Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1954-03-05 · 101 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 80 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:200, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 5 mars 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning

och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § gifterinålsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändringar beträffande åtskilliga detalj spörsmål i

rättcgångsförfarandet. Den nya rättegångsordningens grundprinciper rubbas

ej. Syftet med vissa av de föreslagna ändringarna är närmast att göra

det möjligt för domstolarna att med oförändrad personalorganisation avgöra

ett större antal mål än för närvarande och därigenom söka nedbringa den

besvärande arbetsbalans som uppkommit vid vissa rådhusrätter. Andra

förslag sikta till att minska det allmännas kostnader för rättegångsväsendet

eller den enskildes utgifter för en process. Jämkningar föreslås även i fråga

1 Bihang till riksdagens protokoll 19öb. i samt. Nr 200.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

om vissa detaljer, vilka enligt nu vunnen erfarenhet kunna ordnas mer

praktiskt än enligt gällande rätt.

Bland de särskilda förslagen må nämnas, att institutet strafföreläggande

förordas få ett vidgat tillämpningsområde. Genom strafföreläggande skall

sålunda kunna åläggas högst fyrtio dagsböter mot nu tjugu. Strafföreläggande

skall vidare kunna användas även om den misstänkte är under aderton

år.

Behörigheten för rådhusrätt med en lagfaren ledamot föreslås vidgad på

det sättet, att rådhusrätt med denna sammansättning skall äga pröva mål

om ansvar även för sådant brott, i vars straffsats ingår utom böter också

svårare straff men som i det särskilda fallet ej förskyller dylikt svårare

straff. Ensamdomaren blir enligt förslaget tillika behörig att pröva enskilt

anspråk i anledning av brottet.

Uppgår i tvistemål tvisteföremålets värde ej till 500 kronor, kan hovrätt

under vissa förutsättningar avgöra målet utan huvudförhandling. Gränsen

föreslås i stället skola gå vid 1 500 kronor.

Propositionen innehåller vidare bl. a. förslag om ökade möjligheter att

upptaga brottmål vid domstol i ort där den misstänkte vistas. Målsägandes

rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för inställelse föreslås bli

vidgad.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 5 och It §§, 6 kap. 1 §, 17 kap. 5

och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§, 20 kap. 15 §, 30 kap. 6, 7 och 12 §§, 36 kap.

5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §, 50 kap. 21 och 22 §§, 51 kap. 22 §

samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att 48 kap. 5 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

I tingslag — -------— -

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. Rör mål allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och förekommer i

målet ej anledning, att målsägande

finnes, eller hålles syn å stället utom

huvudförhandling, vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele-----

deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. Rör mål allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, eller utom ansvar för

sådant brott även enskilt anspråk i

anledning av brottet, vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Vad nu sagts skall ock gälla för

det fall att i straffsatsen tillika ingår

svårare straff än böter men sådant

straff med hänsyn till vad som anförts

vid åtalets väckande icke ifrågakommer

för gärningen och ej heller

sedermera finnes böra ådömas. Hålles

syn å stället utom huvudförhandling,

vare häradsrätten ock domför

med tre i nämnden.

---------inom nämnden.

11 §•

Rådhusrätt vare-------------nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvud- Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handlägg- förhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhand- ning, som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvis- ling eller syn å stället, så ock i tvis
1

Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1948:453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS

1947:616.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse. (Föreslagen lydelse.)

temål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Lag samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej förekommer

anledning, att målsägande

finnes.

iemål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff ån

böter, eller utom ansvar för sådant

brott även enskilt anspråk i anledning

av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling

och syn å stället rådhusrätt

domför med en lagfaren domare.

Vad nu sagts skall ock gälla för

det fall att i straffsatsen tillika ingår

svårare straff än böter men sådant

straff med hänsyn till vad som anförts

vid åtalets väckande icke ifrågakommer

för gärningen och ej heller

sedermera finnes böra ådömas.

6 KAP.

1

Protokoll skall------—

över handläggning-------

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt

gärningen, må i sådant mål i stället

för protokoll föras anteckningar enligt

de närmare föreskrifter, som

meddelas av Konungen.

§•

--- — mål särskilt.

---— — heller protokoll.

Är i mål, som rör allenast ansvar

för brott, vid huvudförhandling häradsrätt

domför med tre i nämnden

och rådhusrätt med en lagfaren domare

och har den tilltalade erkänt

gärningen, må i sådant mål i stället

för protokoll föras anteckningar enligt

de närmare föreskrifter, som

meddelas av Konungen.

17 KAP.

5

Handläggas i----—----

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,

såväl skyldigheten att fullgöra

som fullgörelsens storlek stridiga

och finnes med hänsyn till utred
-

§•

---— den talan.

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,

såväl skyldigheten att fullgöra

som fullgörelsens storlek stridiga

och finnes med hänsyn till utred
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ningen lämpligt, att dessa frågor avgöras

var för sig, må på kärandens

begäran särskild dom givas över

skyldigheten att fullgöra.

Då särskild

ningen lämpligt, att dessa frågor avgöras

var för sig, må på parts begäran

särskild dom givas över skyldigheten

att fullgöra; mot kärandens

bestridande må sådan dom ej givas

med mindre synnerliga skål åro därtill.

—- — — laga kraft.

Innan dom----------

Då huvudförhandling--- — ---

Vad nu--— —--------

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling,

skall, • så snart ske kan,

överläggning hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

Meddelandet skall ske genom

att domen hålles tillgänglig å rättens

kansli. Underrättelse om tiden för

meddelandet skall senast dagen förut

avsändas till parterna och anslås å en

för allmänheten tillgänglig plats i

kansliet.

Avkunnande av-------

— — stadgar därom.

----domens meddelande.

— muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling,

skall, så snart ske kan,

överläggning hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

Meddelandet skall ske genom

att domen hålles tillgänglig å rättens

kansli. Underrättelse om tiden för

meddelandet skall senast samma dag

avsändas till parterna.

---av fullföljdshänvisning.

19 KAP.

1

Laga domstol---—----

År, då —- — — — ----—--

Åtal för brott må ock upptagas av

den rätt, där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet, om denna

med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

§•

— sig, behörig.

----uppehåller sig.

Åtal för brott må ock upptagas av

den rätt, där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet, eller

rätten i den ort, dår den misstänkte

mera varaktigt uppehåller sig, om

rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §•

Har, sedan stämning delgivits den

misstänkte, ändring inträtt i förhållande,

som betingat domstolens behörighet,

vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt---—-------förordnar annat.

20 KAP.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av

åklagarens talan och har han icke biträtt

åtalet eller eljest fört talan jämte

åklagaren, äge han rätt till ersättning

och förskott enligt vad om vittne

är stadgat.

Höres målsäganden i anledning av

åklagarens talan, äge han rätt till ersättning

och förskott enligt vad om

vittne är stadgat.

30 KAP.

6

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt

gärningen, må domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas

av Konungen. 7

7

Innan dom —--------

Då huvudförhandling — —---

Avgöres mål utan huvudförhandling,

skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

§•

Är i mål, som rör allenast ansvar

för brott, vid huvudförhandling häradsrätt

domför med tre i nämnden

och rådhusrätt med en lagfaren domare

och har den tilltalade erkänt

gärningen, må domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas

av Konungen.

§•

stadgar därom.

----domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling,

skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Meddelandet skall ske genom att domen

hålles tillgänglig å rättens kansli.

Underrättelse om tiden för meddelandet

skall senast dagen förut avsändas

till parterna och anslås å en

för allmänheten tillgänglig plats i

kansliet.

Avkunnande av-----■— —

Meddelandet skall ske genom att do

men hålles tillgänglig å rättens kansli.

Underrättelse om tiden för meddelandet

skall senast samma dag avsändas

till parterna.

—--av fullföljdshänvisning.

12

Beslut under rättegången, mot vilket

talan ej må föras särskilt, skall

genast gå i verkställighet. Vad nu

sagts gälle ock beslut, varigenom rätten

avvisat ombud, biträde eller försvarare

eller utlåtit sig angående ersättning

eller förskott till biträde,

försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,

som ej är part, eller angående

häktning eller åtgärd, som avses i 25

—28 kap., eller bestämt, att förmån

av fri rättegång skall upphöra, eller

till biträde eller försvarare utsett annan,

än part föreslagit. Rätten äge,

när skäl äro därtill, i beslut, varigenom

föreläggande meddelats part eller

annan att förete skriftligt bevis

eller att tillhandahålla föremål för

syn eller besiktning, förordna, att beslutet

må verkställas utan hinder av

att det icke äger laga kraft.

Är särskild

§•

Beslut under rättegången, mot vilket

talan ej må föras särskilt, skall

genast gå i verkställighet. Vad nu

sagts gälle ock beslut, varigenom rätten

avvisat ombud, biträde eller försvarare

eller utlåtit sig angående ersättning

eller förskott av allmänna

medel till målsägande eller angående

ersättning eller förskott till biträde,

försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,

som ej är part, eller angående

häktning eller åtgärd, som avses i 25

—28 kap., eller bestämt, att förmån

av fri rättegång skall upphöra, eller

till biträde eller försvarare utsett annan,

än part föreslagit. Rätten äge,

när skäl äro därtill, i beslut, varigenom

föreläggande meddelats part eller

annan att förete skriftligt bevis

eller att tillhandahålla föremål för

syn eller besiktning, förordna, att beslutet

må verkställas utan hinder av

att det icke äger laga kraft.

----den gällande.

36 KAP.

5 §•

Ämbets- eller tjänsteman--—-----iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barn- Ej heller må advokat, läkare, /ancfmorska

eller deras biträden höras an- läkare, barnmorska eller deras biträ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

gående något, som på grund av denna

deras ställning förtrotts dem eller

de i samband därmed erfarit, med

mindre det är i lag medgivet eller

den, till vilkens förmån tystnadsplikten

gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde---

Utan hinder------------

Om tystnadsplikt — —-----

den höras angående något, som på

grund av denna deras ställning förtrotts

dem eller de i samband därmed

erfarit, med mindre det är i lag medgivet

eller den, till vilkens förmån

tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

----- — må yppas.

---— två år.

--- särskilt stadgat.

48 KAP.

1

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna följa,

dock ej normerade böter, äge åklagaren,

i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver tjugu. År brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan påföljd, skall

ock den påföljden föreläggas den

misstänkte till godkännande. Är fråga

om flera brott, må föreläggande ej

givas, med mindre det sker gemensamt

för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,

om den misstänkte är under aderton

år och ej heller om anledning förekommer,

att målsägande finnes. 4

4 §.

Godkänner den misstänkte straffföreläggande,

som avser böter omedelbart

i penningar till högre belopp

än etthundra kronor, skall föreläggandet

underställas prövning av den

rått, som är behörig att upptaga åtal

§•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna följa,

dock ej normerade böter, äge åklagaren,

i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan påföljd, skall

ock den påföljden föreläggas den

misstänkte till godkännande. Är fråga

om flera brott, må föreläggande ej

givas, med mindre det sker gemensamt

för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,

om anledning förekommer, att målsägande

finnes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen

till rätten överlämna föreläggandet

jämte utskrift av protokoll

eller anteckningar från förundersökningen,

om sådan ägt rum, samt övriga

handlingar i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet

den misstänkte eller annan böra

höras, äge rätten förordna därom på

sätt den finner lämpligt.

Överensstämmer föreläggandet med

lag och år det förelagda straffet ej

uppenbart för högt eller för lågt,

skall rätten fastställa föreläggandet;

är straffet uppenbart för högt, må det

nedsättas. I annat fall skall föreläggandet

undanröjas. Mot rättens beslut

må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts

av rätten eller, då rättens fastställelse

ej erfordras, godkänts av den misstänkte,

gälle som dom, vilken vunnit

laga kraft.

4 §•

Strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, gälle som dom,

vilken vunnit laga kraft.

49 KAP.

4 §•

Talan mot —-----—-----

1. avvisat ombud —---- ---

2. ogillat tredje-------—- —

3. förelagt part —-------

4. utlåtit sig angående ådömande -

5. utlåtit sig angående ersättning

eller förskott till biträde, försvarare,

vittne, sakkunnig eller annan, som ej

är part eller intervenient;

0. utlåtit sig i--

7. avslagit begäran

Särskild talan---

---om rätten

----- —- eller försvarare;

--i rättegången;

eller besiktning;

--- ---vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning

eller förskott av allmänna medel till

målsägande eller angående ersättning

eller förskott till biträde, försvarare,

vittne, sakkunnig eller annan, som

ej är part eller intervenient;

- 25—28 kap.; eller

— ---part föreslagit.

--rätteligen gjorts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge — — — —---- —

Rör målet allenast penningar eller

sådant, som kan skattas i penningar,

och uppgår värdet av det, varom talan

fullföljts, uppenbart icke till

femhundra kronor, må målet avgöras

utan huvudförhandling, om ej båda

parterna begärt sådan förhandling.

Vid beräkning av värdet må hänsyn

icke tagas till rättegångskostnad eller

till ränta, som upplupit efter talans

väckande.

Mål, vari-------• ---

För prövning-----------

----är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller

sådant, som kan skattas i penningar,

och uppgår värdet av det, varom talan

fullföljts, uppenbart icke till

ettusenfemhundra kronor, må målet

avgöras utan huvudförhandling, om

ej båda parterna begärt sådan förhandling.

Vid beräkning av värdet må

hänsyn icke tagas till rättegångskostnad

eller till ränta, som upplupit efter

talans väckande,

ej erfordras.

— —---ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall

avgöras utan huvudförhandling, skola,

om det erfordras, parterna erhålla

tillfälle att skriftligen utveckla sin

talan.

Utan hinder —-----—

Har hovrätten beslutat, att mål

skall avgöras utan huvudförhandling,

och finnes ej uppenbart, att parterna

redan slutfört sin talan, skall tillfälle

därtill lämnas dem.

- —--äga rum.

51 KAP.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall

avgöras utan huvudförhandling, skola,

om det erfordras, parterna erhålla

tillfälle att skriftligen utveckla sin

talan.

Utan hinder--------------

Har hovrätten beslutat, att mål

skall avgöras utan huvudförhandling,

och finnes ej uppenbart, att parterna

redan slutfört sin talan, skall tillfälle

därtill lämnas dem.

--äga rum.

59 KAP.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts Strafföreläggande, som godkänts av

av rätten eller, då rättens fastställelse den misstänkte, skall på besvär av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ej erfordras, godkänts av den miss- den som föreläggandet avser undantänkte,

skall på besvär av den som röjas:

föreläggandet avser undanröjas:

1. om godkännandet---------giltig viljeförklaring;

2. om vid------— — — — — — ogiltigt; eller

3. om föreläggandet-----—--med lag.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

195t; dock skall åven därefter äldre

lag gälla i fråga om underställning av

strafföreläggande, som godkänts före

lagens ikraftträdande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen

de» 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

%

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

51 §.

Avvisas ej — — —------

Vid avgörandet skall häradsrätt

städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning

som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven för domförhet

vid huvudförhandling.

73

Åtal i militärt brottmål må ock

upptagas av rätten i den ort där brottet

förövades eller av den rätt där

den misstänkte skall svara i tvistemål

i allmänhet, om rätten med hänsyn

till utredningen samt kostnader

och andra omständigheter finner synnerliga

skäl föranleda därtill.

---genom beslut.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken

stadgas därom att rådhusrätt vid huvudförhandling

i vissa brottmål är

domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna

paragraf.

§•

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas

av rätten i den ort där brottet

förövades, den rätt där den misstänkte

skall svara i tvistemål i allmänhet

eller rätten i den ort dår den misstänkte

mera varaktigt uppehåller sig,

om rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter

finner synnerliga skäl

föranleda därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §.

Vad i denna lag är stadgat om vittne

skall även gälla sakkunnig som

icke nämnts av rätten samt målsägande

som, utan att vara part, höres i

anledning av åklagarens talan.

Vad i denna lag är stadgat om vittne

skall även gälla sakkunnig som

icke nämnts av rätten samt målsägande

som höres i anledning av åklagarens

talan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om

lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, dels att 9 och 34 §§ lagen den 20 december 1946

om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 38 § samma lag skall

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

9

Anteckning om föreläggande som

rätten meddelat part i annat fall än

enligt 4 § skall införas i den i 38 §

omfärmälda boken; underrättelse om

föreläggandet skall samtidigt genom

rättens försorg avsändas till parten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Underrättelse om föreläggande som

rätten meddelat part i annat fall än

enligt 4 § skall genom rättens försorg

genast avsändas till parten.

34 §.

Talan mot---- -------i hovrätten.

Har i — —----— —-----i hovrätten.

Angående klagan-----■ —---motsvarande tillämpning.

Ej må--- — — — — -—-------till rättegång.

Anteckning om meddelande av utslag

eller av beslut, mot vilket talan

må omedelbart föras, skall införas i

den i 38 § omförmålda boken.

38 §.

För anteckning om förelägganden,

utslag och beslut i de fall ovan stadgats

skall vid allmän underrätt finnas

bok, som utan särskild begäran

skall vara tillgänglig för allmänheten.

Då föreläggande, utslag eller beslut,

varom anteckning skall ske, meddelas,

skall senast samma dag anteckningen

införas i boken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Underrätt vare —----------— — lagfaren domare.

Vid annan —--—------ärendet angår

1. adoption, vårdnaden-------- —--andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap

enligt föräldraballcen, dock ej

fråga om förordnande eller entledigande

av förmyndare eller god man i

annat fall än då ärendet är tvistigt

och ej heller fråga om inskrivning

eller överflyttning av förmynderskap

eller godmanskap eller föreläggande,

som avses i 74 kap. 10 §, 15 kap. 11 §

eller 16 kap. 3, 4 eller 10 § föräldrabalken;
3.

förvaltning enligt lagen om testamente

eller lagen om boutredning

och arvskifte, dock ej fråga om avträdande

av egendom till förvaltning

av boutredningsman eller förordnande

av boutredningsman i annat fall

än då ärendet är tvistigt;

4. nedsättning av----------till fusion;

5. förvaltning av----------i sparbank;

6. förordnande eller entledigande 6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgö- av god man eller annan för fullgörande

av särskilt uppdrag i andra rande av särskilt uppdrag i andra

fall än ovan sagts; fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

1 Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950: 602.

2. förmynderskap eller godmanskap

enligt lagen om förmynderskap,

dock ej fråga om inskrivning eller

överflyttning av förmynderskap eller

godmanskap eller föreläggande, som

avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 § eller

9 kap. 3, 4 eller 10 §, eller entledigande

av god man, då uppdraget slutförts

eller, i fall som avses i 11 kap. 3 § eller

4 § 1—5, den för vilken gode mannen

förordnats begär hans entledigande;
3.

förvaltning enligt lagen om testamente

eller lagen om boutredning

och arvskifte;

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till — —---------ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i — ----------överförmyndares beslut.

7

Ärenden angående äktenskapsförord,

bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning,

åtgärder som avses

i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen

om testamente, avhandlingar om

lösöreköp och kallelse å okända borgenärer

skola, om ej i arbetsordning

eller eljest annat bestämts, i underrätt

handläggas av den som har att

upptaga inskrivningsärenden.

§•

Ärenden angående äktenskapsförord,

bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt,

testamentsbevakning,

åtgärder som avses i 9 kap. lagen

om arv och 8 kap. lagen om testamente,

avhandlingar om lösöreköp

och kallelse å okända borgenärer skola,

om ej i arbetsordning eller eljest

annat bestämts, i underrätt handläggas

av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

Denna lag träder i kraft den i juli

19 Öb.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 4 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

15 KAP.

4 §.

Äktenskapsmål instämmes till rätten

i den ort, där svaranden har sitt

hemvist. Har han ej hemvist inom riket,

höre målet till rätten i den ort,

där mannen och kvinnan senast haft

gemensamt hemvist eller, om de ej

här haft sådant, där kärandens hemvist

är. Skall talan föras mot såväl

mannen som kvinnan, vare den rätt

behörig, där båda eller endera har sitt

hemvist eller, om ingendera här har

sådant, där de senast haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol,

efter vad nu är sagt, upptages

målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda

Fråga om -

Äktenskapsmål instämmes till rätten

i den ort, där svaranden har sitt

hemvist. Har han ej hemvist inom riket,

höre målet till rätten i den ort,

där mannen och kvinnan senast haft

gemensamt hemvist eller, om de ej

här haft sådant, där kärandens hemvist

är. Skall talan föras mot såväl

mannen som kvinnan, vare den rätt

behörig, där båda eller endera har sitt

hemvist eller, om ingendera här har

sådant, där de senast haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol,

efter vad nu är sagt, upptages

målet av Stockholms rådstuvurätt.

Har ena maken väckt talan mot andra

maken vid behörig domstol, äge

denne städse till gemensam handläggning

väcka talan i äktenskapsmål

mot den förre vid samma domstol.

— — dem bägge.

--är anhängigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

195/f.

t>

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden. hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1954.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, inrikes- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid

följande. I

I skrivelse den 16 maj 1950, nr 224, anhöll riksdagen att en utredning

måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den

nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga

ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1951

tillkallades den 31 i samma månad särskilda sakkunniga för att verkställa

en sådan utredning. De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års

rättegångskommitté, har hittills avgivit flera förslag, av vilka två redan behandlats

av riksdagen (jfr prop. nr 75/1952 och 29/1953).

I ett den 10 augusti 1953 avgivet betänkande med förslag till vissa ändringar

i rättegångsbalken m. in. (SOU 1953: 26) har kommittén behandlat

töljande spörsmål: strafföreläggande, behandlingen av mindre brottmål vid

underrätt, måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, vistelseforum i

brottmål, tystnadsplikt för tandläkare, målsägandes rätt till ersättning av

allmänna medel, vissa frågor angående meddelande och expedierande av

dom eller beslut, vissa frågor om lösenskyldighet, vissa frågor om domförheten

i domstolsärenden och vissa frågor rörande nämndemän.

över detta betänkande har efter remiss utlåtanden avgivits av samtliga

hovrätter, Stockholms rådhusrätt, riksåklagarämbetet, statskontoret, medicinalstyrelsen,

svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges

advokatsamfund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vidare har kommittén avgivit bl. a. följande två promemorior (stencilerade),

nämligen den 14 oktober 1952 angående ändrade bestämmelser om

mellandom och den 27 november 1952 angående forum för genkäromål i

äktenskapsmål. över förstnämnda promemoria har utlåtanden avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare

samt Sveriges advokatsamfund. Utlåtanden över den andra promemorian

har avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga vissa av de i betänkandet

ävensom de i promemoriorna berörda frågorna. Återstående i betänkandet

behandlade spörsmål är antingen sådana att de kan prövas i administrativ

ordning eller också av beskaffenhet att ställning till dem ej bör tagas i detta

sammanhang.

I. Inledning.

Kommittén.

Efter att ha redogjort för vissa uttalanden, som i skilda sammanhang

gjorts angående processreformens ekonomiska verkningar, främst av riksdagens

revisorer i deras till 1950 års riksdag avgivna berättelse och av

första lagutskottet i dess utlåtande nr 23 vid samma års riksdag, har kommittén

i 1953 års betänkande lämnat vissa uppgifter om statsverkets kostnader

för domstolarna och rättegångsväsendet i allmänhet. Av dessa uppgifter

framgår, att budgetåret 1945/46 kostnaderna för domstolarna, avseende

huvudsakligen avlöningar och omkostnader, uppgått till i runt tal

11 200 000 kronor samt att ersättningar åt domare, vittnen och parter

samt kostnader enligt lagen om fri rättegång utgjort inemot 1 500 000 kronor.

För budgetåret 1953/54 har i dessa hänseenden anvisats omkring

28 200 000 kronor respektive 5 000 000 kronor.

Kommittén har framhållit, att stegringen till avsevärd del föranletts av

förhållanden som vore helt oberoende av processreformen. Därvid har kommittén

pekat på penningvärdets fall, löneregleringar, städers läggande under

landsrätt och sådana ändringar i de allmänna ekonomiska förhållandena

som medfört höjningar av ersättningar till bl. a. vittnen och offentliga försvarare.

Vidare har kommittén framhållit, att i den män ökningen av det allmännas

kostnader för rättskipningen verkligen föranletts av den nya rättegångsordningen,

kostnaderna i stort sett vore en följd av grundläggande

principer i den nya ordningen. Dessa principer vore av det största värde och

borde icke nu omprövas. De ökade kostnaderna motsvarades av betydande

vinningar för vår rättsordning. I anslutning härtill har kommittén förklarat

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sig i fråga om det allmännas kostnader för rättegångsväsendet över huvud

taget vilja instämma i ett yttrande av första lagutskottet, att dessa utgifter

icke kunde betecknas som anmärkningsvärt stora, att rättsordningens upprätthållande

vore en av samhällets äldsta och mest betydelsefulla uppgifter

och att en god rättsordning vore av det största värde för hela samhällslivet.

Kommittén har emellertid understrukit, att vad nu sagts självfallet icke uteslöte

att man borde sträva efter att nedbringa statsverkets kostnader för

rättegångsväsendet, därest detta i något avseende kunde ske genom ändrade

bestämmelser utan rubbning i rättegångsordningens grundprinciper och i

övrigt utan olägenhet.

Även frågan om de enskildas processkostnader har berörts av kommittén.

Denna har gjort gällande, att dessa kostnader i underrätt i stort sett icke

blivit så mycket högre såsom en direkt följd av processreformen. Den inträffade

ökningen av parternas kostnader berodde i stället väsentligen — förutom

på penningvärdets fail — på ändrade grunder för beräkning av ersättning

till advokater samt därpå, att domstolarna numera i vida större utsträckning

än tidigare tillerkände vinnande part full ersättning för hans

kostnader. Beträffande hovrättsförfarandet vore det däremot klart, att de

enskildas processkostnader avsevärt stigit till följd av det nya förfarandet.

Detta låge i sakens natur och hade självfallet också insetts när förfarandet

infördes. Kommittén tvekade emellertid icke om att vinsterna av den nya

ordningen i stort sett vore så betydande att de uppvägde de nackdelar den

måhända kunde anses ha medfört. Det borde också erinras, att hovrättstingen

numera väsentligt bidroge till att minska parternas processkostnader.

Även om således storleken av de enskildas processkostnader enligt

kommitténs mening icke vore något som borde föranleda rubbning i gällande

principer för vårt rättegångsväsen, vore det även i detta avseende klart

att förhållandet borde beaktas och att alla möjligheter till minskning borde

tillvaratagas.

Kommittén har framhållit, att åtskilliga av kommitténs förslag innebure

besparingar för det allmänna eller minskningar av de enskildas kostnader.

Yttrandena.

I flertalet yttranden har dessa kommitténs allmänna uttalanden väl icke

upptagits till närmare granskning. Vad remissinstanserna anfört beträffande

kommitténs skilda förslag synes emellertid giva stöd för att de allmänna

synpunkterna genomgående gillats. I ett fåtal yttranden har dessa

allmänna spörsmål något närmare berörts.

Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att föreningen

i fråga om vad betänkandet innehölle rörande processkostnaderna för

det allmänna och för den enskilde hyste en såtillvida avvikande uppfattning,

att föreningen ansåge att ökningen av dessa kostnader i högre grad än

i betänkandet angåves vore beroende av processreformen. Föreningen anslöte

sig till den uttalade uppfattningen att denna kostnadsökning icke

borde föranleda rubbning i gällande principer för vårt rättegångsväsen, men

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

21

:itt man borde sträva efter att, därest så kunde ske utan rubbning av dessa

principer, nedbringa såväl statsverkets utgifter som den enskildes processkostnader.

Statskontoret har uttalat, att kostnaderna i vissa avseenden hade blivit

väsentligt större än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens antagande.

Statskontoret funne det därför i hög grad angeläget, att sådana förenklingar

och förbättringar i processordningen vidtoges, att såväl statsverkets utgifter

för rättegångsväsendet som den enskildes processkostnader i möjligaste

mån — utan eftersättande av rättssäkerhetens krav —- begränsades. I stort

sett ansåge sig ämbetsverket kunna tillstyrka vad kommittén i detta hänseende

föreslagit. Det ville dock förefalla statskontoret, som om man på vissa

punkter skulle kunna gå något längre än vad kommittén ansett möjligt.

Vidare har riksåklagarämbetet anfört bl. a. följande:

Otvivelaktigt har processreformen medfört avsevärda, icke förutsedda

kostnader icke minst för utbyggnad av landets domarkår och framför allt

åklagarkåren. För åklagarväsendets del må erinras om att riksåklagarämbetet

under de senaste fem åren antagit ett 80-tal åklagaraspiranter för att

söka tillgodose personalbehovet inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationerna

samt att inom stadsfiskalsorganisationen antalet åklagare numera

är dubbelt så stort som före processreformens genomförande. Trots den

kraftiga utbyggnad av åklagarkåren i städerna, som ägt rum, har det visat

sig att ytterligare behov av åklagarpersonal där föreligger, om en ur rättsvårdens

synpunkt olycklig eftersläpning av ärendena skall kunna undvikas.

Inom landsfogdeorganisationen har utbyggnaden hittills varit tämligen obetydlig.

En avsevärd personalförstärkning inom denna organisation är emellertid

nödvändig inom en nära framtid, om organisationen skall kunna tillfredsställande

fungera. Åtskilliga tecken tyda på att det är ovisst om den

nuvarande personalen inom landsfiskalsorganisationen är tillräcklig. Det

alltmera växande behovet av personal inom rättsvården aktualiserar en måhända

ännu väsentligare fråga än kostnadsfrågan, nämligen den, huruvida

det på längre sikt skall visa sig möjligt att med de personella resurser, som

kunna förväntas stå till buds, fylla rättsvårdens behov av tillräckligt kvalificerade

jurister. Det må anmärkas att sedan 1944 även aspiranterna på

landsfiskalsbanan skola avlägga juridisk akademisk examen, den s. k. distriktsåklagarexamen.

Med den brist, som här i landet — oavsett tillfälliga

fluktuationer på den ena eller andra banan — över huvud taget råder på intellektuell

arbetskraft, kan det på goda grunder ifrågasättas, om man för

rättsvårdens handhavande på längre sikt kan räkna med nämnvärt större

personal än den som för närvarande är sysselsatt inom rättsvården.

Departementschefen.

Rättegångsbalken har nu varit i tillämpning omkring sex år. Den innebar

en djupt ingripande omdaning av vår rättegångsordning. Särskilt gällde

detta förfarandet, medan domstolsorganisationen i det väsentliga lämnades

orörd. Erfarenheterna under den tid, som den nya rättegångsbalken tillämpats.

måste betecknas som mycket gynnsamma. Allmän enighet råder också

om att någon omprövning ej bör ske av de grundprinciper på vilka rättegångsbalken

vilar. Vad som anförts om processreformens ekonomiska verkningar

föranleder icke någon annan ståndpunkt. Detta utesluter dock

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ej jämkningar i olika detaljer i det omfattande reformverket. När den

nya rättegångsordningen nu varit i praktisk tillämpning under en icke alltför

kort tidrymd, synes det lämpligt att överväga, på vilka punkter erfarenheterna

kan ge anledning till dylika jämkningar, och därvid är det naturligtvis

angeläget, att även de ekonomiska synpunkterna beaktas. Frågor

som hänför sig till domstolsorganisationen torde också, sedan tillräcklig

erfarenhet av det nya förfarandet vunnits, få upptagas till närmare provning.

