Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av en första lärarhögskola

1954-03-12 · 225 sidor, varav 222 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 222 av 225 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:209, Angående inrättande av en första lärarhögskola

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

en första lärarhögskola; given Stockholms slott den

19 mars 1951^.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås inrättande av en lärarhögskola i Stockholm.

Högskolan skall årligen ge 60 blivande ämneslärare och 96 blivande mellanskollärare

deras egentliga yrkesutbildning. Den skall dessutom bli ett

centralorgan för lärarnas vidareutbildning och i mån av sina resurser medverka

vid den pedagogiska försöksverksamheten. Däremot är det icke

meningen, att den skall övertaga någon del av den fackutbildning i skolämnena,

som av gammalt har meddelats vid universiteten.

Utbildningen skall omfatta ett läsår för ämneslärare och två läsår för

mellanskollärare samt dessutom i båda fallen en praktiktermin, inlagd i

utbildningen.

Högskolan avses skola övertaga de lokaler, som för närvarande disponeras

av det till Fredhäll förlagda folkskoleseminariet för manliga elever, och

använda den intill belägna folkskolan i Fredhäll som övningsskola. En

komplettering av de förefintliga lokalerna är dock nödvändig. Lärarutbildningen

vid högskolan skall starta höstterminen 1956.

För instundande budgetår begäres intet anslag.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 195It. 1 saml. Nr 209.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 809.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 mars 195Jf.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om inrättande

av en lärarhögskola i Stockholm och anför därvid följande.

1. Inledning.

Enligt vid 1950 års riksdag fattat principbeslut skall lärarutbildningsanstalter

av ny typ inrättas till ett antal, som sedermera skall bestämmas.

De nya lärarutbildningsanstalterna är avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning

för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant bestämmes, för olika grupper av speciallärare.

Av propositionen till 1950 års riksdag (nr 219) såväl som av utskottsutlåtandet

i frågan (särsk. utsk. uti. 4) framgår, att den nya typen av läroanstalter

med gängse terminologi bör betecknas som en lärarhögskola.

Inom 1946 års skolkommission hade redan sommaren 1949 tillsatts en

delegation för utredning av frågor i samband med inrättandet av en första

lärarhögskola.

Ledamöter av delegationen var undervisningsrådet Eskil Källquist, tilllika

ordförande, filosofie doktorn Stellan Arvidson, tillika sekreterare, folkskollärarinnan

Gerda Brunskog, lektorn Carita Hassler-Göransson, överläraren

Bengt Hillman, adjunkten Erik B. Linder, professorn K. G. Ljunggren,

lektorn H. Lennart Lundh, adjunkten Erik Nordell, undervisningsrådet

Yngve Norinder, rektorn Ernst Sedström, rektorn Ivar Sefve, småskollärarinnan

Ingeborg Sondén, lektorn Wilhelm Tham, ledamoten av riksdagens

andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim och lektorn Frits

Wigforss. På egen begäran entledigades hr Norinder 1951 från uppdraget

att vara ledamot av delegationen.

Delegationen avslutade sitt arbete i juni 1952. Det förslag till betänkande,

som delegationen utarbetat, var föremål för slutbehandling inom

kommissionen under tiden april—oktober 1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Sedan skolkommissionen till mig överlämnat sitt betänkande rörande

den första lärarhögskolan (SOU 1952:33), har utlåtanden över betänkandet

inhämtats från statskontoret, kanslersämbetet för rikets universitet,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens psykologiskpedagogiska

institut, socialstyrelsen och statens lönenämnd. Universitetskanslern

har i sin tur införskaffat yttranden från de akademiska myndigheterna

och kollegierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

Stockholms och Göteborgs högskolor. Skolöverstyrelsen har i ärendet hört

rektorer och kollegier vid statens folk- och småskoleseminarier och vid

vissa allmänna läroverk, ett antal folkskolinspektörer, folkhögskolinspektören

samt skolstyrelserna i några större städer. Tillfälle har slutligen genom

ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen beretts åtskilliga

organisationer att avgiva yttrande, varjämte musikhögskolans lärarnämnd

inkommit med en skrift.

Vid ärendets beredning inom ecklesiastikdepartementet har undervisningsrådet

Källquist medverkat i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig.

Beredningen är nu avslutad; jag skall i det följande ge en översikt av

skolkommissionens utredning och remissinstansernas synpunkter samt slutligen

till Kungl. Maj:ts prövning framställa de förslag, som på frågans nuvarande

stadium synes mig påkallade.

2. Frågans behandling vid 1950 års riksdag.

Ämnes utbildning och egentlig yrkesutbildning. 1950

års riksdagsbeslut angående lärarutbildningens ordnande stod i nära samband

med det vid samma riksdag fattade beslutet angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling och hade liksom detta förberetts genom

1946 års skolkommissions principbetänkande (SOU 1948: 27).

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, ansåg

i likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen, att i lärarnas utbildning

ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen så långt möjligt

borde hållas i sär.

Varken i fråga om mellanskolläramas eller småskollärarnas utbildning

borde emellertid en schematisk lösning forceras fram. Det vore visserligen

naturligt, att den utveckling, som redan lett till att halva antalet folkskollärare

utexaminerades på studentlinjerna, successivt fullföljdes, men det

borde ske i mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på

att begåvningsurvalet i det hela hölles uppe. Landsbygdsungdomen finge

icke genom en förhastad indragning av folkskoleseminariernas fyraariga utbildningslinjer

försättas i ett sämre läge. Än mindre kunde fullständig gymnasickurs

ställas som villkor för tillträde till småskollärarutbildningen. Det

vore visserligen önskvärt, att även lågstadiets lärarkår finge ett inslag av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

studenter och gärna också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet

genom akademiska studier, men i stort sett måste de studenter, som

reflekterar pa lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch

mellanstadier. Under sådana omständigheter finge man åtnöjas med en

förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare skala.

Departementschefen föreslog, att en på realexamen byggande ettårig kurs

skulle anordnas vid småskoleseminariema och den egentliga yrkesutbildningen

för småskollärarna baseras på denna (s. 61).

Särskilda utskottet anslöt sig till departementschefens principståndpunkt

men ansåg liksom denne, att vissa jämkningar tills vidare komme att bli

erforderliga. I fråga om mellanskollärarutbildningen anförde utskottet bland

annat följande.

»Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på fullständig

gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskjutes

da till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett

gymnasium har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den

som givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt

måhända icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl

att tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildningen

på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak

motsvarar fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i

stånd att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och högskolor

utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna

få största^ nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att undervisa

på realskolstadiet i ett eller annat ämne. Utskottet är med hänsyn

till dessa förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen

av mellanskollärare vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast

planeras, bör vara grundad på gymnasiekurs.

De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den

vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av

gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår är ett

viktigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskottet

vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier

snarast möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom

sådana åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhållas,

att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under

noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom

en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjema.» (Uti. 4 s. 49—

50.)

Den för småskollärarna föreslagna utbildningen syntes utskottet vara i

knappaste laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens

stora betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskolläramas

arbetsområde till att omfatta skolans tre lägsta klasser. Vid ett

realistiskt bedömande av våra personresurser vore det dock även enligt utskottets

mening icke möjligt att för närvarande ifrågasätta någon ytterligare

förstärkning (s. 50).

I fråga om den egentliga yrkesutbildningens innehåll fann sig departe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mentschefen böra särskilt understryka behovet av en förbättrad psykologisk

orientering. »Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall

vara riktpunkten för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk

skolning för de blivande lärarna icke avvisas», inskärpte denne.

»Även i övrigt har den psykologiska forskningen framställt hjälpmedel

och lett till resultat, som icke böra vara obekanta för aktiva lärare.» Det

psykologisk-pedagogiska inslaget borde över huvud tillmätas ett utrymme

i lärarutbildningen, som fullt motsvarade dess betydelse för den moderna

skolan.

Departementschefen upptog vidare skolkommissionens tanke, att en tids

lärarpraktik, »aspiranttjänstgöringen», skulle inläggas i utbildningen. Det

vore ett riktigt grepp att i lärarnas egentliga yrkesutbildning inpassa en

tids skolarbete av detta slag, så att de blivande lärarna självständigare än

i övningsskolan kunde få tillämpa vad de inhämtat under utbildningens

första del och samtidigt genom egna erfarenheter skaffa sig en fastare grund

för den fortsatta utbildningen. Tiden för aspiranttjänstgöringen borde tills

vidare såväl för ämneslärare som för klasslärare inskränkas till en termin

(s. 101—102).

I båda dessa avseenden delade särskilda utskottet departementschefens

mening. I fråga om aspirantterminen utförde utskottet på följande sätt sitt

principresonemang:

»En aspiranttermin skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets

praktiska krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle

att självständigare än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhämtade;

de skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer,

som kunde ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärarhögskolan

och öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd

att ge. Betänkligheter ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbildade

lärare skulle bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid

fullt genomförd utbildning bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att

aspiranterna erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en

så tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna

av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara

så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.»

(S. 52.)

Lärarhögskolorna. Skolkommissionen hade föreslagit, att den nya

lärarutbildningen skulle förläggas till en ny typ av lärarutbildningsanstalter,

lärarhögskolorna. Varje sådan högskola skulle mottaga två eller flera

lärarkategorier. Utbildningen av högstadiets lärare — ämneslärarna —

skulle centraliseras till fullständiga lärarhögskolor med undervisning

för blivande lärare för alla skolstadier, från småskolan till gymnasiet. Dessa

lärarhögskolor skulle vara förlagda till städer med universitet eller däremot

svarande högskola, kanske dessutom till någon stad i Norrland samt ytterligare

någon stad i södra eller mellersta Sverige. Dessutom skulle finnas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 309.

ofullständiga lärarhögskolor, anordnade för utbildning av klasslärare

för låg- och mellanstadiet samt i viss utsträckning för pedagogisk utbildning

av facklärare i specialämnen. Vid båda slagen av lärarhögskolor skulle

dessutom vidareutbildning av redan utexaminerade lärare förekomma.

Departementschefen ansåg en reform av den praktiska utbildningen vara

en naturlig, för att icke säga självfallen konsekvens av vårt skolsystems

utveckling till en enhetsskola. »Enhetsskolan skall bli den gemensamma

arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så

starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas

med en kontinuerlig samverkan», fastslog departementschefen. »Det är

önskvärt, att aspiranterna icke blott få en gedigen utbildning för de klasser,

där de skola undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en

konkret uppfattning av enhetsskolan i dess helhet och det gemensamma

i all lärargärning.» (S. 62.)

Enligt statsrådet Weijnes mening borde statsmakterna dock icke taga

definitiv ställning till organisationen av de nya lärarutbildningsanstalterna

förrän konkret förslag förelåge till inrättande av en sådan läroanstalt. Frågor

rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra läroanstalter

kunde först i detta sammanhang avgöras. Däremot ansåg han sig

böra tillkännagiva sin principiella ståndpunkt till de av skolkommissionen

föreslagna fullständiga lärarhögskolorna.

»En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera

mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett

lärarutbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar

upp de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett

skolsystem, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets

splittring på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma

utbildningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka

kontakten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga

eller fullfölja varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan

själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och teknisk

utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen

på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna

hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,

så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock

enligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande

av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna

kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder

ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.» (S. 99.)

Departementschefen hade sålunda ställt sig positiv till förslaget om inrättande

av fullständiga lärarhögskolor utan att likväl pröva hela det framtidsperspektiv,

som skolkommissionen tecknat. Övergången till ett nytt

system för lärarutbildningen borde ske steg för steg, i mån som lärarbehovet

gjorde detta påkallat och erforderliga organisationsplaner bleve utarbetade.

Provårsläroverken och de båda slagen av seminarier borde således

tills vidare fortsätta sin verksamhet. Provårsläroverkens uppgift under

övergångstiden bleve att ge praktisk utbildning åt läraraspiranter, som inte

kan hänvisas till lärarhögskolorna till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet,

och i synnerhet åt de unga lärare, som efter avlagd akademisk examen

tjänstgjort så länge, att de skäligen bör vara befriade från särskild

aspiranttjänstgöring. Undervisningen vid seminarierna borde under 1950- talet successivt närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolorna.

Departementschefen sammanfattade sin syn på dessa frågor i följande

ord:

»Reformen av lärarutbildningen bör enligt min uppfattning liksom skolreformen

ha en fortskridande karaktär, så att delreformer företagas, 1 den

män det är möjligt inom ramen av nuvarande organisation och parallellt

därmed en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —

fullständiga och ofullständiga — successivt får framvaxa, allteftersom den

aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna medgiva,

att reformen i dess helhet föres i hamn.» (S. 100.)

Särskilda utskottet fann det angeläget, att den påbörjade utredningen

rörande den första lärarhögskolan så klart som möjligt komme att belysa, i

vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper kunde sammanföras.

»Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de olika lärargrupperna

därinom känna sin samhörighet och det gemensamma ansvaret tor de uppväxande.

Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i detta avseende vara

gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation är helt inriktad

på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet. Det är visserligen

sant, att gemenskapen icke får drivas så långt, att utbildningen därigenom

kommer att ligga för högt eller för lågt för någon elevgrupp. Sadant

skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt motverka syttet med

den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid berättigade eliektivitetskrav,

bör cn utbildning i en gemensam läraranstalt med i viss utsträckning

gemensamma lärare, gemensamma diskussioner kring ämnen av gemensamt

intresse och inslag av gemensam instruktion kunna hos de unga lärarna

skapa en ökad förståelse för arbetet på andra stadier an det, dar de

själva komma att verka.» (S. 51.)

En fördel med de fullständiga högskolorna vore, att de kunde erhålla en

mycket god utrustning för sina uppgifter i det pedagogiska reformarbetet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resuraktivt

följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en

nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör

under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens aktuella,

problemställningar. Så många.som möjligt av lärarhögskolans elever

böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.

Skall detta syfte nas, maste utbildningsanstalten ha den inriktning, som

ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora

lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som

karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskottets

uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lärarhögskolorna.

» (S. 51.)

Efter ytterligare överväganden kom utskottet till samma ståndpunkt som

departementschefen i fråga om arten av de utbildningsanstalter, som under

de närmaste åren borde upprättas. Utskottet ville dock särskilt understryka

önskvärdheten av att även småskollärarutbildningen, i den mån så kunde

ske, förlädes till lärarhögskolor.

I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen

ansåg sig utskottet däremot icke kunna göra något bestämt uttalande. Utskottet

förutsatte, att Kungl. Maj:t successivt komme att förelägga riksdagen

de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som befunnes

vara av omständigheterna påkallade.

Slutligen framhöll utskottet, att den planerade omorganisationen icke

med fog kunde åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande lärarutbildningsanstalterna

eller deras lärarkårer skulle försättas i ogynnsammare

läge. Det vore även under övergångstiden av yttersta vikt, att seminarier

och provårsläroverk förmådde draga till sig dugande lärare och erhölle en

utrustning, som satte dem i stånd att väl fullgöra sina uppgifter.

Ämnesläraraspiranternas vistelse vid lärarhögskolan borde enligt departementschefens

uppfattning i normala fall räcka ett läsår, klassläraraspiranternas

tva läsår. Det inre arbetet borde gestaltas så fritt, som omständigheterna

medgåve. Muntlig undervisning vore visserligen i viss utsträckning

oumbärlig för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och

problemställningar och även för att ge dem del av handledarnas personliga

erfarenheter och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunde

med större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier.

Antalet schemabundna timmar borde hållas så lågt som möjligt och aspiranternas

arbete koncentreras till väsentliga ting (s. 101).

Särskilda utskottet biträdde departementschefens mening i fråga om

tidsomfattningen av de olika aspirantgruppernas studier vid lärarhögskolan

(s. 52).

Slutligen borde enligt departementschefens mening liksom enligt skolkommissionens

lärarhögskolorna utnyttjas jämväl för lärares vidareutbildning

och för utbildning av speciallärare i vissa fall. Praktiska förslag i dessa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kun yl. Maj:ts proposition nr 209.

avseenden måste dock anstå, tills utredningen om lärarhögskolornas detalj

organisation slutförts (s. 102).

Särskilda utskottet gjorde i fråga om vidareutbildningen följande uttalande:
»Enligt

skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig

uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle förläggas

kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för

viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den

art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departementschefen

delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta

anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhögskolornas

detalj organisation slutförts.

Utskottet kan icke intaga någon annan ståndpunkt men vill understryka

betydelsen av att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta

utbildning komma till stånd.» (S. 52—53.)

Riksdagsbeslutet. Riksdagen godkände på utskottets hemställan

följande riktlinjer för ordnandet av de berörda lärargruppernas egentliga

yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes, skola lärarutbildningsanstalter

av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig

yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för olika

grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och

småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels utbildning

vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskapsmått,

i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbildande

kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.

(Riksd.skr. 404.)

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter.

Enligt skolkommissionens förslag har den första lärarhögskolan till

uppgift

1) att meddela egentlig yrkesutbildning åt de aspirantgrupper, för vilka

den står öppen,

2) att meddela vidareutbildning åt lärare, samt

3) att i mån av sina resurser medverka vid den pedagogiska försöksverksamheten

.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Arbetssättet skall vara högskolemässigt. Kommissionen väntar, att den

vetenskapliga forskning, som kan komma att bedrivas vid högskolan, skall

söka arbetsuppgifter i synnerhet inom områden, som berörs av försöksverksamheten.

De för lärarutbildningen centrala ämnena psykologi, pedagogik och metodik

skall vara högskolans huvudämnen. Däremot är det icke meningen,

att lärarhögskolan skall övertaga någon del av den fackutbildning i skolämnena,

som av gammalt meddelats vid universiteten.

Vidareutbildningen skall ha skiftande former allt efter behovet. Helårskurser

skall kunna anordnas för lärare, som önskar kompetens för tjänstgöring

på ett högre skolstadium. I övrigt skall längre och kortare kurser

anordnas, särskilt i högskolans huvudämnen; det kan bli fråga om såväl

rena fördjupningskurser som kurser med uppgift att förbereda deltagarna

för speciella uppgifter på skolans område.

Lärarhögskolans medverkan vid försöksverksamheten skall avse icke

blott att genom direkta försök vinna resultat av värde för det pedagogiska

framstegsarbetet utan också — och framför allt — att väcka de blivande

lärarnas intresse för arbete av detta slag, så att tillräckligt många längre

fram såsom aktiva lärare skall befinnas skickade att medverka vid försöksverksamheten

inom skolan.

b. Elevkårens sammansättning.

Den första lärarhögskolan skulle enligt skolkommissionens förslag alltifrån

början mottaga följande aspirantgrupper för egentlig yrkesutbildning:
1)

blivande småskollärare till ett antal per år av omkring 144

2) » mellanskollärare till ett antal per år av omkr. 128

3) » ämneslärare till ett antal per år av omkring . . 80

samt följande grupper för förberedande utbildning:

4) deltagare i den förberedande kursen för inträde vid

småskollärarlinjen till ett antal per år av.................. 150

5) deltagare i propedeutiska kurser för inträdessökande

till mellanskollärarlinjen i varierande antal, per år omkring ... 150

Av småskolläraraspirantema skulle i regel 16 intagas på en speciallinje

för studenter. Av ämnesläraraspiranterna beräknas 10 å 20

per år önska specialutbildning för tjänstgöring vid folkhögskola.

De skilda aspirantkategoriemas vistelse vid lärarhögskolan skulle omfatta

för

småskollärare 4 terminer utom praktikterminen ute på arbetsfältet, för

mellanskollärare 4 terminer utom praktikterminen och för

ämneslärare 2 terminer utom praktikterminen.

Därjämte skulle flertalet av de inträdessökande till småskollärarlinjen,

nämligen alla som ej avlagt studentexamen, tillbringa 2 terminer i den för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

beredande kursen. Inträdessökande till mellanskollärarlinjen, som icke har

lämplig ämneskombination i studentexamen, skulle i mån av utrymme kunna

deltaga i de propedeutiska kurserna, vanligen under högst 1 termin.

Deltagarna i den förberedande kursen för småskollärare och i de propedeutiska

kurserna för mellanskollärare skulle icke vara formellt inskrivna

vid lärarhögskolan, men kurserna skulle vara förlagda till högskolan samt

organiserade och administrerade av denna.

Sedan verksamheten fått sin fulla omfattning, skulle antalet vid lärarhögskolan

samtidigt undervisade komma att uppgå till 800 ä 900 förutom

deltagarna i kurser av mera tillfällig karaktär och lärjungarna i lärarhögskolans

övningsskola.

c. Småskollärargruppen.

Riksdagsbeslutet om lärarutbildningen år 1950 lämnade öppna vissa frågor

om elevkårens sammansättning vid de lärarutbildningsanstalter av ny

typ, som skulle upprättas. De nya läroanstalterna skulle meddela egentlig

yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämdes, för

olika grupper av speciallärare. Det maste alltsa ankomma pa senare överväganden,

huruvida småskolläraraspiranter skulle mottagas vid lärarhögskolan

och huruvida någon grupp av speciallärare borde mottagas där redan

vid starten.

Såsom jag nyss har nämnt, föreslår skolkommissionen, att småskollärarutbildning

upptages på lärarhögskolans program, t.o.m. i sa stor utsträckning,

att småskolläraraspiranterna komme att bli högskolans största elevgrupp.

Den tvekan, som riksdagen inrymt i ordet »eventuellt», har dock

föranlett kommissionen att utförligt motivera detta förslag. Organisatoriskt

sett möter intet hinder att förlägga småskollärarutbildning till lärarhögskolan,

framhåller kommissionen inledningsvis och fortsätter:

»Ur psykologisk synpunkt skulle det vara olyckligt att isolera småskollärarkåren

genom att ge den utbddning vid särskilda läroanstalter. Pa rent

objektiva grunder torde det kunna hävdas, att undervisningen i småskolan

kräver en egentlig yrkesutbildning av samma kvalitet som undervisningen

på högre skolstadier. Det skulle rent av kunna pastas, att barnens första

orientering i skolans värld fordrar särskilt goda psykologiska insikter och

förtrogenhet med de hjälpmedel, som den moderna pedagogiken har till sitt

förfogande för att ge barnen den för deras anlag och utvecklingsståndpunkt

riktiga arbetsmiljön. Det är vidare otvivelaktigt, att själva undervisningsmetoderna

spelar en större roll i skolans lägsta klasser än högre upp. I övrigt

sammanfaller delvis mellanskollärarnas och smaskollärarnas arbetsoniraden

— bland annat skall mellan skollärarna i vissa skolformer vara beredda

att undervisa också i småskoleklasser, och smaskollärarna skall med

hänsyn till Bl-formcn utbildas för undervisning i fjärde klassen, som hör

till mellanstadiet. Inte minst för mellanskollärarutbildningen måste det anses

värdefullt, att den kan ske i omedelbar kontakt med smaskollärarutbildningen.

Det samspel mellan lärarutbildning och pedagogisk försöksverk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

samhet, som ... skulle utgöra ett konstitutivt drag i lärarhögskolans verksamhet,

kan ej heller utan ogynnsamma konsekvenser utesluta de första

skolaren. Bade för smaskollärarutbildningen och för försöksverksamheten

är det angeläget, att de blivande småskollärarna får göra en aktiv insats i

detta sammanhang. Att vidareutbildningen vid lärarhögskolan skall stå

öppen också för småskollärare förefaller likaså uppenbart. Det är skäligt ur

dessa lärares synpunkt men framför allt ett behov för skolväsendet som

helhet.

Mot förläggningen av småskollärarutbildning till lärarhögskolan har åberopats,

att småskollärarna har en mindre omfattande förbildning än de övriga

lärargrupperna och att det därför kunde uppstå vissa svårigheter för

dem att tillgodogöra sig undervisningen. Invändningen får inte bagatelliseras,

men det skulle knappast vara riktigt att göra den utslagsgivande.

Den ettåriga förberedande kurs, som de blivande småskollärarna enligt riksdagens

beslut skall genomgå före tillträdet till den egentliga yrkesutbildningen,

är enligt skolkommissionens planering helt inriktad på att stärka

just den allmänbildningsgrund, som lärarutbildningen behöver, och en ytterligare

förstärkning ges under det första lärarhögskoleåret. I övrigt torde

liksom vid den nuvarande seminarieutbildningen ett antal studenter komma

att välja småskollärarutbildning — en särskild linje för småskolläraraspiranter

med studentexamen kommer sålunda att föreslås. Under alla omständigheter

kan den anförda olägenheten inte väga alltför tungt i förhållande

till de otvetydiga fördelar, som ur andra synpunkter står att vinna.

Skolkommissionen har därför kommit till den bestämda uppfattningen att

småskollärarutbildning vid sidan av och samordnad med ämneslärarutbildjlirJg

och mellanskollärarutbildning bör förekomma vid lärarhögskolan alltifrån

begynnelsen.» (S. 20—21.)

Frågan om småskollärarutbildning vid lärarhögskolan är ett av de stående

diskussionsämnena i yttrandena.

Småskollärarinneförbundet ger uttryck åt sin besvikelse över att icke all

klasslärarutbildning har ställts pa samma kunskapsgrund — studentexamen

— men ser dock i skolkommissionens förslag en viktig etapp på vägen

mot den förbättrade utbildning för lågstadiets lärare, som förbundet sedan

sin tillblivelse har payrkat. Kontakten med andra lärargrupper redan under

utbildningen, förmånen att få handledas av lärarhögskolans väl kvalificerade

lärarkrafter och tillgången till dess specialsalar, bibliotek och moderna

tekniska utrustning är avgjorda vinster även för lågstadiets lärarkandidater.

I enstaka yttranden understrykes skolkommissionens synpunkter. Folkskolinspektören

i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde, som

finner det vara av betydande värde, att olika lärarkategorier får sin utbildning

vid samma anstalt och av samma lärare, betecknar det sålunda som

olyckligt, om småskolans lärare skulle utestängas från lärarhögskolan, »i

synnerhet som förlängd utbildning för dessa lärare synes kunna förväntas».

Andra remissinstanser ställer sig tveksamma. Folkskoledirektionen i

Stockholm anser det principiellt vara av stor vikt, att lågstadiets läraraspiranter

alltifrån början får tillgång till lika goda utbildningsmöjligheter

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

som övriga läraraspiranter, särskilt med hänsyn till de psykologiska insikternas

och metodikens stora roll vid undervisningen i de lägsta klasserna.

Direktionen accepterar därför — trots vissa betänkligheter — skolkommissionens

förslag såsom ett försök; fyra ledamöter anser dock, att småskollärarutbildningen

vid lärarhögskolan bör inskränkas till elever med studentexamen.

De kritiska rösterna är långt flera. Den vanligaste invändningen är, att

det högskolemässiga arbetssättet icke kan anses särskilt väl lämpat för det

stora flertalet av de blivande småskollärarna.

Rektor vid folkskoleseminariet i Luleå påpekar, att de olika aspirantgrupperna

har väsentligt olika förutsättningar för detta arbetssätt.

»De nuvarande seminarierna har länge prövat ett sådant studiesätt och

vunnit erfarenhet av hur långt det kan med fördel begagnas. I fråga om

ämnesläraraspirantema kan ett högskolemässigt studiesätt konsekvent genomföras

men i fråga om mellanskollärarna ger enligt min uppfattning erfarenheterna

från seminariernas studentklasser vid handen, att det kan

användas endast i viss utsträckning. För småskolläraraspiranterna, som i

regel är mycket unga och kommer tämligen direkt från en skola med läxbetonad

klassundervisning, torde det icke alls passa.»

Småskoleseminariet i Strängnäs har sina erfarenheter just från sistnämnda

aspirantgrupp och ser med skepsis på kommissionens förslag att vidga

utrymmet för friare studieformer. Det vore olyckligt om man här ginge

alltför brådstörtat till väga. »Erfarenhet av de föreslagna studiemetodemas

lämplighet bör... förvärvas på det sättet, att något eller några seminarier

beredas möjlighet att pröva dessa i ett eller flera ämnen.»

Universitetskanslern finner småskollärargruppens förkunskaper otillräckliga

och yttrar i anslutning härtill:

»Jag måste på det bestämdaste hävda, att det inte finns någon anledning

att fordra en lägre grundläggande allmänbildning för högskolemässiga

studier vid lärarhögskola än vid universitet och att detta i fråga om de

ämnen, i vilka lärarhögskolorna skola meddela högskolemässig utbildning,

d. v. s. psykologi och pedagogik, gäller i lika hög grad som för andra universitetsämnen.

Det synes mig högst olyckligt, om man vid organiserandet

av den första lärarhögskolan skall utgå från att dennas undervisning principiellt

skall läggas på ett lägre plan än universitetens.»

Om arbetsformerna icke är avpassade efter elevernas förutsättningar,

måste man befara ett svagt utbildningsresultat och anpassningssvårigheter,

som kan medföra psykologiska skadeverkningar. »Det torde aldrig vara

roligt, nyttigt eller utvecklande att vara sparv i tranedans», säger kollegiet

vid småskoleseminariet i Haparanda. Och statskontoret opponerar sig bestämt

mot skolkommissionens motivering.

»Avseende torde icke böra fästas vid skolkommissionens uppfattning, att

det ur psykologisk synpunkt skulle vara olyckligt att isolera smaskollärarkåren

genom att ge den utbildning vid särskilda läroanstalter. Utan att i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

övrigt taga ställning i sak får statskontoret framhålla, att goda skäl kunna

åberopas även för den motsatta ståndpunkten: att de unga blivande småskollärarinnorna

komme att känna sig än mer isolerade än för närvarande

i en läroanstalt, där alla övriga elever äro äldre än de själva och ha väsentligt

större förkunskaper.»

Kollegierna vid småskoleseminariema anser i allmänhet, att lärarhögskolan,

om den kommer till stånd, bör grunda utbildningen av de blivande

småskollärarna på studentexamen och att seminarierna parallellt därmed

bör meddela en treårig lärarutbildning grundad på realexamen. »En treårig

utbildning av småskollärare bör, hur småskollärarutbildningen i övrigt

än utformas, under alla omständigheter komma till stånd senast från och

med höstterminen 1954», hävdar sålunda kollegiet i Strängnäs. »Denna i

många år aktuella och synnerligen angelägna reform får inte vidare skjutas

på framtiden.» Kollegiet i Skara kommer i andra vändningar till samma

resultat:

»Vad småskollärarutbildningen beträffar, noterar kollegiet med tacksamhet,

att denna föreslås bli förlängd med en förberedande lärarkurs. Kollegiet

har vid flera tillfällen gett uttryck åt otillräckligheten i den nuvarande

utbildningen och finner en förlängning av utbildningstiden vara så väl motiverad,

att den omedelbart — utan att avvakta lärarhögskolans tillkomst

— borde införas vid de nuvarande småskoleseminariema.»

Även andra förslag framförs dock. Rektor vid småskoleseminariet i

Stockholm, vilken påyrkar ny utredning, anser att denna bör inriktas på

tre integrerande uppgifter, nämligen

1) omorganiserandet av ett av våra nuvarande folkskoleseminarier till en

högskola av försökskaraktär, avseende vidareutbildning av lärare,

2) omorganiserandet försöksvis av ett eller två av våra nuvarande seminarier

till utbildningsanstalter av ny typ med en småskollärarlinje, byggande

på samma grund som mellanskollärarlinjema och fullt likvärdig med

dessa, samt

3) en radikal reformering i skolkommissionens anda av övriga seminarier.

Efter vissa försöksår bör sedan en pålitlig jämförelse kunna göras mellan

resultatet av utbildningen av högskoletyp och resultatet av utbildningen

vid de reformerade seminarierna.

Skolöverstyrelsen är av samma mening som flertalet av kollegierna vid

småskoleseminariema. Ett förberedande år av rent gymnasial karaktär hör

ej hemma vid lärarhögskolan. Utbildningen av småskollärare vid högskolan

bör begränsas till speciallinjen för studenter. Den förstärkning av småskollärarutbildningen,

som 1950 års riksdag i princip har beslutat, bör snarast

genomföras som ett obligatoriskt led i utbildningen vid småskoleseminarierna.

Examinerade småskollärare bör däremot givetvis, oavsett om de har

studentexamen eller ej, äga tillträde till olika slags fortbildning, som lärarhögskolan

kan komma att anordna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

d. Mellanskollärargruppen.

Enighet synes råda om att den första lärarhögskolan i överensstämmelse

med riksdagens principbeslut under alla omständigheter bör utbilda mellanskollärare.

Däremot är meningarna delade om i vad mån propedeutiska

kurser är behövliga för att underlätta mellanskollärarlinjens

rekrytering. Dessa kurser skulle ha samma uppgift som de nuvarande kompletteringskurserna

vid folkskoleseminariema men i motsats till dem genomgås

före inskrivningen i utbildningsanstalten.

För inträde på studentlinje vid folkskoleseminarium fordras för närvarande

bland annat godkännande vitsord i studentexamen i kristendomskunskap,

modersmålet, historia med samhällslära och ett främmande levande

språk samt i minst två av ämnena geografi, matematik, biologi med

hälsolära, fysik och kemi. Vid seminarierna anordnas kompletteringskurser

i de fem sistnämnda ämnena. En elev som har mottagits med betyg i endast

två av ämnena, måste under sin studietid vid seminariet deltaga i tre kompletteringskurser.

Skolöverstyrelsen meddelar, att år 1952 av de manliga

inträdessökande 31 procent och av de kvinnliga 47,7 procent saknade betyg

i tre av ämnena. Endast omkring 3 procent av de manliga och icke

fullt 2 procent av de kvinnliga var godkända i alla fem ämnena vid den

tidpunkt, då överstyrelsen översände ansökningshandlingarna till seminarierna.

Skolkommissionen föreslår nu, att godkännande vitsord i studentexamen

eller motsvarande prövning skall fordras i samma ämnen samt dessutom i

filosofi, om detta ämne blir obligatoriskt i det framtida gymnasiet. Uttrycket

»ett främmande levande språk» har preciserats till att avse engelska. I

musik — men däremot icke i teckning och gymnastik — skulle inträdesprövning

fordras även av inträdessökande, som är godkänd i ämnet i studentexamen.

Enligt kommissionens mening bör kompletteringskurser av nuvarande

typ icke anordnas vid lärarhögskolan. Vid seminarierna torde råda en fullständigt

enhällig mening om att elevernas arbete med kompletteringskurserna

har inverkat högst olyckligt på lärarutbildningen i övrigt. Till och

med under andra seminarieåret har det i många klasser varit mer än hälften

av eleverna, som dragits med kompletteringskurs. Än mindre finnes det

utrymme för dylika kurser vid lärarhögskolan. Skall studiet av psykologi

och pedagogik kunna fördjupas och övningsundervisningen få någon förstärkning,

måste kompletteringarna vara undangjorda före intagningen, betonar

kommissionen. Detta skulle emellertid betyda högre inträdesfordringar

vid lärarhögskolan än vid seminariernas studentlinjer. Möjligheten

att lärarhögskolan därigenom skulle få svårt att hävda sig i konkurrensen

med studentlinjema framkallar ett ögonblicks tvekan hos kommissionen,

men den har botemedlet till hands: anordnandet av propedeutiska kurser

i de ämnen, som icke är obligatoriska på gymnasiet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»För att inte kurserna skall utnyttjas av andra än dem, för vilka de är

avsedda, bör de emellertid inte ha karaktären av egentliga kompletteringskurser

— de skulle sålunda inte resultera i betyg över genomgången fyllnadsprövning

utan, såsom beteckningen propedeutiska kurser anger, läggas

till rätta efter vad de kommande studierna vid lärarhögskolan kräver.

Den närmare utformningen av kursinnehållet bör överlämnas åt lärarhögskolan.

Det bör i detta sammanhang också påpekas, att kravet på genomgångna

propedeutiska kurser eller fyllnadsprövning inte får samma verkan

vid en framtida lärarhögskola som nu vid seminarierna. Lärarhögskolan

skall nämligen enligt skolkommissionens förslag ha inskrivning av nya studenter

varje termin. Den som efter studentexamen en vårtermin skall förvärva

kompletterande kunskaper, behöver sålunda inte vänta ett helt år på

tillträde till lärarutbildning utan kan efter propedeutiska kurser under höstterminen

vinna inträde vid lärarhögskolan nästföljande vårtermin.» (S. 82.)

Inom seminariekollegiema är meningarna om de propedeutiska kurserna

delade. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar ställer sig direkt avvisande

med följande motivering:

»Dessa propedeutiska kurser skulle... ej behöva leda fram till fyllnadsprövningar

i resp. ämnen. Kollegiet fruktar att de redan förut otillräckliga

kompletteringskurserna vid seminarierna vid lärarhögskolorna skulle komma

att ersättas av något om möjligt ännu mera otillräckligt. Kollegiet kräver

därför godkända studentbetyg eller godkända kompletteringsbetyg i

studentexamen såsom ett villkor för inträde på mellanskollärarlinjen vid

lärarhögskolan.»

Enligt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Linköping sammanfaller

dessa strängare krav med elevernas önskemål:

»Det har gång efter annan från seminarieelevemas sida påpekats den

orättvisa det för framtida konkurrens innebär, att betyg vid kompletteringskurser

gives efter andra och mindre krävande grunder än vid efterprövning

i studentexamen. De föreslagna propedeutiska kurserna skulle innebära,

att denna orättvisa kommer att bibehållas. Lyckligare skulle det

vara, om eleverna genom efterprövning i vanlig ordning finge skaffa vitsord

om gymnasiekurser i de ämnen, vari de saknar sådana.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg finner

åter de propedeutiska kurserna vara till avgjord fördel för yrkesutbildningens

organisation och effektivitet och tillstyrker livligt men gör på samma

gång följande påpekanden:

»I realiteten betyder det, att utbildningen förlänges en termin. Terminen

för de propedeutiska kurserna är emellertid dåligt utnyttjad. Man borde hit

även kunna förlägga en övningsämnenas propedeutik, speciellt en slöjdkurs,

varigenom detta viktiga ämne fick tillbörlig övningstid sig tilldelad.

Kommissionen föreslår intagning av aspiranter varje termin och sålunda

även propedeutiska kurser varje termin. Kollegiet har intet att invända

mot detta. Till hösttenninens propedeutiska kurser blir det sannolikt inte

så. svårt att få aspiranter från vårens studentkullar, men det är mer än

tvivelaktigt om man kan få tillräckligt många aspiranter till vårterminens

kurser från höstens studenter. Detta problem tycks kommissionen inte ha

beaktat.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung]. Maj:ts proposition nr 209.

Jämväl folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm anser, att

införandet av propedeutiska kurser skulle skapa helt andra förutsättningar

för lärarutbildningen än det nuvarande systemet med kompletteringskurser

under seminarietiden. Detta kollegium ägnar också en tanke åt huru

övergången från nuvarande system skall praktiskt genomföras:

»Man kunde t. ex. första året... kräva godkänt studentbetyg i matematik.

Andra året kunde fordringarna ytterligare skärpas, så att betyg krävdes

i alla naturvetenskapliga ämnen utom ett. Först tredje året skulle då

de för lärarhögskolan föreslagna inträdesfordringama i full utsträckning

uppställas. Propedeutiska kurser finge jämsides med denna omläggning

överta kompletteringskursernas uppgifter.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att möjligheten att få komplettera under

seminarietiden har spelat en mycket stor roll för rekryteringen till seminariernas

studentlinje. Skulle som villkor för inträde ställas krav på godkända

studentbetyg i samtliga de fem nämnda ämnena, finge detta sannolikt till

följd, att under en övergångstid antalet behöriga sökande bleve otillräckligt.

Den av skolkommissionen föreslagna uppläggningen av kurserna kan

överstyrelsen likväl icke tillstyrka.

»De studenter, som ej vunnit inträde i mellanskollärarlinjen, skulle ju då

ej ha erhållit betyg över fyllnadsprövning i vanlig ordning och alltså utan

påtagligt resultat ha ägnat längre eller kortare tid åt de propedeutiska kurserna.

Vidare måste det erbjuda svårigheter att vid intagningen göra rättvisande

jämförelse mellan dem, som deltagit i de propedeutiska kurserna,

och sådana inträdessökande, som erhållit betyg i ifrågavarande ämnen i studentexamen

eller genom fyllnadsprövning. Enligt överstyrelsens mening

måste antingen intagningen till mellanskollärarlinjen ske före de propedeutiska

kurserna, som då få alldeles samma ställning som kompletteringskursema

vid seminariernas studentlinje, eller också alla ämneskompletteringar

äga rum före intagningen på mellanskollärarlinjen helt enligt vederbörandes

eget skön och alltså resultera i betyg över genomgången fyllnadsprövning.

Överstyrelsen föredrager givetvis det senare alternativet, men måhända blir

det nödvändigt att under en övergångstid tillämpa det förra.»

Överstyrelsen vill dock hålla för troligt, att de föreslagna propedeutiska

kurserna vid lärarhögskolan skall kunna slopas.

e. Ämneslärargruppen.

Den första lärarhögskolan skulle, i sin egenskap av fullständig lärarhögskola,

meddela yrkesutbildning även åt blivande ämneslärare. Denna förutsättning

synes vara enhälligt accepterad av de remissinstanser, som över

huvud tillstyrker upprättandet av en lärarhögskola med primär lärarutbildning

på programmet.

Skolkommissionen anser, att inom ramen för ämneslärarutbildningen

viss specialutbildning bör kunna meddelas även för blivande folkhögslcollärare.

Frågan bcröres endast i förbigående i betänkandet om den

första lärarhögskolan men har senare utförligare behandlats i kommissionens

betänkande om folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 1953:24).

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951f. 1 samt Nr g09.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den största svårigheten för en lösning av folkhögskolans lärarfråga i lärarhögskolans

regi ligger däri, att folkhögskolan med sitt betonande av

samhällsundervisningen och med sin rätt att på schemat upptaga ämnen,

som saknas vid läroverken, har behov även av lärare med annan studiemeritering

än filosofisk ämbetsexamen. En differentiering av utbildningsgången

för de blivande folkhögskollärama på två linjer torde därför bli

ofrånkomlig.

»Kommissionen föreslår, att de aspiranter, som avlagt filosofisk ämbetsexamen

och sålunda skaffat sig den för anställning vid läroverk föreskrivna

studiekompetensen, hänvisas till att genomgå den för läroverkens blivande

ämneslärare avsedda utbildningen. Härvid skall det dock stå dem fritt att

fullgöra, såväl den s. k. aspirantterminen som någon av de obligatoriska undervisningsserierna

vid folkhögskola i stället för vid läroverk, om de så

önskar och om detta organisatoriskt låter sig genomföras i varje särskilt

fall. De blir härmed behöriga för anställning såväl vid läroverk som vid

folkhögskola.--:--Aspiranter, som främst avser att söka anställning

inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare specialkurs i folkhögskolans

metodik m. m.

För de övriga aspirantema föreslår kommissionen, att de deltar i den för

läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den

utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller

eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också

för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt ges de tillfälle

att göra sig speciellt förtrogna med den s. k. vuxenundervisningens

problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som deltar

i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar

fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga ämnesläraraspiranter

skall aspirantema till lärartjänster inom folkhögskola vara

inskrivna vid lärarhögskolan under tre tenniner.» (S. 135.)

Då antalet läraraspiranter, som främst önskar inrikta sig på tjänstgöring

vid folkhögskola, måste beräknas bli ganska litet (sannolikt 10 å 20 per år),

bör den speciella metodikkursen för dessa aspiranter endast anordnas på

höstterminerna. Av samma orsak räcker det, om endast en lärarhögskola

meddelar undervisning för blivande folkhögskollärare. Denna högskola bör

dock vara den, som först påbörjar sin verksamhet. Den bör alltifrån starten

ha på sitt program utbildning av filosofie magistrar till folkhögskollärare;

däremot kan det anstå något år med utbildningen av blivande folkhögskollärare

med annan utbildning än ämbetsexamen.

En speciell kurs i vuxenpedagogik och vuxenpsykologi vid lärarhögskolan

påyrkas även av docenten Jan Agrell i hans bok »Den nya skolan och försöksverksamheten»,

Uppsala 1953, s. 142 o. f. Kursen skulle vända sig till

blivande lärare vid folkhögskolor, seminarier, gymnasier för vuxna och vissa

militära civila skolor samt till de aspiranter, som siktar på engagemang i

folkbildningsverksamheten. Genomgång av denna kurs borde vara en nödvändig

kompetensförutsättning för tjänst vid vissa läroanstalter och bör

kunna vara till nytta även för lärarna i gymnasiets slutskede.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

I yttrandena över folkhögskolebetänkandet har kommissionens förslag om

praktisk utbildning under lärarhögskolans ledning föga uppmärksammats.

Det är »en fråga på så lång sikt, att den näppeligen nu kan realbehandlas»,

säger statskontoret. Arbetarnas bildning sförbund instämmer emellertid i

skolkommissionens förslag och betonar särskilt vikten av att läraraspiranter,

som ämnar söka sig till folkhögskolan, vid lärarhögskolorna göres förtrogna

med vuxenundervisningens problem, sådana dessa möter vid verksamhet

inom folkbildningsarbetet. Jämväl statens folkbildning»nämnd finner

det synnerligen önskvärt, att folkhögskollärarna i framtiden erhåller sin

pedagogiska utbildning vid lärarhögskolorna, och uttalar liknande önskemål

beträffande utbildningens uppläggning. Skolöverstyrelsen anser sig

icke behöva nu taga ställning till kommissionens förslag i denna del utan

nöjer sig med att uttala, att »särskild pedagogisk utbildning för undervisning

av vuxna bör göras till förutsättning för anställning som lärare vid

folkhögskola».

Omedelbar aktualitet vid lärarhögskolans start torde endast tillkomma

frågan om vissa specialanordningar för filosofie magistrar, vilka önskar

ägna sig åt lärarverksamhet vid folkhögskolan.

f. Andra lärargrupper.

Skolkomm issionen diskuterar lärarhögskolans öppnande för en rad andra

lärargrupper, såsom förskollärare, övningslärare av olika slag, yrkeslärare

m. fl., men ställer slutligen med olika motiveringar alla dessa frågor på

framtiden.

I fråga om förskollärarutbildningen delar kommissionen principiellt

den inställning, som företrätts av 1946 års kommitté för den halvöppna

barnavården (SOU 1951:15). Förskoleseminarier bör i överensstämmelse

härmed få upprättas, där behovet av sådana gör sig gällande. Enligt

kommissionens mening bör likväl också utbildning vid lärarhögskola prövas.

Utbildningen av förskollärare skulle därigenom få större resurser i fråga

om expertis och vetenskaplig utrustning. För lärarhögskolans del skulle

en betydande vinst göras genom de ökade möjligheterna att direkt studera

förskolåldems problem. Under alla omständigheter bör lärarhögskolan alltifrån

starten ha tillgång till några förskoleavdelningar, där lärarkandidaterna

och särskilt de blivande småskollärama kan göra barnpsykologiska iakttagelser.

Därjämte bör finnas ett daghem med barn under femårsåldern.

Inrättandet av egentlig förskollärarutbildning kan däremot uppskjutas

några år, tills erfarenhet har vunnits av den första lärarhögskolans arbete.

Kommissionens uppfattning delas av socialstyrelsen, medan Sveriges

barnträdgårdslärarinnors riksförbund anser, att förskollärarutbildningen,

såsom grundstenen i hela lärarutbildningen, allt från begynnelsen bör inbyggas

i den planerade lärarhögskolan.

Redan i principbetänkandet berörde kommissionen övnings lärar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nas utbildningsfrågor. Samarbete mellan fackutbildningsanstalterna och

lärarhögskolorna syntes i dessa frågor naturligt. I fackutbildningen borde

inordnas allt, som sammanhängde med den speciellt fackliga inriktningen,

medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde ske vid

lärarhögskola.

Ett anordnande av utbildningen efter dessa linjer skulle emellertid betyda

ett ingrepp i de nuvarande fackutbildningsanstalternas organisation,

som måste föregås av särskilda utredningar. Kommissionen nöjer sig därför

med att nu understryka vikten av att lärarhögskolans organisation göres så

elastisk, att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan

förläggas dit, när så befinnes önskvärt.

Flera remissinstanser skulle gärna ha sett, att positiva resultat redan nu

stått att vinna för övningslärarnas del. Sålunda skriver folkskolestyrelsen

i Malmö:

»Det måste i detta sammanhang beklagas, att man inte oförbehållsamt

och i ett sammanhang kunnat planera utbildning vid lärarhögskolan för en

så viktig grupp som övningslärama. Detta i all synnerhet som ett stort

antal av dessa lärare beträffande pedagogisk utbildning f. n. är betydligt

sämre lottade än folkskolans och de högre skolornas övriga lärare. Ett förläggande

av övningslärarnas pedagogiska utbildning till lärarhögskolan

skulle också kunna medverka till att det i betänkandet åsyftade samförståndet

och samverkan mellan ämnes- och klasslärarna komme att omfatta

även denna lärarkategori.»

Svenska facklärarförbundet yrkar, att de olika facklärargruppemas utbildningsfrågor

göres till föremål för snabb kompletterande utredning samt

att därvid särskild hänsyn tages till skolkommissionens i principbetänkandet

tillkännagivna intentioner att samordna fackläramas utbildning med

den psykologisk-pedagogiska utbildningen vid lärarhögskolan. I det stora

flertalet fall torde man kunna utgå från att den speciella fackutbildningen

skall vara helt avslutad före inträdet vid lärarhögskolan, varigenom utbildningen

därstädes kunde hänföra sig uteslutande till psykologisk-pedagogiska

studier och i samband därmed praktiska undervisningsövningar. Enligt

förbundets mening bör fackläramas utbildning vid lärarhögskolan i likhet

med ämnesläramas omfatta cirka ett läsår.

I skolkommissionens betänkande beröres i förbigående ännu några lärargrupper.

Liknande uttalanden har framkommit under remissgången. Läroverksläramas

riksförbund föreslår sålunda, att den praktiska lärarutbildningen

för civilingenjörer och civilekonomer, som avser att bli ämneslärare,

förlägges till lärarhögskolan. Ett och annat kollegieyttrande pläderar för

yrkeslärama, särskilt med tanke på 9 y, och Svenska facklärarförbundet

framför önskemål beträffande den egentliga yrkesutbildningen för barnavårdslärarinnor

och lärare vid abnormundervisningen.

De yttranden, som påyrkar en utvidgning av den första lärarhögskolans

program, är emellertid få i jämförelse med dem, som föreslår en nedskärning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

g. Gemensam undervisning för olika lärargrupper.

I överensstämmelse med särskilda utskottets uttalade önskan har skolkommissionen

ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om gemensamhet i

utbildningen för olika lärargrupper. Fullständig klarhet om möjligheterna

härutinnan torde dock, såsom kommissionen framhåller, icke stå att vinna,

förrän lärarhögskolan en tid varit i verksamhet och kunnat i detalj pröva

de situationer, som kan komma att inställa sig.

De tekniska förutsättningarna för ett samordnande av småskolläramas

och mellanskollärarnas utbildning är enligt skolkommissionens uppfattning

i rätt stor utsträckning till finnandes, då dessa båda lärargrupper har lika

lång utbildning vid lärarhögskolan och högskolan har ungefär samma möjligheter

att för vardera gruppen frilägga tid för gemensam undervisning.

Den allmänna regeln bör också vara, att gemensam undervisning för dessa

grupper skall försökas överallt, där så utan olägenhet kan ske.

Betydligt svårare ställer det sig att arrangera samfälld undervisning för

ämneslärare och klasslärare. Det är därvid särskilt två organisatoriska förhållanden,

som står hindrande i vägen, konstaterar skolkommissionen.

»Det ena är, att ämneslärama har ettårig utbildning vid lärarhögskolan,

under det att klasslärama har tvåårig. En undervisning i psykologi och

pedagogik, som är upplagd för två års studier, måste ju avsevärt läggas om

för att passa en ettårig studiegång. Det andra hindret är, att ämneslärarkandidaternas

övningsundervisning blockerar betydande delar av utbildningsåret.

» (S. 43.)

Huru dessa hinder tekniskt påverkar arbetets uppläggning, undersökes

detaljerat av kommissionen (s. 43—45), till vars framställning jag tillåter

mig hänvisa.

De olika skolämnenas metodik ger dock en rad beröringspunkter icke

blott mellan småskolläramas och mellanskollärarnas undervisning utan också

mellan realskollärarnas och mellanskollärarnas. Vidare kan vissa föreläsningar

av allmän art, t. ex. orienteringar rörande försöksverksamheten,

göras gemensamma för alla grupper av läraraspiranter och erfarenheterna

från praktikterminen i viss utsträckning diskuteras under gemensamma

konferenser. Specialområden som frågorna om behandling av svårfostrade

barn, kunskapsprövningar, skolsociala åtgärder, yrkesrådgivning och folkbildningsarbete

bör så vitt möjligt behandlas å tider, som passar både ämneslärar-

och klasslärarkandidater. Slutligen torde åtskilligt stå att vinna

genom individuella tillrättalägganden. Över huvud bör även i ämneslärarutbildningen

tillfällena tillvaratagas att berika utbildningen genom samarbete

med andra lärargrupper, så långt detta är möjligt, utan att studiegången

därigenom blir otjänlig för någon av grupperna.

En härvidlag gynnsam omständighet är, att de olika aspirantgruppema i

stor utsträckning komme att ha gemensamma lärare vid högskolan. »Redan

av denna anledning måste kännedomen om och förståelsen för de olika

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

stadiernas problem bli långt större vid lärarhögskolan än vid separata utbildningsanstalter

för de olika lärarkategorierna. På samma gång avslipas

många nu existerande ojämnheter och skänkes en enhetligare grundsyn på

undervisningen och — förvisso ej mindre viktigt — på skolans fostrande

uppgifter. Därmed är en icke ringa vinst inhöstad», påpekar kommissionen.

Huruvida det som på detta sätt kan uppnås, motsvarar det ur allmännare

synpunkter önskvärda, kan givetvis diskuteras. Några remissinstanser

påyrkar större gemensamhet i studiegången. »Samarbete i någon form måste

kunna ordnas under den första terminen», skriver kollegiet vid högre

allmänna läroverket för flickor på Södermalm. »Skall tanken på lärarhögskolan

som en förnyare av den pedagogiska utbildningen givas någon bärkraft,

får gemensamhetsprincipen ej komma i bakgrunden.»

Statskontoret hänvisar särskilt till de undervisningsmoment, som nu ingår

i den förberedande lärarkursen — muntlig framställningskonst, talteknik

samt vissa pedagogiska, metodiska och hygieniska ämnen.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund pekar åter på de gemensamma

elevsociala åtgärderna. »Man har ej beaktat de möjligheter, som härvidlag

står till buds för att på ett naturligt sätt skapa kontakter mellan de olika

grupperna av studerande. Elevförbundsstyrelsen fordrar, att vid lärarhögskolans

uppförande betydande utrymmen reserveras för elevkåren, och den

bästa lösningen är en fristående byggnad, till vilken även bör höra elevrestaurang.

»

Vinsterna av en viss gemensamhet i utbildningen synes dock icke vara

erkända överallt. I varje fall gör vissa seminariekollegier starkt reserverade

uttalanden. Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg anser

det sålunda uteslutet, att något väsentligt skall kunna vinnas med den

grad av gemensamhet, som lärarhögskolan erbjuder, och påtalar kommissionens

»uppenbart bristande motivering» för sammanförandet av de skilda

lärargrupperna till en läroanstalt. Utbildningen för så olika läraruppgifter

bör tvärtom förläggas till skilda utbildningsanstalter.

»Kollegiet finner det högst angeläget betona, att, därest de nuvarande

folk- och småskoleseminariema beredes tillfälle att tillgodogöra sig och

praktiskt tillämpa de positiva förslag i fråga om undervisningens ordnande,

som kommissionen för lärarhögskolans del framlagt, utbildningen av mellan-

och småskollärare icke på någon punkt skulle vinna på att flyttas bort

från seminarierna och dragas samman till en med ämneslärarutbildningen

gemensam anstalt.»

Icke heller kollegiet vid småskoleseminariet i Landskrona tilltalas av de

stora gemensamma utbildningsanstaltema. »I ett seminarium är det en stor

tillgång, att alla sträva mot samma utbildningsmål. Den känsla av samhörighet

eleverna emellan detta skapar torde ej vara lika lätt att uppamma

vid lärarhögskolan med dess olikartade elevkår», skriver detta kollegium.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen finner åter skolkommissionens synpunkter i och för sig

riktiga och beklagar, att principen om gemensamhet i undervisningen icke

synes kunna tillämpas i den utsträckning, man kunde önska.

h. Lärarhögskolans storlek.

Skolkommissionens förslag är stort i ritningarna. Jag har redan nämnt,

att kommissionen räknat med att 800 till 900 läraraspiranter samtidigt

skulle vistas vid lärarhögskolan. Därtill skulle komma ett varierande antal

redan utexaminerade lärare, som vid lärarhögskolan söker vidareutbildning

av skiftande längd. Remissinstanserna anser allmänt, att utbildningen vid

en lärarhögskola av detta format maste bli opersonlig och organisatoriskt

tungrodd.

Statskontoret lägger härtill, att lärarhögskolan enligt kommissionens förslag

skulle vara utrustad med en stor övningsskola och så småningom därjämte

förses med en särskild experimentskola. Därest dessa projekt fullföljes,

komme hela antalet lärjungar och lärarkandidater under högskolans

administration snarare att över- än understiga 3 000. Härutöver maste

emellertid det kommunala folkskoleväsendet och vissa närbelägna läroverk

i betydande omfattning tagas i anspråk för lärarutbildningen vid högskolan.

Jämväl de sålunda anlitade skolorna maste, om än med självständig

administration, äga en nära anknytning till högskolan. Denna bleve en

läroanstalt av dimensioner, som hittills varit okända i svenskt undervisningsväsen.

Redan av allmänt organisatoriska skäl maste statskontoret bestämt

avstyrka inrättandet av en lärarhögskola med dylik uppbyggnad.

Utbildningsreformen bör enligt statskontorets mening få karaktären av

en begränsad försöksverksamhet, som i vart fall tills vidare begränsas till

att avse ämneslärare och folkskollärare.

Universitetskanslern ifrågasätter likaledes lämpligheten av den föreslagna

organisatoriska utbyggnaden av den första lärarhögskolan. Det gäller i

väsentlig utsträckning en försöksverksamhet, framhåller även kanslern och

fortsätter:

»Försiktigheten synes mig därför bjuda att en begränsning iakttages med

avseende å högskolans uppgifter och att läroanstalterna utformas med hänsyn

tagen till dess försökskaraktär och med beaktande av att högskolans

successiva utvidgning göres beroende av de erfarenheter, som vinnas sedan

läroanstalten varit i verksamhet under en viss följd av år. Högskolan synes

på grund härav enligt min mening böra till en början omfatta allenast ämneslärarutbildning

jämte försöksvis klasslärarutbildning i mindre omfattning.

Enligt kommissionens betänkande förväntas pa åtskilliga punkter

förslag och initiativ från lärarhögskolans sida. Därest den organisatoriska

utbyggnaden av högskolan får mindre proportioner än de av kommissionen

angivna, torde dessa uppgifter kunna lättare bemästras.»

Slutligen kommer även skolöverstyrelsen till resultatet, att eu försiktigare

start är önskvärd. Den av skolkommissionen förordade koncentrationen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

av lärarutbildningen skulle medföra både fördelar och nackdelar. När det

gäller den första lärarhögskolan, är det bäst att börja i mera begränsad

skala för att sedan på grund av vunna erfarenheter bygga ut verksamheten.

Någon utvidgning av programmet genom att utbildningen av speciallärare

förlägges till lärarhögskolan kan överstyrelsen under sådana omständigheter

icke förorda. Utbildningen av förskollärare bör sålunda icke i första

band anknytas till lärarhögskolan utan fortfarande vara förlagd till särskilda

seminarier, gärna i nära anslutning till seminarierna för småskollärarutbildning.

Småskollärarutbildningen för icke-studenter och de propedeutiska

kurserna för inträdessökande mellanskolläraraspiranter bör vidare,

såsom jag redan nämnt, enligt överstyrelsens åsikt skäras bort. Då ordnandet

av de blivande ämneslärarnas övningsundervisning och auskultering

torde komma att medföra speciella svårigheter, synes det slutligen

ämbetsverket lämpligast, att lärarhögskolan till att börja med inriktar sig

pa drygt halva det av kommissionen föreslagna antalet ämneslärarkandidater.

Enligt en inom skolöverstyrelsen gjord sammanställning har icke mindre

än 15 av de 19 jolkskoleseininarierna, 5 av de 10 småskolesemmarierna och

5 av de li provår släroverken gjort bestämda uttalanden mot en utbildningsinstitution

av den föreslagna storleken eller rekommenderat en uppbyggnad

i etapper; särskilt yppas farhagor för att den personliga kontakten

mellan läiare och elever skall bli lidande. Jag har emellertid med det redan

anförda i huvudsak angivit de punkter, där kritiken mot lärarhögskolans

organisation satts in, och kan nu övergå till den del av kritiken, som bottnar

i farhågor för att den första lärarhögskolan skall i alltför hög grad bli

bindande för den framtida utvecklingen på lärarutbildningens område.

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.

Skolkommissionen uttalar på sid. 3 i betänkandet, att den betraktar sitt

förslag till en första lärarhögskola som normgivande för hela lärarhögskoleorganisationen.

Detta uttalande markerar en viss ståndpunktsändring. I

principbetänkandet hade kommissionen räknat med såväl fullständiga som

ofullständiga lärarhögskolor. Ämneslärarnas egentliga yrkesutbildning skulle

koncentreras till ett fatal fullständiga lärarhögskolor, som stode i särskdt

nära kontakt med universiteten och därmed jämförliga högskolor. Vid

sidan därav skulle ofullständiga lärarhögskolor finnas med uppgift att utbilda

klasslärare och i vissa fall speciallärare. Under det fortsatta arbetet

har emellertid kommissionen kommit till den uppfattningen att en intimare

samverkan med universiteten är eftersträvansvärd också beträffande

klasslärarutbildningen. För likställigheten mellan lärarhögskolorna vore det

önskvärt, om de ofullständiga lärarhögskolorna kunde undvaras och i stället

all pedagogisk lärarutbildning koncentreras till de fyra nuvarande universitetsstäderna

och en ev. kommande norrländsk universitetsstad (s. 236).

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Detta uttalande åsamkar kommissionen en kraftig reprimand från statskontoret.

Ämbetsverket har räknat ut, huru stora de fyra eller fem lärarhögskolorna

i sådant fall måste göras och vilken sammansättning elevkårerna

komme att få, och kommenterar resultaten med följande ord:

»Även om de sålunda angivna siffrorna komma att jämkas, äro de dock

ägnade att klart ådagalägga, att det av skolkommissionen nu framlagda

programmet är att beteckna såsom i sådan grad verklighetsfrämmande, att

det onekligen snuddar vid vad som plägar uppfattas som föga genomtänkt.»

Seminarierna inlägger kraftiga gensagor mot den tendens till centralisering

som skymtar i skolkommissionens anförda uttalande. Kollegiet vid

folkskoleseminariet jör kvinnliga elever i Linköping tror sig kunna fastslå,

att betänkandet förutser ett radikalt brytande av den hittillsvarande lärarutbildningstraditionen

i vårt land. »Kollegiet har icke kunnat undgå den

känslan, att betänkandet genom denna ståndpunkt uttalar ett misstroende

mot dem, som nu arbetar i den svenska lärarutbildningens tjänst.» Rektor

vid småskoleseminariet i Stockholm förebrår kommissionen att på ett uppseendeväckande

sätt ha frångått sina direktiv. En ny utredning är nödvändig

och bör uppdragas åt skolöverstyrelsen. »Denna utredning skulle

följa de principer i reformarbetet, som skapat den nuvarande svenska statens

trygghet och föredömliga struktur, att ’steg för steg’ bygga vidare på

beprövad grund.» Icke mindre än 10 av de 19 kollegierna vid folkskoleseminarierna

och rektor vid ett elvte har enligt skolöverstyrelsens sammanfattning

framställt klara avslagsyrkanden.

Ofta begäres i yttranden med denna tendens förnyad utredning angående

lärarhögskolans organisation eller angående förbättringar och utvidgningar

inom den nuvarande utbildningsorganisationen.

Tämligen utförligt skisserar kollegiet vid jolkskoleseminariet jör manliga

elever i Göteborg ett alternativ, enligt vilket »utbildningsanstalter av ny

typ» skulle skapas på grundval av de nuvarande folkskoleseminarierna,

varvid dels erfarenheter från nuvarande lärarutbildning, dels de goda uppslag,

som finns i betänkandet, skulle nyttiggöras.

Kollegiet har närmare analyserat motiven för en utbildningsreform och

funnit, att gemensamhetsprincipen, forskningsmotivet och vidareutbildningsmotivet

ställer sådana krav på utbildningsorganisationen, att seminarierna

i nuvarande gestaltning endast i blygsammare skala kan uppfylla

dem, medan de är väsentligt bättre ställda i fråga om särhållandet av ämnesstudier

och egentlig yrkesutbildning, förstärkning av fack- och metodikstudier,

studiesättets reformering och samarbetet med försöksverksamheten.

För att önskvärda reformer skall kunna genomföras i berörda hänseenden

erfordras endast, att vissa för lärarhögskolan föreslagna anordningar

kommer seminarierna till godo.

I detta syfte skulle seminariernas kompletteringskurser slopas och ersättas

med propedeutiska kurser, intagning i seminarierna äga rum varje ter
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 809.

min, den schemabundna arbetstiden beskäras, fackämnena psykologi, pedagogik

och metodik förstärkas och en moderat utvidgning av övningsskolorna

genomföras.

»Speciellt i Stockholm och Göteborg där det redan finns två seminarier

torde det inte bereda större svårigheter att bygga upp en ny utbildningsorganisation

omkring dessa. Kostnaden härför torde bli ringa i jämförelse

med kostnaderna för den nya lärarhögskolan.

Fördelarna av att ta vara på det bästa i nuvarande lärarutbildningsorganisationen

skall inte underskattas. Fackhögskolorna har ofta byggts upp

i anslutning till redan existerande mindre undervisningsanstalter. Det finns

ingen anledning att för lärarutbildningens del förfara på annat sätt. Våra

folkskoleseminarier har numera en kvalificerad lärarkår, som väl skulle

kunna möta de krav, som en förbättrad lärarutbildning ställer, om tillräckliga

resurser ställes till förfogande.

Även kontakten med forskningen i psykologi och pedagogik skulle delvis

kunna etableras vid seminarierna i våra universitets- och högskolestäder.

Detta må belysas med exempel från Göteborg. Den i Göteborg tillgängliga

lärarstaben för undervisning i ämnena psykologi och pedagogik är

för närvarande 4 docenter och 2 filosofie doktorer, vilka kan anses docentkompetenta.

Docenterna vid Göteborgs Högskola är då medräknade. Dessutom

finns både vid seminariet och vid Högskolan ett antal filosofie licentiater,

som skulle kunna åta sig undervisning i dessa fack. Det borde inte

möta oöverstigliga hinder att etablera ett samarbete med Göteborgs Högskolas

psykologiska institution. En förfrågan hos föreståndaren vid institutionen

har gett vid handen, att intresse finns för saken. Visserligen kan

Högskolan inte stå till tjänst med lokaler på grund av svår utrymmesbrist,

men en tillbyggnad till seminariet innehållande en psykologisk institution

av blygsammare format än den tänkta lärarhögskolans, skulle dra jämförelsevis

små kostnader.

Det skulle då bli möjligt att snabbt ordna yrkesutbildning för ämneslärare

på det sätt skolkommissionen skisserat. Man finge begränsa antalet

ämneslärarkandidater till en fjärdedel av det antal kommissionen tänkt sig

för lärarhögskolan i Vällingby, men detta måste anses vara en fördel. Även

i Lund, Stockholm och Uppsala torde yrkesutbildning för ämneslärare

kunna ordnas, fastän tillgången på lämpliga akademiska lärarkrafter för

denna utbildning synes vara störst i Göteborg. Det högt differentierade

skolväsendet i Stockholm och Göteborg och, vad Göteborg beträffar, koncentrationen

av högskolor, seminarier och provårsläroverk till gemensamt

område i stadens centrum, gör dessa båda städer och särskilt Göteborg särskilt

lämpliga för försök.

Vad kontakten med försöksverksamheten beträffar så har folksko leseminariet

för manliga elever i Göteborg redan en enhetsskola och båda seminariernas

rektorer och en av övningsskolans lärare är med i den nyligen

bildade regionala samarbetskommittén. Seminarierna skulle naturligtvis

också kunna bli härdar för vissa former av vidareutbildning, om också inte

så omfattande som på lärarhögskolan. Det har emellertid påpekats, att även

för dennas del kraftiga reduceringar i programmet torde bli nödvändiga.»

Även statskontoret ser lösningen i en utbyggnad av utbildningsorganisationen

med seminarierna som grund.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

»Lärarhögskolan synes lokalt böra förläggas till ett av folkskoleseminariema,

förslagsvis det i Stockholm, Uppsala eller Lund», anmärker statskontoret

inledningsvis. »Ämbetsverket vill här i förbigående nämna,° att

folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm förfogar över °— något

som skolkommissionen icke närmare berört — en innevarande år färdigställd

för 240 elever avsedd skolbyggnad, vilken är belägen på Psykiatriska

sjukhusets område å Kungsholmen. Byggnadsföretaget har enligt inhämtad

uppgift dragit en kostnad av 3 000 000 kronor. Genom ett successivt överflyttande

av eleverna på den fyraåriga linjen vid seminariet ifråga till annat

seminarium kunna lokaler beredas för ett lämpligt antal ämneslärarkandidater,

vilka hänvisats att fullgöra sin egentliga yrkesutbildning vid

lärarhögskola. Enahanda gäller om Uppsala och Lund, där mycket goda

seminarielokaler stå till förfogande och orten är utrustad med ett rikt differentierat

undervisningsväsen.»

I den eller de på detta sätt uppbyggda utbildningsanstaltema bör blivande

ämneslärare och folkskollärare sammanföras till en i största möjliga

utsträckning gemensam undervisning.

Ämbetsverket inskärper, att tillgängliga organisatoriska och lokala resurser

bör utnyttjas vid de nya utbildningsanstalternas utformning samt

att på orten befintliga statliga och kommunala läroanstalter i väsentlig

utsträckning bör tagas i anspråk för den praktiska lärarutbildningen. »Och

slutligen måste omsorgsfullt tillses, att den nuvarande kostnadsramen i

huvudsak bibehålies såväl i vad angår årsutgiftema som engångsutgifter

för lokaler och materiel.»

j. Den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan.

Såsom jag inledningsvis har nämnt, skulle lärarhögskolans uppgifter inom

utbildningsorganisationen icke inskränka sig till utbildning av blivande

lärare. Den skulle också tillhandahålla vidareutbildning för redan utexaminerade

lärare och ha vissa möjligheter för forskning och försöksverksamhet

på skolans område.

I vart och ett av våra nordiska grannländer finnes redan lärarhögskolor.

Den danska lärarhögskolan, numera förlagd till Emdrupborg i Köpenhamn,

inrättades redan 1856, den norska, förlagd till Lade vid Trondheim, tillkom

år 1922, och den första finska, belägen i Jyväskylä, upprättades år 1934. I

Finland har sedermera upprättats ytterligare två provisoriska lärarhögskolor,

i Helsingfors och Åbo, och i Norge har Samordningsnemnda for skuleverket

år 1951 föreslagit upprättandet av en ny stor lärarhögskola i Oslo

med icke mindre än tio professurer i olika med skolväsendet sammanhängande

discipliner.

Lärarhögskolorna i våra grannländer har alla till uppgift att sörja för de

utexaminerade lärarnas fortsatta utbildning och att i samband därmed till

lärarkårerna förmedla resultat av det löpande vetenskapliga forskningsarbetet.

Mest utpräglad är karaktären av forskningsorgan hos den finska

lärarhögskolan i Jyväskylä, där särskilda akademiska examina kan avläg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

gas och studiegången i bästa fall kan krönas med docentur. Denna högskola

har även att ombesörja primärutbildning av studenter till folkskollärare.

Vid den norska lärarhögskolan finnes, liksom vid den finska, professorer,

docenter och lektorer; i övrigt tillkallas experter för speciella undervisningsändamål.

Vid den danska lärarhögskolan bestrides undervisningen

av lärarkrafter från universitet och andra högre läroanstalter. I de båda

sistnämnda länderna är lärarhögskolornas program mera begränsat; den

egentliga yrkesutbildningen för lärare ligger vid andra läroanstalter.

Jag kommer längre fram att närmare gå in på de uppgifter, som kan

åläggas en blivande svensk lärarhögskola i avseende på lärarnas fortsatta

utbildning. Jag vill här endast framhäva, att inrättandet av en lärarhögskola

icke får ses endast som en fråga om lärarnas primärutbildning utan

också gäller den fortsatta utbildningens framtida ordnande i vårt land. De

flesta yttrandena anlägger också — som sig bör — båda dessa synpunkter

vid sin bedömning och värdesättning av skolkommissionens förslag.

Att institutioner för lärarnas fortsatta studier i sitt fack kommer till

stånd, bör kunna vara ett sammanfallande intresse för skilda lärarkategorier.

Detta framgår också av de avgivna yttrandena. Seminariernas elevförbund,

Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund och Läroverksläramas

riksförbund ställer sig alla positiva till upprättandet av eu

lärarhögskola; de flesta av dessa sammanslutningar betonar värdet av de

vetenskapliga kontakter lärarhögskolan skulle förmedla och den vidareutbildning,

som den skulle möjliggöra. Småskollärarinneförbundet betecknar

sålunda vidareutbildningen som en av de bärande idéerna i förslaget, understryker,

att lärarhögskolan härvidlag har skyldigheter även mot de småskollärarinnor,

som icke har avlagt studentexamen, och erinrar om de rika

möjligheter till psykologiska undersökningar, som skolans lågstadium erbjuder.

Överlärarförbundet ser i vidareutbildningen en stor uppgift för lärarhögskolan,

icke minst med tanke på de redan utexaminerade lärare, som

önskar stifta närmare bekantskap med enhetsskolans kursplaner och arbetsmetodik,

och väntar liksom skolkommissionen, att de vetenskapliga kontakterna

i framtiden skall visa sitt värde för de blivande lärarnas fortsatta

studieintresse och utbildning. För Läroverksläramas riksförbund är det till

och med utslagsgivande, att genom lärarhögskolan en fast institution skapas

för vetenskapligt arbete med inriktning på skolans speciella förhållanden

samt för lärarnas vidareutbildning. Skolöverstyrelsen är av samma

mening: enbart dessa båda uppgifter skulle utgöra tillräcklig motivering för

inrättande av en lärarhögskola.

En av lärarsammanslutningarna har dock motsatt uppfattning. Det är

svenska seminarielärarföreningen, som hävdar att det framlagda förslaget

icke kan läggas till grund för en omorganisation av lärarutbildningen och

att frågan därför bör underkastas förnyad prövning. Vidareutbildningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

kan enligt föreningens mening lika väl förläggas till andra institutioner.

Kurser av det slag, som ges vid den danska lärarhögskolan, skulle, om de

avser ämnesutbildning eller metodik, kunna anordnas som kvällskurser vid

våra seminarier, och vetenskapliga studier kunde förläggas till universitet

och högskolor samt, särskilt när det gäller metodiska problem, till seminarier

och provårsläroverk.

Givetvis får man icke vänta sig, att de blivande lärarna under utbildningstidens

hårda arbetspress skall kunna utföra forskningsarbete i den

mening detta ord vanligen har. Skolkommissionen är fullt medveten om att

den knappa utbildningstiden över huvud inte tillåter någon djupplöjning

inom arbetsfältet i dess helhet men hoppas, att undervisningen dock skall

kunna ge en inblick i psykologiens och pedagogikens metoder och tillräcklig

orientering för fortsatt eget arbete i fråga om t. ex. eleviakttagelser, pedagogiska

försök och kritisk bearbetning av det egna undervisningsarbetets

resultat. Läroverksläramas riksförbimd tror inte heller, att det kan bli något

bevänt med de små undersökningar, som kan ifrågakomma under utbildningstiden,

men tillägger:

»Det borde finnas skäl nog ändå för ett förläggande av forskning till

lärarhögskolan, bl. a. därför att man då kan bereda intresserade elever tillfälle

att efter utbildningens slut under längre eller kortare tid syssla med

rent forskningsarbete och därför att det för undervisningen är av värde, att

aspirantema undervisas av lärare, som själva bedriver vetenskaplig forskning.

»

Betydelsen av lärarhögskolans kontakt med det vetenskapliga framåtskridandet

understrykes särskilt i några yttranden från läroverkshåll. För

de grupper av lärarkandidater, som tidigare varit i kontakt med vetenskaplig

forskning, kan det rentav vara en förutsättning för trivseln, att kontakten

inte behöver helt brytas under denna sista del av deras utbildning. Kollegiet

vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm dröjer vid

denna synpunkt:

»Om man skall verkligt intressera en blivande ämneslärare, som kommer

från en utbildning i akademisk miljö, måste han bibringas den uppfattningen

att han kommer till en vetenskapligt arbetande institution. Om han finner

att psykologi och pedagogik förutsättningslöst debatteras, och om han

beredes tillfälle att i någon mån deltaga i materialanskaffning och -bearbetning,

så kommer han att känna sig ha användning för sin kritiska skolning.

»

Jag skall för stunden icke ytterligare fördjupa mig i yttrandena rörande

den första lärarhögskolans uppgifter. Det är icke alltid lätt att utläsa någon

enhetlig tendens. Remissinstansernas grundinställning skiftar, såväl i fråga

om helheten som i fråga om delarna; stort och smått, principiellt och praktiskt

blandar sig på ett sätt, som försvårar överblicken. Jag har i det föregående

velat fästa uppmärksamheten på några punkter, där kritiken berör

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

frågor av större betydelse för lärarhögskolans organisation och delvis även

samlat sig till yrkanden om en mer eller mindre genomgripande revision av

det framlagda förslaget. Jag skall nu ange, hur den första av de lärarutbildningsanstalter

av ny typ, som 1950 års riksdag i princip beslutat, enligt

min mening bör vara organiserad under det första skedet av sin verksamhet.

k. Departementschefen.

Erfarenheterna av lärarhögskolorna i våra nordiska grannländer bestyrker

värdet av permanenta centralorgan för lärarnas vidareutbildning; erfarenheterna

från vårt grannland i öster visar därjämte, att egentlig yrkesutbildning

och vidareutbildning för lärare med fördel kan drivas vid samma

utbildningsanstalt. Intet av våra grannländer har däremot hittills centraliserat

all lärarutbildning till lärarhögskolor. Huruvida vi här i Sverige bör

uppställa en sådan centralisering som ett visserligen avlägset framtidsmål

diskuteras ivrigt i yttrandena. Mig synes det dock rätt onödigt att i nuvarande

sammanhang gå in på denna fråga. Skälen för upprättande av en

lärarhögskola kan vara övertygande utan att detsamma på nuvarande stadium

nödvändigtvis behöver vara fallet beträffande en komplett lärarhögskoleorganisation.

Skolkommissionens försiktigt formulerade uttalanden till

förmån för en stark centralisering av lärarutbildningen har i nuvarande

läge huvudsakligen intresse ur en viss begränsad synpunkt: de visar nämligen,

att kommissionen efter hand kommit att allt högre uppskatta de vetenskapliga

kontakternas värde för ett skolsystem i rask utveckling. Kommissionens

utredningar sträcker sig däremot icke längre än som angives i

betänkandets titel: »den första lärarhögskolan». Den praktiska betydelsen

av kommissionens uttalanden om de längre bort liggande utvecklingsmålen

har synbarligen överdrivits av kritiken.

I själva verket finnes det ingen anledning att frångå den ståndpunkt,

som statsmakterna intog år 1950. Det är ännu blott fråga om den första

lärarhögskolan; det bör bli fler längre fram, men varje sådan högskola måste

alltjämt ses som ett organisationsproblem för sig. Det första villkoret bör

varje gång vara, att något väsentligt vinnes och att intet väsentligt förloras

genom upprättandet av den nya utbildningsanstalten.

Genom upprättande av en lärarhögskola i den ena eller andra formen

ifrågasättes icke alls värdet av det arbete, som nedlägges inom den nuvarande

utbildningsorganisationen eller värdet av vissa särdrag hos denna

organisation. Några kollegier finner sig böra gå till försvar för de fyraåriga

seminarielinjema. Det torde vara nog att med anledning därav påpeka, att

dessa linjer för närvarande icke är hotade. Särskilda utskottet vid 1950 års

riksdag framhöll kraftigt, »att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen

bör ske under noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna

icke beskäras genom en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielin
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

jerna». Intet har hittills framkommit, som kan komma statsmakterna att

frångå denna ståndpunkt. Den minskning med fyra avdelningar av intagningen

på seminariernas fyraåriga linjer, som Kungl. Maj:t tidigare i år

föreslagit, beror på befolkningssituationen i stort och är lika påkallad, vare

sig lärarhögskolan inrättas eller icke.

Inte ens beträffande kunskapsmål och arbetssätt behöver en lärarhögskola

bli likriktande eller bindande i den utsträckning vissa remissinstanser

förutsätter. Inom seminarieorganisationen medgives för närvarande en rätt

stor rörlighet i avseende på kurser och arbetssätt; försök pågår i olika riktningar.

Den föreslagna organisationen av den första lärarhögskolan kan

betraktas som ett sådant försök, kanske i något större skala. Det är sannolikt,

att lärarhögskolan kommer att intaga en ledande ställning på sitt

område och att åtskilligt av det, som utprövas där, successivt skall komma

lärarutbildningen i dess helhet till godo. Men intet hindrar, att ett provårsläroverk

eller ett seminarium hävdar en särart och därvid vinner resultat,

som lärarhögskolan i sin tur kan finna angeläget att upptaga och nyttiggöra

i sin undervisning. Utbytet av tankar, metoder och erfarenheter

kommer sannolikt att främjas genom ett ständigt utbyte av lärarkrafter.

Därest Kungl. Maj:t och riksdagen delar min syn på lärarhögskolornas

ställning inom utbildningsorganisationen, förefaller mig grunden undanryckt

för åtskillig kritik. Jag har emellertid svårt att komma förbi de anmärkningar,

som har riktats mot skolkommissionens förslag från organisatoriska

utgångspunkter. Statskontoret, universitetskanslern och skolöverstyrelsen

är samstämmiga i sin kritik av den föreslagna anläggningens storlek.

Jag delar de betänkligheter, som av dem anförts, och nödgas följaktligen

för närvarande avvisa varje tanke på en utvidgning av planen för

den första lärarhögskolan till nya lärarkategorier. Vad som längre fram i

tiden härvidlag kan befinnas möjligt beror av erfarenheter, som successivt

kommer att göras under verksamhetens gång.

