Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen

1954-03-12 · 48 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:193, Med förslag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1

mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt

§§ 58 och 63 riksdagsordningen; given Stockholms

slott den 12 mars 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogade förslag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1

mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den svenska författningen upptar vissa år 1922 införda, alltjämt gällande

bestämmelser angående rådgivande folkomröstning. Dessa innebär, att ett

ärende av särskild vikt och beskaffenhet kan bli föremål för folkomröstning,

om Kungl. Maj:t och riksdagens majoritet är ense därom. Folkomröstningen

skall verkställas innan ärendet avgöres och efter omröstningen skall

ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning.

I propositionen föreslås utbyggande av folkomröstningsinstitutet i statliga

angelägenheter, så att rådgivande folkomröstning skall kunna komma

till stånd redan på begäran av en minoritet inom riksdagen, bestående av

minst 50 ledamöter i första kammaren och 77 ledamöter i andra kammaren;

Kungl. Maj :ts samtycke skall alltså icke längre utgöra ett villkor för anordnande

av folkomröstning. Däremot tages i propositionen avstånd från tanken

att införa beslutande folkomröstning i vare sig grundlagsfrågor eller

andra ärenden. Rådgivande folkomröstning skall enligt propositionen prin
1

Itihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 193.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

cipiellt vara tillåten i alla frågor, som kan komma under riksdagens prövning.

Undantagna är dock ärenden som berör riksstatens reglerande, överenskommelser

med främmande makt eller på riksdagen ankommande val.

Därjämte föreslås, att riksdagens båda kamrar gemensamt skall äga avslå

begäran om rådgivande folkomröstning i sådant ärende, som med hänsyn

till sin beskaffenhet prövas icke kunna utan avsevärt men uppskjutas i

avbidan på folkomröstning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

3

Förslag

till

ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1 mom. 2,

§ 38 inom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 49.

2:o. Skulle med hänsyn till något

ärendes särskilda vikt och beskaffenhet

prövas nödigt, att före dess

avgörande folkets mening inhämtas,

må Konungen och riksdagen genom

samfällt stiftad lag förordna, att allmän

folkomröstning skall anställas.

I lagen bestämmes, vilken eller vilka

frågor skola genom omröstningen besvaras,

så ock tid och sätt för densamma.

Rätt att deltaga i omröstningen

tillkommer en var, som är

röstberättigad vid val till riksdagens

andra kammare. Efter omröstningen

behandlas ärendet i grundlagsenlig

ordning.

2:o. I ärende av särskild vikt må

förordnas, att folkets mening skall

inhämtas genom allmän folkomröstning.

Sådan omröstning skall anställas,

därest minst femtio ledamöter av

första kammaren och sjuttiosju ledamöter

av andra kammaren förena

sig i beslut därom. Folkomröstning

må dock ej beslutas i frågor, som

icke kunna prövas av riksdagen, eller

i frågor, vilka beröra riksstatens

reglerande eller överenskommelse

med främmande makt eller på riksdagen

ankommande val. Ej heller må

folkomröstning äga rum i det fall,

att riksdagens båda kamrar med hänsyn

till ärendets beskaffenhet finna

dess avgörande icke kunna utan avsevärt

men uppskjutas i avbidan på

dylik omröstning.

Rätt att deltaga i allmän folkomröstning

tillkommer envar, som är

röstberättigad vid val till riksdagens

andra kammare. Varje röstande äger

lika röst. Efter omröstningen behandlas

ärendet i grundlagsenlig ordning.

Om utsättande av tid för allmän

folkomröstning samt om verkställande

av sådan omröstning och vad därmed

äger samband stadgas i lag, stiftad

av Konungen och riksdagen gemensamt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 1.

2. Skulle, med hänsyn till något 2. Allmän folkomröstning i ärende

ärendes särskilda vikt och beskaffen- av särskild vikt må, enligt vad därhet

prövas nödigt, att före dess avgö- om i regeringsformens 49 $ 2 mom.

rande folkets mening inhämtas, må är stadgat, påkallas av minst femKonungen

och riksdagen genom sam- tio ledamöter av första kammaren

fällt stiftad lag förordna, att allmän och sjuttiosju ledamöter av andra

folkomröstning skall anställas, efter kammaren,

vad i regeringsformens 49 § 2 mom.

är stadgat.

§ 38.

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som angå

stiftande, ändring, förklaring eller

upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar om

statsrådets ansvarighet, om antalet

statsdepartement och statsråd utan

departement, om kommandomål, om

rikets vapen och flagga, om allmänt

kyrkomöte och om allmän folkomröstning

i ämnen, som ej tillhöra annat

utskotts behandling.

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som

angå stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om antalet

statsdepartement och statsråd

utan departement, om kommandomål,

om rikets vapen och flagga, om

allmänt kyrkomöte och om allmän

folkomröstning. Utskottet skall tilllika

meddela utlåtanden och avgiva

förslag i anledning av dit hänvisade

frågor om anordnande av allmän

folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra

annat utskotts behandling.

§ 45.

1. Alla utskott-----utsedda, sammanträda.

2. Utskotten välja-----— levnadsåren äldst.

3. Utskotten böra------dem ankomma.

4. Finner ständigt utskott eller i

sådant utskotts ställe tillsatt särskilt

utskott vid behandling av ärende, att

allmän folkomröstning däri bör anställas,

äger utskottet, oaktat yrkande

därom ej framställts i proposition

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

5

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

eller motion, föreslå att sådan omröstning

skall äga rum.

Förekommer i ärende fråga om allmän

folkomröstning, bör utskott,

vinn att slutföra behandlingen av

ärendet i övrigt, avgiva särskilt yttrande

angående nämnda fråga, där

omständigheterna icke annat föranleda.

§ 55.

T. Motion inå-------till handa.

Motion, som----—---— till handa.

Har behandlingen av proposition Har behandlingen av proposition

uppskjutits till höstsession, må mo- uppskjutits till höstsession, må motion,

som föranledes av propositio- tion, som föranledes av propositionen,

nen, väckas sist dagen efter höstses- väckas sist dagen efter höstsessionens

sionens början. början; dock må ej i denna ordning

framställas yrkande om allmän folkomröstning.

Vad i---------delgives kammaren.

1 frågor-----------session pågår.

Motion bör —------beskaffenhet sammanföras.

§ 58.

När proposition-------utskottet uppehållas.

Är inom-------— —--ovillkorligen avgöras.

Kamrarna inå--—----uppskov förfallet.

Uppskov må------—--stycke sägs.

Kamrarna må-------extra session.

Av riksdagen---------i § 64.

Väckes fråga om allmän folkomröstning,

må frågan icke uppskjutas

till annan session. Har sådan omröstning

beslutats i ärende, som är

under l-iksdagens prövning, skall

ärendet vila i avliidan på omröstningens

verkställande.

§ 63.

När fråga, varöver utskott sig ut- När fråga, varöver utskott sig utlåtit,

till avgörande förekommer, äger låtit, till avgörande förekommer, äger

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 193.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen Igdelse.)

kammaren att antingen genast, med

bifall till utlåtandet eller utan avseende

å vad utskottet föreslagit, fatta

sitt beslut, eller, om ämnet anses

fordra ytterligare utredning, målet

till utskottet återförvisa.

kammaren att antingen genast, med

bifall till utlåtandet eller utan avseende

å vad utskottet föreslagit, fatta

sitt beslut, eller, om ämnet anses

fordra ytterligare utredning, målet

till utskottet återförvisa. Avser utlåtandet

fråga om anordnande av allmän

folkomröstning, skall sådan

återförvisning ske, om minst en tredjedel

av kammarens samtliga ledamöter

det begär.

Stanna kamrarna -— --—--kamrarna inkomma.

Vad kamrarna —----—--sessionen förfallit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 mars 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utbyggande

av folkomröstningsinstiiutet i statliga angelägenheter.

Föredraganden anför följande.

Sedan Kungl. Maj :t den 20 januari 1950 bemyndigat mig att tillkalla

sakkunniga för utredning av bland annat frågan om införande av beslutande

folkomröstning i vår författning, tillkallade jag samma dag såsom

sakkunniga dåvarande ledamoten i första kammaren landshövdingen K. J.

Olsson, tillika ordförande, ledamoten i första kammaren borgarrådet J.

Bergvall, dåvarande borgmästaren C. O. Engqvist, ledamoten av andra kammaren

professorn E. Håstad, ledamoten av andra kammaren folkskolläraren

G. Skoglund, ledamoten av första kammaren professorn S. Wahlund

och numera avlidne ledamoten av andra kammaren sekreteraren A. Wallentheim.

De sakkunniga, som antog namnet 1950 års folkomröstningsoch

valsättsutredning, avgav den 26 mars 1952 ett betänkande (del II) angående

allmän folkomröstning (SOU 1952: 7)1 och den 10 december 1952

ett betänkande (del III) rörande folkomröstning i kommunala angelägenheter

(SOU 1952:47).

Yttranden över ett vid betänkandet del II fogat förslag till lag om allmän

folkomröstning har avgivits av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholm, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,

Gävleborgs och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har jämväl

överlämnat yttranden av magistraterna i Malmö och Hälsingborg.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet

i statliga angelägenheter. Redan nu vill jag därvid erinra

om att detta spörsmål, på sätt i det följande kommer att närmare redovisas,

behandlats av riksdagen såväl 1952 som 1953.

1 Genom utredningens försorg utarbetade redogörelser rörande folkomröstningsintilutets tilllämpning

i främmande länder liar offentliggjorts i SOU 1952:8 (Schweiz), 1952:9 (Förenta staterna)

och 1952:18 (vissa andra länder).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Inledning.

Statliga folkomröstningar indelas allt efter omröstningarnas rättsliga verkan

i två huvudgrupper, decisiva eller beslutande och konsultativa eller rådgivande.

Med decisiv folkomröstning avses ett slutgiltigt avgörande.

Folkets ställningstagande är med andra ord bindande för statsmakterna.

Omröstningen gäller ett av folkrepresentationen antaget beslut eller ett av

ett visst antal väljare väckt förslag. Vid konsultativa folkomröstningar

är folkets ställningstagande däremot icke bindande för

statsmakterna, endast rådgivande. Sådana omröstningar avser följaktligen

icke ett redan fattat beslut och vanligen icke heller ett i detalj utarbetat

förslag utan en mera allmänt formulerad fråga av principiell innebörd.

När det gäller decisiva folkomröstningar, brukar man skilja mellan ett

par huvudformer. Referendum av denna art kan sålunda vara antingen obligatoriskt

eller fakultativt. Om i författningen föreskrives att ett visst slag

av frågor alltid skall underställas folket, föreligger ett obligatoriskt referendum.

Kan folkomröstning komma till stånd endast efter särskild begäran

därom, benämnes den fakultativ.

Den svenska författningen upptar alltsedan år 1922 vissa bestämmelser

om konsultativ folkomröstning (se § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1

mom. 2 och § 38 riksdagsordningen). Dessa bestämmelser innebär, att

Kungl. Maj :t och riksdagen genom samfällt stiftad lag äger förordna att

folkets mening skall inhämtas i ärende av särskilt stor vikt. Folkomröstningen

skall verkställas innan ärendet avgjorts, och efter omröstningen skall

ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning. Vårt konsultativa referendum

är alltså så konstruerat, att det icke kan komma till användning med mindre

Kungl. Maj :t och riksdagens majoritet är ense därom. Att institutet införlivades

med den svenska författningen berodde närmast därpå, att man

ville utröna folkmeningen i förbudsfrågan, vilket skedde genom en folkomröstning

år 1922. Detta blev det enda tillfälle då institutet hittills över huvud

tagits i bruk. Visserligen väckte en enskild riksdagsman vid upprepade

tillfällen i början av 1930-talet motioner om anordnande av folkomröstning

i avrustningsfrågan och en annan motionär yrkade vid 1953 års riksdag,

att folkomröstning måtte anordnas rörande motbokssystemets bibehållande

eller avskaffande, men därutöver har icke riksdagen, som avslog båda dessa

förslag, före innevarande år haft att pröva något direkt yrkande om anordnande

av allmän folkomröstning. I slutet av 1940-talet aktualiserades emellertid

frågan om en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet till att avse

jämväl decisivt referendum, och sedan riksdagen år 1948 hemställt om utredning

av spörsmålet (skrivelse nr 199), tillkallades i enlighet med vad

inledningsvis anförts sakkunniga i ämnet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

9

Kommittébetänkandet.

Sammanfattningsvis må här nämnas att 1950 års folkomröstnings- och

valsättsutredning icke funnit sig kunna förorda införande i vår författning

av beslutande folkomröstning i allmänna frågor. Däremot har utredningen

ansett möjlighet böra införas att till decisiv folkomröstning hänskjuta grundlagsförslag.

Vidare har utredningen föreslagit vidgade möjligheter till rådgivande

folkomröstning, närmare bestämt att den nuvarande bestämmelsen

att sådan folkomröstning må äga rum endast efter samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdagen måtte upphävas och att det i stället skall ankomma på

en minoritet inom riksdagen, bestående av 50 ledamöter av första och 77

av andra kammaren, att påkalla rådgivande folkomröstning. Sådan omröstning

skall enligt förslaget principiellt vara tillåten i alla frågor som

kan komma under riksdagens prövning. Undantagna är dock ärenden som

berör riksstatens reglerande, överenskommelser med främmande makt och

av riksdagen förrättade val. Därjämte har utredningen föreslagit, att riksdagens

båda kamrar gemensamt skall äga avslå begäran om rådgivande

folkomröstning i ärende av beskaffenhet att icke kunna utan avsevärt men

uppskjutas.

Mot utredningens förslag om beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor

har en ledamot, herr Wallentheim, reserverat sig under yrkande att

bestämmelser därom ej måtte införas. — Regler om beslutande folkomröstning

även i andra ämnen än grundlagsfrågor har å andra sidan påyrkats

i reservation av herrar Bergvall, Håstad och Wahlund. Dessa tre ledamöter

har sålunda föreslagit, att utöver det av utredningen förordade grundlagsreferendum

måtte införas ett fakultativt beslutande referendum i lag- och

anslagsfrågor. Sådan folkomröstning skall enligt dessa reservanters förslag

kunna påkallas av en minoritet inom riksdagen. Dock skall enligt förslaget

kamrarna äga att utesluta folkomröstning för sådana fall där ett uppskov

skulle föranleda avsevärt men. Såvitt angår storleken av nyssnämnda minoritet

har herrar Bergvall och Håstad föreslagit, att den bestämmes till

40 ledamöter av första och 60 ledamöter av andra kammaren, medan herr

Wahlund föreslagit 50 resp. 77 ledamöter. Även beträffande rådgivande

folkomröstning har ledamöterna Bergvall och Håstad föreslagit, att den minoritet

som skall äga påkalla folkomröstning bestämmes till 40 ledamöter

av första och 60 ledamöter av andra kammaren.

Jag övergår härefter till att något närmare redogöra för de förslag som

framlagts av majoriteten och minoriteten inom utredningen och för de synpunkter

som därvid åberopats.

Beslutande folkomröstning i allmänna frågor.

Utredningens majoritet.1

Utredningen redovisar inledningsvis vissa allmänna utgångsj)

unkter i debatte n för och emot beslut a n d e f o 1 k o m
-

1 Herrar Olsson, Engqvist, Skoglund och Wallentheim.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

röstning. Därvid erinras till eu början om att folkomröstningsinstitutets

utveckling framdrivits av såväl idépolitiska som realpolitiska faktorer, i det

att referendum betraktats som en konsekvens av den demokratiska åskådningen

och som ett medel att korrigera det representativa systemets brister.

Utredningen fortsätter:

När under senare år krav på beslutande folkomröstning rests i vårt land,

har utgångspunkten varit den, att fullständig överensstämmelse i åsikter

ej i alla situationer kan antas föreligga mellan folk och representation, även

om representationen väljes enligt alltigenom demokratiska grunder. Eu person

kan omfatta ett partis uppfattning i väsentliga frågor men i andra ha en

avvikande mening; vid valen kunna emellertid dylika nyanser icke komma

till uttryck. Stundom skära åsiktsmotsättningarna rakt genom partilinjerna.

Genom folkomröstning är det möjligt att isolera frågorna, den röstande

kan ta ställning obunden av partitillhörighet. Det har ansetts, att en större

saklighet i det politiska livet härigenom skulle främjas. Dessutom skapas en

motvikt mot partiernas dominerande inflytande. Folkomröstning kan vidare

begagnas för att vinna klarhet om folkets inställning till ett betydelsefullt

problem, som aktualiserats efter det senaste valet, eller för att utröna dess

uppfattning om en åtgärd, som för sitt genomförande är i särskilt hög grad

beroende av medborgarnas stöd. Man hävdar även att möjligheten att anordna

folkomröstning måste tillerkännas en betydande indirekt verkan,

då folkrepresentanterna tvingas att starkare beakta olika medborgargruppers

synpunkter och över huvud taget kontakten mellan folk och representation

starkes.

Mot dessa synpunkter framhålles i betänkandet till en början att vid de

tillfällen, då motsättningarna skär partilinjerna, detta förhållande torde

återspeglas även i riksdagen. Det kan dessutom enligt utredningens mening

ifrågasättas, om icke partiernas auktoritet i Sverige är så stor, att de röstande

även i folkomröstningarna skulle i huvudsak gruppera sig efter partilinjer.

