Sök i Ratio Lex

Angående anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall m. m

1954-03-03 · 69 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 65 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:170, Angående anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till utbyggnad

av fångvårdsanstalten på Hall m. m., given

Stockholms slott den 12 mars 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, följande.

För att utreda frågan om organisationen av förvarings- och interneringsklientelets

vård samt framställa de rekommendationer och förslag som påkallades

av utredningen tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 9 maj 1952 särskilda sakkunniga. De sakkunniga* 1, som antog benämningen

säkerhetsanstaltsutredningen, har efter fullgjort uppdrag avlämnat

ett den 2 oktober 1953 dagtecknat betänkande med förslag till vårdorganisation

för förvarade och internerade (SOU 1953:32). Sedan betänkandet

varit föremål för remissbehandling torde en redogörelse för detsamma

1 Landshövdingen T. Bergquisl, byråchefen i socialstyrelsen T. Eriksson, t. f. byråchefen i

fångvårdsstyrelsen B. Forssell, grosshandlaren W. Josephson, kanslichefen i statens organisationsnämnd

E. Olsson, generaldirektören G. Wejke och ledamoten av interneringsnämnden, förste

läkaren G. Wretblad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr no.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

och därmed sammanhängande frågor nu böra lämnas riksdagen. I anslutning

därtill föreslås, att anslag äskas under kapitalbudgeten till Utbyggnad

av fångvårdsanstalten på Hall. Med hänsyn till den ställning jag tagit till

nämnda frågor har jag funnit angeläget att samtidigt framlägga förslag om

anordnande av provisoriska fångförläggningar. För sådant ändamål föreslås

anvisande under driftbudgeten av två särskilda anslag, benämnda Fångvårdsanstalterna:

Anskaffning och utrustning av tillfälliga förläggningar

samt Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga förläggningar.

Kapitalbudgeten.

Statens allmänna fastighetsfond.

[1] Utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall.

De första bestämmelserna angående förvaring och internering tillkom genom

lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare

och om internering av återfallsförbrytare. Instituten internering och

förvaring tillskapades som medel för samhället att skydda sig mot de farliga

och kroniska förbrytarna. För bekämpandet av deras brottslighet ansågs

de ordinära frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, icke vara tillräckliga.

Det var framför allt önskemålet att kunna för längre tid oskadliggöra

den brottslige som dominerade. Den därav följande långa avspärrningen

från yttervärlden skulle kompenseras genom att påföljden skulle i andra

avseenden vara så fri från straffkaraktär som lämpligen kunde ske. Användningsområdet

för dessa institut skulle avgränsas både i förhållande till

frihetsstraff och gentemot straffriförklaring och sinnessjukvård. Detta har

skett genom att särskilda indikationer uppställts för tillgripande av förvaring

och internering. Genom lagstiftning 1937 och 1945 har indikationerna

förändrats. Likaledes har genom lagstiftning sistnämnda år området för

straffriförklaringar förändrats.

Förvaring kan enligt nu gällande lag av den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt, som trädde i kraft den 1 januari 1946,

ädömas i stället för straff, om den brottslige prövas vara av sinnesbeskaffenhet

som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5

kap. 5 § strafflagen, och 1) den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet

måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff, 2) han

med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet

förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel

är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom

samt 3) å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag

kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller

fängelse. Till förvaring kan också dömas om någon, som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för vissa brott undergår

ungdomsfängelse, finnes vara av sinnesbeskaffenhet som avviker

från det normala och det på grund därav och med hänsyn till omständig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

3

heterna i övrigt måste antagas att han efter frigivningen skall bli vådlig för

annans säkerhet till person eller egendom.

Till internering får icke dömas, om den tilltalade kan döimas till förvaring,

och ej heller om någon förskyller straffarbete på livstid. Förutsättningar

för ådömandet av internering är 1) att den brottslige tidigare minst

två gånger dömts till straffarbete eller förvaring, 2) att han undergått straffarbete

eller förvaring i sammanlagt minst fyra år, 3) att han därefter, antingen

medan han undergått straffarbete eller inom fem år från det han senast

lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad

eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår brott samt å

brottet eller, om flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa

straffarbete samt 4) att den brottslige på grund av utredning angående hans

sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas

icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig

för annans säkerhet till person eller egendom.

De som åtalas för brott, varpå kan följa en dom på förvaring eller internering,

är i regel häktade. Innan en sådan dom första gången meddelas,

äger vanligen en psykiatrisk undersökning rum. Sådan undersökning förekommer

ofta även vid förnyad brottslighet. Undersökningen försiggår i regel

på en av fångvårdens undersökningsstationer (Långholmen, Malmö, Härlanda,

Härnösand, Västervik, Håga, Växjö). Om domstolen anser, att förvaring

eller internering kan ifrågakomma, skall den innan beslut i målet

meddelas översända handlingarna, inklusive läkarutlåtandet, till interneringsnämnden.

Nämnden har att avgiva yttrande, vilket kan ta formen av en

tillstyrkan eller en avstyrkan. Domstolen är ej bunden av nämndens inställning

men följer den i regel.

I fråga om tiden för omhändertagandet för förvaring och internering

gäller, att domstolen skall med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt bestämma en minsta tid, före vars utgång den dömde

inte får utskrivas. Denna minsta tid uppgår vid förvaring till lägst ett och

högst tolv år samt vid internering till lägst fem och högst femton år. Någon

längsta tid för anstaltsvistelsen bestämmes icke av domstolen.

Enligt bestämmelserna i 1945 års straffverkställighetslag skall förvaring

och internering verkställas i anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen

förklarats vara säkerhetsanstalt. Den som skall undergå förvaring

eller internering skall intagas i sluten anstalt; är han att anse som synnerligen

vådlig för annans personliga säkerhet, må fångvårdsstyrelsen förordna

om hans intagning i särskild sluten avdelning. Förvarad eller internerad

som visat pålitlighet må vårdas i öppen anstalt. I fråga om gemensamhet

gäller att internen under tiden närmast efter intagandet i anstalt skall hållas

avskild. Därefter skall han under dagen hållas avskild endast i den utsträckning

som påkallas av hänsyn till hans behandling eller till fara för

menlig inverkan de intagna emellan eller till ordningen och säkerheten inom

anstalten. Den intagne skall anvisas lämpligt arbete av anstaltens styresman,

som dock må medgiva att internen själv skaffar sig arbete. Till för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

beredande av utskrivningen må fångvårdsstyrelsen medgiva, att förvarad

eller internerad utför arbete hos arbetsgivare utom anstalten.

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning

på prov) eller slutlig. Före utgången av den för förvaringen eller

interneringen gällande minsta tiden skall interneringsnämnden pröva, huruvida

den förvarade eller internerade må anses kunna utan våda för annans

säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden

minst var tolfte månad ånyo företaga sådan prövning. Den som utskrivits

på prov skall stå under tillsyn och vara underkastad av nämnden meddelade

eller eljest för honom gällande föreskrifter. Nämnden skall förordna

tillsyningsman. Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under

minst tre år. Förlängning av tiden kan under vissa omständigheter ske.

Visar den provutskrivne tredska att efterkomma de för honom gällande

föreskrifterna, eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara

vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må interneringsnämnden

besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Förvarings- och interneringsklientelet intages för närvarande på följande

fångvårdsanstalter: Hall (säkerhetsanstalt för förvarade och internerade),

Norrköping (säkerhetsanstalt, mottagningsstation och anstalt för svårbehandlade),

Karlstad (säkerhetsanstalt), Västervik (säkerhetsanstalt med

psykiatrisk avdelning) och Kalmar (säkerhetsanstalt för svårbehandlade).

Dessutom användes tre kolonier för förvaringsklientel, nämligen Sjöboda,

Orretorp och Ollestad. Hallanstalten är ganska modern och i huvudsak

tillfredsställande, och detsamma gäller även kolonierna. De övriga anstalterna

däremot är synnerligen omoderna och alldeles olämpliga för de vårdformer

som de betjänar.

Beträffande anstalten på Hall torde ytterligare få nämnas följande. Anstalten

ligger i östertälje kommun av Stockholms län, 3 km från östertälje

station och 6 km från Södertälje stad. Dess byggnader uppfördes under åren

1938—40. Anstalten består dels av ett slutet, muromgärdat område och dels

av tre utanför muren belägna öppna avdelningar. Innanför muren finns en

avdelning för 66 intagna, vidare panncentral, tvätteri och andra arbetslokaler.

I anslutning till den i fyrkant dragna murens västra del finns administrationsbyggnad,

entrébyggnad och verkstadsbyggnad (snickeri). Innanför

muren finns vidare en mindre kyrka samt en stor fotbollsplan, parkområde

m. m. Hela Hallområdet omfattar ca 800 ha. Ytan innanför muren utgör

34 500 m2. Utanför murens västra del ligger en större park, gränsande till

Hallviken, samt ett flertal byggnader, bl. a. köksanläggning, samlingslokal

och bostadshus för personalen. I ett skogsbryn ca 1/2 km söder om den

slutna anstaltsdelen finns två hus för intagna, varav det ena, avsett för

20 personer, betecknas som halvöppen, medan det andra, avsett för 18

personer, betecknas som helöppen avdelning. På baksidan av köksbyggnaden

har inrättats en tredje helöppen avdelning för 10 personer. Mellan det

slutna området och de öppna avdelningarna finns ekonomibyggnader för

lantbruket samt tre radhusbyggnader för personal. Arbetsdriften vid anstal
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 5

ten omfattar snickeri, tvätteri, jordbruk, trädgårdsskötsel, skogsbruk och

diversearbeten.

Samtliga för vård av förvånings- och interneringsklientel nu utnyttjade

fångvårdsanstalter har tillhopa 433 platser, varav 114 finnes på Hall,

259 på de fyra fängelserna och 60 på kolonierna. Medelbeläggningen på

dessa 433 platser uppgick under år 1952 till 407 intagna. I platsantal

och medelbeläggning har då även inräknats häktesplatser och häktade. Antalet

häktade uppgår på nu berörda anstalter till genomsnittligt ca 20—30.

Därutöver finns förvarade och internerade intagna på andra fångvårdsanstalter,

de flesta på Långholmen — som permanent har ett tjugutal intagna

som väntar på plats vid någon av säkerhetsanstalterna — och vid

Hågaanstalten, som brukar ha omkring 10 förvarade, varav en del till följd

av platsbrist och andra för psykiatrisk vård. (Håga, som ligger i Halls närhet,

är en anstalt med 70 platser för sinnessjuka fångar, straffriförklarade

exspektanter till sinnessjukhus samt undersökningsfall.) Medeltalet förvarade

och internerade på samtliga fångvårdsanstalter har under vart och

ett av åren 1947—1952 uppgått till resp. 263, 299, 328, 367, 393 och 418.

De fem anstalter och tre kolonier, som egentligen är avsedda för förvarings-

och interneringsklientel, har tillhopa 237 befattningshavare, varav 32

är att hänföra till administrationspersonal, 49 till arbetsledarpersonal, 137

till tillsynspersonal och 19 till ekonomipersonal.

Säkerhetsanstaltsutredningens förslag angående vårdorganisation för förvarade

och internerade.

För att belysa det nuvarande förvarings- och interneringsklientelets beskaffenhet

har det verkställts en särskild klientelundersökning, omfattande

dels de män som den 1 april 1953 undergick förvaring resp. internering på

fångvårdsanstalt, inalles 433, varav 4 internerade (anstaltsklientelet), dels

de män som samma dag var provutskrivna från förvaring eller internering,

inalles 334, varav 3 internerade, (övervakningsklientelet), dels ock de

män och kvinnor som provutskrivits efter en första dom på förvaring eller

internering under åren 1944—1949, inalles 364, varav 11 kvinnor, (prognosklientelet).

Av undersökningen framgår bl. a. följande. Såsom brottslingstyp

dominerar tjuvarna avgjort. En uppdelning av anstaltsklientelet med

hänsyn till de huvudbrott, för vilka lagföring senast skett, utvisar, att

gruppen tjuvar utgör 74 %, bedragare (vartill även hänförts förfalskare

och förskingrare) 14 %, sedlighetsbrottslingar 5 % och våldsbrottslingar

7 %. Därest hänsyn tages icke blott till huvudbrotten utan till varje interns

totala brottslighet visar det sig, att 80 % av klientelet gjort sig skyldiga till

tjuvnad, 42 % till bedrägeri o. d., 6 % till sedlighetsbrott och 17 % till

våldshandlingar. Mer än hälften av anstaltsklientelet har tidigare dömts till

förvaring eller internering. Av samtliga interner har endast 16 icke förut

undergått straffarbete eller fängelse. Så när som på två har samtliga tidigare

varit föremål för andra kriminalpolitiska eller sociala åtgärder. Anstaltsklientelets

ålderstyngdpunkt ligger mellan 30 och 40 år (medelålder 37

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

år). Den yngste i undersökningsgruppen, en 23-åring, har tillbragt 6 år

på sådana anstalter som skyddshem, ungdomsvårdsskola, uppfostringsanstalt,

tvångsarbetsanstalt och fångvårdsanstalt. Den äldste, 68 år gammal,

har en sammanlagd anstaltstid av 43 år (bortsett från vistelser på alkoholistanstalter

och sinnessjukhus). Samtliga inom anstaltsklientelet har genomgått

rättspykiatrisk undersökning, i flertalet fall mer än en gång. Praktiskt

taget alla har i läkarutlåtandena betecknats som kriminella psykopater.

Klientelet kommer genomgående från dåliga miljöer. Tidiga uppföranderubbningar

och barnnervösa symtom förekommer i stor utsträckning hos

klientelet före puberteten. Vid sinnesundersökning av klientelet konstaterades

akut eller kronisk, fixerad neuros i 21 % av fallen. 31 % har varit

vårdade på sinnessjukhus, psykiatrisk klinik eller sinnessjukavdelning inom

fångvården. Enligt de rättspsykiatriska utlåtandena har 80 % tidvis eller

kroniskt missbrukat sprit. Många är typiska alkoholistbrottslingar och begår

aldrig brott i nyktert tillstånd. En fjärdedel av de intagna lider av

sjukdomar och defekter av arbetshindrande art. Beträffande den intellektuella

utrustningen uppges att 20 % är underbegåvade, 55 % normal- och

25 % överbegåvade. Internernas beteende på anstalten domineras av deras

mer eller mindre abnorma karaktärsdrag. Under år 1952 förekom 523 permissioner,

varvid 101 av permittenterna avvek. Under samma år rymde

59 interner från anstalterna. Sammanslås rymningarna från anstalt och från

permission kommer man fram till att en dryg tredjedel (38 %) genom

rymning sökt undandra sig anstaltsvistelsen. I de flesta fallen begick rymlingarna

nya brott.

De av domstol fastställda minsta tiderna för anstaltsklientelet fördelar sig

enligt följande.

Förvarades minsta tid

Hela

antalet

Första-

gångs-

förvarade

1 år.........................

...... 113

44

över 1 intill 2 år.............

...... 101

42

2 år.........................

...... 95

39

över 2 intill 3 år.............

...... 37

22

3 år.........................

...... 32

17

över 3 intill 6 år.............

...... 32

21

6 till och med 12 år..........

...... 19

14

429

199

De internerade hade resp. 2, 4 och 5 år samt livstid. Provutskrivning

äger i ungefär tre fjärdedelar av fallen rum inom 6 månader efter utgången

av den stipulerade minsta tiden. Av övervakningsklientelet (samtliga den

1 april 1953 provutskrivna) hade sålunda 28 % utskrivits 0—1 månad över

minsta tiden och 42 % 1—6 månader över nämnda tid. För prognosklientelet

(provutskrivna förstagångsförvarade resp. -internerade under åren

1944—49) var motsvarande procenttal 38 resp. 40. Den faktiska tidslängden

av anstaltsvistelsen under en första förvaring var för prognosklientelets

del följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

7

Förvarade

1— 2 år..................

2— 3 » ..................

Antal

.......... 85

.......... 196

Procent

24

56

11

3—4 » ..................

.......... 39

4—5 » ..................

.......... 13

4

5 år och mera............

.......... 16

5

349

100

Internerade

3— 4 år......... 1

4— 5 » ............................ 2

5— 6 »> ............................ 6

6— 7 » ............................ 2

7— 8 » ............................ 2

10—11 år.......................... 2

15

Omkring hälften av anstaltsklientelet består av sådana som tidigare dömts

till förvaring. För prognosklientelet var återfallen i brott under en observationstid

av 4—9 år 68 %. Återfallen inträffade i mycket stor utsträckning

under den första tiden efter frigivning.

Från styresmännen för samtliga anstalter, vari någon förvarad eller internerad

fanns intagen den 1 april 1953, har inhämtats uppgifter om den

fördelning av klientelet å olika anstalts- och öppenvårdsformer, som enligt

anstaltschefernas uppfattning borde ske med hänsyn endast tagen till rena

behandlings- och säkerhetssynpunkter. En sammanställning av de lämnade

uppgifterna utvisar följande fördelning.

Anstaltsvård

fast avdelning................................ 42

vanlig sluten avdelning........................ 251

öppen avdelning.............................. 113

Öppen vård

familjevård................................... 14

inackorderingshem............................ 7

vanlig övervakning............................ 4

Sinnessjuk vård................................. 2

433

Anstaltscheferna har alltså ställt sig ganska betänksamma till tanken

att någon större del av klientelet skulle kunna behandlas utanför anstalt.

Beträffande behandlingssynpunkterna har anstaltscheferna särskilt framhållit

den stora risken för alkoholmissbruk. Inte mindre än 74 % har hänförts

till den grupp, för vilken styresmännen ansett sådan risk föreligga.

Bristerna inom vården för säkerhetsanstalternas klientel hänför sig dels

till anstalternas och öppenvårdens organisation och dels till de regler som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

gäller för vårdens utformning. Utredningen vill härom särskilt framhålla

följande.

Anstaltsvårdens utformning motsvarar icke vårdbehoven. Såsom förut

nämnts är klientelet starkt alkoholiserat, och för den övervägande delen

utgör alkoholen ett avgörande personligt problem. Erforderliga anordningar

har inte vidtagits för att lösa denna fråga. En fjärdedel av klientelet lider

av sjukdomar och defekter av arbetshindrande art. Ej heller för dem finns

behandlingsresurser som är tillräckliga. Det råder en besvärande arbetsbrist

på vissa anstalter, vilket är särskilt känsligt med hänsyn till det påfallande

behovet av arbetsträning för klientelet. För detta socialt tungt belastade

och övervägande abnorma klientel, som uppenbarligen behöver ständig

psykiatrisk tillsyn, finns ytterst ringa möjlighet att erhålla någon

adekvat sådan tillsyn. Psykiatrisk hjälppersonal (psykologer, kuratorer

m. in.) finns ej heller i behövlig omfattning.

De brister som vidlåder anstaltsvården accentueras ytterligare genom de

helt otillräckliga anordningarna inom den öppenvård som förutsättes skola

följa på anstaltbehandlingen. Den ledning av öppenvården som interneringsnämnden

kan utöva blir, med hänsyn till uppläggningen av nämndens verksamhet

och bristen på socialt och psykologiskt skolad, för verksamheten

tillgänglig personal, mycket bristfällig. Det måste antagas, att föreliggande

brister i öppenvårdsorganisationen avsevärt bidrar till den höga återfallsfrekvensen

inom klientelet, som är tragisk ur humanitära synpunkter och

dessutom mycket kostnadskrävande ur det allmännas synpunkt på grund

av nutida höga vårdkostnader på anstalt.

Utspridningen av klientelet på ett flertal småanstalter som inte sammanhålles

under gemensam ledning har kritiserats av bl. a. 1951 års fångvårdsutredning.

Säkerhetsanstaltsutredningen instämmer helt i denna kritik.

Splittringen i anstaltssystemet har medfört särskilda svårigheter på grund

av överbeläggningen. Tillsammans har anstaltssystemets nuvarande splittring

och överbeläggningen medfört ideliga förflyttningar av de intagna, vilket

i sin tur åstadkommit bristande kontinuitet i klientelbehandlingen. Därtill

bör fogas, att småanstaltssystemet på ett oproportionerligt sätt ökat

anstaltskostnaderna för personal. Samtidigt som man på varje anstalt för

sig känner sig lida brist på personal, blir det sammanlagda antalet för vården

anställda alltför högt i förhållande till antalet vårdade. En koncentration

av anstalterna skulle erbjuda möjligheter till rationalisering på personalsidan

som kunde tillvaratagas för att öka den terapeutiska personalen.

Därigenom skulle också ges möjlighet att på ett rationellt sätt utveckla arbetsdriften.

Samordning saknas mellan anstaltsvård och öppenvård. Enligt nu gällande

ordning har interneringsnämnden inflytande beträffande intagningen

av klientelet och bestämmer ensam rörande utskrivningen. För vårdutformningen

på anstalt ansvarar fångvårdsstyrelsen, medan interneringsnämnden

har ansvaret för öppenvården. Eftersom de behandlingsmetoder som kommer

till användning under anstaltstiden är i hög grad avgörande för frågan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

9

om och när överföring till öppenvård kan ske, bör vårdledningen koncentreras.

Den blivande anstaltsorganisationen bör därför ordnas efter samma

principer som de anstaltsgrupper, vilka nu — enligt den s. k. räjongplanen

— upporganiseras för vården av det vanliga fångklientelet, och interneringsnämnden

bör få inflytande även på anstaltsvården.

Mot bakgrunden av det anförda drager utredningen upp följande huvudlinjer

för vårdorganisationen av abnorma brottslingar. Utgångspunkten måste

vara det oeftergivliga fångvårdsaxiomet, att brottslingen skall behandlas

på sådant sätt att därigenom förutsättningar skapas för att han skall bli

en laglydig och samhällsnyttig medborgare. För fångvården i allmänhet gäller,

att detta resultat får eftersträvas inom den ram för straffverkställighetens

utformande som lagstiftningen lägger ut. När det gäller fångvårdens

abnormklientel, synes en formbunden straffverkställighet, knuten till av

domstol fastställda tider och ett av lagen regelomgärdat sätt för verkställigheten,

icke lika behövlig. Man närmar sig de synpunkter på behandlingen

som gäller för t. ex. sinnessjukvården och vissa sociala vårdformer. Klientelet

utmärkes ju av att det antingen är starkt abnormt eller i allt fall utan

framgång behandlats enligt gängse kriminalpolitiska metoder. Man kan då,

med andra ord, anse sig ha rätt att släppa av på många av de villkor som

eljest gäller för den vanliga straffbehandlingen men som här står hindrande

i vägen för behandlingens riktiga utformning. Emellertid är det en

given sak, att verkligt farliga brottslingar måste förvaras på ett fullt betryggande

sätt, även om det skulle vara så att förvaringsformen i fråga inte

är ägnad att leda fram till det önskade behandlingsmålet, fångens anpassning

till ett laglydigt och nyttigt liv. Det antal verkligt farliga brottslingar

inom förvarings- och interneringsklientelet, för vilket säkerhetssynpunkterna

måste ställas främst, är dock ganska ringa. Av de förvarade och internerade

som fanns på anstalt den 1 april 1953 har, såsom tidigare nämnts,

endast 42 intagna ansetts behöva förvaras på fast avdelning. Resten av förvarings-

och interneringsklientelet är inte för andra medborgare farligt i

egentlig mening, men det är ändå frågan om ett synnerligen recidivbenäget

klientel. Det föreligger alltså ett starkt behov av rationellt utnyttjade behandlingsmöjligheter.

Det finns likaså ett behov av intensiv uppsikt och

kontroll av liksom stöd och hjälp åt klientelet hela behandlingstiden igenom,

vare sig den försiggår i anstalt eller i öppenvård. Säkerhetssynpunkterna

vållar inga större svårigheter. Det blir fråga om att anordna en eller flera

avdelningar som tillgodoser de krav som måste ställas på en fast avdelning.

En i verklig mening behandlingsmässig utformning av vårdorganisationen

ställer däremot stora krav. Utredningen har kommit till den i och

för sig näraliggande slutsatsen, att detta i stor utsträckning abnorma klientel

behöver eu medicinskt utformad vård. Det är vidare enligt utredningens

mening nödvändigt, att anstaltsvård och öppenvård bygges samman till eu

enihct och ställos under enhetlig ledning. Det måste också åstadkommas större

möjligheter än som finns för närvarande att anpassa vårdformen efter

behovet. Sålunda bör interneringsnämnden kunna påkalla en tidigare över
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

flyttning till öppenvård än domstolen genom minimitidsbestämmelsen räknat

med. Vidare bör reglerna för överflyttning mellan olika vårdformer ge möjlighet

till smidigare anpassning efter behovet än nu. Återföring till anstalt

från öppenvård bör sålunda kunna ske även av andra skäl än att den utskrivne

misskött sig, t. ex. därför att hans sinnestillstånd synes kräva att han underkastas

sluten vård för någon tid.

Utformningen av den praktiska vårdadiministrationen influeras emellertid

starkt av den juridisk-systematiska utformningen av förvarings- och interneringsinstituten.

I strafflagberedningens uppgifter ingår att företaga en

omprövning av sistberörda fråga. Samråd har därför under utredningens

gång ägt rum mellan säkerhetsanstaltsutredningen och strafflagberedningen

i syfte att åstadkomma en så starkt organiserad vårdorganisation som är

möjlig inom de gränser som måste uppdragas för aktuell kriminalpolitik.

Strafflagberedningen har meddelat, att dess slutgiltiga förslag i förevarande

avseende kommer att ingå i ett fullständigt utformat förslag till skyddslag.

Till ledning för bedömningen av säkerhetsanstaltsutredningens förslag

har emellertid strafflagberedningen sammanfattat sin ståndpunkt beträffande

förvaring och internering i en princippromemoria av i huvudsak följande

innehåll. Förvaring och internering slås samman till ett enhetligt

institut, benämnt internering. Förutsättning för att någon skall kunna

dömas till internering är att den åtalade begått brott som enligt lag kan föranleda

fängelse i två år eller däröver (straffarbete och fängelse skall enligt

ett tidigare förslag av strafflagberedningen sammanslås till ett enhetligt

frihetsstraff, benämnt fängelse) och att det med hänsyn till brottets beskaffenhet

samt den tilltalades person, vandel och levnadsomständigheter i övrigt

finnes påkallat att ett långvarigt omhändertagande för vård utan på förhand

slutligt bestämd tid kommer till stånd för att fortsatt svår brottslighet

från den åtalades sida skall kunna förebyggas. Personer under 21 år

skall endast undantagsvis kunna dömas till internering. Innan domstolen

förordnar om internering, skail den föranstalta om undersökning av den

tilltalade för att utröna om förutsättningar för internering är för handen.

Om domstolen finner det nödvändigt, kan den inhämta yttrande från interneringsnämnden.