Det räcker dock icke med att förslagen om utvidgning av lärarhögskolans

verksamhet avvisas; en nedskärning torde vara oundviklig. Ett mycket

stort antal remissinstanser pekar på småskollärarutbildningen, i främsta

rummet de förberedande kurserna efter realexamen men nästan lika ofta

den därpå fotade tvååriga lärarutbildningen. Avseende måste icke minst

fastas vid den tveksamhet, som tycks råda inom småskoleseminariemas

kollegier i fråga om småskolläraraspirantemas förmåga att tillämpa högskolemässiga

arbetsformer. De blivande småskollärarinnorna är vanligen

alldeles övervägande intresserade av den praktiska lärarverksamheten bland

de yngsta; utmärkt fallenhet för sådana uppgifter förutsätter icke nödvändigtvis

fallenhet för högskolestudier. Endast i fråga om småskolläraraspiranter

med studentexamen torde försök med utbildning av högskolekaraktär

kunna iscensättas utan risker för utbildningsresultatet.

Med hänsyn till vad som framkommit under remissgången kan jag så
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ledes icke tillstyrka, att utbildning av småskolläraraspiranter med lägre

kunskapsgrund än studentexamen förlägges till lärarhögskolan, åtminstone

under de första åren av dess verksamhet. För mig är frågan i nuvarande

läge snarare, huruvida det finnes tillräckliga skäl att försöka organisera en

studentlinje för småskolläraraspiranter redan vid lärarhögskolans start.

Önskvärdheten av en viss försöksverksamhet i fråga om småskollärarutbildningen

talar för att så bör ske. Ett och annat av det som skolkommissionen

föreslagit i fråga om småskollärarutbildningen synes visserligen kunna

utprovas eller omedelbart nyttjas vid småskoleseminarierna efter en utbildningsreform

på grundval av 1950 års riksdagsbeslut. På mer omstridda

punkter torde det däremot kunna vara mera givande att först experimentera

en tid under de relativt gynnsamma förutsättningar, som lärarhögskolans

studentlinje skulle erbjuda, för att sedan, när idéerna där fastare utformats

och lett till praktiska resultat, skrida till den svårare uppgiften att

nyttiggöra resultaten vid en lärarutbildning, som måste bygga på en mindre

omfattande kunskapsgrund.

En studentlinje för småskollärare skulle också ha en mera indirekt uppgift.

Såsom skolkommissionen betonat, bör småskolans undervisning och

arbetsproblem i övrigt bli föremål för vetenskapligt upplagda undersökningar,

och det är angeläget, att småskolans egna lärarkrafter därvid kan

tagas i anspråk — »hos dem finns ju den sakkunskap, som grundar sig på

egen erfarenhet», framhåller kommissionen. Om linjen kunde öka antalet

för sådana uppgifter lämpade och hågade småskollärare, komme den onekligen

att fylla en ingalunda oviktig specialuppgift i vårt skolväsen.

Den första förutsättningen för att en speciallinje av detta slag skall kunna

upptagas såsom en fast beståndsdel av lärarhögskolans organisation är

dock givetvis, att linjen kan väntas få en tillfredsställande rekrytering,

kvantitativt och kvalitativt. Skolkommissionen har känt sig tveksam, om

det föreslagna minimiantalet av 16 deltagare alla år skall kunna uppnås,

och detta synes mig begripligt, då linjen måste uthärda konkurrens bland

annat med folkskoleseminariemas tvååriga linjer, som öppnar en väg till

folkskollärarexamen på något kortare tid. Redan av detta skäl kunde det

vara motiverat att ännu något se tiden an. Härtill kommer emellertid, att

vissa organisations- och utrymmessvårigheter torde vara att motse vid

lärarhögskolan under dess första tid. Det definitiva avgörandet synes mig

icke heller nödvändigtvis behöva träffas i år. Jag räknar för tillfället icke

med någon småskollärarlinje vid lärarhögskolan men har för avsikt att efter

kontakt med högskolans styrelse och rektor återkomma till denna fråga,

innan lärarhögskolan påbörjar sitt första verksamhetsår.

Att utbildning av studenter till mellanskollärare skall utgöra en viktig

del av lärarhögskolans arbetsprogram, synes mig däremot självklart. Jag

har ingen annan erinran att göra mot skolkommissionens förslag i denna

del, än att intagningen under lärarhögskolans första tid torde böra begränsas

till 96 per år mot av skolkommissionen föreslagna 128.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts ''proposition nr %09.

Huruvida jämväl propedeutiska kurser för inträdessökande till mellanskollärarlinjen

bör anordnas vid lärarhögskolan är mera svårbedömligt. Behovet

av anordningar sådana som de nuvarande kompletteringskurserna

och de föreslagna propedeutiska kurserna beror i hög grad av antalet studenter,

som för året skall utbildas, och av beskaffenheten av deras studentexamen.

Från och med våren 1957, då den nya gymnasieorganisationen

med dess allmänna linje första gången har förts upp till studentexamen, kan

relativt fler studenter väntas ha en för mellanskollärarutbildningen ändamålsenlig

ämnesuppsättning. Om lärarhögskolan börjar sin verksamhet

hösten 1956, måste likväl mellanskollärarlinjen första året rekryteras bland

studenter med nuvarande examenstyp.

Frågan har även en psykologisk sida. Inrättas propedeutiska kurser vid

lärarhögskolan, medan kompletteringskurserna bibehålies vid folkskoleseminarierna,

skulle en student, som inte är färdig med sina kompletteringar,

ofta vid höstterminens början stå i valet mellan att intagas vid ett seminarium

och där på hittills brukligt sätt komplettera parallellt med lärarutbildningen

eller att anmäla sig till lärarhögskolans propedeutiska kurser

för att — om lyckan står honom bi — intagas vid lärarhögskolan på vårterminen.

Alltför många torde i denna situation välja det säkra framför det

osäkra, seminariet framför lärarhögskolan. Det synes mig på grund härav

i varje fall högst önskvärt, att kompletteringskurserna vid folkskoleseminarierna

avskaffas med den årgång, som inskrives när lärarhögskolan startar,

och att det första steget till avveckling redan tidigare tages i anslutning

till det förslag, som framställts av kollegiet vid folkskoleseminariet för

kvinnliga elever i Stockholm. Fn nödvändig förutsättning för att detta skall

kunna ske är dock givetvis, att intagningen av elever på studentlinjerna

om två år är avsevärt mindre än nu.

Av skäl, som jag kommer att framlägga i nästa avsnitt av mitt anförande,

ter det sig för mig ganska sannolikt, att en begränsning av intagningen

på dessa linjer skall bli icke blott möjlig utan nödvändig inom de närmaste

åren och att på grund härav behovet av särskilda kompletteringsanordningar

ganska snart kommer att nedgå. För den händelse propedeutiska

kurser likväl kommer att befinnas önskvärda ett eller annat år, vill jag

framhålla, att de i varje fall icke utgör något större organisationsproblem

och att det får anses som en lämplighetsfråga, huruvida de — om de visar

sig behövliga — bäst förlägges till lärarhögskolan eller till andra institutioner,

exempelvis seminarier eller kompletteringsgymnasier. Frågan torde

böra tagas under omprövning vid planeringen av lärarutbildningen åren

1955 och 1956 och avgörandet grundas på vad som då är bekant om tillgång

på och efterfrågan av studenter för folkskollärarutbildning. I överensstämmelse

med skolöverstyrelsens mening räknar jag för närvarande med

att propedeutiska kurser icke skall behöva förläggas till lärarhögskolan.

Av praktiska skäl torde även ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan

3 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 105!^. 1 sand. År 20D.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

böra inskränkas den första tiden. Intagningen torde första året lämpligen

böra begränsas till högst 60 ämneslärarkandidater mot av skolkommissionen

föreslagna 75 ä 80. I och för sig är även detta en betydande examination:

den motsvarar tre å fyra av de gamla pro vårsläroverken. Nedskärningen

är dock beklaglig med hänsyn till de stora anspråk, som under det närmaste

årtiondet torde komma att ställas på ämneslärarproduktionens volym,

och angelägenheten av att förbereda enhetsskolan genom en därtill avpassad

lärarutbildning. När jag likväl stannar för en lägre årsintagning i

anslutning till skolöverstyrelsens yrkande, vill jag uttala förhoppningen, att

en ökning av intagningen av ämnesläraraspiranter skall visa sig möjlig inom

en icke alltför avlägsen framtid.

Hinder torde icke möta att redan från början i mån av behov och inom

ramen för den planerade kapaciteten tillhandahålla en jämkad utbildningsgång

för filosofie magistrar, som ämnar inträda i folkhögskolans tjänst.

Lärarhögskolan bör stå öppen för såväl manlig som kvinnlig ungdom.

Antalet personer, som samtidigt mottager undervisning vid lärarhögskolan

i egenskap av läraraspiranter eller under fortsatt utbildning, torde under

de gjorda förutsättningarna kunna anslås till omkring 300.

Jag finner det personligen mycket önskvärt, att viss gemensamhet i utbildningen

skall kunna åstadkommas för de olika lärargrupperna vid lärarhögskolan.

Meningarna om gemensamhetsprincipen går visserligen isär, såsom

det ofta brukar vara, när det gäller värden, som icke kan objektivt

mätas. Så mycket är dock uppenbart, att en viss grad av gemensamhet i

lärarutbildningen på ett naturligt sätt korresponderar mot enhetsskolesystemet.

Det kan tvistas om huru mycket som står att vinna, men det

som kan göras för att stärka gemensamhetsandan inom lärarståndet bör

enligt min bestämda mening icke för den skull underlåtas. Jag vill gärna tro,

att redan lärarhögskolan själv med sina möjligheter till fortsatt utbildning

skall bli ett gemensamt intresse för skilda lärargrupper och bidraga till att

liva lärarkårernas intresse för det fortskridande reformarbetet på deras gemensamma

arbetsområde.

Jag har nyss i korthet redogjort för ett par alternativ till lärarhögskolan,

som föreslagits under remissgången. Båda går ut på att, i stället för

den av skolkommissionen föreslagna lärarhögskolan, utbildningsanstalter

av ny typ skulle upprättas med de nuvarande folkskoleseminarierna som

grund; dessa skulle genom en mer eller mindre genomgripande reform sättas

i stånd att mottaga jämväl ämnesläraraspiranter.

Statskontoret, som behåller termen lärarhögskola, synes gå ut ifrån att

ingen större utvidgning av utbildningsorganisationen som helhet är nödvändig,

åtminstone att döma av ämbetsverkets uttalande att vid reformen

omsorgsfullt bör tillses, att den nuvarande kostnadsramen i huvudsak bibehålies.

Kollegiet vid göteborgsseminariet för manliga elever åter har räknat

med en viss utvidgning; vid seminarierna i Göteborg, Lund, Stockholm

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

och Uppsala skulle efter reformen ämnesläraraspiranter kunna mottagas

till ett antal av omkring 20 vid varje seminarium mot de 11, som nu kan

mottagas vid praktisk lärarkurs, vilken är förlagd till seminarium. Ökningen

av examinationskapaciteten bleve således relativt obetydlig.

Huruvida en lösning efter dessa linjer är möjlig och tillräcklig för behovet,

beror tydligen i hög grad av omfattningen av den ämneslärarutbildning,

som är att motse under de närmaste årtiondena. Ju större dimensioner

denna måste givas, desto svårare torde det bli att uppnå en acceptabel

lösning av de aktuella utbildningsfrågorna genom en seminariereforai. Vissa

undersökningar rörande behovet av lärare inom de grupper, för vilka lärarhögskolan

är avsedd, har nyligen utförts. Jag skall strax lämna en orientering

om resultaten. Till vidareutbildningen och lärarhögskolans andra mera

speciella funktioner återkommer jag först mot slutet av mitt anförande.

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna

och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisation:

problemställningarna.

Om den första lärarhögskolan konstrueras som jag i det föregående tänkt

mig, blir den en rätt liten del av den stora organisation, som staten upprätthåller

för lärarutbildningen. Dess tillkomst ändrar icke nämnvärt de organisatoriska

problemställningarna för utbildningen i stort. Jag anser mig

dock icke kunna behandla upprättandet av lärarhögskolan som en helt isolerad

fråga. Lärarhögskolan är en lärarutbildningsanstalt bland de andra,

den skall ge egentlig yrkesutbildning åt ämneslärare liksom de praktiska

lärarkurserna vid läroverk och folkskoleseminarier och utbilda lärare för

folkskolan och enhetsskolans mellanstadium liksom folkskoleseminarierna.

Planläggningen av den framtida lärarutbildningen och samordnandet av

dess organ måste gälla lärarhögskolan lika väl som de övriga lärarutbildningsanstalterna.

Det är icke heller möjligt att som förr behandla utbildningen av varje

lärarkategori som en fråga för sig. Tillgången på ämneslärare har visat sig

otillräcklig. Folkskollärare måste i viss utsträckning vidareutbildas för

tjänstgöring på högre stadium, folkskoleseminarierna måste deltaga i denna

vidareutbildning och därtill utbilda ersättare för folkskolans behov.

Ämneslärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således icke ordnas

oberoende av varandra. Reformer planeras vidare inom folkundervisningen,

som innebär ändrade gränsdragningar mellan de olika lärarkategoriernas

arbetsfält. Småskollärarnas arbetsområde skall vidgas och deras utbildning

förstärkas, folkskollärarnas undervisning skall skjutas uppåt i klasserna.

Småskollärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således

lika litet organiseras oberoende av varandra.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Produktionen av ämneslärare för den högre skolundervisningen är i sin

forsta del en universitetsfråga. De blivande ämneslärarna inskrivs vid universiteten

vid omkring 20 års ålder och avlägger enligt en av 1950 års lär arutredning

utförd undersökning genomsnittligt ämbetsexamen vid något över

27 år. Först därefter blir det aktuellt att bereda dem praktisk utbildning.

För skolväsendets del är det likväl angeläget att på ett så tidigt stadium

som möjligt avgöra, huruvida tillströmningen till de filosofiska fakulteterna

svarar mot skolväsendets behov, och att avpassa lärarutbildningsanstalterna

efter den motsedda tillströmningen till lärarbanan.

Tillströmningen av läraraspiranter från universiteten kan dock

tyvärr icke bedömas med någon stor precision. Man har visserligen att tillgå

statistik över de i egentlig mening nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna,

men dessa inskrivningar skall täcka behoven inom en mångfald

levnadsbanor förutom lärarens, och avbrottsprocenten är därtill som bekant

avsevärd. Den allmänna tendensen torde dock vara omisskännlig. Såsom

framgår av följande tabell har antalet nyinskrivna på mindre än tio

år fördubblats.

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

ny inskrivna

1940 ......

851

1945 ......

1207

1949 ......

1450

1941......

956

1946 ......

1 022

1950 ......

1 711

1942 .....

864

1947 ......

1 293

1951......

1 805

1943 ......

976

1948 ......

1341

1952 ......

2 181

1944 ......

1206

Lärarntredningen gjorde ett försök att med ledning av inskrivningsstatistiken

förutberäkna övergången från universiteten till lärarbanan ett

antal år framåt. Därvid ställde utredningen examensfrekvensen ett visst år

mot inskrivningarna sju år tidigare; det visar sig, att antalet avlagda ämbetsexamina

under den senaste femårsperioden utgjort omkring 26 procent

av antalet sju år tidigare inskrivna. Utredningen förutsatte vidare, att

70 procent av filosofie magistrarna verkligen blir lärare; detta antagande

torde bland annat vara grundat på en av 1945 års akademikerutredning

utförd undersökning beträffande 1935 års studentårgång. Slutligen tog utredningen

hänsyn till att årligen ett antal teologer övergår till lärarbanan.

Om dessa antaganden är någorlunda riktiga, skulle man ha att motse en

snabb ökning av antalet unga läraraspiranter. Vågar man förutsätta en

sänkning av examensåldern med ett år som följd av den i fjol utfärdade

examensstadgan, bör ett engångstillskott vara att motse månaderna efter

övergången och därjämte under för övrigt oförändrade förhållanden följande

löpande tillskott erhållas:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 37

år 1954 ............ 262 asp. år 1957 ............ 352 asp.

» 1955 ............ 283 » » 1958 ............ 425 »

» 1956 ............ 334 »

Det behöver val knappast framhållas, att en på detta sätt utförd prognos

är mycket osäker. Å ena sidan kan det icke tagas för givet, att avbrottsprocenten

skall hålla sig oförändrad vid en så stor stegring av tillströmningen

till fakulteterna, å andra sidan kan den för ett par år sedan öppnade nya

vägen till adjunktsbehörighet för folkskollärare tänkas höja siffrorna. Även

förbättringarna i änmeslärarnas löneställning torde öka lärarbahans dragningskraft:

procenten inskrivna, som siktar till ämbetsexamen, kan tänkas

stiga, procenten filosofie magistrar, som går till läroverken, likaså. Beräkningarna

torde dock även med dessa begränsningar ge en föreställning om

storleksordningen av det förestående lärarutbildningsproblemet.

Efterfrågan på ämneslärare är icke mindre vansklig att uppskatta.

Tillströmningen av lärjungar till de högre skolorna har sedan länge varit

i oavbruten tillväxt, såväl absolut som uttryckt i procent av årskullen. Medan

år 1931 antalet lärjungar i de högre skolornas nybörjarklasser utgjorde

omkring 13 procent av årskullen, uppgick det år 1950 till mer än 35 procent;

på samma tid hade antalet lärjungar i de gymnasiala skolformernas

nybörj ar klasser stigit från 3,6 till 12,9 procent av årskullen. Läroverkens

krisutredning beräknade för några år sedan lärarbehovet fram till mitten

av 1950-talet under antagandet, att denna utveckling skulle fortsätta utan

stagnation. Utredningen kom till mycket höga tal (prop. 153/1952, s. 7);

examinationen vid universiteten skulle icke ens med de mest optimistiska

antaganden kunna balansera tillgång och efterfrågan på ämneslärare, om

dessa siffror hade visat sig riktiga. Krisutredningen var emellertid fullt

beredd på att 1950-talets utvecklingstendenser kunde komma att avsevärt

avvika från 30-och 40-talets. »Om utvecklingen under 20 år följt en viss

linje, kan den mycket väl det 21:a slå in på en annan bana», framhöll utredningen

varnande men anmärkte på samma gång, att de praktiska konsekvenserna

av en eventuellt för hög beräkning icke behövde leda till att

utredningens förslag av någon sorts försiktighetsskäl frånginges:

»Det måste ju förutsättas, att statsmakterna skola kvarstå vid det principbeslut

i skolfrågan, som fattades vid 1950 års riksdag. Detta innebär,

att efter en övergångstid av obestämd längd nationens ungdom skall erhålla

en nioårig grundläggande skolutbildning, visserligen i former som

bero av försöksverksamhetens utfall, och att undervisningen i klasserna 7

och 8 till största delen och i klass 9 delvis skall bestridas av ämneslärare.

Det är svårt att förstå, att det under sådana omständigheter skulle tryta

arbetsuppgifter för de ämneslärare, som under 1950-talet kunna utbildas.

En långsammare utveckling av de högre skolorna än den antagna behövde

då icke alstra arbetslöshet bland de nyutbildade lärarna utan skulle sna
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

rare möjliggöra ett snabbare realiserande av en allaredan i princip beslutad

vidareutveckling av skolväsendet.»

Enligt vad man numera vet, bär tillströmningen till de högre skolorna

efter år 1950 fortsatt att stiga, ehuru icke i det snabba tempo, som krisutredningen

antog. Uttryckt i procent av årskullen har lärjungenumerären i

de högre skolformernas ny börj arklasser efter 1950 utvecklat sig såsom framgår

av följande tabell:

Skolstadium

Proc.

1950

Beräknad procent

Verklig procent

1951

1952

1953

1951

1952

1953

Realskolestadiet ....

Gymnasialstadiet ....

35,6

12,9

38,2

13,7

40,5

14,9

43.0

16.1

36,6

13,2

36,8

13,7

38,0

14,7

I denna tabell liksom i det följande har realskolestadiet ansetts omfatta

icke blott de allmänna läroverkens realskola utan också därmed jämförliga

skolformer, exempelvis flickskolan, ävensom — vilket bör särskilt understrykas

enhetsskolans högstadium. På samma sätt omfattar gymnasialstadiet

icke blott de allmänbildande läroverkens gymnasier utan också de

tekniska läroverken, handelsgymnasiemas tvåårslinjer, folkskoleseminariernas

fyraåriga linjer och småskoleseminariema.

L.risutredningens beräkningar torde i nuvarande läge få anses som en

övre gräns för de högre skolstadiernas utveckling, vilken möjligen motsvarar

föräldrarnas önskemål men icke tar hänsyn till de praktiska svårigheterna

att vid en plötslig och stark ökning av barnantalet sörja för lokaler

och lärare i tillräckligt antal. Jag har därför ansett det angeläget att

lata beräkna jämväl en sannolik nedre gräns för de högre skolstadiernas

expansion.

Utgångspunkten har därvid varit, att 1940-talets utveckling vid de högre

skolorna, mätt genom antalet klassavdelningar, bör kunna upprepas

under 1950-talet. Möjligheterna att skaffa fram lärare och klassrum

för realskole- och gymnasiestadierna kan icke i och för sig antagas vara

sämre under femtiotalet än under fyrtiotalet, även om produktionen icke

räcker för samma procent av de stora årskullarna och nu måste fördelas på

flera skolformer, bland dem de inbyggda linjerna och enhetsskolans högstadium.

Beräkningsprincipen kan naturligtvis diskuteras, men den synes

mig rätt försiktig; jag vill erinra om att under fyrtiotalet jämväl inom folkskolan

försiggick en utveckling av stora mått, som ökade antalet lärartjänster

från 26.128 läsåret 1944/45 till 30.680 läsåret 1951/52. Enligt beräkningar

av skolöverstyrelsen, som jag längre fram skall referera, torde

antalet lärartjänster i folkskolan icke komma att undergå några motsvarande

förändringar under den återstående delen av femtiotalet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Under sjuårsperioden 1944/51 steg antalet avdelningar vid de högre skolorna

i medeltal 4,4 procent per år. Samma procentuella utvidgning av ämneslärarnas

arbetsområde har vid de inom departementet utförda orienterande

beräkningarna antagits för sjuårsperioden 1954/61. Man kommer på

så sätt fram till följande uppskattning av den för 1950-talet erforderliga

minimiproduktionen av ämneslärare:

Å r

1951

1955

1956

1957

1958

1959

1960

Utvidgningsbehov ....

280

300

310

320

340

350

370

Ersättningsbehov.....

220

220

220

220

215

205

195

Summa

500

620

530

540

555

555

565

Med ersättningsbehov menas här behovet av ersättare för lärare, som pensioneras,

avlider eller i förtid avgår från lärarbanan.

En jämförelse med den beräkning av tillströmningen från universiteten,

för vilken jag nyss har redogjort, ger vid handen, att efterfrågan även med

den nu gjorda försiktigare uppskattningen skulle överväga utbudet av lärarkraft.

Tillströmningen till de filosofiska fakulteterna skulle således —

trots den konstaterade betydliga förbättringen — icke vara till fyllest för

det högre skolväsendets behov.

Vid den tidpunkt, då de nya beräkningarna utfördes inom departementet,

var antalet klassavdelningar vid de högre skolorna ännu icke bekant

för höstterminerna 1952 och 1953. Enligt vad som numera är känt, har antalet

klassavdelningar utgjort

ht 1951 ............ 5.680, därav 34 i enhetsskolans högstadium

» 1952 ............ 5.941, » 82 » » »

» 1953 ............ 6.305, » 190 » » »

Den totala ökningen av klassavdelningamas antal mellan åren 1951 och

1952 uppgick enligt dessa siffror till 4,6 procent och mellan 1952 och 1953

till 6,1 procent. Anspråken på lärarbehovet torde sista aret ha stigit mer än

som framgår av dessa tal, emedan ämnesläramas undervisningsskyldighet

på grund av den år 1952 träffade löneuppgörelsen nedsatts. Utvecklingen

torde sålunda under de gångna åren ha följt en mellanlinje mellan den av

krisutredningen beräknade övre gränsen och den inom departementet beräknade

nedre gränsen.

Därest icke en plötslig omsvängning inträffar i utvecklingstendenserna,

skulle således de ämnesläraraspiranter, som avslutar sin teoretiska utbildning

vid universiteten under 1950-talet, utan vidare kunna mottagas vid de

högre skolorna. Man står därmed inför uppgiften att bereda praktisk lärarutbildning

för ett antal ämnesläraraspiranter, som stiger från omkring 275

de närmaste åren till inemot 450 under 1950-talets sista år. För detta ändamål

är den nuvarande organisationen av lärarkursanstalter otillräcklig.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Praktisk lärarkurs finnes för närvarande anordnad vid 11 högre allmänna

läroverk och 4 folkskoleseminarier. Provårsläroverkens årskapacitet brukar

beräknas efter i genomsnitt 17 kursdeltagare per läroverk och provårsseminariemas

efter i genomsnitt 11 kursdeltagare per seminarium. Den maximala

utbildningskapaciteten kan alltså uppskattas till 231 lärare per år.

Av olika skäl ligger emellertid den faktiska utbildningskapaciteten alltid

nagot under den maximala. Läsåret 1952—53 avslutades lärarkursen av 183

entermins- och. 23 tvåterminskandidater. Läroverkens krisutredning räknade

med en årlig utbildning av i gynnsammaste fall 225 ämneslärare.

Kungl. Maj:t har redan på mitt förslag i anslagsäskandena, för de allmänna

läroverken beräknat medel för inrättande från och med läsåret

1954/55 av en ny praktisk lärarkurs förlagd till statens normalskola. Denna

utvidgning av organisationen torde dock mycket snart komma att visa

sig otillräcklig, i synnerhet om den praktiska lärarutbildningen i framtiden

i regel skall följa omedelbart efter den teoretiska.

1950 års lärarutredning infordrade på sin tid uppgifter från rektorerna

om de icke-ordinarie ämneslärarnas praktiska utbildning och placering i

lönegrad. Enligt de ingångna uppgifterna skulle läsåret 1950/51 ha funnits

icke mindre än 820 lärare med full tjänstgöring men utan praktisk lärarutbildning.

En del av dessa torde val av olika skäl lämna lärarbanan eller i

sinom tid erhålla dispens från den praktiska lärarkursen, men det stora flertalet

maste i en eller annan form få den utbildning, som ännu felas dem.

Lärarutredningen beräknade under olika förutsättningar provårsköns

längd varje särskilt ar under återstoden av 1950-talet. Såsom en orientering

har jag låtit utföra liknande beräkningar för det fall att en ny praktisk

lärarkurs upprättas vart och ett av de båda närmaste åren och lärarhögskolan

träder i verksamhet hösten 1956 samt mottager 60 ämneslärarkandidater

årligen; praktisk lärarkurs, som är förlagd till lärarhögskolans närhet,

skulle därvid, om så behöves, flyttas till annat läroverk. Under förutsättning

att i fjol 800 ämneslärare utan praktisk lärarutbildning var anställda

vid de högre skolorna samt att 40 årligen avgår på grund av dispensering

eller ändrade framtidsplaner, skulle provårsköns längd de närmaste

åren framgå av följande tablå:

Å r

1953

1954*

1955

1956

1957

1958

1959

Provårsköns längd.........

800

876

856

840

815

808

874

Huruvida den ingående balansen är 800 eller något annat stort tal, är

tydligen likgiltigt för syftet att orientera om den praktiska lärarutbildningens

nuvarande läge. Det är däremot av vikt att konstatera, att till och

med en så stor utvidgning av lärarutbildningen som den antagna endast

temporärt skulle något förkorta kön men icke kunna hindra den från att

åter förlängas framemot årtiondets slut.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Skolkommissicmen hade redan på ett tidigt stadium klart för sig, att utbildningen

av ämneslärare under 1950-talets lopp måste få helt annan omfattning

än tidigare, och såg däri det största hindret för en lösning av utbildningsfrågan

på den dåvarande provårsinstitutionens grund. Tillgången

på goda handledare är tyvärr begränsad, de bästa föredömena måste utnyttjas

för så många aspiranter som möjligt:

»Den utspridning av lärarutbildningen på ett antal nyinrättade provårsläroverk,

som bleve nödvändig, skulle otvivelaktigt medföra ett betydande

slöseri med arbetskraft. Vi ha intet överflöd av lärare, kvalificerade

för att utbilda andra lärare. Man skulle icke heller, såsom enligt kommissionens

förslag, kunna välja ut de lämpligaste lärarna som handledare.»

(Principbet. s. 404—405.)

Enligt kommissionens övertygelse måste frågan lösas genom en successiv

övergång till lärarhögskolesystemet.

Medan de högre skolstadierna för närvarande visar en mycket stor expansionskraft,

är bilden helt annan för låg- och mellanstadierna.

De första stora årskullarna från 1940-talet har passerat lågstadiet och är

på väg genom mellanstadiet, behovet av småskollärartjänster är redan i

sjunkande, och detsamma lärer om några år bli fallet med folkskollärartjänsterna.

En fortsatt examination är visserligen behövlig till följd av pensioneringar

och förtidsavgång, men den skulle om några år vid i övrigt oförändrade

förhållanden icke alls kunna få samma omfattning som nu.

Jag har vid ett tidigare tillfälle i samband med anslagsäskandena för seminarierna

redogjort för vissa inom skolöverstyrelsens statistiska kontor

utförda beräkningar rörande examinationsbehovet för låg- och mellanstadierna.

Det må tillåtas mig att ännu en gång åberopa några av dessa siffror.

Behovet av nya klasslärare skulle, om de genom kungörelsen 137/1950

utfärdade anvisningarna alltjämt är i kraft och de olika lärarkategoriernas

arbetsområden oförändrade, under 1950-talet ha den omfattning, som i nästa

tabell angives.

Lärargrupp

Läsår

54/55

55/5G

56/57

57/58

58/59

59/60

60/61

347

307

268

116

151

324

521

Folkskollärare . .

1 726

1 370

1 130

732

480

194

272

Summa

2 073

1 677

1 308

848

631

518

793

Primäruppgiftema för tabellen har lämnats av vederbörande folkskolinspektörer.

Enhetsskolans högstadium skulle därvid räknas bort och hänsyn

så vitt möjligt tagas till avgången till högre skolor och starkare in- och

utflyttning. Bedömningen av dessa faktorer är dock icke lätt; feluppskattningar

i primäruppgiftema, som var lör sig är obetydliga, kan eventuellt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

summera sig och märkbart förrycka resultaten. Prognoserna kan därför —

liksom liknande prognoser i allmänhet — icke göra anspråk på någon mycket

stor precision.

De stora dragen kan dock icke ifrågasättas. Vid oförändrade förhållanden

skulle lärarutbildningen passera ett minimum, som för småskoleseminariernas

del skulle infalla läsåret 1957/58 och för folkskoleseminariernas

läsåret 1959/60.

Lärarhögskolan skulle enligt vad jag i ett tidigare avsnitt anfört tills

vidare icke utexaminera småskollärarinnor. Den skall däremot, om den

startar höstterminen 1956, utsända en första grupp nyutexaminerade mellanskollärare

julen 1958. Inverkan av denna examination på seminarieorganisationens

omfattning är i och för sig ringa. Mycket större inflytande

har den allmänna befolkningssituationen, som avspeglar sig i folkskolinspektöremas

uppskattningar och statistiska kontorets beräkningar, samt

de förestående reformerna på skolans område.

1) Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle den egentliga yrkesutbildningen

för småskollärare från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare vara

grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått

i huvudsak motsvarande realexamen.

En reform av detta slag skulle tydligen mycket avsevärt påverka småskoleseminariemas

examinationskapacitet. Om den allmänbildande ettårskursen

förlägges till småskoleseminariema, skulle varje avgångsklass vid

småskoleseminarierna komma att föregås av två klasser under utbildning

mot endast en vid nuvarande organisation. Nedlägges, såsom Kungl. Maj:t

redan har föreslagit, det provisoriska småskoleseminariet i Norrköping,

skulle med treårig utbildning återstående 9 småskoleseminarier vid oförändrat

antal avdelningar producera omkring 350 lärare årligen mot för närvarande

omkring 540. Övergången till den nya utbildningen skulle följaktligen

bidraga till att hålla seminarieorganisationen uppe.

2) Enligt 1950 års riksdagsbeslut är vidare den blivande enhetsskolan

avsedd att uppdelas i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år.

Undervisningen skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats

för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga.

I samband med beräkningen av seminarieanslagen för innevarande budgetår

föreslog skolöverstyrelsen, att småskollärama redan nu skulle få övertaga

undervisning i tredje klassen av A-skoloma och att omläggningen sedan

skulle successivt genomföras med en övergångstid av åtta år. Sedan

frågan prövats av riksdagen, utfärdades för innevarande budgetår bestämmelser

i ämnet genom kungörelse den 5 juni 1953, nr 314. I anslagsberäkningarna

för nästa budgetår har skolöverstyrelsen uppgivit, att genom arrangemang,

som vidtagits på grund av denna kungörelse, 230 folkskollärare

kunnat frigöras från tredje klassen, medan samtidigt behovet av småskollärare,

inklusive vikarier, kunde väntas stiga med högst 290.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Omläggningen ökar något examinationsbehovet för klasslärare, enär lärjungeantalet

i de klasser, som förestås av småskollärarinnor, får hållas lägre

än i de klasser, som förestås av folkskollärare. Den ändrade rollfördelningen

mellan folk- och småskollärare skulle således, även den, i någon mån motverka

en eventuell krympning av seminarieorganisationen vid vikande lärjungeunderlag.

På samma gång skulle den dock innebära en betydande förskjutning

av examinationen från folkskollärare till småskollärare.

3) Lärarbehovet påverkas ytterligare av bestämmelserna om lärjungarnas

fördelning på undervisningsavdelningar. I detta avseende har kungörelsen

234/1947 tidigare varit normerande. För närvarande och intill utgången av

läsåret 1956/57 gäller emellertid med anledning av lokal- och lärarbristen

skärpta villkor, fastställda genom kungörelsen 137/1950. Det är ännu ovisst,

när återgång kan ske till de generösare bestämmelserna av år 1947. Enligt

beräkningar av skolöverstyrelsens statistiska kontor skulle vid återgång

från och med läsåret 1954/55 lärarbehovet ökas med omkring 350 småskollärare

och omkring 450 folkskollärare; om återgången förlägges till slutet av

decenniet, bör det för folkskollärare angivna talet höjas med något hundratal.

Återgången till 1947 års bestämmelser skulle alltså fordra en avsevärd

■engångsut bildning av klasslärare. Om tidpunkten för övergången lämpligt

avpassas, kan denna extra examination bidraga till att hjälpa seminarieorganisationen

över de år, då examinationen eljest enligt statistiska kontorets

beräkningar skulle bli minst.

4) Av stor betydelse för seminarieorganisationens omfattning på längre

sikt är den motsedda utvidgningen uppåt av folkskollärarnas arbetsområde.

Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit, att tjänster i 23 lönegraden

skall upprättas för enhetsskolans högstadium och för realskolestadiet. De

är avsedda för folkskollärare, som efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort

minst tre år och tagit minst två betyg i ämbetsexamen eller genomgått

en av skolöverstyrelsen anordnad särskild kurs om ett läsår. Under de förutsättningar

i avseende på årskullarnas storlek in. m., som gjorts i skolkommissionens

principbetänkande, skulle ungefär hälften av behovet av lärare

i kunskapsämnen på enhetsskolans högstadium på detta sätt täckas. I de

beräkningar, jag i det föregående återgivit, har detta beaktats. Lärarbehovet

på ämneslärarstadiet synes emellertid icke ens efter detta tillskott av lärarkraft

kunna fyllas med akademiskt utbildade lärare. Ilösten 1953 hade 413

lärare utan normal fackutbildning fullt schema i teoretiska läroämnen vid

högre skolor av läroverkstyp (folkskollärare ej inbegripna). Då vidare lärarbehovet

under tiden 1954—58 enligt den tabell jag nyss demonstrerat (s. 39)

skulle överstiga den motsedda tillströmningen av ämneslärare under samma

tid med omkring 1 000 (s. 37), skulle utrymme finnas för ytterligare åtskilligt

över tusentalet unga ämneslärare under femårsperioden och naturligtvis för

ännu fler, om efterfrågan överstiger den antagna minimilinjen. Såvida inte

produktionen av filosofie magistrar vid universiteten mycket snabbt kan

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

väsentligt ökas, måste även dessa luckor om möjligt fyllas med folkskollärare,

som erhållit utbildning för 23 lönegraden. Seminarieorganisationen

måste liållas uppe på en nivå, som gör detta möjligt.

5) Jag vill slutligen nämna, att ett av skolöverstyrelsen anordnat folkskolinspektörsmöte

ifrågasatt, att den femåriga realskolans och den sjuåriga

flickskolans båda lägsta klasser skulle avvecklas. Skolöverstyrelsen

har i anledning härav påkallat utredning om realskolestadiets organisation

inom övergångstidens skolformer. Då det för närvarande finnes sammanlagt

omkring 900 avdelningar av nyssberörda klasser, skulle en rationalisering

av skolväsendet i överensstämmelse med inspektörsmötets uttalande

för tillfället betydligt minska behovet av tjugutredjegradslärare. Däremot

skulle icke primärutbildningen av folkskollärare påverkas mera märkbart.

På längre sikt skulle den ifrågasatta utvidgningen av folkskollärarnas

arbetsområde något öka årsbehovet av klasslärare.

b. Frågan om en provisorisk seminariereform.

År 1948 föreslog skolkommissionen vissa provisoriska reformer inom den

nuvarande seminarieorganisationen. Förslaget är ännu icke i sin helhet av

Kungl. Maj:t prövat. Jag vill dock erinra om att 1953 års riksdag på

Kungl. Maj:ts förslag anvisade 100 000 kronor å folkskoleseminariernas och

40 000 kronor å småskoleseminariernas avlöningsstat för försök med metodisk

handledning, enhetsskolans arbetsmetoder m. m. samt att Kungl. Maj:t

för instundande budgetår föreslagit en höjning av det förra av dessa belopp

till 150 000 kronor.

I sina yttranden över lärarhögskolebetänkandet framhåller seminariekollegierna

allmänt angelägenheten av att seminarierna sättes i stånd att

fullfölja sitt arbete under förbättrade villkor och därvid även får pröva

vissa av skolkommissionens uppslag. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Uppsala, som icke kunnat tillstyrka det nu föreliggande förslaget, skriver

sålunda:

»Det skulle glädja seminariernas ledning och lärare, om man ville känna

sig övertygad om att även de är positivt inställda till genomgripande reformer,

vilket många av dem också visat i handling, så långt knappa omständigheter

tillåtit det, samt att de är beredda att fortsätta därmed och att

tillämpa och pröva det allra mesta av de många betydelsefulla förbättringar

på lärarutbildningens område, som föreslås i kommissionens betänkande.

»

Flertalet kollegier anger de delar av skolkommissionens förslag, som i

första hand bör förverkligas vid seminarierna. Dit hör framför allt praktikterminen.

»Det utmärkta förslaget om aspiranttjänstgöring och aspirantlön

bör utsträckas att gälla även seminarierna, då i annat fall en otillbörlig

favorisering av lärarhögskolans elever med åtföljande av ekonomiska hänsyn

försvårade rekryteringsproblem skulle bli följden», skriver sålunda

seminariet för kvinnliga elever i Göteborg.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. ilIaj:ts -proposition nr 209.

Enighet synes även råda om att de nuvarande kompletteringskurserna

vid seminarierna bör avskaffas och kompletteringarna liksom vid lärarhögskolan

förläggas till tiden före intagningen. Flera kollegier föreslår, att utbildningen

i psykologi, pedagogik och metodik skall förstärkas jämväl vid

seminarierna och att övningsskolorna skall utvidgas. I övrigt upptages åtskilliga

av skolkommissionens tankar än i det ena och än i det andra seminarieutlåtandet.

På andra punkter anses det bättre att avvakta lärarhögskolans erfarenheter.

Denna bör vara en försöksanstalt för den svenska lärarutbildningen

i dess helhet, menar kollegiet vid jolkskoleseminariet i Gävle:

»Vad som där befinnes vara värdefullt för denna, bör få bli till gagn inte

endast vid eventuella ytterligare lärarhögskolor i framtiden utan även vid

de alltjämt existerande seminarierna. Det vore också olyckligt om av två

utbildningsvägar till samma behörighet den ena skulle anses — och vara

— mera värd än den andra. Slutligen måste det ... ur rekryteringssynpunkt

ligga i lärarhögskolans eget intresse att få konkurrera om läraraspiranterna

med parallella utbildningslinjer på möjligaste lika villkor. Vissa förändringar

i seminariernas verksamhetsformer böra rimligtvis få anstå, tills någon

erfarenhet om deras verkningar kunnat vinnas vid lärarhögskolan. Vissa

förbättringar torde emellertid enligt kollegiets mening kunna genomföras

omedelbart på grundval av seminariernas egen erfarenhet.»

Jämväl skolöverstyrelsen vill bestämt hålla före, att seminarierna icke

får ställas i ogynnsammare läge än lärarhögskolan i fråga om mellanskollärarutbildningen.

»De förbättringar, som kunna komma att genomföras vid

lärarhögskolan, böra enligt överstyrelsens uppfattning samtidigt också genomföras

vid seminarierna.»

c. Departementschefen.

Den ökande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna är från skolans

synpunkt en glädjande företeelse. Under förutsättning av en lämplig fördelning

av läraraspiranterna på de skilda ämnesgrupperna skulle, så vitt nu

kan bedömas, till och med ett ännu större antal läraraspiranter kunna placeras

i olika skolformer på realskole- och gymnasialstadiet. Fn ytterligare

ökning synes särskilt önskvärd inom några av de nuvarande bristgruppema,

framför allt den matematiska.

Mot den ökade tillströmningen korresponderar ett i motsvarande grad

förstorat lärarutbildningsproblem. Kraftiga åtgärder från statsmakternas

sida är otvivelaktigt av nöden för att tillförsäkra de unga lärarna den praktiska

yrkesutbildning de behöver och ge dem utbildningen i rättan tid. Åtgärderna

är så mycket mer angelägna, som ett betydande antal lärare, vilka

redan är i tjänst ute vid läroverken, ännu icke har kunnat erhålla sin praktiska

lärarutbildning.

Den nuvarande, år 1951 beslutade organisationen av de praktiska lärarkurserna

måste betraktas som ett krisprovisorium. Dessförinnan hade ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts ''proposition nr 209.

bildningen i 75 år omfattat ett helt läsår; från och med 1951 är enterminsutbildningen

regel. Läroverksläramas riksförbund hade blott med största

tvekan tillstyrkt denna förkortning av utbildningstiden; den finge anses

som en försöksåtgärd i ett kritiskt läge, vilken snarast möjligt borde ersättas

av bättre anordningar för lärarutbildningen. Statsutskottet fann de

framställda invändningarna vägande men tillstyrkte med hänsyn till krisläget

Kungl. Maj:ts förslag, dock under erinran om förslagets provisoriska

natur.

En återgång till en utbildning av normal längd måste förr eller senare ske.

Utbildningsorganisationen bör planläggas så, att återgången blir möjlig,

även om antalet utbildningssökande stiger.

För ämnesläraraspiranternas undervisningsövningar torde erfordras ungefär

lika många övningsklasser, vare sig utbildningen förlägges till lärarhögskolan

eller till praktiska lärarkurser av enterminstyp. Det torde doek

befinnas svårt att mycket starkt utvidga lärarkursinstitutionen utan risker

för standardsänkning. Förhållandevis vida kretsar av lärare skulle då engageras

i lärarutbildningen men endast ofullständigt kunna utnyttjas för

densamma. Om en lärarhögskola lyckas försäkra sig om framstående lärarkrafter,

skulle däremot utbildningen där kunna hållas på en hög nivå, utan

att alltför stora fordringar behövde ställas på lärarna i de många läroverksklasser,

som nyttjas för undervisningsövningama. I särskilt hög grad kräver

dessa förhållanden beaktande, om man räknar med att i sinom tid återgå

från det nuvarande provisoriet till en utbildning av normal längd: det

är mycket svårt att tro, att lärarkursinstitutionen skulle tåla en så betydande

utvidgning. Skall så därtill vid återgången den obligatoriska pedagogikkursen

i ämbetsexamen avskaffas och lärarutbildningens karaktärsämnen

— psykologi, pedagogik och metodik — likväl erhålla den förstärkning,

som allmänt anses svara mot skolans behov, måste man konstatera,

att flertalet av de högre allmänna läroverken saknar de nödvändiga förutsättningarna

för denna sida av utbildningen. Liksom på sin tid statsrådet

Weijne måste jag ifrågasätta, huruvida det över huvud taget är möjligt att

genomföra en så genomgripande utbildningsreform för ett så stort antal

blivande ämneslärare med bibehållande i princip av den gamla provårsinstitutionen.

Folkskoleseminarierna är på sätt och vis bättre rustade, då de förfogar

över lärare i psykologi och pedagogik och lättare kan tänkas utbyggda för

den planerade utbildningen. Det är icke uteslutet, att folkskoleseminarierna

i de fyra universitetsstäderna efter nödig upprustning skulle kunna sörja

för utbildningen av ett begränsat antal ämneslärare efter de nya riktlinjerna,

på sätt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Göteborg i sitt

yttrande har skisserat, men deras resurser är kvantitativt alldeles otillräckliga

för den mycket omfattande lärarutbildning som motses. Skulle de

utbyggas i så hög grad, som för detta ändamål erfordras, bleve de utbild
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 47

ningsanstalter, som icke skulle mera avsevärt skilja sig från de planerade

lärarhögskolorna.

Med de tillströmningsförhållanden, som är att motse de närmaste åren,

kan upprättandet av den första lärarhögskolan icke åtföljas av någon indragning

på annat håll inom utbildningsorganisationen för ämneslärare.

Redan om några år torde statsmakterna komma att ställas inför frågan,

huruvida en ökning av intagningen kan ske vid den första lärarhögskolan

eller en andra lärarhögskola bör upprättas eller en provisorisk utvidgning

av organisationen åstadkommas på annat sätt. Jag saknar emellertid anledning

att nu fördjupa mig i denna fråga, så mycket mer som just erfarenheterna

från den första lärarhögskolans organisationsperiod torde bli vägledande

för dess lösning.

Behoven på klasslärarutbildningens område är svårare att överblicka. Om

de vid 1950 års riksdag planerade skolreformerna genomföres, skulle en betydande

utbyggnad av småskollärarutbildningen bli nödvändig och sannolikt

samtidigt en ej mindre avsevärd reduktion av folkskollärarutbildningens

omfattning. Man står då, synes det mig, i valet mellan två handlingslinjer:

antingen att upprätta nya småskoleseminarier och nedlägga ett antal

folkskoleseminarier, eller att till folkskoleseminariema förlägga den småskollärarutbildning,

som de existerande småskoleseminarierna icke kan taga.

Ur organisatorisk synpunkt är det senare alternativet att föredraga. Skolöverstyrelsen

har också i sina petita för småskoleseminarierna för instundande

budgetår pekat på denna utväg. Svenska seminarielärarföreningen

har uttalat sig för försök med utbildning av såväl mellanskollärare som

småskollärare vid ett antal seminarier av vanlig typ.

Från helt andra utgångspunkter kom skolkommissionen i sitt principbetänkande

till enahanda resultat. Kommissionen ville undanröja den nuvarande

splittringen i lärarutbildningen och därmed en av orsakerna till en

stundom framträdande splittring mellan lärarkårerna och ansåg därför, att

lärarutbildningsanstalterna i framtiden i regel borde mottaga aspiranter

tillhörande två eller flera lärarkategorier. Fullständiga lärarhögskolor skulle

dock inrättas endast till ett mindre antal. De skulle kompletteras med ett

system av ofullständiga lärarhögskolor, avsedda för utbildning av småskollärare

och mellanskollärare och med utrymme för viss vidareutbildning

för dessa lärargrupper. Genom denna decentralisering av utbildningen skulle

den nuvarande seminarieorganisationen med dess byggnader, utrustning

och lärarpersonal kunna fortfarande utnyttjas. På samma gång skulle de

så organiserade utbildningsanstalterna kunna knyta an till seminarieorternas

bildningstraditioner och ge sitt bidrag till de ideella värden dessa representerar.

I lärarhögskolebetänkandet har visserligen skolkommissionen förordat

en strängare centralisering av lärarutbildningen. Såsom jag tidigare nämnt,

liar emellertid just denna tillspetsning av förslaget framkallat opposition

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

från flera håll, särskilt energiskt från statskontorets sida. Jag finner det rätt

naturligt, att meningarna skiftar i dessa ännu avlägsna organisationsfrågor,

men anser mig kunna fastslå, att meningsbrytningarna om fullständiga

eller ofullständiga lärarhögskolor dock knappast berör utbildningsreformens

kärnfrågor. I stundens läge torde det vara viktigast att tillse, att

de organisatoriska frågorna icke på grund av mer eller mindre tillfälliga

omständigheter får en lösning, som kan försvåra fullföljandet av reformarbetet

i den önskade riktningen.

Det senare alternativet, som innebär att småskollärarutbildningen i erforderlig

utsträckning förlägges till folkskoleseminarierna, synes mig icke

blott organisatoriskt enklare utan även mera överensstämmande med de

riktlinjer för lärarutbildningen, som riksdagen redan har godkänt. Utvecklingen

under 1950-talet skulle enligt detta alternativ resultera i en typ av

lärarutbildningsanstalter, som står nära de av skolkommissionen ursprungligen

föreslagna ofullständiga lärarhögskolorna.

I ännu högre grad torde detta bli fallet, i den mån vidareutbildning av

mellanskollärare för enhetsskolans högstadium förlägges till seminarierna.

På samma gång skulle det därigenom bli lättare att upprätthålla seminarieorganisationen

i dess nuvarande omfattning.

I vilken utsträckning seminarierna i framtiden kan få dylik vidareutbildning

att ombesörja, beror emellertid såväl av det högre skolväsendets allmänna

utveclding som av folkskollärarnas villighet att underkasta sig en

fortsatt utbildning av denna omfattning. Jag har låtit verkställa preliminära

beräkningar under olika förutsättningar om utvecklingen på realskolestadiet

och har kommit till den uppfattningen, att diskussionen om seminariernas

organisation under femtiotalet sannolikt icke skall behöva röra

sig om någon drastisk nedskärning av seminarieorganisationen uran snarare

om det ändamålsenligaste sättet att genom densamma tillgodose övergångstidens

behov med bibehållande av en elasticitet, som möjliggör en eventuell

utbyggnad under det följande decenniet. Jag är dock givetvis icke beredd

att nu intaga någon fast position till dessa ännu ofullständigt utredda framtidsspörsmål.

Innevarande års riksdag kommer att få taga ställning till ett par av nyckelfrågorna

på lärarutbildningens område. Riksdagens beslut om den första lärarhögskolan

torde bli grundläggande för planläggningen av ämneslärarutbildningen

under återstoden av detta decennium. Dess beslut i fråga om

folkskollärarnas vidareutbildning för undervisning på enhetsskolans högstadium

torde på samma sätt få väsentlig betydelse för planeringen under

1950-talet på folkskoleseminariemas område. När riksdagens beslut i dessa

frågor är fattade, synes mig tiden inne att åt särskilda sakkunniga uppdraga

bearbetningen av de många med varandra sammanvävda problem,

som påverkar lärarutbildningsanstaltemas organisation under övergångstiden

före enhetsskolans allmänna genomförande. Genomförandet av 1950

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

års riksdagsbeslut angående småskollärarutbildningen, frågan om den nya

gränsdragningen mellan klasslärargruppernas arbetsområden, den lämpliga

tidpunkten för återgången till 1947 års bestämmelser om läraravdelningarnas

storlek i folkskolan, frågan om en fastare organisation av befordringskurserna

för folkskollärare, seminarieorganisationens omfattning med hänsyn

till samtliga här berörda förhållanden och dess ändamålsenliga lokala

organisation bildar tillsammans ett komplex av nära sammanhängande och

delvis svåröverskådliga frågor, vilka måste samordnas och enhetligt bedömas,

om en någorlunda välproportionerad lösning av lärarutbildningsfrågorna

skall vara uppnåelig. Jämväl den utredning rörande realskolestadiet,

som skolöverstyrelsen påkallat, kan väntas bli av betydelse för de

berörda organisationsfrågornas lösning.

I vissa avseenden är utredningarna brådskande. Med hänsyn till det av

skolöverstyrelsens statistiska kontor påvisade utpräglade minimet år 1957

i examinationsbehovet av småskollärare bör den nya utbildningen för småskollärare

om möjligt genomföras från och med läsåret 1955/56, i vilket fall

examinationen av småskollärarinnor vårterminen 1957 automatiskt skulle

stanna vid ett lågt tal. Det är min förhoppning att denna fråga och de därmed

närmast sammanhängande skall kunna föreläggas 1955 års riksdag.

Parallellt med de berörda utredningarna måste olika frågor rörande lärarhögskolans

organisation skyndsamt föras vidare, för att denna utbildningsanstalt

skall kunna träda i verksamhet vid avsedd tidpunkt, höstterminen

1956.

Frågan om inrättande av en lärarhögskola sammankopplas i många yttranden

— bland annat i skolöverstyrelsens — med frågan om en seminariereform.

Seminarielärarföreningen anser, att reformarbetet omedelbart bör

påbörjas vid seminarierna i form av en utvidgad försöksverksamhet, medan

förnyad utredning bör företagas i fråga om lärarhögskolan. Skolöverstyrelsen

anser åter, att de aktuella förbättringarna inom lärarutbildningen samtidigt

bör genomföras vid lärarhögskolan och seminarierna.

Självfallet bör de uppslag, som allmänt erkännes såsom förbättringar,

utan onödigt dröjsmål komma lärarutbildningen tillgodo, oavsett var den

bedrives. Det vore mycket felaktigt att tro, att inrättandet av en lärarhögskola

skulle betyda, att seminariernas och provårsläroverkens intressen godtyckligt

kunde åsidosättas. Den första lärarhögskolan är i hög grad en försöksinstitution,

vars arbetsresultat skall vägas och prövas och, om de håller

måttet, ställas till förfogande för allmännare bruk. Formliga beslut om bestämda

åtgärder vid seminarierna torde dock icke kunna fattas på grundval

av den föreliggande utredningen, som icke avhandlar denna fråga. Närmast

torde detaljerna i lärarhögskolans studiegång, inbegripet tim- och

kursplanerna böra utarbetas, vilket torde kunna ske under loppet av åren

1954 och 1955. Antagligen kommer det därvid att visa sig, att vissa föreslagna

anordningar utan betänkligheter från något håll kan genomföras

4 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1951 samt. AV 209.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

också vid seminarierna, och detta bör då kunna ske samtidigt med lärarhögskolans

start eller senast det därpå följande läsåret. Andra nyheter kan vara

mera omstridda. De har kanske likväl sympatier inom vissa kollegier och kan

då i lämplig utsträckning prövas jämväl vid de nuvarande lärarutbildningsanstalterna.

Fall kan slutligen tänkas, där erfarenheterna från lärarhögskolan

obetingat bör avvaktas, innan saken över huvud taget föres vidare. I

fråga om anordningar, som har särskilt betydande ekonomiska eller organisatoriska

konsekvenser, kan ett genomförande i etapper bli nödvändigt,

varvid förberedande försök alltefter lokala förhållanden kan förläggas till

lärarhögskolan eller till ett lämpligt antal seminarier och planerna för det

slutliga genomförandet därefter upprättas under hänsynstagande såväl till

de gjorde erfarenheterna av anordningens värde som till de kostnader det

fullständiga genomförandet skulle vålla statsverket. Det nu sagda gäller

givetvis i tillämpliga delar även om lärarutbildningen vid de gamla provårsläroverkens

praktiska lärarkurser.

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder.

I beteckningen lärarhögskola ligger måhända en erinran om att institutionen

väntas medverka vid objektiv forskning och fria försök på skolväsendets

område. Framför allt markerar det dock en tendens hän mot friare

studier och rörligare arbetsmetoder i lärarutbildningen. »Studierna skall bedrivas

inte skolmässigt utan högskolemässigt», säger skolkommissionen.

Över hela linjen bör de självständiga och produktiva inslagen i utbildningen

komma mer till sin rätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet i lärarutbildningen.

»I förhållande till vad som nu förekommer vid seminarierna

bör den muntliga undervisningen vid lärarhögskolan starkt begränsas», heter

det i kommissionens redogörelse för arbetsmetoderna (s. 33). Kommissionen

nödgas dock omedelbart konstatera, att mångfalden av olika arbetsområden

i förening med den knappt tillmätta tiden gör de studerande relativt

starkt beroende av viss kursundervisning och en fast utbildningsgång.

Kommissionen redogör närmare för de undervisningsformer, som bör vara

i bruk vid lärarhögskolan. Föreläsningar inför en stor publik bör endast

sparsamt förekomma. Vissa översikter över aktuella områden av forsknings-

och försöksverksamheten bör dock ges i denna form. Större utrymme

bör tillmätas s. k. speciallektioner, där antalet deltagare hålles

omkring 30 och lärarens föredragning vid behov kan övergå i samtal och

därav föranledda förklaringar. Den dominerande formen för lärarhögskolans

undervisning bör dock vara övningar, vid vilka valda problem tas

upp till behandling inom en mer sluten krets under aktiv medverkan av

både lärare och elever. Även vid övningarna är det lärarens sak att klargöra

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

de större sammanhangen, men kursdeltagarna måste vara beredda att i

skälig utsträckning själva medverka. En grupp lärarkandidater, som exempelvis

har åtagit sig att bearbeta något material från försöksverksamheten,

bör sålunda kunna ventilera resultatet vid en dylik övning. Deltagarantalet

i övningarna bör ej gärna nämnvärt överstiga 15. Vid övningar i studiecirkelteknik

måste arbetsgrupperna göras avsevärt mindre. Enskild

studiehandledning torde också bli nödvändig, ehuru icke i så stor

utsträckning som skolkommissionen förutsatte i sitt tidigare avgivna förslag

till provisorisk omläggning av undervisningen vid seminarierna. I ett

ämne som kristendomskunskap på klasslärarstadiet torde av speciella skäl

den enskilda handledningen få särskild betydelse. Fria studier bör få

så stort utrymme som möjligt; vad som lika bra kan inhämtas i tryckt litteratur,

bör inte portioneras ut föreläsningsvis eller lektionsvis utan hänsyn

till skiftande förkunskaper och individuell arbetsförmåga.

Inom övningsämnena erfordras i många fall speciallösningar. Tillfällen

bör ges till frivillig träning i dessa ämnen under lärares överinseende, framhåller

kommissionen.

I stort sett accepteras den föreslagna uppläggningen av arbetet, i varje

fall principiellt, av remissinstanserna. »Den utveckling, som vid seminarierna

förekommit fram mot ett mer självständigt studiearbete i stället för

läxbetonad klassundervisning, skulle med lärarhögskolan ytterligare befrämjas»,

skriver sålunda kollegiet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg, det

enda seminarium, som uteslutande har studentlinjer. »Mot dessa arbetsformer

har vi ingenting att anmärka, och vi anser dem egentligen för självklara.

Själva har vi trots otillfredsställande lokaler och trots alldeles för

liten läraruppsättning under alla år arbetat just efter dessa linjer.»

En och annan kritisk stämma skär dock igenom. Rektor vid småskoleseminariet

i Strängnäs kan varken rekommendera universitetens eller studiecirklarnas

arbetssätt:

»Den som åtnjutit den högskolemässiga undervisningen i ämnet (pedagogik)

vid universitetet och sedan praktiserat den undervisning, som tilllämpas

vid seminarierna, måste otvetydigt ge den sistnämnda formen ett

företräde. Universitetens undervisning — såvida man alls kan tala om undervisning

— är för sin stora frihet planlös och blott teoretisk, medan seminariernas

undervisning kombineras med praktiska försök och iakttagelser

i övningsskolan och vid undervisningsövningama. Skulle reform behövas,

vore det först och främst beträffande den högskolemässiga undervisningen.

» —

»Skolkommissionen tillskriver även studiecirkelverksamheten en effektiv

verkan. Den, som sysslat med både studiecirklar och skolverksamhet, vet

huru ineffektiva ofta dessa förstnämnda äro, när det gäller att förvärva sig

systematiska kunskaper. Studiecirkeln kan med framgång användas för att

ventilera förut inhämtade kunskaper eller för att intressera enstaka individer

för ytliga studier, men om ett inträngande i ämnet är målet, måste lek
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

tionsformen förenad med självstudier användas. Vid seminarierna ha samtliga

dessa undervisningsformer tillämpats i den utsträckning förhållandena

det medgivit, varför seminarielärarna torde ha en viss erfarenhet härav.»

Seminariernas elevförbund tycks emellertid inte i allo dela strängnäsrektorns

åsikter om seminarieundervisningens företräden. Styrelsen skriver:

»Det nu ofta ''realskolemässiga’ studiesätt, som tillämpas vid seminarierna,

har under en lång tid varit moget för avskrivning. På grund av lärarkandidaternas

ålder och studievana ger utan tvekan högskolemässiga studier

större möjligheter för individen att följa sina intentioner och utforma

sin personlighet.»

Eleverna tycks i varje fall vara beredda att med friskt mod pröva sina

krafter på krävande arbetsformer.

Till sist må nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning helt ansluter

sig till betänkandets framställning rörande studiesätt och arbetsformer och

därvid åberopar erfarenheterna från överstyrelsens egen utbildning av handelslärare

och yrkeslärare. Antalet schemabundna timmar har vid denna

utbildning så långt möjligt reducerats.

»Erfarenheterna av denna från skolmässigt tvång frigjorda undervisning

äro synnerligen goda. Enahanda erfarenheter ha även gjorts beträffande

seminarie- och gruppövningarna, som befunnits utgöra den naturliga arbetsformen;

särskilt må framhållas gruppövningarnas stora betydelse vid behandlingen

av till den allmänna och speciella metodiken hörande problem.

Föreläsningsmässigt bedriven undervisning har förekommit mera sparsamt,

företrädesvis vid introducerande, återblickande och sammanfattande kursavsnitt.

Den undervisningsform, som i betänkandet benämnes ''speciallektion’,

ger enligt överstyrelsens erfarenhet god behållning och har vid överstyrelsens

lärarutbildning kommit till användning då mera tidskrävande

former av övningar icke kunnat ifrågakomma.

De självständiga arbetsuppgifter, som utöver studiet av kurslitteraturen

fordrats av lärarkandidaterna vid överstyrelsens utbildningskurser, ha i

flertalet fall berört didaktiska frågor eller uppgifter hämtade från allmän

psykologi, ungdomspsykologi och pedagogisk psykologi. Redovisningen har

antingen skett i form av enklare, kortfattade skriftliga redogörelser eller i

form av föredrag, och särskilda seminarieövningar har anslagits för genomgång

av de behandlade uppgifterna. Även om lärarkandidaterna endast

kunnat anslå en relativt begränsad tid för uppgifternas lösande, synes dock

dessa fördjupade studier i en eller annan fråga ha utgjort ett värdefullt och

för de övriga studierna befruktande inslag i utbildningen.»

Även remissinstanser, som helt delar skolkommissionens principiella uppfattning,

måste dock konstatera betydande praktiska svårigheter för förverkligandet.

Det visar sig vanskligt nog att effektivt nedbringa antalet

schemabundna timmar. Kollegiet vid folkskoleseminanet för manliga elever

i Linköping konstaterar »med en synnerligen stor besvikelse», att den tidsvinst

för friare studier, som står att erhålla, blir obetydlig.

Man har nog på åtskilliga håll gjort sig överdrivna föreställningar om

vad som i detta hänseende står att vinna vid den blivande lärarhögskolan,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

menar skolöverstyrelsen. För egen del är överstyrelsen dock fullt ense med

kommissionen om att ett fritt studiesätt i möjligaste mån bör eftersträvas.

På den praktiska utbildningens område accepterar kommissionen de arbetsformer,

som av gammalt förekommit. Lärarkandidaterna åhör andra

lärares undervisning (auskultering, hospi tering) och undervisar

själva under erfarna lärares ledning (undervisningsövningar). Undervisningsövningarna

kan ges skiftande former. Jag skall senare redogöra

för vissa föreslagna nyheter i fråga om mellanskolläramas praktiska utbildning.

För tillfället kan det vara tillräckligt att med skolöverstyrelsen konstatera,

att man i fråga om arbetsformerna vid den praktiska utbildningen

icke synes ha haft några egentliga erinringar att göra.

På det praktiska området är emellertid reformens kärnpunkt givetvis införandet

av den år 1950 beslutade praktikterminen ute på arbetsfältet. Värdet

av en med utbildningen vid högskolan på detta sätt samorganiserad

undervisningspraktik erkännes allmänt, ofta i mycket positiva ordalag.

I läroverksyttrandena är det intressant lägga märke till att även yttranden,

som avstyrker lärarhögskolan, ofta föreslår en utbildningsgång, som i

sina stora drag överensstämmer med den av skolkommissionen föreslagna.

Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg skisserar

på följande sätt den utbildningsgång för ämneslärare, som kollegiet för sin

del anser bäst:

»Omedelbart efter avlagd examen bör om möjligt den blivande läraren

hänvisas till läroverk med lärarutbildningskurs, där han under en termin

får auskultera (auskultation bör förekomma även vid andra skolor och

skolformer) och under längre eller kortare ''serier’ hålla övningslektioner

under ledning av lämplig lärare vid läroverket. Även annan lämplig handledning

i form av konferenser, diskussioner och föreläsningar bör förekomma

under denna tid. Denna läraraspirantens tjänstgöring skall ej betygssättas.

Samtidigt skall denne få sin teoretiska utbildning i psykologi, pedagogik

och allmän metodik av universitets- (högskole-) professor. Denna utbildning

skall avslutas med prov (tentamen eller dylikt), vilka^ betygssättas.

---Efter denna första termin skall läraraspiranten ut på tjänstgöring

vid ett läroverk. Om han därvid, såsom skolkommissionen föreslår, bör ha

endast partiell tjänstgöring eller om han bör förordnas som e. o. adjunkt

torde få bero på omständigheterna. Efter en ev. två terminer bör läraraspiranten

på nytt hänvisas till det läroverk, där han börjat sin lärarutbildning,

för att fullborda denna. Härunder bör han framför allt få genom

serieundervisning öva sin praktiska fiirdighet. Dessa serier böra vara både

utbildning och prov. De böra därför betygssättas.»

Av allt att döma får praktikterminen icke blott på grund av riksdagsbeslutet

anses som »en omistlig del i den framtida lärarutbildningen» för

att tala med läroverkskollegiet i Karlshamn.

Inom folkskolevärlden diskuteras praktikterminens utformning friskt och

nya praktikvarianter föreslås. Möjligheten att i en eller annan form reali
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

sera en praktikanttjänstgöring och önskvärdheten av att så sker ifrågasättes

dock icke.

Jag återkommer senare till frågan om praktiktenninens organisation och

kan således efter denna allmänna orientering rörande skolkommissionens

intentioner och det mottagande, som de fått, övergå till att redogöra för

kommissionens förslag rörande utbildningen av de skilda aspirantgruppema.

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan.

Alltsedan införandet av den filosofiska ämbetsexamen har i denna som

bekant ingått en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia, vilken

är obligatorisk för alla de examinander, som icke har tagit betyg i pedagogik.

I den nya stadgan angående filosofiska examina, nr 610/1953,

återfinnes i 16 § 1 mom. föreskrift om anordnande av en dylik kurs.

Ämneslärarnas utbildning vid de nuvarande praktiska lärarkursema börjar

med en förberedande lärarkurs om tre arbetsveckor, som omfattar kurser

i muntlig framställningskonst samt i röst- och talvård ävensom föreläsningar

och diskussioner rörande utvecklings- och uppfostringspsykologi,

allmän och speciell metodik, skolhygien m.m. Omedelbart efter den förberedande

lärarkursen fortsätter utbildningen med den egentliga lärarkursen,

som omfattar återstoden av terminen. Till denna kurs är auskultationer

och undervisningsövningar förlagda; därjämte ingår ett antal föreläsningar,

huvudsakligen i de särskilda läroämnenas metodik. För lärarkandidater

med kortare tjänstgöring än tre terminer omfattar den egentliga

lärarkursen i regel två terminer.

Då praktiska lärarkurser icke upprättats i erforderligt antal, förflyter för

närvarande vanligen flera terminer mellan ämbetsexamen och den praktiska

lärarkursen. Under tiden tjänstgör den unge läraren vid någon högre

skola utan att ha erhållit den avsedda praktiska utbildningen för läraryrket.

Den pedagogiska kursen i ämbetsexamen är ett isolerat inslag i den akademiska

utbildningen och kommer så långt före den praktiska utövningen

av läraryrket, att läraraspiranterna torde ha svårt att draga full nytta av

densamma. »Tentamensläsningen i pedagogik har ofta infogats i skarven

mellan ett par stora ämnen och har ibland blivit en ganska hastigt förbigående

episod i studierna», säger Läroverkslärarnas riksförbund. Den förberedande

lärarkursen vid provårsläroverken anses däremot vara fullt effektiv.

Kollegiet vid liögre allmänna läroverket för flickor på Södermalm fäster

uppmärksamheten vid kontrasten mellan den ringa uppskattning, läraraspirantema

ägnar psykologiämnet vid universiteten, och det glädjande

intresse, som de med undervisning förtrogna lärarkandidaterna ägnar samma

ämne vid de förberedande lärarkursema. »Den egna erfarenheten sätter

dem i stånd att på ett levande sätt komplettera teorien och pröva framgångar

och misslyckanden i dess ljus.»

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolkommissionetis förslag innebär nu, att den praktiska utbildningen i

regel skall följa omedelbart efter universitetsstudiernas slut. Den pedagogiska

kursen i ämbetsexamen skall avskaffas och de teoretiska kunskaperna

i psykologi och pedagogik i stället inhämtas vid lärarhögskolan. Teori och

praktik skall i största möjliga utsträckning samordnas i lärarhögskolans

undervisning.

Undervisningen i psykologi och pedagogik skall bland annat

levandegöra medvetandet om att personlighetsdaning är skolans förnämsta

uppgift, säger skolkommissionen. »Alla, inte endast klasslärare och klassföreståndare,

bär ansvar för en allsidig utveckling av de ungas inneboende

möjligheter och måste då också vara beredda till ett insiktsfullt och förtroendefullt

samarbete med kolleger och med föräldrar, om de skall kunna paräkna

ett gott resultat av sin fostrande verksamhet. Det är nödvändigt, att

denna syftning får genomlysa hela utbildningen och ge en för lärarkandidaterna

självfallen inriktning av den kommande lärargärningen.»

I överensstämmelse härmed tänker sig skolkommissionen, att systematiska

barniakttagelser skall ingå i utbildningsprogrammet. Barnet bör vara

centrum, undervisning och uppfostran bör rätta sig efter dess förutsättningar.

Lärarkandidaterna bör redan i början av första terminen få en kort

orientering om huru bamiakttagelser skall utföras för att bli givande, och

de skall sedan under hela sin utbildningstid vara inställda på detta problem.

En utbildning, som planlägges i enlighet med skolkommissionens förslag,

kan icke göra anspråk på att ge auktoritativa besked i alla detaljfrågor.

Däremot bör den kunna ge de blivande lärarna synpunkter på lärargärningen.

En allmän orientering i den moderna vetenskapliga pedagogikens och

psykologiens elementa har också andra uppgifter; bland annat skall den ge

lärarkandidaterna så mycket insikt om vad som rör sig inom dessa vetenskaper,

att de längre fram i sin lärarverksamhet skall kunna skilja mellan

sådana principer och metoder, som har vunnit allmänt erkännande, och

sådana, som ännu befinner sig på experimentstadiet eller blott är hugskott.

Vid studierna i psykologi och pedagogik bör lärarkandidaterna få frihet

att planera arbetet i enlighet med sin begåvning och sina intressen, framhåller

kommissionen vidare.

Lämpligt synes vara, att lärarhögskolans kunskapsfordringar för betyget

Godkänd finge bilda en för alla gemensam minimikurs, som upptoge en

översikt över det elementära stoffet. Betyget Med beröm godkänd, vilket

kan förväntas bli norm al betyg, samt kvalitetsbetyget Med ntmärkt beröm

godkänd kunde sedan erhållas genom fritt valda tilläggskurser, förslagsvis

en i psykologi och en i pedagogik. Att lägga upp ett antal likvärdiga kurser

skulle knappast möta några större svårigheter. Viss frihet bör därvid givas

lärarkandidaterna att följa egna uppslag i fråga om planläggning, litteraturval,

experiment o.d. Betyget Berömlig slutligen skulle förutsätta ytterligare

fördjupning inom vissa i samråd med examinator valda områden samt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

framför allt självständig lösning av en begränsad uppgift. Material från

försöksverksamheten skulle utnyttjas för tilläggskurser av skilda slag (S

109—110.) s'' v ''

Endast genom en dylik fri specialisering kan kommissionens intentioner

om fördjupade studier förverkligas. Om alla måste lära detsamma och alla

något om allt, riskerar man att ingen far mera än ett kompendieartat vetande.

Studierna i psykologi och pedagogik bör således ge de blivande lärarna

en klar insikt om den ställning de i framtiden skall intaga såsom fostrare av

det uppväxande släktet. Samtidigt bör studierna i metodik ge dem ett

handtag i deras strävan att utbilda sig till skickliga undervisare. I detta

ämne behandlas dels frågor av mera allmän natur, dels ock speciella metodiska

spörsmål, som ämnesläraren möter i sina undervisningsämnen. I den

allmänna delen avhandlas exempelvis undervisningens olika former: klassundervisning,

grupparbete och individualisering samt därav aktualiserade

frågor om ansvarets fördelning mellan lärare och lärjungar; vidare grundläggandet

av effektiva studievanor och i samband därmed olika spörsmål

om inlärning och övning; slutligen frågor om kunskapsprövningar, standardprov

och betygsättning. Åtskilligt av det som tillhör metodiken kan

mycket väl göras gemensamt för olika grupper av lärarkandidater, såvida

icke studiegångens uppläggning i tiden lägger hinder i vägen.

Da ämneslärarna har att arbeta med mycket olika åldersstadier, måste

deras uppmärksamhet i särskilt hög grad riktas på de olika krav på undervisningen,

som betingas av lärjungarnas ålder och allmänna utveckling. Det

gäller å ena sidan att tillse, att undervisningssättet i realskolans lägre klasser

knyter an till lärjungarnas arbetsvanor i mellanskolan och att övergången

till ett mer krävande arbetssätt sker successivt; bland annat måste

därvid beaktas, att ämneslärarna i en kommande enhetsskola har att svara

för undervisning av ett ogallrat elevmaterial. Å andra sidan är det angeläget,

att lärjungarna i de högsta klasserna inte bindes av arbetsmetoder,

som hör hemma på ett mera outvecklat stadium, utan i studierna får fritt

utlopp för sina inneboende möjligheter. Icke minst bör de blivande lärarna

fostras till studieledare med uppgift att hos lärjungarna väcka håg för självständigt

arbete.

_ Någon fullständig genomgång av kurserna i ett ämne kan dock icke medhinnas,

konstaterar kommissionen. I viss utsträckning måste man nöja sig

med instruktiva exempel. Detta arbetssätt kan bli särskilt givande, om

lärarkandidaterna får till uppgift att själva för undervisningsändamål bearbeta

lämpligt stoff.

I studiegången bör teori och praktik löpa jämsides och ha ständigt

återkommande kontaktpunkter. Samtidigt måste dock tillses, att lärarkandidaternas

arbetstid inte onödigtvis splittras. En viss uppdelning i perioder

är därför önskvärd. I början av höstterminen och i slutet av vårterminen

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kan en skola inte gärna ta emot lärarkandidater till praktiska övningar;

det blir därför naturligt, att dessa tider reserveras för teoretiska studier.

Under den sista terminen bör å andra sidan en ej alltför kort period helt

friläggas för undervisning.

Skolkommissionen ger ett schematiskt exempel på huru en perioduppdelning

kan tänkas utförd. Kommissionen tänker därvid på en ämneslärarkandidat,

som börjar studierna en hösttermin, praktiserar ute vid skolorna

på vårtenninen och avslutar studierna vid lärarhögskolan påföljande hösttermin.

Schemat, som omfattar 18 veckor vardera terminen, skulle i detta

fall kunna te sig som följer:

Första höstterminen:

Veckorna 1—4.

Teori: psykologi; tal- och röstvård; muntlig framställning och språkvård.

Veckorna 5—8.

Teori: psykologi; metodik; samhällskunskap.

Praktik: auslcultationer med enstaka egna lektioner.

Veckorna 9—12.

Teori: psykologi och pedagogik; metodik.

Praktik: auskultationer och ett antal egna lektioner.

Veckorna 13—16.

Teori: metodik.

Praktik: auskultationer och egen övningsundervisning (en eller två undervisningsserier).

Veckorna 17—18.

Teori: pedagogik; skolhygien.

Andra höstterminen:

Veckorna 1—6.

Teori: pedagogik med specialkurser; metodik.

Praktik: auskultationer.

Veckorna 7—14.

Praktik: undervisningsövningar (fyra ä fem serier).

Veckorna 15—18.

Teori: pedagogik med specialkurser. (S. 69.)

Undervisningen i psykologi och pedagogik beräknas omfatta sammanlagt

120 timmar, inräknat till dessa ämnen hörande specialkurser. Till allmän

metodik anslås omkring 20 timmar. Den speciella metodiken måste variera

alltefter lärarkandidaternas ämneskombinationer men kan sannolikt icke i

någon ämneskombination få överstiga 80 timmar.

Av de fristående specialkurserna behandlar kommissionen

kurserna i muntlig framställning, i tal- och röstvård och i samhällskunskap

mera ingående.

Lärarkandidaten måste lära sig en riktig röstbehandling — hans framtida

verksamhet bygger ju på att han kan göra sig hörd decennium efter

decennium. Utbildningen måste i denna del ovillkorligen göras effektiv.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Kommissionen drager konsekvenserna beträffande kursens anordnande: undervisningsgrupperna

måste vara små, i talteknik allra högst sex deltagare

i varje grupp. Tillfälle till kostnadsfri enskild handledning i talteknik utöver

gruppundervisningen bör beredas dem som är i behov därav. Sparsamhet

på denna punkt vore direkt missriktad och skulle motverka syftet

med hela utbildningen, hävdar kommissionen med bestämdhet.

Den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap bör främst ta sikte

på sådana samhällsförhållanden, som sammanhänger med skolans verksamhet.

Dit hör bland annat sociallagstiftningen beträffande barn och ungdom.

Undervisningen bör kompletteras med studiebesök på olika institutioner.

Den mera speciella frågan om utbildningen av de lärare, som skall undervisa

i samhällskunskap, diskuteras utförligt. Jag skall strax återkomma till

kommissionens analys av denna fråga.

Enligt det nyss återgivna schemat skulle i slutet av första terminen förekomma

en kurs i skolhygien. Kursens innehåll preciseras icke, men det

framgar, att dess omfattning för ämneslärama icke har avsetts överstiga

16 veckotimmar.

Den praktiska utbildningen skall liksom nu omfatta auskultationer

och undervisningsövningar (serier).

Under auskultationerna bör lärarkandidaterna besöka klasser på olika

stadier och studera olika undervisningsmetoder i praktisk tillämpning. De

första auskultationerna skall göra dem förtrogna med barnen i en klass och

deras beteende. Förslagsvis bör varje lärarkandidat regelbundet besöka två

bestämda klasser under viss tid, t. ex. morgonlektionema under två veckor

i varje klass. Han får då följa klassen och speciellt en eller ett par lärjungars

reaktioner för skilda lärare och olika skolämnen. Icke minst övningsämnena

kan därvid erbjuda mycket av intresse. Auskultationerna under nästa

period skall ge vidgad kännedom om skolarbetet på olika stadier, varvid

även klasser på klasslärarstadiet bör besökas. Med tiden koncentreras

auskultationerna allt mer till de egna skolämnena. Småningom får lärarkandidaterna

övertaga enstaka lektioner. Under första terminens senare del

infaller de första egna lektionsserierna, som dock endast avser övning och

icke betygsättes. Under den första terminen bör vidare lärarkandidaterna

medverka vid minst en idrottsdag.

Nästa termin, praktikterminen, ägnar lärarkandidaterna huvudsakligen

åt praktisk lärartjänstgöring, i regel med 12—16 veckotimmars tjänstgöring,

men även åt auskultationer och lösandet av vissa studieuppgifter, som

förelagts dem av lärarhögskolan.

Efter praktikterminen återvänder de till lärarhögskolan för att fullgöra

sin sista utbildningstermin. Då en lärare i regel har ytterst begränsade tillfällen

att efter utbildningstidens slut se och höra andra lärare i arbete med

en skolklass, bör lärarkandidaterna även denna termin begagna de tillfällen,

som erbjuder sig, att åhöra undervisning. Särskilt lång tid står dock

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke till förfogande för detta ändamål. Efter en månad måste de avgörande

lektionsserierna påbörjas, och dessa torde i regel taga lärarkandidaternas

hela kraft i anspråk.

Utrymmet under den sista terminen räcker dock inte för mer än fyra

lektionsserier, och tiden för dessa serier är tyvärr knapp, summa 8 veckor.

I normala fall bör detta likväl vara nog, anser kommissionen. Arbetsbördan

blir visserligen tämligen stor, i genomsnitt 8 till 10 lektioner per vecka, men

den kan dock anses försvarlig. Endast under kortare tid kan en lärarkandidat

behöva ha så mycket som fyra serier samtidigt i gång.

Kommissionen dryftar ingående undervisningsövningarnas fördelning

mellan realskola och gymnasium. En mycket stor del av ämneslärarkaren

får i framtiden sin tjänstgöring förlagd till skolor utan gymnasium, och det

kunde därför synas vara ett slöseri med tid att utbilda alla för gymnasietjänstgöring.

Kommissionen kommer likväl till den uppfattningen, att alla

ämneslärarkandidater bör få åtminstone någon utbildning även för gymnasiet.

»De allra flesta torde även om de inte planerar högre universitetsstudier,

vilja ha möjligheterna öppna att komma i fråga till tjänster även vid skolor

med gymnasium. Många, som får sina ordinarie tjänster vid realskolor,

kommer också att dessförinnan i icke-ordinarie anställning få tjänstgöra vid

högre allmänna läroverk. Det skulle tämligen säkert vara ett psykologiskt

missgrepp att tvångsvis avskära en del ämneslärare från utsikterna att söka

befattningar, som är förenade med gymnasieundervisning. Det skulle dessutom

vara olämpligt ur den synpunkten, att en differentierad praktisk utbildning

skulle komplicera möjligheterna att i tider av lärarbnst besatta

tjänster med något så när kvalificerad personal.» (S. 76.)

Om lärarkandidaten endast har två skolämnen i sin ämneskombination,

bör det i överensstämmelse härmed bli en gymnasieserie och en realskoleserie

i vartdera ämnet, förutsatt givetvis, att ämnena i fråga förekommer på

båda stadierna. I engelska, där ämneslärarna i princip skall bestrida undervisningen

också i mellanskolans klasser 5 och 6, kan det befinnas lämpligt

att förlägga en serie till någon av dessa klasser.