Flera av de utav kommittén nu framlagda förslagen bottnar i en strävan

att nedbringa det allmännas kostnader för rättegångsväsendet och den enskildes

utgifter för en process. Till de av kommittén i detta hänseende

framförda allmänna synpunkterna ansluter jag mig. Och jag vill särskilt

understryka, att den ökning av utgifterna för rättegångsväsendet, som under

senare år drabbat det allmänna, till mycket väsentlig del har sin grund i

omständigheter, som ej sammanhänger med rättegångsreformen och därför

ej kan i någon väsentlig grad motverkas genom de nu föreslagna reformerna.

Vidare vill jag betona, att upprätthållandet av rättsordningen är en av samhällets

främsta uppgifter och att därför besparingshänsvn icke får utgöra

skäl för jämkningar som minskar rättssäkerheten. Av rättsordningens ställning

i samhället följer ock att rättegångsförfarandet bör stå öppet för den

enskilde utan att han åsamkas alltför tyngande kostnader. Självfallet bör

göras alla sådana besparingar och förenklingar, som kan ske utan att nyss

antydda principer trädes för nära.

I anslutning till det anförda vill jag framhålla, att på senare tid vid vissa

domstolar uppkommit en avsevärd arbelsbalans, som haft till följd att ej

sällan lång tid förflyter innan målen kan bli behandlade. Det behöver ej understrykas,

att stora olägenheter följer härav för den enskilde och att det

är i hög grad angeläget att en rättelse kommer till stånd. Bl. a. ur sådana

synpunkter som riksåklagarämbetet antytt torde det icke vara möjligt att

vinna en lösning enbart genom att lita till förstärkning av arbetskrafterna.

Viktigt är också att tillgänglig personal utnyttjas fullt effektivd. Fn väg på

vilken detta kan uppnås är att åstadkomma förenklingar i förfarandet i sådana

fall, där nuvarande ordning är mer tyngande och omständlig än hänsynen

till rättssäkerheten kräver. Vissa av kommitténs förslag tager sikte

just härpå.

II. Strafföreläggande.

Gällande rätt.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger åklagare, när allmänt åtal skall

äga rum för brott, varå allenast böter kan följa — dock ej normerade böter —

att, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det

straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse dagsböter

utöver tjugu. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan

sådan påföljd, skall även denna påföljd föreläggas den misstänkte till

godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej

användas, om den misstänkte är under aderton år och ej heller om anledning

förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den misstänkte straffföreläggande,

som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än

etthundra kronor, skall föreläggandet enligt 4 § underställas rättens prövning.

Jämlikt 5 § gäller strafföreläggande, som fastställts av rätten eller,

då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, såsom lagakraftvunnen

dom.

I instruktionerna för riksåklagarämbetet och statsåklagarna har upptagits

vissa föreskrifter om tillsyn över hur bestämmelserna om strafföreläggande

handhas.

Kommittén.

Efter att ha återgivit vad som vid förarbetena till rättegångsbalken förekommit

beträffande institutet strafföreläggande har kommittén framhållit,

att lagstiftarna icke stått främmande för tanken att, sedan erfarenheter av

institutets verkningar vunnits, utvidga tillämpningsområdet. I direktiven för

kommittén hade också ifrågasatts uppmjukningar av nu gällande begränsningar

för institutets användning. Det hade därvid särskilt framhållits, att

användningen av strafföreläggande avlastat mycket arbete från domstolarna

och att genom en utvidgad användning av institutet arbetsbördan skulle kunna

ännu mer minskas, varigenom domstolarnas personal skulle erhålla mera

tid för viktigare och större mål. Även kostnadsskäl hade åberopats för en

utvidgning. Från några håll hade dock uttalats viss tveksamhet mot en vidgad

användning av strafföreläggande.

Som mer allmänna synpunkter på spörsmålet har kommittén anfört, att

de hittills vunna erfarenheterna av det för svensk rätt nya institutet visat,

att åklagarna vore vuxna den nya uppgift som ålagts dem. Systemet med

strafförelägganden syntes i tillämpningen ha slagit väl ut. Institutet hade

också kommit till stor användning, oaktat åklagarna icke vore skyldiga att

använda sig av detsamma. Av antalet under år 1951 ådömda bötesstraff,

179 282, hade sålunda ej mindre än 103 006 skett genom strafföreläggande.

Ehuru detta institut i det stora hela fungerat tillfredsställande, torde man

vid ifrågasatt utvidgning av tillämpningsområdet böra framgå med varsamhet.

Fx-ågor om en gärning vore brottslig eller ej och om åläggande av

straff borde otvivelaktigt i princip åvila domstolarna. Det avsteg härifrån,

som gjorts genom införande av strafföieläggande, hade lagstiftarna avsett

skola gälla endast de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats syntes

man ej böra frångå.

Kommittén har härefter granskat eixvar av de nu gällande begränsningarna

för institutets tillämpningsområde. Därvid har kommittén avvisat tanken

att utsträcka detta att avse även brott, i vilkas straffskala ingår frihetsstraff.

Till stöd för denna ståndpunkt har kommittén åberopat, att under de senaste

årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del de särskilda

brotten i viss utsträckning sammanförts till mera allmänna brottstyper

med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även fri
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hetsstraff. Även på specialstraffrättens område hade för brotten i stor

utsträckning stadgats vida strafflatituder och straffskalor med böter eller

fängelse vore mycket vanliga. Härigenom komme under ett och samma straffbud

att inrymmas både brott av allvarlig art och brott, vilka vore av lindrigare

natur. Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande

till att avse brott, varå jämväl fängelse kunde följa, ehuru endast bötesstraff

skulle få åläggas, skulle inom området för strafföreläggande falla det

övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska

allvarliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som

fölle långt utanför ordningsförseelsernas grupp.

I detta sammanhang har kommittén understrukit angelägenheten av att

man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görligaste

mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper

med allenast böter i strafflatituden.

Ej heller har kommittén velat utsträcka tillämpningsområdet för straffföreläggande

till att avse normerade böter. Strafflatituder innehållande sådana

böter omfattade ofta även frihetsstraff. I dessa fall kunde redan på

grund härav strafföreläggande ej tillämpas. Brott, för vilka endast upptoges

normerade böter i straffskalan, vore understundom av invecklad beskaffenhet.

Flera av dem kunde föranleda mycket höga bötesstraff. Härtill komme,

att dessa brott i stor utsträckning skulle åtalas av tullåklagare, vilka som

regel ej hade samma kompetens för ifrågavarande uppgifter som distriktsåklagarna.

Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande att avse

dagsböter utöver tjugu skulle man i många fall gå utanför ramen för de

egentliga ordningsförseelserna. Förhållandet kunde emellertid i viss mån te

sig annorlunda i de fall där fråga vore om lagföring i ett sammanhang för

flera förseelser. I dessa konkurrensfall kunde vissa skäl anföras för höjning

av den nuvarande maximigränsen. För att en sådan höjning skulle få

någon större praktisk betydelse torde gränsen böra sättas till fyrtio dagsböter.

Vid en dylik gränsdragning skulle emellertid alltför höga bötesstraff

kunna åläggas i strafföreläggandets form. Med hänsyn härtill hade kommittén

icke ansett sig kunna förorda en höjning.

I anslutning härtill har kommittén framhållit, att därest strafföreläggande

skulle komma till användning vid högre dagsbotsantal än tjugu med hänsyn

till förvandlingstraffets storlek konsekvensen skulle kräva, att även

sådana förelägganden underställdes. Härigenom skulle höjningen emellertid

sannolikt få föga praktiskt värde. Enligt hittills vunnen erfarenhet tillämpades

nämligen strafföreläggande endast i mycket ringa utsträckning i fall

då underställning krävdes. Att avskaffa underställningsskyldigheten ansåge

kommittén å andra sidan icke böra ifrågakomma.

Vidare har kommittén erinrat om att enligt gällande tolkning av villkoret

rörande målsägande strafföreläggande ej kunde användas ens i sådana fall,

där målsägande på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från

att föra talan. I anslutning härtill har kommittén framhållit, att i fråga om

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

de brott, som bestraffades med endast böter omedelbart i penningar eller

dagsböter, anledning sällan förekomme att målsägande funnes. Eftersom

kommittén föresloge, att man bibehölle bötesgränsen för användandet avstrafföreläggande,

förelåge ej anledning att jämka på det nu ifrågavarande

villkoret.

Kommittén har härutöver erinrat om att som skäl för att strafföreläggande

ej finge tillämpas, då fråga vore om ungdomar under 18 år, åberopats,

att strafföreläggande ej borde komma i fråga, med mindre det kunde antagas,

att den misstänkte förstode innebörden i föreläggandet. De bötesbrott,

har kommittén fortsatt, till vilka underåriga gjorde sig skyldiga, vore i allmänhet

av mycket enkel beskaffenhet. I många fall komme åtalseftergift enligt

20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken till stånd. Bleve så ej fallet, måste lagföring

ske inför domstol. Detta innebure otvivelaktigt för den underårige

vissa nackdelar. Om han inställde sig personligen, kunde detta föranleda

tidsspillan och utgifter. Om han anlitade ombud i målet, komme kostnader

att utgå för detta. Genom begränsningen i tillämpningen av strafföreläggande

bleve förfarandet för underåriga mera ingripande än för vuxna personer.

En annan icke önskvärd konsekvens av den gällande ordningen vore, att om

flera vngre personer varit inblandade i samma förseelse, de som vore över

aderton år kunde få strafföreläggande, medan de som ej uppnått denna

ålder riskerade att nödgas inställa sig inför domstol. I dylika fall torde en

del åklagare utfärda stämning å samtliga inblandade. Den invändning mot

användande av strafföreläggande för underåriga under aderton år, som ginge

ut på att den misstänkte vid godkännande av föreläggande borde förstå innebörden

därav, kunde med hänsyn till arten av de förseelser, det här gällde,

icke tillmätas avgörande betydelse. Kommittén har därför föreslagit, att den

inskränkning i användande av strafföreläggande, varom nu vore fråga, skulle

avskaffas. Enär i de fall, då stämning utfärdats å misstänkt under aderton år,

denne ensam erhölle del av stämningen och själv kunde underteckna erkännande,

syntes det ej vara erforderligt att uppställa som villkor att även

den misstänktes vårdnadshavare eller förmyndare godkände föreläggandet.

En av kommitténs ledamöter, stadsfiskalen Clémentz, har i så måtto anfört

avvikande mening, att han förordat, dels att gränsen för tillämpning av

strafföreläggande borde höjas till fyrtio dagsböter och dels att underställning

i de fall sådan nu förekomme skulle avskaffas. Till stöd för den förstnämnda

jämkningen har reservanten åberopat, att om en förseelse enligt

lag förskyllde endast böter, förseelsen i det alldeles övervägande antalet fall

vore alt hänföra till ordningsförseelserna. Även för en ordningsförseelse

kunde det understundom vara motiverat att utdöma högre dagsböter än

tjugu. Ett ofta förekommande exempel härpå vore framförande av motorfordon

utan körkort. EU annat icke ovanligt exempel vore, att det vid iteration

syntes lämpligt att tillämpa högre dagsböter än tjugu. Reservanten har

även pekat på konkurrensfallen. Kompetensen hos åklagarna samt den fortlöpande

kontroll, som utövades från överordnade myndigheters sida, borgade

för all olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt ej skulle uppkomma.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Härtill konime såsom icke minst viktigt att den misstänkte alltid ägde att

vägra godkänna ett strafföreläggande. Avskaffandet av underställningen

vore motiverat av att åklagarna i mycket ringa utsträckning använde sig

av strafföreläggande i underställningsfallen. Regeln om underställning motverkade

sålunda att strafföreläggande koinme till användning i full utsträckning

och förorsakade i de fall, då underställning skedde, ett merarbete för

domstolarna. Anledning att befara ojämn straffmätning som följd av regelns

borttagande förelåge icke.

Yttrandena.

Det av kommittén framlagda förslaget att strafföreläggande skall få användas

även när den misstänkte är under aderton år har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Mot utformningen

av kommitténs förslag i denna del har ej annan anmärkning

framställts än att hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt, huruvida

man icke borde såsom villkor uppställa, att även den misstänktes vårdnadshavare

eller förmyndare godkänt föreläggandet. Härför talade, att den

unge misstänkte ofta kunde tänkas vara benägen att godkänna ett föreläggande

huvudsakligen av det skälet att han ville undanhålla föräldrar eller

annan förmyndare vetskap om gärningen; han hade lättare att göra detta

genom godkännande av ett strafföreläggande än om han instämdes till domstol.

Vidare torde det ofta vara föräldrarna som betalade de böter, vartill

en 15—17-åring dömdes.

Lnder hänvisning främst till att institutet strafföreläggande bör begränsas

till egentliga ordningsförseelser, som kan bedömas schematiskt, har från

vissa håll i anslutning till kommitténs ståndpunkt avvisats tanken på y tterligare

utvidgning av institutets tillä in pningso mråde.

Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges stadsdomare. Däremot

har ett betydande antal remissinstanser förordat, att genom jämkningar

i andra hänseenden institutet strafföreläggande skulle få ett vidsträcktare

tillämpningsområde.

Riksåklagarämbetet, som förordat dylika jämkningar, har — efter framförandet

av de synpunkter som återgivits i inledningen — fortsatt:

Med utgångspunkt från det nu anförda uppställer sig problemet vilka

jämkningar, som, utan att rubbning sker av de grundläggande principerna i

rättegångsbalken, skola kunna vidtagas för att rättegångsordningen skall

kunna tillfredsställande fungera med bibehållande av en någorlunda rimlig

personalram. Till en väsentlig del blir detta -— såvitt nu avser brottmålen —

en fråga om fördelning av arbetsuppgifterna mellan domare och åklagare,

främst överförande av vissa uppgifter från domstol till åklagare genom

vidgad användning av institutet strafföreläggande. Även om man, såsom rättegångskommittén

föreslagit, medger att enklare brottmål avgöras av ensamdomare

i större omfattning än som nu är fallet är det nämligen uppenbart

att kostnads- och personalbesparingen blir avsevärt större om man

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

till avgörande genom strafföreläggande överför vissa bagatellmål från ensamdomare

till åklagare. Härigenom inbesparas icke endast ensamdomarens

arbete. Även åklagaren erhåller viss arbetslindring genom att han befrias

från förberedelserna för rättsförhandlingen och den splittring av arbetstiden

som inställelsen vid rätten medför. Ett visst dubbelarbete i fråga

om diarieföring och dylikt undvikes jämväl. Kommittén har då det gällt

gränsdragningen mellan domarens och åklagarens uppgifter hävdat, att den

dömande verksamheten bör tillkomma domstolarna, ej åklagarna. Självfallet

är denna ståndpunkt riktig i princip. Det må emellertid erinras om att

åklagaren såtillvida utövar en dömande funktion i brottmålen att det år han

söm har att träffa det viktiga och ofta svåra avgörandet huruvida åtal skall

anställas. Belysande för denna åklagarens dömande funktion är att åklagarna

i riket t. ex. år 1950 utan åtal avskrevo 39 197 ärenden på grund av att brott

ej visats föreligga eller att bevisningen befunnits otillräcklig. Antalet åtal

under samma år utgjorde 87 634. Motsvarande siffror för år 1951 voro

34 467, respektive 91 985.----Vidare är att beakta att ett mycket stort

antal brottsfall avgöres av åklagare utan domstols medverkan därigenom att

åklagare meddelar strafföreläggande eller åtalseftergift. Vid meddelande av

åtalseftergift i fråga om ungdomliga lagöverträdare har åklagaren stundom

att tillse att lagöverträdaren blir föremål för annan kriminalpolitisk åtgärd

än straff. Om därför — såsom ämbetet för sin del förmenar — för en rationalisering

av arbetet inom rättsvården erfordras ett överflyttande till åklagarna

av vissa ytterligare uppgifter, som av kommittén ansetts böra ankomma

på domstolarna, innebär detta i själva verket icke någon brytning

med gällande system inom svensk straffrättskipning.

Kommitténs uttalande att det i princip bör åvila domstolarna att avgöra

om en gärning är brottslig eller ej och att ålägga straff finner ämbetet visserligen

i och för sig riktigt. Emellertid utöva åklagarna — såsom framgår

av vad ämbetet inledningsvis anfört — även enligt gällande ordning vid avgörandet

av åtalsfrågan, genom åtalseftergift och strafföreläggande i betydande

utsträckning en dömande verksamhet. Särskilt i samband med åtalsprövning

i invecklade och svårbedömbara fall ställas åklagarna ofta inför

vida mera krävande och ansvarsfulla avgöranden än vid meddelande av

strafföreläggande för enklare lagöverträdelser. Med hänsyn härtill och då

åklagarna få anses skickade för uppgiften och därjämte särskilt i fråga om

strafföreläggande äro underkastade en verksam kontroll kan ämbetet icke

finna att principiella betänkligheter skulle behöva möta mot en mera väsentlig

utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggandeinstitutet än

kommittén föreslagit.

En av de jämkningar som förordats i syfte att giva institutet strafföreläggande

ökat tillämpningsområde är att institutet borde kunna komma till

användning även i fråga om förseelser för vilka fängelse ingår i

straffskalan.

Sålunda har riksåklagarämbetet föreslagit institutets tillämpning i fråga

om förseelser, för vilka högst sex månaders fängelse inginge i straffskalan,

men där domstolarna regelmässigt utdömde bötesstraff. Praktiskt viktiga

fall, där strafföreläggande med den föreslagna utvidgningen skulle kunna

meddelas, erbjöde vissa lindriga fall av våldsamt motstånd (brottsbalken

15:4) och av förgripelse mot tjänsteman (brottsbalken 15:2) samt törseelser

mot byggnadsstadgan och ransoneringsförfattningar. Vidare skulle straff
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

föreläggande kunna ifrågakomma vid vissa fall av trafikovarsamhet. Självfallet

vore åtskilliga fall av trafikovarsamhet av den natur att de borde handläggas

och avgöras av domstol. Emellertid vore att beakta att användningsområdet

för strafföreläggande vid trafikovarsamhet begränsades på tre väsentliga

sätt, dels genom bötesmaximum för sådant föreläggande, tjugu dagsböter,

dels genom att förseelsen skulle vara erkänd och dels genom att skadeståndsanspråk

icke finge föreligga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat, att strafföreläggande

skulle kunna tillämpas även i fråga om gärning, å vilken kunde följa utom

böter också fängelse, såvida gärningen vore upptagen i annan författning

än allmänna strafflagen. Föreningen har understrukit, att grundsatsen att

strafföreläggande endast skulle avse de egentliga ordningsförseelserna ej borde

frångås, men att förhållandet att man under de senare åren sammanfört

särskilda brott till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor innehållande

ej blott böter utan även frihetsstraff syntes föranleda att straffföreläggande,

för att dess användning ej skulle bli alltför inskränkt, borde

få tillämpas även vid brott, varå enligt strafflatituden även fängelse kunde

följa, ehuru endast bötesstraff av den storlek kommittén föreslagit skulle få

åläggas. Med dessa begränsningar syntes risk ej föreligga, att strafföreläggande

skulle komma att tillämpas vid brott som fölle långt utanför ordningsförseelsernas

grupp. Föreningen har vidare understrukit angelägenheten

av att man vid fortsatt lagstiftningsarbete på straffrättens område i görligaste

mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper

med allenast böter i strafflatituden.

Förevarande spörsmål bär berörts också av Svea hovrätt. Hovrätten bar

lörklarat, att den icke vore beredd att nu förorda någon ändring i detta hänseende

men att frågan vore förtjänt av att upptagas i ett senare skede av

revisionsarbetet inom processrätten. Till stöd härför har hovrätten anfört,

att även om det, då institutet strafföreläggande infördes, hade varit lagstiftarnas

avsikt att användningen av institutet skulle begränsas till de

egentliga ordningsförseelserna, kunde numera, med hänsyn till åklagarkårens

goda standard och då man syntes vara ense om att systemet med

strafföreläggande slagit väl ut i tillämpningen, övervägas att något utvidga

kretsen av de brott, vid vilka strafföreläggande finge användas. Vid den

ändrade gränsdragning, som skulle bli erforderlig för att tillämpningsområdet

för strafföreläggande kunde utvidgas, uppstode emellertid vissa svårigheter.

De straffskalor, som förekomme i gällande rätt, torde — även i de

fall då författning utfärdats efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande — ha

uppgjorts utan hänsyn till möjligheten att använda strafföreläggande. Än

mindre hade vid straffskalornas konstruktion hänsyn tagits till en eventuell

framtida utvidgning av tillämpningsområdet för detta institut. Innan man

ökade detta område genom att medgiva användande av strafföreläggande vid

brott, varå kunde följa visst lägre fängelsestraff, måste man uppenbarligen

skaffa sig en uppfattning om konsekvenserna av ändringen genom att grans
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

29

ka både straffskalorna på olika håll och beskaffenheten av de brott som

skulle beröras av en utvidgning i nu nämnd riktning.

1 flera yttranden har förordats en höjning av gränsen för det

bötesstraff som i det särskilda fallet skulle få åläggas genom strafföreläggande.

Sålunda har Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, statskontoret,

föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund förordat

att gränsen måtte sättas vid fyrtio dagsböter. Föreningen Sveriges

landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat sig för en

gräns vid trettio dagsböter. Även hovrätten för Västra Sverige har, utan att

dock taga bestämd ståndpunkt, uttryckt sympatier för en gränsdragning enligt

sistnämnda förslag.

Till stöd för sin ståndpunkt har Svea hovrätt anfört, att man numera

icke behövde känna sig strikt bunden till det begränsade tillämpningsområde

som från början avsetts för strafföreläggande. I fråga om konkurrensfall

hade kommittén uttalat, att vissa skäl kunde anföras för en höjning av

den nuvarande maximigränsen och att vid en höjning till fyrtio dagsböter,

vilken gräns vore erforderlig för att höjningen skulle få någon större praktisk

betydelse, alltför höga bötesstraff skulle kunna följa för den misstänkte

i strafföreläggandets form. Enligt hovrättens mening syntes man

emellertid, om man vid gränsdragningen hölle i sikte, att det vore fråga

om erkända brott och att det stode den misstänkte fritt att avböja godkännande

av föreläggandet och därigenom få saken prövad av domstol, icke

behöva hysa några betänkligheter mot att vid flerfaldig brottslighet höja

maximigränsen till fyrtio dagsböter. Även om det i och för sig kunde vara

motiverat med en något lägre gräns vid enkel brottslighet, talade praktiska

skäl för en enhetlig gräns.

Hovrätten för Västra Sverige har uttalat, att vissa åklagare numera väckte

åtal för sådan olovlig körning, som avsåges i 3 § första stycket trafikbrottslagen,

enär normalstraffet härför av domstol bestämdes till mer än tjugu

dagsböter. Även i fråga om andra ordningsförseelser torde straff omkring

eller något över tjugu dagsböter icke vara ovanliga. Vid sammanträffande

av flera ordningsförseelser skulle ett ökat användande av strafföreläggande

kunna ske, om den ifrågavarande gränsen jämkades något uppåt. En

höjning av gränsen utöver trettio dagsböter ansåge hovrätten däremot icke

tillrådlig. Hovrätten avstyrkte bestämt ett införande av olika straffgränser

för enkel brottslighet och konkurrensfall.

I stort sett likartade synpunkter har anlagts av de övriga remissinstanser,

som förordat en höjning av gränsen. Sveriges advokatsamfund har därjämte

påpekat att i förvandlingshänseende skillnaden mellan tjugu dagsböter och

fyrtio dagsböter icke vore betydande, 25 dagars respektive 35 dagars fängelse,

samt att den åklagarna anförtrodda prövningen av frågan, huruvida

åtalseftergift borde ske, och spörsmålet, till vilket belopp varje dagsbot

borde bestämmas, ofta vore betydligt vanskligare än att bestämma det lämpliga

antalet dagsböter.

Riksåklagarämbetet har i detta hänseende förordat, att man med hänsyn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

till betydelsen av att strafföreläggande kunde användas även i konkurrensfallen

i sådana fall borde höja den nuvarande maximigränsen för strafflöreläggande

till förslagsvis fyrtio dagsböter. Den av kommittén uttalade

farhågan att en sådan höjning av maximigränsen skulle kunna leda till

att alltför höga bötesstraff ålades den misstänkte i strafföreläggandets form

ansåge ämbetet överdriven, särskilt med hänsyn till att det stode den misstänkte

fritt att vägra godkänna strafföreläggandet. Underställning kunde ej

anses erforderlig i dessa fall.

Frågan huruvida den omständigheten att målsägande finnes skall

utgöra hinder mot att tillämpa strafföreläggande har berörts i några yttranden.

Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att straffföreläggande

borde få utnyttjas även i de fall att målsägande funnes, därest

denne på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från att föra

talan. Med hänsyn till önskvärdheten av att icke i oträngt mål tvinga personer

till inställelse vid domstol i bagatellartade förseelser syntes den omständigheten

att en målsägande kunde ändra sin ståndpunkt icke böra utgöra

hinder för institutets användning. Målsäganden vore icke därigenom

förhindrad att själv föra sin skadeståndstalan vid domstol. Liknande mening

har framförts även av riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges landsfogdar

och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening har påpekat,

att för närvarande t. ex. i Stockholm strafförelägganden icke ansåges

kunna meddelas vid förargelseväckande beteende, som innefattade verbalinjurier

mot annan person. Anledningen vore, att man ville bereda en presumtiv

målsägande möjlighet att föra skadeståndstalan. Enligt vad riksåklagarämbetet

anfört medförde den nuvarande regeln, att vid fall av förargelseväckande

beteende eller fylleri, där något obetydligt våld förekommit eller

ett okvädinsord utslungats, åklagaren, oaktat ansvar för annan gärning än

förargelseväckande beteende eller fylleri ej ifrågakomme, ansåge sig nödsakad

att instämma målet till domstol, där detsamma för närvarande skulle

handläggas av tremansdomstol. Åklagarnas och domstolarnas praxis i detta

avseende skiftade emellertid. I detta sammanhang torde böra nämnas, att

hovrätten för Västra Sverige framhållit, att en lindring av förbudet mot

strafföreläggande, då anledning förekomme att målsägande funnes, torde

förutsätta att särskilda garantier tillskapades för att åklagarna på ett betryggande

sätt förskaffade sig visshet om att eventuell målsägande icke

avsåge att framställa ersättningsyrkande. Eftersom en lindring av ifrågavarande

förbud syntes ha ringa självständig betydelse, hade hovrätten intet

att erinra mot kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga.

Flera remissinstanser har, i anslutning till reservanten inom kommittén,

förordat ett upphävande av den nu för vissa fall gällande underställningen.

Så är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

statskontoret, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler

samt Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt har, efter hänvisning till de av reservanten anförda skälen,

tillagt, att regeln funnes i sin nuvarande form med gränsen 100 kronor

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

31

redan i processkommissionens år 1926 framlagda betänkande. Penningvärdets

fall efter denna tidpunkt — index i 1914 års serie vore 172 år 1926

och 354 i mars 1953 — skulle i och för sig motivera en höjning av gränsen

till 200 kronor. Härtill komme att den år 1931 i samband med dagsbotssystemets

införande antagna särskilda böteslagen medförde att penningböter

kunde utom strafflagens område ådömas till belopp om högst 300

kronor. I strafflagen förekomme penningböter endast som straff för fylleri

och förargelseväckande beteende.

Ytterligare må nämnas, att hovrätten för Västra Sverige och föreningen

Sveriges landsfogdar ifrågasatt om icke, därest gränsen för det antal dagsböter

som kunde åläggas genom strafföreläggande höjdes, även gränsen för

underställningsplikten borde höjas.

Departementschefen.

Strafföreläggandet innebär ur principiell synpunkt en betydande avvikelse

från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt

förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges

av två mot varandra stående parter och att avgörandet därefter träffas av

ett från parterna helt fristående organ, domstolen. Detta förfarande har i

brottmål sin största betydelse för bevisprövningen. Vid strafföreläggandet

kan delta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna.

De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande

är alltså mindre starka vid strafföreläggande än vid det ordinära

rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid

bestämmandet av tillämpningsområdet för institutet strafföreläggande. Å

andra sidan är att beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar

såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunkter

talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som

hänsynen till rättssäkerhetskravet medger.

Vid införandet av institutet strafföreläggande genom den nya rättegångsbalken

var den ledande synpunkten, att det skulle få användas endast för

de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats bör enligt kommitténs

mening ej nu frångås och från denna utgångspunkt har kommittéinajoriteten

ej funnit sig böra förorda någon annan jämkning av tillämpningsområdet

för strafföreläggande än ett slopande av förbudet mot institutets

användande beträffande underåriga. Åtskilliga remissinstanser har emellertid

förordat utvidgningar av större räckvidd.

Med hänsyn till de allmänna synpunkter, åt vilka jag nyss givit uttryck,

delar jag kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej bör

komma till användning i andra fall än då fråga är om vad som kan betecknas

som ordningsförseelser. Med denna uppfattning kan jag ej förorda

att institutets tillämpningsområde, såsom vissa remissinstanser föreslagit,

utsträckes till att gälla även brott, som kan medföra frihetsstraff. Väl ingår

under sådana brott många fall, som är alt anse som ordningsförseelser, men

å andra sidan inneslutes därunder också en rad gärningar, som icke kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hänföras till denna grupp, och att i lagen ge en generell regel som särskiljer

de olika typerna gärningar, torde knappast vara möjligt. Ett särskilt skäl

att icke nu närmare ingå på frågan om att låta strafföreläggande bli tilllämpligt

även på gärningar, som kan förskylla frihetsstraff, är att strafflagen

är under omarbetning på grundval av straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk. Ej heller är jag beredd att i detta sammanhang upptaga frågan

om att låta strafföreläggande bli tillämpligt på gärningar som förskyller

normerade böter.

Däremot synes man, utan att därigenom utvidgning sker till andra lagöverträdelser

än sådana som kan betecknas som ordningsförseelser, kunna

något höja det antal dagsböter som kan åläggas genom strafföreläggande.

Enligt vad i ärendet framkommit ligger det gängse utmätta straffet för vissa

ordningsförseelser över tjugu dagsböter, och vid sammanträffande av flera

ordningsförseelser bör ej sällan antalet dagsböter bestämmas till mer än

tjugu. Jag förordar därför, i likhet med reservanten inom kommittén och

åtskilliga remissinstanser, att gränsen för tillämpningsområdet höjes till

fyrtio dagsböter.

