Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m

1954-03-27 · 79 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:203, Med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj ris proposition till riksdagen med förslag till lag om

personundersökning i brottmål, m. m.; given Stockholms

slott den 27 mars 195b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister; samt

3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa lagändringer i syfte att nedbringa väntetiderna

vid sinnesundersökning i brottmål. Enligt förslaget skall s. k. kort läkarundersökning

kunna i enkla och klara fall ersätta undersökning enligt

sinnessjuklagen. Därjämte avses att få till stånd en differentiering av de

egentliga sinnesundersökningarnas omfattning allt efter fallens krävande

beskaffenhet. Utlåtandena över undersökningarna skall ej göras vidlyftigare

än som erfordras för att lämna domstolen ledning för fallets bedömande.

Prövningen av fråga om anstånd med avgivande av utlåtande skall enligt

förslaget ankomma på medicinalstyrelsen i stället för domstolen. Den obligatoriska

granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen slopas.

I samband med de sålunda föreslagna lagändringarna beträffande sinnesundersökning

i brottmål har lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål ersatts med en ny lag om personundersökning i brottmål.

Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1954.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i>4. 1 samt. Nr 203.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.)

Lag den 22 juni 1939 om särskild

förundersökning i brottmål.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt,

särskild förundersökning

äga rum för vinnande av utredning

rörande den misstänktes personliga

förhållanden samt angående de åtgärder

som må anses lämpligast för hans

rättande.

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett

år häktats för brott, skall särskild

förundersökning äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning

som i 1 § sägs kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig.

Vad nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom eller fråga är om brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen.

Ej må till straffarbete i sex månader

eller däröver eller till fängelse under

tid som nu sagts eller till tvångsuppfostran

eller ungdomsfängelse dömas

eller anstånd enligt 1 § lagen

om villkorlig dom beviljas, utan att

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Lag om personundersökning i

brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt,

personundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande

den misstänktes personliga förhållanden

samt angående de åtgärder

som må anses lämpligast för hans

rättande.

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall personundersökning

äga rum, där ej anledning är

att antaga, att utredning som i 1 §

sägs kommer att därförutan vara för

domstolen tillgänglig. Vad nu sagts

gälle ock, då någon som fyllt tjuguett

år häktats, såframt ej laga hinder

mot villkorlig dom föreligger eller

sådant fall är för handen som avses

i 3 § lagen om villkorlig dom eller

fråga är om brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen.

Ej må till straffarbete i sex månader

eller däröver eller till fängelse under

tid som nu sagts eller till ungdomsfängelse

dömas eller anstånd enligt

1 § lagen om villkorlig dom beviljas,

utan att personundersökning

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. iMaj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

särskild förundersökning ägt rum eller

därmed avsedd utredning ändock

är tillgänglig.

3 §•

Om särskild förundersökning förordnar

domstolen, så snart det finnes

lämpligen kunna ske. Vill åklagaren,

den misstänkte eller hans försvarare

att beslut om sådan undersökning

skall meddelas före åtalet, må han

hos domstolen göra framställning

därom. Häktas den misstänkte, bör

beslutet meddelas sist i samband med

häktningen.

Till förundersökare förordnas lämplig

och villig person.

4 §.

Domstolen må, när skäl därtill äro,

besluta att läkarintyg angående misstänkt

skall anskaffas. Att avgiva sådant

intyg, vilket skall avfattas enligt

av Konungen meddelade anvisningar,

förordnas, därest den misstänkte

är häktad, läkare vid anstalten

och eljest annan läkare, om möjligt

en psykiater.

Där utlåtande enligt sinnessjuklagen

ej inhämtats, skall läkarintyg

som ovan sägs vara införskaffat, innan

någon dömes till tvångsuppfostran

eller ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är

pliktig att för läkarundersökningen

ägt rum eller därmed avsedd utredning

ändock är tillgänglig.

3 §•

Om personundersökning förordnar

domstolen, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Vill åklagaren, den

misstänkte eller hans försvarare att

beslut om sådan undersökning skall

meddelas före åtalet, må han hos

domstolen göra framställning därom.

Häktas den misstänkte, bör beslutet

meddelas sist i samband med häktningen.

Till personundersökare förordnas

lämplig och villig person.

4 §.

Domstolen må, när skäl därtill äro,

besluta att läkarintyg angående misstänkt

skall anskaffas. Att avgiva sådant

intyg, vilket skall avfattas enligt

av Konungen meddelade anvisningar,

förordnas om möjligt en psykiater.

1 brottmål, där anledning föreligger

till antagande, att den misstänkte

begått brottet under inflytande av sådan

själslig abnormitet eller tillfälligt

rubbad själsverksamhet som avses i

5 kap. 5 § strafflagen, skall läkarintyg

som ovan sägs av domstolen anskaffas,

såframt omständigheterna

göra sannolikt, att målet därigenom

kan avgöras utan inhämtande av utlåtande

enligt sinnessjuklagen. Läkarintyg

skall, där utlåtande enligt

sinnessjuklagen ej inhämtats, vara

införskaffat innan någon dömes till

ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är

pliktig att för läkarundersökningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

inställa sig å tid och ort som läkaren

bestämmer. Uteblir den misstänkte,

må polismyndighet lämna handräckning

för hans inställande.

5 §•

Förundersökaren äger taga del av

anteckningar och andra handlingar

från den av åklagaren ledda förundersökningen

samt närvara vid förhör,

som hålles med den misstänkte.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd

skola på begäran av förundersökaren,

åklagaren eller domstolen

meddela upplysningar beträffande

misstänkt, med vilken nämnden har

att taga befattning, och föreslå de åtgärder,

som nämnden må finna erforderliga

för hans rättande.

6 §.

Finner domstolen det vara till avsevärt

men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden,

vilka inför domstolen

framkomma i anledning av utredning

som avses i denna lag, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning,

må domstolen kunna förordna

att målet i vad angår dylik utredning

skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må

domstolen medgiva tilltalads anhöriga

ävensom annan, vilkens närvaro kan

väntas bliva till nytta, rätt att övervara

handläggningen.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare,

vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna

medel skäligt arvode för utfört ar
-

inställa sig å tid och ort som läkaren

bestämmer. Uteblir den misstänkte,

må polismyndighet lämna handräckning

för hans inställande.

5 §•

Personundersökaren äger taga del

av anteckningar och andra handlingar

från förundersökningen samt närvara

vid förhör, som hålles med den

misstänkte.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd

skola på begäran av personundersökaren,

åklagaren eller domstolen

meddela upplysningar beträffande

misstänkt, med vilken nämnden har

att taga befattning, och föreslå de åtgärder,

som nämnden må finna erforderliga

för hans rättande.

6 §•

Finner domstolen det vara till avsevärt

men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden,

vilka inför domstolen

framkomma i anledning av utredning

som avses i denna lag, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning;

må domstolen kunna förordna

att målet i vad angår dylik utredning

skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må

domstolen medgiva tilltalads anhöriga

ävensom annan, vilkens närvaro kan

väntas bliva till nytta, rätt att övervara

handläggningen.

7 §■

Personundersökare ävensom läkare,

vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna

medel skäligt arvode för utfört ar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

5

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

bete samt ersättning för nödvändiga

utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet

ändå att det ej vunnit laga

kraft. Skriftligt besked om beslutet

skall, där det begäres, tillhandahållas

utan avgift. Ersättning som avses i

denna paragraf skall gäldas av statsverket.

8 §.

Konungen äger meddela de närmare

bestämmelser som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

bete samt ersättning för nödvändiga

utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet

ändå att det ej vunnit laga

kraft. Skriftligt besked om beslutet

skall, där det begäres, tillhandahållas

utan avgift. Ersättning som avses i

denna paragraf skall gäldas av statsverket.

8 §.

Konungen äger meddela de närmare

bestämmelser som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

Genom lagen upphäves lagen den

22 juni 1939 (nr 315) om särskild

förundersökning i brottmål.

Förekommer i lag eller författning

hänvisning till eller avses däri eljest

lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. iMaj:ts proposition nr 203.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 ]

(nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 §.

1 mom. För envar, om vilken blivit

så dömt, som i 1 § sägs, skall från

domstolen eller myndigheten till registret

lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om hans namn

och vad i övrigt må erfordras till hans

betecknande, om förbrytelsen eller,

då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill samt om domen; uppgift om

villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter skall dock härjämte innehålla

upplysning om bötesbeslutet.

(Föreslagen lydelse.)

1 mom. För envar, om vilken blivit

så dömt, som i 1 § sägs, skall från

domstolen eller myndigheten till registret

lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om hans namn

och vad i övrigt må erfordras till hans

betecknande, om förbrytelsen eller,

då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill, om verkställd personutredning

samt om domen; uppgift om villkorlig

dom å förvandlingsstraff för böter

skall dock härjämte innehålla

upplysning om bötesbeslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

195b.

Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1937: 123.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

7

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 41, 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ samt 47 §

2 mom. sinnessjuklagen den 19 september 19291 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

41 §.

Föreligger anledning till antagande Föreligger anledning till antagande

att den, som är misstänkt för brott, att den, som är misstänkt för brott,

begått brottet under inflytande av så- begått brottet under inflytande av sådan

själslig abnormitet eller tillfäl- dan själslig abnormitet eller tillfälligt

rubbad själsverksamhet som av- ligt rubbad själsverksamhet som avses

i 5 kap. 5 § strafflagen, skall dom- ses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen

förordna om sinnesundersök- stolen förordna om sinnesundersökning

enligt vad nedan sägs, där ej ning enligt vad nedan sägs, där ej

av särskilda skäl sådan undersökning på grund av läkarintyg, som jämlikt

finnes obehövlig. Sinnesundersökning lagen om personundersökning i brottskatt

ock ske, där domstolen finner mål avgivits av psykiater, framstår

särskild utredning om den misstänk- såsom uppenbart, att brottet begåtts

tes sinnesbeskaffenhet vara av bety- under sådant inflytande, eller sinnesdelse

för bestämmande av påföljd för undersökningen eljest av särskilda

brottet eller eljest för målets avgö- skäl finnes obehövlig. Sinnesunderrande.

sökning skall ock ske, där domstolen

finner särskild utredning om den

misstänktes sinnesbeskaffenhet vara

av betydelse för bestämmande av påföljd

för brottet eller eljest för målets

avgörande.

Finnes brottet----------därtill äro.

1 Senaste lydelse, se beträffande 41, 41a, 42, 43, 46 och 46 a §§ SFS 194o: 467 samt beträffande

44 § 1953: 340.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

41

Beslut om---------

Har beslut---------

Där rätten----------

42

Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte, skall verkställas å

sinnessjukavdelning vid fångvården

av där anställd läkare. För undersökningen

skall den häktade överföras

till den sinnessjukavdelning, som enligt

fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det häkte, där han

förvaras. Domstol, som förordnat om

undersökningen, skall skyndsamt

översända samtliga handlingar i målet

till nämnda avdelning.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domstolen

göra framställning om att förhör

i målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom om sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret skall

avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta om att

förhöret varder hållet samt att underrätta

undersökningsläkaren om

förhöret. Angående ersättning åt den,

i §•

Uppkommer fråga om sinnesundersökning

av den som är misstänkt för

brott, skall domstolen, i den mån det

lämpligen kan ske, från myndigheter,

som tidigare tagit befattning med den

misstänkte, infordra sådana handlingar,

som kunna antagas vara av

betydelse för bedömandet av hans

sinnesbeskaffenhet.

— begått densamma.

— därtill äro.

— stängda dörrar.

§•

1. Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte, skall verkställas å

sinnessjukavdelning vid fångvården

av där anställd läkare. För undersökningen

skall den häktade överföras

till den sinnessjukavdelning, som enligt

fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det häkte, där han

förvaras. Domstol, som förordnat om

undersökningen, skall skyndsamt

översända samtliga handlingar i målet

till nämnda avdelning.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domstolen

göra framställning om att förhör

i målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom om sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret skall

avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta om att

förhöret varder hållet samt att underrätta

undersökningsläkaren om

förhöret. Angående ersättning åt den,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

9

(Gällande lydelse.)

som inkallats till förhöret för att höras,

gälle vad angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas

utan dröjsmål och utlåtande däröver

avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommo till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

domstolen i särskilt fall på framställning

av undersökningsläkaren medgiver

anstånd. Beslut om anstånd må

meddelas utan parternas hörande. Vid

utlåtandet skola fogas de av domstolen

till sinnessjukavdelningen överlämnade

handlingarna.

I utlåtandet skall undersökningsläkaren

angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående,

så ock huruvida han är i behov av

vård å sinnessjukhus. Finnes den

undersökte eljest böra på grund av

sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål

för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas.

I utlåtandet skola ock angivas

de skäl och omständigheter, på

vilka däri givet omdöme grundas.

Förklaras någon, som ej är sinnessjuk

eller sinnesslö, vid gärningens

begående hava lidit av annan själslig

abnormitet av så djupgående natur,

att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, skr*1! utlåtandet tilllika

innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga.

(Föreslagen lydelse.)

som inkallats till förhöret för att höras,

gälle vad angående ersättning av

allmänna medel till vittnen finnes

stadgat; dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

2. Sinnesundersökning skall verkställas

med största möjliga skyndsamhet

och till sin omfattning anpassas

efter undersökningsfallets beskaffenhet.

Utlåtande över undersökningen

skall avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommo till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren

medgiver anstånd. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen till

sinnessjukavdelningen överlämnade

handlingarna.

3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren

angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående,

så ock huruvida han är i behov av

vård å sinnessjukhus. Finnes den

undersökte eljest böra på grund av

sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål

för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas.

I utlåtandet skola ock angivas

de skäl och omständigheter, på

vilka däri givet omdöme grundas.

Förklaras någon, som ej är sinnessjuk

eller sinnesslö, vid gärningens

begående hava lidit av annan själslig

abnormitet av så djupgående natur,

att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, skall utlåtandet tilllika

innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga.

Utlåtandet skall ej avfattas vidlyftigare

än som erfordras för att lämna

domstolen ledning för fallets bedömande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.)

Då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren

samtidigt insända

en avskrift därav till medicinalstyrelsen;

finner styrelsen anledning

föreligga till ytterligare psykiatrisk

granskning, har styrelsen att ofördröjligen

underrätta domstolen därom.

43

Sinnesundersökning av----

Den, som------—--

Finnes det — —----— — —

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § andra,

tredje, fjärde och femte styckena i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att tiden för

utlåtandes avgivande skall räknas

från det handlingarna inkommo till

sjukhuset.

(Föreslagen lydelse.)

4. De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande tillämpningen

av vad i 2 och 3 mom. är stadgat

meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

§•

------undersökningen hör.

- allvarlig olägenhet.

— viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § 1 mom.

andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att den i 2 mom.

andra stycket stadgade tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till sjukhuset.

44 §.

Prövar domstol-------

Vad i 42 § fjärde stycket stadgas

om utlåtande av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge------

1) Det åligger -—-----—

2) Undersökning av ■—-----

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 42 § andra

stycket sägs, och för undersökning
-

---i målet.

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande

av undersökningsläkare skall

äga motsvarande tillämpning beträffande

medicinalstyrelsens utlåtande.

— —---— följande iakttagas:

--i målet.

— ----dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 42 § / mom.

andra stycket sägs, och för under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.)

en påkalla intagning å sinnessjukhus

av den, som vistas å fri fot. Varder

förhör utsatt, åligge domstolen att

underrätta medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares--—

(Föreslagen lydelse.)

sökningen påkalla intagning å sinnessjukhus

av den, som vistas å fri

fot. Varder förhör utsatt, åligge domstolen

att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

------med avgivandet.

46

Ej må---------

Å sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen i stället skall

gälla om myndighet, som påkallat undersökningen;

dock att, om läkare hos

myndigheten gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på myndigheten

att förordna om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på

rätten att lämna myndigheten meddelande

om förhöret och vidtaga de

åtgärder, som i 42 § andra stycket

omförmälas. Prövar myndigheten erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, skola

stadgandena i 44 § därvid lända till

efterrättelse med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

46

Finner fångvårdsstyrelsen anledning

förekomma därtill att någon, som

undergår straff, underkastas förvaring,

skall styrelsen, innan inlerneringsnämndens

yttrande i frågan inhämtas,

föranstalta om undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet och beträffande

frågan huruvida han efter frigivningen

kan antagas bliva vådlig för

annans säkerhet till person eller egen
-

§•

ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar länida till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen i stället skall

gälla om myndighet, som påkallat undersökningen;

dock att, om läkare hos

myndigheten gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på myndigheten

att förordna om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på

rätten att lämna myndigheten meddelande

om förhöret och vidtaga de

åtgärder, som i 42 § f mom. andra

stycket omförmälas. Prövar myndigheten

erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 § därvid lända

till efterrättelse med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

i §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning

förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas

förvaring, skall styrelsen, innan interneringsnämndens

yttrande i frågan

inhämtas, föranstalta om undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till per
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

(Gällande lydelse.)

dom, där ej av särskilda skäl sådan

undersökning finnes obehövlig. Samma

lag vare, om styrelse för allmän

uppfostringsanstalt finner anledning

förekomma därtill att någon, som

undergår tvångsuppfostran, underkastas

förvaring.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla

om styrelsen; dock att, om läkare

hos styrelsen gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på rätten

att lämna styrelsen meddelande om

förhöret och vidtaga de åtgärder,

som i 42 § andra stycket omförmälas.

Prövar styrelsen erforderligt, att

jämväl medicinalstyrelsens utlåtande

inhämtas, skola stadgandena i

44 § i vad de avse häktad äga motsvarande

tillämpning med enahanda

avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

47

2. Har domstol meddelat utslag,

vari häktad, som icke jämlikt 1 mom.

kvarhålles å sinnessjukhus eller å

sinnessjukavdelning vid fångvården,

förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, och är

den häktade enligt infordrat utlåtande

i behov av vård å sinnessjukhus

eller i fall, då utlåtande infordrats

från såväl läkare som medicinalstyrelsen

och styrelsens utlåtande lagts

till grund för straffriförklarandet, enligt

sistnämnda utlåtande i behov av

(Föreslagen lydelse.)

son eller egendom, där ej av särskilda

skäl sådan undersökning finnes

obehövlig.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla

om styrelsen; dock att, om läkare

hos styrelsen gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på rätten

att lämna styrelsen meddelande om

förhöret och vidtaga de åtgärder,

som i 42 § 1 mom. andra stycket omförmälas.

Prövar styrelsen erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, skola stadgandena

i 44 § i vad de avse häktad äga

motsvarande tillämpning med enahanda

avvikelser, som nyss angående

läkarundersökningen sagts.

§•

2. Har domstol på grundval av utlåtande,

som jämlikt detta kapitel

avgivits av undersökningsläkare eller

medicinalstyrelsen, eller på grundval

av läkarintyg, som jämlikt lagen om

personundersökning i brottmål avgivits

av psykiater, förklarat häktad,

som icke jämlikt l mom. kvarhålles

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, på grund

av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar

fri, och är den häktade enligt utlåtandet

eller intyget i behov av vård

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

13

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sådan vård, skall han därefter förva- å sinnessjukhus, skall han därefter

ras å sinnessjukavdelning vid fång- förvaras å sinnessjukavdelning vid

vården; och vare om honom lag som fångvården; och skall beträffande

i t mom sägs. honom vad i 1 mom. stadgas äga mot
svarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1954.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa

åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål

m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 14 november och den 30

december 1952 tillkallade jag sistnämnda dag särskilda sakkunniga för att

inom justitiedepartementet utreda frågan om åtgärder för att nedbringa

väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål m. m. I direktiven för de

sakkunniga framhölls, att organisationerna för sinnesundersökning och

psykiatriskt biträde inom fångvården vore otillräckliga för sina uppgifter

men att det icke vore möjligt att genomföra en snabb utbyggnad av dessa

organisationer. Ett hinder härför vore den för närvarande stora bristen på

utbildade psykiatrer, vilken medfört ett mycket svårt läge även inom den

egentliga sinnessjukvården. Under dessa förhållanden måste andra utvägar

sökas för att komma till rätta med arbetsbelastningen inom det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet. Såsom en tänkbar utväg antyddes i

direktiven att noggrannare och mera tidskrävande undersökningar förbehölles

sådana allvarliga och svårbedömda fall, där sådan undersökning

vore mest behövlig, under det att i andra fall undersökningen skedde på

det sätt som tillgängliga arbetskrafter medgåve. I viss utsträckning borde

kortare läkarundersökning i samband med särskild förundersökning kunna

ersätta sinnesundersökning. Vidare borde bl. a. beaktas, om den nuvarande

obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen kunde

upphöra.

De sakkunniga utgjordes till en början av borgmästaren Erik Bendz,

tillika ordförande, överläkaren docenten Torsten Sondén och numera borgmästaren

Nils Rappe, varjämte överläkaren Carl-Erik Uddenberg tillkallades

för att såsom expert stå till de sakkunnigas förfogande. Sedan Sondén

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

15

avlidit tillkallade jag den 6 mars 1953 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

samma dag Uddenberg och överläkaren Lars-Ingemar Lundström

att jämte Bendz och Rappe vara sakkunniga. De sakkunniga, vilka antog

benämningen 1953 års utredning om sinnesundersökningar m. m., avgav

den 30 juni 1953 en promemoria med förslag till vissa åtgärder för att

nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål (SOU 1953:21).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av samtliga hovrätter,

riksåklagarämbetet — som inhämtat yttranden från statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges landsfogdar,

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler —•, fångvårdsstyrelsen —

efter hörande av överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid följande

fångvårdsanstalter, nämligen Långholmen, Håga, Malmö och Västervik samt

förste läkaren vid fångvårdsanstalten Härianda —, medicinalstyrelsen —

efter hörande av överläkarna vid de rättspsykiatriska avdelningarna vid

följande sjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset, Ulleråkers sjukhus, Ryhovs

sjukhus, S:t Lars sjukhus, S:t Jörgens sjukhus, Sidsjöns sjukhus och

Umedalens sjukhus —, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten

i Göteborg, rådhusrätten i Malmö, strafflagberedningen (med särskilt yttrande

av ledamoten av beredningen professorn Olof Kinberg), fångvårdens

organisationskommitté, svenska psykiatriska föreningen, rättpsykiatriska

föreningen (med särskilt yttrande av föreningens vice ordförande Helge

Knöös), föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare

och Sveriges advokatsamfund.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

I. Allmänna synpunkter.

Den nuvarande undersökningsorganisationen och dess krisläge. Enligt 41 §

sinnessjuklagen är det i brottmål domstolen som har att fatta beslut om

att misstänkt skall underkastas sinnesundersökning. Detta skall ske, om

det föreligger anledning till antagande att den misstänkte begått brottet

under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, där ej undersökning av särskilda

skäl finnes obehövlig. I samma lagrum stadgas vidare att sinnesundersökning

skall ske, där domstolen finner särskild utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd

för brottet eller eljest för målets avgörande. Som allmän begränsning av

domstolens möjlighet att förordna om sinnesundersökning gäller, att för sådan

erfordras särskilda skäl, om brottet ej förskyller svårare straff än böter.

Nuvarande organisation av undersökningsväsendet tillkom genom beslut

av 1945 års riksdag. Den trädde i kraft den 1 januari 1946 och har sedan dess

i stort sett varit oförändrad. Organisationen består av två helt skilda delar,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

den ena avsedd för undersökning av misstänkt som är häktad och den andra

för undersökning av misstänkt på fri fot.

Sinnesundersökning av häktad skall enligt 42 § sinnessjuklagen

verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare.

Nämnda lagrum innehåller närmare föreskrifter om undersökningen,

varav här blott skall anmärkas föreskriften i tredje stycket, att undersökningen

skall verkställas utan dröjsmål och utlåtande däröver avgivas sist

inom sex veckor från det handlingarna inkom till sinnessjukavdelningen,

såvida ej domstolen i särskilt fall på framställning av undersökningsläkaren

medger anstånd.

Sinnessjukavdelningar finns vid sex fångvårdsanstalter. Dessutom verkställes

sinnesundersökning av kvinnor vid fångvårdsanstalten i Växjö, där

det finns en arvodesanställd sinnessjukläkare.

Sinnesundersökning av den som är på fri fot skall enligt

43 § sinnessjuklagen verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är

anställd vid statligt sinnessjukhus. Bestämmelserna om dylika undersökningar

överensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna om undersökning

av häktade. Den lagstadgade normala undersökningstiden är även densamma

eller sex veckor.

Undersökningsavdelningar finns vid åtta statliga sinnessjukhus. Härtill

kommer att på Gotland undersökningar av både häktade och icke häktade

utföres av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus mot särskild ersättning för

varje fall.

Utvecklingen i fråga om sinnesundersökningar belyses av tabell 1, som

upptager antalet undersökningar, angående vilka utlåtande inkommit till

medicinalstyrelsen.

Tabell 1.

År

Antal

utlåtanden

År

Antal

utlåtanden

1931......................

221

1942 ......................

1 255

1932 ......................

328

1943 ......................

1 531

1933 ......................

316

1944 ......................

1 750

1934 ......................

433

1945 ......................

1 677

1935 ......................

501

1946 ......................

1 493

1936 ......................

617

1947 ......................

1 303

1937 ......................

643

1948 ......................

1045

1938 ......................

680

1949 ......................

1023

1939 ......................

677

1950 ......................

1033

1940 ......................

739

1951......................

1 039

1941......................

998

1952 ......................

1953 ......................

1 041

1 013

Antalet undersökningar av häktade framgår av tabell 2 över varje år till

medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden över dylika undersökningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

17

Tabell 2.

År

Antal

utlåtanden

År

Antal

utlåtanden

1931......................

160

1942 ......................