Nämndens obligatoriska medverkan före beslut angående

internering föreslås alltså avskaffad. Behandlingen av den internerade skall

så inriktas att den främjar den internerades anpassning i samhället. Den

skall äga rum dels i anstalt och dels i frihet. Interneringsnämnden skall meddela

bestämmelser om hur behandlingen skall utformas. Nämnden kan dock

uppdra åt styresman för anstalt att inom en av nämnden angiven ram besluta

om behandlingen. Utan domstols medgivande får interneringsnämnden

inte besluta att den internerade skall överföras till behandling utanför anstalt,

förrän minimistrafftiden för brottet eller brotten, dock minst två år,

förflutit. Sedan minsta tiden för interneringen i anstalt gått till ända, äger

interneringsnämnden, när den finner att behov av fortsatt vård ej längre

föreligger, förordna att interneringen skall upphöra. Vården i och utom

anstalt får icke utan medgivande av domstol fortgå längre än sex år eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

den längre tid, på vilken straff för brottet eller brotten enligt lag högst hade

kunnat ådömas. Har nämnden inte fattat beslut om slutlig utskrivning senast

fyra månader före maximitidens utgång, skall riksåklagaren pröva huruvida

framställning om förlängning av interneringstiden bör göras hos rätten,

som kan meddela dylikt förordnande för två år åt gången.

Övriga i strafflagberedningens principprogram berörda spörsmål har huvudsakligen

judiciell betydelse och inverkar ej på den vårdadministrativa

utformningen.

Såvitt utredningen nu kan bedöma, torde de av strafflagberedningen framlagda

förslagen beträffande förvarings- och interneringsinstituten icke leda

till någon väsentlig ändring i fråga om klientelets sammansättning eller omfattning.

Utredningens förslag är i sina huvuddrag så upplagt, att det kan genomföras

oberoende av om några ändringar göres i lagstiftningen eller ej.

I fråga om platsbehovet inom den blivande vårdorganisationen har mera

exakta beräkningar icke kunnat åstadkommas. Storleken av brottslingsklientelet

beror på den allmänna kriminalitetsutvecklingen som i sin tur beror

på samhällsutvecklingen. När det gäller det föreslagna nya interneringsinstitutet,

beror klientelets storlek även i hög grad på den inställning som domstolarna

får till den nya behandlingsformen. Och denna inställning kommer

att i avsevärd mån bestämmas av de resultat som kommer att uppnås, vilket

i sin ordning i högsta grad beror på de resurser i behandlingsväg som

ställes till förfogande. Vid bedömningen av platsbehovet har utredningen

i huvudsak utgått från dagsläget. För särskilt farliga interner räknar utredningen

således med 40 platser på fast avdelning med maximal tillsyn.

För icke farliga men heller ej pålitliga interner har utredningen räknat med

280 platser på sluten avdelning med inre bevakning och en tillfredsställande

yttre bevakning. För pålitligare interner har utredningen avsett 120 platser

på öppen anstaltsavdelning. Klientelets ålder och den förhållandevis stora

förekomsten av kroppsliga sjukdomar samt den psykiatriska behandlingens

behov nödvändiggör, att man har tillgång till en sjukavdelning med 25

platser. Till denna avdelning bör anknytas 5 platser för observation av nyintagna.

Till anstaltsvården bör knytas ett visst antal platser utanför anstalten,

vilket kan ske genom anlitande av familjevård och inackorderingshem.

Antalet platser i familjevård uppskattar utredningen till omkring 50. För

vissa av de nyutskrivna är särskild kontroll, främst ur alkoholsynpunkt,

erforderlig, och sådan kan bäst ske om de tages om hand i inackorderingshem.

I en första etapp bör ett sådant hem med 10 platser inrättas i Stockholm

eller dess omedelbara närhet, övervakningsvården bör omfatta resten

av klientelet men måste på olika sätt intensifieras.

Nackdelarna med det nuvarande spridda anstaltssystemet är uppenbara

och har tidigare påtalats. Att en koncentration av klientelet enligt räjongprinciperna

är önskvärd står utom all fråga. Spörsmålet gäller blott, hur

långt koncentrationen skall drivas. Man kan driva den så långt, att man gör

en enda anstalt, man kan nöja sig med att göra två eller tre eller man kan

slutligen bygga upp ett system av småanstalter inom ett relativt begränsat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

område, så att det blir lätt för de enskilda anstalterna att hålla kontakt

med varandra och så att en viss gemenskap beträffande personal kan hållas.

Det bör framhållas och starkt understrykas, att i den nya vårdorganisationen

för fångvårdens abnormklientel alla ansträngningar bör inriktas på

att skapa en medicinskt betonad behandling. Vid allt planerande bör man

då i främsta rummet ta hänsyn till de medicinska önskemålen om en tillräckligt

talrik personalstab för allt som har med individual- och gruppterapi

att göra. Man bör vidare se till, att man får de behövliga utrymmena och

den behövliga utrustningen för den medicinska behandlingen. Mot bakgrunden

av dessa krav står det klart, att staten i nuvarande ekonomiska

läge inte kan beräknas vara villig att medicinskt utrusta två eller tre anstalter.

Ett av utredningen diskuterat förslag om fördelning av klientelet på två

likartat utrustade anstalter, en i mellersta och en i södra Sverige, har därför

fått falla. Därnäst har utredningen prövat frågan, om det skulle vara lämpligt

och görligt att basera verksamheten på en medicinskt utrustad huvudanstalt

och till denna foga några mindre anläggningar som inte var belägna

längre bort från huvudanstalten än att de kunde nås efter högst ett par timmars

bilfärd. Även detta blir emellertid ett mycket kostsamt projekt. Utredningen

har vidare ansett det vara en nödvändig förutsättning, att det

relativt nybyggda Hall även i fortsättningen användes för fångvårdens abnormvård.

Utredningen har därför stannat vid ett förslag att bygga de nya

avdelningarna på Hallområdet. Detta områdes storlek och belägenhet gör

det möjligt att ernå en önskvärd grad av avskildhet mellan olika i anläggningen

ingående grupper av byggnader, samtidigt som man ändå kan för

gemensamma ändamål utnyttja centralkök, panncentral och vissa lokaler

för fritidsändamål. En annan fördel är att Hall, trots avskildheten, ligger

väl till ur kommunikationssynpunkt i förhållande till närbelägna tätorter,

varigenom kostnaderna för personalbostadsbyggen kan kraftigt nedbringas

och den på anstalten boende personalens isolering ej blir för tryckande.

Slutligen bör nämnas, att om Hallanläggningen får en förstklassig medicinsk

utrustning denna även kan utyttjas av det närbelägna Hågasjukhuset,

som är illa utrustat i medicinskt hänseende. Nackdelen att Hallanläggningen

blir så omfattande med hänsyn till antalet intagna uppväges således

enligt utredningens mening av de ekonomiska fördelarna med detta projekt,

som i sin ordning gör det berättigat att en större summa i utrustning

och personal avsättes för den medicinskt inriktade behandlingen. Utredningen

vill med skärpa understryka, att det förslag som framlägges icke

är försvarligt med mindre det behåller den medicinska grund för verksamheten

som utredningen utgått ifrån. Skulle man skära ned den medicinska,

psykologiska och sociala staben och utrustningen, kommer samtidigt storanstaltens

alla nackdelar att träda fram.

Den av utredningen förordade utbyggnaden av Hall innebär följande nybyggnader

och förändringar. I anslutning till omfattningsmurens västra

del finnes för närvarande administrationsbyggnad, entrébyggnad och verkstadsbyggnad

för snickeri. Ingen av dessa byggnader kan lämpligen vid en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

13

utbyggnad av Hall användas för sitt nuvarande ändamål, eftersom det skulle

innebära starkt höjda kostnader för bevakning och administration. Utredningen

föreslår, att de tages i bruk som personallokaler och förråd m. m.

Den utanför muren belägna nuvarande samlingslokalen kan av säkerhetsskäl

inte utnyttjas för det klientel som i fortsättningen kommer att befinna

sig innanför mur, och en särskild samlingslokal för klientelet på de öppna

avdelningarna kan knappast försvaras. Så stor som personalen kommer

att bli i fortsättningen, får den behov av en egen samlingslokal, och då kan

detta hus komma väl till pass. Den byggnad, belägen utanför muren, som

innehåller personalmatsal, bör i framtiden tagas i anspråk för samma ändamål

som hittills. Erforderliga utrymmen finns inuti byggnaden för den

nödvändiga utvidgningen av matsalen. Köksbyggnaden kan också efter viss

utvidgning användas till centralkök för hela anläggningen. Den öppna avdelningen

för interner på byggnadens baksida bör slopas. Det härigenom lediga

utrymmet bör tillföras köket. Den innanför muren befintliga bostadsavdelningen,

som är uppförd i två våningar med vardera våningen uppdelad

i två från varandra skilda sektioner och med sammanlagt 66 platser,

bör fortfarande användas som sluten avdelning. Omedelbart norr om denna

byggnad och innanför muren föreslår utredningen en nybyggnad i två våningar

med 36 platser i vardera våningen, tillhopa 72 platser i huset. Det

bör i stort sett utformas som den befintliga bostadsavdelningen. Dessa båda

hus bildar ett slutet anstaltsområde inom den nuvarande muren med 138

platser. Omkring 400 meter österut uppföres ytterligare två nya byggnader

för sluten vård med vardera 72 platser, eller tillhopa 144 platser. Byggnaderna

kräver ett markområde av ungefär samma storlek som det nuvarande

slutna området samt omgärdas av mur, eventuellt annat stängsel. Mellan

de båda områdena förlägges — innanför mur eller industristängsel — ett

industri- och fritidsområde. Alla dessa tre områdens ytterstängsel sammanknytes

så att gemensam ytterbevakning kan anordnas samtidigt som de

dock genom stängsel är åtskilda från varandra. Tillsammans bildar de tre

områdena en rektangulär yta med ett planmått av ca 700 m X250 m. Inom

industri- och fritidsområdet förlägges en länga av verkstadsbyggnader med

lokaler för verkstadsdriften för de slutna avdelningarna. Vidare uppföres en

samlingssal för 300 personer med tillhörande bilokaler. Samlingssalen ges

en sådan utformning, att den kan utnyttjas för flera slag av fritidsverksamhet,

såsom filmförevisning, teater, föreläsningar och inomhusidrott. Med

hänsyn till samlingssalens sistnämnda funktion bör i byggnaden anordnas

omklädningsrum, bastu m. in. Till samlingslokalen anknytes erforderliga

utrymmen för bibliotek, studiecirklar, hobbyarbeten in. m. Efter växlande

behov kan dessa fritidslokaler även användas för gudstjänstbruk och annan

religiös verksamhet, varigenom det befintliga i mindre gott stånd varande

kapellet kan rivas, en åtgärd som också av bevaknings- och byggnadstekniska

skäl blir ofrånkomlig. Eftersom samlingslokalen även bör kunna utnyttjas

av de öppna avdelningarnas interner, bör den utformas på sådant

sätt att den är tillgänglig från området utanför stängslet utan att man be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

höver komma in på innerområdet. I anslutning till fritidslokalerna, lämpligen

mellan dessa och verkstäderna, bör finnas en idrottsplan. Den nuvarande

panncentralen och tvättanläggningen utbygges i erforderlig utsträckning.

Från den inom norra delen av Hallområdet belägna Nynäsvägen, ungefär

mitt för industri- och fritidsområdet, anordnas en ny huvudentré till

anstaltsområdet. I anslutning till denna uppföres en nybyggnad med lokaler

för vård- och administrationspersonal m. in. Till byggnaden anknytes i väster

en flygel i två våningar, inrymmande i vardera våningen 20 fasta platser,

tillhopa 40 platser, och i öster en flygel med sjukavdelning på 25 platser

samt 5 platser avsedda för mottagningsfall jämte erforderliga bilokaler.

I närheten av de två nuvarande öppna avdelningarna med respektive 20 och

18 platser uppföres fyra nya byggnader i två våningar, innehållande 20

platser i varje hus samt erforderliga fritidsutrymmen, tillhopa 118 platser

på öppna avdelningar. Ett stycke från de öppna avdelningarna uppföres en

verkstadsbyggnad med de utrymmen som är erforderliga för de öppna anstaltsavdelningarna.

På lämplig plats anlägges en idrottsplan. Administrationsbyggnaden

med huvudentrén förbindes genom kulvertar med industrioch

fritidsområdet samt de båda slutna områdena och centralköket. Vissa

delar av dessa kulvertar inredes för skyddsrumsbehov.

Halls tjänstebostäder består för närvarande av 47 lägenheter och 26 enkelrum.

I fråga om en utökning av personalbostadsbeståndet vill utredningen

framhålla, att det bl. a. från allmän investeringssynpunkt är önskvärt

att i görligaste mån begränsa tjänstebostädernas antal. Icke minst i nu rådande

bostadsläge är det emellertid angeläget att tillse, att tjänstemännen

erhåller behövliga bostäder. Av dessa skäl föreslår utredningen, att vid planeringen

av Hallanläggningens utbyggnad kontakt tages med de kommunala

myndigheterna i Södertälje och andra kommuner som gränsar till Hall

i syfte att skapa garantier för en rimlig försörjning med bostäder åt de nya

befattningshavarna. Staten bör även upplåta tomter på Halls domäner för

uppförande av egna hem. Vidare bör anordnas för tjänstemännen kostnadsfria

kommunikationer mellan Hall, östertälje station och Södertälje (anstaltsbuss).

Vad beträffar arbetsdriften för internerna förutsättes, att de som är intagna

på fast avdelning inom anstalten blir sysselsatta med lämpliga arbeten

i sina bostadsrum. Beträffande de övriga bör som huvudprincip gälla, att

klientelet på sluten avdelning under arbetet inte skall komma i beröring

med klientelet på öppen avdelning. Arbetsdriften bör organiseras rationellt

och medge en högvärdig produktion samt i görligaste mån efterlikna motsvarande

tillverkningsförhållanden inom den fria marknaden. Arbetsdriften

får betraktas som ett verkningsfullt medel att anpassa klientelet till ett

normalt samhällsliv. För de slutna avdelningarna föreslås följande verksamhetsgrenar,

nämligen snickeri, konfektion, tvätteri, blankettrvckeri och cementgjuteri.

För de öppna avdelningarna åter förordas snickeri, konfektion,

mekaniskt arbete i förening med bilreparationer, lantbruk, skogsbruk, trädgårdsarbete.

Därutöver beräknas ett visst antal intagna bli sysselsatta med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

15

handräckning (städning, gårdsrenhållning m. m.) och reparationsarbeten.

Vissa interner på de slutna avdelningarna kan inte arbeta i större grupper.

För dem bör ordnas ett antal arbetsplatser i särskilda mindre rum.

Såsom tidigare anförts avses vården skola erhålla en avgjort medicinsk

inriktning. Detta förutsätter, att organisationen får disponera över ett tillräckligt

antal läkare, psykologer och socialarbetare jämte erforderlig övrig

personal. Vården bör ledas av en psykiatriskt utbildad överläkare, som tilllika

skall vara styresman för anstalten. Med hänsyn till behovet av behandlingsforskning

föreslås att en särskild utredning verkställes angående lämpligheten

att med överläkartjänsten förena en medicinsk professur för kriminologisk

behandlingsforskning. Vid överläkarens sida bör finnas två behandlingsteam,

vartdera bestående av en biträdande överläkare, en förste

läkare och ytterligare en läkare samt en psykolog, en förste kurator och tre

kuratorer. Varje team skall behandla ett visst antal fall, innefattande såväl

anstaltsinterner som provutskrivna, och skall ha ingående kontroll även

över öppenvården. Inom varje team skall man söka få så god kunskap som

möjligt angående det klientel, som tilldelats teamet. Man bör arbeta med

sina fall individuellt och i grupp och överlägga om dem regelbundet. Man

skall med särskild omsorg följa utvecklingen beträffande dem, som provutskrivits.

Besök skall göras hos öppenvårdsklientelet i den utsträckning som

bedömes erforderlig. Enskilda övervakare skall även anlitas. De administrativa

uppgifterna bör, så långt det är möjligt, avlastas från överläkaren och

utföras av särskild administrationspersonal. Hit räknar utredningen då

fångvårdsdirektör — som i praktiken bör tjänstgöra som personalchef och

säkerhetschef — fångvårdsinspektör och fångvårdsassistent. Den sistnämnde

skall organisera fritidsverksamheten för de intagna. Arbetsdriften bör

ledas av en ingenjör och det kamerala arbetet av en kamrer.

Med utgångspunkt från de riktlinjer för verksamheten vid Hall som utredningen

föreslagit och den utformning av anstalten som förordats framlägger

utredningen följande förslag till personalplan.

Antal

Lftne-

Antal

Löne-

grad

grad

För behandling:

Sjuksköterska........

... 1

12

Överläkare.............

1

37

Kanslibiträde........

... 1

11

Biträdande överläkare ...

2

31

Biträde.............

... 7

6—8

Förste läkare...........

2

31

30

Andre läkare...........

2

29

Förste psykolog.........

1

31

För administration:

Psykolog...............

2

29

Fångvårdsdirektör____

. . . 1

32

Förste kurator..........

2

19

Fångvårdsinspektör . .

. .. 1

29

Kurator................

6

17

Fångvårdsassistent . . .

... 1

23

Assistent för elektroence-

Kontorist...........

... 1

13

phalograf.............

1

21

Biträde.............

. . . 1

6—8

Laboratorieassistent.....

1

19

Kamrer.............

. . . 1

25

Översköterska..........

1

It

Kansliskrivare.......

.. . 1

15

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Kanslibiträde........... 1 11

Biträde................ 3 6—8

Fångvårdsingenjör...... 1 25

Biträde................ 1 6—8

Förrådsförvaltare....... 1 14

Bitr. förrådsförvaltare ... 1 12

Telefonist.............. 2 6—8

17

För industriell arbetsdrift:

Yrkesmästare........... 8 18

Yrkesmästare........... 18 16

26

För lantbruk, trädgård och

skogsdrift:

Lantbruksinspektor......

1

22

Rättare................

1

14

Trädgårdsmästare.......

1

14

Ladugårdsförman.......

1

14

Skogsförman............

1

14

Antal

Arbetsledare för lant- och

skogsarbete........... 3

Arbetsledare för yttre

handräckningsarbete ... 2

10

För tillsyn:

Överuppsyningsman..... 1

Uppsyningsman......... 4

Överkonstapel.......... 15

Vaktkonstapel.......... 92

112

Övriga:

Köksföreståndare....... 1

Bitr. köksföreståndare ... 3

Maskinmästare.......... 1

Maskinist.............. 1

Reparatör.............. 1

Eldare................. 2

Bilförare............... 2

11

Löne
grad
12
12
-

20

18

14

12

14

12

17

15

13

11

11

Hela personalen vid Hall skulle således omfatta 206 anställda. På Halls

avlöningsstat bör emellertid även uppföras den öppenvårdspersonal som

upptages i det följande, nämligen 1 skyddskonsulent i 25 lönegraden och

1 uppsyningsman i 18 lönegraden. Antalet anställda uppgår därmed till 208.

Då antalet anställda vid säkerhetsanstalterna för närvarande är 237, skulle

utredningens förslag medföra en besparing av 29 tjänster.

Om interneringsnämndens arbete omlägges på det sätt som strafflagberedningen

föreslagit (jfr s. 10), kommer i fortsättningen tyngdpunkten i

arbetet att ligga på vården, och sekreterargöromålen torde ej såsom nu nödvändigtvis

kräva juridisk utbildning. Utredningen anser att eftersom nämndens

sammanträden i fortsättningen skulle komma att äga rum på Hall så

bör ock nämndens kansli förläggas dit. Det förefaller därför naturligast att,

vid ett genomförande av strafflagberedningens förslag, fångvårdsdirektören

blir ansvarig för interneringsnämndens kansli och sekreterare åt nämnden.

Därvid skulle nämndens nuvarande, på fångvårdsstyrelsens stat upptagna

kanslipersonal — en förste byråsekreterare och tre biträden — kunna

indragas.

I fråga om öppenvården vill utredningen utöver vad i det föregående därom

anförts framhålla följande. Det är utredningens uppfattning, att förhållandevis

många förvarade och internerade skulle kunna erhålla tillfredsställande

vård och tillsyn, om de placerades hos lämpliga familjer, exem
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

pelvis i lantbrukarhem, hos trädgårdsmästare, småindustriidkare m. fl. Familjevården

skulle principiellt innebära, att internen bodde hos familjevårdaren

och arbetade under uppsikt av denne. Det är emellertid givet att

sådan familjevård inte kan erhållas med mindre än att en lämplig ersättning

utbetalas. Om man besinnar, hur höga anstaltskostnaderna för närvarande

är inom alla vårdområden, finns det all anledning att försöka utöka

familjevården så långt det är möjligt. Dagskostnaden för familjevård bör i

regel utgå med högst hälften av den vid olika tidpunkter gällande dagskostnaden

vid vårdanstalt av typ Hall; undantagsvis bör ersättningen kunna

bestämmas till högst två tredjedelar av sistberörda dagskostnad.

De ledande principerna för familjevård åt interneringsklientelet bör vara

följande. Vårdplatsanskaffningen bör skötas centralt av en särskild skyddskonsulent.

Internen skall stå under ständig tillsyn av familjevårdaren själv

eller någon medlem av dennes familj. Vårdaren skall vara skyldig att omedelbart

inrapportera försummelser eller andra oroande tecken från internens

sida. Vilka regler som skall iakttagas bör fastställas av interneringsnämnden

i dess beslut om familjevård eller där så är lägligt av anstaltsledningen. Internen

skall erhålla sedvanlig eller avtalsenlig ersättning för det arbete han

utför. Av denna ersättning skall han kontant utfå ett belopp som gör det

möjligt för honom att på rimligt sätt tillfredsställa de olika behov, som

uppstår genom ett liv i relativ frihet. Återstoden bör inbetalas till anstalten,

där beloppet uppföres på den internerades konto, sedan dock visst avdrag

gjorts för fångvårdskostnaden. Familjevårdarens ersättning bestämmes från

fall till fall med hänsyn till bostadskostnad och annan kostnad för internen,

hans arbetsprestationer (för det fall att han direkt arbetar åt familjevårdaren)

och svårighetsgraden i övervakningsuppgiften. Kontakt med intern

och familjevårdare hålles av behandlingsteamet och skyddskonsulenten,

varvid den senare främst har att beakta ekonomiska spörsmål. Internen

skall vid fall av sjukdom i vårdarens familj eller av annan liknande

anledning kunna temporärt överflyttas till anstaltsavdelning, sedan beslut

härom fattats av anstaltens ledning.

Om familjevården givit sådant resultat, att annan friare vårdform kan

tillämpas, bör internen bli föremål för enskild övervakning.

Vid sidan av familjevård bör prövas en annan vårdform, nämligen inackordering

av vissa interner i härför avsedda hem. Till dylika skall avdelas

interner, som är i behov av tillsyn under fritiden men som kan utföra

sitt arbete utan övervakning. Inackorderingshem torde framför allt kunna

användas som övergångshem till dess att enskild bostad och övervakning av

internen ordnats. Hit bör också hänvisas interner, som står under enskild

övervakning men som t. ex. på grund av arbetslöshet ej själva kan sörja för

sitt uppehälle och som inte anses böra återföras till anstalt. Denna vårdform,

som försöksvis med gott resultat prövats inom ungdomsfängelseorganisationen,

bör utbyggas allt efterhand som erfarenhet av dess lämplighet

vunnits. Till alt börja med bör ett dylikt hem inrättas i Stockholm eller dess

närhet, varvid — om lämplig lokal ej kan förhyras — statsverket bör in2

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

köpa eller uppföra en villafastighet för ändamålet. Villan bör ha utrymme

för tio interner i enkelrum samt för två familjer. Inackorderingshemmets

föreståndare bör vara heltidsanställd med uppsyningsmans löneställning.

För hushållsarbetet bör interners arbetskraft anlitas. När detta tillfälligtvis

inte är görligt, skall ett kvinnligt hushållsbiträde anställas mot dagarvode.

Ingen särskild husmor bör således finnas. Däremot synes det lämpligt att

en kvinnlig arbetskraft, eventuellt föreståndarens hustru, mot skälig ersättning

utövar viss tillsyn över hushållet. Avlösning åt föreståndaren på hans

fritid bör ordnas genom avtal med en person som förslagsvis kan vara befattningshavare

vid Hall. Ersättaren bör få disponera den andra familjebostaden

i villan. Beträffande den inackorderade internens egen ekonomi

skall gälla vad som förut sagts beträffande interner i familjevård. Inackorderingshemmet

bör i administrativt hänseende ställas under den skyddskonsulent,

som skall utöva tillsyn över öppenvården. Placeringsbeslut fattas

av anstaltsledningen i de fall interneringsnämnden icke gjort detta. Behandlingsmässiga

frågor handlägges av behandlingsteamet.

Den enskilda övervakningen måste enligt utredningens mening intensifieras.

I många fall har visserligen goda resultat nåtts med den nuvarande

formen, som vanligen innebär att den provutskrivne någon gång besöker

övervakaren och någon gång besökes av denne. Men ofta nog behövs en

mycket intensivare kontakt. Utredningen har tagit starkt intryck av den

danska övervakningsformen, som innebär att i vissa fall befattningshavare

vid vårdanstalt utväljes som lämpliga kontaktmän och ägnar mycken tid

åt sina övervakningsfall. Det torde således böra prövas, att en anstaltstjänsteman

med vilken internen fått god kontakt fortsättningsvis får intressera

sig för honom efter det att han lämnat anstalten. Tjänstemannen

bör formellt förordnas som övervakare, varvid man kan bortse från att han

inte bor på den ort, där internen lever. Tjänstemannen bör vara med vid

förberedelserna till utskrivningen och sedan allt efter behov besöka internen.

Så långt möjligt bör dylika övervakningsuppgifter läggas på behandlingsteamets

ledamöter, men även andra befattningshavare, t. ex. inom arbetsdrift

och tillsynstjänst, bör ifrågakomma. Självfallet bör det nuvarande

systemet med lokala övervakare alltjämt bibehållas vid sidan av det här

föreslagna.

För handhavandet av de administrativa uppgifterna inom öppenvården

har utredningen, såsom av det föregående redan framgått, funnit en särskild

skyddskonsulent erforderlig. Denne skall sålunda ombesörja sådana

viktiga uppgifter som att anskaffa familjevårdare, uppgöra avtal med dessa,

instruera dem i deras arbete samt vidare ha tillsyn över inackorderingshemmen

och slutligen anskaffa och instruera enskilda övervakare. Skyddskonsulenten

skall vara knuten till interneringsanstalten å Hall.

Eftersom statsmakterna först synes böra taga ställning till utredningens

principplan för den nya vårdorganisationen, innan mera omfattande planläggnings-

och utredningsarbeten kommer till stånd, har utredningen med

utgångspunkt från de föreslagna vård- och organisationsformerna endast

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

19

upprättat preliminära programskisser för en överslagsberäkning av kostnaderna

för byggnader och utrustning. Därvid har byggnadsstyrelsen upp
-

skattat kostnaderna till följande belopp.