Utredningen anför vidare:

Principiella invändningar kunna också riktas mot uppfattningen att riksdagens

beslut i alla lägen skall fullständigt överensstämma med inställningen

hos folkmajoriteten. Med hänsyn till statsverksamhetens invecklade karaktär

och den speciella arten av åtskilliga problem, som därvid komma

under bedömande, kan ofta icke ett självständigt ställningstagande väntas

från folkets flertal. Den representativa principen innebär att medborgarna

vid valen ange de allmänna riktlinjerna för politiken; inom denna ram ha

statsmakterna full frihet att ta ställning till uppkommande problem. Folkrepresentanterna

få genom sin verksamhet en vidare överblick och ha möjlighet

att bilda sig en mer allsidig uppfattning om frågorna; det kan däremot

befaras att väljarna i stor utsträckning skulle ta ställning till dem

underställda förslag utan att tillräckligt beakta deras allmänna bakgrund

och sammanhang med andra problem. En viss risk skulle härigenom kunna

uppkomma för ett undertryckande av små gruppers intressen och synpunkter

samt för en skärpning av friktionerna mellan olika kategorier i samhället.

Genom att frågorna vid folkomröstning framläggas isolerade kunna

motsättningarna mellan skilda gruppintressen — producenter och konsumenter,

arbetsgivare och arbetare o. s. v. — renodlas och framträda oförmedlade,

något som försvårar en sammanjämkning. En sådan utveckling

kan tydligen ej betraktas som önskvärd.

Med referendum följer vidare risken att åtskilliga frågor — som annars

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

inom representationen kunna lösas i cn lugn och saklig atmosfär — utnyttjas

för en hänsynslös och demagogisk propaganda, något som i oroliga tider

kan vara äventyrligt. Å andra sidan kan man göra gällande, att den stimulans

av det politiska intresset som anordnande av folkomröstningar

åstadkommer bör utgöra en folkuppfostrande faktor av värde. Härvidlag

torde emellertid någon verkan av betydelse uppnås blott om folkomröstningar

hållas jämförelsevis ofta.

Utländska erfarenheter visa att en folkomröstning i vissa situationer

kunnat häva ett parlamentariskt dödläge. Om de olika partierna låst fast

sig i vissa positioner som omöjliggöra lösningen av en omstridd fråga, kan

en folkomröstning medföra ett avgörande. Ett typiskt exempel utgör förbudets

upphävande i Finland. Folkomröstning kan på så sätt sägas fungera

som en säkerhetsventil för det politiska trycket. Stundom visar det sig

också, att en fråga som avgjorts genom folkomröstning avföres från dagordningen

mera slutgiltigt än om beslutet fattats av representationen; folkmajoritetens

avgörande åtnjuter en speciell auktoritet. Detta torde dock i

allmänhet gälla endast om röstövervikten varit betydande. Har så icke vård

fallet, kan i stället ett långvarigt kristillstånd uppstå. Härpå utgöra de

många folkpensionsomröstningarna i Californien exempel; nämnas kan i

detta sammanhang även den konsultativa folkomröstningen i Belgien år

1950, vilken snarast förvärrade den politiska oron.

Från praktisk synpunkt kan det ej bestridas, att anordnande av folkomröstning

alltid utgör en omständlig, kostsam och tidsödande procedur.

Mot påståendet att folkomröstningsinstitutet skulle utöva ett välgörande

indirekt inflytande på representationen invänder utredningen, att det i vissa

situationer också kan tänkas, att medvetandet att en fråga ej slutgiltigt avgöres

i riksdagen minskar folkrepresentanternas känsla av ansvar för fragans

lösning.

Som en sammanfattning av de sålunda genomgångna, mera allmänna

argumenten för och emot beslutande folkomröstning uttalar utredningen

den mening, att referenduminstitutet i vissa situationer kan betraktas som

en tillgång men att dess ogynnsamma verkningar måste bedömas vara minst

lika betydande. Skälig anledning att i vårt land införa beslutande folkomröstning

som en av statsmakterna oberoende folkrättighet synes därför - anför utredningen — föreligga blott om ett utbrett missnöje med vårt representativa

system skulle vara för handen. Enligt utredningens uppfattning

är detta icke fallet. Riksdagens förmåga att på ett tillfredsställande sätt

representera de olika meningsriktningarna inom folket torde, yttrar utredningen,

icke i större utsträckning bestridas, någon förtroendekris mellan

folk och representation föreligger enligt utredningen icke. I de länder där

folkomröstningsinstitutet blivit cn verkligt betydelsefull faktor i statslivet

har läget varit väsentligt annorlunda.

Utredningen uttalar vidare den uppfattningen att vårt representativa

system i stort sett fungerat väl samt att den svenska lagstiftningsverksamlieten,

i vilken ingår ett grundligt utredningsarbete, remissbehandling och

i vissa fall lagrådsgranskning, i själva verket torde utmärkas av ovanligt

stor omsorg. Något behov av folkomröstning som ett kontrollmedel gentemot

statsmakterna kan därför enligt utredningen icke anses föreligga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 193.

Såsom ytterligare ett argument mot beslutande folkomröstning anför utredningen,

att detta institut endast med svårighet torde kunna infogas i det

svenska statsskicket.

Härvid anföres i betänkandet:

Till det svenska statsskickets grundläggande principer hör allt sedan

parlamentarismens genombrott, att partiernas stvrkeförhållande i riksdagen

bestämmer regeringsbildningen. Fråga är om detta system med fördel kan

förenas med ett decisivt folkomröstningsinstitut. Problemet ställes på sin

spets, om regeringen förfogar över en synnerligen knapp majoritet i riksdagen.

Det kan då lätt inträffa, att ett av den parlamentariska oppositionen

bekämpat förslag, som genomdrivits av regeringspartiet, förkastas i en folkomröstning.

Hur bör ministären i sådant fall reagera? Oppositionen kan

icke överta regeringsansvaret, eftersom den saknar underlag härför i riksdagen.

En möjlighet är riksdagsupplösning och nyval.---Detta för
faringssätt

kan, om nederlaget drabbat en för regeringens politiska linje

fundamental fråga, te sig som den enda lösningen. I andra lägen torde emellertid

det rimligaste vara, att regeringen kvarstannar utan att utlysa nyval

och att förtroende för dess allmänna riktlinjer presumeras föreligga i kraft

av väljarnas vid senaste val uttryckta mening, varigenom regeringspartiet

tillförts majoritet.---Om landet styres av en minoritetsregering, synes

det sannolikt att ett nederlag vid referendum ofta skulle medföra regeringskris.

Det kan därför icke uteslutas att folkomröstningar ibland kunna bidraga

till uppkomsten av en politisk kris, vare sig en majoritets- eller minoritetsregering

sitter vid makten.

Det problem som här diskuterats uppstår endast vid omröstningar, vilka

gälla partiskiljande frågor. Av denna anledning måste läget bedömas på

annat sätt, om alla större partier samverka i regeringsställning, eftersom

någon parlamentarisk opposition av betydelse då icke finnes. Det har rentav^

hävdats, att en övergång till system med permanent samlingsregering

måste kompletteras med införande av folkomröstning såsom en motvikt mot

den maktkoncentration, som en sådan regering skapar. Samlingsregeringar

ha emellertid i Sverige hittills icke förekommit under normala förhållanden.

Genom att i det svenska statsskicket införa beslutande folkomröstning

torde man därför i viss mån försvåra tillämpningen av det parlamentariska

styrelsesättet och därmed löpa risk att rubba det politiska livets

stabilitet i vårt land. Det bör understrykas att i de två länder — Förenta

staterna och Schweiz — där folkomröstningsinstitutet användes i verkligt

betydande omfattning, statsskicket väsentligt avviker från det svenska. De

amerikanska delstaterna ha icke ett parlamentariskt system och i Schweiz

väljas regeringens medlemmar för viss tid av folkrepresentationen. I det

parlamentariskt styrda Australien är folkomröstningsinstitutet begränsat

till författningsfrågor; referendum har där främst utgjort ett vapen för delstatspartikularismen.

Att utredningens majoritet icke velat föreslå införande av decisivt referendum

såvitt angår andra frågor än grundlagsärenden motiveras slutligen

därmed att en ändamålsenlig begränsning av dess användning i allmänna

frågor erbjuder utomordentligt stora svårigheter. Utredningen erinrar om att

nu gällande svenska bestämmelser om konsultativt referendum icke stadgar

några som helst begränsningar beträffande de frågor, i vilka folkomröstning

kan anordnas. Orsakerna härtill är, säger utredningen, uppenbarligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 193.

13

dels det svenska referenduminstitutets konsultativa karaktär, dels det förhållandet

att omröstning kan komma till stånd endast efter beslut av Konung

och riksdag. Då det gäller införande av beslutande folkomröstning,

vilken tänkes komma till användning oberoende av eller mot riksdagsmajoritetens

önskan, blir läget enligt utredningens mening tydligen ett annat.

Vissa ärenden måste då undantas från referendum. Till en början utgår utredningen

som någonting självklart ifrån att i Sverige liksom i andra länder

folkomröstning bör få komma till stånd blott i frågor, i vilka riksdagen har

beslutanderätt. Lika uppenbart finner utredningen det vara, att möjlighet

ej bör skapas att begagna folkomröstning i avsikt att åstadkomma kaos

inom statsverksamheten; referendum angående hela budgeten eller en hel

huvudtitel måste därför anses som uteslutet. Flertalet anslagsfrågor torde

över huvud böra undantagas, i varje fall sådana som gäller de löpande

statsutgifterna. Det kan vidare ej gärna komma i fråga att medgiva folkomröstning

rörande avsöndringar, eftergifter, pensioner åt enskilda befattningshavare

och liknande beslut, som icke är av generell natur. Från referendum

synes också böra undantagas frågor rörande riksdagens arbetsformer.

Starka skäl kan enligt utredningen vidare anföras mot att låta

folkomröstning komma till stånd rörande traktater, i första hand risken

för demonstrationsartade opinionsyttringar mot främmande makter. Utredningen

erinrar om att traktatreferendum endast finnes i Schweiz och

där infördes långt efter övriga folkomröstningsformer.

Den vidaste omfattning som ett decisivt folkomröstningsinstitut i Sverige

kan tänkas erhålla torde enligt utredningens mening vara — frånsett grundlagsfrågor

— vissa budgetfrågor samt lagfrågor inbegripande lagar tillkomna

enligt § 87 RF, i regeringsformen uttryckligen nämnda lagar, t. ex. kommunallagarna,

och sådana författningar som enligt § 89 RF beslutas av

Konungen och riksdagen samfällt. Härom anföres i betänkandet:

Lagfrågor. Enligt utredningens uppfattning skulle ett oinskränkt lagreferendum

kunna medföra betydande olägenheter, då åtskilliga lagfrågor

på grund av sin ömtåliga natur eller tekniskt komplicerade karaktär ej

torde lämpa sig för folkomröstning. Att inom skilda ämnesområden angiva

en rad frågor, som böra undantagas från referendum är givetvis tänkbart;

metoden måste emellertid anses som otymplig. Avskiljandet av en stor

grupp sakligt samhöriga ärenden torde tekniskt erbjuda mindre svårigheter.

I flera stater ha sålunda alla frågor rörande försvaret undantagits från folkomröstning.

Det synes emellertid icke vara möjligt att genom sistnämnda

avgränsningsmetod vinna tillräcklig garanti mot att för referendum uppenbarligen

icke lämpade frågor göres till föremål för folkomröstning.

Budgetfrågor. Beträffande anslag kan den avgränsningen tänkas att endast

poster av viss storlek få framläggas till folkomröstning samt att blott

nya anslag kunna ifrågakomma.

Att införa ett obegränsat skatlereferendum måste enligt utredningens mening

betraktas som uteslutet, då härigenom risk kunde uppstå för statsverksamhetens

förlamande. Det kan i första hand erinras om att folkomröstning

rörande fastställande av skatteproccntsatser skulle äventyra budgetens

balansering. Vidare kunde referendum på detta område omöjliggöra genom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

förandet av redan fattade anslagsbeslut. Tänkbart är att införa referendum

endast för nya skatter men ej för fastställande av procentsatser; en dylik

gränsdragning skulle dock te sig sakligt föga motiverad, då den skulle utesluta

folkomröstning vid stora skattehöjningar men icke vid upptagande

av jämförelsevis obetydliga nya skatter.

Avslutningsvis yttrar utredningen, att den funnit de allmänna skäl som

tala mot decisivt referendum väga tyngre än de som tala för. Något egentligt

missnöje med vårt representativa system har, säger utredningen, ej

kunnat påvisas. Då institutet beslutande folkomröstning, utformat som ett

kontrollmedel mot statsmakterna, ej synes med fördel kunna förenas med

den svenska parlamentarismen och då en ändamålsenlig begränsning av dess

användning erbjuder utomordentligt stora svårigheter, säger sig utredningen

icke vilja föreslå införande av decisivt referendum såvitt angår andra

frågor än grundlagsärenden.

Utredningens minoritet.1

Såsom inledningsvis omnämnts föreslår minoriteten, att ett fakultativt

beslutande folkomröstningssystem införes i lag- och anslagsfrågor.

Minoriteten säger det vara dess bestämda tro, att ett vidgat möjliggörande

av folkomröstningar skulle i vårt land betyda något nytt och värdefullt:

Det skulle göra vår svenska folkstyrelse mer levande och fördjupa dess

grundvalar. Det skulle öka ej blott de enskilda medborgarnas intresse för

den politiska utvecklingen utan även deras känsla av ansvar för denna.

Det skulle ge den bästa stimulansen åt den alltid nödvändiga debatten om

stat och samhälle, och det skulle medverka positivt till medborgarnas politiska

fostran.

Dessa äro i koncentrat argumenten till förmån för folkomröstningssystemets

utbyggnad. Debatten i vårt land behöver ej föras enligt de linjer, vari

den fördes på sin tid i Schweiz och än mer i USA. I Schweiz riktade sig

referendumrörelsen när den bröt fram på 1860-talet mot tendenserna till

obehöriga ekonomiska intressen i folkrepresentationerna och därmed också

i regeringsorganen med dessas beroende av folkrepresentationerna. I

USA:s delstater riktade rörelsen sin udd mot de korruptiva fenomenen i

statslegislaturerna. Det representativa systemet i Sverige går fritt från dylik

kritik eller dylika anklagelser. En bundenhet till klasser eller yrkesgrupper

har alltid karakteriserat riksdagen i vårt land. Ganska givet skulle

samma intressen framträda vid folkomröstningar. Likväl synes det oss

uppenbart att den nutida mekaniseringen av det politiska livet har lett till

ett nedtryckande av den fria opinionen hos de enskilda medborgarna. Folkrepresentationen

tenderar till att bli ett slags ämbetsverk, där frågornas

lösning ofta sker på alltför stort avstånd från folket. Då och då har man

kunnat sätta i fråga, om riksdagens opinion varit fullt representativ för

folkets. Då och då skulle det ha varit önskligt — ej blott för att undanröja

dess tvivel utan också för att bättre kunna orientera en kritisk eller missnöjd

allmänhet — att frågorna hade kunnat hänskjutas till folket. Önskemålen

om utbyggande av referenduminstitutet dikteras således inte av någon

misstro mot det svenska representativa systemet i och för sig utan bottna

i det uppenbara förhållandet att detta system ej ensamt är fullgott såsom

ett tillräckligt nyanserat uttryck för folkets skiftande meningar i det nuti
-

1 Herrar Bergvall, Hästar! och Walilund.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

da komplicerade demokratiska samhället. När en medborgare vid ett val med

sill röst stödjer ett visst parti betyder detta att han föredrar partiet framför

övriga partier och att han sympatiserar med partiets politik i stort sett,

men det behöver inte betyda att han ansluter sig till partiets politik i varje

enskild fråga.

Reservanterna hävdar, att många av invändningarna mot den direkta

demokratiens införande i vårt land förfaller, om referenduminstitutet ej

göres alltför vittomfattande utan — på sätt minoriteten föreslår — blott

tänkes använt mera undantagsvis och i särskilda fall:

Det kan då inte sägas att det representativa systemet undergräves. Fortfarande

kommer riksdagen att bli den normalt utslagsgivande statsmakten,

och normalt kommer folket att utrusta sina riksdagsledamöter med fullmakter

att handla även i de frågor, som ej diskuterats vid valen eller ej

behandlas i partiprogrammen eller också aktualiseras först efter valen utan

att väljarna haft tillfälle att ta ställning till dem. Och införes intet s. k.

folkinitiativ, kan riksdagen aldrig förbigås eller »överridas»; vad folket

får att ta ställning till är antingen förslag, som enligt den konsultativa folkomröstningens

metod efteråt skola definitivt avgöras av riksdagen, eller

också beslut, som riksdagen fattat och som föreläggas folket i en beslutande

folkomröstning, Om någon form av »Dringlichkeitsklausul» infogas i

stadgandena om både konsultativt och dec.isivt referendum — och detta

synes oss nödvändigt — kan statsmaskineriet i ett kritiskt läge ej heller

bromsas upp.