588

1932 ......................

232

1943 ......................

704

1933 ......................

202

1944 ......................

683

1934 ......................

265

1945 ......................

734

1935 ......................

272

1946 ......................

536

1936 ......................

324

1947 ......................

577

1937 ......................

367

1948 ......................

460

1938 ......................

344

1949 ......................

550

1939 ......................

355

1950 ......................

499

1940 ......................

380

1951......................

503

1941......................

503

1952 ......................

517

1953 ......................

501

Här må anmärkas, att jämlikt beslut av Kungl. Maj :t även läkare utanför

undersökningsorganisationen förordnats att verkställa sinnesundersökning

av häktade. Arvode för dylik undersökning utgår med 300 kronor. Kapaciteten

hos de å sinnessjukavdelningarna anställda läkarna motsvarar

sålunda icke ovanstående siffror. Antalet av utomstående läkare verkställda

undersökningar utgjorde under 1949 cirka 260, under 1950 286, under 1951

284, under 1952 299 och under 1953 251. Av antalet 1949 hade 88 undersökningar

utförts av läkare tillhörande de rättspsykiatriska stationerna för

undersökning av misstänkta på fri fot. Dessa läkare hade anlitats för att

övervinna en akut krissituation beträffande undersökning av häktade.

Väntetidernas längd och antalet häktade, som vid vissa tidpunkter under

de senaste åren väntat på undersökning, framgår av tabell 3. Väntetider

överstigande fyra månader har även förekommit, men det har endast rört sig

om enstaka fall. Därest den stadgade undersökningstiden av 6 veckor ej

skall överskridas bör antalet väntande vid undersökning av 500 fall om

året eller 10 per vecka lämpligen ej överstiga 60.

Tabell 8.

Tidpunkt

i

Häktade, väntande

på undersökning

2

Därav väntande

sedan mera än två

månader

s

1949 1/1 ...................................

133

28

1/7...................................

105

34

1950 1/1 ...................................

77

4

1/7...................................

83

3

1951 1/1 ...................................

88

13

1/7...................................

80

1

2 Dihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 203.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

1

2

3

1952 1/1 ...................................

108

21

1/2...................................

95

24

1/3...................................

84

18

1/4...................................

104

24

1/5...................................

101

13

1/6...................................

91

13

1/7...................................

98

12

1/8...................................

115

27

1/9...................................

129

39

1/10..................................

135

34

1/H..................................

130

24

1/12..................................

136

28

1953 1/1 ...................................

146

37

1/2...................................

140

43

1/3...................................

129

58

1/4...................................

123

44

1/5...................................

117

37

1/6...................................

107

31

1/7...................................

102

24

1/8...................................

104

24

1/9...................................

109

39

1/10..................................

in

34

1/U..................................

116

32

1/12..................................

113

31

1954 1/1..............................

116

34

1/2..............................

114

42

Antalet undersökningar av icke häktade framgår av tabell 4 avseende

till medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden.

Tabell 4.

År

Antal

utlåtanden

År

Antal

utlåtanden

1931......................

61

1942 ......................

667

1932 ......................

96

1943 ......................

827

1933 ......................

114

1944 ......................

1067

1934 ......................

168

1945 ......................

943

1935 ......................

229

1946 ......................

957

1936 ......................

293

1947 ......................

726

1937 ......................

276

1948 ......................

585

1938 ......................

336

1949 ......................

473

1939 ......................

322

1950 ......................

534

1940 ......................

359

1951......................

536

1941......................

495

1952 ......................

524

1953 ......................

512

Vid bedömandet av kapaciteten hos undersökningsväsendet för icke häktade

bör siffran för 1949 ökas med 88, motsvarande det antal undersökningar

av häktade, som nämnda år utfördes av läkare å sinnessjukhusens

undersökningsavdelningar. Å andra sidan har från och med 1952 utomstående

läkare anlitats även för undersökning av icke häktade. Antalet av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 19

sådana läkare utförda undersökningar uppgick under 1952 till 76 och under

1953 till 84.

Väntetidernas längd och antalet väntande icke häktade framgår av tabell

5. Undersökningstider för icke häktade på upp till ett år har även förekommit.

Bland de väntande den 1 december 1953 fanns 27 som väntat

mera än 8 månader, 9 som väntat mera än 10 månader och 5 som väntat i

över ett år. I de ovan upptagna siffrorna angående väntetidens längd har icke

medtagits exceptionella fall, såsom då den misstänkte ej kunnat anträffas

eller beslutet om sinnesundersökning överklagats. Det lämpliga antalet

väntande synes vid ett årligt antal undersökningsfall av 600 ej böra överstiga

70.

Tabell 5.

Tidpunkt

Icke häktade,

väntande på

undersökning

Därav väntande

sedan mera än

två månader

Därav väntande

sedan mera än

fyra månader

Därav väntande

sedan mera än

sex månader

1947 1/1 ...........

139

1/7...........

102

Uppgifter härom saknas

1948 1/1 ...........

115

1/7...........

81

1949 15/1 ..........

142

1/7...........

158

1950 1/8 ...........

198

101

34

16

1951 1/1 ...........

228

104

36

19

1/7...........

267

147

67

25

1952 1/1 ...........

278

172

89

63

1/2...........

266

178

101

57

1/3...........

255

174

106

48

1/4...........

256

160

97

46

1/5...........

250

160

100

54

1/6...........

234

154

84

49

1/7...........

246

134

69

32

1/8...........

254

147

90

34

1/9...........

258

175

96

42

1/10..........

261

171

99

57

1/11..........

260

151

98

48

1/12..........

258

153

84

42

1953 1/1 ...........

271

166

84

43

1/2...........

251

163

87

37

1/3...........

260

181

98

41

1/4...........

264

164

100

47

1/5...........

259

166

109

48

1/6...........

249

178

104

52

1/7...........

268

176

103

59

1/8...........

262

174

117

54

1/9...........

262

203

124

63

1/10..........

264

190

119

74

1/H..........

243

163

114

62

1/12..........

246

160

100

61

1954 1/ 1...........

241

149

87

54

1/2...........

226

147

81

50

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Utredningen. Utredningen framhåller till en början, att den nuvarande

situationen i fråga om sinnesundersökning i brottmål inger allvarliga betänkligheter.

Krissituationen är icke tillfällig. Även om tidvis viss förbättring

kunnat skönjas, har undersökningsorganisationen varit otillräcklig för

sina uppgifter under större delen av den tid som förflutit sedan den

i nuvarande omfattning tillkommit den 1 januari 1946. Den närmast till

hands liggande lösningen, nämligen att utbygga organisationen, har i utredningens

direktiv avvisats under hänvisning till nu rådande brist på utbildade

psykiatrer. Utredningens uppdrag har därför i stället gått ut på att finna

andra utvägar för att komma till rätta med överbelastningen inom det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

När det gäller att nedbringa den inom undersökningsväsendet förefintliga

överbelastningen utan att öka antalet inom organisationen anställda psykiatrer,

står enligt utredningen ingen annan utväg öppen än att minska arbetet

för psykiatrerna. Det ligger då närmast till hands att låta detta ske genom

att införa legala begränsningar i fråga om domstolarnas möjligheter att förordna

om sinnesundersökning och därigenom nedbringa antalet undersökningsfält.

Efter att närmare ha diskuterat denna fråga uttalar utredningen

sammanfattningsvis, att domstolarna redan nu är så återhållsamma, när det

gäller att förordna om sinnesundersökning, att det icke utan allvarliga vådor

för straff rättsskipningen torde vara möjligt att minska antalet undersökningar.

Tvärtom torde på många håll föreligga ett önskemål att rättspsykiatrisk

sakkunskap anlitas i större utsträckning än vad nuvarande förhållanden

medger. Ett nedbringande av väntetiderna kommer därför sannolikt

att leda till ett ökat antal förordnanden om sinnesundersökning.

Utredningen påpekar att en viss avlastning av psykiatrernas arbetsbörda

kan ernås genom ökning av antalet socialassistenter och skrivbiträden samt

förstärkning av den maskinella utrustningen (diktafoner, skrivmaskiner

in. m.). Ehuru spörsmålet icke ingått i utredningsuppdraget, redovisas vissa

önskemål i förevarande avseende från de olika undersökningsavdelningarna

och tillstyrkes av utredningen.

För att man skall uppnå den åsyftade minskningen av rättspsykiatrernas

arbete anvisar utredningen tre utvägar. Den första utvägen är den nyss antydda

att förstärka den icke-medicinska delen av personalen och införa

moderna arbetsmetoder i fråga om undersökningarna. Utredningen understryker

emellertid att dylika åtgärder endast kan ha begränsad verkan. Den

andra utvägen är att underlätta det arbete, som föregår själva undersökningen,

främst genom att det material som erfordras för undersökningarna

ställes till psykiatrernas förfogande på ett för dem mindre arbetskrävande

sätt. Slutligen ifrågasätter utredningen såsom tredje utväg att ställa lägre

krav på omfattningen av undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena.

Utredningen framlägger vissa förslag i de nu angivna avseendena och anser

att alla de föreslagna utvägarna samtidigt bör anlitas för att man såsom

helhet skall nå ett effektivt resultat. I fråga om förstärkning av den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

21

icke-medicinska personalen och införande av moderna arbetsmetoder inskränker

utredningen sig som nämnts till att med tillstyrkande redovisa vissa

önskemål från de olika undersökningsavdelningarna. Vad beträffar frågan

om underlättande av det arbete som föregår själva undersökningen föreslår

utredningen föreskrift om att domstolen i fall då fråga uppkommer om undersökning

av misstänkts sinnesbeskaffenhet bör, om den misstänkte tidigare

varit föremål för sinnesundersökning, införskaffa utlåtande däröver

ävensom från myndighet, som tidigare tagit befattning med den misstänkte,

infordra handlingar, som kan antagas vara av betydelse vid bedömandet av

den misstänktes sinnesbeskaffenhet. Den största betydelsen tillmäter emellertid

utredningen utvägen att ställa lägre krav på omfattningen av undersökningarna

och utförligheten hos utlåtandena. Beträffande detta spörsmål

anför utredningen följande allmänna synpunkter:

Det är givet att denna väg icke kan beträdas utan viss risk för sänkning

av sinnesundersökningarnas kvalitet. En avgörande synpunkt vid utformandet

av vårt förslag måste därför vara att såvitt möjligt söka eliminera denna

risk. Det är tydligt att risken blir mindre, om förenklingen av undersökningarna

sker på det i direktiven angivna sättet att noggrannare och mera

tidskrävande undersökningar förbehålles de allvarliga och svårbedömda fallen,

under det att andra fall undersökes på det sätt tillgängliga arbetskrafter

medgiver. Hur riktig en sådan differentiering av undersökningarna i princip

än kan synas vara, är det dock uppenbart att i praktiken många tveksamma

fall kommer att uppstå. Det blir därför av stor vikt att taga ställning

till frågorna vem som skall fatta detta avgörande —- domstolen eller

undersökningsläkaren — och på vilket stadium av rättegången detta avgörande

skall ske.--—-

Även om vi lägger stor vikt vid differentieringen av undersökningarna,

tror vi dock icke att denna åtgärd är tillräcklig för att uppnå balans mellan

undersökningarnas antal och tillgängliga arbetskrafter, än mindre att bemästra

den ökning av antalet undersökningsfall, som torde vara att förvänta.

Vi har därför ansett oss böra undersöka möjligheten att förenkla och

förkorta utlåtandena över verkställda undersökningar även i sådana fall då

det saknas anledning att inskränka själva undersökningen. Det hade uppenbarligen

varit önskvärt att en sådan ändring genomförts samtidigt med inrättandet

av en kriminaljournal. Trots att så ej kunnat ske, har vi ansett

det nödvändigt att redan nu framlägga förslag om utlåtandenas förenkling.

Det förslag som utredningen framlägger i fråga om undersökningarnas

differentiering och avfattningen av utlåtandena går i huvudsak ut på att

sinnesundersökning såvitt möjligt skall ersättas med kort läkarundersökning

i samband med särskild förundersökning enligt lagen den 22 juni

1939 om särskild förundersökning i brottmål. Vidare skall, där undersökningsläkaren

så finner lämpligt, utlåtande över sinnesundersökning kunna

avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med formuläret för läkarundersökning

enligt nämnda lag. Utlåtande över sådan sinnesundersökning (av

utredningen benämnd B-undersökning) skall enligt förslaget avgivas med

största skyndsamhet och sist inom tre veckor från det handlingarna inkommo

till avdelningen. Beträffande annan sinnesundersökning (A-undersökning)

föreslås föreskrift om att utlåtandet ej bör avfattas vidlyftigare än

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande. Särskild

undersökningsjournal skall ej vara erforderlig.

Utredningen föreslår därjämte avskaffande av den obligatoriska granskningen

av utlåtandena i medicinalstyrelsen.

I utredningens förslag ingår även ett utkast till cirkulär till läkarna vid

fångvårdens sinnessjukavdelningar och de statliga sinnessjukhusens undersökningsavdelningar

angående vissa särskilda åtgärder för avarbetande av

rådande balans i fråga om sinnesundersökning i brottmål.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har tämligen

enhälligt givits uttryck åt den uppfattningen, att den nuvarande situationen

i fråga om sinnesundersökningar är mycket allvarlig och att det är

alldeles nödvändigt att vidtaga åtgärder för att nedbringa väntetiderna.

Sålunda må anföras följande uttalande av föreningen Sveriges häradshövdingar:
De

rådande förhållandena måste enligt föreningens uppfattning utan

tvekan betecknas såsom ohållbara. Detta gäller kanske icke minst beträffande

de icke häktade exploranderna, för vilka väntetider överstigande ett

halvår äro mycket vanliga. Väntetider på omkring ett år förekomma undantagsvis.

Särskilt betänkligt är, att det icke rör sig om en tillfällig krissituation

utan att man, därest icke lämpliga åtgärder vidtagas, såsom i promemorian

framhävts, synes hava att förvänta en snabbt fortskridande försämring av

läget. Föreningen hälsar därför med tillfredsställelse alla åtgärder, som

kunna vara ägnade att medföra en förbättring.

Ehuru utredningen enligt sina direktiv ej närmare behandlat frågan om

undersökningsväsendets organisation, har detta spörsmål

ganska ingående berörts i en del remissyttranden. Från flera håll har betonats

att den nuvarande organisationen icke är tillräcklig för att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina funktioner. Föreningen Sveriges stadsdomare

uttalar sålunda, att det på lång sikt uppenbart förhåller sig så, att

det enda botemedlet för att uppnå minskade väntetider och samtidigt icke

ge alltför mycket avkall på sinnesutlåtandenas kvalitet samt rättssäkerheten

är att på alla sätt söka stimulera utbildandet av rättspsykiatrer. Föreningen

Sveriges häradshövdingar understryker, att utvecklingen går i den

riktningen att allt större krav kommer att ställas på det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet. Det är därför oundgänglingen nödvändigt att den

för sinnesundersökningarna avsedda organisationen förstärkes och att effektiva

åtgärder vidtages för att trygga rekryteringen av psykiatrer för denna

organisation, så att den icke blott blir en organisation på papperet. Det sistnämnda

är till följd av bristen på personer som med nuvarande löne- och

arbetsförhållanden vill ägna sig åt rättspsykiatriska undersökningar en reformfråga,

som icke kan föras till en tillfredsställande lösning på kort tid.

Det framstår alltså såsom en trängande angelägenhet, att statsmakterna

utan att avvakta verkningarna av de nu föreslagna palliativa åtgärderna

snabbt griper sig an med uppgiften.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Emellertid betonar medicinalstyrelsen — såvitt angår den till styrelsens

verksamhetsområde knutna delen av undersökningsorganisationen, d. v. s.

sinnessjukhusens undersökningsavdelningar — att arbetskapaciteten inom

den nuvarande organisationens ram borde kunna ökas. Enligt styrelsens

beräkningar skulle organisationen ha en kapacitet av 650 utlåtanden om

året. Styrelsen anför:

Det ökande antalet exspektanter beror dels på att vissa undersökningsavdelningar

icke uppnår samma antal utlåtanden per år som tidigare, dels på

att organisationen 1949 belastades med undersökning av ett 90-tal häktade.

Medicinalstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,

att den ej kan finna bärande skäl för de stora skillnader, som föreligga i

fråga om antalet avgivna utlåtanden vid de olika avdelningarna. Man bör

kunna räkna med en bättre omsättning av undersökningsfall än vad som nu

är fallet och styrelsen deklarerar som sin uppfattning, att ett utlåtande per

läkare och arbetsvecka kan anses vara ordinär prestation.

Fångvårdsstyrelsen framhåller vikten av att dugliga personundersökare

finnes och understryker i samband därmed nödvändigheten av att skyddskon

sulentorganisationen bygges ut. Fångvårdens organisationskommitté

vänder sig mot att utredningen icke upptagit frågan om anlitande av särskild

psykologisk expertis. Kommittén anser, att mycket skulle kunna vinnas

genom psykologers medverkan vid sinnesundersökningar i brottmål,

och föreslår, att förutsättningarna för dylik medverkan närmare utredes.

Det må anmärkas att icke i något yttrande förordas, att man för att nå

en effektivisering av undersökningsväsendet skall införa legala begränsningar

av domstolarnas möjlighet att förordna

om sinnesundersökning. Spörsmålet behandlas av strafflagberedningen

och föreningen Sveriges häradshövdingar, vilka uttryckligen ansluter

sig till utredningens ståndpunkt, att man bör undvika dylika legala begränsningar.

Föreningen framhåller, att man i stället borde eftersträva att

för framtiden möjliggöra anlitande av sinnesundersökningar i större utsträckning

än vad nu är fallet, och påpekar i samband härmed, att domstolarna

framdeles torde få taga ställning till alltmera differentierade behandlingsmetoder

beträffande lagöverträdare.

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna åtgärderna

för väntetidernas nedbringande må till en början

nämnas att följande remissinstanser utan närmare motivering tillstyrkt eller

lämnat utan erinran samtliga utredningens förslag, nämligen Göta hovrätt,

hovrätten för övre Norrland, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges landsfiskaler, överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid

fängvårdsanstalten i Malmö (ledamot av utredningen), fångvårdens organisationskommitté

och Sveriges advokatsamfund.

I princip eller i väsentliga delar tillstyrkes förslagen av hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norr
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

land, riksåklagarämbetet, stats åklag ar en i Stockholm, statsåklagaren i

Malmö, överläkarna vid de rättspsykiatriska avdelningarna vid Ryhovs, S:t

Lars och Sidsjöns sjukhus, statskontoret, rådhusrätten i Malmö, strafflagberedningen,

föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges

stadsdomare.

Ett par remissmyndigheter, nämligen Stockholms rådhusrätt samt överläkarna

vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna Långholmen

och Håga, ger uttryck åt den uppfattningen, att förslagen helt eller delvis

bör kunna genomföras på försök såsom ett provisorium.

En tveksam hållning till utredningens förslag intages av Svea hovrätt,

som ifrågasätter, om åtgärderna är ägnade att medföra åsyftat resultat utan

åsidosättande av de rättsvårdssynpunkter, som med nödvändighet gör sig

gällande. Detta utesluter dock enligt hovrättens uppfattning icke, att en viss

och lämplig sovring bland undersökningsfallen måhända kunde åvägabringas

genom en än mera noggrann förhandsprövning från domstolens sida.

En kritisk inställning till de av utredningen framlagda förslagen kommer

vidare till uttryck hos fångvårdsstyrelsen, överläkarna vid sinnessjukavdelningarna

vid fångvårdsanstalterna Långholmen och Västervik, förste läkaren

vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna vid

rättspsykiatriska avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset samt Ulleråkers

och S:t Jörgens sjukhus, rådhusrätten i Göteborg, statsåklagaren i Göteborg,

svenska psykiatriska föreningen och rättspsykiatriska föreningen. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler och professorn Kinberg avstyrker uttryckligen utredningens

förslag.

I kritiken mot utredningsförslaget understrykes framför allt de risker ur

olika synpunkter som en sänkning av utlåtandenas kvalitet kan befaras medföra.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening möter det allvarliga betänkligheter

att acceptera något slag av standardsänkning i fråga om de fullständiga

sinnesundersökningarna, överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten

i Västervik påpekar, att det skulle vara olyckligt, om läkarna

skulle tvingas avge utlåtande efter en mycket kort observationstid och utan

att ha fått tillfälle att fundera på fallet mer än någon dag. Det är enligt

hans mening inte helt och hållet till förfång för rättssäkerheten med nuvarande

långa undersökningstider; ju längre observationstid desto säkrare bedömning.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus framhåller,

att de föreslagna åtgärderna till stor del måste tänkas få endast

palliativ effekt, och överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid Ulleråkers

sjukhus säger, att avdelningen icke tror sig om att kunna prestera

flera utlåtanden än tidigare till följd av de föreslagna åtgärderna. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler anser, att den tidsvinst, som kan uppstå genom

utredningens förslag mer än väl uppväges av de påtagliga nackdelar, som

vidlåder förslagen. Rådhusrätten i Göteborg förmenar, att åtgärderna icke

kommer att avhjälpa de föreliggande missförhållandena; möjligen kan de

medföra en relativt obetydlig förbättring. Rådhusrätten anför:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

För att verkligen komma till rätta med föreliggande missförhållanden

hade det enligt rådhusrättens mening varit i hög grad önskvärt, att utredningen

fått i uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder för att möjliggöra

ett utbyggande och förbättrande av undersökningsorganisationen. Sålunda

hade i all synnerhet frågan om rättspsykiaterkårens rekrytering bort

upptagas till övervägande. De av utredningen föreslagna åtgärderna innebära

— vilket utredningsmännen själva synas ha insett — endast halvmesyrer:

ett resignerat bättre något än intet. I visst avseende kan befaras,

att föreslagen åtgärd snarare kommer att förlänga än förkorta väntetiderna.

Vidare konstateras, alt utredningen i sina förslag i stor utsträckning

byggt på en alltför optimistisk beräkning av antalet lämpliga psykiatrer

utom undersökningsväsendet.

Slutligen kan anmärkas, att strafflagberedningen framför ett förslag om

att öppna möjlighet att genom mellandom pröva skuldfrågan

och förlägga sinnesundersökningen till tiden efter sakerförklaringen. Beredningen

anför härom:

Undersökning av en tilltalad^ sinnesbeskaffenhet hade ursprungligen sin

väsentliga betydelse för domstolens avgörande av frågan om hans straffrihet

enligt SL 5: 5. Numera har undersökningens betydelse alltmera förskjutits

till frågan om hans behandling. Domstolen har fått fler behandlingsformer

att välja emellan, och för träffande av valet mellan dem har en

noggrann kännedom om den tilltalades psyke stor betydelse. När, såsom de

sakkunniga upplyser, i Danmark antalet undersökningsfall är dubbelt så

stort som i Sverige, är det tydligt att icke heller där tyngdpunkten längre

ligger på frågan om straffbarhet eller straffrihet. I själva verket har sinnesundersökningarnas

betydelse för domstolarnas sakerförklaring trätt i bakgrunden.

Med hänsyn härtill och då de nuvarande väntetiderna är ytterst

deprimerande för de tilltalade, synes det böra övervägas om det icke borde

öppnas möjlighet att — när en omfattande person- eller sinnesundersökning

erfordras — genom mellandom pröva skuldfrågan och förlägga undersökningen

till tiden efter sakerförklaringen. I ett fåtal fall erfordras hörande

av psykiater för bedömande av fråga som hör till sakerförklaringen. Härför

behövs regelmässigt inte någon större sinnesundersökning. Det kan ofta

räcka med läkarens hörande inför domstolen efter en helt kort observation

av den tilltalade.

Departementschefen. Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser fick sin nuvarande

avfattning år 1945. Samtidigt genomfördes nya regler beträffande

sinnesundersökning, varjämte det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

omorganiserades. Såsom framgår av den föregående redogörelsen är den nya

organisationen så uppbyggd, att sinnesundersökning av misstänkta som är

häktade skall verkställas vid särskilda sinnessjukavdelningar vid fångvårdsanstalterna,

medan undersökning av misstänkta som är på fri fot utföres

vid statligt sinnessjukhus av där för ändamålet anställd läkare. Särskilda

sinnessjukavdelningar finns vid sex fångvårdsanstaltcr. Vid åtta sinnessjukhus

har undcrsökningsavdclningar, s. k. rättspsykiatriska stationer, inrättats.

Dessutom verkställes sinnesundersökning av häktade kvinnor vid

fångvårdsanstalten i Växjö av arvodesanställd sinnessjukläkare, och på

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Gotland utföres undersökningar beträffande såväl häktade som icke häktade

av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus.

Tiden för avgivande av utlåtande över sinnesundersökning bestämdes år

1945 till högst sex veckor, med möjlighet för domstolen att i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren medgiva anstånd.

Vid tillkomsten av den nya organisationen underströks, bl. a. från riksdagens

sida, att det närmast rörde sig om en provisorisk lösning och att det

var angeläget att frågan om sinnesundersökningsväsendets organisation upptogs

till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav. Avsikten var

att i avbidan på en definitiv lösning av frågan få till stånd en organisation

som var kapabel att nedbringa de långa väntetiderna. Förhoppningarna om

en väsentlig förbättring har dock icke gått i uppfyllelse. Under de första

åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen sig åtminstone i

stort sett på en godtagbar nivå. Sedermera har emellertid läget åter försämrats.

Försök har gjorts att genom provisoriska åtgärder av olika slag bemästra

svårigheterna. Dessa åtgärder har emellertid endast kunnat bringa

tillfällig lättnad. Jag vill nämna att man år 1949 lyckades få ned arbetsbalansen

beträffande häktade till en normal nivå genom att ett stort antal

undersökningsfall överlämnades till undersökningsavdelningarna vid sinnessjukhusen.