Treämneskandidatema ställer kommissionen inför ett betydligt mera

svårlöst problem. Medräknas övningsserierna under första terminen, kan

visserligen även dessa lärarkandidater få två serier i varje ämne, men endast

de fyra serierna under den sista terminen betygsattes, och det gäller

då att på bästa sätt fördela de fyra betygsatta serierna på de tre ämnena.

Kommissionen framställer följande föx-slag:

»Två ämnen skall alltjämt få var sin gymnasieserie under den sista terminen.

De båda realskoleserierna under denna termin kan avse samma ämnen

som gymnasieserierna, i vilket fall det tredje ämnet tillgodoses endast

genom en eller eventuellt två inte betygsatta övningsserier. Men det kan

också tänkas, att en av de betygsatta serierna får gälla det tredje ämnet,,

f ganska stor utsträckning torde senefördelningen få ratta sig efter vilka

övningsklasser som finns disponibla i de olika ämnena, men sa långt möj
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ligt bör lärarkandidaternas egna önskemal beträffande undervisningsstadierna

beaktas.» (S. 77.)

Slutligen är den personliga handledningen en sida av utbildningen

vid lärarhögskolan, som måste organiseras med desto större omsorg, ju större

lärarhögskolan blir i formatet. Skolkommissionen föreslår, att varje lärarkandidat

skall få nagon av metodiklektorerna till sin specielle handledare,

som tar sig an hans personligu problem, ger anvisningar och råd för studier

och aspiranttjänstgöring, följer hans övningsundervisning och deltager i betygsättningen.

Åtskilliga andra av högskolans lärare måste i större eller

mindre utsträckning medverka. Under de första auskultationerna bör sålunda

klassföreståndarna ge lärarkandidaterna de informationer de behöver

för barniakttagelserna. Kontakter med de undervisande lärarna erbjuder

sig ständigt i fortsättningen. Särskilt under serierna kommer läraren i

vederbörande ämne att spela en viktig roll för handledningen. År denne

alltför oerfaren, bör en annan lärare förordnas som handledare i hans ställe;

endast ordinarie lärare bör deltaga i betygsättningen. Metodiklektorema

bör slutligen vara huvudhandledare, var och en i sitt ämne, och ständigt

följa lärarkandidaterna i deras arbete. För att de grundligt skall lära känna

sina lärarkandidater, bör de i någon mån ta del av dessas undervisning

även i andra ämnen och på andra stadier än deras eget.

Under en övergångstid torde lärarhögskolans arbetsbetingelser

komma att något avvika från de slutgiltiga. Utbildningsprogrammet har

nämligen utarbetats under antagandet, att den obligatoriska kursen i psykologi

och pedagogik i ämbetsexamen avskaffas och att lärarhögskolan alltsa

får mottaga läraradepter utan teoretiska förkunskaper i dessa ämnen och

utan föregående lärarpraktik. Under de första åren kommer dock högskolans

elevkår sannolikt att räkna ett inslag av lärarkandidater med ämbetsexamen

av äldre typ och kanske också med viss tidigare tjänstgöring.

Någon större rubbning i utbildningsprogrammet behöver detta dock icke

medföra, anser skolkommissionen.

»De vid universitetet förvärvade insikterna i psykologi och pedagogik

behöver fördjupas och befästas, och därjämte kommer med säkerhet lärarhögskolans

undervisning i dessa ämnen att få åtskilliga inslag, som saknats

vid universiteten. Inte ens för dem, som har pedagogik som ämne i ämbetsexamen,

kan utbildningstiden vid lärarhögskolan gärna bli kortare än två

terminer, även om de givetvis bör kunna erhålla befrielse från deltagande i

vissa övningar. Lika litet kan lärarkandidater med lång föregående skoltjänstgöring

få utbildningen förkortad. Dock torde de kunna befrias från

den särskilda aspiranttjänstgöringen.» (S. 67.)

Av andra uttalanden framgår, att hinder icke skulle möta för den som

redan förvärvat vissa insikter i huvudämnena eller arbetar särskilt snabbt

att avsluta studierna vid lärarhögskolan med någon tidsvinst, ehuru denna

icke kan väntas uppgå till så mycket som en termin.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Läroverkslärarnas värdering av teoretiska studier i uppfostringsämnena

är som bekant mycket skiftande. Förr i tiden dominerade en övervägande

kritisk inställning, och den kommer även denna gång till synes i åtskilliga

av yttrandena. »Man lär sig säkerligen icke på teoretisk väg att bli

vare sig en god småskollärare eller en god gymnasielärare», skriver sålunda

kollegiet vid katedralskolan i Lund. »När man i klassen arbetar med sin

lektionsuppgift, lär man icke komma långt, om man försöker erinra sig

några grå teorier av psykologisk art. Och lika litet som man blir en god

undervisare genom att bedriva teoretiska studier i psykologi och pedagogik,

lika litet torde man på det sättet kunna utbilda sig till en god ungdomens

fostrare.»

Även den som personligen anser, att skolkommissionen har överskattat

dessa ämnens betydelse för danandet av goda lärare, måste medgiva, att

de nu i vida kretsar uppskattas mer än tidigare. Om han i detta läge sträcker

vapen, sker det dock icke utan förbehåll. En rektor formulerar denna

ståndpunkt på följande sätt:

»Skolkommissionens yrkande, att psykologien och pedagogiken skall beredas

större plats i utbildningen, kan utan vidare accepteras. Det är för övrigt

icke blott skolkommissionens yrkande utan är så att säga tidens melodi.

Den otillräckliga utbildningen i de nämnda ämnena har framförts såsom

den viktigaste invändningen mot det hittillsvarande provåret under

alla de diskussioner, som under det senaste decenniet sysslat med skolreform

och lärarutbildning. Psykologiens och pedagogikens nödvändighet har

förkunnats så länge och så ihärdigt, att andra minst lika viktiga utbildningsmoment

kommit i skymundan.»

En annan grupp av yttranden erkänner oförbehållsamt, att skolkommissionen

är på rätt väg. Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på

Södermalm skriver sålunda:

»I de allmänna synpunkterna på behovet av en fördjupad utbildning för

lärare av olika kategorier, som kommissionen uttalar, vill kollegiet livligt

instämma. Att en sådan utbildning bäst kan åstadkommas genom inrättandet

av särskilda lärarhögskolor är också kollegiets mening. Endast på så

sätt torde en nödvändig utvidgning av utbildningen i psykologi och pedagogik

för läraraspirantema kunna ske. Kollegiet tillstyrker i stort sett kommissionens

förslag om hur undervisningen i dessa ämnen skall ordnas.»

Läroverkslärarnas riksförbund betraktar det som en styrka i skolkommissionens

förslag, att teori och praktik löper jämsides under utbildningstiden,

och betecknar det som en lycklig anordning, att undervisningen i de

pedagogiska ämnena förlägges till lärarhögskolorna och omhänderhaves av

särskilda lärare, vilka har denna undervisning som sin huvuduppgift. Kommissionens

allmänna målsättningar för studierna i dessa ämnen accepteras

och understrykes av riksförbundet, men förbundet tillråder en något stramare

inriktning av studierna på de ålders- och utbildningsstadier, som motsvarar

lärarnas blivande verksamhetsområden. »Även med erkännande av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majds proposition nr 209.

riktigheten av skolkommissionens uppfattning, att varje lärare bör känna

till något om arbetet på andra stadier än det, där han själv kommer att

undervisa, kan det med hänsyn till den knappa tiden icke vara riktigt, att

t. ex. en fil. dr. i latin och grekiska tillbringar någon mera avsevärd tid i en

observationsbox i en förskoleklass».

I detta och åtskilliga andra yttranden framkommer betänkligheter även

med hänsyn till lärarkandidaternas arbetsbörda. Den befaras bli så

stor, att studiesättet kan bli lidande. Riksförbundet gör ett försök att beräkna

det schemabundna arbetets omfattning:

»Svårigheterna att av betänkandet få en konkret föreställning om arbetets

omfattning är stora, framför allt emedan inga kursplaner redovisats»,

skriver riksförbundet. »Én preliminär beräkning av läraraspirantens schemabundna

arbete under de två terminerna ger emellertid följande resultat:

Psykologi och pedagogik.............................. 120 timmar

Allmän metodik..................................... 20 »

Ämnesmetodik .................................... 80 »

Undervisning (6 serier med 12 t.) ...................... 72 »

Diverse (röstvård, samhällskunsk., bibi. kunskap etc.) .... 30 »

Summa 322 timmar

Härtill bör läggas inemot 300 timmar auskultationer och då uppnås omkring

600 timmar. ----Det ligger i sakens natur, att dessa timmar kom
mer

att ligga utspridda över veckans dagar och dygnets timmar. Härtill bör

läggas tid för kurs- och tentamensläsning, förberedelse för seminarieövningar

och egna lektioner samt tid för personlig handledning.»

Saken blir inte bättre genom att den betygsatta delen av övningsundervisningen

komprimerats till 8 veckor och för treämneskandidater icke alltid

kan omfatta alla tre ämnena. Ett sådant arrangemang är ur lärarkandidaternas

synpunkt beklagligt, anmärker kollegiet vid högre realläroverket

på Norrmalm.

»Många av de blivande ämneslärare, som avse att genomgå lärarhögskola,

ha i filosofisk ämbetsexamen betyg i trenne skolämnen. Flertalet av

dessa lärare komma i en framtid att få sin tjänstgöring förlagd till samrealskolor

utan anknutet statligt eller kommunalt gymnasium, kommunala

och praktiska realskolor, högre folkskolor eller dessa skolformers kommande

motsvarighet: enhetsskolor. I sin blivande yrkesutövning torde de då

sannolikt få undervisa i tre läroämnen. Det synes då ologiskt, att lärarhögskolan

ej skulle skänka dessa lärarkandidater utbildning i alla tre skolämnena,

vederbörligen dokumenterad genom betygsatta undervisningsserier

i dem. Sant är, att ett efterprövningsinstitut är avsett att anknytas till

lärarhögskolan, men vid anlitande därav kommer utbildningstidens längd,

normalt beräknat, att bliva större för treämneskandidater än den för tvåämneskandidater.

---

Skolkommissionen anför tidsbristen som skälet för denna beskärning av

antalet betygsatta serier till fyra. Kollegiet finner dock nödvändigt, att för

de lärarkandidater, som så påfordra, beredes möjlighet att inlägga ytterligare

en femte betygsatt undervisningsserie i det tredje skolämnet å real
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 209.

skolestadiet under andra terminen vid lärarhögskolan. Praktiskt skulle den

erforderliga tiden härför kunna erhållas genom en måttligt tilltagen reduktion

av det kraftiga utrymme, som beretts de psykologiska studierna, samt

för treämneskandidaterna även genom någon minskning av varje series

längd.»

Andra yttranden betonar de tekniska svårigheter, som åtföljer

en så långt gående koncentration av övningsundervisningen. Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm anlägger denna synpunkt:
»Under

den för närvarande tillämpade praktiska lärarkursen på en termin,

då lärarkandidaterna i regel har två samtidiga serier, inträffar ständigt

mellan serierna lektionssammanstötningar, som det är svårt att ordna

utan olägenheter för lärare och elever. När då enligt skolkommissionens

plan fyra ä fem serier lägges samtidigt, så måste, såvitt jag förstår, schemakollisionerna

bli hart när omöjliga att reda upp.

Det tillkommer en annan omständighet, som gäller lärarkandidaternas

möjligheter att oavsett den stora arbetsbelastningen genomföra undervisningsseriema.

Övningsundervisningen börjar först på sjunde veckan efter

terminens början. De första sex veckorna måste lärarkandidaten ägna åt

intensiva teoretiska studier i psykologi och pedagogik. Hur skall han under

sådana förhållanden ha möjlighet att ägna tillräcklig tid åt de systematiska

auskultationer, som måste föregå övningsundervisningen? Det förefaller att

vara en olöslig uppgift.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm ser lösningen

i en uppdelning av utbildningen mellan lärarhögskolan och de nuvarande

lärarkursanstaltema. Lärarhögskolan skulle ta den teoretiska delen,

lärarkursanstalterna den praktiska.

Den teoretiska utbildningen skulle koncentreras till en termin, till vilken

undervisningen i psykologi och pedagogik skulle förläggas. För övrigt skulle

kursen närmast erinra om den nuvarande förberedande lärarkursen, väsentligt

utökad och fördelad på hela terminen samt, i den mån så kan ske, utformad

som övningar. Lärarkandidaten borde under denna termin även

kunna medhinna viss auskultation. Alla tentamina och all betygsättning

inom den teoretiska utbildningen borde i normala fall undangöras denna

första termin. Dock kunde lärarkandidaten vid överflyttningen från lärarhögskolan

till den praktiska kursen få ta med sig och avsluta ett skriftligt

arbete, som förelagts honom av lärarhögskolan. I övrigt skulle den sista

terminen helt ägnas åt den praktiska utbildningen.

Kollegiets förslag torde innebära en viss nedprutning av pensa i de pedagogiska

ämnena. Det synes vara en rätt allmän uppfattning, att en sådan

icke kan undvikas. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i

(töteborg preciserar den reduktion, som utan skada kan genomföras:

»Förslaget att slopa den s.k. obligatoriska kursen i psykologi och pedagogik

vid universiteten och att samordna denna teoretiska del av yrkesutbildningen

med den praktiska tillstyrkes av kollegiet. Fn kurs på 120 timmar

i psykologi och pedagogik är emellertid alldeles för stort tilltagen. För

närvarande omfattar denna kurs vid universitet och högskolor e:a 40 tim
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mar exklusive tentamina. Då det är studievana människor man har att

göra med, är 80 timmar tillräckligt för att däri även skall ingå en experimentell

uppläggning av kursen.»

På samma sätt är enligt kollegiets mening studiet i metodik överdimensionerat.

Även i fråga om detta ämne bör en väsentlig reduktion kunna ske.

Genom de föreslagna inskränkningarna bör utrymme kunna beredas för

ytterligare en eller två serier och tiden för serierna ändå ökas.

Även för Läroverkslärarnas riksförbund står det klart, att botemedlet mot

överbelastningen är att söka i en nedskärning av den schemabundna undervisningen

(övningar och föreläsningar) i teoretiska ämnen. Någon reduktion

av kursernas omfattning behöver detta dock ej medföra, anser riksförbundet.

Ämnesläraraspirantemas tidigare självständiga studier bör ge förutsättningarna

för kursläsning på egen hand i större utsträckning än skolkommissionen

förutsatt. Riksförbundet föreslår en sådan omläggning av utbildningen,

att av den sista terminen åtminstone 10—12 veckor kan ägnas

enbart åt undervisningsövningar. Därigenom skulle även tid vinnas för den

kanske viktigaste metodikundervisningen, handledarnas genomgång av

lärarkandidaternas lektioner.

Skolöverstyrelsen finner sig kunna i huvudsak godtaga skolkommissionens

uppläggning av ämneslärarutbildningen men medgiver, att vägande

erinringar gjorts mot utbildningsprogrammets utformning i vissa avseenden.

»Det torde vara möjligt att i viss mån beskära det schemabundna timtalet

för den teoretiska utbildningen. Man får icke bortse från att det här

gäller läraraspiranter med fleråriga akademiska studier bakom sig. En större

koncentration av den teoretiska utbildningen till första terminen synes

önskvärd, och i varje fall måste tiden för de betygsatta serierna under andra

terminen väsentligt utsträckas. Därigenom skulle också utrymme kunna

beredas för sex betygsatta serier för aspirant, som undergår praktisk lärarutbildning

i tre undervisningsämnen.»

Trots den lätt konstaterbara trängseln på schemat saknas icke förslag

till utvidgningar av programmet än på den ena och än på den andra punkten.

Icke minst gäller detta i fråga om kurserna. Svenska facklärarförbundet

anser sålunda en kurs i teckning behövlig för alla lärare, som har

behov av att i förebilder åskådliggöra undervisningen, även lärarna på högstadiet.

Svenska gymnastikläraresällskapet och skolidrottskommittén för

fram liknande synpunkter i fråga om idrotten. Gymnastikläraresällskapet

utför sitt resonemang på följande sätt:

»Ingen lärarkategori av idag får stå främmande för idrotten. Allra minst

då sådana bestämmelser finns, att alla lärare är tjänstgöringsskyldiga under

skolans friluftsdagar. Ett oavvisligt krav bör därför vara att ämneslärare

under sin utbildningstid skall dels tjänstgöra under minst fem friluftsdagar

dels under ferierna genomgå en utbildningskurs på 10 dagar i sommaridrotterna

samt en vinterkurs på en vecka i vinteridrotterna.---Dessutom

bör lärarkandidaterna erhålla en allmän översiktlig utbildning i fysisk fostran.

»

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Rektor vid högre allmänna läroverket i Bromma är av samma mening:

den föreslagna »utbildningen» för friluftsverksamheten är parodisk. Får

ämneslärama inte bättre förberedelse, är det bäst slopa bestämmelsen om

deras medverkan vid idrottsdagarna och lägga ansvaret hos mera sakkunniga

personer. Skolöverstyrelsen hänvisar här till möjligheten att bättre

tillgodose utbildningen för friluftsverksamheten under lärarkandidaternas

praktiktermin.

Svenska skolläkarföreningen dröjer särskilt vid kursen i skolhygien. Ämneslärarkandidaterna

bör enligt skolläkarföreningens förmenande tentera på

realskolans kurs i biologi med hälsolära, innan de får tillträde till kursen i

skolhygien. Själva kursen bör utvidgas, så att den kan ge lärarna början

till ett biologiskt betraktelsesätt på eleverna.

»Lärarna böra få se och förstå hur det normala, friska bamet varierar i

fråga om utveckling, hälsotillstånd, utseende (friskt eller sjukligt), arbetsvilja,

arbetsförmåga, lynne, uppträdande, uppförande. De böra undervisas

om hur dessa variationer kan vara fullt naturliga, de böra få tillfälle att

iakttaga hur variationer kan uppträda genom rubbningar ifråga om vila,

sömn, matförhållanden, kontakter och konflikter med familj, kamrater, lärare,

undervisningsmetoder, ämnen och skolfordringar. Lärarna böra få kännedom

om hur brister i barnens kroppsliga och själsliga utrustning kan influera

på deras tillgodogörande av undervisningen och på deras ''anpassning’

till skol- och hemmiljön. Och lärarna böra få tillfälle att se hur

många av barnens variationer bero på småinfektioner, influensasjukdomar,

hals- och öroninfektioner, synfel, hörselfel, talfel, matsmältningsrubbningar

— för att bara ge några exempel.

En orientering i modem konstitutionsbiologisk syn på eleverna förefaller

oss absolut nödvändig. Detta kan eventuellt överlåtas åt barnpsykiatem,

men fråga är, om inte hans uppgift är att behandla de svårare rubbningar,

som kräva specialbehandling.»

En ökning av timantalet från av skolkommissionen föreslagna 16 timmar

till minst 30 synes föresväva skolläkarna. Dessutom bör lärarkandidaterna

i anslutning till kursen närvara vid skolläkarmottagningama.

»Redan nu föreskrives... samarbete mellan läraren, läkaren, sköterskan

och hemmen. Men det tillämpas endast i undantagsfall. Detta samarbete

bör lärarkandidaterna få deltaga i redan på lärarhögskolan. Detta fordrar

naturligtvis betydligt mera tid från läkarens, sköterskans och lärarens sida

och fordrar en omläggning eller utvidgning av arbetet. Vi anse att en sådan

utvidgning bör ske i lärjungarnas intresse.»

När det gäller specialkurserna, förordar även skolöverstyrelsen en utvidgning.

f programmet för utbildningen av mellanskollärare och småskollärare

förutsättes undervisning i bibliotekskunskap. Överstyrelsen finner det

angeläget, at t en motsvarande kurs ingår även i ämneslärarutbildningen.

J kollegiernas yttranden avhandlas specialkurserna icke så ofta, sannolikt

emedan de ansetts ligga i utbildningsprogrammets periferi. Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm säger dock sin mening

om ett par av kurserna i oförbehållsamma och koncisa ordalag:

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 209.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

»Skolhygien. Kursen i skolhygien avstyrkes. Att svara för skolhygienen

tillkommer rektorer, skolläkare och kommunala myndigheter.

Tal- och röstvård. Kursen i tal- och röstvård tillstyrkes livligt. Skolkommissionens

motivering är fullt övertygande.»

När kursen i tal- och röstvård kommer på tal i yttrandena, sker det genomgående

i erkännsamma vändningar. Folkskoledirektionen i Stockholm

som i princip är väl tillfreds med förslaget, tillägger dock, att förslaget

hänger i luften, så länge en fullgod talpedagogisk utbildning saknas i vårt

land.

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker slutligen, att sociallagstiftningen

beträffande barn och ungdom och de skolsociala åtgärderna behandlas

i en kort kurs, »om tiden det medgiver».

Jämförelser mellan arbetsvillkoren vid lärarhögskolan och andra

högskolor göres icke av lärarrepresentationer och skolmyndigheter. För de

akademiska remissinstanserna ligger detta närmare till hands. Enligt skolkommissionen

skulle det normala deltagarantalet vid lärarhögskolans övningar

vara 16. Härtill anmärker universitetskanslern:

»Vad kommissionen anfört om det antal elever, som lämpligast bör sammanföras

i olika slag av studiegrupper, finner jag i hög grad beaktansvärt.

Därest statsmakterna anse sig ha råd att organisera lärarhögskolor på detta

sätt vill jag emellertid uttala en förhoppning, att universitetens samt Stockholms

och Göteborgs högskolors humanistiska sektioner (avdelningar) inom

överskådlig framtid skola kunna förses med lärarkrafter, som till antalet

utmätas efter något så när samma principer.»

Ett uttalande av statskontoret, att klassavdelningama, bortsett från föreläsningar,

bör ha samma storlek som vid folkskoleseminarierna, får väl tolkas

så, att det normala deltagarantalet vid övningarna bör höjas till 24.

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium.

Redan på ett tidigt stadium i sitt arbete fann skolkommissionen, att man

icke kunde räkna med att all undervisning i läroämnena på realskolestadiet

skulle kunna bestridas av lärare med vanlig akademisk utbildning. Det

gällde då att laga efter lägligheten: kommissionen angav en rad olika utbildningsvägar

för lärare med undervisning på detta stadium. Några av dessa

tänktes leda till adjunktskompetens och full tjänstgöring på högstadiet,

andra skulle förbereda partiell tjänstgöring på detta stadium (SOU 1948:27,

s. 390). I det senare fallet skulle lärarens utbildning bestå av mellanskollärarexamen

med någon för ändamålet avpassad påbyggnad. Lärare, som

hade tenterat för två betyg i ämbetsexamen, kunde sålunda accepteras för

undervisning i detta ämne på högstadiet eller i fråga om engelska i klasserna

5—9. Man kunde också tänka sig, att en lärare i fria former förstärkte

sin kunskapsutrustning, varvid resultatet finge kontrolleras av lärarhögskolan.

Denna borde underlätta studierna genom att ge kurser, om
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

fattande såväl ämnesutbildning som pedagogisk-metodisk utbildning och

övningsundervisning. Bland annat planerade kommissionen en speciell kurs

vid lärarhögskolan för dem, som önskade behörighet att undervisa i samhällskunskap

på enhetsskolans högstadium.

I betänkandet om den första lärarhögskolan, s. 117—120, ingår skolkommissionen

tämligen utförligt på utbildningen för blivande lärare i samhällskunskap.

Kommissionen finner, att den nuvarande akademiska

utbildningen i statskunskap endast delvis täcker de för enhetsskolan fastställda

huvudmomenten av ämnet samhällskunskap. Vissa, moment med

sociologisk eller nationalekonomisk betoning faller utanför universitetskurserna

i statskunskap. Därtill kommer den lucka, som bristen på utbildning

i yrkesvägledning utgör.

För yrkesvägledningen på enhetsskolans högstadium är för närvarande

anställda s. k. yrkesvalslärare, vanligen folkskollärare som har genomgått

en av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen anordnad kortare utbildning.

En lärare med akademisk utbildning är i regel, även om han genomgår

en sådan kurs, knappast tillräckligt utbildad för handhavande av

den teoretiska yrkesorienteringen, säger kommissionen. Vad han saknar,

sedan han vid de psykologiska studierna har fått den erforderliga utbildningen

i anlagsorientering, är främst kännedom om yrkesvärlden. Ännu

mindre motsvarar hans utbildning en samordnad undervisning i teoretisk

och praktisk yrkesorientering. Det vore mycket begärt, att varje ämneslärare

i samhällskunskap skulle vara beredd att åtaga sig sådana praktiskt

orienterade uppgifter. I viss utsträckning torde därför den yrkesorienterande

undervisningen även i framtiden böra bestridas av mellanskollärare,

om möjligt med särskild utbildning för undervisning i samhällskunskap på

högstadiet.

Kvar står dock, att läraren i samhällskunskap skulle behöva vissa insikter

i ekonomilära, sociologi och den svenska yrkesvärldens förhållanden,

som faller utanför det akademiska ämnet statskunskap. Lyckligast vore

enligt kommissionens mening, om universitetskursen kunde på lämpligt sätt

kompletteras med hänsyn till skolans behov, givetvis med motsvarande

minskning av den nuvarande kursens omfång. Lärarhögskolan skulle då

kunna koncentrera sig på samhällskunskapens metodik.

Skolöverstyrelsen har i denna fråga den 1 juli 1953 avgivit ett särskilt

utlåtande. På grund av gjorda erfarenheter tror sig ämbetsverket icke kunna

antaga, att något större antal ämneslärare i samhällskunskap skulle

vara intresserade av att erhålla befattning som yrkesvalslärare. Icke heller

kan överstyrelsen finna det lämpligt att dela de yrkesvägledande uppgifterna

mellan två lärare, av vilka den ena tar hand om den teoretiska och

den andra om den praktiska yrkesorienteringen. Under sådana omständigheter

torde undervisningen i teoretisk yrkesorientering sällan komma att

bestridas av ämneslärare med akademisk utbildning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Härav följer åter, att det voi’e opraktiskt att förlägga undervisningen om

yrkesvärlden till universitet och högskolor. Det är bättre att ge denna utbildning

form av fortbildningskurser för lärare, som efter några års erfarenhet

av arbetet ute i skolorna är villiga att åtaga sig yrkesvägledande

uppgifter. Dessa kurser kan lämpligen som hittills anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen

och skolöverstyrelsen gemensamt.

Utbildningen av lärare i samhällskunskap avhandlas tämligen utförligt

jämväl av universitetskanslern. Denne biträder förslaget att komplettera

ämnet statskunskap med en kurs av nationalekonomiskt innehåll. Däremot

avvisar han kommissionens förslag om att specialundervisning om yrkesvärlden

skulle ges i de akademiska studierna.

»De kunskaper om yrkesvärlden, vilka den behöver, som skall lämna

skolans elever vägledning och råd i fråga om yrkesval, kunna icke förvärvas

genom en dylik kurs utan endast genom en fortlöpande kontakt med det

ständigt skiftande yrkeslivet», skriver kanslern. »Det var med hänsyn till

dessa synpunkter, som på mitt ansvar arbetsmarknadskommissionen på sin

tid startade den yrkesväglednings- och yrkesrådgivningsverksamhet, vilken

sedermera fullföljts av arbetsmarknadsstyrelsen. Det var också i enlighet

med ovannämnda synpunkter, som samarbete med skolan organiserades

på sätt kommissionen omtalat i sitt betänkande. Jag finner det angeläget

att understryka, att det icke vore lyckligt om sagda verksamhet komme

att handhavas av personer utan nödiga kvalifikationer härför.»

Den akademiska utbildningen för blivande ämneslärare i samhällskunskap

har sedermera ordnats genom den nya stadgan angående filosofiska

examina (nr 610/1953). Enligt denna skall antingen historia och statskunskap

eller historia och nationalekonomi ingå som huvudämne i en för lärare

i historia med samhällslära avsedd filosofisk ämbetsexamen. Den som har

valt det förra ämnet skall därjämte genomgå en kurs i samhällskunskap

med huvudvikten lagd vid nationalekonomi, den som valt det senare ämnet

en liknande kurs med huvudvikten lagd vid statskunskap.

Om härjämte i enlighet med skolöverstyrelsens förslag teoretisk och praktisk

yrkesorientering kombineras och kurser för lärare i dessa ämnen även

i fortsättningen anordnas genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, skulle

lärarhögskolan icke behöva i större utsträckning engageras speciellt för lärarutbildningen

i samhällskunskap. Det återstår blott att överväga, huruvida

icke mellanskollärare med utbildning för yrkesvalsundervisning bör

sättas i tillfälle att vidga sitt kompetensområde, så att de kan övertaga undervisningen

i samhällskunskap i dess helhet. Detta kunde tänkas ske genom

en till lärarhögskolan förlagd vidareutbildning.

I yttrandena dryftas livligare ett annat av de spörsmål, som gäller högstadiet,

nämligen högstadiets ställning i mellans kollärarutbildningen.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle enhetsskolans mellanstadium —

klasserna 4—6 — utgöra mellanskollärarnas huvudsakliga arbetsfält. För

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

närvarande är det riktigare att säga, att folkskollärarnas egentliga arbetsområde

är klasserna 3—7. I skoldistrikt med åttonde klass måste doek även

denna klass inräknas. Slutligen meddelar folkskollärarna i B3-skoloma undervisning

även åt klasserna 1—2. B3-formen är emellertid sedan länge på

tillbakagång. Redovisningsåret 1951/52 hörde till denna skolform endast

3,2 procent av de läraravdelningar, vari folkskollärare undervisar.

Till grund för kommissionens förslag rörande mellanskollärarutbildningen

ligger uppfattningen, att mellanskollärarna i framtiden komme att få sin

huvudsakliga tjänstgöring inom klasserna 3—6. Utbildningen för klasserna

1—2 samt 7—8 betraktas som ett visserligen ofrånkomligt men likväl sekundärt

inslag. I synnerhet kan utbildningen för klasserna 1—2 göras avsevärt

mindre grundlig än småskolläramas.

De båda jolkskollämrfärbunden behandlar tämligen utförligt frågan om

folkskollärarnas kompetensområde. De anser, att kommissionen alltför

mycket låtit binda sig av sina uttalanden i 1948 års principbetänkande. För

egen del har förbunden alltid ställt sig tveksamma till möjligheten att genomföra

det av skolkommissionen förordade systemet med differentiering

inom klassens ram och i stället förordat linjedelning från och med sjunde

klassen, där sådan är möjlig.

»I kritiken mot skolkommissionens förslag framhölls betydelsen av att

en ''obligatorisk realskola’ tillgodoser inte endast de bäst allmänt begåvade

eller teoretiskt studiebegåvade elevernas tillgång till för dem lämpliga och

kvalificerade studier. Omkring hälften av eleverna i enhetsskolan hav intelligenskvot

på 100 och nedåt. De allra svagaste bör hänvisas till hjälpklasser

och särskild hjälpklassundervisning. Men de mycket stora grupper av elever,

som har intelligenskvoter från omkring 80 till omkring 90 ä 100, måste

i realskolan få en för dem lämpad undervisning och kraven på deras prestationer

får inte ställas för höga. Skolkommissionens förslag om kursens uppdelning

på grundkurs (minimikurs) och överkurser medger en differentiering

av lärostoffet. Fm linjedelning kunde ge större möjligheter för lärarna

att tillgodose både de teoretiskt begåvades, de praktiskt begåvades och de

allmänt svagt begåvades krav på för varje kategori lämplig studiegång.

Vidare anfördes, att den specialisering av studierna, som skolkommissionen

förutsätter på realskolstadiet genom valfrihet av olika ämnen och kurser,

talar för en lösning med ett antal fasta linjer och viss möjlighet till

kombinationer mellan dessa. I små enhetsskolor är en tydlig linjedelning

från och med klass 7 omöjlig och svår att åstadkomma. I en realskola med

många parallellklasser är däremot en uppdelning på en eller flera teoretiska

linjer och en eller flera praktiska linjer möjlig och från organisatorisk synpunkt

synnerligen lämplig. Genom (len gruppdifferentiering, som skolkommissionen

förutsätter, borde i praktiken skillnaden mellan differentiering

inom klassens ram och linjedelning inte behöva bli så stor.

Riktigheten av den ovan återgivna uppfattningen verifieras av att vid

den pågående försöksverksamheten med enhetsskolan eu klar tendens till

linjedelning i någon form efter klass 6 kan konstateras i de iörsöksdistrikt,

där verksamheten natt högstadiet. Förbunden vill i detta sammanhang

framhålla att vid en realistisk bedömning av den framtida tillgången på

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämneslärare torde det stå klart att det inom överskådlig tid synes bli omöjligt

att tillgodose behovet av adjunktskompetenta lärare för undervisningen

i samtliga klasser på enhetsskolans högstadium. Att bättre resultat

skulle vinnas på de mera praktiskt betonade linjerna genom ämneslärarsystemet

förefaller inte troligt, även om i en avlägsen framtid lärartillgången

skulle göra en sådan anordning möjlig. Undervisningen i den nuvarande

folkskolans klasser 7—8 har hittills med gott resultat bestritts av klasslärare-folkskollärare.

Vissa ekonomiska konsekvenser måste givetvis uppstå,

om all undervisning på högstadiet skall ombesörjas av adjunktskompetenta

lärare, en fråga, som förbunden emellertid inte har anledning att

ta ställning till.

Förbunden vill av flera skäl bestämt framhålla att utbildningen av mellanskolans

lärare vid lärarhögskolan i lika hög grad bör taga sikte på undervisningen

i klasserna 7—8 som klasserna 3—6. Lärarhögskolans övningsskola

bör därför utbyggas till att omfatta avdelningar, där folkskollärare

handhar undervisningen i klasserna 7 och 8. Vid de nuvarande seminarierna

finns många övningsskollärare (folkskollärare) med rik erfarenhet av

undervisningen på detta stadium, vilket lärarhögskolan bör tillgodogöra

sig.»

Folkskollärarförbundens yrkande stödes av Sveriges överlärarförbund

och Svenska seminarielärarföreningen.

Utrymmet på mellanskollärarnas utbildningsprogram är emellertid redan

ansträngt. Den som finner utvidgningar nödvändiga men inte kan reflektera

på en förlängning av studietiden, måste fråga sig huru det hela skall

gå i lås. Gränsen för det möjliga är redan uppnådd, säger Göteborgs allmänna

folkskolstyrelse: »Det bör övervägas, om vi inte nu kommit till en

punkt, där utbildningen i exempelvis ett par övningsämnen helt enkelt

måste avlastas från de blivande klasslärarna».

De båda seminariekollegier, som utförligast uppehåller sig vid denna

fråga, är kollegierna vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping

och vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. Båda förordar en lösning genom

differentiering av utbildningen. Det förra börjar med att framhålla, huru

orimligt begärt det är, att en svensk genomsnittsstudent inte bara skulle

behärska studentkurserna i folkskolans läroämnen utan också vara allround

i alla övningsämnen, som arbetet i folkskolan förutsätter.

»Tiden synes nu vara mogen att här radikalt begynna en ny ansats i

svensk klasslärarutbildning. Man måste överväga, om inte den enda möjliga

vägen ut ur dilemmat är att pröva en begynnande differentiering av

klasslärarutbildningen. Alan kunde tänka sig ett par alternativ. Antingen

borde klasslärarkandidaten få möjlighet att koncentrera sin utbildning med

avseende på läroämnena till en humanistisk grupp eller en naturvetenskaplig

grupp, så att hans metodiska utbildning fick sin tyngdpunkt lagd på

den ena eller andra av dessa grupper. Eller kunde den metodiska genomgången

begränsas till en mindre grupp läroämnen, däri ett humanistiskt och

ett naturvetenskapligt ämne skulle ingå som kärna och typexempel. I bägge

fallen skulle till detta som obligatoriskt övningsämne läggas teckning samt

dessutom ett eller kanske två frivilligt valda övningsämnen, nämligen så
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

dana, för vilka lian har en naturlig fallenhet. I en tid, då storkommunerna

förutsätter större skolenheter, skulle det vara tekniskt möjligt att bereda

lärare med en sådan utbildning plats. Skulle man vilja tillgodose de mindre

skolornas behov av en mera allsidigt utbildad klasslärare, så bör möjlighet

finnas att genom kurser inhämta de insikter och färdigheter i respektive

övningsämnen, som anses önskvärda. Tillfället är också nu psykologiskt

lämpligt, när det gäller att finna en ny väg för lärarutbildningen i Sverige.»

Skolöverstyrelsen anser det ofrånkomligt, att mellanskollärarna under en

antagligen lång övergångstid i viss utsträckning tar hand om klasserna 7—

8. Hänsyn härtill måste tagas vid lärarhögskolan både vid den obligatoriska

undervisningen och vid den vidareutbildning av lärare, som måste bli en

väsentlig uppgift för lärarhögskolan.

Beträffande den av några kollegier ifrågasatta specialiseringen av klasslärarutbildningen

är överstyrelsen ej beredd att taga ståndpunkt.

»Spörsmålet synes emellertid vara av den vikt, att särskild utredning bör

komma till stånd snarast möjligt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang

understryka, att det här icke gäller enbart en utbildningsfråga, utan man

även måste noga överväga de konsekvenser, som en specialisering av klasslärarutbildningen

kan få för de mindre skolorna och för de arbetsmetoder,

man gärna vill se tillämpade i enhetsskolan.»

Frågan om mellanskollärarnas undervisning på högstadiet kommer i något

ändrat läge, om riksdagen biträder det av Kungl. Maj:t i propositionen

149 framlagda förslaget om inrättande av tjänster i 23 lönegraden på

enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet. Dessa tjänster är, såsom

jag redan nämnt, avsedda för folkskollärare med vidareutbildning antingen

i form av akademiska studier i viss omfattning eller genom deltagande i ettåriga,

av skolöverstyrelsen anordnade påbyggnadskurser. Jag kan beträffande

den sålunda planerade vidareutbildningen hänvisa till den redogörelse,

jag har lämnat i berörda proposition.

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.

Ehuru engelska språket skall vara obligatoriskt undervisningsämne på

enhetsskolans mellanstadium, inrymmes enligt skolkommissionens förslag

detta ämne icke i den obligatoriska utbildningen på lärarhögskolans mellanskollärarlinje.

Undervisningen i engelska på mellanstadiet bör enligt

kommissionens mening bestridas av akademiskt utbildade lärarkrafter, men

då tillgången därtill är och länge torde förbli otillräcklig, bör frivilliga behörighetskurser

ges vid lärarhögskolan liksom nu vid folkskoleseminarierna.

De båda folkskollärarförbunden kan icke acceptera kommissionens utgångspunkt:

det vore orimligt att tänka sig all undervisning i engelska på

mellanstadiet ombesörjd av akademiskt utbildade lärare.

»För framtidens enhetsskola måste man räkna med, att mellanskolans

lärare på detta stadium undervisar i engelska. Ett av skälen härför iir det

enormt ökade behovet av språklärare. Det torde inte vara realistiskt att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

räkna med att antalet utbildade språklärare skulle räcka till både för realskolstadiet

i varje storkommun, för gymnasiet och för mellanstadiets språkundervisning

i klasserna 5—6. Det torde bli tillräckligt svårt att fylla enbart

realskolans och gymnasiets behov av akademiskt utbildade språklärare.

Ett annat skäl för klassläramas utnyttjande i engelskundervisningen är

praktiskt-organisatoriskt. Ambulerande språklärare kan endast tänkas förekomma

i tättbebyggda trakter med goda kommunikationer mellan distriktets

bygdeskolor. I de flesta trakter i vårt land saknas geografiska förutsättningar

för ambulerande språklärare. Centralisering enbart för engelskans

skull avvisades ... också i skolpropositionen. Om undervisning i engelska

skall kunna ske i varje B 1- och B2-skola, måste denna undervisning

bestridas av klasslärarna. I annat fall torde det i ett flertal skolor bli omöjligt

att ordna undervisning i engelska. Vid den nya lärarhögskolan måste

man därför ge mellanstadiets klasslärare en tillfredsställande utbildning

även i engelska, detta med sikte pa mellanstadiets behov, inte minst med

tanke på att landsbygdens skolväsen bör tillgodoses.

Man kan i detta sammanhang inte underlåta att visa på det stora antal

folkskollärare, som delvis med ekonomiskt bistånd från staten skaffat och

skaffar sig behörighet att undervisa i engelska.

Förbunden föreslår att studier i engelska bereds tillräckligt utrymme vid

lärarhögskolan samt att det ges tillräckliga möjligheter för nödvändig övningsundervisning

och metodisk genomarbetning av ämnet. I stället för

frivilliga behörighetskurser vid lärarhögskolan, vilket skolkommissionen

föreslår, bör studier för kompetens att undervisa i engelska i princip vara

obligatoriska. Befrielse från ämnet bör dock i enstaka fall kunna medges.»

Med hänsyn till denna och andra av förbunden förordade utvidgningar

av utbildningsprogrammet för mellanskollärarna finner förbunden det

nödvändigt, att den egentliga utbildningstiden vid lärarhögskolan förlänges

med en termin. För att under en övergångstid säkra rekrytering till lärarhögskolan

bör för den längre utbildningstiden ersättning utgå i likhet med

vad som är föreslaget för ämneslärarna.

Samma uppfattning om lärarutbildningen i engelska företrädes av Sveriges

överlärarförbund.

Folkskollärarförbundens förslag om en fastare ställning för utbildningen i

engelska avvisas däremot av skolöverstyrelsen. Den behörighet, dessa kurser

medför, avser egentligen undervisningen i klasserna 7 och 8 av nuvarande

folkskola, alltså en undervisning av annan art än den i klasserna 5 och

6, vilken skall vara av grundläggande karaktär för de fortsatta språkstudierna

på realskolestadiet.

»Många av de folkskollärare, som förvärvat nämnda behörighet att undervisa

i engelska i folkskolan, utveckla sig genom fortbildning och intresse

för ämnet till utmärkt skickliga lärare i engelska. Rent principiellt är dock

nämnda behörighet otillräcklig för engelskundervisningen i klasserna 5 och

6. Överstyrelsen har samma uppfattning som folkskollärarförbunden och

överlärarförbundet, att ifrågavarande undervisning i stor utsträckning

måste omhänderhas av folkskollärare (mellanskollärare), men hyser den

förhoppningen, att allt flera av dessa skola skaffa sig akademiskt betyg i

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämnet.---Emellertid kunna de s. k. behörighetskursema ej för när
varande

undvaras, men överstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen,

att de böra vara frivilliga.»

Anslutningen till de nuvarande behörighetskursema har varit mycket

stor. Intill utgången av läsåret 1952/53 har 5 018 folkskollärare och seminarieelever

förskaffat sig behörighet att undervisa i engelska, därav 3 210

efter prov vid folkskoleseminarierna.

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen.

Den tidigare ettåriga utbildningen på folkskoleseminariernas studentlinjer

ersattes efter beslut av 1936 års riksdag med en tvåårig utbildning. De

olika läro- och övningsämnena erhöll vid omorganisationen ett ofta mycket

avsevärt förbättrat schemautrymme såsom närmare framgår av de nedan

återgivna timplanerna för studentlinjema omedelbart före och efter omorganisationen.

Ämne

Totala antalet

veckotimmar

före omorganisa- tionen

efter omorganisa- tionen

Kristendomskunskap ............................

2

3,5

Modersmålet ..................................

2

4

Samhällslära (ekonomilära) ......................

2

4

; Biologi och hälsolära (hälsolära) ................

1

2

1 Psykologi och pedagogik ........................

5

8

Biblioteksskötsel................................

—

0,5

Summa

12

22

Teckning ......................................

2

3,5

Välskrivning ...................................

—

0,5

Musik ........................................

2

4

Trädgårdsskötsel ...............................

3

3,5

Slöjd .........................................

—

m 9 kv 6

Hushållsgöromål ................................

—

kv 4

Gymnastik med lek och idrott ..................

m 6 kv 4

m 10 kv 9

Summa

m 13 kv 11

30,5

Praktisk utbildning:

j Metodik ......................................

! .

7,5

Gruppövningar ................................

5,5

Summa

9

13

Undervisning i manlig slöjd och i husligt arbete meddelades före omorganisationen

på tid utom timplanen, i manlig slöjd med 5 veckotimmar och

i husligt arbete med 7 veckotimmar.

Enligt 1937 års undervisningsplan är följande undervisning förlagd till

tid utanför timplanen:

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

frivillig teckning, sammanlagt 2 lärartimmar i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

individuell undervisning i instrumentalmusik och sång, sammanlagt 4

lärartimmar i veckan för varje klassavdelning,

frivillig orkesterspelning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

simundervisning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

frivillig gymnastik med lek och idrott, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

samt

kompletteringskurser i vissa ämnen för elever utan studentbetyg i ämnet.

Härjämte anordnas vid folkskoleseminarierna kurser och föreläsningar av

olika slag, bland annat i tal- och röstvård och i skolhygien.

Från och med läsåret 1947/48 tillkom de frivilliga behörighetskursema i

engelska, som omfattar tre veckotimmar under tre terminer. Slutligen anordnas

vid folkskoleseminarierna i viss utsträckning kurser för blivande

kyrkomusiker.

Den praktiska lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna omfattar heldagsbesök

i övningsskolan, gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom

serieövningar och besök vid andra läroanstalter. Hospiteringen i övningsskolan

omfattar för varje elev sammanlagt 16 dagar under seminarietiden;

eleven åhör undervisningen och får i någon utsträckning själv hålla

lektioner. Vid gruppövningarna är klasserna delade i grupper om 4—6 elever,

och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet grupper. Medan

en elev undervisar, är de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande

handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningama omfattar

för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid vissa

seminarier varieras programmet; bland annat har försök anställts med starkare

koncentration av gruppövningarna och med ett ökat antal serielektioner.

I medeltal torde varje elev under seminarietiden hålla c:a 70 egna

lektioner.

Omkring två veckor begagnas till studiebesök vid andra läroanstalter,

huvudsakligen skolor av B2- och B3-form. För ändamålet finnes under

folkskoleseminariernas omkostnadsstat särskilda medel anslagna. I stigande

omfattning anordnas besök i distrikt, som experimenterar med enhetsskoleorganisationen.

Vidare brukar besök anordnas i skolor med hjälpklasser

— där sådana inte finns i seminariets övningsskola — och i specialklasser

av olika slag.

I gällande stadga för folkskoleseminarierna rekommenderas koncentration

i arbetets planläggning, självverksamhet och fria arbetsformer. Ämnesträngseln

och det stora antalet schemabundna timmar har dock visat sig

vara svåra hinder. Försök har emellertid gjorts att på olika sätt komma

förbi dessa svårigheter. Bland annat har under senare år timplanerna vid

vissa seminarier med vederbörligt tillstånd något beskurits och lärarkrafterna

fått disponeras i friare former. Framgången har visserligen inte alltid

varit odisputabel — det har förekommit att efter någon tid återgång skett

till tidigare ordning — men det vill dock synas, som om i åtskilliga fall

värdefulla resultat har vunnits.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I årsredogörelsen för läsåret 1952/53 skriver sålunda rektor vid folkskoleseminariet

för manliga elever i Stockholm:

»Under ett flertal år har vid seminariet bedrivits försöksverksamhet bl. a.

med hänsyn till timplanens utformning. Vi har sökt successivt leta oss

fram till en timplan, som innebär minsta möjliga antal schemabundna timmar

men som ändock erfarenhetsmässigt garanterar fullt tillfredsställande

insikter och färdigheter. Timplanen för de olika ämnena har något varierat

från år till år.»

Enligt den i årsredogörelsen återgivna timplanen för läsåret 1952/53 hade

läroämnena på studentlinjen 17,75 veckotimmar mot de 22, som finnas upptagna

i normalplanen, och övningsämnena 26,5 veckotimmar mot normalplanens

30,s; den praktiska lärarutbildningen hade däremot utbyggts med

en halv veckotimme från 13 till 13,5 veckotimmar.

Vid folkskolesemmariet i Hälsingborg, som har studentlinje med tre parallellavdelningar

av varje klass, har klassundervisningen i pedagogik och

samhällslära delvis ersatts med föreläsningar, som är gemensamma för klassens

samtliga avdelningar. Därigenom sparas ett antal lärartimmar, som

möjliggör klassernas uppdelning i mindre arbetsenheter under andra timmar,

exempelvis för grupparbeten kombinerade med övningar av samma

karaktär som universitetens seminarieövningar.

»Här vid seminariet har vi såsom krav under andra året ställt upp deltagande

i minst två grupparbeten i pedagogik och två i samhällslära», skriver

kollegiet. »Varje grupparbete omfattar fyra eller fem sammanträden på

i allmänhet tre timmar. Vid dessa skall var och en referera och alltid förbereda

sig till att deltaga i diskussionen. Vid varje sammanträde förekommer

normalt tre referat på 10—20 minuter. Deltagarna skall själva med

bibliotekets hjälp skaffa sig en översikt över den viktigaste litteraturen.

Naturligtvis används även andra former av grupparbete.»

Enligt seminariets praxis har varje elev att vid sidan av den översiktsmässiga

kursläsningen skaffa sig mer ingående kunskaper inom nagra få

specialområden i viss mån efter fritt val. Den bildningsprincip, till vilken

kollegiet bekänner sig, uttrycker kollegiet på följande sätt: »De unga skall

lära sig, hur man skall skaffa sig kunskaper, och dessutom hos sig själva

skapa en fast vana att i alla situationer verkligen skaffa sig de kunskaper

som behövs.» Denna princip kan med fördel användas även vid lärarutbildningen,

anser kollegiet. »Är man rädd för luckor i vetandet, sa är faktiskt

allt bildningsarbete hopplöst.»

För skolkommissionen har det gällt att i mellanstadiets undervisning förverkliga

samma allmänna grundsatser som i undervisningen på andra stadier.

ltedan i principbetänkandet skrev kommissionen:

»Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika stadier

kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervisningsteknik.

Det ligger i sakens natur, att en dylik undervisning inte får

inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen

med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den

individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en upp
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fattning om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning; annars faller

han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner.---Den blivande

läraren behöver grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi samt de

delar av den allmänna psykologin, som har särskild betydelse för undervisningsarbetet

och uppfostran, t. ex. intelligensen, begåvnings- och minnesfunktionerna

samt inlärningsprocessen och därför giltiga lagar av olika slag.

I viss utsträckning bör denna undervisning anpassas olika för lärare på

olika stadier. En naturlig anpassning synes vara att t. ex. i barn- och ungdomspsykologien

ge alla lärarkategorier en allmän orientering, som dock

bör väsentligt fördjupas och kombineras med praktiskt psykologiskt studium

särskilt av de åldersstadier, som läraren i sin kommande gärning har

att göra med.» (S. 358—359.)

De åsikter skolkommissionen i detta och andra uttalanden utvecklat pekar

framåt mot en starkare ställning för psykologi, pedagogik och metodik

jämväl i mellanskolläramas utbildning. De praktiska svårigheterna är dock

i detta fall ojämförligt större, helst om utrymme på samma gång skall beredas

för mer tidskrävande arbetsformer. Folkskollärarutbildningen är redan

nu hårt belastad och studietiden kan icke godtyckligt förlängas. I stort

sett måste därför varje terrängvinst för ett studium kompenseras genom

att nagot annat, som också har sitt värde, avföres från utbildningsprogrammet.

Sådant brukar icke kunna genomföras alldeles utan strid.

Skolkommissionen anser sig icke böra exakt precisera timtalen för de

olika ämnena. För att ge en föreställning om vad de kan påräkna nämner

kommissionen dock följande ungefärliga timtal:

timmar

psykologi och pedagogik med specialkurser......... 200

skolhygien ..................................... 16

allmän metodik................................. 26

kristendomskunskap............................. 56

modersmålet ................................... 80

matematik ..................................... 40

historia ........................................ 30

samhällskunskap ................................ 60

geografi........................................ 24

biologi.......................................... 50

den samlade undervisningens metodik ............. 16

fysik ........................................ 24

kemi .......................................... 24

metodik i flerklassiga läraravdelningar............. 20

användning av tekniska hjälpmedel................ 12

bibliotekskunskap ............................... 12

barnlitteratur................................... 8

teckning ....................................... 80

välskrivning .................................... 16

konsthistoria ................................... 8

musik ......................................... 72

gymnastik ..................................... 96

slöjd .......................................... 40

Summa: 1 010

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härtill kommer en kurs i tal- och röstvård med individuellt skiftande

timtal, individuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande

frivilliga kurser:

timmar

behörighetskurs i engelska omkring

skolmognadsprov ...............

testningskurs ...................

småslöjd ......................

trädgårdsskötsel ...............

...... 130

8 + 10

30 + 20

...... 25

...... 30. (S.88.)

Slutligen skulle liksom nu vid seminarierna frivillig undervisning tillhandahållas

i teckning, körsång, orkesterspelning, gymnastik m. m.

Vid jämförelser med nuvarande timplan måste antalet där angivna veckotimmar

multipliceras med antalet effektiva arbetsveckor under läsåret,

30 eller något däröver.

Särskild tid för den speciella ämnesmetodiken är ej upptagen i ovanstående

tabell. Studierna vid lärarhögskolan måste inriktas på vad som kan

anses värdefullt för den kommande lärarverksamheten. Någon skarp gräns

mellan ämnesstudier och metodikutbildning kan enligt kommissionens mening

därför inte dragas upp. Förhållandena gestaltar sig rätt olika mom

skilda ämnen. I kristendomskunskap är studentexamen säkerligen icke tillräcklig

grund för lärarverksamheten — särskilt bibelkunskapen maste förstärkas.

I historia och geografi torde åter behovet av teoretisk underbyggnad

få anses vara i stort sett tillfredsställt genom studentexamen, och den

fortsatta utbildningen får därför huvudsakligen karaktären av metodik.

»Även det metodiska tillrättaläggandet av ett spörsmål medför, om det rätt

bedrives, en ökad kringsyn och skärpt blick för det väsentliga», framhåller

kommissionen. »Ej sällan gynnas det självständiga tänkandet och därmed

också föreställningarnas klarhet och fasthet av att det föreligger ett bestämt

syfte för studierna.»

Till den speciella metodiken kommer den allmänna metodiken, den samlade

undervisningens metodik och metodiken vid undervisning i flerklassiga

avdelningar, för vilka studieomraden särskild tid har upptagits. För

övrigt bör metodiska frågor tagas upp i olika sammanhang under hela studietiden,

bland annat i form av råd, anvisningar och kritik i samband med

de praktiska övningarna.

Under rubriken »psykologi och pedagogik med specialkurser» har beräknats

tid för specialkurser rörande läs- och skrivsvårigheter (12 tim.), röstoch

talrubbningar (8 tim.) samt psykologisk-pcdagogisk statistik (12 tim.).

Mellanskollärarkandidaterna skulle vidare ha tillträde till den för småskollärarkandidaterna

obligatoriska kursen i skolmognadsprov (8 tim. jämte 10

tim. praktiska övningar). Slutligen skulle en frivillig testningskurs tillhandahållas

(30 tim. jämte 20 tim. praktiska övningar).

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj ds propositio7i nr 209.

I nuvarande undervisningsplan för studentlinjema här övningsämn

e n a starkare ställning än läroämnena och nästan lika högt timtal som

dessa ämnen och den praktiska utbildningen tillsammans. Kommissionen

tänker sig icke blott en förstärkning av pedagogikens ställning utan även

en utvidgning av undervisningsövningarna. Det blir då omöjligt att inom

en tvaarsram för utbildningen halla uppe övningsämnena vid nuvarande

timtal. Under sådana förhållanden måste kommissionen fråga sig, huruvida

verkligen alla de nuvarande övningsämnena måste ingå i utbildningen.

Kommissionen anser sig kunna helt utesluta ämnet hushållsgöromål och ge

trädgårdsskötseln plats endast som frivilligt ämne. Det har visserligen för

många bygder i vårt land varit av stor betydelse, att folkskollärarna kunnat

undervisa i trädgårdsskötsel, medgiver kommissionen, men det är dock

ett faktum, att flertalet lärare aldrig kommer att undervisa i ämnet. Tillräckliga

motiv att ge ämnet ställning som obligatoriskt finnes därför enligt

kommissionens mening icke. Beträffande ämnet slöjd kan tvekan råda.

»Inom kommissionen har... ifrågasatts, om manlig och kvinnlig slöjd

med nödvändighet skall behöva belasta utbildningsschemat. Facklärare i

dessa ämnen anställes vid allt fler skolor, och i övrigt har seminarierna

trots de ganska höga timtalen (omkring 270 respektive 180 timmar) inte

kunnat åstadkomma annat än en relativt ofullständig utbildning. Å andra

sidan kommer det säkert under lång tid framåt att vara nödvändigt, att

mellanskollärare övertar undervisning även i dessa ämnen. Att då fordra

specialutbildning efter lärarexamen låter sig knappast göra. Det blir därför

ofrånkomligt, att en grundläggande utbildning ges vid lärarhögskolan.»

(S. 85—86.)

En beskärning av de båda slöjdämnena från ett par hundra timmar ned

till de 40, som är upptagna i tablån, är icke möjlig, om slöjdundervisningen

skall ha samma uppgifter vid lärarhögskolan som nu vid folkskoleseminarierna.

Skolkommissionen tänker sig, att de 40 timmarna huvudsakligen

skulle avse slöjdundervisningens metodiska sida, Slöjdfärdigheten skulle inhämtas

vid sommarkurser, som föreslås omfatta 4 veckor.

»Det blir... angeläget, att sommarkurserna genomgås så tidigt som möjligt»,

påpekar kommissionen. »Tillträde till kurserna bör i män av utrymme

kunna ges redan före intagningen vid lärarhögskolan, eventuellt även

åt gymnasister som deklarerat sin avsikt att söka inträde vid lärarhögskolan.

För dem, som på annat sätt förskaffat sig erforderliga färdigheter, bör

befrielse från deltagande i sommarkurs medgivas. Möjligen bör då viss kompletterande

metodikutbildning krävas, motsvarande vad som i detta avseende

inhämtas under sommarkurs.» (S. 87.)

Förutom här nämnd slöjdutbildning skulle vid lärarhögskolan ges en frivillig

kurs i s. k. småslöjd, omfattande 25—30 timmar.

En liknande anordning föreslås för gymnastikundervisningen. I sitt tidigare

förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskoleseminarierna

ifrågasatte skolkommissionen en vittgående reduktion av den obli
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

gatoriska gymnastikundervisningen vid seminarierna. Medan den nuvarande

timplanen ger de manliga eleverna omkring 300 och de kvinnliga omkring

270 timmars undervisning i ämnet, skulle gymnastiken efter en utbildningsreform

enligt kommissionens mening endast kunna påräkna 90

timmars obligatorisk undervisning, likväl kompletterad med icke mindre än

270 timmar för enskild handledning och för frivillig undervisning i simning,

gymnastik och idrott. Förslaget motiverades på följande sätt:

»Trots ämnets utomordentliga värde med hänsyn till seminarieelevernas

fysiska fostran, torde ämnet inte kunna påräkna att få behålla den dominerande

ställning det nu har på studentlinjen. Om man bedömer ämnet på

samma sätt som de övriga ämnena, måste den för eleverna obligatoriska

tiden avsevärt minskas. Den del av gymnastiken, som kan rubriceras som

motionsgymnastik, måste bli frivillig, och utbildningen av ledare i den frivilliga

gymnastikrörelsen bör inte ingå i den ordinarie lärarutbildningen

utan hänvisas till fortbildningskurser. Ämnet är emellertid mångskiftande,

och att sköta gymnastikundervisning på rätt sätt är säkerligen svårt. För

att bli en skicklig gymnastiklärare behöver man en mycket lång utbildning,

men det måste också om detta ämne liksom om alla övriga beaktas,

att det här gäller utbildning av klasslärare, och om en sådan utbildning

över huvud taget skall vara möjlig, måste man i alla ämnen nöja sig med

mycket måttliga fordringar. Det har framhållits, att ämnet behöver stort

utrymme, för att de blivande lärarna skall kunna ges en sadan utbildning,

att" de inte kommer att bedriva en gymnastikundervisning, som kan åstadkomma

allvarliga faror för elevernas hälsa. Det måste emellertid fordras,

att alla mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt^utmönstras

från folkskolans undervisning och att denna begränsas till sådana övningar,

som de blivande lärarna relativt lätt kan lära sig leda. Ämnet har

en stark ställning på gymnasiet, och studentbetyg i ämnet ger i motsats

till vissa andra övningsämnen tillträde till seminariet. Kommissionen anser

därför, att man inte bör räkna med någon särskild ämneskurs i gymnastik.

En viss utbildning i simning och livräddning bör dock förekomma. Även

med mycket måttliga anspråk på utbildningen måste metodikundervisningen

i gymnastik med lek och idrott bli ganska omfattande, och kommissionen

föreslår därför ett antal timmar i ämnet, som beträffande såväl obligatoriska

timmar som timmar för enskild handledning är större än för något

av de ämnen, i vilka särskild ämneskurs icke ingår. Det torde kunna ifrågasättas,

om icke avsevärd tid kunde sparas för eleverna, därest den pedagogisk-metodiska

genomarbetningen i stor utsträckning kunde bedrivas med

grupper om t. ex. åtta elever, varvid en elev kunde leda de övriga sju. Goda

erfarenheter av ett sådant förfaringssätt finnes redan.»

Kommissionen finner det omöjligt att nämnvärt höja sitt bud i fråga om

den obligatoriska undervisningen inom läsåret men föreslår, att även i detta

ämne en obligatorisk sommarkurs skall anordnas. Den bör omfatta It) dagar

och helst föregå praktikterminen. Kursen skulle ha ungefär samma karaktär

som de av skolidrottskommittén anordnade kurserna, och viss rcscoch

traktamentsersättning skulle liksom vid dessa kurser utgå till deltagarna.

Vid lärarhögskolan skulle dessutom tid för frivillig motionsgymnastik

tillhandahållas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Inom alla ämnen — läroämnen såväl som övningsämnen — måste lärarhögskolans

undervisning vara väl organiserad och ostörd, om man skall

kunna reda sig med de låga timtalen. Undervisningsövningarna

far icke medföra störande avbrott. Vid den nuvarande seminarieundervisningen

inträffar det ofta, att seminarieeleven för undervisningsövningarnas

skull måste vara franvarande från lektioner i sin klass. Seminarieläraren

får kanske under långa tider aldrig se hela klassen samlad. Vid lärarhögskolan

måste störningar av detta slag effektivt förebyggas. Detta kan endast

ske, om teoretisk undervisning och undervisningsövningar hålles isär i

tiden.

Seminarieelevemas nuvarande övningsundervisning kan icke heller sägas

vara i allo väl inorganiserad i övningsklassernas arbete. Både gruppövningar

och serieövningar inriktas vanligen endast på ett ämne åt gången. Vid

gruppövningarna är gruppen ofta endast med om en enda av veckans lektioner

i ämnet. »Därigenom försvåras i hög grad det sammanhang i undervisningen,

som borde vara självfallet», framhåller kommissionen. »Över

huvud blir lärarkandidaternas bekantskap med klassens arbete och hans

kännedom om de enskilda eleverna allt för fragmentarisk.»

En omläggning av praxis kan genomföras på olika sätt. Skolkommissionens

förslag är icke avsett att vara bindande utan kan tänkas varierat i

praktiken.

Under det första utbildningsåret bör den praktiska utbildningen i stort

sett ha förberedande karaktär. Den skulle sålunda domineras av hospitering.

Denna kunde med fördel koncentreras till två fyraveckorsperioder

under vardera terminen, varvid tiden före frukostrasten användes för de

praktiska studierna och tiden efter frukostrasten för teoretiska studier i

olika ämnen. Småningom skulle enstaka övningslektioner inläggas samt

mot slutet av året en kortare följd av icke-betygsatta övningslektioner.

Det kan icke undvikas, att vissa tider flera lärarkandidater måste samtidigt

gästa samma klass. Under de första veckorna torde i regel fyra hospitanter

komma att bilda en grupp, men redan under nästa fyraveckorsperiod

bör hospiteringen kunna ordnas så, att endast två hospitanter följs

åt. Lärarkandidaterna skall under denna period ägna några morgonpass åt

småskolans första klass och minst ett tiotal timmar åt realskolan.

Under andra terminen kan särskild uppmärksamhet ägnas åt undervisningen

i räkning under första perioden och åt undervisningen i modersmålet

under andra perioden. Under denna termin bör även specialklasser,

främst läsklasser och hjälpklasser, besökas. Därjämte bör lärarkandidaten

några morgonpass följa och biträda en facklärare i vart och ett av folkskolans

övningsämnen. Bland annat bör eftersträvas, att han kan få medverka

vid en friluftsdag.

»I övrigt är det naturligtvis ett önskemål, att lärarkandidaterna får tillfälle

att besöka särskilt skickliga lärare, inte minst lärare som tillämpar

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

friare arbetsmetoder och bedriver försöksverksamhet. Idealet skulle vara,

att auskultanterna fritt kunde välja klasser och lärare för sina besök i samråd

med lektorerna i metodik, som ju redan på detta stadium skall stå i

personlig kontakt med lärarkandidaterna och ge dem vägledning både för

hospiteringar och auslcultationer. Det stora antalet lärarkandidater torde

dock nödvändiggöra att besöken mer eller mindre organiseras av lärarhögskolan.

» (S. 92.)

Till det första utbildningsåret bör slutligen förläggas två veckors hospitering

i B2-skolor. Denna hospitering kan ej sällan fullgöras på lärarkandidatens

hemort. Liksom nu bör viss ekonomisk gottgörelse utgå till lärarkandidaterna

under hospiteringen vid B2-skolorna.

Nästa termin anslås till lärarpraktiken ute vid skolorna. Den blivande

läraren har då visserligen bakom sig första hälften av sin utbildning, men

behovet av handledning torde för flertalet lärarkandidater fortfarande vara

mycket kännbart. Jag skall i ett senare avsnitt av mitt anförande redogöra

för de olika alternativ för praktiken och för handledningen under densamma,

som föreslagits av kommissionen och i remissyttrandena. Oavsett vilket

system som väljes, torde emellertid lärarkandidaten under praktikterminen

förvärva en erfarenhet av lärarens arbete, som gör det möjligt att avsevärt

intensifiera arbetet under det sista läsåret vid lärarhögskolan.

Undervisningsövningama förlägges under detta läsår till två perioder under

vardera terminen och förutsättes då taga lärarkandidaternas hela tid i

anspråk. Programmets uppläggning avviker avsevärt från vad som nu vanligen

praktiseras vid seminarierna.

Under de två första veckorna av övningsundervisningen skall fyra lärarkandidater

tjänstgöra i samma klass, Varje lärarkandidat övertar ett eller

ett par ämnen och biträder i övrigt vid rättning av skrivningar och annat

arbete i klassen. Särskild tid anslås till överläggningar mellan klasslärare

och lärarkandidater i samband med undervisningen, s.k. instruktionsm

e t o d i k.

Under nästa tvåveckorsperiod tjänstgör endast två lärarkandidater samtidigt

i klassen. Var och en kan således överta en större del av undervisningen

än under föregående period och bör om möjligt få tillfälle att planmässigt

fullfölja en given uppgift. Under instruktionsmetodiken kan flera

grupper tillsammans redovisa sina erfarenheter.

Med den tredje perioden, som omfattar fyra veckor, är man inne på den

sista terminen. Under denna period är fyra lärarkandidater i elden i varje

klass och tar hand om en god del av undervisningen. Denna uppdelas dock

inte efter särskilda ämnen, utan lärarkandidaterna får, den ene efter den

andre, under 4—0 dagar i följd ombesörja hela den undervisning klassläraren

kan lämna ifrån sig. Någon tid användes även till undervisning i övningsämnen.

som företrädes av facklärare, och till fria auskultationer.

Den fjärde och sista perioden iir en tvåveckorsperiod, då varje lärarkandidat

har sin klass och bestrider så stor del av undervisningen, som kan

6 — Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 209.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

överlämnas åt honom utan att barnens behov av kontinuitet och konsekvens

i undervisningen åsidosattes. Övningsämnena bör därvid ej skjutas

åt sidan mer än andra ämnen.

Skolkommissionen har såsom exempel på hur utbildningstiden kan disponeras

utarbetat en plan för studiegången (s. 284—288). Därvid har kommissionen

räknat med någon förlängning av läsåret, så att detta kommer

att omfatta 38 effektiva läsveckor. Ett karakteristiskt drag i denna plan

är, att den senare delen av sista terminen reserveras för avslutande studier

i pedagogik. Bland annat bör lärarkandidaterna i slutskedet utföra något

specialarbete för seminarieövningarna.

»Detta kan genomföras, endast om de många mindre ämneskurserna hänvisas

till det första studieåret», anmärker kommissionen. »Splittringen i

studierna under detta år blir visserligen därigenom synnerligen påfallande

och antalet schemabundna timmar avskräckande högt, men olägenheterna

därav torde uppvägas av de vinster, som kan göras under det andra studieåret.

» (S. 41.)

Andra studieplaner än den förordade kan tänkas, men man kan icke avvara

en dylik stomme för studierna, när det är fråga om en institution, där

så pass många studerande varje år skall passera de många skilda kurserna.

Skolkommissionens avvägning mellan ämnesstudier och metodik har utlöst

en livlig diskussion i yttrandena och mött mycket bestämda gensagor.

Enligt Svenska seminarielärarföreningen kan utbildningen vid lärarhögskolan

på en så viktig punkt som i fråga om kunskapsnivån väntas bli

sämre än den nuvarande utbildningen vid seminarierna. Argumenteringen

följer här:

»Kunskapsnivån i det nya gymnasiet kommer att bli avsevärt lägre än

i det nuvarande. För att nå det mål kommissionen uppställt (s. 83 a), att

utbildningsresultatet vid lärarhögskolan bör bli fullt likvärdigt med det

som vinnes på folkskoleseminariernas studentlinje, måste alltså på lärarhögskolans

timplan anslås ökad tid för fortsatt ämnesutbildning. En jämförelse

mellan de föreslagna timtalen och nu gällande timplan visar emellertid

en avsevärd reducering för de flesta ämnen. Föreningen tvingas därför

dra den slutsatsen, att den av kommissionen föreslagna utbildningen,

evad det gäller ämneskunskaper, i väsentliga avseenden blir underlägsen

den nuvarande studentlinjen vid seminarierna.»

Föreningen finner timsummorna otillräckliga för en hel rad läro- och övningsämnen.

I kristendomskunskap måste resultatet av den föreslagna

minskningen bli en avsevärd minskning av metodikmomentets omfattning.

Detsamma blir fallet i modersmålet, där reduktionen av timtalet ter sig

ytterst betänklig med hänsyn till ämnets fundamentala betydelse och dess

komplicerade metodik. Det låga timtalet i samhällslära är anmärkningsvärt

i belysning av ämnets starkt ökade betydelse i skolundervisningen.

Reduktionen av timtalet i fysik och kemi är betänklig ur den synpunkten,

att undervisningen i klasserna 7 och 8 under lång tid framåt måste handhavas

av mellanskollärare. Även reduktionen av timtalet i biologi med häl
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts ''proposition nr 209.

solära inger betänkligheter. Lika litet kan föreningen acceptera timtalet i

teckning. Reduktionen av timtalet i musik finner föreningen desto mer betänklig,

som kommissionen själv givit ämnet ökad betydelse i enhetsskolan.

En ökning av gymnastikens timtal är likaledes erforderlig. Huru kommissionen

kunnat föreslå en nedskärning av timtalet i slöjd, finner föreningen

oförklarligt. Materielslöjden bör göras obligatorisk även för

kvinnliga elever. Kursen i småslöjd bör också vara obligatorisk. I trädgårdsskötsel

bör anordnas en obligatorisk och en kompletterande frivillig

kurs. 1 hushållsgöromål bör de skolsociala delarna göras obligatoriska och

därutöver en frivillig kurs anordnas, till omfattningen motsvarande den nuvarande

undervisningen i ämnet.

»Sammanfattningsvis vill föreningen understryka, att en avsevärd utökning

av timtalet för såväl teoretiska ämnen som övningsämnen är absolut

nödvändig. Gedigna fackkunskaper är en oundgänglig förutsättning för en

god undervisning, och pedagogisk skicklighet kommer ohjälpligt till korta,

när säkra kunskaper och färdigheter saknas. Den tid som erfordras för eu

utökning av timtalet för ämnesutbildning kan, enligt föreningens uppfattning,

vinnas antingen genom en förlängning av utbildningstiden till 21/2

år jämte aspiranttermin eller genom en ändrad utformning av den praktiska

utbildningen och aspiranttjänstgöringen.»

Seminarielärarföreningen har icke framställt någon erinran mot det föreslagna

timtalet för psykologi och pedagogik. Denna lucka utfylles emellertid

av kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, som skriver:

»Med hänsyn till att en fördjupad psykologiutbildning utgör ett av de

väsentligaste motiven för en omläggning av lärarutbildningen, hade man

... önskat slippa den beskäming av antalet obligatoriska timmar, som föreslås.

Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att eleverna vid lärarhögskolan

får läsa väsentligt utbyggda kurser i psykologi, men det är inte därför

alldeles säkert, att utbildningen — med hänsyn till deras lärargärning

— blir bättre eller mera fruktbar. De anknytningar till praktiskt skolliv,

som en erfaren lärare ger vid sina genomgångar, och de diskussioner, han

kan stimulera till, kan bibringa kunskaper, som flertalet elever knappast

ernår på egen hand. Ett icke ringa antal elever kan komma att förlora mera

på minskningen av antalet lärartimmar, än vad de vinner på ökade tentamenskurser.

Om man under första året arbetar mera med speciallektioner

och mindre med övningar, kan kanske nuvarande antal psykologitimmar

bibehållas.»

I andra yttranden betonas åter behovet av större metodisk säkerhet. Folkskolinspektören

i Stockholms läns södra inspektionsområde anser i varje

fall inte, att bristerna i kunskapsbarlasten är det mest iögonenfallande:

»Att cn viss allmänbildning är behövlig som grund för uppfostringsarbetet,

för auktoriteten inåt och utåt samt för vidsynen kan väl anses såsom

självklart. Däremot kan det diskuteras, om man för lag- och mellanstadiets

lärare ska fästa så stor vikt vid kunskapsmåttet i visst ämne, att ämnesstudierna,

såsom nu ofta sker, tar för mycket tid från den egentliga lärarutbildningen,

d.v. s. utbildningen i att handskas med barn och lära ut kunskaper

och färdigheter. Erfarenheten visar också, att hög lärdom icke alltid

ger garantier för god undervisning och fostran, som framför allt kräver

ledarbegåvning och pedagogisk talang. — ---

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Vad som brister i lärarens utbildning, när han lämnar seminariet, är sällan

färdighet i ämnena eller allmänbildning men så mycket oftare bristande

insikt i själva undervisnings- och fostringsarbetet och givetvis bristande

rutin. Särskilt gäller detta ämnen med svårare metodik, såsom modersmåls-,

räkne- och fysikundervisning samt undervisningen i övningsämnena liksom

i elevernas behandling ur mentalhygienisk och allmänt fostrande synpunkt.

En starkare inriktning på själva undervisnings- och uppfostringsuppgifterna

synes därför starkt påkallad.»

Statskontoret fruktar ännu mindre en reduktion av timtalen. Ämbetsverket

skisserar en ny utredning och gör därvid följande uttalande:

»För folkskollärarna bör i enlighet med skolkommissionens förslag utbildningen

i psykologi och pedagogik förstärkas, tyngdpunkten läggas på

den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av folkskolans kurser samt

undervisningen läggas på fria studier. Genom minskning av antalet schemabundna

timmar till ungefär hälften lära också goda förutsättningar kunna

skapas för att omläggningen skall kunna godtagas ur statsfinansiell synpunkt.

»

Livligast blir diskussionen, när man kommer till övningsämnena. Den är

ännu relativt dämpad i fråga om teckningen, får i några yttranden mera

energiska tonfall i fråga om musiken och slöjden och kulminerar när det

blir fråga om timsumman för gymnastik. Till seminariekollegiernas yttranden

har ofta fogats utförliga specialyttranden från övningslärarna.

»En grundligare diskussion av övningsämnenas ställning vid lärarhögskolan

är helt visst oundgänglig», skriver kollegiet vid folkskoleseminariet

i Luleå. »I verkligheten kommer dessa ämnen, om kommissionens förslag

genomföres i sin nuvarande utformning, att bli åsidosatta i så hög grad vid

lärarhögskolan, att denna ej kan sägas ge en fullständig mellanskollärarutbildning.

De där utexaminerade kan bli formellt men aldrig reellt kompetenta

till den undervisning i sång, gymnastik, slöjd o.s. v., som nu de

flesta folkskollärare måste meddela och som de i stort sett kan meddela

efter studier vid folkskoleseminarium.»

Musikhögskolans lårarnämnd resonerar sig fram i försiktigare ordalag

men undgår icke slutsatsen, att beskämingen av musiktimmarna har gått

för långt. Förstärkningen av pedagogik- och metodikutbildningen och förbättringen

av kontakterna med forskningen har nämndens fulla anslutning.

Nämnden förstår också till fullo, att en högskolemässig studiegång icke kan

genomföras, utan att alla ämnen får se sina schemabundna timmar nedskurna.

Men nämnden tror sig kunna hävda, att musiken intager en särställning

bland övningsämnena.

»Så känslobetonad som sången och musiken är, krävs det mer än i något

annat ämne en lustbetonad inställning till ämnet för att en skapande och

befriande musikalisk verksamhet skall kunna komma till stånd, och denna

inställning kan endast alltför lätt förstöras eller hindras genom oskicklighet

i det metodiska beteendet. Likaså finns det intet annat ämne, där osäkerhet

i förebild och ledning får sådana katastrofala verkningar på verksam
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

heten som i musikundervisningen. Ful eller oren sång från lärarens sida,

felaktiga tempi, dåligt och orytmiskt ackompanjemang, tveksamhet vid

ledandet av sång och osäkerhet vid svåra ställen har en direkt förödande

inverkan på utförandet och utförandeviljan.

Det är mot bakgrund av denna uppfattning av musikundervisningens

svårigheter som lärarnämnden står tveksam inför icke blott den föreslagna

minskningen av antalet timmar i musik för mellanskolläramas utbildning

utan också anordningen att låta musikundervisningen vara avslutad med

det första studieåret vid lärarhögskolan. Även om man kan tänka sig att

genom skolreformen och kyrkomusikernas inordning i den skolmusikpedagogiska

verksamheten facklärare i musik i större utsträckning än nu skall

kunna leda musikundervisningen i mellanskolan, blir mellanskolläramas

musikledande uppgift i klassens verksamhet i övrigt ändå så stor, att betänkligheterna

inför lärarhögskolans nedskärning av musikundervisningen

i jämförelse med den nuvarande folkskollärarutbildningen synas nämnden

berättigade.»

Undervisningen i slöjd inom folkskolan bestrides för närvarande alltefter

lokala förhållanden av folkskollärare eller särskilda facklärare. På

större orter är facklärarsystemet vanligt, på landsbygden får klasslärama

alltjämt i stor utsträckning sörja för slöjden.

Svenska facklärarförbundet utgår från att undervisningen i ämnet på

hög- och mellanstadiet i framtiden kommer att helt överföras på facklärare

och kan på grund härav tillstyrka kommissionens huvudsakliga intentioner.

Förbundet förutsätter blott, att utbildningen blir tillräcklig för undervisning

i klasserna 1—3 av enhetsskolan.

Sveriges överlärarförbund medgiver, att facklärare i slöjd anställes vid

allt fler skolor, men finner icke denna anordning obetingat önskvärd.

»Klasslärarsystemet — om vars fördelar på låg- och mellanstadiet väl ingen

egentlig meningsskiljaktighet råder — förutsätter ju, att samma lärare

har så stor del som möjligt av sin undervisning förlagd till en och samma

klass.» I överensstämmelse härmed hävdar förbundet bestämt, att utbildningen

i slöjd icke får alltför mycket försvagas.

Kollegierna och ämneskonferenserna i slöjd vid seminarierna förutsätter

likaledes vanligen att varje utbildad mellanskollärare i princip skall vara

kapabel att meddela en fullgod undervisning i slöjd, manlig eller kvinnlig.

Den nuvarande undervisningen i manlig slöjd på studentlinjerna omfattar

omkring 270 lektioner, fördelade på pappslöjd, träslöjd, metallslöjd och

materielslöjd. I ett av specialyttrandena uppges, att likväl endast 1/3 av

kursen brukar medhinnas. Nu skulle enligt skolkommissionens förslag lerslöjd

tillkomma och samtidigt antalet lektioner i ämnet sänkas till 100.

Detta kommer slöjdlärarna vid folkskoleseminariet i Lund att påyrka ännu

en slöjdkurs om fyra veckor samt därjämte, bland annat, att det nya momentet

lerslöjd skall förläggas till kursen i småslöjd, som bör göras obligatorisk

för såväl manliga som kvinnliga lärarkandidater.

Rektor vid folkskoleseminariet i Umeå följer en mellanlinje. lian gjorde

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

för några år sedan en undersökning rörande slöjdundervisningen inom länet

och fann, att endast i runt tal var fjärde folkskollärare undervisade i slöjd.

Han föreslår därför, att slöjden uppdelas i en obligatorisk och en frivillig

del. Den obligatoriska skulle förläggas till en sommarkurs och omfatta småslöjd

och materielslöjd. Den frivilliga, som också borde läggas utanför läsåret,

skulle avse en utbildning, som gav viss slöjdlärarkompetens. »Det

förefaller ganska självklart, att de 75 % som icke undervisar i slöjd, för sin

lärargärning haft större nytta av att t. ex. teckna och spela en stor del av

de timmar, som de under seminarietiden snickrat och stickat.»

Timtalet för gymnastik med lek och idrott har föreslagits nedsatt

i ungefär samma utsträckning som slöjdens. Ämnet skulle disponera

96 timmar vid lärarhögskolan samt en obligatorisk kurs i sommaridrott om

10 dagar. Det sammanlagda antalet obligatoriska timmar bleve därigenom

åter ungefär detsamma som det var före 1937 på de dåvarande ettåriga

studentlinjema.

Gymnastiken är fastare än slöjden inorganiserad i folkskolans undervisningsprogram.

Några åsikt sdi vergenser mellan facklärare och klasslärare av

det slag, som yppat sig i fråga om slöjden, kan icke beläggas.

De båda folkskollärarförbunden anser det omöjligt att på den korta tid,

som är anslagen till gymnastikutbildningen vid lärarhögskolan, åstadkomma

ett tillfredsställande utbildningsresultat. Sänkningen kan i varje fall

icke motiveras med kommissionens i och för sig riktiga påpekande, att alla

mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt bör utrensas från

folkskolans undervisningsprogram.

»Redan i den undervisning, som nu bedrivs i folkskolan, torde mycket

svåra eller farliga gymnastiska övningar vara utmönstrade. Det är ändå

av synnerligen stor vikt att utbildningen i gymnastik blir så grundlig och

allsidig som möjligt. Även skenbart lätta och ofarliga övningar kan innebära

riskmoment, som genom en bristfällig utbildning måhända inte kommer

att uppmärksammas. Kommissionen föreslår visserligen en kort sommarkurs,

men härigenom kan givetvis inte utbildningen i vinteridrotter tillgodses.

