Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:16, Med förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

1

Nr 16.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472); given Stockholms slott den 18 december

1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att undanröja en oklarhet i gällande lag föreslås en uttrycklig bestämmelse

i fråga om rätten att till högsta domstolen fullfölja talan mot hovrätts

dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt Nr 16.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om tillägg till militära rättegångslagen den 30 jnni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skall

införas en ny paragraf, betecknad 93 a §, av nedan angiven lydelse.

93 a §.

Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom

disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken,

med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning

kan följa.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 september 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nord en stam.

Etter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om fullföljd

av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 10 november 1952 har militieombudsmannen hemställt, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande vissa i skrivelsen framförda

spörsmål om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom

disciplinstraff ålagts. Yttranden över skrivelsen, som tillkommit efter hörande

av samtliga rikets hovrätter, har efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet

och 1951 års rättegångskommitté. Tillfälle att avgiva yttrande över

skrivelsen har beretts Sveriges advokatsamfund, som dock icke inkommit

med något yttrande.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till prövning.

Inledning.

1 § lagen om disciplinstraff för krigsmän, vilken lag i likhet med hela

den nya militära straff- och processlagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1949, stadgar att disciplinstraff är arrest och disciplinbot. Arrest ådömes

i minst tre och högst trettio dagar (4 §) samt disciplinbot för minst en

och högst tjugu dagar (6 §).

I 6 § militära rättegångslagen föreskrives att med avseende å rättegången

i militära mål skall i tillämpliga delar, där ej i nämnda lag eller eljest

är särskilt stadgat, gälla vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet, därvid

disciplinstraff skall anses lika med böter.

Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må talan mot hovrätts dom eller slutliga

beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, ej i vidare mån än

som framgår av 10 § komma under högsta domstolens prövning, med mindre

högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 16.

I 10 § nämnda kapitel stadgas att prövningstillstånd må meddelas allenast

om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,

att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar att talans prövning

eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga (första

punkten); eller om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill

hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl

förekommer till talans prövning (andra punkten).

Enligt 12 § andra stycket samma kapitel må i anledning av talan rörande

ansvar prövningstillstånd enligt 10 § andra punkten ej meddelas tilltalad

med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa,

eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av sin

sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med straffs ådömande eller för

brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller

till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter

ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under 1 500 kronor

eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp

eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Militieombudsmannens framställning.

I skrivelse den 27 mars 1952 till envar av rikets hovrätter anförde militieombudsmannen,

att fråga uppkommit huruvida då hovrätt dömt tilltalad till

arreststraff i fall då talan icke avsett brott, varå straffarbete eller avsättning

kan följa, prövningstillstånd finge meddelas den tilltalade enligt såväl

första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken eller allenast enligt

första punkten i nämnda lagrum. Då enligt stadgande i 54 kap. 12 §

frågan härom i fall då böter ådömts gjorts beroende av dagsböternas antal

eller, i fråga om penningböter, bötesbeloppets storlek, gåve — fortsatte militieombudsmannen

— den i 6 § militära rättegångslagen intagna regeln om

disciplinstraffs likställande i processuellt hänseende med böter uppenbarligen

ingen ledning för spörsmålets bedömande och icke heller förarbetena

till sistnämnda lagrum lämnade någon ledning härvidlag. Då det vid nu

angivna förhållanden kunde finnas skäl för en framställning från militieombudsmannens

sida om lagändring i förtydligande syfte hemställde denne

att hovrätten ville inkomma dels med yttrande angående huru vid hovrätten

förfarits vid meddelande av fullfölj dshänvisningar i berörda fall och

huruvida enligt hovrättens mening lagändring i frågan vore påkallad, dels

ock med de ytterligare upplysningar som kunde lämnas i och för frågans

bedömande.

I anledning av denna skrivelse anförde hovrätterna i avgivna yttranden

bland annat följande.