Denna åtgärd medförde dock som naturligt var en kraftig

stegring av balansen beträffande icke häktade. Under senare tid har avsevärd

hjälp erhållits genom att ett icke obetydligt antal undersökningar överlämnats

till läkare utanför undersökningsorganisationen mot arvode för

varje särskilt fall. Likväl är balansen nu oroväckande såväl beträffande häktade

som icke häktade. Väntetiderna är för närvarande, såsom framgår av

de förut lämnade statistiska uppgifterna, ofta mycket långa. Antalet häktade,

som den 1 februari 1954 väntade på undersökning, var 114. Av dessa

hade 42 väntat mer än två månader. Vid samma tidpunkt väntade 226 icke

häktade på undersökning, varav 147 väntat mer än två månader, 81 mer än

fyra månader och 50 mer än sex månader. Undantagsvis har väntetider på

över ett år förekommit.

En undersökning har även visat att arbetsresultatet vid undersökningsstationerna

är mycket ojämnt. Medan vissa av dem åstadkommer ett betydande

arbetsresultat, kommer andra icke på långt när upp till det antal utlåtanden

per år som vid organisationens tillkomst betraktades som det normala. Enligt

strafflagberedningens beräkningar (SOU 1942:59 s. 152) borde man

räkna med att en heltidsanställd läkare skulle per år medhinna ett 50-tal

undersökningar. Det förekommer exempel på att läkare kan medhinna och

även överskrida denna arbetsprestation, under det att andra läkare icke

kommer upp till hälften därav. Medicinalstyrelsen har i anledning härav

framhållit, att den ej kan finna bärande skäl för de stora skillnader i fråga

om antalet avgivna utlåtanden vid de olika avdelningarna.

Det är uppenbart att de onormalt långa väntetiderna kan tillskynda de

misstänkta stora olägenheter och ett svårt personligt lidande, och man kan

ej acceptera att det blir regel i stället för undantag att den i lagen stadgade

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 27

tiden för undersökningens verkställande överskrides. En ändring måste komma

till stånd.

Såsom nyss antyddes är den nuvarande organisationen av undersökningsväsendet

i viss mån av provisorisk karaktär. Naturligtvis är den mest rationella

lösningen att tillföra organisationen ett större antal psykiatrer.

Med den stora brist, som nu råder på läkare med dylik utbildning, är detta

emellertid icke någon omedelbart framkomlig väg. En utökning av antalet

läkartjänster inom undersökningsväsendet skulle — i den mån åtgärden

över huvud taget fick någon effekt — medföra att ett antal läkare lämnade

de redan svårt underbemannade sinnessjukhusen. På längre sikt är det

emellertid nödvändigt att främja en utökning av psykiaterkåren. Utbyggnaden

av de medicinska högskolorna utgör ett första led i denna strävan.

Även andra spörsmål rörande organisationen, såsom uppdelningen av undersökningsväsendet

i skilda delar för häktade och icke häktade, kan behöva

omprövas.

Organisationsfrågan är emellertid ett spörsmål på längre sikt. För att man

snabbt skall komma till rätta med missförhållandena inom det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet måste därför andra utvägar anlitas. En inventering

av de olika möjligheter som härvid står till huds har nu verkställts

av en för ändamålet tillsatt utredning. Vid fullgörandet av sitt uppdrag

har utredningen inriktat sig på åtgärder ägnade att såvitt möjligt

begränsa arbetet för psykiatrerna. Utredningen har dock från början avvisat

den måhända nära till hands liggande utvägen att låta detta ske genom

att man söker nedbringa antalet undersökningsfall. På denna punkt är

jag fullt ense med utredningen. Att genom lagstiftningsåtgärder begränsa

domstolarnas möjligheter att förordna om sinnesundersökning strider uppenbarligen

mot de aktuella strävandena att i möjligaste mån anpassa kriminalvården

efter lagöverträdarens person. Utredningen har i stället framlagt

ett förslag, innefattande flera olika åtgärder, vilka var för sig icke

antages få någon större effekt men som enligt utredningens mening tillsammans

efter någon tid bör kunna medföra återvunnen balans inom undersökningsväsendet.

Det är väsentligen tre olika utvägar som av utredningen anvisas för att

man — utan reformering av själva läkarorganisationen — skall kunna nedbringa

de långa väntetiderna. Den första utvägen är förstärkning av den

icke-medicinska delen av personalen och ökat införande av moderna arbetsmetoder

i fråga om undersökningarna. I detta avseende har utredningen

med tillstyrkande återgivit vissa önskemål från de olika undersökningsavdelningarna

beträffande förstärkning med nya socialassistenter och skrivbiträden

samt komplettering av den maskinella utrustningen. Jag skall icke

i detta sammanhang ingå på frågan om tillsättande av ytterligare socialassistenttjänster,

då denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet om

läkarorganisationens uppbyggnad. Vad beträffar skrivpersonalen och den

maskinella utrustningen bör det givetvis tillses att icke undersökningsavdelningarnas

arbetskapacitet nedsättes på grund av brister i sådant hänseende.

Såsom tidigare skett kan emellertid erforderliga förstärkningar göras inom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ramen för tillgängliga anslag, varför jag icke här behöver uppehålla mig vid

denna fråga.

Den andra utvägen som anvisas av utredningen är att underlätta det arbete

som föregår själva undersökningen, främst genom att det material som

erfordras för undersökningarna ställes till psykiatrernas förfogande på ett

för dem mindre arbetskrävande sätt, och såsom en tredje utväg förordas

slutligen att ställa lägre krav på undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena.

De olika förslag som utredningen framlagt i de nu angivna hänseendena

har i stort sett vunnit gillande vid remissbehandlingen, ehuru

kritiska synpunkter framförts särskilt med hänsyn till riskerna för försämring

av undersökningarnas och utlåtandenas kvalitet. Jag anser att

utredningens förslag med vissa modifikationer kan tjäna såsom grundval

för åtgärder till väntetidernas nedbringande. I det följande kommer jag

sålunda att med ledning av utredningens promemoria framlägga vissa förslag

rörande differentiering av sinnesundersökningarna och beträffande utlåtandenas

avfattning. Vidare kommer spörsmålet om avskaffande av den

obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen att behandlas,

och såsom ett sista avsnitt upptages vissa frågor rörande utredningen

om den misstänktes person.

Strafflagberedningen har vid remissbehandlingen av utredningens förslag

framfört det uppslaget, att domstolen skulle få möjlighet att genom mellandom

pröva skuldfrågan och förlägga sinnesundersökningen till tiden efter

sakerförklaringen. Beredningen har till stöd för förslaget påpekat att sinnesundersökningarnas

betydelse alltmera förskjutits till frågan om den tilltalades

behandling. Vad beredningen anfört kan väl förtjäna beaktande,

men det torde icke i någon väsentlig grad innebära en lösning av det nu

aktuella spörsmålet att nedbringa väntetiderna. Dessa skulle, även om sinnesundersökning

mera allmänt förlädes till tiden efter huvudförhandling i

skuldfrågan och dennas avgörande genom mellandom, utgöra en lika allvarlig

belastning för rättsskipningen som för närvarande. Jag är ej beredd

att i detta sammanhang och utan närmare utredning taga ställning till

strafflagberedningens förslag.

II. Förslag till olika åtgärder för väntetidernas

. nedbringande.

1. Differentiering av undersökningarna.

Gällande bestämmelser m. m. Redan för närvarande äger en viss differentiering

av sinnesundersökningarna rum. Det förekommer sålunda dels

egentliga sinnesundersökningar enligt 6 kap. sinnessjuklagen

och dels s. k. korta läkarundersökningar enligt 4 § lagen

den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål.

Vad först beträffar sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen har i den

föregående framställningen redogjorts för bestämmelserna i 41 § nämnda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 203.

lag om de fall, då sådan sinnesundersökning skall äga rum. Här må endast

tilläggas att i 41 a § stadgas, att beslut om sinnesundersökning ej må meddelas,

med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning

förebragts att han begått densamma.

Enligt 42 § tredje stycket och 43 § fjärde stycket skall undersökningen

verkställas utan dröjsmål och utlåtande däröver avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommit till sinnessjukavdelningen, såvida ej

domstolen i särskilt fall på framställning av undersökningsläkaren medger

anstånd.

I 43 § andra stycket stadgas, att det åligger misstänkt som vistas på fri

fot att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmes. Såvitt möjligt skall tillses, att för den som skall undersökas

ej uppkommer hinder i hans förvärvsverksamhet eller annan allvarlig

olägenhet. Om det finnes erforderligt för undersökningens verkställande,

kan domstolen enligt tredje stycket i nämnda paragraf i vissa fall förordna

att den som skall undersökas skall intagas å det sinnessjukhus, där läkaren

är anställd.

Beslut om sinnesundersökning går jämlikt 45 § i verkställighet utan hinder

av att det icke vunnit laga kraft.

I 47 § har upptagits bestämmelser om beredande av vård åt straffriförklarade.

Där stadgas i 1 mom. som huvudregel, att misstänkt, som för undersökning

intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,

tills vidare skall kvarbli där. Om den intagne sedermera i infordrat

utlåtande förklaras icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må han ej

vidare på grund av nyssnämnda stadgande kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen. Är han häktad skall han återföras till häktet. Vad

nu sagts skall också gälla om förundersökningen nedlägges eller avslutas

utan att åtal väckes eller domstol meddelar slutligt utslag, vari han icke

förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri. — Om domstol

meddelat dom, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelning vid fångvården, förklarats på grund av

sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och den häktade enligt infordrat utlåtande

är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han enligt 2 mom.

därefter förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården. — 13 mom. sägs,

att om någon, som enligt ovannämnda bestämmelser förvaras å sinnessjukhus

eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande

utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall

han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses för vård där intagen samt,

om han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbli,

intill dess plats kan beredas honom å något statens sinnessjukhus. Föreligger

beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 mom.,

åligger det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner laga

kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus

för vård.

Till jämförelse med de regler som sålunda gäller beträffande vård av

straffriförklarade må en kort redogörelse lämnas för föreskrifterna i 2 kap.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

sinnessjuklagen om intagning å sinnessjukhus utan samband med brottmål.

I 8 § sinnessjuklagen stadgas, att ansökning om intagning må göras

av den sjuke eller av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller

av vissa myndigheter, däribland polismyndigheten i den ort, där den sjuke

vistas. Ansökan skall jämlikt 9 § göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och

vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Då ansökan göres av annan

än den sjuke skall enligt 10 § vid ansökningen fogas 1) av läkare utfärdat

utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad

före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring, att

den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest); samt 2) av

någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana

den sjukes förhållanden, som är av betydelse för bedömande av hans

sinnestillstånd (levnadsberättelse). I 10 § gives vidare föreskrifter om vilka

läkare som äger utfärda vårdattest. Av dessa bestämmelser må här endast

nämnas, att vårdattest i regel ej må meddelas av läkare vid det sinnessjukhus,

varest intagning begäres. Göres ansökning om omyndigs intagande å

sinnessjukhus skall, om ej ansökningen göres av någon som jämlikt i lagen

intagna bestämmelser har att föranstalta om erforderlig vård åt den omyndige,

eller av den, som enligt lag har att sörja för hans person, vid ansökningen

vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden av den sistnämnde.

Vid ansökning om intagande bör vidare fogas prästbevis angående den sjuke.

Vid sidan av de egentliga sinnesundersökningarna enligt sinnessjuklagen

förekommer som nämnts kort läkarundersökning enligt 1939 års lag om

särskild förundersökning i brottmål. Enligt 1 § nämnda lag må i brottmål,

där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga rum för vinnande

av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående

de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. I vissa fall är

sådan förundersökning obligatorisk. Vidare stadgas i 4 §'', att domstolen må,

när skäl därtill föreligger, besluta att läkarintyg angående misstänkt skall

anskaffas. Till att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av Konungen

meddelade anvisningar, skall förordnas, om den misstänkte är häktad,

läkare vid anstalten och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater.

Om utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall sådant läkarintyg

vara införskaffat, innan någon dömes till ungdomsfängelse. Misstänkt som

ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa sig å tid och

ort som läkaren bestämmer. Om den misstänkte uteblir, må polismyndighet

lämna handräckning för hans inställande. I kungörelse den 1 oktober 1943

(med lydelse enligt kungörelse den 21 mars 1952) har förordnats, att läkarintyget

skall vara avfattat enligt visst formulär samt att för intyget jämte

föregående undersökning tjänsteläkare ej äger tillgodoräkna sig högre arvode

än 75 kronor.

Avsikten med den korta läkarundersökningen angavs i förarbetena till

1939 års lag vara att giva upplysning om den tilltalades fysiska och psykiska

konstitution och hans hälsotillstånd samt att ådagalägga, huruvida det

funnes anledning misstänka att den tilltalade lede av sjuklig rubbning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

31

själsverksamheten eller psykisk abnormitet. Det tillädes, att om efter sådan

undersökning anledning funnes att antaga, att den tilltalade fölle under

5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, det stode domstolen öppet att förordna om

undersökning enligt sinnessjuklagen samt att intyget sålunda icke vore

avsett att göra utlåtande enligt sinnessjuklagen överflödigt. Dessa uttalanden

torde böra ses mot bakgrunden av den vid tiden för uttalandena gällande

lydelsen av 41 § sinnessjuklagen, vilken innebar alt undersökning

enligt nämnda lag måste ske, om domstolen ville tillämpa 5 kap. 5 eller 6 §

strafflagen. Genom 1945 års lagstiftning skedde en uppmjukning av denna

regel, i det att undersökning kan underlåtas, där »av särskilda skäl sådan

undersökning finnes obehövlig». Strafflagberedningen nämnde som exempel

på fall, då undersökning var överflödig, att brottet begåtts av en notoriskt

sinnessjuk person, t. ex. en förrymd sinnessjukhuspatient, i vilket fall

nödig utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet torde vara för domstolen

tillgänglig eller kunde införskaffas utan den omgång och tidsutdräkt

som ett förordnande om sinnesundersökning innebär. Ett annat av strafflagberedningen

nämnt fall är att den tilltalade tidigare, kanske flera gånger,

varit föremål för sinnesundersökning och därvid befunnits lida av en konstitutionell

psykisk abnormitet, som ej kan antagas ha undergått någon förändring

under den tid som förflutit efter undersökningen.

Utredningen. Enligt utredningen bör en differentiering av sinnesundersökningarna

kunna ske på två olika vägar. Den ena är att väsentligt utvidga

användningen av den korta undersökningen och låta denna i ett ej alltför

ringa antal fall ersätta den fullständiga undersökningen. Utlåtandet över

undersökningen skulle emellertid bibehålla sin karaktär av intyg jämlikt

4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål. Den andra vägen är att

i en del fall inskränka undersökning jämlikt sinnessjuklagen till att ungefärligen

motsvara den nuvarande korta undersökningen. Denna begränsade

undersökning skulle emellertid bibehålla sin karaktär av undersökning jämlikt

sinnessjuklagen och sålunda icke kunna utföras av andra än i sinnessjuldagen

angivna läkare.

Fördelarna med en utvidgad användning av intyget jämlikt 4 § lagen om

särskild förundersökning i brottmål är enligt utredningens mening uppenbara.

Den korta undersökningen bör i allmänhet kunna ske i anslutning till

personundersökningen och särskilt dröjsmål därigenom undvikas. För kort

undersökning gäller ej regeln i 41 a § sinnessjuklagen, att beslut om sinnesundersökning

cj må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen

eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma.

Den korta undersökningen skulle därför även i mål, vari åtalet bestrides,

alltid kunna äga rum under målets förberedande till huvudförhandling och

de nu understundom förekommande, mycket kritiserade dubbla huvudförhandlingarna

därigenom undvikas.

Gentemot de nu antydda fördelarna hör enligt utredningen beaktas, att

ett ersättande av undersökning jämlikt sinnessjuklagen med kort undersökning

i vissa fall kan medföra komplikationer som följd av all den korta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

undersökningen icke utgör sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening.

Bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen angående intagning för vård å sinnessjukhus

blir nämligen icke tillämpliga om den tilltalade straffriförklaras

på grund av intyg över kort undersökning. Intagning måste då ske i enlighet

med det i 2 kap. sinnessjuklagen reglerade förfarandet.

En förutsättning för att en uppdelning av sinnesundersökningarna skall

kunna ske i en begränsad undersökning för enklare fall och en fullständig

undersökning för mera svårbedömda fall är enligt utredningen, att även

den begränsade undersökningen i allmänhet utföres av utbildade rättspsykiatrer.

För närvarande utföres korta undersökningar i ej ringa omfattning

av läkare utan rättspsykiatrisk utbildning och ej sällan av läkare, som

saknar även allmän psykiatrisk erfarenhet. Ett tillräckligt antal läkare med

rättspsykiatrisk utbildning finns ej utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Utredningen har därför undersökt om det är möjligt, att

ålägga de inom undersökningsorganisationen anställda rättspsykiatrerna att

såsom tjänsteåliggande utföra alla eller i varje fall huvudparten av de begränsade

undersökningarna, men kommit till det resultatet, att detta i varje

fall under den nu rådande krissituationen är uteslutet.

Utredningen sammanfattar sina synpunkter på frågan sålunda:

Av det ovan anförda framgår att båda de diskuterade systemen är behäftade

med vissa olägenheter. En utvidgad användning av" den korta undersökningen

leder till komplikationer i de fall där den undersökte befinnes

vara i behov av vård på sinnessjukhus. Att lägga utförandet av den begränsade

undersökningen på läkarna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

medför enligt båda systemen risk för att den vinst för undersökningsväsendet

som en differentiering av undersökningarna kan medföra

åter går förlorad. För utförande av korta undersökningar enligt lagen om

särskild förundersökning i brottmål är det dock möjligt att — såsom för

närvarande sker — anlita psykiatrer utom undersökningsväsendet, t. ex.

privatpraktiserande psykiatrer och läkare anställda vid de psykiatriska klinikerna

eller sinnessjukhusen. Denna utväg att avlasta undersökningsväsendet

synes i nuvarande läge icke kunna undvaras. Nu anförda skäl har

föranlett oss att föreslå att båda de diskuterade systemen komma till användning

trots att undersökningsförfarandet därigenom i viss mån blir

oenhetligt.

En differentiering av undersökningarna med hjälp

av den korta undersökningen bör enligt utredningen ske på

sådana orter där lämplig psykiater utom undersökningsväsendet finnes att

tillgå. I dylika fall bör som regel kort undersökning ske, innan beslut meddelas

om undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Denna regel kan dock icke

vara undantagslös. Det kan nämligen ofta redan på ett tidigt stadium vara

klart att undersökning jämlikt sinnessjuklagen ändock kommer att ske,

t. ex. vid mycket grova brott eller då det är fråga om förvaring eller internering

av någon som ej förut varit föremål för sinnesundersökning. Utredningen

föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, där lämplig psykiater

utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finnes att tillgå,

läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål bör

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

33

anskaffas, för såvitt det icke kan antagas, att beslut om sinnesundersökning

likväl kommer att meddelas.

Utredningen anför vidare:

Den korta undersökningens viktigaste uppgift bör — förutom att komplettera

personundersökningen — vara att tjäna till vägledning för domstolen

vid bedömandet av frågan huruvida beslut skall meddelas om undersökning

jämlikt sinnessjuklagen. Därest den korta undersökningen utförts

av psykiater, synes dock den korta undersökningen i viss utsträckning kunna

ersätta undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Det bör sålunda vara möjligt

att straffriförklara på grundval av kort undersökning. Härvid måste

dock, såsom förut framhållits, iakttagas att, om den straffriförklarade är

i behov av vård å sinnessjukhus, intagning måste ske enligt bestämmelserna

i 2 kap. sinnessjuklagen. I dessa fall, som torde bli tämligen fåtaliga,

synes domstolen böra tillse att vederbörliga intagningshandlingar föreligger

innan domen meddelas. I undantagsfall bör det även vara möjligt att döma

till förvaring på grundval av kort undersökning. Så bör i vart fall kunna

ske, om den misstänkte relativt kort tid innan varit föremål för fullständig

undersökning jämlikt sinnessjuklagen.

Läkarintyg över kort undersökning skall vara avfattat enligt av Konungen

fastställt formulär. Delta formulär har icke utformats med tanke på att

den korta undersökningen skall kunna ersätta undersökning enligt sinnessjuklagen.

Utredningen har därför funnit en omarbetning av formuläret

erforderlig. Enligt den föreslagna lydelsen kan slutsatserna i intyget avfattas

enligt två alternativ, betecknade I och II. Utfärdas intyget av läkare, som

icke är psykiater, må slutsatserna avfattas endast enligt alternativ I. En

psykiater kan däremot välja mellan de båda alternativen. Alternativ II är

avfattat för sådana klara fall, i vilka psykiatern kan lämna ett bestämt besked,

huruvida den misstänkte är att hänföra till 5 kap. 5 § strafflagen eller

icke. Läkaren har i så fall att i slutsatserna besvara samma frågor, som i

ett utlåtande enligt sinnessjuklagen.

Utredningen har härefter upptagit frågan, hur en differentiering av

undersökningarna skall kunna ske på de orter, där vägen över den korta

undersökningen icke är framkomlig, enär psykiater utom undersökningsväsendet

icke finns att tillgå. Här blir det enligt utredningen nödvändigt

att söka få till stånd en differentiering inom den nuvarande

sinnesundersökningens ram. Det är angeläget, framhåller utredningen,

att anpassa sinnesundersökningarna efter fallens svårbedömbarhet,

även om en del enklare fall kan avverkas med hjälp av kort undersökning.

Det torde dessutom understundom komma att inträffa att domstolen

uppfattar ett fall som svårbedömbart och därför cj förordnar om kort undersökning,

men undersökningsläkaren sedan visar sig vara av annan uppfattning.

Det bör då finnas möjlighet att verkställa även cn undersökning

enligt sinnessjuklagen i mera förenklad form.

Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål anför

utredningen:

!5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 203

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Enligt vår mening bör ett stort antal fall kunna undersökas med anlitande

av en betydligt enklare undersökningsapparat än vad nu sker och åtskilligt

arbete härigenom kunna besparas undersökningsläkaren. Vi syftar härvidlag

i första hand på sådana fall där undersökning redan förut skett och det

därför i huvudsak gäller att undersöka om vederbörande undergått någon

psykisk förändring efter den senaste undersökningen. Värdet av att i dessa

fall kunna förenkla undersökningen framgår därav att vart fjärde eller

femte fall, som nu remitteras till sinnesundersökning, tidigare varit föremål

för sådan undersökning, omkring vart tionde fall mer än en gång förut.

Men även i åtskilliga andra grupper av fall torde det vara möjligt att förenkla

undersökningen. Som exempel härpå kan nämnas uppenbart sinnesslöa,

djupt senildementa och klart psykotiska personer.

För ovannämnda fall torde det vara tillräckligt med en undersökning av

ungefär samma omfattning som alternativ II av den korta undersökningen.

Sinnessjuklagens bestämmelser om undersökningens omfattning synes icke

utgöra hinder för en sådan begränsning. Eftersom nu ifrågavarande undersökningar

kommer att utföras av rättspsvkiatrer saknas anledning att fastställa

något formulär för utlåtandet. Det bör emellertid i administrativ ordning

föreskrivas, att utlåtande över på detta sätt begränsad undersökning

(B-undersökning) skall avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ

II av formuläret för den korta undersökningen. B-undersökningar synes

böra behandlas med förtur framför fullständiga undersökningar (A-undersökningar).

Vi föreslår därför en föreskrift, att utlåtande över B-undersökning

skall avgivas inom tre veckor från det rättegångshandlingarna inkom

till avdelningen. Detta innebär icke någon ändring i sinnessjuklagens

bestämmelse om en undersökningstid av sex veckor. Verkan av att treveckorsfristen

utlupit blir emellertid, att möjligheten att verkställa B-undersökning

därmed försuttits.

Beträffande frågan vem som skall fatta avgörandet om undersökningens

omfattning — domstolen eller undersökningsläkaren — förklarar utredningen,

att det utan tvekan bör tillkomma undersökningsläkaren att fatta

detta avgörande. Domstolen bör sålunda, enligt utredningens mening, icke

äga att ge undersökningsläkaren några anvisningar, huruvida den önskar

en fullständig undersökning eller en B-undersökning och ej heller bör domstolen

äga att, sedan ett B-utlåtande inkommit, återremittera detsamma

till läkaren för fullständig undersökning. Därest domstolen finner det erforderligt

med ytterligare upplysningar, bör den såsom för närvarande kunna

inkalla undersökningsläkaren att muntligen höras i målet eller inhämta

yttrande av medicinalstyrelsen eller möjligen vidtaga båda dessa åtgärder.

Här må slutligen nämnas, att utredningen upptagit till prövning ett av

medicinalstyrelsen framlagt förslag om höjning av arvodet till läkare utanför

undersökningsorganisationen för utförd sinnesundersökning. Emot skäligheten

av nuvarande arvode, 300 kronor per undersökningsfall, synes enligt

utredningen icke någon berättigad anmärkning kunna framställas. Utredningen

är icke heller övertygad om att en ökning av arvodet skulle möjliggöra

anlitande av utomstående läkare i nämnvärt större utsträckning än

vad nu är fallet. Utredningen har därför icke velat förorda medicinalstyrelsens

förslag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

35

Yttrandena. Det av utredningen framlagda förslaget om en differentiering

av undersökningarna med hjälp av den korta

undersökningen har tillstyrkts i princip eller lämnats utan erinran

i det stora flertalet remissyttranden. Majoriteten av remissinstanserna har

sålunda intet att erinra mot att den korta läkarundersökningen i vissa fall

får ersätta sinnesundersökning epligt sinnessjuklagen. Hovrätten över Skåne

och Blekinge anser emellertid att en uttrycklig föreskrift härom i 41 § sinnessjuklagen

är erforderlig.