I anslutning till vad nu förordats torde böra beaktas frågan om underställning.

Sådan skall enligt gällande rätt ske om föreläggandet avser böter

omedelbart i penningar, som överstiger 100 kronor. Om följdriktighet skulle

iakttagas med hänsyn till längden av förvandlingsstraff, borde krävas att

underställning skulle ske även då antalet dagsböter överstiger tjugu. Emellertid

kan det ifrågasättas om detta institut behöver bibehållas. Böter omedelbart

i penningar förekommer enligt strafflagen endast vid fylleri och

förargelseväckande beteende, för vilka brott högsta straffet är böter 500

kronor. Enligt andra författningar än strafflagen är högsta bötesbeloppet

omedelbart i penningar 300 kronor -— frånsett normerade böter, som här

icke är i fråga. Högsta bötesbelopp vid sammanträffande av brott är 500

kronor. Det torde icke behöva råda någon tvekan att anförtro åklagarna

uppgiften att inom dessa gränser meddela strafföreläggande utan att detta

behöver underställas domstolen. Ej heller synes det påkallat med underställning

då i enlighet med vad förut förordats genom strafföreläggande

ålägges dagsböter till ett antal mellan tjugu och fyrtio. I förvandlingshänseende

motsvarar fyrtio dagsböter penningböter till ett belopp av 200 kronor.

Jag förordar därför att bestämmelserna om underställning får utgå.

Mot kommitténs av remissinstanserna utan meningsskiljaktighet tillstyrkta

förslag att strafföreläggande skall få användas även när den misstänkte

är under aderton år har jag intet att erinra. Att såsom en remissmyndighet

ifrågasatt för dessa fall kräva godkännande av föreläggandet av

den underåriges vårdnadshavare eller förmyndare torde ej vara påkallat.

I övrigt är jag ej beredd att nu förorda jämkningar i reglerna om straffföreläggande.

De här förordade reformerna kräver upphävande av stadgandena i 48

kap. 4 § rättegångsbalken samt ändring av bestämmelserna i 48 kap. 1 och

5 §§ samt 59 kap. 5 § samma balk. I fråga om utformningen av lagändringarna

får jag hänvisa till avsnitt XIII.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

33

III. Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.

Gällande rätt.

I 1 kap. rättegångsbalken behandlas bl. a. frågorna om underrätts domförhet.

För häradsrätt är enligt 4 § huvudregeln att häradshövdingen dömer med

nämnd. Häradsrätt är dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan

huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället. Enligt 5 § skall i nämnd sitta minst sju och högst

nio. Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

böter, och förekommer i målet ej anledning, att målsägande finnes, eller

hålles syn å stället utom huvudförhandling, är dock häradsrätten domför

med tre i nämnden.

I 11 § behandlas frågan om rådhusrätts domförhet. Såvitt angår brottmålen

gäller därvid, att rådhusrätt är domför med tre lagfarna domare; fler

än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I mål om ansvar för brott, varå

kan följa straffarbetare i två år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av

én lagfaren domare och nämnd. Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället, är rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Det sist sagda

gäller även i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om

målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Enligt

12 § skall i nämnd i rådhusrätt sitta minst sju och högst nio.

Protokoll skall enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken föras för varje mål särskilt.

Härifrån gives dock den undantagsregeln att om målet rör allenast

ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och den tilltalade

erkänt gärningen, i sådant mål anteckningar enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av Kungl. Maj :t, må föras i stället för protokoll.

Bestämmelser om dom och beslut i brottmål återfinnes i 30 kap. rättegångsbalken.

Enligt 1 § sker rättens avgörande av saken i brottmål genom

dom och annat rättens avgörande genom beslut; beslut, varigenom rätten

annorledes än genom dom skiljer saken från sig, är slutligt beslut. Kapitlets

5 § stadgar, att dom skall avfattas skriftligen, och föreskriver vad domen

skall angiva. I 6 § stadgas härifrån det undantaget, att om mål rör

allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och

den tilltalade har erkänt gärningen, domen må utfärdas i förenklad form;

närmare bestämmelser därom skall meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 8 §

skall dom uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som

deltagit i avgörandet. Vad i 5 och 8 §§ är stadgat om dom skall enligt 10 §

tillämpas även å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. För

beslut, som ej är slutligt, gäller däremot andra regler.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Ni 200.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kommittén.

I betänkandet har kommittén redovisat vissa från rikets rådhusrätter införskaffade

uppgifter. Dessa utvisar bl. a. att under 1952 vid rikets samtliga

rådhusrätter handlagts 6 475 mål som nämndmål, 20 667 mål som tredomarbrottmål

och 20 814 mål som endomarbrottmål. Proportionen mellan de olika

grupperna mål är för de flesta av de större rådhusrätterna i stort sett

densamma som den mellan de nu återgivna siffrorna.

I fråga om tredomarbrottmålen har kommittén från Stockholms rådhusrätt

samt rådhusrätterna i Norrköping, Hälsingborg, Halmstad och Västervik

erhållit vissa uppgifter för år 1951. Av dessa framgår, att i tredomarmålen

utdömts penningböter i 1 278 fall, dagsböter till ett antal av högst

fyrtio i 5 574 fall, över fyrtio dagsböter i 526 fall, normerade böter till belopp

av högst 300 kronor i 579 fall, sådana böter till högre belopp i 116 fall

samt annan ansvarspåföjd såsom frihetsstraff, villkorlig dom, avsättning

m. m. i 615 fall.

Vid de särskilda tremanstingen i 106 domsagor handlades tillhopa 945

brottmål år 1951 och tillhopa 1 229 brottmål år 1952.

Kommittén har framhållit, att endomarkompetensen i brottmål vid rådhusrätt

icke fått så stor betydelse som avsetts. Bland tredomarbrottmålen

förekomme åtskilliga mål, vilka i själva verket kunde betraktas som sådana

s. k. ordningsmål eller polismål, som endomarbrottmålen avsetts omfatta.

I dessa fall kunde en domstol med tre lagfarna domare te sig som en överorganisation.

Enligt kommitténs mening kunde också utan men för rättskipningen

en utvidgning av området för endomarbrottmålen ske. Även om

en sådan endast i de största städerna kunde få omedelbara verkningar för

personalorganisationen, borde den icke underlåtas; tillsamman med andra

faktorer som påverkade organisationen kunde den nu eller framdeles få

större betydelse.

Kommittén har om också med en viss tvekan förordat en utvidgning av

området för bagatellbrottmålen med hänsyn till domförheten även för häradsrätt.

Därigenom skulle i åtskilliga domsagor en del av de allmänna

tingen eller extra sammanträdena med fulltalig nämnd kunna ersättas med

tremansting respektive extra sammanträde med tremansnämnd.

Anledningen till att domförhetsregeln för bagatellbrottmålen fått så ringa

betydelse vore enligt kommittén främst att den begränsats till mål, som rörde

allenast ansvar för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter. Av

Övriga brott, för vilka stadgats straffskalor, som jämte böter upptoge också

frihetsstraff, vore ett mycket stort antal sådana att de föranledde endast

låga böter. Visserligen kunde man säga att de rena bötesskalorna borde ge

uttryck för att dessa förseelser genomsnittligt ansåges lindrigare än de, för

vilka stadgades böter eller fängelse, men detta hade knappast genomgående

iakttagits vid tillkomsten av de mångskiftande författningar, som vore i

fråga. Stundom kunde det kanske ha varit fullt klart vid tillkomsten av

stadganden av sistnämnda typ, att det övervägande antalet av förseelserna

borde sonas med låga böter — lika låga som normalt utmättes vid rena bo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

tesskalor — men man hade tagit med fängelse i skalan för några få tänkbara

undantagsfall, utan att man för dessa stadgat något särskilt rekvisit.

Kommittén har vid undersökning av möjligheten att genom jämkningar

i straffskalorna utvidga bagatellmålskompetensen funnit så genomgripande

ändringar erforderliga att de fölle utom kommitténs uppdrag.

Den vägen har i stället förordats av kommittén, att domstol med den

enklare sammansättningen skulle äga handlägga mål avseende alla brott,

vilkas straffskala innehölle böter, såframt den tilltalade ådömdes lägre straff

än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar 1500 kronor eller

ock frikändes. Till stöd för detta förslag har kommittén anfört i huvudsak

följande.

Inom kommittén har framförts det uppslaget att till den lägre behörigheten

skulle, förutom bötesbrotten, föras alla brott för vilka straffskalan upptar

böter som normalstraff (»böter eller fängelse», »böter eller, om omständigheterna

äro försvårande, fängelse---»). Är straffskalan sådan, ut
dömas

enligt vad erfarenheten visar i det långt övervägande antalet fall låga

bötesstraff, och frihetsstraff förekomma mycket sällan. Eftersom det, såsom

framhållits av första lagutskottet och i direktiven, icke bör förekomma att

ensamdomare ges behörighet att ådöma frihetsstraff, kan emellertid en lösning

efter en sådan linje ej övervägas utan kompletterande regler om det

straff som må ådömas. Man skulle således kunna låta bagatellmålskompetensen

i och för sig omfatta alla brott i fråga om vilka böter ingå i straffskalan

men begränsa den på det sättet att endast böter finge ådömas. Funne

domstolen att påföljden ej borde stanna vid böter, skulle målet gå till fullsutten

rätt. Systemet förutsätter en förhandsbedömning av målen, bestående

i en grov uppskattning av det straff som kan väntas bli ådömt. En sådan

skulle säkerligen i de allra flesta fall ej möta några svårigheter, eftersom det

mycket ofta går en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota

straff bör ifrågakomma.

Kommittén anser emellertid att gränsen icke gärna kan dragas så högt, enär

det skulle innebära att även ganska svårartade brott finge behandlas som bagatellmål.

Den lägre kompetensen bör icke omfatta ådömande av böter inom

den övre delen av dagsbotsskalan. Men denna synpunkt gör sig gällande också

beträffande de rena bötesbrotten. Av vad förut sagts framgår att gällande

lags metod att särskilja bagatellbrottmålen är bristfällig. Medan det för ett

stort antal brott som i realiteten utgöra bagatellförseelser fastställts straffskalor

som upptaga också frihetsstraff, finnas bland de rena bötesbrotten

vissa som stundom föranleda ganska höga straff. Det förekommer sålunda

att ensamdomare för bötesbrott utdömer straff som närmar sig maximum, 120

dagsböter, eller, vid sammanträffande av brott, 180 dagsböter, motsvarande

ett förvandlingsstraff av 70 respektive 90 dagar. Kommittén anser det icke

tillfredsställande att så höga straff skola kunna ådömas i bagatellmålsförfarandc

även om det endast gäller brott för vilka blott stadgats böter. Maximigränsen

för bagatellmålskompetensen bör därför gälla inte endast brotten

med jämväl frihetsstraff i skalan utan också de rena bötesbrotten. Kommittén

har stannat för all föreslå en sådan gräns vid 00 dagsböter resp. böter

omedelbart i penningar 1 500 kronor. För denna gräns talar i viss mån

om än ej med större styrka — att samma gräns förekommer i stadgandena

i 54 kap. 12 § rättegångsbalken om fullföljd till högsta domstolen. Även 4

kaj). 14 § strafflagen och lagen om straffregister gör skillnad mellan bötesstraff

under 60 dagsböter och högre dagsbolsstraff.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I fortsättningen har kommittén framhållit, att erforderliga uppgifter för

förhandsprövningen i regel kunde hämtas ur stämningen. Risk borde ej föreligga

för att polisrapporten genom förhandsbedömningen skulle få ökad

betydelse. Givetvis borde ett mål hänföras till bagatellmålsgruppen endast

om det framstode som uppenbart att den för domförheten avgörande bötesgränsen

icke komine att uppnås. Om det ändock undantagsvis, på grund av

vad som framkomme vid huvudförhandling med ensamdomare eller tremansnämnd,

bleve fråga om att ådöma straff över maximigränserna, finge

bristen i domförheten rättas till genom komplettering av rätten. I rådhusrätt

torde detta i regel kunna ske utan större svårighet och utan att målet behövde

uppskjutas till ny dag. I häradsrätt kunde vissa komplikationer uppkomma,

om fulltalig nämnd icke genast kunde åstadkommas, men riskerna

härför borde bli ytterst obetydliga om blott erforderlig försiktighet iakttoges

vid förhandsprövningen.

Även i ett annat avseende har kommittén förordat en utvidgning av bagatellmålsdomstolens

kompetens. Härunder skulle ingå även prövning av ett i

brottmål framställt enskilt anspråk till belopp av högst 500 kronor. Denna

utvidgning vore erforderlig, därest den förordade till straffskalorna knutna

jämkningen skulle få avsedd verkan. Särskilt i mål om vårdslöshet i trafik

kunde man mera sällan säga att målsägande ej funnes. Kommittén har berört

de svårigheter, som vållades av att målsägande ägde väcka enskilt anspråk

vid huvudförhandlingen, varigenom rättens domförhet kunde rubbas.

Dessa fall vore undantagsfall; möjlighet funnes för rätten alt komplettera

sig. Vidare har kommittén behandlat den möjligheten som rätten i vissa fall

har att förordna att det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas

i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett sådant förfarande vore emellertid

enligt kommitténs mening endast undantagsvis att rekommendera.

Avslutningsvis har kommittén understrukit, att en domförhetsregel sådan

som den för smärre brottmål föreslagna visserligen innebure, att rätten i angiven

sammansättning vore forjnellt behörig, om de uppställda förutsättningarna

förelåge, men däremot icke att denna enklare sammansättning vore

obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gränsdragning bleve stel och

att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hänsyn

till målets natur icke vore önskvärd och därför ej heller borde begagnas.

Ytterligare må här nämnas, att kommittén föreslagit vissa jämkningar i

kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat

samt i domsagostadgan i syfte att säkerställa att då vissa befattningar uppehälles

av vikarier, dessa har erforderlig kompetens.

I anslutning till de ändrade kompetensreglerna har kommittén vidare förordat

en vidsträcktare användning av förenklade protokoll och förenklade

domar. Sålunda borde det enklare förfarandet kunna användas, om den tilltalade

erkänt gärningen och målet vore av beskaffenhet att vid huvudförhandling

häradsrätt vore domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en

lagfaren domare; i detta avseende måste dock ytterligare fordras att målet

rörde allenast ansvar och sålunda ej skadestånd. Men tabelldom skulle få

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

37

användas oavsett vilken sammansättning rätten faktiskt haft i målet. Liksom

nu skulle förenklat protokoll kunna föras endast om tabelldom användes och

skulle det icke vara någon förutsättning för användande av tabelldom, att

förenklat protokoll fördes.

Mot det nu återgivna förslaget har tre av kommitténs ledamöter anmält

avvikande mening.

Sålunda har hovrättspresidenten Laurin och borgmästaren Lutteman

velat sätta maximigränsen för endomarmålen och tremansnämndsmålen

vid fyrtio dagsböter.

Å andra sidan har stadsfiskalen Clémentz velat göra utvidgningen av enmansdomarens

kompetens så att denne för brott med straffskalor, som omfattade

såväl böter som frihetsstraff, finge ådöma böter men ej frihetsstraff.

Motsvarande jämkning borde göras beträffande kompetensen för häradsrätt

med tremansnämnd. Vidare har denne kommittéledamot påtalat vissa olägenheter,

som följde med att rätten verkställde förhandsprövningen — bl. a.

att förundersökningsprotokollet finge ökad betydelse. Dessa olägenheter

kunde undvikas om förhandsprövningen lades helt på åklagarna, vilket denne

ledamot förordade.

Yttrandena.

Kommitténs förslag på denna punkt avstyrkes av Göta hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, majoriteten av Stockholms rådhusrätts ledamöter (17 av

27), föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.

I flera av dessa yttranden har dock uttalats, att åtskilliga av de mål,

som nu handlägges av rådhusrätt med tre ledamöter, utan olägenhet skulle

kunna avgöras av ensamdomare. Av övriga remissinstanser bär förslaget

i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flertalet av de tillstyrkande

remissinstanserna har påkallat jämkningar av större eller mindre räckvidd

i kommitténs förslag.

Uttalanden, som innehåller mer allmänna synpunkter på förslaget

har främst gjorts av de avstyrkande myndigheterna och sammanslutningarna.

En av de synpunkter dessa genomgående anfört är att ett måls svårighetsgrad

ur processuell synpunkt ingalunda vore beroende av om ett högre

eller lägre bötesstraff komme att utdömas. På samma sätt behövde icke frågan

om skadeståndets storlek vara avgörande för om bedömandet av ett

skadeståndsyrkande vore mer eller mindre krävande. Den av kommittén

föreslagna gränsdragningen i fråga om behörigheten för ensamdomare i

rådhusrätt träffade därför icke det som i förevarande fråga borde vara avgörande.

Kommitténs regel medförde f. ö. att ensamdomare skulle bli behörig

att handlägga den ojämförligt största delen av de brottmål, som nu

ankomme på tremansrätt.

Som typiskt kan åberopas det yttrande föreningen Sveriges stadsdomare

avgivit. Föreningen har sålunda framhållit, att avgörande för ett brottmåls

svårighetsgrad syntes vara tre moment, nämligen bevisprövningen, lagtolk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningen och straffmätningen. Ett vart av dessa moment kunde konstituera

ett svårt mål, men erfarenheten gåve vid handen att svårigheterna oftast

gällde bevisprövningen. Eu i rättegångsbalken iakttagen princip vore också

att ej överlämna mera krävande bevisprövning åt ensamdomare; i regel

hade lagen vid dylik prövning ställt antingen ytterligare två jurister eller

en nämnd vid domarens sida. Föreningen har vidare påpekat, att den grupp

brottmål, som enligt kommitténs förslag överflyttades från tredomar- till endomarkompetens,

innefattade den allra största delen av de nuvarande tredomarbrottmålen,

sannolikt vida över 90 procent. Bl. a. inginge däri praktiskt

taget alla mål om vårdslöshet i trafik, där straffet ofta stannade vid

femton å tjugu dagsböter. Just dessa senare mål innefattade ofta svåra avgöranden,

vid vilka det vore synnerligen värdefullt med tre domare. Ett

måls svårighetsgrad vore över huvud mycket litet beroende av storleken av

det bötesstraff, som kunde komma i fråga. Beträffande bilmålen skulle det

t. o. m. med fog kunna påstås, att det ofta vore lättare att avgöra ett mål

om en grav ovarsamhet i trafiken än ett kollisionsmål, där man tvekade

huruvida det som lades förarna till last innefattade ovarsamhet eller icke.

Det syntes sålunda som om kommittén vore inne på fel spår, när den sökte

skilja ut de lättare målen efter dagsböternas antal. Till försvar för en gränsdragning

efter böternas storlek kunde visserligen åberopas att förslaget blott

innebure att ifrågavarande grupp av mål finge avgöras av ensamdomare.

Intet hindrade att, om så befunnes lämpligt, målet avgjordes av tre domare,

även om böterna ej uppginge till den angivna gränsen. Kommittén

frainhölle även detta, men gjorde det icke med tillräcklig skärpa. Risk syntes

föreligga att, om kommitténs förslag med bibehållen motivering godtoges,

det komme att anses, att mål, vari ådömdes mindre än sextio dagsböter

eller lägre penningböter än 1 500 kronor, i regel skulle avgöras av

ensamdomare. Vidare har föreningen gjort gällande, att kommitténs förslag

beträffande ensamdomares rätt att avgöra enskilt anspråk innefattade en

konstlad gränsdragning, som ledde till orimliga konsekvenser. I tvistemål

kunde ensamdomaren avgöra yrkanden på obegränsade belopp. Begränsningen

till högst 500 kronor kunde därför kringgås på det enkla sättet att

det enskilda anspråket frånskildes för handläggning i tvistemålsordning,

varefter brottmålet och tvistemålet avgjordes var för sig av ensamdomare,

kanske t. o. m. av samme domare och på samma dag. Vidare kunde påpekas

det orimliga i att ett enskilt anspråk på mera än 500 kronor även om det

vore medgivet icke skulle kunna prövas av ensamdomare. Den allvarligaste

invändningen mot kommitténs förslag vore emellertid att storleken av det

fordrade beloppet icke på något sätt vore avgörande för svårigheten att

pröva anspråket. Ej heller vore det yrkade beloppets storlek avgörande för

det fattade beslutets verkliga betydelse. Särskilt i bilmål framställdes ofta

anspråk på ett till beloppet ostridigt bagatellbelopp för att få jämkningsfrågan

prövad. På grundval av denna prövning reglerades sedan skadeståndskrav,

som kanske uppginge till flera tusental kronor.

Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter har upptagit till bedömande

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hur den föreslagna gränsdragningen skulle verka i fråga om behörigheten

att handlägga vissa grupper av mål. I detta hänseende har anförts, att det

övervägande antalet fall av misshandel enligt 14 kap. 13 § strafflagen komme

att prövas av ensamdomare. Lämpligheten härav vore tveksam bl. a.

med hänsyn till att det i dessa mål ej sällan förekomme, att då två personer

varit i slagsmål, åtminstone den ene gjorde invändning om att han

handlat i nödvärn. I dylika fall borde prövningen av målet givetvis tillkomma

tremansrätt. De flesta men ej alla fall av våldsamt motstånd vore av

den enkla beskaffenhet att brotten lämpligen kunde bedömas av enmansrätt.

Detsamma gällde mål om missfirmelse mot tjänsteman. Mål om tukt och

sedlighet sårande gärning vore i regel icke lämpade att handläggas av ensamdomare.

Ofta vore utredningen omfattande och bevisprövningen svår.

Ej sällan funnes anledning överväga, om den tilltalade skulle bli föremål

för sinnesundersökning. De enklare målen om olovlig varuinförsel lämpade

sig avgjort att prövas av ensamdomare. Likaledes vore en del mål angående

olovlig spritinförsel av beskaffenhet att de lämpligen borde handläggas

i enmansrätt. Förmögenhetsbrott syntes i regel ej lämpa sig för prövning

av ensamdomare. Ofta kunde det vara tveksamt, om ringa brottslighet skulle

anses föreligga eller ej. I den mån straffet närmade sig 60 dagsböter vore

det icke lämpligt att ensamdomare toge ställning till frågan, om brottet

skulle verka återfallsgrundande eller ej. Hade den tilltalade tidigare gjort

sig skyldig till brott av beskaffenhet att kunna verka straffskärpande vid

återfall, borde ensamdomare icke pröva frågan om den tidigare brottsligheten

skulle beaktas vid bestämmande av brottets svårhetsgrad och eventuellt

upptaga målet till prövning. Ett antal enkla, erkända fall av vårdslöshet

i trafik, som väl skulle lämpa sig att avgöras av ensamdomare, förekomme.

Att genom någon generell regel få dessa utsöndrade syntes emellertid

svårt. I flertalet av de påtalade fallen av vårdslöshet i trafik bestredes

åtalet. Ofta vore det fråga om bevisprövning, som med hänsyn till de

motsägande uppgifter som brukade förekomma i målen icke vore av enkel

beskaffenhet. Målen hade ofta betydelse utöver vad som framkomme i processen.

Det förekomme ej sällan att skadestånd reglerades med utgångspunkt

från straffen i brottmålet. Frågan om körkort skulle indragas för

den som fällts till ansvar bleve beroende av straffmätningen. Denna hade

därför, framför allt när det gällde yrkeschaufförer, stor betydelse. Det förmodade

straffet utgjorde alltså i trafikmålen ingalunda en riktig värdemätare

på målens svårighetsgrad och betydelse. Med hänsyn till det nu anförda

syntes olämpligt att i det stora flertalet fall överlåta prövningen av trafikmål

på ensamdomare.

Även hovrätten för Västra Sverige och föreningen Sveriges häradshövdingar

har betonat, att trafikmålen i stor omfattning ej lämpligen borde

handläggas av rådhusrätt med ensamdomare respektive häradsrätt med tre

i nämnden. Föreningen har framhållit, att det med hänsyn till nämndens

orts- och personkännedom vore värdefullt att fulltalig nämnd tjänstgjorde.

Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter har vidare anfört, alt man borde

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200

av behörighetsregler kräva, att de medförde en klar och enkel gränsdragning,

som ej i större omfattning kunde medföra olika meningar beträffande

målens uppdelning. Förslaget uppfyllde ej ur denna synpunkt rimliga fordringar.

Ett ställningstagande på förhand från domarens sida till straffmätningen

läte sig ej väl förena med den ställning i processen rättegångsbalken

tilldelat domaren. Domaren borde gå utan förutfattad mening till förhandlingen.

Förundersökningsprotokollet komme, om förhandsprövning från

domarens sida genomfördes, att få ökad betydelse, vilket ej heller överensstämde

med rättegångsbalkens principer. För övrigt vore det ej alltid lätt

att på förhand se vilka mål, som bleve så svårbedömbara att de borde överlämnas

till tremansrätt. Kommittén hade pekat på möjligheten att komplettera

rätten med två ledamöter, om det sedan förhandling påbörjats i

ensamrätt skulle visa sig påkallat att handlägga ett mål i tremansrätt. Kommittén

syntes emellertid, åtminstone så vitt anginge de större rådhusrätterna,

alltför optimistiskt ha bedömt möjligheterna för dylik komplettering.

Det vore ej givet, att de ledamöter på vederbörande avdelning, som skulle

deltaga i målets handläggning, inom rimlig tid på dagen kunde avbryta

förekommande göromål, exempelvis pågående session i enmansrätt. Risk

förelåge därför för att förhandlingen måste inställas och parterna hänvisas

att återkomma en senare dag.

En eller flera av de senast återgivna synpunkterna eller liknande meningar

har åberopats också av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och föreningen

Sveriges stadsdomare.

Enligt vad Göta hovrätt anfört kunde det väntas, att även vid en långtgående

utvidgning av ensamdomarkompetensen besparingen av lagfaren personal

i många fall bleve obetydlig, då behov av lagfaren protokollförare komme

att föreligga i huvudparten av de mål, som enligt kommittéförslaget

skulle överföras till handläggning av ensamdomare. Likqande mening om

effekten av förslaget har Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter framfört.

Dessa har bl. a. anfört, att arbetsuppgifterna nu vore fördelade mellan de tre

ledamöterna på ett sätt, som avsåge att underlätta en snabb handläggning

och motverka onödigt dubbelarbete. Varje treinansavdelning kunde därför

ha tre heldagssessioner i veckan. Skulle ifrågavarande arbetsuppgifter nu

övertagas av en domare kunde man icke räkna med att denne skulle medhinna

att handlägga tre sessioner i veckan eller att han vid varje session

skulle avgöra lika stort antal mål som tremansavdelningen. Den besparing

som kunde göras på lönerna till domarpersonalen torde därför bli ganska

blygsam. Det kunde ej tänkas att ensamdomaren skulle kunna tjänstgöra

utan sekreterare, om rättegången skulle fortlöpa på det sätt, som avsetts i

rättegångsbalken. Enär vid sessionerna i enmansrätt ej komme att medhinnas

lika stort antal mål som för närvarande i tremansrätt, komme detta att

medföra en merutgift för åklagarväsendet. Och föreningen Sveriges häradshövdingar

har uttalat, att en så vidsträckt utsträckning av tremansnämndsmålen,

som skulle kunna föranleda en väsentlig minskning av antalet allmänna

ting, icke torde kunna ske.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vissa av de avstyrkande remissinstanserna har antytt de vägar man borde

gå om man ville öka behörigheten för ensamdomare i rådhusrätt. Sålunda

har hovrätten för Västra Sverige framhållit, att man kunde ändra vissa

straffskalor så att eu del brott uppdelades på två brottstyper, normalfallet

och det grova fallet. Frihetsstraff skulle blott kunna följa å det grova

fallet. Tillräckligt vore att ett mindre antal författningar bleve föremål

för dylik ändring. Vilka dessa författningar vore syntes landets större rådhusrätter

lätt kunna lämna besked om. Liknande mening kommer till uttryck

i det yttrande Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter avgivit. Dessa

har därjämte framhållit, att någon genomgång av vilken verkan de föreslagna

behörighetsreglerna skulle få i händelse det framlagda förslaget till

brottsbalk genomfördes icke gjorts. En dylik genomgång gåve vid handen,

att rättegångskommitténs förslag skulle medföra behörighet för ensamdomare

att i avsevärd omfattning avgöra mål, som på grund av sin beskaffenhet

lämpligen borde prövas av domstol med mer kvalificerad sammansättning.

Den vidgning av latituderna, som förslaget till brottsbalk innefattade,

skulle medföra bl. a. att mål, som eljest skolat prövas av nämnd, vid tillämpning

av de föreslagna behörighetsreglerna i icke ringa utsträckning skulle

överföras till prövning av ensamdomare. Det syntes därför önskvärt att eventuella

generella ändringar av behörighetsreglerna verkställdes i samband med

de aktuella reformerna på strafflagens område.

Göta hovrätt har uttalat, att en omfattande utvidgning av ensamdomarkompetensen

torde höra samman med en mer eller mindre fullständig omorganisation

av underrätterna. Enligt hovrätten för Västra Sverige kunde ifrågasättas

om icke nu förevarande domförhetsfrågor för rådhusrätterna lämpligast

borde lösas i samband med att rådhusrätternas lagfarna bisittare i

brottmål utbyttes mot en mindre nämnd. I detta sammanhang kan nämnas,

att två ledamöter av hovrätten för övre Norrland uttalat, att mindre viktiga

mål även i häradsrätt borde avgöras av lagfaren domare utan nämnd. Skulle

det ur rättssäkerhetssynpunkt anses påkallat, att nämndemän medverkade

i avgörande av ifrågavarande mål, borde tre nämndemän medverka vid avgörande

av målen jämväl vid rådhusrätt.

De av föreningen Sveriges stadsdomare anvisade utvägarna återgives i det

följande.

Vad härefter angår yttrandena över de av kommittén förordade detaljreglerna

må till en början anmärkas, att vissa av de avstyrkande remissinstanserna

i andra hand uttalat sig även i dessa frågor.

Den av kommittén föreslagna gränsdragningen vid visst bestämt bötesstraff

har vunnit gillande endast i några få remissyttranden.

Flertalet remissinstanser har förordat, att ensamdomares behörighet borde

omfatta utdömande av bötesstraff utan begränsning till visst bötesmaximum.

Denna mening har hävdats av Svea hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet, statskontoret,

Stockholms rådshusrätt, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund. Sistnämnda sam
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

manslutning har dock hemställt om undantag för mål, i vilka framställts

yrkande om förverkande eller vederlag, och föreningen Sveriges stadsdomare

jämte ytterligare några myndigheter har förordat viss inskränkning,

till vilken jag strax återkommer. Göta hovrätt och flertalet ledamöter i hovrätten

för övre Norrland har ansett gränsen böra sättas vid fyrtio dagsböter.