»

Svenska gymnastikläraresällskapet tvekar lika litet. »Det är omöjligt att

på den föreslagna tiden göra eleverna skickade att ta hand om barnens

kroppsövningar och resultatet skulle blott bli att fysisk fostran blir en tom

dekoration på den nya skolans fasad.»

Lärarsammanslutningarna sekunderas exempelvis av folkskolinspektöreji

i TJppsala läns inspektionsområde, som varnar för en underskattning av övningsämnenas

betydelse och alldeles särskilt för den ifrågasatta sänkningen

av utbildningsnivån i gymnastik med lek och idrott. »Under uppväxtåren

är behovet av rörelse och lek mycket stort, och dess tillgodoseende sparar

säkert lärare och föräldrar många uppfostringsbekymmer. Men om detta

är riktigt bör också barnens lärare vara väl utbildade för att tillgodose den

fysiska fostran», anser folkskolinspektören.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Lideå önskar, att sommarkursen i

idrott skall kompletteras med en motsvarande 10 dagars vinterkurs. »Utbildningen

av duktiga lärare i vinteridrotter är av största betydelse, särskilt

för Norrland. Praktiskt taget alla friluftsdagar under december—mars

utnyttjas av folkskolans barn för skidåkning och skridskoåkning med tillhörande

bollspel på is.» Önskemålet om obligatorisk utbildning i vinteridrott

återkommer i yttranden från andra delar av vart land. Gymnastiklärarna

vid folkskoleseminariet i Lund är fullt ense med sina kolleger i

Luleå.

Svenska gymnastikläraresällskapet anser, att intagningsvillkoren bör

skärpas och sammanfattar på följande sätt de viktigaste önskemålen rörande

utbildningen vid lärarhögskolan:

»I stället för de 96 schemabundna timmarna, som föreslagits, vilket motsvarar

11/2 veckotimme per läsår, bör införas 3 veckotimmar per läsår,

därav 1 för teori och 2 för praktiskt metodiska övningar i fysisk fostran.

Därmed skulle 192 timmar stå till förfogande. För sommarutbildnmgen,

som omfattar idrott, friluftslekar, bollspel, orientering, naturvarn, livraddningsövningar

fordras minst en tid av tre veckor motsvarande 18X5 tim.

— 90 tim. För vinterutbildning — skridskosport och skidlöpning torde

krävas 10 dagar eller 50 tim. Detta gör sammanlagt 332 tim. eller 12 tim.

mera än vad seminariernas 2-åriga linje nu har.»

Sällskapet drar i viss mån konsekvenserna av sin ståndpunkt, när det

finner en förlängning av studietiden med en termin motiverad med hänsyn

till den totala arbetsbelastning, som komme att åvila mellanskollärarkandidatema.

Slopandet av ämnet hushållsgöromal, där skolundervisningen regelbundet

bestrides av facklärare, var ifrågasatt redan vid 1936 års seminariereform

och väcker, efter vad det vill synas, numera icke större betänkligheter.

I några yttranden föreslås dock, att en frivillig kurs i ämnet skall

givas vid lärarhögskolan.

Skolkommissionens förslag att göra trädgårdsskötsel till frivilligt

ämne avstyrkes av Svenska facklärarförbundet, men tillstyrkes exempelvis

av Sveriges överlärarförbund. I andra yttranden medgives visserligen, att

ämnet icke kan göras obligatoriskt i samma utsträckning som nu vid seminarierna,

men på samma gång hävdas, att de blivande lärarna icke får vara

helt utan orientering på området. Svenska seminarielärarföreningen tänker

sig sålunda en uppdelning av ämnet. Fn obligatorisk kurs skall anknytas till

ämnena hembygdskunskap och biologi, och på samma gång skulle en frivillig

kompletterande kurs tillhandahållas, så avpassad att de båda kurserna

sammantagna får samma omfattning som den nuvarande obligatoriska

utbildningen i ämnet vid seminarierna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till kommissionens förslag beträffande hushållsgöromål

och trädgårdsskötsel men beklagar på samma gång att trädgårdsskötseln

icke har fått den plats i folkskolans undervisning, som ämnet

förtjänar.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

»Överstyrelsen vill understryka betydelsen av bra skolträdgårdar, men

dessa behöva tillsyn även under sommarferienia, och på åtskilliga håll i

vårt land är det hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter, som tagit

hand om undervisningen i trädgårdsskötsel, vilket synes vara en lämplig

anordning. Vid lärarhögskolan böra i varje fall de för ämnet särskilt intresserade

eleverna kunna erhalla utbildning, och ämnet bör således finnas med

i programmet såsom frivilligt. Det bör framhållas, att vid undervisningen

i ämnet också frågor, som sammanhänga med skolgårdens planering, böra

beaktas. Vidare böra möjligheter till frivilliga fortbildningskurser för utbildade

lärare stå till buds och det är överstyrelsens förhoppning, att ämnet,

även om det göres frivilligt vid lärarhögskolan, skall komma att intressera

ett icke obetydligt antal läraraspiranter.»

I ett och annat yttrande anlägges en vidare synvinkel på de blivande

lärarnas utbildning i övningsämnen. Läraren skall icke blott ge sin skolklass

den föreskrivna undervisningen utan också vara en sammanhållande

kraft inom bygdens kulturella liv.

»Bygdeskolomas lärare måste mångenstädes på ett särskilt sätt kunna

komma i kontakt med befolkningen», skriver sålunda jolkskolinspektören

i Kopparbergs läns västra inspektionsområde. »Det är säkert bra, om de

kan ge kvällskurser i engelska eller andra teoretiska ämnen, men det är

minst lika bra, om de kunna starta en musikcirkel eller samla bygdens ungdomar

eller husmödrar till en gymnastikgrupp. Det är troligt att de kunna

göra detta endast om de har huvudsakligen metodiska kunskaper, men det

är ännu mera troligt, att de med egna kunskaper i ämnet kan skapa en

större entusiasm och en bättre kontakt med sina frivilliga elever. Det finns

med andra ord värden i vår nuvarande folkskola, som inte ligger helt på

det teoretiska planet, men som inte desto mindre har gjort vår skola stora

tjänster. Det nya lärarutbildningsförslaget bör inte i sin iver att skapa något

nytt förbise detta.»

Skolöverstyrelsen understryker, att övningsämnenas ställning bör särskilt

beaktas vid den slutliga översynen av utbildningsprogrammet. »Att

en viss beskärning av timtalen kan äga rum, framgår av den försöksverksamhet,

som pågår vid seminarierna, men nedskärningen får ej äventyra,

att ett tillfredsställande resultat verkligen uppnås.»

Liksom då det gällde ämneslärarutbildningen ägnas i yttrandena specialkurserna

relativt ringa uppmärksamhet. Oftast avhandlas kursen

i konsthistoria pa grund av dess nära samband med teckningsundervisningen,

och kommissionen tadlas för sin snålhet med timmar. Kollegiet vid jolkskoleseminariet

i Luleå skriver:

»Det förefaller..., som om ett nytt område inom ämnet teckning, konstkunskap

eller konstkännedom, snart är en realitet. I konstkunskap innefattas

kunskap om konst, konstnärer och deras material samt musei- och

utställningsbesök med demonstrationer. Den blivande läraren måste därför

äga ett så stort mått av kunskap på dessa områden, att en tryggande

undervisning kan övas. Kunskaperna inhämtas inte på en kurs av 8 tim.

Kursen borde omfatta förslagsvis 15 tim. -f- 10 tim. seminarieövningar -j
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 209.

utställningsbesök, summa omkring 30 tim. för att över huvud taget kallas

för påbyggnadskurs i ett nutidsorienterande ämne.»

Enligt skolkommissionens plan skulle anvisningar för sexualundervisningen

ingå i kursen i skolhygien och disponera 4 av dess 16 timmar. Seminariernas

elevförbund finner detta otillräckligt för ett så ömtåligt ämne. Statens

psykologisk-pedagogiska institut och Svenska skolläkarföreningen är

av samma mening; skolläkarföreningen föreslår särskild tid för detta kursparti

och stödjes därutinnan av skolöverstyrelsen. »Sexualundervisningen

är ett ämne, som ej sällan visar sig ganska svårbehandlat», konstaterar

överstyrelsen. »Detta utgör ett skäl för att denna undervisning måhända

borde förläggas till en särskild kurs, omfattande saväl föreläsningar som

demonstrationslektioner.»

Den av skolkommissionen föreslagna 12-timmarskursen i bibliotekskunskap

synes ej ha gett anledning till invändningar från seminariekollegiernas

sida.. Däremot föreslog folkbibliotekssakkunniga i sitt betänkande angående

folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28 s. 118) en specialkurs i bibliotekskunskap

om 30 timmar; denna kurs borde omfatta icke blott biblioteksteknik

utan också pedagogisk utbildning för undervisning i bokkunskap

m.m. I viss mån har folkbibliotekssakkunnigas önskemal tillmötesgåtts av

kommissionen genom förslaget att anordna en specialkurs i barnlitteratur.

Med hänsyn till skolbibliotekets allt centralare ställning i skolarbetet finner

skolöverstyrelsen det likväl önskvärt, att kursen i bibliotekskunskap

något utökas.

Slutligen må nämnas, att Svenska skolläkarföreningen finner en testningskurs

som den av skolkommissionen föreslagna med 30 + 20 timmar

alldeles otillräcklig; »den kan endast ge en viss quasikunskap, som leder till

en felaktig och ensidig bedömning av barnen.»

Kommissionens förslag rörande den praktiska utbildningen vid lärarhögskolan

har fått ett mycket gynnsammare mottagande. »Den föreslagna

anordningen erbjuder i jämförelse med nuvarande förhållanden vid

seminarierna väsentliga förbättringar», intygar salunda kollegiet vid folkskoleseminariet

i Luleå, dår vissa försök med liknande tendens har anställts.

»Vid folkskoleseminariet i Luleå har under en följd av år praktiserats

dels en koncentration av undervisningsövningarna till förmiddagstimmarna

i samma klass, dels en gruppauskultering, varvid resp. elever — sedan de

första dagen åhört klassläraren — fått bestrida undervisningen var sm heldag

— i stort överensstämmande med den föreslagna uppläggningen av 3:e

perioden under andra utbildningsåret. Fördelarna ha varit påtagliga och

blir det troligen i än större grad, om anordningen enligt förslaget omfattar

liingrc perioder med en följd av heldagar för varje elev.»

Även kollegiet i Jönköping har vidtagit vissa åtgiirder på detta område,

som motsvarar skolkommissionens intentioner. 1 klass II- har sålunda

gruppövningarna helt ersatts med serier, vilka för varje seminarieklass sam
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lats till fyra tvåveckorsperioder, då klassen varit helt fri från den teoretiska

undervisningen och kunnat helt koncentrera sig på egna lektioner och

auskultationer. Även tillfällen till samlad undervisning har givits.

Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm har mindre

goda erfarenheter av sina försök att koncentrera undervisningsövningar

och serier till vissa perioder. Belastningen på övningsskolan blev så stor, att

en jämnare fördelning måste införas redan efter någon månad.

Styrelsen för seminariernas elevförbund väntar sig påtagliga förbättringar

på den praktiska utbildningens område:

»Vad angår undervisningsövningamas organisation har styrelsen intet

annat än gott att säga. Här om någonstädes har under en lång tid de nuvarande

anordningarna varit bristfälliga och styrelsen understryker den kritik,

som kommissionen riktat mot den nuvarande praktiska lärarutbildningen.

En förstärkning och omläggning av praktikutbildningen har under

en lång tid varit nödvändig.»

Några kollegier ger — delvis på grund av egna försök — uttryck åt sin

särskilda uppskattning av den instruktionsmetodik, som enligt kommissionens

förslag skulle meddelas i samband med undervisningsövningarna.

Mot anordningen av hospiteringen förekommer kritik, dock endast mera

sporadiskt. Ett par kollegier anser det för mycket med fyra lärarkandidater

i samma hospiteringsgrupp. »En eller någon enstaka gång två lärarkandidater

i varje klass är det riktiga», säger kollegiet vid seminariet för manliga

elever i Göteborg. Samma kollegium betraktar det som ett missgrepp att

förlägga hospitering till tiden före och ämnesstudier till tiden efter frukostrasten

på samma dag och får härvidlag stöd av kollegierna i Jönköping och

Karlstad och av svenska seminarielärarföreningen. De båda skånska seminarierna

anser det icke nödvändigt, att hospitering i B2-skolor anordnas i

så stor utsträckning som skolkommissionen tänkt sig. Kollegiet i Lund skriver:
»För

bekantskapen med undervisningsmetoderna i skolor av B-form torde

hospitering i skolor av typ Bl i stort sett ha lika mycket att ge som hospitering

i skolor av övriga B-former. Då dessutom Bl-skolorna i framtiden

säkerligen komma att spela en vida större roll än B2-skoloma, skulle det

vara lyckligt, om hospiteringen huvudsakligen komme att förläggas till skolor

av Bl-typ.»

Av min redogörelse torde framgå, att remissinstansernas anmärkningar

mot skolkommissionens utbildningsprogram i flertalet fall går ut på att det

ena eller andra ämnet blivit otillräckligt tillgodosett. En sådan inriktning

av kritiken är inte ovanlig, när kurserna för en läroanstalt skall utstakas.

Samtidigt brukar emellertid andra kritici kunna på ett övertygande sätt

bevisa, att arbetsbelastningen även utan alla nya pålägg är för stor.

Också när det gäller lärarhögskolan, framföres farhågor för att arbetsprogrammet

är för stort tilltaget.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Hälsingborg har försökt beräkna antalet

schemabundna timmar för en genomsnittlig mellanskollärarkandidat

under de olika terminerna vid lärarhögskolan. Kollegiet har därvid gjort

följande antaganden:

1. Under de båda första terminernas auskultationsperioder har auskultationerna

antagits pågå 3 timmar dagligen under 5 (lagar i veckan, under den

tredje terminens auskultationsperioder 6 timmar i veckan.

2. För den obligatoriska kursen i slöjd (40 timmar), tentamina, röstvård,

spelning (allt obligatoriskt men individuellt olika omfattande), har under

de tre första terminerna genomgående beräknats 2 timmar i veckan.

3. För engelska behörighetskursen, småslöjd, frivillig gymnastik och

andra frivilliga ämnen har under samma terminer beräknats genomgående

4 timmar i veckan.

Antagandena under de båda sista punkterna förmodas hgga »betänkligt

i underkant». Även i övrigt anser sig kollegiet snarare räkna lågt än högt.

Kollegiet finner för de delar av de tre första terminerna, som icke upptages

av undervisningsövningar e. d., följande medeltal:

Termin

1

2

3

| Antal veckotimmar ....

32,0

29,9

23,5

Härtill kommer sommarkurserna i slöjd och gymnastik.

Arbetsbelastningen varierar under olika perioder från 37 veckotimmar

under veckorna 2—5 av den första terminen till 18 veckotimmar under de

sista veckorna av tredje terminen vid högskolan.

Den fjärde och sista terminen har av kommissionen i stort sett reserverats

för undervisningsövningar och fria studier. Under de 11 veckor, då

schemabunden undervisning förekommer, skulle den genomsnittligt omfatta

endast 5 ä 6 timmar i veckan.

Kollegiet anmärker, att den »enligt all erfarenhet helt enkelt orimliga

arbetsbelastningen» under de tre första terminerna framkommit ur ett timantal

för varje ämne, som av vederbörande ämnesrepresentanter måste betecknas

som ytterst hårt nedskuret. Som anledning till de höga timsummorna

utpekar kollegiet »dels den avsevärda tiden för auskultation och dels

kommissionens lovvärda strävan att bereda studiero under den fjärde terminens

elva studieveckor.»

Kollegiet föreslår bland annat, att en del schemabundna timmar skall

skjutas över till sista terminen och att auskulteringen under de två första

terminerna skall minskas från sammanlagt 240 till omkring 150 timmar.

Samma förslag framställes av kollegiet vid jolkskoleseminariet i Härnösand,

som dock anser att dylika detaljfrågor med förtroende bör överlämnas

åt lärarhögskolans ledning att ytterligare övervägas. Kollegiet vid jolkskoleseminariet

i Karlstad har bilagt ett förslag till studiegång med jämnare

fördelning av det schemabundna arbetet och sluttentamina.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen tycks närmast vara böjd att resignera inför de relativt

höga timsummoma under de tre första terminerna:

»Det framgår tydligt av skolkommissionens förslag och yttrandena häröver,

att det schemabundna timtalet vid mellanskollärarutbildningen under

alla förhållanden måste bli ganska stort om ett tillfredsställande resultat

skall kunna uppnås inom en begränsad tidsram. Detta sakförhållande kan

väl beklagas men måste accepteras, och härvidlag skiljer sig utbildningen

på mellanskollärarlinjen principiellt icke från utbildningen vid fackhögskolor

sådana som t. ex. tandläkarhögskolan eller tekniska högskolan. Det är

med utbildningen vid dylika fackhögskolor, som mellanskollärarutbildningen

närmast måste jämföras.»

Inknappningen av ferierna beklagas i åtskilliga yttranden. Folkskoleseminariet

i Umeå befarar sålunda, att förläggningen till ferierna av en del

av undervisningen i slöjd och idrott kan undergräva dessa ämnens anseende.

Mycket bestämt uttalar sig skolidrottskommittén i samma riktning; förslaget

innebär för kommittén »en uppenbar deklassering av ämnet».

Ett par kollegier för elevernas talan. Hur frågan ter sig för de studerande

själva, framgår dock kanske bäst av ett citat ur det yttrande styrelsen

för Seminariernas elevförbund avgivit:

»För att göra lärarhögskolan konkurrenskraftig gentemot seminarierna

och likväl kunna nedskära antalet schemabundna veckotimmar, hav man

tillgripit nödlösningen med förlängt läsår och obligatoriska sommarkurser.

Styrelsen ser sig nödsakad uttrycka starka farhågor beträffande denna utformning

av utbildningstiden. Den kommer med all säkerhet att bli oerhört

impopulär. Ett överslag visar, att sommarledigheten kommer att bli

nedskuren till knappa två månader. Under de två sommarlov, som finns

tillgängliga, måste likväl fullgöras obligatoriska kurser i slöjd och gymnastik

om sammanlagt cirka 40 dagar. Möjligheterna till avkoppling från studierna

och inkomstbringande arbete har härigenom starkt beskurits. Elevförbundets

styrelse har emellertid vägt denna förlorade möjlighet till inkomstbringande

arbete mot den förlorade arbetsförtjänsten under ett halvt

läsår som lärarkandidaten skulle vidkännas med förlängd studietid och

även bortsett från dylika materialistiska synpunkter är styrelsen för närvarande

icke beredd att yrka på en dylik föriängning av studietiden.»

Skolöverstyrelsen anser slutligen, att sommarkurserna bör inräknas i läsåret,

vilket för den skull måste förlängas. »Även i övrigt torde en viss förlängning

av läsåret vid lärarhögskolan utan allt för stora olägenheter kunna

ske, då det här är fråga om vuxna elever», bekräftar överstyrelsen. I

detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen redan i sitt utlåtande den

26 november 1948 angående en provisorisk seminariereform föreslog en förlängning

av läsåret vid seminarierna med tre ä fyra veckor, varvid vissa

specialkurser skulle förläggas till nuvarande ferietid.

De anförda citaten ur seminariekollegiernas yttranden skulle kunna kompletteras

med ännu ett par, men man kan dock knappast säga, att någon

allmän opinion inom kollegierna motsätter sig sommarkurserna. Tvärtom

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

finner ett par kollegier anordningen så god, att den bör genomföras vid seminarierna

i samband med en provisorisk seminariereform, som tänkes föregå

lärarhögskolans upprättande.

Åtskilliga av de yttranden, som påyrkar utvidgningar av utbildningsprogrammet

i den ena eller andra delen, är fullt på det klara med att sådana

yrkanden icke kan vinna gehör utan att kompenserande lättnader kan

åstadkommas på andra punkter.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar har försökt en uppdelning av

kurserna i grundkurs och tilläggskurser. Något sådant kunde ske icke blott

i de rena ämnesstudiema utan även vid den metodiska genomarbetningen i

olika ämnen. Vissa starkt begränsade minimikurser skulle vara obligatoriska

för alla lärarkandidater och berättiga till betygen B och Ba, medan

tilläggskurser skulle fordras för högre betyg. Begränsningen borde om möjligt

gälla såväl den schemabundna undervisningen som högskoleelevernas

studier på egen hand. »Härigenom skulle även för klassläraraspirantemas

studier skapas... en viss valfrihet och specialisering utan att kravet på den

’all-roundkompetens’, som hittills varit folkskollärarnas styrka, behövde

uppgivas.»

Tid skulle också kunna vinnas genom att särskild kurslitteratur mer än

nu tillhandahölles. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping och seminarielärarföreningen

understryker särskilt de önskemål, som härutinnan

framföres i betänkandet. Utgivandet av dylik litteratur bör energiskt främjas,

bland annat genom att läroboksförfattare efter skolöverstyrelsens

beprövande beviljas tjänstledighet med full lön under författandet. Skolöverstyrelsen

önskar statsanslag för utgivande av läroböcker i metodik,

vilka eljest icke skulle kunna komma till stånd.

Det som härigenom kan uppnås torde dock vara otillräckligt. Vill man

vinna något väsentligt, exempelvis för övningsämnena, måste andra delar

av skolkommissionens program beskäras. Metodiken kan för visso behöva

en förstärkning, men man bör inte gå från den ena ytterligheten till den

andra, heter det i något yttrande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg anser, att

metodikundervisningen enligt skolkommissionens förslag otvivelaktigt kommer

att ge bättre resultat än motsvarande undervisning vid de nuvarande

seminarierna, Bland annat väntar sig kollegiet gott utbyte av läraraspiranternas

studier i detta ämne under praktikterminen, då teori och praktik

otvunget kan knytas ihop. Nuvarande antal metodiktimmar torde därför

vara tillfyllest. Även undervisningspraktiken, som ökat proportionsvis

ännu mera, bör kunna minskas. En rimlig tid vore 10 veckor mot av skolkommissionen

föreslagna 18. De återstående 8 veckorna kan anslås till

övningsämnena och de ifråga om timtal starkast beskurna läroämnena.

Redan har nämnts, att ett par kollegier anser, att auskulteringen utan

våda kan inskränkas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj ds ■proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen anser sig icke nu böra presentera ett detaljerat förslag

till tim- och kursplaner men väntar att, när sådana skall utarbetas, kommissionens

förslag kommer att visa sig vara en god grund att utgå från.

Några remissinstanser finner uppgiften olöslig inom den givna tidsramen,

såvida icke specialisering i en eller annan form tillätes. I ett föregående

sammanhang har jag redogjort för ett par av de förslag, som framförts med

denna utgångspunkt. Det torde i detta sammanhang vara nog att konstatera,

att de förutsätter mycket djupgående ingrepp i utbildningsprogrammet

och icke torde kunna genomföras utan en helt ny utredning.

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för studenter.

För den nuvarande tvååriga utbildningen av småskollärarinnor fastställdes

genom kungörelsen 43/1938 en undervisningsplan upptagande följande

timsummor.

Ämne

Antal

vecko-

timmar

Ämne

Ad tal

vecko- timmar

Kristendomskunskap........

S

Teckning...............

5

Modersmålet............

10

Välskrivning.............

0,5

Matematik.............

3,5

Musik.................

4

Historia med samhällslära.....

4

Trädgårdsskötsel...........

1,75

Geografi...............

3

Slöjd..................

6

Biologi med hälsolära.......

4

Hushållsgörom&l...........

4

Fysik och kemi...........

2

Gymnastik med lek och idrott. . .

7

Psykologi och pedagogik.....

8

Summa

28,25

Summa

40,5

Praktisk utbildning:

Metodik..............

2,5

Gruppövningar...........

3,5

Summa

6

Till tid utom timplanen skulle förläggas

frivilliga laborationer i biologi med hälsolära samt fysik och kemi under

sammanlagt 1 veckotimme,

frivillig kurs i engelska sammanlagt 6 veckotimmar,

frivillig teckning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan, samt

individuell undervisning i instrumentalmusik, sammanlagt 2 lärartimmar

i veckan för varje klassavdelning.

Den praktiska lärarutbildningen omfattar heldagsbesök i övningsskolan,

behandling av metodiska frågor och gruppövningar samt i avgångsklasserna

dessutom serieövningar och besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken

omfattar vanligen sammanlagt minst 14 dagar. Vid gruppövningarna är

klasserna delade i grupper om 3—5 elever. Serieövningarna omfattar i regel

för varje elev två ämnen med sammanlagt 6 lektioner. Enligt de beräkningar,

som låg till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

seminarietiden i regel få tillfälle att under heldagsbesök, gruppövningar och

serier hålla omkring 41 egna lektioner.

Inträdesfordringama ligger i vissa ämnen lägre än realexamensnivån,

men inträde har på senare tid allt oftare sökts av flickor med avsevärt

större förkunskaper. Flertalet av eleverna har numera vid inträdet i seminariet

realexamen eller motsvarande kunskaper.

Skolkommissionen föreslår, att vid småskollärarlinjen inträdessökande

studenter skall vara frikallade från den förberedande kursen, så att utbildningen

för dem blir tvåårig. Någon komplettering av studentexamen i läroämnen

ifrågasättes icke.

Då den naturvetenskapliga ämnesgruppen i regel icke ingår i studentexamen,

som avlägges på latinlinjen, erfordras vissa ämnesstudier vid lärarhögskolan.

Även där ett ämne har medtagits i studentexamen, kan det inträffa,

att den lästa kursen till följd av sin planläggning icke utgör någon

fullgod grund för undervisning på lågstadiet. I geografi måste sålunda uppmärksamheten

i helt annan utsträckning än på gymnasiet inriktas på exkursioner

och arbetsövningar, och i biologi erfordras säkrare kunskaper i

exempelvis artkännedom och ekologi samt — i vissa fall — växtfysiologi,

påpekar skolkommissionen.

Kommissionen föreslår följande ungefärliga timtal för den teoretiska

undervisningen:

timmar

psykologi och pedagogik ......................... 200

skolhygien ..................................... 16

allmän metodik................................. 26

kristendomskunskap ............................. 60

modersmålet ................................... 90

matematik ..................................... 80

samhällskunskap ................................ 20

geografi ....................................... 40

biologi ......................................... 75

fysik och kemi.................................. 30

hembygdsundervisningens metodik ................ 80

metodik i flerklassiga läraravdelningar............. 8

användning av tekniska hjälpmedel................. 8

bibliotekskunskap ............................... 10

barnlitteratur .................................. 8

teckning (och välskrivning) ...................... 92

konsthistoria .................................... 8

musik ......................................... 72

gymnastik med lek ocli idrott..................... 96

småslöjd ....................................... 25

Summa 1 044

Därtill kommer tal- och röstvård med individuellt skiftande timtal, individuell

undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande frivilliga

kurser:

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

timmar

testningskunskap .......................... 30 -f- 20

kvinnlig slöjd .....................sommarkurs -j- 40

trädgårdsskötsel ................................ 30

behörighetskurs i engelska........................ 130

I fråga om geografi, där kommissionen angivit ett behövligt timtal av

25—50, har i tabellen timtalet 40 införts; liknande preciseringar har gjorts

i fråga om ett par andra ämnen utan att därvid någon sakprövning av det

behövliga timtalet skett.

Vad beträffar psykologi och pedagogik ingår bland annat en obligatorisk

kurs i skolmognadsprov, medan i stället pubertetsårens psykologi och pubertetens

konsekvenser för undervisningen kan behandlas mer summariskt

än på mellanskollärarlinjen. Kursen i småslöjd måste med hänsyn till

hembygdsundervisningen göras obligatorisk för de blivande småskollärarinnorna,

men i stället kan kursen i kvinnlig slöjd göras frivillig och sommarkursen

i idrott helt utgå. Ämneskurserna bör så vitt möjligt koncentreras

till första läsåret och sista terminen liksom för inellanskollärarna så

långt ske kan friläggas för övningsundervisning och pedagogiska studier.

Den närmare utformningen av kursplaner och timplaner bör enligt kommissionens

uppfattning överlämnas åt lärarhögskolan. De bör så smidigt

som möjligt anpassas efter de aktuella kunskapsförutsättningarna.

Principerna och i stort sett även detaljerna av den praktiska utbildningen

bör kunna bli desamma som vid mellanskollärarutbildningen. Hospiteringen

i skolor med lägre skolform (b-formen) kan delvis förläggas till hemorten.

Auskultationerna i övrigt bör planläggas så, att lärarkandidaterna får

stifta en ej alltför flyktig bekantskap med arbetet i förskolor.

Speciallinjen för småskollärarkandidater med studentexamen har föga

tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet.

Sveriges småskollärarinnejörbund meddelar, att från medlemmar, som avlagt

studentexamen, klagomål framförts över att onödigt omfattande ämnesstudier

vid seminarierna försätter undervisningen i psykologi, pedagogik

och metodik i ett trångt läge. »Det är med tillfredsställelse förbundet noterar,

att delegationen uppmärksammat detta och på ett bättre sätt än hittills

ger denna kategori småskolläraraspiranter möjlighet att utnyttja redan

förvärvade kunskaper.»

För småskoleseminariemas kollegier har huvudintresset gällt den föreslagna

treåriga utbildningen med realexamen som grund. Det är ofta svårt

att avgöra, huruvida kritiken endast avser denna linje eller tillika studentlinjen.

Övningsämnena har en förgrundsställning i diskussionen. Följande

uttalande av kollegiet vid småskoleseminariet i Växjö är rätt typiskt.

»Nedskärningen av övningsämnena gymnastik och slöjd måste i hög grad

beklagas. I betänkandet kan man spåra en tydlig tendens att nedvärdera

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

det manuella-praktiska arbetet. Denna tendens är så mycket mer förvånande

som det i det moderna samhället synes vara starka krafter i rörelse

för att söka åstadkomma ett förståelsefullt samarbete mellan teoretiskt

och praktiskt verkande samhällsmedlemmar. Läraraspiranterna måste

behärska ämnena slöjd och gymnastik praktiskt, ty här kan knappast någon

nämnvärd inlärning ske, om det endast läses i handböcker. Här om

någonsin gäller den amerikanske pedagogen Dewey’s sats Xeaming by do
ing’-
Man

kan verkligen fråga sig, varför den kraftigaste nedskärningen skall

träffa de två skolämnen, som inom den internationella skolvärlden är mest

berömda: svensk gymnastik och svensk slöjd.

Många gånger betonas i betänkandet vikten av barniakttagelser. Bland

ämnen, som ger anledning till de mest intressanta barniakttagelserna, finns

just de två nämnda. Det är ett av alla praktiskt verkande pedagoger erkänt

faktum, att barn kan uppträda helt annorlunda i det vanliga klassrummet

och i slöjd- eller gymnastiksalen. En lärare, som utbildats vid den

planerade lärarhögskolan, bör icke i praktiska kunskaper i de båda övningsämnena

vara underlägsen alla de lärare i vårt land, vilka under generationer

fått en gedigen utbildning vid våra seminarier i svensk slöjd och svensk

gymnastik.»

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde deklarerar

en annan åsikt:

»Beträffande utbildningen av småskollärare finns intet att erinra. Tvärtom

är det glädjande att övningsämnena där fått en gynnsammare ställning

än i fråga om mellanskollärarna.---I fråga om småskollärarna kan

jag dock icke förstå kommissionens inställning att utbildningen i kvinnlig

slöjd icke skulle behöva vara obligatorisk på samma sätt som för mellanstadiets

lärare. Detta därför att i de fall, där lärarinnor fortfarande åtager

sig undervisning i kvinnlig slöjd, så är det i regel just småskollärarinnorna

som gör detta.»

Folkskoledirektionen i Stockholm yrkar likaledes på obligatorisk undervisning

i kvinnlig slöjd.

»Folkskoledirektionen vill framhålla, att undervisning i slöjd sedan länge

bedrivits även i klasserna 1—2 av Stockholms folkskolor samt att småskoleavdelningarna

uppgår till inemot 1 000. Huvudstadens skolväsen behöver

även framdeles småskollärare, som utbildats i kvinnlig slöjd. Ingående i

småslöjd kommer denna slöjdart alltjämt att förekomma i klasserna 1—3.

Direktionen föreslår för den skull, att sommarkursen i slöjd göres obligatorisk

även för småskollärare samt att metodikutbildningen i såväl småslöjd

som kvinnlig slöjd upptas bland de schemabundna timmarna under den

egentliga yrkesutbildningen.»

Slöjdutbildning för lågstadiets eget behov skulle meddelas i kursen i småslöjd.

Sveriges småskollärarinnejörbund anser det under sådana omständigheter

bäst, att utbildningen i kvinnlig slöjd göres frivillig. »Erfarenheten

har visat att slöjden är ett av de mest arbetskrävande ämnena på seminariet»,

konstaterar förbundet. »Att vid planeringen av den nya småskollärarutbildningen

låta detta ämne få en stor omfattning skulle vara en

misshushållning med ett timantal som vid behövs för ämnen som mera

7 — Bihartg till riksdagens ''protokoll 195/t. 1 samt. Nr 209.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

direkt hör samman med undervisningsområdet.» Frivillig utbildning i ämnet

bör däremot tillhandahållas de småskollärarkandidater, som så önskar.

Skolöverstyrelsen ansluter sig likaledes till kommissionens förslag på denna

punkt men framhåller, att möjligheter att förvärva kompetens för undervisning

i slöjd på folkskolestadiet bör skapas genom fortbildningskurser

för examinerade småskollärarinnor.

Ett annat ofta återkommande diskussionsämne är liksom vid folkskoleseminarierna

gymnastikundervisningen. Kollegiet vid småskoleseminariet i

Stockholm finner det förvånande, att intet initiativ har tagits till koncentrerad

utbildning i friluftsövningar, såväl sommar- som vintertid.

»Vår erfarenhet är, att det elevmaterial, lärarna på lågstadiet har att

göra med, är ytterst ömtåligt. Följaktligen gäller det att förebygga, att

barnen i samband med gymnastiken utsättes för skador, varför det vore

betänkligt, om de blivande lärarna på lågstadiet erhölle en så knapp ut-*

bildning i gymnastik, att deras egen undervisningsverksamhet i detta ämne

bleve i hög grad amatörmässig.»

Svenska gymnastikläraresällskapet kan icke heller godtaga en så stor

reduktion av timtalen som den föreslagna, i all synnerhet som småskollärare

skall tjänstgöra även under det tredje skolåret. I fråga om idrottsutbildningen

yttrar sällskapet:

»För dessa lärare är det särskilt av vikt att de görs förtrogna med vinteridrotter,

då det just är i de lägsta skolåldrarna grunderna för dessa idrotter

skall inläras. Däremot synes det icke vara påkallat att småskollärarna i

samma utsträckning som mellanskollärarna utbildas i övriga idrotter, varför

någon sommaridrottskurs ej kan påfordras.»

Skolöverstyrelsen uttalar sig icke särskilt om gymnastikutbildningen men

framhåller att vid en kommande översyn av kommissionens förslag övningsämnenas

ställning bör noggrant prövas.

I fråga om kommissionens förslag beträffande den praktiska lärarutbildningen

vid högskolan nöjer sig överstyrelsen med att konstatera, att man

är »i stort sett tillfredsställd med det framlagda förslaget.»

g. Departementschefen.

Arbetet vid en lärarhögskola, som skall tjäna ett med samhällsförhållandena

föränderligt skolsystem, kan icke tillämpa standardiserade och stereotypa

metoder; det måste i metodvalet kännetecknas av frihet, rörlighet och

smidighet. De växlande former av teoretiska studier och praktisk utbildning,

som förordats av skolkommissionen, synes mig väl fylla dessa fordringar.

De mest givande arbetsformerna är dock tyvärr tillika de mest tidskrävande.

Vid lärarhögskolan liksom vid de flesta andra läroanstalter hotar

faran att tiden inte skall räcka till. Ett överlastat arbetsprogram medför

alltid risker för arbetets kvalitet. Utbildningsprogrammet måste därför

sorgfälligt granskas för varje undervisad aspirantgrupp. Det som kan av
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varas bör slopas; det centrala och väsentliga räcker gott till för ett eller

två arbetsfyllda utbildningsår.

Utbildningsprogrammet för ämneslärargruppen synes vara grundat

på ett i sina huvuddrag riktigt urval av lärostoff. Invändningarna i

yttrandena gäller avvägningen mellan teori och under visningsövningar och

arbetsbördans storlek.

En korrigering av arbetsplanen till förmån för undervisningsövningarna

torde icke kunna undgås. En treämneskandidat bör ha möjlighet att få två

betygsatta serier i vart och ett av sina ämnen. På samma gång talar vägande

schematekniska skäl för att de 8 veckorna för undervisningsövningar

under sista terminen ökas med 2 eller 3. Det teoretiska utbildningsprogrammet

måste då i motsvarande mån begränsas i tiden.

Denna inknappning kan icke kompenseras genom att föreläsningar och

övningar lägges tätare under den tid, som är anslagen åt de teoretiska studierna.

En riktning inom kritiken gör tvärtom gällande, att arbetet under

dessa perioder redan i skolkommissionens förslag är för hopat och för starkt

schemabundet. Denna anmärkning kan icke avvisas såsom obefogad.

I första ögonblicket kunde det synas, som om dessa medgivanden åt kritiken

måste medföra radikala omläggningar av skolkommissionens utbildningsprogram.

Detta är dock näppeligen fallet. För kommissionens förslag

är det väsentligt, att ett arbetssätt tillämpas, som möjliggör ett personligt

engagemang från lärarkandidatens sida. Det är däremot icke alls väsentligt,

att stoff behandlingen blir likformig och luckfri. Ämneslärarkandidaterna

är mogna människor, som under fleråriga akademiska studier har visat, att

de kan sköta kursläsning även på egen hand. Kurspartier, som icke kommer

upp i lärarhögskolans muntliga undervisning, kan inhämtas genom

självstudier och redovisas genom tentamina. Risken att en och annan poäng

därigenom går förlorad kan tagas. Den verkligt allvarliga risken uppstår

först om det schemabundna arbetsprogrammet blir så överflödande,

att tiden vid lärarhögskolan, som för den unge läraren borde vara en Uirarpersonlighetens

formationstid, i stället blir ett år av jäktande rutinstudier.

Remissinstansernas yttranden ger intrycket, att ganska avsevärda programbeskämingar

är möjliga. Ett kollegium, inom vilket den vetenskapliga

pedagogiken är ovanligt väl företrädd, har föreslagit en beskäming av lärarkandidaternas

schema i psykologi och pedagogik med en tredjedel. Utan

tvivel är det denna väg man bör taga. Erfarenheten visar, att ett för stort

tilltaget utbildningsprogram inte så lätt åter sammanpressas. Det är bättre

att börja med relativt låga timtal och måttliga kurser för att längre fram

utvidga programmet, om det visar sig, att lärarkandidaterna i gemen kan

tillgodogöra sig mer än det som bjudits dem. Ingen behöver gå sysslolös

vid lärarhögskolan av den anledningen att programmet inte räcker till.

Blir högskolan det den är menad till. erbjuder den tvärtom särskilt rika

möjligheter för den som får tid över alt ägna sig åt specialuppgifter.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det svåraste hindret för fria studier på området är bristen på lämplig

studielitteratur. Särskilt är denna kännbar inom vissa grenar av den speciella

ämnesmetodiken. Reduceras den muntliga undervisningen för lärarkandidaterna,

måste i vissa fall bristen fyllas genom kompendier, som utarbetas

på lärarhögskolans uppdrag och med statsanslag. Sådana skrifter

kunde bli till hjälp även för lärare av äldre årgång; »de skulle med glädje

hälsas av varje lärare, som vill följa med utvecklingen», säger Läroverksläramas

riksförbund. För statsverket bleve det billigare att sörja för nödig

kurslitteratur än att hålla välavlönade experter, som muntligen föredrar

det som lärarkandidaterna skulle kunna läsa sig till i tryckta eller stencilerade

framställningar. Frågan om kurslitteratur för lärarhögskolans behov

bör vid läglig tidpunkt bli föremål för statsmakternas prövning efter förslag

av lärarhögskolans styrelse.

De här anlagda synpunkterna går klart emot alla föreslagna utvidgningar

av utbildningsprogrammet, även i vad avser specialkurserna. En specialkurs

bör inte göras obligatorisk, om det kan räcka med en frivillig kurs,

och organiserandet av kursen måste föregås av samma stränga prövning av

undervisningens oumbärlighet som vid all annan undervisning. I vissa fall,

exempelvis vid kursen i tal- och röstvård, kan den personliga instruktionen

givetvis icke undvaras. Men så snart någon del av en kurs kan ersättas med

läsning av kurslitteratur, bör det tillses, att sådan kurslitteratur kommer

till stånd och den schemabundna tiden för kursen minskas.

Huruvida maximiantalet deltagare vid övningarna i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag skall fastställas till 16 eller i överensstämmelse

med statskontorets till 24, är till stor del en ekonomisk fråga. Statskontorets

mening torde kunna följas i vad avser denna aspirantgrupp. I

många fall måste likväl en uppdelning i mindre grupper företagas på grund

av lärarkandidaternas ämnesval.

Den nya utbildningsgången för ämneslärare synes mig innebära betydande

framsteg i förhållande till den nuvarande utbildningen. Den praktiska

utbildningen skulle omedelbart anslutas till de avslutade akademiska

studierna. Den isolerade pedagogikkursen i ämbetsexamen skulle ersättas

med en i själva lärarutbildningen ingående kurs, som för lärarkandidaterna

torde komma att te sig på ett helt annat sätt meningsfylld. Metodikundervisningen

torde, trots vad som här sagts om möjligheterna att beskära programmet,

komma att få en mycket avsevärt förbättrad ställning. Den första

lärartjänstgöringen skulle genom praktikterminen inordnas i utbildningsschemat

och blir därigenom ett viktigt stöd för detsamma. Slutligen

kan man hoppas, att lärarhögskolan på grund av sin kontakt med den

vetenskapliga forskningen och den allmänna försöksverksamheten skall erbjuda

en stimulerande studiemiljö, i varje fall om de i det föregående angivna

justeringarna av studiegången vidtages.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det återstår att något belysa förhållandena under övergångsskedet. Då

universitetens pedagogikkurs blir överflödig för de läraraspiranter, som

övergår till lärarhögskolan, synes kursen i fråga böra upphöra, eller i varje

fall upphöra att vara obligatorisk, från tidpunkt, som det bör ankomma på

Kungl. Maj:t att bestämma. Man måste dock tills vidare räkna med att en

del av lärarhögskolans elever har genomgått kursen i pedagogik eller till

och med förskaffat sig akademiskt betyg i pedagogik. Detta skulle underlätta

deras arbete vid lärarhögskolan och eventuellt göra det möjligt för

dem att avsluta utbildningen med tidsvinst; det torde däremot, såsom skolkommissionen

framhållit, icke behöva avsevärt påverka utbildningens uppläggning

vid lärarhögskolan. Nya problem uppstår först om antalet lärarkandidater

utan pedagogisk kurs i ämbetsexamen längre fram vid något

tillfälle komme att överstiga det antal, som kan mottagas av lärarhögskolan

och senare upprättade utbildningsanstalter av samma typ.

För sådana lärarkandidater bör den praktiska lärarkursen, var den än

lägges, omfatta två terminer och utbyggas med en undervisning i psykologi,

pedagogik och metodik, som någorlunda motsvarar lärarhögskolans.

Det är emellertid knappast nödvändigt att nu närmare ingå på detta ännu

rätt avlägsna utbildningsproblem. Vare sig lösningen sökes i upprättandet

av ett större antal lärarhögskolor eller i en förstärkning av den nuvarande

lärarkursorganisationen i anslutning till seminarier och provårsläroverk,

torde utvecklingen komma att leda till en successiv anpassning efter det

program, som skolkommissionen upplagt för ämnesläramas egentliga yrkesutbildning.

Medan enighet synes råda om längden av ämneslärarkandidaternas studier

vid lärarhögskolan, har yrkanden framkommit om förlängning av

mellanskollärarnas högskolevistelse. De båda folkskollärarförbundens

förslag innebär en förlängning av studietiden med en termin, i främsta

rummet för att möjliggöra en förbättrad allmän utbildning för skolans

högstadium samt utbildning för undervisning i engelska för mellanstadiet.

Med hänsyn till vad som förekom i frågan vid 1950 års riksdag torde en

förlängning av studietiden kunna ifrågasättas endast på särskilt vägande

skäl. Ett av huvudargumenten för förlängningen, nämligen behovet av fylligare

utbildning för undervisning på högstadiet, förlorar emellertid i styrka

genom upprättandet av tjugutredjegradstjänstema. Med hänsyn till vad

skolöverstyrelsen anfört synes icke heller det andra huvudargumentet,

nämligen behovet av ett ökat antal klassliirare med behörighet att meddela

undervisning i engelska, vara starkt nog att motivera en förlängning

av den obligatoriska studietiden. Behörighetskurser torde böra tillhandahållas

vid lärarhögskolan men i överensstämmelse med skolkommissionens

och skolöverstyrelsens enhälliga mening vara frivilliga.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolkommissionens planläggning av mellanskollärarutbildningen är av

naturliga skäl i främsta rummet inriktad på mellanskolläramas arbetsuppgifter

i den blivande enhetsskolan. De första mellanskollärarna torde komma

att utexamineras vid slutet av höstterminen 1958. Sannolikt kommer

de under största delen av sin tjänstgöringstid att arbeta under de betingelser

kommissionen förutsatt, flertalet på enhetsskolans mellanstadium,

några efter särskild vidareutbildning på dess högstadium.

Ett utbildningsorgan, som upplagts med hänsyn till skolförhållandena

utanför enhetsskoledistrikten, skulle icke så litet skilja sig från kommissionens.

Vore det verkligen fråga om att ge en ung aspirant en likformig utbildning

för den långa klasserien 3—8, kunde man gott förstå dem som

yrkar på en mer eller mindre vittgående differentiering av mellanskollärarutbildningen.

En utveckling i denna riktning skulle dock medföra oberäkneliga

konsekvenser för klasslärarsystemets stabilitet. Enligt min mening

bör därför mellanskollärarutbildningen vid lärarhögskolan, såsom skolkommissionen

föreslagit, även under övergångstiden främst taga sikte på klasserna

3—6 av den blivande enhetsskolan. Detta utesluter givetvis icke, att

jämkningar vidtas i den utsträckning, som befinnes möjlig och skälig, för

att tillgodose de lärarkandidater, som under en övergångstid av växlande

längd kommer att bestrida undervisning i högre klasser av folkskolan utan

särskild vidareutbildning för detta ändamål.

Skolkommissionen har av principiella skäl avstått från att fixera utbildningsprogrammets

enskildheter, inklusive tim- och kursplanerna. Timsummor

för de olika ämnena har visserligen nämnts och ett schema uppgjorts

för studiegången, men kommissionen förutsätter, att en överarbetning skall

ske och det definitiva programmet framläggas av lärarhögskolans egna

organ.

Såsom jag redan har nämnt, torde det vara lämpligt, att en tid av två år

får förflyta mellan riksdagens beslut och lärarhögskolans start. Tillräcklig

tid finnes då för detaljarbetet. Jag kan således nu inskränka mig till att avhandla

de frågor, som kan få större konsekvenser för detta arbetes planläggning.

I sina huvuddrag synes den föreslagna studiegången ha bestått kritiken.

Inga allvarliga invändningar torde kunna göras mot att lärarkandidaterna

har fullt schema under första terminens första del, tills arbetet ordentligt

kommit i gång. Det är vidare en riktig tanke, att antalet schemabundna

timmar sedan successivt skall sänkas och arbetet under sista terminen ske

övervägande i fria former. Att lärarkandidaterna helt befrias från schemabundet

teoretiskt studiearbete under vissa tider, som reserveras för undervisningsövningar,

erkännes också allmänt som välbetänkt. Slutligen synes

kommissionens förslag i fråga om den praktiska utbildningen ha avsevärda

förtjänster i enskildheterna.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Dessa drag bör så vitt möjligt bevaras vid den överarbetning av förslaget,

som skall föregå högskolans start. Jämkningar kan komma att visa sig

önskvärda bland annat för att utjämna lärarkandidaternas arbetsbörda,

och det kan eventuellt därvid visa sig nödvändigt att något förkorta den för

fria studier avsedda delen av sista terminen. Studiegångens detaljer har

dock i regel en mer eller mindre utpräglad försökskaraktär och kan antagligen

först efter några års praktisk erfarenhet mera varaktigt fixeras.

Kritiken mot utbildningen i vissa undervisningsämnen är allvarligare och

synes mig redan nu böra föranleda vissa ställningstaganden.

Riktpunkterna för skolkommissionens arbete har varit att förbättra den

praktiska lärarutbildningen och stärka den teoretiska lärarutbildningens

huvudämnen: psykologi, pedagogik och metodik. Vad som i dessa hänseenden

kan åstadkommas beror först och sist av den tid, som kan frigöras

för de nya ändamålen. Utbildningstidens längd är dock fixerad. Den omfattar

fyra fulltecknade terminer vid seminarierna; fler kan det icke bli vid

lärarhögskolan. Även den som är fullt ense med skolkommissionen om i vilken

riktning förbättringarna bör sökas, kan hysa tvekan, huruvida de uppställda

målen är i sin helhet uppnåeliga inom nuvarande tidsram.

Skolkommissionen söker skaffa utrymme för de nya programpunkterna

huvudsakligen genom att

1) ersätta de nuvarande kompletteringskurserna med propedeutiska kurser,

som genomgås före inskrivningen vid lärarhögskolan,

2) från programmet avföra undervisningen i hushallsgöromal och göra

undervisningen i trädgårdsskötsel frivillig,

3) något förlänga läsåret och förlägga viss del av utbildningen till obligatoriska

sommarkurser,

4) koncentrera undervisningen till väsentliga ting med överförande av

mera lättillgängliga kurspartier till lärarkandidaternas självstudier, samt

5) reducera antalet schematimmar i läro- och övningsämnena, i vissa fall

mycket betydligt.

Ämneskompletteringama för studenter med mindre ändamålsenlig ämneskombination

i studentexamen har av mig redan berörts i ett annat sammanhang.

Huru man än ställer sig till frågan om de propedeutiska kursernas

behövlighet, torde det vara uppenbart, att det nuvarande systemet med

kompletteringskurser parallellt med lärarutbildningen icke gärna kan komma

i fråga vid lärarhögskolan. Då intagningen på studentlinjen om några

år torde komma att minskas och möjligheterna att träffa ett lämpligt ämnesval

tack vare gymnasiereformen samtidigt förbättras, har jag ingen anledning

tro, att skolkommissionens förslag i denna del skall visa sig ogenomförbart.

Förslaget att från undervisningsprogrammet avföra det nuvarande ämnet

hushållsgöromål har i stort sett accepterats av kritiken och kan accepteras

även av mig. Undervisningen i detta ämne bestrides vid skolorna all
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mant av skolkökslärarinnor; yrkesutbildning i detta ämne för kvinnliga

mellanskollärare kan icke anses påforderlig. De delar av ämnet, som har

allmännare innebörd, torde kunna inrymmas i ämnena hälsolära och samhällskunskap.

Något större tvekan kan råda i fråga om ämnet trädgårdsskötsel, som

enligt skolkommissionens förslag borde överföras till de frivilliga ämnena.

Erfarenheten visar emellertid, att denna undervisning haft mycket svårt

att vinna fast fot vid skolorna. Lärarna disponerar ofta ferierna för kurser,

barnkolonier o. d. eller vistas av andra anledningar på annan ort; man kan

icke med någon säkerhet räkna med att skolträdgårdarna blir skötta genom

deras försorg. Såsom skolöverstyrelsen påpekar, har det på åtskilliga håll

visat sig mera rationellt att för undervisningen i trädgårdsskötsel anlita

hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter. Skolkommissionens förslag

synes även på denna punkt kunna accepteras.

En förlängning av den årliga arbetstiden vid folkskoleseminarierna har

redan för några år sedan föreslagits av skolöverstyrelsen. Vid lärarhögskolan

liksom vid seminarierna gäller det vuxna elever, som fortsätter sin utbildning

efter studentexamen och icke kan undgå vår tids effektivitetskrav.

I den nyligen utfärdade stadgan för filosofiska examina har en termin beräknats

lika med fem studiemånader. Ett läsår om 38 effektiva arbetsveckor

jämte de föreslagna sommarkurserna torde motsvara en arbetsprestation

av ungefär denna omfattning. Invändningar har visserligen gjorts mot

examensstadgan just pa denna punkt, men de har knappast samma tyngd

i fråga om lärarhögskolan, där utbildningen mittvägs avbrytes av en praktikperiod,

varunder antalet arbetsveckor är det för folkskoletjänstgöring

normala. Jag är beredd att medverka till ett genomförande av kommissionens

förslag även i denna del.

Skolkommissionens strävan att från den muntliga undervisningen avlasta

det som lika väl kan inhämtas genom självstudier är välgrundad och prisvärd.

Ur ekonomiska och studietekniska synpunkter är det även här oförsvarligt

att anordna muntlig högskoleundervisning i kurspartier, som utan

svårighet kan inhämtas ur böcker och kompendier, och detta gäller i lika

måtto beträffande specialkurser och ämnesstudier. Det finns dock gränser

för vad som därvidlag är möjligt, och gränserna torde vara snävare för mellanskollärarna

än för ämneslärarna. Var de går, kan endast avgöras genom

försök och observationer i lärarhögskolans praxis. Såsom jag redan framhållit,

bör under alla omständigheter ett anslag för framställande av kurslitteratur

för lärarhögskolan i god tid ställas till lärarhögskolans förfogande.

De kraftigaste gensagorna har riktats mot skolkommissionens beräkning

av timtalet för de olika undervisningsämnena. Som alltid när ett utbild^

ningsprogram skall fastställas, är konkurrensen hård om timmarna och vrkandena

om höjningar så många och så vittgående, att det redan från början

är klart, att endast en mindre del kan bifallas.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Lärarhögskolan är en läroanstalt av försökstyp. Utbildningen där måste

som helhet vara minst likvärdig med den som meddelas vid andra läroanstalter

med samma mål, men den behöver icke i allt följa någon vedertagen

utbildningsform; den bör betraktas som en variant bland många på ett

arbetsfält, där pionjäranda är önskvärd. Under sådana förhållanden gör

man enligt min mening klokast i att så långt ske kan följa skolkommissionens

försiktiga beräkning av schematimmarna, nöja sig med förhållandevis

små jämkningar under det förberedande organisationsarbetet och höja

timsummorna först om det visar sig, att de föreslagna reformerna av det

inre arbetet mot förmodan icke håller vad de lovar. Därmed är givetvis intet

sagt om huru motsvarande problem bör lösas vid folkskoleseminarierna.

Det är fullt naturligt, att dessa i tveksamma fall intager en avvaktande

hållning och under tiden själva med skolöverstyrelsens medgivande experimenterar

med timplaner och arbetssätt på det sätt de finner lämpligast.

Större korrektioner uppåt i timtalen torde böra företagas endast om det

kan befaras, att lärarutbildningens effektivitet på någon punkt vedervågas

genom de föreslagna reduktionerna. I ett par fall synes man efter den nu

fullbordade remissgången icke kunna utesluta sådana risker. Det gäller den

manliga slöjden och ännu mera den fysiska fostran.

I manlig slöjd skulle undervisningen från nuvarande omkring 270 timmar

sänkas till de 120, som meddelas under sommarkursen, plus de 40 timmarna

vid lärarhögskolan. Det förefaller sannolikt, att de nuvarande timsummorna

verkligen kan sänkas: kommissionen anmärker på att vid seminariernas

slöjdundervisning stundom oproportionerligt lång tid har tagits

i anspråk för vissa individuella arbetsprestationer. Men det kan ifrågasättas,

huruvida icke reduktionen har gått för långt.

Utbildningen i slöjd har en uppgift att fylla även för de lärare, som icke

undervisar i ämnet: ett praktiskt handlag är av betydelse för dem alla. En

utbildning enligt skolkommissionens förslag tillgodoser givetvis fullt ut

detta begränsade syfte, men jag känner mig icke övertygad om att den är

tillräcklig för de lärare, som skall undervisa i manlig slöjd.

Slöjdundervisningens ställning i lärarutbildningen sammanhänger nära

med den fördelning av slöjdundervisningen mellan mellanskollärare och

facklärare, som kan motses vid den tidpunkt, då lärarhögskolans examination

börjar. Enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska kontor undervisade

vårterminen 1953 ännu 43 å 44 procent av den manliga folkskollärarkåren

i slöjd. Anställandet av facklärare har emellertid efter den nya övningslärarorganisationens

tillkomst gått raskt framåt jämväl på landsbygden,

framför allt inom större skoldistrikt. Utvecklingen i denna riktning

skulle troligen redan nu ha nått längre, om kvalificerade facklärare stått att

få i en mot efterfrågan svarande utsträckning. Det iir icke uteslutet, att till

år 1959, då lärarhögskolans första årskull sändes ut på verksamhetsfältet,

behovet av mellanskollärare med kompetens för slöjdundervisning kan ha

betydligt avtagit.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Det är under sådana förhållanden begripligt, att skolkommissionen har

tvekat om slöjden skall vara obligatorisk eller frivillig på lärarhögskolans

mellanskollärarlinje. Avgörandet torde emellertid komma att påverkas av

ännu en omständighet. En av skolöverstyrelsen tillsatt kommitté för revision

av undervisningsplanen för rikets folkskolor har nämligen föreslagit,

att slöjden med ändrade timtal skall göras obligatorisk i folkskolan (tryckta

upplagan s. 22). Det synes mig på grund härav lämpligast att först i ett

senare sammanhang närmare bestämma slöjdens ställning som obligatoriskt

eller frivilligt ämne.

Uppskovet härutinnan utesluter dock icke, att syftet med slöjdkursen vid

lärarhögskolan redan nu fastslås. Obligatorisk eller frivillig bör kursen enligt

min åsikt ha till uppgift att göra dem som deltager däri kompetenta att

bestrida undervisning i slöjd i folkskolan. Detta nödvändiggör, synes det

mig, en ökning av den för ämnet anslagna tiden på timplanen.

I avseende på den fysiska fostran är läget klarare. Skolkommissionen har

föreslagit en sänkning från nuvarande 300 timmar för manliga och 270 timmar

för kvinnliga seminarieelever till 96 jämte en sommarkurs i idrott på

omkring 50 timmar. Detta timtal torde vara otillräckligt. Visserligen kan

gymnastiken tåla en reduktion av sitt nuvarande timtal och visserligen kan

utbildningen av ledare för den frivilliga gymnastikrörelsen med viss rätt

hänvisas till den fortsatta utbildningen efter högskolekursens slut, men nedskärningen

har enligt en mycket allmän mening gått så långt, att lärarens

reella kompetens för undervisningen hotas. Bland annat är det svårt att avvisa

kravet på att utbildning skall givas även i vinteridrotter. En förstärkning

av den fysiska fostrans ställning torde vara ofrånkomlig.

Jag anser mig i ärendets nuvarande läge böra räkna med att dels antalet

för utbildning i detta ämne anslagna timmar i högskolans löpande undervisning

något ökas, dels en kurs i vinteridrott inlägges under någon av vårterminerna

vid lärarhögskolan eller i samband med praktikterminen. Den

närmare utformningen av denna utbildning och avvägningen av timsummorna

för ändamålet bör koordineras med den översyn av högskolans utbildningsprogram

i dess helhet, som skall äga rum under de närmaste båda

åren.

Självfallet får den förbättrade ställning för slöjd och fysisk fostran, som

jag funnit oavvislig, icke genomföras på sådant sätt, att lärarkandidaternas

totala arbetsbörda ökas. Kompenserande reduktioner måste företagas på

andra punkter, varvid studieplanerna bör överses för såväl pedagogiken

som vissa delar av metodiken. Sannolikt kan också den auskultering, som

icke står i närmare sammanhang med undervisningsövningama, tåla vid en

beskärning.

Vid den stundande översynen av utbildningsprogrammet bör de många

yrkanden om ändring i olika ämnens ställning, som framställts under remissgången,

vägas mot varandra och mot de vinster av annat slag, som

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

kommissionen åsyftat. I stort sett är avvägningen en fackmannauppgift. I

den mån direktiv för utredningsarbetet erfordras utöver det som av mig

i det föregående skisserats, torde jag få tillfälle att återkomma, när ärendet

efter riksdagsbehandlingen anmäles för Kungl. Maj:t.

Kritiken mot skolkommissionens avvägning mellan utbildningens olika

delar har beträffande småskollärarutbildningen gått i samma

riktning som beträffande mellanskollärarutbildningen. Med den standpunkt

jag intagit i fråga om förläggningen av småskollärarutbildningen saknar jag

anledning att nu gå in på utbildningsprogrammet. Om det längre fram blir

aktuellt att öppna en studentlinje för blivande småskollärare vid lärarhögskolan,

bör kommissionsförslaget överses. Huruvida detta bör ske i samband

med utredning angående en småskollärarutbildning enligt 1950 års principbeslut

eller initiativ avvaktas från lärarhögskolans sida är en lämplighetsfråga,

till vilken det icke är nödvändigt att nu taga ställning.

Jag har slutligen att beröra den för aspirantgrupperna gemensamma frågan

om individuella jämkningar i studietidens längd. Kommissionen

har ansett, att de normaltider, varmed utredningen har opererat,

i individuella fall skulle kunna underskridas eller överskridas. Av vad jag

tidigare anfört framgår, att jag intet har att erinra mot att normalstudietiden

underskrides av den som det kan. Däremot synes en viss kontroll påkallad

i fråga om överskridanden av studietiden. En fullt genomförd individuell

frihet att tänja ut studietiden skulle kunna medföra betydande svårigheter

för utbildningens organisation och skulle, om den leder till en allmän

förlängning av studietiden, få ovälkomna sociala följdverkningar. Alldeles

fastlåst behöver utbildningsgången icke bli, men det bör enligt min

mening fordras tillstånd av lärarhögskolans styrelse för en förlängning,

varigenom en följande termin till större eller mindre del tages i anspråk.

Sådant tillstånd bör meddelas, endast om det är behövligt för genomförandet

av någon av lärarkandidaten påbörjad specialundersökning eller på

grund av sjukdom eller av andra synnerliga skäl befinnes oavvisligen nödvändigt.

I vad mån förlängning av praktikanttjänstgöringen vid skolorna må ifrågakomma,

är en specialfråga, som jag skall upptaga i nästa avsnitt av mitt

anförande.

6. Praktikterminen.

För närvarande infaller de blivande ämneslärarnas första praktik i regel

före den praktiska lärarkursen och omfattar cj sällan flera år. De blivande

klasslärarna intages däremot utan liirarpraktik i seminarierna, utexamineras

efter teoretisk och praktisk utbildning och får sedan växa sig in i sin

yrkesutövning under det dagliga arbetet i klassen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Enligt skolkommissionens förslag skulle nu båda slagen av aspiranter

mottagas utan föregående tjänstgöring och en termins lärarpraktik inlägges

mittvägs i utbildningen. Praktikterminen skulle således hädanefter utgöra

en del av de blivande lärarnas utbildning. Den skall ge dem tillfälle

att i en levande skolmiljö praktiskt tillämpa de lärdomar, som de inhämtat

under första delen av studierna vid lärarhögskolan, och på samma gång ge

dem en fastare grund för den fortsatta utbildningen vid högskolan. Praktiken

skall vara förenad med handledning av erfarna lärare.

Organisationen av lärarpraktiken är förbunden med tekniska problem,

som är rätt olika allteftersom praktikanterna är blivande ämnesliirare eller

klasslärare.

a. Ämnesläraraspiranternås praktiktermin.

I principbetänkandet utgick skolkommissionen från att vid olika skolor

skulle inrättas ett antal »aspirantlärartjänster», vilka ständigt skulle stå

till lärarhögskolans förfogande för placering av lärarkandidater. En sådan

lösning av problemet försvåras emellertid av att antalet aspiranter med

samma ämneskombination kan komma att skifta avsevärt från termin till

termin. Kommissionen räknar dock med att en del större skolor kontinuerligt

skall kunna ta emot en, två eller möjligen tre lärarkandidater, även om

inga särskilda tjänster inrättas för dessas räkning. Därvid bör i regel en

aspirant, som skall praktisera på vårterminen, kunna överta den tjänstgöring,

som en annan aspirant bestritt under höstterminen. I övrigt kan praktikanterna

utplaceras vid skolor, där man av den ena eller andra anledningen

har möjlighet att för en termin eller för ett läsår tillfälligt ta emot praktikanter.

Utplaceringen av lärarkandidaterna bör ombesörjas av skolöverstyrelsen,

som har möjlighet att överblicka tillgången på timlärartimmar vid olika

skolor och står i fortlöpande kontakt med rektorerna. Den bör ske i samförstånd

med lärarhögskolans ledning och under största möjliga hänsynstagande

till lärarkandidaternas egna önskemål i fråga om förläggningsort.

Lärarkandidaterna bör under praktikterminen enligt skolkommissionens

mening ha nedsatt tjänstgöring. Vissa praktiska skäl kan visserligen andragas

för full tjänstgöring, säger kommissionen, och lärarkandidaten kan först

genom en sådan tjänstgöring få erfarenhet av yrkets alla sidor och påfrestningar.

Ur utbildningssynpunkt skulle dock en så omfattande tjänstgöring

vara olämplig:

»De många problem, som den första tjänstgöringen ställer, kommer att

ta aspirantens både tid och krafter så i anspråk, att han blir fullt sysselsatt

även vid en relativt begränsad tjänstgöring. Kommissionen räknar också

med att aspiranten utöver sin direkta lärartjänstgöring skall få tid att lösa

vissa uppgifter, som tilldelats honom i lärarhögskolan, samt eventuellt läsa

viss litteratur, som ingår i lärarhögskolans kurser i pedagogik och psykologi.

Under sådana förhållanden har kommissionen stannat inför att föreslå

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

en aspiranttjänstgöring av i regel 12—16 timmar i veckan. Endast i undantagsfall

och sedan vederbörande rektor samrått med lärarhögskolans ledning

bör aspirant få större tjänstgöring än 18 veckotimmar.» (S. 143.)

Lärarkandidaten bör under praktikterminen vara klassföreståndare och,

om han är naturvetare, beredas tillfälle att sätta sig in i institutionsvård.

En lärarkandidat med tre skolämnen i ämbetsexamen bör, om han så önskar

och detta utan olägenhet kan ske, få tillfälle att undervisa i alla tre

ämnena. Skulle detta visa sig omöjligt, skall hans tjänstgöring i varje fall

omfatta de två ämnen, som han själv anger som sina huvudämnen.

Ansvaret för att lärarkandidaten blir väl omhändertagen under praktikterminen

åvilar i första hand skolans rektor. Denne måste kontinuerligt

följa hans undervisning och ge honom alla de upplysningar och råd, som

erfordras för att han på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina

uppgifter. Särskilt torde det ankomma på rektor att bistå praktikanten i

vad gäller sättet att sköta klassföreståndarskapet.

Varje lärarkandidat skall ha en eller flera handledare, som förordnas av

rektor. Handledarna skall mot särskild ersättning vägleda och följa lärarkandidaten

i hans arbete, låta honom auskultera, se till att kurserna anpassas

rätt i förhållande till den disponibla tiden, ge råd i metodiska spörsmål

o. s. v.

I några yttranden framskymtar farhågor för felbedömningar av lärarkandidaterna,

om de skall påbörja sin kurs vid lärarhögskolan utan föregående

praktik. Skolkommissionen har i förväg brutit udden av en kritik

från denna utgångspunkt genom att föreslå, att den del av lärarkandidaternas

undervisningsövningar, som infaller före praktikterminen, icke skall betygsättas.

Bestämda uttalanden av innebörd att inskrivningen vid lärarhögskolan

normalt skall föregås av lärartjänstgöring är mycket sällsynta;

vanligare är yrkanden, att praktikterminen skall kunna utsträckas till ett

år eller längre.

Läroverkslärarnas riksförbund väger fördelar och nackdelar av ämneslärarnas

praktiktermin och slutar med att tillstyrka med den modifikationen,

att aspirant som så önskar skall, i den mån det organisatoriskt är möjligt,

ha rätt att efter praktikterminen uppehålla hel eller partiell tjänst under

1—2 terminer, innan han återvänder till lärarhögskolans avslutningstermin.

Bestämt hävdar riksförbundet, att lärarkandidaternas tjänstgöring under

praktikterminen icke får vara för stor, om syftet skall nås. Halv tjänstgöring

är bäst. Lärarbristen får icke tagas till intäkt för påläggande av tyngre

tjänstgöring.

Statskontoret finner åter nedsättningen i undervisningsskyldigheten för

generös. Med hänsyn till att för ämneslärarna hela treterminsutbildningen

är avlönad, bör enligt ämbetsverkets mening eventuella självstudier under

praktikterminen förläggas till fritid och undervisningsskyldigheten ökas.

Liksom skolkommissionen anser Läroverkslärarnas riksförbund, att vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

läroverk bör kunna mottaga praktikanter regelbundet. Det finns dock risker

för att kontinuiteten i undervisningen blir lidande. Vid organiserandet

av praktikterminen bör man tillse, att antalet lärarbyten icke blir alltför

stort. Riksförbundet pekar på ett par anordningar, som i detta syfte förtjänar

att prövas.

Med hänsyn till lärjungarna vore det vidare enligt riksförbundets mening

lämpligast, att lärarkandidaterna icke själva bleve klassföreståndare utan

finge sin träning som klassföreståndare genom att följa någon lärares arbete

i denna egenskap eller genom att vikariera som klassföreståndare för annan

lärare, vilken då kan lämna erforderligt bistånd för denna del av tjänstgöringen.

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller vikten av att undervisningens kontinuitet

så långt möjligt upprätthålles, men anser liksom skolkommissionen,

att de därmed förbundna problemen slutgiltigt kan lösas först efter vunnen

praktisk erfarenhet. Mot kommissionens förslag rörande lärarkandidaternas

tjänstgöring under praktikterminen har överstyrelsen intet att erinra.

b. Klassläraraspiranternas prakti k ter min.

Behovet av handledning under praktikterminen gör sig otvivelaktigt

starkare gällande för klasslärarkandidatema än för ämneslärarkandidaterna.

Skolkommissionen föreslog i principbetänkandet, att två aspiranter gemensamt

skulle uppehålla en lärartjänst och få dela en lärarlön, men låter

nu detta förslag falla. Bristerna i metodisk utbildning kan få mera kännbara

följder på det lägre stadium, varom det nu är fråga, än på högstadiet,

där ämneslärarna undervisar, framhåller kommissionen. Särskilt kan det

vara vanskligt att anförtro en aspirant en fjärde eller sjätte klass, varifrån

övergång sker till högre skolor helt på grund av folkskolebetygen. Kommissionen

har därför nu sökt utbygga handledarsystemet och därvid tillse, att

i de typiska fallen ansvaret för klassen icke skall helt påvila lärarkandidaten.

I första hand förordar kommissionen följande anordning:

»En erfaren och lämplig ordinarie lärare är klassföreståndare för två

klassavdelningar och har i vardera avdelningen viss undervisning samt

tjänstgör därjämte som handledare för en aspirant i vardera avdelningen.

En lämplig fördelning synes vara, att mellanskollärare (folkskollärare), som

har 30 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, fullgör denna genom 10 timmars

undervisning i vardera klassen och 10 timmars handledning av aspiranterna.

Till vardera avdelningen hänvisas en aspirant med 20 veckotimmars

undervisning, alltså 2/3 av full lärartjänstgöring. Småskollärare, som

har 28 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, bör som aspiranthandledare

ha 9 veckotimmars undervisning i vardera avdelningen och i likhet med

mellanstadiets lärare 10 veckotimmar för handledning. Aspiranterna får då

19 veckotimmars undervisning. Anordningen innebär, att för två aspiranter

åtgår varje termin en lärartjänst och att aspiranterna har 2/3 av full

tjänstgöring (småskollärare 19/28).» (S. 136.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Genom den nedsättning i undervisningsskyldigheten med omkring en

tredjedel, som på detta sätt skulle komma till stånd, skulle den äldre läraren

kompenseras för sitt handledarskap och de yngre få tid att arbeta sig

in i metoder och kurser. Handledaren skulle som ytterligare gottgörelse erhålla

ett särskilt arvode.

Kommissionen håller före, att de olägenheter i fråga om undervisningens

standard, som kunde uppstå, om praktikanterna lämnas utan handledning,

på detta sätt i allt väsentligt undvikes; likaså undanröjes de invändningar,

som från målsmän eller lokala skolmyndigheter kan riktas mot att undervisningen

i klassen skulle helt meddelas av oexaminerade och icke fullt utbildade

lärare.

Tillämpningen av systemet bör inte vara stel eller schematisk. Arbetsfördelningen

behöver icke vara densamma under hela terminen.

»Det synes ... lämpligt, att klassläraren under den första tiden tjänstgör

mer och aspirantema mindre än 20 veckotimmar, medan under senare perioder

aspiranternas tjänstgöring ökas och handledarens minskas. I praktiken

kan det gå till så, att handledaren en tid tar hand om modersmålet och

räkning i en av avdelningarna, medan aspiranten undervisar i orienteringsämnen

och övningsämnen. Aspiranten bör därvid beredas tillfälle att hospitera

under vissa av handledarens lektioner. Efter en tid får aspiranten

rycka in i modersmålet och räkning, medan handledaren undervisar i vissa

orienterings- och övningsämnen. Handledaren kan också vid samlad undervisning

ta en kombination ämnen, exempelvis några timmar modersmålet,

historia, geografi, naturkunnighet och teckning och behandla ett visst kursavsnitt,

varvid aspiranten under vissa timmar hospiterar. Senare övertar

aspiranten samma ämneskombination och behandlar ett annat kursavsnitt

genom samlad undervisning.» (S. 136.)

Även andra variationsmöjligheter kan tänkas. Två aspiranter, som har

samma handledare, kan sålunda någon tid byta klassavdelning eller byta

med andra aspiranter inom samma skola eller i närbelägna skolor för att få

erfarenhet av andra klasstadier och klassmiljöer.

I fråga om lärjungarnas fostran måste aspiranten och handledaren nära

samarbeta. För aspiranten bör det vara en trygghet att kunna påräkna

handledarens bistånd i tveksamma fall och besvärliga situationer.

Under praktikterminen bör aspirantema icke endast få träna som undervisare

utan även bringas i kontakt med de arbetsuppgifter av andra slag,

som åligger en klasslärare.

»Aspiranten bör ... biträda handledaren vid förande av dagbok och betygsjournal

samt vid handläggningen av skolsociala uppgifter. Så småningom

bör han tidvis få överta huvudparten av de därmed förenade skrivgöroinålen.

Tillsammans med handledaren och senare på egen hand bör aspiranten

handleda eleverna under friluftsdagar, vid museibesök och andra

studieutflykter samt som lärare i klassen deltaga i föräldramöten. Aspiranten

tillhör givetvis skolans lärarkollegium och skoldistriktets lärarkår och

kallas i denna egenskap till kollegier och till konferenser anordnade av skolstyrelse

eller folkskolinspcktör.» (S. 137.)

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I propositionen till 1950 års riksdag framhölls, att aspirantpraktiken icke

borde bindas vid ett enda system utan alternativa former prövas. Bland

annat borde enligt departementschefens mening även korttidsvikariat

med fördel kunna inläggas i praktiken. »Avgörande praktiska skäl

tala i själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den

är förenlig med en ändamålsenligt planlagd utbildning», säger departementschefen.

»En för skoldistrikten ofta bekymmersam fråga skulle därigenom

komma i ett bättre läge.» Särskilda utskottet var av samma mening.

Skolkommissionen finner det obestridligt, att vikariatstjänstgöring erbjuder

goda tillfällen för de blivande lärarna att förvärva undervisningsvana

och allmän lärarerfarenhet. Vid jämförelse med aspiranttjänstgöring

under klasslärares ledning har denna form av praktik både fördelar och

nackdelar. Från ren utbildningssynpunkt är den emellertid klart underlägsen.

»Vissa aspiranter klarar sig säkerligen rätt väl på egen hand, andra kan

däremot begå allvarliga misstag utan tillfälle att få dessa påvisade och rättade.

De betänkligheter, som ... anförts mot att låta en aspirant helt på

egen hand sköta undervisningen i en klass, kan principiellt anföras även mot

vikariatst jänstgöring. Om denna emellertid, såsom förordas i propositionen

och som skolkommissionen förutsätter, begränsas till kortare förordnanden,

exempelvis högst en månad i samma klassavdelning, elimineras dock dessa

risker och olägenheter högst väsentligt. I varje fall kan från skolmyndigheter

och målsmän inte med fog riktas samma allvarliga invändningar mot

att en icke fullt utbildad lärare rycker in under en kortare period som mot

att denne lärare skulle svara för undervisningen under en hel termin.»

(S. 139.)

Skolkommissionen föreslår, att försök göres att ordna praktiken jämväl

genom kortare vikariat i olika klassavdelningar under en termin. Aspiranterna

bör vara skyldiga att mottaga anvisade vikariat och bör så långt möjligt

erhålla oavbruten tjänstgöring under terminen. Aspirant som så önskar

bör dock under någon kortare tid få utbyta vikariatstjänstgöring mot hospitering

i vanlig folkskola, i försöksdistrikt eller i vissa fall på annat skolstadium,

exempelvis realskola, eller i skola av annat slag, exempelvis ungdomsvårdsskola.

I den mån det kan ordnas, bör även lärarkandidater, som fullgör praktikterminen

genom vikariat, erhålla handledning av erfaren lärare. Kommissionen

beräknar ett visst belopp per lärarkandidat för handledning men

förutsätter, att fördelningsnormema småningom skall stadgas genom praxis.

Vare sig aspiranten får sin praktik i den ena eller andra formen, torde

hans tid bli helt utfylld. Den som arbetar under handledare får med sitt

nedsatta timtal tillfälle att mera systematiskt arbeta sig in i kurser och undervisningsteknik,

göra barnstudier och syssla med olika av lärarhögskolan

anbefallda studieuppgifter; han bör också auskultera i den mån tillfälle därtill

bjudes. Den som fullgör praktiken genom vikariat har knappare fritid,

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

även om hänsyn tages till eventuella mellandagar mellan förordnandena.

Nödvändigheten att likväl medhinna, om ej allt, så dock det mesta av de

ur utbildningssynpunkt viktiga extra göromålen ställer otvivelaktigt särskilda

krav på den som binder sig för vikariatslinjen. Formerna för praktiken

kan emellertid inte slutgiltigt fixeras, framhåller kommissionen, förrän

erfarenhet har vunnits av försöksverksamheten i samband med den första

lärarhögskolan. »Det är möjligt, att erfarenheterna under de första åren

leder till att delvis andra former än de ovan föreslagna måste prövas, innan

en mera definitiv organisation av hela aspiranttjänstgöringen kan fastställas.

»

I fråga om praktikterminens administration har skolkommissionen icke

ansett sig kunna på ärendets nuvarande stadium framlägga detaljerade procedurförslag.

Kommissionen har närmast tänkt sig, att lärarhögskolan skulle hos skolöverstyrelsen

anmäla, huru många aspiranter som för terminen bör utplaceras,

varefter överstyrelsen skulle träffa överenskommelse med skoldistrikten

om placeringen. Handledarna skulle utses av den lokala skolstyrelsen,

sedan förordnandena ledigförklarats inom distriktet, men skolstyrelsens beslut

skulle fattas först efter samråd med lärarhögskolan, eventuellt också

med statens folkskolinspektör.

I den mån vikariat bör förekomma, torde placering kunna ske genom

lärarförmedlingarna. Några lärarkandidater borde kunna placeras som fasta

vikarier inom större skoldistrikt. Slutligen kunde det tänkas, att statens

folkskolinspektör finge disponera några inom sina inspektionsområden.

Placering enligt huvudalternativet kan tydligen endast ske i skolformer

med minst två läraravdelningar på folkskolestadiet. Praktiken kommer därför

redan av tekniska skäl i regel att fullgöras vid A-skolor. Även pedagogiska

skäl talar enligt kommissionens mening för att den första praktiken

icke förlägges till de i metodiskt hänseende mera krävande flerklassiga

läraravdelningarna. Intet hindrar, att praktik förlägges till enhetsskolan,

och detta bör bli vanligare, i mån som antalet försöksdistrikt växer.

Därest aspiranterna tjänstgör som vikarier, finns inga organisatoriska

hinder för en förläggning av praktiken till skolor med flerklassiga avdelningar.

Det är dock enligt kommissionens åsikt även i detta fall lämpligast, att

aspiranterna får åtminstone sitt första vikariatförordnande vid skola av

A-formen. Skolor av lägre form iin B 1 bör i regel inte ifrågakomma.

Däremot är det önskvärt, att lärarkandidaterna, vare sig de praktiserar

i den ena eller andra formen, under någon kortare del av praktikterminen

får tillfälle att hospitera i flerklassiga avdelningar och därvid övertaga vissa

lektioner.

De organisationsproblem, som uppstår i samband med praktikterminen,

torde komma att kräva rätt mycket arbete. Remissinstanserna

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 195h. 1 samt. Nr 209.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

tycks dock icke betvivla praktikprincipens genomförbarhet. Av de fem folkskolinspektörer,

som uttalat sig om praktikterminen, tillstyrker sålunda

fyra, medan den femte tillråder försök med olika organisationsformer. Folkskolinspektören

i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anför:

»Av utomordentlig betydelse för mellanskolans och småskolans lärarutbildning

synes den stort anlagda och planerade aspiranttjänstgöringen komma

att bli. Även om modifikationer efter viss tids erfarenhet kunna visa sig

lämpliga och behövliga, tyckes förslaget att en handledare skall förordnas

för två aspiranter---böra ingående prövas. Säkerligen komma vissa

svårigheter av organisatorisk art att uppstå och folkskolinspektörens medverkan

kan här helt visst icke undvaras, men anordningen är förvisso möjlig

att med framgång genomföras. Den auskultering och hospitering, som

för närvarande i rätt avsevärd omfattning äger rum jämväl ute i landsbygdens

skoldistrikt torde kunna ge stöd åt en ganska gynnsam prognos härvidlag.

Även den vikariatstjänstgöring, som seminariestuderande i större

eller mindre omfattning fullgöra, och vilken väl ger lärarkandidaten större

självständighet, när han ensam svarar för en lärartjänst, än han skulle få

som aspirant men vilken vikariatstjänstgöring icke besitter aspiranttjänstgöringens

större planmässighet och effektivare utbildning, även denna vikariatstjänstgöring

ger vid handen, att en gynnsam prognos för aspiranttjänstgöringen

bör kunna ställas. Förslaget om aspiranttjänstgöringen sådant

det utformats här efter att tidigare ha framträtt i kommissionens enhetsskolebetänkande

är något verkligt positivt, intressant och helt säkert

värdefullt nytt.»

I de yttranden, som befattar sig med praktikterminens administration,

är den vanligaste invändningen, att folkskolinspektörernas medverkan torde

erfordras i större omfattning än skolkommissionen förutsatt.