En kritisk eller direkt avvisande inställning till förslaget om vidgad tilllämpning

av den korta undersökningen intages av Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen,

överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalten

Långholmen och vid rättspsykiatriska avdelningen vid Sidsjöns sjukhus,

svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och professorn

Kinberg.

Svea hovrätt anser sig i rättssäkerhetens intresse böra avråda från en utvidgad

användning av kort undersökning såsom grundval för straffriförklaring.

Utan föregående undersökning enligt sinnessjuklagen synes strafffriförklaring

liksom hitills böra ske endast i uppenbara fall. Det vore önskvärt,

framhåller hovrätten vidare, att på något sätt få närmare preciserat,

i vilka situationer domstolen bör underlåta att förordna om kort undersökning

och i stället direkt besluta om sinnesundersökning. För undvikande

av onödiga sinnesundersökningar synes det hovrätten angeläget, att domstolarna

i tveksamma fall alltid förordnar om kort undersökning.

Fångvårdsstyrelsen ger uttryck åt den uppfattningen, att den korta undersökningen

i förening med personundersökning bör ersätta sinnesundersökning

företrädesvis i sådana fall, där undersökningens huvudsakliga

syfte är att ge domstolen ledning vid valet av olika reaktionsformer av mera

ordinär typ: olika slag av villkorlig dom, ungdomsfängelse och tidsbestämt

straff. Den korta undersökningen har utformats som ett komplement till

personundersökningen. I vad män den korta undersökningen blir av verkligt

värde är därför mycket beroende av den omsorg och kunnighet med

vilken den egentliga personundersökningen utföres. Om man vill förstärka

den korta läkarundersökningen, kan detta icke ske utan att organisationen

för personundersökning samtidigt tillföres erforderlig förstärkning. Ett ytterligare

skäl för att skjuta förstärkningen av personundersökningarna och

kort läkarundersökning i förgrunden är enligt styrelsen, att detta synes vara

det snabbaste och effektivaste sättet att vid inledandet av fullständig sinnesundersökning

tillhandahålla läkaren tillförlitligt utredningsmaterial om

den tilltalades personliga förhållanden. Här kan framläggas hela den sociala

utredning som eljest måste utföras av socialassistent. Vid gränsdragningen

mellan personundersökning i förening med kort läkarundersökning och fullständig

undersökning bör man bibehålla fullständig undersökning i större

utsträckning än utredningen föreslagit. I utpräglat psykiatriska frågor,

där avgörandet är av synnerlig betydelse för den åtalade, måste bedömningen

grundas på en fullständig undersökning, oavsett om den medicinska be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

dömningen på förhand ter sig såsom enkel eller mer komplicerad. Att fullständig

sinnesundersökning bör ha verkställts innan någon dömes till förvaring,

har från interneringsnämndens sida under hand framhållits för fångvårdsstyrelsen.

Överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Långholmen

framhåller det betänkliga i att en straffriförklaring enligt förslaget

skulle kunna äga rum efter en summarisk undersökning av en läkare utan

rättspsykiatrisk utbildning och utan att den tilltalade underkastats närmare

observation på rättspsykiatrisk avdelning samt utan kontroll av medicinsk

överinstans. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om kort undersökning annat

än i undantagsfall kan komma till användning såsom förstagångsundersökning.

Rådhusrätten i Göteborg säger sig ej kunna dela utredningens

åsikt, att man genom användande av kort undersökning skulle undvika

särskilt dröjsmål genom att den skulle kunna verkställas i anslutning

till personundersökningen. Enligt rådhusrättens erfarenhet har det visat sig

att läkaren av naturliga skäl ej ens påbörjat sin undersökning, innan personutredningen

föreligger i godtagbart skick. För övrigt blir det ofta först

genom personundersökningen klart för domstolen om en sinnesundersökning

i ena eller andra formen är indicerad. Rättspsgkiatriska föreningen

anser det med hänsyn till rättssäkerheten ytterst betänkligt, att intagning

på sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt med tidsobestämda omhändertaganden

skulle kunna ske efter kort undersökning, utförd av psykiater som

i de flesta fall torde sakna rättspsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Dessutom

synes det föreningen oförenligt med administrativ praxis att använda

ett intyg till annat ändamål än det som avsetts. Frågorna i alternativ II

har hämtats från frågeställningarna i de regelrätta sinnesundersökningarna

enligt 41 § sinnessjuklagen och »inympats som artfrämmande skott» på

läkarintyget. Att den erhållna »konstprodukten» ej alltid kommer att bli

funktionsduglig visar svårigheterna när det gäller intagning för vård. Föreningen

yrkar, att alternativ II av den korta undersökningen helt slopas och

detta så mycket mer som det kan befaras bana väg för en deklassering av

sinnesundersökningarna till det rutinmässiga formulärintygets nivå. Föreningen

Sveriges stadsdomare anför bl. a., att då det gäller förstagångsundersölcning

kort undersökning bör kunna ske i klara fall, men att en utveckling

som leder därhän, att den korta undersökningen mera allmänt

skulle komma till användning såsom förstagångsundersökning måste ur

rättssäkerhetens synpunkt betraktas som mindre lycklig.

Vad beträffar den närmare utformningen av förslaget i nu ifrågavarande

del må först anmärkas, att ett flertal remissinstanser, nämligen Svea hovrätt,

riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, fångvårdsstyrelsen,

överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Långholmen,

förste läkaren vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna

vid rättspsgkiatriska avdelningarna vid S:t Lars och S:t Jörgens

sjukhus, rådhusrätten i Göteborg och svenska psymatriska föreningen vän
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

37

der sig mot den begränsning i förslaget, som ligger i att endast läkare utom

undersökningsorganisationen skulle utföra de korta undersökningar som är

avsedda att träda i stället för egentlig sinnesundersökning. Särskilt rådhusrätten

i Göteborg hävdar starkt, att det blir svårt att få tag i psykiatrer

utom undersökningsväsendet som är villiga att utföra korta undersökningar.

Beträffande häktade har rådhusrätten hittills hänvänt sig till läkarna

vid vederbörande fångvårdsanstalt och fått intygen inom två å tre veckor.

Att i fråga om häktade vända sig till psykiater utom undersökningsväsendet

vore opraktiskt, om det gäller att vinna tid. Tjänsteläkarna har den häktade

inpå sig dagligen och kommer kanske i sin tjänst i direkt beröring med

honom. Rådhusrätten anser det för övrigt så gott som uteslutet, att en psykiater

utom undersökningsväsendet skulle åtaga sig en kort undersökning

av en häktad person. Uppdraget skulle medföra flera tidsödande resor till

häktet, de lokala förhållandena i häktet är knappast inbjudande eller ändamålsenliga

för undersökningen o. s. v. Härtill kommer det maximerade,

relativt blygsamma arvodet. Även statsåklagaren i Göteborg anser att förslaget

ofrånkomligen måste medföra i hög grad menliga konsekvenser. Genom

sin speciella sakkunskap har den yrkesarbetande rättspsykiatern självfallet

helt andra kvalifikationer för dylika uppdrag än läkare utom facket.

Erfarenheterna i Göteborg av att för korta undersökningar anlita rättspsykiater

har varit gynnsamma icke minst i det avseendet, att vederbörande

läkare ofta varit i stånd att ge vägledande anvisningar för påföljdsfrågans

bestämmande. En psykiater utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

torde beträffande denna fråga ha betydligt sämre förutsättningar att

fungera som rådgivare åt domstolen. I den mån vederbörande rättspsykiater

i nu avsedda fall förordnas att verkställa fullständig sinnesundersökning

kan det arbete, som han tidigare nedlagt på en kort undersökning, komma

honom till godo och därigenom i viss mån bidraga till en förkortning av

undersökningstiden. I nuvarande krisläge synes det för övrigt ej försvarligt

att icke utnyttja rättspsykiatrerna för detta ändamål. Överläkaren vid sinnessjukavdelningen

vid fångvårdsanstalten Långholmen påpekar, att om

domstolarna ej får möjlighet att på ett tidigt stadium anlita den rättspsykiatriska

sakkunskapen kommer utan tvivel antalet fall som hänvisas till

fullständig sinnesundersökning att öka. I

I flera yttranden beröres frågan om formerna för omhändertagande för

vård å sinnessjukhus av den som straffriförklarats efter kort läkarundersökning.

Kritik framföres från åtskilliga håll mot utredningens tanke att

domstolen skulle tillse att erforderliga intagningshandlingar enligt 2 kap.

sinnessjuklagen föreligger innan dom meddelas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet,

statsåklagaren i Göteborg, rådhusrätten i Malmö, föreningen

Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare uttalar

sig för en lagändring av innebörd att den som straffriförklarats på grundval

av kort undersökning och som enligt läkarintyget över undersökningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

är i behov av vård å sinnessjukhus, skall på grund av domen och intyget

kunna intagas å dylikt sjukhus.

I några yttranden beröres även frågan om arvodet för kort undersökning.

Sålunda anser svenska psykiatriska föreningen, att ersättningsfrågan är

bristfälligt behandlad av utredningen. Föreningen förmenar, att om kort

undersökning enligt alternativ II införes, innebär detta, att intyget måste

bli mer utförligt och basera sig på ett fylligare primärmaterial. Slutsatserna

får i detta fall en så kvalificerad karaktär, att enligt föreningens mening en

högre ersättning torde vara motiverad. Jämväl rättspsgkiatriska föreningen

kräver, att ersättningen för kort undersökning höjes.

Förslaget om en differentiering inom den nuvarande sinnesundersökningens

ram har föranlett en mycket livlig diskussion

i remissyttrandena. Till förmån för utredningens förslag — i en del

fall dock med vissa ändringsförslag — uttalar sig Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre

Norrland, hovrätten för Övre Norrland, statsåklagarna i Stockholm och

Malmö, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,

föreningen Sveriges stads fiskaler, överläkarna vid sinnessjukavdelningarna

vid fångvårdsanstalterna Håga och Malmö, överläkarna vid rättspsykiatriska

avdelningarna vid Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars och Sidsjöns

sjukhus, statskontoret, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, strafflagberedningen,

fångvårdens organisationskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

En i princip avstyrkande eller kritisk ståndpunkt intager Svea hovrätt,

riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, fångvårdsstyrelsen, överläkarna

vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdstanstalterna Långholmen,

Härianda och Västervik, medicinalstyrelsen, överläkarna vid rättspsykiatriska

avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset och S:t Jörgens sjukhus, Stockholms

rådhusrätt, svenska psykiatriska föreningen och rättspsykiatriska föreningen

samt professorn Kinberg.

Kritiken mot förslaget går i huvudsak ut på att det är svårt att draga upp

någon klar gräns mellan de olika fallen och att det icke är lyckligt att genomföra

en formell uppdelning, som ger intryck av att vissa utlåtanden är

av sämre kvalitet.

Svea hovrätt anser sålunda sannolikt, att den föreslagna formella uppdelningen

av undersökningsklientelet i två kategorier, som blir föremål för olika

behandling, kommer att medföra praktiska och organisatoriska svårigheter

för avdelningarnas personal och ha en psykologiskt ogynnsam inverkan på

klientelet. Sådana och andra möjliga konsekvenser av förslagets genomförande

har icke blivit belysta genom utredningen. Härtill kommer, att undersökningsläkaren

redan inom ramen för gällande bestämmelser har möjlighet

att behandla enkla och klara fall mera summariskt. En erinran härom

till vederbörande läkare från medicinalstyrelsens sida borde enligt hov
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

rättens mening vara tillfyllest. Riksåklagarämbetet anmärker, att det förefaller

oegentligt att bygga en uppdelning i A- och B-undersökningar på

avfattningen av utlåtandena samt att en gräns av detta slag alltid måste

bli flytande. Statsåklagaren i Göteborg ställer sig tveksam till tanken, att

minska omfattningen av undersökningarna. Vid en differentiering synes det

som om läkaren skulle komma att ställas inför många besvärliga gränsfall.

Det förefaller, uttalar statsåklagaren, svårt att tro att, utom i vissa speciella

fall, några påtagliga kännemärken kunna möjliggöra en snabb klassificering

i A- och B-undersökning. I så fall blir föreskriften om förtursrätt

för B-undersökning av ringa värde. I stället för att införa B-undersökning

synes enligt statsåklagaren kort undersökning böra ske i samtliga fall, där

ej fullständig undersökning anses erforderlig. Fångvårdsstgrelsen uttalar

den uppfattningen, att man i de fall där sinnesundersökning anses böra

komma till stånd icke får genomföra sådana förenklingar av förfarandet

som kan befaras medföra en kvalitetsförsämring av undersökningarna. Det

bör ankomma på den ansvarige läkaren att i varje särskilt fall bedöma hur

omfattande undersökningen bör göras för att den skall kunna fylla sin uppgift

att klarlägga fallets psykiatriska beskaffenhet med hänsyn bl. a. till

den aktuella farligheten samt till prognosen vid behandlingsformer av olika

slag. Härvid torde det vara olämpligt att läkaren stimuleras till att

redan vid undersökningens början eller på ett tidigt stadium av densamma

taga ställning till frågan om vad som behöver utredas för att få klarhet i

fallet. Medicinalstyrelsen förordar, att en differentiering av undersökningarna

sker men anser det för genomförandet av en sådan differentiering vara

tillfyllest, att läkarnas uppmärksamhet fästes på nödvändigheten av förenkling

av utlåtandena, vilket eventuellt kan ske genom cirkulär. Förste

läkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Härianda anser,

att principen om en differentiering i A- och B-utlåtanden innebär något att

taga fasta på, men att det knappast är lyckligt med »etiketter» på utlåtandena.

Läkaren bör ha frihet att, om han anser ett fall lättbedömt, få skriva

ett kortfattat utlåtande, utan att det stämplas som B-utlåtande. Det ligger

nära till hands att misstänka, att just denna stämpel kommer att ge intryck

av att utlåtandet är av sekunda kvalitet och därför mindre tillförlitligt.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus anmärker,

att det torde vara mycket svårt att enbart på inkomna handlingar,

utan att ha sett patienten och utan att ha hunnit införskaffa kompletterande

upplysningar, snabbt avgöra, huruvida fallet är så pass enkelt att

man kan nöja sig med en B-undersökning. Överläkaren vid rättspsykiatriska

avdelningen vid Sidsjöns sjukhus säger angående de sakkunnigas uttalande,

att B-undersökning skulle särskilt lämpa sig för tidigare undersökta,

att det är uppenbart, att just straffriförklarade psykopater kräver en ingående

och vidlyftig undersökning. Svenska psykiatriska föreningen uttalar

att bakgrunden till förslaget synes vara den, att det bland undersökningsfallen

finns ett antal, som kan betecknas som uppenbara, t. ex. klart sinnesslöa,

seni 11 dementa och klart psykotiska sjuka, och att det i dessa fall

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

borde räcka med mycket kortfattade utlåtanden. Gränsen mellan det självklara

och mindre självklara är emellertid flytande, och det bör vara läkaren

obetaget att i varje särskilt fall göra den utredning, han finner behövlig.

Då, enligt förslaget, den undersökande läkaren själv skall avgöra, om han

anser att A- eller B-undersökning bör företagas i ett visst fall, kommer alltefter

läkarens läggning ett större eller mindre antal fall bli antingen det

ena eller andra. Föreningen kan icke tro, att formuläret för undersökning

enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål kommer att utöva

något inflytande på utlåtandets utformning och finner det därför riktigast

att i administrativ ordning endast rekommendera, att utlåtanden avseende

relativt okomplicerade fall skall avfattas mycket kortfattat. 1lättspsgkiatriska

föreningen framhåller, att det skulle vara en mycket betänklig åtgärd

att med lagbestämmelser tvinga läkare utföra sådana undersökningar och

skriva utlåtanden, som de själva finner vara otillfredsställande. Skulle de

rättspsykiatriska specialisterna tvingas att avgiva utlåtanden som de anser

otillräckliga, föreligger stora risker att den redan förut existerande vantrivseln

inom undersökningsorganisationen blir så markerad, att en allmän

flykt från rättspsykiaterbanan kommer till stånd. Efter ytterligare kritik

av utredningens förslag — därvid föreningen bl. a. uttalar, att de enklare

fall som skulle kunna bli föremål för B-undersökning ej torde bli så många

—• förklarar föreningen, att den med hänsyn till de långa väntetiderna anser

sig kunna enas med utredningen om att ett visst, kortare förfaringssätt

i fråga om en del tilltalade temporärt bör tillämpas för att avverka

balansen. Även Stockholms rådhusrätt är inne på tanken, att förslaget skulle

kunna prövas såsom ett provisorium.

De förslag till jämkningar i utredningens förslag som framlägges rör i huvudsak

treveckorsfristen i fråga om B-utlåtandena. Förslag om slopande

eller uppmjukning av denna frist framlägges av hovrätten för Nedre Norrland,

riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna

Långholmen, Håga och Västervik, förste läkaren vid sinnessjukavdelningen

vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna vid rättspsykiatriska

avdelningarna vid Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars, S:t Jörgens

och Sidsjöns sjukhus, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg och

rättspsykiatriska föreningen. Sammanfattningsvis innebär kritiken mot förslaget

i denna del, att läkaren icke alltid kan så råda över förhållandena,

att B-undersökning hinner utföras och utlåtande avgivas inom den angivna

tiden; dröjsmål kan uppkomma t. ex. på grund av att den tilltalade är svår

att anträffa, vägrar inställa sig till undersökning, har svårt att bli ledig

från sitt arbete, upplysningar om honom tar lång tid att anskaffa o. s. v.

Det är icke rimligt, att läkaren endast av sådan anledning skulle kunna

tvingas att göra en mera omfattande undersökning och bli nödsakad att nedlägga

mera arbete på utlåtandets avfattning än som i och för sig betingas

av ändamålet med undersökningen. Vidare påpekas, att en tidsfrist om tre

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

veckor kan medföra, att vissa läkare, som har hög arbetstakt, ständigt kommer

att avgiva B-utlåtanden, medan andra däremot kanske uteslutande kommer

att avgiva A-utlåtanden. Genom att B-undersökningarna gives förtur

riskerar man även att A-fallen fördröjes. Ur den misstänktes synpunkt innebär

förslaget, att man lägger i läkarens hand att avgöra om frihetsberövande!

för en häktad skall räcka i tre eller sex veckor. Särskilt kritisk

ställer sig förste läkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten

Härianda, som uttalar, att förslaget innebär något av tvång eller straff och

såsom sådant är allt annat än sympatiskt. Ju mer en läkare bär att göra

desto mer arbete blir han ålagd. Om han exempelvis skulle bli sjuk, skulle

exspektantlistan för A-undersökningarna komma att öka. Utredningen har

inte direkt rekommenderat förbud för rättspsykiater att ta semester, men

man frågar sig onekligen bur en rättspsykiater skulle kunna våga ta någon

ledighet, överläkaren vid rättspsgkiatriska avdelningen vid S:t Jörgens

sjukhus understryker, att regeln om treveckorsfrist kan verka i motsatt

riktning mot vad förslagsställaren åsyftat. Pa de små stationerna skulle

sålunda semester, sjukdom eller tjänstledighet utan vikarie omedelbart medföra,

att läkaren vid sitt återinträdande i tjänsten skulle vara berövad möjligheten

att beträffande ett lämpligt fall skriva ett kortfattat utlåtande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare anser, att domstolen

bör till undersökningsläkaren kunna återsända ett utlåtande över en

B-undersökning med begäran om att A-undersökning skall utföras.

Frågan om skäligheten av det nuvarande arvodet till läkare utanför

undersökningsorganisationen för utförd sinnesundersökning — 300 kronor

per nndersökningsfall — beröres i en del remissyttranden. En höjning av

arvodet tillstyrkes av medicinalstyrelsen, svenska psykiatriska föreningen,

rättspsykiatriska föreningen och vissa överläkare.

Departementschefen. I direktiven för 1953 års utredning antyddes, såsom

en tänkbar utväg att nedbringa väntetiderna, att noggrannare och mera tidskrävande

undersökningar kunde förbehållas sådana allvarliga och svårbedömda

fall, där sådan undersökning vore mest behövlig, medan i andra fall

undersökningen kunde ske på det sätt som tillgängliga arbetskrafter medgåve.

Utredningen har vid sina överväganden av denna fråga kommit till

det resultatet, att en dylik differentiering bör kunna ske på två olika vägar.

Den ena vägen är att i ökad utsträckning använda den s. k. korta läkarundersökningen

enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål och låta denna i vissa fall ersätta den fullständiga undersökningen.

Den andra vägen som utredningen anvisar är alt genomföra en differentiering

av de egentliga sinnesundersökningarna på så sätt att man i en

del fall inskränker undersökningen jämlikt sinnessjuklagen till att ungefärligen

motsvara den korta undersökningen.

Utredningen har tänkt sig att en vidgad användning av den korta under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 203.

sökningen skall vara möjlig på sådana orter, där lämplig psykiater utom

undersökningsväsendet finnes att tillgå. Enligt förslaget bör som regel förundersökning

jämlikt 1939 års lag äga rum, innan beslut om undersökning

enligt sinnessjuklagen meddelas, och till komplettering härav bör, där lämplig

psykiater utom undersökningsväsendet finnes att tillgå, läkarintyg enligt

1939 års lag anskaffas, såvida det icke kan antagas, att beslut om sinnesundersökning

likväl kommer att meddelas. Utredningen anser att kort undersökning

som utförts av psykiater skall kunna läggas till grund för strafffriförklaring.

De flesta remissinstanserna, däribland medicinalstyrelsen, har ställt sig

välvilliga till utredningens förslag i nu ifrågavarande avseende. Även enligt

min mening bör det vara möjligt att, utan risk för att rättssäkerhetens krav

eftersättes, i viss omfattning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen

med kort undersökning enligt 1939 års lag, ehuru den korta läkarundersökningens

främsta uppgift är att utröna huruvida sinnesundersökning

i sinnessjuklagens mening är motiverad. I enkla och klara fall synes kort

undersökning kunna tjäna såsom grundval för straffriförklaring under förutsättning

att undersökningen utförts av psykiater. Formell täckning för en

sådan utvidgning av den korta undersökningens funktion finnes i 41 § sinnessjuklagen,

där det stadgas att domstolen, i fall då anledning föreligger

till antagande, att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan

själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5

kap. 5 § strafflagen, kan underlåta sinnesundersökning, där »av särskilda

skäl sådan undersökning finnes obehövlig». Då det emellertid, med hänsyn

till vissa uttalanden i förarbetena till 1939 års lag, kan råda någon tvekan

om lagens innebörd på denna punkt, torde nämnda stadgande böra kompletteras

med uttrycklig föreskrift om att sinnesundersökning är obehövlig,

därest på grund av intyg över kort läkarundersökning utförd av psykiater

framstår såsom uppenbart att brottet begåtts under sådant inflytande som

avses i 5 kap. 5 § strafflagen. I anslutning härtill torde genom ett tillägg till

4 § förundersökningslagen böra inskärpas vikten av att läkarintyg enligt

sagda paragraf anskaffas i sådana fall, då anledning föreligger till antagande

att den misstänkte faller under 5 kap. 5 § strafflagen och omständigheterna

gör sannolikt, att målet på grundval av sådant intyg kan avgöras utan

sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen. Beträffande spörsmålet om personutredning

hänvisas till den följande framställningen.

Enligt 47 § sinnessjuklagen i dess gällande lydelse blir en tilltalad, som

förklaras vara på grund av sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar och som

enligt utlåtandet över verkställd sinnesundersökning är i behov av vård å

sinnessjukhus, intagen å sådant sjukhus direkt på grund av domen och utlåtandet

utan att de föreskrifter som eljest gäller för intagning på sinnessjukhus

behöver iakttagas. Såsom framhållits i ett antal remissyttranden

bör, såsom en konsekvens av att den korta läkarundersökningen i vissa fall

kan ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen, intyg över kort

undersökning i nu ifrågavarande avseende jämställas med utlåtande enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

sinnessjuklagen. Jag vill alltså förorda att 47 § sinnes juldagen kompletteras

i det angivna hänseendet.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen föruisatt, att den eftersträvade

ökade användningen av den korta läkarundersökningen skall komma

till stånd genom anlitande av psykiatrer utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Tanken är att man pa detta sätt skall från undersökningsorganisationen

avlasta de enklare fallen, så att de inom densamma

verksamma läkarna skall kunna koncentrera sig på de egentliga sinnesundersökningarna.

Denna begränsning i förslaget har emellertid vid remissbehandlingen

föranlett vissa anmärkningar, som ej synes obefogade. Möjligheterna

att effektivt utnyttja den korta undersökningen för nedbringande

av väntetiderna torde bli större, om även läkare inom undersökningsorganisationen

anlitas.

Den andra åtgärden som utredningen föreslagit för differentiering av sinnesundersökningarna

är som nämnts att en viss klassificering skall ske

inom ramen för de egentliga sinnesundersökningarna enligt sinnessjuklagen.

Utredningens förslag går ut på en uppdelning av undersökningarna i

två särskilda kategorier, s. k. A- och B-undersökningar. Till A-undersökningar

skulle hänföras de mera komplicerade och svårbedömda fallen, medan

enklare undersökningsfall skulle utföras såsom B-undersöknmg. Skillnaden

mellan de båda kategorierna har i förslaget huvudsakligen kommit

till uttryck däri att utlåtande över B-undersökning skulle få avfattas i nära

överensstämmelse med det formulär som gäller för de korta undersökningarna

enligt 1939 års särskilda förundersökningslag. Beträffande B-undersökningarna

har utredningen vidare föreslagit, att tiden för utlåtandets avgivande

skulle inskränkas till tre veckor, medan den nuvarande tidsfristen

sex veckor skulle bibehållas för A-undersökningarna.

