Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m. m

1954-03-27 · 42 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:201, Med förslag till lag om besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut

m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 195i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och

lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

dels ock antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och

2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag),

lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr

382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),

lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr

529) om allmänna barnbidrag,

lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och

2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113),

förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars

1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)

och

förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 201.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att besvärstiden vid talan mot förvaltande myndighets

beslut skall, om ej annat följer av lag eller författning, vara tre

veckor från delgivningen samt för menighet fem veckor. Vidare framlägges

förslag om samma besvärstid för vissa beslut av kommunala nämnder.

Reformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

3

Förslag

till

Lag

om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Härigenom förordnas som följer.

Besvär över förvaltande myndighets beslut skola, om ej annat följer av

lag eller författning, vid äventyr av talans förlust hava inkommit till vederbörande

myndighet inom tre veckor från det klaganden fick de! av beslutet;

dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom lagen upphäves förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1)

angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i

mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. Hänvisning

i lag eller författning till förordningen skall i stället avse denna lag.

Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande,

skola äldre bestämmelser tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 § föräldrabalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

8 KAP.

10 §.

(Nuvarande lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i

fråga som avses i detta kapitel må

klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen

inom en månad från det

klaganden erhöll del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres

hos Konungen genom besvär i den

ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller — — —

(Föreslagen lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i

fråga som avses i detta kapitel må

klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres

hos Konungen genom besvär.

varda förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beislut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 17 § brandlagen den 15 juli 1944 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

(Föreslagen lydelse)

Den som uttagits till reservbrandstyrka

äger att överklaga beslutet

hos länsstyrelsen inom en månad efter

det han därav erhållit del.

Den som uttagits till reservbrandstyrka

äger att överklaga beslutet

hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angåonde ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2

mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2 inom.

lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande av

arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten

eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagdirna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande av

arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten

eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

Senaste lydelse av 81 § 1 och 4 mom. se SFS 1946: 335 och av 84 § 1 och 2 mom. SFS 1946: 877.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

7

(Nuvarande lydelse)

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen inom

trettio dagar, räknade från det han

av beslutet erhållit del; dock går beslutet

i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

4 mom. Barnavårdsnämnd eller

styrelse för skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården, vilken är missnöjd

med beslut av styrelse för sådan

skola eller arbetshem rörande

någons intagning i skolan eller arbetshemmet,

äger över beslutet anföra

besvär hos länsstyrelsen inom

trettio dagar från det nämnden eller

styrelsen erhållit del av beslutet.

82

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen

inom trettio dagar från handräckningens

fullbordande.

(Föreslagen lydelse)

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

4 mom. Barnavårdsnämnd eller

styrelse för skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården, vilken är missnöjd

med beslut av styrelse för sådan

skola eller arbetshem rörande

någons intagning i skolan eller arbetshemmet,

äger över beslutet anföra

besvär hos länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från handräckningens

fullbordande.

84 §.

1 mom. Är någon---hos länsstyrelsen.

Besvären skola inom trettio dagar

efter den, då klaganden erhöll del av

utslaget, avlämnas till länsstyrelsen,

som över besvären infordrar vederbörandes

förklaring och, sedan sådan

inkommit, till kammarrätten insänder

handlingarna i målet jämte bevis

om utslagets delgivning och eget

utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av

länsstyrelsen i annat län, än det klaganden

tillhör, må besvären, om klaganden

det föredrager, inom ovan

stadgade tid avlämnas till länsstyrelsen

i sistnämnda län. vilken det

Besvären skola avlämnas till länsstyrelsen,

som över besvären infordrar

vederbörandes förklaring och, sedan

sådan inkommit, till kammarrätten

insänder handlingarna i målet

jämte bevis om utslagets delgivning

och eget utlåtande.

2 inom. Är utslaget meddelat av

länsstyrelsen i annat län, än det klaganden

tillhör, må besvären, om klaganden

det föredrager, avlämnas till

länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken

det åligger att översända dem till den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

åligger att översända dem till den

länsstyrelse, som meddelat utslaget,

för att vidare behandlas i föreskriven

ordning.

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelse, som meddelat utslaget,

för att vidare behandlas i föreskriven

ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr 382)

om förskotterlng av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).

Härigenom förordnas, att 24 och 25

skottering av underhållsbidrag till barn

ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse)

24

Över barnavårdsnämnds beslut i

ärende rörande beviljande eller indragning

av bidragsförskott må den,

som beslutet rörer, anföra besvär hos

länsstyrelsen inom trettio dagar från

det han av beslutet erhållit del.

25

Klagan över länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos Konungen

i vederbörande statsdepartement

senast å trettionde dagen efter

den då klaganden erhöll del av beslutet.

§§ lagen den 11 juni 1943 om

(bidragsförskottslag)1 skola erhålla

(Föreslagen lydelse)

§•

Över barnavårdsnämnds beslut i

ärende rörande beviljande eller indragning

av bidragsförskott må den,

som beslutet rörer, anföra besvär hos

länsstyrelsen.

§•

Klagan över länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos Konungen

i vederbörande statsdepartement.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

1 Senaste lydelse av 25 § se SFS 1947: 532.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr 529)

om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 om allmänna

barnbidrag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

över barnavårdsnämnds beslut i

ärende angående allmänt barnbidrag

må klagan föras hos länsstyrelsen genom

besvär, vilka skola hava inkommit

till länsstyrelsen inom trettio dagar

efter det klaganden erhöll kännedom

om beslutet.

Över barnavårdsnämnds beslut i

ärende angående allmänt barnbidrag

må klagan föras hos länsstyrelsen genom

besvär, vilka skola ingivas till

länsstvrelsen.

Utan hinder

annorlunda förordnar.

16 §.

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut i ärende angående allmänt

barnbidrag, må han däröver anföra

besvär hos socialstyrelsen senast å

trettionde dagen efter det klaganden

erhöll del av beslutet.

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut i ärende angående allmänt

barnbidrag, må han däröver anföra

besvär hos socialstyrelsen.

över socialstyrelsens — — — ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och & mom., 79 § samt 81 §

1 och 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och 2

mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

78 §.

1 mom. Över fattigvårdsstyrelses

beslut, varigenom sökt fattigvård helt

och hållet eller till någon del vägrats,

eller som avser sättet för fattigvårds

meddelande, ävensom över beslut av

fattigvårdsstyrelse eller styrelse för

anstalt, som är gemensam för flera

kommuner eller som tillhör landsting,

rörande behandlingen å anstalt

eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,

eller beträffande kvarhållande

å anstalt i fall, som avses i 71 och

73 §§, må den, som beslutet rörer,

anföra besvär hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar, räknade

från det han av beslutet erhållit

del. Beslutet går dock i verkställighet

där ej förbud däremot meddelas av

Konungens befallningshavande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens

beslut i ärende, som icke avses i 1 och

3 mom. samt icke heller angår annan

förvaltningsfråga, för vars behandling

fattigvårdsstyrelsen jämlikt

de i denna lag eller kommunallagarna

givna föreskrifter är ansvarig en
1

Senaste lydelse av 79 § se SFS 1936: 265

1 inom. Över fattigvårdsstyrelses

beslut, varigenom sökt fattigvård helt

och hållet eller till någon del vägrats,

eller som avser sättet för fattigvårds

meddelande, ävensom över beslut av

fattigvårdsstyrelse eller styrelse för

anstalt, som är gemensam för flera

kommuner eller som tillhör landsting,

rörande behandlingen å anstalt

eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,

eller beträffande kvarhållande

å anstalt i fall, som avses i 71 och

73 §§, må den, som beslutet rörer,

anföra besvär hos Konungens befallningshavande.

Beslutet går dock i

verkställighet där ej förbud däremot

meddelas av Konungens befallningshavande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens

beslut i ärende, som icke avses i 1

och 3 mom. samt icke heller angår

annan förvaltningsfråga, för vars behandling

fattigvårdsstyrelsen jämlikt

de i denna lag eller kommunallagarna

givna föreskrifter är ansvarig enoch

81 § 1 mom. se SFS 1946: 876.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

dast inför fattigvårdssamhället, må

besvär anföras hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar, räknade

från det klaganden av beslutet

erhållit del. Om verkställighet av fattigvårdsstyrelsens

beslut gäller vad i

1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som

är missnöjd med beslut av styrelse

för arbetshem rörande understödstagares

eller försörjningspliktigs intagande

å hemmet, äger över beslutet

anföra besvär hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar från

det fattigvårdsstyrelsen av beslutet

erhållit del.

79

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande

av egendom, som där

sägs, eller jämlikt 72 § för överförande

till arbetshem, inställande till

arbete eller återhämtande till fattigvårdsanstalt,

må han däröver anföra

besvär hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar från

handräckningens fullbordande.

(Föreslagen lydelse)

dast inför fattigvårdssamhället, må

besvär anföras hos Konungens befallningshavande.

Om verkställighet

av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller

vad i 1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som

är missnöjd med beslut av styrelse

för arbetshem rörande understödstagares

eller försörjningspliktigs intagande

å hemmet, äger över beslutet

anföra besvär hos Konungens befallningshavande.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande

av egendom, som där

sägs, eller jämlikt 72 § för överförande

till arbetshem, inställande till

arbete eller återhämtande till fattigvårdsanstalt,

må han däröver anföra

besvär hos Konungens befallningsvande

inom tre veckor från handräckningens

fullbordande.

81 §.

1 mom. Är någon---- Konungens befallningshavande.