Administrations-, mottagnings-, sjuk- och fast avdelning m. m. . ca 2 500 000

Slutna och öppna bostadsavdelningar......................... » 5 000 000

Verkstäder för slutna och öppna avdelningar jämte utökning av

panncentral och tvätt..................................... » 4 000 000

Samlingslokal jämte ombyggnad av nuvarande administrations
byggnad,

personalmatsal, centralkök m. m.................. » 2 000 000

Omslutningsmurar, idrottsplatser, yttre ledningar, gångkulvertar

och planering m. m....................................... » 2 500 000

Inventarier och utrustning för anstalten...................... » 2 000 000

Summa kronor 18 000 000

Antalet nya vårdplatser vid Hall uppgår till 356, varför totalkostnaden

18 miljoner kronor motsvarar en kostnad av ca 50 000 kronor per vårdplats.

Slutlig ställning till detaljerna i utbyggnadsprogrammet kan inte tagas

nu. Utredningen förutsätter, att vid en fortsatt bearbetning förslagets enskilda

delar närmare prövas, så att varje ekonomisering beaktas som kan ske

utan åsidosättande av anläggningens ändamålsenlighet i stort. Byggnadsstyrelsen

har uppskattat medelsbehovet för framläggande av ett definitivt

utredningsförslag till 200 000 kronor. Utbyggnaden av Hall bör verkställas

i tre till fyra etapper, och hela byggnadstiden bör beräknas till ca fyra år.

Eftersom de tre föreslagna nya bostadsavdelningarna inom mur i huvudsak

bör utformas som den redan befintliga slutna avdelningen, blir förberedelsearbetet

på denna punkt relativt enkelt. Godkännes utredningens principförslag,

kan t. ex. den till platsen omedelbart norr om den nuvarande slutna

avdelningen planerade nya avdelningen uppföras redan under budgetåret

1954/55. Byggnadsstyrelsen har uppskattat kostnaderna för denna byggnad

till 1 200 000 kronor.

Vårdkostnaderna inom fångvården skiftar i hög grad, beroende på anstaltens

typ. Vid anstalter med svårbehandlat klientel och därför stor personal

är självfallet kostnaderna mycket högre än vid anstalter med mera lättskött

klientel och följaktligen också mindre personalstyrka. Om hänsyn tages

till utgifter för personal och övriga direkta omkostnader men utan att avdrag

göres för inkomsten av de intagnas arbete, beräknas vårdkostnaden vid

Hall till 30 kronor per intagen och dag och vid Västerviksanstalten till 27

kronor. I stället för att upprätta en kalkyl över vårdkostnaderna vid den

nya Hallanläggningen har utredningen funnit det mera klarläggande att

göra en jämförelse mellan å ena sidan kostnaderna för den nuvarande på

flera anstalter utspridda vårdorganisationen för säkerhetsanstaltsklientelet

och å andra sidan kostnaderna vid Hallanläggningen. De årliga personalkostnaderna

för de nuvarande säkerhetsanstalterna uppgår till 2 339 280

kronor enligt följande fördelning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Anstaltsvis

Hall..................... 708 216

Norrköping............... 537 384

Karlstad................. 303 030

Kalmar.................. 302 592

Västervik................ 293 568

Sjöboda.................. 67 758

Orre torp................. 68 274

Ollestad.................. 58 458

Kategorwis

Administrationspersonal____ 389 028

Arbetsledarpersonal....... 491 292

Tillsynspersonal........... 1 273 080

Ekonomipersonal.......... 165 360

Kroppssjukläkare......... 12 600

Rådgivande psykiatrer .... 7 200

Koloniarvoden............ 720

De årliga personalkostnaderna vid Hallanläggningen skulle med den personaluppsättning

som utredningen föreslagit uppgå till 2 243 324 kronor,

fördelade på följande personalgrupper.

Behandlingspersonal....... 455 996 Tillsynspersonal........... 1 067 916

Administrationspersonal____ 192 444 Ekonomipersonal.......... 105 492

Arbetsledarpersonal....... 392 520 Öppenvårdspersonal....... 28 956

Vid beräkningen har hänsyn inte tagits till löner för vikarier under semester

och sjukledighet, ej heller till ersättning för tjänstgöring på s. k.

obekväm arbetstid. Beträffande sistnämnda löneförmån torde ingen skillnad

uppkomma. Befattningshavare i högst 18 lönegraden vid säkerhetsanstalterna

i Norrköping och Karlstad äger, med hänsyn till tjänstgöringens påfrestande

natur, uppbära särskilda arvoden med 264 kronor om året för

tjänstgöring i bevakningstjänst. För ändamålet har under fångvårdsanstalternas

avlöningsanslag anvisats 19 800 kronor för år. Utredningen anser,

att samma arvode bör utgå till den personal vid Hall, som får sin tjänstgöring

vid de fasta och slutna avdelningarna samt i ytterbevakningen. Medelsanvisningen

bör därför uppräknas till 21 800 kronor.

Koncentrationen av vården för förvarings- och interneringsklientelet till

Hallområdet medför i enlighet med det anförda en reducering av avlöningskostnaderna

med (2 339 280 + 19 800 — 2 243 324 — 21 800) 93 956 kronor

om året. Vidare bör, såsom utredningen tidigare framhållit, beaktas att

vid genomförande av strafflagberedningens förslag om ändrade arbetsuppgifter

för interneringsnämnden dennas kanslipersonal skulle bli obehövlig.

Fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag, från vilket sagda personal avlönas,

skulle sålunda kunna nedsättas med lönerna för berörda befattningshavare,

46 428 kronor. Besparingen i lönekostnaderna skulle alltså under angivna

förutsättningar uppgå till (93 956 + 46 428) 140 384 kronor. Besparingen

kommer emellertid att bli några tiotusental kronor större. Personalorganisationen

vid de nuvarande säkerhetsanstalterna är nämligen inte tilltagen

så att samtliga transporter mellan anstalterna kan utföras inom fastställd

arbetstid, utan transporterna måste i stor utsträckning utföras på övertid.

Övertidsersättningarna underskrider icke 20 000 kronor per år.

Vad beträffar de löpande omkostnaderna vill utredningen anföra följande.

Man får särskilja två grupper av utgifter. Den ena gruppen, fasta omkostna
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

21

der, omfattar utgifter som ej i högre grad påverkas av förändringar i fångantalet,

t. ex. uppvärmningskostnader. Den andra gruppen, rörliga kostnader,

omfattar utgifter som förändras med ändringar i fångantalet. Sammanförandet

av flera mindre anstalter till en större påverkar givetvis i hög grad

de fasta omkostnaderna. Uppvärmningsanordningar och utrustning av varjehanda

slag får en mera ekonomisk utformning. Men även de rörliga omkostnaderna

påverkas genom att en bättre upphandling kan göras av en större avnämare

beträffande utspisning, beklädnad o. d. Anordningen med en särskild

sjukavdelning på anstalten måste också verka kostnadsbesparande.

Utgifterna för de av vårdskäl betingade transporterna mellan säkerhetsanstalterna

-—• en betydande post — bortfaller, utgifterna för tjänstgöringstraktamenten

minskas (man kan få icke traktamentsberättigade vikarier

från Stockholm in. m.), utgifterna för telefonsamtal mellan anstalterna och

interneringsnämnden bortfaller, utgifter för blanketter och skrivmateriel

begränsas, in. in. Dock får man givetvis taga i betraktande, att den besparing

som uppkommer genom minskade transporter etc. i viss mån uppväges av

kostnader för resor som befattningshavare har att företaga vid tillsyn av interner

i öppenvård. Sammanfattningsvis kan sägas, att den årliga besparingen

torde komma att uppgå till minst 200 000 kronor.

Huruvida anstalterna i Norrköping, Karlstad, Kalmar, Västervik, Sjöboda,

Orretorp och Ollestad vid ett genomförande av utredningens förslag fortfarande

skall användas för fångvårdsändamål, är en fråga som utredningen ej

haft att ta ställning till. Vid ett bedömande av byggnadskostnaderna för

Hall bör emellertid även tagas i betraktande, att de nämnda anstalterna frigöres

för annat ändamål.

Yttranden.

över säkerhetsanstaltsutredningens betänkande har yttranden avgivits

av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen — efter hörande av anstaltsnämnderna

vid fångvårdsanstalterna på Håga och Hall samt i Norrköping,

Karlstad, Kalmar och Västervik —, interneringsnämnden, medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen — såvitt angår byggnadsfrågor

vid Hall —, statskontoret, statens organisationsnämnd, universitetskanslersämbetet

— såvitt angår förslaget om inrättande av en medicinsk

professur för kriminologisk behandlingsforskning —, svenska fångvårdssällskapet,

föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten, Sveriges

fångvårdsmannaförbund, svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska

föreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges

landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund samt svensk kuratorsförening —

såvitt angår kuratorsverksamheten vid eu utvidgad Hallanstalt. Av de sålunda

avgivna yttrandena, vilka delvis är tämligen omfångsrika och mer

eller mindre utförligt behandlar detaljfrågor, återges i det följande allenast

synpunkter av större vild.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utredningens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av anstaltsnämnden

vid fångvårdsanstalten i Karlstad, statens organisationsnämnd, Sveriges

fångvårdsmannaförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges

stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler. Mot en lösning av frågan

om anstaltsvården för förvarings- och interneringsklientelet på grundval

av föreliggande utredning har följande remissorgan uttalat sig, nämligen

Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, anstaltsnämnderna

vid fångvårdsanstalterna i Norrköping, Kalmar och Västervik, medicinalstyrelsen,

statskontoret, svenska fångvårdssällskapet, föreningen direktörer

och assistenter vid fångvårdsstaten samt svenska psykiatriska föreningen.

Därjämte har flertalet remissorgan framfört erinringar mot utredningens

förslag i skilda hänseenden.

Vad först angår mera principiella frågor av allmän innebörd anför Svea

hovrätt, att någon mera genomgripande förändring av vårdorganisationen

för förvarade och internerade icke lämpligen kan ske utan att ställning samtidigt

tages till principerna för en framtida lagstiftning på området. Till

dess detta är möjligt bör förbättringarna i främsta rummet bestå i att Hallanstalten

tillföres medicinskt, psykologiskt och socialt utbildad personal i

huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits av säkerhetsanstaltsutredningen.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge understryker, att den i utsikt

ställda nya lagstiftningen på området blir av vital betydelse för frågan om

den framtida organisationen av vården av abnormklientelet. Lagstiftningens

avgränsning av vårdklientelet blir sålunda avgörande för organisationens

kapacitet och vårdresurser. Frågan om en differentiering av klientelet, när

det gäller vården, låter sig icke heller helt bedömas, förrän klarhet vunnits

över de grunder, efter vilka omhändertagande för tidsobestämd vård skall

ske. Med hänsyn härtill synes det riktigast att avvakta ett förslag till reformering

av lagstiftningen, innan frågan om vårdorganisationen tages upp

till avgörande.

Statskontoret anser, att utredningsförslaget icke är ägnat att läggas till

grund för ett principbeslut. Enligt ämbetsverkets mening lär i nuvarande

statsfinansiella läge förutsättningar saknas för genomförande av en så kostnadskrävande

förstärkning av vårdorganisationen för förvarings- och interneringsklientelet

som av utredningen förordats. Förslaget synes därför böra

överarbetas i syfte att nedbringa kostnaderna. I avvaktan på förnyad utredning

bör åtgärder icke vidtagas för fullföljande av utredningens hittillsvarande

arbete genom upprättande av definitiva förslag.

Svenska psykiatriska föreningen finner, att förvarings- och interneringsklientelet

till sin beskaffenhet i huvudsak är identiskt med det som avses

skola omhändertagas inom den planerade psykopatvården inom sinnessjukvårdens

ram. Det är därför meningslöst och egendomligt, att en utbyggnad

planeras av två olika organisationer, som skall handha samma klientel. Det

blir en ren slump var vederbörande hamnar. Föreningen finner hela interneringsinstitutet

förlegat och anser att det bör avskaffas. Om en person

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

23

icke visat sig vara straffemottaglig och dessutom konstaterats vara psykiskt

abnorm skall han bli föremål för psykiatrisk vård. Denna vård bör icke

vara tidsbestämd på något sätt. Föreningen föreslår en enda organisation

för omhändertagande av psykiskt abnorma, asociala personer.

I fråga om klientelets storlek anför fångvårdsstyrelsen att denna

efter revision av lagstiftningen är beroende på en rad faktorer som på

lagstiftningsarbetets nuvarande stadium icke är kända. Det preliminära förslaget,

att till internering dömda skall vistas på anstalt i regel minst två

i stället för nu ett år, kan ge anledning antaga att anstaltsklientelet till följd

av den längre vistelsetiden kommer att öka i antal. Å andra sidan kan —

måhända med större fog — förmodas att domstolarna, om minimitiden är

högre, blir mera återhållsamma med att döma till internering, varigenom

antalet intagna kan bli mindre än nu. Frågan om platsbehovet beror emellertid

också på utformningen av reaktionssystemet i dess helhet. Med den

ovisshet som råder rörande den blivande utformningen av påföljdssystemet,

inklusive den påtänkta nya skyddsåtgärden internering, är enligt styrelsens

mening tiden icke inne för principbeslut om en säkerhetsanstaltsorganisation

av den omfattning som utredningen tänkt sig.

Interneringsnämnden anser det vanskligt att avgöra, huruvida klientelets

antal icke framdeles kommer att väsentligt nedgå, därest strafflagberedningens

preliminära förslag rörande internering genomföres.

Hovrätten för Nedre Norrland däremot ifrågasätter, om icke antalet vårdplatser

beräknats väl snävt. Under de senaste fem åren har platsbehovet

ökat med i genomsnitt ett 40-tal platser per år.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar, att den nya, på medicinsk

behandling byggda vårdformen torde komma att medföra en ökning av

vårdtiden på anstalt och därmed en ökning av antalet intagna. På grund

härav, men även av andra skäl, synes det antagligt, att Hallanläggningen

också i fullt utbyggt skick enligt utredningens förslag icke kommer att få

tillräcklig kapacitet.

Förslaget om sammanförande för anstaltsvård till Hall

av hela förvaring s- och intern eringsklientelet finner

statens organisationsnämnd vara ur organisatorisk synpunkt lämpligt. Likaså

anser Sveriges fångvårdsmannaförbund detta förslag vara ändamålsenligt

utformat och avvägt med hänsyn till föreliggande behov. Sveriges

advokatsamfund finner det praktiskt ogörligt att tillhandahålla erforderlig

medicinsk expertis på flera smärre anstalter och tillstyrker på denna grund

den föreslagna utbyggnaden av Hall. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar,

att den praktiska utformningen av vårdorganisationen synes kunna

godtagas.

Riksåklagarämbetet anför bl. a. att, i den mån differcnticringssynpunkter

påkallar beaktande, den av utredningen förordade lokaliseringen endast i

ringa grad synes ge utrymme för tillgodoseende av en därav betingad gruppering

av anstaltsklientelet. Med tanke på behandlingsmomentets dominerande

roll i utformningen av vården synes det vidare tveksamt, huruvida

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

inom ett anstaltskomplex av den föreslagna typen och storleksordningen

skall kunna skapas en »terapeutisk atmosfär» som erbjuder tillräckligt gynnsamma

yttre betingelser för ett främjande av denna betydelsefulla del av

verksamheten. Vad angår säkerhetssynpunkten torde med hänsyn till klientelets

samhällsbesvärlighet och farlighet komplikationer icke kunna undvikas.

Häremot torde en rigorös och skärpt vakthållning icke utgöra något

tillfredsställande botemedel. Även om riksåklagarämbetet ur vissa synpunkter

sålunda ställer sig tveksamt till förslaget att koncentrera klientelet till

ett enda anstaltskomplex, finner ämbetet likväl förslaget i stort sett innebära

en rationell lösning av ett av kriminalvårdens mest besvärliga och betydelsefulla

problem, varför förslaget i princip tillstyrkes.

Svea hovrätt uttalar tveksamhet beträffande lämpligheten att till en enda

anstalt sammanföra ett så stort antal interner som föreslagits. Den utbyggda

anläggningens storlek försvårar icke endast möjligheterna till en förnuftig

behandling av de intagna utan koncentrationen medför också att den

föreslagna samordningen mellan anstaltvård och öppen vård blir svårare

att upprätthålla.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges landsfogdar

anför vissa betänkligheter ur såväl vård- som säkerhetssynpunkt

mot ett enda anstaltskomplex.

Byggnadsstyrelsen finner, ur de synpunkter styrelsen har att företräda,

det ekonomiskt fördelaktigt och ur ekonomisk synpunkt välbetänkt att de

sakkunniga icke stannat inför en upprustning av några av de övriga äldre

anstalter, i vilka för närvarande ifrågavarande klientel förvaras.

Socialstyrelsen anser förslaget om en storanstalt vara ur behandlingssynpunkt

förenat med betydande olägenheter och framhåller, att icke minst

erfarenheterna från styrelsens eget förvaltningsområde ger belägg för svårigheterna

att tillfredsställande ombesörja vården av de intagna på stora

anstalter och att det omvända förhållandet råder på mindre anstalter. Styrelsen

förklarar sig icke ha genom vad de sakkunniga anfört blivit övertygad

om att det ur ekonomiska synpunkter skulle vara ogenomförbart att

decentralisera vården, så mycket mindre som någon verklig ekonomisk kalkyl

icke framlagts över ett sådant projekt.

Fångvårdsstyrelsen motsätter sig bestämt, att principbeslut fattas om genomförande

av det framlagda projektet till storanstalt för förvaringsklientelet.

Styrelsen erinrar till en början därom, att tanken att koncentrera

fångvårdens anstaltsväsende till ett fåtal större anstalter ofta framfördes

under 1920-talet och tiden däromkring. Frågan har därefter behandlats i

liera betänkanden, och förslag har framlagts om uppförande av vissa större

anstalter. Några nya sådana anstalter har emellertid icke kommit till stånd.

Vad beträffar Hall upptog strafflagberedningen frågan om en utvidgning

av anstalten i två betänkanden 1942 och 1944 [angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,

sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59) resp.

verkställigheten av frihetsstraff in. m. (SOU 1944: 50)]. Beredningen ställde

sig därvid avvisande till en utbyggnad av anstalten. I propositionen nr 334/

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

25

1945 anslöt sig departementschefen till vad beredningen anfört och förklarade,

att behovet av ökad differentiering av de förvarade och internerade

syntes bättre kunna tillgodoses genom att flera smärre anstalter toges i

bruk än genom en utbyggnad av Hall. Fångvårdsstyrelsen framhåller, att

det hade varit av stort värde, om i säkerhetsanstaltsutredningens betänkande

lämnats uppgift rörande kostnaderna för realiserandet av ett alternativ till

en enda stor anstalt, nämligen en mellanform: flera mindre anstalter eller

anstaltsavdelningar som ligger så nära varandra, som med hänsyn till förhållandena

är lämpligt, det hade då blivit möjligt att jämföra olika alternativ

och därmed hållbarheten av de sakkunnigas påstående att mellanformen

skulle bli alltför kostnadskrävande. Utredningen har framlagt sitt förslag i

insikt om att åtskilliga risker är förbundna med att klientelet sammanföres

till en enda anstalt. I betänkandet framhålles bland annat, att förslaget icke

tål någon nedskärning i fråga om den medicinska, psykologiska och sociala

staben och utrustningen; i så fall skulle nämligen storanstaltens alla nackdelar

framträda. Enligt styrelsens mening måste förhållandet bli lika ogynnsamt,

om anstalten erhåller alla de föreslagna specialtjänsterna men icke kan

få dem tillsatta. Om det sålunda icke blir möjligt att skaffa fram t. ex. de

föreslagna sju läkarna, blir anstalten, för att använda utredningens ord, icke

försvarlig. När en anstaltsorganisation är så sårbar, är det all anledning att

söka finna andra lösningar.

I fråga om de intagnas påverkan av varandra anför styrelsen bl. a.:

Att anstalten på sätt de sakkunniga föreslagit skulle uppdelas på flera

avdelningar torde icke kunna förhindra att de intagna menligt påverkar

varandra och att den intagne blir bekant med det övriga klientelet. De 120

personer, som enligt förslaget skulle vistas på de öppna paviljongerna på

Hall, kommer att rätt obehindrat umgås med varandra. Även de 280 på de

slutna avdelningarna skulle råkas, bland annat under arbete och på fritid.

Icke heller kommunikation mellan de båda olika grupperna — den öppna och

den slutna — kommer att kunna förhindras. Att en intagen får tillfälle att

bli bekant med ett stort antal andra kriminella försvårar emellertid uppfostringsarbetet

och innebär betydande risker för återfall efter utskrivningen.

Det är detta förhållande som föranlett påståenden om att fängelser och

andra korrektionsanstalter ofta blir förbrytarskolor.

Styrelsen anför vidare, att sammanförandet av alla internerade till en enda

anstalt i stockholmstrakten skulle göra det svårare, bl. a. av kostnadsskäl,

för anhöriga till intagna som är hemmahörande i andra delar av landet att

resa till anstalten. Det blir likaledes kostsammare för den intagne att under

permission bege sig till hemorten. När man beträffande straffångar och fängelsefångar

strävar efter att placera den intagne ej alltför långt bort från

hemorten, synes det väl motiverat alt beträffande även nu ifrågavarande

grupp sträva efter att få flera, över landet utspridda anstalter. Därigenom

skulle vidare möjlighet skapas att kunna förflytta en intagen till annan

anstalt, vilket ifråga om den här föreslagna anstalten icke kan äga rum.

Styrelsen erinrar om alt det i vissa lägen kan bli nödvändigt att företaga en

sådan åtgiird, l. ex. om den intagne råkar i svåra konflikter med befatt
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ningshavare eller med kamrater. Erfarenheten visar vidare, att desperation

eller missmod kan försvinna, om den intagne kommer i helt ny miljö, d. v. s.

till en helt ny anstalt. För fångar som gått länge på en och samma anstalt

kan ett miljöombyte vara behövligt för att hindra försoffning. Förflyttning i

nu nämnda och andra liknande fall är en naturlig åtgärd till förverkligande

av verkställighetslagens föreskrift, att skadliga verkningar av frihetsförlusten

såvitt möjligt skall förebyggas. Vetskapen om att på anstalten vara en

bland flera hundra skapar ofta hos den intagne en känsla av att vara förbisedd,

ett nummer i maskineriet. Även om han får tillfälle att komma till

tals med andra befattningshavare, torde det väsentligaste för honom vara att

utan större svårighet kunna få tala med styresmannen; styresmannen är ju

den som fattar beslut i för den intagne betydelsefulla ärenden och har stort

inflytande på t. ex. frågan om utskrivning. På en stor anstalt kan styresmannen

emellertid icke taga del i det individuella vårdarbetet på samma sätt

som vid en mindre.

Sammanfattningsvis uttalar fångvårdsstyrelsen, att säkerhetsanstaltsutredningen

icke visat eller gjort sannolikt att man genom en storanstalt för

förvaringsklientelet skulle kunna uppnå någon verklig förbättring av behandlingen.

Tvärtom är det med hänsyn till vunna erfarenheter sannolikt,

att väsentligt bättre resultat skulle vinnas, om man håller fast vid de noggrant

övervägda riktlinjer för den fortlöpande reformeringen av anstaltsorganisationen

inom fångvården, som förutsattes vid 1945 års riksdagsbeslut

om fångvårdsreformen. Detta innebär, att man prövar sig fram med relativt

små anstaltsenheter, öppna och slutna, och därigenom ökar de faktiska

möjligheterna för uppdelning av klientelet och individuell behandling. Enligt

styrelsens mening erfordras ytterligare utredning angående säkerhetsanstalterna,

vilken med hänsyn till det trängande reformbehovet bör erhålla

en direkt praktisk utformning enligt i huvudsak följande riktlinjer.

I fråga om nybyggnader bör utformas förslag till

a) utbyggnad av Håga sjukhus med omkring 50 platser avsedda att bättre

än nu tillgodose behovet av medicinsk specialvård beträffande såväl förvarade

och internerade som straff- och fängelsefångar. Det bör tillses att sjukhuset

i dess helhet erhåller fullt tillfredsställande medicinsk utrustning, bland

annat fullständig röntgenutrustning och kliniskt laboratorium. Utrustningen

bör över huvud taget vara sådan att man uppnår en begränsning av behovet

— även för Halls del — att överföra intagna till lasarett för diagnostisering

och mindre operationer;

b) uppförande på Hallområdet av en kombinerad mottagnings- och sjukavdelning

med ett 30-tal platser samt en fristående isoleringsavdelning

(20—25 platser) ävensom i stället för den i nuvarande köksbyggnaden inrymda

öppna avdelningen med 10 platser en paviljong med 20 platser;

c) uppförande någonstans i mellansverige av en ny säkerhetsanstalt med

75—100 platser, varvid i första hand bör övervägas att förlägga de intagna

i paviljonger med varierande säkerhetsanordningar (ej nödvändigt lika stora).

Styrelsen anser att det nuvarande systemet med fristående kolonier fungerat

väl, särskilt sedan man efter hand kunnat tillgodogöra sig vunna er
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

farenheter. Utredningen bör därför omfatta jämväl förslag till organisation

för förvaringsklientelet.

Utan att någon särskild utredning dessförinnan erfordras kan — och det

är synnerligen angeläget att så sker —- vissa åtgärder vidtagas för att uppnå

omedelbara förbättringar. Vid de nuvarande säkerhetsanstalterna föreligger

sedan lång tid tillbaka en besvärande brist på platser, som inte bara

försvårar de intagnas behandling på dessa anstalter och medför risker ur

säkerhetssynpunkt utan dessutom har fått den konsekvensen att rätt många

till förvaring dömda (i regel minst ett 30-tal) undergår förvaring i vanlig

fångvårdsanstalt till dess de — ofta först efter flera månader — kan erhålla

plats på säkerhetsanstalt. För att avhjälpa platsbristen bör till Hall

såsom ett provisorium genast förläggas två monteringsfärdiga trähus, varav

åtminstone ett inom muren, med tillhopa 50 platser. Samtidigt erfordras

en verkstadsbarack. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att styrelsen

i sin framställning angående anslag till fångvården under statens

allmänna fastighetsfond för budgetåret 1953/54 hemställde om medel för

uppförande å Hall av en barack med 34 platser. Framställningen har ej

föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Enligt interneringsnämndens mening är det ur många synpunkter icke

lyckligt att till en storanstalt sammanföra hela förvaringsklientelet. Nämnden

framhåller särskilt svårigheten att genomföra en önskvärd differentiering av

klientelet. Möjligheten till effektiv vård blir mindre och klientelet mera

svårskött. Vidare blir kontakten mellan den intagne och anstaltsledningen

sämre liksom över huvud taget den icke oviktiga personliga kontakten mellan

den intagne och anstaltspersonalen lätt går förlorad. Hela anstaltslivet

blir mera kasernbetonat än vid en mindre anstalt. Därjämte erinras om att

det för många av de intagna blir långa och dyrbara resor vid permission till

hem och anhöriga och att för dessa senare besöksmöjligheterna hos de intagna

försvåras och fördyras i hög grad. Nämnden har kommit till den bestämda

uppfattningen att nackdelarna av en storanstalt är större än fördelarna

och avstyrker därför utredningens förslag på denna punkt. Ej heller

anser sig nämnden böra tillstyrka förslaget att till ett geografiskt begränsat

område sammanföra flera mindre anstalter. Interneringsnämnden, som icke

finner sig ha möjlighet att framlägga något eget detaljerat förslag till utformning

av anstaltsorganisationen, anser sig emellertid böra något skissera

de riktlinjer, efter vilka enligt nämndens förmenande en lösning bör sökas.