Svea hovrätt: Praxis syntes under den första tiden av den nya militära

straff- och processlagstiftningens tillämpning ha varit något vacklande, då

varken av 6 § militära rättegångslagen eller förarbetena till detta lagrum

ledning erhölles för bedömandet av det av militieombudsmannen väckta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

5

spörsmålet. Under de senare åren hade emellertid den praxis utbildat sig,

att fullföljdshänvisning givits enligt båda punkterna i 54 kap. 10 § rättegångsbalken

i fall då hovrätten dömt till ett längre arreststraff samt allenast

enligt första punkten i fall då hovrätten ådömt ett kortvarigare arreststraff.

Gränsen mellan ett kortare och ett längre arreststraff hade dragits vid arrest

femton dagar. Att hovrätten ej stannat för att lämna hänvisning allenast enligt

första punkten hade sin grund i att maximitiden för det genom den nya lagstiftningen

införda arreststraffet bestämts till trettio dagar, d. v. s. lika lång

tid som det lägsta fängelsestraffet. Att å andra sidan meddela hänvisning

enligt båda punkterna hade ej ansetts lämpligt med hänsyn till att ett kortare

arreststraff i fullföljdshänseende, liksom tidigare, torde kunna anses

jämställt med ett lindrigare bötesstraff. Att gränsen mellan de olika slagen

av fullföljd dragits på sätt nu sagts sammanhängde dels med den praxis

krigshovrätten tillämpat och dels med det förhållandet att arrest femton

dagar låge ungefär mitt emellan minsta och längsta tiden för arreststraffet,

därvid jämförelse skett med den bestämmelse i 54 kap. 12 § nya rättegångsbalken,

som avsåge gränsdragningen vid det mitt på bötesskalan liggande

straffet sextio dagsböter. Hovrätten ansåge en lagändring påkallad

och därvid borde enligt hovrättens mening fullföljden regleras i enlighet

med hovrättens numera tillämpade praxis. — Till stöd för sin uppfattning

hänvisade Svea hovrätt bland annat till 8 § militära rättegångslagen, enligt

vilket lagrum straff må åläggas i disciplinmål allenast om straffet finnes

böra bestämmas till arrest i högst femton dagar. Slutligen väckte hovrätten

frågan huruvida icke en lagändring borde omfatta jämväl det andra

slaget av disciplinstraff eller disciplinbot. Visserligen sade sig hovrätten

regelmässigt meddela fullföljdshänvisning allenast enligt första punkten, då

hovrätten dömde till disciplinbot, och någon tvekan i detta avseende hade ej

förekommit. Emellertid lämnar enligt hovrättens mening 6 § militära rättegångslagen

och förarbetena till detta lagrum ej heller beträffande disciplinbot

någon ledning för fullföljdsfrågan.

Göta hovrätt: Under tiden från och med den 1 januari 1949 hade frågan

för hovrättens del varit aktuell i sex fall vid meddelande av fullföljdshänvisning.

Av de tilltalade hade i dessa fall en dömts till femton dagars arrest,

en till arrest tio dagar ävensom till trettio dagsböter samt fyra envar till åtta

dagars arrest. I samtliga fall hade i fullfölj dshänvisningen angivits att prövningstillstånd

kunde meddelas endast enligt första punkten i 54 kap. 10 §

rättegångsbalken. Enär icke i något stadgande angivits om eller när prövningstillstånd

jämlikt 10 § andra punkten i nu avsedda fall finge meddelas,

måste vid lämnande av fullföljdshänvisning bedömandet av ifrågavarande

spörsmål ske på det sätt att arreststraffet — som enligt 6 § militära rättegångslagen

i processuellt hänseende vore likställt med böter — vägdes mot

de i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken angivna bötesstraffen. Detta

förfarande torde beträffande kortvariga arreststraff knappast kunna giva

annat resultat än att arreststraffet icke nådde upp till det straffminimum, som

erfordrades för att prövningstillstånd jämlikt andra punkten finge meddelas.

