagning

förordna om villkorligt anstånd,

ändå att enligt 34 § beslutet skall

verkställas genom nykterhetsnämnds

försorg.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(29 § 4 stycket 3 punkten.)

När omständigheterna därtill föranleda,

skall länsstyrelsen förklara

anståndet förverkat.

(28 § 2 stycket.)

Varder heslutet ej omedelbart verkställt,

äger nykterhetsnämnd, som

gjort ansökning i ärendet, ställa den,

som beslutet avser, under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år fram heslutet

därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten — beträffande

återstoden av denna punkt

se mot 35 § 1 mom. —, 2 punkten samt

5 stycket).

---, och äger länsstyrelsen därvid

ställa honom under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från heslutet

därom. — — —

Vad i fjärde stycket är sagt skall

även gälla i fall som avses i andra

stycket; dock att i sådant fall övervakning

alltid skall anordnas, där heslutet

ej genast går i verkställighet, och

att övervakningen må fortgå under

två år.

(D ep ar t ementsf ör slag et:)

2 mom. Den som enligt 1 mom.

förordnat om villkorligt anstånd äger

förklara anståndet förverkat. Länsstyrelsen

äger bemyndiga nykterhetsnämnden

att besluta om förverkande

av anstånd, som medgivits av länsstyrelsen.

Har anstånd förklarats förverkat,

skall heslutet om tvångsintagning

omedelbart verkställas, utan hinder

av att besvär anföres.

36 §.

1 samband med beslut om villkorligt

anstånd med tvångsintagning

skall den beslutande ställa den som

beslutet avser under övervakning.

Därvid skola bestämmelserna i 16 och

17 §§ äga motsvarande tillämpning.

I den mån det finnes påkallat för

att återföra den, som erhållit villkorligt

anstånd med tvångsintagning, till

ett nyktert liv må, jämte det förordnande

meddelas om övervakning, till
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

lika åläggas honom att iakttaga fullständig

avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker samt föreskrifter meddelas

angående hans sysselsättning,

vistelseort eller annat (lydnadsf

öreskrifter ). Lydnadsföreskrifter

kunna innehålla, att han skall

a) underkasta sig sjukhusvård eller

vård å inackorderingshem eller inom

familjevården;

b) vistas inom viss angiven kommun

eller vissa kommuner;

c) begagna sig av honom anvisad

bostad eller antaga arbete eller anställning,

som kan beredas honom, och

icke avflytta från bostaden eller lämna

anställningen utan tillstånd av nykterhetsnämnden

eller övervakaren;

d) bemyndiga person, som nykterhetsnämnden

i orten eller övervakaren

finner lämplig, att uppbära honom tillkommande

arbetsförtjänst eller andra

penningmedel, så ock att underkasta

sig andra inskränkningar i fråga om

förfogandet däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av

länsstyrelse, må åt nykterhetsnämnden

uppdragas att förordna om övervakning

och besluta om lydnadsföreskrifter.

Den som meddelat lydnadsföreskrifter

må besluta om ändring av eller

tillägg till desamma.

(29 § 3 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den, som

beslutet avser, genast bör intagas å

allmän alkoholistanstalt, men kan

plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,

när skäl därtill äro, draga

försorg om hans omhändertagande och

vårdande under tiden på annat lämp
-

37 §.

Finner länsstyrelsen vid beslut om

tvångsintagning, vars verkställande ankommer

på länsstyrelsen, att den som

beslutet avser genast bör intagas å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

men kan plats ej omedelbart beredas,

äger länsstyrelsen, när skäl där
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

ligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå

under längre tid än tre månader.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt

beretts för den, som enligt meddelat

beslut må intagas å sådan anstalt,

men vägrar han att ingå å anstalten,

skall polismyndigheten, där

sökandem i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslutet, på

framställning av denne lämna handräckning

för intagandet.

31 §.

Där verkställighet av beslut om intagande

å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år eller, i fall varom

i 29 § andra stycket sägs, inom två

år efter beslutets meddelande, vare det

förfallet.

5 Kap.

Om anstaltsvård och eftervårdande

verksamhet.

32 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt

denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav,

som av staten inrättats för sådant

ändamål;

2. av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av Konungen

erkänts såsom allmän alkoholistanstalt.

Sådant erkännande kan när som hel

(D epartementsf örslag et:)

till äro, draga försorg om att han under

tiden omhändertages och vårdas på

annat lämpligt sätt; dock må sådan

provisorisk vård ej fortgå under

längre tid än tre månader.

38 §.

Nykterhetsnämnd, som har att föranstalta

om verkställighet av beslut

om tvångsintagning, äger därvid påkalla

handräckning av polismyndigheten,

om så finnes erforderligt.

39 §.

Där verkställighet av beslut om

tvångsintagning ej påbörjats genom

att den som beslutet avser intagits

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

inom ett år eller, i fall

varom i 34 § under d) sägs, inom två

år efter beslutets meddelande, vare det

förfallet.

Anstaltsvård och eftervårdande

verksamhet.

40 §.

Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav,

som av staten inrättats för sådant

ändamål;

2. av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av Konungen

erkänts såsom allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare.

t återkallas.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

Allmän alkoholistanstalt skall stå

under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare

samhet.

(Dep ar tement sförslaget:)

Allmän vårdanstalt skall stå under

ledning av en styrelse.

Vid allmän vårdanstalt skall finnas

föreståndare. För avdelning av anstalt

må särskild föreståndare tillsättas, och

skall, där så sker, vad i denna lag

stadgas om föreståndare för anstalten

äga tillämpning å föreståndare för

avdelningen.

bestämmelser angående anstalternas verk
-

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola

stå under uppsikt av socialstyrelsen.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten

äger förordna om överflyttning

av intagen person från en allmän

alkoholistanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, skall vara pliktig att

fullgöra det arbete, som ur synpunkten

av en ändamålsenlig vård ålägges

honom.

41 §.

De allmänna vårdanstalterna skola

stå under tillsyn av socialstyrelsen.

42 §.

Socialstyrelsen äger förordna om

överflyttning av intagen person från

en allmän vårdanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

43 §.

Behandlingen av de intagna skall

anpassas efter vårdens huvudsakliga

syfte att återföra dem till ett nyktert

liv.

Envar intagen skall vara pliktig att

följa de för anstalten gällande ordningsföreskrifterna

samt att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en

ändamålsenlig vård ålägges honom.

Om flitpenningar eller liknande ersättningar

till de intagna förordnar

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

socialstyrelsen.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Qältande lag:)

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt,

må kvarhållas under en tid av

ett år. Har han förut varit intagen å

sådan anstalt och är beslutet meddelat

inom fem år från senaste utskrivningen,

må han kvarhållas under en tid

av två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske tidigare än nu är sagt, där grundad

anledning föreligger till antagande,

att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert och ordentligt

liv.

37 §.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, eller har någon, som förut

minst tre gånger varit intagen å allmän

alkoholistanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må den intagne, därest han med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt

föregående liv och förhållande i anstalten

måste antagas i händelse av

utskrivning icke komma att föra ett

nyktert och ordentligt liv, kvarhållas

under två år utöver den tid, han enligt

36 § längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall

frågan om hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas

till prövning.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 §

samt om utskrivning av sålunda kvar
-

(D ep ar t ement sf ör slag et:)

44 §.

Den som på grund av slutligt beslut

intagits å allmän vårdanstalt må

kvarhållas under en tid av ett år

(v år dtid). Har han förut varit intagen

å sådan anstalt och är återintagningsbeslutet

meddelat inom fem år

från senaste utskrivningen, är vårdtiden

två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske före vårdtidens utgång, om grundad

anledning föreligger till antagande,

att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert liv.

45 §.