Nämnden utgår därvid från att allenast ett relativt ringa antal av de vid

en viss tidpunkt intagna visar sig mottagliga för behandling under det att

beträffande de övriga förvaringssynpunkten blir den mera dominerande.

Nämnden anför bl. a. följande:

Enligt interneringsnämndens uppfattning bör Hall-Håga i en kommande

organisation vara ett slags centralanstalt, därvid det synes lämpligast att

å Hall anordna eu mottagningsavdelning för de första gången till förvaring

eller internering dömda medan Håga synes böra vara enbart sjuk- och

bchandlingsanstalt. För ändamålet erfordras å Hall nybyggnad av en sluten

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

mottagningsavdelning, som dock icke behöver vara särskilt stor. Möjligen

torde även platsantalet vid Hågaanstalten något böra utbyggas. I den mån

erfarenhet av behandlingsmöjligheterna vunnits och Håga efter dylik utbyggnad

skulle visa sig för liten såsom behandlingsanstalt, torde möjligheten

finnas att utnyttja vissa avdelningar å Hall för behandlingsfall. I varje

fall torde redan på ett tidigt stadium enklare psykoterapi och gruppterapi

även kunna anordnas på Hallanstalten. Utöver Hall-Hågaanstalten bör enligt

nämndens uppfattning finnas ytterligare förslagsvis tre anstalter förlagda

på lämpliga platser. Om man kunde helt bortse från ekonomiska synpunkter,

vore det givetvis önskvärt att dessa anstalter nybyggdes, var och en

med både öppna, halvöppna och slutna avdelningar. Nämnden förmenar

emellertid, att innan erfarenhet vunnits av vad som kan uppnås med den

förordade behandlingen det icke kan vara ekonomiskt försvarbart att just

för det nu ifrågavarande klientelet bygga dylika nya dyrbara anstalter. I

stället anser nämnden att det tills vidare torde vara möjligt att upprusta några

av de nuvarande såsom förvaringsanstalter använda fängelserna och bibehålla

dessa såsom förvaringsanstalter. Upprustningen bör därvid avse

icke allenast själva byggnaderna utan även arbetsmöjligheterna, så att full

sysselsättning med verkligt arbete kan beredas alla intagna. Nämnden kan

härvid hänvisa till 1951 års fångvårdsutrednings förslag. Vidare anser nämnden

det synnerligen önskvärt, att till var och en av dessa anstalter knytes

en öppen koloni av ungefär samma omfattning och typ som de nuvarande.

Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalten å Hall och Håga .sjukhus förklarar

sig i gemensamt yttrande icke oreserverat kunna ansluta sig till det

framlagda förslaget. Ifall man accepterar utredningens tanke att bygga ut

Hall, infinner sig frågan, hur stor en anstalt av detta slag kan bli utan att

allvarliga olägenheter med hänsyn till vårdresultatet uppstår. I betänkandet

saknas ett resonemang kring denna viktiga fråga. Det antyds bara i förbigående,

att det skulle bli för dyrt för statsverket att bygga ett par anstalter

med medicinska resurser och under psykiatrisk ledning och att man därför

ur ekonomisk synpunkt anser sig nödsakad att uteslutande inrikta sig på

ett mycket stort Hall. Men är det verkligen möjligt att frikoppla de ekonomiska

hänsynen från vårdeffekten? All erfarenhet pekar emot, att ju större

en anstalt är desto svårare är det att uppnå ett tillfredsställande vårdresultat

ens med tillämpning av paviljongsystemet. Även om man måhända inte

utan vidare kan jämföra klientelet på Hall med klientelet på socialvårdsanstalter

av annat slag, så gäller säkerligen detta även för Hall. I så fall kräves

förmodligen, att ännu en anstalt bygges på annat håll i landet. Nämnderna

ifrågasätter också, om ett utbyggt Hall verkligen behöver ta formen

av tätt sammanträngda stora byggnader i stället för en mera utspridd byliknande

bebyggelse där man skulle kunna utnyttja den för ändamålet väl

lämpade terrängen mellan Hall och Håga. Enligt nämndernas mening måste

man taga tillvara den möjlighet man har att i den tilltänkta vårdorganisationen

utnyttja Håga som medicinskt centrum. Nämnderna har den uppfattningen

att det under alla omständigheter är nödvändigt med en viss utbyggnad

av Hall. En första etapp med ytterligare en sluten avdelning kan

tillstyrkas, med framhållande dock av att samtidigt borde uppföras ännu

en öppen avdelning samt erforderliga verkstadslokaler.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

29

Anstalts nämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar framför betänkligheter

mot en storanstalt och framhåller hl. a. att erfarenheten klart visat, att individuell

behandling bäst kan komma till utförande i mindre anstalter.

Nämnden finner en uppdelning på flera anstalter lämpligare även med hänsyn

till säkerhetsrisken. Nämndens förslag går i huvudsak ut på följande.

Den nuvarande anstalten å Hall bör kunna utbyggas med ännu en paviljong.

Denna utbyggnad bör kunna rymmas inom nu befintlig omslutningsmur

jämte erforderliga verkstäder och utrymmen för läkarepersonal. Möjligen

kan en utbyggnad av typen halvöppen paviljong tillrådas när det gäller

anstalten å Hall. Genom en sådan utbyggnad av nämnda anstalt kan någon

av de nu disponerade anstalterna i Karlstad, Kalmar eller Västervik omdisponeras

för normalklientel. Anstalten i Norrköping bör med hänsyn till

det geografiska läget tills vidare bibehållas. En tillämpning av den föreslagna

medicinskt upplagda behandlingen bör kunna komma till utförande å

Hall. När sedan erfarenhet ernåtts av den nu skisserade behandlingen, kan

ett fortsatt utbyggande övervägas. Som styresman för anstalten och tillika

räjongen föreslås en fångvårdsdirektör. Vidare vill nämnden framhålla nödvändigheten

av att skyndsamt uppföra eller inrätta en anstalt av fast karaktär

där säkerhetskravet så långt det är möjligt tillgodoses. Denna anstalt bör

vara helt skild från anstalten å Hall och till densamma knytas en heltidsanställd

läkare med psykiatrisk utbildning.

Anstaltsnåmnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping finner det av säkerhetsskäl

icke försvarligt att till en enda anstalt, därtill belägen endast

några få mil från Stockholm, där flertalet på prov utskrivna kan antagas

uppehålla sig, sammanföra cirka 450 förbrytare. I stället föreslår nämnden

att på lämpliga ställen inom landet anordnas anstalter, förslagsvis tre, vilket

torde kunna ske genom till- och ombyggnad av befintliga anstalter, och

att till varje sådan anstalt fogas koloni av gängse typ. En sådan anordning

behöver icke innebära större engångsinvestering än utredningens förslag och

ej heller större driftkostnader än Hall-alternativet, om detta realistiskt omräknas,

men bör likväl kunna leda till godtagbar behandling av ifrågavarande

klientel.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen väl förstår utredningens ståndpunkt

att i förbilligande syfte föreslå en enda anstalt, men denna har därmed

fått en storlek, som kommer att göra den mycket svårskött. Erfarenheterna

från de befintliga specialavdelningarna inom sinnessjukvården talar

utan gensägelse mot att till ett enda komplex, även om det delas upp på flera

enheter, samla ett så stort antal psykiskt abnorma och svårskötta individer,

som här ifrågasatts. Enligt vad styrelsen har sig bekant har man även

inom andra vårdområden under senare år strävat efter att få anstalter av

rimligare storlek än vad enligt förslaget skulle bliva fallet. Mot en enda sådan

talar ock den omständigheten att resorna för de intagna vid permissioner

liksom för anhöriga vid besök i ett avsevärt antal fall måste bli långa och

kostsamma. Större lätthet att komma i kontakt med den gren av arbetslivet,

i vilken de intagna vid övergång till frihet skall inplaceras, skulle också skapas,

om anstalten uppdelades på två, av vilka den ena borde förläggas till en

helt annan del av landet. Styrelsen håller före, att de ökade kostnader, som

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

utan gensägelse blir förenade med en sådan klyvning, dock måste tagas, om

ej allt för stora värden och de önskade resultaten av behandlingen skall

äventyras. Medicinalstyrelsen måste därför med bestämdhet avstyrka, att

en anstalt av den föreslagna storleken kommer till stånd.

Svenska fångvårdssällskapet anser utredningens förslag innebära en rationell

planlösning, som i praktiken skulle medföra mycket stora och goda

vårdmöjligheter, men sällskapet anser sig i vissa avseenden likväl icke kunna

ge förslaget sin anslutning. Då det gäller att nyuppföra förläggningsbyggnader,

synes det böra noga övervägas, om det inte vore bättre att göra flera

smärre än några få stora komplex. Med ett labilt, »rörligt» och lättsuggestibelt

klientel blir det svårt att upprätthålla en erforderlig differentiering på

grupper, så snart dessa finns inom samma byggnadskropp, låt vara på olika

avdelningar. Att en ny vårdorganisation för förvaringsklientelet måste innebära

att Hall-egendomen utnyttjas för viss nybyggnad förefaller tämligen

klart. Hall har centralt läge och gammal anstaltstradition. Sällskapet ifrågasätter,

om icke utredningens förslag skulle medföra en väl kraftig byggnadskoncentration

och förordar en successiv utbyggnad i ett tempo, som medger

att man efter hand kan praktiskt erfara, hur långt man lämpligen kan driva

koncentrationen vid Hall. Om en kommande vårdorganisation för förvaringsklientel

skall kunna tillföras erforderliga psykiatriska vårdresurser

även med den mer försiktiga utbyggnad av Hall, som tillstyrkts, bör också

Håga utnyttjas, i vart fall under utbyggnadsskedet. Ville man då undvika

tillbyggnader på Håga, kunde måhända övervägas att till andra anstalter

överföra Hågas nuvarande funktioner som avdelning för rättspsykiatriska

undersökningar av häktade och vårdavdelning för observationsfall från andra

fångvårdsanstalter ävensom för straffriförklarade, som avvaktar plats på

sinnessjukhus. Därvidlag borde tillsvidare Västerviksanstalten, som kunde

frigöras från förvaringsklientel, bereda avsevärd avlastning men därutöver

efter lämpliga omändringar också fångvårdsanstalten i Uppsala, som väntas

bli frikopplad från ungdomsfängelseklientel i samband med att Roxtuna

inom kort tages i bruk. Att till Uppsalaanstalten knyta en undersökningsavdelning

torde f. ö. erbjuda flera praktiska fördelar. I Uppsala finns både

kropps- och sinnessjukhus samt rättspsykiatrisk station för undersökningsfall,

som är på fri fot. För att från förvaringsklientel kunna frigöra, utöver

Västerviksavdelningen, de likaså avlägset belägna anstalterna i Kalmar och

Karlstad samt kolonierna Orretorp och Ollestad måste ytterligare platser

säkras. I första hand vill sällskapet förorda, att Norrköpingsanstalten bibehålies.

Med en upprustning för relativt låga kostnader synes den anstalten

även tills vidare kunna användas för förvaringsklientel. Därutöver kunde

övervägas att förlägga en mindre klientelgrupp, förslagsvis äldre intagna,

till Nyköpingsanstalten, så snart den kan lösgöras från ungdomsfängelseklientel.

Den i förhållande till Hall relativt närbelägna kolonien Sjöboda,

som redan har förvaringsklientel, borde tills vidare också utnyttjas. Sällskapet

föreslår sålunda, att Karlstad, Kalmar, Västervik, Orretorp och Ollestad

avvecklas som förvaringsanstalter och att den nya vårdorganisationen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

31

tills vidare bör inkludera utom Hall-Håga (efter viss utbyggnad) jämväl

Norrköping, Nyköping och Sjöboda. Den anstaltsgrupp, som sålunda skulle

komma att svara för förvaringsklientelet, borde snarast möjligt träda i

funktion som självständig räjong.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig mycket

betänksam till förslaget att koncentrera alla internerade till en enda anstalt,

belägen endast tre mil från Stockholm. Ett sammanförande av landets

svåraste återfallsförbrytare till en enda anstalt kommer att medföra ytterst

svårbemästrade problem. Även om anstalten är uppdelad i flera skilda avdelningar,

kommer i alla fall över 200 man att sammanföras i en enda

verkstadsbyggnad, vilket måste anses mycket otillfredsställande och riskabelt.

Dessutom synes antalet platser på fasta, slutna och öppna avdelningarna

mindre lyckligt avvägt. För att anstalten skall få de lämpliga proportionerna,

måste antalet öppna platser minskas. Föreningen föreslår, att för

här ifrågavarande klientel inrättas en interneringsräjong, motsvarande de

räjonger, som redan beslutats för normalklientelet. För detta ändamål är

det nödvändigt med en viss koncentration av det nuvarande anstaltssystemet.

Centralanstalten i räjongen bör bli Hall, som utbygges med en fast,

en sluten och ytterligare en öppen avdelning. Till räjongen bör fogas Håga

sjukhus för att huvudsakligen användas som anstalt för psykiatrisk vård

av internerade och därjämte som mottagnings- och observationsanstalt. Norrköpingsanstalten,

som trots sin ålder är mycket användbar just för här ifrågavarande

ändamål, bör bibehållas för det äldre klientelet. Den nuvarande

kolonien Sjöboda, vilken visat sig mycket lämplig för förvaringsklientelet,

bör likaledes bibehållas. De ålderdomliga, opraktiskt byggda och avlägset

belägna anstalterna i Kalmar och Karlstad bör frigöras och användas som

anstalter för normalklientelet. Västerviksanstalten kan lämpligen användas

enbart för undersökningsfall och för psykisk vård av vanligt klientel.

Svenska psgkiatriska föreningen avstyrker bestämt förslaget om en storanstalt

och anför därvid bl. a. följande:

All erfarenhet från såväl vårt eget land, som från utlandet, talar för att

det är olämpligt att sammanföra så många psykiskt abnorma inom en och

samma sjukvårdsinrättning. Personer med praktisk erfarenhet från verksamhet

med klientel av denna typ är tämligen ense om att man inom en och

samma anstalt icke bör sammanföra mer än ett hundratal personer. Mot

detta medicinskt-psykologiska krav står de ekonomiska kraven. Om vården

uppdelas på ett flertal sjukhus har samhället icke råd att förse dem med

nödig personal och medicinsk utrustning. Mot detta senare krav kan sägas

att samhället icke har råd att inrätta sjukvårdsinrättningar, som är ineffektiva

och endast på papperet ser tillfredsställande ut.

Rätts psgkiatriska föreningen vill av flera skäl taga bestämt avstånd från

utredningens förslag till en stor anstaltsanläggning. Föreningen erinrar till

en början därom, alt 1947 års psykopatvårdsutredning i fråga om psykopatvårdssjukhusens

lämpliga storlek underströk att över 200 patienter — som

ur abnorinitetssynpunkt måhända kan anses ungefär jämställt med säkerhetsanstalternas

klientel — under inga omständigheter borde vårdas på sam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ma anstalt. Säkerhetsanstaltsutredningens förslag om en storanstalt går

stick i stäv mot de åsikter och strävanden, som inom de sista årtiondena

präglat svensk fångvård, nämligen att fördela klientelet på smärre anstalter.

Erfarenheterna från de relativt sent organiserade ungdomsanstalterna

talar tydligt för att denna åsikt är riktig, liksom i hög grad erfarenheterna

från alkoholist- och lösdrivarvården. Föreningen erinrar härefter i likhet

med fångvårdsstyrelsen om strafflagberedningens uttalanden år 1942 och

1944 om nackdelarna med storanstalter. Även om Hall skulle utbyggas enligt

det s. k. paviljongsystemet så att ett flertal, från varandra fristående byggnader

kommer till stånd, visar erfarenheten såväl från sinnessjukvården som

alldeles särskilt från fångvården, att kontakterna mellan de olika byggnaderna

blir livlig med smuggling av meddelanden och även medicinska preparat

av olika slag, att signalsystem mellan avdelningarna organiseras och

att ryktesspridning sker. Ett radikalt miljöbyte har ofta visat sig mycket välgörande

för de intagna som på grund av psykisk irritabilitet råkat i kroniska

konflikter med kamrater, personal eller anstaltschefer. Möjligheterna till

miljöbyte skulle hädanefter bli avsevärt begränsade, i det att förflyttning

kunde ske endast till annan avdelning inom samma anstalt, varvid anstaltschefen

och läkarna förblir desamma. Rättspsykiatriska föreningen anser,

att de förutsättningar, som utredningen angivit för skapandet av en stor anstaltsanläggning

vid Hall, icke föreligger och framlägger följande preliminära

förslag till förbättring av säkerhetsanstaltsorganisationen:

Hall och Håga bör bilda ett sorterings- och behandlingscentrum inom organisationen

av säkerhetsanstalter.---Vid Hall uppföres ytterligare

en sluten avdelning i 2 våningar inom murområdet, lämpligen på den plats.,

där man tidigare planerat en dylik avdelning. I utredningens förslag är denna

nybyggnad upptagen och den skulle rymma 72 interner. Här finnes alltså

utrymme dels för en sluten avdelning av samma typ som tidigare finnes vid

Hall, ehuru med mindre antal platser, samt en mottagnings- och observa
tionsavdelning.

---En mindre s. k. fast paviljong med 20—25 platser

bör uppföras innanför murarna vid antingen Hall eller Håga för uppenbart

farliga och svårskötta interner.----Till Hall bör fogas en koloni av

samma typ som sorterar under anstalterna i Karlstad och Norrköping. Vården

på dylika kolonier har visat sig lämplig som övergång till vistelsen i frihet

före försöksutskrivningen. Vanligheten av kroppsliga sjukdomar och defekttillstånd

hos de förvarade och internerade medför att en kroppssjukav
delning

med omkring ett 20-tal platser bör finnas vid Hall.----I stället

för utredningens storanstalt, beräknad för mellan 400 å 500 patienter, skulle

denna begränsade utbyggnad medföra, att Hall komme att innehålla omkring

200 platser, i vilket antal sängarna på kroppssjukavdelningen dock

möjligen bör medräknas, alltså ungefär motsvarande den övre absoluta

gräns, som psykopatvårdsutredningen angav för storleken av anstalter avsedda

att omhändertaga likartat klientel. Vid Hall bör den del av klientelet

behållas, för vilken möjligheterna till framgångsrik kombinerad psykiatrisk

och annan behandling synes rimliga.---Håga sjukhus bygges ut med

50 å 70 platser för att bättre än vad nu är fallet kunna tillgodose det speciella

medicinskt-psykiatriska vårdbehovet hos de förvarade och internerade.

Håga sjukhus bör samtidigt erhålla en fullt tillfredsställande

medicinsk utrustning med röntgen och kliniskt laboratorium.---De

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

33

nyintagna kan från observalionsavdelningen dirigeras åt olika håll. En del

behöver mer ingående psykiatrisk behandling i sjukhusmiljö. De placeras

vid Håga. Andra är icke i behov därav men möjliga att påverka med annan

psykoterapi. De placeras vid någon av de slutna avdelningarna under fortsatt

kontakt med läkare för att sedermera, om möjligheter därtill föreligger,

förflyttas till halvöppen eller eventuellt helöppen avdelning. Interner som

under vistelsen på Hall visar allvarligare psykiska sjukdomstecken flyttas

för behandling och miljöbyte till Håga.----De interner, som icke anses

mottagliga för psykiatrisk behandling och ej heller på grund av tillfälliga

symtom är i behov därav, förflyttas i regel från Hall till någon av de övriga

säkerhetsanstalterna i riket. Föreningen föreslår, att anstalten i Karlstad

efter utökning av verkstäderna och förbättring av arbetsmöjligheterna

fortfarande begagnas som säkerhetsanstalt liksom anstalten i Västervik. —

----Anstalten i Kalmar disponeras för vanliga fångar. Norrköpingsanstal
ten

bör ersättas med en nybyggnad (75 å 100 platser) eller om detta ej skulle

visa sig möjligt väsentligt upprustas.

I fråga om behandlingsmetoderna ansluter sig hovrätten för

Nedre Norrland och Sveriges advokatsamfund helt samt riksåklagarämbetet

i allt väsentligt till utredningens förslag. Svenska fångvårdssällskapet förklarar

sig i princip tillstyrka, att vårdarbetet erhåller den av de sakkunniga

givna uppläggningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att man icke bör fästa alltför

stora förhoppningar vid den förbättrade medicinska vården. Det är icke

säkert, att en sådan förbättring av vårdresurserna utgör någon garanti för

avsevärt gynnsammare resultat i resocialiseringsarbetet. Man kan icke bortse

från att det klientel det här gäller i flertalet fall kommer att ha långvarig

anstaltsbehandling bakom sig och, när den nu aktuella vården sätter in,

måste ur behandlingssynpunkt betecknas såsom i betänklig mån ålderstiget.

Fångvårdsstyrelsen anför bl. a., att de sakkunniga synes utgå ifrån, att

så gott som alla de 470 intagna skulle behöva något slag av medicinsk behandling

och att behandlingen skulle pågå under hela anstaltstiden. Så är

det inte. Medicinska vårdåtgärder kan ifrågakomma endast för en del av

fallen, och behandlingsbehovet är intermittent och skiftande. En vanlig företeelse

är för närvarande, att den intagne en eller flera gånger måste överföras

till Håga sjukhus eller annan sinnessjukavdelning för någon lids medicinsk

specialvård. Denna tager i främsta rummet sikte på att undanröja

sinnesoro eller andra förhållanden, som skapar arbetshinder eller eljest försvårar

vistelsen på säkerhetsanstalt. Det bör icke förbises, att i dessa fall

själva förflyttningen från den vanliga anstaltsmiljön till sjukhus har en

viss betydelse för att en förbättring skall komma till stånd. Uppenbarligen

kan man inte påräkna, atl den i utredningen föreslagna storanstalten skall

i sin helhet samtidigt fungera som arbetsanstalt och sjukhus, vilket för övrigt

knappast vore önskvärt, eftersom endast en mindre del av klientelet

samtidigt är i behov av sjukhusvård. Den föreslagna gruppterapien, som för

övrigt befinner sig på experimentstadiet och närmast synes avsedd för ett

mindre avancerat brottslingsklientel, är tydligen även i bästa fall ägnad att

utgöra endast ett relativt ringa bidrag till behandlingen i dess helhet.

3 Iiiluing till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 170.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

Interneringsnämnden anför bl. a., att utredningen synes ha tagit mycket

starka intryck av erfarenheterna från den danska anstalten Herstedvester,

avsedd för behandling av vissa kriminella psykopater, samt av erfarenheterna

från gruppterapi i vissa fängelser i USA. Det bör påpekas, att för den

intensiva behandlingen vid dessa anstalter utväljes därför särskilt ägnade

fall. Det går därför icke att utan vidare överföra erfarenheterna därifrån

på hela det svenska förvaringsklientelet. Vid de s. k. specialavdelningarna

inom sinnessjukvården har man långvarig erfarenhet av ett psykopatklientel,

som i fråga om den personliga utrustningen påminner om förvaringsklientelet.

De hittillsvarande behandlingsresultaten är föga uppmuntrande.

Icke heller beträffande alkoholistvårdens s. k. bottenklientel har man anledning

att vara optimistisk i fråga om behandlingsmöjligheterna. En del av

klientelet torde för övrigt icke vilja underkasta sig den avsedda intensiva

psykiatriska behandlingen och för åtskilliga äldre recidivister torde dylik

behandling få anses meningslös. Personer med redan fixerade sociala beteendemönster

och av en hållningslös eller känslokall psykopatityp måste

anses vara opåverkbara eller loga påverkbara för behandling. Interneringsnämnden

håller dock före att det inom klientelet finns en grupp, där psykoterapi

och gruppterapi kan vara till stor hjälp och kan påverka den sociala

anpassningen. Denna grupp uppgår dock sannolikt till en allenast ringa

del av de vid em viss tidpunkt på säkerhetsanstalt intagna. Även för andra

kategorier av klientelet kan erfordras psykiatrisk specialbehandling. Interneringsnämnden

är givetvis väl medveten om vikten och önskvärdheten att

all den behandling kommer till stånd som är behövlig och möjlig. Men enär

enligt nämndens uppfattning åtminstone den övervägande delen av dem

som nu är intagna på säkerhetsanstalterna endast i mycket ringa mån är

mottaglig för eller i behov av behandling, anser nämnden, att starka betänkligheter

föreligger mot utredningens förslag om att låta hela organisationens

utformande bestämmas av behandlingssynpunkterna. Detta bör i

varje fall icke göras, förrän en mera ingående erfarenhet om behandlingsmöjligheterna

vunnits. En sådan erfarenhet kan erhållas genom att en mindre

grupp av klientelet uttages för intensiv terapi och under lång tid följes

med hänsyn till resultaten. Detta är så mycket mera angeläget som den av

utredningen förordade gruppterapien hittills är så gott som oprövad i vårt

land.

Anstaltsnämnderna vid Hall och Håga anser, att utredningens förslag i vad

det gäller vårdarbetet bygger på en viss övertro på psykiatriens resurser i

fråga om behandlingsmetoder för resocialisering av ett psykopatbetonat

brottslingsklientel. Det kan inte heller anses ådagalagt, att klientelet som

helhet är tillgängligt för respektive i behov av psykiatrisk vård och behandling.

Bland återfallsklientelet, där naturligtvis alla bör underkastas en psykiatrisk

bedömning vid intagningen, finns många med mentala men konstitutionellt

bundna brister, som inte för närvarande står att avhjälpa med

psykiatriska metoder. I dessa fall blir den viktigaste frågan hur man för

framtiden skall kunna ge dessa en sådan miljö- och yrkesplaccring, att man

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

35

i möjligaste mån kan minska risken för fortsatt kriminell aktivitet. Den

uppgiften är den sociala expertisen bäst skickad att lösa.

Anstaltsnämnden vid fängvårdsanstalten i Norrköping framhåller, att

fångvården alltid måste räkna med ett visst bottenskikt, som endast undantagsvis

låter sig påverkas av behandling. Strävandena bör inriktas på

att göra detta bottenskikt så litet som möjligt. Då förslaget lägger verksamheten

på en så gott som rent medicinsk grund, vill det synas som om man

i alltför hög grad bortser från berättigade säkerhetskrav.