Besvären skola inom trettio dagar Besvären skola avlämnas till Ko
-

efter den, då klaganden erhöll del av

utslaget, avlämnas till Konungens befallningshavande,

som över besvären

infordrar vederbörandes förklaring

och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten

insänder handlingarna i

målet jämte bevis om utslagets delgivning

och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av

Konungens befallningshavande i an
-

nungens befallningshavande, som

över besvären infordrar vederbörandes

förklaring och, sedan sådan inkommit,

till kammarrätten insänder

handlingarna i målet jämte bevis om

utslagets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av

Konungens befallningshavande i an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

13

(Nuvarande lydelse)

nät län, än det klaganden tillhör, må

besvären, om klaganden det föredrager,

inom ovan stadgade tid avlämnas

till Konungens befallningshavande

i sistnämnda län, vilken det åligger

att översända dem till Konungens

befallningshavande, som meddelat

utslaget, för att vidare behandlas

i föreskriven ordning.

(Föreslagen lydelse)

nät län, än det klaganden tillhör, må

besvären, om klaganden det föredrager,

avlämnas till Konungens befallningshavande

i sistnämnda län, vilken

det åligger att översända dem

till Konungens befallningshavande,

som meddelat utslaget, för att vidare

behandlas i föreskriven ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Fö rslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

32

Mot de föreskrifter och åtgärder,

vilka det enligt denna lag tillkommer

hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

att meddela eller vidtaga, äger

den, som anser sin rätt därav förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att

anföra besvär, över hälsovårdsnämnds

beslut hos länsstyrelsen inom trettio

dagar efter delfåendet och över länsstyrelses

beslut inom den tid, som för

överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

Hälsovårdsnämnds beslut---

(Föreslagen lydelse)

§•

Mot de föreskrifter och åtgärder,

vilka det enligt denna lag tillkommer

hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

att meddela eller vidtaga, äger

den, som anser sin rätt därav förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att

anföra besvär, över hälsovårdsnämnds

beslut hos länsstyrelsen och över

länsstyrelsens beslut hos Konungen.

därom förordna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

15

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 15 § tnberkulosförordningen den 31 mars 1939

(nr 113).

Härigenom förordnas, att 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars 1939

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i Mot hälsovårdsnämnds beslut i

ärende, som avses i denna förordning, ärende, som avses i denna förordning,

må talan föras genom besvär hos må talan föras genom besvär hos

länsstyrelsen inom trettio dagar efter länsstyrelsen.

delfåendet.

I länsstyrelsens beslut må ändring I länsstyrelsens beslut må ändring

sökas genom besvär hos Konungen sökas genom besvär hos Konungen.

inom den tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Utan hinder---vederbörligen förordnat.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, skola äldre

bestämmelser tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars 1946 (nr 99)

om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning).

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 29 mars 1946 om familjebidrag

åt värnpliktiga (familjebidragsförordning) skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

33

Över familj ebidragsnämnds beslut

rörande tillämpningen av denna förordning

må klagan föras, då fråga är

om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos

tillsynsmyndigheten och eljest hos

länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,

vilka skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom trettio dagar efter

det klaganden erhöll del av beslutet.

Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten,

åligger det länsstyrelsen

att till denna insända besvären.

Familj ebidragsnämnds beslut

skall gå i verkställighet utan hinder

av däröver anförda besvär.

Mot tillsynsmyndighetens--—

(Föreslagen lydelse)

§•

Över familj ebidragsnämnds beslut

rörande tillämpningen av denna förordning

må klagan föras, då fråga är

om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos

tillsynsmyndigheten och eljest hos

länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,

vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten,

åligger det länsstyrelsen

att till denna insända besvären.

Familj ebidragsnämnds beslut

skall gå i verkställighet utan hinder

av däröver anförda besvär.

31 § sägs.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, skola äldre

bestämmelser tillämpas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 21 december 1945 om

nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens

beslut rörande

nöjesskatt och som ej till följd av

stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till

talan, äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till länsstyrelsen

inom en månad från den dag,

då klaganden erhöll del av beslutet.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller i

annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos Kungl. Maj :t genom

besvär, vilka skola hava inkommit

till finansdepartementet inom en

månad från den dag, då klaganden

av beslutet erhöll del; dock äger menighet

som klagar tillgodonjuta femton

dagar längre besvärstid än nu

sagts.

Över beslut

(Föreslagen lydelse)

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens

beslut rörande

nöjesskatt och som ej till följd av

stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till

talan, äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller i

annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom

besvär, vilka skola ingivas till

finansdepartementet.

särskilt stadgas.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,

som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, skola äldre

bestämmelser tillämpas. 1 2

1 Senaste lydelse se SFS 1952: 278.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19!jb. 1 samt. Nr 201.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad besvärstid

i vissa administrativa mål och ärenden. Föredraganden anför följande.

Den 15 juli 1944 förordnade Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom

sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning

angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i

ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor, och den

8 oktober 1946 avlämnade Herlitz betänkande i ämnet (SOU 1946:69). Betänkandet

har närmast karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbetet

på detta vidsträckta område. I betänkandet framlägges sålunda inga författningsförslag,

utan det utmynnar i uttalanden om önskvärdheten av lagstiftning

rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen.

Den fortsatta utredningen på detta område har, i enlighet med vad Herlitz

förordat, ansetts böra bedrivas i etapper med en reform av besvärsförfarandet

såsom första avsnitt. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4

mars 1949 har därför samma dag tre sakkunniga tillkallats för att göra en

fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed

sammanhängande frågor samt framlägga de förslag vartill denna översyn

kan föranleda. De sakkunniga, som består av Herlitz, tillika ordförande,

samt regeringsrådet Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson

med hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén såsom sekreterare, har antagit

benämningen besvärssakkunniga.

I ett den 28 augusti 1953 avgivet betänkande angående åtgärder för förenhetligande

av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953:30) har besvärssakkunniga

föreslagit vissa ändrade bestämmelser om besvärstid. Betänkandet

har remitterats till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Sedan yttranden i anledning av remissen nu inkommit, anhåller jag att

få upptaga besvärssakkunnigas förslag till behandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 19

Gällande bestämmelser om besvärstid.

Den som vill överklaga ett beslut i administrativt mål eller ärende har

regelmässigt att inkomma med besvärsinlaga före utgången av viss tid, besvärstiden.

Försummas detta, upptages besvären i allmänhet icke till prövning.

Bestämmelserna om besvärstid finnes i författningar av skiftande natur.

Besvärssakkunniga har i sitt betänkande sammanställt stadgandena i

tre olika grupper. Den första har benämnts specialbestämmelser och omfattar

sådana föreskrifter, som är intagna i den specialförfattning, vilken reglerar

den materiella rätten på ett visst område och angiver de beslut som där

kan fattas. Till en andra grupp, instruktionsbestämmelser, har förts sådana

besvärsregler, vilka återfinnes i de för olika myndigheter utfärdade instruktionerna

och som gäller alla av den ifrågavarande myndigheten fattade

beslut, beträffande vilka annat icke stadgats. Av principiellt enahanda

slag är kommunallagarnas besvärsbestämmelser. En tredje grupp bildar

vissa allmänna besvärsbestämmelser, till vilken sådana föreskrifter förts

som har avseende på förvaltningen i allmänhet. Bland dessa är i detta sammanhang

särskilt att märka förordningen den 14 december 1866 angående

ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som

handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, i det följande kallad

besvärsförordningen.

Beträffande den tidpunkt, från vilken besvärstiden börjar löpa, saknar

författningarna enhetliga regler. Vanligast är emellertid att tiden räknas från

den tidpunkt, då den besvärsberättigade erhåller eller kan förutsättas erhålla

kännedom om beslutets innehåll. Besvärsförordningens tider skall sålunda

genomgående räknas från delfåendet av det beslut som överklagas.

Besvärstidens längd varierar avsevärt. Särskilt specialförfattningarnas innehåll

är på denna punkt skiftande. I besvärssakkunnigas betänkande gives

exempel på tjugutvå olika besvärstider växlande från åtta dagar upp till tre

år. Alla dessa tider är självfallet icke lika vanligt förekommande. I allmänhet

ligger besvärstiderna mellan lägst tjugu dagar och högst två månader,

och den vanligaste tiden är trettio dagar eller en månad.

I instruktionsbestäminelserna, som är tillämpliga på flertalet beslut av

centrala verk och andra liknande myndigheter, har med något enstaka undantag

föreskrivits en besvärstid av trettio dagar eller en månad för beslut

i allmänhet och tjugu dagar för beslut om tjänstetillsättning eller förslag

därtill. Den nya kommunallagen, som skall träda i kraft den 1 januari 1955,

föreskriver en besvärstid av tre veckor. Avsikten är att samma besvärstid

skall stadgas i övriga kommunallagar, som nu delvis har olikartade regler.

En besvärstid av tre veckor har även upptagits i det förslag till lag om nykterhetsvård,

vilket den 19 februari 1954 remitterats till lagrådet.

Enligt besvärsförordningen gäller, att besvär skall, evar och i vilken instans

klagan än föres, inlämnas i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västernorrlands län senast å fyrtiofemte dagen och i mål från övriga

orter i riket senast å trettionde dagen från delfåendet av det beslut, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

överklagas, dock att menighet som klagar äger tillgodonjuta femton dagar

längre besvärstid. Från besvärsförordningens tillämpningsområde är undantagna

mål, som bedömes efter bevillningsförordningen eller kommunallagarna,

samt mål, som fullföljes från konsistorierna, d. v. s. domkapitlen.

Stundom kan inträffa att i ett och samma fall flera besvärsregler — till

äventyrs med olika föreskrifter om besvärstidens längd — synes vara tilllämpliga.

Beträffande rättsläget i dylika situationer har besvärssakkunniga

gjort vissa uttalanden, utvisande vilken författning som bör gälla framför

övriga tänkbara.