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

19 § 2 mom., eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen å

allmän vårdamstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må den intagne, därest han med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt

föregående liv och förhållande i anstalten

måste antagas i händelse av

utskrivning icke komma att föra ett

nyktert liv, kvarhållas två år utöver

den i 44 § angivna vårdtiden.

Beslut om kvarhållande enligt första

stycket meddelas av anstaltens styrelse

för högst sex månader i sänder och

bör styrelsen i god tid före den förlängda

vårdtidens utgång upptaga

frågan om ytterligare förlängning till

prövning. Beslutet skall underställas

socialstyrelsens prövning.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

hållen person före utgången av den i

nämnda lagrum stadgade längsta tiden

för kvarhållande skola underställas

uppsiktsmyndighetens prövning.

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarhållande

skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där han omhändertagits

genom polismyndighets eller

länsstyrelsens försorg, i avbidan på

slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt

eller av sådan anledning

eller i avvaktan på beredande av plats

å dylik anstalt vårdats på annat lämpligt

sätt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å

allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av förordnande om hans intagande å

sådan anstalt, skall den tid, under vilken

han frivilligt vistats å anstalten,

likaledes medräknas vid bestämmande

av den tid, han på grund av förordnandet

må kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän

alkoholistanstalt, blivit inmanad i

häkte eller överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt

frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från

alkoholistanstalten, skall den tid, under

vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna å

anstalten efter utgången av den tid,

46 §.

Vid beräkning av vårdtiden skall

inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen

enligt 21, 25 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av beslut om tvångsintagning,

skall den tid, under vilken han

frivilligt vistats å anstalten, likaledes

medräknas vid bestämmande av

den tid, han på grund av beslutet må

kvarhållas.

47 §.

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad

till fångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit

från vårdanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må kvarhållas.

48 §.

Till någon, som är intagen å allmän

vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten

efter utgången av vårdtiden, må

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst

fyra månader under villkor, att han

skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. Är

han omyndig, erfordras samtycke av

den, som enligt lag har att sörja för

hans person.

det, när skäl äro därtill, medgivas för

högst fyra månader under villkor, att

han skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes.

Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja

för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må

anstaltens styrelse medgiva den intagne

att under återstoden av den tid,

han längst må kvarhållas, eller under

viss del därav på försök vistas utom

anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att besluta

om sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har

anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse

om beslutet till myndighet

eller person, som ansökt om hans intagande,

ävensom, där så finnes lämpligt,

till nykterhetsnämnden i den kommun,

dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälp
-

49 §.

1 mom. Där det prövas vara till

gagn, må anstaltens styrelse medgiva

den intagne att under återstoden av

vårdtiden eller under viss del därav på

försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att besluta

om sådan permission (försökspermission

).

Skyldighet för anstaltens styrelse

eller föreståndare att upptaga framställning

om försökspermission föreligger

icke, med mindre fyra månader

förflutit av vårdtiden.

2 mom. Permission under en tid av

högst sju dagar (tillfällig permission)

må beviljas av föreståndaren.

50 §.

Om beslutad försökspermission har

föreståndaren att, i god tid innan den

intagne lämnar anstalten, underrätta

den nykterhetsnämnd, som enligt 19 §

tagit befattning med intagningsärendet,

samt nykterhetsnämnden i den

kommun, dit den permitterade begiver

sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av arbetsförmedling,

organisation, som utövar social hjälp
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. May.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epart ement sf ör slag et:)

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga

andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

43 §•

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade

under övervakning på sätt i

61 § sägs eller uppdraga åt kommunal

nykterhetsnämnd att därom besörja,

övervakningen må fortgå under permissionstiden.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under permissionstiden

underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens

styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att i

fråga om den, som av honom permitteras,

meddela beslut, som i denna

paragraf avses.

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga

andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

51 §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade

under övervakning eller uppdraga

åt kommunal nykterhetsnämnd

att besörja därom. Därvid skall vad

som stadgas i 17 § äga motsvarande

tillämpning.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse såsom villkor

för permission meddela den permitterade

lydnadsföreskrifter, därvid bestämmelserna

i 36 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande tilllämpning.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren att i fråga om

den, som av honom permitteras, meddela

beslut, som avses i denna paragraf,

samt att besluta om ändringar

och tillägg av mindre vikt i de lydnadsf

öreskrifter, som styrelsen utfärdat.

• 44 §. 52 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,

föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före utgången av den Har ej före vårdtidens utgång betid,

den permitterade längst må kvar- slut meddelats om den permitterades

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

hållas, fråga väckts om hans återhämtande,

skall beslut meddelas om utskrivning.

Om den permitterade hämtas åter,

skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må

kvarhållas.

45 §.

Om kvarhållande och utskrivning

beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten,

efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna om utskrivning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i

42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §, vid

utskrivning i behov av fattigvård, har

anstaltens föreståndare att, där så

prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

vidtagande hänvända sig till

den länsstyrelse, som meddelat beslut

om hans intagande å allmän alkoholistanstalt;

och har länsstyrelsen att

efter omständigheterna föranstalta om

tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig

åtgärd. Såsom vistelsesamhälle

skall anses den kommun, där ingripande

enligt denna lag ägde rum.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens

styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt,

ställa den utskrivne under över
-

återhämtande skall han utskrivas å

slutdagen.

Om den permitterade hämtas åter

eller eljest återvänder till anstalten

efter det beslut om hans återhämtande

meddelats, skall den tid, varunder han

vistats utom anstalten, icke medräknas

vid bestämmande av den tid, han

längst må kvarhållas.

53 §.

Om utskrivning före vårdtidens utgång

beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även socialstyrelsen,

efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna om utskrivning.

54 §.

Vid utskrivning skall vad i 50 och

51 §§ är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Beslut att ställa den utskrivne

under övervakning eller att

ålägga honom lydnadsföreskrifter skall

meddelas att gälla under viss tid,

högst ett år, från dagen för utskrivningen.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

varning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga

åt kommunal nykterhetsnämnd

att därom besörja, övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

Vare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som

vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens

styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne

övervakning eller bryter han eljest

mot meddelade föreskrifter, må kommunal

nykterhetsnämnd, där han ej

genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller

sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos

länsstyrelsen ansöka om förordnande,

att han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt.

Har han visat sig

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kringflackande

liv, må jämväl polismyndigheten

i orten ansöka om sådant förordnande;

och skall i sådant fall vad

i 17 § andra och tredje styckena stadgas

äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas,

i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrifterna,

samt redogörelse lämnas för

hans uppförande i övrigt under tiden

efter utskrivningen.

(Departement sförslaget:)

55 §.

Undandrager sig den utskrivne

övervakning eller bryter han mot meddelade

lydnadsföreskrifter och har han

ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert liv eller prövas sådan

åtgärd vara gagnlös, må han efter beslut

av länsstyrelsen återintagas å allmän

vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall

noggrant angivas, i vilka avseenden

den utskrivne brutit mot de meddelade

föreskrifterna, samt redogörelse lämnas

för hans uppförande i övrigt under

tiden efter utskrivningen. Ansökningen

skall för att kunna föranleda

opaginerad Kontrollera mot PDF

286

Kungl, Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epart ement sf ör slag et:)

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har att efter omständigheterna

förordna om intagande å

allmän alkoholistanstalt eller vidtaga

annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten.

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat

beslut intagits å allmän alkoholistanstalt

eller, på sätt nedan i 50 § sägs,

frivilligt ingått å sådan anstalt och

därvid förbundit sig att kvarstanna å

anstalten ett år, att hava före utskrivning

från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, och

hör brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö
-

beslut enligt första stycket, hava inkommit

till länsstyrelsen före utgången

av den tid, varunder den som ansökningen

avser är underkastad övervakning

eller lydnadsföreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23—

39 §§ skola äga motsvarande tillämpning

för de fall, varom i denna paragraf

är fråga.