Medicinalstyrelsen erinrar till en början om att förvarings- och interneringsklientelet

ur psykiatrisk synpunkt i många avseenden påminner om

det som nu, i huvudsak efter straffriförklaring, är omhändertaget på specialavdelningar

vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Styrelsen fortsätter:

Hur stora svårigheterna i praktiken blir att draga gränsen mellan ett

psykiskt abnormtillstånd, vilket är att jämställa med sinnessjukdom, och

sådana abnormtillstånd, där ett sådant jämställande icke kan anses vara

för handen, framgår i viss mån därav att bland utredningens redovisade

klientel finnes fall, som angives vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Utredningen lägger tyngdpunkten i anstaltsvården på den medicinska

behandlingen, som huvudsakligen skulle utgöras av individuell psykoterapi

och gruppterapi. Sitt ställningstagande synes utredningen därvid väsentligen

bygga på de gynnsamma erfarenheter från en del fångvårdsanstalter

i Amerikas Förenta Stater, som redovisas i betänkandet. Medicinalstyrelsen

vill dock ifrågasätta, om det är möjligt att utan vidare överföra dessa erfarenheter

på hela det svenska förvaringsklientelet såsom utredningen har

gjort.

Den moderna psykiatrien har visserligen relativt goda möjligheter att behandla

psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd, men tyvärr finns det åtskilliga

kroniska psykoser, fixerade neuroser och framför allt abnormtillstånd,

där behandlingsmöjligheterna är synnerligen begränsade. Sjukhusbehandlingen

får i sådana fall huvudsakligen karaktären av ett omhändertagande

för längre eller kortare tid med regelbundet återkommande prövningar

av den sociala anpassningen genom utskrivning eller försöksutskrivning.

Vid sinnessjukvårdens förenämnda specialavdelningar har man nu en relativt

lång erfarenhet av behandlingen av ett psykiskt abnormt klientel. De

hittillsvarande behandlingsresultaten är dock ej i allo uppmuntrande. Möjligheterna

till behandling av alkoholistvårdens s. k. bottenklientel är också

mycket begränsade. Bland förvaringsklientelet finns det dessutom säkerligen

individer, som icke ens vill underkasta sig den avsedda behandlingen.

För många äldre recidivister synes indikationerna för individuell psykoterapi

vara synnerligen begränsade.

Medicinalstyrelsen hälsar ändå med tillfredsställelse, alt frågan om behandlingen

av detta klientel blivit föremål för utredning. Styrelsen håller

nämligen före, alt det trots allt bland klientelet finns en kategori, där individuell

psykoterapi och gruppterapi är indicerade, bland annat genom att

dessa behandlingsmetoder kan tänkas gynnsamt påverka den sociala anpassningen.

Vad ovan anförts talar dock emot att låta hela organisationen bestämmas

av dessa behandlingssynpunkter. Delta bör i varje fall icke ske

förrän en mera ingående erfarenhet av behandlingsmöjligheterna bär vunnits,

vilket är så mycket mer angeläget som gruppterapi i detta sammanhang är

eu hittills i vårt land oprövad metod. Eu sådan erfarenhet kan lämpligen

erhållas genom alt eu mindre grupp av klientelet uttages för intensiv terapi

och under ej alltför kort lid följes med hänsyn till resultaten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Styrelsen vill förorda, att man med avseende å behandlingen tills vidare

begränsar sig till att inrätta en mindre försöksavdelning vid Hall eller Håga.

För att tills vidare göra en sådan begränsning talar bl. a. den omständigheten,

att frågan om interneringsinstitutets slutliga utformning ännu icke är

avgjord. Härtill kommer att inom den psykiatriska sakkunskapen tvekan

råder om man bör tillskapa två organisationer för psykopatklientelets behandling,

nämligen dels det av statsmakterna i princip godkända utbyggandet

av den statliga sinnessjukvården för att bättre kunna omhändertaga

bland andra psykopater av olika slag, dels ock den nu inom fångvårdens

ram föreslagna, som till sitt innehåll i allt väsentligt blir likt ett av de psykopatsjukhus,

som 1947 års psykopatvårdsutredning föreslagit.

Rättspsykiatriska föreningen, som uttalar sin uppskattning av den positiva

inställning utredningen lagt i dagen i fråga om användandet av psykiatrisk

sakkunskap på säkerhetsanstalterna, delar de sakkunnigas uppfattning

att styresmannen vid anstaltskomplexet bör vara läkare. Beträffande

möjligheterna att genom medicinsk behandling förbättra ifrågavarande klientel

anför föreningen:

Emellertid måste man taga i betraktande vad som är möjligt att åstadkomma

med medicinsk behandling av det utpräglat kroniska abnormklientel,

som befolkar säkerhetsanstalterna. I fråga om många kroppsliga sjukdomar

är det som bekant så att om sj ukdomarna avancerar tillräckligt långt,

så att bestämda skador uppstått i olika organ, t. ex. vid lungtuberkulos,

hjärt-, njur- och leversjukdomar, saknas i regel möjligheter att genom medicinska

behandlingsmetoder återge det skadade organet dess normala funktionsförmåga.

Invaliditetstillstånd har med andra ord uppstått, som man

får nöja sig med att vårda men ej kan bota.

Analoga förhållanden föreligger tyvärr vid många av de psykiska abnormtillstånd

som förekommer bland de förvarade och internerade. Många

avancerade kroniska alkoholister har erhållit bestående skador i hjärna och

nervsystem — frånsett många andra organ — och deras beteenderubbningar

måste ses som en följd därav. Andra har blivit så fixerade i abnorma

och asociala levnadsvanor, under inflytande dels av ärftligt betingade

patologiska realctionstendenser dels av långvariga miljöskador i växlande

proportion, att de ej alls eller endast i ringa mån kan påverkas till sin personlighet.

Många av dem råkar emellertid in i perioder av retlighet eller nedstämdhet

och allmän dysfori. Genom miljöbyte, psykoterapi samt lättnader i anstaltsregimen,

även insulin- och elchockbehandling eller lugnande medicin

kan dessa perioder gynnsamt påverkas och kanske kuperas. Men kvar står

den kroniskt förändrade patologiskt agerande individen. Den i betänkandet

framlagda utredningen gör det ej möjligt beräkna hur stor del av klientelet

som tillhör denna grupp av psykiska invalider med mer eller mindre

behandlingsresistenta abnormsymtom och beteenderubbningar. All hittillsvarande

praxis lär att denna grupp är avsevärd. Det må tilläggas, att erfarenheterna

från sinnessjukhusen, särskilt deras fasta paviljonger och specialavdelningar,

av möjligheterna till behandling av liknande typer abnorma

är föga uppmuntrande.---

Utredningen talar i stor utsträckning om behandling och bygger hela sitt

förslag på denna grundval. Men hur denna behandling skall gå till och vad

den skall bestå av därom finnes mycket litet nämnt. Att medelst t. ex. grupp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

terapi, av vilken utredningen hoppas så mycket och som ju givetvis bör tilllämpas

i lämpliga fall, åstadkomma någon egentlig förändring av internernas

konstitutionella benägenhet för asocial livsföring är ej att räkna med i

större omfattning.

En del av internerna, särskilt de yngre samt en del av alkoholmissbrukarna

kan dock med skäl antagas vara tillgängliga för en mer aktivt inriktad

psykiatrisk behandling. Hur stor denna grupp kan vara är endast möjligt

att avgöra genom en i dylikt syfte företagen analys av klientelet och ^provning

av en aktiv behandling.---

Alkoholens dominerande roll som brottsfaktor bland anstaltsklientelet

framhålles i flera olika sammanhang i betänkandet och ställes i blixtbelysning,

icke minst av uppgiften att 80 % av de rättspsykiatriskt undersökta

tidvis eller kroniskt missbrukat sprit. Det är sålunda uppenbart att

den medicinska behandlingen av klientelet i största utsträckning måste inriktas

just mot alkoholmissbruket som kriminogen faktor. Med modern medicinsk

terapi torde det vara möjligt att nå vissa sociala resultat, men förutsättningen

härför är att vården kan individualiseras, varför kräves mindre

behandlingsenheter ungefär såsom föreslagits av 1946 års alkoholistvårdsutredning.

Denna utredning har i sitt betänkande SOU 1948: 23 ---föreslagit

ett specialsjukhus med ett högsta platsantal av 82, fördelade på olika vårdavdelningar

om cirka 17 patienter. Rättspsykiatriska föreningens styrelse

ansluter sig till dessa riktlinjer vid anordnande av medicinsk behandling

av alkoholistklientelet, samtidigt som styrelsen konstaterar, att säkerhetsanstaltsutredningen

nästan helt lämnat öppen frågan om riktlinjer för den

medicinska vården av säkerhetsklientelet.

Förslaget att överflytta ansvaret för an st altsvårdens individuella

utformning från fångvårdsstyrelsen till interneringsnämnden

tillstyrkes av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen och föreningen

Sveriges häradshövdingar.

Interneringsnämnden anser däremot, att det blir mycket svårt, om ens

möjligt, att — frånsett de självskrivna ledamöterna i nämnden, vilka för

övrigt kommer att mycket hindras i sitt väsentliga arbete — uppbringa kompetenta

ledamöter, som kan ägna så mycket tid åt ett arbete, som i varje

fall måste för dem vara en bisyssla. Men även om hinder härför ej skulle

möta måste det starkt ifrågasättas, om nämnden som sådan har någon

kompetens att träffa beslut om den intagnes behandling eller placering. Att

den intagne skall beredas tillfälle att företräda inför nämnden torde icke

giva denna nämnvärt större möjligheter att träffa avgöranden i angivna hänseenden.

Utredningen synes själv vara medveten härom eftersom i betänkandet

anförts, att nämnden i flertalet fall torde överlämna åt överläkaren

att avgöra angånde vårdformen på anstalten. Vad blir då egentligen kvar

av nämndens tilltänkta arbetsuppgifter i detta hänseende? Interneringsnämnden

kan icke anse annat än att det är lämpligast att, så länge den intagne

är på anstalt, det skall vara anstaltsmyndigheterna, som skall vara de beslutande

såvitt avser vård, placering och behandling. Detta är av vikt bland annat

för anstaltsledningens prestige i förhållande till de intagna. Fn helt

annan sak är, att interneringsnämnden är den bestämmande vid utskrivning

på prov eller för öppen vård eller fungerar som högsta tillsynsmyndighet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

i fråga om dem som ej vistas inom anstalt antingen de är utskrivna på

prov eller omhändertagna för öppen vård. Interneringsnämnden avstyrker

alltså förslaget om ökade befogenheter för nämnden med avseende å administrationen

för säkerhetsanstalterna liksom ock beträffande behandlingen

och placeringen av de på anstalt intagna.

Fångvårdsstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av interneringsnämndens

uppgifter i vad gäller behandlingen vara av ringa värde. Nämndens

ledamöter torde knappast få tid att avsätta flera dagar i månaden för

besök på Hall. Även om så vore fallet är det svårt att förstå, att nämnden

skulle kunna lämna något väsentligt bidrag till frågan om behandling och

placering av nyintagna. Den frågan har, innan nämnden sammanträder,

övervägts i samband med den undersökning, som vid intagningen företages

av överläkaren. Såsom eljest brukar vara fallet vid anstalter både inom och

utom kriminalvården bör styresmannen vid säkerhetsanstalten vara den

som i första hand fattar beslut i hithörande frågor.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar uttalar, att därest interneringsnämnden

skall, utöver de frågor som är intimt sammanknutna

med behandlingen, omhänderha en del frågor av mera administrativ karaktär,

erfordras en avsevärt utbyggd organisation av denna nämnd.

Med hänsyn till den föreslagna anstaltens storlek vill Svea hovrätt ifrågasätta

lämpligheten av att å interneringsnämnden lägga ansvaret för planeringen

av vården i de enskilda fallen.

Svenska fångvårdssällskapet kan ej finna, att de sakkunniga förebragt bärande

skäl för att på föreslaget sätt ändra kompetensfördelningen mellan

fångvårdsstyrelsen och interneringsnämnden, och vill därför tills vidare avstyrka

alla förändringar härutinnan.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anser att det

med hänsyn till de stora arbetsuppgifter, som kommer att läggas på nämnden,

kan ifrågasättas, om det är möjligt att ha nämnden sammansatt av

personer, som har ledamotskapet som bisyssla. Skall emellertid nämnden

huvudsakligen ha heltidsanställda tjänstemän, uppkommer frågan, om icke

dess verksamhet helt kan övertagas av fångvårdsstyrelsen.

Vad angår anstaltens byggnadsmässiga utformning erinrar

byggnadsstyrelsen därom, att styrelsen upprättat de preliminära programskisserna

över de föreslagna byggnaderna. Därvid har styrelsen emellertid

icke ingått på någon detalj granskning av de av de sakkunniga till styrelsen

överlämnade lokalprogrammen. Innan en fortsatt bearbetning av den

framlagda principplanen blir verkställd, vilket -styrelsen beräknar erfordra

ca ett år, synes endast den av de sakkunniga innanför den nuvarande muren

föreslagna slutna avdelningen böra komma till utförande, om denna

byggnad anses kunna uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med den redan

befintliga slutna avdelningen.

Riksåklagarämbetet kan icke frigöra sig från den uppfattningen att en

viss större spridning av anstaltsbyggnaderna inom Hallområdet kanske

skulle kunna ske utan att vålla några påtagliga merkostnader eller olägen
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

39

heter ur organisatoriska synpunkter. Det kan också ifrågasättas, om ej vid

en ändrad planlösning i nu skisserad riktning de för de slutna anstaltsavdelningarna

avsedda byggnaderna skulle kunna uppdelas i mindre enheter.

Fångvårdsstyrelsen framhåller att, därest en ny sluten avdelning med 72

platser uppföres inom den nuvarande muren, skulle det fritidsområde som

f. n. disponeras av 66 intagna avses för 138 interner. På det något större område

öster därom, där ytterligare två slutna avdelningar skulle placeras,

skulle under fritid in. m. komma att vistas 144 intagna. Genom dessa och

andra anordningar går vissa väsentliga drag hos den nuvarande anläggningen

förlorade, bland annat ett visst mått av öppenhet och vänlighet, som möter

nykomlingen eller besökaren redan vid entrébyggnaden. Denna uppfördes

i endast en våning för att eliminera något av anstaltsprägeln. Den nya

entrébyggnaden till de slutna avdelningarna torde, såvitt av skisserna framgår,

blir en stor byggnad. Till denna skall administrationslokalerna förläggas

och därjämte mottagnings- och sjukavdelning samt fast avdelning. Då

fasta avdelningen är avsedd för uppenbart vådliga och eljest svårbehandlade,

synes det olämpligt att lägga den inom administrationsbyggnaden, i omedelbar

närhet av avdelningarna för nykomlingar och sjuka. Den isolering,

som av säkerhetsskäl blir påkallad inom fasta avdelningen, torde icke kunna

uppehållas i en byggnad, där många människor går in och ut. Om promenadgården

för de på fasta avdelningen intagna skulle vara förlagd till området

mellan flyglarna, kan det icke förhindras att dessa intagna under utevistelse

kan iakttagas av besökande och av dem som vistas på sjukavdelningen

eller observationsavdelningen. Stängsel eller mur måste omge promenadgården

åt öster; någon antydan härom finnes icke på skissen. Enligt styrelsens

mening bör en fast avdelning läggas för sig, skild från både administrationsbyggnaden

och andra förläggningsbyggnader. I fråga om observationsavdelningen

torde det icke vara tillräckligt med fem platser. Ett antal

av tio platser synes bättre svara mot behovet.

Rivning av det nuvarande kapellet, beläget inom det slutna anstaltsområdet,

anses av de sakkunniga ofrånkomlig »av bevaknings- och byggnadstekniska

skäl». Med byggnadstekniska skäl åsyftas antagligen det förhållandet,

att den föreslagna kulverten enligt skissen skulle gå fram under kapellet,

varigenom måhända vissa förstärkningsarbeten bleve erforderliga. Denna

olägenhet torde väl utan större fördyringar kunna elimineras genom att ge

kulverten en något annan sträckning. Att kapellet skulle vålla bevakningssvårigheter

som icke kan undanröjas är svårförståeligt.

Anstaltsncimnden vid fängvårdsanstaltcn i Kalmar finner den föreslagna

placeringen av 120 vårdplatser på öppen avdelning i de slutna och fasta avdelningarnas

omedelbara närhet betänklig. Den fasta avdelningen har otillräckligt

antal platser och är felplacerad. Den bör icke ligga i huvudan,staltens

omedelbara närhet och framför allt icke utanför det muromgärdade

området.

Medicinalstyrelsen kan icke finna det lyckligt, att den fasta paviljongen,

avsedd för ett 40-tal farliga intagna, sammanbygges med administrations
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

byggnaden samt mottagnings- och sjukavdelningen och därför kommer att

ligga omedelbart vid entrén. Hur detta opålitliga klientels vistelse i fria luften

skall ordnas, framgår i varje fall ej av planskissen. Att förlägga en promenadgård

mellan husets båda flyglar kan knappast anses lämpligt, och

en transport av hithörande klientel genom kulvert till ett avgränsat utrymme

inom murarna är knappast praktiskt genomförbart. Den planerade avdelningen

för kroppsligt sjuka om 25 platser torde vara av erforderlig storlek,

men styrelsen måste starkt draga i tvivelsmål, huruvida 5 platser för

mottagningsfall kan komma att svara mot behovet, så ojämn som intagningen

kan beräknas bli.

Socialstyrelsen vill ifrågasätta, om icke de cirka 280 platser på slutna avdelningar

som förlagts på var sin sida om ett industri- och fritidsområde i

stället kan uppdelas på förslagsvis två fristående avdelningar — med vardera

flera paviljonger — på några kilometers avstånd från varandra och huvudanstalten.

Såväl Hallområdets storlek som den nuvarande bebyggelsen

synes medge en sådan lösning. Härigenom skulle otvivelaktigt en del av storanstaltens

nackdelar kunna undvikas.

Svenska fångvårdssällskapet håller före att bland anstaltspraktikerna icke

torde råda någon tvekan därom, att avsevärda fördelar vore att vinna ur behandlingssynpunkt,

därest den föreslagna slutna paviljongen i två våningar

med tillhopa 72 platser kunde »klyvas» och de två hälfterna skjutas något

från varandra men vara förenade genom kulvert. När det gäller utbyggnaden

av Hall, borde alla ansträngningar inriktas på att i möjligaste mån undvika

en stel, institutionell prägel. I stället för mäktiga byggnadskomplex i linjerak

formering kunde uppföras mindre förläggningsbyggnader, för de öppna

platserna delvis av stugtyp, utplacerade på lämpligt sätt i öppenområdet

mellan Hall och Håga.

I fråga om personalbostäder erinrar fångvårdsstyrelsen om att

man, när Hallanstalten planlades i slutet av 1930-talet, räknade med att åtskilliga

befattningshavare skulle få bostäder i öppna marknaden, framför

allt i Södertälje och östertälje. Dessa beräkningar visade sig icke hållbara.

Tjänstebostäder har därför måst uppföras vid både Hall och Håga i större

omfattning än vad som ursprungligen avsågs, men alltjämt saknar många

befattningshavare vid dessa anstalter lämpliga bostäder. Att kommunerna

skulle kunna lämna garantier att lösa bostadsfrågan för dessa statliga

tjänstemän är väl icke att räkna med, så länge bostadsbrist råder. Enligt

styrelsens mening måste bostadsfrågan för personalen lösas i huvudsak

genom att tjänstebostäder uppföres. Även socialstyrelsen finner de sakkunnigas

väg osäker och förordar i likhet med fångvårdsstyrelsen, att staten i

egen regi svarar för att ett erforderligt antal tjänstebostäder kommer till

stånd.

Sveriges fångvårdsmannaförbund understryker angelägenheten av, att

med nuvarande läge på bostadsmarknaden tjänstemännen kan erhålla behövliga

bostäder. Förbundet anser det därför nödvändigt, att de vägar som

anvisats i förslaget för anskaffande av bostäder blir föremål för särskild

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

prövning och att förbundet hålles ä jour med de åtgöranden som i anledning

därav vidtages.

Utredningens förslag angående personalbehovet har föranlett vissa

uttalanden. Fångvårdsstyrelsen anser, att anstalten icke lär kunna undvara

deltidsanställda läkare för röntgen och inre medicin. För uppgiften såsom

verksläkare torde böra anlitas utomstående läkare. Ett större antal sjukskötersketjänster

bör inrättas för att få till stånd en förstärkning av det

kvinnliga inslaget bland befattningshavarna. Utredningens förslag innebär

en påfallande undervärdering av personalbehovet i denna del. För ledningen

av Hallanstaltens arbetsdrift föreslår styrelsen att, förutom de av utredningen

upptagna tjänsterna, en arbetsassistenttjänst i lönegrad 23 och

två kanslibiträdestjänster i lönegrad 11 inrättas. Arbetsassistenten skulle

svara för den tekniska ledningen av arbetsdriften, ett av kanslibiträdena i

första hand för fakturering och premieuträkning, det andra kanslibiträdet

för registrering och driftbokföring. Vid genomförande av den angivna personalorganisationen

kan en biträdestjänst i lönegrad 6 8 på kamrerarkon
toret

utgå. För den industriella driften har föreslagits 26 tjänster och för

jordbruk, trädgård och skogsdrift 10, eller sammanlagt 36 tjänster. I jämförelse

med arbetsledarantalet inom den nuvarande anstaltsorganisationen

för förvarings- och interneringsklientel, som utgör 49, innebär förslaget

en reducering med icke mindre än 13 tjänster eller drygt 25 procent. Enligt

styrelsens mening har utredningen gått för långt vid sin reducering av antalet

arbetsledartjänster. Styrelsen föreslår en utökning till 41 tjänster. I och

för jämförelse med antalet tjänster inom den nuvarande organisationen bör

siffran ökas med 3 tjänster (en lantbruksinspektor och 2 arbetsledare för

yttre handräckning) till 44. Styrelsens förslag innebär således en reducering

i förhållande till nuläget med 5 tjänster. Det är att märka, att platsantalet

vid de nuvarande anstalterna endast är 433, d. v. s. 37 platser lägre än den

föreslagna Hallanstaltens.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping anser ofrånkomligt,

att storanstaltens chef skall vara fångvårdsman och läkarna hans sakkunniga

rådgivare.

Medicinalstyrelsen ställer sig tvivlande till huruvida de föreslagna behandlingsteamen

kan prestera en medicinsk vård, som kan förväntas giva resultat,

i synnerhet då på detsamma även skall falla tillsynen av provutskrivna och

kontrollen av den öppna vården. Läkarorganisationen är underdimensionerad.

Socialstyrelsen finner den tämligen summariska redogörelsen för personalens

uppgifter göra det svårt att bedöma personalbehovet. En assistentbefattning

för eleklroencephalografi kan icke motivera heltidsanställning.

Antalet läkare, psykologer och kuratorer i förhållande till det beräknade antalet

intagna synes väl avvägt.

Det synes statskontoret tveksamt, om tillräckliga skäl föreligger att vid sidan

av läkarbefattningarna inrätta särskilda psykologtjänster. I allt fall

torde icke mer än en dvlik befattningshavare till en början böra anställas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Vidare synes tillräckliga skäl icke ha anförts för att — utöver uppsyningsmännen

— särskild överuppsyningsman i 20 lönegraden skulle erfordras för

tillsynsuppgifter. Statskontoret avstyrker följaktligen inrättandet av befattning

av sistnämnda slag, vartill för övrigt motsvarighet för närvarande

saknas inom fångvården.

Svenska fangvardssällskapet anser i likhet med fångvårdsstyrelsen, att

den föreslagna arbetsledarpersonalen är otillräcklig. En utökning är ofrånkomlig

och överslagsberäkningar har givit vid handen, att ytterligare 8

tjänster torde erfordras. Sällskapet motsätter sig i likhet med anstaltsnämnden

i Norrköping, att överläkaren fungerar som styresman.

Enligt Sveriges fångvårdsmannaförbund synes såväl tillsyns- som arbetsledarpersonalen

vara i hög grad minimiberäknad och någon reserv för oförutsedda

händelser, vilka på en anstalt av denna typ och storleksordning

måste förutsättas, finns icke att tillgå. Det är därför nödvändigt att viss

förstärkning av denna personal kommer till stånd.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten finner det anmärkningsvärt,

att i de sakkunnigas förslag behandlingspersonalen genomgående

blivit synnerligen väl tillgodosedd med tjänster, under det att antalet

tjänster för administrativ personal blivit alltför sparsamt beräknat. Detta

gäller såväl den högre administrativa personalen som tillsyns- och arbetsledarpersonalen.

För administrationen finnes exempelvis endast en enda

assistent, som enligt förslaget skall handha fritidsverksamheten. Hur skall

en enda man — låt vara med ett biträde i 6—8 lönegraderna — kunna ordna

denna angelägenhet, vilken strafflagberedningen i sina betänkanden

framhållit som särskilt viktig?

Svenska psgkiatriska föreningen anser tanken, att det ifrågavarande synnerligen

svårskötta och tidskrävande klientelet omfattande 470 personer

skulle sortera endast under en överläkare, vara absurd. Ej heller kan föreningen

finna att antalet underordnade läkare är tillfyllest. Föreningen hänvisar

till att psykopatvårdsutredningen i betänkandet angående psykopatvård

m. m. (SOU 1952: 46) vid psykopatsjukhus för manligt klientel med

125 vårdplatser föreslagit tre läkare.

Svea hovrätt, fångvårdsstgrelsen, interneringsnämnden, anstaltsnämnderna

vid fangvårdsanstalterna i Norrköping och Kalmar samt föreningen

direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ifrågasätter möjligheterna att

vid nu rådande brist på psykiatrer till anstalten kunna knyta det föreslagna

antalet läkare. Socialstyrelsen anser, att svårigheterna att förvärva erforderligt

antal läkare icke får medföra att man ger avkall på behovet av läkare,

tjänsterna bör i stället göras så lockande som möjligt.

Förslaget angående utredning om lämpligheten att med överläkartjänsten

förena en medicinsk professur för kriminologisk behandlingsforskning tillstyrkas

av Svenska fångvårds sällskapet, som dock motsätter sig att denna

befattningshavare fungerar som styresman. Riksåklagarämbetet anser initiativet

i frågan vara förtjänt av att noggrant uppmärksammas. Universitetskanslersämbetet,

fångvårdsstyrelsen, statskontoret och svenska psyki
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

atriska föreningen däremot avstyrker förslaget och svenska psykiatriska föreningen

anser att med sådan utredning bör anstå tills vidare.

Fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden och rättspsykiatriska föreningen

motsätter sig att interneringsnämndens nuvarande kanslipersonal indrages.

. ,

Vad angår befattningshavarnas lönestallning och

tjänstebenämningar uttalar statskontoret, att för psykologen torde

en placering i högre lönegrad än 29:e icke böra ifrågakomma. De goromål,

som skulle ankomma på assistenten för elektroencephalografi, fullgores

vid sinnessjukhusen, enligt vad statskontoret under hand inhämtat, av

personal i 12, 14 eller 16 lönegraderna. Ämbetsverket anser, att sagda assistent

bör erhålla en mot översköterska svarande löneställning och således

placeras i 14 lönegraden. Till sistnämnda lönegrad torde även laboratorieassistenten

böra hänföras. Frågan om löneställningen for maskinist och reparatör

lär närmast få bedömas av byggnadsstyrelsen. Ämbetsverket förutsätter,

att i den mån tjänstebenämningarna icke överensstämmer med dem

som hittills tillämpats inom fångvården, en anpassning harutinnan kom
-

mer till stånd.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att utredningen i fråga om arbetsledarpersonalen

synes ha utgått från den nu gällande lönegradsserien. Styrelsen

däremot förordar viss annan inplacering i lönegrad. Sålunda föreslås bl. a.

samma löneskala för såväl jordbruksdriftens som verkstadsdriftens personal.