Specialbestämmelse skall regelmässigt tillämpas framför instruktionsbestämmelse,

något som följer redan av det i bestämmelse av det senare slaget

vanligen intagna förbehållet »där ej annorlunda stadgats». Specialbestämmelse,

som har grundlags eller lags karaktär, går likaledes före besvärsstadgande

i kommunallag; i kraft av uttryckligt förbehåll i kommunallag kan

även annan specialbestämmelse ha företräde. Specialbestämmelse, som tillkommit

efter besvärsförordningen, gäller före stadgande i nämnda förordning.

—- Saknas specialbestämmelse men finnes tillämplig instruktionsbestämmelse,

skall den senare regelmässigt lända till efterrättelse. — Därest

varken specialbestämmelse eller bestämmelse i instruktion eller kommunallag

står till buds men beslutet dock är överklagbart, skall besvärsförordningens

stadganden tillämpas.

Det tillämpningsområde som alltså finnes för besvärsförordningen kan

även angivas positivt. Förordningens regler skall sålunda gälla i stället för

motsvarande besvärsstadganden i författningar, som utfärdats före den 14

december 1866. På områden, som uttryckligen har undantagits, har den dock

självfallet icke haft sådan verkan. Förordningen är vidare tillämplig på

grund av de talrika hänvisningar till dess föreskrifter, som finnes intagna i

andra författningar, samt slutligen i fall, då regler om besvärstid icke finnes

annorstädes och fråga är om beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Åtgärder för besvärstidens förenhetligande.

När besvärsförordningen tillkom år 1866, var avsikten att åstadkomma

enhetlighet i den då rika mångfalden av bestämmelser rörande besvärstiden

i administrativa mål. Dessa äldre till sitt innehåll skiftande regler ersattes

av besvärsförordningens bestämmelser utom på de tre i denna undantagna

områdena, nämligen mål som bedömes efter bevillningsförordningen eller

kommunallagarna och mål som fullföljes från domkapitel. Förordningen

tillkom efter hemställan från riksdagen och utfärdades i administrativ väg

av Kungl. Maj :t. De bestämmelser, i vilka den gjorde ändring, torde ha tillkommit

i enahanda ordning.

Den genom besvärsförordningen åstadkomna enhetligheten i besvärstiderna

blev emellertid icke bestående. Särbestämmelser av skiftande innehåll har

upptagits i ett stort antal efter besvärsförordningen tillkomna författningar.

Försök att åstadkomma enhetlighet i dessa nytillkomna besvärsbestämmel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

21

ser har icke vidtagits förrän på senare tid. Vid behandlingen av förslag till

lag om utövande av tandläkarkonsten framhöll lagrådet år 1950 att vid bestämmandet

av klagotid i nyare lagar månadsberäkning konsekvent borde

komma i tillämpning. Under hänvisning till lagrådsuttalandet utfärdade dåvarande

konsultativa statsråden Quensel och Danielson den 7 februari 1951 i

statsrådsberedningen en promemoria, vari det uttalades, att det vore önskvärt

att vid angivande av besvärstider i nya författningar kalendermånad begagnades

i stället för trettiodagarsperiod.

Under år 1951 framlade en utredningsman inom justitiedepartementet

promemoria med förslag till allmän verksstadga (SOU 1951:12). Stadgan

avses skola innehålla för ämbetsverk och andra myndigheter gemensamma

förvaltningsbestämmelser. I det avsnitt, som behandlar besvär över verks

beslut, har utredningsmannen föreslagit, att de i instruktionerna nu intagna

besvärsreglerna jämkas därhän, att besvärstiden i fråga om beslut av myndighet,

varå stadgan är tillämplig — utan åtskillnad mellan beslut om tjänstetillsättning

och -förslag och andra beslut — generellt bestämmes till tre

veckor.

Över promemorian har yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och

sammanslutningar. Förslaget om förkortning av besvärstiden till tre veckor

har därvid icke mött någon bestämd gensaga i något yttrande. Tveksamhet

rörande förkortningen har dock kommit till uttryck i några yttranden, framför

allt i justitiekanslers- och riksåklagarämbetenas yttranden. Det förra

ämbetet framhöll, att förbättrade kommunikationer visserligen kunde motivera

en förkortning men att det å andra sidan tar sin tid för alla dem, som

icke är bosatta i huvudstaden, att efter erhållen kännedom om ett beslut

överväga skäl för och emot anförande av besvär samt att avfatta besvärs- /

skrift. Under erinran om att i rättegångsbalken revisionstiden är bestämd

till fyra veckor, framhöll riksåklagarämbetet, att i administrativa ärenden

lika lång tid borde stå till förfogande som tillkommer den som ville söka

ändring i domstols dom. Besvärssakkunniga hemställde i sitt yttrande att,

därest regeln om tre veckors besvärstid intoges i verksstadgan, en föreskrift

borde bifogas som ger menighet ytterligare två veckors klagotid. Promemorian

jämte de inkomna yttrandena har den tl juni 1953 överlämnats till besvärssakkunniga

för förnyat yttrande.

I direktiven för de utredningar, som arbetar med översyn av den gällande

församlingsstyrelselagstiftningen samt den för Stockholm gällande kommunallagstiftningen,

har förutsatts att förekommande bestämmelser om besvärstider

skall anpassas till den nya kommunallagens regler.

Besvärssakkunnigas förslag.

Besvärssakkunniga har i betänkandet redogjort för huru enligt deras mening

allmänna bestämmelser om besvärstidens längd

bör utformas i en blivande lagstiftning om besvär.

Besvärssakkunniga har därvid övervägt, om icke cn förkortning av nu

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gängse besvärstider är möjlig. De erinrar om att den oftast förekommande

tiden om trettio dagar —- numera vanligen angiven som en månad — lagfästes

1866 i ett skede, då kommunikationsförhållandena var helt andra

än nutidens. Såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till enskilda intressen

framstår enligt de sakkunniga en förkortning som ett viktigt önskemål;

en sådan synes dem uppenbarligen i allmänhet kunna företagas utan olägenhet.

De sakkunniga har valt tiden tre veckor, varigenom den allmänna

administrativa besvärsfristen skulle komma att överensstämma med den i

rättegångsbalken för vadetalan bestämda fristen, vilket i och för sig vore

en betydande vinning. Vägande skäl kan enligt de sakkunnigas mening icke

anföras för att tiden för talans fullföljd i administrativa mål göres vare sig

kortare eller längre än motsvarande frist i rättegång. Tre veckor finner de

sakkunniga sålunda vara den mest lämpliga besvärstiden för normalfallen

med tillägg av två veckor för klagande menighet. De framhåller att dessa

tider godtagits vad angår kommunalbesvär.

Någon förlängd fullföljdstid vid talan hos Kungl. Maj :t såsom i rättegång

har besvärssakkunniga icke funnit erforderlig i fråga om besvär, enär Kungl.

Maj :t som besvärsinyndighet knappast kan anses intaga en från övriga besvärsprövande

myndigheter så avvikande ställning, att en längre besvärstid

är sakligt motiverad.

Den i besvärsförordningen nu upptagna bestämmelsen om en längre

besvärstid i mål från Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län om 45 dagar föreslår

besvärssakkunniga skola utgå. De erinrar om att denna regel saknar motsvarighet

i flertalet på andra områden gällande specialbestämmelser, vilket

icke synes ha givit anledning till vanskligheter. Vidare påpekar de sakkunniga

att de längre klagotider, som gällde för de nordligaste länen enligt

gamla rättegångsbalken, har bortfallit i nya rättegångsbalken.

Till motivering av förslaget om en med två veckor förlängd besvärstid

för menighet har besvärssakkunniga framhållit de svårigheter,

som ofta måste möta för menighet att inom vanlig besvärstid förbereda

och därpå vid vederbörligen utlyst sammankomst fatta beslut om överklagande.

På grund härav har menighet sedan gammalt i besvärsförordningen

och även i vissa specialbestämmelser samt i kommunallagarna tillerkänts

längre besvärstid än andra klagande. Då enligt de sakkunnigas förslag fullföljdsfristen

även framgent skall beräknas från delgivningen av beslutet,

kommer laga kraftens inträde i allmänhet att alltfort inträffa vid olika tidpunkter

i förhållande till olika klagoberättigade, beroende på när delgivning

skett. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga icke möta

hinder att i förvaltningsförfarandet generellt giva menighet något längre

besvärstid än annan klagande. I överensstämmelse med vad som stadgas i

78 § kommunallagen föreslås därför, att menighet tillerkännes en besvärstid

som med två veckor överstiger vad eljest skolat gälla.

Vid bedömandet av behovet av omedelbara åtgärder har

besvärssakkunniga utgått från det läge, som kan förväntas uppstå från och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

med ingången av år 1955, och därvid funnit det ofrånkomligt att omedelbart

upptaga frågan om besvärstidens längd till särbehandling. Beträffande kommunalbesvär

kommer vid nämnda tidpunkt treveckorstiden att gälla. Samma

besvärstid har de sakkunniga antagit komma att tillämpas beträffande

beslut, vars överklagande regleras av bestämmelser i den nya verksstadgan.

De förutsätter att denna kommer att utfärdas och att den träder i kraft

den 1 januari 1955.

Om besvärsförordningen och specialbestämmelserna tillåtes kvarstå oförändrade

med innehåll, som avviker från kommunallagens och verksstadgans

regler på denna punkt, kommer enligt de sakkunnigas mening betydande

rättsosäkerhet att uppstå. Då treveckorstiden småningom bör bliva allmänt

gällande, anser de sakkunniga den eftersträvade enhetligheten kunna uppnås

endast på det sätt, att denna tid stadgas även i specialbestämmelser och i

besvärsförordningen.