Det blir en mycket grannlaga uppgift att utse handledare, påpekar folkskolinspektören

i Kopparbergs läns västra inspektionsområde, vilken mycket

bestämt opponerar sig mot förslaget att handledarna skulle utses av

skolstyrelserna.

»Det är visst inte säkert att ledamöterna i skolstyrelsen besökt varje

lärare i distriktet och skulle de mot förmodan ha gjort det, ha de inte pedagogiska

och psykologiska förutsättningar att bedöma lärarens arbete på

rätt sätt. I regel är det nog så att skolstyrelsens uppfattning om en lärare

grundar sig på hörsägner först och främst och på den enskilde ledamotens

uppfattning om läraren som människa och samhällelig medborgare. Den

enda tänkbara utvägen då det gäller att utse handledare är att överlärare

och inspektör ger förslag till skolstyrelsen, som sedan har att fastställa förslaget.

»

Folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra inspektionsområde påpekar,

att frågan lättast torde kunna ordnas i samband med behandlingen av klassanordningarna,

till vilka förslag ingives av folkskolestyrelserna till folkskolinspektören

före den 15 juni.

Farhågorna för att lärarkandidater med endast ett års utbildning vid

lärarhögskolan icke skall kunna motsvara målsmännens berättigade krav

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 115

har föranlett några seminarier att föreslå annan förläggning av praktikterminen.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping

vill lägga den först i utbildningen, varigenom en sammanhängande och

mera enhetlig studiegång kunde uppnås vid lärarhögskolan. Givetvis kan

aspiranten, om saken ordnas på detta sätt, icke få meddela mera omfattande

undervisning under sin praktiska termin. Vad som kan uppnås betecknas

av kollegiet som »hospitering med begynnande undervisning». Ansvaret

för undervisningen komme helt och hållet att vila på den lärare, hos vilken

hospiteringen äger rum.

Ett par andra seminariekollegier och seminarielärarföreningen föreslår

åter en uppdelning av praktikterminen. Studietiden skulle omfatta fem terminer.

Sex veckor av den första terminen skulle anslås till hospitering och

förberedande övningsundervisning i ett antal handledarklasser. Den egentliga

undervisningspraktiken skulle däremot uppskjutas till näst sista terminen

och där disponera tio veckor.

Flertalet seminariekollegier framställer icke någon erinran mot praktikterminens

förläggning. Tiden för aspiranttjänstgöringen inom utbildningsgången

synes vara väl vald, säger seminariekollegiet i Karlstad.

Meningarna är betydligt mera delade om valet av praktiksystem. Särskilt

har korttidsvikariaten fått ett rätt ogynnsamt mottagande. De båda

folkskollärarförbunden motsätter sig bestämt detta alternativ:

»Denna form av tjänstgöring kommer att innebära, att aspirantema får

praktiskt taget ingen handledning. Skälet att elever vid lärarhögskolan genom

att åta sig kortare vikariat skulle underlätta för vissa skoldistrikt att

komma tillrätta med sina vikarieproblem kan givetvis icke godtas. Av en

krissituation betingad lärarbrist kan inte anföras som skäl för en permanent

anordning för den framtida lärarutbildningen. Om den föreslagna aspiranttjänstgöringen

skall få avsett värde för lärarutbildningen, måste den

självklart anordnas så att betingelser skapas för en verklig utbildning.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Karlstad varnar för de längre bort liggande

konsekvenserna:

»Det har tidigare alltid poängterats, att aspiranttjänstgöringen skall betraktas

som utbildning och fullgöras under ledning av en duglig och erfaren

lärare. Om detta krav ej strängt upprätthålles, kan terminen bli till mera

skada än nytta. Alan kan befara, att om man börjar tolerera en aspiranttjänstgöring,

som helt eller delvis består i vikariattjänstgöring, skulle denna

form kanske snart bli den dominerande. Aspirantterminen skulle därmed

ha förlorat sitt berättigande.

För att tillfredsställa behovet av tillfiilliga sjukvikariat kunde man emellertid

tänka sig, att ett begränsat antal aspiranter ställdes till förfogande

för folkskolinspektörerna. De skulle utväljas bland de bättre undervisarna

och var för sig handledas av någon skicklig lärare men kunna frigöras för

vikariat under kortare perioder.»

Det är emellertid redan nu icke alldeles ovanligt, att seminarieelever under

studietiden vid seminariet får rycka in som tillfälliga vikarier. Folk
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

skoledirektionen i Stockholm har inte alltför ogynnsamma erfarenheter av

dylika vikariat.

»Stockholms skoldistrikt har de senare åren haft förmånen att för detta

ändamål ’låna’ studerande i avgångsklasserna vid härvarande seminarier

med i allmänhet gott resultat. Förslaget synes alltså vara i princip fullt godtagbart.

Däremot är direktionen f. n. icke beredd taga ställning till förslaget

att förordna aspiranter såsom fasta vikarier (reservvikarier).»

»Lån» av detta slag kan dock inte ske utan men för utbildningsarbetet

vid seminariet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Gävle hoppas få ett slut

på intrång av detta slag, om man accepterar korttidsvikariaten som tjänstgöringsform

under praktikterminen.

Skolkommissionens huvudalternativ med en handledare för två praktikanter

och två klasser lämnas utan erinran i flertalet yttranden eller anses

åtminstone värt att försöksvis prövas. Denna utformning är »kanske den

bästa», säger kollegiet vid folkskoleseminariet i Härnösand. »Den ... förefaller

ur utbildningssynpunkt ändamålsenlig, ur skoldistriktens synpunkt

acceptabel och i varje fall värd att pröva», skriver folkskoledirektionen i

Stockholm. Sveriges småskollärarinneförbund anser det vara av värde, att

olika former för aspiranttjänstgöringen prövas, men anser kommissionens

förslag vara det mest ändamålsenliga.

Fyra av de nitton folkskoleseminarierna, seminarielärarföreningen och

de båda folkskollärarförbunden anmäler dock betänkligheter, och överlärarförbundet

ställer sig helt avvisande. Sistnämnda förbund utför sin kritik på

följande sätt:

»Att låta en outbildad och oerfaren lärare ta hand om 20 timmars undervisning

i en klass skulle innebära, att barnen inte finge den behållning

av skolundervisningen, som de har rätt att få. Att handledaren skulle på

sina 10 timmars egen undervisning i samma klass och 5 timmars handledning

av aspiranten kunna kompensera förlusten härutinnan är uteslutet.

Anordningen bryter också sönder klasslärarsystemet, om vars stora värde

numera praktiskt taget alla är ense. För aspiranten skulle systemet ej ge

den behållning, som praktikanttiden är avsedd att ge. Det skulle också bli

svårt att med ett sådant system få tillräckligt många lärare, som vore villiga

att åtaga sig att vara handledare.»

Det i yttrandena vanligaste motförslaget är ett system med en praktikant

i stället för två på varje handledare. Därigenom skulle vinnas en effektivare

handledning; från något håll påpekas också, att det därigenom bleve

möjligt att överföra hospiteringen vid B 2-skolorna till praktikterminen och

på så sätt vinna lättnad i arbetet vid lärarhögskolan. De båda folkskollärarförbunden

förordar i första rummet denna anordning, och den är för

överlärarförbundet den enda acceptabla. »Kostnaderna bleve visserligen

större men torde kunna nedbringas avsevärt, om handledaren delvis som

kompensation för sitt handledarskap finge vid terminens mitt några vec
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

kors ledighet från sitt arbete, varvid aspiranten ensam uppehöll tjänsten»,

framkastar rektor vid seminariet i Luleå.

Vilka ekonomiska förmåner lärarkandidaterna skulle kunna få, om denna

dyrbarare anordning godtages, är hittills outrett. Statskontoret, som saknat

anledning att taga under övervägande detta först under remissgången framkomna

alternativ, anser att redan den av skolkommissionen föreslagna nedsättningen

av praktikanternas tjänstgöring med en tredjedel utesluter att

de avlönas som om de uppehölle tjänst med full undervisningsskyldighet.

Frågan om klasslärarkandidatemas undervisningsskyldighet under praktiken

beröres tämligen sällan i yttrandena. Svenska seminarielärarföreningen,

som tänker sig en praktikant på varje handledare, föreslår en sänkning

till 15 veckotimmar, medan folkskottärarjörbunden på tal om skolkommissionens

huvudförslag ifrågasätter en höjning till 22 timmar och till stöd för

denna ståndpunkt anför följande:

»Kommissionen föreslår att den ordinarie läraren får 10 timmars undervisning

i vardera klassen och 10 timmar anslagna för handledning. Förbunden

föreslår en reducering av den ordinarie lärarens undervisning till 8 timmar

i vardera klassen. Härigenom skulle aspiranterna få tjänstgöra 22 timmar

i stället för av kommissionen föreslagna 20. Fn sådan ökning av aspiranternas

tjänstgöring torde bl. a. bidra till ännu större praktisk erfarenhet

att handha undervisningen. Kommissionen anser sig ju i alternativet

med aspiranttjänstgöringen anordnad som vikariattjänstgöring kunna föreslå

att aspiranterna, utan egentlig handledning, omhänderhar undervisningen

i och helt bär ansvaret för eu klassavdelning, vilket för aspiranten skulle

innebära 30 timmars tjänstgöring. Med den av förbunden föreslagna anordningen

skulle den ordinarie läraren få sammanlagt 14 timmar för handledning.

»

Denna konsekvens kan åter statskontoret alls icke godtaga: »nedsättningen

synes, även för vederbörande handledare böra väsentligt beskäras»,

skriver detta ämbetsverk.

Skolöverstyrelsen uttalar ingen erinran mot den av skolkommissionen

föreslagna undervisningsskyldigheten under praktikterminen men är icke

okänslig för den kritik, som har riktats mot kommissionens förslag från

pedagogiska utgångspunkter. Överstyrelsen har i tidigare sammanhang utförligt

dryftat med lärarpraktiken sammanhängande problem. I sitt uttalande

över skolkommissionens principbetänkande föreslog överstyrelsen, att

försök med olika varianter skulle anställas vid tre folkskoleseminarier med

studentlinje och tre småskoleseminarier (SOU 1949:35 s. 123—125). Överstyrelsen

finner alltjämt försöksverksamhet erforderlig.

»Systemet med eu handledare som klassföreståndare för två klassavdelningar,

i vilka undervisningen till 2/3 handhas av aspiranterna, måste medföra

avsevärda olägenheter i såväl pedagogiska som organisatoriska hänseenden.

Att på eu gång genomföra ett sådant system beträffande all klasslärarutbildning

i landet torde vara organisatoriskt ogenomförbart. Avsevärt

enklare vore givetvis att låta aspiranttjänstgöringen utgöras av auskul
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majds ''proposition nr 209.

tering och övningsundervisning hos erfarna lärare, som ha hand om endast

en klassavdelning. Innan aspiran ttjänstgöringen kan få sin definitiva utformning,

torde det vara nödvändigt... att anordna försök med olika utformning

av aspiranttjänstgöringen. För sådana försök skulle den första

lärarhögskolan väl lämpa sig. Försök borde emellertid också anställas vid

något folkskoleseminarium och vid två eller tre småskoleseminarier. Överstyrelsen

vill för sin del föreslå, att sådana försök anordnas dels enligt skolkommissionens

huvudlinje, dels i form av auskultering hos lämpliga lärare,

dels också i form av kortare vikariat i olika klasser.»

c. Departementschefen.

När 1950 års riksdag beslöt, att lärarnas egentliga yrkesutbildning skulle

omfatta viss aspiranttjänstgöring, användes ordet läraraspirant i sin då

vanliga allmänna betydelse såsom beteckning för en person, vilken ville

meritera sig för läraranställning. Sedan dess har emellertid reglerad befordringsgång

för icke-ordinarie ämneslärare införts, och i detta nya sammanhang

betyder aspirant en lärare med viss lönegradsbeteckning i avlöningsreglementets

mening. En del av de ämneslärarkandidater, som under utbildningen

vid lärarhögskolan fullgör lärarpraktik, kan väntas tillika vara

antagna till aspiranter i den reglerade befordringsgången, medan i andra

fall praktikanten kan tänkas antingen icke tillhöra den reglerade befordringsgången

eller redan ha passerat dess aspirantstadium. Jag kommer därför

i det följande att — liksom stundom i det föregående — föredraga de

mera neutrala beteckningarna praktiktermin och praktikanttjänstgöring

framför aspiranttermin och aspiranttjänstgöring.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag skolkommissionens uppläggning av

ämneslärarkandidaternas praktiktermin ganska tillfredsställande.

Den föreslagna nedsättningen i undervisningsskyldigheten under praktikanttjänstgöringen

synes mig ofrånkomlig, om tjänstgöringen skall kunna

fylla sin uppgift som del av lärarutbildningen. Under denna termin torde i

flertalet fall grunden läggas till lärarens personliga arbetspraxis; en alltför

stor arbetsbörda just då skulle predisponera för slentrianmässiga arbetsvanor.

De med praktikanttjänstgöringen förbundna praktiska frågorna, inklusive

frågan om lärarkandidatens utbildning till klassföreståndare, torde tills

vidare få lösas från fall till fall i samverkan mellan skolöverstyrelsen, lärarhögskolan

och de lokala skolcheferna. Hinder bör ej möta för lärarhögskolans

styrelse att på ansökan medge lärarkandidat att utsträcka praktiktiden

med någon termin eller befria lärarkandidat med tidigare tjänstgöring

från praktikterminen. Därmed är naturligtvis intet sagt om i vilken utsträckning

sådana tillstånd kan ges; alltför kännbara snedbelastningar av

lärarhögskolans utbildningsarbete måste av organisatoriska skäl undvikas.

I fråga om ordnandet av klasslärarkandidaternas praktiktermin

är meningsskiljaktigheterna betydligt större och gäller såväl praktikens

förläggning i tiden som formerna för densamma.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag har tydligen tänkt sig en förläggning

av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Ett par seminariekollegier

anser, att den bör föregå utbildningen. Den komme i så fall att

ändra karaktär och väsentligen bli en hospiteringstermin, på sin höjd med

något mindre inslag av undervisning. Seminarielärarföreningen vill anslå

tio veckor av näst sista terminen till praktik ute vid skolorna men komplettera

med sex veckors hospitering och förberedande undervisningsövningar

i handledarklasser under första terminen. För min del finner jag det uteslutet,

att syftet med praktikterminen skulle kunna nås genom en hospiteringstermin

före den egentliga undervisningens början. I övrigt är variationer

naturligtvis tänkbara, men jag finner det mest ändamålsenligt, att lärarhögskolan

i första hand prövar den av skolkommissionen förordade förläggningen

av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Huruvida även andra

förläggningsmöjligheter bör upptagas till prövning vid lärarhögskolan, torde

icke behöva avgöras, förrän någon erfarenhet vunnits av skolkommissionens

linje. Intet hindrar, att en annorlunda konstruerad praktiktermin

prövas parallellt vid något seminarium.

Skolkommissionen föreslår två huvudformer av praktikanttjänstgöring,

nämligen handledning hos en lärare, som förestår två klassavdelningar, och

korttidsvikariat. Båda formerna nämndes av departementschefen i 1950 års

proposition om lärarutbildningens ordnande. Särskilda utskottet ansåg liksom

departementschefen, att formerna för praktikanttjänstgöringen icke

borde i förväg fixeras, men förklarade sig uttryckligen intet ha att erinra

mot att den fullgjordes genom korttidsvikariat, så långt detta med hänsyn

till aspiranternas utbildning och undervisningens gång befunnes försvarligt

(uti. 4 s. 52).

Det torde under dessa omständigheter vara klart, att försöken med praktikterminens

utformning bör omfatta båda de av skolkommissionen föreslagna

formerna. På lärarhögskolan måste ankomma att avgöra, vilkendera

praktiktypen som i de individuella fallen bör föredragas. I det skede

av utbildningen, då praktikterminen fullgöres, är ännu icke varje lärarkandidat

vuxen att ensam taga ansvaret för en klass. Ett urval måste företagas,

varvid lärarkandidater, som har visat sig äga god social mognad och personlig

fallenhet att meddela undervisning, kan ifrågakomma till vikariaten.

Vid personvalet får icke heller lärarkandidaternas intresse lämnas obeaktat.

Den som sköter ett vikariat kan visserligen stundom erhålla anvisningar

av den tjänstledige läraren eller av annan person, men han kan

knappast räkna med att få en lika systematisk handledning som de kamrater,

vilka praktiserar hos särskild handledare. Lärarkandidater med gott

personligt omdöme bör från denna synpunkt föredragas som vikarier. Om

i varje särskilt fall valet av praktikform allsidigt överväges, finnes enligt

min mening knappast anledning att befara, att den av riksdagen redan

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

godtagna praktikformen genom korttidsvikariat skall visa sig för äventyrlig
Även

andra praktikformer har emellertid föreslagits under remissgången.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig den av de båda folkskollärarförbunden

i första hand rekommenderade, vilken av skolöverstyrelsen föreslagits

till prövning jämsides med de båda ovan berörda. Läraren-handledaren

skulle enligt detta icke närmare utarbetade förslag endast ha hand om eu

klassavdelning och en praktikant; handledningen bleve därigenom bättre

och praktikterminen skulle lättare kunna delas, så att praktikanten finge

kontakt med olika skolformer och olika miljöer.

Detta alternativ skulle medföra avsevärt högre kostnader för det allmänna.

Skillnaden för två praktikantavdelningar under ett år skulle vid

i övrigt lika förhållanden utgöra en folkskollärarlön eller för närvarande

omkring 14 000 kronor. Fullt genomfört vid en årsexamination av exempelvis

1 500 lärare skulle detta alternativ kosta minst 5 miljoner kronor mer

än skolkommissionens huvudalternativ.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag försöken böra tillsvidare i

första hand inriktas på att utröna, huruvida icke de av skolkommissionen

anvisade båda vägarna är väl framkomliga. Jag räknar således icke med att

den tredje praktikformen skall komma till användning annat än som undantagsanordning.

Skulle det längre fram på grund av gjorda erfarenheter

befinnas önskvärt, att denna praktikform trots kostnaderna prövas i större

utsträckning, ankommer det på lärarhögskolans styrelse att göra framställning

hos Kungl. Maj:t, som med hänsyn till anordningens försökskaraktär

bör äga att i ärendet besluta.

Med det sagda har jag icke avsett att strängt binda försöken till de här

diskuterade praktikformerna. Nya uppslag kan framkomma och visa sig

förtjänta att prövas. Lärarhögskolan bör därför ha fria händer inom den

beräknade kostnadsramen.

Uppenbarligen är systemet med en handledare för två praktikanter i vissa

avseenden mera komplicerat än de båda andra, och organisationsarbetet

måste därför ägnas särskild omsorg. Såsom skolkommissionen framhållit,

bör handledarförordnandena i regel avse helt läsår och de två praktikanter,

som utbildas på höstterminen, alltså avlösas av två andra på vårterminen.

Från lärarhögskolans sida kan det icke vålla svårigheter att tillhandahålla

praktikanter enligt årsvis uppgjord plan: även andra praktiksystem,

såsom vikariaten, skulle ju komma till användning i viss utsträckning,

och det torde därmed vara tillräckligt sörjt för smidigheten. För de lokala

arrangemangen torde emellertid folkskolinspektöremas medverkan vara

erforderlig i större utsträckning än skolkommissionen ansett behövligt. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, när praktikanttjänstgöring första

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

gången skall anordnas, utfärda erforderliga bestämmelser i med denna

tjänstgöring sammanhängande administrativa frågor.

Om lärarhögskolan påbörjar sitt arbete höstterminen 1956, skulle de

första klasslärarpraktikanterna sändas ut till skolorna höstterminen 1957.

Skolöverstyrelsens förslag att anordna försök med praktikanttjänstgöring

även för seminarieelever ligger nära till hands och bör uppmärksammas vid

den utredning, jag bebådat i fråga om seminarieorganisationen. Beslut i

frågan behöver icke fattas, förrän denna utredning är slutförd.

7. Lärarnas vidareutbildning.

a. Utbildningens nuvarande organisation.

Vid de förberedande arbetena för 1950 års skolreform förutsattes, att

lärarhögskolorna i viss utsträckning skulle sörja även för de utexaminerade

lärarnas fortsatta utbildning. Särskilda utskottet underströk betydelsen av

»att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta utbildning

komma till stånd».

Skolkommissionen särskiljer olika typer av vidareutbildning, nämligen

1) utbildning för behörighet:

a) till tjänst på annat (vanligen högre) stadium, t. ex. utbildning av

småskollärare till mellanskollärare,

b) till viss undervisning, t. ex. undervisningen i engelska i folkskolan;
2)

utbildning för förbättrad kompetens:

a) i form av komplettering till examen, exempelvis genom efterprövning,

b) i form av instruktionskurser för speciella läraruppgifter,

c) i form av fördjupningskurser av mera allmänt innehåll.

Innan jag övergår till att referera skolkommissionens förslag, skall jag

något fylligare än i det föregående redogöra för den fortsatta utbildningen

vid grannländernas lärarhögskolor.

Den danska lärarhögskolan i Emdrupborg i Köpenhamn har till huvudsyfte

att ge lärarna »en almindelig, hojnende, horisontudvidende og

impulsgivende Undervisning» och därigenom göra, dem dugande för sitt

yrke. Vissa kurser i språk och övningsämnen är behörighetskurser. De flesta

kurserna är emellertid fördjupningskurser, avsedda som stöd för fria studier.

De ger ingen särskild behörighet men brukar beaktas som meriter för

skolledartjänster m. m.

Högskolans huvudavdelning ger kurser om 10 månader med växlande

antal veckotimmar dels i vanliga undervisningsämnen, dels i pedagogiska

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämnen. Dessutom förekommer kortare sommarkurser. Antalet kursdeltagare

i årskurserna brukar uppgå till mellan 400 och 500; ungefär lika många

deltager i sommarkurserna. Lärarhögskolan anordnar dessutom korrespondenskurser

och till olika städer förlagda provinskurser. Läsåret 1951/52

deltog omkring 1 500 lärare i provinskurserna, I en auktoritativ skildring

av det danska skolväsendet betonas lärarhögskolans ställning som centralorgan

för de danska lärarnas vidareutbildning:

»Laererhojskolens Gerning er stadig i Fremgang, og Bestraebelser, der

stöttes af Ministeriet og Lacrerorganisationerne, gaar ud paa åt samle saa

mange Omraader af Laerernes Videreuddannelse som muligt i en tidssva/rp1

<;^C Bygning. der svarer till det nye Navn: Danmarks Laererhojskole.»

(1 orsting, Opdragelse og Undervisning i Danmark II s. 248, Köpenhamn

1952).

/?.e.n .finska lärarhögskolan i Jyväskylä meddelar såväl primär lärarutbildning

som vidareutbildning.

Den primära lärarutbildningen är tvåårig och bygger på studentexamen.

Läroplanen omfattar av folkskoleämnena endast de s. k. praktiska ämnena,

d. v. s. jordbrukslära, huslig ekonomi, fysisk fostran, teckning, musik, handarbete

och slöjd. Antalet veckotimmar är första året 36—40, andra året, då

auskultenng och övning i undervisning äger rum, endast 17—18. (Kallio,

Skolväsendet i Finland s. 15—16, Helsingfors 1952).

Vidareutbildningen kan omfatta studier av akademisk karaktär med kandidat-

eller licentiatexamen som mal eller en fortbildningskurs, som utmynnar

i en särskild fortsättningsexamen för folkskollärare, eller slutligen sommarkurser

av fördjupningskaraktär. Antalet deltagare i sommarkurserna

brukar överstiga 1 000.

. Den norska lärarhögskolan i Lade vid Trondheim ger ettåriga kurser

''Psykologi, pedagogik och metodik med övningsundervisning samt i vissa

läroämnen. Lxamen är frivillig. Genomgång av kurs vid lärarhögskolan ger

viss rätt till uppflyttning i högre lönegrad och brukar upptagas som merit

i ansökningar om ledande poster inom skolväsendet och till tjänster vid

seminariernas övningsskolor. Antalet elever är på grund av lokalsvårigheter

begränsat till 60. På senare år har vittsyftande utredningar om högskolans

utvidgning företagits.

Det gemensamma för lärarhögskolorna i våra grannländer är, att de ger

vidareutbildning åt folkskollärare, en vidareutbildning som i främsta rummet

avser personlig fördjupning. Skolkommissionen framhäver särskilt, att

de lämnar stort utrymme för studier pa det psykologisk-pedagogiska området;

oftast utgör dessa studier det centrala i utbildningen.

I vårt land sker den vidareutbildning, som syftar till lektors- eller

adjunktsbehörighet, uteslutande genom studier vid universitet och, där så

erfordras, kompletterande yrkesutbildning vid de praktiska lärarkurserna,

För utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium har jag redogjort

i prop. 149 till detta års riksdag; utbildningen tänkes förlagd antingen till

universiteten eller till särskilda kurser i regel vid folkskoleseminarierna.

Utbildning av småskollärarinnor till folkskollärare har försökts vid folkskoleseminariet

i Falun, men denna utbildning är nu sedan mer än tio år

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nedlagd. Kurser för behörighet att undervisa i engelska har utom vid folkskoleseminariema

anordnats av lärarsammanslutningar och enskilda.

Instruktionskurser för särskilda läraruppgifter anordnas i viss utsträckning

av skolöverstyrelsen eller under dess tillsyn. Hit kan föras exempelvis

de kurser för utbildning av hjälpklasslärare som brukar anordnas vid ett

par folkskoleseminarier och i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna för

innevarande budgetår motsvaras av en delpost på 20 800 kronor. I riksstaten

för innevarande budgetår upptages vidare ett anslag pa 67 000 kronor

för utbildningskurser i kvinnlig slöjd för övningslärare i andra ämnen, ett

anslag på 20 500 kronor för specialutbildning av lärare för tjänstgöring i

särskilda klasser för barn med läs- och skrivsvårigheter och ett anslag på

20 000 kronor för utbildning av lärare i fortsättningsskolor.

Särskilda anslag för fortbildningskurser i fördjupningssyfte brukar även

upptagas i riksstaten. Under de allmänna läroverken finnes för detta ändamål

ett anslag på 45 000 kronor, under seminarierna ett anslag på samma

belopp, under folkhögskolorna ett anslag på 14 500 kronor och under folkskoleväsendet

ett anslag på 85 000 kronor. Hit bör också räknas det belopp

av 33 000 kronor, som avsetts för kurser i sexualundervisning och sexualhygien

för folk- och småskollärare. Statens psykologisk-pedagogiska institut

brukar slutligen varje år anordna kurser i psykologi och metodik inom

ramen för det till dess disposition ställda anslaget för undersökningar och

kurser.

Jämväl de kurser, som anordnas för enhetsskolans lärare, och den särskilda

konsulentverksamheten i försöksdistrikten syftar till att förbättra

lärarnas allmänna kompetens. För dessa ändamål har under reservationsanslaget

för skolöverstyrelsens försöksverksamhet för innevarande budgetår

beräknats belopp om sammanlagt 252 500 kronor.

Behovet av vidareutbildning för lärarkåren kan emellertid icke anses

täckt genom dessa anslag. Särskilt gäller detta utbildningskurserna av fördjupningskaraktär.

Det torde ligga i öppen dag, att ett anslag på 85 000

kronor till kurser av detta slag för folkskolans stora lärarkår icke kan ha

varit avsett att ens tillnärmelsevis motsvara det faktiska behovet av vidareutbildning.

I viss utsträckning kompletteras de statliga åtgärderna genom initiativ

av skoldistrikt och enskilda lärarsammanslutningar. Fn fyllig redogörelse

för kursverksamheten under år 1950 ges av skolkommissionen (s. 182 18.3).

Det framgår, att läroverkens ämnesföreningar, federationen Sveriges allmänna

folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförbund i betydande

omfattning anordnade kurser främst av fördjupningskaraktär. I regel

var dessa kurser korta, de flesta sträckte sig endast över en eller tva

veckor. Sådana kurser har likväl på grund av sin spridning över hela landet

eu särskild funktion att fylla. Icke heller de torde emellertid motsvara

mer än cn del av det behov av fortsatt utbildning, som faktiskt förefinnes.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

b. Skolkommissionens förslag.

En fullständig centralisering av den fortsatta utbildningen för de stora

lärarkårerna till en enda lärarhögskola är knappast önskvärd och torde vara

tekniskt ogenomförbar, om lärarhögskolan på samma gång skall lägga

grunden för ett icke ringa antal blivande lärare. Ett urval är nödvändigt,

varvid fortbildningsuppgifter, som på ett eller annat sätt anknyter till lärarhögskolans

verksamhet i övrigt, i första rummet bör komma i åtanke.

Kurser i högskolans karaktärsämnen — psykologi, pedagogik och metodik

och deras tillämpningar är naturliga uppgifter för lärarhögskolan, medan

denna icke gärna kan ataga sig att meddela någon mera omfattande fackutbildning

exempelvis i högstadiets skolämnen.

o Vidareutbildningen av lärare för undervisning på ett högre stadium kan

således enligt skolkommissionens uppfattning endast delvis förläggas till

lärarhögskolan. En folkskollärare, som önskar behörighet för realskolestadiet,

skulle ha att genom akademiska tentamina styrka de nödvändiga

teoretiska förutsättningarna. Kompletteringen av den praktiska utbildningen

kan sedan ske vid lärarhögskolan och bör enligt kommissionen huvudsakligen

omfatta realskolestadiets metodik i lärarens fackämnen jämte undervisningsövningar.

För folkskollärare, som har avlagt för adjunktsbehörighet föreskrivna

kunskapsprov, har den praktiska lärarkursens längd för ett par år sedan

fastställts till en termin. För lärare, som önskar undervisning på realskolestadiet

efter mera begränsade universitetsstudier, kan tiden enligt kommissionens

åsikt göras kortare, särskilt när det endast är fråga om ett enda

skolämne. »Den närmare utformningen av den kompletterande egentliga

yrkesutbildningen bör», säger kommissionen, »anförtros åt lärarhögskolans

ledning.»

På samma sätt bör lärarhögskolan delvis men icke helt åtaga sig småskollärares

utbildning till mellanskollärare. I principbetänkandet föreslog skolkommissionen,

att en särskild ettårig kurs skulle anordnas vid lärarhögskolan

för småskollärare, som önskade mellanskollärarbehörighet. Utgångspunkten

för småskollärarnas utbildning har emellertid genom 1950 års

riksdagsbeslut satts lägre än skolkommissionen tänkte sig. Kommissionen

finner nu, att en tvåårig utbildning i regel är erforderlig. Det första året

skulle ha gymnasial karaktär och avse förkovran i läroämnena, det andra

skulle omfatta ämnesstudier utöver studentexamens nivå i de ämnen, där

sådant kräves av mellanskollärare, utbildning i övningsämnen, metodikutbildning

för mellanstadiet och kompletterande undervisningsövningar. Det

första året bör enligt kommissionens mening förläggas till ett gymnasium

för vuxna, det senare till lärarhögskolan.

Utbildningen vid ett gymnasium för vuxna bygger i stor utsträckning på

självstudier, erinrar kommissionen. »Tidsbesparingen för dem som bedrivit

egna studier bör därför kunna bli avsevärd. Gymnasiernas struktur tillåter,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att studiemålet i ett ämne inte genomgående behöver sammanfalla med studentexamenskraven.

Det bör preciseras, vilka ämnen eller delar av ämnen

lärjungar med småskollärarutbildning bör tentera i för att kunna intagas

på lärarhögskolans vidareutbildningskurs för uppnående av mellanskollärarkompetens.

» (S. 180.)

Mera omfattande kompletteringar erfordras för småskollärarinnor med

tvåårig utbildning enligt hittills gällande bestämmelser. Vidareutbildningen

för denna grupp förlägges enligt skolkommissionens uppfattning bäst till

något folkskoleseminarium med fyraårig linje och bör närmare utredas genom

annat organ.

Ordnas sistberörda utbildningsfråga på sätt skolkommissionen förordat,

skulle utbildning av småskollärare till mellanskollärare vid lärarhögskolan

aktualiseras först i slutet av 1950-talet, sedan det nya utbildningsprogrammet

för småskollärare någon tid tillämpats. Kommissionen önskar likväl,

att det redan nu fastslås, att en vidareutbildning av detta slag tillhör lärarhögskolans

ordinarie uppgifter.

Enligt skolkommissionens principbetänkande skulle vid lärarhögskolan

även anordnas speciella fortbildningskurser, utformade med hänsyn till växlande

praktiska behov. Omfattningen av dylika kurser kan skifta betydligt:

det kan vara helårskurser, som inordnas i lärarhögskolans ordinarie

verksamhet, eller korta kurser, som i de flesta fall lämpligen får karaktären

av feriekurser. Båda typerna kan ifrågakomma såväl vid instruktionskurser

för särskilda läraruppgifter som vid egentliga fördjupningskurser.

Något allmänt överförande av de korta feriekurserna till lärarhögskolan

föreslås emellertid ej. De är naturliga uppgifter för de sammanslutningar,

som hittills organiserat dem, och bör beredas statsanslag i samma ordning

som nu.

Då lärarhögskolan först om ett par år kan börja sitt arbete, kan ett preciserat

program för dess kursverksamhet icke nu uppgöras. Förslag bör år

från år framläggas av lärarhögskolans ledning. Kommissionen ger emellertid

följande exempel på vidareutbildningskurser, som på ett naturligt sätt

skulle ansluta sig till lärarhögskolans verksamhet i övrigt:

1. Kurser i testning. Fristående kurser av detta slag har givits av

statens psykologisk-pedagogiska institut. Avsikten har varit att göra lärarna

kompetenta att medverka, då det gällt överförande av barn till specialklasser,

samt att göra småskollärarinnor kompetenta alt handha skolmognadsprövningar.

Kurserna har emellertid varit tämligen korta, och kommissionen

ifrågasätter, huruvida de räcker som utbildning för uppgifter,

vilka visserligen på sätt och vis är vardagliga men på samma gång ej sällan

ömtåliga i de individuella fallen.

»Säkerligen skulle de korta utbildningskurserna i testning komma i bättre

läge, om man förutsatte, att deltagarna genomgått lärarhögskola och alltså

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fått en grundligare psykologisk utbildning; först då skulle den korta kurstiden

kunna användas på ett sådant sätt, att den gav deltagarna skärpt

blick för testningens problem och större teknisk säkerhet. Men om deltagarna

tidigare studerat vid lärarhögskola, blir det naturligt, att lärarhögskolorna

tar hand även om fortbildningskurserna; anknytning kan då lättare

ske till den utbildning som lagt grunden. Lärarhögskolorna har de

erforderliga resurserna^ härför, eftersom viss utbildning i testning under alla

förhållanden skall ingå i den egentliga lärarutbildningen; personal och materiel

finns alltså till hands. Skolkommissionen föreslår, att vidareutbildnmgskurser

i testning normalt skall ingå i lärarhögskolornas uppgifter.»

2. Kurser för utbildning av hjälpklasslärare. Sedan åtskilliga år

föreligger förslag till ett statens speciallärarinstitut (SOU 1947: 69), avsett

för utbildning av sinnesslölärare och hjälpklasslärare. Skolöverstyrelsen har

föreslagit, att utbildningen av hjälpklasslärare skall samordnas med befordringskurserna

för tjänster i 23 lönegraden, till dess speciallärarinstitutet

kan upprättas. Denna utväg synes mig gångbar. I den för någon tid

sedan avlåtna propositionen i detta ämne (nr 149 s. 30) har jag förordat,

att den av överstyrelsen föreslagna särskilda hjälpklasslärarutbildningen

skall komma till stånd.

Enligt skolkommissionens mening är emellertid utbildning av denna typ

en uppgift även för lärarhögskolorna. Frågan bör dock göras till föremål

för särskild undersökning, framhåller kommissionen.

3. Kurser för lärare inom försöksverksamheten. Oavsett den

nu pågående försöksverksamheten för enhetsskolan är försöksverksamhet i

olika former ett normalt led i ett progressivt skolsystem. Lärarhögskolorna

bör stå i ständig kontakt med denna försöksverksamhet och därvid intaga

en ledande ställning, påpekar kommissionen. Det behövs kortare och längre

kurser vid lärarhögskolorna för att utbilda lärarpersonal för experiment av

olika slag; speciellt djupgående utbildningskurser erfordras för de skolchefer,

som tillika skall vara försöksledare.

4. Lärarhögskolan själv måste bli en experimenterande skola; viss särskild

utbildning bör finnas att tillgå för de lärare, som eftersträvar tjänstgöring

vid lärarhögskolan eller jämförliga lärarutbildningsanstalter. Skolkommissionen

understryker särskilt behovet av specialkurser i de särskilda

skolämnenas metodik, en utbildning som knappast kan

erhallas vid annan institution än lärarhögskolan, och av kurser i handledning

av läraraspiranter.

5. Ingenting synes hindra, att kurser för utbildning av studieledare

för det frivilliga folkbildningsarbetet i form av sommarkurser förläggs till

lärarhögskolan.

6. Slutligen erinrar kommissionen om det allmänna behovet av fortbildningskurser

inom lärarhögskolans verksamhetsområde. Kommissionen nämner

specialkurser i behandling av röst- och talrubbningar och av läs- och

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

skrivsvårigheter, utbildning av skolbibliotekarier, kurser i skötseln av skolans

tekniska hjälpmedel m. m.

De former av vidareutbildning, som hittills berörts, är emellertid inte tillräckliga

för att ge lärarhögskolan karaktären av vidareutbildningsanstalt i

egentlig mening, säger skolkommissionen. Lärama i våra nordiska grannländer

kan vistas vid landets lärarhögskola under längre sammanhängande

perioder, helt ägnade åt fördjupning och förkovran. Något sådant bör vara

möjligt även i vårt land. Gäller det ämneskunskaper eller ämnesfärdigheter,

kan det ske vid universitet eller speciella fackutbildningsanstalter. Gäller

det allmännare frågor inom det praktiska skolarbetet, är lärarhögskolan

den rätta platsen. »Vad Sverige framför allt har att lära av vidareutbildningen

i de nordiska grannländerna synes vara grupperingen kring det

centrala studiet av psykologi och pedagogik. Skolkommissionen vill fastslå

såsom högst angeläget, att lärarna av olika kategorier beredes tillfälle att

vid lärarhögskolan under sammanhängande tidsperioder ägna sig åt fortsatta

studier inom det psykologisk-pedagogiska området.»

Skolkommissionen väntar sig också ett stigande intresse för studier av

detta slag. Lärarna torde i framtiden få större frihet att experimentera med

kursernas inriktning och omfattning, med undervisningsmetoder och arbetssätt.

Skolledarna kommer att få större ansvar för det pedagogiska framstegsarbetet

och för skolarbetets anpassning efter bygdens struktur och elevernas

läggning eller framtidsplaner.

»En lärare skall vid lärarhögskolan kunna bedriva studier med den inriktning

och av det omfång han själv önskar. Han bör kunna få ägna sig

åt allmänna studier i psykologi eller pedagogik. Han bör, om han så önskar,

få koncentrera studiet till ett visst ämnes metodik eller studera metodiken

i ett flertal ämnen. Hans studier kan ha rent praktisk syftning och avse

inlärandet av viss metodik. Men de kan också ha teoretisk eller vetenskaplig

syftning. Kanhända har läraren under sitt skolarbete fått blicken öppnad

för vissa specialproblem, som han önskar undersöka och bearbeta. Kanhända

har han under sitt skolarbete gjort vissa undersökningar, som han

önskar fortsätta med hjälp av lärarhögskolans större resurser. Kanhända

har han av sitt skoldistrikt eller av centrala skolmyndigheter fått uppdrag

att utföra vissa undersökningar i samband med pågående försöksarbete.

Skälen till att en lärare på detta sätt söker sig till lärarhögskolan kan alltså

vara många och skiftande. Naturligtvis kan vidareutbildning av detta slag

vara ett led i förberedelsearbetet på vetenskaplig examen eller avse meritering

för ledande pedagogiska befattningar inom skolväsendet; även sådana

skäl måste anses legitima och värda att beaktas.» (S. 187.)

Den som önskar vidareutbildning av detta slag, bör framlägga sina planer

för lärarhögskolans ledning och därefter hänvisas till lämpliga experter

och handledare, till pågående utbildning, som han kan ha nytta av, till plats

i laboratorierna, till skolor, diir han kan auskultera och efter särskilt medgivande

utföra experiment. De skriftliga arbeten han färdigställer bör kunna

bedömas av vederbörande liirarc vid högskolan.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kommissionen är icke främmande för tanken att till lärarhögskolan knyta

även en ordnad korrespondensundervisning i den formen, att högskolans

expertis ställes till förfogande för rådgivning till skolor och lärare, som planerar

försök av olika slag. En sådan verksamhet bör emellertid få framväxa

organiskt och utvidgas i takt med det intresse skolor och lärare visar.

Den skisserade fria vidareutbildningen bör tills vidare betraktas som ett

experiment, säger skolkommissionen. Slår den väl ut, bör den kunna bli ett

värdefullt instrument för höjandet av den svenska lärarkårens pedagogiska

insikter och förmåga. I lärarhögskolans stadgar bör under alla omständigheter

fastslås, att vidareutbildning i fria former på pedagogikens och psykologiens

områden tillhör högskolans ordinarie uppgifter och att det åligger

ledningen att främja och utveckla denna verksamhet.

Ofta kan en vidareutbildning i fria former icke betygsättas; lärarhögskolan

kan på sin höjd utfärda ett beskrivande intyg, som utvisar studiets

inriktning, omfattning och resultat. Intet hindrar dock, att en lärare, som

har utfört en undersökning vid lärarhögskolan eller eljest fördjupat sina

studier, höjer sitt lärarbetyg genom efterprövning. Sådant bör kunna ske

såväl i läroämnena som i undervisningsskicklighet. Efterprövning vid lärarhögskolan

bör dock endast komma i fråga för lärare, som har utexaminerats

från denna; den som har examen från seminarium eller har genomgått provår

eller praktisk lärarkurs, bör efterpröva vid lärarutbildningsanstalt av

äldre typ. För lärarhögskolans del torde således efterprövningar icke bli aktuella

förrän framemot slutet av detta årtionde.

En undersökning i fria former kan också bilda underlag för en akademisk

examen. Skolkommissionen föreslår former för samarbete mellan lärarhögskola

och universitet, som skulle göra det lättare för lärarna att draga nytta

av ett vid lärarhögskolan utfört arbete. Kommissionen skisserar också varianter

av filosofie kandidat- och licentiatexamen, som för sådana fall vore

särskilt lämpliga.

En filosofie kandidatexamen, som är särskilt avpassad för blivande skolledare

och konsulenter samt för vissa lärartjänster vid lärarhögskolan och

andra lärarutbildningsanstalter, borde omfatta barnpsykologi, läkepedagogik

med psykiatri, testningskunskap och i samband därmed pedagogisk

statistik, vidare pedagogikens historia samt läroplansteori och metodlära.

En dylik filosofie kandidatexamen förutsätter inte i och för sig, att en lärarhögskola

upprättas, men kommissionen håller för sannolikt, att den får

större betydelse, först sedan en lärarhögskola har trätt i verksamhet och satt

sin prägel på lärarutbildning och vidareutbildning. Då det gäller en låt vara

specialiserad kandidatexamen, hör saken närmast under universitetsmyndigheterna

och bör hänskjutas till dem för utredning.

Den nya filosofie licentiatexamen, som kommissionen förordar, skulle i

motsats till en vanlig licentiatexamen i pedagogik medföra lektorslcompe
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

tens i ett skolämne. Huvudfordringarna skulle vara: insikter i skolämnet

ungefär motsvarande godkänd i licentiatexamen, insikter i pedagogik

motsvarande med beröm godkänd i ämbetsexamen med viss förstärkning

samt licentiatavhandling med anknytning till skolämnets metodik. Examinanden

förutsättes ha ämneslärarutbildning och minst två års lärartjänstgöring.

Jämväl i fråga om denna examen föreslår emellertid sko Ikommissionen

en särskild utredning. »Principiellt vore det därvid inte nödvändigt

att avvakta inrättandet av de första lärarhögskolorna, även om just lärarhögskolorna

skulle väsentligt underlätta studiernas bedrivande.»

Mot skolkommissionens förord för en ny typ av licentiatexamen har reservation

anförts av kommissionens ledamot professor K. G. Ljunggren,

som anser, att denna examen skulle kunna bli en svår konkurrent om begåvningarna

bland läraraspirantema, varigenom den vetenskapliga utbildningen

och grundforskningen i skolämnena kunde bli i hög grad lidande.

c. Remissyttrandena.

Om värdet och nödvändigheten av en fortsatt utbildning för lärarna råder

knappast delade meningar hos remissinstanserna. »Värdet av att en vidareutbildning

på olika områden av lärargärningen och en vetenskaplig skolforskning

kommer till stånd kan icke nog understrykas», skriver exempelvis

kollegiet vid småskoleseminariet i Norrköping. »Att sådana möjligheter kontinuerligt

äro tillgängliga för en intresserad lärare utgör helt säkert en av de

främsta motiveringarna för en lärarhögskola».

Kollegiet vid samrealskolan i Spånga dröjer särskilt vid enhetsskolans

behov:

»Det är föga vunnet, om man inte sörjer för att de progressiva pedagogernas

rön kommer den stora massan av lärare och därmed hela undervisningsväsendet

till godo. Särskilt med hänsyn till att enhetsskolan kommer

att ställa andra krav på lärarna än den nuvarande skolan synes det nödvändigt,

att den nuvarande lärargenerationen, som inte fått den utbildning

den nya skolan kräver, beredes tillfälle till efterutbildning. Ett absolut villkor

för ett lyckligt genomförande av enhetsskolan är nämligen enligt kollegiets

mening, att det ... finns en lärarkår, som är förtrogen med de arbetsformer,

som den nya skolan kräver. Därför anser kollegiet, att allt bör göras

för att stimulera lärarna till vidareutbildning. Kortare och längre kurser

borde anordnas i lärarhögskolans regi, dels på lärarhögskoleorten, dels på

andra orter, varvid framstående pedagoger, som eljest inte är knutna till

lärarhögskolan, borde utnyttjas, ävensom regelrätta korrespondenskurser

samt sommarkurser, mera omfattande än de ’fördjupningskurser’, som nu

anordnas av olika ämnesföreningar etc. och som rekommenderas bibehållna

i sin nuvarande form. För att flertalet lärare skall utnyttja dessa möjligheter

till vidareutbildning fordras, att deltagare åtnjuter tjänstledighet utan

löneavdrag och reseersättning samt att genomgångna fortbildningskurser

räknas som viss merit. Otvivelaktigt skulle sådana fortbildningskurser även

sprida kännedom om och öka förståelsen för den nya skolans krav.»

9 — Bihang till riksdagens protokoll 10:r>lt. 1 sand. Nr 209.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Kostnaderna för en dylik vidareutbildning i större skala bleve betydande,

medger kollegiet, men de får anses berättigade och väl motiverade.

Lärarhögskolan har emellertid, även vidareutbildningen förutan, ett stort

arbetsprogram. De olika förslag rörande den fortsatta utbildningen, som

skolkommissionen tar upp, förtjänar alla att beaktas, men de är dock sekundära

gentemot utbildningsfrågorna, påpekar kollegiet vid seminariet för

manliga elever i Göteborg. »Lärarhögskolan bör stabiliseras organisatoriskt

och pedagogiskt, innan den söker att realisera det omfattande program kommissionen

framlägger. Det är sannolikt, att endast en del av kurserna kan

förverkligas.»

Några oövervinneliga svårigheter att realisera programmet genom andra

institutioner är däremot icke för handen, om seminarielärarföreningen rätt

bedömt läget:

_ »I fråga om specialkurser finner föreningen, att testning skurser liksom

hittills kunde anordnas av Statens psykologisk-pedagogiska institut eller

eventuellt vid seminarier och med fördel utvidgas. Kurser för utbildning av

hjälpklasslärare kunde liksom hittills anordnas av Kungl. Skolöverstyrelsen

vid lämpliga seminarier. Likaså kunde utbildning av lärare för försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola numera med fördel anordnas vid seminarierna,

sedan dessa på olika sätt trätt i direkt kontakt med försöksverksamheten.

I detta sammanhang vill föreningen understryka betydelsen av

att seminariernas övningsskolor organiseras enligt försöksverksamhetens

riktlinjer, i den mån lämpliga lärarkrafter står till förfogande. Värdet av

särskilda metodikkurser för blivande metodiklektorer synes diskutabelt med

hänsyn till de höga krav på praktisk och teoretisk utbildning, som kommer

att ställas på sökande till metodiklektorat. Däremot vill föreningen förorda

rikare möjligheter till konferenser i skolöverstyrelsens regi mellan representanter

för lärarutbildningen. Kurser i handledning av lärarkandidater kan

givetvis ordnas vid nuvarande utbildningsanstalter. Övriga av Kommissionen

nämnda specialkurser torde likaledes med fördel kunna ordnas av Skolöverstyrelsen.

Slutligen vill föreningen framkomma med ett förslag att bereda lärare

möjligheter till vidareutbilding av den art, som ges vid Danmarks lärarhögskola,

alltså en undervisning, som avser att vidga horisonten och ge impulser

men däremot icke siktar mot någon examen eller speciell kompetens.

Kurser av denna art, avseende ämnesutbildning eller metodik, borde enligt

föreningens uppfattning såsom kvällskurser förläggas till våra seminarier,

och genom denna decentralisering skulle ett mycket stort antal lärare kunna

erhålla viss fortbildning utan att behöva begära tjänstledighet. För seminarierna

i sin tur skulle den fortlöpande kontakten med lärare ute på fältet

vara av betydande värde.

Vad beträffar vetenskapliga studier på det psykologiska, pedagogiska och

metodiska området torde sådana kunna förläggas till universitet och högskolor

och, särskilt när det gäller metodiska problem, till seminarier och

provårsläroverk, vilka kunde erbjuda bibliotek, studiehandledning, auskultationer

och övningsundervisning. Föreningen finner i detta sammanhang

anledning att understryka värdet av en viss decentralisering, särskilt av

forskningsorganen på metodikens område, med hänsyn till de ökade möjlig
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

heter som då kan beredas lärarna ute på fältet att träda i kontakt med

forskningsinstitutionen. En förutsättning för att ovan framförda förslag

skall kunna förverkligas är givetvis en upprustning speciellt av de psykologiska

och pedagogiska institutionerna vid universitet, högskolor och seminarier.

»

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala betecknar som universitetens

huvuduppgift i detta sammanhang att ombesörja den mera tidskrävande

form av vidareutbildning, genom vilken klasslärare förvärvar

akademiska betyg i läroämnen och ämneslärare skaffar sig högre akademiska

meriter. Jämväl vidareutbildningen i fördjupningssyfte är dock värdefull

och förtjänar det allmännas stöd:

»Från den tidpunkt, då en ung lärarkandidat lämnar sina universitetsstudier

och går ut i sin praktiska gärning, till den tidpunkt, då han uppnår

pensionsåldern, hinner mycket ske i alla vetenskaper. Särskilt viktigt är

det, att de lärare som handha gymnasieundervisningen ha möjlighet att

hålla sig orienterade om nyare forskningsresultat, moderna metoder och förändrade

problemlägen inom de ämnesområden de representera.---

Feriekurser kunna härvidlag vara till god hjälp inte minst däri att de ge

vägledning för deltagarnas fortsatta självstudier. Utan att vilja underkänna

de skäl som betänkandet (s. 183) åberopar för att dylika kurser böra äga

rum på vitt skilda orter i landet, anser fakulteten dock att det vore önskvärt

om kurserna i större utsträckning än hittills kunde förläggas till universitetsstäderna

med deras tillgång på bibliotek och institutioner och deras sommartid

jämförelsevis goda tillgång på rum. Fakulteten skulle med glädje se,

att kursverksamheten kunde utbyggas och att universiteten genom särskilda

anslag sattes i tillfälle att aktivt medverka vid anordnandet av fortbildningskurser

för lärare lämpligen i samverkan med lärarnas egna facksammanslutningar.

»

Slutligen understryker fakulteten betydelsen av att statsmakterna i lika

hög grad gynnar vidareutbildning inom undervisningsämnena som pedagogisk-metodisk

fördjupning av ena eller andra slaget.

Styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut berör särskilt testningskurserna.

Institutet har sedan arbetsåret 1951/52 förlängt sina testningskurser

så mycket tillgängliga medel det tillåter, varjämte en av institutet

bestämd litteraturkurs i ämnet skall inhämtas i förväg av kursdeltagarna.

Styrelsen biträder för sin del förslaget, att dylika kurser skall förläggas

även till lärarhögskolorna, men hävdar bestämt, att de av universiteten

och högskolorna samt institutet anordnade kurserna fortfarande har

ett stort behov att fylla.

Skolöverstyrelsen har icke några egentliga erinringar att göra mot skolkommissionens

framställning i fråga om lärarnas vidareutbildning. Utbildningen

av småskollärarinnor med examen från seminarium bör enligt överstyrelsens

liksom enligt kommissionens mening lämpligen förläggas till något

folkskoleseminarium. Frågan kan bli aktuell ganska snart, och överstyrelsen

ämnar återkomma till detta problem i annat sammanhang.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I fråga om utbildningen av hjälpklasslärare föredrar dock överstyrelsen

ett särskilt speciallärarinstitut, där utbildning kan meddelas även vissa

andra personalgrupper än lärare. Denna lösning är mera ändamålsenlig och

bör ges företräde redan av det skäl, att lärarhögskolan icke bör tilltagas för

stort.

Frågan om vetenskaplig forskning vid lärarhögskolan ter sig väsentligt

olika, allteftersom man tänker på den vetenskapliga produktionen som sådan

eller på forskningens betydelse för utbildningen vid lärarhögskolan.

Att lärarkandidaterna icke under utbildningstiden kan medhinna något

egentligt forskningsarbete, synes vara en allmän mening. »De små uppsatser,

som de eventuellt kan framlägga vid seminariesammanträdena, bör väl

rättvisligen knappast betecknas som vetenskapliga prestationer», säger rektor

vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm. »Kommissionens

obestridliga optimism på denna punkt synes tyvärr verklighetsfrämmande»,

instämmer kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad.

Större förhoppningar kan knytas till de arbeten, som utföres under vidareutbildningen,

påpekar emellertid kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga

elever i Linköping:

»Man kan ... icke av de vanliga klasslärarkandidaterna vänta, att de

skola äga vare sig tid eller intellektuell förmåga till att annat än rent elementärt

ägna sig åt vetenskaplig forskning under sin studietid vid lärarhögskolan.

Däremot torde man vara berättigad att förvänta, att de lärare, som

uppsöker lärarhögskolan för vidare utbildning, skulle kunna ägna sig åt direkt

vetenskapliga uppgifter. Dessa lärare ha utom sin lärarexamen också

erfarenhet av skolarbetet bakom sig, de ha tvingats av sitt dagliga arbete

att fördjupa sig och ha fått personlig erfarenhet av problemen — allt goda

förutsättningar för en vetenskaplig behandling av frågorna. Det är kollegiets

övertygelse, att det är genom lärarstabens vetenskapliga nivå och dess inriktning

på arbetet med lärarnas fortbildning, som den nya lärarhögskolan

säkrast kan garantera åt sig en vetenskaplig anda och ett högskolemässigt

studiesätt.»

För kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar intager forskningsinstitutet

till och med en så central plats inom en lärarhögskola av den föreslagna typen,

att enligt dess mening början bör göras med att organisera detta, medan

frågan om direkt lärarutbildning vid högskolan icke bör definitivt avgöras,

förrän institutet för skolforskning prövats som fortbildningsanstalt.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av ett centrum för skolforskning

och lärarfortbildning men tror liksom flertalet remissinstanser icke, att

lärarkandidaterna skall medhinna något egentligt forskningsarbete under

utbildningstiden.

»Icke förty bör man kunna räkna med att det forskningsarbete, som kan

bedrivas vid lärarhögskolan, kommer att utöva ett stimulerande inflytande

på lärarhögskolans arbete och icke minst bli av betydelse för den fortbildning

av lärare som också kommer att utgöra en väsentlig uppgift för lärar
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

högskolan. Överstyrelsen finner det självfallet, att den pedagogiska forskningen

vid lärarhögskolan skall ha nära kontakt med den psykologiska

forskningen vid universiteten och med arbetet vid statens psykologisk-pedagogiska

institut.»

I fråga om de ifrågasatta varianterna av fil. lic.- och kand. examina går

meningarna mycket i sär. Särskilt riktar sig kritiken mot den nya licentiatexamen

med metodik som huvudstudium. »Att man ... skall kunna bli

fil. licentiat i ett ämnes metodik, där ens kunskap och insikt i ämnet inskränker

sig till betyget B i en ettämnes lic.examen — en hittills icke tillåten

lic.examenstyp — synes ... så överraskande, att det närmar sig till det

barocka», menar rektor vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm,

medan rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad visserligen

anser, att licentiatexamen i ett skolämnes metodik icke bör ge lektorsbehörighet

i fackämnet, men på samma gång föreslår, att lektorstjänster i

pedagogik eller möjligen metodik inrättas vid våra läroverk. »Härigenom

skulle det pedagogiska reformarbetet stimuleras, och befordringstjänster

skulle skapas för adjunkter med speciell inriktning på pedagogiska problem.

»

Statens psykologisk-pedagogiska institut ansluter sig till skolkommissionens

förslag om licentiatexamen i ett skolämnes metodik och anser, att möjligheter

finns att inordna en sådan examen i universitetens och högskolornas

examens väsen.

»Liksom en licentiatexamen i pedagogik exempelvis i Uppsala kan avläggas

med tyngdpunkten förlagd till antingen ämnets historiska eller dess

pedagogisk-psykologiska del, bör ett tredje alternativ kunna skapas med

särskild inriktning på didaktik. Examinator skulle i så fall vad de didaktiskmetodiska

kursmomenten angår bli lärarhögskolans professor. Examen avlägges

givetvis vid det universitet eller den högskola, i vars filosofiska fakultet

lärarhögskolans professor beräknas ingå.»

Den av skolkommissionen föreslagna filosofie kandidatexamen med pedagogisk

inriktning har i synnerhet avsetts för lärare i ledande eller rådgivande

ställning inom undervisningsväsendet. Folkskolinspektören i Norrbottens

läns norra inspektionsområde påpekar, att en sådan examen kommer att

ligga väl till för klasslärare men kan väntas bli betungande för ämneslärare,

som syftar mot skolledarbefattning. Läroverkslärarnas riksförbund opponerar

sig också mycket riktigt mot att genom denna examen något slags

skolchefsexamen skulle skapas.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att frågan om denna examen

hänskjutes till universitetsmyndighetema för närmare utredning. Universitetskanslern

förordar däremot en fristående utredning, vari representanter

för universiteten skulle ingå.

Beträffande licentiatexamen i ett skolämnes metodik ställer sig skolöverstyrelsen

tveksam och universitetskanslern bestämt avvisande. Den senare

motiverar sin ståndpunkt med följande ord:

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj ds ''proposition nr £09.

»Jag delar kommissionens uppfattning att forskningen i metodik behöver

allt tänkbart stöd och all möjlig uppmuntran, men jag måste på det bestämdaste

hävda, att de grundligaste studier i metodik och de betydelsefullaste

forskningsinsatser på detta område aldrig kunna ersätta vetenskapliga

studier i det ämne, vari man skall undervisa. Redan ett avskaffande av

disputationsprovet som villkor för lektorat — något som i närvarande läge

torde ha varit en nödvändighet — måste anses vara olyckligt för de svenska

läroverken. Då man nu ytterligare vill sänka fordringarna under sken av

att bristande kunskaper i ämnet kunna ersättas av kunskaper om sättet att

undervisa, måste detta ingiva de allvarligaste betänkligheter. Jag vill tilllägga)

att ett biträdande av kommissionens förslag skulle leda till att fordringarna

för betyget Godkänd i licentiatexamen måste preciseras på ett helt

annat sätt än nu. Den utjämning i fråga om dessa fordringar i olika ämnen,

vilken kommissionen anser ''inte vara omöjlig att åstadkomma’ (s. 194),

måste innebära en väsentlig höjning i de fall, då sagda betyg närmast varit

likvärdigt med betyget Berömlig i filosofisk ämbetsexamen.»

d. Departementschefen.

Enligt sko Ikommissionens plan skall lärarhögskolan vara en utbildningsanstalt,

som väcker de blivande lärarnas håg för fortsatt utbildning och tilllika

ger de färdiga lärarna tillfälle att förskaffa sig sådan utbildning.

En stor del av lärarkandidaternas utbildning måste väl alltid få formen

av rutinstudier, men även sådana kan ha inslag, som fångar och eggar de

studerandes personliga intresse. Bland annat liar kommissionen genom sättet

för övningarnas anordnande velat stärka lärarkandidaternas självständighet

och aktivitet. Icke minst den sista studieterminens friare arbete pekar

framåt. Skolkommissionen har sökt garantera lärarkandidaterna så mycket

fritid under denna termin, att de kan hinna utbilda ett personligt

intresse för något som de mött vid lärarhögskolan med dess miljö av pedagogiska

försök och forskningar eller under praktikterminens skolarbete.

Alldeles omöjligt är det väl icke, att något arbete av värde för vetenskapen

skall kunna utföras även under utbildningstiden. De bearbetningar

av material från försöksverksamheten, som i viss utsträckning skulle företagas

i samband med utbildningen, torde tillsammantagna icke kunna frånkännas

värde i vissa sammanhang. Även en och annan individuell prestation

kan måhända visa sig värd uppmärksamhet. Man kan med viss rätt

vänta sig mognare prestationer exempelvis av de ämneslärarkandidater,

som redan under universitetsstudierna sysslat med pedagogiska frågor, kanske

ock av en eller annan lärarkandidat i övrigt, som siktar på högsta betyget

på lärarhögskolans pedagogikkurs. Sådant blir dock säkerligen endast

undantagsfall; lärarhögskolan kan icke ens till någon del motiveras med den

orealistiska föreställningen, att lärarkandidaterna under sin utbildningstid

skulle åstadkomma mera betydande pedagogiska verk. Utbildningstiden är

framför allt en lärarpersonlighetens grundläggningstid. Det är inte skörden

utan sådden under denna tid, som kan motivera en sådan institution som

lärarhögskolan.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Något fler av lärarkandidaterna — kanske rätt många — hinner under

den sista terminen så långt, att de blir medvetna om något intresse inom

uppfostringsvärlden, som de skulle vilja odla. I den mån det gäller nagot,

som faller inom lärarhögskolans arbetsområde, bör de vara välkomna åter

till högskolan nästa termin eller längre fram. I vissa fall skulle säkerligen

ett sådant arbete ha påverkat betyget, om arbetet förelegat, när läraren

utexaminerades. Det är då naturligt, att arbetet far sitt erkännande i form

av betyg i en efterprövning. Efterprövningarna behöver dock givetvis icke

bindas till någon form av laboratorieundersökningar. En lärare, som i sitt

dagliga arbete strävat att förbättra sina lärarprestationer, bör sålunda ha

möjlighet att avlägga efterprövning i undervisningsskicklighet.

I några fall kommer måhända ett intresse, som har grundlagts vid lärarhögskolan,

att växa ut till studier av akademisk karaktär, som på ett naturligt

sätt kunde vitsordas genom en akademisk examen. Skolkommissionen

har föreslagit utredning om särskilda former för filosofie kandidat- och licentiatexamina

med närmare anknytning till lärarhögskolans verksamhetsområde.

I vissa avseenden torde de examina, som avläggs vid den finska lärarhögskolan

i Jyväskylä, därvid ha tjänat som förebilder.

Tiden synes emellertid ännu icke vara inne att taga ställning till dessa

förslag. I Jyväskylä avlägges kandidatexamen med pedagogisk specialriktning

huvudsakligen av blivande skolpsykologer. Fragan kan eventuellt även

hos oss komma att få aktualitet i samband med en blivande ordnad skolpsykologutbildning,

men den pågående psykologutredningens resultat torde

böra avvaktas, innan en ny kandidatexamen utformas. Jämväl frågan om en

licentiatexamen enligt skolkommissionens riktlinjer kan ställas på framtiden.

För lärarhögskolans elever får den betydelse tidigast i början av

sextiotalet.

I fråga om de lärare, som efter vunnen behörighet för ett skolstadium vill

kvalificera sig för undervisning på ett högre stadium, föreslår skolkommissionen,

att den kompletterande metodiska och praktiska utbildning, som

kan befinnas erforderlig, skall förläggas till lärarhögskolan. I princip synes

denna åsikt vara riktig. För folkskollärare, som övergår till undervisning på

realskolestadiet, måste dock dessa utbildningsfrågor lösas redan nu och oberoende

av lärarhögskolans tillkomst. Den salunda fastställda utbildningsgången

torde sedan kunna nyttjas, tills lärarhögskolan börjat sin

het och lämpligheten att dit förlägga vidareutbildning av detta slag kunnat

övervägas från säkrare utgångspunkter.

Frågan om lärarhögskolans befattning med småskollärares vidareutbildning

till mellanskollärare befinner sig i ett liknande läge. Uppgiften är i och

för sig naturlig för lärarhögskolan och bör troligen i sinom tid tillföras densamma,

men den torde icke behöva aktualiseras, förrän lärarhögskolan

några år har varit i verksamhet. Enligt skolkommissionens förslag skulle

lärarhögskolan tillhandahålla dylik utbildning endast för småskollärare, som

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

genomgått den av 1950 ars riksdag beslutade treåriga småskollärarutbildningen.

De första småskollärarna med denna studiegång torde icke komma

att utexamineras, förrän lärarhögskolan ett par år varit i verksamhet. Vid

denna tidpunkt torde också kunna säkrare bedömas, huruvida de av 1953

års riksdag beslutade gymnasierna för vuxna lämpligen kan ombesörja den

del av vidareutbildningen, som kommissionen tänkt sig förlagd till dessa

gymnasier.

Motsvarande vidareutbildning för småskollärarinnor med nuvarande utbildning

skulle enligt skolkommissionens mening bäst förläggas till något

folkskoleseminarium med fyraåriga utbildningslinjer. Anordnandet av dylik

utbildning blir därmed en ren seminariefråga, som torde komma att prövas

i annat sammanhang.

Så snart som möjligt efter starten bör lärarhögskolan göra en början med

den kursverksamhet, som skall vara en integrerande del av dess program.

En viss begränsning torde dock den första tiden vara ofrånkomlig. Skolkommissionen

har ansett sig böra i stort sett utesluta kurser, som avser

ämnesutbildning, däribland de korta kurser i olika ämnen som hittills brukat

anordnas av lärarsammanslutningarna. De närmaste uppgifterna för lärarhögskolan

skulle även i vad avser kurserna sökas inom dess eget arbetsfält

och alltså koncentreras kring ämnena psykologi, pedagogik, metodik och

deras praktiska tillämpningar inom skollivet. Denna begränsning är säkerligen

klok och åtminstone under den egentliga organisationsperioden nödvändig.

Över huvud torde lärarhögskolan nödgas ålägga sig återhållsamhet

med extra arbetsuppgifter, tills organisationsarbetet med den egentliga lärarutbildningen

är avslutat. Hur viktigt lärarhögskolans arbete med lärarnas

vidareutbildning än ter sig på längre sikt, torde dock dessa uppgifter av

praktiska skäl icke kunna stå i första linjen under den egentliga organisationsperioden.

Den kursverksamhet, som kan bli aktuell under första arbetsåret,

torde icke få större omfattning än att förslag därom bör kunna framläggas

av högskolans styrelse i dess anslagsäskanden för nämnda arbetsår

och i vanlig ordning prövas vid budgetarbetet. Verksamheten bör sedan

stegvis utvidgas under bestämt fasthållande av syftet att göra lärarhögskolan

till det »kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta

utbildning», som skolutskottet vid 1950 års riksdag fann av behovet påkallat.

8. Lärarhögskolan och försöksverksamheten.

a. Förslag och yttranden.

Empiriska undersökningar på det psykologisk-pedagogiska området försiggår

för närvarande i olika former inom de filosofiska fakulteterna, vid

statens psykologisk-pedagogiska institut och i skolornas dagliga arbete.

Inom det akademiska arbetsområdet faller bland annat grundforskningen.

Psykologisk-pedagogiska institutet utför vissa arbeten av vetenskaplig ka
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

raktär, som direkt syftar till praktiska användningar i skolorna, t. ex. framställning

av standardiserade prov och skolmognadsprov. Skolöverstyrelsens

försöksavdelning leder den försöksverksamhet vid skolorna, som grundas

på 1950 års riksdagsbeslut. Fasta gränser mellan arbetsfälten finns dock

icke; när så behöves, bör samarbete mellan olika institutioner komma till

stånd.

Skolöverstyrelsen har funnit det angeläget att koppla in lärarutbildningsanstalterna

i försöksverksamheten rörande enhetsskolan. Sedan ett par

år arbetar av skolöverstyrelsen tillsatta regionala samarbetskommittéer,

som till överstyrelsen avger förslag rörande försöksverksamhetens planering,

varje kommitté inom sitt område, och speciellt föreslår de deltidsanställda

konsulenter, som har sin verksamhet inom området. Kommittéerna består

av vederbörande folkskolinspektörer och seminarierektorer, försöksdistriktens

överlärare och numera även någon representant för skolor av läroverkstyp.

Bland de deltidsanställda konsulenterna finns relativt många övningsskollärare.

Dessa besöker planenligt försöksdistrikten, och försöksdistriktens

lärare har i viss utsträckning möjlighet att auskultera i seminariernas övningsskolor.

I stigande omfattning beredes också seminarieelever tillfälle att

hospitera i försöksdistrikten. Den kontakt mellan försöksverksamheten och

seminarierna, som på detta sätt skapas, har redan visat sig ömsesidigt

givande.

Skolkommissionen understryker, att försöken med enhetsskolan icke har

enbart organisatoriskt syfte.

»Uppgiften består i att praktiskt pröva, hur hållbart enhetsskolesystemet

är under olika betingelser, samt att utexperimentera den bästa detaljutformningen.

Samtidigt prövas i viss utsträckning metoder, som är ägnade att

främja den målsättning som ställts för skolreformen: att åstadkomma en

mentalhygieniskt riktig skola. Sålunda prövas ett intimare samarbete mellan

lärarna inbördes och mellan skola och hem, en nära samverkan mellan

skolans olika undervisningsämnen, undervisningens individualisering med

hänsyn till elevernas förmåga, mognadsgång och intressen, aktivt samarbete

mellan eleverna (grupparbete), pedagogisk journalföring, studieplaner avsedda

att ge lärarna stöi’re frihet gentemot läroböckerna och det traditionella

stoffet, ett arbetssätt byggt på elevernas självverksamhet eller befordrande

för detta, och examensfrihet, avsedd att underlätta undervisningens

anpassning till elevernas förutsättningar. Samtliga elever intelligenstestas,

och en viss mätning av skolarbetets resultat med avseende på kunskaper,

färdigheter och attityder i jämförelse med kontrollskolor inom det

vanliga skolväsendet sker genom skolöverstyrelsens försorg.» (S. 201.)

Försöksverksamheten är ingen engångsföreteelse. Man får icke föreställa

sig, att den skall förklaras avslutad, sedan enhetsskolans organisationsformer

fastställts eller eljest vissa i förväg uppställda undersökningsmål har

uppnåtts. Nya former för skolans verksamhet måste ständigt skapas i anslutning

till de förändringar, som äger rum inom samhällslivet i övrigt. Verksamheten

kan inte heller begränsas till någon viss skolform. »Skolöversty
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£09.

relsens försöksavdelning har i överensstämmelse med riksdagsbeslutet 1950

utvidgat försöken också till den högre skolan och därvid mötts av stort

intresse från läroverken och övriga högre läroanstalter», konstaterar kommissionen.

Skolkommissionen ger »några exempel» på problem, vilkas bearbetning

skulle vara av betydelse för en fortskridande skolreform. Förteckningen

upptager 36 punkter, av vilka åtskilliga berör flera delproblem (s. 205—206).

Kommissionen presenterar den i blygsamma ordalag: »Listan gör inte anspråk

på att vara systematisk, än mindre är den uttömmande, men den ger

en antydan om problemens mångfald och vikt.»

Pedagogiska experiment tar vanligen relativt lång tid, och man kan inte

ha alltför många försök i gång samtidigt i en skola utan att dess arbete

kommer att avvika från det gängse skolarbetet så mycket, att försöken icke

blir utslagsgivande. Särskilda organisatoriska åtgärder är därför erforderliga

för en mångsidig försöksverksamhet. För närvarande finnes emellertid, säger

kommissionen, endast en skola i de nordiska länderna, som avdelats helt för

försöksverksamhet och fått resurserna härför. Den är granne till Danmarks

lärarhögskola på Emdrupborg i Köpenhamn. Kommissionen bifogar en

redogörelse för denna skolas verksamhet och syften (s. 290—293).

»Arbetet på Emdrupborg skiljer sig från arbetet i ett svenskt försöksdistrikt

främst därigenom, att resurserna är större. Försöksarbetet kan underkastas

en systematisk och objektiv kontroll. Undervisnings- och fostringsmetoderna

beskrives i fortlöpande rapporter, varje barn följs i sin

utveckling från klass till klass, varvid hem- och kamratmiljö, intelligens

och begåvningstyp, skolresultat, social anpassning och karaktärsegenskaper

registreras. Också behandlingssättet registreras för att kunna bedömas med

hänsyn till resultaten. Den skolpsykologiska verksamheten är vid Emdrupborg

av den omfattningen, att de svenska försöksdistrikten ingalunda kan

erbjuda någon motsvarighet.» (S. 203.)

Kommissionen har sett det som en av sina centrala uppgifter att sörja

för kontakten mellan lärarutbildningen vid den blivande svenska lärarhögskolan

och det försöksarbete, som pågår runt omkring i landet. Den har

därvid haft stöd av ett uttalande av 1950 års skolutskott. »Varje ung lärare

bör under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens

aktuella problemställningar», heter det i utskottsutlåtandet (s. 51). »Så

många som möjligt att lärarhögskolans elever böra intresseras för att taga

del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.»

Vissa drag i den föreslagna studiegången, för vilka tidigare redogjorts,

syftar direkt till att inrikta de blivande läramas intresse på försöksverksamheten.

Sålunda skulle föreläsningar över aktuella frågor inom den pedagogiska

forsknings- och försöksverksamheten hållas för lärarhögskolans samlade

elevkår av en därför lämpad lärare, professorn i skolforskning. Smärre

uppgifter med motiv från försöksverksamheten skulle begagnas som diskussionsämnen

vid lärarhögskolans övningar. Särskilt skulle tillfälle därtill

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

ges under sista terminen, då antalet schemabundna timmar är lågt och

studierna koncentreras på pedagogik och praktiska övningar. Redan tillläggskurserna

för betyget Med beröm godkänd i pedagogik skulle kunna i

viss utsträckning orienteras kring försöksverksamheten. För betyget Berömlig

skulle krävas en med större självständighet genomförd behandling av en

begränsad uppgift. Arbeten, som på grund av tidsnöd inte kan avslutas

inom den beräknade studietiden, skulle kunna fullföljas en följande termin

av dem som så önskar, antingen genom att examen först då avslutas eller

genom att den kompletteras med en efterprövning eller i samband med fortsatt

utbildning i tvångsfria former. Genom denna uppläggning av studierna

vill kommissionen uppnå, att ett icke alltför ringa antal blivande lärare får

en så pass god inblick i försöksarbetets förutsättningar och anda, att de

vid mognare år själva kan bli goda medarbetare i detta arbete.

Lärarhögskolan bör enligt skolkommissionens mening ha tillgång till det

material, som insamlas vid den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten,

och deltaga i dess bearbetning. Vissa enklare uppgifter torde därvid

kunna överlåtas på lärarkandidaterna i nyss berörda sammanhang. De mera

krävande forskningsuppgifter, som förutsätter vetenskaplig insikt och förmåga,

kan i regel endast behandlas av personer tillhörande lärarhögskolans

lärarstab. Kommissionen betraktar det som väsentligt, att en sådan forskning

i anslutning till försöksverksamheten kommer till stånd; den skulle

bidraga till att sammanknyta lärarhögskolans arbete och försöksverksamheten.

Lärarhögskolan bör dessutom ha en självständig företagaruppgift inom

försöksverksamheten; den bör kunna anordna försök i egen regi. Övningsskolan

kan icke anlitas för detta ändamål, enär dess arbete alltför mycket

störes av lärarkandidaternas övningsserier. Det bör finnas en särskild experimentskola,

där försöken kan utföras under fullgod kontroll och erforderliga

organisatoriska omläggningar på ett smidigt sätt kan genomföras.

»Detta sistnämnda kan belysas med några exempel. Experimentskolan

skall ge möjlighet att med varandra jämföra olika metoder och olika tillvägagångssätt

under förhållanden som är vetenskapligt mätbara. De olika

parallellavdelningar, i vilka metoderna prövas, skall kunna sammansättas

såsom nndersökningsledaren önskar. Det skall finnas möjlighet att sammansätta

klasserna så, att de i fråga om elevernas intelligens och sociala

miljö helt överensstämmer med varandra. Men det skall också finnas möjlighet

att sammansätta dem till homogena elevgrupper för att kunna pröva

en och samma metod på olika intelligensnivåer. Det skall vara möjlighet

att sammansätta skilda goss- och flickklasser. På lägre stadier skall det

vara möjligt att skilja ut tidigt utvecklade och sent utvecklade elever till

särklasser. Det skall vara möjligt att göra somliga klasser stora, andra små.

Lärjungarnas differentiering skall kunna ske efter olika principer. Över

huvud taget bör skolan ha frihet att inom den fastställda yttre ramen ordna

de organisatoriska förhållandena efter experimentens art.

Om vissa av dessa lösningar är möjliga i vanliga skolor, gäller om andra

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

åtgärder, att de inte kan vidtagas annat än i en skola med större organisatorisk

frihet. Detta gäller om variationer i fråga om ämnes uppsättningen,

om tidpunkten för insättandet av nybörj arundervisningen i de olika ämnena,

om målsättningen och kursplanerna i de olika ämnena, om skoldagens

längd och dess placering på dygnet, om lektionernas längd, om lärarnas

tjänstgöringsförhållanden och om många andra förhållanden, som i vanliga

skolor måste hållas oförändrade men som i experimentskolan måste kunna

ändras, utan att tillstånd från högre myndigheter ständigt måste inhämtas.

Att samarbetet med skolöverstyrelsens försöksavdelning hela tiden skall

vara intimt, förutsattes som självklart.» (S. 206—207.)

Det vore fördelaktigt, om experimentskolan kunde uppdelas på två, varandra

relativt närbelägna skolbyggnader. Parallella experiment kunde då

pågå, utan att lärjungarna hade omedelbar kontakt med varandra och utan

att olikheter exempelvis i hemarbetets eller arbetsdagens längd behövde

irritera.

I experimentskolan bör de tre enhetsskolestadierna vara representerade.

Det är icke nödvändigt, att även gymnasialstadiet är företrätt. Däremot är

det av vikt, att experimentverksamhetens ledning har tillfälle att följa elevernas

fortsatta utbildning i högre skolor och yrkesskolor.

Försöken behöver enligt skolkommissionens uppfattning inte verka splittrande

på experimentskolans inre arbete. Även i en experimentskola kan alla

samverka till att skapa en gemensam anda. Förutsättningen är, säger kommissionen,

att skolan i första hand får vara en pionjärskola och blott i andra

hand ett pedagogiskt laboratorium.

Kommissionen finner det emellertid icke nödvändigt, att en stor experimentskola

redan första året står redo för lärarhögskolans behov.

»Över huvud taget måste experimentskolan uppbyggas successivt och i

den takt experimentverksamhetens ledning tillråder. Endast så småningom

behöver alltså lärarpersonalen kompletteras med lärare, speciellt lämpade

för och intresserade av vetenskapligt underbyggd experiment verksamhet.

Det bör ankomma på lärarhögskolans ledning att framlägga förslag, som

kan föranledas av experimentverksamhetens start och utbyggnad.» (S. 241).

Skall lärarhögskolan förmå planlägga en försöksverksamhet med vetenskapliga

anspråk och nyttiggöra dess resultat, ställer detta bestämda krav

på lärarhögskolans lärarkår. »Samtliga lärare bör ha teoretisk insikt i pedagogisk

metodologi och erfarenhet av olika undervisningsmetoder inom sitt

område. Vissa av de vid lärarhögskolan verksamma lärarna måste dessutom

vara utbildade för vetenskaplig forskning på pedagogikens och psykologins

områden», betonar kommissionen.

I yttrandena skiftar meningarna om försöksverksamhetens plats i

lärarutbildningen. Enligt seminarielärarföreningen står en dylik kontakt

helt i överensstämmelse med seminariernas intentioner. Detta utesluter

dock icke, att ett och annat seminariekollegium anmäler allvarliga

betänkligheter. Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Linköping be
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

farar, att de blivande lärarna genom lärarhögskolans befattning med försöksverksamheten

skall påtvingas en viss bestämd pedagogisk syn och att

allvarliga hinder skall uppstå för den fria objektiva inställningen till skiftande

pedagogiska idéer och metoder. Kollegiet vid seminariet i Hälsingborg

fruktar åter, att lärarkandidaterna skall bli någon sorts under ett jättearbete

dignande statistikslavar. Dessa båda kollegier föreslår, att bearbetningen

skall ske genom statens psykologisk-pedagogiska institut, som bör

upprustas för ändamålet. Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Lund anser

skolöverstyrelsens försöksavdelning vara den rätta platsen för bearbetningen.

Statens psykologisk-pedagogiska institut finner det åter för sin del rimligt,

att lärarhögskolorna vid sidan av det psykologisk-pedagogiska institutet

och andra institutioner engageras i det pedagogiska och psykologiska

forskningsarbete, som kräves för den vetenskapliga bearbetningen av resultaten

från försöksverksamhetens olika grenar.

Förslaget om inrättande av en särskild experimentskola har väckt livlig

diskussion, varvid mycket skiftande ståndpunkter är företrädda. Rektor

vid småskoleseminariet i Strängnäs värjer sig med all makt för en så teoretisk

produkt:

»Det pedagogiska och metodiska ''laboratoriet’ måste vara en verklig skola

i dess naturliga sociala miljö. Där skola experimenten göras och icke i en

artificiellt tillfälligt konstruerad skola, där utomstående göra sina sporadiska

iakttagelser. En experimentskola av den typ, som kommissionen skisserat,

torde icke kunna ge en bild av en naturlig skola i dess sociala sammanhang.

Hur man utan tvång skall kunna få elever till en anstalt, där

dessa gå under ständig observation av utomstående och där de för experiment

omväxlande klyvas i grupper efter intelligens, social miljö m. m., ...

blir säkert ett svårlöst praktiskt problem. Och hur går det med skolans

egentliga uppgift att uppfostra och meddela kunskaper och färdigheter?»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Eskilstuna tror inte på möjligheten

att i en experimentskola avgöra mellan olika metoder. Förhållandet

mellan lärare och elev rymmer så mycket av oberäknelig känslo- och viljemässig

natur, att man uppenbarligen inte kan tillskriva metoden som sådan

förmågan att kausera en bestämd effekt.