De båda arbetsledareänsterna för yttre handräckningsarbete bör hänföras

till ekonomiper sonal gruppen och under benämningen hantverksföreståndare

placeras i 13 lönegraden, d. v. s. samma lönegrad som motsvarande

tjänster vid statens sinnessjukhus. Den av utredningen föreslagna lonegradsplaceringen

för uppsyningsmannatjänsterna finner styrelsen väl avvägd

med hänsyn till vikten av att för dessa betydelsefulla tjänster erhalla

för uppgiften skickade personer. Maskinanläggningen å Håga, som står

under tillsyn av maskinmästaren å Hall, skötes av två eldare i Ce 11. Den

tid, som Hallpersonalen kan ägna åt Hågaanläggningen är så knapp, att

styrelsen finner det nödvändigt, att en av eldartjänsterna med förmansställning

uppflyttas till reparatör i Ce 12.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna personalens lönegradsplacering

ej helt synes överensstämma med vad som nu gäller för den statliga

sinnessjukvården. Styrelsen har dessutom bemärkt, att förste psykolog och

psykolog placerats i 31 respektive 29 lönegraden, medan i psykopatvårdsbetänkandet

(SOU 1952: 46) psykolog placerats i Ce 25. I samma betänkande

hade vidare assistent för elektroencephalografi föreslagits placerad i Ca 14,

medan sådan befattningshavare enligt föreliggande förslag upptagits i 21

lönegraden. Som allmän riktlinje för personalens lönegradsplacering synes

böra gälla, att likformighet mellan motsvarande tjänster inom fångvården

och den statliga sinnessjukvården eftersträvas.

Socialstyrelsen framhåller i fråga om förslaget att inrätta två kuratorstjänster

i 19 och sex i 17 lönegraden, att det enligt styrelsens erfarenhet tor
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

de bli mycket svårt att med ifrågavarande lönegradsplaceringar förvärva

lämplig personal. Styrelsen förordar, att kuratorerna i stället placeras i 23

resp. 21 lönegraden.

Svensk kurators förening förmenar, att kuratorstjänsterna, bl. a. för att

undvika konkurrens från skyddsassistenttjänsterna, i varje fall bör placeras

i paritet med dessa och förstekuratorstjänsterna något högre. Föreningen

föreslår i likhet med socialstyrelsen, att tjänsterna vid Hall placeras i 21

resp. 23 lönegraden.

Svenska fångvårdssällskapet erinrar därom, att utredningen i fråga om

jordbrukets arbetsledare föreslagit lägre löneställning än för arbetsledarna

inom verkstadsdriften. Då det synes angeläget att på de båda arbetsledargrupperna

kunna ställa likartade krav i fråga om utbildning och lämplighet,

vill sällskapet tillstyrka jämbördig löneställning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vill som sin allmänna uppfattning

uttala, att de föreslagna lönegradsplaceringarna åtminstone i vissa fall synes

val låga. Sålunda är enligt föreningens mening den för styresmannen

och överläkaren föreslagna lönegraden, Ca 37, med hänsyn till de mycket

stora fordringar som måste ställas på honom alltför låg, för att befattningen

skall kunna locka tillräckligt kvalificerade läkare.

Vad beträffar arbetsdriften vid anstalten uttalar fångvårdsstyrelsen,

att forslaget synes i huvudsak vara baserat på resultatet av den i betänkandet

redovisade klientelundersökningen. Denna undersökning synes emellertid

icke ha företagits på sådant sätt, att den givit erforderliga upplysningar

rörande klientelets beskaffenhet i arbetshänseende. För att kunna

tillmätas värde måste nämligen upplysningar av detta slag vara grundade

på objektiva normer, som framkommit som resultat såväl av erfarenheterna

från olika grenar av näringslivet som ock av den arbetspsykologiska forskningen.

Styrelsen förordar en ytterligare undersökning i detta avseende och

är beredd att medverka därvid. Styrelsen finner vidare det anmärkningsvärt

att utredningen icke i något avseende berört frågan om yrkesutbildning och

omskolning av klientelet. Vid Hall har t. ex. under årens lopp en viss, icke

alldeles obetydlig omskolning till tvätteriyrket försiggått. När denna verksamhet

kunnat bedrivas med viss framgång trots knappa resurser, borde det

ligga inom det möjligas gräns att nå resultat även inom andra yrkesgrenar.

Den av utredningen föreslagna proportionen av antalet arbetsplatser inom

de olika arbetsgrenarna är enligt styrelsens mening i vissa fall olämplig. Styrelsen

framlägger därför vissa ändringsförslag.

Även svenska fångvårdssällskapet finner det vara ägnat att väcka förvåning,

att utredningen icke alls gått in på frågan rörande omskolning och yrkesutbildning.

Sannolikt har väl åldersfördelningen ansetts lägga hinder i

vagen för en sådan verksamhet, men enligt sällskapets åsikt är åldersfördelningen

icke alls så ofördelaktig, att man bör utesluta tanken på omskolning.

De långa strafftiderna talar också för en sådan verksamhet. Vidare vill sällskapet

understryka behovet av arbetsterapi, som torde böra ges större omfattning

än vad utredningen tänkt sig.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

45

Socialstyrelsen anser visserligen de sakkunnigas önskemål, att arbetsdriften

bör organiseras rationellt och medge en högvärdig produktion eftersträvansvärt

men vill för sin del framhålla, att den till resocialisering syftande

behandlingen måste komma i första rummet och att således produktionsintresset

måste vika för behandlingen, i den mån de båda intressena är oförenliga.

Statskontoret anser, att icke oväsentliga kostnadsbesparingar bör kunna

ernås genom en minskning av antalet yrkesgrenar inom arbetsdriften.

Frågan om öppenvårdens utformning har föranlett vissa uttalanden.

Enligt riksåklagarämbetets mening utmärkes utredningens förslag

av en ändamålsenlig planläggning och måste betecknas som ett synnerligen

värdefullt moment i en reformerad vårdform.

Medicinalstyrelsen finner förslaget om inrättande av inackorderingshem

välbetänkt. Det klientel, varom här är fråga, är i hög grad i behov av den

tillsyn och omvårdnad under övergången till frihet, som sådana hem bör

kunna giva. Till möjligheterna att anordna familjevård för hithörande klientel

måste styrelsen däremot ställa sig tvivlande. Erfarenheterna från den

statliga sinnessjukvårdens försök att i familjevård placera straffriförklarade

psykopater — ett klientel, som i mycket är att jämställa med den föreslagna

anstaltens — har varit föga uppmuntrande. Styrelsen håller därför före, att

det ej ens med den avsevärda ersättning till vårdgivaren som förslaget räknar

med — högst två tredjedelar av dagskostnaden vid anstalten — kommer

att lyckas att utbygga en bestående familjevård.

Socialstyrelsen finner det tillfredsställande att — även om förutsättningarna

för familjevård av ifrågavarande klientel icke torde vara särskilt gynnsamma

— de sakkunniga öppnat möjligheter att pröva denna vårdform.

Centraliseringen medför emellertid härvidlag särskilda svårigheter. Till en

början, då verksamheten befinner sig på försöksstadiet är det lämpligast

att icke binda den med detaljerade bestämmelser. Interneringsnämnden, behandlingsteamet

och skyddskonsulenten bör sålunda erhålla relativt fria

händer att söka sig fram till en lämplig form för sådan vård. Enligt betänkandet

har man avsett att göra ett försök med öppen vård i ett inackorderingshem

med 10 platser. Hemmets föreståndare skall vara heltidsanställd.

Med hänsyn till önskemålet att internernas arbetskraft i största möjliga utsträckning

tages i anspråk utom hemmet synes även en heltidsanställd husmor

jämte biträde böra anställas vid hemmet. Antalet platser bör i så fall

kunna ökas till 15.

Förslaget att upprätta inackorderingshem vill Svenska fängvårdssällskapct

kraftigt tillstyrka. Av särskild betydelse kunde sådana hem bli för intagna,

som på grund av framskriden ålder eller sjuklighet erbjuder svårigheter att

direkt från anstalten inlemma i samhället. Enligt sällskapets mening borde

övervägas att vid något inackorderingshem driva lämplig småindustri eller

terapiarbete. Detta kunde vara värdefullt inte bara för nyss nämnda typfall

utan också i tider av vikande konjunkturer, då det kan bli svårt att direkt

från anstalten utplacera intagna i civilt arbete. Mot förslaget att försöksvis

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

pröva familjevård har sällskapet icke något att erinra. Med de svåra anpassningshinder

detta klientel ofta företer, torde det dock bli tämligen få fall,

som kan lämpa sig för en dylik vårdform.

Sveriges advokatsamfund uttalar, att den föreslagna familjevården synes

vara ett lyckligt grepp. Emellertid vill samfundet förorda, att internen får

uppbära hela sin arbetsförtjänst och med den betala sedvanlig och skälig

inackorderingsavgift hos familjevårdaren. Därutöver bör statsverket lämna

familjevårdaren ersättning för de extra kostnader och de extra besvär denne

har genom att omhändertaga en intern. Det är mycket vanskligt om det allmänna

försöker omhändertaga en del av den arbetsförtjänst som förvärvats

i fria marknaden, ty detta skapar olust för arbetet och säkerligen klagomål

över den valuta familjevårdaren kan lämna för den av statsverket med vederbörandes

egna medel utbetalade ersättningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker, att ett villkor för att familjevården

skall få det värde som åsyftas är att densamma icke anordnas

så att den avskär internen från anstaltens tillsyn och behandling. De utvalda

hemmen måste därför vara belägna inom sådant avstånd från anstalten att

bekväm förbindelse mellan internen och hans behandlingsteam liksom med

anstaltens skyddskonsulent kan upprätthållas. Även kan framhållas betydelsen

av att transporter mellan hemmen och anstalten icke stälier sig alltför

kostsamma. Mot bakgrunden härav ter sig möjligheterna att förverkliga

utredningens tanke att skapa ett så stort antal som 50 platser i familjevård

skäligen små.

Fångvårdsstgrelsen anser det ovisst, om familjevården kan anses användbar

för det klientel, varom här är fråga. Erfarenheterna av denna behandlingsmetod

torde vara rätt nedslående inom sinnessjukvården, där man använt

familjevård beträffande psykopater som straffriförklarats. I varje fall

bör familjevård tillämpas endast med stor varsamhet och under noggrann

kontroll. Placeringen bör icke vara detalj reglerad och arbetsgivaren icke tillerkännas

så långt gående befogenheter som enligt förslaget. Behandlingsmetoden

bör anordnas såsom en direkt uppmjukning av anstaltsvården, lämpligen

i form av permission, och således utan sådant beslut om provutskrivning

(i öppen vård), som i regel ifrågakommer först efter minsta tidens utgång.

Efter provutskrivning kan däremot i särskilda fall (t. ex. för underutvecklade)

ifrågakomma helinackordering i enskilt hem, eventuellt hos arbetsgivare,

som under en övergångstid erhåller viss ersättning för att möjliggöra

att den dömde trots nedsatt arbetsförmåga får vanlig lön. Eu synnerligen

viktig uppgift vid de dömdas anpassning i vanligt arbete har frigången,

d. v. s. arbete hos arbetsgivare utom anstalten. Detta institut, som helt utelämnats

i förslaget, synes böra prövas i vidgad utsträckning. Enskild tillsynsman

bör förordnas även för de dömda som — efter permission eller

provutskrivning — har placerats i enskilt hem eller på inackorderingshem.

Det bör beaktas, att många provutskrivna är bosatta i trakter, belägna långt

från anstalten. I sådana fall bör det ej ifrågakomma att anlita befattnings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

havare vid anstalten som enskilda tillsynsman. I fråga om den av utredningen

föreslagne, till Hall knutne skyddskonsulenten anför styrelsen:

Behovet av förbättrad eftervård för provutskrivna förvarade och internerade

har i olika sammanhang understrukits av fångvårdsstyrelsen; styrelsen

hänvisar bland annat till de förslag om utvidgad skyddskonsulentorganisation

som styrelsen framlagt i sina anslagsäskanden för budgetåren

1953/54 och 1954/55. Utredningen, som jämväl konstaterat det framträdande

reformbehovet i detta avseende, har emellertid icke lyckats åstadkomma

någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande lösning. Vad som enligt styrelsens

mening erfordras i första hand är en väsentlig förstärkning av skyddskonsulentorganisationen.

Härvid synes det vara lämpligt att för storstädernas

del åt särskilda befattningshavare inom konsulentorganisationen uppdraga

att i huvudsak omhänderha arbetsuppgifterna beträffande förvaringsklientelet.

Dessa befattningshavare skulle bland annat under regelbundna

besök på anstalterna bistå anstaltsmyndigheterna med planläggningen av

eftervårdande åtgärder.

Beträffande de sakkunnigas förslag vill styrelsen framhålla såsom särskilt

anmärkningsvärt, att skyddskonsulenten, vars arbetsuppgifter för närvarande

på ett speciellt sätt är begränsade till en personligt inriktad vård

och rådgivning, i vad det gäller den å Hallanstalten stationerade skyddskonsulenten

förvandlats till ett organ med rent administrativa uppgifter, företrädesvis

av ekonomisk art.

Utredningens förslag innebär, att man beträffande förvarade och internerade

skulle avstå från att vidare taga i anspråk den nuvarande organisationen

med ute i samhället placerade skyddskonsulenter, gemensamma för

villkorligt dömda samt villkorligt frigivna och provutskrivna. Det är synnerligen

anmärkningsvärt att detta sker just vid en tidpunkt, då man flerstädes

i utlandet (t. ex. i England och i viss utsträckning i Kalifornien) funnit

sig i vidgad omfattning böra övergå till det svenska systemet.

Enligt interneringsnämnden synes utredningens förslag i fråga om öppem

vården icke kunna genomföras, förrän strafflagberedningens förslag till

internering med vård i och utom anstalt upphöjts till lag. Med hänsyn härtill

anser sig interneringsnämnden icke nu kunna taga ställning till vad utredningen

föreslagit i vidare mån än att nämnden kan uttrycka sin sympati

för förslagen, i den mån säkerhets- och skyddssynpunkterna icke eftersättes.

Nämnden vill framhålla, att även med nu gällande lagstiftning behov av

inackorderingshem för en del på prov utskrivna föreligger samt att det

vore önskvärt att redan nu något dylikt hem inrättades.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping hyser allvarliga

tvivel rörande möjligheten att anordna familjevård under former, som är

godtagbara, men vill inte direkt avstyrka att försök göres. Vidkommande inackorderingshemmen,

ifrågasätter nämnden emellertid, om ens försök bör

förekomma. Däremot måste med stor tillfredsställelse hälsas övriga försök

att effektivisera kriminalvården i frihet; nämnden syftar här på de på prov

utskrivna. Inrättande av befattning som skyddskonsulent för dessa provutskrivna

är eu värdefull förbättring, och även i övrigt bör ekonomiska uppoffringar

inte sparas för en effektivisering av all kriminalvård i frihet.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar anser i likhet med utredningen,

att en betydligt förbättrad eftervård bör eftersträvas. Huru
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

vida denna bör ske i form av inackorderingshem eller familjevård anser sig

nämnden icke närmare vilja uttala sig om men vill erinra om svårigheterna

att erhålla lämplig familjevård. Redan nu råder en skriande brist på

övervakare. Att erhålla lämpliga tillsynsinän har visat sig vara svårt. Hur

mycket svårare blir det då icke att erhålla lämplig person som i sin familj

kan åtaga sig en eftervård av just det klientel, varom nu är fråga. Det har

visat sig förenat med stora problem att under nuvarande förhållanden kunna

förmå de provutskrivna att kvarbliva på den ort, till vilken provutskrivningen

ägt rum, och att behålla anskaffat arbete. Det är här icke fråga om

relativt påverkbara ungdomar utan om svårt socialt och kriminellt belastade

personer. Risken för misskötsamhet i form av stölder och andra brott

mot »familjevårdaren» torde bli stor. Klientelets obenägenhet att ställa sig

givna föreskrifter till efterrättelse kommer härvidlag att tydligt markeras.

Mot detta kan anföras att avsikten med den föreslagna behandlingen är

bl. a. att söka få den intagne mera anpassningsbar. Nämnden vill dock i detta

avseende uttala sin reservation, då möjligheterna på vetenskapens nuvarande

stadium ter sig mycket begränsade. Däremot delar nämnden helt utredningens

förslag om inrättandet av särskilda tjänster för eftervården.

Ävenså finner nämnden förslaget om en större smidighet när det gäller bl. a.

återtagning till anstalt vara välbetänkt.

Statskontoret anser, att den eftersträvade effektiviseringen av den öppna

vården bör kunna komma till stånd inom vårdsystemets nuvarande ram,

d. v. s. med enskild övervakning. Någon utbyggnad av denna vårdverksamhet

med nya former, såsom familjevård och vård å inackorderingshem, bör

därför enligt ämbetsverkets mening icke nu genomföras. Särskild personal

(skyddskonsulent, uppsyningsman) för sistnämnda vårdformer skulle då

icke heller bliva erforderlig.

I fråga om kostnaderna för anstalten anför statskontoret, att anläggnings-

och utrustningskostnaderna för de 356 nytillkommande vårdplatserna

skulle uppgå till ett så betydande belopp som 50 000 kronor per plats.

Någon uppskattning av anstaltens driftkostnader har icke gjorts i vidare

mån än att de årliga utgifterna för personalen beräknats till omkring 2,2

miljoner kronor. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden lär man

emellertid få räkna med att, därest hänsyn tages till förräntning och avskrivning

av det investerade kapitalet samt utgifterna för personalens pensionering,

vårdkostnaderna vid den utbyggda anstalten icke kommer att

understiga 40 kronor per intagen och dag. Enligt ämbetsverkets mening bör

förslaget överarbetas i syfte att nedbringa kostnaderna.

Byggnadsstyrelsen däremot finner, med hänsyn till de givna förutsättningarna,

den beräknade övers!agskostnaden — ca 50 000 kronor — per vårdplats

efter jämförelse med motsvarande kostnader inom andra vårdområden

kunna godtagas.

Interneringsnämnden ställer sig mycket tvivlande till uppgiften om att

den årliga besparingen torde komma att uppgå till minst 200 000 kronor. I

detta belopp ligger exempelvis kostnaderna för nämndens kansli. Att nämn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

49

dens utökning och täta sammanträden på Hall ovivelaktigt kommer att draga

med sig ökade kostnader för nämnden synes utredningen icke ha tagit någon

hänsyn till.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar anser det svårt att avgöra,

huruvida utredningens kalkyler i fråga om den årliga besparingen

kommer att hålla. Erfarenheten ger anledning misstänka att så icke blir

fallet.

I särskild skrivelse den 5 mars 1954 har fångvårdsstyrelsen hemställt dels

om åtgärder i syfte att till styrelsens förfogande ställa ett belopp av 346 000

kronor för anskaffning, montering och transport av baracker in. m. för en

provisorisk utbyggnad av anstalten på Hall, dels ock om bemyndigande att

anställa viss i anslutning härtill erforderlig ytterligare personal.

Departementschefen.

Brottslingar, vilkas psykiska konstitution avviker från det normala, ehuru

ej i sådan grad att de kan straffriförklaras, kan under vissa förutsättningar

dömas till förvaring i säkerhetsanstalt. I förutsättningarna ingår, att

den dömde på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig

eller föga mottaglig för straff, att han får anses som vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom och att brottet är så grovt att därå

enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete

eller fängelse. Det som skiljer förvaringen från straffarbete eller fängelse

ur behandlingsmässig synpunkt är, att förvaring i princip är en tidsobestämd

reaktionsforin, under det att straffarbete och fängelse av domstolen

bestämmes till viss tid. Förvaring gäller dock alltid en av domstolen angiven

minsta tid.

Vid sidan om förvaring finnes även en annan lidsobestämd påföljd, nämligen

internering i säkerhetsanstalt. Förutsättning härför är att den dömde

tidigare undergått straffarbete eller förvaring i minst fyra år. Internering

har icke, såsom förvaring, avsetts endast för personer med abnorm sinnesbeskaffenhet.

Denna skillnad har dock i praktiken knappast någon betydelse,

och därför har också internering blivit en alltmer ovanlig påföljd. Flertalet

som skulle kunna komma i fråga till internering erhåller i stället förvaring.

Lagstiftningen om förvaring och internering, som tillkom år 1927 men

som fått sitt nuvarande innehåll genom ändringar vidtagna åren 1937 och

1945, bäres upp av det behov som föreligger för samhället att skydda sig

mot farliga brottslingar och samhällsbesvärliga återfallsförbrytare. En särskild

nämnd, interneringsnämnden, beslutar angående utskrivning av förvarade

och internerade. Nämnden måste också höras, innan domstol får

döma till förvaring eller internering. Domstolen är dock inte hunden av

nämndens inställning i frågan.

Antalet till förvaring dömda har från och med år 1947 uppgått till i genomsnitt

ca 100 fall om året. Beläggningen av förvarade vid fångvårdsanstal
4

liihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 170.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

terna uppgick den 1 januari 1954 till 446 män och 4 kvinnor. Interneringsfallen

har däremot praktiskt taget försvunnit. Sedan 1948 har ingen nydömts,

och beläggningen utgjorde den 1 januari 1954 endast 4 män. De

kvinnliga förvarade vistas på kvinnoanstalten i Växjö. De manliga förvarade

och internerade vårdas på ett flertal fångvårdsanstalter, nämligen anstalten

Hall, direkt byggd för klientelet och försedd med såväl slutna som öppna

avdelningar, anstalterna i Norrköping, Karlstad, Kalmar och Västervik samt

kolonierna Sjöboda, Orretorp och Ollestad. Antalet platser på dessa anstalter

uppgår till sammanlagt 433. Av dessa platser måste emellertid vissa beläggas

med häktade och vanligt fångklientel. Till följd härav måste ett antal

förvarade i väntan på plats omhändertagas vid andra fångvårdsanstalter.

De flesta av dessa exspektanter förvaras på Långholmen. På Hågaanstalten

vistas ett mindre antal förvarade som behöver psykiatrisk vård.

Enligt den plan för fångvårdens omdaning på längre sikt, den s. k. långtidsplanen,

som framlades för 1950 års riksdag och i huvudsak vann dess

godkännande (jfr prop. nr 131/1950), skulle i en första etapp behandlas de

anstaltsorganisatoriska frågorna för det ungdomliga kriminalpolitiska klientelet.

Därefter skulle i en andra etapp följa anstaltsanordningarna för fångvårdens

abnormklientel, i främsta rummet de förvarade, och i en tredje

etapp anstaltsfrågorna för det ordinära fångvårdsklientelet. En central del

av den första etappen i detta förnyelseprogram är snart klar i och med alt

den nya ungdomsanstalten Roxtuna tages i bruk, vilket beräknas kunna ske

hösten 1954. Vissa andra anordningar för det yngsta fångvårdsklientelet

har redan förut genomförts. Säkerhetsanstaltsutredningens förslag till vårdorganisation

för förvarade och internerade avser den andra etappens planeringsarbete.

Av de undersökningar som säkerhetsanstaltsutredningen gjort och vad

som eljest är bekant rörande de förvarade och internerade framgår i stora

drag följande. Bland de brott för vilka de intagna dömts dominerar tjuvnad,

bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. Genomgående gäller att klientelet

har varit föremål för upprepade, ofta långvariga frihetsberövanden och

andra samhällsingripanden av olika slag. Enligt anstaltschefernas uppfattning

har klientelet genomgående en mycket stor benägenhet för alkoholmissbruk.

Försummelser att inställa sig efter permissioner eller missbruk

av permissioner på annat sätt är bland detta klientel vanligare än bland

andra intagna. Även rymningar från anstalter förekommer i förhållandevis

stor omfattning.

De av domstolarna fastställda minsta tiderna för omhändertagande utgör

för en fjärdedel av klientelet ett år, för hälften över ett men högst två år

och alltså för en fjärdedel över två år. Det visar sig att den av interneringsnämnden

bestämda villkorliga utskrivningstiden i tre fjärdedelar av fallen

med högst ett halvt år överskrider minimitiden. Förlängningarna utöver de

av domstolarna fastställda minsta tiderna sammanhänger vanligtvis med

misskötta permissioner eller klandervärt uppförande. Den som förut undergått

förvaring brukar ej heller frigivas redan vid utgången av minsta tiden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

51

Återfallsfrekvensen är mycket hög, ca 70 % för dem som första gången utskrives

från förvaring. Mer än hälften av anstaltsklientelet har tidigare

dömts till förvaring eller internering och efter återfall erhållit ny sådan påföljd.

Anstaltschefernas pessimism rörande klientelprognosen är också högst

påtaglig. Den svåra sociala och psykiska belastningen till trots får emellertid

majoriteten av de intagna ett gott betyg på anstalterna för arbetsvillighet

och arbetsduglighet.

I sin kritik av de nuvarande förhållandena har säkerhetsanstaltsutredningen

bland annat uttalat följande. Anstaltsvårdens utformning motsvarar

inte vårdbehoven. Ehuru alkoholen utgör ett avgörande personligt problem

för klientelets huvudmassa, har erforderliga åtgärder inte vidtagits för att

lösa denna fråga. En fjärdedel av klientelet lider av sjukdomar och defekter

av arbetshindrande art, men tillräckliga behandlingsresurser saknas. Den

arbetsbrist som råder på vissa anstalter är besvärande, särskilt med hänsyn

till behovet av arbetsträning för klientelet. För detta socialt tungt belastade

och övervägande abnorma klientel finnes ytterst ringa möjlighet att erhålla

behövlig psykiatrisk tillsyn. Dessa brister inom anstaltsvården framhäves

enligt utredningen ytterligare genom de otillräckliga anordningarna inom

öppenvården. Det måste antagas, att föreliggande brister i öppenvårdsorganisationen

avsevärt bidrar till den höga återfallsfrekvensen inom klientelet.

Detta är tragiskt ur humanitära synpunkter och dessutom mycket kostnadskrävande

på grund av nuvarande höga vårdkostnader på anstalt. Småanstaltssystemet

har på ett oproportionerligt sätt ökat kostnaderna för personal.

Samtidigt som man på varje enskild anstalt känner sig lida brist på

personal, blir det sammanlagda antalet för vården anställda alltför högt i

förhållande till antalet vårdade. En koncentration av anstalterna skulle erbjuda

möjligheter till rationalisering på personalsidan, varigenom utan ökning

av personalkostnaden en förstärkning kunde ske av den terapeutiska

personalen. Koncentrationen skulle vidare ge möjlighet att på ett ändamålsenligt

sätt utveckla arbetsdriften. Utredningen framhåller vidare behovet

av en bättre samordning mellan anstaltsvård och öppenvård.