De sakkunniga diskuterar olika möjligheter att ändra specialbestämmelsernas

innehåll. Vilken väg som än väljes kräves emellertid enligt deras

uppfattning före en ändring av specialbestämmelserna en genomgång av

dessa, en för en, för att i varje särskilt fall undersöka, huruvida behov av

avvikande särregler föreligger. Då de sakkunniga icke ännu varit i tillfälle

att företaga en sådan översyn av specialbestämmelserna, har i detta sammanhang

för dem återstått endast att överväga en ändring av den allmänna

besvärsbestämmelsen i besvärsförordningen. Härom anför de sakkunniga

följande:

Genom en sådan ändring skulle även det materiella innehållet i specialbestämmelserna

i icke ringa omfattning ändras, enär dessa ofta icke innehålla

andra regler om besvärstid än en hänvisning till besvärsförordningens

stadganden. Genomföres en ändring av denna samtidigt med att

kommunallagsreformen och verksstadgan träda i kraft, skulle otvivelaktigt

treveckorsregeln komma att gälla inom större delen av stats- och

kommunalförvaltningen. Det vore en betydande vinning att få auktoritativt

fastslaget, att treveckorstiden framdeles skall vara den normala besvärstiden.

Nackdelen med den ifrågasatta lösningen är, att en lång rad specialbestämmelser

även framgent komma att innehålla regler om annan besvärstid.

Den omedelbara olägenheten av en sådan bristande enhetlighet finna

de sakkunniga emellertid icke vara alltför betydande. Risken för rättsförlust

framstår som störst i de fall, då specialbestämmelsen stadgar en besvärstid

av tjugu dagar eller kortare tid. I sådant fall kunde den klagande

förledas att tro, att han enligt huvudregeln hade tre veckor på sig. De sakkunniga

framhålla emellertid, att motsvarande risk förefinnes även med

det innehåll besvärsförordningen nu har. De nu berörda olägenheterna bedömas

av de sakkunniga som avsevärt mindre än de som uppstå, om för

myndigheternas beslut gällande instruktionsbestämmelser och den allmänna

besvärsbestämmelsen stadga olika besvärstid. Svårigheterna måste lör övrigt

betraktas som övergående, enär treveckorstiden förutsättas skola successivt

införas i äldre författningar.

Sammanfattningsvis bar besvärssakkunniga uttalat, att vad som kan ernås

genom eu ändring av den allmänna besvärsbestämmelsen i besvärsförord
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kangl. Maj.ts proposition nr 201.

ningen, oaktat specialbestämmelserna icke allmänt överses, är av så stor

praktisk betydelse, att de förordar en sådan begränsad reform.

Vad angår den lagtekniska utformningen innebär bevärssakkunnigas

förslag, att regeln om treveckors besvärstid skall införas i besvärsförordningen

genom en lag om ändrad lydelse av denna förordning.

Lagförslaget upptager hela den gamla förordningen med allenast de ändringar

i denna, som erfordras för genomförande av de nya besvärstiderna (se

bilaga B till detta protokoll). De sakkunniga medgiver, att det vore naturligt,

att, då det materiella innehållet i besvärsförordningen ändras, denna ersattes

av en helt ny författning. Mot en sådan lösning har de sakkunniga anfört två

skäl. Dels skulle, om en ny författning antoges, lätt tvivelsmål uppkomma

om dennas tillämpningsområde. För de sakkunniga har framstått som väsentligt

att icke i nuvarande läge rubba det inbördes förhållandet mellan

de olika grupperna av besvärsbestämmelser. Dels markeras på ett tydligt

sätt att här är fråga om ett provisorium. Denna ståndpunkt har föranlett de

sakkunniga att icke föreslå andra ändringar i besvärsförordningen än dem,

som varit erforderliga för jämkningen beträffande besvärstiden. De sakkunniga

har ansett sig icke böra företaga en i och för sig behövlig modernisering

av förordningen i övrigt.

Som skäl för att ändringen i besvärsförordningen skall ske i form av lag,

har de sakkunniga framhållit den vikt, som måste tillmätas ifrågavarande

författning. Då hänvisningar till besvärsförordningen förekommer i ett stort

antal lagar, skulle det enligt de sakkunnigas mening knappast vara riktigt

att ändra dennas innehåll i administrativ väg.

De sakkunniga har påpekat, att den av dem föreslagna lagen skulle komma

att i viss utsträckning begränsa Kungl. Maj :ts möjligheter att framdeles

i administrativ väg föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. På

områden, där Kungl. Maj :t i författningar av administrativ natur redan givit

specialbestämmelser om besvärstid, blir Kungl. Maj :t enligt de sakkunniga

visserligen oförhindrad att även framgent själv meddela sådana, men på

områden, där besvärsförordningen är omedelbart tillämplig, kommer Kungl.

Maj :ts befogenhet att i administrativ ordning stadga annan besvärstid att

bortfalla. Emellertid har de sakkunniga antagit behov av sådan befogenhet

uppkomma så sällan, att det icke behöver beaktas i samband med den förevarande

provisoriska lagstiftningen. De sakkunniga har därför avstått från

att föreslå bemyndigande för Kungl. Maj :t att i administrativ ordning frångå

lagens regler.

Beträffande en översyn av specialbestämmelserna har besvärssakkunniga

anfört vissa synpunkter. De förutsätter att, då ändring av

andra skäl skall företagas i en författning, tillfället kommer att begagnas

att i mån av behov även revidera däri förekommande bestämmelser om besvärstid.

Att treveckorstiden skall införas i all ny lagstiftning, om icke särskilda

skäl talar för annat, har de sakkunniga tagit för givet. Enligt deras

mening torde blott undantagsvis bärande skäl föreligga att framdeles bibehålla

tider om trettio dagar och en månad och knappast heller tider om sex
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

tio dagar och två månader. Beträffande kortare besvärstider finner de sakkunniga

tydligt, att regler om tjugo dagar blir obehövliga. I övrigt erinrar de

sakkunniga om att de i sitt slutliga förslag ämnar förorda en standardisering

av de kortare besvärstiderna till en vecka.

De sakkunniga har beaktat, att det kan vara påkallat att omedelbart upptaga

frågan om ändring av besvärstiden i vissa specialbestämmelser, nämligen

sådana, i vilka efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag annan

besvärstid än tre veckor icke utan olägenhet kan stadgas. De sakkunniga har

särskilt pekat på beslut av kommunala nämnder, mot vilkas beslut talan

föres än genom kommunalbesvär än genom förvaltningsbesvär. Såsom i det

följande angives har förslag till sådana ändringar inhämtats under remissbehandlingen

av betänkandet.

Vad angår ikraftträdandet anser de sakkunniga den 1 januari

1955 vara den lämpliga tidpunkten med tanke på att den nya kommunallagen

då träder i kraft, och de framlägger förslag av sådan innebörd. Beträffande

beslut, som meddelats före nämnda dag, föreslår de sakkunniga i en

övergångsbestämmelse att förut gällande föreskrifter skall tillämpas.

En huvudtanke hos de sakkunniga är att den föreslagna lagen icke skall

rubba gränserna för besvärsförordningens nuvarande tillämpningsområde.

Särskilda besvärsbestämmelser från tiden efter förordningens tillkomst avses

sålunda icke skola beröras av lagen. Till klargörande härav har de sakkunniga

föreslagit att föreskrift intages i slutstadgandet om att vad i lagen

stadgas ej gör ändring i särskilda bestämmelser om besvärstid.

Yttranden över besvärssakkunnigas förslag.

Efter remiss har yttranden över besvärssakkunnigas förslag avgivits av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för

nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,

krigsarkivet, armémuseum, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse,

försvarets socialbyrå, försvarets forskningsanstalt, sjökarteverket, riksvärderingsnämnden,

inskrivningsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden,

statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska anstalt,

statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

gcneralpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, statens

väginstitut, statens gcotekniska institut, statens biltrafiknämnd, kammarkollegiet,

statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten, generaltullstyrelsen,

statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, kontrollstyrelsen,

riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitu
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

tet, valutakontoret, statens organisationsnämnd, statens tobaksnämnd, statens

sakrevision, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, nationalmuseum, livrustkammaren,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslern,

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantmäteristyrelsen,

rikets allmänna kartverk, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd,

kommerskollegiet, lotsstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, patentoch

registreringsverket, försäkringsinspektionen, statens provningsanstalt,

flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt, statens sjöhistoriska

museum, statens handels- och industrikommission, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, statens priskontrollnämnd, statens pensionsanstalt,

statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, samtliga länsstyrelser,

överståthållarämbetet och samtliga domkapitel. Envar av nämnda myndigheter

hade ålagts att i samband med sitt yttrande angiva, huruvida inom

dess verksamhetsområde finnes specialbestämmelse angående besvärstid,

vilken icke utan olägenhet kan bibehållas efter ett genomförande av besvärssakkunnigas

förslag och som fördenskull i samband därmed bör ändras

eller upphävas.

Universitetskanslern har bifogat yttranden av rektorsämbetena vid Uppsala

och Lunds universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stockholms

högskola, Göteborgs högskola, tandläkarhögskolan i Stockholm samt

från juridiska fakulteten i Uppsala, organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg och kollegienämnden vid tandläkarhögskolan i Malmö,

överstyrelsen för de tekniska högskolorna har bifogat yttranden av tekniska

högskolans i Stockholm kollegienämnd och kollegienämnden vid Chalmers

tekniska högskola. Vidare har bifogats av kommerskollegium yttranden

av handelskamrarnas nämnd och Stockholms handelskammare samt av

länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,

länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden och vägförvaltningen

i länet samt drätselkammaren, kronokamreraren och poliskammaren

i Malmö.