Det är givet att undersökningsfallen är av Ararierande beskaffenhet och

att det arbete och den tid som måste ägnas åt en undersökning för att den

skall giva ett tillförlitligt resultat växlar från fall till fall. Även om man i

enlighet med vad förut anförts utskiljer vissa enkla undersökningsfall, som

uppklaras genom kort läkarundersökning enligt 1939 års lag, är de kvaistående

egentliga sinnesundersökningsfallen av mycket skiftande slag, alltifrån

fall som kräver en ingående observation och noggranna överväganden

till sådana som kan bedömas efter en tämligen summarisk utredning. Det

är emellertid tveksamt om den rätta vägen är att, såsom utredningen ifrågasatt,

göra en formlig uppdelning i två särskilda kategorier med olika leglei

beträffande tiden för utlåtandets avgivande in. in. De invändningar som vid

remissbehandlingen, främst från läkarhåll, framkommit mot förslaget i

denna del, torde ej kunna förbigås. Särskild uppmärksamhet förtjänar den

anmärkningen, att en uppdelning i enlighet med förslaget kan giva intryck

av att de till den enklare kategorien hänförda undersökningarna (B-undersökningarna)

är av en sämre kvalitet än de Övriga. Uppenbart är att varje

undersökningsfall skall underkastas en så omsorgsfull prövning som är

påkallad för ett såvitt möjligt riktigt bedömande av fallet. Det synes aven

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

mindre lämpligt att föreskriva olika tidsfrister — enligt förslaget tre resp.

sex veckor — då det ofta kan vara vanskligt att innan undersökningen pågått

någon tid konstatera huruvida den skall hänföras till den ena eller den

andra kategorien. Jag har sålunda vid övervägande av frågan kommit till

den uppfattningen att utredningens förslag på denna punkt bör något modifieras.

Den differentiering av sinnesundersökningarna som är önskvärd _

eller rättare sagt nödvändig — för att väntetiderna skall kunna nedbringas

torde hellre böra bygga på anvisningar, utfärdade i administrativ ordning,

vilka starkt inskärper vikten av att undersökningarna i varje särskilt fall

anpassas efter vad som är behövligt och anvisar undersökningsläkaren att

i enlighet härmed begränsa undersökningen till förhållanden, som verkligen

är relevanta för fallets rättspsykiatriska bedömning. De enklare fallen bör i

allmänhet behandlas med förtur. Anvisningarna torde böra utfärdas antingen

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

I själva lagen bör den nuvarande för alla undersökningsfall

gällande tidsfristen sex veckor bibehållas. Jag vill i detta sammanhang understryka,

att den nämnda tidsfristen icke är avsedd att vara en normaltid

utan en maximitid. Om förhållandena medger det skall undersökningen

verkställas på kortare tid. För att detta förhållande tydligare än i den nuvarande

avfattningen av lagen skall komma till uttryck torde regeln att sinnesundersökning

skall verkställas utan dröjsmål böra skärpas på så sätt,

att det stadgas att undersökningen skall verkställas med största möjliga

skyndsamhet. Det bör vidare i lagen uttryckligen fastslås, att undersökningen

skall till sin omfattning anpassas efter undersökningsfallets beskaffenhet.

Ett spörsmål, som icke berörts vare sig av utredningen eller vid remissbehandlingen

men som ändock torde vara förtjänt att upptagas i detta sammanhang,

är huruvida den nuvarande ordningen för prövning av fråga om

anstånd med utlåtandets avgivande kan anses tillfredsställande. Enligt gällande

lag ankommer det på domstolen att i särskilt fall på framställning av

undersökningsläkaren medgiva anstånd utöver den stadgade sexveckorstristen.

Såsom skäl för uppskovsansökan torde i regel åberopas att undersökningen

ej kan medhinnas i tid på grund av att undersökningsavdelningen

är belastad med ett flertal andra undersökningsfall. Det kan ifrågasättas

om domstolen har någon möjlighet att bedöma frågor som på detta sätt

nära sammanhänger med arbetsförhållandena vid avdelningen. I praktiken

har därföi domstolarnas ställningstagande till uppskovsansökningar blivit

en formalitet, och lagens stadgande om maximitid har icke förmått att fylla

sin uppgift såsom en spärr mot alltför långa väntetider. Mera ändamålsenligt

synes vara att lägga befogenheten att medgiva uppskov hos vederbörande

centrala fackmyndighet, nämligen medicinalstyrelsen. Gentemot en

sådan ordning skulle kunna invändas att medicinalstyrelsen är central

myndighet endast för undersökningsavdelningarna vid sinnessjukhusen,

medan sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna i organisatoriskt

hänseende sorterar under fångvårdsstyrelsen. Det gäller dock här ett medi
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

cinskt arbetsfält, och endast medicinalstyrelsen har tillräckliga möjligheter

att överblicka de personella resurserna. Den enda praktiskt lämpliga anordningen

är därför att medicinalstyrelsen har ansvar för att sinnesundersökningarna

även inom fångvården utföres på de i lagen angivna tiderna.

Visst samarbete med fångvårdsstyrelsen torde redan nu vara upprättat;

i den mån det visar sig behövligt torde bestämmelser därom få meddelas

i administrativ ordning. Det bör alltså åligga medicinalstyrelsen att tillse

att arbetet vid undersökningsstationerna bedrives effektivt och med den

snabbhet som kan fordras samt att, om så icke är fallet — i samarbete med

fångvårdsstyrelsen, såvitt angår sinnessjukavdelningarna vid fångvården —

vidtaga erforderliga åtgärder.

I detta sammanhang må nämnas att utredningen i anslutning till en framställning

av medicinalstyrelsen behandlat frågan om arvodena till läkare

utanför undersökningsorganisationen, vilka utför sinnesundersökningar enligt

särskilt uppdrag. Utredningen har ställt sig avvisande till medicinalstyrelsens

förslag om höjning av dessa arvoden från 300 till 400 kronor per

utlåtande. Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande över utredningens

promemoria vidhållit sitt förslag. Vid remissbehandlingen har även från

några håll framkommit önskemål om höjning av arvodet för läkarundersökning

enligt 1939 års särskilda förundersökningslag (för närvarande

maximerat till 75 kronor). Enligt min mening synes det ej finnas fog för

antagande, att de långa väntetiderna skulle ha något samband med otillräckliga

arvoden. Det är dock icke uteslutet att arvodesreglerna kan behöva

omprövas sedan närmare erfarenhet vunnits av de nu föreslagna åtgärderna

för en differentiering av undersökningarna.

2. Utlåtandenas avfattning.

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelser om vad utlåtandet över verkställd

sinnesundersökning skall innehålla finns upptagna i 42 § fjärde stycket

sinnessjuklagen. Där stadgas, att undersökningsläkaren i utlåtandet

skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens begående och

om han är i behov av vård å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest

böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bli föremål för särskild åtgärd, bör

sådant anmärkas. I utlåtandet skall vidare angivas de skäl och omständigheter,

på vilka däri givet omdöme grundas. Om någon som ej är sinnessjuk

eller sinnesslö förklaras vid gärningens begående ha lidit av annan själslig

abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan jämställdhet

anses föreligga.

De rättspsykiatriska utlåtandena består som regel av två skilda delar,

undersökningsjournalen och själva utlåtandet. Den förra är icke en journal

i egentlig mening utan eu sammanställning av det primärmaterial, varpå

undersökningsläkaren grundar sitt utlåtande. Journalen inledcs vanligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

med ett sammandrag av rättegångshandlingarna, vilket följes av en redogörelse

för den sociala utredning, som företagits i samband med undersökningen.

Härefter plägar i skilda avdelningar återgivas de under observationstiden

direkt gjorda iakttagelserna beträffande den tilltalades kroppsliga och

psykiska tillstånd. Efter skildringen av det psykiska tillståndet följer den

medicinska och sociala förhistorien såsom den framkommit under läkarens

och socialassistentens utforskning av den tilltalade (autoanainnesen).

Journalen avslutas vanligen av en av den tilltalade på egen hand avfattad

levnadsskildring.

Själva utlåtandet består, enligt den praxis som utbildat sig, i allmänhet

av följande delar: 1) en summarisk sammanfattning av under söknings journalen

med hänsyn till dess epikritiska bedömande, 2) en differentialdiagnostik

utredning, 3) en kortfattad analys av den kriminalpsykologiska,

socialprognostiska och kriminalpolitiska situationen, 4) en kort sammanfattning

av det resultat, vartill sjukvårdsläkaren på grund av undersökningen

kommit.

Den nyssnämnda bestämmelsen om utlåtandenas avfattning tillkom i

samband med 1945 års ändringar i sinnessjuklagen. Under förarbetena till

dessa ändringar behandlades i olika sammanhang frågan om utlåtandenas

form och innehåll. Departementschefen uttalade därvid bl. a., att det fick

ankomma på granskningsmyndigheten, d. v. s. medicinalstyrelsen, att meddela

sådana anvisningar beträffande avfattningen av utlåtandena, att dessa

icke gjordes mera vidlyftiga än som var oundgängligen behövligt. Några

anvisningar om utlåtandenas avfattning har emellertid icke meddelats av

medicinalstyrelsen.

Utredningen. Utredningen konstaterar att sättet för utlåtandenas avfattning

har fått fritt utbilda sig på praktiska vägar allt efter rättspsykiatriens utveckling

samt domstolarnas ökade behov av speciella upplysningar rörande

de tilltalade i samma mån som det straffrättsliga reaktionssystemet differentierats.

Utlåtandena har kännetecknats av stor vidlyftighet och någon

ändring i detta avseende har icke förmärkts efter ikraftträdandet av 1945

års lagstiftning på området.

Utredningen löreslår, att utlåtandena skall skäras ned avsevärt. Som redan

antytts i det föregående har utredningen tänkt sig, att utlåtande över

begränsad undersökning (s. k. B-undersökning) skall kunna avfattas i huvudsaklig

överensstämmelse med formuläret för den korta undersökningen.

Undersökningsjournalen kommer därvid att helt bortfalla. Utredningen har

emellertid ansett det angeläget att undersöka, om icke även de fullständiga

utlåtandena (de s. k. A-utlåtandena enligt utredningens förslag) skulle kunna

förenklas och förkortas. För bedömande av denna fråga har utredningen

först klarlagt vilka syften utlåtandena skall tillgodose. Härom anför utredningen:
Det

primära syftet är givetvis att tjäna till ledning för domstolen vid fallets

straffrättsliga bedömande. Härmed sammanhänger intimt utlåtandenas

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

uppgift att tjäna till ledning vid den dömdes behandling och återanpassning

i samhället. Utlåtandena skall vidare ligga till grund för den granskning,

som enligt gällande ordning alltid äger rum i medicinalstyrelsen. Slutligen

har de rättspsykiatriska utlåtandena plägat utformas så, att de kunnat utgöra

material för den rättspsykiatriska forskningen.

Utredningen fortsätter:

För tillgodoseende av den primära uppgiften att vägleda domstolen torde

utlåtandena kunna väsentligt inskränkas. Detta gäller särskilt undersökningsjournalen.

Det däri ingående sammandraget av rättegångshandlingarna

kan knappast vara av något värde för domstolen. Av större intresse för

domstolen är den sociala utredning, som verkställts i samband med undersökningen,

och de under observationstiden gjorda direkta iakttagelserna.

Det är emellertid att märka att i själva utlåtandet skall angivas de skäl och

omständigheter, på vilka ett däri givet omdöme grundas. Med hänsyn härtill

synes nämnda primärmaterial behöva vara tillgängligt för domstolen endast

i "de fall då riktigheten av någon i själva utlåtandet åberopad omständighet

ifrågasättes eller domstolen eljest av särskild anledning önskar få någon av

läkaren åberopad iakttagelse bestyrkt. Vad nu anförts torde i stort sett äga

motsvarande tillämpning å autoanamnesen och levnadsberättelsen.

Av det ovan anförda torde framgå att det för domstolens del icke är erforderligt

att avskrift av undersökningsjournalen åtföljer utlåtandet. Det

synes vara tillräckligt att det primärmaterial som insamlats under undersökningen

förvaras hos undersöknirigsläkaren för att på begäran kunna

överlämnas till domstolen. Härigenom skulle en icke ringa lättnad vinnas

för undersökningsläkaren, i det att något arbete icke behövde nedläggas på

undersökningsjournalens utformning, utan denna kunde mera få formen

av en samling handlingar och anteckningar med huvudsaklig uppgift att vara

ett direkt arbetsunderlag för utlåtandet. Samlingen torde i huvudsak

komma att beslå av testprotokoll, brev och samtalsanteckningar ävensom

utdrag av från annat håll lånade handlingar. Det förutsättes, att dessa handlingar

och anteckningar är skrivna med maskin och även eljest i sådant

skick att de kan läsas av en utomstående. Materialet synes böra bevaras i

mappar, en för varje undersökningsfalJ.

Utlåtandenas värde som vägledning vid den dömdes behandling och återanpassning

i samhället torde icke komma att minskas genom den ovan ifrågasatta

begränsningen av utlåtandenas omfång. Däremot synes deras uppgift

att tjäna som grundval för centralgranskningen och att tillgodose vetenskapliga

ändamål komma att påverkas. Av skäl, som närmare utvecklas

i annat sammanhang, har vi icke ansett att centralgranskningen bör utgöra

hinder för genomförande av vårt förslag. Tyvärr är det ofrånkomligt att

förslaget medför en viss försämring för den vetenskapliga verksamhet, som

haft hemvist inom denna del av rättsväsendet och som otvivelaktigt är av

stort värde. Framförallt kommer det stora sammelmaterial, som finnes i

kriminologiska centralarkivet att bli mera svårbedömt än nu. Å andra sidan

torde bättre vetenskapliga resultat ofta kunna erhållas ur enhetligt bedömda

serier. Något hinder för att varje avdelning lägger upp sitt material

så att det kan bearbetas för vetenskapliga syften uppstår ej därigenom att

det ej längre skrives långa refererande uppsatser. Vi anser därför icke att

olägenheterna ur vetenskapliga synpunkter är så betydande att de bör hindra

förslagets genomförande, t vilket fall som helst är det i rådande krissituation

nödvändigt att främst tillgodose intresset att nedbringa de orimligt

långa väntetiderna för de tilltalade. Rättssäkerhetens krav måste gå före

vetenskapliga ambitioner.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Utredningen föreslår sålunda beträffande de s. k. A-utlåtandena en föreskrift

om att dessa ej bör avfattas vidlyftigare än som erfordras för att

lämna nödig ledning för fallets bedömande och att särskild undersökningsjournal

ej skall vara erforderlig.

Yttrandena. Utredningens förslag i nu ifrågavarande del lämnas utan erinran

eller tillstyrkes i princip i majoriteten av yttrandena. På en del håll

önskar man till och med gå något längre än utredningen i fråga om beskärning

av utlåtandenas omfång. Riksåklagarämbetet anför sålunda, att utredningens

utgångspunkt synes ha varit, att läkaren så snart fråga är om

en mera omfattande undersökning skall vara nödsakad att redovisa undersökningsresultatet

i ett vidlyftigare utlåtande. Ämbetet ifrågasätter om detta

resonemang är riktigt och om icke utlåtandet som regel även i dessa fall

bör kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ II av

formuläret till intyg över kort undersökning. Även statsåklagarcn i Stockholm

framkastar tanken att beskära materialet ännu mera än vad utredningen

föreslagit och i stället begagna utvägen att oftare höra läkaren personligen

inför domstolen.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför sammanfattningsvis i sitt yttrande,

att riktmärket såväl för undersökningens omfattning som för utlåtandets

avfattning städse bör vara, att domstolen och övriga myndigheter skall

ha möjlighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om riktigheten av

läkarens omdömen.

En del remissinstanser ställer sig emellertid kritiska till utredningens

förslag. Medicinalstyrelsen, flera överläkare, statsåklagaren i Göteborg, professorn

Kinberg, föreningen Sveriges stadsfiskaler och rättspsykiatriska föreningen

är sålunda ej tillfredsställda med förslaget. En huvudpunkt i kritiken

är att man icke med lagbestämmelser bör tvinga läkarna att avfatta

utlåtandena på visst sätt utan att individuella synpunkter och intressen bör

få göra sig gällande. Denna synpunkt framföres bl. a. av medicinalstyrelsen

och flera överläkare. Medicinalstyrelsen framhåller, att en del läkare utformar

utlåtandet som en kort sammanfattning på några sidor och låter

allt annat inrymmas i undersökningsjournalen, under det att andra läkare

utarbetar själva utlåtandet till ett 20-tal sidor och mera, innefattande även

en hel del primäruppgifter, varför undersökningsjournalen endast kommer

att omfatta ett fåtal sidor. I förra fallet torde undersökningsjournalen vara

oumbärlig även för domstolen, i det senare mången gång inte. Styrelsen

tillfogar att de rättspsykiatriska utlåtandenas vidlyftighet ofta är skenbar,

då man icke sällan ser ett urskillningslöst avskrivande av utlåtanden och

handlingar. Styrelsens bestämda uppfattning är emellertid att utlåtandena

skulle kunna göras mindre utförliga utan att deras användbarhet skulle

minskas. Det synes styrelsen självklart, att undersökningsläkare bör inskränka

sig till sådana fakta, som är relevanta för fallets bedömande.

Särskild uppmärksamhet ägnas i remissyttrandena åt frågan i vad mån

primärmaterialet bör redovisas i utlåtandena. Föreningen Sveriges stadsfis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

kaler framhåller, att det inånga gånger finns anledning att polemisera mot

de slutledningar, som en läkare kommit till. Att under dessa förhållanden

utesluta primärmaterialet ur utlåtandena synes därför icke vara att rekommendera.

Åtminstone borde en avskrift av undersökningsjournalen kunna

medfölja utlåtandet. Skulle utredningens förslag vinna beaktande, bleve

domstolarna helt bundna av utlåtandena och en viktig säkerhetsventil skulle

därigenom stoppas till. Man måste vidare fråga sig, hur en domstol, som

icke har tillgång till primärmaterialet, skall kunna bedöma när det är erforderligt

att inhämta medicinalstyrelsens yttrande.

Rättspsykiatriska föreningen anför beträffande undersökningsjournalen

följande:

Styrelsen anser det som en chimär att någon tid av betydelse skulle kunna

vinnas genom att undersökningsjournalerna slopas. Primärmaterialet

måste ändock alltid insamlas. Utdrag måste göras ur lånade handlingar.

Koncept till undersökningsjournaler skall föreligga utskrivet på maskin.

Läkaren måste alltid ur primärmaterialet så att säga draga fram de iakttagelser

och fakta, som han finner vara av betydelse för fallets bedömning.

Han måste väga olika observationer och faktorer mot varandra för att rätt

uppskatta deras inflytande i den utvecklingskedja som hos den enskilde individen

slutligen fört hän till asocialitet och brott. Därmed är praktiskt taget

bearbetningen färdig. Att sedan diktera ned en sammanfattning och få journalen

utskriven tar föga tid åtminstone för en rutinerad undersökningsläkare.

Språkbehandlingen behöver aldrig hållas på en så hög nivå som bör känneteckna

själva sammanfattningen.Även läkaren själv erhåller avsevärd hjälp

genom att primärmaterialet är klart och tydligt sammanfattat, då han skriver

sitt utlåtande. Det går mycket lätt att i vimlet av etiologiska faktorer

överbetona det ena eller andra eller giva en skildring eller ett yttrande

en annan valör än som avsetts, om han icke har primärmaterialet klart disponerat

framför sig att bygga utlåtandet på.

I föreningens yttrande framhålles i anslutning härtill att, om primärmaterialet

skall redovisas i sammanfattningen, denna blir mycket omständlig

och svårläst. Föreningen anmärker att om en så högt kvalificerad instans

som medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd icke kan bedöma utlåtandena

utan tillgång till primärmaterialet — såsom utredningen framhållit

i anslutning till sitt förslag om centralgranskningens slopande — så

frågar man sig, hur domstolarna, som helt saknar medicinska specialister,

skall bli i stånd härtill utan denna tillgång.

Flera överläkare anser jämväl, att lättnaden med att slopa undersökningsjournalen

ej är så stor, att den nämnvärt kan inverka på väntetidernas

längd. Uppgifterna måste ändå antecknas och journalen är till god hjälp då

läkaren skriver sin sammanfattning. Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen

vid Ulleråkers sjukhus anför:

Förslaget vittnar om eu hög grad av förtroende för undersökarnas integritet,

som kanske inte delas av alla jurister. När undertecknad varit inkallad

till rättsförhandling, har diskussionen inte rört sammanfattningen utan

journalens primärdata, hur de insamlats, tolkats etc. Det kan för läkaren

kännas behagligt att undandras dylik kritik, men ger knappast garantier ur

rättssäkerhetens synpunkt. Med beaktande av denna torde domstolar, när

t rtiluing till riksdagens protokoll l!).r>V. tsiunl. NrliOS.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

nedskurna utlåtanden skrivs, komma att inkalla läkare långt oftare än förut.

Dylika inkallelser till avlägsna domstolar torde inte höja rättspsykiatrernas

effektivitet, mätt i antal utlåtanden per tidsenhet.

När en ny rättsreaktion skall baseras på ett tidigare utlåtande och detta

är av A- eller B-typ, kan konklusionerna te sig särskilt hypotetiska, därför

att primärmaterialet saknas. Detta kommer troligen att medföra, att förnyad

undersökning oftare än hittills begärs, vilket upphäver syftet med nedskärningarna.

Det är naturligtvis tänkbart att i ett A-utlåtande, som endast skall bestå

av den nuvarande sammanfattningen, primärdata redovisas i detalj, vilket

kommer att öka sammanfattningens omfång väsentligt och göra den mera

svårläst.

Vad man inte kan komma ifrån, i vilken form än utlåtanden avges, är att

undersökaren behöver tid för att penetrera sina fall och skärskåda data ur

alla relevanta synvinklar. Vid en psykologisk exploration är det nödvändigt

att utsätta den undersökte för en mängd olika stimuli för att kunna uppställa

och pröva olika hypoteser. Detta är ett tankearbete som kan ske jämsides

med till synes överflödiga arbetsterapi, såsom sammanfattande redovisningar

etc. Undersökningens kvalitet måste sjunka, ju mindre tid läkaren

i den ena eller andra formen ägnar fallet. Denna tidsfaktor förbises

alltför lätt liksom en annan, nämligen att det tar åtskillig tid att skära ned

ett stort material till ett oundgängligen nödvändigt minimum. Det är för att

man sparat sig möda i denna sista form, som utlåtanden nu ofta expedieras

i onödigt omständlig form.

Uppfattningen rörande frågan om primärmaterialet är dock icke enhällig

bland läkarna. Ett par överläkare förmenar att ett slopande av undersökningsjournalen

skulle innebära en klar tidsvinst.

Frågan om utlåtandenas avfattning behandlas ingående av professorn Kinberg,

som starkt kritiserar den av utredningen föreslagna »stympningen

av utlåtandenas material». Beträffande spörsmålet om utelämnande av

reciten, d. v. s. redogörelsen för det aktuella brottet och vad därmed sammanhänger,

framhåller Kinberg, att en stympning av utlåtandena i denna

del visserligen är betydelselös för domstolen, för vilken det aktuella utredningsmaterialet

ju är känt, men att det skulle innebära ett väsentligt handicap

för de tjänstemän inom kriminalpolitiken som under ett falls behandling

har att för praktiska ändamål skaffa sig inblick i fallets kliniska, psykologiska

och sociala natur, såsom i fråga om villkorlig frigivning, straffbehandlingens

avbrytande för att ersättas med vanlig hospitalsvård, benådning,

samt vid förnyad rättspsykiatrisk bedömning.

Kinberg anför i anslutning härtill bl. a. följande:

Vad beträffar den förmenta arbetsökning för läkaren som uppstår genom

att ett utdrag ur rättegångshandlingarna införes i utlåtandet vill jag till en

början nämna att jag under alla år som jag varit verksam som överläkare

vid Bättspsykiatriska kliniken aldrig själv skrivit en recit. Självklart måste

läkaren läsa handlingarna. Om han då med en blyertspenna streckar för

sådant som bör medtagas i reciten så betyder det ingen nämnvärd tidsförlust

för honom. Enligt min erfarenhet kan en socialarbetare eller annan

person anställd vid undersökningsavdelningen på mycket kort tid lära sig

att göra användbara utdrag ur rättegångshandlingarna. Det är ju inte nödvändigt

att dessa skall vara stilistiska mästerstycken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslaget att utesluta journalen ur utlåtandena finner Kinberg betänkligt.

Härom säger han bl. a. följande:

Slopas journalen skulle den som har att läsa utlåtandet och om möjligt

förstå sambandet mellan premisser och konklusioner mången gång bli ställd

inför ett material där objektiva första-hands-iakttagelser saknas, eftersom

den summariska beskrivningen i epikrisen väl ofta är färgad av subjektiva

omdömen om iakttagelsernas kliniska betydelse. Om inga redogörelser

för samtal med patienterna förekommer i utlåtandet skulle bedömaren vidare

stå utan varje autentiskt uttalande från patientens sida, fastän patientens

verbala beteenden ofta är den enda källan till kunskap om hans inre

själsliga förlopp. Slopas journalen skulle rättspsykiatern också alltför mycket

komma att likna Sibyllan - på hennes trefot, medan hans uppgift

ju är att till domstolen förmedla kunskaper om den tilltalade som domstolen

inte på annat sätt kan förvärva, men som är oundgängliga inte bara

för bedömningen om straff eller annan åtgärd skall användas utan också

är av största betydelse för behandlingen i övrigt.