»Bättre vore, om experimentverksamheten inriktades på att söka finna

nya metoder, som innebär en tillämpning på pedagogisk-psykologiska forskningsresultat

och som tillfredsställer dels mentalhygieniska synpunkter, dels

kraven på saklighet, logik och väsentlighet, samt icke minst intresseväckande

moment i fråga om bildningsämnena och undervisningsmaterielen. En

sådan metodologisk försöksverksamhet kan ske 11 tan konstlade sammansättningar

av elevgrupper. Den kan med fördel försiggå med det heterogena

elevmaterial, som varje skolklass har, varvid skolans stora behov av individualiserande

metodik kan tillgodoses.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar hälsar åter förslaget med den

största t illfredsställelse:

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»I den mån en dylik experimentskola får bli ett hemvist för objektiv och

förutsättningslös forskning under kvalificerad vetenskaplig ledning, torde

detta förslag kunna betecknas som betänkandets värdefullaste bidrag till

den svenska pedagogikens framtida utveckling. Detaljer i förslaget kunna

givetvis göras till föremål för diskussion. Medlemmar av kollegiet med erfarenhet

av pedagogisk experimentverksamhet ställer sig tvekande t. ex.

beträffande möjligheten, ’att sammanställa klasser så, att de i fråga om elevernas

intelligens och sociala miljö helt överensstämmer med varandra’

(s. 206), men framhåller samtidigt, att, där överensstämmelsemetoden icke

kan tillämpas, utrymme likväl finnes för variationsmetoden.»

Kollegiet förordar skyndsam närmare utredning om en dylik skolas organisation.

Svenska seminarielcirarföreningen finner förslaget om experimentskola

»i princip utmärkt». Jämväl Läroverkslärarnas riksförbund ansluter sig till

tanken att skapa en experimentskola, men då kommissionens förslag är för

löst skisserat, förordar förbundet ytterligare utredning. Slutligen finner

skolöverstyrelsen det angeläget, att en experimentskola kommer till stånd,

men anser sig icke kunna taga definitiv ståndpunkt till förslaget, förrän närmare

utredning framlagts.

b. Departementschefen.

En lärarutbildningsanstalt fyller näppeligen helt sin uppgift, om den inte

står i god kontakt med tidens pedagogiska strömningar. Detta innebär icke

alls, att ledning och lärare skall avstå från sin självständighet eller pruta av

på objektiviteten för att hjälpa fram någon moderiktning, men de måste

kunna framställa de bärande tankegångarna med en viss inlevelse och intressera

de studerande för att utan förutfattade meningar söka det bästa i

olika riktningar. Har utvecklingen på någon punkt lett så långt, att en pedagogisk

tanke eller en organisationsform skall prövas under ordnade försök,

är lärarutbildningsanstaltemas deltagande av särskild vikt. Om de isolerar

sig från försöksverksamheten, riskerar man, att de lärare, som de utexaminerar,

känner sig som främlingar i den skolvärld, som är i vardande.

Med hänsyn till dessa förhållanden är det mycket naturligt, att skolkommissionen

velat knyta ett fast band mellan lärarhögskolan och försöksverksamheten.

Det är i grunden samma strävande, som kommit skolöverstyrelsens

försöksavdelning att lansera de regionala samarbetskommittéer, i

vilkas verksamhet seminarierna tar en viktig del.

Möjligen har försöksverksamheten rörande enhetsskolans organisation

passerat den avgörande punkten, innan lärarhögskolan på allvar kommit

med i arbetet. Den mest tidsödande och tålamodsprövande delen av försöksverksamheten

gäller emellertid icke organisationen utan det inre arbetet

i dess olika förgreningar. Varje nytt skoldistrikt, som övergår från nu
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varande skolorganisation till den nya, behöver anvisningar och lärarna i

distriktet rådgivning av det slag, som de regionala samarbetsorganen och

deras konsulenter nu tillhandahåller. Det kan visa sig förmånligt, att lärarhögskolan,

liksom nu seminarierna, på ett eller annat sätt inkopplas i detta

arbete.

Om den försöksverksamhet, som i en avlägsnare framtid efterträder den

nuvarande, vet man inte mycket mer, än att den för sin framgång kräver

ett stort antal lärares personliga intresse och medverkan och att resultaten

i regel icke kan utvinnas utan ordnade försök och arbetskrävande bearbetningar.

Intet synes vara att erinra mot att lärarhögskolan tager del i arbetet

med bearbetning och värdering av erfarenheterna från denna försöksverksamhet,

så långt det kan ske utan att högskolans direkta arbete med

lärarutbildningen åsidosättes. En inriktning i fria former av forskningen

vid lärarhögskolan på försöksverksamhetens problemställningar skulle sannolikt

också förbättra lärarhögskolans kontakt med de aktuella samhällsproblem,

som berör den unga generationen.

Skolkommissionen går emellertid längre, då den föreslår, att lärarhögskolan

skall aktivt medverka genom en särskild experimentskola. Huruvida

denna skola skall vara statlig eller i sin kommunala form ställas till lärarhögskolans

förfogande, lämnar kommissionen oavgjort.

För egen del är jag icke beredd att nu ta ställning till frågan om en särskild,

till lärarhögskolan knuten experimentskola. Detta synes nämligen

kunna ske först sedan nätet av med lärarhögskolan samverkande skolor av

olika slag har upporganiserats och möjligheterna för dess utvidgning med

en experimentskola kan överskådas. Skulle på lärarhögskolans initiativ eller

eljest experimentskolan framdeles komma att aktualiseras, bör alltså detta

betraktas som en ny fråga, vilken bör i vanlig ordning utredas och prövar.

9. Lärarhögskolans ledning, personal och övningsskola.

a. Lärarhögskolans styrelse och kollegier.

De blivande lärarhögskolorna är i vissa hänseenden jämförliga med de

högskolor, som hör under universitetskanslern, men har också därifrån

väsentligt skilda rent praktiska uppgifter. I andra hänseenden är de jämförliga

med de lärarutbildningsanstalter, som hör under skolöverstyrelsen,

men de ha därutöver vissa uppgifter av vetenskaplig art. Skolkommissionen

föreslår en särskild överstyrelse för högskolorna. Den kan antingen —

åtminstone tills vidare — bilda en sektion av skolöverstyrelsen, arbetande

enligt särskild instruktion, eller också alltifrån början göras helt fristående.

Inom kommissionen har meningarna varit delade om vilket alternativ som

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

bör föredragas. Förslaget om en närmare anslutning till skolöverstyrelsen,

som utformats av lärarhögskoledelegationens ordförande undervisningsrådet

Källquist, har inom skolkommissionen biträtts av ordföranden During

samt ledamöterna Nilsson och Näsström. Förslaget om en fristående överstyrelse,

som utformats av lärarhögskoledelegationens sekreterare rektor

Arvidson, har åter inom kommissionen förordats av ledamöterna de Laval,

von Friesen, Färm, Olsson, Sjöström-Bengtsson, Wahlund, Wallentheim och

Wigforss.

Enligt det första alternativet skulle den sektion av skolöverstyrelsen, som

skall fungera såsom överstyrelse för den första lärarhögskolan, bestå av

följande ledamöter:

skolöverstyrelsens chef,

chefen för skolöverstyrelsens undervisningsavdelning,

ytterligare en ledamot av skolöverstyrelsen, samt

fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka en skall representera

universiteten och en den psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten

med rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Detsamma

skulle gälla ledamot av skolöverstyrelsen. I skolkommissionens

redogörelse för detta alternativ meddelas följande detaljer rörande arbetssättet:
»Till

överläggningarna må även kunna kallas andra befattningshavare

inom skolöverstyrelsen eller vid lärarhögskolorna. Föredragande blir det

undervisningsråd, som är ledamot av sektionen, eller annan ledamot av

skolöverstyrelsen eller den förste byråsekreterare, som inom skolöverstyrelsen

är särskilt avdelad för lärarhögskoleärenden, eller annan särskilt tillkallad

föredragande. Varje föredragande bör äga rätt att få från beslutet

avvikande mening antecknad till protokollet. Alla viktigare ärenden behandlas

av sektionen in pleno. Varje beslut i ärende, som behandlas på

detta sätt, skall fattas kollegialt. Rutinärenden må antingen föredragas

för generaldirektören, varvid han är beslutande (generaldirektörsärende),

eller handläggas endast av det undervisningsråd, som är ledamot av sektionen

(rotelärende). Ärenden, vilka berör såväl lärarhögskolorna som

skolväsendet i övrigt, bör behandlas gemensamt av lärarhögskolesektionen

och andra delar av skolöverstyrelsen. Om vid framställning till Kungl.

Maj:t eller vid avgivande av yttranden i sådana ärenden lärarhögskolesektionen

och skolöverstyrelsen i övrigt skulle stanna för olika meningar, skall

lärarhögskolesektionens mening i vad som angår lärarhögskolornas verksamhet

gälla såsom skolöverstyrelsens mening och annan mening redovisas

reservationsvis.» (S. 213.)

Såsom parallell nämnes i betänkandet medicinalstyrelsens disciplinnämnd,

vars beslut skall gälla såsom medicinalstyrelsens. Vinsten med anordningen

skulle bland annat vara, att beslut rörande lärarhögskolan och

skolväsendet i övrigt lättare kan samordnas, när de ingriper i varandra,

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 145

och samtidigt utfärdas i skolöverstyrelsens namn. Sådana ärenden väntas

bli vanliga.

»Under lärarhögskolornas administration skall stå övningsskolor omfattande

alla skolstadier. Självfallet skall dessa övningsskolor lika väl som

alla andra statliga och statsunderstödda skolor av motsvarande typer vara

underställda skolöverstyrelsen. Med lärarhögskolorna skall vidare samverka

ett betydande antal olika skolor, tillhörande det allmänna skolväsendet

och med en lärarkår, som delvis skall utses med tanke på viktiga uppgifter

i lärarhögskolornas tjänst. Därjämte får skolöverstyrelsen eller dess

underinstanser svara för att aspiranttjänstgöring beredes lärarhögskolornas

studerande, och beträffande ämneslärarkandidaterna synes förhållandet bli,

att de av skolöverstyrelsen hänvisas till lärarhögskolorna och under hela

utbildningstiden där står under skolöverstyrelsens inseende såsom vid det

allmänna undervisningsväsendet inskrivna aspiranter.» (S. 210—211.)

Icke minst anses ett organiskt samband med skolöverstyrelsen kunna bli

av betydelse vid avgörandet av spörsmål, som angår såväl lärarhögskolorna

som de äldre lärarutbildningsanstalterna; dit hör exempelvis avvägningsfrågor

rörande elevintagningens omfattning vid lärarhögskolor och

seminarier.

Vid besättande av högskolans lärartjänster skulle vidare skolöverstyrelsens

samlade erfarenheter, företrädda av olika undervisningsråd och konsulenter,

kunna bättre utnyttjas, varvid — såsom nu sker — olika föredragande

rycker in alltefter tjänsternas art.

Samordningen skulle slutligen medföra den fördelen, att skolöverstyrelsens

administrativa apparat och hela dess mångskiftande expertis, inklusive

den juridiska och lönetekniska sakkunskap, som finnes att tillgå inom

skolöverstyrelsen, också komme att stå till lärarhögskolans förfogande.

Enligt det andra alternativet — en fristående överstyrelse — skulle överstyrelsen

bestå av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen

en representant för skolöverstyrelsen, tillsatt efter förslag av detta ämbetsverk,

en representant för universiteten, tillsatt efter förslag av universitetskanslern,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen, utsedd

efter förslag av statens psykologisk-pedagogiska institut,

en representant för lärarhögskolorna samt

en representant för det allmänna.

»I överläggningar med rätt att få från beslutet avvikande mening antecknad

till protokollet men ej i beslut skall även lärarhögskolornas rektorer

äga deltaga. Även särskilt tillkallade experter må efter överstyrelsens beslut

kunna deltaga i överläggningarna. Överstyrelsens kansli bör i en framtid

stå under ledning av en byråchef. Så länge endast en lärarhögskola

finns, bör dennas och överstyrelsens kansli kunna utgöra en enhet under

10 — Bihav g till riksdagens ''protokoll 195 b. 1 saml. Nr 209.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

ledning av lärarhögskolans sekreterare med förste byråsekreterares ställning.

Viktigare ärenden skall avgöras av styrelsen in pleno efter föredragning

av byråchefen eller annan föredragande enligt ordförandens bestämmande.

Föredraganden bör därvid äga rätt att få från beslutet avvikande

mening antecknad till protokollet. Rutinärenden däremot får behandlas

antingen som chefsärenden, varvid styrelsens ordförande är bestämmande,

eller — i en framtid — som byråchefsärenden.» (S. 217—218.)

Talesmännen för detta förslag fruktar, att lärarhögskolornas utveckling

bleve för starkt beroende av skolöverstyrelsesynpunkterna, om tre ledamöter

av skolöverstyrelsen inginge i lärarhögskolans överstyrelse. Sannolikt

komme alltid någon av de övriga ledamöterna att ansluta sig till en

mening, som enhälligt förfäktas av de tre överstyrelseledamöterna.

»Vad detta kommer att betyda är lätt att inse. De inom skolöverstyrelsen

härskande meningarna och intentionerna kommer att bli bestämmande

för lärarhögskolornas utveckling. Detta gäller såväl om den organisatoriska

uppläggningen av lärarhögskolornas arbete och studiesättet vid dessa högskolor

som om de pedagogiska idéerna och strömningarna. Av väsentlig betydelse

för utvecklingen av den svenska pedagogiken — teoretiskt och i

praktiken — är att lärarutbildningsanstalterna har tillräcklig frihet att

söka sig fram på nya vägar. Deras organisatoriska och ideologiska frihet är

därför ett värde, som på alla sätt måste värnas. Ett centralt ämbetsverk

kan inte på samma sätt som en utbildnings- och forskningsanstalt tänkas

aktivt deltaga i strävandena till pedagogisk förnyelse. Sådana strävanden

måste uppbäras av skolans egna fältarbetare, i detta fall lärarhögskolornas

egen personal. Dennas frihet har naturliga gränser. Det är varken behövligt

eller ändamålsenligt att ytterligare binda denna frihet genom att underordna

högskolorna under ett ämbetsverk.» (S. 215.)

Av största vikt är att lärarhögskolan vid lärartillsättningarna intar en

fri och självständig ställning. Garantier måste skapas för att lärarhögskolans

egna önskningar blir tillgodosedda, vilket icke kan ske, om dess överstyrelse

inlemmas i ett centralt ämbetsverk.

Anslagsäskandena för lärarhögskolan bör helt vara högskolans egen angelägenhet.

»Lärarhögskolornas och seminariernas avvägningsfrågor beträffande

lärarutbildningens kapacitet berör inte lärarhögskoleorganisationen»,

förklarar majoriteten. »Seminarierna är ställda på avskrivning liksom de

praktiska lärarkurserna vid läroverken. Under övergångstiden bör lärarhögskolornas

kapacitet fullt utnyttjas. Det blir skolöverstyrelsens uppgift

att ta ställning till vilken kapacitet seminarier och praktiska lärarkurser

år för år bör ha, så länge dessa institutioner kvarlever. Någon inverkan på

lärarhögskolornas anslagsäskanden har dessa frågor inte.»

Det bör inte vara omöjligt att jämväl i övrigt åstadkomma en ändamålsenlig

fördelning av arbetet mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolan.

»På skolöverstyrelsen kommer att vila ansvaret för hänvisning av ämnesläraraspiranter

till utbildning vid lärarhögskola. Till de eventuella önskemål

på detta område, som en lärarhögskola kan ha, kan skolöverstyrelsen

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

ta vederbörlig hänsyn utan att proceduren därigenom behöver bli tillkrånglad.

Endast skolöverstyrelsen överblickar skolväsendets behov av ämneslärarutbildning

och kan bedöma avvägningen mellan olika ämneskombinationer.

Lärarhögskolorna har att rätta sig härefter. På samma sätt kommer

skolöverstyrelsen att ha hand om utplaceringen av lärarhögskolans studerande

för aspiranttjänstgöring. De hänsyn till aspiranternas egna önskemål,

som därvid bör tagas, behöver heller inte föranleda någon tillkrånglad procedur.

Också då det gäller förordnande för lärarhögskolans egna lärare,

främst metodiklektorerna, att tjänstgöra vid skolor tillhörande det allmänna

skolväsendet, bör skolöverstyrelsen utan särskilda svårigheter kunna

fatta beslut, sedan vederbörandes önskemål bringats till dess kännedom.

Lärarhögskolan återigen bör ha ansvaret för övningsskolornas administration

och personal. Överinseendet bör ligga hos lärarhögskolornas överstyrelse

och inspektionsskyldigheten hos vederbörande lärarhögskolas rektor.»

(S. 216.)

Vissa andra uppgifter, som berör lärarhögskolorna, bör ankomma på

universitetskanslern — därom är skolkommissionen enig. Jag har redan

nämnt, att skolkommissionen föreslår inrättande av en professur i skolforskning

vid lärarhögskolan. Det skulle tillkomma kanslern att föreslå

innehavare av denna tjänst och att i förekommande fall förordna vikarie

på tjänsten. I den mån särskilda åtgärder från universitetens sida blir

erforderliga i samband med primär- eller vidareutbildningen vid lärarhögskolan,

måste de falla under universitetskanslerns prövning eller av honom

underställas Kungl. Maj:t.

Som organ för lärarhögskolans självstyrelse bör vidare finnas en lokalstyrelse

och avdelningskollegier.

Den lokala styrelsen (även kallad lärarrådet), som övervägande torde

få att behandla pedagogiska frågor, skall bestå av

rektor, tillika ordförande,

professorn i skolforskning,

en lektor i psykologi och pedagogik,

en lektor i högstadiets metodik,

två lärare i övningsskolan, den ene representerande ämneslärarstadiet,

den andre klasslärarstadiet, ävensom

en representant för det kommunala skolväsendet.

Vid behandlingen av administrativa och ekonomiska frågor skulle därjämte

lärarhögskolans sekreterare och vid behandling av frågor rörande

lärarhögskolans bibliotek dess bibliotekarie inträda som ledamöter av styrelsen.

Dessutom bör styrelsen på särskilda skäl kunna med sig adjungera

lärare vid högskolan, som icke tillhör styrelsen.

Lärarrepresentanter i styrelsen jämte personliga suppleanter skulle väljas

av respektive lärargrupper, representanten för det kommunala skolväsendet

med suppleant av folkskolestyrelsen (i Stockholm av folkskoledireklionen).

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Om den lokala styrelsens uppgifter och avvägningen mellan rektors och

styrelsens funktionsområden meddelar kommissionen följande:

»Alla viktigare ärenden, som skall underställas överstyrelsen, skall vara

behandlade av lärarrådet. Detta gäller bland annat anslagsäskanden, organisatoriska

omläggningar inom lärarhögskolan, mera genomgripande omdispositioner

av lärarkrafterna, fastställande av undervisningsplaner, disciplinfrågor,

tjänsteförslag samt yttranden från lärarhögskolan, såvida inte

vid remissförfarandet endast rektors yttrande begäres.---

Givetvis bör dock inte lärarrådets arbete betungas med allehanda detaljfrågor.

Även en del ärenden, som skall avgöras av överstyrelsen men där

behandlas rutinmässigt, bör kunna av rektor överlämnas dit utan att ha

passerat lärarrådet. Vidare bör förslag till sådana tjänstgöringsbetyg, som

skall utfärdas av överstyrelsen, avgivas av rektor ensam. För schemaläggning

bör också rektor ensam bära ansvaret. Rektor må dock till lärarrådet

kunna hänskjuta på hans prövning ankommande ärenden.» (S. 220.)

Den närmare gränsdragningen mellan rektors och lärarrådets befogenheter

kan dock icke i förväg preciseras. Av vikt är, att rektors befogenheter

blir så stora, att han kan sätta sin prägel på lärarhögskolans verksamhet.

Avdelningskollegierna utgöres av lärarna inom lärarhögskolans

olika verksamhetsområden, alltså

ett avdelningskollegium för psykologi och pedagogik,

» » » högstadiets metodik,

» » » mellan- och lågstadiernas metodik (inkl.

övningsämnena) samt

» » » övningsskolan.

I avdelningskollegiet för psykologi och pedagogik skall professorn i skolforskning

vara ordförande. I de båda metodikkollegierna väljes ordföranden

för viss tid av lärarna i vederbörande kollegier.

Där rektor så finner påkallat, skall han kunna kalla lärarhögskolans

samtliga lärare till allmänt kollegium eller samla lärare vid lärarhögskolan,

lärare i de kommunala handledarklasserna och vid de samverkande läroverken

samt övriga handledare till lärarkonferenser med en alltefter

överläggningsämnena skiftande sammansättning.

De lärarkollegier, som har givit till känna någon mening om lärarhögskolans

administrativa ställning, föredrar vanligen det förslag, som knyter

den fastare till skolöverstyrelsen; seminarieyttrandena är i detta hänseende

enstämmiga men vanligen helt korta. Kollegiet vid högre allmänna läroverket

på Södermalm förordar alternativ I, emedan det synes »garantera

ett mera objektivt urval av lärare till lärarhögskolorna. Enligt alternativ II

skulle lärarhögskolans rektor och lärarråd få ett inflytande på tjänstetillsättningen,

som kan ge urvalet av lärare en alltför ensidig inriktning».

Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde håller före,

att åtminstone den första lärarhögskolan, som skall komplettera den nuva
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr H09.

rande seminarieorganisationen och intimt samarbeta med skolöverstyrelsen

vid dess utformning av enhetsskolan och andra aktuella skolreformer, bör

sortera under skolöverstyrelsen. »Frågan om lärarhögskolornas självständiga

ställning synes böra upptagas till mera avgörande prövning först sedan

förutsättningen för en sådan självständighet faktiskt föreligger i en verklig

särställning inom lärarutbildningen.» Slutligen förordar jämväl universitetskanslern

alternativ I; enligt kanslerns mening bör de ledamöter, som skall

företräda universiteten och den psykologiska forskningen, utses av Kungl.

Maj:t på kanslerns förslag.

Bland de röster, som rekommenderar en fristående överstyrelse, märkes

Läroverkslärarnas riksförbund. Som främsta motiv anför riksförbundet, att

lärarhögskolan såsom forskningscentral ej bör vara underordnad ett centralt

ämbetsverk. Det kommer dessutom enligt riksförbundets uppfattning

att krävas så mycket arbete av organisatorisk art, särskilt de första åren,

att ledamöterna av lärarhögskolans överstyrelse knappast samtidigt kan

vara aktiva medlemmar av skolöverstyrelsen. Jämväl statens psykologiskpedagogiska

institut stöder alternativ II.

Skolöverstyrelsen kan icke ansluta sig till någotdera av de framlagda

förslagen. Enligt dess mening bör varje lärarhögskola utrustas med en stark

lokal styrelse, medan skolöverstyrelsen, åtminstone att börja med, bör fungera

som överstyrelse.

»Enligt överstyrelsens uppfattning bör lokalstyrelsen icke endast behandla

pedagogiska frågor utan även anförtros viktiga administrativa uppgifter.

I styrelsen bör ingå utom rektor också representanter för ortens

universitet, i Stockholm alltså Stockholms högskola, och representanter för

den kommunala styrelsen, i främsta rummet det kommunala skolväsendet.

I vad mån i styrelsen bör ingå även representanter för befattningshavarna

vid lärarhögskolan bör särskilt övervägas. Om lokalstyrelsen anförtros såväl

pedagogiska som administrativa uppgifter, torde åtskilliga ärenden, som

eljest skulle behandlas av lärarhögskolornas överstyrelse, kunna decentraliseras

till lokalstyrelsen.»

Om skolöverstyrelsen fungerar som överstyrelse för lärarhögskolan utan

att någon särskild lärarhögskolesektion utdifferentieras, kan ärendena allt

efter sin art framläggas för överstyrelsen in pleno eller avgöras såsom generaldirektörsärenden,

avdelningsärenden eller på annat sätt, allt enligt gällande

instruktion och arbetsordning.

»Givetvis har överstyrelsen ingenting att erinra mot att beträffande de

frågor, som speciellt röra lärarhögskolorna, överstyrelsen förstärkes med

ett antal ledamöter, som icke tillhöra skolöverstyrelsen. Denna åtgärd synes

dock vara mindre angelägen, om de enskilda lärarhögskolornas lokalstyrelser

få den starka ställning, som överstyrelsen i det föregående föreslagit»,

tillägger överstyrelsen.

I fråga om de ärenden, som skulle hänskjutas till universitetskanslern,

ansluter sig överstyrelsen till skolkommissionens förslag.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

b. Rektor, kansli m. m.

Den omedelbara ledningen av lärarhögskolans verksamhet skall enligt

skolkommissionen utövas av högskolans rektor, vilken bör äga professors

tjänsteställning.

Rektor måste bära huvudansvaret för att arbetsmaskineriet vid den stora

institutionen fungerar tillfredsställande. Vissa större områden av högskolans

verksamhet skulle dock enligt skolkommissionen under honom företrädas

av särskilda personer. Sålunda skulle den teoretiska undervisningen i

pedagogik samt forsknings- och försöksverksamheten företrädas av professorn

i skolforskning och övningsskolan av två särskilda rektorer. För andra

verksamhetsområden — i synnerhet den praktiska utbildningen — har kommissionen

icke föreslagit någon särskild ledare. Högskolans rektor måste

i detta läge vara dels den sammanhållande och samordnande kraften i högskolans

arbete över huvud, dels — och alldeles särskilt — ledaren för den

praktiska lärarutbildningen.

»Givetvis kan rektor inte som nuvarande lärarkursföreståndare eller ens

som nuvarande seminarierektorer följa de enskilda lärarkandidaternas

prestationer», medger kommissionen. »Han bör dock i stort kunna överblicka

verksamheten. Bland annat måste den ofrånkomliga betygssättningen

av undervisningsserierna bli en ömtålig uppgift för lärarhögskolan. I

huvudsak kommer den att bli beroende av huvudhandledare och andra

handledare.

Det kan då lätt uppstå risk för att vissa handledare blir mer krävande

än andra eller omvänt blir väl frikostiga med betygen eller att det utbildas

olika betygsskalor i olika ämnen. Rektor är den ende med erfarenhet från

hela lärarutbildningen och väl också på grund av sin ställning den ende,

som kan åstadkomma en utjämning i denna för den enskilde lärarkandidaten

ytterst viktiga sak. Framför allt blir det emellertid hans uppgift att

lägga upp den praktiska utbildningen så, att den i olika avseenden blir så

stimulerande och givande som möjligt.» (S. 63.)

Oundvikligen kommer dessutom krävande administrativa åligganden att

påvila högskolans rektor. Särskilt under uppbyggnadstiden torde det organisatoriska

arbetet bli mycket betungande. Högskolan måste vara utrustad

med ett väl kvalificerat kansli. Rektor själv bör givetvis icke belastas med

redogörare- eller kamrerareuppgifter, betonar kommissionen.

Vid utredningen har övervägts, huruvida icke rektors göromål kan väntas

bli så krävande, att underledare måste tillsättas även på den praktiska utbildningens

område, exempelvis avdelningschefer för de olika lärarkategoriernas

utbildning. Kommissionen har slutligen avstått från att framlägga

förslag i denna riktning men förutsätter, att i varje fall ingen undervisningsskyldighet

skall vara förenad med rektorstjänsten.

Tjänsten skulle liksom rektorstjänster i allmänhet vara en förordnandetjänst.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska seminarielärarföreningen ifrågasätter, huruvida det över huvud

taget går att uppbringa en person, som i sig förenar den administrativa,

pedagogiska och vetenskapliga kapacitet, den arbetsförmåga och de ledaregenskaper,

som fordras för att kunna leda, ordna och sammanhålla arbetet

i en anstalt av så heterogen karaktär och så väldiga dimensioner.

Läroverkslärarnas riksförbund ger uttryck åt liknande farhågor. För egen

del understryker förbundet vikten av att rektor står obunden gentemot

skilda pedagogiska riktningar.

»Vad som av lärarhögskolans högsta ledning måste krävas är vidsyn nog

att låta skilda uppfattningar komma till uttryck. För de blivande lärarna

måste ensidighet i synsättet vara en stor fara, och ensidighet rimmar illa

med de vetenskapliga aspirationer, som kommit till uttryck i betänkandet.

Det synes Läroverkslärarnas riksförbund vara av största vikt, att all tendens

till ensidighet i pedagogisk inriktning och lärarurval undvikes, när en

så betydelsefull institution som den första svenska lärarhögskolan skall

byggas upp.»

I ett par yttranden föreslås, att till underlättande av rektors arbete

ytterligare avdelningsföreståndare skall anställas eller att han skall erhålla

ett kvalificerat biträde vid den pedagogiska ledningen, planeringen och

samordningen av de olika verksamhetsgrenarna vid lärarhögskolan. Rektor

vid Nya elementarskolan hänvisar till möjligheten att bättre utnyttja den

pedagogiska sakkunskap, som kan finnas hos de samverkande läroverkens

rektorer. Oftast rekommenderas dock ett radikalare botemedel — att skära

ned hela lärarhögskolan till rimligare proportioner.

För en lärarhögskola i Stockholm föreslår skolkommissionen ett kansli

med följande befattningshavare:

1 sekreterare,

1 amanuens,

1 kansliskrivare (kassör),

1 kanslibiträde och

2 kontorsbiträden.

Om befattningshavarnas arbetsuppgifter anför kommissionen följande:

»På lärarhögskolans sekreterare ankommer ledningen av kansliets verksamhet.

Det mest kvalificerade arbetet får uppdelas mellan honom och

amanuensen. Sekreteraren bör därvid bland annat biträda rektor med olika

slags utredningsarbeten. Amanuensen åter torde främst böra ta hand om

schemaläggning och detaljorganisation av undervisningsarbete och kursverksamhet.

Kansliskrivaren avses vara redogörare och bestrida övriga

göromål av kameral natur. Till kanslibiträdets uppgifter torde bland annat

få höra att vara lärarhögskolans registrator. Ett av de båda kontorsbiträdena

får antagas ha sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till den psykologisk-pedagogiska

institutionen.» (S. 222.)

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härtill kommer erforderlig vaktmästarpersonal. Bland annat med hänsyn

till institutionsvården torde tre vaktmästartjänster komma att bli

behövliga.

Vid beräkningen av personalbehovet i kansliet har kommissionen förutsatt,

att lönerna skall utbetalas genom direktionen över Stockholms stads

undervisningsverk, som för ändamålet torde komma att behöva viss personalförstärkning.

Den viktigaste institutionen vid lärarhögskolan blir den psykologisk-pedagogiska,

som enligt kommissionen bör förestås av professorn i

skolforskning. Till denna institution bör höra en assistent i psykologi och

en i pedagogik. En särskild institution bör inrättas för tekniska hjälpmedel.

Föreståndarskapet för denna institution torde kunna uppehållas av någon

lärare vid lärarhögskolan såsom bisyssla mot särskilt arvode. I övrigt bör

institutionerna så långt möjligt samordnas med övningsskolans.

Kommissionen framhåller energiskt lärarhögskolans behov av ett välförsett

bibliotek. Arbetet vid högskolan behöver handbokslitteratur,

vetenskapliga specialarbeten i psykologi, pedagogik och de olika skolämnenas

metodik, viss facklitteratur inom skolämnena, läroböcker och handledningar.

Även den mer betydande barnlitteraturen bör finnas representerad

i lärarhögskolans eget bibliotek och inte endast i lärjungebiblioteken.

För att biblioteket skall kunna effektivt utnyttjas, måste det hållas Öppet

under hela arbetsdagen, vilket kräver relativt stor bibliotekspersonal. Skolkommissionen

föreslår

1 bibliotekarie,

1 biblioteksassistent, och

1 biblioteksbiträde.

Till bibliotekariens åligganden bör höra bland annat att meddela den

i klasslärarutbildningen föreskrivna undervisningen i bibliotekskunskap.

Slutligen berör kommissionen det redan förefintliga pedagogiska

bibliotekets ställning. En direkt anknytning av detta bibliotek till

lärarhögskolan anses icke tillrådlig, om den senare i överensstämmelse med

kommissionens förslag lägges till en förort som Vällingby. Däremot bör

biblioteken hålla kontakt med varandra, så att onödiga dubbelanskaffningar

undviks, lån bör smidigt kunna ske mellan biblioteken och deras

kataloger göras bekvämt tillgängliga.

Hithörande frågor har föga uppmärksammats under remissgången. Läroverkslärarnas

riksförbund föreslår, att pedagogiska biblioteket förlägges till

lärarhögskolan. Statens psykologisk-pedagogiska institut, som är huvudman

för detta bibliotek, påpekar att bibliotekets karaktär av centralbibliotek

komme att ytterligare accentueras genom tillkomsten av en krets av

lärarhögskolor. »En upprustning av Pedagogiska biblioteket är därför

ofrånkomlig», hävdar institutet. »Det är knappast rimligt, att den första

lärarhögskolans bibliotek skulle i personalavseende vara bättre ställt än

centralbiblioteket.»

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

På min anmodan har undervisningsrådet Eskil Källquist i egenskap av

särskilt tillkallad sakkunnig omräknat lärarhögskolans personalstat enligt

direktiv, som överensstämmer med vad jag i det föregående anfört. Han har

ansett sig kunna — om och med tvekan — tillstyrka, att den föreslagna

amanuensbefattningen i kansliet utgår ur personalstaten samt att biblioteksassistenttjänsten

slopas. I fråga om arbetet i kansli och bibliotek har

Källquist anfört i huvudsak följande:

Sekreteraren får ett mycket kvalificerat arbete med höga krav på organisationsförmåga.

Dit hör organisationen av lärarkandidaternas undervisningsövningar,

schemaläggningen för den teoretiska undervisningen, som

i regel måste förnyas var fjortonde dag, förberedande åtgärder för lärarkandidaternas

praktikanttjänstgöring, organisationsarbetet för sommar- och

vinterkurser och för vidareutbildningen m. m. samt, icke minst under uppbyggnadsperioden,

utredningsarbete av skiftande art. Det är alldeles uteslutet,

att en enda person skall kunna fullgöra alla dessa uppgifter utan

ganska kvalificerad hjälp. Det kan därför ifrågasättas, om amanuensbefattningen

kan undvaras. I någon utsträckning torde dock kansliskrivaren,

vars arbete reduceras till följd av lärarhögskolans minskade omfattning,

kunna biträda t. ex. i fråga om de praktiska detaljerna vid anordnandet av

olika slags kurser och hospitering. Givetvis tas också kanslibiträdet i anspråk

för rutinmässigt arbete, i den mån hennes arbetstid i övrigt inedger

detta. Skall i avvaktan på närmare erfarenheter amanuenstjänst inte inrättas,

förutsätter detta möjlighet att under särskilt brådskande tidsperioder

anlita kvalificerad extra arbetskraft.

Full sysselsättning ges åt två kontorsbiträden. Utskrivning och stencilering

av arbetsmaterial vid undervisningen kommer att ta mycken tid i anspx-åk.

Enbart den pedagogiska institutionen skulle behöva en dylik arbetskraft.

För lärarhögskolans bibliotek erfordras alltifrån början två arbetskrafter.

Det planerade arbetssättet vid lärarhögskolan kommer att i hög grad

bygga på gruppstudier av litteratur. Biblioteket blir därvid lärarkandidaternas

arbetsplats. Det måste under sådana förhållanden hållas öppet hela

dagarna och även på kvällen. Fn utförlig realkatalog måste upprättas, avpassad

just för lärarhögskolans behov. Specialuppställningar måste anordnas

i takt med utbildningsarbetet. Under den första tiden torde vidare inköpen

och det därmed sammanhängande katalogiseringsarbetet komma att

bli särskilt omfattande. Slutligen må påpekas, att undervisningen i bibliotekskunskap

(orienteringen om barnlitteratur inberäknad) torde böra ingå

i bibliotekariens åligganden. Minst 120 timmar per år får beräknas för

detta ändamål.

c. Ledningen av den t e o r e t i s k-p e d a g o g i s k a utbildningen.

Utbildningen vid lärarhögskolan måste stå i god kontakt med den psykologiska

och pedagogiska forskningen; denna kontakt kan enligt skolkommissioncns

övertygelse icke uppnås, utan att forskning bedrives vid själva

lärarhögskolan. Skall lärarhögskolan bli i stånd att göra en självständig

insats i försöksverksamheten, måste samma krav uppställas. Slutsatsen blir

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ännu en gång densamma, om man går ut från den vidareutbildning i fördjupningssyfte,

som lärarhögskolan skall handleda.

I någon mån kan kontakten vinnas genom att universitetsmän övertar

undervisning vid lärarhögskolan. Högskolan behöver dock även en person,

som kan taga huvudansvaret för dess pedagogikutbildning och leda det

forskningsarbete, som i olika former bedrives vid högskolan. Det vore orimligt

att begära, att en universitetsprofessor skulle medhinna detta vid sidan

av egen forskning, handledning av universitetens egna studerande och föreståndarskapet

för en vetenskaplig institution.

Skolkommissionen föreslår, att en professur inrättas med inriktning på

pedagogiska tillämpningsfrågor. För denna del av pedagogikens vidsträckta

domäner föreslår kommissionen benämningen skolforskning.

»En lärarhögskola erbjuder särskilt stora förmåner, när det är fråga om

egentlig skolforskning. Framför allt kan forskningen bedrivas i en levande

skolmiljö. Lärarhögskolan har salunda till sitt förfogande övningsskola och

experimentskola och står i livligt samarbete med skolväsendet i övrigt på

orten och i dennas omgivning. Genom de blivande lärarnas aspiranttjänstgöring

har lärarhögskolan också direkt beröring med skolor och skoldistrikt

landet över. E)et samarbete med en mångfald lärare ute på arbetsfältet,

som skolforskningen förutsätter, kan lättast organiseras vid en läroanstalt,

so™ kan bygga på förbindelser med forna elever och dessutom oavlåtligen

måste ta del av den fortskridande skolreformen på alla dess fronter. Över

huvud taget fordrar lärarhögskolans hela verksamhet ständig uppmärksamhet

på skolans problem, dessa må vara av teoretisk eller praktisk art

och ha aktuell innebörd eller betydelse på lång sikt. I övrigt torde skolforskningen

knappast på annat håll än vid en lärarhögskola kunna få den

större räckvidd, som skolväsendets utveckling påkallar.» (S. 29.)

Kommissionen finner det önskvärt, att lärarhögskolans professor i skclforskning

tillhör den filosofiska fakulteten vid universitetet i samma stad.

Därigenom skulle frågan om vetenskapliga examina efter grundläggande

studier vid lärarhögskolan komma i ett gynnsammare läge. Kommissionen

erinrar om att rektorn för socialpolitiska institutet i Stockholm på samma

gång är professor vid Stockholms högskola och att föreståndaren för statens

rasbiologiska institut tillhör medicinska fakulteten i Uppsala.

På innehavaren av professuren i skolforskning bör ställas samma krav

i fråga om vetenskaplig meritering som på en universitetsprofessor. Tillsättningen

bör ske efter sakkunnigprocedur. De filosofiska fakulteterna

vid universiteten och högskolorna i Stockholm och Göteborg skulle föreslå

sakkunniga till överstyrelsen för lärarhögskolorna, vars förslag i sin tur

skulle ingivas till universitetskanslern, som utser de sakkunniga. Sedan

sakkunniga och överstyrelsen yttrat sig, föreslår kanslern hos Kungl.

Maj:t innehavare av professuren, varefter Kungl. Maj:t utnämner.

Professorn skall enligt kommissionens avsikt vara den teoretisk-pedagogiska

utbildningens ledare närmast under rektor. På honom skall det

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ankomma att planlägga undervisningen i psykologi och pedagogik såväl

vid den egentliga yrkesutbildningen som vid de många kurserna för lärares

vidareutbildning; han har, säger kommissionen, att bära det yttersta

ansvaret för lärarhögskolans undervisning i psykologi och pedagogik.

»Inte minst har han att tillse, att undervisningen står i kontakt med

den pedagogiska forskningen och speciellt med den vetenskapliga bearbetningen

av material från försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet

och från den experimentverksamhet som står under lärarhögskolans

egen ledning. Professuren får därför i viss grad karaktären av forskningsprofessur.

Med hänsyn härtill måste undervisningsskyldigheten bli starkt

begränsad. Främst får den reserveras för den mer vetenskapliga handledningen.

Dessutom torde vara lämpligt, att professorn varje läsår eller

varje termin i ett antal föreläsningar för samtliga studerande vid lärarhögskolan

lämnar fortlöpande översikter över aktuella problemställningar

inom den pedagogiska forsknings- och försöksverksamheten. Han bör dessutom

vara pedagogisk ledare av verksamheten vid experimentskolan och

därtill knuten experimentverksamhet i det allmänna skolväsendet. Från tentamina

för lärarexamen bör han vara helt befriad.» (S. 47—48.)

Med hänsyn till dessa omfattande arbetsuppgifter bör professuren tillsättas

i så god tid, att innehavaren får minst ett halvt år på sig för utarbetande

av kurserna i pedagogik och psykologi.

Professuren i skolforskning skulle enligt skolkommissionens intentioner

vara i viss mån specialiserad. Lärarhögskolan har dock behov av kvalificerad

undervisning även på angränsande områden. Kommissionen erinrar

om att professorerna i pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund

är skyldiga att i viss utsträckning hålla föreläsningar och leda övningar

vid de praktiska lärarkurserna mot att de erhåller motsvarande lättnad i

undervisningsskyldigheten vid universitetet. När den nu obligatoriska kursen

i pedagogik för ämbetsexamen slopas och ersättes med motsvarande

utbildning vid lärarhögskolan, bör ytterligare en del av undervisningen

kunna överflyttas. Exempel på dylik samverkan kan hämtas från andra

områden: sålunda bestrides en del av undervisningen vid tandläkarhögskolan

i Malmö av lärare vid den medicinska fakulteten i Lund. Med

tanke på lärarhögskolans behov finner kommissionen det angeläget, att

den påbörjade uppdelningen av professurerna i pedagogik vinner efterföljd

vid samtliga filosofiska fakulteter.

I yttrandena är den vetenskapligt orienterade sidan av lärarhögskolans

verksamhet föremål för de mest skiftande värderingar. Kollegiet

vid Hvitjeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg väntar sig inte

alltför mycket av skolforskningen vid lärarhögskolan:

»Enligt kollegiets mening är det . . . att allvarligt befara, att denna

forskning får allt för liten känning med det verkliga skollivet och dess

praktiska krav. Den främste ledaren av denna forskning, professorn i

''skolforskning'', skall — som sig bör — tillsättas enligt rent vetenskapliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

meriter, varför intet garanterar, att han har någon mera ingående kännedom

om skolarbete; han skall ej ha någon undervisning, i varje fall ej

i en skolklass, men han skall leda experimenten och försöksverksamheten

inom skolan. Man kan fråga, huru mycket denne kommer att förstå sig

på skolor och skolbarn och vilket värde den av honom inspirerade forskningen

kan få för den praktiska lärargärningen.»

Så pessimistiskt tycks nu inte skolmannen i allmänhet se på skolprofessorns

kompetens för sina uppgifter. Kollegiet vid samrealskolan och

kommunala gymnasiet i Solna anser dock, att det behövs minst två professorer,

för att olika aspekter på det psykologiska fältet skall bli representerade.

»Principiellt torde beträffande den föreslagna organisationen kunna sägas,

att en högskola med endast en professor knappast torde komma i åtnjutande

av den stimulans, som brytningen mellan olika meningsriktningar

sedan gammalt tillfört universitets- och högskolearbetet och som

för västerländsk uppfattning av vetenskaplighet måste avses innebära

ett centralt värde. Organisatoriskt torde detta innebära en allvarlig brist,

och för att åtminstone i någon mån råda bot härför tillåter sig kollegiet

att föreslå, att ytterligare minst en professur tillföres lärarhögskolans organisation,

varvid i första hand en lärostol i ämnet läkepedagogik borde

komma i fråga.»

I några yttranden framställes längre gående yrkanden. Läroverkslärarnas

riksförbund uppehåller sig sålunda tämligen utförligt vid frågan om

det vetenskapliga arbetets organisation och föreslår betydande utvidgningar.

»En bärande punkt i skolkommissionens betänkande om den första

lärarhögskolan är förslaget om det vetenskapliga arbete, som föreslås

skola bedrivas där», skriver riksförbundet. »Förutsättningen för att ett

sådant arbete skall bli givande är att det inte blir för snävt upplagt. Att

endast en person, förutom skötandet av andra uppgifter, skulle ensam

ansvara för all vetenskaplig forskning inom pedagogikens och skolarbetets

olika områden eller bara för den senare av dessa uppgifter, är enligt riksförbundets

uppfattning uteslutet.» Förbundet vill hålla före, att ett tiotal

professurer bör upprättas; kommissionens uppfattning om möjligheten

av ett hälftenbruk mellan lärarhögskolan och universiteten av de senares

psykologi- och pedagogikprofessurer kan förbundet icke dela.

Förbundet finner sitt förslag rätt blygsamt, om man exempelvis tänker

på tekniska högskolans 57 professurer. Lärarhögskolan är enligt riksförbundets

uppfattning en fackhögskola, i princip av samma slag som nämnda

högskola. »Lika otänkbart som det vore att bedriva undervisningen

vid andra fackhögskolor utan den förnämsta lärarkategorin, lika otänkbart

måste detta vara vid lärarhögskolan. Det vore i själva verket ett

återtagande av det mesta, som sagts om vår skolreform, om man för utbildning

av lärarna, som skall bära upp den nya skolan, anlitade högskolelärare

med lägre kvalifikationer än vad som skulle vara tänkbart vid

jämförbara utbildningsanstalter inom andra områden av samhällslivet.»

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen föreslår två professurer. Beteckningen skolforskning

är enligt överstyrelsens uppfattning icke helt tillfredsställande. Bättre

vore beteckningen »praktisk pedagogik med utvecklingspsykologi».

»Professurens huvudsakliga ämnesområde synes böra vara de pedagogiska

åtgärdernas anpassning efter elevernas utvecklings- och mognadsstadium.

Som exempel på viktiga tillämpningsområden kan för lågstadiet angivas

skolmognad, för mellanstadiet språkmognad och för högstadiet yrkesvalsmognad.

»

Den andra professuren bör också omfatta »praktisk pedagogik», men

överstyrelsen är icke beredd att ytterligare precisera benämningen.

»Medan den förut föreslagna professuren vid lärarhögskolan bör ha

tyngdpunkten lagd på undervisning, bör beträffande den andra professuren

tyngdpunkten vara lagd på forskning. Det huvudsakliga ämnesområdet

för denna forskningsprofessur bör vara de pedagogiska åtgärdernas

effekt i klassen. Som exempel på angelägna forskningsuppgifter för denna

professur kan anföras följande. Allmänt: Elevernas ordförståelse i relation

till läroböckernas ordförråd; inlärandets snabbhet och fasthet vid

olika studieteknik; elevernas arbetsprestationer och intresse i relation till

egenskaper och attityder hos läraren; handstilens utveckling vid olika metodik

och intensitet i välskrivningsundervisningen. Beträffande lågstadiet:

Läskunnighetens utveckling vid olika begynnelseåldrar och olika

metodik. Beträffande högstadiet: Studieresultat i olika begåvningsgrupper

vid olika differentieringssystem.»

Självfallet bör den pedagogiska forskningen vid lärarhögskolan ha nära

kontakt med den pedagogiska och psykologiska forskningen vid universiteten

och med arbetet vid statens psykologisk-pedagogiska institut, framhåller

skolöverstyrelsen. Huruvida den andra professuren bäst förlägges till

institutet eller till lärarhögskolan vill överstyrelsen tills vidare lämna

öppet.

I de akademiska kollegiernas yttranden möter man andra resonemang.

De går vanligen icke in på skolprofessorns ledarfunktion i utbildningen

utan ser mera på professuren som del av forskningsorganisationen i vårt

land. Lärarrådet vid Göteborgs högskola avstyrker alla planer på ett till

lärarhögskolan knutet forskningsinstitut.

»Det tillkommer universiteten att handha utbildningen på det rent vetenskapliga

planet och att svara för forskningen — även inom ämnena pedagogik

och psykologi. Universiteten böra därför tillföras ett större antal

ordinarie lärarkrafter i dessa ämnen. Det är likaledes universiteten, som

skola ansvara för att de blivande ämneslärarna äga erforderliga kunskaper

i de ämnen, vari de skola undervisa. Den relativa likformighet i bedömning,

som härigenom nås, äventyras, om examinationsrätt i universitetens

läroämnen anförtros åt mindre kvalificerade krafter vid andra olikartade

inrättningar.»

Professorn i psykologi och pedagogik John Ehngren har avgivit ett särskilt

yttrande. Han motsätter sig icke i princip tanken på en praktiskt in
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

riktad pedagogisk målforskning vid en framtida pedagogisk fackhögskola

av lärarhögskoletyp men önskar samtidigt understryka, att den i betänkandet

föreslagna organisationen och anordningen av dylik forskning

kännetecknas av påtagliga brister. Många av de undersökningsuppgifter,

som kommissionen nämner, ligger inom det område, som nu representeras

av professurerna i pedagogik och de odifferentierade professurerna i psykologi

och pedagogik. I stort sett bleve den av skolkommissionen föreslagna

professuren av samma typ som professurerna i pedagogik och pedagogisk

psykologi vid universitet och högskolor men mer eller mindre

isolerad från den pedagogiska grundforskningen och de större vetenskapliga

sammanhang, som ett universitet i sin helhet utgör. Prof. Elmgren

åberopar sina personliga erfarenheter av ett stort forskningsarbetes organisation.

»Då jag torde ha större förtrogenhet med de problem det här gäller

än någon annan i landet med tanke på det synnerligen omfattande forskningsarbete

jag hade tillfälle att genomföra för 1946 års skolkommission,

anser jag det vara min skyldighet att starkt understryka nödvändigheten

av en helt annan vetenskaplig organisation än den föreslagna. Enligt

min uppfattning kräver lösandet av problemet om ett nära samarbete mellan

vetenskaplig psykologisk-pedagogisk forskning och praktisk pedagogik

ett särskilt forskningsinstitut under ledning av en högt kvalificerad

kraft med resurser av betydligt större storleksordning än de föreslagna.

Erfarenheterna från 1946 års skolkommissions forskningsarbete gå vo sålunda

vid handen, att för lösandet av de uppgifter det här är fråga om

minst ett tiotal assistenter med vetenskaplig utbildning äro nödvändiga.

Statens psykologisk-pedagogiska institut har ett antal år i sina petita upptagit

en forskningsprofessur med särskild uppgift att bearbeta vetenskapliga

problem av antydd art samt att fortsätta 1946 års skolkommissions

forskningsarbete å detta område. Skolväsendet skulle säkerligen vara betydligt

bättre betjänt med en sådan professur än den nu föreslagna skolforskningsprofessuren

vid lärarhögskolan.»

Enligt prof. Elmgrens mening kan det över huvud taget icke vara riktigt

»att nu inrätta en professur av föreslagen typ vid lärarhögskolan och

att försumma universiteten och högskolorna som hittills skett».

Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund hänvisar åter till ett

särskilt yttrande av professorn i psykologi och pedagogik Herman Siegvald,

vari denne föreslår, att den vetenskapliga skolforskningen förlägges

till universiteten, dock under viss samverkan med lärarhögskolan. Professor

Siegvald tänker sig den erforderliga upprustningen av universiteten på

följande sätt.

»För att . .. samverkan mellan lärarhögskola och universitetet skall kunna

bli verkligt fruktbärande, synes det vara lämpligt och nödvändigt att

i detta sammanhang differentiera universitetsprofessurerna i psykologi och

pedagogik samt låta samtliga innehavarna av dessa differentierade professurer

jämte övriga lärare i psykologiska och pedagogiska ämnen vid

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

universiteten svara för sin art av forskning jämväl på skolans fält med

utnyttjande av materialet från den pedagogiska försöksverksamheten och

lärarhögskolans egen experimentskola. Ur vetenskapliga synpunkter liksom

ock med hänsyn till effektiviteten torde det kunna anses lämpligt att

vid universiteten snarast möjligt inrätta särskilda professurer i pedagogikens

teori och historia, i barn- och ungdomspsykologi, i pedagogisk

psykologi samt i allmän och experimentell psykologi jämte särskilda lärarbefattningar

i läkepedagogik, i klinisk psykologi samt i arbetspsykologi

och arbetspedagogik. Var och en av dessa lärarkrafter skulle med fördel

kunna i viss utsträckning såsom verkliga specialister utnyttjas även

som lärare vid lärarhögskolan.»

Universitetskanslern anser icke, att lärarhögskolor, organiserade enligt

skolkommissionens förslag, har förutsättningar att utvecklas till allmänt

pedagogiska forskningscentra. I varje fall erfordras ännu en professur.

Innehavaren av professuren i skolforskning skulle få en så omfattande

tjänstgöring i form av undervisning och administration, att föga tid skulle

återstå för honom att bedriva vetenskaplig forskning. »I den mån man

verkligen vill ordna så, att såväl dylik forskning som vetenskaplig undervisning

skall bedrivas vid lärarhögskola, är denna enda professur långt

ifrån tillräcklig. I någon mån skulle ju förhållandena i detta avseende förbättras,

om man---fordrade docentkompetens för vissa av lektorer
na

i metodik. Det synes mig emellertid självklart, att vid sidan av nämnda

professur i pedagogik i varje fall en professur i psykologi måste finnas

vid lärarhögskola, och detta även om utbildning av skolpsykologer

icke förlägges till lärarhögskolorna.»

Även skolkommissionens förslag att viss undervisning vid lärarhögskolan

skulle bestridas av universitetens ordinarie lärarkrafter har framkallat

gensagor i de akademiska utlåtandena. Filosofiska fakulteten i Uppsala,

som är utrustad med två professurer inom ämnesgruppen psykologi

och pedagogik, motsätter sig bestämt en samverkan i denna form, vare sig

den obligatoriska pedagogikkursen i ämbetsexamen bibehålies eller icke.

Ȁven efter dess bortfall skulle .. . den anordningen att professorerna

i psykologi samt pedagogik och pedagogisk psykologi delvis skulle tjänstgöra

vid lärarhögskolan på platsen, innebära en reell nedrustning av undervisning

och forskning i ämnena vid universitet och högskolor. F. n. uppgår

antalet betygstuderande i psykologi och i pedagogik vid Uppsala universitet

sammanlagt till mellan 200 och 300 per läsår, och någon mera

betydande minskning härutinnan torde icke vara att förvänta efter lärarhögskolornas

tillkomst. Dessa ämnen komma med största sannolikhet även

i framtiden att vid universiteten locka många adepter, och det bör inte

minst för lärarhögskolornas egen del så vara. — — —

Fn helt annan fråga är, ifall universitetsprofessorerna som frivilligt åtagande

anse sig kunna meddela undervisning vid lärarhögskola utöver sin

ordinarie undervisning vid universitetet. Inte ens härpå kan man emellertid

göra sig några större förhoppningar, därest universitetens undervisning

icke skall bli lidande, och det kan och bör endast ordnas från fall till

fall.»

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Universitetskanslern hänvisar i denna del av ärendet till de akademiska

myndigheternas yttranden; man kan icke, säger kanslern, räkna med att

här ifrågavarande professorer skall kunna till lärarhögskola förlägga så

stor del av sin tjänstgöring, att dylik undervisning skall kunna spela

någon roll av verklig betydelse.

I flera av de akademiska yttrandena göres vidare erinringar mot det av

skolkommissionen föreslagna ämnesområdet för professuren. Stockholms

högskolans lärarråd yttrar sålunda:

»Den föreslagna professuren i skolforskning synes, i den mån ämnesområdets

omfattning framgår av betänkandet, närmast motsvara de nuvarande

odelade professurerna i psykologi och pedagogik. En långvarig erfarenhet

visar emellertid olämpligheten av att sammankoppla dessa var

för sig stora områden i en enda professur. Vid nyinrättande av professurer

inom dessa ämnesområden bör enligt lärarrådets bestämda uppfattning

behovet av specialisering tillgodoses. Denna princip är ur såväl forskningens

som undervisningens synpunkt vida mer ekonomisk än en dubblering

av redan existerande, alltför omfattande professurer.

Därest en professur inom ämnesområdet psykologi och pedagogik skall

inrättas vid lärarhögskolan, finner lärarrådet det under dessa omständigheter

lämpligare att professuren koncentreras till något av de f. n. i landet

minst företrädda områdena, förslagsvis didaktik, särskilt metodik. En sådan

definition av professuren synes oekså särskilt väl motsvara lärarhögskolans

speciella behov.

Om en sådan professur kommer till stånd, vill lärarrådet livligt tillstyrka,

att innehavaren även anknyts till och ingår i den humanistiska

fakulteten i Stockholm. Därigenom torde bl. a. möjligheter skapas till

det samband mellan mål- och grundforskning på skilda håll, som är oundgängligt.

Lärarrådet förutsätter, att en viss del av professorns undervisningsskyldighet

anpassas för akademiska examina och att han ålägges

viss examinationsskyldighet vid Stockholms högskola.»

Samma mening i fråga om professurens ämnesomfattning framställes av

Svenska psykologsamfundet, statens psykologisk-pedagogiska institut samt

filosofiska fakulteten och större akademiska konsistoriet i Uppsala.

Jämväl universitetskanslern förordar detta förslag; genom ämnesbeteckningen

didaktik, särskilt metodik, skulle tydligare än genom kommissionens

förslag markeras, att det är fråga om en specialprofessur.

Till det utlåtande, som avgivits av filosofiska fakulteten i Uppsala, har

fogats en av docenten Jan Agrell utarbetad promemoria angående tillsättningsförfarandet.

Fakulteten föreslår, att högskolans styrelse såväl vid utseende

av sakkunniga som vid befordringsärendets fortsatta handläggning

sidoordnas med vederbörande fakultet (sektion) och att ärendet för övrigt

handlägges i vanlig statutmässig ordning. Detta förslag biträdes av större

akademiska konsistoriet.

Universitetskanslern har i princip intet att erinra mot förslaget, att inne
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

havaren av den föreslagna professuren skall knytas till vederbörande universitet

eller motsvarande läroanstalt men erinrar om att i fråga om tillsättningsförfarandet

vissa komplikationer måste inställa sig.

»Det är förklarligt, att skolkommissionen funnit vederbörande professors

dubbelställning — med anknytning i viss mån till både universitet (motsvarande)

och lärarhögskola — motivera avvikelser från de bestämmelser, som

gälla för det vanliga akademiska befordringsväsendet. Det må dock framhållas,

att det icke står i överensstämmelse med gällande grundprinciper, att

kanslern för rikets universitet utser sakkunniga vid tillsättande av professur

eller liknande befattning. Emellertid föreligger sedan någon tid ett förslag

till omorganisation av sagda befordringsväsende, ett förslag, över vilket

vederbörande akademiska myndigheter uttalat sig och vilket för närvarande

är föremål för visst bedömande. Det är min förhoppning att under den

närmaste tiden kunna avgiva yttrande och förslag i ärendet. I avvaktan

härpå är jag nu icke beredd att närmare yttra mig om kommissionens förslag

i fråga om proceduren vid tillsättningen av ifrågavarande professur vid

lärarhögskola. Jag vill emellertid här påpeka att en särskild komplikation

inställer sig vid en eventuell lärarhögskola i Stockholm. Enligt nu gällande

bestämmelser är det Stockholms högskolas styrelse, som utnämner professorer

vid högskolan och på Kungl. Maj:t ankommer endast att stadfästa

utnämningen eller vägra göra detta. Det synes mig ligga i sakens natur att

sagda styrelse icke kan få på nämnda sätt utöva inflytande vid tillsättningen

vid lärarhögskola av en professur av ovan berört slag.»

Organisationen av lärarhögskolans forskningsarbete kan icke behandlas

som en isolerad fråga. Såsom bland annat framhållits i professor Elmgrens

i det föregående citerade yttrande måste den bedömas mot bakgrunden av

det forskningsarbete, som bedrives annorstädes i vårt land. Universitetskanslern

erinrar om att staten redan har skapat ett forskningscentrum i statens

psykologisk-pedagogiska institut, vilket såtillvida organiserats på samma

sätt som de föreslagna lärarhögskolorna, att det knutits till en stor läroanstalt

med undervisning på alla skolans åldersstadier.

»Det synes mig självklart», säger kanslern, »att staten icke kan ha råd

att i Stockholm organisera två centra för pedagogisk-psykologisk forskning.

Det kan sålunda icke anses tillräckligt att — som kommissionen föreslagit

(s. 237) — ordna samarbete mellan sagda institut och en blivande lärarhögskola

i Stockholm. På denna punkt synes fastmer hela förslaget böra

omprövas utifrån synpunkten att skapa ett och icke tvenne pedagogiska

forskningscentra i huvudstaden.»

Jämväl statskontoret finner det anmärkningsvärt, att psykologisk-pedagogiska

institutet så föga beaktats i kommissionens betänkande. Vid den

fortsatta utredningen i ärendet bör övervägas, i vilka former samverkan

med institutet bör komma till stånd, i vilken utsträckning universitetslärare

kan anlitas för undervisning vid lärarhögskolan samt huruvida inrättandet

av exempelvis preceptorsbefattningar i psykologi och pedagogik kan vara

motiverat.

11 — ltihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr SO!).

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

d. Lärarna i psykologi, pedagogik och metodik.

Då ämnena psykologi, pedagogik och metodik är huvudämnen i lärarutbildningen,

måste undervisningen ombesörjas av särskilt väl kvalificerade

lärare. Skolkommissionen föreslår ett tämligen stort antal lektorst jänster i

dessa ämnen. För en lärarhögskola av den storlek kommissionen planerat

skulle erfordras

9 lektorstjänster i psykologi och pedagogik

18 » » högstadiets metodik

13 » » mellan- och lågstadiernas metodik samt

9 » » övningsämnenas metodik.

Vissa begränsade undervisningsuppgifter inom ämnesgruppen skulle ombesörjas

av andra lärare.

Lektorerna i psykologi och pedagogik skulle bestrida den

egentliga kursundervisningen. Deras undervisning bör ha vetenskaplig grundval.

De måste därför vara väl förtrogna med de vetenskapliga problemställningarna

och själva bedriva forskning. »I regel bör de förutsättas ha docentkompetens,

men skolkommissionen är dock tveksam, om formellt krav därpå

bör uppställas. Vid tillsättningen bör betydande hänsyn jämväl tagas

till deras förmåga att meddela undervisning.»

Vid ledigförklarandet av lektoraten bör tillses, att olika ämnesgrenar inom

ämnesområdet blir representerade; bland annat bör en av lektorerna vara

väl förtrogen med den psykologisk-pedagogiska statistikens metoder.

Skolkommissionen anser, att undervisningsskyldigheten för lektorerna i

psykologi och pedagogik icke utan risker för undervisningens kvalitet kan

överskrida 10 veckotimmar genomsnittligt.

»Vid bestämmandet av undervisningsskyldigheten för lektorerna i psykologi

och pedagogik måste hänsyn tagas såväl till att de måste få tid att

följa med och deltaga i den vetenskapliga utvecklingen inom sina ämnen

som till att de skall meddela en högt kvalificerad undervisning. Beträffande

denna undervisning kan visserligen anföras, att den till en del kommer att

ges ett flertal grupper parallellt, vilket minskar preparationsarbetet. Å andra

sidan får hållas i minne, att antalet undervisningstimmar är mycket begränsat

i förhallande till kurserna och att i allmänhet förutsättes självständig

arbetsinsats från de studerandes sida. Speciellt kommer seminarieövningarna

i pedagogik mot slutet av utbildningstiden att bestå i bearbetning

av specialuppgifter, vilket av lektorn kräver både ett avsevärt organisationsarbete

i förväg och ett tidskrävande kontrollarbete. Ej heller kan förbises,

att de studerande nått mogen ålder och kommer att ställa höga krav

på undervisningens kvalitet. Slutligen kommer lektorernas tentamensskyldighet

på grund av det stora antalet studerande och uppdelningen av studierna

på olika perioder och kursavsnitt att bli synnerligen betungande. I

motsats till förhållandena vid seminarierna får man nämligen räkna med

att kunskapskontrollen huvudsakligen förlägges utanför den egentliga undervisningstiden.

» (S. 48).

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Av praktiska skäl föreslår kommissionen emellertid, att undervisningsskyldigheten

icke bestämmes i veckotimmar utan i undervisningstimmar.

Kommissionen föreslår 360—400 undervisningstimmar per läsår.

Icke heller undervisningen i metodik kan enligt kommissionens mening

ordnas tillfredsställande utan att särskilda lärare står till förfogande, då

metodiklärarna i allmänhet måste vara specialister på ett ämne eller en ämnesgrupp

och på samma gång ha omfattande erfarenheter av arbetsförhållandena

inom den skolform, för vilken lärarkandidaterna utbildas. Endast

undervisningen i allmän metodik är i stort sett oberoende av denna specialisering

och kan med fördel bestridas av lektor i pedagogik.

Lektorerna i högstadiets metodik är huvudsakligen avsedda för ämneslärarutbildningen

och för ämnesfördjupningen i klasslärarutbildningen men

kan även tagas i anspråk för undervisning i mellanstadiets metodik. På

ämneslärarstadiet skall de icke blott sörja för metodikundervisningen i

sina ämnen utan också i hög grad bära ansvaret för den praktiska utbildningen.

Bland annat har de att taga personlig omvårdnad om de lärarkandidater,

som hänvisas till dem; de skall sätta sig in i lärarkandidaternas

problem som lärare, ge dem tillbörlig hjälp och vägledning, ta uppmärksam

del av deras undervisning, samt slutligen i egenskap av huvudhandledare

medverka vid vitsordandet av undervisningsserierna. Själva

bör de ha någon undervisning i övningsskolan eller därmed jämförlig skola,

så att de får tillfälle att omsätta sina metoder i praktiken. Det behöver då

inte närmare motiveras, att dessa lektorer på en gång måste vara goda

undervisare och äga framstående vetenskapliga kvalifikationer inom det

egna ämnet, fortsätter kommissionen. De bör slutligen ha god beläsenhet

i sitt ämnes metodiska litteratur, vara väl förtrogna med metodikens problemställningar

och noggrant följa den allmänna diskussionen om ämnesmetodiken.

I det hela bör de jämställas med lektorerna i psykologi och

pedagogik och liksom dessa ha tillräcklig tid att tillgodogöra sig den vetenskapliga

forskningens viktigare resultat inom sina ämnen.

Som undervisningsskyldighet föreslår kommissionen 425—475 eller i medeltal

450 timmar per läsår.

»Med en undervisningstimme jämställes därvid åhörande av en lärarkandidats

lektion jämte föregående och efterföljande instruktioner. Däremot har

annat personligt omhändertagande, ehuru ingående i lektorns skyldigheter,

ansetts få falla utanför det angivna timtalet. Så bör också vara fallet med

tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser, betygsättning

och dylikt. Beträffande övriga åligganden, som skall tillhöra eller kan

komma att tillhöra tjänsten, må förslagsvis följande gälla. Niir lektor i högstadiets

metodik deltager i utbildningen av klasslärare, vare sig det är fråga

om mer direkt fördjupning av ämneskunskaper eller metodisk vägledning,

skall varje sådan undervisningstimme anses likvärdig med hans övriga undervisningstimmar.

Vid undervisning i övningsskola eller annan till lärarhögskolan

anknuten skola bör däremot en och en halv lektion å gymnasiestadiet

och två lektioner å realskolestadiet eller mellanskolestadict anses

motsvara en timmes undervisning inom undervisningsskyldigheten.---

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Inom de angivna gränserna för undervisningsskyldigheten skall hänsyn tagas

till arbetet med rättning eller granskning av skrivningar. Om arbetet

med den personliga omvårdnaden blir särskilt tyngande på grund av ett

mycket stort antal lärarkandidater — något som tidvis kan tänkas förekomma

i vissa ämnen — eller om splittringen av lärarkandidaternas övningsundervisning

på olika skolor medför avsevärda tidsförluster på grund

av kommunikationsbesvär, bör en nedsättning av undervisningsskyldigheten

till mindre än 425 timmar vara möjlig.» (S. 51.)

Kommissionen finner det svårare att utan helt nya grepp ordna metodikundervisningen

för klasslärare. Lektorerna i högstadiets metodik har i regel

ingen eller alltför begränsad praktik som klasslärare och kan därför ifrågakomma

endast för speciella uppgifter på klasslärarstadiet. Inte heller övningsskollärarna

vid lärarhögskolan kan tagas i anspråk; de bör i egenskap

av klasslärare hålla samman undervisningen i sina klasser och har dessutom

viktiga uppgifter i samband med undervisningsövningarna. Kommissionen

ser under sådana omständigheter den enda rationella lösningen i att inrätta

en ny typ av lärartjänster: lektorstjänster i mellan- och lågstadiernas

metodik.

Dessa lektorer bör ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grundad

ingående kännedom om undervisningen på klasslärarstadiet samt dessutom

»djupgående insikter inom visst kunskapsområde, dokumenterade genom

akademisk examen eller åtminstone akademiska tentamina». Dock bör

möjlighet föreligga att även på annat sätt skaffa sig erforderlig meritering.

»Även lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik bör sålunda vara

specialister på ett visst ämne eller en viss ämnesgrupp eller också på ett visst

arbetssätt, allt inom den av klasslärarundervisningen givna ramen. En av

lektorerna bör exempelvis vara specialist på den begynnande läs- och skrivundervisningen,

en annan på den fortsatta modersmålsundervisningen. Av

lektorerna i orienteringsämnenas metodik bör någon ha särskilt inriktat sig

på samordningen av undervisningen i de olika ämnena (samlad undervisning).

Självfallet bör matematikundervisningens metodik ha särskild företrädare.

En lektor torde också böra ha specialiserat sig på kristendomskunskap.

» (S. 52.)

För lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik torde den personliga

handledningen av lärarkandidaterna bli en maktpåliggande uppgift, så mycket

mer som indelning i klasser med särskilda klassföreståndare inte skulle

förekomma vid lärarhögskolan. Även under praktikterminen bör en lärarkandidat

kunna vända sig till sin metodiklektor för att få hjälp i tveksamma

situationer. Liksom högstadiets metodiklektorer måste vidare mellanoch

lågstadiets följa den pedagogiska diskussionen, speciellt litteraturen om

metodiska spörsmål, och medhinna egen bearbetning av metodiska problemställningar.

Själva undervisningen i metodik måste anses krävande, låt vara

att förberedelsearbetet underlättas av att man arbetar med parallellgrupper.

I vissa fall torde dessa lektorer även komma att anlitas för metodikundervisning

på ämneslärarstadiet. Lektorns sammanlagda tjänstgöring bör under

sådana omständigheter inte överstiga 500 timmar per läsår.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr "209.

»Med undervisningstimme bör då jämställas åhörande av en lärarkandidats

undervisning med tillhörande diskussion. För varje lärarkandidat torde

böra beräknas, att metodiklektorn är närvarande under i genomsnitt åtta

lektioner, t. ex. tre under första året och fem under sista året. Då varje

lektor får ett betydande antal lärarkandidater hänvisade till sig, måste också

i tjänstgöringen, om den skall sättas så högt som till 500 undervisningstimmar

per år, inberäknas ett antal timmar, som skall anses motsvara de

ytterligare kontakterna med lärarkandidaterna. Om detta antal timmar bestämmes

till tre per lärarkandidat — fördelade på båda åren °— bör detta

emellertid innebära, att i verkligheten ungefär dubbelt så många timmar

användes därpå. (Att ett sådant beräkningssätt med evalverade timmar i

stället för faktiskt timtal väljes, kan motiveras med att det vid tjänstefördelningen

måste vara mest praktiskt att räkna med enheter, som direkt

motsvarar undervisningstimme.) Till de 500 undervisningstimmarna kommer

den tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser,

betygsättning och dylikt.» (S. 53.)

Det får självfallet icke riskeras, att lektorerna i mellan- och lågstadiets

metodik med tiden förlorar sin kontakt med undervisningen i klassen. På

vilket sätt de bör få tillgång till undervisningspraktik sammanhänger emellertid

med anställningsvillkoren, som längre fram skall avhandlas.

Den tredje föreslagna gruppen av metodiklektorer utgöres av lektorerna

i övningsämnenas metodik. Dessa lektorer skall ge lärarkandidaterna utbildning

i vederbörande övningsämne och dess metodik samt på samma

gång vara huvudhandledare vid undervisningsövningarna i ämnet. Viss undervisning

i övningsskolan bör ingå i tjänstgöringsskyldigheten. Angående

undervisningsskyldighetens omfattning i det hela för skolkommissionen följande

resonemang:

»Lärarna i teckning, musik och gymnastik vid seminarierna har numera

i regel en undervisningsskyldighet av 27 timmar i veckan och lärarna i manlig

slöjd och kvinnlig slöjd 30 timmar i veckan. Vid lärarhögskolan blir

tjänstgöringen något mer krävande, bland annat därför att utbildningen till

följd av minskat antal timmar blir mera koncentrerad och till stor dej kommer

att upptagas av metodikundervisning. Skolkommissionen föreslår därför,

att undervisningsskyldigheten för lektorerna i övningsämnenas metodik

bestämmes till omkring 750 timmar per år. Däri bör tid för handledning av

lärarkandidaterna kunna inräknas. Tillräckligt fog för att differentiera undervisningsskyldigheten

alltefter olika övningsämnen torde inte kunna förebringas

vid lärarhögskolan med dess uppläggning av undervisningen.»

(S. 58.)

För de lektorer, som medverkar vid sommarkurserna i idrott och slöjd,

måste tjänstgöringen läggas något annorlunda än för övriga lektorer. Kommissionen

anser dock icke, att detta behöver medföra någon minskning av

de sammanlagda ferierna.

Kommissionen föreslår, att lektorerna i psykologi och pedagogik erhåller

ordinarie tjiinst med fullmakt men lektorerna i metodik endast förordnanden

på viss tid, i regel sex år.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Skälen för den föreslagna konstruktionen av metodiktjänstema framgår

bäst, om man tänker på de lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik, som

företräder ämnen, vilka skall samverka till en helhet. Timmarna i ett sådant

ämne kan inte utbrytas och reserveras för en lärare i metodik, utan

att möjligheterna till samlad undervisning spolieras och på samma gång

praktiken blir ensidig. Enligt kommissionens mening måste lektorst jänstgöringen

för dessa lärare med vissa mellanrum avbrytas för praktik som

klasslärare.

Det vore nu tänkbart, att en sådan lektor vid förordnandeperiodens utgång

finge lämna lektorsbefattningen och återgå till skoltjänstgöring för att

eventuellt senare komma i fråga till nytt förordnande vid uppkommen vakans,

men detta skulle tydligen försvåra rekryteringen av tjänsterna, I stället

föreslår kommissionen, att med varje förnyat förordnande — sålunda

inte med det första förordnandet — skulle förenas skyldighet att under ett

läsår av förordnandetiden tjänstgöra som lärare vid lärarhögskolans övningsskola

eller experimentskola. Detta praktikår bör komma förhållandevis

tidigt under förordnandeperioden. Skulle inte tjänstgöring finnas att tillgå

vid de nämnda skolorna, bör undervisningen få förläggas till kommunal

skola i anslutning till lärarhögskolan.

»Givetvis medför ett på detta sätt uppbyggt förordnandesystem vissa

komplikationer. Bland annat gäller det att finna lämplig person att uppehålla

metodikundervisningen och handledarskapet det år, då lektorn har

skoltjänstgöring. Det bör dock ihågkommas, att det även i andra fall kan

bli nödvändigt att anlita vikarie för metodiklektor. Det kan då rent av vara

en fördel att t. ex. inom övningsskolans lärarkår ha tillgång till personer,

som på antytt sätt redan fått erfarenhet av metodikundervisning. För övningsskolan

och experimentskolan kan det därjämte vara av värde, att en

metodiklektor under någon tid får sin verksamhet förlagd dit. Avgörande

för skolkommissionen är emellertid, att egen skoltjänstgöring för en metodiklärare

är av så vitalt intresse för undervisningen, att kravet därpå inte

kan få åsidosättas utom i enstaka undantagsfall, då speciella förhållanden

kan motivera ett annat förfaringssätt.» (S. 54—55.)

För andra metodiklektorer är det lättare att ordna undervisningspraktik.

En lektor i högstadiets eller i övningsämnenas metodik kan kontinuerligt ha

någon skolklass i sitt ämne. Detsamma gäller även exempelvis den lektor,

som har hand om klasslärarutbildningen i matematikmetodik; matematiken

ligger något vid sidan av det övriga arbetslivet i en skolklass och kan utan

större olägenhet överlämnas åt särskild lärare, i detta fall lektorn i metodik.

I dessa fall skulle fullmaktstjänster i och för sig kunna förekomma,

men skolkommissionen finner det naturligt, att samtliga lektorer i metodik

erhåller sexårsförordnanden.

I viss utsträckning kan undervisning i lärarhögskolans karaktärsämnen

anförtros åt andra lärare än lektorer. Inom psykologiundervisningen kan

sålunda elementära laborationer och inom pedagogikundervisningen en del

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

elementära eller rutinmässiga arbetsuppgifter ombesörjas av assistenter

i psykologi och pedagogik. Med hänsyn tagen även till behovet av arbetshjälp

åt professorn i skolforskning föreslår kommissionen, att åtminstone

två assistenter anställs, en i psykologi och en i pedagogik. Som assistenter

torde ifrågakomma exempelvis lärare, som bedriver fortsatta studier i

berörda ämnen.

För vissa sidor av pedagogikundervisningen torde lämpligen experter

anlitas.

»Ett sådant avsnitt som behandlingen av svårhanterliga barn torde kräva

medverkan av bampsykiater och andra speciallärare. I samband med studiebesök

i t. ex. skolor tillhörande barn- och ungdomsvården bör orienteringar

kunna lämnas av vid dessa skolor anställda eller i övrigt med verksamheten

förtrogna personer. Kännedomen om skolförfattningar kan lämpligen

förmedlas av folkskolinspektörer, rektorer och andra, som har fortlöpande

kontakt med sådana frågor. Folkbildningsarbetet skulle med fördel

kunna belysas av personer med särskild erfarenhet därav. Målsmännens

synpunkter på förhållandet mellan skola och hem bör få utvecklas även av

representanter för målsmännen osv. Givetvis bör större^ delen av kursen i

skolhygien meddelas av läkare. Skolkommissionen utgår från att tillfälle

till dylik komplettering av de fast anställda lärarkrafterna skall stå öppet.»

(S. 49.)

Även vissa delar av metodikundervisningen kan anförtros åt särskilda

lärare. Uppläggningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelningar kan

sålunda motivera medverkan av någon utomstående kraft med ingående

erfarenhet av med kursväxlingen sammanhängande frågor. Användningen

av tekniska hjälpmedel kan också göra det önskvärt, att experter inkallas.

I ett och annat av de yttranden, som avgivits från skolmannahåll,

föreslås, att docentkompetens skall fordras för lektorstjänst i psykolog

i och pedagogik. Motiveringen kan något skifta. Folkskolinspektören

i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anser skärpningen nödvändig,

för att lärarhögskolorna skall förmå »hävda det anseende de skola

äga jämväl som vetenskapliga institutioner». Kollegiet vid samrealskolan

och kommunala gymnasiet i Alingsås ser i docentkompetensen ett grundläggande

krav, om »lärarhögskolans standard som vetenskaplig institution

med en i universitetsformer bedriven undervisning» skall kunna upprätthållas.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens förslag

beträffande lektorstjänsterna i psykologi och pedagogik men förordar, att

vid sidan av lektorstjänsterna åtminstone ett par docenturer inrättas

vid lärarhögskolan. Docenterna skulle framför allt få ägna sig åt forskningsarbetet,

men de skulle också meddela undervisning, vilket kunde påverka

det erforderliga antalet lektorstjänster.

I de akademiska yttrandena dryftas frågan livligare. Docentkompetensen

skulle öka möjligheterna till kontakt med universiteten, framhåller professor

Herman Siegvald i sitt särskilda yttrande.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»Huvudparten av den undervisning, som hör till den egentliga yrkesutbildningen

för blivande lärare, bör givetvis meddelas av lärarhögskolans

egna lärare. För att denna undervisning skall komma att ligga på ett högt

plan även i vetenskapligt avseende, måste man fordra höga kvalifikationer

hos lärarhögskolans lärare, vilket också framhålles i betänkandet. Sålunda

synes lärarna i regel böra äga docentkompetens i sina ämnen och i största

möjliga utsträckning vara verksamma även som forskare, så att deras forskningsarbete

ständigt kan verka befruktande på undervisningen. Därför

torde det kunna anses vara högeligen önskvärt, att nära samarbete mellan

lärarhögskola och universitet kommer till stånd jämväl på det sättet, att

så många som möjligt av lärarhögskolans lärare samtidigt äro docenter i

pedagogiska och psykologiska ämnen vid universitetet. Detta skulle vara

av icke ringa värde även för universitetsundervisningen i dessa ämnen,

vilken därigenom kunde bli mera praktiskt orienterad, än vad som f. n. är

möjligt.»

Universitetskanslern hävdar med största bestämdhet docentkompetensens

oeftergivlighet. Krav på doktorsdisputation är icke till fyllest. En dålig

doktorsavhandling ökar icke en licentiats förtrogenhet med vetenskapliga

problemställningar eller hans förmåga att bedriva vetenskaplig forskning.

Lägre fordringar än docentkompetens skulle äventyra de nya lärarutbildningsanstalternas

karaktär av högskolor.

Skall lektorstjänster i psykologi och pedagogik upprättas i så stor utsträckning,

som skolkommissionen föreslagit, kan det emellertid bli vanskligt

nog att få dem besatta även med de kompetensfordringar skolkommissionen

velat göra gällande. Rektor vid Nya elementarskolan undrar, om

inte redan denna svårighet är tillräckligt stor för att motivera ett beslut

om nedskärning av lärarhögskolans format, och kollegiet vid samrealskolan

i Blackeberg ifrågasätter av samma anledning, huruvida icke lärarhögskolan

bör utbyggas i etapper.

Några remissinstanser fruktar, att en undervisning i enbart teori skall

leda till ensidigheter, och ser sig om efter något medel att stärka pedagogiklektorernas

kontakt med det praktiska skollivet. Svenska seminarielärarföreningen

anser, att de bör ha åtminstone någon skoltjänstgöring, och rektor

vid folkskoleseniinariet för manliga elever i Linköping föreslår, att de

åtminstone en timme i veckan skall få tjänstgöra som medbedömare vid

lärarkandidaternas övningslektioner. Överstyrelsen för yrkesutbildning

tycks vara inne på samma tanke:

»Den föreslagna arbetsfördelningen torde medföra vissa risker, att den

egentliga kursundervisningen i psykologi och pedagogik även i framtiden

endast ofullständigt anknyter till lärarkandidaternas pedagogiska skolning

i övrigt. Enligt överstyrelsens uppfattning böra därför även nämnda lektorer

i någon form engageras i den praktiska utbildningen, varigenom möjligheterna

ökas att göra de teoretiska studierna mera fruktbärande för lärarkandidaternas

framtida verksamhet.»