56 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän vårdanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten, sä ock

för verkställighet av beslut om intagens

överflyttning från en allmän

vårdanstalt till annan.

57 §.

Misstänkes den, som enligt meddelat

beslut tvångsintagits å allmän

vårdanstalt eller, på sätt nedan i 58 §

sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och

därvid förbundit sig att kvarstanna å

anstalten ett år, att hava före utskrivning

från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, och

hör brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartementsf ör slag et:)

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brottet.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

alJcoholistanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökning hos anstaltens

styrelse gjort framställning därom

samt skriftligen förbundit sig att

kvarstanna å allmän alkoholistanstalt

under viss tid, som dock ej må överskrida

ett år. År han omyndig, erfordras

samtycke av den, som enligt lag

har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis

och läkarbetyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän

alkoholistanstalt, må kvarhållas

under den tid, som angives i den

skriftliga förbindelsen, men må, när

omständigheterna därtill föranleda, utskrivas

tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 §

första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den

intagne.

7 Kap.

Om klagan och underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts

till böter eller vite, må hos länsstyrelsen

anföra besvär över beshitet inom

trettio dagar från den dag, då han

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brottet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökning hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt

skriftligen förbundit sig att kvarstanna

å allmän vårdanstalt under viss

tid, som dock ej må överskrida ett år.

Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för

hans person.

Vid ansökningen skola fogas åldersbevis

ävensom läkarbetyg, avfattat enligt

av socialstyrelsen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän

vårdanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga

förbindelsen, men må, när omständigheterna

därtill föranleda, utskrivas

tidigare.

Vad i 42, 43, 47 och 48 §§, 49 §

utom 1 mom. tredje stycket samt 50—

53 och 56 §§ stadgats äger motsvarande

tillämpning rörande frivilligt intagna.

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må överklagas

av den som beslutet rörer, om

beslutet innebär utdömande av vite,

förordnande om övervakning, med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

hungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (D epartement sf ör slag et:)

erhöll del därav, över beslut av nyk- delande av lydnadsföreskrift, förver
-

ter hetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom

tid, som nyss nämnts. Över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat

beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har länsstyrelse förordnat, att någon

må intagas å allmän alkoholistanstalt,

avslagit ansökning om intagande å

dylik anstalt, medgivit villkorligt anstånd

med verkställighet av beslut om

sådant intagande, förklarat dylikt anstånd

förverkat, fällt någon jämlikt

18 eller 21 § till böter eller vite eller

utlåtit sig om ersättning för inställelsen

åt den, som inkallats för att upplysningsvis

höras inför länsstyrelsen,

må ändring i beslutet sökas av den,

som beslutet rörer. Det åligger klagande

att inom en månad från den dag,

då han skriftligen erhöll del av beslutet,

till länsstyrelsen inkomma med

sina till Konungen ställda besvär.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra

kande av anstånd med verkställighet

eller förordnande enligt 14 § andra

stycket. Över annat av nykterhetsnämnd

enligt denna lag meddelat beslut

må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare

må överklagas av den som beslutet

rör er, om beslutet avser fråga

om försökspermission, utskrivning

eller annan vårdfråga eller om det

innebär förordnande om övervakning

eller meddelande av lydnadsföreskrift.

Talan föres genom besvär hos

socialstyrelsen inom tre veckor från

det klaganden erhöll kännedom om

beslutet.

61 §•

Länsstyrelses beslut må överklagas

av den som beslutet rörer, om

beslutet innebär förordnande om

tvångsintagning, avslag å ansökning

härom, villkorligt anstånd med verkställighet,

förverkande av dylikt anstånd

eller utdömande jämlikt 22 eller

27 § av vite, så ock då beslutet avser

ersättning åt den som inkallats att

upplysningsvis höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra

förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen sak
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Depärtementsförslaget:)

förklaring över besvären, om anledning nas, samt, efter att hava införskaffat

därtill ej uppenbarligen saknas, samt, den ytterligare utredning, som kan

efter att hava införskaffat den ytter- vara erforderlig, till inrikesdeparteligare

utredning, som kan vara er- mentet insända samtliga målet rörande

forderlig, till socialdepartementet in- handlingar tillika med eget utlåtande,

sända samtliga målet rörande handlingar

tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons omhändertagande,

må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning

till viss tid.

över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må

den, som beslutet rörer, söka ändring

hos Konungen i socialdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen

efter den, då klaganden erhöll del av

beslutet.

62 §.

över beslut av socialstyrelsen

må den som beslutet rörer söka ändring

hos Konungen genom besvär,

som skola hava inkommit till inrikesdepartementet

inom tre veckor från

den dag, då klaganden erhöll del av

beslutet.

8 Kap.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §. 63 §.

Yad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å fattigvårdssamliälle, som består av två eller flera kommuner.

15 §. 64 §.

Då undersökning eller annan åtgärd Då undersökning eller annan åtgärd

på nykterhetsnämnds föranstaltande enligt denna lag vidtages, bör noga

vidtages, bör noga tillses, att den, som tillses, att den som åtgärden avser

åtgärden avser, icke utsättes för all- icke utsättes för allmän uppmärksammän

uppmärksamhet eller onödigtvis het eller onödigtvis störes i lovlig

störes i lovlig verksamhet. verksamhet.

Yad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

19—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden

enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet

av deras åligganden, samarbeta

med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och

andra myndigheter, med alkoholistanstalter,

med organisationer, vilka

utöva social hjälpverksamhet samt med

systembolag.

(Dep ar tement sförslaget:)

65 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden

enligt denna lag, böra samarbeta

med varandra. Inbördes samarbete

bör ock äga rum mellan sådana myndigheter

samt fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och andra myndigheter

ävensom vårdanstalter och organisationer,

vilka utöva social hjälpverksamhet.

66 §.

Delgivning av kallelser eller andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke vederbörande

myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdelgivning

ej användes, må biträde för

delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig

eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för

hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

67 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

bör förklaras omyndig eller att förmyndare

i hans ställe eller jämte

honom bör förordnas för hans myndling,

har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

68 §.

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(63 § första stycket första punkten och.

andra—tredje styckena.)

Lämnar någon åt den, som honom

veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å

allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga

drycker eller hjälper någon eljest

sådan person att åtkomma dylika

drycker, straffes med böter från och

med fem till och med tvåhundra

kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika

innefattar förbrytelse mot gällande

bestämmelser angående försäljning av

alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4

kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare och, där sådan

ej finnes, vid allmän domstol.

64 §.

Böter och viten, som omförmälas

i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och viten, som i andra fall

ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan

och skola, om tillgång saknas till

deras fulla gäldande, förvandlas enligt

allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1932.----

69 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga drycker

åt den som honom veterligen är

ställd under övervakning eller underkastad

lydnadsföreskrifter enligt denna

lag eller är intagen å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, eller

hjälper någon eljest sådan person att

åtkomma dylika drycker, straffes med

dagsböter. Åro omständigheterna försvårande,

må till fängelse i högst sex

månader dömas.

70 §.

Yiten, som omförmälas i 13 §, tillfalla

kommunens kassa.

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

Genom lagen upphäves lagen den

12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister (alkoholistlag).

Förordnande, som meddelats jämlikt

14 § 2 mom. alkoholistlagen, upphör

att gälla i och med ikraftträdandet

av denna lag.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Knngl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:) (Departement sf ör slag et:)

Kommunal nykterhetsnämnd och

systembolag åligger att i god tid före

lagens ikraftträdande lämna länsnykterhetsnämnd

uppgift om personer,

beträffande vilka beslut meddelats att

rusdrycker icke må till dem utminuteras;

och har länsnykterhetsnämnden

att pröva, huruvida förordnande därom

skall meddelas jämväl enligt denna

lag.