Svea hovrätt har till stöd för sin mening åberopat, att det regelmässigt

ginge en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota straff

borde ifrågakomma. En gränsdragning vid visst bötesstraff kunde oftare

än den av hovrätten föreslagna leda till misstag vid den summariska förhandsprövning

varom här vore fråga. Med hänsyn till de olägenheter och

kostnader för parter och andra i rättegången medverkande, som vore förbundna

med misstag vid förhandsprövningen, vore det angeläget att så

långt möjligt undanröja alla anledningar till sådana misstag. I rena bötesmål

hade under hela den tid rättegångsbalken varit i kraft bötesstraff till

obegränsat belopp kunnat ådömas av underrätt med den lägre domförhetsgraden.

Samma system hade gällt redan före rättegångsreformen i städer

med polisdomstol. Några olägenheter härav hade veterligen icke försports.

Liknande synpunkter har åberopats av de övriga remissinstanser, som har

samma mening som Svea hovrätt.

t öreningen Sveriges stadsdomare har förordat, att ensamdomarens behörighet

måtte inskränkas till erkända mål och mål som eljest är av enkel

beskaffenhet, samt till stöd härför anfört, att det bland bötesfallen

framtör allt vore de erkända fallen, som lämpligen kunde överlämnas till

ensamdomaren. Det bleve då icke fråga om någon bevisprövning och straffmätningen

kunde merendels följa tämligen fasta normer. Åtskilliga skäl,

lrämst önskvärdheten att erhålla en lätt tillämpad regel, talade för att låta

utvidgningen av ensamdomarens kompetens stanna härmed. Föreningen

ansåge dock lämpligt att gå något längre. Även mål, vari den tilltalade

bestrede gärningen och det därför vore nödvändigt med bevisning, kunde

understundom vara av den enkla beskaffenhet att det icke ingåve några

betänkligheter att låta målet avgöras av ensamdomare. För att möjliggöra

detta föresloges, att regeln för ensamdomarens kompetens utformades så, att

den omfattade, förutom erkända mål, mål som eljest vore av enkel beskaffenhet.

Mot förslaget komme måhända att invändas att det i viss utsträckning

läte domstolen själv bestämma domförheten. Detta innebure

icke någon olägenhet. En sådan ordning gällde redan nu i fråga om tvistemålen.

Och kommittén föresloge själv sådan ändring av 6 § ärendelagen att

åtskilliga slags ärenden skulle kunna avgöras av ensamdomare, utom då

ärendet vore tvistigt eller det eljest funnes lämpligt med fullsutten rätt.

Även hovrätten för Västra Sverige och Stockholms rådhusrätt har framhållit

betydelsen av att inskränkning av nyss angiven innebörd gjordes

genom stadgande i lagen eller uttalande i motiven.

I vissa yttranden har berörts frågan huruvida åklagaren eller

rätten skulle pröva om målet skulle handläggas av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200. 43

fullsutten rätt eller domstol med enklare sammansättning.

Sueriges advokatsamfund har i denna del anfört, att förslaget förutsatte

att domaren, innan han ännu fått del av det enda material som finge läggas

till grund för domen, skulle taga ställning både till frågan huruvida den

tilltalade borde fällas eller frikännas och — i förra fallet — till spörsmålet

vilket straff som borde ifrågakomma. Ur principiell synpunkt kunde ett

dylikt system icke under några omständigheter försvaras. Till skillnad från

kommittén funne samfundet vidare uppenbart, att förhandsprövningen skulle

komma att grundas icke på den ofta kortfattade stämningsansökningen

utan uteslutande på polisrapporten eller förundersökningsprotokollet. I

stället borde förhandsprövningen helt läggas på åklagarna. Såvitt anginge

rådhusrätterna borde det alltså i de fall, där straffskalan omfattade såväl

böter som frihetsstraff, ankomma på åklagaren att i stämningen angiva

huruvida han yrkade böter eller frihetsstraff, alternativt möjligen huruvida

han yrkade att målet skulle handläggas av en domare eller av fullsutten

rätt. Om åklagaren yrkat allenast bötesstraff men domaren vid handläggningen

skulle finna att frihetsstraff kunde ifrågakomma, finge erforderlig

komplettering av rätten ske.

Även riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen

Sveriges stadsfiskaler har förordat att förhandsprövningen anförtroddes

åklagaren.

De hörda domstolarna och domarsammanslutningarna har allmänt tillstyrkt

eller lämnat utan erinran förslaget att prövningen borde ankomma

på rätten. Hovrätten för övre Norrland och Stockholms rådhusrätt har understrukit,

att åklagaren borde tillkännagiva sin mening i frågan om målet

kunde behandlas i enmansdomstol.

Förslaget om ensamdomares rätt att pröva enskilt anspråk har

i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Dock har hovrättens för övre Norrland flesta ledamöter föreslagit den inskränkningen

i kommitténs förslag, att den föreslagna domförhetsregelns

tillämpning borde vara utesluten, om av brottet uppkommit skada till

belopp som uppenbarligen överstege 500 kronor. Å andra sidan har Svea

hovrätt ifrågasatt en höjning av gränsen till 1 500 kronor, varigenom likformighet

skulle kunna erhållas mellan åtskilliga stadganden i rättegångsbalken.

Vidare har föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt

förordat, att ensamdomare borde äga rätt pröva skadestånd utan

begränsning till visst belopp. Av samma mening synes riksåklagarämbetet

vara. Stockholms rådhusrätt har till stöd för sin mening anfört, att storleken

av det enskilda anspråket vore av föga betydelse för bestämmandet av

målets svårighetsgrad. Rådhusrätten ville därför förorda, att ensamdomare

i brottmål tillädes befogenhet att pröva enskilt anspråk utan inskränkning

till visst belopp. Det borde emellertid därvid tillika utsägas, att endast enskilda

anspråk av enkel beskaffenhet borde avgöras av ensamdomare. Och

föreningen Sveriges stadsdomare har, utöver vad som i tidigare samman
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hang återgivits, framhållit, att föreningen icke varit främmande för tanken

att — i överensstämmelse med bestämmelsen för tvistemål i 42 kap.

20 § andra stycket rättegångsbalken — låta målsägandens och den tilltalades

medgivande utgöra förutsättning för ensamdomarens kompetens. Det

borde emellertid beaktas, att parterna alltid hade möjlighet att begära det

enskilda anspråkets hänskjutande till handläggning i tvistemålsordning,

en begäran, som i allmänhet torde bifallas, därest den icke förefölle direkt

obetogad. Med hänsyn härtill hade föreningen icke velat framlägga något

förslag i nu antydd riktning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig ense med kommittén

att tabelldom borde kunna begagnas i betydligt större utsträckning

än som nu vore fallet. Då möjligheten till sådan dom icke borde anknytas

till domförhetsreglerna, torde utredning böra verkställas om förutsättningarna

för användande av tabelldom. Även Stockholms rådhusrätt

har förklarat, att reglerna i dessa hänseenden icke borde anknytas till de

föreslagna behörighetsreglerna. I övrigt har förslagen beträffande tabelldom

och protokollets ersättande med anteckningar ej föranlett erinringar.

Departementschefen.

Såsom jag i inledningen framhållit har vid vissa domstolar uppkommit en

avsevärd arbetsbalans, som haft till följd att en betydande försening uppstått

i fråga om målens handläggning och avgörande. Främst gäller detta

vissa av de större rådhusrätterna. För att avhjälpa detta mycket olyckliga

förhållande är olika utvägar tänkbara. En möjlighet är att vidtaga sådana

anordningar, att domstolarna med oförändrad personalorganisation kan avgöra

ett större antal mål än för närvarande. Kommitténs förslag om vidgad

behörighet för ensamdomare i rådhusrätt vid handläggning av brottmål innebär

ett förslag till lösning i denna riktning.

Enligt gällande rätt är rådhusrätt domför med olika sammansättning allt

efter målets art. Huvudregeln är att i rätten skall sitta tre lagfarna domare.

Vid behandling av mål om grövre brott skall dock rätten bestå av en

lagfaren domare och nämnd. I de lindrigaste brottmålen åter, då endast bötesstraff

kan ifragakomma, är rådhusrätt domför med en lagfaren domare.

Gränsdragningen mellan behörigheten för dessa olika fall är i första hand

knuten till den straffskala som gäller för den åtalade gärningen. Straffskalorna

är i många fall vida och detta leder till att rätten ofta nog måste ha

den sammansättning, som är avsedd för de svåra eller medelsvåra brottmålen,

ehuru gärningen i det särskilda fallet är relativt bagatellartad. Allmän

enighet råder i ärendet om att bland de mål, som vid rådhusrätterna nu

handlägges av tre lagfarna ledamöter, finns ett betydande antal, som utan

olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdoinare.

En väg att nå en önskvärd utvidgning av ensamdomarens behörighet är att

jämka vissa straffbestämmelser på sådant sätt att de brott, som endast skall

medföra böter, i flera fall än för närvarande särskiljes från brott, som bör

kunna medföra strängare straff. Möjligheterna att åstadkomma sådana

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

45

jämkningar torde dock vara begränsade. För utformningen av straffbestämmelserna

måste nämligen även andra synpunkter än de processrättsliga

vara vägledande. En genomgång av straffbestämmelser ur nu angivna synpunkt

skulle kräva ett mycket vidlyftigt arbete. Härtill kommer, att det

torde vara olämpligt att på strafflagens område vidtaga sådana jämkningar

i nuvarande läge, då förslag till brottsbalk är under arbete och kan väntas

inom en nära framtid bli framlagt för riksdagen. Å andra sidan vill jag

understryka angelägenheten av att vid utformningen av straffbestämmelser

även de processrättsliga konsekvenserna uppmärksammas och vinna beaktande

i den mån så kan ske utan att olägenheter ur annan synpunkt uppkommer.

Utvidgningen av ensamdomares behörighet torde därför, såsom också

kommitténs förslag innebär, böra ske på det sättet att nya kategorier av

brottmål inbegripes däri. Då behörighetsområdet nu omfattar samtliga brott,

som kan förskylla endast böter, måste utvidgningen innebära att inom ensamdomarens

behörighetsområde kommer att falla även brott, för vilka kan

ådömas svårare straff än böter. I likhet med kommittén anser jag emellertid

att ensamdomarens behörighet i varje fall ej bör omfatta ådömande av

frihetsstraff. Med hänsyn härtill kan ensamdomaren ej givas behörighet

i alla mål rörande brott, på vilka utom böter även svårare straff kan följa.

Ett särskiljande måste ske och att finna en lämplig form härför erbjuder

vissa svårigheter.

I anslutning härtill vill jag framhålla, att invändningar ej kan resas mot

att domstol, i vilken utom den lagfarne domaren deltager lekmän, har behörighet

att ådöma frihetsstraff. En möjlighet att undgå de med särskiljandet

förenade svårigheterna vore därför att låta lekmän medverka även i de

mindre brottmålen. Denna fråga synes mig dock ej lämpligen kunna upptagas

i detta sammanhang. En utvidgning av behörigheten för den nuvarande

sjumannanämnden till de mål varom nu är fråga kan knappast vara

ägnad att befordra den ökning av domstolens kapacitet, som är grunden

till den nu ifrågasatta reformen. Och tillskapandet av en mindre nämnd

aktualiserar hela frågan om rådhusrätternas organisation, en fråga som

lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang och närmast i anslutning

till en utredning om rådhusrätternas förstatligande.

Kommittén har löst spörsmålet om särskiljandet på det sättet att det skall

ankomma på domaren att före huvudförhandlingen verkställa en förhandsprövning

av målet. Häremot har i flertalet av yttrandena från dem som

företräder partssynpunkterna framförts bestämda erinringar. Dessa remissinstanser

har i stället förordat att det skulle ankomma på åklagaren

att pröva, huruvida med hänsyn till brottets svårhetsgrad målet skulle handläggas

av ensamdomare eller av fullsutten rätt.

För egen del anser jag att betänkligheter kan anföras mot att domaren

skall göra en förhandsprövning som tager sikte på utgången i målet. Härvid

är visserligen att märka att förhandsprövningen ej skall avse frågorna,

huruvida den tilltalade begått den gärning åklagaren lägger honom till last

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

eller om åklagarens beskrivning av händelseförloppet överensstämmer med

vad som verkligen skett. Vid förhandsprövningen har domaren att utan vidare

utgå från att vad åklagaren anför om gärningen och dess rättsliga bedömning

är riktigt. Förhandsprövningen har allenast att taga sikte på det

straff den tilltalade med utgångspunkt från vad åklagaren anfört kan väntas

bli ådömd. Men även om förhandsprövningen har denna begränsade omfattning,

kan man enligt min mening ej bortse från risken att domaren vid

prövningen kan komma att binda sig för viss utgång. Och detta sker på ett

material, som ej skall ligga till grund för domen. Man kan ej heller bortse

från att den av kommittén föreslagna ordningen kan leda till att förundersökningsprotokollet

kommer att erhålla ökad betydelse. En förhandsprövning

av domaren av den art som kommittén tänkt sig bör därför såvitt möjligt

undvikas.

Som nyss nämnts har från vissa håll framförts det uppslaget att förhandsprövningen

skulle ankomma på åklagaren och detta torde böra något

närmare beröras. En lösning i enlighet med denna tanke skulle lämpligen

kunna ske i den formen att åklagaren i stämningsansökningen anger, att enligt

hans mening den åtalade gärningen förskyller straff som ligger under

den för ensamdomarens behörighet gällande övre gränsen. Denna åklagarens

förklaring skulle så bli bestämmande för huruvida ensamdomare är

behörig. Till förmån för en sådan ordning talar självfallet, att därigenom

undvikes de olägenheter som är förbundna med att domaren verkställer

förhandsprövningen. Å andra sidan är att beakta, att frågan om straffmätningen

enligt svensk rätt uteslutande ankommer på domstolen. Åklagarens

förklaring om straffet i stämningen binder sålunda ej domstolen, då den

efter huvudförhandlingen går att bestämma straffet. Intet hindrar, att den

därvid finner strängare straff böra ådömas än åklagaren angivit och att detta

straff ligger över vad som faller inom ensamdomarens behörighet. Låter man

åklagarens i stämningsansökningen uttalade uppfattning bli bestämmande för

behörigheten, leder detta till att ensamdomaren i själva verket blir behörig

att ådöma strängare straff än man avsett med behörighetsregeln. Vill man

å andra sidan icke taga denna konsekvens, måste behörighetsregeln tillika

innehålla en föreskrift av innebörd att ensamdomaren ej får ådöma straff,

som är strängare än det i lagen angivna. Men vid en sådan lösning ligger

förhandsprövningen ej längre enbart hos åklagaren; även domaren måste

verkställa en sådan. I anslutning härtill må ock framhållas, att vid huvudförhandlingen

kan ha framkommit sådana omständigheter att åklagaren finner

sig böra frångå sin i stämningsansökningen uttalade uppfattning i straffmätningsfrågan.

Spörsmålet uppkommer då om vilken av åklagarens uppfattningar

som man skall låta bli bestämmande i behörighetsfrågan.

Vidare bör vid bedömande av detta uppslag beaktas den ställning målsägänden

intager i processen. I de fall, då denne ensam för ansvarstalan —

målet gäller enskilt åtal eller målsäganden har övertagit av åklagare väckt

men nedlagt allmänt åtal — synes konsekvensen närmast fordra att målsägandens

uttalande i straffmätningsfrågan tillerkännes samma verkan be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 200.

47

träffande behörighetsfrågan som åklagarens, då han för talan. Detta synes

i sin tur leda till att motsvarande betydelse tillerkännes målsägandens uttalande

i detta hänseende, då han biträtt åklagarens talan. Emellertid är att

märka, att målsägandens biträdande av åtalet kan ske även vid huvudförhandlingen

eller att målsäganden kanske först då anger sin mening i straffmätningsfrågan.

Behörighetsfrågan skulle med andra ord vara alldeles oviss

ännu då huvudförhandlingen påbörjats. Ordningen skulle dessutom leda

till att målsäganden genom att intaga den ena eller andra ståndpunkten i

fråga om straffmätningen skulle kunna bestämma om rättens sammansättning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag att förslaget att

överlämna förhandsprövningen till åklagaren icke innebär någon godtagbar

lösning. Det torde icke kunna undvikas att låta förhandsprövningen ankomma

på rätten. Strävandena får i stället inriktas på att i möjligaste mån undgå

de olägenheter, som kan vara förenade därmed.

Vad som man därvid bör söka nå fram till är, att förhandsprövningen blir

för rätten så enkel som möjligt, för att rätten ej skall komma in på någon

närmare prövning av målet. Med hänsyn härtill bör gränsen för ensamdomarens

behörighet gå vid en lätt skönjbar linje. Tvekan kan ej råda om att ur

denna synpunkt det är att föredraga att behörighetsgränsen går mellan böter

och svårare straff än vid visst bestämt bötesstraff. I anslutning härtill vill

jag framhålla att enligt min mening ej heller ur andra synpunkter hinder

kan anses föreligga mot en sådan gränsdragning. Den gäller redan nu vid de

rena bötesbrotten och den gällde även för de förutvarande polisdomstolarna.

Härtill kommer, att om man, såsom jag i det följande vill förorda, vill låta

åklagarna ge domstolen en upplysning om sin uppfattning i straffmätningsfrågan,

det är att beakta, att det torde vara väl förenligt med våra traditioner

att åklagaren anger, huruvida han anser gärningen förskylla frihetsstraff

eller ej. Däremot torde det vara mer främmande för gängse uppfattning

att åklagaren ger anvisning om storleken av det bötesstraff som bör

ådömas.

Även om jag av skäl som i det föregående angivits ej är beredd förorda

en ordning, varigenom åklagarens uttalande i straffmätningsfrågan gives en

utslagsgivande betydelse för ensamdomarens behörighet, torde likväl hans

uppfattning böra komma till uttryck och tjäna till vägledning för domarens

prövning. Genom att åklagaren anger sin uppfattning i straffmätningsfrågan

underlättas rättens förhandsprövning. Det står rätten fritt att av parterna

eller eljest på lämpligt sätt inhämta de kompletterande upplysningar som

kan finnas behövliga för frågans bedömande. I praktiken torde dock vad

åklagaren angivit i stämningen som regel bli avgörande; något studium av

förunder.söknings protokoll för bedömande av behörigheten är då obehövligt.

.lag anser därför att åklagaren i sådana fall, då den nu avsedda behörighetsfrågan

kan uppkomma, bör i stämningsansökningen angiva, huruvida

brottet enligt hans mening förskyller endast böter, och även i övrigt på

begäran lämna rätten erforderliga upplysningar. Föreskrifter härom kan i

den mån de finnes erforderliga utfärdas i administrativ ordning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För att den här avsedda reformen skall få önskvärd effekt torde vara erforderligt

att ensamdomare tillägges behörighet att pröva jämväl förd talan

om enskilt anspråk i anledning av brottet. Mot den av kommittén föreslagna

begränsningen av behörigheten — till anspråk vars belopp ej överstiger 500

kronor — har under remissbehandlingen framförts så vägande erinringar

att jag ej kan ansluta mig till den. Jag förordar i stället att behörigheten

skall gälla enskilt anspråk utan begränsning. Från huvudregeln, att rådhusrätt

är domför med tre lagfarna domare eller, såvitt avser grova brottmål,

med en lagfaren domare och nämnd, får jag under hänvisning till vad förut

anförts alltså förorda en undantagsregel av det innehållet, att om brottmål

rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,

eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet,

rådhusrätt skall vara domför med en lagfaren domare samt att vad nu

sagts skall gälla även för det fall att i straffsatsen tillika ingår svårare

straff än böter men med hänsyn till åtalet sådant straff ej ifrågakommer

för gärningen.

En motsvarande reform för häradsrätternas del får antagas vara av vida

mindre praktisk betydelse. Dock synes övervägande skäl tala för att genomföra

en liknande ordning även vid dem, därvid dock ensamdomare bör motsvaras

av rätt bestående av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det

torde nämligen vara önskvärt att på ett område som det förevarande en gemensam

gränsdragning gäller för de båda typerna allmänna underdomstolar.

Och utan praktisk betydelse blir reformen ej. Bl. a. vinnes, att på de

s. k. tremanstingen kan upptagas ett betydligt större antal mål än för närvarande

och vidare torde genom reformen öppnas en möjlighet att i större

omfattning än för närvarande använda sammanträden med endast tre nämndemän.

I anslutning till de nu förordade reformerna vill jag understryka att,

såsom flera remissinstanser framhållit, frågan om ett mål lämpligen bör

handläggas av ett större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det

straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning

är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer

omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar.

Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas

av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde

knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av

mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för domstolen

att ha den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet

bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För

iakttagandet av detta erfordras viss förhandsprövning av rätten. Denna ligger

emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning, som behandlats

i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara

fullsutten, trots att rätten enligt lagen är behörig med en domare, torde

nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen varit

mycket omfattande, att vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning påkal
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

49

las i mera betydande utsträckning eller att målet är invecklat, t. ex. gäller

ansvar för olaga fiske på område med oklara äganderättsförhållanden. Även

den omständigheten att målet i förväg väckt synnerlig uppmärksamhet kan

i vissa fall vara ett skäl att det företages inför fullsutten rätt. Den förhandsprövning

rätten sålunda bär att företaga är jämförlig med den prövning

som sker, då i tvistemål fråga uppkommer om att medgiva huvudförhandling

i omedelbart samband med förberedelsen. Det torde vara lämpligt att i administrativ

ordning meddelas en erinran om att domstolen bör beakta huruvida

mål av den art, varom här är fråga, med hänsyn till vidlyftighet eller

svår beskaffenhet icke bör prövas av fullsutten rätt, ehuru ensamdomare

respektive domare med tremansnämnd är behörig därtill.

Kommittén har under denna punkt även upptagit frågan om utvidgning

av möjligheterna att använda systemet att föra anteckningar i stället

för protokoll samt att utfärda domar i förenklad form. Remissinstanserna

har i princip anslutit sig till kommitténs förslag och ej heller jag bär

någon principiell erinran mot detsamma. Med den utvidgning av kompetensen

för domstol med enklare sammansättning, som mitt förslag utgör i förhållande

till kommitténs, synes i allt väsentligt grunden ha bortfallit för

den av ett par remissinstanser gjorda invändningen mot att stadgandena

i de hänseenden varom nu är fråga anknutits till domförhetsreglerna.

Vad i detta avsnitt föreslagits föranleder ändringar i 1 kap. 5 och 11 §§,

6 kap. 1 § samt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ävensom 51 § militära rättegångslagen.

Beträffande vad jag ytterligare har att anföra får jag hänvisa

till de uttalanden som jag i avsnitt XIII kommer att göra vid dessa lagrum.

IT. Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt.

Gällande rätt.

I princip skall alla vädjade mål i hovrätt, tvistemål såväl som brottmål,

avgöras efter huvudförhandling. Undantag ges emellertid från denna grundläggande

regel.

För tvistemålens del stadgas sålunda i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, att

hovrätten äger utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om vadetalan

medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet endast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och

uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till 500 kronor,

må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan

förhandling. Vidare stadgas, att mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen,

må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om

hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras.

I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap.

21 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum äger hovrätten utan huvudförhandling

företaga mål till avgörande, om talan av åklagaren föres allenast

till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts

4 lliliang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 200.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

av motparten. Om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller

dömts till böter eller fällts till vite och om anledning ej förekommer till

ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras

utan huvudförhandling, dock att om talan föres även om annat än ansvar

den ytterligare förutsättningen tillkommer, att denna talan enligt 50 kap.

21 § må prövas utan huvudförhandling.

För såväl tvistemål som brottmål gäller enligt 50 kap. 22 § respektive

51 kap. 22 §, att då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,

parterna skall, om det erfordras, erhålla tillfälle att skriftligen

utveckla sin talan. Utan hinder av tidigare beslut äger hovrätten förordna,

att huvudförhandling skall äga rum.

Reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling modifieras väsentligt

av förbudet i vissa fall enligt de s. k. tilltrosparagraferna, 50 kap. 23 §

och 51 kap. 23 §, att ändra underrätts dom utan att vittnen in. fl. höres på

nytt.

Kommittén.

I betänkandet har lämnats vissa uppgifter om i vad mån rikets hovrätter

under budgetåren 1949/50—1951/52 avgjort tviste- och brottmål med respektive

utan huvudförhandling. Av uppgifterna framgår att i stort sett en

tredjedel av såväl tvistemålen som brottmålen avgjorts utan huvudförhandling.

Vidare har kommittén gjort en undersökning om tvisteföremålets värde

i de av Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland under år 1952 avgjorda

tvistemålen, uppgående tillhopa till 291. Värdet var i 32 mål under

500 kronor, i 13 mål mellan 500 och 1 000 kronor, i 14 mål mellan 1 000

och 1 500 kronor samt i återstående 232 mål minst 1 500 kronor eller ock

av ej ekonomisk natur. Liknande undersökning har gjorts vid samma hovrätter

beträffande skadeståndets värde i brottmål som gällt bötesstraff. Värdet

har i 20 av de 79 fall, som omfattas av undersökningen, understigit 500

kronor samt i 12 fall utgjort mellan 500 och 1 000 kronor och i 10 fall

mellan 1 000 och 1 500 kronor. I återstående 37 fall bär värdet utgjort 1 500

kronor eller mera eller också varit av icke ekonomisk natur.

Kommittén har understrukit, att vår nya processordning utginge från att

till hovrätt fullföljda mål som regel borde avgöras icke på grundval av

skriftligt material, som föredroges inför hovrätten, utan efter en muntlig

förhandling inför hovrätten, grundad på samma principer som huvudförhandling

inför underrätt. Vid sådant muntligt förfarande bleve parternas

kostnader väsentligt större än vid skriftligt. I den mån detta ledde till att

medborgarna måste avstå från att söka sin rätt, förelåge uppenbarligen ett

allvarligt missförhållande. Frågan om ett skriftligt förfarande vore möjligt

att begagna i ökad utsträckning krävde därför stor uppmärksamhet.

Det måste emellertid beaktas, att — om det icke vore fråga om mål vari

huvudförhandling på grund av målens beskaffenhet eller särskilda omständigheter

vore onödig — det skriftliga förfarandet i hovrätt i allmänhet inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

bure en sämre process med sämre garantier för ett riktigt avgörande. Det

nya rättegångssystemet vore över huvud så uppbyggt, att ett skriftligt förfarande

icke läte sig på ett rationellt sätt inpassa däri.

Å andra sidan visade erfarenheten, att hovrätterna finge under bedömande

icke så få mål av skilda slag — utöver dem som nu bedömdes på

handlingarna — vilka utan risk kunde avgöras utan huvudförhandling,

önskvärt vore att finna en utväg att, även om s. k. mindre mål dessutom

måste undantagas, särskilja just de mål, vari huvudförhandling kunde antagas

vara onödig. Den onekligen smidigaste lösningen vore att helt överlåta

avgörandet på hovrätten, men denna lösning skulle enligt kommitténs

mening vara förenad med alltför stora brister och kunde icke förordas. Att

finna objektiva normer, efter vilka ifrågavarande mål kunde i lag avgränsas,

vore emellertid förenat med stora vanskligheter, eftersom de mål som

man avsåge vore av mycket skiftande slag.

Kommitténs överväganden har, såvitt angår tvistemålen, lett till förslag

om jämkningar i två avseenden i nuvarande regler. Sålunda har förordats

införande av en regel, att dispositiva tvistemål skulle få på båda parternas

begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten funne uppenbart, att

sådan ej erfordrades. Och vidare har kommittén föreslagit en höjning av

den nuvarande i 50 kap. 21 § upptagna gränsen vid 500 kronor till 1 500

kronor.

Till stöd för det förstnämnda förslaget har kommittén i huvudsak anfört,

att det i fråga om tvister, vari de enskilda parterna hade den vidsträcktaste

rätt att avgöra hur dessa materiellt och formellt skulle lösas, syntes naturligt,

att de åtminstone skulle ha så mycket inflytande över processformen

i hovrätten, att om de vore ense om att välja en billigare och enklare processform,

som lagstiftningen dock förutsatte finnas för vissa mål, deras önskan

skulle kunna tillgodoses. Det kunde emellertid icke ifrågasättas att göra hovrätten

bunden av parternas yrkande i detta avseende. En förutsättning för

avgörande på handlingarna borde vara — liksom nu i mål som rörde allenast

rättstillämpningen — att hovrätten funne uppenbart, att huvudförhandling

icke erfordrades. Med den ifrågasatta lösningen kunde man tänka sig

en olämplig användning av skriftlig procedur i hovrätt endast om båda parterna

oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart

underskattat betydelsen av en muntlig förhandling. Kommittén vågade räkna

med att den nya processens värde numera så genomsyrat uppfattningen

i hovrätterna att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke

lämpade sig, icke vore stora.

Anledning funnes icke att tro att reformen skulle leda till att i mål, som

komme att avgöras efter huvudförhandling, vidlyftig och i sådant läge

olämplig skriftväxling skulle förekomma. Gången borde nämligen vara att

parterna visserligen i vadeinlagan eller genmälet anhölle om målets avgörande

utan huvudförhandling men ändock inskränkte dessa skrifter till vad lagen

stadgade och endast förbehölle sig att, om anhållan om avgörande utan

huvudförhandling framställdes från båda sidor och huvudförhandling i an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ledning därav ej komme till stånd, få vidare utveckla sin talan. Kommittén

har även berört frågan om det föreslagna stadgandets förhållande till den

s. k. tilltrosparagrafen. Det saknades enligt kommitténs mening anledning

antaga, att icke därmed sammanhängande frågor skulle kunna lösas utan

större svårigheter än dem, som hittills framträtt i tvistemål under värdegränsen

500 kronor, i vilka parterna förutsatte att målet skulle kunna avgöras

på handlingarna och vari problemställningen i förevarande avseende

bleve i stort sett densamma som då parterna i den nya gruppen av mål anhölle

om avgörande på handlingarna. Tilltrosparagrafen iunebure — och

borde innebära — en betydelsefull begränsning av den nya regelns tillämpning.

I praktiken funnes en mängd mål, vari tilltrosparagrafen icke i och

för sig utgjorde något hinder för avgörande på handlingarna. Kommittén

ansåge, att det föreslagna stadgandet trots alla begränsningar skulle få ej

ringa praktisk betydelse. Man syntes kunna antaga att därigenom på ett

naturligt sätt skulle kunna utskiljas åtminstone de mest utpräglade av de

fall, där huvudförhandling skulle innebära en onödigt kostsam och för parterna

tyngande procedur, samt att behovet av andra stadganden i detta syfte

ej bleve så stort.

Den föreslagna höjningen av värdegränsen från 500 kronor till 1 500 kronor

har väsentligen motiverats med den penningvärdeförsämring som inträffat

sedan den nuvarande gränsen föreslogs i processlagberedningens betänkande

år 1938 och bestämdes genom rättegångsbalkens antagande år 1942.

Beträffande brottmålen har kommittén icke föreslagit någon jämkning

i nu gällande ordning. I betänkandet har emellertid diskuterats vissa förslag,

bl. a. frågan om införande av möjlighet att avgöra brottmål utan huvudförhandling,

om hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad.