Om det verkligen är meningen att journalmaterialet skall helt uteslutas,

fortsätter Kinberg, så kommer utlåtandets såväl kliniska som kriminologiska

konklusioner att hänga i luften och enligt allmänna medicinska regler

för framställning av kliniskt material är en sådan teknik rent ut sagt

fusk och betraktas med rätta såsom otillåten. Hade det varit utredningens

avsikt att rycka in journaliakttagelserna i epikrisen hade detta bort tydligt

utsägas. Direkt motverkande promemorians syfte att sänka balansen

undersökningsfall skulle enligt Kinberg vara, att i varje fall höra rättsläkaren

som sakkunnigt vittne vid huvudförhandlingen.

Att en förkortning av utlåtandena kommer att medföra avsevärda olägenheter

i fråga om undersökningsmaterialets utnyttjande för forskning och

vetenskapligt ändamål understrykes av bl. a. statsåklngnren i Göteborg,

överläkarna vid rättspsykiatriska avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset

och Ulleråkers sjukhus, straff lagberedningen och rättspsykiatriska föreningen.

Statsåklagaren i Göteborg anför:

Då utredningen till stöd för sina synpunkter förklarar att rättssäkerhetens

krav måste gå före vetenskapliga ambitioner vill det synas som om det

vetenskapliga ändamålet tillmätts en alltför snäv betydelse Ehuru lekmannen

icke vågar hysa någon bestämd mening i denna fråga, förefaller det

som om just den vetenskapliga forskningen spelat en avgörande roll för

rättspsykiatrins utveckling och nuvarande ställning. Därvid torde de rättspsykiatriska

utlåtandena i deras nuvarande form ha utgjort ett betydelsefullt

forskningsunderlag. Det finns väl också all anledning att utgå ifrån

att den vetenskapliga verksamheten på detta relativt nya forskningsfält

även i fortsättningen kommer att starkt påverka den praktiska rättspsykiatrin.

I motsats till utredningens uttalande på denna punkt kan det kanske

med större fog sägas åt! rättssäkerhetens krav icke kunna tillgodoses utan

vetenskapliga ambitioner — uttrycket här taget i betydelsen av vetenskaplig

forskning.

Strafflagberedningen beklagar liksom utredningen att ett genomförande

av de framlagda förslagen måste medföra en viss, som man vill hoppas

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

tillfällig försämring för den vetenskapliga verksamheten på området. Professorn

Kinberg understryker i sitt yttrande kriminologiska centralarkivets

betydelse och den skada som den kriminologiska forskningen kommer att

tillfogas därest utlåtandena avkortas. Kommer den stympning av utlåtandena

som föreslås av utredningen till stånd blir, uttalar Kinberg, centralarkivet

i fortsättningen värdelöst och det blir onödigt att framdeles dit

insända ett material som inte längre kan användas. Rättspsykiatriska föreningen

uttalar som sin bestämda åsikt, att utredningen tagit alldeles för

lätt på följderna för forskningen av de förkortade undersökningarna och

utlåtandena. Reflexionen att enhetligt undersökta serier skulle utgöra ett

bättre undersökningsmaterial än det nuvarande förefaller ganska verklighetsfrämmande

och vittnar om bristande erfarenhet av den rättspsykiatriska

och kriminologiska forskningens invecklade problem. Föreningen understryker

vidare kraftigt kriminologiska centralarkivets stora betydelse.

Om utlåtandena skulle avkortas på sätt utredningen föreslår och om undersökningsjournalerna

uteblir från arkivet, tillfogas detta en skada, som sedermera

ej går att reparera.

Departementschefen. Sinnessjuklagen innehåller i sin gällande lydelse vissa

bestämmelser angående avfattningen av utlåtande över sinnesundersökning.

Undersökningsläkaren skall i utlåtandet angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående. Vidare skall han angiva huruvida den undersökte

är i behov av vård å sinnessjukhus eller eljest bör på grund av sin

sinnesbeskaffenhet bli föremål för särskild åtgärd. Han skall angiva de

skäl och omständigheter på vilka han grundar sitt omdöme. Förklaras någon,

som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående ha lidit

av annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses

jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga. De nämnda bestämmelserna i sinnessjuklagen

tillkom i samband med 1945 års lagstiftning om sinnesundersökningar.

Redan då uppmärksammade man det förhållandet, att utlåtandena i vissa

fall var mycket utförliga. Strafflagberedningen gav uttryck åt den uppfattningen,

att utlåtandena gjordes onödigt vidlyftiga. Några föreskrifter i

detta avseende meddelades emellertid ej i lagen utan det förutsattes att medicinalstyrelsen

i egenskap av granskningsmyndighet skulle meddela de anvisningar

som kunde finnas erforderliga. Hittills har sådana anvisningar ej

utfärdats.

Vid sin inventering av olika möjligheter att nedbringa de långa väntetiderna

har 1953 års utredning även upptagit frågan om utlåtandenas avfattning.

Utredningen har konstaterat att utlåtandena kännetecknats av stor

vidlyftighet och att någon ändring i detta avseende icke förmärkts efter

ikraftträdandet av 1945 års lagstiftning. Enligt utredningens mening bör det

vara möjligt att utan olägenheter väsentligt nedskära utlåtandenas omfång.

Utredningens förslag i detta avseende anknyter till den av utredningen föreslagna

uppdelningen av sinnesundersökningarna i två särskilda kategorier.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203.

53

Beträffande de enklare undersökningarna skulle utlåtandena kunna avfattas

i huvudsaklig överensstämmelse med det formulär som gäller för läkarintyg

enligt 1939 års särskilda förundersökningslag, och även eljest skulle

utlåtandena avsevärt nedskäras till omfånget.

Spörsmålet har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, vid remissbehandlingen

föranlett en ganska livlig diskussion, där skiftande åsikter

kommit till uttryck. För egen del vill jag efter övervägande av vad som

anförts av utredningen och av olika remissinstanser ansluta mig till den

uppfattningen, att det egentliga syftet med utlåtandet — att lämna domstolen

vägledning för bedömande av fallet — kan tillgodoses genom väsentligt

kortare utlåtanden än som i många fall brukar presteras. Den ambition

som kommer till uttryck i en omsorgsfull och utförlig redovisning av undersökningsmaterialet

och de skäl varpå utlåtandet grundas är värd allt

erkännande. Men på samma sätt som när det gäller utförandet av själva undersökningen

hör i detta avseende en anpassning ske efter undersökningsfallens

olika beskaffenhet. Särskilt gäller detta redovisningen av undersökningsmaterialet,

men även själva utlåtandet torde i många fall med fördel

kunna nedskäras betydligt. De farhågor som från vissa håll uttalats för

att den vetenskapliga forskningen skulle kunna bli lidande av en begränsning

av utlåtandenas omfång synes mig överdrivna, då undersökningsmaterialet

— oavsett vad som redovisas till domstolen — kan bevaras och

göras tillgängligt för erforderlig systematisk bearbetning i vetenskapligt

syfte. Vad särskilt angår det sammandrag av rättegångshandlingar som

nu inleder utlåtandena torde det närmast vara till fördel att det helt avskaffas.

För domstolen är detta sammandrag värdelöst, och för vetenskapligt

bruk kan det utgöra en felkälla. I sistnämnda hänseende torde vara

till större nytta att avskrift av domen i målet alltid insändes till kriminologiska

centralarkivet.

Av samma skäl som jag anfört i frågan rörande en differentiering av själva

undersökningarna torde det ej vara lämpligt att genomföra en formlig

kategoriklyvning av undersökningsfallen såvitt angår utlåtandenas avfattning.

I varje fall synes ej i själva lagen — utöver vad som redan föreskrives

beträffande utlåtandenas avfattning — böra meddelas annan bestämmelse

än att utlåtandet ej skall avfattas vidlyftigare än som erfordras för att

lämna domstolen ledning för fallets bedömande. De olika undersökningsfallens

beskaffenhet är alltför skiftande för att närmare föreskrifter lämpligen

skall kunna meddelas i lagen. Detta gäller även den särskilt omtvistade

frågan i vad mån undersökningsjournal — d. v. s. sammanställningen

av undersökningsmaterialet — bör upprättas och bifogas utlåtandet. Man

kan emellertid icke vara säker på att en ändring verkligen skall kunna

ernås enbart genom att komplettera lagen med eu allmän regel av den nyss

angivna innebörden. För att säkra ett effektivt resultat torde anvisningar böra

meddelas med närmare riktlinjer för hur utlåtandena bör avfattas för att de

skall anses uppfylla de i lagen ställda fordringarna. 1 likhet med vad jag fö
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

reslagit beträffande själva undersökningarna bör de erforderliga anvisningarna

meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av

medicinalstyrelsen.

3. Den obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen.

Gällande bestämmelser m. m. Jämlikt 42 § femte stycket sinnessjuklagen

skall undersökningsläkaren, då utlåtande över sinnesundersökning avgives,

samtidigt insända en avskrift därav till medicinalstyrelsen. Om styrelsen

finner anledning föreligga till ytterligare psykiatrisk granskning, skall styrelsen

ofördröj ligen underrätta domstolen härom. Granskningen inom medicinalstyrelsen

verkställes av föredraganden i styrelsens rättspsykiatriska

nämnd. Någon skyldighet för domstolen att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande

är icke föreskriven för det fall att styrelsen till domstolen anmäler,

att behov av ytterligare psykiatrisk granskning'' synts styrelsen föreligga.

I allmänhet föranleder dock en dylik anmälan, att domstolen beslutar inhämta

medicinalstyrelsens utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Sådant utlåtande kan domstolen begära även om medicinalstyrelsen

lämnar läkarutlåtandet utan erinran.

I 44 § sinnessjuklagen finns bestämmelser för det fall att domstolen beslutar

inhämta medicinalstyrelsens utlåtande. Styrelsen äger då föranstalta

om förnyad undersökning av den tilltalade genom läkare, som medicinalstyrelsen

utser.

I fråga om den praxis, som utbildats inom medicinalstyrelsen vid granskningen

av utlåtandena, har utredningen från föredraganden i medicinalstyrelsens

rättspsykiatriska nämnd inhämtat följande.

Behov av ytterligare rättspsykiatrisk granskning har i största utsträckning

anmälts i fråga om de s. k. jämställdhetsfallen, d. v. s. sådana fall av själslig

abnormitet, som anses jämställd med sinnessjukdom. Denna grupp omfattade

1949 12 % och 1950 14 % av samtliga undersökningsfält. Granskaren

har förordat ytterligare granskning, när han icke funnit jämställdheten

fullt visad.

Därnäst i omfattning kommer fall, som tidigare straffriförklarats, men

som undersökningsläkaren nu icke ansett falla under 5 kap. 5 § strafflagen.

Särskilt har sådana fall uppmärksammats, där utskrivningsnämnd eller

sinnessjuknämnden icke funnit skäl medge försöksutskrivning eller sjukvårdsläkaren

i yttrande till domstol eller åklagare hänfört fallet under 5 kap.

5 § strafflagen. Det har nämligen ansetts, att en läkares utlåtande icke skall

kunna förändra formen för omhändertagande av en person, vars behandling

dittills bestämts förutom av sjukvårdsläkaren även av utskrivningsnämnd

eller sinnessjuknämnden.

En större grupp innefattar ställningstagande till vårdfrågan. Granskaren

har ofta förordat ändring till behov av vård i fall där brottsrecidiv eller

risk för sådant förelegat ävensom vid visad höggradig social missanpassning.

En del undersökningsläkare har nämligen brukat utesluta vårdbehov i fall,

där rent medicinsk behandling icke kan väntas uträtta något, och har därvid

bortsett från den edukativa, arbets- och psykoterapeutiska behandlingen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Slutklämmens formulering har ofta varit otillfredsställande och oklar

samt därigenom föranlett anmälan om behov av ytterligare granskning.

Långa, även av medicinsk expertis svårtolkade slutklämmar har ofta förekommit.

En grupp utgör gränsfallen mellan sinnesslö och icke sinnesslö, där det

funnits anledning misstänka att fallen upp- resp. nedklassats på sådant sätt,

att det varit skäl att förorda ytterligare granskning.

Det förhållande att brottet varit av svårare beskaffenhet eller av mera

allmänt intresse har understundom ansetts böra föranleda ytterligare granskning

av ett utlåtande.

En mindre grupp omfattar fall, där uppenbart sinnessjuka eller sinnesslöa

betecknats som psykiskt abnorma, jämställda med sinnessjuka.

I några fall, där ytterligare granskning förordats, har undersökningsläkaren

själv ställt sig tveksam och i något fall direkt rekommenderat inhämtande

av medicinalstyrelsens yttrande.

Slutligen har ett fåtal fall förekommit, där undersökningsläkaren ställt

diagnosen schizofreni, utan att belägg härför funnits i utlåtandet.

Här må anmärkas följande siffror, som belyser medicinalstyrelsens

granskning av utlåtandena.

A. Utlåtanden angående häktade.

Å r

Anmälan om behov av

ytterligare granskning

Härav ändrad bedöm- ning av med.-styrelsen

Antal

% av

samtliga

utlåt.

Antal

% av

samtliga

utlåt.

1

2

3

4

5

1949 ..............................

77

14,0

32

5,8

1950 ..............................

63

12,6

25

5,0

1951 ..............................

54

10,7

22

4,4

1952 ..............................

44

8,5

18

3,5

B. Utlåtanden angående icke häktade.

1

2

3

4

5

1949 ..............................

97

20,5

55

11,6

1950 ..............................

77

14,4

41

7,7

1951..............................

68

12,7

31

5,8

1952 ..............................

59

11,1

28

5,3

Frågan om borttagande av centralgranskningen var föremål för livlig

diskussion i samband med 1945 års lagstiftning om sinnesundersökningar.

Straf(lagberedningen hade i ett 1942 avgivet betänkande föreslagit, att den

centrala granskningen skulle avskaffas, därvid hl. a. framhållits, alt utlå
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

tandena avfattades med tanke på eftergranskningen och därför gjordes onödigt

vidlyftiga.

Departementschefen hyste emellertid tvekan om det tillrådliga att vid

denna tidpunkt avskaffa den centrala granskningen och anförde härom följande.

Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräkjielighetsbestämmelsers

oklara avfattning och olika undersökningsläkares

skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens

granskning av de avgivna utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning.

Behov av en sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas

verksamhet torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens

genomförande alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i

detta sammanhang att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger.

Genomföres detta förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis

i fråga om tillämpningen av de nya bestämmelserna redan från början blir

så fast och enhetlig som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena

kan här bliva vägledande.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Inom utskottet ha olika meningar yppats rörande behovet för närvarande

av en central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena. Enighet har

rått om att ett utlåtande över verkställd sinnesundersökning är att jämställa

med ett vanligt sakkunniguttalande, till vilket domstolen har att taga

självständig ställning. Det har också framhållits, att domstolen äger möjlighet

att höra undersökningsläkaren personligen, om den skulle finna erforderligt

att införskaffa kompletterande upplysningar, en anordning som dessutom

står i god överensstämmelse med principerna för en muntlig process.

Å andra sidan har hävdats, att behov av en central granskning alltjämt föreligger,

därvid framhållits att önskemålet om en enhetlig kår av rättspsykiatriska

undersökningsläkare endast blivit ofullständigt tillgodosett genom

den föreslagna omorganisationen av undersökningsväsendet. Härjämte har

erinrats om de nya tillräknelighetsbestämmelser, som föreslagits av utskottet.

Utskottet har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit sig böra förorda

ett bibehållande tillls vidare av den centrala granskningen.

Utredningen. Enligt utredningens mening har centralgranskningen av utlåtandena

varit en av orsakerna till den vidlyftighet, som traditionellt präglar

sinnesutlåtandena, och granskningen kan därför icke frånkännas ett

visst ansvar för uppkomsten av de nuvarande exceptionella väntetiderna.

Det har i samband därmed framhållits, att för många läkare — särskilt

de yngre — utlåtandet nästan har karaktär av ett specimensarbete, som i

medicinalstyrelsen blir föremål för granskning, för att icke säga prövning.

Utredningen säger vidare, att dess förslag om differentiering av undersökningarna

och förenkling av utlåtandena icke går väl samman med ett

bibehållande av centralgranskningen. Denna skulle nämligen icke kunna

ske utan att granskningsmyndigheten hade tillgång såväl till rättegångshandlingarna

som till de handlingar och anteckningar, som härrör från undersökningen

och som enligt förslaget skall förvaras på avdelningen. Ett

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

57

översändande av dessa handlingar skulle emellertid uppehålla målet, varigenom

en del av den tidsvinst, som uppnåtts genom förslagens genomförande,

åter skulle gå förlorad. På grund därav anser utredningen obetingat, att avsevärda

fördelar skulle vara att vinna genom att avskaffa centralgranskningen.

Utredningen har vidare prövat om centralgranskningens bibehållande kan

anses påkallad ur andra synpunkter och anför därom bl. a. följande:

Det för centralgranskningens införande åberopade syftet — ernående av

största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet — ansågs vid

omorganisationen av undersökningsväsendet 1945 motivera granskningens

bibehållande under en övergångstid. Som skäl härför anfördes dels de nya

tillräknelighetsbestämmelser som samtidigt infördes och dels det förhållandet

att önskemålet om en enhetlig rättspsykiaterkår endast blivit ofullständigt

tillgodosett. Sedan de nya tillräknelighetsbestämmelserna nu varit i

kraft i mera än sju år, synes det första skälet knappast längre vara bärande.

Vi kan visserligen icke påstå att straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

numera sker efter helt enhetliga principer. Att uppnå fullständig enhetlighet

på detta av subjektiva bedömningar så beroende område torde över

huvud taget vara så gott som omöjligt. Vi är emellertid av den uppfattningen

att praxis likväl blivit så stabiliserad, att det numera icke är mycket att

vinna genom en central granskning av utlåtandena. Den vägledning som kan

vara erforderlig inom förevarande område torde bättre kunna lämnas genom

att medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd avgiver motiverade utlåtanden

i de fall då domstol begärt dess yttrande samt på lämpligt sätt bringar

fall av mera allmänt intresse till rättspsykiaterkårens kännedom. Ett dylikt

förfarande synes vara det naturliga sätt, på vilket en överinstans påverkar

utvecklingen inom sitt område.

Det andra av de båda skäl som åberopats för bibehållandet av centralgranskningen

— avsaknaden av en enhehtlig rättspsykiaterkår — synes

alltjämt ha ett visst fog för sig. Härmed åsyftas icke de inom undersökningsväsendet

anställda psykiatrerna. Dessa bildar numera en enhetlig kår,

vars medlemmar har till huvudsaklig uppgift att verkställa sinnesundersökningar.

Den rådande krissituationen inom undersökningsväsendet har emellertid

lett till att undersökningar i betydande utsträckning utföres av läkare

utanför organisationen.----Det synes dock icke föreligga skäl att an
taga

att undersökningar utförda av utomstående läkare i högre grad än övriga

undersökningar är i behov av den kontroll som den obligatoriska granskningen

innebär.

Utredningen framhåller, att under de senaste åren ytterligare rättspsykiatrisk

granskning förordats i mindre omfattning beträffande utlåtanden

angående häktade än beträffande utlåtanden angående icke häktade, fastän

de förra till mera än halva antalet utförts av läkare utanför undersökningsorganisationen.

Utredningen anser därför icke, att anlitandet av utomstående

läkare med fog kan åberopas som ett skäl för att bibehålla den obligatoriska

granskningen.

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser bar icke något alt erinra

mot att centralgranskningen avskaffas. Det framhålles bl. a., att granskningen

väsentligen är en skengranskning, som ger ett falskt intryck av kontroll

samt alt det rättspsykiatriska bedömandet numera är tämligen enhet
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ligt. I ett yttrande sägs, att det ligger nära till hands att antaga, att domstolarna

ej sällan drager sig för att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen

i tro att styrelsens obligatoriska granskning inneburit mera än som verkligen

varit fallet.

Endast Svea hovrätt och överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten

Håga avstyrker uttryckligen förslaget i denna del. Viss

tveksamhet inför slopandet av centralgranskningen uttalas emellertid jämväl

av hovrätten över Skåne och Blekinge, statsåklagaren i Göteborg, föreningen

Sveriges stadsfiskaler och överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen

vid S:t Jörgens sjukhus.

Svea hovrätt framhåller, att utredningen visar att medicinalstyrelsens

granskning lett till ändrat bedömande i ett icke obetydligt antal fall, samt

fortsätter:

Det synes icke kunna antagas, att vederbörande domstol ens i flertalet av

dessa fall skulle på eget initiativ ha föranstaltat om ytterligare psykiatrisk

granskning. Att bibehålla den centrala granskningen synes därför vara en

fördel från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det finnes anledning antaga,

att läkare utan rättspsykiatrisk utbildning i fortsättningen komma att

anlitas för undersökningar i ännu större utsträckning än hittills. De av utredningen

anförda skälen mot centralgranskningens bibehållande finner

hovrätten icke övertygande. Det får sålunda anses tveksamt, om ett avskaffande

av centralgranskningen verkligen kommer att medföra någon förkortning

av väntetiderna — eller i varje fall eu så avsevärd förkortning, att

detta kan uppväga de obestridliga nackdelarna av granskningens bortfall.

Överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Håga uttalar

bl. a., att huvudsyftet med centralgranskningen, nämligen ernående

av största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet, alltjämt

synes vara av sådan betydelse, att granskningen bör bibehållas ävensom att

granskningens bibehållande endast helt obetydligt kan fördröja målets avgörande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig trots sin tvekan ej vilja

motsätta sig utredningens förslag men utgår från att, om granskningen

upphör, domstolarna kommer att i större utsträckning än nu begagna sig

av möjligheten att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen. Statsåklagaren

i Göteborg finner det tveksamt om granskningen kan slopas utan men

för rättssäkerheten och undersökningsväsendets allmänna standard. Statsåklagaren

i Malmö påpekar, att inom sinnessjukvården tjänstgör ett icke

obetydligt antal utländska läkare, som kanske icke fullständigt behärskar

svenska språket, varför det är angeläget att tillse, att endast läkare som

fullständigt behärskar språket anlitas för rättspsykiatriska undersökningar.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Jörgens sjukhus säger,

att granskningens vara eller icke vara när det gäller att nedbringa väntetiderna

synes vara av underordnad betydelse. Granskningen torde dock i

det stora flertalet fall vara onödig men av visst värde i samband med

eventuell nyrekrytering till rättspsykiaterbanan. Dessutom synes honom

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

granskningen ha ett psykologiskt värde inför misstänksamma och kverulerande

undersökningspatienter.

Medicinalstyrelsen och rättspsykiatriska föreningen anser att granskningen

hör bibehållas beträffande de s. k. jämställdhetsfallen, d. v. s. de fall då

den undersökte befunnits lida av själslig abnormitet av så djupgående natur,

att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Medicinalstyrelsen säger inledningsvis, att utredningens uttalande, att läkarna

skulle skriva utlåtandena mera med tanke på medicinalstyrelsens

granskning än på att vägleda domstolen, liksom att den centrala granskningen

skulle ha ett visst ansvar för de nuvarande exceptionella väntetiderna,

torde sakna reellt underlag, varefter styrelsen fortsätter:

Att numera större enhetlighet vid det rättspsykiatriska bedömandet av

undersökningsfall råder än tidigare torde vara obestridligt. Detta gäller särskilt

inom fångvårdens verksamhet. Sinnessjukvårdens rättspsykiater variera

mer i sin bedömning, i det att vissa läkare omfattar bedömningsprinciper,

som leder till förslag om straffriförklaring i påfallande stor utsträckning.

Den allvarligaste invändningen mot den obligatoriska centralgranskningens

upphörande är emellertid, att läkare utan rättspsykiatrisk utbildning

alltjämt i stor utsträckning måste anlitas för undersökningar. Härvid har

utredningen som argument för ifrågavarande gransknings upphävande bl. a.

anfört, att ytterligare psykiatrisk granskning förordats i mindre omfattning

beträffande häktade än beträffande icke häktade, ehuru betydligt flera häktade

undersökts av läkare utanför den rättspsykiatriska organisationen.

Häremot kan anföras alt inom fångvården förordnade läkare i stor utsträckning

har tidigare rättspsykiatrisk erfarenhet; de ha dessutom i övervägande

flertalet fall sina patienter placerade på sinnessjukavdelningar med

därav följande möjligheter till samråd med sinnessjukläkare, socialassistenter

etc., vilka oftast själva ha personlig kännedom om de olika fallen. Beträffande

icke häktade utföras undersökningarna i flertalet fall av läkare

på långt avstånd från rättspsykiatriska avdelningar, med ingen eller obetydlig

rättspsykiatrisk erfarenhet och med ringa möjlighet till samråd med

rättspsykiater, vilken själv sett den undersökte. Ofta har denne kanske inte

ens genomgått handlingarna från domstolen utan begärt förordnande för

annan läkare av praktiska skäl, exempelvis pågående eller avslutad sinnessjukvård,

eller av rent geografiska skäl. Behovet av ytterligare psykiatrisk

granskning är även betydligt mindre för häktade än icke häktade. Den stora

gruppen tidigare straffriförklarade sinnessjukhuspatienter, som vid ny undersökning

förklaras »icke 5:5» utgöras till övervägande del av icke häktade.

Likaså är gruppen »5: 5 utan vård», där vårdfrågan varit orsak till den

ytterligare granskningen, vanlig bland frifotingar men sällsynt bland häktade.