Då emellertid någon norm eller eljest någon regel för en direkt jämförelse

icke funnes, bleve bedömandet vanskligt och vid långvarigare arreststraff

eller i fall då den tilltalade dömts till såväl arrest som böter kunde tvekan

uppstå huruvida icke prövningstillstånd jämlikt andra punkten borde

få meddelas. Med hänsyn till den osäkerhet vid bedömandet som frånvaron

av klara regler i förevarande hänseende sålunda medförde ansåge hovrätten

en författningsändring i förtydligande syfte önskvärd. Hovrätten ansåge

det för tydlighetens skull lämpligt, att den ifrågasatta lagändringen omfattade

även disciplinbot.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 16.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: I det av militieombudsmannen angivna

fallet hade hovrätten ansett prövningstillstånd kunna meddelas den

tilltalade allenast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

Hovrätten hade menat att 6 § militära rättegångslagen närmast föranledde,

en sådan tolkning. Enligt hovrättens mening förelåge behov av en lagändring

i förtydligande syfte. Det syntes motiverat, att arrest i fullföljdshänseende

likställdes med fängelse.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten hade i ifrågavarande fall i fullfölj

dshänvisningarna upptagit, att prövningstillstånd kunde meddelas de

tilltalade endast enligt första punkten i 54 kap. 10 fcj rättegångsbalken. De

ådöinda arreststraffen hade uppgått till minst sex högst femton dagar. —

— Någon fastställd beräkningsgrund för huruvida visst arreststraff skulle

anses ekvivalent med eller svårare än sextio dagsböter funnes icke. Man

torde kunna antaga, att det icke varit lagstiftarens mening att prövningstillstånd

enligt 54 kap. 10 § andra punkten rättegångsbalken finge meddelas

den tilltalade i fall, då denne av hovrätt dömts till disciplinstraff för brott,

varå straffarbete eller avsättning ej kan följa. Hovrätten funne ej heller i och

för sig önskvärt eller befogat att s. k. ändringsdispens kunde meddelas i sådana

fall. Med utgångspunkt från hovrättens tolkning av lagstiftarens mening

framstode utformningen av 6 § militära rättegångslagen såsom icke

fullt adekvat, varför lagrummet syntes böra förtydligas.

Hovrätten för Nedre Norrland: Efter militära rättegångslagens ikraftträdande

den 1 januari 1949 hade hovrätten ådömt arreststraff i endast två

fall, därav blott i det ena för brott varå icke kunnat följa straffarbete eller

avsättning. I sistberörda mål hade den tilltalade dömts för undanhållande

och ringa urkundsförfalskning till disciplinstraff av arrest i tjugufem dagar.

Hovrätten angav i fullföljdshänvisningen, att prövningstillstånd kunde

meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken. Varken

militära rättegångslagen eller dess förarbeten syntes kunna ge något

svar på frågan huruvida en tilltalad i ett fall som det sistberörda skulle ha

möjlighet att erhålla prövningstillstånd även jämlikt andra punkten i nämnda

lagrum. Av förarbetena till lagen om disciplinstraff för krigsmän syntes

framgå att arrest vore avsett som en lindrigare straffart än fängelse. Även

om ett arreststraff kunde nå samma varaktighet som lägsta fängelsestraff

förelåge också mellan de båda straffarterna sådana påtagliga olikheter i

fråga om sättet och platsen för verkställigheten att arreststraffet ur den

dömdes synpunkt torde framstå som lindrigare än fängelse. Eu viss ledning

för jämförelse mellan arreststraff och böter skulle kunna hämtas från

lagen om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna lag motsvarade vid

förvandling sextio dagsböter fängelse fyrtiofem dagar. Eftersom arrest

aldrig kan ådömas för längre tid än trettio dagar skulle — även för det

fall att arrest och fängelse ansåges som lika svåra straff — ett arreststraff

under alla omständigheter kunna anses som lindrigare än sextio dagsböter.