Säkerhetsanstaltsutredningens uppgift har varit att framlägga förslag

till en ändamålsenlig vårdadministration. Uppgiften att ompröva den juridisk-systematiska

utformningen av förvarings- och interneringsinstituten

åvilar däremot strafflagberedningen. Till ledning för säkerhetsanstaltsutredningens

arbete har strafflagberedningen utarbetat en promemoria, som

innehåller beredningens principiella ståndpunkt beträffande förvaring och

internering. Därav framgår hl. a. att beredningen anser, att de båda instituten

förvaring och internering hör sammanslås till ett enda institut, benämnt

internering. Enligt beredningens förslag skall domstolen i fortsättningen

inhämta interneringsnämndens yttrande endast om den finner detta nödigt.

1 stället skall nämnden tilldelas ett större inflytande på utformningen av

vården i de individuella fallen. Behandlingen föreslås skola äga rum dels i

anstalt och dels i frihet. Nämnden skall avgöra vilken vårdform som skall

användas men skall inte äga överföra den internerade till behandling utan
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

för anstalt, förrän minimistrafftiden för brottet, dock minst två år, förflutit.

Sedan den minsta tiden för interneringen i anstalt gått till ända, skall

nämnden äga förordna, att interneringen upphör. Givetvis skall ett sådant

förordnande inte meddelas, förx-än den internerade prövats i öppen vård, från

vilken han när som helst kan återtagas till anstalt. Vidare föreslås vissa tidsfrister

för den totala behandlingstiden. Det bör dock här anmärkas, att strafflagberedningen

ej är helt enig beträffande de riktlinjer som den sålunda

dragit upp för sitt kommande förslag.

I fråga om sättet att inom vårdorganisationen åstadkomma bättre behandlingsresultat

har säkerhetsanstaltsutredningen anvisat följande vägar. Vården

bör erhålla en avgjort medicinsk inriktning, varvid förutsättes att organisationen

får disponera över ett tillräckligt antal läkare, psykologer och

socialarbetare. Internerna måste få arbeta i en välordnad arbetsdrift. Anstaltsbehandlingen

bör differentieras bättre efter vårdbehoven; det måste

sålunda finnas fast avdelning för de farligaste intagna, slutna avdelningar

för dem som behöver noggrann tillsyn ehuru de ej är farliga, och öppna avdelningar

för de pålitligaste. Man måste även förfoga över ordentliga sjukvårdsresurser.

Vidare måste öppenvården förbättras genom att bereda möjligheter

till familjevård och vård i inackorderingshem för de interner som

är i behov av en noggrannare tillsyn. Vårdledningen bör göras fastare och

samspelet mellan anstaltsvård och öppenvård smidigare.

Utredningen har uppskattat behovet av fasta platser till 40, av övriga

slutna platser till 280 samt av platser på öppen anstaltsavdelning till 120.

För sjuka har räknats med 25 platser och för mottagningsfall med 5 platser.

Hela antalet beräknade platser på anstalt utgör alltså 470. Platsbehovet för

familjevård har uppskattats till 50. Beträffande vården i inackorderingshem

föreslår utredningen försöksverksamhet med ett inackorderingshem för 10

intagna.

Efter att ha prövat olika förslag att uppdela klientelet på två eller flera

anläggningar har utredningen av organisatoriska skäl och kostnadsskäl

stannat för att förorda att anstaltsvården för de förvarade och internerade

koncentreras till anstalten på Hall, vilken föreslås utbyggd från nuvarande

114 platser till 470. Utbyggnaden skall ske på följande sätt. Inom det nuvarande

muromgärdade området, där det för närvarande finnes en sluten

avdelning, skall byggas ytterligare en liknande sluten avdelning. Dessutom

skall skapas ett liknande muromgärdat område med två slutna avdelningar,

och mellan dessa båda anstaltsområden, det nuvarande och det nybyggda,

skall ligga ett industri- och fritidsområde. Vidare skall till anstalten höra

en särskild, nyuppförd byggnad, inrymmande administrationslokaler, medicinska

behandlingslokaler, sjukavdelning, mottagningsavdelning och fast

avdelning. Helt fristående från de nu nämnda byggnaderna skulle finnas

öppna avdelningar med egna verkstäder och idrottsplats. Enligt förslaget

skulle Hallanläggningens totala kapacitet med 37 platser överstiga det platsantal

som för närvarande disponeras på nu befintliga säkerhetsanstalter. Personalplanen

skulle omfatta 206 anställda, vilket i jämförelse med antalet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

53

tjänstemän vid nuvarande säkerhetsanstalter innebär en minskning med 29

befattningshavare. Därest strafflagberedningens förslag beträffande interneringsnämnden

genomfördes, skulle nämdens kansli förläggas till anstalten

utan ökning av det nyss angivna antalet befattningshavare. Härigenom uppkommer

alltså en minskning med 4 tjänster.

Enligt av byggnadsstyrelsen gjorda preliminära beräkningar skulle kostnaderna

för den föreslagna utbyggnaden av Hallanläggningen uppgå till 18

miljoner kronor. Härvid borde emellertid tagas i betraktande, att anstalterna

i Norrköping, Karlstad, Kalmar och Västervik samt tre kolonier bleve

friställda samt att man genom koncentrationen kunde räkna med en årlig

besparing, som av utredningen uppskattats till minst 200 000 kronor. Av

sistnämnda belopp avsåg, trots den föreslagna ansenliga förstärkningen av

medicinsk och annan behandlingspersonal, ca 160 000 kronor lönekostnader.

Säkcrhetsanstaltsulredningens förslag har mötts av instämmanden men

även av stark kritik. Bl. a. har anförts att innan vårdutformningen prövas

bör ställning ha tagits till strafflagberedningens förslag till framtida lagstiftning

på området. Man har vidare pekat på att gränserna mellan den

egentliga psykopatvården inom sinnessjukvårdens ram och vårdorganisationen

för här ifrågavarande klientel är flytande. Särskilt starka har betänkligheterna

varit mot att till Hall sammanföra ett så stort antal abnorma

brottslingar som föreslagits. Storanstaltens alla nackdelar ur behandlingssynpunkt

har ansetts väga tyngre än de ekonomiska fördelarna av en koncentration.

Beträffande de föreslagna medicinskt inriktade behandlingsmetoderna

har anmärkts, att det inte är säkert, att en förbättring i vårdresurserna

utgör någon garanti för gynnsammare resultat. Förslaget säges

bygga på en viss övertro på psykiatriens resurser i fråga om behandlingsmetoder

för resocialisering av ett psykopatbctonat brottslingsklientel. Även i

övrigt riktas anmärkningar mot detaljer i förslaget. Bl. a. yppas tveksamhet

och framföres invändningar mot förslagen om familjevård och inackorderingshem.

I flera av yttrandena förekommer förslag till andra lösningar av förevarande

spörsmål. Huvudparten av dessa förslag går ut på att begränsa utbyggnaden

av Hall till cn eller annan avdelning av sluten karaktär innanför

den nu befintliga muren samt någon avdelning av öppen karaktär.

Vid planerandet av den framtida vårdorganisationen för förvarade och

internerade måste man självfallet utgå från storleken och beskaffenheten

av dol klientel som skall vårdas inom denna organisation. Eu viss osäkerhet

kan härvid inställa sig med hänsyn till atl strafflagberedningen, som har

till uppgift att göra eu allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystcmet,

överväger att föreslå vissa reformer av förvarings- och interneringsinstituten.

Enligt de principuttalanden av strafflagberedningcn som bifogats

säkerhctsanstaltsutredningens förslag skulle bland annat minsta tiden

för förvaring, som nu är ett år, höjas till två år. Därav kan följa både eu

ändrad sammansätlning av klientelet och eu minskning av antalet intagna,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mctj. ts proposition nr 170.

det senare ined hänsyn till att domstolarna i vissa fall, då enligt nu gällande

bestämmelser förvaring ådömes, skulle finna denna reaktionsform alltför

sträng. En sådan inverkan av den tilltänkta lagreformen på antalet intagna

är dock svår att beräkna — vartill kommer att strafflagberedningens

förslag ännu icke är framlagt och än mindre behandlat av statsmakterna.

Man måste vidare ta hänsyn till att totalantalet intagna under senare år

oavbrutet stigit. Om denna ökning fortsätter, kan den motverka den minskning

av antalet intagna som på andra vägar kan uppkomma. Det torde under

alla förhållanden vara klart att antalet intagna även i framtiden kommer

att betydligt överstiga det antal som för närvarande kan tagas emot på

Hall.

Vad som nu sagts om inverkan av strafflagberedningens kommande förslag

på klientelets storlek gäller även den i vissa yttranden berörda frågan

om gränsdragningen mellan den egentliga psykopatvården inom sinnessjukvårdens

ram och förvarings- och interneringsinstituten. Även om det någon

gång i en framtid kunde bli fråga om en förskjutning mellan dessa vårdområden

— en fråga som jag i detta sammanhang icke har anledning att gå

närmare in på — torde den såvitt nu kan bedömas icke heller få en sådan

inverkan på klientelets storlek att någon mera betydande del av förvaringsoch

interneringsklientelet skulle omhändertagas inom annat vårdområde.

Ur de synpunkter som nu angivits är alltså en avsevärd utbyggnad av

Hall motiverad, även om viss försiktighet bör iakttagas vid bestämmandet

av den slutliga storleken av anläggningen. En synnerligen vansklig fråga

är emellertid, om den av utredningen föreslagna utbyggnaden av Hall också

ur vårdsynpunkt är den lämpligaste. Uppenbart är att utredningens förslag

ur många synpunkter har betydande fördelar. Huvudtanken däri är att

koncentrera vårdorganisationen till en plats men att därvid bibehålla anstaltsbyggnader

med olika grad av öppenhet och även bygga dem på sådant

sätt att de ligger sjmdda inom ett tämligen stort område, varigenom varje

anstaltsavdelning i viss mån får karaktären av en särskild enhet inom hela

anläggningen. Härigenom skapas en effektiv anläggning för betydligt lägre

kostnader — ej minst gäller det härvid driftskostnader — än vad som skulle

fordras, om två eller flera fullständiga anstalter byggdes på olika platser. Å

andra sidan kan man icke bortse från att en så stor anläggning som det här

gäller för detta besvärliga klientel kan medföra olägenheter i flera hänseenden.

Enligt min mening är det icke tillrådligt att nu i ett sammanhang

binda sig för en så betydande utbyggnad av Hall som utredningen föreslagit.

Man bör i stället pröva sig fram och i första hand göra en mera begränsad

utbyggnad av anstalten. Sedan erfarenhet härav vunnits, torde man vid

cn senare tidpunkt lättare kunna bedöma, hur långt utbyggnaden av anstalten

bör drivas.

Vid en sådan mindre långtgående utbyggnad av Hall synes i första hand

komma i fråga att inom den befintliga muren, där nu cn sluten avdelning

för 66 intagna finnes, uppföra ytterligare en sluten avdelning för 72 intagna.

Denna byggnad ingår i utredningens förslag, och det synes vara en ganska

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Andra huvudtiteln.

E. Fångvården m. m.

[2] Fångvårdsanstalterna: Anskaffning och utrustning av tillfälliga förläggningar.

Såsom jag framhållit under punkten [1] har det ställningstagande, som

där redovisats, inneburit en i jämförelse med säkerhetsanstaltsutredningens

förslag begränsad utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall. Denna utbyggnad

kommer därför icke att lämna fångvården i sin helhet det ökade antal

platser som med hänsyn till rådande överbeläggning är behövligt. Jag vill

härvid erinra om att, medan medeltalet i fångvårdens anstalter intagna under

åren 1948, 1949 och 1950 låg vid resp. 2 036, 2 273 och 2 394, detsamma

för år 1951 steg till 2 607 och för år 1952 till 2 842. Enligt föreliggande

preliminära uppgifter överstiger motsvarande medeltal för 1953 3 100. Härtill

kommer, att det föreligger starkt behov av ett ytterligare antal öppna

vårdplatser för vanligt fångförvar. En utredning beträffande hithörande

spörsmål har verkställts inom justitiedepartementet.

På hösten 1953 anmodade jag fångvårdens organisationskommitté att undersöka,

huru många straff- och fängelsefångar som enligt vederbörande

anstaltschefers uppfattning kunde anses lämpade för öppen vård. En sammanställning

av de av kommittén från anstaltscheferna inhämtade upplysningarna

utvisar följande. Den 27 oktober 1953 fanns på fångvårdsanstalterna

intagna 2 060 till straffarbete och fängelse dömda män, varav 1 449 på

slutna och 611 på öppna anstalter. Av dem som fanns på de öppna anstalterna

borde enligt anstaltschefernas mening 48 överföras till sluten vårdform,

medan av dem som fanns intagna på de slutna anstalterna ej mindre

än 613 ansågs kunna vårdas på öppen anstalt. Härvid måste dock beaktas,

att bland de sistnämnda ingår 275 straffångar som ännu ej avtjänat tre månader

av strafftiden och därför författningsenligt ej må överföras till öppen

anstalt. Även om man bör räkna med att anstaltscheferna möjligen bedömt

de intagnas förutsättningar för vård i öppen miljö väl optimistiskt, torde det

dock stå klart, att en mycket god marginal finnes för ytterligare utveckling

av den öppna vården.

De öppna vårdformerna inom fångvården har hittills huvudsakligen lillgodosetts

genom inrättandet av kolonier. Under flera år har anslag beviljats

för inköp och utrustning av kolonier samt för baracker, främst för koloniernas

behov. För innevarande budgetår har bl. a. stått till förfogande ett

belopp av 500 000 kronor för förvärv av två kolonior, var och en avsedd för

omkring 50 intagna. Det har emellertid ännu icke lyckats fångvårdsstyrelsen

alt för dessa medel anskaffa mer än eu koloni. Kostnaden för förvärvet uppgick

till 300 000 kronor. I årets statsverksproposition har äskats 500 000

kronor för inköp av ytterligare två kolonier, en för 50 intagna och en för 15

unga fångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

allmän mening bland remissorganen att denna byggnad utan olägenhet kan

tillföras anstalten. Härför talar också att plats för denna byggnad redan tidigare

beräknats och att den snabbt kan uppföras enligt redan föreliggande

fullständiga ritningar. Kostnaden för denna byggnad har av byggnadsstyrelsen

beräknats till 1 200 000 kronor, d. v. s. ca 16 000 kronor för vårdplats.

Att kostnaden icke blir högre sammanhänger med att nuvarande ledningssystem

och panncentral kan utnyttjas. Jag vill ansluta mig till utredningens

förslag i denna del och alltså tillstyrka att den angivna byggnaden

uppföres.

Frågan om anordnande av verkstäder för det nytillkomna klientelet kommer

att utredas av särskilt tillkallade sakkunniga, och förslag härom bör

framläggas vid nästa års riksdag. Då verkstäder kan inrymmas i relativt

enkla hus, torde de kunna färdigställas ungefär samtidigt med den nya

slutna avdelningen. Vid den nyss berörda utredningen skall bl. a. även frågan

om uppförandet av ett par nya öppna avdelningar vid Hallanstalten och

anordnandet av erforderliga utrymmen för sjuka, mottagningsfall och isoleringsfall

övervägas. Då nu nämnda frågor redan varit föremål för undersökningar,

hoppas jag att även i dessa delar förslag skyndsamt skall kunna

framläggas.

Uppförandet av den nya slutna avdelningen på Hall jämte de öppna avdelningar

och andra särskilda vårdutrymmen, varom såsom nyss angivits

ytterligare utredning bör ske, torde komma att medföra en viss avlastning

för fångvården i dess helhet. Man kan alltså räkna med att, under förutsättning

att klientelet inom detta vårdområde icke ökar mycket starkt,

denna utbyggnad skall medföra dels att anstalter som är avsedda för andra

ändamål kan befrias från exspektantfall, tillhörande förvaringsklientelet,

och dels att några av de för detta klientel nu använda anstalterna skall

kunna frigöras för andra uppgifter. Den nu förordade utbyggnaden medför

dock icke en så stor avlastning för andra grenar av fångvården som

skulle ha blivit fallet, om utredningens förslag i dess helhet genomförts i

snabb takt. Andra åtgärder blir därför erforderliga, och jag hänvisar därom

till vad som anföres under punkten [2] i det följande.

Då den nya avdelningen icke kan väntas bli färdig under nästa budgetår,

är det icke erforderligt att nu äska medel för avlöningar till ytterligare personal

eller för inredning och utrustning.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen

att till Utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall för budgetåret

1954/55 anvisa ett investeringsanslag av 1 200 000

kronor.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Fastigheter, lämpade för koloniändamål, synes emellertid vara relativt

svårförvärvade. Härtill kommer ofta svårigheter att på kolonier få till stånd

lämplig sysselsättning. På flera håll har det visat sig nödvändigt att komplettera

förekommande grovarbeten med verkstadsdrift, vilket krävt extra

kostnader för byggnader och utrustning.

I strafflagberedningens betänkande angående verkställighet av frihetsstraff

framfördes förslag om att man, vid sidan av stationära kolonier och

nybyggda öppna anstalter, skulle anordna också provisoriska förläggningar

för skogsavverkning, vägarbete, torvupptagning, nyodling och annat liknande

arbete. Härom anförde beredningen bland annat följande.

På grund av förläggningarnas relativt lösliga karaktär torde de emellertid

ur behandlingssynpunkt erbjuda vissa nackdelar i jämförelse med de fasta

kolonier och andra öppna anstalter, som ovan föreslagits. Även om förläggningarna

med hänsyn härtill icke inordnas som en fast del i fångvårdens anstaltssystem

innan erfarenhet vunnits om deras ändamålsenlighet, får det

emellertid anses synnerligen lämpligt att förläggningar tagas i anspråk när

klientelet undergår krisartade stegringar. Såsom förut anförts kan det nämligen

enligt beredningens mening icke anses ekonomiskt försvarligt att hålla

stationära anstalter i beredskap för sådana eventualiteter. Även ur andra

synpunkter kunna skäl anföras för att icke inrätta anstaltssystemet efter ett

alltför högt beräknat platsbehov. Det har nämligen i flertalet länder visat

sig att de mest resultatgivande experimenten med fångvård i öppna former

merendels framtvingats"av den brist på platser vid mera fasta anstalter som

inträtt till följd av onormala stegringar av klientelet. Fångvården bör enligt

beredningens mening redan nu söka pröva sig fram med några förläggningar

för ett utvalt antal fångar. Detta är så mycket mera angeläget som den nuvarande

platsbristen föranlett dubbelbeläggning av enmansutrymmena i de

ålderdomliga slutna anstalterna.

Sådana provisoriska förläggningar som strafflagberedningen föreslagit

har i viss utsträckning prövats inom fångvården på platser, där mera tillfälliga

arbetsmöjligheter erbjudit sig, t. ex. vid Halmsjöns flygfält. För att

erhålla kännedom om möjligheterna att under dylika provisoriska former

temporärt åstadkomma en ökning av antalet öppna platser har jag sökt kontakt

med domänstgrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och fortifikationsförvaltningen. Vid förfrågan i vilken utsträckning

dessa ämbetsverk skulle ha möjlighet och intresse av att anskaffa lämpliga

arbetsobjekt för ifrågavarande klientel har framkommit, att lämpliga arbeten

med framför allt skogsavverkning och vägarbeten skulle kunna erhållas

på flera håll i landet. Tämligen omedelbart synes möjligt alt sätta i gång

arbeten för omkring 200 fångar.

På grund av vad sålunda förekommit har inom departementet upprättats

en promemoria med förslag till åtgärder för att provisoriskt avhjälpa fångvårdens

överbeläggningssvårigheter. I promemorian föreslås såsom eu snabbt

genomförbar lösning anordnandet av tillfälliga barackförläggningar. Beträffandc

dessas placering och fördelning på de olika anstaltsgruppcrna samt

angående valet av arbetsobjekt in. in. borde det ankomma på fångvårdsstyrelsen

alt med förut nämnda ämbetsverk träffa avtal. Ifrågavarande tilltal
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

liga förläggningar syntes av olika skäl lämpligen inte böra göras större än

för 30 intagna per förläggning. Personalen borde beräknas enligt den för en

30-mannakoloni sedvanliga uppsättningen, eller 1 föreståndare, 1 överkonstapel,

4 vaktkonstaplar och 1 ekonomibiträde. Med hänsyn till de provisoriska

anordningarna syntes man inte kunna räkna med stationär personal

utan böra utgå från att erforderliga befattningshavare som regel uttoges vid

de slutna anstalterna för att efter viss tid avbytas av annan personal. För

utplacering av förut nämnda 200 fångar vid här ifrågasatta arbeten borde

för nästa budgetår anvisas medel till sju förläggningar.

Vad beträffar de förläggningsmässiga anordningarna, kostnadsberäkningar

i samband därmed m. in. har vidare upplysningar inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen,

som äger en omfattande erfarenhet på detta område.

Styrelsen har den 3 mars 1954 avgivit en »V.P.M. angående erfarenheter av

barackförläggningar samt beräkning av kostnader för ordnande av barackförläggning

för placering av fångar i öppna anstalter», vilken torde såsom

bilaga få fogas till detta protokoll. I promemorian anföres i huvudsak följande.

För en förläggning av nu avsedd storlek erfordras sju baracker av arbetsmarknadsstyrelsens

typ. För de intagna bör avses tre bostadsbaracker,

var och en för 10 man. En barack erfordras för kök och matsal samt fritidslokal

åt de intagna. Vidare beräknas för vaktkonstaplarna en barack med

fyra enmansrum jämte pentry samt för överkonstapeln och ekonomibiträdet

en barack, inrymmande jämväl matsal och fritidslokal för personalen. Slutligen

behövs en barack såsom bostad åt föreståndaren och såsom kontor. En

beräkning av kostnaderna för iordningställandet av en sådan förläggning

som nu avses måste självfallet utan kännedom om mark- och andra lokala

förhållanden bli mycket approximativ. På grundval av styrelsens erfarenhet

av kostnaderna, då avtalsenliga löner utbetalts, beräknas totalkostnaden till

111 750 kronor för anläggningen i dess helhet. Av detta belopp beräknas

54 950 kronor för inköp av baracker, 32 750 kronor för lägrets uppförande,

19 550 kronor för inventarier — varav 4 950 kronor för arbetsmarknadsstyrelsens

standardinventarier och 14 600 kronor för övriga inventarier — samt

4 500 kronor för sängutrustning. Av de beräknade kostnaderna kan ca 11 000

kronor hänföras till arbetslöner för sådan icke fackkunnig personal, som

kan ersättas av de i lägret intagna. Kostnaden torde motsvara omkring 350

dagsverken. Skillnaden mellan denna kostnad av ca 11 000 kronor och de

flitpengar som skall utgå till de intagna för nämnda antal dagsverken bör

täcka oförutsebara utgifter och jämväl medgiva en jämkning av totalkostnaden

till 110 000 kronor för anläggningen i dess helhet. Därest ifrågavarande

sju baracker med tillhörande standardinventarier skulle av styrelsen uthyras

till fångvårdsstyrelsen, beräknas den årliga hyreskostnaden härför till

12 600 kronor.

Över departementspromemorian och arbetsmarknadsstyrelsens promemoria

har yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen och statskontoret.

Fångvårdsstyrelsen uttalar, att styrelsen med tillfredsställelse hälsar utsikten

att för nästa budgetår kunna få disponera medel till kolonier utöver

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

vad som anvisats av årets riksdag. Styrelsen anser emellertid, att kostnaden

för varje barackförläggning bör upptagas med 120 000 kronor i stället

för beräknade 110 000 kronor. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens förslag skulle

nämligen förläggningen uppföras med fångarbetskraft, varför något belopp

icke beräknats för oförutsedda utgifter. Inventarieutrustningen förefaller

fångvårdstyrelsen vara alltför sparsamt tilltagen. Vid de kolonier

som på senare tid inrättats har kostnaden för inventarier beräknats till

1 400 kronor per vårdplats. I förevarande förslag synes motsvarande kostnad

ligga omkring 800 kronor. Skillnaden borde, i varje fall beträffande

förläggningar med långtidsfångar, utjämnas eller minskas. Det är vadare

nödvändigt att i viss mån göra de hygieniska anordningarna bättre; framför

allt erfordras bastu eller liknande anordning. Att vid några förläggningar

ha tillgång till enbart grovarbete och dylikt låter sig sannolikt göra,

men vid andra synes man böra sträva efter att få till stånd någon form av

industriell drift. Härigenom ökas enligt styrelsens mening utsikterna att

utfallet av en hastigt utbyggd öppenvård blir gott. Vid förläggning, där industriell

drift anordnas, erfordras verkstadslokal samt maskinutrustning,

varjämte två vaktkonstapelstjänster bör utbytas mot två yrkesmästartjänster.

I den mån ytterligare medel icke kan erhållas till nu antydda ändamål,

bör man söka andra utvägar. Av arbetsmarknadsstyrelsens utredning framgår,

att en barackförläggning av den föreslagna typen även kan få förhyras

från arbetsmarknadsstyrelsen; kostnaden är 12 600 kronor per år. En dylik

kostnad skulle utgå av den å staten för allmänna fastighetsfonden,

fångvårdsstyrelsens delfond, upptagna posten till hyres- och arrendeavgifter

m. in. för av fångvården förhyrda lokaler och arrenderade markområden.

Vid anskaffandet av förläggning är det också tänkbart att inköpa respektive

förhyra en med lämpliga byggnader försedd fastighet. Möjligheterna

härför har visat sig begränsade när det gäller kolonier med 50 platser men

betydligt större när det gällt 30-mannakolonier. Genom nu antydda anordningar

skulle det anslag som kan komma att beviljas icke i den i promemorian

avsedda omfattningen behöva tagas i anspråk för inköp av baracker.

Vad som därigenom besparas å anslaget skulle kunna användas till de

av styrelsen i det föregående angivna ändamålen.

Styrelsen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t för användningen av de medel

som anvisas måtte erhålla en vidsträckt dispositionsrätt, så att utrustningen

och kostnaden för varje förläggning kan varieras, samt att Kungl. Maj:t,

om så av särskilda skäl finnes påkallat, äger utnyttja hela beloppet för ett

mindre antal än de beräknade sju förläggningarna. I samverkan, där så erfordras,

med de av departementet tillfrågade myndigheterna ämnar styrelsen

omedelbart söka lämpliga platser för anordnande från nästa budgetår av de

ifrågasatta förläggningarna.

Den i departementspromemorian ifrågasatta anordningen alt personalen

såsom regel skulle uttagas vid de slutna anstalterna för att efter viss tid avbytas

av annan personal måste styrelsen på grundval av gjorda erfarenheter

avböja. Det bar nämligen visat sig att personalen även vid eu provi
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sorisk koloni, i den mån befattningshavarna befunnits lämpliga, bör vara

så stationär som möjligt. En stomme utgöres alltid av personal, som redan

vunnit erfarenhet genom tjänstgöring vid andra fångvårdsanstalter, slutna

eller öppna. Det har också visat sig förmånligt att delvis rekrytera personalen

från den bygd, där kolonien är belägen.

Styrelsen finner sig vidare böra framhålla angelägenheten av att åtgärder

träffas för att möjliggöra fritidsverksamhet vid förläggningarna samt kuratorsverksamhet.