Där i lag eller författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

denna i stället tillämpas. Yad i lag

eller författning finnes stadgat om allmän

alkoholistanstalt skall i stället

avse allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

293

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(N liv ar ande lydelse:)

8§-

I den---av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å

sjukhus, alkoholistanstalt eller annan

anstalt;

d. underkasta sig--för skydds
uppfostran.

(Föreslagen lydelse:)

8§-

I den---av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å

sjukhus eller annan anstalt;

d. underkasta sig--för skydds
uppfostran.

Domstolen äger ock, när det finnes

lämpligare, efter nykterhetsnämnds

hörande överlämna åt nämnden att

vidtaga åtgärd beträffande den dömde

enligt lagen om nykterhetsvård.

Där det —--genom brottet. Där det---genom brottet.

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955; dock skall iakttagas, att

andra stycket upphävts enligt lag den

30 december 1952 (nr 789) med vissa

bestämmelser om påföljd för brott av

underårig, vilken lag träder i kraft

den dag Konungen förordnar.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 159.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff skall hava följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §• 11 §•

Uppkommer fråga om förvandling Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för fylleri av böter, som ådömts någon för gäreller

för fylleri jämte annat brott, ning, varom förmäles i 15 § andra

och har den bötfällde under de två se- stycket lagen om nykterhetsvård eller

nast förflutna åren blivit tre eller för sådan gärning jämte annat brott,

flera gånger dömd till ansvar för fyl- och har den bötfällde blivit dömd för

leri, skall åklagaren, innan talan an- minst tre under de två senast förhängiggöres

om böternas förvandling, flutna åren begångna gärningar, som

hos vederbörande nykterhetsnämnd nyss sagts, skall åklagaren, innan talan

göra anmälan om förhållandet. Har anhängiggöres om böternas förvandnämnden

ej inom två månader där- ling, hos vederbörande nykterhetsefter

hos länsstyrelsen gjort ansökan nämnd göra anmälan om förhållandet.

om den bötfälldes intagande å allmän Har nämnden ej inom två månader

alkoholistanstalt, före åklagaren talan därefter hos länsstyrelsen gjort anom

böternas förvandling. sökan om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

före åklagaren talan om böternas

förvandling.

Varder på grund av anmälan var- Varder på grund av anmälan varom

i första stycket sägs genom laga- om i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnande med- kraftvunnet beslut förordnande meddelat

om den bötfälldes intagande å delat om den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, skall frågan allmän vårdanstalt för alkoholmissom

böternas förvandling vara förfal- brukare, skall frågan om böternas förlen.

Innefattar beslutet ej sådant för- vandling vara förfallen. Innefattar

ordnande, före åklagaren talan om beslutet ej sådant förordnande, före

böternas förvandling. åklagaren talan om böternas förvandling.

_

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

295

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18

mars 1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 3 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19

februari 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om nykterhetsvård;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119)

om verkställighet av bötesstraff.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Bengt Hjern.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om nykterhetsvård.

1 §•

Enligt det remitterade förslaget skall nykterhetsnämnd äga befogenhet

att med vissa i förslaget angivna s. k. hjälpåtgärder av förebyggande natur

ingripa mot envar som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Det fordras

förty icke, såsom enligt 1 § i gällande lag, att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk samt att det dessutom för hans del kan åberopas någon

eller några av de i lagstadgandet upptagna speciella indikationerna. När

det däremot gäller sådana mera ingripande åtgärder som övervakning och

internering å vårdanstalt uppställes jämväl i förslaget krav på att strängare

betingelser för ett inskridande mot alkoholmissbrukaren skola vara uppfyllda.

Alkoholmissbruk föreligger enligt andra stycket i förevarande paragraf,

då någon använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller

annan. För att icke denna begreppsbestämning skall i praktiken leda för

långt är det av vikt att fasthålla vid att skadan skall vara såväl klart skönj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

bar som ock avsevärd. Dessa begränsningar kunna inläggas i ordet »uppenbar».

Däremot ger lagtexten icke tydligt vid handen, huruvida även en tillfällig

användning av alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för vederbörande

själv eller annan skall anses som alkoholmissbruk. Ur begreppsbestämningen

i och för sig kan knappast utläsas, att så ej skulle vara förhållandet.

^ ad i första stycket sägs om de ifrågavarande åtgärdernas syfte

— att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv — tyder emellertid

på att en tillfällig användning av alkoholhaltiga drycker icke tänkts vara

hänförlig till alkoholmissbruk, även om därav skulle föranledas uppenbar

skada. En dylik inskränkande tolkning -—- vilken naturligen ingalunda innebär,

att det här skulle uppställas sådant krav på vanemässighet i alkoholförtäringen,

som åsyftas då man talar om att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk

— har vidare stöd i departementschefens yttrande i frågan.

Visserligen bör enligt detta varje alkoholbetingad händelse, som kommit till

nykterhetsnämnds kännedom och som uppenbarligen inneburit påtaglig skada

för vederbörande själv eller annan person eller orsakat sådan skada, göras

till föremål för undersökning, så att nämnden blir i tillfälle att pröva om

händelsen varit ett utslag av verkligt alkoholmissbruk. Men det synes tilllika

av yttrandet framgå, att om så icke är fallet — en fylleriförseelse visar

sig exempelvis ha varit en tillfällig händelse — några åtgärder av ifrågava^

rande slag icke skola vidtagas utan att nämnden bör låta bero vid den företagna

undersökningen. Enligt lagrådets mening tala ock starka praktiska

skäl för denna ståndpunkt. En sak för sig är, att den anmälningsskyldighet

som omförmäles i 10 § första stycket bör inträda redan om någon vid

ett enstaka tillfälle använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för

sig eller annan.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då således förslagets innebörd i

berörda hänseende kräver ett förtydligande hemställer lagrådet, att i andra

stycket av förevarande paragraf efter ordet »någon» måtte inskjutas »ej

blott tillfälligt». Bifalles denna hemställan, bör jämväl 10 § undergå ändring

till utmärkande av vad nyss rörandje anmälningsskyldigheten enligt

första stycket i samma paragraf anförts.

5 §■

Av tredje stycket i denna paragraf framgår, att särskild kommunal nykterhetsnämnd

skall bestå av minst fem ledamöter och tre suppleanter. Enligt

fjärde stycket skola samtliga dessa, när de väljas, vara kända för intresse

för nykterhetsvård. På grund av detta villkor för valbarhet torde

rekryteringen av nämnderna komma att få ske inom en alltför begränsad

och måhända även alltför ensidigt sammansatt krets. Förslaget synes icke

beakta, att intresset hos en i övrigt lämplig person kan väckas eller växa

med uppgiften. Till belysning av villkorets innebörd må framhållas, att

när det vidare i fjärde stycket stadgas att läkare om möjligt bör vara ledamot

av nämnden, detta önskemål ej går att uppfylla även om en läkare

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

finnes på orten men denne ej tidigare visat intresse för nykterhetsvård.

Enligt lagrådets mening bör ifrågavarande valbarhetsvillkor icke uppställas. t

För närvarande skall enligt 4 § tredje och fjärde styckena alkoliolistJagen

minst en av ledamöterna och minst en av suppleanterna i särskild

nykterhetsnämnd vara kvinna. Bestämmelserna härom föreslås nu ersatta

med ett stadgande om att såväl män som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Departementschefen har beträffande detta stadgande uttalat,

att det icke innebär att nämnden nödvändigt behöver ha mer än en kvinnlig

ledamot. Av stadgandet och departementschefsuttalandet framgår dock

icke klart huruvida det manliga eller kvinnliga inslaget i nämnden skall

kunna inskränkas till en manlig eller en kvinnlig suppleant. I varje fall

torde stadgandet kunna medföra, att vid förfall för någon ordinarie ledamot

nämnden kommer att i större utsträckning än nu är förhållandet vid sammanträde

bestå enbart av män. Detta har måhända icke varit avsett och

synes ej heller önskvärt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i fjärde stycket av

förevarande paragraf de båda första punkterna måtte få utgå och ersättas

med ett stadgande av förslagsvis det innehållet, att av såväl ledamöterna

som suppleanterna skall minst en vara man och minst en vara kvinna. Vidtages

denna ändring, böra orden »i övrigt ävensom i fråga om» utgå ur femte

stycket.