Skolkommissionens förslag i fråga om lektorernas undervisningsskyldighet

har i det hela lämnats utan erinringar i kollegiernas yttranden. Rektor

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

vid folkskoleseminariet i Hälsingborg, där man i flera år arbetat efter de

grundlinjer kommissionen nu förordar, understryker särskilt, att kommissionens

beräkning av lektorernas tjänstgöringsskyldighet enligt hans erfarenhet

är riktig. Hans bestämda intryck är, att de rekommenderade arbetsmetoderna

ej skulle kunna tillämpas någon längre tid i de former som tilllämpats

vid seminariet, emedan detta för flera lärare visat sig innebära en

orimlig arbetsbelastning. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever

i Linköping föreslår till och med en ytterligare nedsättning för att ge

lektorerna mera tid till vetenskaplig forskning: en undervisningsskyldighet

av 6 till 10 veckotimmar, beroende av antalet tentander, anses av detta kollegium

lämplig.

Statskontoret betecknar åter kommissionens förslag i fråga om undervisningsskyldigheten

som »helt verklighetsfrämmande». Lärarnas undervisningsskyldighet

bör i regel vara densamma som nu vid folkskoleseminarierna.

»Skulle det befinnas påkallat att vid sidan av sagda lärartjänster inrätta

en eller annan befattning av den typ, som återfinnes inom universiteten,

exempelvis en eller flera preceptorer i psykologi och pedagogik, lära dessa

befattningar i fråga om löneställning, tjänstgöringsskyldighet, tillsättningsförfarande

m. m. helt böra jämställas med motsvarande tjänster vid universiteten.

»

Metodiklektorernas uppgifter skiljer sig i kommissionens förslag

principiellt från pedagogiklektorernas: de förra skall ge sina lärarkandidater

praktisk lärarutbildning, de senare utbildningens teoretiska bakgrund.

Några yttranden från akademisk miljö förfäktar meningen, att åtminstone

lektorerna i högstadiets metodik bör ha samma vetenskapliga kompetens

som lektorerna i psykologi och pedagogik. Sveriges förenade studentkårer

finner sålunda docentkompetens oeftergivlig. Universitetskanslern finner

likaledes denna kompetens vara den lägsta, som kan ifrågakomma, om

dessa lektorer skall anses ha »framstående vetenskapliga kvalifikationer»,

och på samma gång den lägsta, som ger garantier för att undervisningen

skall bli högskolemässig.

Rektor vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm varnar

åter just för den skärpning av kvalifikationskraven, som universitetskanslern

påyrkar:

»Framstående undervisningsskicklighet, grundliga insikter i ämnesmetodiken

och levande intresse för dess utveckling måste vara avgörande kvalifikationer

hos innehavarna av dessa viktiga befattningar. Men att därutöver

kräva vetenskapliga meriter, som enligt skolkommissionens beskrivning

måste likställas med docentkompetens, måste leda till mycket olyckliga

konsekvenser. Sedan numera disputationsprov avskaffats lör lektorskompetens,

kommer antalet filosofie doktorer inom lektorskåren att minskas

och doktorer »med framstående vetenskapliga kvalifikationer» blir följaktligen

ännu färre. Urvalet bland dem, som enligt skolkommissionens kom
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

petensfordringar skulle kunna aspirera på lektorat vid lärarhögskolan, skulle

med andra ord bli ytterst begränsat. Urvalet blir ytterligare inskränkt därigenom,

att långt ifrån alla kompetenta är villiga att åtaga sig de ifrågavarande

befattningarna, som att döma av skolkommissionens karakteristik

kommer att bli vida mera krävande än andra lektorstjänster.

För att befordra en god lärarrekrytering vid lärarhögskolan är det enligt

mfning nödvändigt att formulera kompetensvillkoren generöst. Jag

ifrågasätter, om formella krav över huvud bör uppställas. Jag vill för min

del ifråga om dessa lektorst jänster rekommendera kallelseförfarandet. De

tillsättande myndigheterna bör utan svårighet ha en så god överblick över

lämpliga kandidater till dessa tjänster, att de utan den vanliga tillsättningsproceduren

kan utvälja den lämpligaste personen, utan att annans rätt

därigenom trädes för när.»

Särskilt skulle metodikundervisningen för realskolan och enhetsskolans

högstadium kunna bli illa tillgodosedd, om kravet på vetenskapliga meriter

sättes för högt, understryker kollegiet vid samma läroverk. Den metodiska

situationen är olika i realskolan och på gymnasiet. Docentkompetenta lektorer

torde i regel av naturliga skäl ha mycket ringa erfarenhet av undervisningen

i realskolan. Den som är specialist på gymnasiets metodik, behöver

inte nödvändigtvis vara väl hemmastadd i realskolestadiets metodik och

omvänt.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping ifrågasätter,

huruvida icke åtskilligt vore att vinna genom att låta lektorerna i

mellan- och lagstadiernas metodik övertaga en del av undervisningen på

realskolestadiet. Läroverkslärarnas riksförbund föreslår åter, att ett inslag

av adjunkter bevaras.

»En fördel med den nuvarande ämneslärarutbildningen är att i dess metodikundervisning

även engageras specialister på realskoleundervisning som

handledare, föreläsare och övningsledare. Vanligen finnes specialisterna på

realskolestadiets metodik helt naturligt bland adjunkterna och riksförbundet

föreslår, att denna grupp av lärare skall tagas i bruk även av lärarhögskolan.

Det synes förbundet lämpligt att i sådana ämnen, där två eller flera

lektorer erfordras, åtminstone en vore specialist på realskoleundervisning

och att behörighetskravet för denne skulle vara minst adjunktskompetens.»

I några yttranden av kollegier och lärarsammanslutningar anses undervisningsskyldigheten

för lektorerna i högstadiets metodik vara för kraftigt

tilltagen. Typiskt är följande uttalande av Läroverkslärarnas riksförbund:

»Metodddektorn föreslås av skolkommissionen få en tjänstgöring på 450

timmar per år, d. v. s. ungefär 13 timmar i veckan, innefattande undervisning

och åhörande av serier. Ett antal av dessa timmar utgöres av undervisning

i övningsskola, där lektionerna ej räknas som hela timmar. Åhörande

av lektion inkluderar föregående och efterföljande handledning, i många

fall reellt således tre timmar. Tentamina m. m. inräknas ej i den föreslagna

undervisningsskyldigheten. Lektorn är vidare skyldig att ha personlig omvårdnad

om sina läraraspiranter. Han skall följa forskningens resultat inom

sin vetenskap och dessutom inom ämnesmetodiken, en krävande dubbeluppgift.

Metodiklektoms tjänstgöring torde bli ryckig med avsevärd spill
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. May.ts proposition nr 209.

tid mellan lektioner, konferenser och övningar. En del av tjänstgöringen

torde komma att förläggas till s. k. obekväm tid. Att inom ramen för detta

arbetsprogram kunna meddela fullvärdig högskolemässig undervisning i metodik

till elever, som redan har akademisk examen, förefaller ofattbart, om

inte en reducering av tjänstgöringsskyldigheten göres. Läroverksliirarnas

riksförbund yrkar på en inte obetydlig sådan reducering.»

Rektor vid samrealskolan i Klippan påpekar, att den av kommissionen

föreslagna devalveringen av tjänstgöring på realskolestadiet skulle kunna

leda till att en lektor i högstadiets metodik vid undervisning i en klass på

realskolestadiet finge fler undervisningstimmar än en lektor i mellan- och

lågstadiernas metodik. Även kollegiet vid jolkskoleseminariet för manliga

elever i Stockholm begär omprövning på denna punkt: undervisning på ett

stadium, där läraren icke har undervisningsvana, fordrar extraordinära förberedelser.

Skolkommissionens förslag, att metodiktjänsterna skall konstrueras som

förordnandetjänster, biträdes av Läroverkslärarnas riksförbund medan Svenska

seminarielärarföreningen förordar fullmaktstjänster. Kollegiernas inställning

skiftar; de flesta uttalar sig icke i frågan. Kollegiet vid folkskoleseminariet

för kvinnliga elever i Stockholm finner den föreslagna anställningsformen

i princip riktig men anser det vara ytterst tveksamt, huru\ida

tillräckligt antal kvalificerade lärare skulle komma att stå till förfogande

för sådana tjänster. Motsvarande kollegium i Linköping stegrar betänkligheterna

till »en kraftig invändning» på ett par sidor. Särskilt om lärarhögskolan

förlägges till Stockholm med dess stora bostadssvårigheter, komme

rekryteringen att lida avbräck.

»Konsekvensen blir, att tjänsterna i stor utsträckning kommer att uppehållas

med vikarier eller tillsättas med yngre krafter — till skada för lärarutbildningen.

Ett förnyande av förordnandet förutsättes. Man måste dock

inse, att här ligger ett verkligt osäkerhetsmoment. Det gäller vid lärarhögskolan

en elevkår av vuxna människor. Om en metodiklektor gör sig känd

för höga fordringar, är det ganska lätt för elevkåren att skapa en sådan

situation, att den enda lösningen blir, att förordnandet ej förnyas.»

Rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad har emellertid en

rakt motsatt mening om lektoratens dragningskraft: »De nya tjänsterna

komma förmodligen att betraktas som karriärposter inom undervisningsväsendet

och locka högt kvalificerade sökande.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen själv starkt har framhållit,

att metodiklärarnas egen skoltjänstgöring är av vitalt intresse för metodikundervisningen.

Överstyrelsen delar helt denna uppfattning men anser,

att som konsekvens härav metodiklärarbefattningarna bör fa annan konstruktion.

»Överstyrelsen vill för sin del förorda, att metodikundervisningen huvudsakligen

anförtros åt ordinarie lärare, vilka tjänstgöra vid lärarhögskolans

övningsskolor och samverkande läroverk. Beträffande högstadiets metodik

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

böra sålunda ifrågakomma såväl lektors- som adjunktstjänster. Härigenom

vinnas två bestämda fördelar i jämförelse med skolkommissionens förslag.

Dels kunna de speciella uppgifter, som äro förenade med metodikundervisningen

på realskolestadiet, tillgodoses, dels kan metodikundervisning möjliggöras

i samtliga ämnen redan från lärarhögskolans start, även om antalet

ämnesläraraspiranter till att börja med blir mindre än enligt skolkommissionens

förslag.»

Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt överstyrelsens mening

bli föremål för förhandlingar med vederbörande lärarorganisationer.

Koncentrationen av metodikundervisningen för klasslärarstadiet till ett

antal lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik har väckt betänkligheter

hos några av remissinstanserna. Det är mycket svårt att förutse, hur anordningen

med särskilda metodiklärare kommer att utfalla, påpekar rektor vid

småskoleseminariet i Landskrona. »Det nuvarande systemet, där övningsskollärarens

teoretiska undervisning i metodik ständigt har stöd av de vunna

erfarenheterna från undervisningsarbetet i den egna klassen har stora

förtjänster.» Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde

är av samma mening:

»Då lärarskickligheten i så stor utsträckning beror just på förmågan att

praktiskt handskas med lärjungarna och planmässigt bygga upp kunskaper

och färdigheter, vill man gärna hoppas, att nuvarande övningsskollärarinstitution

med utvalda, väl kvalificerade handledare skall få större utrymme

i lärarutbildningen än som förslaget innebär. Faran med teoretiskt högt

kvalificerade metodiker är ju, att de inte alltid samtidigt är goda lärare

för de stadier, som utbildningen gäller.»

Skolkommissionen har utgått från att lektorerna i mellan- och lågstadiernas

metodik skall vara skickliga och kunniga pedagoger: de skall å ena sidan

ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grundad ingående kännedom

om undervisningen på klasslärarstadiet och å andra sidan djupgående insikter

inom visst kunskapsområde, dokumenterade genom akademisk examen

eller åtminstone akademiska tentamina. Såsom i det föregående nämnts,

räknar dock kommissionen med att den erforderliga meriteringen skall kunna

förvärvas även på annat sätt.

Ett par remissinstanser finner, att dessa mycket allmänt hållna behörighetsvillkor

likväl är för starkt bindande. Kollegiet vid jolkskoleseminariet

i Gävle erinrar om att metodikundervisningen vid seminarierna bedrives dels

av övningsskollärare med stor erfarenhet av mellan- och lågstadierna dels

av ämneslärare med viss sådan erfarenhet och lektors- resp. adjunktskompetens

i sina ämnen. Den nuvarande standarden bör i båda avseendena

vidmakthållas.

»I fråga om ämneskunskaperna har kommissionen avstått från de formella

kompetenskrav, som nu gälla för seminariernas kombinerade ämnesoch

metodiklärartjänster. Kollegiet anser det icke önskvärt, att man genom

en fixering av de formella kraven på en lägre nivå än den nuvarande (»åt
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

minstone akademiska tentamina») uttryckligen stadfäster en sänkning av

standarden. Likaså anser kollegiet, att det formella kravet på klasslärarutbildning

bör falla. Tyngdpunkten bör i stället i båda avseendena läggas på

de sakliga meriterna. Över huvud böra i fråga om tjänster av helt ny typ

formella kompetenskrav icke alltför snävt fixeras. Det finns klasslärare, som

utan att ha avlagt examina förvärvat verkligt djupgående ämneskunskaper,

och å andra sidan finnes det ämneslärare med anknytning till och intresse

för folkskolan, som ha tillfört undervisningen i folkskolan åtskilligt av värde

i form av metodikhandledningar, tidskriftsartiklar med metodiskt innehåll

och läroböcker och som medverkat vid framställande av filmer och annan

undervisningsmateriel. Ingendera kategorin bör a priori utestängas från

dessa tjänster.»

Vanligare är likväl, att behörighetskraven anses för vagt formulerade och

för låga.

Universitetskanslern ansluter sig till kommissionens åsikt att lektorerna

i mellan- och lågstadiernas metodik bör ha klasslärarutbildning och anser

liksom kommissionen, att de därutöver bör ha djupgående insikter inom

visst kunskapsområde. Däremot kan han icke dela dess uppfattning om

huru dessa insikter skola dokumenteras.

»Det är i högsta grad anmärkningsvärt, att då skolkommissionen ritar

upp grundlinjerna till de blivande lärarhögskolorna, den föreslår, att de

lärare, som i dessa högskolor skola omhänderha utbildningen av klasslärare

på mellanstadiet, skola ha väsentligt lägre kompetens än lärarna i de nuvarande

jolkskoleseminarierna. Enligt kommissionens förslag skola sagda

lärare icke ens ha adjunktskompetens. Över huvud synes kommissionen icke

anse några fasta kompetensvillkor behövliga (s. 52, 56). Då den anför, att

möjlighet bör föreligga för aspiranter till ifrågavarande lektorat att även

på annat sätt än genom akademiska studier skaffa sig erforderlig meritering.

vill jag framhålla, att det i undantagsfall givetvis kan förekomma, att meritering

förvärvas på andra sätt än de normala, men dylika fall böra lösas

genom dispens från fasta kompetenskrav, vilka äro nödvändiga, om ej rena

godtycket skall komma att råda. Därest de nya lärarutbildningsanstalterna

skola mer än till namnet bliva högskolor, kunna ifrågavarande kompetenskrav

i varje fall icke sättas lägre än i de nuvarande folkskoleseminarierna.»

Sveriges före?iade studentkårer föreslår, att samma krav skall tillämpas

som för närvarande vid tillsättning av lektorstjänsterna vid folkskoleseminarierna.

Kollegiet vid katedralskolan i Lund vill åter som minimikrav uppställa

klasslärarexamen jämte fullständig fil. ämbetsexamen.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar har svårt att tro, att kommissionen

menar allvar med sitt krav på »djupgående insikter inom ett visst

kunskapsområde», när den sänker kraven pa teoretiska fackkunskaper för

den lärarkategori, som vid en lärarhögskola skall handha huvuddelen av

de blivande klasslärarnas fackutbildning, till eller under vad som krävdes

av seminarieadjunkterna före 1918. »Kollegiet kan icke finna nagon anledning

att antaga, att klasslärarexamen och högre vetenskaplig utbildning

skulle utesluta varandra, och vill i detta sammanhang erinra om att 3 av

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Kungl. Maj:ts proposition nr *209.

landets 5 professorer i psykologi och pedagogik ha avlagt folkskollärarexamen.

»

Det sist citerade kollegiet håller för sannolikt, att denna behörighetsfråga

längre fram skall kunna lösas med utgångspunkt från skolkommissionens

förslag till en licentiatexamen med metodik som huvudstudium.

I några yttranden betonas vikten av att lektorerna inte tappar den personliga

kontakten med undervisningen i klassen. Kollegierna i Kalmar och

Latidskrona vill sålunda förkorta lektorernas tjänstgöringsperioder som metodiklärare.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping

skulle helst se, att metodiklektorerna kunde ha oavbruten lärarpraktik,

men medger, att detta icke alltid kan gå för sig.

»Beträffande nämnda metodiklektorer har i betänkandet föreslagits, att

endast de i engelska och matematik skall ha ständig tjänstgöring i övningsskolan.

Kollegiet finner det nödvändigt, att sådan tjänstgöring beredes samtliga

lektorer, vilket ej torde medföra några speciella svårigheter för övningsskolans

del, eftersom övningsskollärarnas reducerade tjänstgöring, vilken

hälsas med tillfredsställelse, ändå nödvändiggör ett arrangemang med timlärare.

Beträffande metodiklektorema i svenska och samlad undervisning

måste dock härför särskilda åtgärder vidtagas. För de förra är det nödvändigt,

att de undervisar i hela ämnet, helst också i närliggande, t. ex. historia

och geografi. Möjligen skulle man kunna tänka sig en sådan anordning, att

hela undervisningen i en övningsskoleklass bestreds var tredje eller fjärde

termin av en lektor i modersmålet eller samlad undervisning. Vederbörandes

lektorsundervisning kunde t. ex. bestridas av övningsskolläraren i fråga.

Tänkbart skulle det kanske vara, att modersmålslektorn bestred modersmålsundervisningen

i en övningsskolklass, vars lärare i stället fullgjorde några

av lektorns uppgifter. Självklart är, att metodiklektorerna vid sin undervisning

i övningsskolan befrias från undervisningsserier. Erfarenheten har

visat, att det är synnerligen svårt — eller nära nog omöjligt — att bedriva

metodikundervisning utan ständig kontakt med undervisargärningen. Då

ej ständig kontakt går att ordna, får de undervisningsfria intervallerna ej

sträcka sig över för lång tid.»

Liksom i fråga om högstadiets lektorer dryftas anställningsformen i en

del yttranden. Sveriges småskollärarinneförbund ansluter sig till skolkommissionens

förslag, medan några seminariekollegier förordar ordinarie tjänster

av vanlig typ. Därvid framhålles, att även tjänst som ordinarie metodiklärare

kan förenas med skyldighet för innehavaren att periodvis tjänstgöra

som klasslärare.

För lektorerna i mellan- och lågstadiets metodik tillkommer ett nytt diskussionsämne:

titeln. Statens lönenämnd konstaterar, att kommissionen valt

tjänstebenämningen lektor, ehuru kompetenskraven inte överensstämmer

med hittills för lektorer förutsatta kompetenskrav, och universitetskanslern

finner det olämpligt, att på detta sätt ge vederbörande lärare ett sken av

en kompetens, som han icke besitter. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Karlstad ifrågasätter, huruvida icke lärare i speciell metodik utan allmän

kompetens för lektorat kunde kallas metodiklärare. Läroverkslärarnas riks
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 175

förbund finner det slutligen bäst att införa särskild benämning — exempelvis

skolråd — för lärarhögskolans metodiklärare.

Kritiken mot sko Ikommissionens förslag i fråga om lektorstjänsterna i

metodik kan enligt skolöverstyrelsens mening icke helt avvisas. En metodikundervisning

utan ständig växelverkan med metodiklärarens egen undervisning

i klass löper fara att bli alldeles för teoretisk; särskilt måste man

räkna med denna risk vid den konstruktion skolkommissionen har föreslagit

för lektoraten i mellan- och lågstadiernas metodik. Enligt överstyrelsens

mening bör det framför allt vara lärarna på övningsskolornas klasslärarstadium,

som får svara för metodikundervisningen. »Det kan dock komma att

visa sig lämpligt, att ett par lärare anställas, som mera odelat få ägna sig

åt metodikundervisning och som därför icke som klassföreståndare kunna

ta hand om någon klassavdelning inom övningsskolan. Metodikundervisning

bör också i viss utsträckning kunna meddelas av de lektorer, som erfordras

för den egentliga ämnesundervisningen i vissa ämnen, där aspiranternas

studentkunskaper icke äro tillräckliga.»

Lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik avhandlas i allmänhet

icke särskilt för sig. Den stora betydelsen av att speciella lärare får

ta hand om den metodiska utbildningen även i ämnet fysisk fostran framhäves

dock av Svenska gymnastikläraresällskapet. Å andra sidan ifrågasätter

kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, huruvida icke inrättandet av

dylika lektorstjänster innebär en överorganisering:

»Lektorerna i högstadiets resp. låg- och mellanstadiets metodik kommer

enligt förslaget att få speciella uppgifter även som mera personliga handledare

för läraraspiranter. Hade så ej varit fallet, kunde det vara tveksamt,

om metodiklektorat i samtliga förekommande ämnen — åtminstone på mellanstadiet

— skulle vara behövliga. Sådana speciella uppgifter kan ej gärna

åvila lektorerna i övningsämnena. De skall visserligen vara huvudhandledare

vid undervisningsövningar, som berör övningsämnen, men varje

övningslärare kan rimligtvis endast vara handledare för sitt ämne.»

Om dylika tjänster likväl inrättas, bör kompetenskraven enligt kollegiets

mening klart preciseras och akademiskt betyg i pedagogik uppställas som

behörighetsvillkor.

I flera yttranden påyrkas sänkning av undervisningsskyldigheten, i regel

till det för lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik föreslagna timantalet.

Svenska gymnastikläraresällskapet betonar särskilt, att metodiken i

fysisk fostran är helt olika Jäsämnenas och de andra övningsämnenas och

därför ställer stora krav på lärarna.

»Förberedelse och uppläggning av undervisningen, kontrollen av kunskaper

och den direkta handledningen av olika lärarkandidater är lika viktig

beträffande den fysiska fostran som för övriga ämnesgrupper. Skall metodiklektorerna

i fysisk fostran fylla sin uppgift tillfredsställande, fordras en

radikal nedskärning av deras tjänstgöringsskyldighet. Det har .. . icke fram
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förts några motiv varför metodiklärare i övningsämne skulle belastas med

fler undervisningstimmar än ämneslärarna, och man frågar sig, om några

motiv över huvud varit för handen. Som jämförelse kan nämnas, att vid den

finska lärarhögskolan är tjänstgöringsskyldigheten densamma för de olika

lärarkategorierna, 16—18 timmar per vecka.»

Musiklärarnas riksförbund förfäktar samma mening:

»Arbetet med att följa den pedagogiska utvecklingen, speciellt litteraturen

om metodiska spörsmål, och bearbetningen av metodiska erfarenheter

kräver inte mindre tid av en metodiklektor i ett övningsämne än av övriga

metodiklektorer på mellanstadiet. För musikens vidkommande har kravet

på metodisk pregnans stigit genom det starkt ökade musikintresset i landet

med åtföljande behov av samling och bearbetning av iakttagelser, i vilket

arbete lärarhögskolans metodiklektorer i musik bör ges möjlighet att spela

en ledande roll. Förbundet får sålunda kräva, att metodiklektorema i musik

såväl som i övriga övningsämnen får samma tjänstgöringsskyldighet som

metodiklektorerna i låg- och mellanstadiets övriga ämnen.»

Övning slärarna vid folkskoleseminariet i Umeå erinrar i samma syfte om

att just lektorerna i övningsämnenas metodik har stora uppgifter inom den

pedagogiska forskningen, eftersom det här i de flesta fall gäller mindre väl

utforskade områden. Härtill kommer ett omfattande institutionsarbete. Undervisningsskyldigheten

bör begränsas till omkring 500 timmar per läsår.

Flera seminariekollegier stöder denna mening: lektoraten i övningsämnenas

metodik bör så långt möjligt vara jämställda med lektoraten i mellanoch

lågstadiernas metodik.

Enligt skolöverstyrelsens mening bör emellertid metodikundervisningen

i övningsämnena bestridas av ordinarie lärare, och då dessa får samma uppgifter

som motsvarande lärare vid seminarierna, bör tjänstgöringsskyldigheten

avvägas med hänsyn härtill.

I fråga om samtliga i det föregående berörda lärartjänster bör, där särskilda

skäl föreligger, kallelseförfarande kunna ifrågakomma, anmärker

överstyrelsen till sist.

Sporadiskt föreslås i yttrandena upprättande av lektorstjänster med mera

speciella uppgifter. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i

Göteborg önskar sålunda inrättandet av lektorstjänster i materielkunskap,

och folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en av skolkommissionen

föreslagen speciallärare i röst- och talvård bör erhålla lektors

ställning, »när man nu är så frikostig med denna titel».

Slutligen må nämnas, att Musiklärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet

vill stärka undervisningen i röst- och talvård genom att till

lärarhögskolan knyta en läkare med specialutbildning på området.

Skolkommissionen har utfört detaljerade kalkyler rörande lär arbehovet i

de särskilda ämnena (s. 246—262). Då dessa beräkningar hänför sig till ett

tidigare skede i utredningen, har jag anmodat undervisningsrådet Källquist

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

att utan ändring av de föreslagna lärarkategorierna verkställa nya beräkningar

av lärarbehovet. Nedanstående tablå, som jämväl upptager vaktpersonal,

är ett utdrag ur den av honom framräknade personalstaten:

2 lektorer i psykologi och pedagogik,

13 » » högstadiets metodik,

4 » » mellanstadiets metodik,

6 » » övningsämnenas metodik,

2 assistenter i psykologi och pedagogik,

2 vaktmästare.

En högstadielektor har beräknats för vart och ett av ämnena kristendomskunskap,

modersmålet, historia, samhällskunskap, geografi, biologi

med hälsolära, matematik, fysik, kemi, engelska, tyska och franska samt en

för latin och grekiska. De 13 lektorerna skulle emellertid övertaga fyllnadstjänstgöring

vid samverkande läroverk, tillsammans motsvarande 51/2 hela

lärartjänster.

Av lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik är två avsedda för gymnastik

med lek och idrott och en för vart och ett av ämnena teckning, musik,

manlig slöjd och kvinnlig slöjd. De 6 lektorerna skulle bestrida undervisning

i övningsskolan motsvarande sammanlagt l1/3 hela lärartjänster.

För vissa ämnen erfordras deltidstjänstgörande biträdande lärare. Timtalen

framgår av nästa tablå:

timmar

pedagogik speciella frågor ................................

skolhygien .............................................

engelska (infödd lärare för behörighetskurser)................

mellanstadiets metodik (speciella frågor) ....................

tal- och röstvård.........................................

konsthistoria ...........................................

välskrivning ............................................

gymnastik ..............................................

instrumentalmusik .......................................

manlig slöjd, sommarkurs .................................

kvinnlig » , » ..............................

småslöjd ..........................................minst

trädgårdsskötsel ................................... »

Härtill kommer i mån av behov en kurs i folkhögskolemetodik.

190

50

60

130

450

40

128

480

1440

300

300

30

60

Genom omarbetningen har personalbehovet kunnat väsentligt beskäras.

I stället för 9 lektorer i psykologi och pedagogik blir endast 2 erforderliga, i

stället för 18 lektorer i högstadiets metodik endast 13, i stället för 13 lektorer

i låg- och mellanstadiernas metodik endast 4 och i stället för 9 lektorer

i övningsämnenas metodik endast 6.

e. Övningsskolan och dess lärare.

Med seminarierna har av gammalt varit förenade övningsskolor, dit seminarieelevernas

undervisningsövningar varit förlagda. Under det senaste

årtiondet har även klasser i seminarieorternas folkskolor tagits i anspråk

12 — Dihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr SOS.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för detta ändamål. Man brukar numera skilja mellan den interna övningsskolan,

som är förenad med seminariet, och den externa, som tillhör

det kommunala skolväsendet. Några av de provisoriska seminarierna

har endast externa övningsskolor.

För undervisningen i »den interna övningsskolan» och handledningen av

seminarieeleverna är anställda ordinarie och extra ordinarie övningsskollärare.

I »den externa övningsskolan» kan lärarna antingen vara

anställda som extra ordinarie övningsskollärare eller uppbära ett särskilt

arvode av högst 1 000 kronor per läsår i egenskap av handledare för de

seminarieelever, som har undervisningsserier i deras klasser. Antalet ordinarie

och extra ordinarie övningsskollärare samt totalbeloppet för handledare

fastställes av Kungl. Maj:t i regleringsbrevet för året; skolöverstyrelsen

äger dock på framställning av vederbörande rektor medgiva, att övningsskollärartjänster

i folkskoleseminariernas externa övningsskolor icke tillsättes

och i stället ett belopp av 1 000 kronor för varje icke tillsatt tjänst disponeras

för handledararvoden under läsåret. Såväl övningsskollärare som

handledare har lägre undervisningsskyldighet än folkskollärare i allmänhet.

Skolkommissionen finner det förenat med stora praktiska fördelar för en

lärarutbildningsanstalt att ha sin egen övningsskola. Även med den bästa

samarbetsvilja hos lärarutbildningsanstalten och den kommunala skolledningen

kan det icke undgås, att den externa övningsskolans dubbla administration

försvårar ett fullt planmässigt arbete. Hänsynen till utbildningens

smidighet och effektivitet kräver enligt kommissionens mening, att

vid lärarhögskolan huvuddelen av den praktiska utbildningen förlägges till

en övningsskola under lärarhögskolans egen administration. Därjämte måste

dock även övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet kunna

anlitas för klasslärarutbildningen och lämpligt belägna högre skolor tagas

i anspråk för ämneslärarutbildningen.

Lärarhögskolans övningsskola bör i stort sett organiseras på samma sätt

som de nuvarande seminariernas övningsskolor. Dock bör den, säger skolkommissionen,

alltifrån början inrättas såsom enhetsskola i anslutning till

kommissionens principförslag.

»Detta innebär bland annat, att endast klasserna 1—6 regelmässigt tages

i anspråk för klasslärarutbildningen. Givetvis får övningsskolan övervägande

organiseras såsom A-skola, men i likhet med vad som nu sker vid seminarierna

bör i viss utsträckning flerklassiga läraravdelningar förekomma.

Det kan också ifrågasättas, om inte även några specialklasser borde ingå i

övningsskolan. Av särskild betydelse måste det vara, att lärarkandidaterna

får tillfälle att hospitera i föredömligt skötta hjälpklasser. Skolkommissionen

föreslår fördenskull, att två hjälpskolavdelningar, representerande olika

åldersstadier, inrättas vid lärarhögskolan. Eftersom vid all klasslärarutbildning

särskild uppmärksamhet bör ägnas läs- och skrivsvårigheter, kunde

det synas naturligt att utrusta lärarhögskolan även med ett par s.k. läsklasser.

Skolkommissionen är dock inte beredd att föreslå några sådana

klasser men vill i stället starkt betona vikten av att en läsklinik anknytes

till lärarhögskolan.» (S. 123.)

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

Med hänsyn till ämneslärarutbildningen bör övningsskolan även inrymma

högre klasser. Lärarhögskolan måste utbilda ämneslärare för den kommande

enhetsskolan och alltså ha tillgång till övningsklasser av annan art

än de nuvarande läroverksklasserna. Det är därför önskvärt, att de sex första

klasserna påbyggs med en realskola, omfattande klasserna 7 9, och

dessa i sin tur längre fram med ett gymnasium.

»I och för sig är det väl inte självfallet, att en sådan överbyggnad skall

administreras av lärarhögskolan. Det kan dock falla naturligt, att denna, blir

i tillfälle att fullfölja såväl undervisningsmetoder som psykologiska iakttagelser

alltifrån den första skolåldern till skolans högstadium. Genom att

lärarhögskolan fullt självständigt disponerar över lästider, undervisningsavdelningarnas

sammansättning och läramas arbetsfördelning kan också

klasserna på ett betydligt effektivare sätt än eljest utnyttjas för utbildningen.

» (S. 128.)

Enligt skolkommissionens uppfattning är det dock mest praktiskt, att

yrkesavdelningama inom enhetsskolan — sålunda främst klass 9 y eller åtminstone

den praktiska utbildningen inom denna klass — organiseras och

administreras av den kommunala skolstyrelsen.

Till övningsskolan kan slutligen räknas de förskoleklasser, som skulle inrättas

vid lärarhögskolan, speciellt för psykologiundervisningens behov.

I fråga om övningsskolans storlek har praktikbehovet under klasslärarutbildningens

sista år varit det för kommissionen avgörande. Under det

första året har övningarna en förberedande karaktär och betygsättning förekommer

icke. Under det sista året skall däremot systematiskt genomförda

undervisningsövningar läggas upp, vilket ställer stora krav på handledarna.

Därtill kommer ansvaret för betygsättningen. »Allt detta gör, att det sista

utbildningsårets undervisningsövningar bör förläggas till lärarhögskolans

egen övningsskola, Skolkommissionen föreslår fördenskull, att denna får

omfatta så många klassavdelningar, som det sista årets övningar erfordrar.

För det första året däremot bör övningsklasser inom det kommunala skolväsendet

kunna komma till användning.»

Med dessa utgångspunkter beräknar kommissionen, att övningsskolan

för en lärarhögskola av den storlek kommissionen har planerat, behöver

omfatta 48 övningsklasser på klasslärarstadiet. Lämpligen bör var och en av

klasserna 1—3 få 9 avdelningar och var och en av klasserna 4—(i få 7 avdelningar.

Proportionen mellan lärjungeantalet i småskoleklass och mellanskoleklass

bleve då 7:9, vilket förefaller rimligt. I klasserna 4—(i av Aformen

bör enligt kommissionens uppfattning 25 lärjungar kunna mottagas

— något fler än för närvarande i seminariernas övningsskolor. B 1-avdelningarna

bör göras något mindre.

Vid beräkningen av antalet övningsskoleklasser har kommissionen icke

tagit hänsyn till speciallinjen för småskollärare med studentexamen. Kommissionen

vågar nämligen inte taga för givet, att tillräckligt antal sökande

till denna linje anmäler sig varje är. Åtminstone tills vidare bör det kom
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

munala skolväsendet kunna tagas i anspråk för ökningen av antalet övningsklasser

i samband med upprättandet av en dylik linje.

Övningsskolans realskolestadium bör tagas till, så att det kan ge fortsatt

undervisning åt de lärjungar, som genomgått de sex lägsta klasserna i övningsskolan,

kanske också åt en del lärjungar från samma stadsdel, som har

gått i kommunal enhetsskola. Kommissionen räknar med att klasserna 7—9

tillsammans skall omfatta minst ett tjugutal undervisningsavdelningar.

»Mycket större bör den inte göras, särskilt om den skall påbyggas med ett

gymnasium.»

Om ytterligare speciallinjer, t. ex. för utbildning av småskollärare till

mellanskollärare, anknyts till lärarhögskolan, blir sannolikt en utökning av

övningsskolan erforderlig, påpekar skolkommissionen slutligen. Denna fråga

behöver dock icke närmare penetreras, förrän det blir aktuellt att inrätta

någon sådan linje.

Närmast under lärarhögskolans rektor skulle enligt kommissionen ledningen

av övningsskolan utövas av två rektorer. Den ene skulle svara för

klasslärarstadiet och ha ungefär de uppgifter och befogenheter, som överlärare

vid folkskola har. Den andre skulle ha ansvaret för högstadiet, i stort

sett som rektor vid en högre skola. Båda skulle dessutom ha vissa åligganden

i samband med lärarutbildningen. Vissa för hela övningsskolan gemensamma

angelägenheter skulle fördelas mellan rektorerna mera efter angelägenheternas

art än efter skolstadium. Rektorstjänsterna vid övningsskolan

skulle liksom rektorstjänsten vid lärarhögskolan vara förordnandetjänst.

Liksom inom andra skolformer erfordras för övningsskolan lärare med

olika utbildning alltefter det stadium, på vilket de skall tjänstgöra. För

klasserna 1—6 erfordras övningsskollärartjänster, för realskolestadiet adjunktst

jänster och för gymnasialstadiet, om ett sådant kommer till stånd,

lektorstjänster. För alla tre stadierna erfordras dessutom lärare i övningsämnen.

Skolkommissionen beräknar, att för klasserna 1—6 av övningsskolan och

för den därtill anslutna förskolan erfordras

51 övningsskollärartjänster,

3 förskollär art jänster,

2 lärartjänster i teckning,

8 » » musik,

4 » » gymnastik med lek och idrott,

2 » » manlig slöjd och

4 » » kvinnlig slöjd.

Beträffande realskole- och gymnasialstadiet har lärarbehovet icke beräknats,

då det tyckts kommissionen osäkert, huruvida något högstadium kan

hinna organiseras, innan lärarhögskolan börjar sin verksamhet.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Övningsskolans bibliotek bör liksom skolbiblioteken inom det kommunala

skolväsendet i Stockholm upprättas och drivas i samarbete med Stockholms

stadsbibliotek.

Lärartjänsterna i övningsskolan skulle i stort sett ha samma karaktär

som motsvarande tjänster vid jämförliga skolformer och liksom dessa vara

Ca-tjänster. Arbetsuppgifterna för övningsskolans lärare blir dock av naturliga

skäl mera omfattande än för lärare vid närmast jämförliga skolor. Skolkommissionen

föreslår därför en lägre undervisningsskyldighet.

Övningsskollärarnas undervisningsskyldighet vid seminariernas övningsskolor

är för närvarande 22—26 veckotimmar, men kommissionen föreslår

för lärarhögskolans övningsskola 20—22 timmar, tiden för instruktionsmetodik

ej inräknad. Förslaget motiveras på följande sätt:

»Erfarenheten har visat, att övningsskollärarnas tjänstgöring vid seminarierna

i regel är mycket betungande. Egna lektioner får förberedas omsorgsfullt,

handledningen av seminaristema kan bli hur tidskrävande som helst,

och de ständiga ombytena av lektionsgivare förrycker mer eller mindre

kursgenomgången i klasserna och kan även vålla åtskilligt extra arbete med

lärjungarna. Därtill kommer den tid, som övningsskollärarna måste avsätta

för att följa med utvecklingen inom sitt arbetsområde. Redan 22 veckotimmars

undervisningsskyldighet får därför anses mycket hög. Vid lärarhögskolan

kommer arbetsuppgifterna för övningsskollärarna ingalunda att

minskas. Bland annat tillkommer enligt skolkommissionens förslag skyldighet

att under vissa tider leda eller deltaga i övningar i s. k. instruktionsmetodik.

Skolkommissionen finner sålunda, att timtalet 22 för egentlig undervisning

i regel ej bör överskridas. En viss marginal av undervisningsskyldigheten

är i övrigt nödvändig för att de enskilda skolämnena med skiftande

timtal på lämpligt sätt skall kunna kombineras.» (S. 59—60.)

För ämneslärarna på realskolestadiet föreslår kommissionen 20—26 timmar

och för ämneslärarna på gymnasialstadiet 18—22 timmar, i förra fallet

fyra och i senare fallet två timmar lägre än för närvarande vid allmänt läroverk

utan praktisk lärarkurs. Då intet särskilt handledararvode skulle utgå,

bör inom de angivna gränserna hänsyn tagas till den omfattning, i vilken

lärarna beräknas bli tagna i anspråk för lärarutbildningen. Skulle det visa

sig, att de i större utsträckning än väntat blir upptagna av handledning, bör

frågan om deras undervisningsskyldighet ånyo omprövas.

För övningslärarna bör undervisningsskyldigheten vara densamma som

för motsvarande lärare vid de nuvarande seminarierna. Lärare i ämnen, där

lärarutbildning icke förekommer (hemkunskap och vissa andra praktiska

ämnen på realskolestadiet), bör ha samma ställning som vid skolor utan

lärarutbildning.

Under det första utbildningsåret för blivande klasslärare skulle undervisningsövningarna

helt förläggas till den externa övningsskolan, alltså

till klasser tillhörande det kommunala skolväsendet. Ett betydande antal

klasser skulle bli behövliga för en högskola av den föreslagna storleken:

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej mindre än 64 klasser under 8 veckor varje termin, om den årliga intagningen

av klasslärarkandidater bestämmes till 256. »Det kommer att uppstå

vissa svårigheter att i praktiken genomföra ett sådant system», förutser

skolkommissionen.

»Visserligen blir undervisningsövningarna under det första året övervägande

av förberedande karaktär. Lärarkandidaterna skall då främst få

grundligt lära känna, hur livet i en skolklass gestaltar sig under olika förhållanden.

Att börja med inriktas också deras uppmärksamhet mera på barnens

beteende än på undervisningssättet. Deras egna lektioner blir relativt

begränsade till antalet och ej alls betygsatta.---Å andra sidan måste

det betonas, att arbetet och ansvaret för lärarna i vederbörande klasser

ingalunda får underskattas. Arbetsorganisationen i klasserna bör vara föredömlig,

och lärarna måste också ha förmåga att sätta in hospitanterna i arbetet

och i sin mån göra dem aktiva därvidlag. Särskilt får ihågkommas, att

de har att göra med nybörjare på området. Detta kräver stor förtänksamhet,

gott omdöme samt ett inte ringa psykologiskt handlag. Skulle det första

årets hospiteringar och undervisningsövningar ge dåligt utbyte till följd av

brister hos de handledande lärarna, får detta mycket olyckliga konsekvenser

för hela utbildningen.» (S. 125—126.)

»Det är sålunda uppenbart, att lärarna för övningsklassema måste utväljas

med omsorg», sammanfattar kommissionen. »Samtidigt får beaktas, att

övningsklasser inte kan få spridas ut på alltför stort avstånd från lärarhögskolan.

» Härtill kommer, att anordningen ingriper i de kommunala skolmyndigheternas

verksamhet och sålunda förutsätter dessa myndigheters

samtycke och medverkan. Några farhågor för att systemet skall visa sig

ogenomförbart hyser dock skolkommissionen icke.

Lärarna i de kommunala övningsklassema bör liksom handledarna i de

nuvarande externa övningsskolorna erhålla gottgörelse för sitt merarbete

och ökade ansvar, i regel i form av ett särskilt arvode, i undantagsfall i form

av nedsättning i undervisningsskyldigheten (s. 127.) Däremot synes kommissionen

icke tänka sig någon motsvarighet till de nuvarande e. o. övningsskollärarna

»vid folkskola». Vid nyanställning av lärare bör de, som är villiga

och lämpliga att mottaga lärarkandidater, få visst företräde till tjänstgöring

vid skola i lärarhögskolans grannskap.

Ersättning bör utgå även till lärare, som utan att vara handledare för

lärarkandidater mottar sådana som auskultanter. Bland annat torde lärarna

i specialklasser av olika slag komma att på detta sätt deltaga i lärarkandidaternas

utbildning.

Ännu fler övningsklasser erfordras för ämneslärarutbildningen, om denna

får den avsedda omfattningen. De fem läroverken med lärarkurs i Stockholm

hade läsåret 1951/52 tillhopa 146 undervisningsavdelningar och kunde

utexaminera 80 lärarkandidater per år. Det är därav tydligt, att lärarhögskolans

övningsskola icke kan förslå för lärarkandidaternas praktiska övningar.

Man kan icke ens — såsom när det gällde klasslärarna — förlägga

den betygsatta undervisningen till övningsskolan. Skolkommissionen före
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

slår tvärtom, att den första terminens övningar förlägges dit och motiverar

förslaget med att övningsskolan Ur organiserad som enhetsskola.

»Så många ämneslärarkandidater som möjligt bör . . . komma i kontakt

med enhetsskolans arbetssätt — bland annat med de konsekvenser för

ämnesundervisningen, som ett ogallrat elevmaterial får. Detta later sig

lättast göra under den första terminen, då undervisningsövnmgarna iar en

mindre omfattning och sålunda ett relativt litet antal klasser kan betjäna

förhållandevis många lärarkandidater. De ersättningsfrågor, som uppkommer

på grund av handledningen av lärarkandidaterna under den första tiden,

får också enklast sin lösning på den vägen.» (S. 129.)

Om övningsskolan omfattar 20 klasser pa realskolestadiet och 3 lärarkandidater

får hospitera samtidigt i en klass, skulle övningsskolan kunna

mottaga omkring 60 ämneslärarkandidater per termin. Envar av dessa bör

även kunna få en serie förlagd till denna del av övningsskolan. Återstående

övningsundervisning under den första terminen och en del av auskulteringarna

måste dock på grund av det begränsade utrymmet — och även av

andra skäl — förläggas till andra skolformer. Likaså all övningsundervisning

under sista utbildningsterminen.

Övningsskolan blir således även pa ämneslärarstadiet fullt utnyttjad, men

dessutom måste några högre allmänna läroverk knytas till lärarhögskolan

såsom samverkande läroverk.

»Givetvis bör av praktiska skäl dessa skolor vara så belägna, att kommunikationerna

till lärarhögskolan inte blir för besvärande. Att det måste

bli fråga om skolor med gymnasium ligger i sakens natur. I stort sett bor

dessa med lärarhögskolorna samverkande läroverk få samma uppgiiter som

pro vårsläroverken. Vid tillsättning av tjänster skulle, liksom nu vid provårsläroverken

och helst i ännu högre grad, hänsyn tagas till de sökandes

undervisningsskicklighet och lämplighet som handledare. Tjänsterna skulle

vidare vara förbundna med särskilda avlöningsförmåner och nagot nedsatt

undervisningsskyldighet.» (S. 130.)

För lärarhögskolans första tid föreslår kommissionen tva samverkande

läroverk. Ur ekonomisk synpunkt vore det dock fördelaktigt, om organisationen

ganska snart kunde utvidgas. Uppsättningen av lärarkrafter för

den teoretiska undervisningen vid lärarhögskolan påverkas nämligen relativt

obetydligt av en utökning med något tiotal nya ämneslärarkandidater.

Kostnadsökningen skulle således huvudsakligen bestå i arvodeskostnader

vid de samverkande läroverk, som skulle tillkomma. Eventuellt kan serier

på gymnasialstadiet mera sporadiskt förläggas även till andra högre skolor.

I det hela stöder remissinstanserna kommissionens förslag om en

till lärarhögskolan knuten särskild övningsskola; flera seminariekollegier uttalar

önskemålet, att även de i samband med en provisorisk seminariereform

måtte få se sin övningsskola utvidgad.

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde har

med särskilt intresse studerat övningsskolornas organisation och finner det

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

glädjande, att skolkommissionen så tveklöst fastslår nödvändigheten av en

särskild övningsskola, direkt knuten till lärarhögskolan. »Övningsskolornas

stora betydelse för lärarkandidaters praktiska utbildning torde vara odiskutabel.

Att sedan övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet

måste anlitas, om lärarhögskolan skulle få den storlek som förslaget anger,

torde vara oundvikligt.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad kan icke reservationslöst biträda

det sist gjorda medgivandet. Skolkommissionens förslag innebär, att

det första årets undervisningsövningar och därmed hela den praktiska utbildningen

före praktikterminen skulle anförtros åt det kommunala skolväsendet.

»Kollegiet kan inte anse, att detta är tillfredsställande. Den första

handledningen är av synnerligen stor betydelse, och det kan ej vara riktigt

att lägga ansvaret för denna helt utanför lärarhögskolan.»

Rektor vid småskoleseminariet i Landskrona medger åter, att det nog blir

nödvändigt använda lärare vid det kommunala skolväsendet under det

första utbildningsåret för klasslärare och nöjer sig med att opponera mot

att delar av övningsskolan och klasser från det kommunala skolväsendet

skulle kunna sammanföras i samma byggnad. »Arbetsförhållandena för lärare

och barn inom de olika skoltyperna är alltför olika för att ett sådant

experiment skall utfalla tillfredsställande.»

Med dessa uttalanden för ögonen är det av särskilt intresse att taga del

av utlåtandena från seminarier, som själva icke förfogar över någon intern

övningsskola. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping

gör ett tämligen utförligt uttalande i frågan. Det kan icke bestridas,

att den nuvarande anordningen med e. o. övningsskollärare »vid folkskola»

och arvoderade handledare kan medföra spänningar och irritation mellan

det kommunala skolväsendet och seminarierna, men det har gått förvånansvärt

väl i lås, konstaterar kollegiet.

»Detta är så mycket mera glädjande, som man vid de seminarier, där man

i någon större utsträckning arbetat med externa övningsskolor, nog skulle

vara beredd att förfäkta åsikten, att denna övningsskoleform är utmärkt.

Den har bland annat den stora fördelen, att den ger lärarkandidaterna möjlighet

att pröva sina krafter under sådana förhållanden som så nära som

möjligt anknyter till den skolverklighet, de förbereder sig för.»

Skolkommissionen har emellertid i sin konstruktion av den externa övningsskolan

föredragit just den form, som är mest tungrodd och mest inbjuder

till komplikationer, nämligen den med särskilt arvoderade handledare.

Kollegiet är av den bestämda meningen, att de klasslärare, som tjänstgör

såsom handledare i kommunens skolväsende, måste knytas till lärarhögskolan

som ordinarie eller e. o. övningsskollärare. »Kollegiet föreslår därför

att hela övningsskolan förlägges till det kommunala skolväsendet och att

som handledare under hela utbildningstiden får fungera dels metodiklektorerna,

dels vid högskolan fast knutna handledare.»

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Kollegiet vid folkskolesemhiariet i Jönköping nöjer sig med att understryka

vikten av att samtliga övningsklassers lärare, såväl övningsskollärare

som handledare, anställs under former, som så nära som möjligt knyter dem

till lärarhögskolan.

I detta sammanhang bör ytterligare antecknas, att statskontoret i sina

riktlinjer för en eventuell omarbetning av skolkommissionens förslag lagt

särskild vikt vid att på högskoleorten befintliga statliga och kommunala

läroanstalter i väsentlig utsträckning tages i anspråk för den praktiska lärarutbildningen.

Övningsskolans organisation är i hög grad beroende av lärarhögskolans

storlek och totala arbetsuppgifter. De remissinstanser, som föreslår en nedskärning

av programmet, går därför sällan in på enskildheterna i skolkommissionens

förslag. Stundom understrykes dock värdet av någon detalj,

exempelvis hjälpklasserna, Bl-avdelningama eller förskoleavdelningarna.

Att övningsskolan skall innehålla enhetsskoleklasser tycks vanligen anses

som självfallet, men somliga menar, att det i varje fall icke bör vara uteslutande

dylika klasser. Läroverkslärarnas riksjörbnnd nämner som en av

förslagets förtjänster, att ämneslärarkandidaterna får komma i kontakt med

arbetssättet i klasser med ogallrat elevmaterial men erinrar på samma gång

om att långt ifrån alla lärare, som utexamineras från lärarhögskolan, kommer

att undervisa i enhetsskolor åtminstone under en lång tid framåt.

»Detta förhållande måste lärarutbildningen ta hänsyn till, så att alla elever

under utbildningstiden erhåller kännedom om arbetet även i skolor av traditionell

art, låt vara med moderniserade arbetsformer.»

Skolkommissionen har ansett det möjligt att höja lärjungeantalet i klasserna

på övningsskolans mellanstadium till omkring 25. Frågan beröres sällan

i yttrandena. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar anser höjningen

menlig för arbetet.

»Det stora ombytet av lärare och lärarkandidaternas ovana vid undervisning

gör det önskvärt, att elevantalet icke höjes över det, som f. n. förekommer.

I en stor klass hinna icke seminarieeleverna att noggrant och individuellt

studera klientelet, och barnen bli sämre omhändertagna. Särskilt

när grupparbete bedrives, visar sig ett stort elevantal svårbemästrat. Kollegiet

anser, att elevantalet bör få stanna vid 20. Skulle det vid något enstaka

tillfälle inträffa, att elevantalet komme att överstiga 20, måste den

möjligheten stå öppen att vid grupparbete och laborativt arbete halvera

klassen.»

Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Mariestad vill

åter höja lärjungemaximum.

»Elevantalet i övningsskolans klasser föreslås till 25. Även om detta för

skolan i gemen är ett framtidsmål, torde det vara ganska avlägset. Tills det

målet är nått, böra lärarna utbildas att undervisa i klasser av samma storlek,

som de sedan möta i sin tjänstgöring.»

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Flera kollegier gör gällande, att övningsskolans klasser kommer att bli för

starkt betungade med övningslektioner. Sålunda skriver kollegiet vid småskoleseminariet

i Växjö.

»I betänkandet föreslås, att två lektioner per dag skall bli undervisningsövningar

i varje övningsskoleklass. Det måste bli en fruktansvärd överbelastning

av övningsskolan, när det för barnen där kommer att bli minst

12 övningslektioner per vecka. Man kan fråga sig, hur många föräldrar som

verkligen kommer att finna sig i att deras barn skall undervisas av icke

kompetenta lärare under så många veckotimmar. Det ständiga ombytet av

läraraspiranter måste verka förryckande på lugnet i klassen och inverka

menligt bl. a. på ... personlighetsdaningen.»

Svenska seminarielärarföreningen påpekar, att belastningen av övningsklasserna

redan nu är för stor, och påyrkar en betydande ökning av övningsklassernas

antal.

Här må erinras om att skolkommissionen varit fullt medveten om att

önskemål av detta slag kan framställas men av praktiska och ekonomiska

skäl icke ansett sig kunna föreslå fler övningsklasser. Det blir under alla

omständigheter nödvändigt att söka en medelväg, som är försvarlig både ur

pedagogiska och ekonomiska synpunkter. Kommissionens förslag ansluter

sig till ett uttalande av 1932 års seminariesakkunniga, enligt vilket antalet

övningslektioner i en klass icke bör överstiga i medeltal två per dag. Denna

bedömning är enligt kommissionens uppfattning rimlig och riktig.

»Visserligen kommer enligt skolkommissionens planering det av de sakkunniga

angivna maximitalet att överskridas under de tider, då övningsundervisning

pågår. Å andra sidan torde splittringen bli något mindre störande

till följd av det system för övningarna, som kommissionen föreslagit, och

dessutom skulle mellan 3 och 4 veckor i början av varje termin samt drygt

3 veckor i slutet av vårterminen helt befrias från undervisningsövningar.»

(S. 123.)

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till skolkommissionens förslag beträffande

lärarhögskolans övningsskolor. Bland annat anser överstyrelsen

det vara till fördel för lärarutbildningen, om såväl en övningsskola under

lärarhögskolans egen administration som klasser tillhörande det kommunala

skolväsendet ställs till förfogande. Överstyrelsen finner det emellertid icke

möjligt att ingå på en detaljgranskning av övningsskolornas storlek och

organisation, då lösningen av därmed sammanhängande problem blir helt

beroende av lärarhögskolans storlek och förläggning.

»De samverkande läroverken», som jämte lärarhögskolan skulle deltaga

i ämneslärarkandidaternas praktiska utbildning, diskuteras i yttrandena huvudsakligen

med hänsyn till valet av läroverk. Någon motvilja mot samarbete

med lärarhögskolan kan icke spåras i yttrandena. Skolkommissionen,

som tänkt sig lärarhögskolan förlagd till Vällingby i Stockholm, nämner i

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

första rummet Nya elementarskolan, som är ett statligt högre allmänt läroverk,

samrealskolan i Blackeberg, som numera är kombinerad med ett kommunalt

gymnasium, och högre allmänna läroverket i Bromma.

Kollegierna vid de högre allmänna läroverken för gossar och för flickor på

Norrmalm anser, att dessa båda läroverk, som redan är lärarutbildningsanstalter,

bör ifrågakomma som samverkande läroverk före Nya elementar och

Blackeberg. Jämväl Läroverkslärarnas riksförbund betonar värdet av att läroverk

med tidigare erfarenhet av lärarutbildning upptages som samverkande

läroverk. Kollegiet vid samrealskolan i Blackeberg tillstyrker åter, att

detta läroverk får ställning som samverkande läroverk men anser det önskvärt,

att skolans gymnasium icke tages i anspråk för auskultation och serieundervisning,

förrän det är fullständigt utbyggt, vilket kan beräknas vara

fallet läsåret 1956/57. Rektor vid Nya elementarskolan uttalar slutligen

önskemålet, att nu anställda lärare, vilka skulle finna arbetet som handledare

svårt, bör ha rätt till tjänstebyte eller transport till läroverk, där

dylika krav icke ställs på dem.

I flera yttranden betecknas lärarnas undervisningsskyldighet som hög.

Enligt Läroverkslärarnas riksförbwid vore detta fallet vid de samverkande

läroverken, i all synnerhet för ordinarie lärare, som förordnas att handleda

vid övningsundervisningen i en klass, där eljest en icke-ordinarie lärare

tjänstgör. Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt riksförbundets

mening fastställas genom förhandlingar mellan förbundet och vederbörande

myndighet. Enligt seminarielärarföreningen bleve vidare arbetsbördan för

tung för de vid lärarhögskolans övningsskola anställda övningsskollärarna.

Sannolikt ingår avvägningen av undervisningsskyldigheten i de fackliga

frågor, som även enligt denna förenings uppfattning bör prövas förhandlingsvägen.

Slutligen må nämnas, att enligt Musiklärarnas riksförbund övningslärarnas

undervisningsskyldighet ej bör sättas högre än övningsskollärarnas.

En minskning av elevintagningen vid lärarhögskolan i den utsträckning

jag föreslagit måste tydligen avsevärt påverka övningsskolan. Undervisningsrådet

Källquist anför härom följande:

»Genom att småskollärarutbildning uteslutits från lärarhögskolan, minskas

starkt behovet av klasserna 1—2 i övningsskolan. Behovet därav torde

inte bli större än att det kan tillgodoses genom övningsklasser i det kommunala

skolväsendet. Däremot bör klass 3, även om denna klass i enhetsskolan

räknas till småskolestadiet, vara företrädd i den statliga övningsskolan i

samma utsträckning som klasser på mellanstadiet, detta bl. a. med hänsyn

till skolor av B-former.---

Nedskärningen av lärarhögskolans omfattning medför, att antalet statliga

klassavdelningar för mellanskollärarutbildningen kan minskas till 18. Därtill

bör alltjämt komma 2 hjälpklasser .. . och 1 läsklinik.»

Om en skola av denna storlek på sitt högstadium mottager elever även

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

från vissa kommunala enhetsskoleklasser 3—6, kan den bedömas ge underlag

för 5 parallellavdelningar av klasserna 7—9, vilket får betraktas som

minimum för lärarutbildningens behov. Påbyggnad med gymnasium torde

däremot tills vidare icke behöva beräknas. »En på detta sätt sammansatt

övningsskola för ämneslärarutbildning torde få anses fylla de mest oundgängliga

kraven, även om det varit förmånligt med något större möjligheter

till auskultationer och övningsundervisning inom den egna övningsskolan.

Vad som brister i detta hänseende får utfyllas genom att de samverkande

läroverken i större utsträckning tages i anspråk även för ämneslärarkandidaternas

första utbildningstermin.

Då den statliga övningsskolan enligt skolkommissionens planläggning

skulle kommit att få mycket stor omfattning, föreslogs två särskilda rektorer

för övningsskolan, en närmast för klasserna 1—6 och en närmast för

klasserna 7—9 och gymnasiet. Om övningsskolan enligt ovanstående reduceras

till att omfatta endast omkring 35 undervisningsavdelningar, blir inte

mer än en rektor erforderlig.»

En undersökning av lärarbehovet vid den statliga övningsskolan, sådan

den ovan skisserats, leder till följande personalstat:

1 rektor,

11 adjunkter i högre lönegrad,

5 » »lägre »

21 övningsskollärare, därav 2 för hjälpklasser och 1 för läsklinik,

2 lärare i teckning,

2 » » musik,

2 » » gymnastik,

2 » » manlig slöjd,

2 » » kvinnlig slöjd,

1 » » hemkunskap,

1 kanslibiträde,

2 vaktmästare.

Därtill kommer 3 å 4 icke-ordinarie ämneslärare, därav 1 lärare i praktisk

yrkesorientering och samhällskunskap.

. Anm. Undervisningen i yrkesteori och yrkespraktik i klass 9 y har antagits

ombesörjd av kommunen. Vidare har förutsatts, att lektorerna i mellanstadiets

metodik och i övningsämnenas metodik får sin skoltjänstgöring i

övningsskolan och att undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bestrides

av ämneslärare.

Vid jämförelse med den på s. 180 lämnade sammanställningen av personalbehovet

enligt kommissionens förslag bör uppmärksammas, att detta icke

upptager för högstadiet erforderlig lärarkraft.

f. Departementschefen.

Om genom beslut av årets riksdag grunden lägges till en lärarhögskoleorganisation,

kommer under den tid, vi nu överblicka, lärare för enhetssko
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

lans mellanstadium att utbildas vid två skolformer, lärarhögskolan och

folkskoleseminarierna. Utbildningsformerna kan komma att skilja sig åt,

men målet är detsamma; de utbildade lärarna skall fylla samma uppgifter

i det framtida skolväsendet. På motsvarande sätt måste lärarhögskolan och

de nuvarande lärarkursanstalterna utbilda ämneslärare för samma skolformer

och samma undervisning. Frågan är nu, om det gemensamma arbetsmålet

för de olika formerna av lärarutbildningsanstalter bör taga sig uttryck

i en gemensam central ledning eller om olikheterna mellan utbildningsanstalter

av äldre och nyare typ fordrar, att separata överstyrelser inrättas.

Enligt kommissionsmajoritetens förslag skulle särskild överstyrelse för

lärarhögskolorna upprättas. Under övergångstiden skulle således skolöverstyrelsen

vara talesman för folkskoleseminarier och lärarkursanstalter och

den nya överstyrelsen för lärarhögskolorna. Småningom skulle yrkesutbildningen

för både ämnes- och klasslärare koncentreras till lärarhögskolor, så

att vid övergångsperiodens slut lärarutbildningen komme att ha sitt eget

ämbetsverk, helt skilt från skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen företräder den motsatta uppfattningen. Lärarhögskolorna

bör sortera under skolöverstyrelsen och deras ärenden som alla andra

handläggas enligt för denna gällande instruktion och arbetsordning.

Kommissionsminoriteten följer en mellanlinje. Överstyrelsen för lärarhögskolorna

skulle organiseras som en särskild sektion av skolöverstyrelsen.

Kommissionsmajoritetens förslag synes bottna i uppfattningen, att skolöverstyrelsen

med sina mångahanda administrativa uppgifter icke skulle

kunna lika aktivt som en mera specialiserad överstyrelse främja det pedagogiska

reformarbete, vi hoppas få till stånd genom lärarhögskolorna, eller

rent av vara sinnad att till förfång för detta arbete beskära lärarhögskolornas

organisatoriska och ideologiska frihet.

För egen del anser jag rent principiellt, att utbildningen av lärare med

samma uppgifter om möjligt bör stå under samma centrala ledning. En

klyvning av den centrala ledningen efter utbildningsanstalternas organisation

är i och för sig lika litet eftersträvansvärd som en uppdelning av skolväsendets

centrala ledning efter högre och lägre skolformer. I vissa lägen

kunde en splittring av den centrala ledningen dessutom ha ogynnsamma

psykologiska återverkningar. Det vore högst olyckligt, om en frontlinje

skulle utbildas mellan lärarhögskolan och de andra lärarutbildningsanstalterna

och lärarna skulle känna sig som målsmän för olika strävanden. Riskerna

för en sådan utveckling skulle ökas, om den centrala ledningen präglas

av en liknande dualism.

Huruvida en enhetlig central ledning för lärarutbildningen i sinom tid

bör organiseras inom ramen för skolöverstyrelsen eller såsom en fristående

styrelse är en fråga, som får övervägas efter omständigheterna, när tiden

är inne. En slutgiltig prövning av organisationsformerna bör företagas, när

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

nätet av lärarhögskolor blivit utbyggt och den centrala ledningen måste taga

sikte på uppgiften att vårda gemensamma angelägenheter för på olika orter

belägna högskolor, en var med sin rektor och sitt lärarråd.

Jag är fullt ense med kommissionens majoritet om vikten av att lärarhögskolans

självständighet i pedagogiskt hänseende tryggas. Så långt möjligt

bör lärarhögskolan vara självstyrande i pedagogiska angelägenheter.

Dess rektor bör beredas större inflytande jämväl på de ärenden, som går

vidare till överstyrelsen. Det bör tillses, att administrativa rutinregler och

tidigare praxis inom skoladministrationen under inga förhållanden får bli

till hinders för förnyelsearbetet.

Detta behöver emellertid icke nödvändigtvis leda fram till en organisatorisk

lösning i överensstämmelse med majoritetens förslag. Jag har kommit

till den uppfattningen att i vart fall under utbyggnadstiden skolöverstyrelsen

lämpligen bör kunna fungera som överinstans, därest styrelsen

vid avgörandet av till högskolan hörande frågor och ärenden får följande

sammansättning.

skolöverstyrelsens chef, tillika ordförande,

den ledamot av skolöverstyrelsen, som förordnas att taga särskild befattning

med ärenden rörande lärarhögskolan,

lärarhögskolans rektor,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen samt

en representant för det allmänna.

De båda sistnämnda skulle förordnas av Kungl. Maj:t, varvid lämpligen

universitetskanslern torde böra föreslå den ledamot, som skall företräda den

psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor bör vidare kunna tagas i anspråk som föredragande

i ökad utsträckning. Att lägga all föredragning på honom är givetvis

uteslutet, enär det administrativa arbetet i så fall komme att taga för stor

del av hans arbetstid i anspråk. Huru föredragningarna i varje särskilt fall

skall ordnas, bör ankomma på ordförandens bestämmande, men direktiv bör

i lämpligt sammanhang givas, att föredragningen av viktigare organisatoriska

och pedagogiska frågor i den del de berör lärarhögskolan skall uppdragas

åt rektor, där så utan olägenhet kan ske.

Vid behandlingen av ärenden rörande lärarhögskolan (eller vissa grupper

av sådana) skulle sålunda de av mig nämnda personerna inträda såsom ledamöter

av skolöverstyrelsen, i den mån de ej redan förut tillhör densamma.

När jag i det föregående stundom talat om lärarhögskolans »styrelse»,

har jag avsett skolöverstyrelsen i denna speciella sammansättning. Det

få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i skolöverstyrelsens

instruktion, som kan vara behövliga i anledning av vad jag nu förordat.

För kommissionsmajoritetens ställningstagande synes frågan om lärartillsättningarna

ha varit av stor betydelse. Lärarhögskolans rektor och lärarråd

kunde ha önskemål i fråga om personvalet, som befaras icke lika lätt vinna

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr %09.

gehör inom en sektion av skolöverstyrelsen som inom en fristående överstyrelse.

Jag vill i anledning härav kraftigt betona, att det självfallet icke är

meningen att den avvägning mellan befordringsgrunderna, som tillämpas

vid lärartillsättningarna vid allmänna läroverk och seminarier, skall oförändrad

överföras till lärartillsättningarna vid lärarhögskolan. Tjänstetidens

längd kan endast under för övrigt lika förhållanden få spela in, den personliga

lämpligheten för det arbete, som skall bedrivas vid lärarhögskolan,

måste tillmätas avgörande betydelse. Närmare bestämmelser därom torde i

sinom tid komma att inflyta i lärarhögskolans stadgar. Den allra första läraruppsättningen

bör enligt min mening kallas, varvid det torde bliva ett

gemensamt intresse för rektor, överstyrelsen och Kungl. Maj:t att tillse,

att lärarhögskolan erhåller den läraruppsättning, varav den är bäst betjänt.

Skolkommissionen föreslår därjämte en lokal styrelse för lärarhögskolan,

som i den föreslagna konstruktionen har karaktär av ett lärarråd och huvudsakligen

skall avgöra pedagogiska frågor. Skolöverstyrelsen önskar tillägga

den lokala styrelsen vissa ej närmare specificerade administrativa uppgifter

och vill på grund härav ge styrelsen en annan sammansättning. För egen

del anser jag en självstyrelse i pedagogiska frågor vara av väsentlig betydelse

för lärarhögskolan. En sådan funktion bör för högskolans del kunna fyllas

av dess lärarråd.

Löpande administrativa ärenden av intern natur torde kunna avgöras av

rektor i en utsträckning, som närmare preciseras i lärarhögskolans arbetsordning.

Från kamerala uppgifter bör han däremot vara fri. Det torde få

ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda stadga för lärarhögskolan och instruktion

för dess överstyrelse, medan arbetsordningen, som torde komma

att beröra även mera kortvariga arrangemang, lämpligen bör fastställas av

överstyrelsen.

Liksom skolkommissionen anser jag, att rektor icke kan handhava den

omedelbara ledningen av lärarhögskolans hela mångförgrenade verksamhet.

Han bör kunna mera direkt åtaga sig den praktiska utbildningen, och

han skall givetvis vara den samordnande och sammanhållande kraften i

högskolans arbete, men han bör, såsom skolkommissionen föreslagit, ha

under sig särskilda ledare för den teoretisk-pedagogiska utbildningen och för

övningsskolan. Kompetensfördelningen mellan rektor och lärarrådet torde

endast delvis behöva regleras genom administrativa föreskrifter; ett visst

utrymme för praxis bör kunna tillstädjas. Mot kommissionens förslag om

avdelningskollegier och lärarkonferenser inom högskolan har jag intet att

erinra.

Med hänsyn till den av mig föreslagna beskärningen av lärarhögskolans

elevintagning torde personalen i högskolans kansli och bibliotek kunna något

reduceras. Jag föreslår, att för kansliet beräknas en sekreterare, en kansliskrivare

och ett kanslibiträde samt, bland annat med hänsyn till pedagogiska

institutionens behov av skrivhjälp, två kontorsbiträden. Biblioteket

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

torde tills vidare kunna nöja sig med en deltidsanställd bibliotekare och ett

biblioteksbiträde. Inrättandet av särskild institution för tekniska hjälpmedel

bör kunna anstå tills vidare; därmed bortfaller också det föreslagna

särskilda institutionsföreståndararvodet.

Den föreslagna professuren vid lärarhögskolan är behövlig, oavsett huru

den psykologisk-pedagogiska forskningen i övrigt ordnas i vårt land. Innehavaren

av denna tjänst skall organisera och planlägga undervisningen i

psykologi och pedagogik vid lärarhögskolan och i dess kursverksamhet, han

skall själv föreläsa om vissa aktuella problem inom forskningen och den

allmänna försöksverksamheten, och han skall vara ledare för den försöksverksamhet,

som i den ena eller andra formen torde komma att bedrivas

vid lärarhögskolan. Universitetskanslern finner dessa åligganden så betungande,

att han ifrågasätter, huruvida professorn kan få tillräcklig tid för egen

vetenskaplig forskning. Huru maktpåliggande ledaruppgiftema i verkligheten

blir, beror visserligen i någon mån på omfattningen av de experimentmöjligheter

vid skolorna, som ställs till högskolans förfogande. I varje fall

kräver de dock sin man: arbetet torde icke kunna läggas över på andra befattningshavare

vid lärarhögskolan eller på lånade krafter och är till sin art

sådant, att tjänstinnehavaren skäligen bör tillerkännas professors tjänsteställning.

Frågan om den fortsatta utbyggnaden av forskningen inom den psykologisk-pedagogiska

ämnesgruppen är en mycket mer vittutseende fråga och

förutsätter ett utredningsarbete, som ännu icke är avslutat. Flera alternativ

kan komma under övervägande: förstärkning av forskningsresurserna

vid universiteten, vid statens psykologisk-pedagogiska institut, inom skolöverstyrelsens

försöksavdelning eller vid lärarhögskolan. Skolkommissionen

tänker sig möjligheten, att en framtida skolpsykologutbildning åtminstone

delvis skulle läggas till lärarhögskolan; denna måste då erhålla en specialutrustning

för ändamålet, vari bland annat en professur i psykologi skulle

ingå. Den enligt bemyndigande den 8 maj 1953 tillsatta utredningen rörande

psykologutbildningen har till uppgift att rationellt ordna denna utbildning

och skall därjämte utarbeta plan för psykologisk-pedagogiska institutets utbyggnad

med beaktande av psykotekniska institutets vid Stockholms högskola

ställning och verksamhet. En utbyggnad i större skala av den forskning

på skolans område, som i olika former företrädes av de filosofiska

fakulteterna, psykologisk-pedagogiska institutet, skolöverstyrelsens försöksavdelning

och lärarhögskolan, lärer icke kunna beslutas, förrän psykologutredningen

fullgjort sitt uppdrag. Intill dess bör den vetenskapliga personalen

vid lärarhögskolan inskränkas till vad som med hänsyn till högskolans

egna behov är strängt nödvändigt. Jag anser mig på grund härav utöver den

föreslagna professuren endast kunna tillstyrka de två assistenttjänsterna i

psykologi och pedagogik.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

I fråga om professurens ämnesinnehåll och i synnerhet dess benämning

har skilda meningar framträtt. Skolkommissionen tänker sig en professur

i skolforskning, skolöverstyrelsen en professur i praktisk pedagogik med utvecklingspsykologi,

universitetskanslern och åtskilliga akademiska remissinstanser

en professur i didaktik, särskilt metodik. En viss specialisering av

ämnesområdet torde vara önskvärd: den bör ge företräde åt forskning med

inriktning på skolans aktuella spörsmål, medan exempelvis forskningar i

pedagogikens historia måste träda tillbaka. Jag är emellertid icke beredd att

nu precisera ämnesområdet, bland annat emedan professurens avgränsning

kan komma att påverkas av en eventuell förstärkning av lärarkrafterna i

samband med psykologutbildningen. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att, sedan riksdagen beslutat om professurens upprättande, pröva

denna del av ärendet.

Skolkommissionen har föreslagit, att den blivande professorn i skolforskning

vid lärarhögskolan jämväl skulle tillhöra den filosofiska fakulteten i

högskolestaden. Möjligen skulle en sådan dubbelställning på längre sikt underlätta

lösningen av vissa frågor, som berör såväl lärarhögskolorna som

universiteten. Med den ställning, jag har intagit till de av kommissionen

föreslagna pedagogiska examina, finner jag det dock tills vidare tillräckligt,

att nödig samverkan kommer till stånd i fria former. Därigenom skulle man

också undgå de komplikationer i tillsättningsproceduren, som påpekats av

universitetskanslern. Under alla omständigheter bör emellertid ett sakkunnigförfarande

ligga till grund för tjänstetillsättningen.

Skolkommissionens plan att till lärarhögskolan knyta viss undervisning

av universitetsprofessorer har fått stöd av statskontoret, medan universitetskanslern

icke synes tro, att lärarhögskolan på detta sätt skall kunna tillföras

någon mera avsevärd förstärkning i lärarkraft. Det är mycket möjligt,

att kanslern har rätt, men frågan synes böra uppmärksammas, när den obligatoriska

kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia i en framtid

avskaffas.

De av skolkommissionen föreslagna lärarkategorierna vid lärarhögskolan

synes mig alla erforderliga, icke minst den nya lärargruppen i metodik.

Några av remissinstanserna håller visserligen före, att metodikundervisningen

i större utsträckning, än kommissionen tänkt sig, kunde bedrivas

i de gamla formerna och av de lärargrupper, som hittills haft dylik undervisning

om hand. För mig har det varit bestämmande, att man i framtiden

torde bli nödsakad att vid lärarutbildningen anlita även övningsklasser,

där undervisningen bestrides av lärare, som visserligen fullt tillfredsställande

sköter sina dagliga uppgifter i klassen men dock icke når upp

till den mycket höga standard, som en god metodikundervisning förutsätter.

Det som i sådana fall kan brista bör kunna utfyllas av högskolans metodiklärare.

Genom inrättandet av dessa tjänster skulle dessutom lärarhögsko
13

— Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 209.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

lan sättas i stånd att ge en utvidgad personlig handledning av lärarkandidaterna

av det slag, som förekommer vid vissa utländska lärarutbildningsanstalter.

Givetvis är det av största vikt, att den personliga kontakten med undervisningen

bibehålies av de lärare som skall införa andra i undervisandets

metod. Varje heltidsanställd metodiklärare vid lärarhögskolan bör själv praktiskt

utöva sin konst antingen genom att regelbundet fullgöra någon del av

sin undervisningsskyldighet såsom lärare i övningsskolan och därmed samverkande

läroverk eller genom att med vissa mellanrum uppehålla lärartjänst

i övningsskolan under en icke alltför kort tid.

Kontakten med skollivets praktiska sidor måste hållas vid makt även

av lärarna i psykologi och pedagogik. Det kan ske i olika former. Jag är

mest benägen att på denna punkt följa den seminarierektor, som vill engagera

pedagogiklektorerna som medbedömare vid lärarkandidaternas övningslektioner

under någon timme i veckan. Sådant medbedömarskap bör

enligt min mening i mindre utsträckning ingå i dessa lärares åligganden.

Skolkommissionen har angivit de kvalifikationer i olika hänseenden, som

lärarhögskolans lärare måste besitta. Kraven är inte små; särskilt när det

gäller en helt ny lärargrupp som metodiklärarna, är det svårt att författningsmässigt

fixera villkoren utan att alltför mycket inknappa tjänsternas

rekryteringsbas. Såsom jag redan nämnt, bör därför enligt min mening den

första läraruppsättningen vid lärarhögskolan kallas. Så långt möjligt bör

därvid skolkommissionens intentioner i sak följas. Vid lärartillsättningarna

måste jämväl tillses, att de olika undervisningsstadierna — icke minst

realskolestadiet — blir företrädda på ett ur helhetens synpunkt ändamålsenligt

sätt. Längre fram bör preciserade behörighetsvillkor införas i lärarhögskolans

stadga. Det är att vänta, att sedan sådana villkor uppställts och

bekantgjorts, ett tillräckligt antal yngre lärare med tiden skall förskaffa

sig de erforderliga kvalifikationerna och trygga återväxten, när de först utnämnda

avgår. Fastställandet av behörighetsvillkoren för de olika slagen av

tjänster bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Skolkommissionen har föreslagit, att lärarna i psykologi och pedagogik

skall inneha fullmaktstjänster, lärarna i metodik däremot förordnandetjänster.

För egen del vill jag på detta stadium lämna frågan om lärarnas

anställningsförhållanden, lönesättning — till vilken jag senare återkommer

— och tjänstebenämning öppen. Dessa spörsmål torde senare ånyo få anmälas

för riksdagen.

Vid bestämmandet av lärarnas undervisningsskyldighet måste beaktas,

att vid lärarhögskolan ett relativt fritt arbetssätt skall tillämpas och särskilt

i samband med övningarna personligt utformade arbetsuppgifter skall

förekomma i så stor utsträckning, som omständigheterna medger. Jag anser

dock, att den enskilda handledning — tre timmar per lärarkandidat — som

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

ingår i den för lärarna i mellanstadiets metodik föreslagna undervisningsskyldigheten,

liksom för lärarna i högstadiets metodik skäligen bör läggas

utanför den siffermässigt fixerade delen av undervisningen, och likaså, att

det medbedömarskap vid undervisningsövningarna, som i någon utsträckning

bör åläggas lärarna i psykologi och pedagogik, kan påläggas dem utan

minskning av antalet undervisningstimmar.

Vid de av särskild utredningsman utförda, av mig nyss refererade beräkningarna

rörande lärarhögskolans personalstat (s. 177) har kommissionens

beräkningsgrunder jämkats med hänsyn till vad jag nu och tidigare

anfört om de särskilda ämnenas ställning och lärarnas undervisningsskyldighet.

Omräkningen har givit vid handen, att till följd av högskolans reducerade

omslutning antalet lektorstjänster kan betydligt minskas och

specialläraren i röst- och talvård ersättas med en lärare med partiell tjänstgöring.

Om det gällt att nu upprätta stat för lärarhögskolan, skulle jag kunnat

tillstyrka, att heltidstjänster av olika slag upprättas och därutöver

medel anslås för anordnande av undervisning genom deltidstjänstgörande

lärare i huvudsak på det sätt utredningsmannen föreslagit. De lektorstjänster

med speciella uppgifter, som i några yttranden föreslagits, kan jag däremot

icke tillstyrka.

I vilken utsträckning undervisning för de skilda ändamålen skall anordnas

under lärarhögskolans organisationsperiod och däremot svarande lärartjänster

inrättas, blir beroende av förnyad prövning i samband med de

årliga anslagsäskandena för lärarhögskolan under uppbyggnadsperioden.

I likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen finner jag det icke

möjligt att för lärarhögskolans behov upprätta en statlig övningsskola av

de dimensioner, som skulle fordras för att all erforderlig auskultation och

övningsundervisning skulle kunna förläggas dit. Jag tillstyrker, att en särskild

övningsskola inrättas, men förutsätter därvid, att det kommunala skolväsendet

och vissa lämpligt belägna högre skolor nyttjas som komplement.

Den statliga övningsskolan bör tillsammans med vissa klasser av det

kommunala skolväsendet bilda en fullständig enhetsskola för stadsdelens

ungdom. Då småskollärarutbildning åtminstone tills vidare icke skall upp

på lärarhögskolans program, bör skolan delvis utformas på annat sätt, än

skolkommissionen har tänkt sig. De ifrågasatta förskoleavdelningarna kan

sålunda helt utgå. I den mån avdelningar tillhörande småskolestadiets båda

lägsta klasser blir erforderliga för mellanskollärarutbildningen, torde komiriunala

klasser kunna begagnas. Övningsskolan behöver således endast hålla

enhetsskoleklasserna 3—9. Någon gymnasial överbyggnad under lärarhögskolans

administration synes mig icke erforderlig.

Liksom kommissionen anser jag det lämpligast, att den förberedande yrkesutbildningen

för lärjungarna på enhetsskolans högstadium organiseras

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

och administreras av den kommunala skolstyrelsen. Däremot bör ett par

hjälpklasser ingå i övningsskolan och läsklinik där anordnas. En och annan

läraravdelning i övningsskolan bör sammansättas av lärjungar tillhörande

på varandra följande årsklasser, såsom redan nu ofta sker inom seminariernas

övningsskolor.

Jag kan icke tillstyrka, att det av kommissionen föreslagna maximiantalet

lärjungar i övningsskolans klasser sänkes eller att antalet övningsskoleklasser

beräknas efter generösare grunder än de av kommissionen föreslagna.

Den största lärargruppen på mellanstadiet bör liksom i folkskoleseminariernas

övningsskolor vara övningsskollärarna och den största på realskolestadiet

liksom vid pro vårsläroverken utgöras av adjunkter i de båda förekommande

lönegraderna. Dessutom erfordras för båda stadierna övningslärare.

Då övningsskolans storlek kunnat nedbringas så pass mycket, torde

endast en rektorstjänst bli behövlig för skolans ledning.

Lärarnas undervisningsskyldighet bör vara lägre än i skolformer, där lärarutbildning

icke försiggår. Jag är däremot icke beredd att tillstyrka, att

undervisningsskyldigheten för övningsskollärarna sänkes under den vid

folkskoleseminariernas övningsskolor tillämpade. Jämväl för ämneslärarna

bör den för övningsskollärarna föreskrivna undervisningsskyldigheten av

22—26 veckotimmar gälla, dock med nedsättning vid tjänstgöring i klass

9 på sätt skolkommissionen föreslagit för gymnasietjänstgöring. I fråga

om övningslärarnas undervisningsskyldighet ansluter jag mig till skolkommissionens

förslag.