Granskningsanledning till följd av slutsatsernas formulering förefinnes

praktiskt taget uteslutande beträffande frifotingar. Samma gäller gränsfallen

mellan sinnesslö—icke sinnesslö, då övervägande flertalet bland dessa

icke blivit föremål för häktningsförfarande. — ----

Ehuru sålunda särskilda motiv anföras för bibehållandet av den obligatoriska

centrala granskningen för icke häktade, finner styrelsen dock att

övervägande skäl tala för att den kan upphöra, åtminstone rörande vissa

grupper av undersökningsfall. Hit höra de fall, där undersökningsläkaren

klart konstaterat förefintligheten av sinnessjukdom eller sinnesslöhet i

strafflagens mening samt de fall, i vilka undersökningsläkaren icke funnit

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

skäl föreslå straffriförklaring. I fråga om den mest svårbedömda gruppen,

»själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom», vilken grupp utgör omkring 10—12 % av samtliga

undersökningsfall, är åter behovet av ytterligare granskning i och för sig

mera framträdande, varför man torde kunna förvänta att domstolarna vid

ett upphörande av den obligatoriska granskningen i större utsträckning än

hittills skulle komma att inhämta styrelsens utlåtande. Ett bibehållande av

den obligatoriska granskningen av dessa utlåtanden, vilka till följd av uppgiftens

art under alla förhållanden måste göras utförliga, synes därför vara

motiverad.

Rättspsykiatriska föreningen, som är av den uppfattningen, att tidsvinsten

av granskningens slopande icke kan bli av nämnvärd betydelse, understryker,

att de s. k. jämställdhetsfallen utgör en mycket heterogen grupp

och att uppfattningarna fortfarande är mycket växlande rörande vilka sjukdomstillstånd

som skall anses vara så djupgående att de kan jämställas med

sinnessjukdom och beträffande den lämpligaste behandlingen av dessa fall.

Föreningens vice ordförande, överläkaren Helge Knöös, har en avvikande

uppfattning om den obligatoriska granskningen. Enligt Knöös saknas

skäl att under nuvarande förhållanden bibehålla granskningen av de med

sinnessjukdom jämställda fallen. Knöös anser emellertid, att ett borttagande

av den obligatoriska granskningen samtidigt med att sinnesundersökningarna

avkortas icke är tillrådligt, utan att om den ena av dessa åtgärder vidtages

den andra måste underlåtas.

Departementschefen. Före tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag var det

medicinalstyrelsen som avgav utlåtanden över sinnesundersökningar i brottmål.

Utlåtandet grundades på ett av läkare utfärdat intyg angående den

misstänktes sinnesbeskaffenhet. Den ordning som infördes med 1929 års

lag innebär, att undersökningsläkaren avger sitt utlåtande direkt till domstolen.

Han är emellertid skyldig att insända en avskrift av utlåtandet till

medicinalstyrelsen, som har att, därest styrelsen finner anledning föreligga

till ytterligare rättspsykiatrisk granskning, därom ofördröjligen underrätta

domstolen. Syftet med denna centralgranskning är, enligt uttalanden som

gjordes i samband med lagstiftningens genomförande, att tillgodose största

möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet

.lag vill erinra om att spörsmålet om centralgranskningen var föremål för

mycket ingående överväganden i samband med genomförandet av 1945 års

lagstiftning angående sinnesundersökningarna. Strafflagberedningen hade

då föreslagit att centralgranskningen skulle upphöra. Dåvarande departementschefen

hyste emellertid tvekan om det tillrådliga i att vid denna tidpunkt

avskaffa centralgranskningen. Han framhöll att bedömandet i rättspsykiatriska

frågor med dittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers oklara

avfattning och olika undersökningsläkares skiftande uppfattning varit

mindre enhetligt och att medicinalstyrelsens granskning av de avgivna

utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning. Departementschefen

ansåg därför behov av en sådan kontroll av de enskilda undersökningslä
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

61

karnas verksamhet åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens

genomförande alltjämt föreligga, och han underströk i detta sammanhang

särskilt vikten av att praxis i fråga om tillämpningen av de nya

tillräknelighetsbestämmelserna redan från början bleve så fast och enhetlig

som möjligt. Riksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt under betonande

av att behov av central granskning kunde föreligga jämväl med hänsyn

till att önskemålet om en enhetlig kår av rättspsykiatriska undersökningsläkare

endast blivit ofullständigt tillgodosett genom den föreslagna omorganisationen

av undersökningsväsendet.

När 1953 års utredning enligt sina direktiv haft att taga ståndpunkt till

frågan om centralgranskningen har utredningen naturligt nog i första hand

sett frågan ur synpunkten om granskningen har någon väsentligare betydelse

för de långa väntetiderna. Utredningen har i detta hänseende givit

uttryck åt den uppfattningen, att centralgranskningen icke kan frånkännas

ett visst ansvar för uppkomsten av den nuvarande stora balansen vid

undersökningsavdelningarna. Hänsynen till den centrala granskningen kan

nämligen enligt utredningen vara en av orsakerna till den vidlyftighet som

präglar sinnesutlåtandena, i det utlåtandena skrives mera med hänsyn till

medicinalstyrelsens granskning än för att tjäna till vägledning för domstolen.

Utredningen framhåller i samband härmed att den önskvärda differentieringen

och förenklingen av utlåtandenas avfattning icke så väl går

samman med ett bibehållande av centralgranskningen. Då ett sådant bibehållande

icke med fog kan anses påkallat ur andra synpunkter, har utredningen

i sin promemoria förordat centralgranskningens slopande.

Som jag nyss nämnde ansågs vid genomförandet av 1945 års lagstiftning

centralgranskningen böra bibehållas under en övergångstid för att

säkra största möjliga enhetlighet vid tillämpningen av de nya tillräknelighetsbestämmelserna.

Nu har så lång tid förflutit efter antagandet av de

nya bestämmelserna, att god erfarenhet torde ha vunnits. Visserligen är

undersökningsväsendet ej fullt tillfredsställande organiserat, och en centralgranskning

kan måhända vara befogad bl. a. med hänsyn till att undersökningar

för närvarande i viss utsträckning måste utföras av läkare utanför

organisationen. Därest ett slopande av centralgranskningen, såsom utredningen

antagit, kan medverka till ett nedbringande av balansen, är emellertid

detta en fördel som väger tungt. Utredningens förslag har också tillstyrkts

i det stora flertalet remissyttranden. Medicinalstyrelsen och rättspsykiatriska

föreningen har förordat att granskningen bibehålies beträffande

de s. k. jämställdhetsfallen (sådana fall av själslig abnormitet som anses

jämställd med sinnessjukdom). Det är givet att tveksamma fall kan

uppkomma speciellt inom detta gränsområde. Jag anser det emellertid mest

rationellt att slopa granskningen i dess helhet. Det får förutsättas att domstolarna,

när ovisshet kan råda beträffande bedömningen av dylika fall

liksom av tveksamma fall i övrigt — utnyttjar möjligheten att inhämta

utlåtande från medicinalstyrelsen. Utredningen har understrukit betydelsen

av att medicinalstyrelsen i dylikt utlåtande anger skälen för sin uppfatt
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ning. Jag vill erinra om att enligt en år 1953 på riksdagens initiativ vidtagen

ändring av 44 § sinnessjuklagen uttryckligen stadgats, att i detta

hänseende för medicinalstyrelsens utlåtanden gäller samma grundsatser som

beträffande utlåtanden av undersökningsläkare.

4. Utredning om den misstänktes person.

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelser om personundersökning i brottmål

finnes som förut nämnts i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål. Enligt 1 § nämnda lag må i brottmål, där det prövas

erforderligt, särskild förundersökning äga rum för vinnande av utredning

rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder

som må anses lämpligast för hans rättande. Sådan förundersökning är

enligt 2 § obligatorisk beträffande häktad under tjuguett år, där ej anledning

är till antagande, att utredning om de personliga förhållandena ändå

kommer att vara för domstolen tillgänglig. Samma regel gäller med vissa

närmare angivna undantag beträffande häktad över tjuguett år. Utan att

förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning ändå är tillgänglig

får ej dömas till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver

eller till ungdomsfängelse eller anstånd enligt 1 § lagen om villkorlig dom

beviljas.

Enligt sinnessjuklagen, 42 § andra stycket och 43 § fjärde stycket, må

vid sinnesundersökning undersökningsläkaren hos polismyndighet begära

utredning angående omständigheter av betydelse för undersökningen och

hos domstolen göra framställning om att förhör i målet hålles med personer,

som kan antagas äga kännedom om sådana omständigheter.

Frågan, hur den utredning om den misstänktes person som erfordras för

sinnesundersökningen, skall införskaffas, var föremål för diskussion vid

förarbetena till 1945 års lagstiftning på hithörande område. Strafflagberedningen

föreslog införande av en särskild föreskrift att, innan förordnande

om sinnesundersökning meddelades, erforderlig utredning skulle förebringas

om den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden

i övrigt. Beredningen framhöll bl. a., att det syntes önskvärt både

ur synpunkten av tidsbesparing för läkaren och därmed för undersökningen

samt för kontrollen av uppgifternas riktighet, att utredningsmaterialet

i lämplig utsträckning införskaffades av domstolen. Departementschefen

fann emellertid särskild föreskrift om skyldighet för domstolen att sörja

för erforderlig utredning rörande den tilltalades person icke påkallad. Som

skäl för sin ståndpunkt angav departementschefen, att det låg i sakens natur,

att även om domstolen nedlade omsorg på att utredningen om den tilltalades

personliga förhållanden blev så god som möjligt, läkaren dock behövde

infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kunde

avgöra vilka omständigheter som ägde relevans för det psykiatriska be
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203.

63

dömandet. Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig

först under undersökningens gång. Riksdagen anslöt sig till departementschefens

uppfattning.

Den 22 juni 1949 utfärdades av justitiedepartementet ett cirkulär till de

allmänna domstolarna i riket angående möjligheterna att utnyttja äldre

material vid bedömande av sinnesbeskaffenheten hos den som är misstänkt

för brott. I detta cirkulär påpekades att material för bedömandet ganska

ofta kan finnas i handlingar angående vissa offentliga myndigheters tidigare

befattning med den misstänkte. Som exempel nämndes barnavårdsnämnd,

nykterhetsnämnd, skyddskonsulent, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden

och centrala fångregistret.

Utredningen. Utredningen framhåller, att undersökningsläkaren måste ägna

mycket tid åt att införskaffa utredning om den misstänktes person och att

det därför är angeläget att undersöka vad som kan göras för att underlätta

detta arbete och på den vägen nedbringa väntetiderna.

Enligt utredningens mening kan en inför domstolen förebragt utredning

om den misstänktes person, hur omsorgsfullt den än göres, icke alltid bespara

undersökningsläkaren arbetet att komplettera utredningen på sådana

punkter, som är av särskilt intresse ur psykiatrisk synpunkt. Men på denna

väg kan dock åtskilligt vinnas för att minska läkarens arbete och därmed

nedbringa väntetiderna för undersökningarna. Det är nämligen tydligt, att

personutredningen i flertalet fall lättare kan verkställas av domstolen — i

förekommande fall med biträde av åklagaren och personundersökaren —•

än av undersökningsläkaren med hans omfattande upptagningsområde. Ur

rättssäkerhetssynpunkt måste det även vara mera tillfredsställande att

utredningen i största möjliga utsträckning förebringas inför domstolen.

Frågan hur personutredningen skall förebringas ställer sig något olika,

allteftersom den misstänkte tidigare varit föremål för ingripanden från

samhällets social- eller kriminalvård eller sådana ingripanden icke tidigare

vidtagits mot honom. I det förra fallet gäller det i första hand att från de

myndigheter, som tidigare tagit befattning med den misstänkte, införskaffa

hos dem förvarade akter, journaler eller protokoll, som kan vara av betydelse

för undersökningen. Det sålunda erhållna materialet måste därefter

ofta kompletteras, särskilt för tiden efter det senaste samhällsingripandet.

Detta får ske genom att inhämta upplysningar direkt från den misstänkte

och från personer, som varit i kontakt med honom. För införskaffande av

upplysningar om en misstänkt, som icke tidigare varit föremål för något

samhällsingripande, står endast denna senare utväg till buds.

Insamlandet av handlingar från andra myndigheter har hittills som regel

utförts av undersökningsläkaren. Utredningen påpekar, alt efter utfärdandet

av cirkuläret den 22 juni 1949 insamlandet av handlingar i viss utsträckning

synes ha ombesörjts av domstolarna, men att praxis i detta hänseende

är mycket växlande. Därest undersökningsläkaren skall bli befriad från

detta arbete, torde det därför, anför utredningen, vara nödvändigt med en

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

uttrycklig föreskrift, att insamlandet skall vara verkställt innan rättegångshandlingarna

översändes till läkaren. En fråga, som härvid uppställer sig,

är om detta insamlande skall verkställas av domstolen eller om det möjligen

bör förläggas redan till förundersökningsstadiet och i så fall utföras

av åklagaren. Härom anför utredningen:

Domstolsakter och protokoll är mera sällan sekretesskyddade, varför det

i allmänhet icke innebär någon svårighet för åklagaren att rekvirera dessa.

Annorlunda förhåller det sig med vissa andra slags handlingar, vilka i detta

sammanhang är av stort intresse, nämligen hos myndighet vid fångvården

upprättade handlingar angående å anstalt intagen person, sjukhusens journaler,

rättspsykiatriska utlåtanden samt handlingar rörande fattigvård,

barnavård och alkoholistvård. Sekretesskyddet för nu uppräknade slag av

handlingar behandlas i 12 och 14 §§ sekretesslagen. Dessa lagrum reglerar

dock endast handlingarnas utlämnande till enskilda. Frågan om dylika

handlingars tillhandahållande åt domstol och undersökningsledare var intill

den 1 januari 1948 icke reglerad i lag. Samtidigt med nya RB tillkom emellertid

38 § andra stycket sekretesslagen, vilket lagrum i huvudsak innebär,

att, om handling av bl. a. nu ifrågavarande slag kan antagas vara av betydelse

som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, tillkommer

det domstolen — dvs. den domstol, där rättegången föres eller fråga som hör

till förundersökningen må upptagas — att pröva om handlingen skall tillhandahållas

domstolen eller undersökningsledaren. I förarbetena till lagrummet

diskuterades möjligheten att låta åklagaren pröva frågan om utlämnande

av sekretesskyddade handlingar åt undersökningsledaren. Man ansåg

dock att större trygghet för ett riktigt avgörande skulle vinnas, om provningen

förlädes till domstol. Detta stode även i överensstämmelse med föreskrifterna

i 23 kap. 14 § nya RB, enligt vilka undersökningsledare har att

hänvända sig till domstol för editionsföreläggande gentemot enskild person.

Av det anförda framgår att avgörandet om sekretesskyddets brytande åvilar

domstolen, ej åklagaren. På grund av undantagsregeln i sekretesslagens

14 § och myndigheternas allmänna skyldighet att bistå varandra torde man

visserligen kunna räkna med att handlingar av ifrågavarande slag i stor

utsträckning på åklagarens begäran utlämnas till denne. Det förhållandet

att åklagaren icke har någon ovillkorlig rätt att utbekomma dylika handlingar

utan i vissa fall kan bli nödsakad att begära bistånd av domstolen

utesluter emellertid enligt vår uppfattning möjligheten att ålägga åklagaren

att hopsamla de handlingar varom här är fråga. Denna uppgift bör därför

läggas på domstolen. En sådan anordning överensstämmer också med den

praxis, som under de senare åren börjat utveckla sig. Någon ovillkorlig skyldighet

att införskaffa ifrågavarande material bör dock icke åläggas domstolen.

I undantagsfall kan det nämligen visa sig lämpligare att viss handling

infordras först sedan undersökningsläkaren fått hand om fallet. Det kan

inträffa att en journal eller akt kan erhållas som lån blott under någon

kortare tid och det är då lämpligast att den rekvireras av undersökningsläkaren

först då den behöver användas.

Utredningen framhåller att genom personundersökningen erhålles huvudparten

av upplysningar angående misstänkta, som tidigare ej varit föremål

för något samhällsingripande. Vid många domstolar torde det numera

vara regel, att beslut om sinnesundersökning icke meddelas förrän personundersökning

verkställts angående den misstänkte eller motsvarande utredning

likväl är tillgänglig. På sina håll förekommer det dock att detta un
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

65

derlåtes. Utredningen har därlör ansett det vara av värde, att det uttryckligen

föreskrives, att innan beslut om sinnesundersökning meddelas, personundersökning

skall äga rum, för såvitt icke därmed avsedd utredning ändock

är tillgänglig.

Med hänsyn till sitt förslag, att domstolen skall infordra de handlingar

angående tidigare samhällsingripanden, som behövs för sinnesundersökningen,

har utredningen jämväl undersökt, vilka åtgärder som kan vidtagas för

att underlätta detta arbete. Den värdefullaste upplysningskällan för domstolen

torde enligt nuvarande ordning vara det utdrag av allmänna straffregistret,

som föreligger i praktiskt taget alla mål, där det kan bli fråga om

sinnesundersökning. Av straffregisterutdraget är det i viss utsträckning

möjligt att sluta sig till huruvida sinnesundersökning av en misstänkt tidigare

ägt rum eller ej. Man kan även med hjälp av utdraget med en viss

grad av sannolikhet räkna ut om personundersökning verkställts och hos

vilken domstol den är att söka. Utredningen anför härom närmare:

Även om straffregisterutdraget sålunda utgör en värdefull upplysningskälla

i nu berörda hänseenden, föreligger dock vissa brister. Det är, såsom

framgår av det föregående, icke alltid möjligt att erhålla kännedom om

tidigare verkställd sinnesundersökning. Eftersom undersökning, som icke

föranlett tillämpning av vare sig 5 kap. 5 § eller 5 kap. 6 § strafflagen,

aldrig anmärkes i utdraget, kan det inträffa att sinnesundersökning beslutas

i fall då så icke skulle ha skett, därest utdraget lämnat upplysning härom.

Vidare kan full visshet om tidigare personundersökningar icke erhållas,

utan man får härvidlag röra sig med antaganden. Slutligen saknar utdraget

helt upplysningar om läkarintyg som utfärdats jämlikt 4 § lagen om särskild

förundersökning i brottmål. Att de upplysningar dessa intyg innehåller

endast med svårighet kan utnyttjas vid senare undersökningar framstår

redan nu som en allvarlig olägenhet. Därest dylika läkarintyg i enlighet

med våra förslag kommer att utfärdas i ökad omfattning, blir denna olägenhet

ännu mera framträdande.

Ett avhjälpande av de nämnda bristerna synes enligt utredningens mening

böra ske så, att i de uppgifter, som av domstolarna insändes till straffregistret,

anmärkes i målet verkställd sinnesundersökning eller personundersökning

eller införskaffat läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning

i brottmål. Dessa uppgifter medtages därefter då utdrag ur

straffregistret utfärdas. Utredningen påpekar, att eftersom de föreslagna

uppgifterna om verkställda undersökningar endast successivt kommer att

inflyta i straffregistret, anordningen kommer att bli av nämnvärd praktisk

betydelse först om några år. Det synes dock icke finnas anledning att

dröja med genomförandet till dess projektet om kriminaljournal blivit utrett,

ty även om eu sådan kommer till stånd får den föreslagna anordningen

uppenbarligen sitt värde.

Yttrandena. Utredningens förslag i fråga om personutredningen tillslyrkes

eller lämnas ulan erinran i det stora flertalet remissyttranden.

Vad först beträffar frågan om införskaffande av tidigare utredning angående

den misstänkte förklarar Svea hovrätt sig förutsätta, alt åklagarna

5 Ilihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 203.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

instrueras att under förundersökningen såvitt möjligt införskaffa ifrågavarande

handlingar. Riksåklagarämbetet anmärker, att det av utredningen

åberopade skälet mot att låta åklagaren införskaffa handlingarna knappast

är bärande men att man kan befara, att ett åläggande för åklagarna att

under förundersökningen vara verksamma i delta hänseende skulle medföra

att åklagarna ansåge sig skyldiga att som ett normalt led i förundersökningsförfarandet

verkställa en sådan materialinsamling och att en dylik

utveckling skulle medföra åtskilligt onödigt utredningsarbete. Medicinalstyrelsen

understryker, att det måste anses innebära en stor fördel, att

undersökningsläkaren så snart som möjligt erhåller tillfredsställande kännedom

om den undersöktes tidigare levnad, och att därigenom många gånger

tiden för den undersöktes vistelse å undersökningsavdelning torde kunna

förkortas. Några överläkare anmärker, att det i huvudsak är socialassistenterna

som utför det ifrågavarande arbetet och att det därför är oriktigt att

säga att undersökningsläkaren måste ägna mycken tid åt att insamla materialet.

Utredningens förslag att domstolen skall införskaffa tidigare utredning

angående den misstänkte avstyrkes av hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,

Stockholms rådshusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Viss kritik mot förslaget framföres därjämte av föreningen Sveriges

stadsfiskaler, överläkarna vid rättspsykiatriska avdelningarna vid Ulleråkers

och Sidsjöns sjukhus samt rådshusrätten i Göteborg.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att, i den mån förslaget endast avser

att domstolarna skall taga på sig en del av undersökningsväsendets arbetsbörda,

en avlastning för läkarna lämpligare sker genom utökning i undersökningsväsendet

av antalet socialassistenter. Hovrätten anför:

Självklart är att det redan nu åligger domstolen att sörja för sådan utredning

som är nödig för domstolens eget bedömande av påföljd för brottet.

Härför tarvas ej nya föreskrifter. Däremot måste det för en i undersökningsväsendet

verkande socialassistent vara väsentligt lättare att införskaffa

de kompletterande upplysningar, som äga relevans för det psykiatriska

bedömandet, än för domstolen, även om i senare fallet biträde lämnas av

åklagare och särskild personundersökare. Olägenheten av upptagningsområdets

storlek synes hovrätten mer än uppvägas av socialassistentens speciella

erfarenhet och möjlighet till direkt samarbete med undersökningsläkaren.

Ur rättssäkerhetens synpunkt måste det vara likgiltigt, om erforderliga

handlingar från olika myndigheter införskaffas av läkaren eller av

domstolen. För övrigt anser hovrätten att de skäl, som av chefen för justitiedepartementet

i propositionen nr 239 till 1945 års riksdag anfördes mot det

av de sakkunniga förordade, redan då diskuterade förfarandet, alltjämt äro

bärande.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening faller det sig naturligt, att med en förstärkt

organisation för personundersökning — i vilken befattningshavare

inom skyddskonsulentorganisationen och vid skyddsvärnen utför personundersökningarna

eller på annat sätt medverkar —- låta insamlandet av

handlingar och upplysningar ankomma på personundersökaren. Eftersom

personundersökningsberättelsen bör utnyttjas såsom socialutredning vid sin
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

67

nesundersökningen, synes det icke \ara erforderligt att ålägga domstolen att

införskaffa handlingarna. Det sagda finner styrelsen tillämpligt även då det

gäller att införskaffa utlåtande över tidigare verkställd sinnesundersökning.

Varken i fråga om sinnesundersökning, personundersökning eller kort läkarundersökning

är det enligt fångvårdsstyrelsens mening erforderligt att,

i syfte att underlätta utnyttjandet av tidigare gjorda undersökningar av detta

slag, såsom en isolerad åtgärd genomföra utredningens förslag att i straffregistret

anteckna att sådan undersökning verkställts. Då en sådan utvidgning

av straffregistrets innehåll möter vissa betänkligheter ur såväl principiella

som praktiskt organisatoriska synpunkter, bör frågan därom ytterligare

övervägas i samband med den fortsatta utredningen rörande standardisering

av upplysningsmaterial från tidigare samhällsåtgärder (kriminaljournal).

Stockholms rådhusrätt anser, att arbetet med insamlande av material, av

betydelse enbart för den blivande undersökningen, ligger vid sidan av domstolens

normala verksamhet och därjämte för att bliva effektivt bör ledas

av undersökningsläkaren. Om läkaren får erforderlig biträdespersonal behöver

detta arbete enligt rådhusrättens mening ej bli särskilt betungande för

läkaren. Liknande synpunkter anföres av föreningen Sveriges häradshövdingar.

Överläkaren vid psgkiatriska avdelningen vid Ulleråkers sjukhus påpekar,

att det vore av stort värde för läkaren att ha tillgång till utdrag ur kontrollstyrelsens

straffregister och socialregistret, vilka utdrag liksom uppgifter

från tidigare fängelsevistelser borde inhämtas av domstolarna. Däremot

synes det mindre lämpligt, att handlingar från barnavårds- och nykterhetsnämnder

och från andra anstalter än fängelser inhämtas av domstolarna.

En läkare får bättre tillgång till uppgifter av medicinskt konfidentiellt slag,

som är honom till nytta, även om de inte kan redovisas in extenso, vilket

t. ex. gäller militära läkarkort.