1 en preliminär promemoria, över vilken yttranden sedan avgivits till kommittén,

ställde sig kommittén positiv till tanken under hänvisning särskilt

till att det enligt erfarenheten vore vanligt att i brottmål, vari ett ovillkorligt

frihetsstraff ådömts, överklagande skedde i avsikt att fördröja domens

verkställande. I de till kommittén avgivna yttrandena har man merendels

ställt sig betänksam mot vad kommittén i denna del ifrågasatt. Så har advokatsamfundets

styrelse framhållit, att det ur rättsvårdens synpunkt vore

en väsentligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan besvärade

det allmänna med en huvudförhandling än att det över huvud taget skulle

kunna tänkas förekomma fall, där en person som ansåge sig med orätt

dömd till frihetsstraff skulle förvägras att muntligen framlägga sin sak i

hovrätten, därför att en hovrättsavdelning av handlingarna utläste att hans

vadetalan vore uppenbart ogrundad. Vid förnyat övervägande av denna

fråga har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring i förevarande

avseende.

Däremot har kommittén på en annan punkt förordat viss jämkning, nämligen

i reglerna om parternas rätt att utveckla sin talan i handlingsmål. I

detta hänseende har kommittén — under hänvisning till vad tidigare återgivits

— förklarat den riktigaste ordningen vara att parterna i de fall, då

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

det icke från början vore klart att målet komme att avgöras utan huvudförhandling,

inskränkte vadeinlagan respektive genmälet, till vad lagen förutsatte

men uttryckligen förbehölle sig att, om målet skulle avgöras utan

huvudförhandling, få skriftligen utveckla sin talan. Endast om det vore

klart, att målet komme att avgöras utan huvudförhandling, borde parterna

lämpligen redan i nämnda skrifter fullständigt utveckla sin talan och när

så skedde borde detta lämpligen uttryckligen förklaras. Om detta iakttoges,

kunde det i sistnämnda fall icke vara någon anledning att bereda parterna

tillfälle att ytterligare utveckla sin talan. Även om det icke uttryckligen

sagts kunde det stundom vara uppenbart att parten i hovrätten anfört vad

han önskade. Emellertid borde det icke få förekomma att en part överrumplades

av ett avgörande i hovrätten utan att han räknat med ett avgörande

på handlingarna och utan att han utvecklat sin talan som han avsett

att göra vid huvudförhandlingen. Kommittén föresloge fördenskull en sålunda

jämkad regel, att innan mål avgjordes utan huvudförhandling, parterna

skulle, om det ej vore uppenbart att det ej erfordrades, ha erhållit

tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

En av kommittéledamöterna, advokaten Brodin, har förklarat sig icke

kunna biträda kommitténs förslag att införa möjlighet att enligt parternas

begäran avgöra dispositiva tvistemål utan huvudförhandling. De av kommittémajoriteten

åberopade garantierna mot missbruk vore icke hållbara.

Av parterna kunde nämligen vadesvaranden principiellt sett beräknas begära

skriftlig procedur i många fall då huvudförhandling objektivt sett

vore påkallad. I fråga om båda parterna gällde, att man icke alltid kunde

räkna med att i de fall där part biträddes av advokat, denne vid val av

procedur kunde underlåta att låta sig på ett olyckligt sätt påverkas av påtryckningar

eller önskemål från sin huvudmans och måhända även från

hovrättens sida. I de fall, där part biträddes av sakförare eller icke hade

något biträde, funnes icke någon som helst garanti för att icke begäran om

skriftlig procedur framställdes även där huvudförhandling vore i hög grad

sakligt påkallad. Av de åberopade garantierna återstode hovrättens egen

bedömning. Med den formulering majoritetens förslag erhållit borde endast

i ett fåtal fall kunna komma i fråga att hovrätten beslöte att underlåta

huvudförhandling. Frågan vore om hovrätterna i det långa loppet komme

att följa lagens bokstav och inskränka användningen av skriftlig procedur

till de fall där det verkligen vore uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades.

Enligt reservantens förmenande vore det allvarlig risk för att en

uppmjukning i praxis av den bokstavliga lagtillämpningen förr eller senare

komme till stånd. Förslaget innebure därför allvarliga risker för en mera

allmän eller i vart fall alltför stor återgång till skriftlighet.

Yttrandena.

Kommitténs förslag att öppna möjlighet att avgöra dispositiva tvistemål

utan huvudförhandling i de fall att båda parterna så begär och hovrätten

finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras, har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget avstyrkes emel
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

lertid av flertalet ledamöter i hovrätten för Västra Sverige (9 av 16), minoriteten

av ledamöterna i hovrätten för Nedre Norrland (4 av 9), föreningen

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna har understrukit, att skäl

funnes att iakttaga stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna

riktningen och att även vid tillämpningen av en regel i enlighet med

kommitténs förslag försiktighet borde iakttagas.

Sålunda har hovrätten för Övre Norrland framhållit, att tillämpningen

av nu gällande bestämmelser medfört, att huvudförhandling i hovrätt måst

hållas även i fall där sådan varit alldeles onödig. Hovrätten ville emellertid

understryka, att det även förekommit att en huvudförhandling, som på

förhand bedömts som helt meningslös, tillfört målet betydelsefull utredning.

Stora svårigheter måste därför uppkomma vid avgörandet av frågan

huruvida det vore uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades. Med

hänsyn härtill borde, för att skapa garantier mot en icke önskvärd utveckling,

genom uttalande i motiven eller på annat sätt klargöras, att det icke

kunde anses uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades annat än i

rena undantagsfall, då huvudförhandlingen skulle te sig helt meningslös.

Det kunde ur denna synpunkt starkt sättas i fråga, om i fall där part själv

förde sin talan det över huvud kunde anses uppenbart att huvudförhandling

ej erfordrades. Vidare måste det, med hänsyn till betydelsen av parts

personliga inställelse, stå utom allt tvivel att hans närvaro vore meningslös.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har understrukit, att den föreslagna

regeln uppställde två garantier mot missbruk av densamma: parterna och

domstolen. Enligt hovrättens förmenande utgjorde parterna den svagare

garantien mot missbruk. Tillförlitligare vore den garanti som låge i hovrättens

egen prövning. Av hovrätterna syntes man ej ha anledning vänta

annat än att de skulle söka den form för förfarandet som gåve dem de

bästa förutsättningarna för att nå ett materiellt riktigt avgörande. Att tala

om att hovrätterna av bekvämlighetsskäl skulle välja en skriftlig procedur

synes hovrätten bottna i en alltför långt driven misstro mot domstolarna.

Den fara för ett oriktigt tillämpande av regeln som närmast vore tänkbar

från hovrätternas sida torde sammanhänga med dels att hovrätten ej alltid

hade lika goda möjligheter som parterna att se, huruvida ett muntligt

förfarande hade något att bjuda utöver vad handlingarna innehölle, och dels

att hovrätten i fall, då med ledning av handlingarna ändringssökandet bedömdes

vara mer eller mindre utsiktslöst, hade lättare för att ge efter för

parternas begäran om skriftlig procedur, ehuru ett muntligt förfarande

skulle vara att föredraga med hänsyn till rättssäkerheten. I förstnämnda

hänseende kunde man måhända vinna någon bot genom att kräva att parterna

alltid vid åberopande av denna regel motiverade varför de ansåge en

skriftlig procedur till fyllest. Hovrätten delade kommitténs uppfattning, att

regeln trots alla dess begränsningar skulle bli av praktisk betydelse. Om

risk kunde föreligga för oriktig tillämpning av regeln i ett eller annat

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fall, krävde likväl hänsynen till de parter, i vilkas mål ett skriftligt förfarande

vore till fyllest, att regeln infördes. Det vore synnerligen angeläget

att nedbringa parternas processkostnader i hovrätterna i den mån det läte

sig göra utan fara för rättssäkerheten.

Vidare har hovrättens för Nedre Norrland flesta ledamöter uttalat, att

den föreslagna bestämmelsen givetvis måste tillämpas med omdöme och

försiktighet. Den nya rättegångsordningens principer torde emellertid vara

av hovrätterna så allmänt omfattade och uppskattade att fara för missbruk

ej förelåge. Såsom bestämmelsen avfattats kunde den endast undantagsvis

leda till att huvudförhandling underlätes. Men detta förhållande

minskade ej dess värde. Det vore nämligen just för sådana undantagsfall,

där en huvudförhandling framstode såsom helt meningslös, som den nuvarande

ovillkorliga skyldigheten att hålla huvudförhandling vore olämplig.

Vad angår de avstyrkande yttrandena bär Sveriges advokatsamfund betonat,

att den föreslagna ändringen enligt styrelsens bestämda mening icke

kunde genomföras utan allvarlig risk för att muntlighetsprincipens upprätthållande

äventyrades. Och hovrättens för Västra Sverige flesta ledamöter

har anfört, att hovrätten hade rik erfarenhet av att vadekärandena,

ibland även sådana som företräddes av advokat, förklarade sig icke önska

huvudförhandling, oaktat förnyad bevisupptagning med hänsyn till innehållet

i tilltrosparagrafen framstode som uppenbart nödvändig. Liknande

felbedömningar förekomme ännu oftare då vadekärandena i huvudförhandlingsmål

hade att taga ställning till om de skulle påkalla förhör i hovrätten,

med vittnen, som blivit hörda i underrätten. Hovrätten hade med hänsyn

till vad nu sagts all anledning räkna med att en vadekärandes samtycke

till skriftlig hovrättsprocess icke utgjorde någon säker garanti för att en

dylik processform vore lämplig i det ifrågavarande målet. Vadesvarandens

samtycke till ett skriftligt förfarande torde regelmässigt icke vara någon

garanti för att ett dylikt förfarande ej vore olämpligt. Garanti för att den

skriftliga processformen icke bleve missbrukad skulle i sista hand vila på

hovrätterna. Faran för att hovrätterna efter hand i alltför stor omfattning

skulle visa sig benägna att i enlighet med parternas önskningar avgöra mål

på handlingarna borde emellertid icke underskattas. Hovrätternas möjlighet

att på förhand kunna bedöma om huvudförhandling vore erforderlig

torde vara ganska begränsad. Full visshet om att huvudförhandling ej vore

av betydelse kunde sällan nås. Det vore vidare troligt att en ökad användning

av skriftlig hovrättsprocess efter parternas åsämjande i längden skulle leda

till en uppmjukning av tilltrosparagrafen. En dylik utveckling vore ytterst

olycklig. Att hovrätterna i tvistemål skulle, annat än i exceptionella undantagsfall,

få ompröva underrätternas värdering av den muntliga bevisningen

utan att ånyo upptaga densamma skulle innebära ett kullkastande av en

av rättegångsbalkens grundprinciper. Hovrätten ville sålunda särskilt understryka

att kommitténs ifrågavarande förslag innebure att avgörandet av

ytterst vanskliga och grannlaga avvägningsfrågor skulle läggas i hovrätternas

händer. För att hovrätterna skulle ha utsikt att lyckas med en sådan

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

uppgift måste det i vart fall krävas att muntlighetsprincipen vunnit betydligt

mera stadga inom vårt processväsende, än den för närvarande hade.

Kommitténs förslag att höja 500-kronorsgränsen i 50 kap. 21 § rättegångsbalken

till 1 500 kronor och att jämka lydelsen av 50 kap. 22 § och 51 kap.

22 § samma balk har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förslag om ytterligare ändringar har framförts av riksåklagarämbetet.

Sålunda borde i brottmål avgörande på handlingarna kunna ske vid uppenbart

ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts frihetsstraff

understigande sex månader. Hemställan om jämkning i samma riktning har

framförts även av en ledamot i Svea hovrätt och av statskontoret.

Riksåklagarämbetet har till stöd för sitt yrkande anfört att de fall, då

fullföljd av talan ägde rum endast i syfte att fördröja straffverkställigheten,

ingalunda vore sällsynta. Fall av uppenbart ogrundad talan torde i

själva verket vara ojämförligt mycket vanligare i brottmål än i tvistemål.

De onödiga kostnader, som för det allmänna föranleddes av ett upprätthållande

av principen om muntlig handläggningsform i brottmål jämväl vid

uppenbart ogrundad vadetalan borde ej underskattas. Härtill komme, att för

åklagaren en huvudförhandling i hovrätten i regel medförde en icke obetydlig

tidsförlust, särskilt därest han i och för huvudförhandlingen måste

inställa sig å annan ort. Även ur denna synpunkt syntes det angeläget att

huvudförhandling underlätes i sådana mål, där den med hänsyn till beskaffenheten

av den fullföljda talan framstode som en tom formalitet. Anledning

befara att icke hovrätterna komme att visa sträng återhållsamhet med

att bedöma vadetalan i brottmål såsom uppenbart ogrundad syntes ej föreli§8a-

För hovrätternas egen arbetsbörda torde valet av handläggningsform

i de föga omfattande mål, varom här vore fråga, sakna egentlig betydelse.

Det borde även betonas att i de fall, då den tilltalade icke vidgått gärningen

och skuldfrågan alltså vore tvistig, utrymme knappast funnes för ett konstaterande

att tilltalads vadetalan vore uppenbart ogrundad.

Departementschefen.

En av de genomgripande nyheter, som infördes genom rättegångsbalken,

var att principen om muntlighet skall i tvistemål och brottmål gälla även

i hovrätt. Under förarbetena till rättegångsbalken framhölls, att denna

princip är av grundläggande betydelse såväl för överinstansens egen prövning

av målet som ock med hänsyn till dess återverkningar på underrättsförfarandet.

Därest avgörandet i överinstansen i mera betydande omfattning anses

kunna grundas allenast på ett skriftligt material, ligger den faran nära,

att samma betraktelsesätt vinner insteg även i underinstansen och att muntligheten

även där förlorar i betydelse. Från nu angivna utgångspunkter har

vid rättegångsbalkens tillkomst de fall, då avgörandet må ske på handlingarna,

starkt begränsats. För tvistemålens del är dessa fall, då vadetalan

medgivits, då hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad, vidare

då tvisteföremålets värde uppenbarligen icke uppgår till 500 kronor och ej

båda parterna begärt huvudförhandling och slutligen då fråga är om allenast

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

57

rättstillämpningen samt båda parterna begärt målets avgörande utan huvudförhandling

och hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras. I fråga

om brottmålen gäller undantag från muntlighetsprincipen i följande fall,

nämligen då åklagaren för talan till den tilltalades förmån, då motparten

biträder talan som föres av den tilltalade samt då fråga ej är om annan påföljd

än böter eller vite. Kommittén har nu föreslagit två utvidgningar av

dessa undantagsregler.

Det ena ändringsförslaget avser den förut nämnda för tvistemålen gällande

värdegränsen, vilken föreslås höjd från 500 kronor till 1 500 kronor.

Genom den försämring av penningvärdet, som inträffat sedan denna undantagsregel

utformades, har den fått en mera begränsad räckvidd än vad som

från början avsetts. Förslaget innebär i stort sett endast att regeln återfår

det reella innehåll som den avsetts skola ha. Mot förslaget, som hörda myndigheter

och sammanslutningar undantagslöst biträtt, har jag intet att

erinra.

Den andra av kommittén föreslagna ändringen är att dispositiva mål

skall kunna avgöras utan huvudförhandling, därest båda parterna begär det

och hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras. Grundtanken

bakom förslaget är att parternas kostnader för hovrättsprocessen är

så höga att man bör öppna möjlighet att utan huvudförhandling avgöra mål,

vari sådan är onödig, även i andra fall än då så enligt nu gällande ordning

kan ske.

Vid bedömande av detta förslag är i första hand att beakta, att muntligheten

utgör den säkraste garantien för att hovrätten får bästa möjliga

grundlag för sitt avgörande. Med hänsyn härtill måste starka skäl föreligga

för att på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjligheterna att

frångå muntligheten och därjämte måste betryggande garantier finnas för

att en dylik utvidgning ej leder till att muntlig förhandling underlåtes i fall,

då sådan är sakligt motiverad.

Såsom redan förut framhållits medför muntligheten att processkostnaderna

blir betydande. Självfallet leder detta till att parterna vid ställningstagandet

till frågan om en dom skall överklagas eller en vadetalan fullföljas

måste taga stor hänsyn till kostnadsfrågan. Måhända kan t. o. m. inträffa,

att part på grund av befarade kostnader avstår från talan, som skulle

vunnit bifall. Om sådana förhållanden skulle vara vanliga, måste läget betecknas

som i hög grad otillfredsställande. Vad i ärendet förekommit ger

emellertid icke stöd för att så är fallet. Särskilt är därvid att beakta, alt advokatsamfundet

—- vilket företräder dem som bäst känner till hur det i detta

hänseende verkligen förhåller sig -— icke givit uttryck för att olägenheter

av nu antydd art skulle förekomma i större omfattning.

A andra sidan visar erfarenheten, att bland de mål, där huvudförhandling

är obligatorisk, förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras

på handlingarna. Tydligen är det i och för sig önskvärt, att parterna

i dessa fall skulle kunna besparas kostnaderna för huvudförhandlingen.

Det är alt beakta, att omständigheterna i de fall då huvudförhandling utan

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

olägenhet skulle kunna underlåtas växlar. Därför torde det icke vara möjligt

att i en lagregel närmare angiva dessa fall. Skall man bereda möjlighet

att i nu åsyftade mål underlåta huvudförhandling, torde man vara nödsakad

att tillgripa en lagregel med det obestämda innehåll, som kommittén föreslagit.

Och vid en sådan lösning blir av stor betydelse huruvida garantierna

mot missbruk är betryggande.

De garantier i detta hänseende, som ligger i kommitténs förslag, hänför

sig dels till parterna och dels till hovrätten. På sätt åtskilliga remissinstanser

framhållit kan befaras, att parterna är benägna att önska målets avgörande

utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogat.

För vadesvaranden torde det som regel endast vara till fördel om målet

avgöres på handlingarna. Och för vadekäranden lärer risken att få svara

för de med muntligheten förenade större kostnaderna stundom väga så tungt

att han utan tillräckliga skäl önskar få målet avgjort utan huvudförhandling.

Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga

i den prövning hovrätten skulle göra. Med de erfarenheter om värdet av

muntligheten som numera föreligger och som också kommit till tydligt

uttryck i de från hovrätterna avgivna utlåtandena i ärendet, saknas enligt

min mening anledning förmoda att hovrätterna skulle i syfte att lätta

en tyngande arbetsbörda eller på andra liknande skäl medgiva ett måls avgörande

på handlingarna i fall, då sådant ej är sakligt motiverat. Allvarligare

är den invändningen att hovrätten icke har fullgod möjlighet att på

handlingarna bedöma huruvida huvudförhandlingen är behövlig eller onödig.

Såsom framgår av vissa yttranden torde full klarhet om behovet av

huvudförhandling föreligga först efter det att densamma ägt rum. Med hänsyn

härtill synes man ej böra bortse från risken att hovrätten, även med

full insikt om och förståelse för muntlighetens principiella företräde, kommer

att tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall,

då huvudförhandling i själva verket varit behövlig.

Såsom kommittén framhållit blir det föreslagna stadgandets tillämpningsområde

i hög grad inskränkt genom den s. k. tilltrosparagrafen. Denna innebär

i huvudsak, att om vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part under

sanningsförsäkran hörts rörande viss omständighet och avgörandet även

i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, ändring i denna del ej må

ske, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten.

Där kan det emellertid vara fråga om förebringande av annan bevisning än

sådan som träffas av detta stadgande. Väl gäller som princip att skriftlig berättelse,

som avgivits utom rätta, ej må åberopas som bevis, men lagen ger

dock vissa möjligheter till avsteg från denna princip. Enligt min mening kan

det föreligga viss risk för att ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling

kan ha till följd att intyg i större omfattning än som är avsett kommer

att godtagas som bevis. Och detta skulle vara högst betänkligt.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag kommit till att behovet

av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke kan anses

vara så stort, att det väger tyngre än de risker för en olämplig utveckling

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

som är förbundna med en lagregel av det obestämda innehåll, som skulle

erfordras för att tillgodose behovet. Jag är alltså ej beredd förorda någon

ändring i gällande ordning i det hänseende varom nu är fråga.

För brottmålens del har kommittén efter att ha berört olika uppslag

stannat för att icke föreslå vidgade möjligheter att företaga mål till avgörande

utan huvudförhandling. Denna ståndpunkt har det övervägande flertalet

remissinstanser biträtt. Dock har riksåklagarämbetet jämte ytterligare

någon remissmyndighet förordat, att huvudförhandling skulle kunna underlåtas

vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari

ådömts visst lägre frihetsstraff. Enligt min mening är det tydligt att i ett

icke ringa antal fall den som av underrätt ådömts frihetsstraff fullföljer

talan, trots att det objektivt sett icke finnes någon utsikt att få domen

ändrad. I vissa fall kan det väl stå klart för den tilltalade att han icke kommer

att vinna bifall till sin talan och syftet med att han likväl fullföljer

denna kan då vara att han vill uppnå ett anstånd med verkställigheten. I

andra fall kan det emellertid antagas att den tilltalade fullföljer talan, emedan

han ser subjektivt på vad som förevarit och därför icke är i stånd att

godtaga den förebragta bevisningen och den av domstolen uttalade värderingen

av hans handlingssätt. Det kan i dylika fall vara till skada, om den

tilltalade bibringas den föreställningen att hans mål icke i hovrätten behandlas

med samma omsorg som enligt huvudregeln kommer andra mål till

del. Härtill kommer, att det ofta torde vara ytterst svårt att med säkerhet

fastslå att den tilltalades talan är ogrundad, innan denne erhållit tillfälle att

personligen framlägga sin sak. Jag vill alltså icke förorda riksåklagarämbetets

förslag i denna del.

I likhet med kommittén anser jag att man bör något stärka garantien för

att parterna, då mål skall avgöras på handlingarna, får tillfälle att skriftligen

utveckla sin talan. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom att de

i ämnet nu meddelade bestämmelserna, att parterna, då hovrätten beslutat

att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skall, om det erfordras, erhålla

tillfälle skriftligen utveckla sin talan, utbytes mot stadganden av det

innehållet, att det i angivna fall skall, om det ej är uppenbart att parterna

slutfört sin talan, lämnas dem tillfälle därtill.

De i detta avsnitt förordade reformerna föranleder ändringar i 50 kap. 21

och 22 §§ samt 51 kap. 22 § rättegångsbalken. V.

V. Vistelse forum i brottmål.

Gällande rätt.

I 19 kap. rättegångsbalken regleras frågan om forum i brottmål.

Huvudregeln angives i 1 § första stycket, där det heter, att laga domstol i

brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Förövades brottet å orter

under skilda domstolar, äger de lika behörighet. Har det skett å svenskt

fartyg under resa inom eller utom riket, är även rätten i den ort, dit den

misstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

uppehåller sig, behörig. Är då åtal väckes ovisst, var brottet förövades, må

enligt andra stycket åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det

kan antagas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest

uppehåller sig. Slutligen stadgas i tredje stycket, att åtal för brott även må

upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Enligt 2 § skall åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt

fartyg under resa inom eller utom riket, upptagas, om ej Konungen

för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara

i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest

uppehåller sig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol

behörig, äger enligt 7 § den förra domstolen, om synnerliga skäl är därtill,

på framställning av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den

senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen är

gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Enligt 12 § äger vad i kapitlet stadgas motsvarande tillämpning i fråga

om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

De allmänna fora i tvistemål behandlas i 10 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

Enligt 1 § är laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den

ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom

riket, anses den orten som hans hemvist. I vissa fall bestämmes det allmänna

forum av svarandens uppehållsort eller av hans senaste hemvist eller

uppehållsort. Ett särskilt forum behandlas i 6 §. Däri stadgas, att om någon

ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt

uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbindelse

eller gäld sökas där. Detsamma gäller i fråga om gäld, som någon vid

tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt. I

15 § stadgas, att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i

förhållande, som betingat domstolens behörighet, den skall vara utan verkan.

Beträffande militära brottmål finnes i 73 § militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 en supplerande forumregel vid sidan av den allmänna

hänvisningen till förbandsforum. Enligt nämnda lagrum må sålunda

åtal i dylika mål även upptagas av rätten i den ort där brottet förövades

eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att den avgörande synpunkten vid bestämmande

av forumregler i brottmål vore, att den domstol skulle anlitas, vid

vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kunde förebringas. Med

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

61

hänsyn härtill vore huvudregeln att den domstol, inom vars domkrets brottet

förövats, i första hand borde vara behörig. Om emellertid utredning och

bevisning om den brottsliga verksamheten och andra faktiska omständigheter,

som hänförde sig till brottet, icke erfordrades, kunde utredningen

vid den domstol, inom vars domkrets den misstänkte mera varaktigt uppehölle

sig, bli lika säker som om utredningen förebragts vid det allmänna

brottmålsforum. Med tanke på denna situation och i syfte att giva den misstänkte

lättnad i fråga om inställelseskyldigheten inför domstol, hade upptagits

regeln om behörighet också för den domstol, där den misstänkte

skulle svara i tvistemål i allmänhet. De gångna årens erfarenheter gåve

emellertid vid handen, att detta stadgande på grund av att det icke avsåge

den misstänktes uppehållsort utan mantalsskrivningsorten ej fått den betydelse

som varit avsedd. Kommittén ansåge därför starka skäl tala för

en sådan ändring av stadgandet i 19 kap. 1 § tredje stycket att den åtalsberättigade

— åklagaren eller målsäganden — gåves rätt att väcka åtal

vid domstolen i den ort, där den misstänkte uppehölle sig, även om han icke

vore mantalsskriven där. I kommitténs lagförslag har en regel av denna innebörd

trätt i stället för den nuvarande hänvisningen till forum i tvistemål

i allmänhet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för regelns tillämplighet har

kommittén uttalat, att det borde krävas att uppehållet på orten vore av

mera varaktig karaktär. Liksom för närvarande gällde beträffande hemvistforum

borde det vidare bero på en lämplighetsprövning av rätten, huruvida

åtalet skulle få upptagas vid vistelseforum. Vid denna prövning hade

rätten att beakta, bland annat, följande omständigheter. Om den misstänkte

erkänt gärningen eller den eljest vore uppenbar eller om bevisningen lämpligen

kunde förebringas vid den rätt, där den misstänkte mera varaktigt

uppehölle sig, borde åtalet i allmänhet få upptagas vid denna rätt. Detta

forum borde däremot i regel icke få användas, om bevisningen lämpligast

förebringades å gärningsorten eller det eljest skulle medföra kostnader eller

olägenheter. Med hänsyn till att vid brottmålsforum kunde upptagas

jämväl talan om enskilt anspråk, som fördes i samband med ansvar stalan,

borde den föreslagna forumregeln ej utan särskilda skäl få komma till

användning, därest målsäganden avsåge att själv eller genom annan än

åklagaren föra talan i målet och inställelse vid denna domstol skulle för

målsäganden eller dennes ombud medföra olägenhet eller därest bevisning

i skadeståndsfrågan erfordrades och denna bäst förebringades vid domstolen

i den ort där brottet begåtts.

I anslutning till detta förslag har kommittén framhållit, att stadgandet

i 73 § militära rättegångslagen att åtal i militärt brottmål under vissa där

angivna förutsättningar finge upptagas även av den rätt där den misstänkte

skulle svara i tvistemål i allmänhet syntes böra undergå jämkning motsvarande

den som förcsloges beträffande stadgandet i 19 kap. 1 § tredje

stycket rättegångsbalken.

Kommittén har även behandlat frågorna, när de förhållanden, som bo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tinga rättens behörighet, skall föreligga och vilken inverkan en senare inträffad

ändring i dessa förhållanden har på rättens behörighet. I motsats

till vad som gällde för tvistemålen vore, har kommittén anfört, för brottmålens

del principen, att de förhållanden, som betingade domstols behörighet,

skulle föreligga vid varje tidpunkt under domstolens befattning med

målet samt att en senare inträffad ändring i dessa förhållanden medförde

att rätten förlorade sin behörighet. Denna princip bleve med nuvarande

bestämmelser mycket sällan aktualiserad. I det övervägande antalet fall

åtalades brott vid rätten i den ort, där brottet förövats. Och om såsom

grund för domstolens behörighet att upptaga åtalet åberopats den misstänktes

mantalsskrivningsort, syntes, om ändring inträffade häri, få anses

gälla, att hänvisningen i 19 kap. till »den rätt där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet» innebure att även 10 kap. 15 § skulle äga

tillämpning; enligt detta stadgande vore förhållandena vid tidpunkten för

stämningens delgivning avgörande och ändring av mantalsskrivningsort

därefter inverkade således icke på domstolens behörighet. En helt annan

betydelse finge denna fråga, om den av kommittén föreslagna ändringen i

19 kap. 1 § tredje stycket genomfördes. Behörigheten komme då i ett stort

antal fall att grundas på att den misstänkte uppehölle sig å viss ort, och

det kunde icke bli tal om att 10 kap. 15 § skulle äga tillämpning. Om i

ett sådant fall en vid en domstol åtalads varaktiga uppehållsort ändrades

till en ort under annan domstols domvärjo, innan den förra domstolen skilt

sig från målet, skulle denna på grund av nämnda princip bli skyldig att

avvisa målet. Domstolen saknade nämligen möjlighet att enligt 19 kap. 7 §

överflytta målet till annan domstol; för sådan överflyttning förutsattes,

bland annat, att båda domstolarna vore behöriga.

Den nu angivna konsekvensen av den föreslagna lagändringen har kommittén

med hänsyn till vissa av den påtalade olägenheter funnit icke vara

tillfredsställande. Kommittén har därför ansett behov föreligga av ett stadgande,

som gjorde den domstol, som först tagit befattning med målet, behörig

att fortsätta därmed, oaktat ändring inträtt i de förhållanden som

betingat domstolens behörighet, men samtidigt icke betoge domstolen möjlighet

att överflytta målet till annan domstol. Tidpunkten för delgivningen

av stämningen med den misstänkte borde, i likhet med vad fallet vore beträffande

tvistemål, vara bestämmande för domstolens behörighet. Kommittén

föresloge följaktligen ett stadgande av innehåll, att om, sedan stämning

delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat

domstolens behörighet, domstolen ändock skulle vara behörig. Stadgandet

innebure, att ändringen icke rubbade behörigheten för den domstol som

vid tiden för stämningens delgivning varit behörig, men upphävde självfallet

icke den behörighet, som genom ändringen uppkommit för annan

domstol. Genom stadgandet skapades således förutsättning för tillämpning

av 19 kap. 7 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

63

Yttrandena.

Kommitténs förslag på denna punkt har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser.