10 §.

Lagrådet får hänvisa till vad ovan under 1 § anförts.

12 §.

Vad i denna paragraf stadgas om att nykterhetsnämnd, när fråga är

om tvångsintagning, skall föranstalta om läkarundersökning så ock om att

den som ansökan om tvångsintagning avser skall höras personligen torde

lämpligen böra överflyttas till 19 §.

13 §.

Enligt 3 mom. andra stycket i förevarande paragraf skall vad i första

stycket stadgats därom, att nykterhetsnämnd under vissa förutsättningar

äger fälla till vite den som kallats att inställa sig men utebliver utan anmält

laga förfall, icke gälla då person, som förväntas kunna meddela upplysning

i något till nämndens behandling hörande ärende, kallats att inställa

sig å plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller

sig. Däremot har för ifrågavarande fall icke satts ur tillämpning regeln i

2 mom., att i kallelse må föreskrivas vite av högst femtio kronor. Något

bärande skäl, varför nämnden i nu avsedda läge visserligen icke skulle äga

utdöma vite men ändock borde ha befogenhet att förelägga sådant, torde

emellertid icke kunna åberopas. Ej heller sistnämnda regel synes följaktligen

här böra gälla. Lagrådet förordar en ändring av förslaget i detta

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hänseende, vilken enklast torde kunna ske på det sätt, att förevarande para,

graf får innehålla allenast två moment samt att såsom andra och tredje

stycken i 2 mom. upptagas de bägge nu i 3 mom. innefattade styckena.

Jämkningen skulle föranleda vissa redaktionella följdändringar i 22 och

27 §§■

14 §.

Den i gällande lag som exempel på hjälpåtgärder lämnade anvisningen

till nykterhetsnämnd att söka föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas

till den som missbrukar sådana drycker, har i det remitterade förslaget

sammanförts med bestämmelsen om förbud mot utminutering av

rusdrycker i den formen, att länsnykterhetsnämnd — och efter bemyndigande

av sådan nämnd jämväl kommunal nykterhetsnämnd — skall äga

förordna, att alkoholhaltiga drycker eljest, d. v. s. på annat sätt än genom

utminutering av rusdrycker, ej böra utlämnas till vederbörande. I remissprotokollet

har anmärkts, att överflyttningen skulle medföra, att dylika förordnanden

bleve tidsbegränsade och kunde överklagas, vilket säges vara

lämpligt.

Till en början må erinras att, med den utformning den föreslagna lagtexten

fått, därur icke torde kunna utläsas, att sådant förordnande skall

vara tidsbegränsat. Yill man uppnå detta, måste en omredigering äga rum.

Lagrådet är emellertid ej övertygat om lämpligheten av den föreslagna

omplaceringen. Nykterhetsnämndens åtgärd, som enligt lagtexten riktar sig

mot alla och envar ehuru den, som det heter i remissprotokollet, har avseende

å innehavare av rättighet att utskänka rusdrycker eller att försälja,

pilsnerdricka, kan ej innebära någon för adressaterna bindande föreskrift,

även om nämndens framställning kan indirekt få vissa följder för den som

handlar i strid däremot. En dylik framställning synes ej böra givas i form

av ett förordnande. Vidare bör ett av myndighet utfärdat förordnande

vara av den beskaffenhet att det kan effektivt bringas till deras kännedom,

som beröras därav. Offentligt kungörande av ett förordnande av här avsett

innehåll torde icke kunna ifrågakomma, och delgivning därav med alla som

vederbör lärer åtminstone i större samhällen ej vara möjlig; på sådana platser

bleve i varje fall förordnandet föga verksamt. Får ifrågavarande bestämmelse

behålla sin nuvarande plats bland stadgandena om de egentliga

hjälpåtgärderna, torde rätt till överklagande ej vara eftersträvansvärd, och

skulle man anse det lämpligt att en åtgärd enligt bestämmelsen alltid skall

vara tidsbegränsad, en anordning som lagrådet dock ej finner nödvändig,

synes hinder ej möta mot att i bestämmelsen inrycka en föreskrift härom.

Lagrådet förordar alltså i denna del bibehållande av gällande lags utformning.

Då i sista stycket talas om hjälpåtgärder avses åtgärder enligt första

stycket men ej förordnanden enligt andra stycket. För att detta skall klart

framgå torde en jämkning av ordalagen i sista stycket böra ske.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 159.

15 §.

I 1 § gällande lag omnämnes bland de s. k. specialindikationer, som

måste kunna åberopas för att åtgärder i enlighet med lagen skola få vidtagas

mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk, det förhållandet att

vederbörande finnes i följd därav utsätta någon, som han jämlikt stadgande

i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest

grovt brista i sina plikter mot sådan person. Enligt departementschefens

uttalanden vid tillkomsten av denna bestämmelse syftades med »stadgande

i lag» på 3 § fattigvårdslagen. Om försörjningsskyldighet som grundade

sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande vore ej fråga, medan

åter den omständigheten, att den legalt försörjningspliktige genom avtal

med den försörjningsberättigade överenskommit om försörjningsskyldighetens

fullgörande eller domstol ålagt den förre att utgiva underhåll till

den senare, icke medförde att legal försörjningsskyldighet ej skulle anses

föreligga. Rörande en försörjningsplikt som följer av bestämmelser i den

familjerättsliga lagstiftningen yttrade departementschefen intet.

I rättspraxis har, då spörsmål uppkommit om intagning å alkoholistanstalt

av en åt alkoholmissbruk hemfallen person, vilken genom domstols

dom ålagts att utgiva underhåll till sin frånskilda hustru, ansökan om sådan

intagning funnits icke kunna bifallas, enär make icke jämlikt stadgande

i lag är skyldig försörja sin frånskilda maka (Regeringsrättens årsbok 1943

ref. 7). Huruvida grunden till detta avgörande var, att ifrågakomna försörjningsplikt

saknade stöd i något stadgande i fattigvårdslagen eller annan

jämförlig offentligrättslig lagstiftning, eller det var hänsyn till förpliktelsens

i den ena eller andra bemärkelsen villkorliga eller indirekta natur, som föranledde

att man ej ansåg densamma kunna karakteriseras som legal i det föreliggande

stadgandets mening, synes icke fullt klart.

Ur förevarande paragraf i det remitterade förslaget, vilken utgör den

närmaste motsvarigheten till 1 § i gällande lag, ha nu vid beskrivningen

av ifrågavarande indikation, i överensstämmelse med vad som föreslogs av

alkoholistvårdsutredningen, orden »jämlikt stadgande i lag» fått utgå. Enligt

remissprotokollet är syftet därmed just att göra lagen tillämplig framför

allt på alkoholist, som brister i försörjningsplikt mot sin frånskilda

hustru. Utredningen anförde i detta hänseende, att det »i olika lagrum»

funnes angivet när försörjningsplikt förelåge, att ovillkorlig försörjningsplikt

för man gentemot hustru reglerades t. ex. i 3 § fattigvårdslagen, att

någon skyldighet »jämlikt stadgande i lag» för mannen att försörja sin

frånskilda hustru dock ej funnes — giftermålsbalken medgåve på denna

punkt endast att domstol kunde vid behov ålägga den ena maken att utgiva

skäligt underhållsbidrag till den andra, och sådant bidrag utginge då

icke »jämlikt stadgande i lag» utan jämlikt domstolsutslag—samt att nämnda

grupp av alkoholmissbrukare fölle utanför indikationens giltighetsområde

enligt lagens nuvarande lydelse. Till stöd för denna slutsats — som alltså

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

efter vad det förefaller grundades på den villkorliga eller mera indirekta

beskaffenheten av berörda försörjningsskyldighet — åberopades ock Regeringsrättens

nyssnämnda utslag. Enligt utredningens mening borde emellertid

hänsyn tagas även till en försörjningsskyldighet, som »lagligen fastställts

i annan ordning än genom direkt lagföreskrift», varför omförmälda

utmönstring ur lagrummet av orden »jämlikt stadgande i lag» föreslogs.

Såsom lagtexten i det remitterade förslaget på denna punkt lyder måste

det för tillämpning av nu dryftade bestämmelse anses sakna betydelse, om

försörjningsskyldigheten grundas på regler av allmänt civilrättslig art, såsom

stadganden i giftermåls- och föräldrabalkarna, eller om den härledes

ur föreskrifter i förvaltningsrättslig lagstiftning, såsom fattigvårds- och

barnavårdslagarna. Jämväl en omedelbart på avtal, även rent förmögenhetsrättsligt

avtal, baserad försörjningsskyldighet hör hit. Likgiltigt är vidare,

om försörjningsplikten är ovillkorlig eller villkorlig, vare sig därutinnan

att den materiellt är avhängig av att vissa betingelser måste vara uppfyllda

eller sålunda att den förutsätter beslut av domstol eller annan myndighet.

Ej heller den större eller mindre omfattning, vari vederbörandes

försörjning skall säkerställas genom förpliktelsen, synes i och för sig inverka

härvidlag. Däremot torde det icke vara förslagets mening, att jämväl

den skadeståndsskyldighet, som med stöd av 6 kap. 4 § strafflagen kan

åläggas en för annans död ansvarig person gentemot någon som jämlikt

stadgande i lag äger rätt till underhåll av den dödade, bör betraktas som försörjningsskyldighet

i den mening här avses. Än vidare synes kunna förutsättas,

att när i lagbestämmelsen talas om att den till alkoholmissbruk hemfallne

befinnes grovt brista i sina plikter mot den som han är skyldig att

försörja, det icke åsyftas plikter av vilken beskaffenhet som helst utan —

om man bortser från försörjningsskyldigheten själv —- allenast sådana som

bottna i ett mellan vederbörande föreliggande familjerättsligt eller därmed

analogt förhållande (jfr 11 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken).

Det är uppenbart, att förevarande lagregel sträcker sig ganska långt.

Några avgörande betänkligheter mot regeln torde dock, om man fasthåller

vid att den förefintliga pliktförsummelsen måste för att föranleda ifrågavarande

påföljd vara av grov beskaffenhet samt om stadgandet även eljest

tillämpas med nödig varsamhet, icke kunna anföras.

19 §.

Under 12 § har lagrådet förordat, att vissa i sagda paragraf upptagna

stadganden överflyttas till förevarande paragraf. De kunde här få, efter

någon omredigering, bilda ett nytt andra stycke i 1 mom. I samband härmed

kunde de två sista styckena i 1 mom. betecknas som 2 mom. och paragrafens

sista moment omnumreras. Yidtagas dessa jämkningar, erfordras

vissa redaktionella ändringar i 25, 34 och 45 §§.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

21 §.

Villkoren för tillfälligt omhändertagande ha i 1 mom. första stycket angivits

i ordalag som icke äro helt entydiga. Någon saklig avvikelse från motsvarande

stadganden i utredningens förslag torde icke vara avsedd. En

omredigering till närmare överensstämmelse med nämnda förslag förordas.

Den formella förutsättningen, att fråga uppkommit om tvångsintagning, bör

dock lämpligen uteslutas.

36 §.

Med den formulering paragrafens andra stycke erhållit synes ett åläggande

om avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker icke bli att inräkna bland de

lydnadsföreskrifter, varom sägs i samma stycke. Följaktligen skulle, när

det i särskilda stadganden i fortsättningen av lagtexten talas om lydnadsföreskrifter,

dessa stadganden ej komma att åsyfta dylikt åläggande. Sålunda

skulle klagan däröver ej få föras (59 och 60 §§). Till undvikande av denna

måhända ej avsedda konsekvens torde åläggande varom nu är fråga böra uppräknas

bland de övriga angivna exemplen på lydnadsföreskrifter och med

hänsyn till betydelsen av sådan föreskrift först bland dem.

44 och 45 §§.

Då i 44 § andra stycket talas om att utskrivning skall ske före vårdtidens

utgång, åsyftas uppenbarligen även den förlängning av vårdtiden, som kan

äga rum jämlikt 45 § första stycket. Detta skulle framgå bättre, om 44 §

första stycket och 45 § sammanfördes till en paragraf, 44 §, samt andra

stycket i den remitterade 44 § finge bilda 45 §. Omflyttningen skulle medföra

en redaktionell följdändring i tredje stycket av den nya 44 §. Genom

någon jämkning av ordalagen i slutet av det stycke, som skulle komma att

utgöra sistnämnda paragrafs andra stycke, kunde tydligare utmärkas, att då

i vissa av de följande paragraferna talas om vårdtid därmed avses även förlängd

vårdtid enligt detta stadgande.

55 §.

I förevarande paragraf angives, under vilka betingelser en från allmän

vårdanstalt utskriven person må återintagas å densamma. Den grundläggande

förutsättningen för återintagning, att den utskrivne — även om han

icke längre är hemfallen åt alkoholmissbruk — gjort sig skyldig till alkoholmissbruk

i den mening som avses i 1 § andra stycket av det remitterade

förslaget, framgår emellertid endast indirekt av stadgandets innehåll. Enligt

lagrådets mening bör förutsättningen i fråga tydligt komma till uttryck

i lagtexten. Åt paragrafens första stycke kunde förslagsvis givas den lydelsen,

att därest den utskrivne missbrukar alkoholhaltiga drycker samt

undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter,

må länsstyrelsen, om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett

nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall

återintagas å allmän vårdanstalt.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

59 §.

Om beslut, varigenom nykterhetsnämnd ställer någon under övervakning,

stadgas i 15 och 36 §§. Som dylikt beslut enligt 36 § är obligatoriskt,

saknas i detta fall utrymme för klagorätt. Den i förevarande paragraf stadgade

rätten till klagan emot förordnande om övervakning synes därför böra

inskränkas till förordnanden enligt 15 §.

69 §.

Enligt 51 § andra stycket, jämfört med 36 § andra stycket, skall den som

permitteras från vårdanstalt kunna åläggas att avhålla sig från bruk av

alkoholhaltiga drycker även om övervakning ej anordnas. Såsom framgår

av nämnda stadganden skall det även kunna förekomma, att en person ställes

under övervakning utan att han samtidigt ålägges avhållsamhet i angivna

hänseende. Förutsättningen för att straff skall kunna ådömas person som

tillhandagår annan än den som är intagen å vårdanstalt med anskaffande

av alkoholhaltiga drycker synes böra vara att ett åläggande i sådant

hänseende gäller för denne. Vid 36 § har lagrådet förordat att dylikt

åläggande upptages bland exemplen på lydnadsföreskrifter. På grund av

det sagda synes i förevarande paragraf såsom villkor för straffs ådömande

böra angivas, att någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt den som honom

veterligen är underkastad föreskrift enligt denna lag om avhållsamhet från

bruk av sådana drycker eller är intagen å allmän vårdanstalt eller att någon

eljest hjälper sådan person att åtkomma dylika drycker.