Styrelsen vill ytterligare framhålla, att det med hänsyn till den rådande

överbeläggningen är synnerligen önskvärt att anordningar får vidtagas för

att redan under innevarande budgetår få till stånd öppna vårdplatser.

Arbetet med att förbereda och anlägga de nya förläggningarna kräver avsevärda

insatser av styrelsens arbetsbyrå, som är underbemannad och endast

med största svårighet kan bemästra sina löpande arbetsuppgifter. För

att icke tillkomsten av de föreslagna nya kolonierna skall fördröjas, erfordras

förstärkning på arbetsbyrån med två tjänstemän i amanuensgrad inom

befordringsgången, den ene placerad å avdelningen för jordbruk och den

andre å avdelningen för verkstadsdrift.

Statskontoret har icke något att erinra mot att medel anvisas för det ytterligare

antal barackförläggningar, som befinnes vara av behovet påkallade.

För bestridande av kostnaderna för barackernas anskaffande, montering

och transport bör för tillgodoseende av nu föreliggande behov ett ytterligare

tilläggsanslag å tilläggsstat II för budgetåret 1953/54 begäras av riksdagen.

Likaledes bör ett anslag å samma tilläggstat äskas till inventarier

in. in. Däremot kan för anskaffande av sängutrustning anlitas den under

fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag uppförda anslagsposten Övriga utgifter,

delposten Beklädnad och sängkläder.

Statskontoret har av praktiska skäl ansett sig böra förorda utvägen

att för barackernas uppförande anvisa särskilda anslag i stället för det i

ärendet angivna alternativet, att fångvårdsstyrelsen skulle hyra baracker

av arbetsmarknadsstyrelsen. Erläggandet av årliga hyresavgifter synes nämligen

innebära en onödig administrativ omgång.

Departementsch ef eu.

Under föregående punkt har jag föreslagit en utbyggnad av anstaltsorganisationen

för förvarings- och interneringsklientelet. Emellertid har jag

inte ansett lämpligt att förorda en så omfattande utbyggnad som avsetts

i det framlagda kommittébetänkandet. Eftersom antalet platser vid ett visst

slag av fångvårdsanstalter direkt inverkar på platsutrymmet inom fångvården

i dess helhet, har detta mitt ställningstagande givit särskild anledning

att upptaga frågan om möjligheterna att på annat sätt vinna en avsevärd

ökning av antalet vårdplatser inom fångvården.

Denna fråga har en mycket allvarlig karaktär på grund av den snabba

ökning av fångantalet som ägt rum under de allra senaste åren. Denna ök
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ning, som givetvis beror på en stegring av brottsligheten, är den senaste

fasen i en märklig utvecklingskurva som har sin motsvarighet i hela den

västerländska kulturkretsen. Under de senare krigsåren utvisade fångantalet

en kraftig stegring. Efter fredens inträde sjönk antalet hastigt, men

sedan har åter en mycket betydande ökning inträtt. Såsom framgår av de

siffror jag lämnat i det föregående har det årliga medelantalet intagna stigit

från ett bottenläge på omkring 2 000 år 1948 till över 3 000 år 1953. Alltså

en ökning på mer än 50 %, varav drygt hälften faller på de tre senaste

åren.

Denna stora och hastiga ökning av fångantalet har nu, liksom under kriget,

vållat en beklaglig överbeläggning på våra anstalter trots att ett ganska

stort antal nya vårdplatser tillkommit genom inrättande av ett flertal kolonier

under de senaste åren. När den ökade beläggningen ännu inte visat

någon tendens att avtaga, synes det nödvändigt att möta den med ytterligare

åtgärder. Fångantalets snabba fluktuationer och behovet av ett ingripande

med omedelbar verkan gör det motiverat att därvid tillgripa anordningar

av mera provisoriskt slag vid sidan av den pågående utbyggnaden av det

permanenta anstaltssystemet. Såsom jag tidigare angivit har strafflagberedningen

i sitt betänkande om verkställighet av frihetsstraff förordat, att

man i en dylik situation skulle anordna förläggningar för skogsavverkning,

vägarbete och andra produktiva arbetsuppgifter. Sådana mera tillfälliga

anordningar i stil med dem som användes för bekämpande av arbetslöshet

skulle ge fångvården ett praktiskt och smidigt instrument, som hastigt

kan anpassas efter föreliggande behov. Systemet har redan prövats i mindre

skala inom fångvården och erfarenheterna därifrån är goda.

Det synes alltså i princip vara lämpligt att tillgripa en sådan anordning

i den föreliggande situationen, och det gäller då att konstatera, huruvida

det föreligger praktiska möjligheter för dess genomförande. Denna fråga

har utretts inom justitiedepartementet. Den första förutsättningen är, att

det finns ett större antal interner på slutna anstalter, som lämpligen kan

hänvisas till öppen vård. Såsom förut nämnts har jag på hösten 1953 låtit

inhämta uppgifter från samtliga anstaltschefer om klientelets sammansättning.

Dessa uppgifter ger vid handen, att det finns avsevärda möjligheter

till en utbyggnad av den öppna vården. Vidare gäller det att konstatera, i

vad mån lämpliga arbetstillfällen och nödiga förläggningsbyggnader kan

anskaffas utan dröjsmål. Såsom jämväl angivits i det föregående har jag

från vederbörliga statliga myndigheter inhämtat, all även dessa förutsättningar

föreligga.

På grundval av dessa uppgifter har inom justitiedepartementet upprättats

eu promemoria med eu av arbetsmarknadsstyrelsen utarbetad V. P. M.

såsom bilaga. Såsom närmare framgår av den föregående redogörelsen innebär

detta förslag, att det skulle anordnas sju förläggningar med plats för

sammanlagt 210 interner och med eu personaluppsättning av samma typ

som tillämpas vid fångvårdens öppna kolonier. Vid den remissbehandling

av nämnda departementspromemoria som skett har det icke fram
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

förts några invändningar i mera väsentliga delar. Med anledning av vad

fångvårdsstyrelsen anfört i fråga om bättre inventarieutrustning och inrättande

av industriell drift vid vissa förläggningar in. in. vill jag framhålla,

att ifrågavarande förläggningar skall givas karaktären av provisoriska arbetsförläggningar

och icke bör erhålla en högre standard än som vanligen

brukas vid liknande, av arbetsmarknadsstyrelsen anordnade läger. Med hänsyn

till att de intagna — i motsats till vanliga arbetare — är hänvisade till

endast de resurser, som förläggningen erbjuder, bör dock, såsom fångvårdsstyrelsen

föreslagit, de hygieniska anordningarna kunna förbättras genom

uppförande av en enklare bastu. Förläggningarna skall placeras på sådana

platser, där det finns produktiva arbetsuppgifter, varför några verkstäder

icke bör inrättas där. Jag förutsätter, att utväljandet av de intagna som

skall placeras på nu avsedda förläggningar sker med hänsynstagande till

deras lämplighet för ifrågakommande grovarbeten.

I likhet med statskontoret förordar jag att inköp sker för fångvårdens

räkning av de för ändamålet behövliga barackerna. Jag föreslår att medel

anvisas för sju tillfälliga barackförläggningar, anordnade i huvudsaklig överensstämmelse

med vad arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit. Kostnaden för

iordningställande av en anläggning — som av arbetsmarknadsstyrelsen

uppskattats till 110 000 kronor — bör i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen

anfört beräknas till 120 000 kronor. Härtill bör läggas ett belopp av 5 000

kronor för bastuanordning och 20 000 kronor för klädesutrustning. För sju

förläggningar erfordras sålunda 1 015 000 kronor. Av sistnämnda belopp

avser i runda tal 705 000 kronor kostnader för inköp och uppförande av

baracker samt 310 000 kronor kostnader för inköp av inventarier och annan

utrustning. För ifrågavarande kostnader av engångsnatur torde under

förevarande anslagspunkt böra begäras ett särskilt reservationsanslag''

å 1 015 000 kronor.

Under en följande anslagspunkt bör anslag vidare äskas för de med driften

av förläggningarna förenade kostnaderna. Medel torde därvid böra

beräknas saväl till avlöningar åt den personal, som befunnits erforderlig''

för placering direkt på förläggningarna eller i succession för befattningshavare

som dit överflyttas från annan anstalt, som till löpande omkostnader.

Ifrågavarande befattningshavare, som med hänsyn till anställningens

tillfälliga natur bör vara extra tjänstemän, utgöres av 7 föreståndare Cg 21,

7 överkonstaplar Cg 14, 28 vaktkonstaplar Cg 12 och 7 ekonomibiträden

Cg 8. Avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare, inberäknat visst

belopp för vikariatsersättning samt för sedvanliga arvoden åt läkare enligt

provinsialläkartaxan, kan uppskattas till ca 500 000 kronor för år. Det årliga

medelsbehovet för löpande omkostnader kan ungefärligt uppskattas till

365 000 kronor. Genom att till sagda anslag från fångvårdsanstalternas

omkostnadsanslag överföra vissa utgifter (t. ex. för utspisning, hälso- och

sjukvård m. m.) kommer motsvarande besparing, beräknad till omkring

200 000 kronor per år, att uppstå å sistnämnda anslag.

För de arbeten som för andra myndigheters räkning kommer att utföras

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

63

vid ifrågavarande förläggningar skall fångvården uppbära ersättning enligt

vanliga avtalsenliga löner. Storleken av de intagnas arbetsprestationer och

därmed inkomsterna av deras arbete växlar emellertid avsevärt mellan

olika slag av grovarbeten, beroende dels på arbetstidens olika längd under

sommar och vinter och dels på den kortare eller längre tid som erfordras för

att ovan arbetskraft skall förvärva tillräcklig vana i arbetet. I vägarbete blir

därför prestationerna i regel större än i skogsarbete. Det är på grund härav

icke möjligt att i nuvarande läge uttala sig mera bestämt om storleken av de

inkomster, som kan förväntas inflyta. Enligt en mycket approximativ uppskattning

synes man — efter avdrag av arbetspremier till de intagna och

kostnader för hållande av redskap m. in. — kunna räkna med en ökning av

fångvårdens inkomster uppgående till ca 50 000 kronor för år. Härtill torde

hänsyn böra tagas vid beräknandet för nästa budgetår av den under uppbörd

i statens verksamhet uppförda inkomsttiteln »Inkomster vid fångvården».

Till spörsmålet om sättet att tillgodose förläggningarna med personal (stationär

eller annan) torde icke böra tagas ställning i detta sammanhang. Jag

förutsätter, att denna fråga i de särskilda fallen löses med beaktande av

samtliga på densamma inverkande omständigheter.

Vid planläggningen och uppförandet av de nya förläggningarna torde fångvårdsstyrelsen

i stor utsträckning kunna påräkna biträde av fångvårdsdirektören

och ingenjören vid vederbörande centralanstalt. Den erfarenhet som

redan finnes på detta område i arbetsmarknadsstyrelsen torde även i viss

utsträckning kunna utnyttjas. Jag finner därför icke tillräckliga skäl för

att tillstyrka den av fångvårdsstyrelsen i detta sammanhang framställda

begäran om viss förstärkning av styrelsens personal.

Med hänsyn till att beläggningen å fångvårdens anstalter regelmässigt

plägar nedgå under våren samt till att viss tid åtgår för det förberedande arbetet

med planering av de nya förläggningarna in. in. synes icke nödigt att

begära anslag för nu ifrågavarande ändamål förrän fr. o. in. nästa budgetår.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i samband med att anslagen

ställes till fångvårdsstyrelsens förfogande utfärda vederbörliga dispositionsföreskrifter.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Fångvårdsanstalterna: Anskaffning och utrustning

au tillfälliga förläggningar för budgetåret 1954/55 anvisa

ett reservationsanslag av 1 015 000 kronor. 3

[3] Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga förläggningar.

Under åberopande av vad under punkten [2] anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga

förläggningar för budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag

av 805 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,

bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar,

att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

65

Bilaga.

VPM

angående erfarenheter av barackförläggningar samt beräkning av

kostnader för ordnande av barackförläggning för placering

av fångar i öppna anstalter.

Sedan fråga uppkommit om placeringen av sådana på fångvårdsanstalterna

intagna män, som kunna överföras till vård å öppen anstalt och sysselsättas

i anläggnings- och skogsarbeten, har statsrådet och chefen för justitiedepartementet

anmodat arbetsmarknadsstyrelsen inkomma med utlåtande

beträffande möjligheterna att lösa denna placeringsfråga genom förläggningar

av det slag, som användas vid de av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna

beredskapsarbetena. Arbetsmarknadsstyrelsen får med anledning härav

anföra följande.

Den arbetskraft, som anvisats sysselsättning vid av arbetsmarknadsstyrelsen

— tidigare arbetsmarknadskommissionen och arbetslöshetskommissionen

— bedrivna arbeten, har, då fasta bostäder icke stått till buds, förlagts

i provisoriska bostäder s. k. baracker. Barackerna voro i början på 1930- talet av mycket låg standard och innehöllo oftast ett enda rum, vilket fick

tjänstgöra som såväl sovrum som dagligrum och kök. De ha därefter genomgått

en avsevärd förbättring och utgöra numera en provisorisk bostad

av god beskaffenhet.

På grund av lång erfarenhet har arbetsmarknadsstyrelsen kunnat utarbeta

en baracktyp, som lämpar sig i första hand för anläggningsarbeten, men som

jämväl kan utnyttjas för t. ex. skogsarbeten. Barackerna tillverkas vid

fabrik i monteringsfärdiga delar, som på kort tid kunna monteras på uppställningsplatsen.

Konstruktionen är utarbetad med tanke på att uppmonteringen

skall kunna utföras även av icke yrkeskunnig arbetskraft — dock

erfordras teknisk ledning för monteringen — samt med beaktande av att

samma barack skall kunna ned- och uppmonteras ett antal gånger. Barackernas

förslitning är i mindre grad beroende av antalet år de nyttjas än av

antalet flyttningar. Erfarenheten har visat, att barackerna kunna tåla 4 å 5

flyttningar, beroende på hur omsorgsfullt demonteringen utföres, men att

de därefter böra användas för permanent uppställning. De ha dock även

vid denna tid ett gott andrahandsvärde och kunna begagnas såsom en god

stomme tlil samlingslokaler, sommarstugor, lager- eller verkstadslokaler och

liknande byggnader.

Arbetsmarknadsstyrelsen låter f. n. tillverka allenast en barackstorlek,

som dock genom förflyttning av innerväggar kan användas för skilda ändamål.

Denna barack är invändigt 7,8 in lång och 6 m bred med en takhöjd

ax 2,37 in. Den har således en yta av 47 in2 och en rymd av 111 ms. Den

kan apteras med 3 rum för vardera 2 man jämte kök- och matrum samt torkoch

tvättruin eller ock med 3 rum för 2 man och 1 rum för 4 man jämte

tork- och tvättrum. I sistnämnda fall erfordras tillgång till kök och matsal.

Vidare kan baracken apteras såsom kök och matrum jämte rum för

kocka och biträde. Slutligen kan baracken utnyttjas som kontor eller förråd.

Baracken kan sålunda begagnas antingen som isolerad förläggning för 6

5 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 170.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

man, som själva ombesörja sin matlagning, eller som förläggning för 10

man med utspisningen ordnad på annat sätt. Slutligen kunna barackerna

uppföras i små byar till det antal, som erfordras i varje särskilt fall. Enligt

styrelsens erfarenhet kan — med nuvarande mekanisering av anläggningsarbeten

— i de flesta fall icke större antal än 20 man placeras på ett och

samma ställe utan att transport till olika arbetsplatser ordnas. Storleken

på baracken har avvägts bl. a. med hänsyn härtill. Därest större förläggning

erfordras, måste köksbaracken utökas. Konstruktionen medgiver en sådan

utökning. Barackerna uppvärmas med kaminer — ved- eller oljeeldade —

eller elektriska element. Det sistnämnda sättet är ur flera synpunkter att

föredraga, där tillgång till elektrisk ström finnes, även om driftskostnaderna

ställa sig något dyrare. Med hänsyn till den korta tid barackerna äro avsedda

att stå kvar på samma plats, är det som regel icke ekonomiskt försvarbart

att ordna indragning av vatten och avloppsledningar. Vattenbehovet

måste tillgodoses genom brunn med pump i närheten av barackerna.

På betryggande avstånd därifrån måste ordnas avträden jämte anordningar

för tillvaratagande och oskadliggörande av avfall och slask. Endast under

mycket gynnsamma markförhållanden torde indragning av ledningar

för vatten och avlopp kunna ifrågakomma. Detta har dock icke i något fall

förekommit vid av styrelsen bedrivna arbeten.

De av styrelsen upphandlade barackerna betinga, exklusive inventarier,

ett pris av 7 850 kronor. Inventarier, bestående av spis och kaminer, arbetsbänk,

tvättbänk, sängar, bord, pallar, klädskåp, klädhylla och torkställning,

kosta ca 1 650 kronor. I de fall styrelsen hyrt ut baracker till andra myndigheter

eller enskilda, har hyrespriset utgort 150 kronor per barack och

månad. Härtill komma kostnader för transporter, uppsättning och målning

av barackerna.

Rörande den här ifrågavarande förläggningen har uttalats, att den bör

vara avpassad för 30 personer jämte personal, bestående av 1 föreståndare,

1 överkonstapel, 4 vaktkonstaplar och ett ekonomibiträde. Någon särskild

arbetsledarepersonal därutöver avses icke. För en sådan förläggning erfordras

7 baracker av arbetsmarknadsstyrelsens typ. 3 baracker avsedda för

vardera 10 man erfordras för förläggning av de intagna. Därjämte erfordras

1 barack såsom kök och matsal samt fritidslokal för de intagna. Med hänsyn

till förläggningens storlek måste styrelsens baracktyp utökas med ett

antal längdsektioner om ca 4,5 m. Vidare beräknas för vaktkonstaplarna

1 barack om vardera 4 enmansrum jämte pentry, för överkonstapeln och

ekonomibiträdet 1 barack, som jämväl inrymmer matsal och fritidslokal

för personalen. Slutligen beräknas 1 barack såsom bostad för föreståndaren

samt såsom kontor. För personalens förläggningar torde den av styrelsen

tillhandahållna standarden å inventarier böra förbättras. Vidare måste till

köks- och matsalsbaracken hörande inventarier utökas i samma omfattning

som själva baracken utökats. Till kostnaderna härför återkommer styrelsen

i det följande.

Såsom tidigare anförts kunna barackerna uppföras av icke yrkesarbetare.

De intagna torde sålunda själva kunna utföra detta arbete. Med hänsyn

till att man i förevarande fall icke har att räkna med avtalsenliga löner,

torde frågan om indragning av vatten- och avloppsledningar i köksbaracken

samt anordningar för oskadliggörande av disk- och sköljvatten m. m. från

köket böra prövas i varje särskilt fall. Sådana anordningar äro ägnade att

väsentligt underlätta arbetsbördan i köket och höja trevnaden därstädes.

Arbetsmarknadsstyrelsen övergår härefter till att beräkna kostnaderna för

iordningställandet av en förläggning av nu ifrågavarande storleksordning.

Självfallet måste en sådan beräkning utan kännedom om mark- och andra

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

67

lokala förhållanden bliva mycket approximativ. Beräkningarna grunda sig

på styrelsens erfarenhet av kostnaderna, då avtalsenliga löner utbetalts. Det

vill därför synas som om beräkningarna, med hänsyn till att arbetet i största

utsträckning kommer att utföras av de intagna, måste inrymma en betryggande

marginal för oförutsedda kostnader.

a)

b)

c)

d)

e)

f)

2.

a)

b)

c)

d)

e)

f)

Kostnadsberäkning

Förläggningsbaracker för intagna:

Inköpspris från fabrik................. per barack 7 850: —

» för inventarier............. » » 1 650: —-

Järnvägsfrakt beräknad efter ett avstånd

av 650 km från leveransorten (Aneby i

Småland)............................

Landsvägstransport till uppställningsplats,

beräknat 40 km................

Grävning för och uppställning av 15 st.

grundplintar [gjutna av betong eller cementrör

fyllda med betong, 90 cm långa

(30 cm ovan jord) samt utbottnade med

sten till frostfritt djup]...............

Uppmontering av baracken med påläggning

av papp och inpassning av snickerier

................................

» 350: —

200: —

250: —

» 600: —

Målning utvändigt med impregneringsfärg,

invändigt två gånger med emulsionsfärg,

snickerier och tvättrum två gånger med

oljefärg.............................. » »

Invändig installation av elektriska ledningar,

3-fas med 7 anknytningar för

elektr. värmeelement med strömställare

(sammanlagt 6,5 kW) samt 8 ljuspunkter

och 4 vägguttag...................... » »

Inläggning av korkmattor i samtliga utrymmen

............................. » »

Säger per barack kronor

Säger för 3 baracker kronor

9 500: —

550: —

850: —

750: —

500: —

450: —

12 600: —

37 800: —

Kök och matsal för intagna:

Inköpspris för barack med inventarier enligt arbets
-

marknadsstyrelsens typ........................... 9 500: —

Tillkommer för barackens utökande med c:a 4,5 m

längd....................................... 3 000:j— 12 500: —

Järnvägsfrakt, c:a 650 km........................ 450: —

Landsvägstransport, c:a 40 km.................... 300: — 750: —

Grävning för och uppställning av 24 grundplintar ... 375: —

Uppmontering................................... 775: — 1 050: —

Målning.................................................. 1 000: —

El. installation........................................... 650: —

Inläggning av korkmatta.................................. 700: —

Säger kronor

16 650

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

3. Förläggningsbarack för 4 vaktkonstaplar:

a)—f) se 1 a)—1 f) ovan ......................... 12 600: —

g) Förbättring av inventarier genom anskaffning av till

varje rum 1 byrå, 1 spegel, 1 kommod samt utbyte av

pallar mot stol och karmstol, 4 rum å............ 500: — 2 000: —

Säger kronor 14 600: —

Förläggningsbarack för överkonstapel och ekonomibiträde

samt matsal och fritidslokal för personal:

a)—f) se 1 a)—1 f) ovan ......................... 12 600: —

g) Förbättring av inventarier enligt 3 g) ovan, 4 rum å 500: — 2 000: —

Säger kronor 14 600: —

5. Förläggningsbarack för föreståndare samt kontor och förråd:

a)—g) se 4 a)—4 g) ovan .................................. 14 600: —

Säger kronor 14 600: —

6. Byggnader för avträde, kallförråd och kallgarage, uppförda på

regelstomme och med enkel brädvägg och papptak........... 2 500: —

Säger kronor 2 500: —

7. Utrustning:

a) Sängutrustning för 37 personer, bestående av madrassvar, put
var,

lakan, örngott och filtar jämte erforderligt byte för tvätt .. 4 500: —

b) Köks- och servisutrustning för 37 personer, bestående av kokkärl,

servis och bestick, tillrednings-, tvätt- och rengöringsmate
rial.

..................................................... 1 500: —

Säger kronor 6 000: —

8. Diverse:

a) Planering av förläggningsområdet.......................... 1 000: —

b) Framdragning av elektrisk ledning, beräknat c:a 400 m, samt

inkoppling av ledningsnätet................................ 2 500: —

c) Grävning av brunn samt uppsättning av pump............. 1 000: —

d) Tömningsbrunn för slask- och sköljvatten................... 500: —

Säger kronor 5 000: —

Sammanställning.

Barack nr

Kostnader för inköp av

Kostnader

för lägrets

uppförande

Summa

baracker

inver

ams

standard

tarier

Övriga

utrustning

1...........

23 550

4 950

9 300

37 800

2...........

7 850

—

2 150

—

6 650

16 650

3...........

7 850

—

3 650

—

3100

14 600

4...........

7 850

—

3 650

—

3100

14 600

5...........

7 850

—

3 650

—

3100

14 600

6...........

—

—

—

—

2 500

2 500

7...........

—

—

—

6 000

—

6 000

8...........

—

—

—

—

5000

5 000

54950

4 950

13100

6 000

32 750

111750

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

69

I kostnaderna för lägrets uppförande har inräknats 2 500 kronor avseende

utökningen av barack nr 2. Resterande 500 kronor av kostnaden för utökning

avser inventarier.

Av de sålunda beräknade kostnaderna torde ca 11 000 kronor kunna hänföras

till arbetslöner för sådan icke fackkunnig personal, som kan ersättas

av de i lägret intagna. Kostnaden torde motsvara ca 350 dagsverken. Skillnaden

mellan denna kostnad av ca 11 000 kronor och de flitpengar, som

skola utgå till de intagna för nämnda antal dagsverken, bör såsom i det

föregående angivits täcka oförutsebara utgifter och jämväl medgiva en

jämkning av totalkostnaden till 110 000 kronor för anläggningen i dess

helhet.

Kostnaden för inköp av barackerna har i det föregående beräknats till

54 950 kronor, medan kostnaden för barackinventarier av arbetsmarknadsstyrelsens

standard beräknats till 4 950 kronor. Övriga inventarier beräknas

draga en kostnad av 13 100 kronor och utrustning 6 000 kronor. Kostnaderna

för lägrets uppförande torde sålunda kunna angivas till 32 750 kronor.

Därest barackerna jämte tillhörande standardinventarier skulle uthyras

till fångvårdsstyrelsen, beräknas den årliga hyreskostnaden uppgå till

12 600 kronor för ovannämnda 7 baracker jämte därtill hörande standardinventarier.

Under hand har arbetsmarknadsstyrelsen erfarit, att man i förevarande

fall kan räkna med att förläggningen kan kvarstå å samma plats under

3 år. Under antagande att barackerna kunna utnyttjas vid ytterligare 2 förläggningar

med motsvarande varaktighet och att barackerna utnyttjas kontinuerligt,

kan inköpskostnaden avskrivas under en tid av 9 år. Därefter

kvarstående försäljningsvärde torde kunna uppskattas till ca 2 000 kronor

per barack. Den årliga avskrivningskostnaden skulle därmed, under hänsynstagande

till erforderliga reparationer i samband med flyttningen, kunna

beräknas uppgå till ca 6 000 kronor per förläggning.

Om förläggningens varaktighet beräknas till 3 år, skulle anläggningskostnaderna,

50 000 kronor, motsvara ca 16 700 kronor per år.

Att hyreskostnaden i förevarande fall överstiger avskrivningskostnaderna

beror på att arbetsmarknadsstyrelsen bedriver sin förrådsverksamhet efter

affärsmässiga grunder samt med beaktande av att barackerna icke alltid

bliva kontinuerligt utnyttjade utan kunna kräva lagringskostnader.

Därest Kungl. Maj :t finner anledning föreskriva, att barackerna skola anskaffas

genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, finnas medel härför disponibla

på styrelsens förrådsanslag. Detta anslag tillföres årligen vissa från

hyresinkomster härflytande avskrivningsmedel, som icke beräknas omedelbart

bliva ianspråktagna.

Stockholm den 3 mars 1954.

Arbetsmarknadsstyrelsen.

GUST. VAHLBERG.

Sven Vegerfors.

547139. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall in. m. jämt a1 i texten
  2. SU 1954:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 195^/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall m. m. jämte i ämnet väckt s. 1 i texten