Beträffande förslagets utformning har hovrätten för Västra Sverige uttalat

viss tveksamhet. Eftersom en person, har hovrätten framhållit, måhända

ej kunde sägas uppehålla sig på två orter samtidigt och avgörande i forumfrågan

enligt kommitténs förslag vore förhållandena vid stämningens delgivning,

skulle exempelvis en person som över sommaren bodde i en sommarstuga

utanför sin hemstad möjligen icke kunna delges stämning till

domstol i sin hemstad så länge han vistades på landet. Stämning skulle då

blott kunna ges till den häradsrätt, inom vars jurisdiktionsområde han

uppehölle sig över sommaren, oaktat häradsrättens första höstting ej infölle

förrän personen i fråga flyttat tillbaka till staden. Den av kommittén föreslagna

avfattningen skulle vidare utesluta tillämpning av regeln i 10 kap.

1 § femte stycket rättegångsbalken att den som ej äger känt hemvist (mantalsskrivningsort

eller varaktig vistelseort) skulle sökas där han uppehölle

sig. Vagabonderande personer, som ej hade någon varaktig uppehållsort men

väl regelmässigt befunne sig i viss landsända, skulle följaktligen enligt kommitténs

förslag i allmänhet icke kunna lagforas annat än i gärningsorten.

Med hänsyn till vad nu anförts syntes ett bibehållande av de nuvarande

stadgandena i förevarande lagrum vid sidan om de av kommittén föreslagna

vara lämpligt.

Vidare har Göta hovrätt fäst uppmärksamheten på att forumregler, som

i sin formulering anslöte sig till 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken,

funnes även i 7 § skattestrafflagen. Det torde böra övervägas, huruvida ej

även nu berörda lagrum borde ändras till överensstämmelse med den nya

lydelsen av 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.

Departementschefen.

Huvudregeln beträffande forum i brottmål är att åtal för brott skall upptagas

av rätten i den ort, där brottet förövades. Såsom ett alternativt forum

anvisar rättegångsbalken emellertid även den domstol, vid vilken den misstänkte

skall svara i tvistemål i allmänhet. Förutsättning för att åtal skall

få väckas vid denna domstol är dock att rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Sistnämnda

forumregel har tillkommit främst i syfte att i fall, då så ur andra synpunkter

lämpligen kan ske, bereda den misstänkte den lättnad som det innebär

att svara vid hemortens domstol. Genom hänvisningen till bestämmelsen

om forum i tvistemål i allmänhet blir mantalsskrivningsorten avgörande

för vilken domstol den alternativa regeln kominer att avse. Av vad i detta

lagstiftningsärende förekommit framgår, att — med hänsyn till att den

misstänktes faktiska vistelseort ofta nog ej sammanfaller med hans mantalsskrivningsort

— bestämmelsen ej möjliggör att bereda den misstänkte

den lättnad som åsyftats med bestämmelsen. Jag delar därför i princip

kommitténs uppfattning, som också vunnit samtliga remissinstansers gil
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

lande, att möjlighet bör öppnas att väcka åtal även vid rätten i den ort, där

den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Kommitténs förslag innebär, att behörigheten för rätten i den ort, där den

misstänkte har sitt hemvist eller med andra ord är mantalsskriven, skall

utbytas mot behörighet för rätten i den misstänktes uppehållsort. Såsom

framgår av vad hovrätten för Västra Sverige uttalat torde emellertid skäl

finnas för att bibehålla möjligheten att väcka åtal även vid domstolen i

den misstänktes mantalsskrivningsort. Jag förordar därför att den nuvarande

regeln om alternativt forum bibehålies och att ett tillägg göres av den

innebörden att talan kan väckas även vid domstolen i den ort, där den misstänkte

mera stadigvarande uppehåller sig. Förutsättningen härför bör vara

att rätten finner att detta lämpligen kan ske. De omständigheter, som skall

ligga till grund för denna bedömning, är desamma som gäller vid prövning

av frågan huruvida talan må väckas vid domstol i hemvistorten.

Även om den misstänkte, sedan åtal blivit väckt vid domstolen i uppehållsorten

och stämning delgivits honom, lämnar orten, torde nämnda domstol

böra vara behörig att fortsätta handläggningen av målet. Åtskilliga

skäl kan åberopas härför. Det är överhuvudtaget olämpligt, att målet icke

skulle kunna fortsätta vid den domstol som påbörjat dess behandling, och

dessutom kan den domstol, vid vilken åtalet väckts, vara särskilt lämpad

med hänsyn till i målet erforderlig utredning om den misstänktes personliga

förhållanden. Jag biträder alltså kommitténs förslag om införande i 19 kap.

rättegångsbalken av en regel av det innehållet, att om, sedan stämning delgivits

den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens

behörighet, denna ändock skall vara behörig.

Såsom kommittén föreslagit torde en motsvarande jämkning som den i

det föregående förordade böra vidtagas även i fråga om forumreglerna i

militära rättegångslagen. Däremot är jag ej beredd att i detta sammanhang

biträda det av en remissinstans väckta förslaget om jämkning i förut

angiven riktning av forumbestämmelserna i skattestrafflagen. Dessa bestämmelser

har nämligen en i viss mån annan karaktär än de, som jag förut

berört. Motsvarighet till den lämplighetsprövning som gäller vid dessa saknas

nämligen i fråga om skattestrafflagens forumregler.

Vad i förevarande avsnitt förordats föranleder ändringar i 19 kap. 1 och

7 §§ rättegångsbalken samt 73 § militära rättegångslagen.

VI. Tystnadsplikt för tandläkare.

Gällande rätt.

Omfattningen av den allmänna vittnesplikten är i vissa fall begränsad.

Bestämmelser härom är upptagna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta

lagrums andra stycke stadgas bl. a., att läkare, barnmorska eller deras biträden

ej må höras angående något, som på grund av denna deras ställning

förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag

medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

därtill. Enligt fjärde stycket gäller dock ej denna begränsning av vittnesplikten

i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år.

I anslutning härtill må anmärkas, att 60 § allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930 stadgar, att läkare ej må yppa vad honom i denna

hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara

vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att

denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i hans skyldighet att

verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara

enligt gällande författningar och instruktioner.

Kommittén.

Efter att ha erinrat om att allmänna tandläkarinstruktionen den 18 maj

1951 i 5 § innehåller ett stadgande om tystnadsplikt för tandläkare av

samma innebörd som allmänna läkarinstruktionens motsvarande föreskrift

för läkare, har kommittén anfört, att de skäl, som varit bestämmande för

att rättsligen reglera läkarnas tystnadsplikt, kunde åberopas även beträffande

tandläkare. Med hänsyn härtill föresloge kommittén, att den för läkare

i 36 kap. 5 § stadgade tystnadsplikten skulle gälla även för tandläkare.

Yttrandena.

Förslaget i denna del har tillstyrkts av samtliga hörda myndigheter och

sammanslutningar.

Departementschefen.

I likhet med kommittén och samtliga remissinstanser anser jag den begränsning

i vittnesplikten, som enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken gäller

för läkare och hans biträden, bör utsträckas att avse även tandläkare och

de biträden han har.

TII. Målsägande» rätt till ersättning av allmänna medel.

Gällande rätt.

Målsägande är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget,

eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Enligt 20 kap. 8 §

första stycket rättegångsbalken kan målsäganden föra ansvarstalan för

brott, som hör under allmänt åtal, allenast om han angivit brottet och åklagaren

beslutat, att åtal ej skall äga rum. Om åklagaren väckt talan, äger

målsäganden enligt andra stycket biträda åtalet. Han må även i högre rätt

fullfölja talan.

I 22 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att talan mot den misstänkte

eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband

med åtal för brottet. Målsägandens talan om enskilt anspråk kan i mål

om allmänt åtal föras på två olika sätt; antingen kan åklagaren å målsägandens

vägnar utföra dennes talan eller också kan målsäganden själv

5 Ilihung till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utföra sin talan. Om det först nämnda tillvägagångssättet stadgas i 22 kap.

2 §. Enligt detta lagrum är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott,

som hör under allmänt åtal, skyldig att på målsägandens begäran i samband

med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan

ske utan olägenhet och anspråket ej finnes obefogat.

Enligt 36 kap. 1 § kan i brottmål målsäganden ej höras som vittne, även

om han icke för talan i målet. Av 20 kap. 14 §, jämförd med 11 kap. 5 g,

framgår emellertid, att i mål om allmänt åtal målsäganden, vare sig han

för talan eller ej, ofta skall inställa sig vid huvudförhandlingen för alt höras.

Vid huvudförhandling i underätt eller hovrätt skall han sålunda infinna sig

personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är han skyldig att infinna

sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Biträder

målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han

höras i anledning av åklagarens talan, skall rätten enligt 45 kap. 15 § första

stycket kalla honom till huvudförhandlingen. Skall målsäganden infinna sig

personligen, förelägger rätten honom vite.

Enligt 20 kap. 15 § äger målsäganden rätt till ersättning och förskott enligt

vad om vittne är stadgat, om han höres i anledning av åklagarens talan

och han icke biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. I 3 § lagen

den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

föreskrives, att vad i lagen är stadgat om vittne skall gälla även målsägande

som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.

Frågan om tolkningen av 20 kap. 15 § rättegångsbalken har varit föremål

för viss tveksamhet. Det har hävdats, alt rätt till ersättning vore utesluten,

så snart målsäganden vore part i målet. Å andra sidan har gjorts

gällande, att målsäganden, ehuru han i målet för talan om enskilt anspråk,

likväl vore bibehållen vid sin ersättningsrätt, därest åklagaren enligt 22

kap. 2 § utförde denna målsägandens talan. Sedan processnämnden anslutit

sig till sistnämnda uppfattning, torde domstolarna genomgående tillämpa

stadgandet i enlighet därmed. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens

talan, torde sålunda tillerkännas ersättning icke blott i det fall då han

icke är part utan även i det fall då hans talan om enskilt anspråk föres av

åklagaren.

Kommittén.

I betänkandet har kommittén anfört, att med uttrycket att målsäganden

skulle höras »i anledning av åklagarens talan» förstodes, att förhöret skulle

avse utredningen rörande någon omständighet, som vore av betydelse för

den av åklagaren väckta ansvarstalan. I sådant fall måste målsäganden

självfallet åläggas att komma personligen tillstädes. Även när målsäganden

icke behövde höras i anledning av åklagarens talan skulle han kallas

till huvudförhandlingen, därest han själv förde talan i målet, i allmänhet

ei sättningstalan. I dylikt fall torde emellertid i stor utsträckning målsägandens

personliga närvaro anses sakna betydelse, varför rätten icke ålade ho
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

nom personlig inställelse. I de fall då målsäganden kallades att infinna sig

personligen vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan skedde

detta i det allmännas intresse. Ehuru målsägandens inställelse vid rätten i

dessa fall utgjorde ett viktigt led i straff processen, kunde han enligt nu

gällande bestämmelser och praxis icke av allmänna medel erhålla ersättning

för sin inställelse i andra fall än då han icke vore part i målet eller då hans

talan om enskilt anspråk fördes av åklagaren. Om målsäganden biträdde

åtalet eller själv förde sin talan om enskilt anspråk, erhölle han följaktligen

icke av allmänna medel någon ersättning för sin inställelse. Avstode emellertid

målsäganden från sin talan, kunde ersättning av allmänna medel för

hans inställelse tillerkännas honom. Denna utväg torde också stundom begagnas

för att målsäganden skulle kunna komma i åtnjutande av dylik

ersättning. Det kunde med fog göras gällande, att målsägandens rätt till ersättning

av allmänna medel icke borde bero på en sådan omständighet som

om han själv eller åklagaren utförde hans talan. Det kunde för övrigt

bero av tillfälligheter huruvida målsägandens talan fördes av honom själv

eller av åklagaren. Mycket otillfredsställande vore tydligen om han för att

kunna erhålla ersättning av allmänna medel måste avstå från sitt enskilda

anspråk.

På grund av angivna förhållanden har kommittén funnit starka skäl tala

för en ändring av stadgandet i 20 kap. 15 §. Den lösningen kunde tänkas,

att det skulle överlämnas åt rätten att med hänsyn till samtliga omständigheter

avgöra huruvida ersättning av allmänna medel skulle utgå. Ett dylikt

stadgande kunde emellertid komma att tillämpas mycket olika av skilda

domstolar. Dessutom borde parterna i förväg veta om ersättning komme att

utgå. Med hänsyn härtill har kommittén i stället föreslagit den lösningen,

att målsägande, som hördes i anledning av åklagarens talan, borde tillerkännas

ersättning av allmänna medel — utom i de fall där sådan redan nu utginge

— även i de fall, då han förde talan i målet jämte åklagaren, d. v. s.

biträdde åtalet, eller själv utförde talan om enskilt anspråk. En förutsättning

för sådan ersättning borde alltid vara att målsägandens personliga inställelse

vid rätten föranletts av att han skulle höras i anledning av åklagarens

talan, men ersättningen borde icke uteslutas av att han haft även en

annan uppgift i målet. Detta innebure, att så snart i kallelse å målsägande

till huvudförhandlingen angivits, att han skulle höras i anledning av åklagarens

talan, han borde kunna få ersättning av allmänna medel även om

han hade egen talan att föra. Även utan att det framginge av en skriftlig

kallelse kunde det någon gång vara klart, att en målsägande inställt sig för

att åklagaren och rätten velat höra honom i ansvarsfrågan. I sådant fall

borde tydligen ersättning av allmänna medel kunna utgå. Men om målsägande,

utan att förhör med honom i ansvarsfrågan påkallats eller varit avsett,

inställde sig personligen vid huvudförhandlingen för att utföra skadestånds-

eller ansvarstalan — med eller utan kallelse därom — och rätten

sedan begagnade sig av hans närvaro för att höra honom även i ansvarsfrågan,

borde han icke därå kunna grunda någon rätt till ersättning av ail
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

männa medel. Detsamma gällde givetvis om en målsägande på eget initiativ

kommit till rätten såsom åhörare eller i ett helt annat ärende och rätten

tagit tillfället i akt och hört honom i ansvarsfrågan.

För genomförande av en regel av angiven innebörd har kommittén föreslagit

den ändringen i 20 kap. 15 §, att målsägande som hördes i anledning

av åklagarens talan skulle äga rätt till ersättning och förskott enligt vad om

vittne vore stadgat. Därest denna ändring vidtoges, borde ändring ske även

i 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till

vittnen in. fl.

Kommittén har framhållit, att de gjorda förslagen komme att medföra

vissa ökade kostnader för det allmänna. Kostnadsökningen kunde enligt de

av kommittén gjorda beräkningar knappast antagas överstiga 50 000 kronor

för år.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser har förordat ändring i den riktning kommittén

föreslagit. Dock har statskontoret framhållit, att kommitténs förslag på

denna punkt knappast stode i god överensstämmelse med de för kommittén

meddelade direktiven. Då emellertid onekligen vissa skäl för kommitténs

ståndpunkt anförts, ville ämbetsverket likväl ej motsätta sig ett genomförande

av förslaget. Statskontoret förutsatte härvid, att målsäganden ålades personlig

inställelse endast då så befunnes oundgängligen erforderligt.

Mot kommitténs förslag till lösning har hovrätten för Övre Norrland anfört,

att fall kunde tänkas ej sällan förekomma, där den talan som målsäganden

förde jämte åklagaren föranledde att huvudförhandlingen förlängdes

i sådan grad, att det skulle te sig mindre tilltalande att tillerkänna målsäganden

ersättning av allmänna medel för hela inställelsen. Kommittén hade

anfört, att det vore mindre lämpligt att överlämna åt rätten att med hänsyn

till samtliga omständigheter i målet avgöra huruvida ersättning av allmänna

medel skulle utgå till målsäganden, detta icke minst med hänsyn till att ett

dylikt stadgande kunde komma att tillämpas mycket olika av skilda domstolar

och att dessutom parterna i förväg borde veta, om ersättning av allmänna

medel komme att utgå eller ej. Hovrätten funne icke dessa skäl

övertygande utan förordade, att till 20 kap. 15 § rättegångsbalken i den

lydelse kommittén föreslagit skulle fogas ett tillägg av innehåll, att om målsägande,

som hördes i anledning av åklagarens talan, biträtt åtalet eller

eljest fört talan jämte åklagaren, rätten skulle med hänsyn till omständigheterna

pröva, huruvida målsäganden skulle erhålla ersättning och förskott.

Vidare har Göta hovrätt anfört följande.

Såsom kommittén framhåller torde stadgandet i 20 kap. 15 § rättegångsbalken

till en början hava tolkats så, att målsägande ej erhöll ersättning

av allmänna medel, då han var part i målet. Gällande fullföljdsbestämmelser

gå väl ihop med denna tolkning. Förde då målsäganden talan i målet,

kunde således ej uppkomma fråga om ersättning av allmänna medel åt honom,

och förde han ej talan, var han enligt uttalande i motiven till 49 kap,

5 § rättegångsbalken ej part och kunde därför föra särskild talan mot ett

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

69

ersättningsbeslut enligt 49 kap. 4 § femte punkten. Efter tillkomsten av

den i betänkandet omnämnda promemorian av f. d. justitierådet N. Gärde

har emellertid tolkningen av 20 kap. 15 § ändrats på så sätt kommittén angiver.

Därigenom har uppkommit en enligt hovrättens mening påtaglig

inadvertens i lagtillämpningen. En målsägande, vars talan utföres av åklagaren,

kan nu få ersättning av allmänna medel, men då han är part i målet,

kan han ej föra särskild talan mot ersättningsbeslutet enligt 49 kap. 4 §

rättegångsbalken utan måste, om han är missnöjd med honom tillerkänd

ersättning, föra talan mot dom eller slutligt beslut i målet. Då emellertid ett

sådant ersättningsbeslut varom här är fråga regelmässigt meddelas under

rättegången och till sin typ är närmast jämförbart med ett beslut om ersättning

av allmänna medel till ett vittne, vore det naturligt, att målsäganden

ägde föra särskild talan mot ersättningsbeslutet. Den påtalade olägenheten

kommer att bli än mer märkbar, därest i enlighet med kommitténs förslag

målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan, erhåller en allmän

rätt till ersättning av allmänna medel. Det finns därför anledning

överväga, om ej 49 kap. 4 § rättegångsbalken borde ändras samtidigt som

20 kap. 15 § rättegångsbalken för att bereda även målsägande som är part

tillfälle att föra särskild talan mot beslut, varigenom han förvägrats ersättning

av allmänna medel i begärd utsträckning.

Det kan framhållas, att part i ett annat fall kan erhålla ersättning av allmänna

medel och att lian då kan föra särskild talan mot ersättningsbeslutet.

Genom lagändring 1944 medgavs nämligen part med fri rättegång rätt att

i vissa fall erhålla ersättning för kostnader i samband med personlig inställelse.

Då denna lagändring genomfördes, medgav man samtidigt parten

rätt att föra särskild talan mot sådant ersättningsbeslut genom ändring av

16 kap. 10 § äldre rättegångsbalken. Vid den översyn av nya rättegångsbalken,

som därefter gjordes år 1947 för att bringa den i överensstämmelse

med nytillkommen lagstiftning, ansågs också nödvändigt att låta 49 kap. 4 §

rättegångsbalken inrymma möjlighet till särskild talan för part varom nu är

fråga och gavs då paragrafens sjunde punkt dess nuvarande ordalydelse.

När nu part i en annan situation i rättegången medgives rätt till ersättning

av allmänna medel, synes därför på motsvarande sätt 49 kap. 4 § rättegångsbalken

böra utvidgas så att lagrummet kommer att omfatta de nytillkommande

ersättningsbesluten.

En ändring i 49 kap. 4 § rättegångsbalken i avsett syfte skulle måhända

kunna ske genom att under en åttonde punkt infördes orden »avslagit begäran

om ersättning av allmänna medel åt målsägande, vilken såsom part hörts

i anledning av åklagarens talan».

Departementschefen.

Målsägandens utsaga är i brottmål ofta en värdefull upplysningskälla. På

grund härav gäller också alt målsäganden är skyldig infinna sig personligen,

om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Denna målsägandens skyldighet att inställa sig grundar sig på det allmännas

intresse av fullständig utredning i brottmål. Frågan om målsägandens

rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse är emellertid enligt

gällande ordning icke enbart beroende av att han höres i anledning av

åklagarens talan. Även om så är fallet, är han nämligen icke ersättningsberättigad,

därest han biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren.

Härvid är att märka, att enligt gällande praxis målsäganden ej är berövad

ersättningsrätten i de fall då åklagaren på tjänstens vägnar utför hans talan

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

om enskilt anspråk. Någon fast praxis finns ej och lärer ej heller kunna

åstadkommas i fråga om de förutsättningar under vilka åklagaren åtar sig

att föra målsägande^ talan. En följd härav är att målsägande^ rätt till

ersättning för inställelsen i betydande utsträckning beror av tillfälligheter.

Denna ordning måste anses otillfredsställande. Bortsett härifrån finns —

med hänsyn till att inställelsen, då målsäganden höres i anledning av åklagarens

talan, innebär tillgodoseende av ett allmänt intresse — grund för att

i dylikt fall städse giva målsäganden rätt till ersättning. Förutsättningen

härför bör självfallet vara att, på sätt kommittén närmare utvecklat, målsägandens

personliga inställelse verkligen föranletts av att han skall höras i

anledning av åklagarens talan.

Såsom Göta hovrätt påpekat äger målsägande ej föra särskild talan mot

sådant ersättningsbeslut varom nu är fråga, då han är part. Emellertid bör,

såsom förut anförts, målsägandens rätt till ersättning för inställelsen gälla,

oavsett om han för talan i målet. Denna fråga bör därför ej heller inverka

på rätten att föra särskild talan. Erforderliga jämkningar bör alltså vidtagas

i reglerna härom.

Vad nu förordats föranleder ändringar i 20 kap. 15 §, 30 kap. 12 § och

49 kap. 4 § rättegångsbalken samt 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen in. fl.

Viss kostnad kommer att genom reformen åsamkas statsverket. Denna,

som skall bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget:

Ersättning åt domare, vittnen och parter, är ej av den storlek att den påverkar

anslagets beräkning.

Till. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut.

Gällande rätt.

I gällande lagstiftning återfinnes vissa bestämmelser om underrättelse och

anslag om meddelande av dom eller beslut. Sålunda skall enligt 17 kap.

9 § fjärde stycket rättegångsbalken, om tvistemål icke avgöres efter huvudförhandling

eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, underrättelse

om tiden för meddelande av dom senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli. Vad sålunda

stadgats om dom skall enligt 12 § första stycket samma kapitel äga

motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Likaså skall enligt 30

kap. 7 § tredje stycket och 10 § första stycket, då brottmål avgöres utan

huvudförhandling, underrättelse om tiden för meddelande av dom eller

slutligt beslut avsändas och anslås på samma sätt.

I första instans i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande motsvaras

rättegångsbalkens nu återgivna stadgande om anslag av bestämmelsen

i 38 § lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild

begäran skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteckning i boken skall ske

dels enligt 9 § om vissa förelägganden, som rätten meddelar part medan

målet är under behandling vid rätten, och dels enligt 34 § sista stycket om

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må omedelbart föras,

och anteckningen skall enligt 38 § göras senast samma dag som föreläggande,

utslag eller beslut meddelas. Underrättelse om föreläggande enligt 9 §

skall enligt särskilt stadgande i lagrummet avsändas till parten samtidigt

med att anteckning sker i boken. Däremot gäller beträffande utslag eller

slutligt beslut i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande det allmänna

stadgandet i rättegångsbalken om underrättelser till parterna.

Enligt 9 § första stycket lagen om handläggning av domstolsärenden sker

rättens avgörande av ärende genom beslut. Avkunnas ej beslutet vid förhandling,

skall det enligt 9 § andra stycket meddelas genom att det hålles tillgängligt

å rättens kansli. Har beslutet gått emot sökanden eller annan som

fört talan i ärendet, skall underrättelse om tiden för beslutets meddelande

genom rättens försorg genast avsändas till honom. Däremot anslås sådan

underrättelse ej i kansliet. Innefattar inskrivningsdomares beslut i inskrivningsärende,

att ansökan ej bifallits, skall enligt 9 § andra stycket lagen

den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

sökanden eller hans ombud genast i rekommenderat brev

underrättas om skälen för beslutet. Ej heller i sådant fall sker anslag.

Kommittén.

Kommittén har övervägt frågan huruvida begränsning i skyldigheten att

avsända underrättelse om tiden för meddelande av dom kunde göras. Det

kunde ifrågasättas, att begränsa underrättelseskyldigheten till de fall, i vilka

sakägarens begäran ej bifallits. Kommittén har emellertid avvisat tanken på

att införa någon sådan begränsning och därvid åberopat, bl. a., att även vid

en gemensam ansökan t. ex. om hemskillnad sökandena eller en av dem

kunde ha intresse av att genast erhålla underrättelse om dagen för domens

meddelande. Den ene maken kunde exempelvis efter ansökans ingivande

till rätten vilja ej längre vidhålla sitt medgivande till hemskillnad eller

maken hade kanske ändrat ståndpunkt beträffande underhållsfrågan eller

dylikt och önskade därför överklaga domen.

1 fråga om bestämmelsen att underrättelsen skulle avsändas senast dagen

före meddelandet av domen eller det slutliga beslutet har kommittén anfört,

att bestämmelsen kunde leda till dröjsmål med måls avgörande. Sålunda

kunde gemensam ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad

eller ansökan om omyndighetsförklaring eller dess hävande ej avgöras

samma dag som den inkomme till rätten, oaktat enligt andra bestämmelser

— såsom 15 kap. 5 och 17 §§ giftermålsbalken samt 20 kap. 17 och 18 §§

föräldrabalken — dylika mål genast eller omedelbart skulle företagas till

avgörande. Dessa mål vore ibland av så brådskande natur, att ett uppskov

med målets avgörande, även om det rörde sig endast om en dag eller vid

mellankommande helgdagar ett par dagar, kunde medföra olägenhet. Kommittén

har vidare erinrat om att hovrättens avgörande av häktningsfråga

i regel skedde genom slutligt beslut. Bestämmelserna angående underrättelse

om tiden för meddelandet av beslutet föranledde, att beslutet ej kunde

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

meddelas så snabbt som mången gång kunde vara önskvärt. Nu gällande

bestämmelser om tiden för avsändande av underrättelse hade tillkommit

för att parterna skulle komma i åtnjutande av hela fullföljdstiden. Därest

—- såsom kommittén ville förorda -— bestämmelserna ändrades så, att underrättelse

skulle avsändas senast samma dag som dom eller slutligt beslut

meddelades, torde detta med hänsyn till fullföljdstidernas längd knappast

medföra någon olägenhet.

Bestämmelserna om anslag i 17 kap. 9 § fjärde stycket och 30 kap. 7 §

tredje stycket rättegångsbalken hade — har kommittén fortsatt — tillkommit

för att parterna skulle erhålla kännedom om tiden för domens meddelande.

Då skriftlig underrättelse alltid skulle avsändas till parterna, konune

anslaget att få betydelse endast i de fall, då dylik underrättelse ej kommit

parten till handa. Hade emellertid parten ej nåtts av en skriftlig underrättelse,

torde han regelmässigt ej heller få del av anslaget i rättens kansli.

För parterna torde därför anslaget sakna all betydelse.

Kommittén föresloge därför, att bestämmelserna om anslag av underrättelse

om tiden för meddelande av dom skulle utgå. Då skälen härför gällde

även i fråga om de anteckningar om föreläggande, utslag eller beslut i mål

om lagsökning eller betalningsföreläggande, vilka enligt 38 § lagsökningslagen

skulle införas i en särskild bok, föresloge kommittén vidare, att även

bestämmelserna om dessa anteckningar skulle upphävas.

Yttrandena.

Kommitténs förslag till förenklingar av förfarandet vid meddelande av

dom eller slutligt beslut har ej föranlett uttalanden i avstyrkande riktning.

Däremot har flera remissinstanser ansett att man borde gå längre i förenklingar

än kommittén förordat.

Sålunda har hovrätten för Västra Sverige uttalat, att det borde vara tillräckligt

om underrättelse angående dom och beslut sändes till ingivaren

även om denne ej hade fullmakt. Det kunde även ifrågasättas om underrättelser

vore erforderliga när mål avskreves på grund av återkallelse.

Stockholms rådhusrätt har framhållit, att vid rådhusrätten meddelades årligen

omkring 3 000 domar i äktenskapsmål i anledning av gemensamma

ansökningar. Sedan 1948 hade överklagande skett i allenast sex fall. Parternas

behov av underättelse om domen för överklagande vore alltså ganska

ringa och rådhusrätten förmenade, att skyldigheten att underrätta parterna

om doms meddelande i dylika mål och mål om boskillnad — en skyldighet

som för rådhusrättens vidkommande vore ganska betungande — skulle

kunna utan men för rättssäkerheten begränsas till att avse fall då domen

i någon del gått parterna emot. Av liknande mening är föreningen Sveriges

stadsdomare, som tillika föreslagit, att frågan Iagtekniskt löstes så, att till

15 kap. 5 § giftermålsbalken gjordes ett tillägg av innehåll att vad i rättegångsbalken

17 kap. 9 § fjärde stycket stadgades ej skulle äga tillämpning

för det fall att dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelats helt i

överensstämmelse med vad som yrkats i parternas ansökan.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Göta hovrätt har förordat, att man skulle gå än längre och för alla arter

av mål avskaffa föreskriften om ovillkorlig skyldighet att sända underrättelse

om tidpunkten för doms meddelande och i stället införa ett stadgande

motsvarande bestämmelsen i 9 § lagen om handläggning av domstolsärenden,

att därest beslut ginge sökande emot, underrättelse om tidpunkten för

dess meddelande skulle översändas till sökanden. Av samma mening är även

föreningen Sveriges häradshövdingar.

Vidare har Svea hovrätt ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i 209 §

utsökningslagen om anslag och underrättelse i vissa mål hos överexekutor

borde ändras till överensstämmelse med vad som enligt förslaget skulle i

nämnda avseende gälla i mål vid de allmänna domstolarna. Talan mot överexekutors

beslut i utsökningsmål fullföljdes till hovrätt och det syntes

önskvärt, att enhetliga expeditionella regler gällde för ett och samma mål

i alla instanser.

Departementschefen.

Då mål — tvistemål eller brottmål — avgöres och det ej sker efter huvudförhandling

eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, skall senast

dagen förut underrättelse om tiden för domens meddelande avsändas

till parterna och anslås i rättens kansli. Såsom kommittén framhållit utgör

denna föreskrift stundom hinder för att mål avgöres så snabbt, som eljest

skulle kunnat ske och som ibland är önskvärt. Någon olägenhet torde ej

uppkomma om meddelandet avsändes först samma dag som domen eller det

slutliga beslutet meddelas. Genom en sådan ändring vinnes — utom ökad

möjlighet att snabbt avgöra brådskande mål — att större enhetlighet uppnås

med den ordning som gäller för ärenden och lagsökningsmål. Någon verklig

uppgift synes systemet att i rättens kansli anslå underrättelsen om tiden för

avgörandet knappast fylla. Föreskrifterna om anslag torde därför såsom

kommittén förordat kunna utan olägenhet upphävas. Denna reform torde

lämpligen böra utsträckas att gälla även lagsökningsmålen, i vilka anslag

nu skall ske beträffande dels vissa förelägganden och dels meddelande av

utslag och beslut. Däremot är jag ej beredd att i detta sammanhang upptaga

den av en remissinstans berörda frågan om ändring av utsökningslagens

bestämmelser om anslag och underrättelse angående vissa av överexekutor

meddelade utslag. Förevarande regler i utsökningslagen torde nämligen

komma att bli föremål för granskning vid den utredning besvärssakkunniga

för närvarande verkställer. Och någon rättsosäkerhet lärer ej

kunna uppkomma genom att på denna punkt full överensstämmelse ej råder

mellan förfarandet i utsökningsmål hos överexekutor och i hovrätt.