Med detta betraktelsesätt skulle därför prövningstillstånd i förevarande fall

kunna meddelas endast jämlikt första punkten. Även sakliga skäl syntes

tala för att en tilltalad som av hovrätt dömts till arrest för brott, varå icke

kunde följa straffarbete eller avsättning, icke borde få prövningstillstånd

annat än jämlikt första punkten. Enligt 91 § militära rättegångslagen skulle

domstols dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, gå i verkställighet

utan hinder av att domen eller beslutet icke vunnit laga kraft, där ej

domstolen annorlunda förordnat. Med hänsyn härtill kunde det antagas att

en sådan dom vanligen vore verkställd redan innan den komme under hovrättens

prövning. Den dömdes intresse av att överklaga hovrättens avgörande

torde därför kunna antagas ej sällan vara ringa. Det måste vidare enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

7

hovrättens mening kunna förutsättas att i de mål, i vilka disciplinstraff

komme till användning, rättssäkerhetens krav bleve på ett fullt tillfredsställande

sätt tillgodosedda genom målets prövning av två domstolar. Hovrätten

tillstyrkte emellertid att en lagändring i förtydligande syfte skedde.

I anslutning till det anförda syntes militära rättegångslagen härvid böra

kompletteras med ett stadgande av innehåll att tilltalad, som av hovrätt

dömts till arrest för brott, varå icke kunde följa straffarbete eller avsättning,

vid fullföljd av talan mot hovrättens dom eller beslut skulle kunna

erhålla prövningstillstånd endast jämlikt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken.

Hovrätten för övre Norrland: Hovrätten hade endast i ett fall haft att meddela

fullföljdshänvisning åt tilltalad, som dömts till arreststraff för brott

varå straffarbete eller avsättning icke kunnat följa. I fullföljdshänvisningen

hade tillkännagivits, att prövningstillstånd kunde meddelas den tilltalade

enligt såväl första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

Enligt vad som inhämtats av referenten i målet syntes den här åsyftade

frågan icke ha varit föremål för något ingående övervägande utan torde hovrättens

ställningstagande ha rönt inverkan av en strävan att i ett fall, där

lagen icke lämnade en klar vägledning, undvika att handla till den tilltalades

nackdel. Vid tillämpning av den före 1949 gällande rätten syntes förevarande

spörsmål icke ha vållat några svårigheter. Disciplinstraff var då

i fullföljdshänseende uppenbarligen likställt med lägre bötesstraff, d. v. s.

böter omedelbart i penningar, ej uppgående till ettusenfemhundra kronor,

eller dagsböter, ej uppgående till sextio (jfr bl. a. N. J. A. II 1915 s. 143

samt N. J. A. II 1933 s. 802 f.). Införandet av bestämmelsen i 6 § militära

rättegångslagen om disciplinstraffs likställande med böter utan angiven

uppdelning av bötesstraff i olika svårhetsgrader medförde, att nyssnämnda

fullföljdsregel för disciplinstraff formellt upphävdes, dock utan att ersättas

av någon ny lagregel. Såvitt kunnat utrönas hade någon ändring i

förhållande till vad tidigare gällt icke varit åsyftad. I detta sammanhang

kunde anmärkas, att lagstiftaren i ett annat fall "då bötesstraff av olika svårhetsgrad

medförde olika verkan — 4 kap. 14 § strafflagen — uttryckligen

likställt disciplinstraff med bötesstraff av viss svårhetsgrad med avseende

på straffets verkan (se 12 § disciplinlagen, tidigare 33 § strafflagen för krigsmakten).

Hovrätten funne det obestridligt, att oklarhet rådde om vilken verkan

gällande lag tilläde arreststraff i fråga om möjligheten att erhålla prövningstillstånd

enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken, samt ville för sin del

förorda en framställning om lagändring i förtydligande syfte.

I sin förut omnämnda skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 november 1952

har militieombudsmannen, efter att ha återgivit hovrätternas yttranden,

anfört att den oklarhet, som i förevarande hänseende utmärkte regeln i 6 §

militära rättegångslagen om disciplinstraffs likställande med böter, föranlett

osäkerhet om vilken fullfölj dshänvisning som skall meddelas i fall då

tilltalad av hovrätt dömts till arreststraff för brott varå straffarbete eller

avsättning icke kan följa, och att vid hovrätterna förfarits olika vid meddelande

av fullföljdshänvisningar i dylika fall. Med hänsyn härtill syntes

enligt militieombudsmannens mening, såsom också förordats av samtliga

hovrätter, en lagändring i förtydligande syfte böra ske.