Efter remiss har yttranden vidare inkommit från 1950 års skattelagssakkunniga,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges

advokatsamfund.

De sakkunnigas förslag till allmänna bestämmelser om b esvärstidens

längd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det

alldeles övervägande antalet hörda myndigheter och av samtliga hörda organisationer.

Ett förenhetligande av besvärstiden har allmänt ansetts önskvärt

och förslaget har i åtskilliga yttranden betecknats såsom ändamålsenligt

och väl avvägt. Så finner exempelvis svenska stadsförbundet den föreslagna

förkortningen av besvärstiden väl ägnad att tillgodose både parts

intresse av skäligt rådrum för övervägande om beslut bör överklagas och

det allmännas intresse av att besvärsprocessen i möjligaste mån påskyndas.

Tveksamhet har kommit till synes i några få yttranden. Justitiekanslers
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ämbetet anser för sin del alltjämt osäkert, om icke förkortningen av besvärstiden

kan komma att medföra olägenhet. Ämbetet anför härom:

Det är att märka, att det i administrativa besvärsmål ej torde vara ovanligt,

att juridisk hjälp sökes först efter det att ett beslut som gått vederbörande

emot meddelats eller ock att vid denna tidpunkt annan särskilt kvalificerad

jurist konsulteras. Ämbetet har icke velat avstyrka förslaget utan

allenast framhålla sin uppfattning att saken icke är så klar som en myndighet

utan parts erfarenhet mången gång är benägen antaga. Även om risk

för olägenheter föreligger, är ämbetet likväl böjt för att förorda, att en sådan

risk tages för att besluten snabbare skola vinna laga kraft och enhetlighet

i fråga om besvärstiderna i viss mån främjas. Olägenheterna kunna minskas

eller förekommas genom att en klagande insänder en kort besvärsskrivelse

med hemställan att senare få inkomma med utveckling av besvären.

Riksåklagarämbetet vill icke motsätta sig att förslaget genomföres, ehuru

det synes ämbetet tveksamt, om i ärenden av mera invecklad juridisk beskaffenhet

treveckorsfristen är tillräcklig. Enahanda synpunkter har utvecklats

av domkapitlet i Visby. Vissa betänkligheter reses av kammarrätten,

som framhåller, att ett av förvaltningsmyndighet meddelat beslut ofta

träffar vederbörande fullständigt oförberett och att hänsyn måste tagas till

att den enskilde ofta saknar förutsättningar att snabbt sätta sig in i vad

saken gäller och anskaffa nödig hjälp för fullföljd av talan. Kammarrätten

hemställer att dessa synpunkter tages under allvarligt övervägande, innan

definitiv ståndpunkt tages till frågan om besvärstid.

Genom den förkortade besvärstiden kommer enskildas möjligheter att

värja sin rätt och därmed rättsskyddet i administrativa ärenden att minskas,

hävdar juridiska faktulteten i Uppsala, som erinrar om att förhållandena

inom förvaltningen ingalunda är analoga med dem som råder i

domstolsprocessen. En mera allmän inskränkning av besvärstiden till tre

veckor kan även enligt fiskeristyrelsens mening väntas öka risken för rättsförluster.

Styrelsen fäster uppmärksamheten på att de administrativa målens

svårighetsgrad och ekonomiska betydelse efterhand ökats. Liknande

tankegångar har utförligt utvecklats av kammarkollegiet, den enda myndighet

som uttryckligen avstyrker förslaget. Kollegiet förordar i stället att

såväl i besvärsförordningen som i en allmän verksstadga, om en sådan utfärdas,

den allmänna besvärstiden bestämmes till en månad med två veckors

förlängning för klagande menighet. Det synes kollegiet icke försvarligt

att utan mycket starka skäl i fråga om ett isolerat moment i förvaltningsförfarandet

vidtaga en reform, som i ej ringa grad försämrar betingelserna

för rättssäkerhetssynpunkternas tillgodoseende. Till bemötande av de sakkunnigas

argumentering har kollegiet anfört i huvudsak följande:

Vad till en början angår förhållandet mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär

synes konkurrensområdet mellan dessa båda former av besvär

knappast vara så stort, att förkortningen av liden för kommunalbesvär

kan tagas till intäkt för en motsvarande förkortning av den allmänna besvärstiden.

— Värdet av en principiell överensstämmelse mellan rättegångsbalkens

frister för fullföljd i huvudsaken till hovrätt och den allmänna besvärstiden

är mindre betydande. Även med de sakkunnigas förslag kommer

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

för övrigt besvärsförordningen att avvika från rättegångsbalken på två viktiga

punkter, nämligen vad angår fullföljdstiden för klagande menighet och

fullföljdstiden hos Kungl. Maj :t. — Mellan domstolsprocess och förvaltningsförfarande

råda ett stort antal skiljaktigheter av väsentlig betydelse.

Några av de mest relevanta sammanfattar kollegiet sålunda. 1. Domstolsprocessen

är i regel muntlig och part får omedelbart fullständig kännedom om

processmaterialet. Sökande i administrativt mål torde i talrika fall, när ärendet

avgjorts, sväva i okunnighet om det material, på grundval varav beslutet

träffats. 2. Domarna utfärdas med en rubrik, som innehåller en koncentrerad^

redogörelse för yrkanden och invändningar samt de omständigheter

varå dessa grundats. Förvaltningsmyndigheternas expeditioner äro av rätt

varierande beskaffenhet men genomgående mycket lakoniska. 3. överrätt

är enligt rättegångsbalken skyldig att förelägga käranden att avhjälpa brist

i vade- eller revisionsinlaga. Någon motsvarande allmän föreskrift finnes

ej i besyärsförfarandet och den klagande måste för den skull redan i sin

klagoskrift medtaga allt var han kan behöva andraga. 4. Rättsbildade biträden

anlitas i förhållandevis större utsträckning inom domstolsprocessen än

inom förvaltningsförfarandet. — Ett generellt påstående om att behov skulle

förefinnas av att förvaltningsbeslut vinna laga kraft tidigare synes kollegiet

av flera skäl mycket vanskligt. Med hänsyn till den sammanlagt ofta mycket

långa tid som åtgår för handläggningen av utpräglat kontroversiella förvaltningsärenden

torde en förkortning av besvärsfristen vara mindre betydelsefull.

Förslaget har icke mött gensaga i fråga om borttagandet av bestämmelsen

om en längre besvärstid i mål från Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller sålunda, att med hänsyn till nuvarande

kommunikationer någon olägenhet icke synes behöva uppkomma

om nämnda särregler slopas. I länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande uttalas,

att den föreslagna reducering av besvärstiden skulle i länet med dess

långa avstånd och lokala kommunikationssvårigheter kunna tänkas öva en

menlig inverkan på den enskildes möjligheter att i laga tid anföra besvär

över myndighets beslut. Dessa nackdelar finner emellertid länsstyrelsen i

allt större utsträckning ha eliminerats genom teknikens markanta framsteg

på kommunikationsväsendets område, varför de ur nu anförda synpunkter

framkomna betänkligheterna mot den av de sakkunniga förordade besvärstiden

synes kunna falla. Icke heller svenska landstingsförbundet har något

att erinra mot att särregeln för de fyra nordligaste länen slopas.

I de remissyttranden, där frågan om förlängd besvärstid för

menighet särskilt berörts, har förslaget härovan i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Uttalande av denna innebörd har gjorts av

svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Drätselkammaren

i Malmö anser, att den föreslagna besvärstiden är tillräcklig i fall, när avgörande

om besvär skall anföras träffas av de kommunala styrelserna själva,

men att det förhåller sig annorlunda, när stadsfullmäktiges beslut erfordras.

Tiden kan då vara i kortaste laget. Fall då verkliga svårigheter uppstår

torde emellertid enligt drätselkammarens mening bli ytterst sällsynta.

Endast länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida det kan an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

29

ses vara erforderligt att tillerkänna menighet en längre besvärstid. Länsstyrelsen

anser det vara av större intresse att få en för alla parter enhetlig besvärstid

än att erhålla samstämmighet med rättegångsbalkens regler. Vidare

framhåller länsstyrelsen att förkortningen av besvärstiden till tre veckor för

enskilda parter är tämligen ändamålslös i alla de fall, då även menighet har

klagorätt. Starka skäl talar därför enligt länsstyrelsens förmenande mot att

bibehålla en särskild besvärstid för menighet, ett begrepp, vars innebörd för

övrigt icke torde vara så klar för allmänheten. Med hänsyn till denna oklarhet

har länsstyrelsen i Kalmar län påyrkat, att menighetsbegreppet närmare

bestämmes i författningsväg. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om

icke kommunal myndighet över huvud bör äga åtnjuta samma besvärstid

som menighet. Treveckorstiden kan enligt länsstyrelsens mening vara för

kort för kommunal nämnd eller styrelse, som önskar anföra besvär.