Några remissinstanser har i sina yttranden framfört önskemål om att underrättelseskyldigheten

skulle helt slopas under vissa förutsättningar. Förslaget,

att en part, som fått sin talan helt bifallen, ej skulle få någon underrättelse,

kan emellertid icke förordas. Så snart i ett mål yrkanden med olika

innehåll står mot varandra, har nämligen varje part ett berättigat anspråk

på att, oavsett om hans talan bifallits eller ej, få en underrättelse om dagen

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

för domen. Något tveksam kan man däremot vara om icke underrättelser

skulle kunna underlåtas i mål, vari något motsatsförhållande ej råder och

där framställt yrkande bifallits. Sådant läge föreligger främst i målen om

hemskillnad och äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Med hänsyn

till den vikt avgörandet i dessa mål har för parterna synes de dock böra

få underrättelse om att dom meddelats. Jag har därför stannat för att även

för dessa fall förorda att underrättelseskyldigheten bibehålies.

Vad i detta avsnitt förordats föranleder ändringar i 17 kap. 9 § och 30

kap. 7 § rättegångsbalken samt i lagsökningslagen.

IX. Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden.

Gällande rätt.

I lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden meddelas

bestämmelser i 1 § om vilka frågor som är att hänföra till ärenden.

Regler om rättens domförhet vid handläggning av ärenden återfinns i 6

och 7 §§.

Dessa regler innebär, att underrätt vid handläggning av ärende i regel

är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Flera undantag från denna huvudregel finns emellertid. Undantagen gäller

icke handläggning, som är av formell eller förberedande natur; i dylika

tall är rätten alltid domför med en domare. Vid den sakliga prövningen

däremot av vissa i 6 § andra stycket uppräknade ärenden kräves för domförhet

i häradsrätt nämnd och i rådhusrätt tre ledamöter. Till dessa ärenden

hör bl. a. de som angår adoption, vårdnaden om barn, förordnande eller

entledigande av förmyndare och god man enligt föräldrabalken med vissa

undantag, förvaltning enligt boutredningslagen, förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgörandet av särskilt uppdrag i andra

fall än förut i paragrafen sagts samt dödande av förkommen handling.

Härutöver må nämnas, att enligt 7 § vissa ärenden — bl. a. de angående

bouppteckning — skall handläggas av den som har att upptaga inskriv^

ningsärenden.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att vissa av de i 6 § andra stycket angivna

grupperna av ärenden i allmänhet vore av mycket enkel beskaffenhet. Detta

gällde främst ärendena angående förordnande eller entledigande av förmyndare

eller god man enligt föräldrabalken samt ärenden som inginge under

det i paragrafen upptagna uttrycket »ärenden angående förordnande eller

entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i

andra fall än ovan sagts». Gällande domförhetsregler medförde i fråga om

vissa ärenden angående förmynderskap och godmanskap olägenheter. Ensamdomare

kunde handlägga ärende om inregistrering av bouppteckning

men icke meddela sådant godmansförordnande som erfordrades i samband

därmed. I mål om omyndighetsförklaring, som handlades enligt 20 kap.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

17 § första stycket föräldrabalken, ägde rätten utan huvudförhandling omedelbart

företaga målet till avgörande, d. v. s. rätten vore domför med en

lagfaren domare, men denne domare ägde icke ensam förordna förmyndare.

Kommittén föresloge därför, att häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med

en lagfaren domare i regel skulle vara behörig att handlägga ärenden angående

förordnande eller entledigande av förmyndare och god man enligt

föräldrabalken samt »ärenden angående förordnande eller entledigande av

god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än

ovan sagts». Om ärendet i fråga vore tvistigt, borde dock vid ärendets handläggning

nämnd deltaga i häradsrätt och rådhusrätt äga den sammansättning

som i rättegångsbalken vore i allmänhet föreskriven för domförhet vid

huvudförhandling i tvistemål. Vad nu sagts borde även gälla, om det eljest

funnes lämpligt, att rätten vid avgörandet hade sistnämnda sammansättning,

t. ex. då kvalifikationerna hos den till ett uppdrag föreslagne kunde

ifrågasättas.

Kommittén har vidare framhållit, att vid underrätterna i allt större utsträckning

förekomme ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av

boutredningsman och förordnande av boutredningsman. Dessa ärenden vore

mycket ofta icke tvistiga och borde i regel få handläggas av en lagfaren

domare ensam. Kommittén föresloge därför för dessa ärenden en domförhetsregel

av samma innebörd som den för de förut omnämnda ärendena

angående förmynderskap och godmanskap förordade.

Övriga i 6 § andra stycket upptagna ärenden förekomme icke i så stor

utsträckning, att en ändring skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse.

Dessutom vore de ofta av den beskaffenhet, att de lämpligen ej borde handläggas

av en lagfaren domare ensam. Kommittén ansåge sig därför ej böra

föreslå någon ändring i domförhetsreglerna beträffande dessa ärenden.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har genomgående tillstyrkts.

Dock har hovrätten för Västra Sverige framhållit, att enligt stadganden i

6 kap. föräldrabalken rätten i vissa fall kunde bestämma att vårdnaden om

barn skulle anförtros särskilt förordnad förmyndare. Rättens beslut att

på detta sätt frånkänna föräldrarna vårdnaden om barnet, träffades i ett

mål eller ärende, för vilket beträffande rättens domförhet i princip gällde

detsamma som för tvistemål i allmänhet. Utseendet av förmyndaren i dylika

fall torde däremot rent formellt sett vara att anse som ett förmynderskapsärende

av slag som avsåges i 6 § andra stycket 2 ärendelagen. Domstolspraxis

vore dock härvidlag vacklande. I vart fall torde ett entledigande av

en dylik förmyndare och utseendet av en ny sådan regelmässigt behandlas

som ett rent förmynderskapsärende. Med hänsyn till de ömtåliga avgöranden

rätten i dylika fall stundom hade att träffa torde någon ändring i domförhetsreglerna

icke böra ske beträffande ärenden av detta speciella slag.

Föreningen Sveriges stadsdomare hav förklarat, att kommittén bort gå

längre än som skett. Det kunde sålunda knappast åberopas några bärande

skäl för att, när tvist ej förelåge, vårdnaden om barn i mål skulle kunna

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

avgöras av en domare, under det att om samma fråga uppkomme i ärende

det skulle erfordras tre domare. Vidare förefölle det egendomligt att dödande

av en förkommen handling måste beslutas av tre domare, medan dödförklaring

av en människa beslötes av en domare. Föreningen beklagade vidare

att det icke varit möjligt att omredigera 6 § ärendelagen, så att den blivit

något mindre svåröverskådlig. Vidare har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt,

om icke ärenden angående dödande av förkommen handling utan olägenhet

skulle kunna överflyttas från tremansrätt till enmansrätt. Detsamma syntes

gälla sådana adoptionsärenden som icke företedde några komplikationer.

Departementschefen.

Lagen om handläggning av domstolsärenden har som huvudregel att underrätt

är domför med en lagfaren domare vid handläggning av ärende som

avses i lagen. Enligt 6 § andra stycket skall dock i vissa typer av ärenden

vid den sakliga prövningen rätten bestå, häradsrätt av lagfaren domare

med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter. Kommittén har föreslagit

viss utvidgning av ensamdomarens behörighet. Utvidgningen avser

ärenden angående dels förordnande eller entledigande av förmyndare eller

god man enligt föräldrabalken, dels förordnande eller entledigande av god

man i vissa andra fall eller av någon som har att fullgöra särskilt uppdrag,

t. ex. god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, god man för förvaltning

av samfälld egendom och skiftesman vid arvskifte, och dels avträdande

av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande av sådan,

k rån ensamdomarens kompetens skall ärendet dock undantagas om det är

tvistigt eller om det eljest finnes lämpligt att rätten är fullsutten.

I princip biträder jag detta kommitténs förslag. Då dessa ärenden ej är

tvistiga är de nämligen regelmässigt av enkel beskaffenhet. Härtill kommer

på sätt kommittén anfört att vissa av dem har samband med andra mål eller

ärenden som nu kan prövas av ensamdomare; ur arbetssynpunkt är önskvärt

att båda ärendena kan avgöras i ett sammanhang. I andra fall åter är

ärendena av brådskande natur. Kan icke ensamdomare slutligen avgöra

ärendet erfordras ej sällan interimistiskt förordnande i avvaktan på att

rätt med behörig sammansättning skall sammanträda. En sådan ordning är

självfallet tyngande.

Vissa remissinstanser har ansett att ensamdomarens behörighet borde

utsträckas att omfatta även vissa andra grupper ärenden såsom de angående

adoption och dödande av förkommen handling. Det är emellertid att märka

att i de i yttrandena avsedda ärendena avgörandet även om tvist

ej föreligger ej sällan är ömtåligt. Samband med andra ärenden föreligger

som regel ej i dessa fall och oftast är ej heller behovet av ett särskilt

snabbt avgörande mera påfallande. Härtill kommer att handläggningen

av de enkla, i och för sig för ensamdomare lämpade ärendena av

dessa typer i endast ringa utsträckning torde tyngas av att den företages

inför fullsutten rätt. På nu anförda skäl anser jag reformen ej böra sträcka

sig längre än kommittén föreslagit.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

77

Jag är i sak ense med kommittén att förutsättningen för att ensamdomare

skall kunna handlägga ärendet skall vara — utom att ärendet ej är

tvistigt — att det utan olägenhet kan prövas av rätt som ej är fullsutten.

En regel av denna innebörd synes dock vara alltför obestämd för att lämpligen

kunna upptagas i lagtext. Den öppnar nämligen möjlighet för att

delade meningar kan uppstå mellan underrätten och högre rätt, huruvida

domstolen i visst fall varit behörig, och sådan meningsskiljaktighet kan leda

till icke önskvärda komplikationer. Jag vill understryka, att behörighetsreglerna

i 6 § icke utgör hinder för att ärenden, i vilka ensamdomare är

behörig, handlägges av fullsutten rätt. Domstolen bör också pröva om med

hänsyn till omständigheterna rätten lämpligen bör vara fullsutten, oaktat

den är behörig med ensamdomare.

Genomförandet av vad jag nu förordat påkallar ändring i lagen om handläggning

av domstolsärenden.

X. Anteckning i protokoll av nämndemans mening.

Gällande rätt.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skall i regel ej ske. I

6 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas väl, att protokoll skall upptaga skiljaktiga

meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån gäller

emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas,

allenast om nämnden ensam bestämt utgången. Denna bestämmelse

bör ses i samband med stadgandena i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 §,

vilka innehåller, att om i mål, vari nämnd deltager, annan mening än ordförandens

yppas och alla i nämnden är ense om skälen och slutet eller, då i

nämnden är flera än sju, minst sju förenar sig därom, nämndens mening

skall gälla; i annat fall gäller ordförandens. Vidare bör i detta sammanhang

beaktas 16 kap. 7 § och 29 kap. 7 §, vari stadgas, att om nämnden bestämt

rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med sin röst

bidragit därtill.

Kommittén.

Kommittén har förklarat att nuvarande ordning, enligt vilken nämndemans

mening blott i undantagsfall antecknades till protokollet, icke vore

helt tillfredsställande. Såväl för parterna som för överrätterna skulle det i

de fall då nämnden icke ensam bestämt utgången stundom kunna vara

av värde alt få kännedom huruvida nämnden varit enhällig och huru meningarna

eljest fördelat sig. Även för nämndemännen torde det kunna kännas

som en brist att icke få tillkännage en avvikande mening. Emellertid

torde en redovisning i protokollet av samtliga nämndemäns mening också

vara förenad med olägenheter och i viss mån strida mot den nuvarande oinröstningsrcgcln.

Så länge nämndens rösträtt vore kollektiv, syntes det vara

en konsekvens alt de enskilda nämndemännens meningar icke antecknades

och tillkännagåves i andra fall än nu skedde, d. v. s. i de fall då det vore

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

erforderligt för att fastslå vilka nämndemän som vore ansvariga för ett

rättens avgörande som de bestämt. Kommittén föresloge i förevarande avseende

icke någon ändring i gällande bestämmelser.

Yttrandena.

Kommitténs uttalande på denna punkt har ej föranlett något särskilt

uttalande.

Departementschefen.

Individuell rösträtt tillkommer ej ledamöterna i nämnden. Endast om

alla i nämnden eller, då i nämnden är flera än sju, minst sju är ense om

skälen och slutet, kommer nämndens mening att gälla. I andra fall gäller

ordförandens mening. I fråga om protokolleringen rörande omröstningen

gäller också särskild ordning då nämnd deltager. Från huvudregeln, att

protokollet skall upptaga de skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning

inom rätten, meddelas nämligen den undantagsregeln att nämndemans

skiljaktiga mening skall antecknas allenast om nämnden ensam bestämt

utgången.

Önskemål har i olika sammanhang framförts om jämkningar i skilda

hänseenden beträffande nämndens ställning. Bl. a. har påyrkats, att nämndemännen

borde äga individuell rösträtt. Ett mindre långt gående krav är

att av protokollet borde framgå vilka meningar som företrätts inom nämnden.

Den sistnämnda frågan har behandlats av kommittén, vilken därvid

stannat för att förorda att nuvarande ordning bibehålies och till stöd härför

främst åberopat att den vore en konsekvens av nämndens kollektiva

rösträtt.

Enligt min mening kan starka skäl anföras för att jämka på nuvarande

omröstningsregler för nämnden. Denna fråga är emellertid ej i det läge att

nu ställning bör tagas till densamma. Emellertid kan utan hinder härav

bedömas den av kommittén behandlade frågan om anteckning till protokollet

av de meningar som företrätts inom nämnden.

Såsom kommittén framhållit kan anmärkningar ur flera synpunkter

framställas mot den nuvarande ordningen. Det måste ofta nog vara av

värde såväl för parterna som för överrätterna att få kännedom om huruvida

delade meningar funnits inom domstol, vari nämnd deltager. Detta

gäller även i andra fall än de då nämnden bestämt utgången. Tillfredsställande

är ej heller, att nämndeman, som har en annan mening än den som

kommit till uttryck i domen, ej skall äga att tillkännagiva detta. En skyldighet

att offentligen giva uttryck för sin mening torde ock vara ägnad

att leda till att nämndemännen får ett ökat intresse för sin uppgift och

känner ökat ansvar. Starka skäl finnes sålunda för att nämndemans mening

skall antecknas i protokollet.

Den omständigheten att nämnden har en kollektiv rösträtt kan enligt

min mening ej anses utgöra ett tillräckligt skäl emot en reform i denna riktning.

Självfallet måste varje ledamot i rätten genom ett direkt uttalande

eller genom ett instämmande avgiva sitt votum. Reglerna om omröstning

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

79

anger i själva verket endast det sätt på vilket avgivna vota skall sammanräknas.

Och detta kan ej utgöra något skäl för att avgivna vota ej

skall kunna protokolleras. Till grund för nuvarande ordning torde även

ligga den uppfattningen att nämndeman skall åtnjuta ett anonymitetsskydd.

Syftet därmed skulle vara att nämndeman icke av hänsyn till parterna

eller andra utomstående skall känna sig hindrad att fritt uttala sin

mening. Det kan emellertid enligt min åsikt knappast anses att denna synpunkt

numera har den betydelse att den utgör ett avgörande skäl mot reformen.

Tvärtom torde man kunna räkna med att till nämndemän utses så

självständiga och kvalificerade personer att de är beredda stå för sin mening.

Som ett skäl mot en reform kan möjligen anföras, att densamma medför

en ökad arbetsbelastning för domstolen och då främst dess ordförande,

vilken ofta torde få biträda vid utformandet av de skiljaktiga nämndemännens

mening. Otvivelaktigt innebär detta vissa olägenheter men de torde ej

bli av den storlek att de väger tyngre än de fördelar som i förut angivna

hänseenden vinnes genom reformen.

Jag förordar alltså att i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar

samma regler skall gälla för nämndeman som för annan domstolsledamot.

Härför erfordras ändring i 6 kap. 3 § rättegångsbalken.

XI. Mel lando m.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken äger domstol befogenhet att

uppdela ett och samma mål på skilda avgöranden. Sålunda kan jämlikt

17 kap. 4 §, då till gemensam handläggning är förenade flera käromål som

i förhållande till varandra är fristående, särskild dom, s. k. deldom, meddelas

rörande något av dem; sådan dom kan även förekomma beträffande

viss kvantitativt bestämd del av ett och samma käromål. Ett annat slag av

särskild dom är s. k. mellandom, varom stadgas i 17 kap. 5 §. Mellandom

innebär avgörande av visst käromål, av vars prövning annat i samma rättegång

handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett käromål,

vilken är av betydelse för prövningen av käromålet i övrigt.

Jämlikt 17 kap. 5 § första stycket kan rätten meddela mellandom, då i en

rättegång handlägges såväl talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande

består eller icke består, som talan, vars prövning beror därav. Mellandomen

avser då den förstnämnda talan. Mellandom kan även meddelas, då

prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som handlägges

i samma rättegång. I sådant fall kan mellandom givas över sistnämnda

talan. Rätten äger i de fall som nu nämnts att, oberoende av parts yrkande,

efter läinplighetshänsyn pröva, huruvida mellandom bör meddelas.

I 17 kap. 5 § andra stycket omnämnes ett tredje fall där mellandom kan

meddelas. Detta fall föreligger, när i ett mål, vari talan föres om fullgörclse,

såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga.

Mellandom kan då givas över skyldigheten att fullgöra, därest det med hän
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

syn till utredningen finnes lämpligt, att dessa frågor avgöres var för sig.

Såsom en ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom fordras

i detta fall, att käranden framställer begäran därom.

Enligt 17 kap. 5 § sista stycket äger rätten, då mellandom givits, förordna,

att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

För behandling av sådan del av saken, i fråga om vilken mellandom må

meddelas, kan rätten enligt 42 kap. 13 § utsätta särskilt sammanträde för

muntlig förberedelse. Vidare kan rätten jämlikt 42 kap. 20 § första stycket

utsätta särskild huvudförhandling, oaktat förberedelsen av målet i cvrigt

ej avslutats.

Kommittén.

Kommittén har anfört, att uppdelning av ett mål på skilda avgöranden i

många fall medförde stora fördelar. Ogillades huvudanspråket eller grunden

för talan genom mellandom, bleve utredningen rörande det beroende

anspråket överflödig. Även ur handläggningssynpunkt kunde en uppdelning

av målet medföra fördelar. Sålunda kunde genom uppdelningen kraven

på förhandlingens koncentration och omedelbarhet bättre tillgodoses.

En uppdelning av målet kunde emellertid även medföra nackdelar. Vore utredningen

för de olika delarna väsentligen densamma, medförde en uppdelning

av målet i regel processuella olägenheter samtidigt som rättegången

utdroges och parternas kostnader stegrades. Under den tid, som förflöte

sedan mellandomen meddelats och till dess målet slutligen prövades, kunde

vidare den bevisning, som vore avsedd att förebringas i den senare delen, ha

försämrats.

Gällande föreskrift om rätt endast för käranden att påkalla mellandom

i det fall, som avsåges i 17 kap. 5 § andra stycket, hade motiverats med att

käranden, därest han ville ha saken prövad i ett sammanhang, ej borde uppehållas

i realiserandet av sitt anspråk därigenom, att rättegången uppdelades

och de olika domarna gjordes till föremål för särskild fullföljd. Enligt

kommitténs mening kunde ett införande av en rätt för svaranden att begära

och mot kärandens bestridande erhålla mellandom otvivelaktigt vara till

nackdel för käranden. Kärandens intresse att så snart som möjligt erhålla

en exigibel dom kunde nämligen genom meddelande av mellandom bli åsidosatt,

låt vara att han hade möjlighet att påkalla vissa åtgärder, som vore

ägnade att säkerställa fullgörandet från svarandens sida av ett kommande

slutligt avgörande. Dessutom finge icke förbises, att därest svaranden medgåves

rätt att påkalla mellandom, hans begäran därom stundom kunde vara

förestavad av önskan att erhålla anstånd med målets slutliga avgörande, och

ett sådant förhalningssyfte, vilket mången gång kunde vara svårt att påvisa,

borde ej erhålla rättsordningens stöd. Svaranden kunde emellertid också ha

ett mycket berättigat intresse av att erhålla mellandom, när käranden ej

ville begära sådan. Svaranden kunde nämligen, om mellandom meddelades,

undgå att dragas in i en omfattande och kostsam rättegång, i vilken kärandens

talan, enligt vad man på goda grunder i förväg kunde bedöma, komme

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

att ogillas. Skulle däremot mellandom ej meddelas, komrne rättegången att

förlängas och båda parterna åsamkas besvär och kostnader, vilka varit onödiga.

I ett dylikt fall komrne visserligen kostnaderna att i sista hand drabba

käranden, som bleve ålagd att betala svarandens rättegångskostnader, men

om käranden vore insolvent kunde svaranden åsamkas betydande ekonomisk

förlust. Fall funnes, i vilka det måste för rättskänslan vara stötande att betaga

svaranden möjligheten att erhålla mellandom. Även rätten förhindrades

härigenom att ordna handläggningen och utredningen på ett ur processuella

synpunkter ändamålsenligt sätt.

Kommittén har på grund av det anförda ansett, att det slag av mellandom,

varom nu vore fråga, under vissa förutsättningar borde kunna komma

till stånd även på svarandens begäran och mot kärandens bestridande. Att

i 17 kap. 5 § uttömmande angiva de betingelser, under vilka svaranden skulle

kunna erhålla mellandom, syntes emellertid vara förenat med stora svårigheter,

enär omständigheterna i de särskilda fallen kunde vara mycket

skiftande. Då det i samtliga fall borde ankomma på rätten att med hänsyn

till utredningen pröva, om det vore lämpligt att avgöra frågorna var för sig,

borde det ej möta några betänkligheter att — något som kommittén ville

föreslå — giva lagrummet sådan avfattning, att begäran om mellandom

kunde framställas av såväl käranden som svaranden. Med hänsyn till att

käranden i allmänhet hade starkt intresse av att få saken prövad i ett sammanhang

måste emellertid rätten, då svaranden begärde mellandom, vid

prövningen av lämpligheten av en uppdelning av målet taga stor hänsyn till

den ståndpunkt käranden intoge till den väckta frågan. Vid sin prövning

borde rätten vara mera restriktiv, då begäran om mellandom framställdes

av svaranden än då den framställdes av käranden. Med hänsyn härtill föresloges,

att mot kärandens bestridande sådan dom ej finge givas med mindre

synnerliga skäl vore därtill. Rätten hade, då käranden motsatte sig mellandom,

bland annat att beakta, huruvida svaranden kunde antagas vara solvent

för det belopp, som slutligen kunde komma att åläggas honom att utgiva,

ävensom kärandens intresse i övrigt att snabbt erhålla en exigibel dom.

Med det föreslagna stadgandet hade avsetts att giva rätten möjlighet att, om

det med hänsyn till utredningen funnes lämpligt att avgöra frågorna var för

sig, meddela mellandom i de fall, då käranden för sitt bestridande av svarandens

välgrundade begäran om mellandom icke kunde åberopa något giltigt

skäl.

Yttrandena.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund.

Av de i princip tillstyrkande remissinstanserna har föreningen Sveriges

stadsdomare hemställt om en mera omfattande utvidgning av institutet

mellandom. Till stöd härför har föreningen anfört, att det, icke minst med

hänsyn till de avskräckande höga kostnader som vore förenade med en

större process, i många fall vore ett parternas gemensamma intresse att i

0 Jiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

första hand begränsa denna till en speciell fråga — en ren rättsfråga eller

en förhållandevis enkel bevisfråga — som stängde vägen till den eller de

övriga frågor som tvisten gällde. Det torde ej erbjuda svårighet att uppleta

exempel på sådana förstahandsfrågor, införda i målet antingen genom kärandens

yrkanden eller påståenden eller genom invändningar från svarandesidan,

där ett godkännande av kärandens ståndpunkt vore en förutsättning

för bifall till käromålet och där det förefölle tämligen meningslöst eller åtminstone

föga ändamålsenligt att, innan ett sådant avgörande förelåge,

lägga ned tid och kostnader på att utreda och förebringa bevisning i vidlyftiga

frågor av sekundär natur. Alldeles särskilt visade erfarenheten att det i

vissa fall skulle vara ur praktisk och processekonomisk synpunkt värdefullt

att få en invändning om för sen reklamation — således utan ingående på

frågan om reklamationen varit befogad — avgjord genom en mellandom.

Sveriges advokatsamfund har förordat, att det av kommittén framförda

förslaget finge tillsvidare vila och att en mera ingående utredning verkställdes

till utrönande av i vad mån den nuvarande regeln i praktiken visat sig

medföra olägenheter av sådan styrka, att en ändring framstode såsom av

behovet påkallad. Samfundet har som skäl härför åberopat, att det icke vore

uteslutet att även med en sådan begränsning av svarandens rätt att påkalla

mellandom som kommittén förordat denna rätt kunde komma att missbrukas

till obehörigt förfång för käranden. Det kunde befaras att en eller annan

domstol skulle visa sig alltför benägen att bifalla ett av svaranden framställt

yrkande om mellandom. Eftersom det ur arbetssynpunkt ej sällan måste

förefalla domstolen önskvärt att kunna meddela sådan dom, kunde det ifrågasättas,

om den av kommittén föreslagna formuleringen erbjöde tillräckliga

garantier emot att käranden obehörigen uppehölles i realiserandet av

sitt anspråk. Man torde sålunda böra räkna med att missbruk någon gång

kunde förekomma, vare sig den nuvarande regeln bibehölles eller den föreslagna

ändringen genomfördes. Skäl kunde anföras för båda lösningarna.

Inom samfundets styrelse vore meningarna delade. I varje fall kunde denna

lagstiftningsfråga icke betecknas såsom särskilt brådskande.

Departementschefen.

I mål, vari talan föres om fullgörelse och i vilket såväl skyldigheten att

fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga, kan mellandom avseende skyldigheten

att fullgöra meddelas endast i det fall att käranden så begärt. Kommittén

har förordat införande av en rätt även för svaranden att i detta fall

framställa begäran om mellandom. Svarandens rätt skall enligt förslaget

dock vara mera begränsad än kärandens, då på svarandens begäran och mot

kärandens bestridande mellandom ej skall få användas med mindre synnerliga

skäl är därtill.

Otvivelaktigt finns fall i vilka det måste anses rimligt att även svaranden

har rätt att hemställa att mellandom meddelas beträffande frågan, huruvida

skyldighet att fullgöra föreligger. Detta torde gälla i främsta rummet den

situationen då det framstår som åtminstone i hög grad tveksamt, om full
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

görelseskyldighet över huvud föreligger, samt utredningen beträffande fullgörelsens

storlek kan väntas bli vidlyftig och käranden ej kan anses solvent

för den ersättning för rättegångskostnader, som vid ett ogillande av käromålet

kan bli tillerkänd svaranden.

Samtidigt bör emellertid beaktas, att medgivande av en rätt för svaranden

att i fall varom nu är fråga påkalla mellandom kan utnyttjas på obehörigt

sätt och till men för käranden. Meddelandet av mellandom och särskild

fullföljd mot denna kan medföra att målets slutliga avgörande fördröjes.

Det kan därför ej uteslutas att stundom svarandens begäran om mellandom

bottnar i en önskan att förhala avgörandet. Han kan ha ett intresse därav ur

flera synpunkter. Sålunda kan han vinna uppskov med den prestation, som

målet avser. Det bör också beaktas att genom dröjsmålet kärandens möjligheter

att förebringa bevisning i återstående del av målet kan försvåras.

Med hänsyn till att det städse ankommer på rätten att pröva huruvida

mellandom lämpligen kan givas finnes emellertid en möjlighet att beakta

de olägenheter som en mellandom skulle medföra för käranden. Jag är därför

beredd förorda införandet av en rätt för svaranden att påkalla mellandom.

Dock vill jag understryka, att begäran om mellandom, som gjorts av

svaranden men bestritts av käranden, icke bör bifallas med mindre synnerliga

skäl därför föreligger. Uttrycklig bestämmelse härom torde såsom kommittén

föreslagit böra upptagas i lagtexten.

Det av en sammanslutning framförda önskemålet om en längre gående

reformering av institutet mellandom är jag icke beredd att i detta sammanhang

upptaga till prövning.

Genomförandet av den nu förordade reformen påkallar ändring i 17 kap.

5 § rättegångsbalken.

XII. Forum för genkäromål i äktenskapsmål.

Gällande rätt.

I 14 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om förening av

tvistemål. I 14 kap. 3 § stadgas, att om svaranden vill till gemensam handläggning

väcka talan mot käranden angående samma sak eller sak, som har

gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot

kärandens, och det sker före huvudförhandlingen, skola målen handläggas

i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

I 14 kap. 7 § angives de allmänna förutsättningarna för förening

av mål enligt de föregående paragraferna. Sålunda föreskrives, alt mål ej

må förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig

samt för målen samma rättegångsform är tillämplig.

För att underlätta förening av genkäromål med huvudkäromål har i 10

kap. 14 § andra stycket stadgats, att genkäromål skall upptagas av den

rätt, som upptagit huvudkäromålet. Detta stadgandes tillämplighet är emellertid

i vissa fall begränsad. Sålunda angives i 10 kap. 17 § första stycket,

att rätten ej på grund av vad i 10 kap. stadgas är behörig att upptaga vissa

angivna grupper mål, däribland äktenskapsmål.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

Äktenskapsmål är enligt 15 kap. 1 § giftermålsbalken mål, däri tvisten

är huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, samt

mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Bestämmelser

om forum i dylika mål är upptagna i 4 § samma kapitel. I första

stycket stadgas sålunda, att äktenskapsmål skall instämmas till rätten i den

ort, där svaranden har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, hör målet

till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt

hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall

talan föras mot såväl mannen som kvinnan, är den rätt behörig, där båda

eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de

senast haft gemensamt hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är

sagt, skall målet upptagas av Stockholms rådhusrätt. Gemensam ansökan

av makar om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad enligt

11 kap. 3 eller 4 § skall jämlikt andra stycket göras hos den rätt, som enligt

vad nyss sagts är laga domstol i mål mot dem bägge.

Kommittén.

På grund av stadgandet i 10 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken

vore har kommittén anfört — den i giftermålsbalken för äktenskapsmål

anvisade domstolen ensam behörig att upptaga dylikt mål, d. v. s. domstolen

vore exklusivt forum. Anhängiggjorde svaranden i ett dylikt mål ett

annat äktenskapsmål mot käranden, kunde dessa mål icke handläggas vid

samma domstol, därest kärandens mantalsskrivningsort vore annan än svarandens.

I ett äktenskapsmål förekomme det icke sällan, att makar väckte talan

om hemskillnad eller äktenskapsskillnad på olika grunder. Det inträffade

även, att den ene maken yrkade hemskillnad enligt 11 kap. 2 § giftermålsbalken

och att den andre maken framställde yrkande om äktenskapsskillnad

på grund av 8 § samma kapitel.

Den gällande ordningen medförde sålunda, att om makarna vore mantalsskrivna

å olika orter, målen måste upptagas vid skilda domstolar, vilket

kunde innebära betydande olägenheter, enär målen kunde komma att handläggas

och avdömas parallellt. För att undgå dessa olägenheter torde man

ofta förfara så, att det ena målet förklarades vilande i avbidan på avgörandet

i det andra målet. Härvid uppkomme emellertid svårigheten att avgöra,

vilketdera målet skulle förklaras vilande. Den nuvarande ordningen hade

därjämte till följd, att parterna och deras ombud betungades av skyldigheten

att iakttaga inställelse vid skilda domstolar.

På grund av det anförda har kommittén föreslagit sådan jämkning avstadgandet

i 10 kap. 17 § rättegångsbalken att regeln om exklusivt forum i

äktenskapsmål icke skulle gälla i fråga om genkäromål.

Yttrandena.

I princip har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

horda myndigheter och sammanslutningar. Dock har föreningen Sveriges

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

8Ö

häradshövdingar funnit den föreslagna lagändringen vara av föga praktisk

betydelse. Och föreningen Sveriges stadsdomare har under hänvisning till

ett i Svensk juristtidning 1939 sid. 41 refererat rättsfall ifrågasatt om lagändring

kunde anses erforderlig för att nå det önskade syftet.

I fråga om utformningen av erforderlig lagändring för reformens genomförande

har hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland

ifrågasatt huruvida icke jämkning borde ske i 15 kap. 4 § giftermålsbalken

i stället för i 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Hovrätten över Skåne och Blekinge

har ifrågasatt om icke utöver ändringen i sistnämnda lagrum en erinran

borde införas i 15 kap. 4 § giftermålsbalken om att äktenskapsmål, som

är genkäromål, må upptagas av den domstol som upptagit huvudkäromålet.

Departementschefen.

Har två makar hemvist å olika orter och lyder dessa under skilda domstolar,

blir i äktenskapsmål forum i regel för den ene maken vid en domstol

och för den andre vid en annan. Om emellertid den ene maken instämt äktenskapsmål

mot den andre till en domstol och om även denne vill väcka

talan i äktenskapsmål mot den förre, bör såsom kommittén uttalat sistnämnda

mål kunna upptagas vid samma domstol. Frågan huruvida gällande rätt

giver möjlighet härtill har i praxis besvarats olika. En förtydligande lagregel

torde därför böra införas. Då forumfrågan beträffande äktenskapsmål är uttömmande

reglerad i 15 kap. giftermålsbalken synes förtydligandet lämpligen

böra ske på det sättet att till 15 kap. 4 § första stycket nämnda balk

fogas en ny punkt av innehåll, att om ena maken väckt talan mot andra

maken vid behörig domstol, denne städse skall äga till gemensam handläggning

väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

XIII. Detaljutformning.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

1 KAP.

5 och 11 §§.

I fråga om de i dessa paragrafer föreslagna ändringarna får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt III. 6

6 KAP.

1 §•

Skälen för den i detta lagrum förordade ändringen har angivits i avsnitt

III.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3 §■

Beträffande den i detta lagrum föreslagna ändringen får jag hänvisa till

avsnitt X.

17 KAP.

5 §•

Beträffande jämkningarna i detta lagrum får jag hänvisa till avsnitt XI.

9 §•

I avsnitt VIII har anförts motiveringen för den i detta lagrum förordade

ändringen.

19 KAP.

1 och 7 §§.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum får jag hänvisa till vad som anförts

i avsnitt V.

20 KAP.

15 §.

Skälen till de i denna paragraf föreslagna ändringarna har angivits i avsnitt

VII.

30 KAP.

6 §•

Om anledningen till ändringarna i denna paragraf får jag hänvisa till avsnitt

III.

7 §•

Skälen för den i denna paragraf föreslagna jämkningen har behandlats i

avsnitt VIII.

12 §.

Den av mig i avsnitt VII förordade ändringen, att talan mot beslut angående

ersättning av allmänna medel till målsägande, som är part, skall föras

särskilt, torde böra föranleda sådan jämkning i förevarande lagrum att dylikt

beslut kommer att gå i omedelbar verkställighet.

36 KAP.

5 §•

Skälen för den i detta lagrum förordade lagändringen har angivits i avsnitt

VI.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

48 KAP.

87

1, 4 och 5 §§.

På sätt framhållits i avsnitt II bör stadgandena i 4 § upphävas och ändringar

göras i bestämmelserna i 1 och 5 §§. För att undvika lucka i kapitlets

paragrafföljd torde ändringarna böra genomföras på det sättet att bestämmelserna

i 5 § i sin nya lydelse överflyttas till 4 § och 5 § upphäves.

49 KAP.

4 §•

I fråga om ändringen i denna paragraf får jag hänvisa till avsnitt VII.

50 KAP.

21 och 22 §§.

Beträffande de i dessa lagrum föreslagna ändringarna får jag hänvisa till

avsnitt IV.

51 KAP.

22 §.

Skälen för den i denna paragraf förordade ändringen har angivits i avsnitt

IV.

59 KAP.

5 §•

Jämkningen i denna paragraf är föranledd av upphävandet av de nuvarande

bestämmelserna i 48 kap. 4 §.

Slutstadgandet.

Kommittén har utan särskild motivering föreslagit att lagändringarna

skulle träda i kraft den 1 juli 1954.

I anslutning till de i avsnitt III behandlade spörsmålen har Stockholms

rådhusrätt anfört, att om mer omfattande ändringar av domförhetsreglerna

skulle genomföras, detta komme att för rådhusrättens vidkommande medföra

stora organisatoriska förändringar. Det vore med hänsyn härtill angeläget,

att lagändringarna trädde i kraft tidigast ett halvt år efter det de

antagits. Ikraftträdandet syntes lämpligen böra förläggas till ett årsskifte.

Och föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att enär det torde vara

att förvänta att eventuella författningsändringar icke bleve utfärdade förrän

kort tid före den 1 juli 1954, föreningen med hänsyn till de organisatoriska

åtgärder och ändringar i arbetsordningar, som kunde bli erforderliga inom

rådhusrätterna, ville förorda att tiden för ikraftträdandet måtte ändras till

den 1 januari 1955.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Departementschefen.

Med hänsyn till den besvärande arbetsbalans, som finns vid vissa rådhusrätter,

är det synnerligen önskvärt, att de lagändringar som är ägnade

att motverka detta missförhållande — främst de ändrade reglerna om domförhet

i brottmål — träder i kraft snarast möjligt. Från några håll har gjorts

gällande, att nämnda reform föranleder vissa organisatoriska åtgärder och

att det med hänsyn härtill är lämpligt att lagändringarna träder i kraft

först ett halvår efter det de utfärdats. Om emellertid planläggningen av de

antydda åtgärderna påbörjas så snart propositionen framlagts för riksdagen,

bör det enligt min mening ej möta alltför stora svårigheter att genomföra

åtgärderna till den tidpunkt kommittén föreslagit för ikraftträdandet

eller den 1 juli 1954. Härtill kommer, att med den utformning nu åsyftade

lagändringar har ur rättslig synpunkt olägenheter ej uppstår, om det mot

förmodan skulle visa sig erforderligt att låta det anstå med de organisatoriska

ändringarna någon kortare tid efter ikraftträdandet. Bestämmes ikraftträdandet

till den 1 juli 1954 vinnes alltså att den nya ordningen kan tilllämpas

så snart organisationsspörsmålen lösts.

På grund av vad sålunda anförts och då övriga ändringar i rättegångsbalken

utan olägenhet kan gälla fr. o. m. den 1 juli 1954, förordar jag, att förevarande

lagförslag skall träda i kraft nämnda dag. I anslutning härtill vill

jag framhålla, att jämväl de övriga lagförslagen — av vilka flera har samband

med ändringarna i rättegångsbalken — bör träda i kraft den 1 juli

1954.

Av de förordade ändringarna i rättegångsbalken synes endast den, som

avser strafföreläggande, påkalla särskild övergångsbestämmelse. Godkänt

strafföreläggande skall enligt nu gällande rätt i vissa fall underställas domstols

prövning, medan enligt nya lagen underställning aldrig skall ske. Har

strafföreläggande, som enligt gällande ordning skall underställas, godkänts

före lagens ikraftträdande, torde i fråga om fortsatt prövning dessförinnan

gällande bestämmelser böra tillämpas, även om prövningen kan ske först

efter lagens ikraftträdande. Jag förordar därför en övergångsbestämmelse

av det innehållet att även efter lagens ikraftträdande äldre lag skall gälla

i fråga om underställning av strafföreläggande, som godkänts dessförinnan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

51 §.

Enligt 6 § militära rättegångslagen gäller med avseende å rättegången i

militära mål i tillämpliga delar, där ej i samma lag eller eljest är särskilt

stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet; disciplinstraff skall

därvid anses lika med böter. Härav följer, att om annat stadgande ej finnes,

häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren

ledamot, därest målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Mnj. ts proposition nr 200.

svårare straff än disciplinstraff, och i målet ej förekommer anledning att

målsägande finnes. Detta är också vad som gäller i militära mål, som handlägges

av underrätt såsom första instans. Däremot finns i 51 § andra stycket

och 52 § tredje stycket särskilda stadganden om underrätts domförhet i de

fall, då talan mot beslut i disciplinmål fullföljts till underrätt. Dessa stadganden

innebär, att rådhusrätt i dylika andrainstansmål alltid skall bestå

av minst tre ledamöter, medan häradsrätt i dessa mål är domför med tre

i nämnden i de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, men har att

följa allmänna domförhetsregler när åklagaren för talan; i sistnämnda fall

är häradsrätten således domför med tre i nämnden endast vid bagatellförseelser.

Kommittén har framhållit, att när kommittén i sitt förslag till ändringar

i rättegångsbalken satte gränsen för den lägre domförheten vid visst bötesstraff,

dessa regler icke utan vidare kunde tillämpas i militära mål rörande

brott, varå kunde följa disciplinstraff. Frågan kunde tänkas löst så, att

visst disciplinstraff förklarades skola motsvara 60 dagsböter. En sådan lösning

vore emellertid icke tillfredsställande och torde också kunna undgås.

Vad beträffar de militära mål, som handlades av underrätt såsom första

instans, syntes det kommittén riktigare att dessa mål helt undantoges från

den lägre domförheten. Enär det i dessa mål kunde röra sig om ett frihetsberövande

— och domen dessutom kunde omedelbart verkställas —- syntes denna ändring stå väl i överensstämmelse med de principer, varå

förslaget grundats, och något större praktiskt behov av en enklare sammansättning

av rätten i vissa smärre sådana mål syntes ej föreligga. Beträffande

andrainstansmålen vore det anledning bibehålla regeln om att

häradsrätt i alla de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, vore domför

med tre i nämnden. Denna regel möjliggjorde nu en snabbare behandling

av dessa mål vid tremanstingen eller särskilda sammanträden med

tremansnämnd. För det fall att talan fullföljts av åklagaren syntes däremot

saknas anledning att bibehålla några undantag från den allmänna domförhetsregeln

för häradsrätt. Rådhusrätt borde som nu i alla andrainstansmål

vara domför med tre lagfarna ledamöter. Kommittén föreslogc ändringar i

6, 51 och 52 §§ militära rättegångslagen av nu angivna innebörd.

Mot kommitténs förslag till jämkningar beträffande bestämmelserna om

militära mål har erinran endast framställts av Svea hovrätt, som förklarat,

att dessa jämkningar icke bleve erforderliga, om tillämpningsområdet för

den lägre domförheten bestämdes i enlighet med hovrättens förslag, nämligen

att ensamdomares behörighet borde omfatta utdömande av bötesstraff

utan begränsning till visst bötesmaximum.

Departementschefen.

Särskilt med hänsyn till den utvidgning av behörigheten för domstol

med enklare sammansättning som det av mig i avsnitt III förordade förslaget

innebär i förhållande till kommittéförslaget synes skäl ej föreligga att i

militära mål inskränka behörigheten för domstol med sådan sammansätt
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ning. Tvärtom synes utan olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt behörigheten,

då fråga är om mål som domstolen handlägger i första instans, kunna utvidgas

till att avse alla mål, i vilka med hänsyn till åtalet svårare straff än

disciplinstraff ej ifrågakommer. Det straff det här gäller utgöres antingen

av disciplinbot eller arrest. Erfarenheten visar, att frihetsberövandet i de

fall, då straffet bestämmes till arrest, oftast avser ett mycket begränsat antal

dagar. För häradsrätternas del vinnes ock genom en sådan utvidgning av

behörigheten att dessa mål kan bli behandlade vid de tremansting som hålles

under häradsrättens sommarferier och att alltså målen kan bli avgjorda

snabbare. Om däremot domstolen handlägger militärt mål som andra instans,

torde i likhet med vad nu gäller, denna ej böra bestå av ensamdomare.

I dessa fall bör därför i rådhusrätt sitta tre ledamöter, även om svårare

straff än disciplinstraff ej ifrågakommer. Häradsrätt består även i den lägre

sammansättningen av en lagfaren domare jämte tre nämndemän. Denna

sammansättning synes mig tillräckligt kvalificerad jämväl då häradsrätten

handlägger militärt mål som överinstans. Om häradsrätt blir behörig med

tre i nämnden även då den som andra instans prövar mål, vari ej ifrågakommer

svårare straff än disciplinstraff, tillgodoses ock önskemålet om att dessa

mål skall kunna behandlas skyndsamt.

Jag förordar alltså, att häradsrätt i mål, vari med hänsyn till åtalet svårare

straff än disciplinstraff ej ifrågakommer, städse skall vara domför med

tre i nämnden och att rådhusrätt skall vara domför med en ledamot, då den

handlägger sådant mål som första instans, men att den såsom andra instans

vid prövning även av dylikt mål skall bestå av tre lagfarna ledamöter. För

genomförande härav erfordras allenast den lagändringen att det nuvarande

andra stycket i 51 § ersättes med ett stycke av den lydelse 52 § tredje stycket

nu har.

I anslutning härtill vill jag emellertid betona, att omständigheterna kan

vara sådana, att rätten lämpligen bör ha den mera kvalificerade sammansättningen,

även om behörighet föreligger för ensamdomare respektive en

lagfaren domare med tremansnämnd.

73 §.

Jämkningen i förevarande paragraf har behandlats i avsnitt V.

Slutstadgandet.

Under hänvisning till vad jag anfört vid slutstadgandet till lagen om

ändring i rättegångsbalken förordar jag att denna lag träder i kraft den 1

juli 1954.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Lagförslaget är föranlett av den i avsnitt VII förordade reformen.

Såsom jag anfört vid slutstadgandet till lagen om ändring i rättegångsbalken

bör detta lagförslag träda i kraft den 1 juli 1954.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808)

om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

I avsnitt VIII har angivits de skäl som åberopas för detta lagförslag.

Lagförslaget bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen om ändring

i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

6 §•

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna får jag hänvisa

till avsnitt IX. I samband med de där förordade ändringarna torde den redaktionella

jämkningen böra vidtagas att nu förekommande hänvisningar

till lagen om förmynderskap utbytes mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser

i föräldrabalken.

7 §•

Bland de i detta lagrum angivna ärendena omnämnes icke ärenden angående

kvarlåtenskapsskatt. Då lagen om handläggning av domstolsärenden

tillkom, fanns icke kvarlåtenskapsskatt; denna infördes först genom en förordning

den 26 juli 1947, och vid tillkomsten av förordningen gjordes icke

någon ändring i 7 § ärendelagen. Enligt 31 § protokollskungörelsen skall

vid underrätt föras bouppteckningsprotokoll över ärenden angående bouppteckning,

arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgärder som

avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, äktenskapsförord,

avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer. Samtliga

de i sistnämnda paragraf uppräknade ärendena med undantag av ärenden

angående kvarlåtenskapsskatt angives även i 7 § ärendelagen.

Kommittén har föreslagit att detta lagrum måtte på det sätt kompletteras,

att där upptoges även ärenden angående kvarlåtenskapsskatt.

Departementschefen.

På sätt kommittén föreslagit bör bland de i detta lagrum uppräknade ärendena

upptagas även de angående kvarlåtenskapsskatt.

Slutstadgandet.

Förevarande lag bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen

om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

I fråga om delta lagförslag får jag hänvisa till avsnitt XII.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Även detta lagförslag bör av skäl, som angivits vid slutstadgandet till lagen

om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

I enlighet med vad det i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av Öl och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning

och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier. * i

1 Denna bilaga har här medtagits allenast såvitt avser 1 kap. 5 och 11 §§ samt 6 kap. 3 §

i det under 1) anmärkta lagförslaget. I uteslutna delar är bilagan, frånsett smärre redaktionella

jämkningar i nämnda och det under 6) anmärkta lagförslaget, likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

93

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 5 och 11 §§, 6 kap. 1 och 3 §§,

17 kap. 5 och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§, 20 kap. 15 §, 30 kap. 6, 7 och

12 §§, 36 kap. 5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §, 50 kap. 21 och 22 §§,

51 kap. 22 § samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att 48 kap. 5 § samma balk skall upphöra

att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

5

I tingslag--------— —-

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. Rör mål allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och förekommer i

målet ej anledning, att målsägande

finnes, eller hålles syn å stället utom

huvudförhandling, vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele

§•

— deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. Rör mål allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, eller utom ansvar för

sådant brott även enskilt anspråk i

anledning av brottet, vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Vad nu sagts skall ock gälla för det

fall att i straffsatsen tillika ingår

svårare straff än böter men med hänsyn

till åtalet sådant straff icke ifrågakommer

för gärningen. Hålles syn

å stället utom huvudförhandling, vare

häradsrätten ock domför med tre i

nämnden.

------inom nämnden.

It

Rådhusrätt vare —-----

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvis
-

§•

-----nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvis
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1948: 453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS

1947: 616.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

temål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Lag samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej förekommer

anledning, att målsägande

finnes.

temål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, eller utom ansvar för sådant

brott även enskilt anspråk i anledning

av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling

och syn å stället rådhusrätt

domför med en lagfaren domare.

Vad nu sagts skall ock gälla för

det fall att i straffsatsen tillika ingår

svårare straff än böter men med hänsyn

till åtalet sådant straff icke ifrågakommer

för gärningen.

6 KAP. 3

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt-----------för sammanträdet;

2. rättens ledamöter —--—-----samt protokollföraren;

3. parterna och----------— tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som------inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling----------anledningen därtill;

7. rättens beslut---------------särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas 8. skiljaktiga meningar, som yppas

vid omröstning inom rätten; nämn- vid omröstning inom rätten.

demans skiljaktiga mening antecknas,

allenast om nämnden ensam bestämt

utgången.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

95

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Map:ts lagråd den 25 februari

195b.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 23 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 12 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den

30 juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning

och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

1 KAP.

5 §•

Enligt denna paragraf i det remitterade förslaget skall i brottmål häradsrätt

vara domför med tre i nämnden —■ förutom då målet rör ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare straff än böter — när i straffsatsen tillika

ingår svårare straff men med hänsyn till åtalet sådant straff icke ifrågakommer

för gärningen. Häradsrättens ordförande måste alltså för att kun
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. AIaj:ts proposition nr 200.

na bestämma vilken sammansättning rätten skall ha, då målet företages till

huvudförhandling, vid en förhandsprövning av målet skaffa sig en uppfattning

huruvida svårare straff än böter ifrågakommer. Innebörden av uttrycket

»med hänsyn till åtalet» lärer vara, att ordföranden vid denna prövning

allenast skall taga sikte på det straff den tilltalade med utgångspunkt

från vad åklagaren eller målsäganden anfört kan väntas bli ådömd; av särskild

betydelse är därvid om brottet angivits icke förskylla svårare straff

än böter. Någon prövning huruvida den tilltalade begått den åtalade gärningen

eller om åklagarens eller målsägandens närmare beskrivning av händelseförloppet

eller rättsliga bedömning är riktig skall alltså ej ske. Med

den utformning lagregeln i förslaget erhållit skulle emellertid, om utfallet

av den på detta sätt verkställda förhandsprövningen bleve, att svårare straff

än böter ej skulle ifrågakomma, häradsrätten i den sammansättning ovan

sagts oavsett vilken utgång målet erhåller vara behörig att avgöra detsamma

och alltså, om under handläggningen skäl därtill framkommit, äga ådöma

sådant svårare straff. Detta lärer emellertid icke ha varit avsikten med

förslaget. Fastmera torde meningen ha varit att i sist beskrivna fall häradsrätten

skulle vara nödsakad att, sedan nämnden kompletterats, ånyo företaga

målet. För att låta denna regel komma till uttryck i lagtexten kunde

tredje punkten i förevarande paragrafs andra stycke få avslutas med orden

»och ej heller sedermera finnes böra ådömas», varjämte i anslutning härtill

i samma punkt orden »med hänsyn till åtalet» torde böra nedflyttas efter

orden »sådant straff». En dylik ändring borde icke behöva föranleda häradsrättens

ordförande att göra förhandsprövningen mera ingående än ovan

sagts.

11 §•

Vad lagrådet ovan under 5 § i detta kapitel anfört äger här motsvarande

tillämpning.

6 KAP.

3 §•

Frågan om ändring av gällande bestämmelser angående protokollför ing

av nämndemans mening har av kommittén upptagits till behandling med

anledning av kritik som i pressen framförts mot bestämmelserna. Kommittén

har funnit den nuvarande ordningen icke vara helt tillfredsställande

men har ansett den utgöra en konsekvens av reglerna om nämndens kollektiva

rösträtt och har icke föreslagit någon ändring beträffande protokollföringen.

Till sin motivering av denna ståndpunkt har kommittén fogat

den anmärkningen, att frågan givetvis komme i ett annat läge, om nämndemännens

antal minskades och omröstningsreglerna ändrades.

Vad kommittén anfört har icke föranlett något uttalande i remissyttrandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departementschefen har som sin mening anfört, att den omständigheten

att nämnden har en kollektiv rösträtt icke kunde anses utgöra ett tillräckligt

skäl emot en reform i den riktningen att nämndemans mening skall

antecknas i protokollet. Det av departementschefen nu framlagda förslaget

innebär, att i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar samma regler

skola gälla för nämndeman som för annan domstolsledamot.

Det är uppenbart att det råder ett mycket nära samband mellan regeln

i förevarande paragraf, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas

allenast om nämnden ensam bestämt utgången, och reglerna i 16 kap.

3 § och 29 kap. 3 § rättegångsbalken om villkoren för att nämndens mening

skall gälla såsom dom. Då statsmakterna år 1931 och vid processreformens

senare behandling beslöto att lekmännens deltagande i rättsskipningen

alltjämt skulle ske genom nämnd med kollektiv rösträtt, torde man ha betraktat

det såsom självfallet att skiljaktiga meningar inom nämnden såsom

dittills icke skulle komma till uttryck i domstolens protokoll i andra fall

än då nämnden bestämt rättens avgörande. Det nu föreliggande förslaget

har, såsom framgår av remissprotokollet, förts fram såsom ett led i strävanden

att giva nämnden en annan ställning i rättegången än den erhöll vid

processreformens genomförande. Delvis torde önskemålet om offentliggörande

av skiljaktiga meningar ha utgått från personer som ha sin huvudsakliga

erfarenhet från rådhusrätterna, där nämndinstitutionen är ny och

dess uppgift begränsad till brottmålsprocessen. Det måste emellertid beaktas

att spörsmålet har en betydligt större räckvidd, enär det berör även

häradsrätterna, där den nuvarande ordningen har gammal hävd och där

nämnden deltager även i civilmålen.

Ehuru förslaget är begränsat till den måhända vid ytligt påseende enbart

formella frågan om anteckning i protokoll av nämndemans mening,

synes det icke uteslutet att dess genomförande kunde komma att medföra

en ganska väsentlig ändring i förhållandet mellan ordförande och nämnd

samt beträffande arten och omfattningen av de enskilda nämndemännens

insatser i processen. Tvånget att så snart delade meningar göra sig gällande

i ett mål offentligt redovisa en motiverad ståndpunkt kan antagas för

många nämndemän te sig betungande och främmande. Det synes i vart

fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen skulle överlag medföra

att betydligt större krav komme att ställas på nämndemännen än som förutsatts

vid rättegångsreformens genomförande. Härmed har icke tagits ståndpunkt

till frågan huruvida en förändring i sådan riktning i och för sig är

önskvärd. Det är i detta sammanhang tillräckligt att framhålla, att ändringen

berör vissa fundamentala förutsättningar för lekmannadeltagandet i

rättsskipningen sådant det av gammalt varit gestaltat i vårt land.

Ett spörsmål som förtjänar närmare övervägande är i vad mån en reform

enligt förslaget skulle medföra ökad arbetsbelastning och därmed tidsutdräkt

i rättegångar där nämnd deltager. Frågan har berörts av departementschefen,

som emellertid ansett att olägenheterna icke torde bliva av den storlek

att de väga tyngre än fördelarna av reformen. Riktigheten av denna

7 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

värdering kan svårligen bedömas utan en närmare undersökning av i vilken

grad reformen kan få de nyss angivna verkningarna. Förslaget innebär att

varje nämndeman skall i likhet med övriga domare vara beredd att skriftligen

redovisa skälen för sin mening vid omröstning till dom. I åtskilliga

mål bliva flera omröstningar erforderliga, så t. ex. i brottmål om skuldfrågan,

olika slag av påföljder, straffmätning, skadestånd, rättegångskostnader

m. m. Nämndemannen kan bliva skyldig att deltaga i alla dessa omröstningar.

I de jämförelsevis sällsynta fall då nämnden bestämmer avgörandet

brukar för närvarande ordföranden avfatta domen, ehuru den strider mot

hans egen mening. Om alla skiljaktiga meningar skola föras till protokollet,

måste i åtskilliga fall svårigheter och tidsutdräkt uppkomma, och det kan

ifrågasättas om det rimligen kan begäras av ordföranden att han, såsom

departementschefen synes förutsätta, skall biträda vid utformningen av de

skiljaktiga meningarna. Utan närmare kännedom om förhållandena vid olika

domstolar kan det icke med någon säkerhet bedömas i vilken grad dessa

svårigheter skulle göra sig gällande. Troligt är väl att verkningarna skulle

bliva mest kännbara vid de större rådhusrätterna. Den för närvarande rådande

stora arbetsbalansen vid vissa av dessa domstolar manar till särskild

varsamhet, då det gäller en förändring som måste komplicera arbetet.

Såsom framgår av det ovan sagda inrymmer förslaget åtskilliga spörsmål

av en icke ringa betydelse för rättsskipningen vid underrätterna. Tanken

att genomföra en reform av ifrågavarande slag utan samband med en förändring

av omröstningsreglerna och av nämndens sammansättning har enhälligt

avvisats av kommittén. De sakkunniga myndigheter och sammanslutningar,

vilkas yttranden inhämtats, ha icke funnit anledning att beröra

frågan. För att erhålla en säkrare grund för bedömande av förslagets verkningar

i olika hänseenden synes det erforderligt att äga en mera ingående

kännedom speciellt om erfarenheterna beträffande de förhållanden som

givit upphov till reformkravet liksom om inställningen till förslaget hos dem

som skulle beröras av reformen. För detta ändamål erfordras att förslaget

underställes domstolar och sammanslutningar genom remiss. Lagrådet finner

sig icke på den utredning som förebragts kunna tillstyrka förslaget.

Övriga lagförslag.

Dessa lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

99

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, inrikes- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

lagrådets den 25 februari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 12 februari 1954 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning

och betalningsföreläggande (lag sökning slag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.

Såsom lagrådet anfört vid 1 kap. 5 och 11 §§ förslaget till lag om ändring

i rättegångsbalken är den avsedda innebörden i förslaget på denna punkt,

att även om domstolen vid förhandsprövningen funnit att svårare straff än

böter ej ifrågakommer, häradsrätt med tre i nämnden respektive rådhusrätt

med en lagfaren domare ej skall vara behörig att pröva målet, därest under

den fortsatta handläggningen framkommit skäl att ådöma sådant svårare

straff. Frågan huruvida domstol med angivna sammansättning är behörig

beror således icke blott på resultatet av förhandsprövningen — vilken skall

utgå från vad åklagaren eller målsäganden anfört intill dess nämnda prövning

sker eller i regel från vad som anförts vid åtalets väckande — utan

även på att icke därefter under domstolens handläggning framkommer omständighet,

som föranleder att svårare straff än böter bör ådömas. Vad sålunda

avses torde med önskvärd tydlighet framgå om i lagtexten förutsättningen

för behörigheten, i nära anslutning till vad lagrådet förordat, angives

vara att svårare straff än böter med hänsyn till vad som anförts vid

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

åtalets väckande icke ifrågakommer för gärningen och ej heller sedermera

finnes böra ådömas. Lydelserna av 1 kap. 5 och 11 §§ rättegångsbalken torde

därför böra jämkas i enlighet härmed.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring av

de i 6 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om protokollföring av

nämndemans mening finner jag mig icke för närvarande böra framlägga

förslaget. Frågan torde böra bli föremål för en närmare undersökning.

Nämnda lagrum torde därför böra utgå ur förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken.

Smärre jämkningar av redaktionell natur har vidtagits i förslagen till lag

om ändring i rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 §

giftermålsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Erilc Samuelsson.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

101

Innehållsförteckning.

Proposition .............................................................. t

Lagförslag ............................................................ 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1954 ........................ 18

Ingress ............................................................ *8

I. Inledning ...................................................... 19

II. Strafföreläggande .............................................. 22

III. Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.................... 33

IV. Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt .................. 49

V. Vistelseforum i brottmål ........................................ 59

VI. Tystnadsplikt för tandläkare .................................... 64

VII. Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel ................ 65

VIII. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut .................. 70

IX. Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden 74

X. Anteckning i protokoll av nämndemans mening ................... 77

XI. Mellandom ...................................................... 79

XII. Forum för genkäromål i äktenskapsmål 83

XIII. Detaljutformning ................................................ 85

Till lagrådet remitterat lagförslag 93

Lagrådets utlåtande 95

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 mars 1954............................ 99

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1954:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1954:27 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av rättegångsbalkens bestämmelser om valperioder för nämndemän. Första lagutskottet har till behandlin s. 5 i texten