Beträffande frågan hur fullföljdsrätten i förevarande hänseende bör bestämmas

anföres i militieombudsmannens skrivelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ha uttalat sig för att

fullföljdstillstånd borde få meddelas endast enligt första punkten i 54 kap.

10 § rättegångsbalken, medan hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit,

att arrest i fullföljdshänseende borde likställas med fängelse och alltså alltid

föranleda fullföljdshänvisning jämväl enligt andra punkten i nämnda lagrum.

Mot dessa förslag kan andragas att de i vissa fall leda till ett materiellt

mindre tillfredsställande resultat. Å ena sidan kan sålunda göras gällande

att, med den förhållandevis långa maximitid för arrest som numera gäller,

den som dömts till arreststraff av längre varaktighet icke bör vara betagen

möjligheten att erhålla prövningstillstånd enligt båda punkterna i 10 §. Då

arrest ur verkställighetssynpunkt icke kan anses lindrigare än fängelse

skulle det te sig särskilt otillfredsställande om en person som dömts till

arrest i 30 dagar skulle i fullföljdshänseende vara sämre ställd än den som

dömts till fängelse lika lång tid. Å andra sidan måste det även anses olämpligt

att den som för eu relativt ringa förseelse dömts till ett kortare arreststraff

skall ha möjlighet att erhålla prövningstillstånd enligt båda ifrågavarande

punkter. Särskilt med hänsyn till nu anförda synpunkter synes mig

företräde böra givas åt den av Svea hovrätt föreslagna utvägen att i fullföljdshänseende

göra åtskillnad mellan längre och kortare arreststraff så

att den mera omfattande rätten till prövningstillstånd må tillkomma endast

den som dömts till arreststraff av viss minimilängd. Var en dylik gräns

mellan längre och kortare arreststraff bör dragas kan givetvis vara föremål

för olika meningar. Någon lämpligare gräns härvidlag synes mig emellertid

knappast erbjuda sig än den Svea hovrätt i sitt yttrande föreslagit, d. v. s.

att prövningstillstånd enligt andra punkten i 10 § må meddelas allenast tilltalad

som dömts till arrest i mer än femton dagar. Till stöd för en dylik

gränsdragning må framhållas — utöver vad Svea hovrätt i sitt yrkande anfört

— att därmed vinnes atl disciplinmål normalt icke kunna bli föremål

för prövning av fyra dömande instanser. Den föreslagna gränsdragningen

skulle innebära att beträffande arrest ej över femton dagar tidigare gällande

ordning för meddelande av fullföljdshänvisning vid arrest bibehölles,

medan de genom den nya krigslagstiftningen tillkomna arreststraffen på

längre tid i fullföljdshänseende bleve jämställda med fängelse.

Ehuru någon tvekan icke kan råda därom att den som dömts till disciplinbot

bör erhålla prövningstillstånd allenast enligt första punkten i 10 §

synes mest följdriktigt att, såsom Svea hovrätt och Göta hovrätt förordat,

den ifrågasatta lagändringen får omfatta även disciplinbot.

Yttrandena.

Enligt riksåklagarämbetets mening kan de nuvarande bestämmelserna

icke tolkas på annat sätt än att, när hovrätt ådömt arreststraff för brott

varå straffarbete eller avsättning ej kan följa, prövningstillstånd kan meddelas

endast enligt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken. Att en

lagändring i förtydligande syfte under alla omständigheter är erforderlig,

anser ämbetet emellertid framgå icke minst av det sätt, på vilket fullföljdsbestämmelserna

tillämpats av Svea hovrätt. Vad angår frågan, hur fullfullföljdsrätten

i förevarande avseende skall regleras, anser ämbetet militieombudsmannens

ståndpunkt innebära en lämplig avvägning av de olika

synpunkter, som här gör sig gällande. Mot att överhuvudtaget tillåta s. k.