Då avsikten är att dagsböter skall vara normalstraff och fängelse ifrågakomma

vid försvårande omständigheter, torde detta enligt vad numera är

brukligt i strafflagstiftningen böra uttryckas så att straffet angives vara

dagsböter eller fängelse. Anser man att fängelse skall användas blott i

särskilt svåra fall, t. ex. då det vid upprepad överträdelse framgår att den

tilltalade icke låter sig rättas av bötesstraff, kunde som villkor för ådömande

av fängelse angivas att omständigheterna äro synnerligen försvårande. I

valet mellan dessa alternativ synes dock företräde böra givas åt det förstnämnda.

övergångsbestämmelserna.

I 55 §, 56 § första stycket och 58 § alkoholistlagen är den tid, inom

vilken besvär över beslut som där nämnas må anföras, fastställd till trettio

dagar eller en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Liknande

bestämmelser om besvärstid finnas meddelade i vissa för allmänna

alkoholistanstalter utfärdade stadgor. Enligt 59—62 §§ i förslaget skall i

motsvarande fall besvärstiden vara tre veckor. På grund härav torde en

ytterligare övergångsbestämmelse utöver de i förslaget upptagna vara erforderlig,

vilken lämpligen synes kunna fogas till andra stycket och innehålla,

att dock i fråga om anförande av besvär över beslut, som meddelats

före den 1 oktober 1955, förut gällande bestämmelser skola tillämpas.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Med hänsyn bland annat till det remitterade förslagets bestämmelser i

44 och 45 §§ om längre vårdtid än ett år för den, som förut varit intagen å

allmän vårdanstalt, kunde det ifrågasättas om icke i övergångsbestämmelserna

även borde stadgas att den som, då nya lagen träder i kraft, är

eller varit intagen å allmän alkoholistanstalt, skall anses vara eller hava

varit intagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Då emellertid

detta kan sägas ligga i sakens natur, bör ett sådant stadgande kunna undvaras.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen

om villkorlig dom.

När det i första stycket av förevarande paragraf i dess gällande lydelse

heter, att det må åläggas den dömde bl. a. att underkasta sig behandling

å alkoholistanstalt, åsyftas därmed frivilligt ingående å sådan anstalt. Stadgandet

härom, som enligt det remitterade förslaget skall utgå ur paragrafen,

ersättes alltså icke i någon mån av det föreslagna nya stycket, som icke

har avseende å sådant frivilligt ingående. Genom att lagtexten omnämner

behandling även å »annan anstalt» framstår emellertid den föreslagna ändringen

såsom helt och hållet redaktionell, varför lagrådet kan godtaga densamma.

Entig t det föreslagna nya stycket skall domstolen äga överlämna åt

nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärd beträffande den dömde enligt lagen om

nykterhetsvård. Avsikten är alltså — oaktat vissa uttalanden i remissprotokollet

synas antyda motsatsen — att domstolen i sitt beslut icke skall angiva

viss åtgärd, som domstolen finner lämplig, utan helt överlämna avgörandet

till nykterhetsnämnden. Bakom detta stadgande ligger emellertid

tanken, att innan domstolens beslut meddelas, nämnden skall — eventuellt

efter förhandlingar med domstolen •— hava angivit, vilken åtgärd

den är sinnad vidtaga, och att domstolen gillar nämndens uppfattning. Mot

en sådan anordning i och för sig synes någon väsentlig invändning icke

vara att framställa, även om nämndens formella obundenhet av domstolens

intentioner kunde ingiva betänkligheter.

Den föreslagna lagtexten företer emellertid vissa svagheter. Lagen om

nykterhetsvård innehåller inga särregler i fråga om villkorligt dömda personer.

Nykterhetsnämnden torde därför utan varje bemyndigande från

domstolens sida hava både möjlighet och skyldighet att gent emot sådan

person vidtaga de åtgärder, vartill lagen och omständigheterna i det särskilda

fallet giva anledning. Å andra sidan lärer domstolen icke behöva

stöd av särskilt lagbud för att göra ett uttalande av förevarande innebörd

och torde kunna göra det även om nykterhetsnämnden ej hörts.

Då emellertid sakligt sett det föreslagna stadgandet icke torde kunna

medföra någon olägenhet, vill lagrådet ej motsätta sig detsamma.

I slutbestämmelserna har gjorts en hänvisning till 1952 års lag med vissa

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

bestämmelser om påföljd för brott av underårig, enligt vilken 8 § andra

stycket lagen om villkorlig dom upphäves. Den förra lagens ikraftträdande

är emellertid beroende på förordnande av Kungl. Maj:t. Under hand har

uppgiviis ätt sådant förordnande torde komma att meddelas före den 1

oktober 1955, då den nu föreslagna lagen skall träda i kraft. Man kan således

utgå från att deh lydelse av 8 §, som enligt förslaget skall antagas och

utfärdas, icke kommer att bliva gällande lag. Denna lydelse är för övrigt

ur redaktionell synpunkt synnerligen otillfredsställande. Dessa omständigheter

synas utgöra skäl för anstånd med framläggande för riksdagen av förslag

i ämnet. Ett uppskov till nästa år skulle tydligen icke medföra någon

praktisk olägenhet. Om emellertid förslaget nu upptages i proposition, torde

i slutbestämmelserna böra tydligt angivas förhållandet mellan 1952 års lag

och den nu föreslagna lagen. Detta kunde ske sålunda, att efter stadgandet

om dagen för ikraftträdandet upptages bestämmelse av innehåll, att om

vid denna lags ikraftträdande 1952 års lag enligt Konungens förordnande

trätt i kraft och följaktligen, på grund av slutbestämmelse i sistnämnda

lag, 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom upphävts, de i nu förevarande

lag upptagna tredje och fjärde styckena av paragrafen i stället skola utgöra

andra och tredje styckena.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen om

verkställighet av bötesstraff.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

305

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 18 mars

1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 19 februari 1954 remitterade

förslagen till

a) lag om nykterlietsvård;

b) lag angående ändrad lydelse av 8§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om

villkorlig dom; samt

c) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om.

verkställighet av bötesstraff.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande 1 § i det remitterade förslaget till lag om nykterhetsvård

har lagrådet hemställt, att den i paragrafen upptagna definitionen av alkoholmissbruk

förtydligas, så att därav klart framgår att fall av tillfälligt användande

av alkoholhaltiga drycker ej hänföres till sådant missbruk. Ett

sådant förtydligande skulle enligt lagrådets mening kunna ernås, om i

andra stycket av förevarande paragraf efter ordet »någon» inskötes orden

»ej blott tillfälligt».

Som remissprotokollet utvisar har jag rörande det nu berörda spörsmålet

intagit den ståndpunkten, att om nykterhetsnämnd efter företagen undersökning

finner, att fråga är allenast om en tillfällig händelse, nämnden bör låta

bero vid den företagna undersökningen. Tillfälligt bruk av alkoholhaltiga

drycker skall således icke föranleda, att nykterhetsnämnd tillgriper hjälpåtgärder.

Min inställning härvidlag kan också sägas ha indirekt kommit till

uttryck i själva lagtexten, då i paragrafens första stycke stadgas, att nykterhetsvårdande

åtgärder skall vidtagas för att återföra en alkoholmissbrukare

till ett nyktert liv. Då emellertid möjligen tveksamhet om lagrummets rätta

tolkning likväl kan uppkomma, har jag intet att erinra emot, att detsamma

kompletteras i enlighet med vad lagrådet föreslagit. Tillägget bör medföra

— såsom lagrådet även påpekat — att det i 10 § första stycket upptagna

stadgandet om den polis- och åklagarmyndighet åvilande anmälningsskyldigheten

jämkas att avse — förutom fylleri — det fall att någon använt alkohol
20—22994g

Bihav g till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Härav följer att polisoch

åklagarmyndighet blir anmälningsskyldiga jämväl beträffande fall, som

sedermera kan visa sig vara av tillfällig natur, såvida vederbörande brukat

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan. Huruvida

händelsen varit en tillfällighet, blir nykterhetsnämndens uppgift att

utröna.