Enligt minoritetens mening kan det icke heller under nämnda förutsättningar

göras gällande, att referenduminstitutet skulle allvarligt kunna

komplicera regeringsproblemets lösning. Minoriteten anför härom:

Vad först det konsultativa referendum beträffar är det föga troligt att

dess utslag normalt behöva påverka regeringsfrågan. Dessa omröstningar

ha ju åtminstone formellt ingen tvingande karaktär, och även om en omröstning

skulle gå en regerings program eller en regerings proposition emot,

förefaller det sannolikt att resultatet av omröstningen i så fall i första hand

blir en modifierande anpassning av programmet eller propositionen i enlighet

med folkmeningen. Endast i exceptionella situationer är det tänkbart att utslaget

vid denna rådgivande omröstning skulle kunna föranleda en regering

att avgå. När det gäller regeringsproblemet vid decisiva omröstningar bör det

understrykas att denna omröstningsforms räckvidd inskränker sig till att

förslag från regeringen, som riksdagen godtagit, kunna förkastas; däremot

gör denna referendumtyp det inte möjligt att knäsätta ett nytt positivt beslut

eller att tvinga regeringen och riksdag att slå in på en politisk kurs, som är

helt ny eller motsatt den som regeringen och riksdagsmajoriteten ställt upp.

Även i fråga om den decisiva folkomröstningen kan det normalt antagas att

ett fällande beslut av folket i främsta rummet föranleder regering och riksdag

att framlägga ett nytt med hänsyn till folkopinionen modifierat förslag och

därför ej behöver uppfattas av regeringen som ett incitament till avgång. Åtminstone

ända in på sista tiden har det för övrigt varit en oskriven regel i den

svenska parlamentarismen att saknederlag för regeringen i riksdagen blott

i exceptionella fall skola las till intäkt för ministärens demission, och denna

regel har enligt en samstämmig mening varit av stort värde, därför att

den möjliggjort en i jämförelse med många andra länder förhållandevis stor

regeringsstabilitet även under de tider, då intet parti ägt majoritet. Denna

regel borde också kunna bli tillämplig när det gäller regeringens förhål
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

lande till folket vid referendumavgöranden, i vart fall då frågan inte är av

dominerande karaktär och så länge möjligheterna för regeringen till en kompromiss

genom att framlägga ett nytt modifierat förslag inte uttömts. Så ha

folkomröstningarnas utslag också tolkats i Australien trots att denna stat

tillämpar ett parlamentariskt system, som är lika rigoröst som Englands.

Inte heller om ett decisivt referendum införes, torde man därför behöva

räkna med något egentligt försvårande av regeringsproblcmets lösning.

Om upprepade och klara motsättningar mellan regeringen och folkets

majoritet likväl skulle uppkomma, må här erinras om att regeringen i Sverige

till skillnad från regeringarna i Schweiz eller amerikanska delstater

har möjlighet till upplösning av riksdagen eller endera av kamrarna. Skulle

det efter ett fällande referendumutslag vara tveksamt om regeringen fortfarande

åtnjuter landets förtroende eller inte, kan regeringen därför genom

ett upplösningsbeslut utröna hur det förhåller sig härmed. I ett sådant fall

torde upplösningens resultat ge en anvisning om hur regeringsproblemet

skall lösas i händelse regeringen förlorat sin majoritet eller dess tidigare

parlamentariska underlag försvagats. Härtill kommer att ingen i dag med

säkerhet kan uttala sig om hur regeringsproblemet i framtidens Sverige,

alldeles oavsett referendum, kommer att gestalta sig. Många betvivla att det

klassiska mönstret med en regering och en opposition kan upprätthållas i

längden i vår tid, särskilt med hänsyn till de starka organisationernas framväxt.

Vi behöva här blott erinra om framlidne statsminister Per Albin Hanssons

uttalanden till förmån för en regeringssamverkan på bredaste bas. Det

system med koalitionsregeringar som vid ett par tillfällen kommit i bruk under

de senaste decennierna kan också tydas som en medveten strävan att bredda

regeringens underlag vida utöver vad som för några tiotal år sedan ansågs

nödvändigt med hänsyn till den svenska parlamentarismens krav. Utan att

i detta sammanhang uttala någon mening om hur regeringsproblemet i

framtiden bör lösas, vilja vi här endast peka på den under senare tid förda

debatten om partiregering eller samlingsregering, liksom på det förhållandet

att en av andra omständigheter föranledd eller frampressad eventuell

omläggning av regeringsproblemet i riktning mot en bredare samverkan

vid ministärbildningen också skulle komma att beröra regeringsproblemet

vid referendum i så måtto att anledningarna för regeringen att ta ett referendumnederlag

till intäkt för avgång måste bli svagare ju bredare dess

parlamentariska underlag är; det måste ligga i sakens natur att referendumutslagens

partipolitiska udd alltmer avtrubbas, ju flera partier det är

som bilda regeringens stödtrupper i riksdagen.

I fråga om sättet för påkallande av referendum framhåller

minoriteten, att folkomröstningsinstitutets syftemål är att åvägabringa

en folklig kontroll av parlamenten, varför dess funktion — med den

begränsning som ligger i cn »tvångslägesklausul» — helst borde vara alldeles

oberoende av sådana medgivanden om folkomröstning, som i varje

särskilt fall skall lämnas av parlamentet eller en minoritet i detta. Reservanterna

yttrar vidare att det, om man syftar till att en direkt demokrati

skall införas, synes dem oundvikligt att åtminstone subsidiärt lägga rätten

att påkalla en folkomröstning hos en viss i grundlagen till storleken fixerad

minoritet av folket. Det oaktat och trots att reservanterna anser starka skäl

i och för sig tala för att en folkminoritet tillerkännes rätt att begära referendum

rörande lag- och budgetfrågor, om ett fakultativt decisivt referendum

grundlagfästes för dessa ämneskomplex, har reservanterna i denna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

17

del under åberopande av lämplighetsskäl (se närmare betänkandet s. 79—

80) kommit till samma resultat som utredningens majoritet i dess härom

förda hypotetiska resonemang (betänkandet s. 38—39), nämligen att referendum

icke bör utsträckas längre än till att bli en rättighet blott för

en riksdagsminoritet.

Även reservanterna anser skäl tala för vissa begränsningar av

ämneskretsen för folkomröstning. Något egentligt behov av

traktatreferendum torde således enligt deras mening ej föreligga. Vidare

är de av den uppfattningen, att decisiv folkomröstning i skattefrågor direkt

sammanhängande med den aktuella budgeten åtminstone tills vidare ej

torde böra förekomma. Däremot torde enligt reservanternas mening hinder

ej böra möta för decisiva omröstningar i fråga om principbeslut rörande

skattesystemets framtida utformning. I avseende på skattereferendum säger

sig minoriteten ha beaktat erfarenheterna från Schweiz, som ej vore

odelat gynnsamma. Å andra sidan förordar minoriteten ett utgiftsreferendum.

Den anser dock, att decisiv folkomröstning ej bör avse budgeten i

dess helhet och icke heller anslag, som beslutas till oförändrade belopp och

på oförändrade villkor. Folkomröstningsrätten bör därför enligt reservanternas

mening begränsas till nya anslag och till anslagshöjningar. Även om

ändringen begränsar sig till utvidgade anslagsvillkor bör beslutet kunna

göras till föremål för folkomröstning.

Beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor.

Vid en undersökning av frågan, vilka ämnen ett decisivt folkomröstningsinstitut

kan tänkas omfatta, är det enligt utredningen naturligt att

skilja mellan grundlagsändringar och övriga ärenden. Lämpligheten att införa

författningsreferendum måste nämligen -— anför utredningen -— bedömas

mot bakgrunden av det förhållandet att grundlagsändringar kan slutligt

antagas först efter beslut av två riksdagar, mellan vilka val till andra kammaren

ägt rum, och att viss folklig medverkan redan nu kan sägas vara

föreskriven för denna grupp av ärenden.

Utredningen yttrar, att de skäl den anfört mot ett som minoritetsrättighet

utformat decisivt referendum i lika hög grad torde gälla grundlagsfrågor

som andra ärenden. Utredningen fortsätter:

Det skulle rent av kunna hävdas att ett behov av folkomröstning ännu

mindre torde föreligga beträffande grundlagsändringar, för vilka försvårande

regler finnas i form av dubbel riksdagsbehandling och nyval. Möjlighet

finnes emellertid att införa referendum, icke i avsikt att ytterligare försvåra

grundlagsändringar, utan för att vid behov möjliggöra ett snabbare förfarande

vid författningsändringar.

Då i regeringsformen upptagits en särskild regel för stiftande och ändring

av grundlag, innebärande strängare krav än för den vanliga lagstiftningen,

är detta ett uttryck för den naturliga strävan att med särskilda garantier

kringgärda de grundläggande principer för statens styrelse och för

de enskilda medborgarnas rättsställning, vilka innefattas i grundlagarna.

2 Hihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 193.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 193

Den nu gällande bestämmelsen, enligt vilken för grundlagsändring erfordras

samstämmiga beslut av Konungen och två riksdagar med nyval till andra

kammaren mellan de båda riksdagsbesluten, innebär sålunda otvivelaktigt

ökad trygghet för upprätthållande av önskvärd stabilitet inom statslivet, och

den kan i kritiska lägen vara ägnad att bidraga till en förhållandevis lugn

utveckling. Till grund för nämnda stadgande torde även ligga en önskan att

vid grundlagsändringar folkmeningen skall kunna komma till uttryck, i det

att väljarna genom valet få tillfälle uttala sitt gillande eller ogillande av en

föreslagen ändring.

Om gällande ordning för ändring av grundlag sålunda måste anses innefatta

väsentliga fördelar och är i stort sett lämplig, kan det å andra sidan

icke bestridas att den tidsutdräkt, som föranledes av den obligatoriska

dubbla riksdagsbehandlingen, i vissa fall kan medföra påtagliga olägenheter.

Även en angelägen reform, berörande något i grundlag reglerat ämne och

om vilken måhända allmän enighet råder, kan sålunda komma att uppskjutas

avsevärd tid. Särskilt kan det vid början av en andrakammarperiod —

då ett uppskov i avbidan på ordinarie nyval till kammaren kan komma att

sträcka sig över fyra år — framstå som menligt alt avvakta den avlägsna

tidpunkt då en grundlagsändring kan genomföras. För påskyndande av en

brådskande grundlagsändring finnes visserligen den möjligheten, att Kungl.

Maj :t kan upplösa riksdagen och förordna om nya val till andra kammaren.

Att för dylikt ändamål tillgripa proceduren med riksdagsupplösning och

särskilda val kan dock icke anses annat än som en nödfallsutväg, och det

kan därjämte vara synnerligen olägligt att riksdagens arbete avbry tes. Särskilt

under krisförhållanden måste det ofta vara i hög grad angeläget att

riksdagsarbetet obehindrat får fortgå, samtidigt med att i detta läge en ändring

av grundlag kan framstå som nödvändig.

Med hänsyn till det anförda kan det enligt utredningens mening anses

önskvärt att, vid sidan om hittills gällande ordning för grundlagsändringar,

äga tillgång till ett förfarande enligt vilket sådan ändring, när det befinnes

påkallat, kan genomföras med mindre tidsutdräkt än för närvarande och

utan att riksdagsupplösning därvid behöver tillgripas. Utredningen understryker

att det vid utformningen av ett sådant mera smidigt förfarande

uppenbarligen är av den största vikt, att den särskilda grundlagsgaranti,

som enligt gällande ordning ligger i den dubbla riksdagsbehandlingen, ej

går förlorad. En lämplig lösning synes — anför utredningen — därvid erbjuda

sig, om alternativt till en förnyad riksdagsprövning uppställes kravet,

att beslut av Konungen och riksdagen i grundlagsfråga skall för slutligt antagande

underställas folkomröstning. För nämnda lösning kan enligt utredningens

mening ytterligare ett skäl anföras:

Ehuru under årens lopp vidtagits en mångfald ändringar i grundlagarna,

torde det vara obestridligt, att vid hittills hållna andrakammarval de vid

varje sådant val vilande grundlagsfrågorna nästan utan undantag rönt endast

ringa uppmärksamhet och knappast kunna antagas ha påverkat valutgången.

Detta kan delvis förklaras av att åtskilliga ändringsförslag varit av

huvudsakligen formell natur och att, när ett förslag haft större principiell

betydelse, ofta rått allmän enighet om att det borde genomföras. Även om

en grundlagsfråga icke, på sätt nu angivits, skulle sakna intresse vid ett val,

torde dock i allmänhet väljarnas ställningstagande vid valet i långt övervägande

utsträckning bestämmas av deras inställning till andra frågor. Genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

folkomröstning om en grundlagsfråga ställes denna på ett helt annat sätt än

vid ett val i blickpunkten och kan mera omedelbart bli föremål för bedömande

från de röstandes sida. Den nu tillämpliga ordningen för ändring av

grundlag torde enligt det anförda ha sin största betydelse genom att möjlighet

därigenom beredes riksdagens ledamöter att taga saken under förnyat

övervägande, varemot den omständigheten att andra kammaren nyväljes

i detta hänseende äger mindre vikt. När det gäller att bedöma, huruvida en

föreslagen reglering i grundlag har tillräcklig förankring i den allmänna

folkmeningen, torde däremot anordnande av folkomröstning utgöra ett mera

ändamålsenligt förfarande.

För grundlagsrevision medelst referendum föreslår utredningen i princip

följande tillvägagångssätt. I propositioner och motioner med förslag till

grundlagsändring anges huruvida ärendet bör behandlas i vanlig ordning

eller framläggas till folkomröstning. Riksdagen har härefter att, därest den

antar förslag såsom vilande, för sin del besluta, om folkomröstning skall

anordnas eller ej. Därest Kungl. Maj:t ej själv föreslagit folkomröstning,

fordras för att omröstningen skall komma till stånd att riksdagens beslut

därom godkännes av Kungl. Maj :t, som även har att utsätta dagen för omröstningen.

Dennas resultat avgör frågan och någon ny riksdagsbehandling

sker icke. Enligt utredningens förslag får man alltså två alternativa

foriner för bekräftelse av vilande grundlagsförslag, nämligen dels liksom nu

nyval samt ny riksdagsbehandling, dels folkomröstning.

När utredningen sålunda som ett alternativt förfarande för antagande av

grundlagsförslag föreslår, att den senare riksdagsbehandlingen skall kunna

utbytas mot folkomröstning, förutsättes enligt betänkandet att den hittillsvarande

ordningen för grundlagsändringar med prövning vid två riksdagar

alltjämt skall tillämpas i vanligt förekommande fall. Endast när särskilt

skäl kan åberopas därför, bör — anför utredningen — beslutande folkomröstning

kunna träda i stället för den andra behandlingen i riksdagen.

Framför allt komma därvid sådana fall i fråga, när ändringen snabbt måste

genomföras eller när den angår ett ämne, i vilket det är av särskilt värde

att kunna påvisa ett omedelbart uttryck för folkmeningen.

Därigenom att folkomröstning kan komma till stånd endast efter samfällt

beslut av Konung och riksdag undanröjes enligt utredningens mening flertalet

av de olägenheter och risker, som medfölja referenda vilka anordnas

oberoende av statsmakternas beslut. Sålunda — heter det i betänkandet -—

skapas en garanti mot att onödiga och omotiverade omröstningar komma

till stånd, och vidare låter sig ett sådant »frivilligt» referendum lättare infoga

i vårt parlamentariska system, då det icke kan utnyttjas som ett kampmedel

av oppositionen.

I den förut omnämnda reservationen av herrar Bergvall,

H å s t a d och Wahlund uttala dessa, att de ansluter sig till betänkandets

förslag i fråga om s. k. frivilligt beslutande referendum i grundlagsfrågor.

Deras motivering för förslaget avviker dock något från de övrigas1

reservationen anföres sålunda:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 193.

Då grundlagsfrågor i regel bruka få en undanskymd plats vid valen, öppnar

förslaget om frivilligt grundlagsreferendum möjligheter att till isolerat

avgörande av folket hänskjuta sådana viktiga grundlagsförslag, som äro

kontroversiella och lämpligen böra avgöras utan hänsynstagande till alla de

spörsmål, som bruka dominera vid val. När vi frångå det gamla stadgandet

om två riksdagars beslut vid grundlagsändringar såsom ovillkorligt, har

vårt främsta motiv just varit att i särskilda fall äga denna möjlighet att lösgöra

grundlagsfrågan från sammanblandningen med val. Däremot har det

för oss ej varit något primärt intresse att åstadkomma ett medel att påskynda

ett vilande grundlagsförslags slutgiltiga antagande, så mycket mindre

som det i bland visat sig vara en styrka att grundlagsändringar inte kunnat

genomföras utan en längre eller kortare tidsutdräkt. Det kan dock tänkas,

att grundlagsändringar sammanhängande med nya folkrättsliga förpliktelser

eller internationella åtaganden kunna i framtiden behöva genomföras

snabbare än hittills varit möjligt utan att andra kammaren upplöses.

Såsom förut anförts bär en av utredningens ledamöter,

herr Wallentheim, icke kunnat biträda förslaget om

beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor. Till

stöd för denna sin uppfattning åberopar herr Wallentheim följande:

Grundlagsfrågor måste alltid i ett samhälle, där demokratien slagit igenom,

behandlas med den allra största varsamhet. Folkmeningen bör i sådana ting

ha tillfälle att stabilisera sig, innan definitiva ställningstaganden äga rum.