I flertalet remissyttranden har de sakkunnigas uttalande om behovet

av omedelbara åtgärder och därav föranledda förslag icke mött

någon erinran. Så har kommerskollegium funnit den väg de sakkunniga föreslagit

för att tills vidare vinna förbättrade förhållanden väl vald. Åtskilliga

remissmyndigheter såsom länsstyrelsen i Kristianstads län har dock framhållit

önskvärdheten av att regleringen av besvärstiderna i besvärsförordningen

och i olika specialförfattningar samordnas. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har icke blivit övertygad om nödvändigheten av att ändra besvärsbestämmelserna

i besvärsförordningen, innan specialförfattningarna ha genomgåtts,

men vill dock icke, med hänsyn till vad de sakkunniga anfört,

motsätta sig förslaget. Av liknande innebörd är länsstyrelsens i Hallands

län uttalande på denna punkt.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter — då några större olägenheter icke

torde vara förenade med ett uppskov —■ om icke med ändring av besvärsförordningen

bör anstå, till dess en allmän översyn av speciallagstiftningen

företagits. Starkt kritisk är även arbetsmarknadsstyrelsen, som ifrågasätter,

huruvida det föreslagna provisoriet är nödvändigt och om icke åtgärder till

förenhetligande av besvärstiden utan olägenhet vare sig för den rättssökande

allmänheten eller ur förvaltningssynpunkt kan uppskjutas, tills det slutliga

förslaget till besvärslagstiftning föreligger. Det synes styrelsen, som icke

känner sig helt övertygad av de sakkunnigas plädering, som om i någon

mån dessa har överbetonat fördelarna av förslaget och visat en benägenhet

att underskatta riskerna för rättsförluster. Åtgärden betecknas av styrelsen

som en halvmesyr.

Domkapitlet i Visby framhåller följande:

Den grupp av administrativa mål, i vilka besvär anföras enligt besvärsförordningen,

är en annan och av betydligt mera heterogen sammansättning

än dem, på vilka verksstadgan kan bliva tillämplig. Det förefaller domkapitlet

icke uteslutet att i förstnämnda grupp kunna finnas mål, beträffande

vilka ett bibehållande av den nuvarande längre besvärstiden är motiverat.

Det bör då vålla betänklighet mot att införa treveckorsregeln även för dessa

mål. Likformigheten bör icke ställas framför rättssäkerheten. Full likformighet

kan under alla förhållanden icke uppnås. Förenhetligandet av be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

svärstiden för administrativa mål synes domkapitlet böra ske i ett sammanhang

och i samband med genomförandet av den tilltänkta lagstiftningen rörande

besvär i dessa mål i sin helhet.

Åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar, som har särskilt behandlat

den lagtekniska utformningen av förslaget, har uttryckt

sitt gillande av den föreslagna lösningen. Svenska stadsförbundet har

funnit metoden att genom lag göra ändring i en snart hundraårig administrativ

förordning i förstone överraskande men anser att de sakkunniga

anfört bärande skäl därför. Länsstyrelsen i Jämtlands län har tillstyrkt förslaget

i oförändrat skick, likaså länsstyrelsen i Skaraborgs län och socialstyrelsen.

Icke heller arbetarskyddsstyrelsen har haft något att erinra mot

att ändringen genomföres så, att besvärsförordningen bibehålies, ehuru dess

materiella innehåll ändras.

Andra remissmyndigheter har däremot framhållit, att de ålderdomliga

bestämmelserna i besvärsförordningen bort ersättas med en ny författning

med modernare och mera lättillgängligt språk. Mot författningsförslagets

utredigering anmärker sålunda arbetsmarknadsstyrelsen att en omredigering

eller åtminstone modernisering av de relikt till regler, som i besvärsförordningen

undantager vissa områden från dess tillämpning, onekligen i

och för sig varit välbehövlig. Luftfartsstyrelsen föreslår, att alla möjligheter

undersökes att giva lagen en modernare form.

Göta hovrätt uttalar den meningen att ändringen lagtekniskt bör genomföras

på det sätt, att besvärsförordningen — i stället för att ändras —- ersättes

med en helt ny lag. En sådan bör enligt hovrätten kunna erhålla sådan

avfattning, att det blir fullt klart, att den får samma tillämpningsområde

som besvärsförordningen. Att utfärda en ny lag med bibehållande av

hela den gamla förordningens föråldrade text synes hovrätten otympligt.

Särskilt ifrågasätter domstolen lämpligheten av att bibehålla hänvisningen

till »bevillningsförordningen och kommunallagarne». Justitiekansler sämbetet

har framhållit önskvärdheten av att undvika att i en ny författning intaga

hela den gamla förordningen. En författning av typen, att Kungl. Maj:t förordnar

att 1866 års förordning skall så ändras att orden i förordningen efter

talans förlust »inlämnas etc.» skall ersättas med orden »hava inkommit

inom tre veckor» etc., synes ämbetet vara att föredraga. I lagboken komme

då förordningen att erhålla den i förslaget upptagna lydelsen, påpekar ämbetet.

Domkapitlet i Luleå har uttalat önskemål om att den särställning, domkapitlen

åtnjuter enligt besvärsförordningen, icke måtte bevaras.

Den föreslagna reformen har kammarkollegiet funnit böra underställas

riksdagen för ett principiellt ställningstagande. Socialstyrelsen framhåller,

att med hänsyn till förordningens vidsträckta betydelse det torde vara riktigt

att de föreslagna ändringarna genomföres i form av lag. Denna mening

delas av länsstyrelsen i Uppsala län. Avgörande för länsstyrelsens ståndpunkt

har därvid varit att den föreslagna ändringen medför ändrade besvärstider

även i åtskilliga lagar, som stiftats enligt regeringsformen 87 § 1 mom.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

31

De sakkunnigas förslag att ändringen skall genomföras i form av civillag

har föranlett erinringar endast från justitiekanslersämbetet, som härom

anför:

Även om besvärsförordningens betydelse icke bör underskattas, synes det

dock tveksamt om vikten därav är sådan att lags form bör anlitas. Om blott

möjligast allsidig utredning föregår ett beslut, synes frågan kunna avgöras

i administrativ ordning, vid behov i särskilt fall efter riksdagens hörande.

Om en lag hänvisar till en administrativ författning, får det antagas ha tagits

i beräkning, att en ändring i lagens innehåll faktiskt kan ske genom en administrativ

författning. Detta anses visserligen i princip höra till mindre

god ordning men kan ju undvikas genom att lagen själv upptager det ämne,

hänvisningen avser. Något tvång att ändra besvärsförordningen i lags form

synes detta förhållande icke utgöra.

Spörsmålet om följdverkningarna av det förhållandet, att förordningen

ändras genom lag, har berörts av några remissmyndigheter. Emot vad de

sakkunniga anfört har justitiekanslersämbetet den meningen, att Kungl.

Maj:t bör framdeles äga samma möjligheter som nu att föreskriva de administrativa

besvärstider Kungl. Maj :t finner lämpliga. Redan av denna anledning

synes ämbetet lags form för ändringens genomförande icke böra komma

till användning, om det ej är nödvändigt. Vidare framhåller ämbetet följande:
Den

stadgade besvärstiden torde långt ifrån alltid beaktas av Kungl. Maj :t

utan Kungl. Maj :t lärer, särskilt då invändning ej framställes, upptaga till

prövning även för sent inkomna besvär, i det Kungl. Maj :t tillerkänner sig

själv rätt att bortse från en av Kungl. Maj :t själv given bestämmelse. Stadgas

åter i lag att besvär skall ha inkommit inom viss tid vid talans förlust,

lärer en sådan praxis ej vidare kunna upprätthållas, vilket otvivelaktigt

skulle i många fall kunna innebära betydande olägenheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har likaledes berört den konsekvensen av

att lags form valts, att Kungl. Maj :ts möjligheter att pröva för sent inkomna

besvär inskränkes, samt anför härom:

Denna inskränkning får antagas följa samma regler som befogenheten

att föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. Kungl. Maj :t torde

därför framdeles bliva oförhindrad att pröva för sent inkomna besvär, endast

därest besvärstiden stadgats i av Kungl. Maj :t därom meddelad specialbestämmelse.

Den praktiska betydelsen av den antydda inskränkningen i Kungl.

Maj :ts befogenheter undandrager sig länsstyrelsen bedömande. Någon anledning

att ur allmän synpunkt påfordra bibehållande av nuvarande ordning

föreligger i och för sig icke.

Skolöverstyrelsen anser sig ha anledning antaga att, då författningen föreslås

få lags karaktär, officialprincipen avses skola tillämpas. Det synes

överstyrelsen dock kunna ifrågasättas, om icke besvärsmyndighet borde under

en övergångstid erhålla rätt att fritt pröva om för sent inkomna besvär

skola deserteras eller ej och sålunda tillerkännas motsvarande befogenhet

som nu anses tillkomma Kungl. Maj:t.

En snar översyn av specialbestämmelserna har påyrkats

i flera yttranden, bl. a. av länsstyrelserna i Malmöhus län och Älvsborgs län.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Vissa kritiska synpunkter har i detta sammanhang framförts av länsstyrelsen

i Södermanlands län. Den ifrågasätter starkt, om icke ett förfarande med

en utdragen successiv ändring av specialbestämmelser skulle kunna vålla

större rättsosäkerhet än om endast besvärsförordningen ändras. Enligt dess

mening bör eftersträvas, att omläggningen av besvärstiden äger rum vid ett

eller möjligen något fåtal tillfällen, så att ändring nu ej sker i vissa specialbestämmelser,

i stor hast och därför mer eller mindre slumpvis utvalda, men

icke i andra. Specialbestämmelserna bör, anser länsstyrelsen, helst i ett enda

sammanhang bli föremål för översyn — ju fortare dess bättre.

På grund av åläggande i remissbeslutet har envar av de hörda myndigheterna

i allmänhet upplyst, huruvida inom dess ämbetsområde specialbestämmelser

finnes, vilka av nu angiven anledning bör ändras eller upphävas. Myndigheterna

har uppgivit ett mycket stort antal dylika bestämmelser. Därvid

har olika meningar kommit till uttryck, i det exempelvis somliga myndigheter

har ansett vissa besvärsbestämmelser omedelbart böra ändras, medan

andra myndigheter har ansett samma besvärsbestämmelser tills vidare kunna

kvarstå oförändrade. I allmänhet har dock behov av omedelbar ändring

ansetts föreligga beträffande sådana författningar, som reglera besvärstiden

för beslut av barnavårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, byggnadsnämnd,

hälsovårdsnämnd m. fl. kommunala nämnder, d. v. s. fattigvårds-

och barnavårdslagarna, alkoholistlagen, byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan,

epidemilagen, livsmedelsstadgan etc. Vidare har i åtskilliga yttranden

påpekats, att de myndigheters instruktioner, å vilka den tilltänkta verksstadgan

icke kommer att bli tillämplig, också bör ändras.