På skäl, som lagrådet åberopat, har jag i fråga om 5 § fjärde stycket i det

remitterade förslaget låtit den däri upptagna kvalifikationen för ledamotskap

i nykterhetsnämnd — intresse för nykterhetsvård — utgå. Vad lagrådet i

övrigt yttrat rörande detta stycke kan jag däremot ej biträda. Föreskriften att

såväl män som kvinnor skall vara representerade i nämnden bör rimligen avse

endast de ordinarie ledamöterna, låt vara att det är önskvärt och lämpligt att

motsvarande gäller också beträffande suppleanterna. Stadgandet innebär

givetvis icke, att vid handläggningen av varje särskilt ärende både män och

kvinnor med nödvändighet skall deltaga. Av vikt är endast att nämnden såsom

sådan kommer att bestå av representanter för bägge könen.

I fråga om 12 § har lagrådet förordat att vad däri stadgas om att nykterhetsnämnd,

när fråga är om tvångsintagning, skall föranstalta om läkarundersökning,

så ock om att den som ansökan om tvångsintagning avser skall höras

personligen, lämpligen bör överflyttas till 19 §. Enär emellertid såväl läkarundersökning

som förhör med alkoholmissbrukaren ingår som ett led i undersökningsförfarandet

beträffande denne —- både läkarundersökning och förhör

skall givetvis kunna anlitas utan att fråga om tvångsintagning är aktuell

— har det synts mig befogat att föreskrifterna härom gives i samband med det

allmänna stadgandet om nykterhetsnämnds skyldighet att verkställa undersökning.

Även med hänsyn till innehållet i påföljande paragraf, som upptar

regler om kallelse till förhör och läkarundersökning, finner jag det remitterade

förslaget härutinnan böra lämnas företräde framför den av lagrådet

förordade lösningen.

Yad lagrådet uttalat om innebörden av den försörjningsskyldighet, som

avses i 15 §, föranleder ingen erinran från min sida. Det är mig emellertid

angeläget att betona, att den ifrågavarande bestämmelsen bör tillämpas med

den största varsamhet, då fråga är om sådan skyldighet som vilar på annan än

familjerättslig grund. Som av remissprotokollet framgår har lagändringen ju

närmast förestavats av önskemålet, att tvångsåtgärder skall kunna tillgripas

särskilt mot frånskild alkoholmissbrukare, som ej fullgör sina skyldigheter

mot hustrun.

Lagrådet har föreslagit en omredigering av 44 och 45 §§, så att det klart

skall framgå, att vårdtiden omfattar även den tid, som en tvångsintagen jämlikt

45 § må kvarhållas utöver den i 44 § angivna vårdtiden. Jag har intet att

erinra mot att lagtexten förtydligas; härför torde emellertid vara tillräckligt,

att den i 45 § angivna tiden uttryckligen betecknas som en förlängning av

vårdtiden.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Jag har intet att erinra emot att 55 § utformas i enlighet med lagrådets

förslag. Som lagrådet anfört är den grundläggande förutsättningen för återintagning

att vederbörande återfallit i missbruk. Då det gäller en utskriven,

torde man ofta kunna tala om missbruk, även om användandet av alkoholhaltiga

drycker hänför sig till ett enstaka tillfälle. Sådant användande får

nämligen sättas i samband med hans tidigare hemfallenhet åt missbruket.

Stadgandets omformulering innebär icke, att strängare förutsättningar för

återintagning uppställes än vad nu gäller.

Yad lagrådet anfört beträffande 13, 14, 21, 36, 59 och 69 §§ samt rörande

övergångsbestämmelserna torde böra iakttagas.

I enlighet med vad nu sagts har det remitterade förslaget till lag om

nykterhetsvård omarbetats. Därvid har även vissa tidigare ej nämnda formella

jämkningar vidtagits.

Med hänsyn till de betänkligheter lagrådet anfört beträffande den föreslagna

ändringen av 8 § lagen om villkorlig dom, har jag låtit detta förslag

utgå. Spörsmålet om överlämnande till nykterhetsnämnd att i fråga om villkorligt

dömd vidtaga åtgärd enligt lagen om nykterhetsvård torde böra underkastas

ytterligare övervägande, innan detsamma slutgiltigt prövas.

Föredraganden hemställer härefter, att det omarbetade förslaget till lag

om nykterhetsvård samt förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 §

lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff måtte jämlikt

§87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Vila Chruzander.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Förslag till lag om nylderhetsvård.......................................... 3

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937

(nr 119) om verkställighet av bötesstraff................................ 41

Inledning...................................................................... 43

Allmänna synpunkter på frågan om en reformerad nykterhets
-

vård ........................................................................ 46

Några grunddrag i det nuvarande systemet................................ 46

Alkoholistvårdsutredningen.................................................. 48

Remissyttrandena............................................................ 52

Nykterhetskommittén........................................................ 56

Departementschefen.......................................................... 58

Lagens tillämpningsområde .............................................. 61

Gällande bestämmelser...................................................... 61

Reformförslag m. m..................................................... 63

Alkoholistvårdsutredningen.................................................. 65

Remissyttrandena........................................................ 72

Nykterhetskommittén........................................................ 79

Remissyttrandena............................................................ 80

Departementschefen.......................................................... 81

Organen för den öppna nykter hetsvården.......................... 91

Gällande bestämmelser...................................................... 91

Nykterhetsvårdsorganisationens nuvarande läge............................ 92

Alkoholistvårdsutredningen.................................................. 94

Remissyttrandena............................................................ 95

Nykterhetskommittén........................................................ 99

Yttranden över nykterhetskommitténs förslag.............................. 103

Departementschefen.......................................................... 120

Handläggningen av interneringsärenden.............................. 128

Gällande bestämmelser ...................................................... 128

Vissa reformförslag.......................................................... 129

Alkoholistvårdsutredningen.................................................. 133

Remissyttrandena............................................................ 137

Departementschefen.......................................................... 152

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-ts proposition nr 159

309

Sid.

Specialmotiv er ing till departementsför slaget till lag om nykter
hetsvård

.................................................................... 161

Lagens rubrik och uppställning ............................................ 161

Inledande bestämmelser .................................................... 162

Nykterhetsnämnder.......................................................... 163

Öppen vård.................................................................. 171

Tvångsintagning å vårdanstalt.............................................. 193

Anstaltsvård och eftervårdande verksamhet................................ 208

Besvär........................................................................ 223

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser ............................ 225

Övergångsbestämmelser...................................................... 231

Ändringar i andra författningar........................................ 232

Lagen om villkorlig dom.................................................... 232

Lagen om verkställighet av bötesstraff .................................... 234

Lagen om socialregister...................................................... 234

Departementschefens hemställan ........................................ 237

Bilagor.

A. Alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård.............. 239

B. Departementsförslagen till

Lag om nykterhetsvård.............................................. 254

Lag om ändring i lagen om villkorlig dom ........................ 293

Lag om ändring i lagen om verkställighet av bötesstraff.......... 294

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd.......................... 295

Utdrag av protokollet över inrikesärenden .................................... 305

Doktrin (1)

  1. Carl Norström, Om begränsningar i sekretesskyddet, FT 1975 nr 1 s. 20, på s. 28 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:316 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet ni. m. jämte i ä a1 i texten
  2. SärU 1954:7 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nykterhetsvård m. to., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SärU 1954:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. dels ock i ämnet väckta motione s. 3 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1975 s. 20 Carl Norström, Om begränsningar i sekretesskyddet s. 28 i texten