ändringsdispens i fråga om arreststraff skulle visserligen — tillägger ämbetet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

9

— kunna anföras att, med hänsyn till stadgandet i 91 § första stycket militära

rättegångslagen, straffet som regel måste antagas vara verkställt vid

tiden för tillståndsprövningen. Ämbetet anser emellertid denna synpunkt

icke böra tillmätas avgörande betydelse. I detta avseende har ämbetet velat

särskilt framhålla, att ett längre arreststraff, när det gäller en person med

fast anställning vid krigsmakten, icke sällan kan ha betydelse för vederbörandes

framtid inom krigsmakten. I likhet med militieombudsmannen

anser riksåklagarämbetet den ifrågasatta lagändringen böra omfatta även

disciplinbot.

Rättegångskommittén anför:

Enligt den intill den 1 januari 1949 gällande militära processlagstiftningen

kunde tilltalad, som av krigshovrätten ådömdes arreststraff för annat

brott än sådant, varå straffarbete eller avsättning kunde följa, icke erhålla

fullföljdstillstånd enligt andra punkten i 30 kap. 9 § första stycket äldre

rättegångsbalken utan endast enligt första punkten i samma lagrum (jfr

NJA II 1933 s. 802). Förarbetena till 6 § militära rättegångslagen innehålla

icke något som antyder att lagstiftaren genom införande av föreskriften, att

disciplinstraff skulle i processuellt hänseende anses lika med böter, avsett

att göra någon ändring i fråga om fullföljdsrätten. Om man utan hänsyn

härtill endast ser till lydelsen av 6 § militära rättegångslagen synes det däri

förekommande uttrycket »i tillämpliga delar» icke kunna leda till att disciplinstraff

jämställes med de i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken

angivna fall av bötesstraff, då prövningstillstånd enligt 10 § första stycket

andra punkten kan meddelas. Enligt kommitténs mening kan således för

närvarande vid disciplinstraff för brott, varå straffarbete eller avsättning ej

kan följa, prövningstillstånd meddelas endast enligt första punkten.

Givetvis kan man överväga sådan ändring av fullföljdsreglerna, att den

tilltalade i fall, då denne av hovrätt dömts till arreststraff för brott, varå

straffarbete eller avsättning ej kan följa, finge meddelas prövningstillstånd

jämväl enligt andra punkten i 54 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken.

Kommittén har dock icke blivit övertygad av de skäl som anförts för att en

utvidgad fullfölj dsrätt skulle tillkomma den, som dömts till arreststraff över

15 dagar. Den gjorda jämförelsen med det mitt på bötesskalan liggande

straffet 60 dagsböter synes med hänsyn till de skäl, som voro bestämmande

då fullföljdsgränsen sattes vid 60 dagsböter, knappast berättigad (NJA II

1933 s. 801). Vidare må erinras, att fullföljdsrätten i ett annat fall begränsats

vid frihetsstraff, som till och med kan överstiga 30 dagar, nämligen i

fråga om förvandlingsstraff för böter. Enligt 19 § lagen den 9 april 1937

om verkställighet av bötesstraff må ändring sålunda ej sökas i hovrätts beslut

i mål om förvandling av böter, ehuru förvandlingsstraffet kan uppgå

till fängelse i 90 dagar. Kommittén anser alltså, att oaktat genom den nya

militära strafflagstiftningen maximitiden för arreststraff höjts från 15 till

30 dagar, tillräckliga skäl för en saklig ändring av fullfölj dsreglerna knappast

kunna anses föreligga.

Som skäl för ett förtydligande av 6 § militära rättegångslagen kan åberopas

att — såsom framgår av militieombudsmannens framställning — tolkningen

av lagrummet föranlett tvekan. Då det emellertid endast är överrätterna,

som ha att tillämpa ifrågavarande bestämmelser, synas dock skälen

för ett sådant förtydligande — vare sig beträffande arreststraff eller disciplinbot

— icke vara alltför starka.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår att den i 6 § militära rättegångslagen

upptagna regeln om disciplinstraffs likställande med böter föranlett osäkerhet

om fullföljdsrätten till högsta domstolen i sådana fall, då tilltalad av

hovrätt dömes till arreststraff för brott varå straffarbete eller avsättning

ej kan följa. De flesta hovrätterna har därvid ansett prövningstillstånd kunna

meddelas den tilltalade endast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken

(s. k. prejudikat- och intressedispens), medan en hovrätt ansett

den tilltalade kunna få prövningstillstånd även jämlikt andra punkten

i samma lagrum (s. k. ändringsdispens) och i en annan hovrätt den praxis

utbildat sig att fullföljdshänvisning givits enligt båda punkterna i de fall då

hovrätten dömt till arrest över femton dagar men endast enligt första

punkten då hovrätten ådömt lägre arreststraff. I likhet med militieombudsmannen

och samtliga hovrätter anser jag, att den oklarhet som i detta

avseende får anses utmärka regeln i 6 § militära rättegångslagen bör undanröjas

och att alltså eu lagändring i förtydligande syfte bör ske.

Hur en sådan lagändring bör genomföras har varit föremål för delade meningar.

För egen del vill jag till eu början helt allmänt uttala den uppfattningen

att högsta domstolen, sedan en modern muntlig process genomförts

även i hovrätterna, mer än tidigare synes böra få karaktären av en prejudikatinstans.

Det kan därför enligt min mening finnas skäl att överväga

en viss begränsning av de möjligheter att erhålla s. k. ändringsdispens

som rättegångsbalken för närvarande ger den tilltalade. Detta spörsmål, som

kommer att aktualiseras i och med införandet av ett enhetligt frihetsstraff,

kan emellertid icke lämpligen behandlas i detta sammanhang. När det gäller

att ta ståndpunkt till det nu väckta förslaget att den, som av hovrätt ådömes

mer än femton dagars arrest, hör erhålla prövningstillstånd även enligt

andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken, synes mig avgörande vikt

icke kunna fästas vid den omständigheten att arreststraffets maximum numera

tangerar fängelsestraffets minimum. Arreststraffet bör otvivelaktigt,

även i de jämförelsevis mindre talrika fall då det ådömes över femton dagar,

anses lindrigare än fängelse. Till belysande härav kan bland annat framhållas

att arrest icke verkställes i allmän fångvårdsanstalt utan i militärhäkte

samt att dom eller beslut varigenom arrest ålagts icke i något fall skall tillräknas

den straff skyldige till sådan förhöjning av straff som omförmäies i

4 kap. 14 § strafflagen. Mot att över huvud taget vägra s. k. ändringsdispens

i fråga om arrest har av riksåklagarämbetet anförts, att ett längre arreststraff

beträffande fast anställda krigsmän icke sällan kunde ha betydelse

för vederbörandes framtid inom krigsmakten. Detta må i och för sig vara

riktigt, men när det gäller fast anställda krigsmän torde i regel även ett

kortare arreststraff kunna inverka i hög grad menligt på den dömdes framtidsutsikter.

Vill man tillmäta denna synpunkt avgörande betydelse, skulle

gränsen följaktligen behöva dragas betydligt lägre än vid femton dagars

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj:ts proposition nr 16.

arrest. I så fall bleve emellertid följden, att ett fyrainstanssystem komme att

råda i flertalet disciplinmål. En sådan ordning synes icke lämplig.

På grund av vad sålunda anförts har jag funnit övervägande skäl tala mot

att låta en tilltalad få söka s. k. ändringsdispens, när han av hovrätt ådömes

arrest för brott varå straffarbete eller avsättning ej kan följa. Ett uttryckligt

stadgande härom, vilket bör omfatta även disciplinbot, synes böra få

sin plats i 13 kap. militära rättegångslagen, vari meddelas särskilda bestämmelser

om rättegången vid domstol i militära mål.

I enlighet med det sagda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag

till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget1 måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

1 Lagförslaget var likalydande med det vid propositionen fogade.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 25 september 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om tillägg till militära

rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 december 1953.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 16

oktober 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 september 1953

remitterade förslaget till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472).

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Doktrin (1)

  1. Ole Westerberg, Skatter och avgifter, FT 1982 nr 1–2 s. 1, på s. 34 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:67 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 a1 i texten
  2. 1LU 1954:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 s. 7 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1982 s. 1 Ole Westerberg, Skatter och avgifter s. 34 i texten