Några myndigheter har berört frågan, huruvida de inom deras område

förefintliga besvärsbestämmelserna överhuvud bör anpassas efter den allmänna

regeln om tre veckors besvärstid.

I avvaktan på revisionen av specialbestämmelserna har i några yttranden

ifrågasatts särskilda åtgärder. Länsstyrelsen i Kalmar län har exempelvis

fört fram tanken att förvaltande statliga myndigheter borde erinras om och

kommunala organ åläggas att förse sina beslut med besvärshänvisningar

utom i fall, då det är uppenbart onödigt. Vidare finner länsstyrelsen det

kunna övervägas att låta publicera en sammanställning av rätta besvärstider

i sådana fall, där osäkerhet råder. Även länsstyrelsen i Östergötlands län har,

särskilt för länsstyrelsernas vidkommande, erinrat om möjligheten att i alla

sådana fall, där besvärstiden kommer att bliva en annan än tre veckor, konsekvent

lämna besvärshänvisning.

Vad de sakkunniga anfört om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

har icke föranlett något uttalande i yttrandena.

Departementschefen.

Då det gäller att bestämma besvärstiden i administrativa mål, måste två

huvudsynpunkter beaktas, nämligen dels önskemålet att beslutet skall vinna

laga kraft så snabbt som möjligt, vilket ligger i både allmänt och en
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj. ts proposition nr 201.

33

skilt intresse, dels den klagoberättigades krav att få skäligt rådrum för

att taga ställning till fullföljdsfrågan och, i förekommande fall, för att

avfatta och ingiva besvärsinlaga. Med hänsyn till rättsskyddet är det angeläget

att båda dessa synpunkter blir skäligen tillgodosedda. Vid en avvägning

dem emellan ter det sig naturligt att anknyta till den lösning av motsvarande

fråga, som godtagits i den nya rättegångsbalken. De fullföljdstider

av olika längd som förut gällde har genom rättegångsreformen blivit

på det sätt enhetliga, att tre veckor gäller vid fullföljd till hovrätt och fyra

veckor vid fullföljd till högsta domstolen. Behov av olika besvärstid allteftersom

talan fullföljes hos lägre eller högre myndighet finnes i allmänhet

icke i administrativa mål. Någon anledning att såsom den enhetliga

besvärstiden i dessa mål välja den längre av de båda i rättegångsbalken

förekommande tiderna torde icke föreligga. Det synes därför lämpligt att,

såsom besvärssakkunniga föreslagit, bestämma besvärstiden till tre veckor.

Jag kan sålunda ansluta mig till den ståndpunkt, som besvärssakkunniga

intagit och som remissinstanserna allmänt anslutit sig till. Det kan för övrigt

framhållas, att en administrativ besvärstid om tre veckor redan vunnit

statsmakternas godkännande i nyligen antagna författningar, t. ex. i den av

1953 års riksdag antagna kommunallagen. Treveckorstiden har även intagits

i lagförslag, som kommer att behandlas vid innevarande riksdag, t. ex.

i förslaget till allmän förfogandelag och förslaget till nykterhetsvårdslag.

Under remissbehandlingen har icke någon röst höjts för att den längre

besvärstid — fyrtiofem dagar — som enligt besvärsförordningen gäller i

mål från de fyra nordligaste länen, skulle bibehållas. Med nutida postgång

torde dessa särregler vara obehövliga. Motsvarande särbestämmelser beträffande

domstolsförfarandet upphävdes genom den nya rättegångsbalken.

Besvärssakkunnigas förslag att menighet som klagar skall åtnjuta två

veckor längre besvärstid än övriga klagande innebär att den i besvärsförordningen

upptagna regeln om femton dagar längre besvärstid för klagande

menighet skall bibehållas efter omräkning till veckor. Endast länsstyrelsen

i Västerbottens län framför erinringar häremot och påpekar att

förkortningen av besvärstiden för enskilda parter blir ganska ändamålslös

i alla de fall, då menighet har klagorätt.

En längre besvärstid än tre veckor för menighet torde vara behövlig.

I de fall, då frågan om överklagande skall avgöras av fullmäktige eller av

samfällighet av något slag, kan det nämligen ofta visa sig förenat med

svårigheter att sammankalla den beslutande församlingen samt fatta och

expediera beslut om överklagande inom tre veckor. Då besvärstiden i administrativa

mål regelmässigt löper från delgivningsdagen, vilken kan

växla beträffande olika besvärsberättigade, finnes icke heller i andra fall

några garantier för att besvärstiden skall utgå vid en för alla gemensam tidpunkt.

Det bör vidare fasthållas, att särbestämmelsen blir tillämplig allenast

i de mindre vanliga fallen, då besvärsberättigad menighet finnes, och

endast i förhållande till denna. Den längre klagotiden för menighet har

3 Biliang till riksdagens protokoll 195 i. 1 samt. Nr 201.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

godtagits i den nya kommunallagen. Under angivna förhållanden kan jag

ansluta mig till besvärssakkunnigas förslag också i denna del. Det torde

icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, vad

som skall förstås med menighet. Begreppet bibehåller den innebörd som

det hittills ansetts äga. Det får ankomma på besvärssakkunniga att i sitt

slutliga betänkande göra de klarlägganden som i detta hänseende kan vara

påkallade.

Ehuru sålunda som allmän regel en besvärstid av tre veckor med angivna

förlängning för menighet bör införas, är det uppenbart att på särskilda

områden avvikelser från denna tid kan vara motiverade. Såsom framgår

av besvärsakkunnigas betänkande förekommer också i olika författningar

mycket skiftande besvärstider. Om dessa bör bibehållas eller om i

de särskilda fallen en anknytning kan ske till den allmänna besvärstiden,

kan icke avgöras utan en genomgång av alla författningar, där särskild

besvärstid förekommer. En sådan genomgång, som ingår i besvärssakkunnigas

uppdrag, har ännu icke utförts. Det kan därför vara något tveksamt,

om den föreslagna ändringen av den i besvärsförordningen angivna tiden

nu bör genomföras eller om icke hellre denna genomgång av specialbestämmelserna

bör avvaktas och en allmän reform av besvärstiderna sålunda

komma till stånd samtidigt.

övergången till tre veckor såsom en i allmänhet gällande besvärstid har

emellertid redan inletts genom antagandet av den nya kommunallagen.

Härigenom har en ändring också av de mera allmänt gällande reglerna om

besvärstid i besvärsförordningen och i olika verksinstruktioner blivit behövlig.

Det synes nämligen kunna leda till rättsosäkerhet, om de allmänna

bestämmelserna om besvärstid i kommunallagen, besvärsförordningen och

verksinstruktioner har olika innehåll. I förhållande härtill är det av mindre

betydelse och framför allt mindre ägnat att leda till rättsförlust, om särbestämmelser

om besvärstid kvarstår i särskilda författningar under ett

övergångsskede även i sådana fall då det sakligt sett kan vara motiverat

att övergå till den allmänna regeln om besvärstid.

Vad angår besvärsreglerna i verksinstruktionerna erbjuder förslaget till

verksstadga en möjlighet att uppställa en enhetlig instruktionsbestämmelse

om besvärstid. Därest verksstadgan, vilken ännu icke slutligt remissbehandlats,

ej skulle komma till stånd, torde likväl den enhetliga besvärstiden

i annan ordning böra införas i administrativa instruktionsbestämmelser.

Besvärssakkunniga har ansett det vara angeläget att det inbördes förhållandet

mellan de olika besvärsbestämmelserna icke rubbades och därför

begränsat sig att nu föreslå allenast en ändring av besvärsförordningens

innehåll. Den angivna synpunkten torde emellertid, om samtliga besvärsregler

med mera allmän giltighet får samma innehåll, icke vara av så

stor betydelse. Det synes vara mera ändamålsenligt att ersätta besvärsförordningen

med en ny författning, vari besvärstiden i princip angives till

tre veckor eller, då menighet klagar, fem veckor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

35

En författning av denna allmänna natur torde böra tillkomma under

riksdagens medverkan såsom lag.

Då det gäller att bestämma kretsen av de beslut som den nya lagen skall

omfatta, synes det lämpligt att utgå från motsvarande bestämning i besvärsförordningen.

Denna avser besvär i mål, som handlägges av förvaltande

myndigheter och ämbetsverk. Då de senare kan anses vara förvaltande myndigheter,

är det överflödigt att särskilt nämna dem. Lagen torde således

kunna göras tillämplig på beslut av förvaltande myndighet —- såväl statlig

som kommunal. De i besvärsförordningen upptagna undantagen för mål,

som bedömes efter bevillningsförordningen och kommunallagarna, samt för

mål, som fullföljes från konsistorierna, torde vara obehövliga. Erforderliga

specialregler finnes nämligen i taxeringsförordningen, kommunallagarna

och kyrkolagstiftningen. Detsamma gäller beträffande det i besvärsförordningen

stadgade undantaget för mål, som från förvaltande myndighet fullföljes

till domstol.