Antalet under dessa förutsättningar påkallade lärartjänster samt i övrigt

behövlig heltidsanställd personal framgår av den tablå jag i det föregående

demonstrerat (s. 188). Jag räknar med att en personalstat av i stort sett denna

omfattning skall bli erforderlig, när övningsskolan är fullt utbyggd. Det

under organisationsperioden behövliga antalet tjänster kan icke nu anges

utan måste prövas i samband med de årliga anslagsäskandena för lärarhögskolan.

Behörighetsvillkoren för rektors- och lärartjänsterna vid övningsskolan

torde böra av Kungl. Maj:t bestämmas i anslutning till vad som gäller för

närmast motsvarande tjänster vid allmänna läroverk med praktisk lärarkurs

respektive folkskoleseminarier. Vid lärartillsättningarna bör liksom

vid de nuvarande lärarutbildningsanstalterna hänsyn tagas till de särskilda

krav, som en tjänst vid lärarutbildningsanstalt ställer på sin innehavare.

Kallelse bör kunna ifrågakomma.

Tack vare minskningen av antalet lärarkandidater behöver färre klasser

tagas i anspråk inom det kommunala skolväsendet och vid samverkande

läroverk. I fråga om dessa klassers användning och grunderna för beräkning

av antalet behövliga avdelningar ansluter jag mig till kommissionens förslag.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

197

10. Lärarhögskolans förläggning.

a. Skolkorn missionens förslag.

I sitt utlåtande över skolkommissionens principbetänkande föreslog skolöverstyrelsen,

att den första fullständiga lärarhögskolan skulle förläggas till

Lund och börja sin verksamhet, så snart en detaljerad organisationsplan

blivit utarbetad av skolkommissionen, »om möjligt redan från och med läsåret

1950—1951». Denna högskola skulle basera sin verksamhet på det väl

utvecklade skolväsendet i Lund och Malmö.

Skolkommissionen förde genom sin lärarhögskoledelegation preliminära

underhandlingar med städerna Lund och Malmö och möttes därvid av stort

intresse för saken från de kommunala myndigheternas sida. Kommissionen

kunde också konstatera, att det i framtiden funnes goda förutsättningar för

upprättande av en med universitetet i Lund samverkande lärarhögskola på

grundval av skolväsendet i de båda städerna. Mera tveksamt kunde det

vara, om just den första lärarhögskolan borde förläggas till någon av dessa

städer.

»En fördel med att förlägga den första av lärarhögskolorna till Skåne

vore, att man kunde göra början med en något mindre lärarhögskola, som

lättare kunde tjäna som försöksanstalt. Som en tydlig nackdel framstod

återigen den omständigheten, att varken Lund eller Malmö ännu kunnat

genomföra åttaårig skolplikt. Lärarhögskolans övningsskola måste utom

gymnasium bestå av nioårig enhetsskola, och enhetsskolans struktur är sådan,

att man under en övergångstid till nöds kan bygga på åttaårig men

knappast på sjuårig skolplikt. Denna synpunkt talade för visst dröjsmål

med en lärarhögskolas förläggning till Skåne.» (S. 236—237.)

Såsom förläggningsort för den första lärarhögskolan erbjöde däremot

Stockholm betydande fördelar, emedan

1) åttaårig skolplikt är genomförd i Stockholm,

2) närheten till skolöverstyrelsen är av särskild betydelse under organisationsperioden,

3) kontakt med försöksverksamheten rörande enhetsskolan lättare kan

uppnås i Stockholm och

4) en lärarhögskola i Stockholm kan åtaga sig större uppgifter i fråga om

ämneslärarutbildningen.

För skolkommissionen har det tett sig självklart, att en lärarhögskola

förr eller senare måste förläggas till Stockholm med dess rikt utvecklade

skolväsen, dess många lärarutbildningsanstalter av olika slag och dess goda

biblioteksresurser. Utsikten att inom detta redan starkt utnyttjade bebyggelseområde

finna en god förläggning för lärarhögskolan löper emellertid

fara att försämras, om inrättandet av högskolan uppskjutes till en obestämd

framtid.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

»De återstående områdena av Stockholms stadsområde utbyggs för närvarande

i snabb takt. Det har varit nödvändigt att i tid försäkra sig om att

lärarhögskolans behov blir tillgodosedda vid den återstående stadsplaneringen.

Det har därvid inte endast gällt tomt för själva lärarhögskolan utan

också lämpliga anordningar, som skall tjäna som övningsskolor vid lärarutbildningen,

samt bostäder för lärarhögskolans lärare och studerande. Dröjsmål

med en lärarhögskolas förläggning till Stockholm skulle äventyra en

lycklig lösning av härmed sammanhängande problem.» (S. 237).

Skolkommissionen föreslår på sålunda anförda grunder, att den första

lärarhögskolan förlägges till Stockholm.

Kommissionen inledde 1951 underhandlingar med Stockholms stad, vilka

ledde till preliminära överenskommelser om upplåtande av lämplig tomtmark

och överlåtande till staten av vissa ännu inte uppförda skolor, vilka

skulle tjäna som övningsskolor för lärarhögskolan.

Kommissionen tänkte sig därvid, att lärarhögskolan skulle förläggas till

den under utbyggnad varande stadsdelen Vällingby i stadens västligaste

del. Ehuru denna stadsdel ligger i stadens periferi, tager resan till tunnelbanans

slutstation vid Kungsgatan endast 24 minuter i anspråk. Vällingby

beräknas få en folkmängd av omkring 24 000 personer och omkring 360 barn

i varje årskull.

Kommissionen anser en dylik förläggning eftersträvansvärd med hänsyn

till lärarhögskolans rekrytering med lärare och elever. Båda dessa kårer bör

rekryteras sa fritt som möjligt från hela vårt land och inte endast från den

begränsade krets, som kan nå lärarhögskolan utan att ändra bostad. Inflyttning

till Stockholm försvåras för närvarande och antagligen för lång tid

framåt av bostadsbristen. Vill man garantera den första lärarhögskolan en

god uppsättning av lärare och elever, måste särskilda lärar- och elevbostäder

uppföras.

»Att uppföra dessa i Stockholms centrum är inte möjligt», framhåller

kommissionen. »Däremot är det möjligt att skapa sådana bostäder i stadsdelar

under uppförande, d. v. s. i periferien. Under sådana förhållanden kan

lärarhögskolan förläggas till någon av Stockholms nya förstäder utan att

lärarnas och elevernas väg till arbetet genomsnittligt behöver bli längre.

Snarare kan på detta sätt bostäder och arbetsplats komma att ligga i varandras

närhet för ett mycket stort antal av de berörda personerna, ett förhallande

som i Stockholm är sällsynt och som kommer att vara av mycket

stor betydelse för effektiviteten i lärarhögskolans utbildningsarbete.» (S.

238).

För lärarhögskolan reserverades en tomt i väster, nära tunnelbanestationen.

För organiserandet av övningsskolan väntades fyra skolor bli tillgängliga:
1)

Vällingby skola i öster med 40 klassrum, planerad som fullständig nioårig

enhetsskola, beräknades kunna tagas i bruk läsåret 1953/54.

2) Skattegårdens skola i norr med 32 klassrum, avsedd för enhetsskolans

sex första klasser, beräknades möjligen kunna tagas i bruk läsåret 1955/56.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3) Grimsta skola i sydväst med 35 klassrum, planerad som fullständig

nioårig enhetsslcola, beräknades kunna tagas i bruk läsaret 19o4/5o.

4) En skola i centrum med omkring 35 klassrum beräknades bil behövlig

i synnerhet för högstadiet, inklusive gymnasiet.

Vällingby skola ligger ca 1 km från lärarhögskolans tomt, de tre andra

betydligt närmare. Dessa tre skolor skulle enligt kommissionens förslag mgå

i lärarhögskolans övningsskola; de skulle uppföras i kommunal regi men

senare övertagas av staten.

Övningsskolan måste emellertid omfatta ännu en fjärde skolenhet. Earj

ungeantalet i en övningsskolas klasser måste nämligen hallas något lägre

än i de vanliga folkskolornas, och detta nödvändiggör en höjning av det för

stadsdelen beräknade antalet klassavdelningar. Då skoltomternas storlek

inte syntes möjliggöra en utvidgning av byggnadsprogrammet för de redan

projekterade skolorna, föreslog kommissionen, att de erforderliga extra

klassrummen skulle förläggas till en byggnad på lärarhögskolans egen tomt.

Denna skola bleve dock betydligt mindre än de tidigare planerade. Kommissionen

beräknade, att det endast skulle behövas ett extra klassrum per

årsklass.

I fråga om de sociala anordningarna vid övningsskolorna föreslog kommissionen

samarbete med Stockholms stads skolväsen. Även i övrigt bleve

samarbete med det kommunala skolväsendet i många avseenden erforderligt.

Det vore sålunda önskvärt, att detta i sin helhet stode öppet för lärarkandidaternas

auskultation. Inom Stockholms skolväsen pågår försöksverksamhet

av olika slag. Det vore av intresse för lärarhögskolan, att lärarkandidaterna

kunde få ta direkt del av denna försökverksamhet.

b. Remissyttrandena.

De skäl, som kommit kommissionen att frångå den ursprungliga planen

att börja med en mindre lärarhögskola för att pa sa sätt samla erfarenheter,

anses av åtskilliga remissinstanser icke vara bärande. Sålunda skriver kollegiet

vid folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Kollegiet är ingalunda okänsligt för de många fördelar, som en placering

av lärarhögskolan i en planerad skolstad i Vällingby skulle medföra. Vinsten

är uppenbar av en sådan helt ny, av allt äldre obunden och små egna

traditioner grundläggande institution. Trots att vällingbyprojektet öppnar

lockande perspektiv, har kollegiet emellertid ställt sig avvisande till förslaget

som en primär lösning av frågan om högskolans placering. Därvid

har dels de anförda ekonomiska hänsynen spelat in, dels uppfattningen att

ett så gigantiskt byggnads- och organisationsföretag måste bli långsiktigt

och tidskrävande och inte tål att hasarderas. Möjligheterna att vinna tid

och framför allt väsentliga erfarenheter genom en anspråkslösare utformning

av den första lärarhögskolan i anknytning till existerande lärarntbildningsanstalter

talar starkt för att vällingbyplanen på ett helt annat, säkrare

och lyckosammare sätt skulle kunna förverkligas som ett andra led vid tillkomsten

av de lärarhögskolor, som landet behöver.»

Betänkligheter mot valet av förläggningsort anföres exempelvis av statskontoret,

som påpekar, att vällingbyprojektet icke står i överensstämmelse

med önskemålet att begränsa inflyttningen till huvudstaden.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»Det kan starkt ifrågasättas det lämpliga i att bereda utrymme i byggnadsbudgeten

för ett dylikt företag i ett läge, som karaktäriseras av betydande

bostadsbrist och stark återhållsamhet beträffande investeringar för

allmänna ändamål, bland annat i fråga om skolbyggnader. Ett genomförande

av skolkommissionens förslag förutsätter uppenbarligen mycket betydande

investeringskostnader för statsverket, vilka med sannolikhet i endast

förhållandevis ringa utsträckning skulle kunna återvinnas genom frigörande

av seminariernas nuvarande byggnader.»

Folkskolestyrelsen i Malmö betecknar det som en odisputabel förmån

för denna stad att i stället få den första lärarhögskolan förlagd dit. Den

av skolkommissionen angivna förutsättningen, att skolplikten i högskoleorten

skall vara åttaårig, torde efter all sannolikhet vara realiserad i Malmö,

innan lärarhögskolan tages i bruk.

»Malmö kan i alla för en lärarhögskola viktiga avseenden mäta sig med

Vällingby-Stockholm», fortsätter skolstyrelsen. »Sålunda är inom det område,

Mellanheden, som vid förhandlingar med lärarhögskoledelegationen

diskuterats som plats för högskolan, byggnaderna för Slottsstadens samrealskola

under uppförande.

Inom de närmaste två åren kommer också en större folkskola att byggas

inom detta område. I dess närhet finnes Rönneholmsskolan med 25 läraravdelningar

samt Dammfriskolan och Ribersborgsskolan med 55 resp. 42

läraravdelningar. De båda senare har synnerligen moderna och ändamålsenliga

skolbyggnader med utrustning, som fyller högt ställda pedagogiska

krav. I närheten av Ribersborgsskolan planeras ytterligare en folkskoleanläggning.

Från Mellanheden är det ca 6 minuters spårvägsresa till Limhamnsdistriktets

folkskolor. I detta distrikt med sammanlagt 62 läraravdelningar

skulle med fördel enhetsskola kunna införas, utan att detta behövde ske

för hela staden. Försök med 9-årig enhetsskola pågår redan nu i Malmös

båda grannsamhällen Arlöv och Lomma.

Malmö har ett rikt differentierat skolväsen, som är under stark utveckling

särskilt beträffande de högre skolorna. Gymnasiernas antal är f. n. tre,

och inom kort måste ytterligare ett eller två gymnasier inrättas. Dessutom

finnes handelsgymnasium och tekniskt gymnasium. Tack vare det korta

avståndet mellan Malmö och Lund kan en lärarhögskola i Malmö använda

sig av de möjligheter, som skolväsendet i Lund har att bjuda på, bl. a. det

planerade försöksgymnasiet.

Vid folkskolorna i Malmö har man ett stort antal specialklasser av olika

slag, ett 30-tal hjälpklasser, ca 20 s. k. läsklasser, klasser för barn med

talfel samt observationsklasser. Årligen ordnas hospitering vid dessa specialklasser

för eleverna vid seminariet i Landskrona.

För något år sedan inrättades vid Malmö folkskolor en klinik för barn

med talrubbningar. Som chef för denna står en av landets få läkare med

foniatrisk specialitet. Vid denna klinik utbildas talfelsassistenter för tjänstgöring

i olika delar av landet. Sex dylika specialutbildade assistenter verkar

f. n. vid Malmö folkskolor. En klinik av detta slag torde vara av stor betydelse

för en lärarhögskola. Under många år har vid Malmö folkskolor funnits

en psykisk rådgivningsbyrå under ledning av en barnpsykiatriker. Vid

byrån är anställda två assistenter, vilka bl. a. i samarbete med lärare och

skolpsykolog utför testning för uttagning av elever till specialklasserna.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Lärarmaterialet i Malmö är av hög kvalitet. Ett stort antal folkskollärare

har akademisk examen eller bedriver akademiska studier. Övningsskolorna

vid seminarierna har under de senaste åren erhållit ett flertal lärarkrafter

från Malmö.

Såsom betydelsefullt kan även nämnas, att det inom staden eller i dess

omedelbara närhet finnes skolor av Bl- och B2-typ.»

Folkskolestyrelsen i Lund framhåller åter det av de kommunala myndigheterna

i Lund och från universitetets sida visade intresset för förläggningen

av lärarhögskolan till denna stad.

»Förutsättningarna för förverkligandet av en lärarhögskola i Lund framstår

som synnerligen goda. Tillkomsten av en sådan lärarutbildningsanstalt

kunde ske genom en viss omorganisation av folkskoleseminariet och en förstärkning

av seminariets och universitetets resurser. Här må erinras om att

folkskoleseminariet i Lund redan har hand om viss utbildning av ämneslärare.

Till folkskoleseminariet skall enligt skolöverstyrelsens förslag knytas

ett försöksgymnasium. Vid övningsskolan är anordnad realskola, vilken kan

ombildas till enhetsskola. I stadens folkskolor meddelas undervisning i

engelska i samtliga avdelningar från och med klass 5 och höstterminen 1953

skall enligt gjord framställning ett högstadium vid folkskolorna inrättas,

omfattande klasserna 7—9, med teoretiska och praktiska realskollinjer

jämte särskilda yrkeslinjer. Organisationen av stadens folkskolor ansluter

sig således nära till enhetsskolan. I flera kommuner i lundabygden bedrives

försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola eller planeras sådan verksamhet.

Samarbetet mellan såväl seminariet som stadens folkskolor och försöksdistrikten

är det bästa. De goda kommunikationerna i lundabygden må

även framhållas som en faktor av värde.»

Styrelsen framhåller vidare, att det kommunala skolväsendet i Lund redan

utnyttjas för lärarutbildningen vid folkskoleseminariet och att styrelsen

har de bästa erfarenheter av samarbetet. Då det gäller övningsskolan torde

ett flertal frågor behöva lösas i samarbete mellan lärarhögskolan och den

kommunala skolan. I Lund har folkskolestyrelsen efter överenskommelse

med folkskoleseminariets ledning helt övertagit skolxnåltidsverksamheten

vid övningsskolan, och ett utvidgande av detta samarbete på det skolsociala

området överväges. Det skulle vara föga rationellt att skapa en särskild

organisation under lärarhögskolans ledning för den skolsociala verksamheten,

då den kommunala styrelsen kan ställa en färdig organisation till förfogande.

Skolöverstyrelsen erinrar om att enligt beslut av Kungl. Maj:t den 9

mars 1951 med därtill fogat avtal med Malmöhus läns landsting det i Lund

befintliga folkskoleseminariets nuvarande tomt skall vara överlämnad till

landstinget senast vid utgången av år 1969. Fn lärarhögskola måste i sinom

tid även enligt överstyrelsens åsikt förläggas till Lund eller Malmö, men

upprättandet av denna högskola måste föregås av erforderlig utredning. I

fråga om den första lärarhögskolan har överstyrelsen funnit sig övertygad

av de motiv skolkommissionen anfört för eu förläggning till Stockholm.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Jämväl Läroverkslärarnas nksförbund anser Stockholm vara den rätta

förläggningsorten för den första lärarhögskolan. Med hänsyn till att stadens

utbyggnad för närvarande i rask takt försiggår väster om Stockholm tillstyrker

riksförbundet även placeringen i Vällingby. Lärarhögskolans beroende

av Stockholms stad blir dock i detta fall mycket stort, eftersom praktiskt

taget all bebyggelse i Vällingby lär försiggå »i mer eller mindre kommunal

regi». Alla svävande frågor med Stockholms stad måste, betonar

riksförbundet till sist, på ett tidigt stadium tillfredsställande lösas.

Folkskoledirektionen i Stockholm bekräftar, att underhandlingar förts om

lärarhögskolans förläggning till Vällingby. Preliminär överenskommelse har

träffats om upplåtande av lämplig tomtmark och om ett framtida överlåtande

till staten av vissa skolor, som kunde tjäna som övningsskolor. Däremot

diskuterades icke de ekonomiska frågor, som komme att uppstå vid en

förläggning till Vällingby. Stockholms stads kammarkontor har emellertid

till direktionen framfört följande synpunkter på hithörande problem:

»Eftersom lärarutbildningen är en helt och hållet statlig angelägenhet,

bör de ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid inrättande av en lärarutbildningsanstalt,

lösas så, att den kommun, dit anstalten förlägges, icke

belastas med några utgifter vare sig för mark, lokaler eller verksamhet.

Vad först den tomtmark beträffar, om vars upplåtande preliminär överenskommelse

träffats, kan den således icke ställas till statens förfogande

utan ersättning. Det lämpligaste torde vara, att all tomtmark, som erfordras

såväl för lärarhögskolans egen byggnad som för de skolbyggnader, som

skall inlösas av staten eller eljest uppföras för eller av staten att tjäna

lärarhögskolans behov, bibehålies i stadens ägo men upplåtes med tomträtt

mot vederbörlig avgäld.---

Approximativt beräknas Grimstaskolan kosta 8 miljoner kronor och Skattegårdens

skola 7 miljoner kronor, i båda fallen fullt utbyggda, anpassade

efter av kommissionen framförda önskemål beträffande utökade lokalutrymmen

och försedda med nödiga inventarier. Staden torde komma, att begära,

att båda de ifrågavarande skolorna inlöses till sitt fulla värde. I vad

mån kommunen skall hyra en del lokaler i endera eller båda skolorna torde

bli beroende av det antal övningsklasser lärarhögskolan kan komma att behöva

vid tiden för överlåtelsen och därefter. Hyressummans storlek finge

fastställas vid de fortsatta förhandlingarna och bestämmas med hänsyn till

de verkliga kostnaderna.

Beträffande den ovannämnda centrumskolan, som avses för enhetsskolans

högstadium och gymnasium och som övningsskola till lärarhögskolan, föreslår

kommissionen, att till denna skola förlägges naturvetenskapliga institutioner

gemensamma för gymnasiet och lärarhögskolan (sid. 269 b). Det

torde få betraktas som självklart, att gymnasiet från början blir statligt,

liksom att kostnaderna för uppförandet av byggnaderna jämte inredning,

med hänsyn till att centrumskolan skall vara övningsskola och därtill innehålla

institutionslokaler för lärarhögskolan, väsentligen bestrides av staten.»

Som alternativ till Vällingby nämnes i några yttranden en förläggning till

Fredhäll, varvid anknytning borde sökas till det därvarande folkskoleseminariet

för manliga elever.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För skolöverstyrelsen står valet just mellan Vällingby och Fredhäll. Den

största fördelen med en placering i Vällingby är enligt överstyrelsens mening

att tillräckliga utrymmen där torde kunna beredas för utbyggnad av

lärarhögskolan. Olägenheten med Vällingby är, att det blir en förläggning

i stadens periferi med, oaktat tunnelbanans tillkomst, avsevärda avstånd

till olika kulturella institutioner i Stockholm av vikt för lärarutbildningen.

Förlägges lärarhögskolan till Fredhäll, kan högskolan vidare överta därvarande

seminariums nyuppförda byggnad; överstyrelsen erinrar om att jämväl

gymnastikbyggnad där skall uppföras.

»Emellertid är den nuvarande seminarietomten för liten för de utvidgningsbehov,

som måste följa med upprättandet av den första lärarhögskolan»,

fortsätter överstyrelsen. »Seminariebyggnaden är uppförd på ett område,

som avskiljts från psykiatriska sjukhusets område. Därest detta sjukhus

nedlägges, kan en lärarhögskola få goda utrymmen för erforderliga utbyggnader.

Om psykiatriska sjukhuset icke kan förflyttas inom rimlig tid,

torde utvidgningsmöjligheter för lärarhögskolan kunna beredas på Mariebergsområdet,

som ligger i omedelbar närhet av Fredhälls-seminariet. Förlägges

lärarhögskolan till Vällingby, måste där, såsom skolkommissionen framhållit,

lärar- och elevbostäder uppföras. Det torde bli nödvändigt att uppföra

sådana byggnader även i Fredhäll, om lärarhögskolan förlägges dit.

Om detta seminariums lokaler toges i anspråk för lärarhögskolan, kunde

seminariets 4-åriga utbildningslinje överflyttas till folkskoleseminariet för

kvinnliga elever på Söder, som sålunda bleve samseminarium. Därest lärarhögskolan

förlädes till Vällingby, finge ettdera av de båda folkskoleseminarierna

i Stockholm ta hand om den 4-åriga utbildningen, och nedläggandet

av det andra torde mycket snart bli aktuellt.»

Överstyrelsen kan för sin del acceptera vilket som helst av de båda anförda

alternativen för lärarhögskolans placering i Stockholm, men förutsätter,

att innan eventuellt beslut fattas om lärarhögskolans förläggning till

Vällingby, det noggrant utredes, huruvida icke en förläggning av lärarhögskolan

till Fredhälls- (Mariebergs-) området i anslutning till därvarande

seminariums lokaler vore att föredraga ur olika synpunkter.

c. Fredhällsalternativet.

Förutsättningarna för lärarhögskolans förläggning till Fredhäll har på

mitt uppdrag närmare undersökts av undervisningsrådet Källquist. Denne

anför därom:

»Nuvarande folkskoleseminariet i Fredhäll är uppfört som hallbyggnad

med klassrumslänga. Där inrymmes bl. a. 8 klassrum, fullständiga institutioner

för såväl fysik som kemi, biologiskt laboratorium med materielrum,

geografirum, teckningssal, 2 salar för manlig slöjd, bibliotek med läsrum,

aula uppkommen genom avbalkning av hallen i översta våningen, kollegierum,

konferensrum, rektorsexpedition och sekreterarrum. Gymnastiksal saknas

men torde komma att uppföras under närmaste året. Därmed torde det

också ges möjlighet att av en rasthall, som nu användes för gymnastik, få

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. May.ts proposition nr 209.

en för seminariet synnerligen välbehövlig musiksal. Bostad för en vaktmästare

finns i en särskild byggnad på skoltomten.

En lärarhögskola blir i vissa avseenden mera utrymmeskrävande och i

andra avseenden mindre utrymmeskrävande än ett seminarium. Undervisningen

i psykologi och pedagogik, sådan den i stora drag planerats av skolkommissionen,

fordrar en särskild institution. Vidare blir avsevärt utvidgade

biblioteksutrymmen nödvändiga till följd av omläggningen av studiesättet.

Biblioteket blir en viktig arbetsplats för lärarkandidaterna och måste

bl. a. inredas så, att det ger tillfälle till gruppstudier. Däremot minskas behovet

av egentliga undervisningslokaler. Av de 8 nuvarande klassrummen

i seminariet torde endast ungefär hälften — med förändrad inredning —

behöva disponeras för undervisningen. Dock bör därtill komma en särskild

föreläsningssal med plats för 130—150 personer. I fråga om naturvetenskapliga

speciallokaler kan en lärarhögskola nöja sig med väsentligt mindre än

vad som nu finns vid seminariet. I själva verket kommer dock de befintliga

naturvetenskapliga institutionerna, i den mån de inte utnyttjas för lärarhögskolans

egen undervisning, att behövas för övningsskolans högstadium. Av

de båda salarna för manlig slöjd blir den ena överflödig vid lärarhögskolan.

Å andra sidan måste en säl för kvinnlig slöjd tillkomma. Vad beträffar

administrationslokaler, blir en inte obetydlig ökning nödvändig. Vidare

måste sörjas för utrymmen för tentamina och konferenser mellan lärare och

studerande. Slutligen måste någon lokal ställas till studentkårens fria förfogande.

Förberedande undersökning av lärarhögskolans samlade lokalbehov ger

vid handen, att detta behov kan tillgodoses genom vissa ej särskilt genomgripande

omdispositioner av de nuvarande seminarielokalerna jämte en relativt

begränsad nybyggnad. Den senare skulle då omfatta psykologisk-pedagogisk

institution med föreläsningssal samt lokaler för studentkåren (alternativt

musiksal med biutrymmen).

Med utgångspunkt från ett preliminärt lokalprogram i överensstämmelse

med ovan återgivna synpunkter har byggnadsstyrelsen överslagsvis uppskattat

kostnaderna för nybyggnad och ombyggnad till ungefär 800 000

kronor.

Om lärarhögskolan förlägges till Fredhäll och där övertager folkskoleseminariets

lokaler, blir det naturligt, att den nuvarande folkskolan på angränsande

tomt ombildas till statlig övningsskola och att lärarhögskolans

behov av samverkande skolor av skilda slag tillgodoses genom skolor med

goda kommunikationer till Fredhäll.

I fråga om statens övertagande av folkskolan i Fredhäll, nedan kallad

Fredhällskolan, maste hänsyn tagas inte blott till antalet behövliga övningsklasser

utan också till barnantalet över huvud taget inom Fredhälls nuvarande

överlärardistrikt.

Med genomförande av enhet sskola inom distriktet följer, att lokalbehovet

ökas redan för klasserna 5—6, eftersom avgång från klass 4 till 5-årig realskola

får antagas i stort sett upphöra, och framför allt för klasserna ovanför

klass 6 på grund av utsträckt skolplikt. Undervisningen i naturvetenskapliga

ämnen på högstadiet kräver vidare speciallokaler i större utsträckning

än i en folkskola av hittillsvarande typ.

I och med att Fredhällskolan förändras till övningsskola, ökas lokalbehovet

åtminstone något av den anledningen, att en övningsskoleklass ej gärna

kan ha lika många elever som en annan välbesatt skolklass. Skolkommis
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sionen räknade dock med att elevantalet kunde göras något större än som

nu är praxis i de statliga övningsskoleklasserna. Om någon ny klassfördelning

ej göres efter klass 2 utan samma elevantal bibehålles i klasserna 3—6

som i småskoleklasserna, blir elevantalet relativt lämpligt även för en övningsskoleklass.

I Fredhällsdistriktet undervisas för närvarande 7 avdelningar av klass 1

och 8 avdelningar av klass 2. Viss minskning av barnantalet är dock att

motse redan inom de närmaste åren. Man torde därför inte behöva räkna

med mer än 6 parallellavdelningar i klasserna 1—6. Måhända blir inte ens

detta antal erforderligt varje år — vissa variationer år från år måste man

givetvis vara beredd på inom ett givet befolkningsdistrikt.

I klasserna 7—9 torde antalet parallellavdelningar kunna uppskattas till

5. Därvid är att märka, att för klass 9 y, som har yrkespraktik varannan

vecka, 2 avdelningar kan ha gemensamt klassrum.

På grundval av ovanstående antaganden skulle behovet av klassrum för

klasserna 1—9 inom Fredhällsdistriktet bli 50 klassrum, rum för specialklasser

(särskilt hjälpklasser) ej medräknade.

Enligt skolkommissionens förslag skulle övningsskolans högstadium påbyggas

med ett gymnasium. Något gymnasium i Stockholm inom området

mellan Kungsholmens läroverk och Brommaläroverket vid Stora Mossen

synes emellertid inte vara erforderligt för närvarande. Åtminstone tills

vidare får man därför avskriva tanken på gymnasium vid övningsskolan.

Följaktligen behöver inte lokaler för detta ändamål tas med i räkningen.

Den befintliga Fredhällskolan innehåller 43 klassrum jämte i det hela

goda specialutrymmen för skolans nuvarande behov. Behovet av nya speciallokaler

för högstadiets naturvetenskapliga undervisning kan beträffande

fysik och kemi tillgodoses genom det nuvarande seminariets speciallokaler,

som endast i mindre utsträckning behöver tas i anspråk för lärarhögskolans

egen undervisning. Däremot blir det nödvändigt att inreda nya institutioner

för biologi och geografi. Detta kan enklast ske genom att tre av de nuvarande

klassrummen göres om till två lärosalar och ett materielrum. (De

därigenom erhållna lärosalarna skulle även kunna användas för bildvisning.)

Antalet klassrum i de befintliga lokalerna minskas därigenom till 40.

Ovan antogs klassrumsbehovet för klasserna 1—9 bli 50, vartill bör läggas

2 klassrum för hjälpklasser. En brist på 12 klassrum skulle sålunda

komma att uppstå. Enligt vad som inhämtats från Stockholms stad, synes

möjlighet föreligga att på annan tomt inom Fredhäll uppföra en skolbyggnad

för åtminstone 10 klassavdelningar.

I tidigare sammanhang har anförts, att tillräckliga skäl att med den statliga

övningsskolan införliva undervisningsavdelningar tillhörande klasserna

1—2 ej torde förefinnas. I första hand torde därför dessa småskoleklasser

placeras i den ifrågasatta nybyggnaden på annan tomt i Fredhäll. Vidare

har antalet erforderliga statliga övningsavdelningar av klasserna 3—0 beräknats

till 18 (utom hjälpklasserna). Detta sista innebär, att (i av de beräknade

avdelningarna i klasserna 3—(i inom Fredhällsdistriktet skulle

förbli kommunala. Att ett antal kommunala undervisningsavdelningar inrymmes

i eu statlig skollokal torde inte möta större principiella invändningar

än att, såsom nu ofta sker, statliga undervisningsavdelningar mottages

i folkskolebyggnader.

Om Fredhällskolan som övningsskola till lärarhögskolan må ytterligare

anmärkas, att vissa förändringar där behöver göras för alt åstadkomma

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. May.ts proposition nr 209.

uppehållslokaler för det stora antal lärarkandidater, som samlas där, och

utrymmen för samtal och konferenser mellan handledare och lärarkandidater.

De omdispositioner, som måste göras för detta ändamål, förefaller dock

att bli relativt lätta att utföra och synes ej heller behöva inkräkta på de

nuvarande klassrummen. Det går väl knappast att där tillfredsställa alla

de välmotiverade önskemål, som kan vara att framställa på en modern

lärarutbildningsanstalts övningsskola, men i det hela torde man likväl

kunna våga det påståendet, att Fredhällskolan på ett överraskande bra sätt,

för att vara en redan befintlig skola, kan fylla den ifrågasatta uppgiften.

Förutom statlig övningsskola kommer lärarhögskolan att behöva tillgångtill

klassavdelningar i andra skolor.

Beträffande klasslärarstadiet är det ej på organisatoriska grunder nödvändigt,

att sådana klassavdelningar tillhör vissa bestämda skolor. I praktiken

torde dock avdelningarna icke kunna spridas på alltför många skolor,

eftersom lärarna i mellanstadiets metodik samtidigt skall vara handledare

vid undervisningsövningarna och då inte bör förlora alltför mycken tid på

förflyttningar mellan olika skolor. De skolor, som då främst kommer i fråga,

torde bli de relativt närbelägna skolorna i Kristineberg, på Stora Essingen

och på Kungsholmen. Auskultationer bör emellertid kunna förläggas även

till klasser i andra skolor, där lämpliga lärare står till förfogande.

Såsom skolkommissionen närmare utvecklat i sitt betänkande, måste för

ämneslärarnas praktiska utbildning vissa för detta syfte bestämda s. k.

samverkande läroverk tas i anspråk. Dit skulle sålunda den sista utbildningsterminens

undervisningsövningar koncentreras. Under den första terminen

åter skulle övningarna huvudsakligen förläggas till lärarhögskolans

egen övningsskola. Därvid räknade emellertid skolkommissionen med att

övningsskolan skulle omfatta även gymnasium. Då något sådant gymnasium

nu icke torde komma till stånd, får de samverkande läroverken i viss

utsträckning utnyttjas också under den första utbildningstenninen. I någon

mån torde också försöksgymnasium i de södra förorterna kunna anlitas,

även om denna möjlighet starkt begränsas av de avsevärda restiderna dit.

Under lärarhögskolans första tid, då enhetsskolans högstadium vid övningsskolan

inte är fullt utbildat, måste även en del utbildning för realskolestadiet

under den första terminen överflyttas till andra skolor. Förutom de

samverkande läroverken torde då också Kungsholmens kommunala flickskola

vara att påräkna.

Av de högre allmänna läroverken i Stockholm ligger Kungsholmens läroverk

närmast Fredhäll och bör av denna anledning göras till samverkande

läroverk, om ej bestämda skäl talar däremot. Vissa svårigheter uppkommer

därvid till följd av att statens aftonskola är förlagd till detta läroverk, vilket

gör rektors arbetsbörda ganska tung. Det kan då vara tveksamt, om en

sådan ytterligare belastning är möjlig, som skulle följa med att läroverket

också blir samverkande läroverk. Merarbetet blir dock inte av samma storleksordning

som föreståndarskapet för praktisk lärarkurs. Den nuvarande

rektorn vid Kungsholmens läroverk har också förklarat, att han inte trots

svårigheterna anser sig böra avstyrka ett eventuellt förslag om läroverket

såsom samverkande läroverk, eftersom så starka skäl i övrigt tala därför.

Samtidigt har han framhållit, att aftonskolan i stort sett måste ställas utanför

lärarutbildningen.

Vid valet av ännu ett samverkande läroverk torde man böra utgå från att

den nuvarande omfattningen av de praktiska lärarkurserna inte får minskas.

Samtliga läroverk med praktisk lärarkurs måste därför tills vidare lämnas

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

utanför valet, även om de ur kommunikationssynpunkt skulle ligga relativt

väl till. Under sådana omständigheter synes uppmärksamheten närmast få

inriktas på Nya elementarskolan. Inte endast belägenheten vid tunnelbanan

(alldeles vid Åkeshovs hållplats) utan också andra omständigheter gör

detta läroverk lämpligt såsom samverkande läroverk. Sålunda bedrives där

redan nu pedagogisk försöksverksamhet i olika avseenden.

På grund av det ovan anförda föreslås, att högre allmänna läroverket på

Kungsholmen och Nya elementarskolan göres till samverkande läroverk.

Enligt skolkommissionens beräkningar skulle två stora samverkande läroverk

möjliggöra praktisk lärarutbildning av omkring 75 lärarkandidater per

år. Då förutsattes emellertid lärarhögskolans övningsskola få gymnasium,

och även övningsskolans realskolestadium antogs bli något större än som

ifrågasatts i Fredhäll. Antalet lärarkandidater bör därför, intill dess att

vidare erfarenheter vunnits, minskas till omkring 60 per år. Eftersom undervisningsserier

i regel inte bör förekomma under vårterminen i högsta ringen,

bör antalet lärarkandidater så fördelas, att omkring 35 börjar sin utbildning

under hösttermin och endast omkring 25 under vårtermin.»

d. Departementschefen.

Om det i dag gällt att bestämma förläggningsort för två lärarhögskolor,

skulle jag icke ha tvekat om att den ena bör ligga i Stockholm och den

andra i Lund eller Malmö. Vid det avgörande om den första lärarhögskolans

förläggning, som nu skall träffas, måste jag emellertid förorda Stockholm,

främst med tanke på det i denna stad särskilt välutvecklade systemet

av högre skolor, som kan möjliggöra en relativt betydande utbildning

av ämneslärare.

Skolkommissionen, som tänkte sig en lärarhögskola av större mått, föreslog,

att denna skulle förläggas till en av stadens under exploatering varande

förorter, nämligen Vällingby i västra delen av staden. Om högskolan får

mindre format, kan andra förläggningsmöjligheter övervägas. Jag har liksom

skolöverstyrelsen ansett det angeläget att undersöka möjligheten av

en förläggning till det mera centralt belägna Fredhäll, där folkskoleseminariet

för manliga elever disponerar en nyuppförd byggnad och såsom övningsskola

använder den intill belägna kommunala Fredhällsskolan. Det nuvarande

seminariet, vilket alltifrån början betecknats som provisoriskt, skulle

i så fall från lämplig tidpunkt avvecklas, lokalerna övertagas av lärarhögskolan

och den nuvarande Fredhällsskolan inlösas av statsverket för att

bilda lärarhögskolans övningsskola.

Av den redogörelse, jag i det föregående har lämnat, framgår, att de förefintliga

lokalerna icke helt fyller lärarhögskolans behov, ens om man medräknar

den gymnastikinstitution, för vilken medel beviljades av 1953 års

riksdag. För institutionen för pedagogik måste en särskild byggnad uppföras,

i vilken skall finnas en föreläsningssal och där även vissa elevutrymmen torde

böra inrymmas. Därjämte måste de nuvarande lokalerna omdisponeras.

Kostnaderna har av byggnadsstyrelsen preliminärt beräknats till 800 000

kronor. Om övningsskolan organiseras såsom enhetsskola, blir vidare Fred
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

hällsskolan otillräcklig för stadsdelens behov och måste kompletteras med

en mindre skolanläggning, där plats kan beredas för ett tiotal läraravdelningar

ur klasserna 1 och 2. Förläggningen av lärarhögskolan till Fredhäll är

möjlig, endast om de här nämnda lokalbehoven kan tillgodoses och dessutom

ett icke alltför knappt reservutrymme finnes att tillgå för kommande

utvidgningsbehov. Jag förutsätter givetvis också, att en överenskommelse

med Stockholms stad angående inlösen av den nuvarande Fredhällsskolan

kommer till stånd på för staten tillfredsställande villkor. Det är min avsikt

att snarast upptaga förhandlingar med staden angående grunderna för

överlåtelsen.

Seminariet i Fredhäll är uppfört på ett område, som avskilts från

psykiatriska sjukhusets område. Området är knappt men efter en mindre

reglering i förhållande till sjukhusets område tillräckligt för den behövliga

institutionsbyggnaden. Däremot finnes icke utrymme för en kompletterande

skolanläggning i omedelbar anslutning till Fredhällsskolan.

En av Stockholms stads fastighets- och kulturrotlar verkställd undersökning

har emellertid givit vid handen att, så vitt nu kan bedömas, tomt för

en småskola kan anvisas i kvarteren Granatkastaren och Bomben, omedelbart

norr om tillfarten till bron mellan Fredhäll och Lilla Essingen. Jag

hänvisar för närmare detaljer till vederbörande borgarråds skrivelse, vilken

torde böra såsom bilaga fogas till propositionen om den första lärarhögskolan.

För eventuella framtida utvidgningar av lärarhögskolan torde mark

kunna anskaffas endast inom det för närvarande av psykiatriska sjukhuset

disponerade området. Jag vill här erinra om att enligt den generalplan, som

låg till grund för 1950 års proposition angående modernisering och utbyggnad

av de statliga sinnessjukhusen (nr 113), ett nytt sinnessjukhus skall

uppföras i Stockholmstrakten och psykiatriska sjukhuset därefter nedläggas;

med hänsyn härtill ingick icke något renoveringsförslag för sistnämnda

sjukhus i generalplanen. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet

förutsätter jag, att psykiatriska sjukhusets nuvarande område, så snart

detta sjukhus nedlagts, skall kunna helt eller delvis reserveras för lärarhögskolan

eller denna närstående institutioner.

Särskilda åtgärder för anskaffande av bostäder för lärare och elever torde

att döma av de vid det nuvarande seminariet gjorda erfarenheterna icke

vara erforderliga.

Efter att ha vägt mot varandra samtliga de förhållanden av ekonomisk,

praktisk och psykologisk natur, som inverkar på förläggningsfrågans lösning,

anser jag mig böra förorda, att lärarhögskolan under de förutsättningar

om överlåtelsevillkor m. m., som jag nyss angivit, förlägges till Fredhäll med

anknytning till därvarande seminarielokaler.

Genom intagningen av mellanskollärarkandidater vid lärarhögskolan blir

de nuvarande studentlinjerna vid seminariet överflödiga. Huruvida den

fyraåriga linjen vid seminariet bör bibehållas och överflyttas till annat semi
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. May.ts proposition nr 209.

narium, på sätt skolöverstyrelsen föreslagit, torde böra utredas i samband

med den allmänna utredning om seminarieorganisationen, som jag under förutsättning

av vederbörligt bemyndigande ämnar starta längre fram i vår.

11. Löner och ersättningar.

a. Lärarhögskolan och dess övningsskola.

Skolkommissionens förslag i fråga om lönerna för lärarpersonalen vid

lärarhögskolan och dess övningsskola är framför allt grundade på jämförelser

med närmast motsvarande personalkategorier vid högre allmänna

läroverk och folkskoleseminarier med praktisk lärarkurs. Beträffande rektors

inplacering i lönesystemet framställes icke preciserat förslag. Vid

ett läroverk med praktisk lärarkurs tillhör rektor lönegraden Cb 14 men

har därutöver dels arvodesförstärkning, dels vissa särskilda tillägg, så att

till honom utgår ett totalbelopp av 33 858 kronor. Rektor vid lärarhögskolan

bör enligt kommissionens mening ha en något förmånligare löneställning

samt dessutom ett representationsanslag på 1 200 kronor. För

övningsskolan hade kommissionen tänkt sig två rektorer. Den rektor,

som förestår övningsskolans högstadium, borde vara placerad i samma

lönegrad som rektor vid ett allmänt läroverk av motsvarande slag och storleksordning

samt därjämte liksom övningsskolans adjunkter erhålla en

avlöningsförstärkning motsvarande två veckotimmars tjänstgöring som

timlärare.

Kommissionens förslag beträffande vissa andra personalgrupper sammanfattas

i tabellen på nästa sida. Vid bedömningen av förslaget bör beaktas,

att läsåret vid högskolan torde komma att omfatta omkring 40 veckor

(38 effektiva arbetsveckor).

De för kanslibiträde, kontorsbiträde och biblioteksbiträde angivna lönegraderna

är slutlöner efter reglerad eller oreglerad befordringsgång.

Icke-ordinarie lärare i läroämnen och icke-ordinarie övningsskollärare

vid övningsskolan bör avlönas som motsvarande lärare vid läroverk respektive

seminarium med praktisk lärarkurs.

Befattningarna som assistenter vid den psykologisk-pedagogogiska institutionen

torde främst komma att uppehållas av lärare, som bedriver fortsatta

studier i psykologi och pedagogik vid sidan av tjänstgöringen som

assistent. Kommissionen föreslår, att lärarhögskolan skall äga bestämma

löneställningen individuellt i samband med antagningen, lägst till lönegraden

Cf 18 och högst till lönegraden Ce 24.

Vid lärarhögskolan torde komma att tjänstgöra ett antal biträdande

lärare och tillfälligt anlitade lärare med mycket skiftande arbetsuppgifter.

Ibland — men långt ifrån alltid — kan timlärarkungörelsens taxor begagnas

vid deras avlönande. Enligt kommissionens mening bör det ankomma

14 — Dihang till riksdagens ''protokoll 195h. 1 samt. Nr SO'',9.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tjänst

Lönegrad

Avlöningsförstärkning

7. Lärarhögskolan:

Professor ......................................

Co 14

Lektor i psykologi, pedagogik eller psykologisk-peda-

gogisk statistik ..............................

Ca 37

Lektor i högstadiets metodik .....................

Cb 14

Lektor i mellanstadiets metodik ..................

Cb 7

Lektor i övningsämnenas metodik:

teckning, musik eller gymnastik med lek och idrott

Cb 4

manlig och kvinnlig slöid ......................

Cb 2

Sekreterare .....................................

Ca 29

Kansliskrivare ..................................

Ca 15

Kanslibiträde ..................................

Ca 11

Kontorsbiträde .................................

Ca 8

Biblioteksbiträde ................................

Ca 8

77. Övningsskolan:

1 Belopp motsv. timlärar-

Adjunkt ...................................

Ca 29

Övningsskollärare ...............................

Ca 25

j ersättning för 2 vecko- | timmar (TA 30).

Lärare i teckning, musik eller gymnastik med lek

och idrott ..............................

Ca 25

Lärare i manlig eller kvinnlig slöjd ...............

Ca 23

Lärare i hemkunskap .......................

Ca 18

Kanslibiträde .........................

Ca 11

111. Gemensam personal:

Vaktmästare ..................................

Ca 9, Ca 11

på överstyrelsen att inom en given kostnadsram utarbeta ersättningsnormer

för ej förutsedda fall.

Skolläkare och skolsköterska bör enligt kommissionen arvoderas enligt

för seminarierna gällande grunder.

Som alltid i lönefrågor går meningarna i yttrandena betydligt

i sär.

Statskontoret betecknar förslagen som »helt verklighetsfrämmande och

fördenskull. .. alldeles icke ägnade att läggas till grund för förslag till

riksdagen.» Kollegiet vid småskole seminariet i Stockholm anser, att lönerna

vid ett experimentseminarium för ingen befattning bör vara högre än för

den motsvarande vid andra seminarier; rektor anser till och med, att ett

bifall till skolkommisssionens förslag i fråga om löner och undervisningsskyldighet

för lektorerna i högstadiets metodik skulle »innebära en från

statens sida ovärdig diskvalificering av seminarie- och läroverkslektorerna».

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Lund finner åter vissa jämkningar

uppåt väl försvarliga. »Är lönen densamma som för lärare vid andra

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

läroanstalter utgående eller endast obetydligt högre, försämras rekryteringsmöjligheterna.

Enligt kollegiets uppfattning har kommissionen i alltför

ringa grad tagit hänsyn till dessa omständigheter.»

I flera yttranden föreslås förbättringar i löneställningen för lektorerna

i övningsämnenas metodik och för övningsskolans övningslärare. Svenska

facklärarförbundet föreslår sålunda, att alla lektorer i mellanstadiets och

övningsämnenas metodik placeras i Cb 8 och att övningslärarna i övrigt

placeras två lönegrader högre än vid folkskoleseminariema.

Statens lönenämnd finner det i likhet med kommissionen uppenbart, att

man vid avvägningen av löneställningen för lärarhögskolans lärare har att

utgå från den lönesättning, som vid 1952 års riksdag fastställdes för lärare

vid folkskoleseminarier och provårsläroverk. Lönenämnden har emellertid

icke funnit de lämnade uppgifterna så fullständiga och motiveringarna så

uttömmande, att nämnden kunnat bilda sig en säker uppfattning om skäligheten

av den föreslagna löneställningen. Även från lönetekniska synpunkter

kan enligt nämndens mening anmärkningar riktas mot de olika

förslagen. Det borde sålunda mera ingående ha övervägts, huruvida tillräckliga

skäl finns att för lektorerna i metodik tillämpa Cb-löneplanen,

vilken hittills endast kommit till användning för rektorstjänster.

Läroverkslärarnas riksförbund och svenska seminarielärarföreningen håller

slutligen före, att hela det föreslagna löne- och arvodessystemet måste

bli föremål för omprövning förhandlingsvägen. Ett likartat, ehuru mera

begränsat yrkande framställes av de bada folkskollärarförbunden.

b. Arvoden till handledare utanför lärarhögskolan.

Lärare vid de samverkande läroverken skulle enligt skolkommissionen

uppbära en generell lärarutbildningsersättning, motsvarande timarvode för

två veckotimmar enligt beteckning TA i timtaxan. Samma lärarkategorier

skulle därvid ifrågakomma som vid de nuvarande högre allmänna läroverken

med praktisk lärarkurs.

Särskilda ersättningar skulle ifrågakomma:

vid ämneslärarutbildningen till lärare vid de samverkande läroverken

för handledning och vid tillfälligt anlitade läroverk för auskultation och

handledning,

vid klasslärarutbildningen till lärare i för utbildningen begagnade klasser

tillhörande det kommunala skolväsendet för auskultation och handledning

samt

vid båda slagen av utbildning till handledare under praktikterminen.

De av kommissionen föreslagna ersättningarna framgår av tabellen på

nästa sida. Det bör observeras, att de vid ämneslärarutbildningen angivna

beloppen per lärarkandidat i praktiken icke tillfaller samma lärare utan

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Ändamål

Belopp

I. Ämneslärarutbildningen:

Vid de samverkande läroverken:

för serier under sista terminen ....................

500 kronor per lärarkandidat

Vid tillfälligt anlitade läroverk:

för auskultering .................................

80

» handledning under första terminen ............

300 » » »

» serier under sista terminen ....................

ISO—250 kronor per serie

II. Klasslärarutbildningen:

I klasser tillhörande det kommunala skolväsendet:

för auskultering ..................................

120 kronor per lärarkandidat

» handledning under första året .................

300 » » »

» hospitering i skolor av lägre skolform ..........

40 » » » och vecka

III. Praktikterminen:

För handledning av ämneslärarkandidater ............

900 » (max.) per lärarkandidat

För handledning av klasslärarkandidater:

enligt systemet med 1 handledare för 2 kandidater ..

250 * per lärarkandidat

enligt systemet med korttidsvikariat ..............

300 » » »

på grund av ämneslärarsystemet kommer att fördelas mellan samtliga de

lärare, som har deltagit i arbetet; så är redan nu fallet i fråga om den per

lärarkandidat beräknade ersättning, som utgår till handledarna vid de

praktiska lärarkurserna. Normerna för fördelningen bör enligt kommissionens

mening i varje särskilt fall få utbildas genom praxis. Det för handledning

av ämneslärarkandidater under praktikterminen upptagna beloppet

av maximalt 900 kronor per lärarkandidat bör reduceras, om för viss

lärarkandidat endast handledning i mindre omfattning förekommer.

Även de för klasslärarutbildningen upptagna beloppen kommer i flertalet

fall att fördelas på två eller flera lärare. Endast ersättningarna för

hospitering i lägre skolformer och för handledning enligt systemet med 1

handledare för 2 praktikanter är av den karaktär, att beloppet normalt

kan beräknas tillfalla en enda lärare.

Den väsentliga skillnaden mellan de belopp, som under praktikterminen

skulle utgå för handledning av ämnes- respektive klasslärarkandidater —

i förra fallet 900 och i senare fallet 250 kronor — motiveras med att handledarna

för klasslärarkandidaterna åtnjuter en betydande nedsättning i

undervisningsskyldigheten.

Kommissionens förslag till särskilda ersättningar har föga uppmärksammats

i yttrandena. De båda jolkskollärarförbunden nämner dock uttryckligen

avvägningen av dessa ersättningar bland de frågor, som bör regleras

förhandlingsvägen.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

c. Lärarkandidaternas förmåner.

Ämneslärarkandidaterna torde i regel antagas till aspiranter

i den reglerade befordringsgången före utbildningens början eller under dess

lopp och åtnjuter därefter lön under utbildningen på samma sätt som nu

under den praktiska lärarkursen.

Anordningen i fråga föreslogs ursprungligen av 1950 års lärarutredning

för deltagarna i de praktiska lärarkurserna men ansågs av utredningen tilllämplig

jämväl vid lärarhögskolorna. Utredningen betonade, att förslaget

gällde personer, som redan nedlagt flera år på sin utbildning för yrket och

i genomsnitt nått en levnadsålder av icke mindre än 27 år. »Ett arrangemang,

som vore för generöst, om det gällde unga studenter i tjuguårsåldern,

bör enligt de sakkunnigas mening väl kunna accepteras, när det gäller en

grupp, som redan underkastat sig en flerårig krävande utbildning med

betydande risker för personliga misslyckanden.»

För klasslärarkandidaterna föreslår skolkommissionen

lön under praktikterminen men däremot icke under vistelsen vid lärarhögskolan.

I normala fall skulle en klasslärarkandidat fullgöra två tredjedelar

av heltidstjänstgörande lärares undervisningsskyldighet. Det oaktat

bör han enligt kommissionens mening erhålla full lön enligt lägsta löneklassen

för icke-ordinarie lärare av ifrågavarande slag. Kommissionen motiverar

sitt förslag på följande sätt:

»Då aspiranten genom hospiteringstimmar, konferenser med handledaren,

barniakttagelser och annat i samband med den praktiska utbildningen

säkerligen kommer att få arbetsuppgifter fullt ut motsvarande hel tjänstgöring,

synes det kommissionen befogat, att aspiranten under skolterminen

erhåller aspirantlön enligt begynnelselöneklassen för icke-ordinarie folkskollärare

respektive småskollärare. Det framstår nämligen såsom angeläget,

att aspirantterminen inte blir en belastning för lärarhögskolan vid

rekryteringen av elever, så länge de nuvarande seminarierna bibehålies utan

obligatorisk aspiranttjänstgöring. Kommissionen vill därför föreslå, dels

att under aspirantterminen lön utgår enligt ovan angivna grunder, dels att

aspirantterminen må tillgodoräknas vid tjänstårsberäkning och löneklassuppflyttning.

» (S. 138.)

Kommissionen förutsätter vidare, att mellanskollärarkandidat icke skall

behöva vidkännas någon ekonomisk belastning för de obligatoriska sommarkurserna.

Ersättning för resor tur och retur mellan hemorten och kursorten

bör således utgå och därjämte ett traktamente om 12 kronor per

dygn. Även vid hospitering i skolor av lägre skolform bör resekostnadsersättning

utgå, såvida icke hospiteringen äger rum på hemorten i anslutning

till lärarhögskolans julferier; styrkta kostnader för logi bör i detta fall

ersättas med 5 kronor per dygn, dock icke om hospiteringen äger rum i

lärarkandidatens hemort eller i högskoleorten.

Bland de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om lärarkandidaternas

förmåner, kan statskontoret icke godtaga, att mellanskollärar
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kandidat under praktikterminen skall ha två tredjedelar av vanlig undervisningsskyldighet

men det oaktat full lön. Bland lärarkollegierna höjes

åter en och annan röst för att klasslärarkandidaterna liksom ämneslärarkandidaterna

skall erhålla lön jämväl under vistelsen vid lärarhögskolan.

Skolkommissionens förslag står i dålig överensstämmelse med den likställighetens

ideologi, som enligt kommissionen skall sammansvetsa lärarhögskolans

elever, anser exempelvis rektor vid småskoleseminariet i Stockholm.

Och överlärarförbundet påpekar, att olikheten i förmåner vid lärarhögskolan

kunde leda till att de studenter, som har förutsättningar att på någorlunda

normal tid avlägga en akademisk examen, ensidigt väljer ämneslärarbanan.

»Kommissionens förslag på denna punkt måste få till följd ett

förhållandevis svagare begåvningsurval på klasslärarlinjen.»

d. Departementschefen.

De förslag, kommissionen har framställt i fråga om löner och arvoden,

får aktualitet först i den mån organisationsarbetet för lärarhögskolan skrider

fram. Ett par tjänster vid lärarhögskolan torde bli erforderliga under

budgetåret 1955/56, det stora flertalet först under det därpå följande budgetåret.

Arvodena börjar utgå något senare, en del under budgetåret

1956/57, andra — däribland de, som står i samband med klasslärarkandidatemas

praktikanttjänstgöring — först under budgetåret 1957/58. Det

torde under sådana förhållanden icke vara ändamålsenligt att nu fixera

vare sig den heltidstjänstgörande personalens löneställning eller arvodenas

storlek.

Vid de kostnadsberäkningar, som jag låtit utföra och i det följande skall

referera, har förutsatts, att vid lärarhögskolans övningsskola liksom vid de

allmänna läroverken med praktisk lärarkurs båda adjunktslönegraderna

skall förekomma samt att vid klasslärarutbildningen auskultationerna i det

kommunala skolväsendet skall kunna något begränsas. Vidare har beräkningarna

av kostnaderna för vaktmästarpersonalens löneförmåner justerats

med hänsyn till den lönesättning, som numera tillämpas för dylik personal

vid folkskoleseminarierna. Med hänsyn till att kostnadsberäkningar, som

utföres så pass långt före lärarhögskolans start, nödvändigtvis endast kan få

approximativ giltighet har däremot skolkommissionens förslag i övrigt ansetts

kunna läggas till grund. Givetvis får detta på intet sätt föregripa den

slutliga prövningen av ifrågavarande löner och arvoden.

I vad rör lärarkandidaterna anser jag att pekuniära förmåner bör utgå i vissa

fall. Frågan om den närmare regleringen härav torde dock böra prövas i ett

senare sammanhang. Jag tillstyrker, att klasslärarkandidaterna erhåller skäligt

bidrag under de obligatoriska sommarkurserna samt i mera begränsad

omfattning vid hospiteringen i skolor av lägre skolform, men kan däremot

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

icke tillstyrka det av vissa remissinstanser framställda yrkandet, att lön

skall utgå till denna aspirantgrupp under terminerna vid själva lärarhögskolan.

Under praktikterminen bör klasslärarkandidaterna erhålla avlöning

med belopp, som längre fram fastställes; däremot kan jag icke tillstyrka,

att praktikanttjänstgöringen för tjänstårsberäkning och löneklassuppflyttning

värderas annorlunda än övrig lärartjänstgöring före avlagd examen.

I kostnadsberäkningarna har även i denna del skolkommissionens förslag

lagts till grund utan att däri får inläggas något ställningstagande i fråga om

beloppen.

12. Kostnadsberäkningar.

a. Bruttokostnaderna.

Skolkommissionen beräknar årskostnaderna för avlöningar och särskilda

ersättningar vid lärarhögskolan till 3 250 000 kronor och för ersättningar

i samband med lärarkandidaternas auskultation och handledning vid andra

skolor till 335 000 kronor. Hänsyn har vid dessa beräkningar icke tagits

till övningsskolans högstadium och ej heller till de särskilda föranstaltandena

för lärares vidareutbildning. Vissa omkostnader, huvudsakligen för

rese- och traktamentsersättningar samt litteraturanskaffning, uppskattas

till 137 200 kronor per år. Kostnaderna för bränsle, lyse, städning, rengöring

m. fl. expenser ingår ej i denna summa.

Kommissionen har icke gjort något försök att uppskatta engångskostnaderna

för uppförande av lokaler för lärarhögskolan och inlösen av de skolhus,

som skulle övertagas för övningsskolans räkning. Under remissgången

har emellertid av Stockholms stads kammarkontor upplysts, att de två

skolor, som i första hand skulle ifrågakomma till inlösen, kostnadsberäknats

till sammanlagt 15 miljoner kronor fullt utbyggda. Däremot nämner kommissionen,

att ett engångsanslag på 50 000 kronor kan väntas bli erforderligt

för litteraturanskaffning.

Kostnaderna för lärarkandidaternas praktikanttjänstgöring diskuteras i

betänkandet (s. 271—272), men någon kostnadssumma nämnes ej. Arvodena

för handledning under praktikanttjänstgöringen ingår dock i det av

kommissionen beräknade beloppet för handledarersättningar.

Kommissionens uttalanden avser det obeskurna vällingbyalternativet. Jag

har anmodat undervisningsrådet \Källquist att utföra beräkningar rörande

kostnaderna för det av mig förordade, avsevärt mindre fredhällsalternativet.

Källquist uppskattar kostnaderna för avlöningar och arvoden vid lärarhögskolan

och dess övningsskola (inklusive realskolestadiet) till följande

belopp:

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

lärarhögskolan, heltidsanställd personal .................... 846 750

» deltidsanställd » 70 459

övningsskolan .......................................... 1 085 910

handledararvoden, mellanskollärarutbildningen .............. 68 160

» ämneslärarutbildningen.................. 219 000

Summa kronor 2 290 279

Liksom i skolkommissionens beräkningar ingår icke kostnaderna för den

vidareutbildning, som kan komma att förläggas till lärarhögskolan. Beträffande

beräkningarnas detaljer må hänvisas till handlingarna.

Omkostnadsstaten beräknas komma att uppgå till 218 000 kronor för

lärarhögskolan och dess övningsskola. I denna summa ingår utom rese- och

traktamentsersättningar överslagsvis uppskattade kostnader för sjukvård,

bränsle, lyse, vatten och övriga expenser.

Engångskostnaderna för lärarhögskolan utgöres främst av kostnaderna

för inlösen av Fredhällsskolan och för uppförande och iordningställande av

lokaler för själva högskolan. Överenskommelse med Stockholms stad om

villkoren för inlösen av förstnämnda skola har ännu icke träffats. Däremot

har, såsom jag redan nämnt i annat sammanhang, kostnaderna för utbyggnad

av de för högskolan avsedda lokalerna av byggnadsstyrelsen preliminärt

uppskattats till 800 000 kronor. Engångskostnaderna för upprustning av

lärarhögskolans bibliotek har av utredningsmannen uppskattats till 40 000

kronor. Härtill kommer komplettering av undervisningsmaterielen, bland

annat med hänsyn till organiserandet av enhetsskolans högstadium; för

detta ändamål har beräknats 20 000 kronor.

Slutligen må erinras om att såväl stat som kommun måste bära vissa

kostnader för den del av enhetsskolan i Fredhäll, som icke ingår i lärarhögskolans

övningsskola.

b. Nettokostnaderna.

Lektorerna vid lärarhögskolan bestrider undervisning vid samverkande

läroverk till en omfattning motsvarande 5 å 6 hela lärartjänster. Genom

inrättandet av lärarhögskolan göres sålunda en besparing på läroverksstaten,

som har beräknats till i runt tal 160 000 kronor.

Då lärarhögskolan årligen skulle mottaga 96 mellanskollärarkandidater,

kan examinationen vid folkskoleseminarierna minskas med motsvarande

antal och antalet klassavdelningar minskas med åtta. Hur stor besparingen

blir, beror av det sätt, varpå utbildningen vid seminarierna i framtiden

organiseras och fördelas på de särskilda skolenheterna. Seminarieanslagen

för budgetåret 1954/55 har tidigare i år av mig beräknats till omkring

18 240 000 kronor, bortsett från ett par mindre poster, som avser praktiska

lärarkurser för ämneslärare samt utbildning av kyrkomusiker och hjälpklasslärare.

Examinationen beräknas vårterminen 1955 uppgå till omkring

1 480 lärare och antalet klassavdelningar under läsåret 1954/55 till 149.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kostnaden per 96 utexaminerade lärare skulle alltså uppgå till omkring

1 180 000 kronor och kostnaden per 8 avdelningar till omkring 980 000

kronor. Den avsevärda differensen beror på att folkskoleseminarierna även

har fyraåriga linjer. I runt tal torde besparingen på seminariestaten vid

upprättandet av lärarhögskolan kunna anslås till någonting av storleksordningen

1 000 000 kronor. Jag vill dock mycket kraftigt framhålla den summariska

karaktären av denna uppskattning. En noggrannare bedömning

blir möjlig först i samband med den tillämnade organisationsundersökningen

rörande seminarierna senare i år.

I tablån över bruttokostnaderna är lärarlönerna vid övningsskolan den

största posten. Även denna post kompenseras emellertid till god del av besparingar

å andra anslag, i detta fall förslagsanslaget för bidrag till avlöning

åt lärare vid folkskolor och andra folkskoleanslag. Övningsskolans kollegium

kan uppskattas till 51 ä 52 heltidslärare utom rektor (s. 188). Då klasserna

i övningsskolan på mellanstadiet är något mindre än i enhetsskolan

och undervisningsskyldigheten för vissa lärare lägre, torde mot detta antal

svara omkring 43 lärare i enhetsskolan. Statsbidraget till dessa lärares

avlöning kan uppskattas till omkring 625 000 kronor. Förhållandena är

emellertid i verkligheten mera invecklade, då inrättandet av enhetsskola

skulle minska tillströmningen till de allmänna läroverken från Fredhäll och

de uppstående luckorna i sin tur fyllas av lärjungar, som annars vore hänvisade

till andra folkskolor än Fredhällsskolan.

Nettokostnaden för lärarhögskolans inrättande synes på grund av de

gjorda överslagsberäkningarna kunna grovt approximativt uppskattas till

2 290 000 + 218 000 — 160 000 — 1 000 000 — 625 000 = 723 000 kronor.

Längre fram torde vissa ytterligare besparingar bli möjliga i samband

med indragning av den för ämbetsexamen obligatoriska kursen i psykologi

samt pedagogikens teori och historia.

c. Praktikterminen.

Praktikanttjänstgöringen är en i viss mån fristående fråga, då den icke

är principiellt knuten till lärarhögskolan utan lika väl kan tänkas kombinerad

med utbildning av äldre typ.

Enligt skolkommissionens huvudalternativ skulle en handledare för klasslärarkandidater

ha hand om två klasser och två praktikanter. Tänker man

sig med skolkomissionen, att en klasslärarkandidat åtnjuter arvode motsvarande

17 löneklassen, och antager man vidare, att de två praktikanterna

ersätter en ordinarie folkskollärare i exempelvis 23 lönegraden, komme års
96
kostnaden

för 96 lärarkandidater på 3-ort att stiga till — (2X10 032 —

13 584) = 155 520 kronor. Då eu del klasslärarkandidater skulle fullgöra

praktikterminen genom vikariat och därvid helt ersätta en heltidstjänst
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

görande lärare, kan den beräknade kostnaden nedsättas till 150 000 kronor

eller lägre.

För ämneslärarkandidater, som kommer direkt från universitetet, omfattar

utbildningen vid de nuvarande praktiska lärarkurserna två terminer

liksom vid lärarhögskolan, men lärarkandidaterna har för närvarande full

tjänstgöring under sin tredje termin, medan de vid lärarhögskolan skulle få

halvtjänstgöring under praktikterminen. Skillnaden för 60 ämneslärarar
60
kandidater,

beräknad efter 21 löneklassen på 4-ort, är — X j4X12 636 —

189 540 kronor eller i runt tal 190 000 kronor.

Kostnaderna för handledarersättningar under praktikterminen ingår i

den redan angivna arvodessumman för lärarhögskolans verksamhet.

De siffror jag nämnt i samband med praktikanttjänstgöringen har endast

till uppgift att orientera rörande de kostnader, det kan bli fråga om, och

innebär således icke något ställningstagande till hittills icke reglerade avlöningsspörsmål.

d. Departementschefen.

Kostnaderna för ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan kan icke,

ens till någon mindre del, kompenseras genom indragning av praktiska

lärarkurser. Med hänsyn till den motsedda tillströmningen av ämnesläraraspiranter

och det betydande antal tjänstgörande lärare, som ännu icke har

erhållit praktisk utbildning, måste en reell ökning av antalet utbildningsplatser

för ämneslärare åstadkommas, som icke kan göras mindre än lärarhögskolans

planerade utbildningskapacitet. Huvuddelen av de beräknade

nettokostnaderna på 723 000 kronor för lärarhögskolan utgöres av utbildningskostnaderna

för de 60 ämneslärarkandidater, som skulle erhålla sin

praktiska utbildning vid lärarhögskolan.

I mellanskollärarutbildningen inträder en kostnadsökning, som huvudsakligen

hänför sig till en standardhöjning inom den praktiska utbildningen,

till övningsskolans utrustning med hjälpklasser och läsklinik och till förläggandet

av kurser i slöjd och idrott till ferierna.

En från vissa synpunkter riktigare jämförelse mellan den nya och den

gamla utbildningen erhålles emellertid, om man i stället för att beräkna

anslagsökningarna jämför kostnaderna för utbildning av 60 ämneslärare och

96 mellanskollärare vid lärarhögskolan och vid de äldre utbildningsanstalterna.

Det tidigare angivna nettobeloppet måste då minskas med kostnaderna

för praktiska lärarkurser för 60 ämneslärarkandidater. Dessa kostnader

utgöres dels av de särskilda arvoden, som utgår till lärarna vid de

praktiska lärarkurserna, dels av en nedsättning i lärarnas undervisningsskyldighet

med en halv veckotimme och kan för 60 lärarkandidater anslås

till 345 000 kronor. Detta belopp torde mycket nära överensstämma med

ämneslärarutbildningens andel i lärarhögskolans driftkostnader. Kostna
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

derna för den standardhöjning, som åsyftas även inom ämneslärarutbildningen,

uppväges, så vitt man kan se, helt och hållet av den rationalisering,

som åstadkommes genom att ett större antal lärarkandidater kan sammanföras

till lärarhögskolan.

Skillnaden i utbildningskostnaderna för det beräknade antalet lärarkandidater

av båda slagen uppgår enligt de här gjorda summariska uppskattningarna

till omkring 723 000 — 345 000 = 378 000 kronor.

Beträffande vidareutbildningen föreligger inga kostnadsberäkningar. Jag

har i det föregående förutsatt, att vidareutbildningen först upptages i blygsammare

utsträckning och sedan successivt utvidgas, i mån som organisationsarbetet

fortskrider, varvid medelsanvisningama göres beroende av de

utredningar och förslag som skolöverstyrelsen successivt kan komma att

framlägga. Det synes mig vara ett rimligt antagande, att lärarhögskolan

med de resurser, den beräknats få, ett par år efter starten skall kunna ombesörja

vidareutbildning till en kostnad av exempelvis 180 000 kronor, varav

måhända hälften uppväges genom besparingar på andra anslag.

Kostnaderna för den förbättrade lärarutbildning, som i det föregående

skisserats, kan då beräknas överstiga de nuvarande kostnaderna med föl
-

jande belopp

egentliga utbildningskostnader ......

kostnader för praktikanttjänstgöringen

kostnader för vidareutbildning.......

....... 378 000 kronor

....... 340 000 »

....... 90 000 »

Summa 808 000 kronor

Härtill kommer engångskostnader, dels för inlösen av byggnad för övningsskolan

enligt villkor, som kommer att fastställas efter förhandlingar

med Stockholms stad, dels för byggnadsarbeten till ett belopp av omkring

800 000 kronor, dels slutligen för bibliotek och materiel till ett belopp av

omkring 60 000 kronor.

13. Ärendets fortsatta handläggning.

De två år, som ännu återstår, innan lärarutbildning skall börja vid

lärarhögskolan, är väl behövliga för det återstående organisationsarbetet.

Därest beslut om den första lärarhögskolans upprättande fattas vid

riksdagens vårsession detta år, kan Stockholms stad nästa läsår pabörja

övergången till enhetsskoleorganisation i den blivande övningsskolan genom

att i klass 5 upptaga den förberedande pedagogiska försöksverksamhet, som

normalt föregår upprättandet av en försöksskola. Den lägsta klassen av

enhetsskolans högstadium — klass 7 — kommer då att stå till lärarhögskolans

disposition redan under första verksamhetsåret.

Under vårens lopp bör vidare sakkunniga tillkallas för det fortsatta

organisationsarbetet. Sedan nya kursplaner för gymnasiet den 26 februari

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. May.ts proposition nr 209.

detta år fastställts av Kungl. Maj:t, kan definitivt förslag rörande inträdesfordringarna

på mellanskollärarlinjen nu utarbetas. På de sakkunniga faller

vidare att med iakttagande av vad jag i det föregående anfört utarbeta

tim- och kursplaner samt i övrigt erforderliga organisationsplaner för

arbetet inom lärarhögskolan. Skolkommissionen har tämligen utförligt avhandlat

betygsättningen vid lärarhögskolan, och kollegierna har livligt diskuterat

kommissionens uttalanden i denna fråga. Bedömningen av de många

yrkanden, som därvid framställts, torde böra ingå som led i den berörda

utredningen. De sakkunniga bör vidare förbereda de framställningar om

medelsanvisning för lärarhögskolan, som skall prövas av 1955 års riksdag,

i den mån detta arbete icke uppdrages åt statlig myndighet.

Vid 1955 års riksdag bör proposition om anslag till lärarhögskolan framläggas,

upptagande lärarhögskolans första avlönings- och omkostnadsstat.

Personalförteckningen bör i varje fall upptaga rektorstjänsten och professuren

samt någon kanslipersonal. Med hänsyn till det återstående organisationsarbetet

bör rektor tillsättas från och med den 1 juli 1955. Professorn,

vilken har att planlägga den teoretisk-pedagogiska delen av lärarhögskolans

arbete, bör om möjligt kunna tillträda sin tjänst senast den 1 januari

1956. Lärarhögskolans överstyrelse bör träda i funktion från och med budgetåret

1955/56 och medel för dess verksamhet beräknas under anslagen

för skolöverstyrelsen. Slutligen bör förslag rörande lärarhögskolans byggnader

och övningsskola efter avtal med Stockholms stad föreläggas 1955

års riksdag.

Under arbetsåret 1955/56 bör det förberedande organisationsarbetet avslutas

och stadga för lärarhögskolan utarbetas. Arbetet kan detta år övertagas

av överstyrelsen och rektor med tillkallade experter; bland annat torde

det i vissa fall bli nödvändigt att uppdraga åt experter att utarbeta för

lärarhögskolan lämplig kurslitteratur. På överstyrelsen ankommer att framlägga

förslag rörande lärarhögskolans verksamhet under det första utbildningsåret,

1956/57. Antalet tjänster under lärarhögskolans första år bör

avpassas efter verksamhetens omfattning för att sedan successivt ökas.

Skolkommissionen har hyst någon tvekan, huruvida alla ämnen alltifrån

början bör medtagas i lärarhögskolans ämneslärarutbildning. »Omläggningen

1951 av provåret till — på vissa villkor — entermins lärarkurs

förestavades främst av nödtvånget att i en tid av lärarbrist taga tillvara

tillgängliga lärarkrafter», påpekar kommissionen (s. 246). Det kunde tänkas,

att de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen är störst, tills vidare

inte toges med vid lärarhögskolan med dess längre utbildning. Den besparing

i lärarkraft, som därigenom kan göras, blir dock relativt obetydlig.

Kommissionen är för den skull mest benägen att låta lärarhögskolan redan

från början omfatta såväl humanistiska som naturvetenskapliga ämnen.

Jag delar skolkonmiissionens mening i detta stycke. Skulle omständigheter

som de av kommissionen antydda i något avseende nödvändiggöra

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

en inskränkning av högskolans verksamhet, ankommer det på överstyrelsen

att vid sina anslagsberäkningar för budgetåret 1956/57 framställa därav

föranledda förslag. Jag vill dock kraftigt understryka angelägenheten av

att övergången till det nya utbildningssystemet för ämneslärare sker så

snabbt, som omständigheterna medgiva.

14. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att i Stockholm skall upprättas en lärarhögskola

med i huvudsak de uppgifter och den organisation,

som jag i det föregående förordat;

dels besluta, att utbildningen vid denna första lärarhögskola

skall taga sin början höstterminen 1956;

dels besluta, att i den egentliga yrkesutbildningen för de

ämnes- och klasslärare, som utbildas vid lärarhögskolan,

skall ingå en praktiktermin, i huvudsak anordnad i enlighet

med vad jag i detta avseende anfört;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning till vad

jag i det föregående anfört fatta de beslut och vidtaga de

åtgärder i övrigt, som är erforderliga för inrättande av en

lärarhögskola av angivet slag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Bolinder.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Bilaga.

Till Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.

En förläggning av den första lärarhögskolan till stadsdelen Fredhäll i anslutning

till det där befintliga folkskoleseminariet för manliga elever och med Fredhälls

folkskola såsom tillhörande statlig övningsskola, varom överläggningar ägt

rum mellan Eder och representanter för skolmyndigheterna i Stockholm, synes

förutsätta uppförande av en ny skola i denna stadsdel, avsedd för flertalet av

eleverna i klasserna 1 och 2. Sedan undersökningar verkställts beträffande stadens

möjligheter att ställa tomt till förfogande för en dylik skola, få vi i denna

fråga anföra följande.

En utredning inom folkskoledirektionens skolförvaltning angående behovet

av skollokaler i Fredhäll för en framtida nioårig skolorganisation har givit vid

handen, att till Fredhälls folkskola behövde förläggas 16 avdelningar av klasserna

1—3, 14 avdelningar av klasserna 4—6 och lika många avdelningar av

klasserna 7—9. Det antal avdelningar av klasserna 1—2, som efter lärarhögskolans

upprättande skulle behöva förläggas till en ny småskola, torde med

utgångspunkt från dessa siffror böra beräknas till omkring 10 och den för en

sådan skola erforderliga tomten till 6 000—7 000 m2.

Det stöter självfallet på stora svårigheter att i en praktiskt taget färdigbyggd

stadsdel, där de icke bebyggda områdena nästan enbart utgöras av gatu- och

parkmark, kunna anvisa tomt för ytterligare en skola, särskilt som denna skola,

eftersom den är avsedd för de mindre skolbarnen, med hänsyn till skolvägarnas

längd måste placeras centralt inom stadsdelen. Den verkställda undersökningen

har visat, att en enda möjlighet finnes för staden att på staden tillhörig mark

anvisa en tomt för ifrågavarande skola. I den redan fastställda stadsplanen

finnes, omedelbart norr om tillfarten till bron mellan Fredhäll och Lilla Essingen,

två mindre kvarter, Granatkastaren och Bomben, avsedda för bebyggelse men

ännu icke bebyggda. Dessa tomter stupa i söder brant ned mot vattnet, varför

de endast delvis äro möjliga att bebygga. Efter stadsplaneändring synes det

möjligt att på detta område, nämligen i dess norra, utefter Atterbomsvägen

belägna del, anordna en skoltomt om cirka 6 000 m2. Delvis skulle denna skoltomt

visserligen bli relativt kuperad men ändock erbjuda goda möjligheter till

en lösning av det föreliggande skolproblemet, varvid också förutsatts, att vissa

samlingslokalbehov i samband därmed skola tillgodoses.

De förberedande undersökningarna ha visat, utöver vad här sagts om möjligheterna

att uppföra en skola på ifrågavarande plats, att såvitt nu kan bedömas

hinder från stadens sida icke synes föreligga att där anvisa lämplig skoltomt

av här angivna storlek. Formella åtgärder för erforderlig stadsplaneänd
-

Borgarråden för fastighets- och kulturrotlama i Stockholm ang. tomt för ny småskola i stadsdelen

Fredhäll.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 223

ring ha med hänsyn till att frågan befinner sig på förberedande stadium ännu

icke vidtagits.

Med utgångspunkt från att frågan om lärarhögskolan och övningsskolan löses

på det sätt som tidigare muntligen skisserats, vilja vi i anslutning till vad

här anförts härmed förklara oss beredda att vid ärendets fortsatta handläggning

från Stockholms stads sida för vår del medverka till att frågan om tomt

för en småskola i Fredhäll löses på ovan angivet sätt.

Stockholm den 12 mars 1954.

Gösta Wennström Ragnar Tomson

Borgarråd för fastighetsroteln. Borgarråd för kulturroteln.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:t$ -proposition nr 209.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Inledning ...................................................... 2

2. Frågans behandling vid 1950 års riksdag .......................... 3

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter............................ 9

b. Elevkårens sammansättning .................................. 10

c. Småskollärargruppen.......................................... 11

d. Mellanskollärargruppen ....................................... 15

e. Ämneslärargruppen ........................................... 17

f. Andra lärargrupper .......................................... 19

g. Gemensam undervisning för olika lärargrupper .................. 21

h. Lärarhögskolans storlek ....................................... 23

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.......................... 24

j. Den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan .................. 27

k. Departementschefen .......................................... 30

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisation................ 35

b. Frågan om en provisorisk seminariereform ...................... 44

c. Departementschefen .......................................... 45

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder ................................ 50

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan .................... 54

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium............ 66

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.............. 71

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen .......................... 73

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för studenter.......... 94

g. Departementschefen .......................................... 98

6. Praktikterminen.

a. Ämnesläraraspiranternas praktiktermin......................... 108

b. Klassläraraspiranternas praktiktermin .......................... 110

c. Departementschefen .......................................... 118

7. Lärarnas vidareutbildning.

a. Utbildningens nuvarande organisation.......................... 121

b. Skolkommissionens förslag .................................... 124

c. Remissyttrandena ............................................ 129

d. Departementschefen .......................................... 134

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''proposition nr 209. 225

Sid.

8. Lärarhögskolan och försöksverksamheten.

a. Förslag och yttranden ........................................ 136

b. Departementschefen .......................................... 142

9. Lärarhögskolans ledning, personal och övningsskola.

a. Lärarhögskolans styrelse och kollegier ........................ 143

b. Rektor, kansli m. m......................................... 150

c. Ledningen av den teoretisk-pedagogiska utbildningen .......... 153

d. Lärarna i psykologi, pedagogik och metodik.................... 162

e. Övningsskolan och dess lärare ................................ 177

f. Departementschefen .......................................... 188

10. Lärarhögskolans förläggning.

a. Skolkommissionens förslag .................................... 197

b. Remissyttrandena ............................................ 199

c. Fredhällsalternativet .......................................... 203

d. Departementschefen .......................................... 207

11. Löner och ersättningar.

a. Lärarhögskolan och dess övningsskola.......................... 209

b. Arvoden till handledare utanför lärarhögskolan..................211

c. Lärarkandidaternas förmåner .................................. 213

d. Departementschefen ..........................................214

12. Kostnadsberäkningar.

a. Bruttokostnader.............................................. 215

b. Nettokostnader............................................... 216

c. Praktikterminen .............................................. 217

d. Departementschefen .......................................... 218

13. Ärendets fortsatta handläggning.................................. 219

14. Hemställan ..................................................... 221

Bilaga. Skrivelse från borgarråden för fastighets- och kulturrotlarna i

Stockholm ang. tomt för ny småskola i stadsdelen Fredhäll........ 222

Innehållsförteckning ............................................. 224

15 — Bihang till riksdagen» protokoll 1951,. 1 tam!. Nr 209.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:393 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Ma:ts proposition angående inrättande av en första lärarhögskola. a1 i texten