Det som gör mig till bestämd motståndare till beslutande folkomröstning

i grundlagsfrågor är emellertid främst utrikespolitiska skäl. Det måste alltid

vara till fördel för en regering och riksdagen, vilka i allvarliga utrikespolitiska

lägen kunna utsättas för starkt tryck från främmande makt i syfte

att genomföra vissa ändringar i de medborgerliga rättigheterna eller i de demokratiska

institutionerna i övrigt, att ha grundlagarnas förhållandevis

starkt kringgärdade ändringsbestämmelser till stöd för en avvisande hållning.

Exempel från det senaste världskriget torde i åtskilliga fall visa på

värdet av fasta grundlagsreglerade bestämmelser, som inte utan mycket stora

besvär kunna ändras.

Det är väsentligt lättare att i en specialfråga ordna med en folkomröstning

under tryck av ett pressat utrikespolitiskt läge än att för eftergifter

i den påtalade frågan nödgas förordna om nya allmänna val till riksdagens

andra kammare och därmed rulla upp en diskussion över hela det politiska

fältet.

Rådgivan de folk omröstni n g.

Utredningen framhåller inledningsvis, att konsultativ (rådgivande) folkomröstning

har till uppgift att utgöra en vägledning för statsmakterna men

att den icke är rättsligt bindande. Utredningen fortsätter:

Det kan visserligen antagas att statsmakternas beslut i allmänhet utformas

enligt den uppfattning som omfattats av flertalet bland de i omröstningen

deltagande. Särskilt om resultatet på grund av låg röstningsfrekvens

eller knapp majoritet ej ter sig entydigt, kunna regering och riksdag dock

anse sig mer eller mindre obundna. Under alla förhållanden gives vid rådgivande

folkomröstning möjlighet till sådana modifikationer, som befinnas

påkallade av praktiska eller andra skäl.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 193.

21

I detta sammanhang är även ett annat förhållande av vikt. Det decisiva

referendum kan göra det nödvändigt att till folkomröstning framlägga detaljerade

och synnerligen svåröverskådliga förslag; med den konsultativa

omröstningsformen följer däremot möjligheten att låta de röstande ta ställning

till mera allmänt formulerade principer, varefter beslutet utformas

med ledning av omröstningens resultat. Det konsultativa referendum kan

även lättare förenas med ett parlamentariskt system, då omröstningen i detta

fall äger rum redan före folkrepresentationens beslut och icke kan häva

detta.

Av det sagda torde framgå att de invändningar, som kunna riktas mot

beslutande folkomröstning, ej med samma styrka göra sig gällande beträffande

den konsultativa omröstningsformen. Möjligheten att före ett beslut

inhämta folkets mening torde å andra sidan böra betraktas som värdefull.

De uppgifter som folkomröstning avses fylla — framför allt att ge den röstande

tillfälle att ta ställning obunden av partitillhörighet — kunna i väsentligen

samma utsträckning tillgodoses vare sig omröstningen har decisiv eller

konsultativ karaktär.

Beträffande rätten att påkalla konsultativ folkomröstning

hävdar utredningen, att de nuvarande bestämmelserna härom —

enligt vilka för att dylik omröstning skall komma till stånd erfordras samfällt

beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen — är alltför restriktiva. Med hänsyn

till att det enligt utredningens mening endast mera sällan förekommer

frågor, som kan ge majoriteten inom riksdagen ett starkt intresse av att

anordna folkomröstning, anser utredningen det icke rimligt att på dylikt

sätt befrämja rätten att rådfråga folket. Även om något påtagligt missnöje

med grunderna för vårt representativa system ej kan påvisas, synes det utredningen

dock vara en fördel, att något vidgade möjligheter införes att genom

rådgivande folkomröstning inhämta folkets mening i offentliga angelägenheter

av större allmänt intresse.

Utredningen fortsätter:

Vid en undersökning av möjligheterna att modifiera nu gällande regler

för att få till stånd rådgivande folkomröstning erbjuda sig samma lösningar

som i fråga om decisivt referendum. Att i detta sammanhang ens i någon

omfattning överväga införande av obligatorisk omröstning kan dock icke

gärna ifrågakomma. För de fakultativa former, som kunna tänkas, har

man att välja mellan referendum på begäran av antingen en minoritet inom

riksdagen eller visst antal röstberättigade eller eu minoritet såväl inom riksdagen

som inom folket. I samtliga dessa fall måste förutsättas, att godkännande

av Kungl. Maj:t cj skall erfordras för anordnande av folkomröstning.

Med referendums karaktär av folkrättighet kunde synas bäst överensstämma

alt begäran skall utgå från en viss grupp inom folket självt. De

olägenheter som följa med eu omröstningsform grundad på namninsamlingsförfarande

(se härom betänkandet s. 39) kunna emellertid göra sig i

ännu högre grad gällande, då omröstningen är av rådgivande natur. Frågeställningen

är vid konsultativt referendum ej på förband given. Stor vikt

måste fästas vid frågeställningens utformning; att överlåta frågeformuleringen

åt grupper utanför riksdagen synes icke tillrådligt. Ej heller torde

det vara möjligt att genomföra en ordning, enligt vilken petitionärerna och

riksdagen gemensamt skulle äga alt fastställa frågornas formulering. Möjligen

kunde eu sådan ordning genomföras, alt för folkomröstning skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

erfordras en allmänt hållen begäran därom av visst antal röstberättigade,

medan frågeställningen sedermera närmare utarbetades inom riksdagen.

Man kan dock ifrågasätta, huruvida en dylik medverkan såväl av en folkgrupp

som av riksdagen för att en rådgivande folkomröstning skall komma

till stånd kan anses erforderlig eller praktiskt lämplig. I varje fall kan ett

namninsamlingsförfarande i syfte att påkalla folkomröstning av praktiska

skäl svårligen komma i fråga när det gäller till riksdagen avlämnade propositioner,

då den nödvändiga fristen för namninsamlingen skulle avsevärt

försena förslagens behandling i riksdagen. Att begränsa användningen av

rådgivande folkomröstning enbart till frågor, som ej kommit under riksdagens

behandling, synes å andra sidan icke kunna komma i fråga.

I anslutning till nu utvecklade synpunkter bar utredningen stannat vid

den uppfattningen att rätten att påkalla rådgivande folkomröstning bör

tillkomma en minoritet inom riksdagen.

Om en riksdagsminoritet sålunda skall äga att påkalla folkomröstning,

innebär detta — fortsätter utredningen — från principiell synpunkt något

nytt och oprövat, vilket i och för sig motiverar en viss försiktighet vid fastställandet

av minoritetens storlek:

Det kan icke vara önskvärt att smågrupper erhålla möjlighet att, kanske

i rent obstruktionssyfte, framtvinga folkomröstningar. Bakom krav på folkomröstning

bör stå en så stor riksdagsminoritet, att några utsikter kunna

anses föreligga, att dess uppfattning i en fråga delas av folkets flertal. I de

stater, där bestämmelser funnits om referendum på begäran av en minoritet

inom folkrepresentationen, har minimiantalet vanligtvis satts till en

tredjedel av medlemstalet. Detta var sålunda förhållandet i Tyskland under

Weimarförfattningens tid samt i Estland och Lettland. I dessa stater var

visserligen fråga om beslutande folkomröstning, men å andra sidan uppställdes

det kravet att riksdagsminoritetens yrkande inom viss tid skulle

understödjas av ett visst minsta antal röstberättigade medborgare. Med hänsyn

härtill synes det rimligt att för anordnande av rådgivande folkomröstning

i vårt land kräva, att en tredjedel av antalet ledamöter i vardera kammaren

skola förena sig i yrkande härom. Utredningen vill därför föreslå att

rådgivande folkomröstning skall komma till stånd på begäran av 50 ledamöter

i första kammaren och 77 i den andra.

Såsom förut omnämnts är ledamöterna Bergvall och Håstad i detta avseende

skilj aktiga och anser, att minimisiffran bör sänkas till i

princip en fjärdedel av resp. kamrars medlemstal, vilket de av Iämplighetsskäl

avrundar till 40 resp. 60. Reservanterna anför härom:

Vi äro av den bestämda meningen att en regel, innebärande en tredjedel

i vardera kammaren, torde komma att leda till att även det nya rådgivande

folkomröstningsinstitutet blir ett konstitutionellt ornament mer än ett levande

författningsbud. Även om tredjedelsregeln givetvis kommer att göra

det lättare än hittills att iscensätta en folkrådfrågning kan man nämligen

utgå ifrån att en dylik i så fall främst torde komma till stånd vid knappa

avgöranden i riksdagen i storpolitiska frågor. Däremot kan regeln komma

att lägga alltför starka hinder i vägen för folkrådfrågningar vid andra tillfällen,

även om det skulle gälla problem som mycket väl lämpa sig för

denna form av folkomröstning. Det bör framhållas att redan det villkoret

att samma procentuella andel av bägge kamrarna stipuleras är rigoröst och

kan verka restriktivt. Om man tar nuvarande partiläge som utgångspunkt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

_och en tämligen stor stabilitet har rått inom vårt partiväsende under ett

trettiotal år trots styrkeförskjutningar — bör det vara tämligen naturligt

att utforma minimiregeln på så sätt att ett rådfrågande referendum bör

kunna komma till stånd, om medlemmarna av två av de fyra större partierna

äro eniga därom. Enligt den i betänkandet uppställda regeln bleve

detta likväl inte fallet.

Utredningen diskuterar därefter frågan, huruvida i övrigt några b egränsningar

bör uppställas ifråga om rätten att begära

referendu in. Härom anföres i betänkandet:

Om enighet kräves mellan ett jämförelsevis betydande antal riksdagsledamöter

för alt folkomröstning skall äga rum, torde — i all^ synnerhet

med hänsyn till omröstningens enbart rådgivande karaktär — några långtgående

begränsningar i övrigt av rätten att begära referendum knappast

vara erforderliga. Ur praktisk synpunkt är detta en avsevärd fördel, då utformningen

av dylika restriktioner erbjuder stora svårigheter. Icke ens en

betydande minoritet inom riksdagen kan dock tilldelas helt obegränsad rätt

att framkalla folkomröstning. Vissa frågor äro av den natur, att deras avgörande

ej kan fördröjas eller att folkomröstning med hänsyn till deras sakliga

innebörd är utesluten. Frågor berörande riksstatens reglerande, vilka

enligt RO § 58 ej få uppskjutas till annan session, synas sålunda av nämnda

skäl böra undantagas från folkomröstning. Att tillåta folkomröstning

rörande överenskommelse med främmande makt torde icke heller vara

lämpligt, då en sådan omröstning och den i samband därmed förda kampanjen

lätt skulle kunna få karaktären av en demonstration och därigenom

vålla utrikespolitiska förvecklingar. Som självklart kan betraktas att av

riksdagen förrättade val ej böra''bli föremål för referendum. Slutligen bör

det enligt utredningens mening uttryckligen fastslås, att endast frågor som

kunna komma under riksdagens prövning få framläggas till folkomröstning.

Med nyss nämnda undantag bör i alla sådana frågor — således även

i grundlagsfrågor — rådgivande folkomröstning principiellt vara tillåten.

Då rådgivande folkomröstning alltid — under förutsättning att den fråga

det gäller redan är föremål för prövning av statsmakterna — måste medföra

visst uppskov med frågans avgörande, torde icke kunna undvaras en regel,

som ger möjlighet att utesluta folkomröstning i de fall där ett omedelbart

avgörande framstår som nödvändigt. Rätt bör därför medgivas riksdagen

att avslå begäran om referendum i ärende, som den finner vara av synnerligen

brådskande natur. Det är av vikt att en dylik undantagsbestämmelse

icke får tillämpning i andra situationer än dem, för vilka den är avsedd.

Tendenser till eu synnerligen extensiv tolkning av dylika bestämmelser om

»emergency» eller »Dringlichkeit» ha på vissa håll framträtt i Förenta staterna

och tidvis i viss mån även i Schweiz. Det bör därför understrykas att

det nu föreslagna stadgandet på grund av den konsultativa karaktären bos

de folkomröstningar som bär äro i fråga får en annan konstruktion än de

utländska förebilderna. I Schweiz och Förenta staterna innebär klausulens

begagnande att ett beslut omedelbart träder i kraft och att framställande

av begäran om referendum härigenom omöjliggöres; enligt utredningens

förslag däremot skulle riksdagen kunna förklara ett ärende för brådskande

först sedan yrkande om folkomröstning framställts. Ett sådant beslut måste

därför alltid väcka uppmärksamhet i den offentliga debatten och, om en

tendens till en alltför vidsträckt tolkning av bestämmelserna skulle visa sig,

föranleda kritik. Det kan också framhållas att stadgandet i allmänhet torde

gälla endast sådana fall, där sakfrågan redan kommit under riksdagens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

behandling. Om stadgandet får den utformningen, att samstämmiga beslut

av båda kamrarna krävas för att folkomröstning skall på nu angiven grund

uteslutas, torde med hänsyn till det anförda några särskilda majoritetsbestämmelser

för beslut av denna art i övrigt icke behöva uppställas.

Vad angår förfarandet i riksdagen vid väckande av yrkanden om rådgivande

folkomröstning och vid sådana ärendens vidare behandling utmärkes

utredningens förslag framför allt av önskemålet att finna en lösning, som

garanterar största möjliga objektivitet vid frågeställningens utformning och

vid vilken möjligheterna att uppnå allmän enighet i detta avseende tillvaratas.

Till följd av referendumrättens utformning som en minoritetsrättighet

har därvid mött särskilda problem. Förslaget innebär i korthet följande.

Yrkanden om rådgivande folkomröstning skall väckas i vanlig ordning genom

proposition eller motion. Enligt förslaget har vidare initiativrätt tilllagts

de ständiga utskotten i av dem behandlade sakfrågor. Folkomröstningsyrkande

skall alltid utskottsbehandlas, varvid utskottet i regel även

skall utlåta sig om lämplig frågeställning vid den eventuella folkomröstningen.

Först därefter avgöres genom votering i kamrarna, om rådgivande

folkomröstning skall äga rum. I huvudfrågan avgör därvid den förut nämnda

minoriteten. Skulle enighet ej ha uppnåtts angående frågeställningen,

skall varje fråga om vilken en sålunda kvalificerad minoritet enar sig gå till

folkomröstning, under förutsättning att ärendet ej är så brådskande att

folkomröstning däri över huvud taget icke anses kunna äga rum.

Beträffande detaljerna i det avsnitt som rör förfarandet i riksdagen må

här hänvisas till s. 49—56 i betänkandet. Vissa delar härav återges i det följande

i samband med specialmotiveringen.

Det må påpekas, att enligt förslaget medgivande ej längre skall erfordras

av Kungl. Maj :t för att rådgivande folkomröstning skall komma till stånd.

Liksom vid beslutande folkomröstning skall det emellertid ankomma på

Kungl. Maj :t att inom vissa i den föreslagna folkomröstningslagen angivna

tider utsätta dag för omröstningen. I fråga om de yttre anordningarna skall

vid folkomröstning — såväl beslutande som rådgivande — i stort sett gälla

detsamma som vid andrakammarval.

Statlig upplysnings verksamhet i samband med folkomröstning.

Utredningen understryker den stora vikten av att de röstberättigade, för

att en folkomröstning skall kunna tillmätas något värde, blir väl informerade

om den framlagda frågans innebörd samt anför:

I Schweiz och Förenta staterna har för tillgodoseende av detta syfte viss

statlig upplysningsverksamhet organiserats. Vid omröstningarna i vissa av

de amerikanska delstaterna består denna information blott däri, att lagtexterna

till de framlagda förslagen någon tid före omröstningsdagen tillställas

de röstberättigade; någon kommenterande framställning utsändes

däremot icke. Vid kantonala folkomröstningar i Schweiz utarbetas emellertid

genom regeringens försorg eller av en kommitté som tillsatts av representationen

en redogörelse för frågornas innebörd. På sistone har ett för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

farande av detta slag vid ett par tillfällen begagnats även i den schweiziska

förbundsstaten, där "tidigare enbart lagtexterna tillställdes väljarna. Mot det

schweiziska systemet kan riktas den anmärkningen att de utsända kommentarerna

blott återge den inställning som omfattas av regeringen respektive

representationens majoritet. Den opposition som eventuellt finnes får

däremot icke sin uppfattning framförd. Ur denna synpunkt är den ordning

som tillämpas i vissa amerikanska delstater mera tillfredsställande. Den

innebär att såväl anhängare som motståndare till förslag ha rätt att själva

utarbeta argument, vilka införas i broschyrer som tillställas de röstberättigade.

I några av dessa stater bekosta myndigheterna tryckningen av denna

argumentation; i de stater där utgifterna måste bestridas av författarna —

d. v. s. av de organisationer som äro engagerade i kampanjerna — har det

visat sig att argumentationsrätten utnyttjats i mycket begränsad utsträckning.

De här beskrivna metoderna för s. k. objektiv upplysning infördes innan

radion hade tagits i bruk. Enligt utredningens uppfattning torde detta förhållande

böra tillmätas icke oväsentlig vikt vid bedömandet av frågan om

statlig upplysningsverksamhet bör göras obligatorisk i vårt land. Den svenska

radion synes på grund av sin politiska neutralitet lämpa sig särskilt väl för

att i diskussionens form låta skilda meningar komma till tals. Det torde

också kunna antas att en serie program om en till omröstning framlagd

fråga skulle utgöra i stort sett lika effektiv information som en till alla röstberättigade

utsänd broschyr. Erfarenheterna från Schweiz och Förenta staterna

tyda på att radion i dessa länder erhållit allt större betydelse för folkomröstningskampanjerna.

På grund av vad som här framhållits synes det

överflödigt att efter amerikanskt mönster genom statens försorg publicera

argument för och emot framlagda förslag.

Huruvida texten till grundlagsändringsförslag vid decisiva referenda samt

själva frågeformuleringen vid konsultativa omröstningar bör utsändas till de

röstberättigade synes tveksamt. Utredningen anser emellertid icke att ett

dylikt förfarande bör göras obligatoriskt. Det måste nämligen betraktas som

betydelsefullt att de med omröstningarna följande kostnaderna icke bli onödigt

stora och det torde kunna ifrågasättas om icke pressens och radions

upplysningsverksamhet gör det onödigt att till väljarna utsända folkomröstningsförslagcn.

I den kungörelse, som enligt utredningens förslag till lag

om folkomröstning skall utfärdas av länsstyrelsen före varje omröstning

och genom annonsering införas i dagstidningarna, bör emellertid anges den

frågeformulering som skall begagnas.

I den av herrar Bergvall, Håstad och Wahlund avgivna reservationen framhålles

att man icke torde böra överdriva farhågorna för att ett utvidgat

referendumsystem skulle draga med sig upprivande kampanjer eller att

kostnaderna för dessa skulle ha olyckliga följdverkningar. Reservanterna

fortsätter:

Naturligtvis kan man utan lagstiftning aldrig förebygga, att stora pengar

offras i en referendumkampanj. All redan nu, utan varje erfarenhet, ifrågasätta

att lagstifta om exempelvis maximum av utgifter för aktionskommittéer

är dock ogörligt. Endast om verkliga missbruk skulle yppas kan liden

vara inne att överväga en sådan lagstiftning. Såvitt känt ha kostnaderna

för referendumkampanjer i Schweiz och USA eller andra länder i allmänhet

inte vara orimligt stora, fastän åtminstone tidigare i Schweiz några undantagsfall

ges. Snarast vill del synas som om utgifterna genomsnittligt varit

lägre än man utifrån velat antaga. Uppenbarligen har emellertid finansie
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ringsfrågan kommit i ett mycket gynnsammare läge sedan radion blivit allas

egendom. Som utredningens majoritet framhåller borde den svenska radion

med dess objektiva ställning kunna före en folkomröstning bli det väsentliga

mediet för information och diskussion. I vart fall skulle möten runtom i

landets alla vrår eller översållningen av landet med allsköns broschyrer inte

påkallas av något större eller trängande behov. Radion skulle med andra

ord vid folkomröstningar bli de motsatta opinionernas egentliga uttrycksmedel

och i bästa mening tjäna demokratiens sak. Härigenom skulle man

också få den behövliga borgen för att referenduminstitutet inte blev ett

maktmedel i starka organisationers eller intressens händer, och därigenom

ligger referendumproblemet i vår tid faktiskt bättre till än det låg för trettio

år sedan, då den förra folkomröstningskommittén framlade sitt betänkande.

Om såsom ''vi föreslå referendum blott skulle komma till stånd efter en

begäran från riksdagens kamrar eller en viss minoritet inom dessa, befrias

också partierna eller aktionskommittéerna från de utgifter, som äro förbundna

med insamlingen av namn på referendumlistor. Ytterligare bör det

understrykas att det är långt ifrån antagligt att det kommer att bli partierna,

som utöver avgifterna för val och organisation alltid skola få bära

utgifterna även för referendumkampanjer. Säkerligen torde såsom vid förbudsomröstningen

1922 stridskostnaderna ej sällan gäldas av intresserade

föreningar eller organisationer, som bryta igenom partilinjerna.

Även reservanterna betonar vakten av att folket i tillräcklig grad informeras

rörande folkomröstningsfrågans innebörd:

Som vi redan framhållit bör radion vara ägnad att skapa de bästa tänkbara

möjligheter för en objektiv allsidig upplysning. Vid ett referendum

föreligger för väljarna endast ett problem, och detta är en fördel i jämförelse

med en valdiskussion i radio, då ett flertal problem ställas under debatt

samtidigt på ett sätt, som måste konfundera mindre initierade väljare.

Eftersom diskussionen i en radiodebatt under en referendumkampanj kan

koncentreras till den enda föreliggande frågan, ges det större garantier än

vid val för att »buskagitation» eller osakliga påståenden kunna avlivas eller

reduceras till sin betydelse. Radiodebatterna förutsättas bli kompletterade

av uttalanden och orienteringar i pressen. Härutöver kan det uppstå ett

behov av s. k. objektiv upplysning i traditionell teknisk mening, nämligen

utsändande till varje röstberättigad antingen av blott en enda officiell redogörelse

för det föreliggande förslagets innebörd eller också av kortfattade,

till omfånget lika stora redogörelser från både ja- och nej sidan. Det är

emellertid ovisst, om dylik objektiv upplysning verkligen alltid erfordras. I

likhet med kommittémajoriteten finna vi det för tidigt att nu utan någon

erfarenhet föreslå särskilda stadganden härom. I varje fall behöver denna

lråga icke regleras av grundlagen utan kan avgöras senare antingen genom

ett tillägg till folkomröstningslagen eller genom beslut av riksdagen från

fall till fall.

Folkomröstningsfrågans behandling vid 1952 års riksdag.

Den 26 januari 1952 — alltså innan 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning

ännu avgivit sitt betänkande (del II) om allmän folkomröstning,

vilket skedde den 26 mars 1952 — hemställdes i två likalydande, till

konstitutionsutskottet hänvisade motioner nr 243 i första kammaren av herr

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Bergvall och nr 319 i andra kammaren av herr Håstad, att riksdagen

måtte för sin del såsom vilande besluta ändringar av och tillägg till regeringsformen

och riksdagsordningen avseende en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet

enligt vissa närmare angivna huvudlinjer. De i motionerna

framförda yrkandena överensstämde med de förslag motionärerna såsom ledamöter

av utredningen senare kom att framlägga; rörande innehållet i

dessa förslag hänvisas till den av mig tidigare lämnade framställningen.

I utlåtande nr 28, dagtecknat den 20 maj 1952, hemställde konstitutionsutskottet

— som anmärkte att utredningens betänkande först den 26 april

blivit i tryck tillgängligt för utskottet — att motionerna icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet anförde härvid, att fragan om

utbyggande av folkomröstningsinstitutet hade en betydande räckvidd och

att vid den av riksdagen begärda utredningen i ämnet framträtt starkt delade

meningar. Då utredningens resultat först nyligen blivit tillgängligt samt

då spörsmålet krävde ett grundligare övervägande än som på grund härav

varit möjligt, ansåg sig utskottet, utan att ingå på sakligt bedömande av de

i frågan framförda skiljaktiga meningarna, böra avstyrka bifall till motionerna.

En minoritet bestående av sju av utskottets ledamöter (herrar Herlitz,

Lundgren, Hansson, Swedberg, Nordkvist i Kalmar, Hammar och Hastad)

reserverade sig till förmån för en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan

om framläggande utan dröjsmål av förslag till utbyggande av folkomröstningsinstitutet.

Reservanterna anslöt sig i princip till motionärernas förslag

men med en viss modifikation i fråga om förslaget att vilande grundlagsbeslut

skulle efter beslut av Konung och riksdag kunna hänskjutas till

folket för avgörande. För att skapa en garanti mot oöverlagda grundlagsändringar

ansåg reservanterna nämligen ett stadgande om kvalificerad majoritet

i kamrarna såsom villkor för anordnande av folkomröstning i grundlagsfrågor

vara naturligt.

Efter ingående debatter (se första kammarens protokoll nr 22 s. 61—82

och andra kammarens protokoll nr 23 s. 140—178) biföll riksdagen konstitutionsutskottets

hemställan.

Folkomröstningsf rågans behandling vid 1953 års riksdag.

I likalydande motioner I: 100 av herr Bergvall in. fl. och II: 128 av herr

Ohlin m. fl. hemställdes att riksdagen, under uttalande av angelägenheten

att folkomröstningsinstitutet i statliga angelägenheter bleve utbyggt i enlighet

med reservanternas förslag inom 1952 års konstitutionsutskott, måtte

hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande till 1954 års riksdag av förslag

härom.

Därjämte hemställdes i likalydande motioner I: 198 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 253 av herr Hjalmarson in. fl. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t

hemställa om förslag till 1954 års riksdag till grundlagsbestämmelser av
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kurigl. Maj:ts proposition nr 193.

seende utbyggnad av det statliga referenduminstitutet i huvudsak enligt de

förslag, som framlades av högerns och folkpartiets representanter i 1950 års

folkomröstningskommitté.

Slutligen må nämnas att sambandet mellan folkomröstningsinstitutets utformning

och representationsskickets uppbyggnad berördes i de likalydande

motionerna I: 63 av herr Åman och fru Lindström och II: 89 av herr Edberg

m. fl. med yrkande om en allmän författningsrevision.

Samtliga dessa motioner behandlades av konstitutionsutskottet, som i utlåtande

nr 17 såvitt nu är i fråga anförde följande:

Utskottet anser att ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet skulle

kunna medföra ett mera aktivt deltagande från folkets sida i statsverksamheten,

vilket torde vara ägnat att ytterligare befästa vår demokratiska samhällsform.

Detta syfte kan emellertid i väsentlig utsträckning vinnas genom

en utbyggnad av det rådgivande folkomröstningsinstitutet. Det råder"också

en betydande enighet om ett sådant ökat utrymme för konsultativ folkomröstning.

Däremot äro meningarna synnerligen delade om lämpligheten av

att införa beslutande folkomröstning. Härtill kommer att vårt representativa

system medger uttryck för så olika meningsriktningar inom folket att även

åsiktsmotsättningar som skära partilinjerna komma att återspeglas i riksdagen,

varför särskilda beslut av folket i andra former än genom de politiska

valen ej synas erforderliga. Svårigheterna att förena beslutande folkomröstning

med det parlamentariska styrelsesättet äro också uppenbara. Utskottet

anser sig därför ej kunna förorda en så djupgående omgestaltning av vår

konstitutionella rätt, som införandet i vår författning av bestämmelser om

beslutande folkomröstning i anslutning till de i motionerna I: 100 och II:

128 samt I: 198 och 11:253 framställda förslagen.

I anledning av de berörda motionerna ävensom motionerna 1:63 och II:

89 får utskottet däremot tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran

om förslag under innevarande andrakammarperiod till utbvggande av

det rådgivande folkomröstningsinstitutet. De av folkomröstningskommittén

i frågan antagna principerna om att en minoritet inom riksdagen skall äga

pakalla rådgivande folkomröstning i frågor som kunna komma under riksdagens

prövning — dock med undantag för vissa slag av ärenden — böra

därvid kunna vara en grundval. Det bör emellertid särskilt prövas om det

anta! ledamöter i vardera kammaren (1/3) som enligt kommittéförslaget

skall äga rätt att pakalla omröstning kan vara tillräckligt.

Konstitutionsutskottet hemställde i enlighet härmed, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville begära förslag under innevarande mandatperiod

för andra kammaren om utbyggande av institutet med rådgivande folkomröstning.

Inom utskottet förelåg tre skiljaktiga meningar. I eu reservation av herrar

Bergvall, von Frieseji och Nordkvist i Kalmar anföres sålunda att Kungl.

Maj:t syntes böra till 1954 års riksdag framlägga förslag om införande av

decisivt och utbyggande av det konsultativa referendum i enlighet med vad

som yrkats i motionerna I: 100 och II: 128, varjämte reservanterna starkt

kritiserade majoritetens uttalande att det särskilt borde prövas, om det antal

ledamöter i vardera kammaren (1/3) som enligt kommittéförslaget skulle

aga rätt att påkalla folkomröstning kunde vara tillräckligt (utlåtandet s.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

60). I en annan reservation, av herrar Herlitz och Håstad, förordades likaledes

en utvidgning av folkomröstningsinstitutet, avseende ej blott ett underlättande

av möjligheterna att få ett rådgivande referendum till stånd

utan även införande av ett decisivt referendum (utlåtandet s. 62). Slutligen

ansåg herrar Karl August Johansson och Sandberg, att utskottet bort

avstyrka såväl förslagen om utbyggande av det rådgivande folkomröstningsinstitutet

som förslagen om införande av grundlagsbestämmelser om beslutande

folkomröstning.

Konstitutionsutskottets hemställan bifölls av riksdagen. Kammardebatterna

rörde icke blott folkomröstningsfrågan utan även övriga väckta författningsfrågor

(se första kammarens protokoll nr 20, s. 33—76 och andra

kammarens protokoll nr 20, s. 3—93).

Departementschefen.

Det demokratiska statsskicket kan erfarenhetsmässigt organiseras olika

i olika länder och på olika tider, och delade meningar kan råda vilken utformning

som är den lämpligaste. Det står likväl utom varje diskussion,

att statsapparaten icke skulle kunna fungera ändamålsenligt, om det regelmässigt

krävdes att folket direkt medverkade vid statsangelägenheternas

avgörande. Med hänsyn till de statliga uppgifternas mångfald och samhällsförhållandenas

alltmera komplicerade karaktär måste styrelsesättet i demokratiska

stater följaktligen vara så anordnat, att folkviljan normalt får uttryckas

genom folkets valda representanter. Även det svenska statsskicket

vilar på den representativa demokratiens princip, i regeringsformens 49 §

uttryckt med orden: riksdagen representerar svenska folket. Efter hand som

inskränkningarna i rösträtten bortfallit har riksdagen också kommit att

allt noggrannare avspegla det svenska folkets åsikter och sociala sammansättning.

Den omständigheten att en demokratisk stat måste bygga sin författning

på det representativa systemet utgör emellertid icke något hinder att folket

direkt medverkar i vissa särskilda frågor. Flera demokratier — dock långt

ifrån alla, exempelvis icke Storbritannien — har också funnit det lämpligt

att komplettera det representativa systemet med ett mer eller mindre utbyggt

folkomröstningsinstitut. Även den svenska författningen upptar vissa

år 1922 införda, alltjämt gällande bestämmelser angående konsultativt referendum.

Dessa innebär, att ett ärende av särskild vikt och beskaffenhet

kan bli föremål för folkomröstning, om Kungl. Maj :t och majoriteten i

riksdagens båda kamrar är ense därom. Folkomröstningen skall verkställas

innan ärendet avgjorts och efter omröstningen skall ärendet behandlas i

grundlagsenlig ordning.

Vårt konsultativa referendum har som bekant tagits i bruk endast eu

gång, nämligen år 1922 för att utröna folkmeningen i förbudsfrågan. Intresset

för tillämpningen av gällande bestämmelser om folkomröstning kan följ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

aktligen sägas ha varit tämligen obetydligt. Visserligen väckte en enskild

riksdagsman vid upprepade tillfällen i början av 1930-talet motioner om

anordnande av folkomröstning i avrustningsfrågan och en annan motionär

yrkade vid 1953 års riksdag, att folkomröstning måtte anordnas rörande

motbokssystemets bibehållande eller avskaffande, men därutöver har icke

riksdagen, som avslog båda dessa förslag, före innevarande år haft att pröva

något direkt yrkande om anordnande av allmän folkomröstning. Nämnas

må dock att när andra lagutskottet år 1945 avstyrkte motioner om övergång

till högertrafik, utskottet samtidigt uttalade att det, därest frågan ånyo

skulle komma under statsmakternas behandling, kunde ifrågasättas om icke

folkmeningen borde undersökas genom folkomröstning.

Om alltså den föreliggande möjligheten att anordna folkomröstning aldrig

blivit utnyttjad och knappast ens tilldragit sig något intresse i riksdagen

under de mer än trettio år som gått sedan 1922 års förbudsomröstning, har

likväl det principiella spörsmålet om en utbyggnad av vårt konsultativa referendum

till decisdv form på senare år blivit desto mera uppmärksammat.

Sedan några år tillbaka har sålunda representanter för framför allt hcgern

och folkpartiet hävdat, att införandet av ett beslutande refererdum

i vår författning skulle innebära en betydelsefull förstärkning och fördjupning

av den svenska demokratien. Inom andra partier har man ställt

sig avvisande till förslaget att införa ett statligt decisivt referendum i allmänna

frågor, och till denna uppfattning anslöt sig riksdagen, när folkomröstningsfrågan

i anledning av vissa förut redovisade motioner behandlades

där år 1953. Samtidigt uttalade sig riksdagen även mot det

förslag om beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor, för vilket majoritet

vunnits inom 1950 års valsätts- och folkomröstningsutredning. Däremot

förelåg inom riksdagen en visserligen icke enhällig men likväl mycket

utbredd mening om önskvärdheten att vidga möjligheterna att använda rådgivande

folkomröstning. Enligt riksdagsmajoritetens uppfattning borde sålunda

dylik omröstning kunna komma till stånd redan på begäran av en

minoritet inom riksdagen och icke som nu fordras, att regeringen och flertalet

i de båda kamrarna är ense därom.

För egen del vill jag såtillvida ansluta mig till riksdagsmajoritetens uppfattning,

att jag anser en viss utbyggnad av folkomröstningsinstitutet kan

vara ägnad att ytterligare befästa vår demokratiska styrelseform. Det problem

som då närmast uppställer sig är, huruvida ett beslutande referendum

i allmänna statliga angelägenheter bör införas i vår författning — jag bortser

ännu så länge från det speciella spörsmålet om beslutande folkomröstning

i grundlagsfrågor — eller om det åtminstone tills vidare är lämpligare

att stanna vid en utbyggnad av det konsultativa referendum.

I detta avseende må till en början framhållas att vissa av de argument,

som i debatten brukar åberopas till stöd för införandet av ett beslutande referendum,

icke kan anses särpräglade för just denna omröstningsform, ulan

torde bli lika väl beaktade vare sig man använder det konsultativa eller

det decisiva referendum. När det sålunda till stöd för den senare om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

röstningsformen hävdas, att den i riksdagen förhärskande meningen i en viss

fråga icke alltid motsvarar den aktuella folkmajoritetens åsikt samt att

denna åsikt lätt kan utrönas vid en folkomröstning, enär det då är möjligt

att bedöma frågan fristående från övriga aktuella spörsmål ulan att alltså,

såsom vid riksdagsmannaval, sammankoppla den med en mängd partiskiljande

problem, så är att märka att detta argument i den man detsamma

över huvud kan anses bärkraftigt — gäller lika mycket till förmån för en

rådgivande som en beslutande folkomröstning. Uppenbart är vidare, att

icke blott den beslutande folkomröstningen utan även den rådgivande kan

fylla en av de funktioner, vid vilken man i debatten brukar fästa mycket stor

vikt, nämligen ett stimulera de enskilda medborgarnas politiska intresse och

därmed utgöra en värdefull folkuppfostrande faktor. I detta sammanhang ma

dock framhållas, att man ej torde böra överdriva betydelsen av sistnämnda

argument. Icke ens de mest övertygade anhängarna av ett decisivt folkomröstningsinstitut

ifrågasätter nämligen annat än att referendum endast skall

bli använt mera undantagsvis och i särskilda fall. Allmänt anses tvärtom,

att ett alltför flitigt begagnande av folkomröstningsinstitutet i Sverige kunde

innebära viss risk för en försvagning av det politiska intresset.

Förespråkarna för ett decisivt folkomröstningsinstitut har under åberopande

av utländska erfarenheter gjort gällande, att redan existensen av ett

dylikt institut kommer att göra folkrepresentationens beslut och särskilt

lagstiftningen omsorgsfullare »i synnerhet i den meningen att folkrepresentationen

för att undgå referendum tvingas att starkare beakta olika medborgargruppers

rättmätiga intressen». Gentemot detta har i debatten invänts,

att den parlamentariska grundligheten säkerligen är väl så stor i Sverige

som exempelvis i Schweiz samt att Sveriges riksdag, bl. a. tack vare utskottsväsendets

ställning, visat mycket stor vilja och förmåga till kompromisser

och ömsesidigt hänsynstagande. Vad den centrala lagstiftningen beträffar

kan vidare anmärkas att riksdagsbehandlingen regelmässigt föregås av noggrant

kommittéarbete, vidlyftigt remissförfarande och — efter överarbetning

i vederbörande departement — lagrådsgranskning. Få länder, om ens

något, torde ha en motsvarighet till denna ordning.

Som ett särskilt starkt skäl för införande av beslutande folkomröstning

har anförts, att i dagens samhälle den enskilde individen har alltför små

möjligheter att påverka de politiska avgörandena samt att dessa möjligheter

skulle ökas, om ett decisivt referendum infördes i vår författning. I anledning

härav må till en början framhållas, att de enskilda medborgarna dock

har — numera säkerligen i högre grad än förut — betydande möjligheter

att vid sidan om de allmänna valen komma till tals i den politiska debatten,

icke minst i sina olika organisationer. Obestridligen är det likväl ur allmän

synpunkt ett önskemål att ytterligare öka den enskilde individens vilja till

engagemang i viktiga samhälleliga angelägenheter. Det skall icke bestridas,

att ett utbyggt folkomröstningsinstitut i detta hänseende kan komma att

på vissa områden spela en ej oväsentlig roll. För den enskilde medborgaren

är det härvidlag dock säkerligen av underordnad betydelse, huruvida den

ena eller den andra omröstningsformen väljes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Både anhängarna och motståndarna till ett decisivt folkomröstningsinstitut

torde vara ense om att många politiska frågor, för att icke säga de allra

flesta, numera blivit så invecklade och svårbedömda att de ej lämpar sig

för folkomröstning. Utredningsminoriteten har uttryckt detta så, att tekniskt

alltför komplicerade spörsmål såvitt möjligt ej bör underställas folket.

Vilka problem som i praktiken skall hänföras till denna kategori kan givetvis

vara föremål för delade meningar. Det är dock intressant att se, att vissa

av de mest ivriga förespråkarna för vårt nuvarande folkomröstningsinstituts

utbyggnad till decisiv form funnit en för gemene man så gripbar fråga som

den, huruvida vi skall övergå till högertrafik eller icke, vara alltför teknisk

för att lämpa sig för referendum. Det bör vidare uppmärksammas, att även

utredningens minoritet funnit de med den löpande budgeten direkt sammanhängande

skattefrågorna vara alltför ömtåliga spörsmål för att alls kunna

hänskjutas till folket.

Även om många lagförslag och andra riksdagsfrågor tvivelsutan är mycket

svårbedömda för den enskilde valmannen, hur politiskt allmänintresserad

han än må vara, bygger de emellertid ofta på vissa huvudprinciper, till vilka

det kan vara lättare att taga en mera bestämd ställning. Härmed har jag

kommit in på ett förhållande, som enligt min mening leder fram till ett av de

starkaste skälen mot utredningsminoritetens yrkande att ett beslutande

folkomröstningssystem måtte införas i vissa lag- och anslagsfrågor. Såsom i

betänkandet närmare utvecklas skulle detta system innebära, att ett av

riksdagen redan antaget beslut underställdes folket, vars uppgift bleve att

godtaga eller förkasta beslutet. Det är härvid noga att märka, att det omstridda

beslutet i dess helhet skall framläggas för folket. Det decisiva referendum

kan alltså göra det nödvändigt att till folkomröstning framlägga

detaljerade och mycket svåröverskådliga förslag; gäller det ett vidlyftigt

och invecklat lagförslag, får någon uppdelning av förslaget i sektioner eller

paragrafer icke göras. Låt vara att referendumkampanjen i dylika fall

icke kommer att taga sikte på varje särskilt spörsmål eller varje enskilt

stadgande utan koncentreras på vissa huvudfrågor, kvar står likväl det

faktum, att själva omröstningen måste avse riksdagens beslut i dess helhet.

Denna ordning måste av flera skäl betecknas såsom olämplig. Dels får

varken regering eller riksdag tillfälle att undersöka folkmeningen, innan ett

lagförslag utarbetas och slutligt antages, och dels blir det icke möjligt att

låta folket taga direkt ställning till var och en av de olika huvudprinciper,

på vilka ett förslag bygger. Vid den decisiva omröstningsformen kan man

alltså icke utröna, huruvida ett förslag i vissa delar har stöd i folkmeningen

men i andra icke. De nu antydda olägenheterna elimineras, om man i stället

använder den rådgivande omröstningsformen. Vid en sådan omröstning kan

man på ett tidigt stadium välja ut vissa huvudfrågor i ett ärende samt precisera

dessa i konkreta och noga definierade problemställningar, vilka till

innebörden klarlägges för alla röstberättigade medborgare. Statsmakternas

beslut kan sedan utformas med ledning av omröstningens resultat. Det

får anses uppenbart, att detta system — som alltså gör det möjligt att till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

33

folkomröstning framlägga principer i stället för detalj förslag — är ändamålsenligare

än det system som följer med den decisiva formen. Visserligen

skulle det här rent teoretiskt kunna invändas, att den allra bästa ordningen

vore att först anordna en rådgivande folkomröstning men sedermera, när

riksdagen väl fattat sitt slutliga beslut i ärendet, låta beslutet underkastas

decisivt referendum. I praktiken är det dock icke troligt, att allmänhetens

intresse skulle kunna hållas levande också för den senare omröstningen.

I detta sammanhang skulle jag vilja något uppehålla mig vid ett av de argument

för decisiv folkomröstning, som utredningens minoritet åberopar i kommittébetänkandet.

Minoriteten framhåller, att den enskilde medborgaren ofta

har en mycket deciderad uppfattning i sådana frågor av religiös, moralisk eller

kulturell art, där partierna är delade och vilka avsiktligt lämnas utanför

debatten vid val. Dylika frågor sägs mycket väl lämpa sig för »ett avgörande

direkt genom folket». En av de kategorier för beslutande folkomröstning

som minoriteten föreslår är i enlighet härmed sådana riksdagsbeslut, vilka

innebär »fastställande av allmänna riktlinjer för någon del av statsverksamheten».

Som exempel på principbeslut av denna art nämner minoriteten

1931 års beslut om riktlinjerna för rättegångsreformen och 1950 års beslut

om skolreformens principer. Väl är det i och för sig sant, att många spörsmål

av exempelvis kulturell eller moralisk art icke är i egentlig mening partiskiljande

och att folkomröstningsinstitutet kan tänkas erbjuda en god möjlighet

att mäta folkets åsikter i sådana spörsmål. Därest det befinnes lämpligt

att anordna referendum i en dylik fråga — viss försiktighet torde dock

härvid böra iakttagas, så att man icke i onödan river upp religions- och

sedlighetsstrider — är det emellertid enligt min mening uppenbart, att den

rådgivande omröstningsformen regelmässigt äger ett bestämt företräde framför

den beslutande. En annan sak är, att de av minoriteten anförda exemplen

får anses föga väl valda. Både rättegångsreformen och skolreformen torde

vara alltför invecklade frågor för att lämpa sig för referendum. Principbeslutet

om skolreformen är dessutom ett typiskt exempel på en fråga, där

det är nödvändigt att sammanjämka meningsmotsättningar och nå fram

till enighet kring det väsentliga. En folkomröstning här hade kunnat skärpa

motsättningarna i stället för att mildra dem.

Ytterligare ett skäl till förmån för det konsultativa referendum är, att

endast denna omröstningsform ger statsmakterna möjlighet att i praktiken

taga tillbörlig hänsyn till huruvida det utslag som folkomröstningen skänker

verkligen uppbäres av en stadgad folkmening. Erfarenheterna från utlandet

visar, att folkomröstningar understundom avgörs av en mycket liten del av

medborgarna och att de redan därigenom ger ett dåligt uttryck för folkrneningen.

Även om röstdeltagandet i och för sig är stort, kan emellertid majoriteten

vara ytterst knapp. Det är icke säkert, att i ett dylikt fall det utslag

eu folkomröstning ger bör utan vidare vara bindande för statsmakterna.

Tvärtom kan det i vissa frågor vara direkt olämpligt att låta ett mycket

knappt folkflertal diktera ett slutgiltigt beslut.

å Ilihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 11)3.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Under diskussionen i folkomröstningsfrågan har stor uppmärksamhet

ägnats spörsmålet, huruvida det decisiva referendum går att förena med

det parlamentariska styrelsesättet. Problemet har ställts mot bakgrunden

av att parlamentarismen innebär ett styrelsesystem, där regeringen för sin

maktutövning är beroende av parlamentets förtroende. Det ligger i sakens

natur, att detta problem icke får någon aktualitet för den händelse regeringen

utgöres av en på samtliga politiska partier vilande samlingsregering.

Men i ett land där regeringen är en majoritetsregering, som i parlamentet

har att möta en siffermässigt icke alltför obetydlig opposition, kan en tilllämpning

av institutet beslutande folkomröstning i vissa lägen tänkas

komma att på ett menligt sätt rubba stabiliteten i det politiska livet. Om

en sådan regering lider nederlag i en beslutande folkomröstning rörande

en principiellt synnerligen betydelsefull, verkligt partiskiljande fråga, måste

man räkna med möjligheten att regeringen demissionerar, trots att den

äger majoritet i riksdagen och trots att den måhända kan utgå från att

utan hinder av referendumnederlaget bevara denna majoritet efter en riksdagsupplösning.

Referendumnederlaget, som kan ha varit mycket knappt,

kan nämligen ha avsett ett beslut, som gäller en viktig del av regeringens

hela politik, ett beslut vars förverkligande är en förutsättning för att denna

politik skall kunna konsekvent fullföljas. Resultatet kan då bli, att en minoritetsregering

får träda till, en regering som i bästa fall kan hålla sig

kvar genom att föra en vågmästarpolitik utan bärande linjer. Erfarenheterna

såväl från vårt eget land som från utlandet visar, att en sådan ordning ingalunda

är något att eftersträva. Med det nu sagda har jag icke velat göra

gällande, att varje mothugg för den sittande regeringen vid en beslutande

folkomröstning skulle behöva leda till en regeringskris. Men jag har velat

bestämt vända mig mot dem, som helt bortser från svårigheterna att i vissa

lägen förena det beslutande referendum med vårt hävdvunna och i stort sett

mycket väl arbetande parlamentariska system. Det kan invändas, att även

det konsultativa referendum kan tänkas få ogynnsamma verkningar på det

parlamentariska systemet, men det torde vara uppenbart, att riskerna härför

är mindre.

När det gäller de allmänna statliga spörsmålen — jag bortser fortfarande

från grundlagsfrågorna, liksom jag här helt bortser från frågan om ett kommunalt

referendum — blir min slutsats, att de praktiska synpunkter som

kan och bör anläggas i ärendet alldeles bestämt talar mot den beslutande

omröstningreformen. Däremot anser jag det såsom redan framhållits vara

av värde, att ökat utrymme beredes åt det rådgivande referendum i vår

författning. Det gäller emellertid att noga följa utvecklingen efter en reform

i sådan riktning och att vara på sin vakt mot eventuella olägenheter för det

parlamentariska systemet av en mera betydande utvidgning av det hittills

i vårt land praktiskt taget helt oprövade konsultativa referendum.

Vad härefter beträffar frågan vem som skall äga rätt att påkalla konsultativ

folkomröstning anser jag i likhet med utredningens samtliga ledamöter,

att många konstitutionella och praktiska svårigheter skulle uppstå, om

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

35

en sådan rätt tillerkändes ett visst antal väljare. Icke heller under den debatt,

som i övrigt förts i ärendet, har annat ifrågasatts än att nämnda rätt

endast bör tillkomma en riksdagsminoritet. Däremot har meningarna starkt

brutit sig rörande storleken av denna minoritet. Somliga har ansett att en

tredjedel av vardera kammaren skall äga begära referendum, andra har

menat att det bör räcka med en fjärdedel, under det att konstitutionsutskottets

majoritet ifrågasatt om ens en tredjedel kunde vara tillräcklig. I anslutning

till denna sistnämnda mening har i riksdagsdebatten från vissa

håll föreslagits, att man borde kräva en minoritet på minst två femtedelar

av vardera kammarens ledamöter. För egen del vill jag tillråda en viss försiktighet

vid fastställandet av minoritetens storlek. Såsom utredningen

framhållit kan det nämligen icke vara önskvärt, att alltför små grupper erhåller

möjlighet att — måhända i rent obstruktionssyfte — framtvinga

folkomröstningar. Bakom ett folkomröstningskrav bör, såsom jämväl utredningen

understrukit, stå en så stor riksdagsminoritet, att det kan finnas

några utsikter till att dess uppfattning i en fråga delas av folkets flertal.

Å andra sidan bör kraven icke ställas så höga, att skillnaden mot

nu gällande regler blir alltför obetydlig. Ur dessa olika synpunkter synes

det mig rimligast att stanna för talet en tredjedel. Jag vill följaktligen

ansluta mig till utredningsmajoritetens ståndpunkt att rådgivande folkomröstning

skall komma till stånd på begäran av minst 50 ledamöter i

första kammaren och 77 i den andra. På de skäl utredningen enhälligt anfört

bör dock riksdagen medgivas rätt att avslå begäran om referendum i

ärende, som den finner vara av synnerligen brådskande natur. Kungl. Maj :ts

samtycke bör däremot icke längre utgöra ett villkor för anordnande av

folkomröstning.

I likhet med utredningens samtliga ledamöter anser jag, att vissa frågor

över huvud icke bör kunna bli föremål för folkomröstning. Som en första

förutsättning för alt ett spörsmål skall få underställas folket bör sålunda

gälla, att frågan kan ankomma på riksdagens prövning. Vidare bör, i enlighet

med vad utredningen föreslagit, från folkomröstning undantagas spörsmål

som berör riksstatens reglerande eller överenskommelse med främmande

makt eller på riksdagen ankommande val. Då utredningen icke diskuterat

den närmare innebörden av uttrycket »frågor, vilka beröra riksstatens

reglerande», må här framhållas, att enligt vedertagen budgeträttslig uppfattning

under detta uttryck hänföres alla sådana, i den löpande eller närmast

följande budgeten ingående frågor rörande statens inkomster och utgifter,

som kan bli föremål för gemensam votering.

Vad härefter angår utredningens förslag om införande av decisivt referendum

i grundlagsfrågor innebär detta, att man skulle erhålla två alternativa

former för slutligt antagande av vilande grundlagsförslag, nämligen

dels liksom nu nyval samt ny riksdagsbehandling, dels folkomröstning.

Utredningen förutsätter, att det nuvarande förfarandet alltjämt skall lillläinpas

i vanliga fall och alt folkomröstning i grundlagsfrågor skall tillgripas

endast om särskilda skäl föreligger, såsom ett brådskande läge eller alt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

det ter sig särskilt önskvärt att erhålla ett omedelbart uttryck för folkmeningen.

Dylik omröstning skall enligt utredningens förslag kunna komma

till stånd endast efter samfällt beslut av Konung och riksdag. Såsom förut

nämnts har riksdagen icke velat godkänna utredningens ståndpunkt i denna

del och de av riksdagens ledamöter, som i princip anslutit sig till förslaget,

har likväl — för att skapa en garanti mot oöverlagda grundlagsändringar

— ansett det naturligt att kräva kvalificerad majoritet i kamrarna såsom

villkor för anordnande av beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor.

För egen del vill jag utan tvekan ansluta mig till riksdagsmajoritetens

uppfattning att beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor icke bör införas.

Som skäl för min ståndpunkt vill jag i första hand åberopa de utrikespolitiska

överväganden, som inom utredningen anförts av reservanten

Wallentheim. Med all rätt har denne understrukit fördelen för regering och

riksdag att ha grundlagarnas förhållandevis starkt kringgärdade ändringsbestämmelser

till stöd för en avvisande hållning mot eu främmande makt,

som övar starkt tryck i syfte att genomföra vissa ändringar i de medborgerliga

rättigheterna eller i de demokratiska institutionerna i övrigt. Det

skulle enligt min mening kunna innebära betydande risker att ändra den

nu gällande ordningen. När utredningen till stöd för sitt förslag åberopar,

att en folkomröstning utgör ett mera ändamålsenligt förfarande än ett nyval

till andra kammaren, om man vill bedöma huruvida en viss grundlagsändring

har tillräcklig förankring i den allmänna folkmeningen, så kan för

övrigt härtill anmärkas, att en opinionsundersökning av detta slag med lika

stor fördel kan komma till stånd genom en rådgivande som genom en beslutande

folkomröstning.

Det återstår här slutligen frågan, huruvida någon statlig upplysningsverksamhet

bör bedrivas i samband med folkomröstningar. Utredningen har

diskuterat detta spörsmål men icke framlagt något förslag i ämnet. Utredningen

har visserligen vitsordat den stora betydelsen av att de röstberättigade

blir väl informerade om en framlagd frågas innebörd. Men den har menat,

att en serie radioprogram om frågan skulle utgöra i stort sett lika effektiv

information som en till alla röstberättigade utsänd broschyr. Det har

därför synts utredningen överflödigt att efter utländskt mönster genom

statens försorg publicera argument för och emot framlagda förslag. Personligen

hyser jag i detta avseende en i viss mån annan mening än utredningen

och anser det vara statens ofrånkomliga skyldighet att tillse, att medborgarna

blir allsidigt och i erforderlig utsträckning informerade om de frågor,

beträffande vilka staten begär att medborgarna skall yttra sig. Onekligen

kan radion härvidlag spela en mycket stor roll som propagandamedel. Därutöver

måste dock enligt min uppfattning krävas viss skriftlig upplysningsverksamhet

i form av broschyrer, annonser och affischer, och det får måhända

anses erforderligt att jämväl utnyttja vissa andra upplysningsformer.

För detta ändamål bör vid varje folkomröstning ett statligt anslag ställas

till förfogande. Anslagets storlek kan icke bestämmas utan närmare utredning,

men vissa preliminära undersökningar — i vilka ingått överlägg
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

37

ningar med de demokratiska partiernas sekreterare — har givit vid handen,

att man vid en realistisk bedömning får räkna med att kostnaderna för en

något så när effektiv statlig upplysningsverksamhet kommer att uppgå till

ett betydande belopp. Som ett exempel kan nämnas att de sammanlagda

kostnaderna för utsändande av en enda broschyr till varje röstberättigad

medborgare torde belöpa sig på ungefär 700 000 kronor. Inalles kommer

utgifterna för den statliga upplysningsverksamheten måhända att uppgå

till 3 å 5 miljoner kronor för varje omröstning. Man måste utgå ifrån, att

en så väldig apparat, som en folkomröstning utgör, åtminstone i regel blott

igångsättes för frågor av så stor vikt, att anslag av en dylik storleksordning

framstår såsom befogade. Ett statligt anslag för upplysningsverksamhet synes

böra få disponeras ej endast av ja- och nej-sidan, utan även av dem som

anser att man ej bör taga bestämd ståndpunkt i den väckta frågan eller

som vill främja en kompromisslinje. Den närmare fördelningen av anslaget

synes böra handhavas förslagsvis av en utav riksdagen tillsatt nämnd, vilken

även bör få i uppgift att behandla övriga frågor rörande den statliga upplysningsverksamheten.

Dessa spörsmål är emellertid icke tillräckligt genomdiskuterade

för att det nu skall vara möjligt att taga slutlig ställning till

dem. Därest riksdagen såsom vilande antager föreliggande grundlagsförslag,

är det därför min avsikt att låta närmare utreda hur en effektiv statlig

upplysningsverksamhet bör vara organiserad.

Specialmotivering.

Enligt 49 § 2 mom. regeringsformen i dess nuvarande lydelse skall beslut

om rådgivande folkomröstning meddelas i form av en utav Konungen och

riksdagen gemensamt stiftad lag. I den sålunda för varje folkomröstning

stiftade lagen kan erforderliga stadganden upptagas för omröstningens verkställande.

I 1922 års lag angående den samma år verkställda förbudsomröstningen

(SFS 1922: 176) inflöt också utförliga bestämmelser rörande det

sätt varpå omröstningen skulle genomföras.

Utredningen har ansett, att lagformen för beslut om rådgivande folkomröstning

icke längre kan komma i fråga, om sådan omröstning skall komma

till stånd på begäran av en minoritet inom riksdagen. Det fordras därför

enligt utredningens mening, att förhållandena i samband med folkomröstnings

verkställande blir generellt reglerade. Utredningen har uttalat, att

hithörande stadganden knappast torde ha sin plats i grundlag men att de å

andra sidan icke heller är av beskaffenhet att böra i sin helhet meddelas i

administrativ ordning. I enlighet härmed har utredningen föreslagit dels

vissa ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen och dels stiftande

av en särskild lag om allmän folkomröstning, i vilken skulle upptagas bestämmelser

om den närmare ordningen vid utsättande och förrättande av

sådan omröstning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Över utredningens förslag till lag om allmän folkomröstning har enligt

vad förut nämnts vissa yttranden inhämtats. Förslaget har därvid i stort

sett lämnats utan erinran, om än anmärkningar framställts rörande vissa

detaljer.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit torde i regeringsformen

endast böra upptagas de grundläggande stadgandena om allmän folkomröstning.

Närmare bestämmelser om utsättande av tid för folkomröstning

samt om verkställande av sådan omröstning och vad därmed äger

samband bör däremot meddelas i en särskild lag, vilken bör erhålla generell

karaktär och alltså ej, såsom nu är fallet, avse varje särskild omröstning.

Det av utredningen utarbetade förslaget till lag om allmän folkomröstning,

till vars detaljer jag ännu icke tagit slutlig ståndpunkt, torde — särskilt

med hänsyn till att förslaget kan behöva kompletteras med bestämmelser

om statlig upplysningsverksamhet — icke böra föreläggas innevarande

års riksdag genom proposition. Förslaget torde emellertid för riksdagens

kännedom böra såsom bilaga A fogas till detta protokoll.

Regeringsformen.

§ 49.

När bestämmelser om rådgivande folkomröstning år 1922 infördes i den

svenska författningen, infogades de i 49 § regeringsformen såsom ett nytt,

andra moment. Att bestämmelserna fick denna placering motiverades därmed,

att nämnda paragraf utgör inledningen till och utgångspunkten för

den avdelning av regeringsformen, som är konstituerande för riksdagens

ställning, uppgift och befogenhet. Därmed vanns även — framhöll man i förarbetena

■—att den konsultativa omröstningen ställdes i relation till paragrafens

inledande sats, att riksdagen representerar svenska folket.

Det synes ur olika synpunkter lämpligt att om möjligt bibehålla den från

början sålunda valda placeringen. Något tekniskt hinder häremot föreligger

ej, därest de av utredningen föreslagna bestämmelserna om beslutande folkomröstning

i grundlagsfrågor icke medtages. De väsentliga stadgandena om

rådgivande folkomröstning föreslås följaktligen alltjämt få sin plats i 49 §

2 inom. regeringsformen. Momentet torde böra uppdelas i tre olika stycken.

Rörande innehållet i första stycket hänvisas till den föregående redogörelsen.

Det har ansetts motiverat att, i likhet med vad nu gäller, i grundlagstexten

medtaga en erinran om att folkomröstning endast bör förekomma i

ärende av särskild vikt. Andra stycket upptar till en början vissa grundläggande

bestämmelser om rätten att deltaga i allmän folkomröstning.

Rösträtten har därvid såsom hittills knutits till rätten att deltaga i andrakammarval,

varjämte uttryckligen utsagts att varje röstande äger lika röst.

I andra stycket har därjämte medtagits en mening av samma lydelse som

nu återfinnes i sista meningen av andra momentet och som avser att klarlägga

omröstningens karaktär av allenast rådgivande. Såsom under förar
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

betena till 1922 års författningsändring framhölls, synes det varken erforderligt

eller lämpligt att i grundlagstexten införa själva beteckningen rådgivande

eller konsultativ. I tredje stycket hänvisas till den reglering i en

särskild folkomröstningslag, som enligt vad tidigare nämnts förutsättes

komma till stånd i fråga om utsättande och verkställande av allmän folkomröstning.

Riksdagsordningen.

§ 1.

Med hänsyn till att principen om riksdagens representantskap för svenska

folket kommit till uttryck också i 1 § riksdagsordningen, bör — i likhet

med vad nu gäller — såsom ett andra moment av paragrafen upptagas ett

stadgande om konsultativ folkomröstning. Detta stadgande torde kunna göras

betydligt kortare än motsvarande bestämmelse i 49 § regeringsformen

och innehålla en hänvisning till denna.

§ 38.

Utredningen har anfört:

Vad angår spörsmålet, till vilket utskott fråga om rådgivande folkomröstning

bör hänvisas, gäller för närvarande att remiss sker till det utskott

dit ärendet hör med hänsyn till sin sakliga innebörd. Förslag om folkomröstning

i ämne som ej tillhör annat utskotts behandling remitteras till

konstitutionsutskottet. Nämnda regler innebära, att yrkanden om folkomröstning

alltid behandlas av ständigt utskott. Att sålunda ämnesområdet är

i första hand avgörande för utskottens kompetens att handlägga frågor om

rådgivande folkomröstning synes desto lämpligare som dessa därigenom utan

vidare föras till samma utskott som sakfrågan när denna samtidigt är föremål

för riksdagens prövning. Även regeln att folkomröstningsfrågor, där

de ej falla inom annat utskotts ämnesområde, skola handläggas av konstitutionsutskottet,

synes lämpligen böra bibehållas.

På sätt tidigare nämnts, förutses enligt utredningens förslag ej någon

ändring i den gällande regeln att frågor om folkomröstning i första hand

skola remitteras till det ständiga utskott, till vilket frågan med hänsyn till

sin sakliga innebörd hör. Några ändrade bestämmelser beträffande fördelningen

mellan utskotten erfordras därför i huvudsak icke.

Redan enligt nämnda regel skola frågor om hänskjutande till beslutande

folkomröstning av förslag till grundlagsändring alltid handläggas av konstitutionsutskottet,

därest ej särskilt utskott tillsättes. Liksom hittills skall

konstitutionsutskottet jämväl handlägga frågor om anordnande av rådgivande

folkomröstning icke endast i ämnen som eljest hänföras till utskottet

utan över huvud taget när frågan ej med hänsyn till ämnet tillhör annat

utskotts behandling. Helt naturligt bör också den särskilda folkomröstningslagen

tillhöra konstitutionsutskottets kompetensområde. I paragrafen föreslås

sådana jämkningar av ordalagen, som föranledas av det nu anförda.

Andra momentet i 38 § torde böra kompletteras i enlighet med vad utredningen

sålunda föreslagit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

§ 45.

I förevarande paragraf, som för närvarande omfattar tre moment, lämnas

vissa föreskrifter beträffande utskottens verksamhet.

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit torde till paragrafen

böra fogas ett fjärde moment avseende handläggningen av folkomröstningsfrågor.

I detta stadgande bör till en början upptagas en bestämmelse om initiativrätt

i dylika frågor för ständigt utskott eller i sådant utskotts ställe

tillsatt särskilt utskott i samband med behandling av en dit hänvisad eller

där eljest upptagen sakfråga. Rörande denna del av förslaget anföres i betänkandet

inledningsvis, att yrkande om rådgivande folkomröstning skall kunna

framställas antingen i proposition — och detta utan hinder av att Konungens

medgivande ej längre skall erfordras för att folkomröstning skall

äga rum — eller i motion, vare sig denna väckts i anledning av en proposition

eller självständigt. Utredningen fortsätter:

Den frågan kan ställas, i vad mån det bör tillkomma utskott att utan yrkande

i proposition eller motion självt väcka förslag om rådgivande folkomröstning.

Enligt utredningens förslag skola ärenden om rådgivande folkomröstning

behandlas av ständigt utskott eller av i sådant utskotts ställe

tillsatt särskilt utskott, varvid utskottet även har att pröva, hur frågeställningen

bör utformas för den händelse omröstning kommer till stånd, samt

att avgiva förslag härom. Med hänsyn till den befattning med ärenden om

rådgivande folkomröstning, som de ständiga utskotten (särskilt utskott)

sålunda skola taga, liksom dessa utskotts ställning i övrigt, böra de enligt

utredningens mening även äga att självständigt taga initiativ till sådan omröstning

i ärenden, som komma under deras behandling, oaktat yrkande

därom tidigare ej väckts i ärendet. Huruvida en dylik förslagsrätt för utskotten

kan anses följa redan av deras allmänna skyldighet att meddela utlåtanden

och avgiva förslag i anledning av till dem hänvisade frågor, är

ovisst. Utredningen föreslår därför att uttryckligt stadgande härom införes

i 4b § RO. Av den utformning det föreslagna stadgandet erhållit torde framgå,

att den rätt som sålunda tillagts ständigt (särskilt) utskott att väcka fråga

om rådgivande folkomröstning i av utskottet behandlat ärende må utövas

endast av utskottets majoritet.

I paragrafens nya fjärde moment torde vidare böra upptagas en av utredningen

föreslagen bestämmelse av innebörd, att utskott vid handläggning av

fråga om allmän folkomröstning i samband med annat ärende i allmänhet

skall avgiva särskilt yttrande i folkomröstningsfrågan utan att slutföra behandlingen

av ärendet i övrigt.

Utredningen har härom anfört:

Vid frågor om rådgivande folkomröstning framträder ofta kravet på

skyndsamhet i handläggningen, och detta gäller särskilt, när yrkande därom

väckts i ärende som redan är under riksdagens prövning. Vare sig folkomröstning

i sådant fall slutligen kommer till stånd eller icke, är det angeläget

att referendumfrågan snabbt bringas till avgörande, så att prövningen

av själva sakfrågan ej mer än nödigt uppehälles. Av den rådgivande

folkomröstningens funktion att tjäna till ledning för statsmakternas ställningstagande

torde vidare följa att utskottet i allmänhet icke bör taga slutlig

ställning i saken, innan en i samband därmed väckt fråga om folkom
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 193.

41

röstning avgjorts. Det bör därför som regel åligga utskottet att så snart

möjligt avge särskilt utlåtande rörande referendumfrågan, utan att sakbehandlingen

av ärendet slutföres.

I vissa fall kan dock ett dylikt utskiljande av referendumfrågan framstå

som mindre lämpligt. Så torde särskilt vara förhållandet, när ett uppskjutande

av statsmakternas beslut i ärendet skulle medföra allvarlig olägenhet

och utskottet av denna anledning finner en folkomröstning utesluten.

För utskottet kan det heller icke föreligga anledning att dröja med att

sakbehandla ett ärende, om referendumyrkande däri måste anses framställt

utan bärande skäl.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen att i RO § 45

intages ett stadgande av innehåll att utskott i fråga om rådgivande folkomröstning

böra avgiva särskilt yttrande, där omständigheterna icke annat

föranleda.

§ 55.

Enligt tredje stycket av riksdagsordningens 55 § kan, när behandlingen

av en proposition uppskjutits från vår- till höstsessionen, motion som föranledes

av propositionen väckas sist dagen efter höstsessionens början. Såsom

utredningen framhållit synes det emellertid kunna fordras, att den

som i anledning av en proposition avser att motionera om rådgivande folkomröstning

skall göra detta inom den ordinarie motionstiden efter propositionens

avlämnande. För att icke sakbehandlingen av propositionen skall

i det nu avsedda läget onödigt uppskjutas, bör således den nämnda bestämmelsen

om förlängning av motionstiden till hösten icke omfatta motioner

om allmän folkomröstning.

§ 58.

Till denna paragraf torde, på sätt utredningen föreslagit, böra fogas ett

nytt stycke, vari intages dels ett stadgande av innehåll att väckt fråga om

allmän folkomröstning ej skall kunna uppskjutas till annan session och dels

en erinran om att riksdagen icke må slutligen avgöra ärende, i vilket allmän

folkomröstning skall ske, utan att ärendet i stället skall vila i avbidan

på omröstningens verkställande.

§ 63.

Utredningen betonar, att den rådgivande folkomröstningens särskilda karaktär

gör frågeställningens utformning utomordentligt betydelsefull. Denna

får, säger utredningen, icke vara sådan att den påverkar de röstandes ställningstagande

i den ena eller den andra riktningen. Enligt utredningens mening

kan det icke vara riktigt att låta den minoritet som påkallat folkomröstning

ensam bestämma frågeformuleringen, å andra sidan bör avgörandet

icke överlåtas till kamrarnas majoritet. Önskvärt är naturligtvis — heler

det vidare i betänkandet — att enighet om formuleringen kan uppnås, och

de möjligheter som kan föreligga att nå sådan enighet bör så långt möjligt

tillvaratagas; i de fall då meningsmotsättningar likväl beslår, synes ofrånkomligt

att såväl majoritetens som minoritetens frågeställningar framlägges

till folkomröstning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vad beträffar utskottets befattning med frågeställningen är det enligt

utredningen tydligt, att så snart utskottet tillstyrker en folkomröstning,

förslaget härom även bör innefatta utformningen av den eller de frågor, som

skall besvaras vid omröstningen. Utredningen fortsätter:

När utskott av eget initiativ föreslår folkomröstning i något av utskottet

handlagt ärende, skall förslaget sålunda alltid gå ut" på, att viss närmare

utformad fråga (vissa frågor) skall framläggas till folkomröstning. Utskottets

skyldighet att yttra sig angående frågeformuleringen kan emellertid icke

begränsas till sådana fall, där utskottsmajoriteten förordar folkomröstning.

Även när majoriteten inom utskottet avstyrker en folkomröstning, måste

man i många fall räkna med möjligheten att yrkandet därom kommer att

i kamrarna samla den kvalificerade minoritet som erfordras för omröstnigens

genomförande. Skall en omröstning sålunda komma till stånd, kunna

de som ställt sig avvisande — vilka eventuellt utgöra majoriteten inom kamrarna

— vilja påyrka att frågeställningen jämkas eller kompletteras. Om

i det nämnda läget möjligheter skola finnas att undvika återremiss till utskottet,

är det nödvändigt att utskottet redan vid sin första handläggning

av referendumfrågan upptagit även frågeställningen till behandling och att

utskottets majoritet därvid deklarerat sin inställning till densamma. Vid sidan

av nämnda förhållande talar jämväl det nära samband, som råder mellan

prövningen av huruvida en folkomröstning över huvud taget bör komma

till stånd samt den frågeställning som därvid bör tillämpas, för att utskottets

handläggning och utlåtande i allmänhet bör omfatta även det senare

av de båda leden. För övrigt kunna vid en utskottsbehandling finnas möjligheter

att uppnå allmän enighet beträffande frågeställningens utformande,

även om enigheten ej sträcker sig till att gälla huruvida eu folkomröstning

bör äga rum.

Om det således bör vara regel att utskott upptager förslag till frågeställning

även i yttranden, vari rådgivande folkomröstning avstyrkes, kan

det dock tydligen ej vara påkallat att sådant förslag framlägges i fall då

referendumyrkandet icke har någon utsikt att vinna bifall. För bedömandet

av om ett yrkande angående folkomröstning i ett visst fall kan behandlas

mera summariskt böra de praktiska synpunkterna bli avgörande, och det

synes icke föreligga anledning att i detta avseende binda utskotten genom

särskilda bestämmelser rörande omfattningen av deras i referendumfrågor

avgivna yttranden.

Utredningen har uppmärksammat frågan i vilken utsträckning sådant förslag

beträffande frågeställningen vid folkomröstning, som avgives av majoritet

eller minoritet inom utskott, må avvika från det yrkande i frågan som

framlagts i proposition eller motion. Härom anföres i betänkandet:

Såvitt angår utskottsmajoritetens förslag om folkomröstning avgivet i

samband med eu anhängig sakfråga får spörsmålet till följd av initiativrätten

dock knappast någon betydelse. Tydligt är nämligen att då utskottet,

i det fall att något referendumyrkande icke väckts genom proposition eller

motion, skall äga rätt att vid handläggning av ärende föreslå folkomröstning,

utskottet också när sådant yrkande föreligger har frihet förorda folkomröstning

i till ämnet hörande "frågor, även om de mer eller mindre falla

utanför ramen för det nämnda yrkandet. För den minoritet inom utskottet

som reservationsvis framställer sina yrkanden är läget ett annat. Eftersom

minoriteten icke själv kan åberopa initiativrätt, måste dess förslag, där

något initiativ ej tagits av utskottsmajoriteten, anses framlagt i anledning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

av proposition eller motion. På samma sätt är jämväl majoriteten bunden

av proposition eller motion, när utskottet har att handlägga ett självständigt

väckt referendumyrkande och dess förslag således icke anknytes till en under

prövning varande sakfråga. I det nämnda kravet på att minoriteter inom

utskotten, liksom i viss utsträckning även majoriteten, vid sina förslag ej

skola gå utanför de framställningar, som gjorts i propositioner och motioner,

bör emellertid icke inläggas en alltför sträng formell bundenhet. 1

enlighet med den uppfattning som torde vara vedertagen vid avgörande a\

frågan vad som skall anses falla inom ramen för en proposition eller motion,

bör en viss frihet finnas att i förslagen göra ändringar som grundas

på sakskäl, vilka framkommit under överläggningen eller eljest. Jämkningar

och kompletteringar av frågeställningen i syfte att erhålla tydligare

och mera fullständig upplysning i ämnet måste sålunda vara tillåtna. Å

andra sidan böra självfallet icke sådana avvikelser beträffande frågeställningen

godtagas, att innebörden av en framställd fråga väsentligt ändras.

Det förutsättes härvid, att talmännen i föreliggande fall liksom eljest skola

övervaka, huruvida väckt yrkande kan anses föranlett av ett i proposition

eller motion framlagt förslag.

Målet för utskottsbehandlingen av frågor om rådgivande folkomröstning

bör följaktligen, säger utredningen, vara att i de fall där en sådan omröstning

kan allvarligt övervägas — frågan skall vara tillbörligt förberedd också

beträffande utformningen av den frågeställning, som vid omröstningen skall

begagnas:

Avgörandet i kamrarna kan därigenom omedelbart gälla, huruvida folkomröstning

med den avsedda frågeställningen skall äga rum. Genom en sådan

fullständig förberedelse i utskott tillgodoses därjämte majoritetens berättigade

intresse att, för den händelse yrkande om folkomröstning skulle

antagas mot dess önskan, kunna påyrka jämkning eller komplettering av

den frågeställning som minoriteten framlägger.

Om överläggningarna i utskottet icke resultera i enighet om frågeformuleringen

och motsättningar i denna del sålunda kvarstå, torde nämligen ett

yrkande om ändrad frågeställning från majoriteten i kamrarna i allmänhet

kunna ansluta sig till vad utskottet eller vissa reservanter därom hemställt.

Endast i rena undantagsfall torde vid dessa förhållanden under debatten i

kamrarna tillkomma sådana omständigheter, att behov föreligger av återremiss

till utskottet för förnyad utredning angående frågeställningen.

Utredningen tillägger, att eftersom vid tillämpningen av dess förslag icke

annat än i undantagsfall kan tänkas föreligga ett behov att återförvisa en

referendumfråga till utskottet för ytterligare utredning angående frågeställningen,

några särbestämmelser för sådana fall ej torde vara erforderliga.

Enligt utredningens mening bör frågan om återremiss liksom hittills

avgöras enligt vanliga majoritetsregler.

Departementschefen. Såsom förut framhållits innebär den konsultativa

folkomröstningen såtillvida en stor fördel i jämförelse med den decisiva,

att det vid rådgivande referendum blir möjligt att underställa folket principer

i stället för detalj förslag. Detta gör, på sätt utredningen betonat, alt

frågeställningens utformning får en utomordentligt stor praktisk betydelse.

Utredningen har för sin del utgått it rån att det vid tillämpning av dess för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

slag icke annat än i undantagsfall kan tänkas föreligga ett behov att återförvisa

en referendumfråga till utskottet för ytterligare utredning angående

frågeställningen. Även om detta antagande må vara i huvudsak välgrundat,

måste man dock räkna med möjligheten att i vissa lägen en återremiss kan

visa sig behövlig just för att uppnå den enighet om formuleringen, som får

anses i hög grad önskvärd. Därest en minoritet skall äga påkalla folkomröstning

rörande en viss fråga, synes emellertid konsekvensen bjuda, att

minoriteten också berättigas besluta om återremiss. På grund härav torde

till 63 § första stycket riksdagsordningen böra fogas ett stadgande av innehåll,

att återförvisning till utskott av utlåtande i fråga om anordnande av

allmän folkomröstning skall ske, därest minst en tredjedel av kammarens

samtliga ledamöter — d. v. s. i första kammaren minst 50 och i andra kammaren

minst 77 ledamöter — det begär.

I anslutning till vad jag anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1, mom. 2,

§ 38 mom. 22, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen.

Föredraganden hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

45

Bilaga A.

Utredningens förslag,

till

lag om allmän folkomröstning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skall, efter vad i regeringsformen och riksdagsordningen är stadgat, beslutande

eller rådgivande folkomröstning äga rum, förrättas omröstningen

å en för hela riket gemensam dag, som Konungen bestämmer. Omröstningen

utsättes till sön- eller helgdag, som infaller tidigast en månad efter det

Konungens beslut därom varder kungjort och sist sex månader efter det

riksdagen hos Konungen anmält, att den för sin del godkänt förslag i

grundlagsfråga såsom vilande i avbidan på beslutande folkomröstning eller

att rådgivande folkomröstning i föreskriven ordning påkallats inom riksdagen.

Om dagen för omröstningen skall generalpoststyrelsen underrättas.

2 §.

För omröstningen indelas riket i omröstningsdistrikt. Kommun eller del

av kommun, som vid val till riksdagens andra kammare bildar ett valdistrikt,

skall utgöra ett omröstningsdistrikt.

Omröstningsförrättare är inom varje omröstningsdistrikt den som vid

val till andra kammaren är valförrättare; och skall vad i lagen om val till

riksdagen finnes stadgat om sådan valförrättare äga motsvarande tillämpning

beträffande omröstningsförrättare.

3 §•

Vid folkomröstning skall då gällande röstlängd för val till andra kammaren

lända till efterrättelse.

4 §•

Sedan dag för folkomröstning utsatts, skall länsstyrelsen omedelbart utfärda

kungörelse angående omröstningen. Om kungörelsen skall anslag äga

rum efter vad därom stadgas i lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser

om kungörande i kyrka. Kungörelsen skall tillika i erforderlig omfattning

införas i tidningar inom orten.

I kungörelsen skall ingivas:

a) ändamålet med omröstningen samt den eller de frågor, som därvid

skola besvaras;

b) dag och tid för omröstningen;

c) omröstningsstället för varje omröstningsdistrikt; samt

d) erinran om rätt för röstande att i vissa fall utöva rösträtt inom riket

ä postanstalt samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Skola för ja- och nej-röstning gemensamma röstsedlar begagnas, intages

i kungörelsen jämväl anvisning om det förfarande, varigenom sådan röstning

skall utmärkas på röstsedel.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.is proposition nr 193.

5 §•

Folkomröstning förrättas å den tid på dagen, som i lagen om val till riksdagen

är stadgad för val till andra kammaren.

Jämväl i övrigt skola beträffande ordningen för omröstningens förrättande

i tillämpliga delar gälla de bestämmelser som i nämnda lag givits med

avseende å dylika val, såvida ej annat följer av vad nedan stadgas.

I omröstningslokal skola finnas anslagna exemplar av vallagen och av

denna lag ävensom av länsstyrelsens kungörelse angående omröstningen.

6 §•

Fråga som framlägges vid folkomröstning må av röstande ej annorledes

besvaras än med ja eller nej.

Framställas vid folkomröstning alternativa frågor, må vid bestämmande

av frågeställningen förordnas, att röstande ej äger med ja besvara mera

än en av nämnda frågor.

7 §•

Vid röstningen skola begagnas ja- och nej-sedlar av vitt papper utan

kännetecken.

Skall samtidigt röstas i skilda ämnen eller om flera frågor i samma

ämne, må dock Konungen föror dna, att för ja- eller nej-röstning gemensamma

röstsedlar skola begagnas. Förekomma vid omröstning alternativa

frågor efter vad i 6 g andra stycket sägs, skola gemensamma röstsedlar

alltid användas. Å gemensam röstsedel skall upptagas envar fråga, som

röstande äger besvara, samt invid varje fråga å plats, som särskilt utmärkes,

utrymme för frågans besvarande. Vid röstning med gemensam röstsedel

skall röstande genom anbringande av ett tecken å därför avsedd

plats å sedeln utmärka, huruvida fråga av honom besvaras med ja eller

nej. Närmare bestämmelser angående gemensamma röstsedlar och om röstning

med sådana sedlar meddelas av Konungen.

Vid omröstningstillfället skola röstsedlar, lika till storlek och beskaffenhet,

finnas för de röstande tillgängliga.

8 §•

Vid förrättningen skola användas särskilda röstkuvert. Om beskaffenheten

av dessa och deras tillhandahållande skall gälla vad om valkuvert

är stadgat.

9 §•

Röstning skall vid omröstningsförrättningen ske i den ordning, som för

rösträtts utövande vid andrakammarval är föreskriven; och äger äkta make,

under villkor och på sätt som för valsedelförsändelse stadgas, avlämna

röstsedel genom andra maken med begagnande av röstsedelsförsändelse.

10 §.

När alla, som vid det för röstningens slut fastställda klockslaget äga tillträde

till densamma, avlämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden röstningen

avslutad.

Omedelbart därefter företages preliminär röstsammanräkning, varvid bestämmelserna

i 68 vallagen skola äga motsvarande tillämpning med iakttagande

av att vad där stadgas om valsedlars ordnande i grupper efter välj

arbeteckning skall gälla ordnande av röstsedlar efter ja- och nej-röster.

Protokoll skall vid förrättningen föras enligt formulär, som av Konungen

fastställes.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

47

11 §•

Sedan det vid omröstningsförrättningen förda protokollet upplästs och

dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de närvarande, förklaras

omröstningsförrättningen avslutad.

Omröstningsförrättaren insänder därefter ofördröj ligen till länsstyrelsen

de förseglade röstomslagen samt omröstningsprotokollet och röstlängden.

Sker insändandet med posten, skall försändelsen anordnas som värdepost.

12 §.

Vad i vallagen stadgas angående rätt för väljare att vid val till andra

kammaren i vissa fall avlämna valsedel å postanstalt, beskickning eller

konsulat skall äga motsvarande tillämpning å den som vid folkomröstningönskar

avlämna röstsedel; och skola i fråga om förfarandet i nämnda avseende

gälla de i vallagen därom meddelade bestämmelserna.

13 §.

Länsstyrelsen skall, sedan röstomslag, omröstningsprotokoll och röstlängder

inkommit från alla omröstningdistrikt i länet, vid offentlig förrättning

verkställa sammanräkning av de inom landet avgivna rösterna.

Angående sådan förrättnings förberedande och verkställande skall, med

iakttagande jämväl av bestämmelerna i 14—16 §§ denna lag, vad i 76—78

ävensom 83 och 84 §§ vallagen är stadgat om röstsammanräkning vid val

till andra kammaren äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Ogill är röstsedel, till vilken använts annat än vitt papper eller å vilken

finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt där anbragt.

Hava, i det fall att alternativa frågor framställts, å röstsedel, flera än en

av dem besvarats med ja, är röstsedeln ogill, såvitt angår dessa frågor.

Finnas i ett röstkuvert två likalydande röstsedlar, skall allenast en sedel

räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett röstkuvert två röstsedlar eller

finnas i ett röstkuvert flera än två röstsedlar, äro de alla ogilla. Bär i röstkuvert

finnes jämte röstsedel annat än sådan sedel, är röstsedeln ogill.

15 §.

Har å röstsedel en fråga besvarats annorlunda än med ja eller nej eller

framgår ej otvetydigt innebörden av svaret, anses frågan hava lämnats

obesvarad.

16 §.

Omröstningens utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av protokollet

över sammanräkningen. Med protokollets uppläsning är omröstningsförrättningen

avslutad.

Sedan tid för besvär mot förrättningen utgått, insändes till inrikesdepartementet

avskrift av sammanräkningsprotokollet jämte uppgift, huruvida

besvär anförts.

17 §.

Sedan till inrikesdepartementet från länsstyrelserna inkommit protokoll

över de av dem förrättade sammanräkningarna och omröstningsförrättningarna

vunnit laga kraft, verkställes inför chefen för nämnda departement

sammanräkning av de inom hela riket avgivna rösterna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 193.

18 §.

Förmenar någon, att folkomröstning icke försiggått i laga ordning, äger

han att däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger

klaganden att hos länsstyrelsen äska behörigt protokollsutdrag. Protokoll

skall inom tre dagar därefter till klaganden utlämnas; och skall han vid

förlust av talan sist inom tio dagar efter omröstningsförrättningens slut

med sina till Konungen ställda besvär inkomna till länsstyrelsen, som genom

tillkännagivande i länskungörelserna och i tidning inom orten utsätter

viss kort tid, inom vilken förklaring över besvär må av vederbörande till

länsstyrelsen avgivas. Sedan denna tilländagått, har länsstyrelsen att besvären

jämte de förklaringar, som må inkommit, ofördröjligen till Konungen

insända för att i Dess regeringsrätt föredragas och avgöras.

Denna lag träder i kraft den

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Sön/er

540154

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.