Såsom framgår av vad nyss sagts skall särskilda regler om besvärstid

gälla framför den tilltänkta lagens bestämmelser. Lagen kommer sålunda

att få tillämpning blott i den mån sådana särregler icke finnes. I de fall,

då en uttrycklig bestämmelse om besvärstid förefinnes i speciallagstiftningen,

uppkommer icke härav några svårigheter. I andra fall, då regler om besvär

finnes men någon besvärstid ej angivits, kan orsaken härtill vara att

lagstiftaren ansett besvärstiden böra vara obegränsad. I allmänhet torde

emellertid på ett eller annat sätt av lagstiftningen framgå, när lagstiftaren

haft sådana intentioner och när regler om besvärstid icke intagits i författningen

på den grund att besvärsförordningens allmänna regler ansetts skola

tillämpas. Vidare kan tänkas situationer, då särskild besvärstidsregel saknas,

men det är uppenbart att en bestämd sådan regel avsetts skola analogivis

tillämpas. Den nya lagen avser givetvis icke att göra någon ändring i vad

sålunda kan anses gälla.

En lag av nu föreslaget innehåll hindrar icke Kungl. Maj :t att inom det

Kungl. Maj:t tillkommande lagstiftningsområdet stadga annan besvärstid

än den i lagen angivna. Jag vill dock understryka de sakkunnigas uppfattning

att, om den eftersträvade enhetligheten skall uppnås och bibehållas,

avvikelser icke bör göras, vare sig i lag eller i administrativ författning, om

det icke föreligger mycket starka skäl. Detta gäller också författningar som

utfärdas i administrativ ordning av annan myndighet än Kungl. Maj:t.

Genom den föreslagna lagen torde besvärsförordningen böra upphävas.

Därvid torde även besvärstidsreglerna i den nya lagen få gälla sådana äldre

författningar som ändrats genom besvärsförordningen.

I några yttranden har anförts att införandet av en lag om besvärstid skulle

inskränka Kung). Maj :ts befogenhet att, såsom nu stundom sker, överse

med att besvärstid icke iakttagits. Emellertid torde denna Kungl. Maj :ts

befogenhet ofta vara att föra tillbaka på en allmän rätt för Kungl. Maj :t

att upptaga och pröva ansökningar, oavsett om besvär anförts eller ej, och i

vissa fall sammanhänga med Kungl. Maj :ts befogenhet att giva dispens eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

s. k. administrativ nåd. Den föreslagna lagstiftningsåtgärden inverkar icke

på denna Kungl. Maj :t tillkommande rätt. Det torde icke vara behövligt att

i detta sammanhang närmare ingå på hithörande spörsmål.

Ett betydande antal remissinstanser har framhållit vikten av att den erforderliga

översynen av specialbestämmelserna kommer till stånd så snart

som möjligt. Bland remissinstanserna har rått delade meningar, huruvida

och i vilken utsträckning omedelbara ändringar i gällande specialbestämmelser

kan anses påkallade, därest den allmänna bestämmelsen om besvärstid

ändras.

Särskilt har remissmyndigheterna liksom de sakkunniga uppmärksammat

läget för kommunala nämnder. Beträffande överklagande av dessas

beslut gäller i vissa fall, som angives i vederbörande specialförfattning, en

där bestämd besvärstid, vanligen trettio dagar, medan vid överklagande av

övriga beslut kommunallagens föreskrift om tre veckors besvärstid blir tilllämplig.

Åtskilliga länsstyrelser har med hänsyn härtill påyrkat omedelbar

ändring av t. ex. fattigvårdslagen, barnavårdslagen och andra de kommunala

nämnderna berörande specialförfattningar. Andra myndigheter åter

har ansett de nu ifrågavarande olägenheterna icke vara större än att den

förestående allmänna översynen i fråga om besvärsreglerna kan avvaktas.

Därjämte har olika myndigheter angivit andra bestämmelser, tillhopa ett

icke ringa antal, som de ansett böra omedelbart ändras.

Med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt genomförande av besvärstidsrcformen

bör även enligt min mening översynen av specialbestämmelserna

företagas snarast möjligt. Mest angeläget är — av hänsyn till de kommunala

nämnderna — att ändra de specialbestämmelser, som berör dessas

verksamhet. För att enhetliga tider skall gälla för överklagande av nämndernas

beslut, har jag ansett vissa författningsändringar böra vidtagas redan i

detta sammanhang. Jag ämnar sålunda förorda att förslag förelägges riksdagen

till ändring av besvärstidsbestämmelser i följande författningar, nämligen

barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna barnbidrag

och föräldrabalken (8 kap. 10 §) — vilka lagar berör barnavårdsnämndernas

verksamhet — fattigvårdslagen, som är normerande för fattigvårdsstyrelserna,

epidemilagen och tuberkulosförordningen, vilka är av betydelse för

hälsovårdsnämnderna, familjebidragsförordningen, som är av grundläggande

vikt för familjebidragsnämnderna, samt brandlagen och nöjesskatteförordningen,

som berör andra kommunala myndigheter. Jag förutsätter vidare,

att riksdagen, om den antager en lag om besvärstid av det slag, som här

förordats, icke har någon erinran mot att besvärstidsstadganden ändras på

motsvarande sätt i följande författningar, som utfärdats efter riksdagens

hörande, nämligen hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt byggnadsstadgan,

vilka berör hälsovårdsnämnderna resp. byggnadsnämnderna. Ändringen

i specialförfattningarna torde böra genomföras på så vis, att den generella

lagen göres tillämplig genom att särstadgandena i dessa utgår.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 201.

37

Den föreslagna nya lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut liksom övriga författningsändringar bör träda i kraft den 1

januari 1955 samtidigt med kommunallagen. I likhet med vad som föreskrives

i denna bör stadgas, att beträffande överklagande av beslut, som

meddelats före nämnda dag, äldre bestämmelser skall tillämpas. Förekommande

hänvisningar till besvärsförordningen skall i stället gälla den nya

lagen.

I enlighet med vad i det föregående sagts har upprättats förslag till

1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föråldrabalken; samt

3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Övriga författningsförslag, som i detta sammanhang bör föreläggas riksdagen,

är icke av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande över förslag till

ändring däri erfordras. De torde få anmälas, sedan lagrådets utlåtande över

nu upprättade lagförslag erhållits.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de ovan

under 1)—3) om förmälda lagförslagen, vilka såsom Bilaga A1 fogats till

detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som är likalydandc med motsvarande vid propositionen fogade författningsförslag,

har här uteslutits.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga B.

Besvärssakkunnigas förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1)

angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande

i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk.

Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1866 angående

ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som

handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, skall erhålla följande

ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges,

Norges, Götes och Vendes Konung,

göre veterligt: att Vi, i anledning av

gjord framställning från Rikets Ständer,

funnit gott att, med ändring av

gällande stadganden om tid för besvärs

anförande i mål, som handläggas

av förvaltande myndigheter och

ämbetsverk samt icke till domstol

fullföljas, i nåder förordna, att, evar

och i vilken instans klagan än föres,

besvären skola, vid talans förlust, inlämnas,

i mål från Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands

län innan klockan 12 å fyratiofemte

dagen och i mål från övrige

orter i riket innan klockan 12 å

trettionde dagen från delfåendet av

det beslut, som överklagas; dock att

menighet, som klagar, äger tillgodonjuta

femton dagar längre besvärs
-

(Föreslagen lydelse)

Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges,

Norges, Götes och Vendes Konung,

göre veterligt: att Vi, i anledning av

gjord framställning från Rikets Ständer,

funnit gott att, med ändring av

gällande stadganden om tid för besvärs

anförande i mål, som handläggas

av förvaltande myndigheter och

ämbetsverk samt icke till domstol

fullföljas, i nåder förordna, att, evar

och i vilken instans klagan än föres,

besvären skola, vid talans förlust,

hava inkommit inom tre veckor från

delfåendet av det beslut, som överklagas;

dock att menighet, som klagar,

äger tillgodonjuta två veckor

längre besvärstid; kommande, vad

angår besvärstid i mål, som bedömas

efter bevillningsförordningen och

kommunallagarne, samt i mål, som

fullföljas från konsistorierne, att gäl
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tid än här ovan sägs; kommande, vad

angår besvärstid i mål, som bedömas

efter bevillningsförordningen

och kommunallagarne, samt i mål,

som fullföljas från konsistorierne,

att gälla vad särskilt är eller varder

stadgat.

la vad särskilt är eller varder stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955. Beträffande överklagande

av beslut, som meddelats före

nämnda dag, skola dock förut gällande

föreskrifter tillämpas.

Vad i denna lag stadgas gör ej

ändring i särskilda bestämmelser om

besvärstid.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 20 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken; samt

3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e. o. hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

41

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar,

Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars

1954 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1954 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och lag om ändrad

lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran, anför föredraganden

följande.

På sätt framgår av protokollet över justitiedepartementsärenden för den

26 februari 1954 förordade jag — i samband med att förutnämnda lagförslag

remitterades till lagrådet — att ändringar borde vidtagas även i besvärstidsstadganden

i barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna

barnbidrag, fattigvårdslagen, epidemilagen, tuberkulosförordningen, familjebidragsförordningen

och nöjesskatteförordningen. Förslag till sådana

författningsändringar har nu utarbetats. Därvid har icke andra ändringar

föreslagits än sådana, som erfordras för genomförande av besvärstidsreformen.

Jag anser därför icke nödigt att närmare redogöra för enskildheterna i

författningsförslagen.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förslag till

lag om besvärstid vid talan mot förvaltande mgndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och

lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

dels ock antaga förslag till

lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och

2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag),

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 201.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr

382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),

lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr

529) om allmänna barnbidrag,

lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 mom., 79 § samt 81 § 1 och

2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113),

förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars

1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)

och

förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5iOS59

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:331 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m. m., dels a1 i texten
  2. 1LU 1954:28 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m. m., dels ock i ämnet v s. 1 i texten