Utredningens förslag att domstolen skall låta verkställa personundersökning

innan beslut om sinnesundersökning meddelas har föranlett invändningar

från några håll. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter, om personundersökning

bör göras obligatorisk, då därigenom risk torde uppstå för att

den rättspsykiatriska undersökningen fördröjes. Stockholms rådhusrätt anser

likaledes, att bestämmelsen om personundersökning ej bör givas kategorisk

utformning utan förses med förbehåll av innebörd, att personundersökning

icke får fördröja sinnesundersökningens påbörjande. Det bör icke vara

uteslutet, säger rådhusrätten, att förordna om både personundersökning och

sinnesundersökning samtidigt. Av samma uppfattning är strafflagberedningen,

som påpekar, att om den tilltalade nekar, domstolen kan finna anledning

att icke låta verkställa personundersökning förrän domstolen vid

huvudförhandling kunnat bedöma skuldfrågan och att man i sådana fall

bör kunna besluta om person- och sinnesundersökning samtidigt. Även föreningen

Sveriges häradshövdingar önskar en uppmjukning av förslaget i

denna del. Föreningen anför:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Föreningen kan för sin del icke finna någon förnuftig mening med att

genom en dylik bestämmelse kla vbinda förfarandet. Det i detta sammanhang

åsyftade ändamålet med den föreslagna bestämmelsen torde endast vara

att personundersökningen skall vara tillgänglig för undersökningsläkaren

i så god tid som möjligt, men detta har i och för sig icke mycket att göra

med tidpunkten för meddelande av beslut om sinnesundersökning. Även

om det — också av andra skäl — är önskvärt att personundersökningen föreligger

färdig vid nämnda tidpunkt, torde det för undersökningsläkarens

del vara tillräckligt om han erhåller personundersökningen kort tid efter

övriga handlingar. Fall kan inträffa då personundersökningen, exempelvis

på grund av sjukdom eller svårighet att anträffa personer, som skola höras,

ej hinner färdigställas för huvudförhandlingen. Det skulle då bli nödvändigt

att framskjuta tiden för huvudförhandlingen. Fall kunna också inträffa

då anledning icke förelegat att överhuvud föranstalta om personundersökning

men det vid huvudförhandlingen befinnes, att den tilltalade bör

personundersökas. Bestämmelsen skulle då medföra tvång att hålla ny huvudförhandling.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen var

spörsmålet om personutredning i sådana brottmål, där sinnesundersökning

är aktuell, föremål för övervägande i samband med 1945 års lagstiftning

om sinnesundersökningar. Några särskilda bestämmelser i ämnet

meddelades emellertid ej i det sammanhanget. 1953 års utredning har nu

upptagit denna fråga och undersökt i vad mån det kan vara möjligt att

nedbringa väntetiderna genom att från undersökningsläkaren avlasta arbetet

med att införskaffa utredning om den misstänktes person.

Det är givet att en omsorgsfull personutredning är en viktig förutsättning

för att sinnesundersökningen skall giva ett tillförlitligt resultat, och

för sinnesundersökningens snabba genomförande måste det vara av stort

värde att personmaterialet i största möjliga omfattning redan från början

är tillgängligt för undersökningsläkaren. Vid sådant förhållande är det

angeläget att utredning om den misstänktes personliga förhållanden föreligger

redan innan beslut om sinnesundersökning meddelas av domstolen.

Det kan dock ifrågasättas om det är befogat att, såsom utredningen i sin

promemoria föreslagit, meddela föreskrift om att personundersökning städse

skall föregå beslut om sinnesundersökning. Vad beträffar förstagångsbrottslingar

torde praktiskt taget alltid personundersökning verkställas med

föranledande av den nuvarande bestämmelsen i 1 § i 1939 års förundersökningslag.

I sådana fall då den misstänkte har tidigare kriminell belastning

kan det i vissa fall vara tillfyllest att man får tillgång till det material angående

den misstänktes personliga förhållanden som redan finnes hos olika

myndigheter. Domstolarna bör i sådana fall ha frihet att handla efter omständigheterna.

Några ytterligare författningsbestämmelser till vägledning

för domstolarna då det gäller föranstaltande av sådan personundersökning

som avses i 1939 års lag synes mig ej behövliga.

Emellertid torde det böra klargöras vem som har att svara för anskaffandet

av sådana handlingar av betydelse för bedömandet av den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, vilka förvaras hos olika myndigheter, i den mån

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

69

dylika handlingar ej blir tillgängliga i samband med personundersökning

eller eljest. I ett cirkulär från justitiedepartementet år 1949 har domstolarna

uppmanats att i största möjliga utsträckning införskaffa material

som kan tjäna till vägledning vid bedömandet av den misstänktes sinnesbeskaffenhet.

Med cirkuläret åsyftades att fästa domstolarnas uppmärksamhet

på möjligheterna att genom utnyttjande av redan befintliga kunskapskällor

i vissa fall träffa ett avgörande utan att fullständig sinnesundersökning

behövde anordnas. Om sinnesundersökning tidigare verkställts

beträffande den misstänkte, är givetvis utlåtandet däröver en utomordentligt

viktig sådan kunskapskälla, men även handlingar rörande andra

samhällsingripanden kan vara av betydelse. Äldre material av nu avsedd

beskaffenhet fyller den dubbla funktionen att för domstolen underlätta

bedömandet, huruvida sinnesundersökning är behövlig, och att — då

detta bedömande leder till beslut om sinnesundersökning — underlätta läkarens

arbete och därigenom främja ett snabbt genomförande av undersökningen.

På de skäl som utredningen närmare har utvecklat synes mig mest

ändamålsenligt att domstolen är verksam för anskaffande av dylikt äldre

material. Jag vill förorda att en bestämmelse härom upptages i sinnessjuklagen.

Bestämmelsen bör emellertid ej få en helt kategorisk avfattning, då

det såsom utredningen påpekat i vissa fall kan vara lämpligare att en

handling infordras först sedan undersökningsläkaren fått hand om fallet.

I syfte att underlätta anskaffandet av handlingar angående tidigare samhällsingripanden

har utredningen föreslagit, att i domstolarnas uppgifter

till straffregistret skall anmärkas i målet verkställd sinnesundersökning

eller personundersökning eller införskaffat intyg över kort läkarundersökning

och att dessa uppgifter skall medtagas då utdrag ur straffregistret utfärdas.

Jag vill tillstyrka detta förslag, som förefaller mig vara ändamålsenligt.

För genomförande av förslaget torde en komplettering av lagen om

straffregister vara påkallad.

III. Specialmotiveiäng till lagförslagen.

Utredningen har endast på en punkt föreslagit lagändring, nämligen

såvitt angår slopandet av den obligatoriska granskningen av utlåtandena i

medicinalstyrelsen. I övrigt har utredningen, som avsett att de föreslagna

åtgärderna skulle kunna genomföras utan dröjsmål, föreslagit bestämmelser

av administrativ natur. De förslag, som i det föregående framlagts på

grundval av utredningens promemoria, föranleder emellertid ett flertal lagändringar.

Ändring måste sålunda vidtagas i 4 § lagen den 22 juni 1939

om särskild förundersökning i brottmål. 1 anslutning härtill vill jag föreslå,

att de i nämnda lag använda uttrycken »särskild förundersökning» och

»förundersökare» utbytes mot benämningarna »personundersökning» och

»personundersökare». Uttrycket förundersökning användes numera i rätte
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

gångsbalken såsom allmän beteckning för den förberedande undersökningen

i brottmål. Med hänsyn därtill är det mindre lämpligt att använda benämningen

särskild förundersökning för den utredning om den tilltalades

person som här avses. Benämningen personundersökning — som i praxis

redan användes i betydande utsträckning — ger ett riktigare uttryck för

vad som avses med undersökningen. Det sålunda förordade utbytet föranleder

ändring såväl i lagens rubrik som i praktiskt taget alla dess paragrafer.

På grund härav har 1939 års lag i förslaget ersatts med en ny lag.

Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats förslag till lag om ändrad

lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister

samt lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr

321).

Beträffande de föreslagna lagändringarna får jag, utöver vad som framgår

av den tidigare framställningen, anföra följande.

1. Förslaget till lag om personundersökning i brottmål.

Denna lag skall som nämnts ersätta lagen den 22 juni 1939 om särskild

förundersökning i brottmål. Paragraferna i de båda lagarna motsvarar

helt varandra, och bortsett från 4 § — varom närmare i det följande — har

inga andra ändringar vidtagits än att benämningarna »särskild förundersökning»

och »förundersökare» utbytts mot »personundersökning» och »personundersökare»,

varjämte vid avfattningen iakttagits, att lagen om tvångsuppfostran

numera är upphävd. Den översyn av lagen som i övrigt kan vara

påkallad torde få anstå i avbidan på strafflagberedningens utredning angående

den villkorliga domen m. m. En särskild övergångsbestämmelse har

meddelats med hänsyn till andra lagar och författningar, där uttrycket särskild

förundersökning och förundersökare användes eller där eljest hänvisats

till 1939 års lag (se bl. a. 2 § lagen den 20 december 1946 med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig och 86 § militära rättegångslagen

den 30 juni 1948).

Vad beträffar 4 § i förevarande lag må erinras om att det är avsett att

kort läkarundersökning i enklare fall skall kunna ersätta sinnesundersökning

enligt sinnessjuklagen och, om undersökningen utförts av psykiater,

läggas till grund för straffriförklaring. I första stycket stadgas i nuvarande

lydelsen, att domstolen när skäl därtill äro, må besluta att läkarintyg angående

misstänkt skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas

enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest den misstänkte

är häktad, läkare vid anstalten och eljest annan läkare, om möjligt

en psykiater. Redan i den gällande lydelsen har sålunda önskvärdheten av

att läkarintyget avgives av psykiater framhävts. Beträffande häktad skall

dock alltid läkare vid anstalten förordnas, även om han ej är psykiater och

psykiater utom anstalten finnes att tillgå. Denna begränsning bör borttagas,

så att domstolen även beträffande häktade alltid har möjlighet att förordna

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 71

psykiater, om sådan finnes att tillgå vare sig vid anstalten eller utom densamma.

Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria har från några

håll påpekats att begreppet psykiater borde närmare klarläggas. Med psykiater

torde böra förstås den som — enligt vad därom är stadgat i kungörelsen

den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till

vissa civila läkarbefattningar — äger behörighet till befattning såsom läkare

vid statens sinnessjukhus ävensom den som av Sveriges läkarförbund

förklarats behörig att annonsera psykiska och nervösa sjukdomar.

Andra stycket av 4 § har kompletterats med föreskrift om att läkarintyg

skall av domstol anskaffas i brottmål, där anledning föreligger till antagande,

att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig

abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap.

5 § strafflagen, såframt omständigheterna göra sannolikt att målet därigenom

kan avgöras utan inhämtande av utlåtande enligt sinnessjuklagen.

Beträffande motiven för denna lagändring hänvisas till vad som anförts

beträffande frågan om differentiering av undersökningarna.

2, Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen om

straffregister.

I överensstämmelse med vad som anförts vid behandlingen av frågan om

utredning beträffande den misstänktes person har detta lagrum kompletterats

med föreskrift om att uppgift till straff registret skall innehålla jämväl

upplysning om verkställd personutredning. I anslutning härtill bör i administrativ

ordning föreskrivas en ändring i formulären till straffuppgifter,

så att dessa kommer att upptaga sinnesundersökning samt personundersökning

och läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål.

3. Förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen.

41 §.

Första stycket i denna paragraf har ändrats i syfte att uttryckligen

skall framgå att kort läkarundersökning enligt lagen om personundersökning

i vissa fall kan ersätta sinnesundersökning jämlikt sinnessjuklagen.

Enligt den föreslagna lydelsen kan sinnesundersökning underlåtas, om det

på grund av intyg, som enligt lagen om personundersökning i brottmål avgivits

av psykiater, framstår såsom uppenbart att den tilltalade faller under

5 kap. 5 § strafflagen eller om sinnesundersökningen eljest av särskilda

skäl finnes obehövlig.

41 a §.

Såsom ett nytt första stycke har i denna paragraf införts en bestämmelse

av innebörd, att domstolen då fråga uppkommer om sinnesundersökning

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skall, i den mån det lämpligen kan ske, från myndigheter som tidigare

tagit befattning med den misstänkte infordra handlingar som kan antagas

vara av betydelse vid bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet. På sätt förut

utvecklats är sådana handlingar ofta av stor betydelse för domstolens bedömande,

huruvida sinnesundersökning bör äga rum, men avsikten med

stadgandet är främst att domstolen i möjligaste mån skall vara verksam

för att förse undersökningsläkaren med material angående den misstänktes

person.

42 §.

I denna paragraf har vidtagits ett flertal ändringar. Bestämmelsen om

obligatorisk granskning av utlåtandena i medicinalstyrelsen har utgått, medan

paragrafen i andra hänseenden kompletterats. För att bestämmelserna

skall bli mera lättöverskådliga har paragrafen uppdelats i skilda moment

1 mom. i den föreslagna lydelsen motsvarar nuvarande första och andra

styckena.

I 2 mom. har såsom ett första stycke införts bestämmelse om att sinnesundersökning

skall verkställas med största möjliga skyndsamhet och till

sin omfattning anpassas efter undersökningsfältets beskaffenhet. Formuleringen

innebär en skärpning av den nuvarande föreskriften i paragrafens

tredje stycke, att sinnesundersökning skall verkställas utan dröjsmål.

I andra stycket meddelas bestämmelser om avgivande av utlåtande, vilka

överensstämmer med reglerna härom i nuvarande tredje stycket med den

ändringen att fråga om anstånd prövas av medicinalstyrelsen i stället för

domstolen.

3 mom. upptager såsom ett första stycke de nuvarande bestämmelserna

i paragrafens fjärde stycke. I ett andra stycke har stadgats, att utlåtande

ej skall avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna domstolen nödig

ledning för fallets bedömande.

Slutligen har i 4 mom. angivits, att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, medicinalstyrelsen äger meddela de närmare anvisningar

som erfordras beträffande tillämpningen av vad i 2 och 3 mom. är stadgat.

Enligt vad jag förut anfört bör ändamålet med sådana anvisningar vara att

utan formlig kategoriklyvning giva normer för en anpassning av undersökningarna

och utlåtandenas avfattning efter de olika undersökningsfältens

beskaffenhet, och att även i övrigt, bl. a. genom föreskrifter om förtur för

enklare fall och lämpliga tidsfrister för arbetets bedrivande, sörja för att

väntetiderna såvitt möjligt nedbringas.

43, 44, 46 och 46 a §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av rent formell natur.

47 § 2 mom.

Som förut anförts bör — i konsekvens med att kort läkarundersökning

enligt lagen om personundersökning i brottmål i vissa fall får läggas till

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

73

•

grund för straffriförklaring — tilltalad, som på grundval av intyg om sådan

undersökning förklarats straffri och enligt intyget är i behov av vård å

sinnessjukhus, kunna intagas på sinnessjukhus utan iakttagande av de i

2 kap. sinnessjuklagen stadgade formerna. I detta syfte har förevarande

lagrum omarbetats. Enligt den föreslagna lydelsen blir intyg över kort

läkarundersökning i det angivna avseendet jämställt med utlåtande över

sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1954.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister; samt

3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

utelämnats.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars

1954.

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 24 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister; samt

3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn C. J. G. Persson.

Justitieråden Nissen och Hellquist lämnade förslagen utan erinran.

Justitierådet Karlgren anförde:

De remitterade lagförslagen skulle medföra delvis ganska ingripande förändringar

i rättsreglerna på det föreliggande området. Den korta tid, som

stått till buds för granskning av förslagen, har icke medgivit mycket ingående

överväganden av de konsekvenser, som dessa förändringar må kunna

föranleda. Emellertid synas mot förslagen kunna riktas invändningar i

följande hänseenden.

Enligt remissprotokollet åsyftas med ändringen i 41 § sinnessjuklagen

att i viss omfattning ersätta sinnesundersökning enligt denna lag med s. k.

kort läkarundersökning. Sistnämnda undersökning skall, ehuru dess främsta

uppgift är att utröna huruvida sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening

är motiverad, kunna tjäna såsom grundval för straffriförklaring »i

enkla och klara fall», närmare bestämt i de fall då på grund av läkarintyg,

som jämlikt lagen om personundersökning i brottmål avgivits av psykiater,

framstår såsom uppenbart, att brottet begåtts under inflytande av sådan

själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap.

5 § strafflagen. Denna utvidgning av tillämplighetsområdet för den korta

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kurigl. Maj. ts proposition nr 203.

läkarundersökningen — som också föranlett en tilläggsbestämmelse i 4 §

andra stycket lagen om personundersökning i brottmål — synes icke kunna

förordas. Det måste, såsom under remissbehandlingen erinrats, vara betänkligt,

att en person kan förklaras sinnessjuk efter en summarisk undersökning

av en läkare i avsaknad av rättspsykiatrisk utbildning, utan att vederbörande

underkastats närmare observation på undersökningsavdelning och

utan att kontroll från medicinsk överinstans anordnats. Framför allt ur synpunkten

av behovet av rättssäkerhet kan en sådan regel icke anses försvarlig.

Risken för att domstolarna med stöd av vad dylika efter kort undersökning

utfärdade läkarintyg innehålla bedöma ett fall som enkelt och klart,

fastän detsamma i verkligheten är mer eller mindre komplicerat, bör förvisso

icke underskattas. Betänkligheterna skulle väl i någon mån minskas, om

undersökningsläkaren ålades att i konklusionen i sitt utlåtande uttryckligt

angiva, huruvida det enligt hans mening är uppenbart, att den tilltalade

handlat under inflytande av ifrågavarande själsliga abnormitet, men de skulle

även under denna förutsättning i väsentlig grad kvarstå. En olägenhet är

också, att här icke skulle komma att gälla den för sinnesundersökning enligt

sinnessjuklagen tillämpliga regeln, att beslut om undersökning ej må

meddelas med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning

förebragts att han begått densamma. En person kunde alltså efter

en summarisk läkarundersökning komma att i samband med brottmålet

stämplas som sinnessjuk även när han är oskyldig till den gärning som lagts

honom till last. — Jämväl enligt nuvarande lydelsen av 41 § sinnessjuklagen

kan visserligen domstolen nöja sig med en kort läkarundersökning, om fullständig

sinnesundersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. Men denna

bestämmelse har tydligen, såsom förarbetena bestyrka, avsetts att vinna tilllämpmng

allenast inom ett mycket snävt avgränsat område.

Vad angår utlåtanden om sinnesundersökningar i enlighet med sinnessjuklagen

lär icke kunna bestridas, att dessa understundom äro mera utförliga

än som är av behovet påkallat. En viss förkortning av desamma kan

förty vara önskvärd. Om emellertid för detta ändamål vederbörande undersökningsläkare

skulle föranledas att i någon större omfattning beskära redovisningen

i utlåtandena av det primärmaterial, varpå slutsatserna beträffande

den tilltalades sinnesbeskaffenhet grundas, innebure detta enligt min mening

en farlig utveckling. De invändningar, som under remissbehandlingen

riktats mot tanken att en dylik »stympning» av utlåtandena skulle komma

till stånd, förefalla tungt vägande. Det är ett rättsskyddsintresse av första

rang, att de premisser noggrant angivas, på vilka konklusionerna i utlåtandena

bygga. Sker icke detta, kan näppeligen undvikas, att domstolarna utan

vidare bliva bundna av vad undersökningsläkarna dekretera som sin uppfattning.

Eu viktig rättssäkerhetsgaranti ginge därmed till spillo. Skulle man

åter bibehålla kravet på en övertygande redovisning av premisserna men ändock

fordra, att åt utlåtandena gåves en kortare och mera koncis avfattning,

kan detta visserligen icke lända annat än till fördel. Men den eftersträvade

tids- och arbetsbesparingen vunnes i så fall knappast, åtminstone icke mera

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 203.

generellt. Ty det är en gammal erfarenhet, att det ofta kräver mer tid och

möda att skriva kort än utförligt eller brett.

Då nu syftet synes vara att med den föreslagna nya regeln i 42 § 3 mom.

andra stycket sinnessjuklagen — och med i anslutning därtill framdeles

meddelade administrativa bestämmelser — befrämja en utveckling hän mot

en viss reducering av det i utlåtandena redovisade primärmaterialet, avstyrkes

för min del upptagandet i sinnessjuklagen av denna regel, trots att regeln

i sig själv icke utsäger något annat än vad som ligger i sakens natur och ur

sådan synpunkt kunde tyckas vara i allt fall oskadlig.

Enligt de remitterade förslagen skall den obligatoriska granskningen i

medicinalstyrelsen av utlåtanden rörande sinnesundersökningar enligt sinnessjuklagen

upphöra. Även denna förändring skulle innebära, att en viktig

rättsskyddsgaranti slopades, och den bör därför enligt min åsikt icke accepteras.

Av avgörande betydelse torde vara att redan den omständigheten,

att den som avgiver ett dylikt utlåtande vet med sig att hans uttalanden

bliva föremål för granskning av överordnad sakkunnig myndighet, är ägnad

att bidraga till en omsorgsfull, objektiv och klarläggande utredning av

grunderna för hans ställningstagande, Om därav understundom vållas större

vidlyftighet i avfattningen av utlåtandena än eljest skulle varit fallet, lärer

detta med tanke på de viktiga avgöranden som det här gäller vara en mindre

olycka. I förhållande till nämnda indirekta verkan av medicinalstyrelsens

ifrågavarande överprövning är det av mera underordnat intresse, i vilken

utsträckning överprövningen lett till en ändrad bedömning i förekommande

fall. Den tillgängliga statistiken avseende åren 1949—1952 utvisar för övrigt,

att samma överprövning haft en rätt avsevärd betydelse i berörda

hänseende. När det på sina håll talats om att medicinalstyrelsens granskning

i det hela vore en skengranskning, måste detta följaktligen anses vara

uppenbart missvisande. Det torde vara en illusion, om man föreställer sig

att medicinalstyrelsens granskning kan effektivt ersättas genom att domstolen,

efter det den erhållit ett utlåtande enligt sinnessjuklagen, föranstaltar

om ytterligare psykiatrisk granskning. Så kan naturligtvis tänkas ske

i ett eller annat fall, men säkerligen blott undantagsvis. Behovet av en

centralgranskning ur synpunkten av att därigenom befrämjas enhetlighet

vid tillämpningen av de svårtolkade tillräknelighetsbestämmelserna synes

vidare alltjämt vara för handen; av intresse är härutinnan bl. a. medicinalstyrelsens

remissyttrande. Och det av utredningen framförda argumentet,

att den föreslagna differentieringen av sinnesundersökningarna och förenklingen

av utlåtandena icke ginge väl samman med bibehållandet av medicinalstyrelsens

granskning, har icke så stor bärkraft, om man på sätt ovan skett

ställer sig betänksam just till nämnda förenkling särskilt vad angår redovisningen

i utlåtandena av primärmaterialet. Hur ingripande utredningen

tänkt sig berörda beskärning av sagda material skola bliva belyses för resten

av att man synes förutsätta, att utlåtandena i sitt förkortade skick framdeles

icke längre skulle lämpa sig för en överprövning å medicinalstyrelsens

sida. Icke ens denna medicinskt sakkunniga myndighet, menas det tyd
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

77

ligen, skulle alltså utan särskilda föranstaltningar ha tillräckligt material

till sitt förfogande för att kunna taga ståndpunkt till frågan om hållbarheten

av undersökningsläkarens slutsatser om den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

De missförhållanden, som givit anledning till de föreliggande lagförslagen,

torde icke i avgörande grad kunna hävas med de medel, som i remissprotokollet

förordas. För ändamålet torde fasthellre i främsta rummet erfordras

en radikal förstärkning av undersökningsväsendets organisation, vilket i

sin ordning synes förutsätta gynnsammare ekonomiska villkor för vederbörande

läkare.

Regeringsrådet Eckerberg yttrade:

Otvivelaktigt innebära de nu föreslagna lagändringarna en försämring

av processmaterialet i de brottmål vari tvekan kan råda om den åtalades

sinnesbeskaffenhet. Detta följer bland annat av förslaget att slopa den obligatoriska

granskningen i medicinalstyrelsen av alla utlåtanden över sinnesundersökningar

i brottmål, och det framgår även tydligt av motiveringen

till förslaget härom. Då centralgranskningen under åren 1949—1952 resulterat

i en ändrad bedömning från medicinalstyrelsens sida av 4,4—

5,8 % av utlåtandena angående häktade och 5,3—11,6 % av utlåtandena

angående icke häktade, kan denna granskning icke anses vara utan betydelse

för domstolsavgörandena. Som skäl för centralgranskningens slopande har

bland annat framhållits, att den i övrigt föreslagna differentieringen av undersökningarna

och förenklingen av utlåtandena icke går väl samman med

ett bibehållande av centralgranskningen. Det förutsättes tydligen, att utlåtandena

framdeles icke skola innehålla en så fyllig redogörelse för de iakttagelser

och övriga fakta, varå läkarens slutomdömen grundas, att ens den

medicinska sakkunskapen inom medicinalstyrelsen skall vara i stånd att

med ledning av utlåtandena pröva dessa omdömens bärkraft. Långt mindre

kan man då förvänta en sådan prövning från domstolarnas sida, utan dessa

skulle troligen i regel finna sig nödsakade att okritiskt lägga läkarutlåtandena

till grund för sina beslut i tillräknelighetsfrågor eller frågor om bestämmande

av påföljd för brott.

Vad nu sagts synes måhända böra leda till ett avstyrkande av väsentliga

delar av de remitterade lagförslagen. Emellertid ha dessa därvid behandlats

endast ur rättssäkerhetens synpunkt. Att rättssäkerheten i processen värnas

och icke försämras är förvisso ett önskemål av största betydelse, men även

detta önskemål kan understundom få vägas mot ett annat av likaledes stor

tyngd, nämligen önskemålet om snabbhet i processen. Nu förhåller det sig

uppenbarligen så, att på grund av det ringa antalet psykiatrer, som för närvarande

står till förfogande för verkställande av sinnesundersökningar i

brottmål, samt de krav, som ställas på dessa undersökningar och utlåtandena

över dem, högst avsevärda dröjsmål uppstått med målens slutliga

domstolsbehandling. En snar ändring av detta allvarliga missförhållande är

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

en angelägen åtgärd. Då den föreslagna lagstiftningen innebär en sådan åtgärd,

och därtill synbarligen den enda som nu och inom en nära framtid

står till buds, anser jag mig, trots det först sagda, icke böra avstyrka förslagen.

önskvärt synes dock vara att denna lagstiftning endast får provisorisk

karaktär i avbidan på den förstärkning av undersökningsväsendets

organisation som framstår såsom en angelägenhet av stor vikt.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

79

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27 mars

1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 februari 1954 remitterade

förslagen till

1) lag om personundersökning i brottmål;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister; samt

3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:330 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln. s. 3 i texten
  2. 1LU 1954:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten