Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:43, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning i
vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;
given Stockholms slott den b januari
195b.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den b januain
195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, uppkomna frågor om ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
samt anför:
Ersättning i anledning av damnilunga.
Lagbestämmelser.
I yrkessjukdomsförsäkringslagens förteckning'' över ämnen, vilka framkallar
sådana yrkessjukdomar å vilka ifrågavarande lag är tillämplig, infördes
stendamm genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1931.
Härigenom blev lagen tillämplig på yrkessjukdomen silikos (stendamm
1
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 43.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
lunga), dock endast där arbetaren efter ingången av år 1931 varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där arbetarna är utsatta för inverkan av den
art, som framkallar sjukdomen. Genom lagändring, som trädde i kraft den
1 juli 1950, utvidgades lagens tillämplighet till att gälla varje dammlunga,
som framkallats genom inverkan av oorganiskt ämne; jämlikt övergångsbestämmelserna
till denna lagändring skall densamma icke äga tillämpning
i fråga om yrkessjukdom, som yppats före dagen för lagändringens
ikraftträdande.
1. Sven Evald Larsson.
Sven Evald Larsson, född 1912, var anställd hos Carlfors bruk, Huskvarna,
fr. o. m. november 1941 t. o. m. i september 1953. T. o. in. den 2 september
1940 var han sysselsatt med framställning av aluminiumbrons och
därvid i hög grad utsatt för inhalation av aluminiumdamm. Vid undersökning
av Larssons lungor den 5 september 1946 konstaterades förändringar,
som tydde på aluminos. Larsson förflyttades till bolagets laboratorium. Han
har sedermera inköpt ett mindre jordbruk och vid sidan av arbetet på detta
har han tjänstgjort som nattvakt vid bolaget.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Den 25 juni 1953 inkom till riksförsäkringsanstalten en räkning å kostnader
för vård av Larsson på sjukhus under några dagar i samma månad.
1 anledning härav införskaffades anmälan och läkarintyg rörande Larssons
sjukdom. Härvid framgick, att Larsson i anledning av sin sjukdom varit
intagen på sjukhus redan tidigare och första gången i september 1946, varvid
konstaterats aluminosliknande förändringar. Senare hade Larssons
tillstånd försämrats och i juni 1953 kunde han knappast utföra sitt dåvarande
nattvaktsarbete och ej heller något egentligt arbete på sitt jordbruk.
Orsakssammanhanget mellan lungprocessen och aluminiumexpositionen ansågs
klart.
Riksförsäkringsanstalten fann att sjukdomen yppats den 5 september 1946.
Dä sjukdomen alltså yppats före den 1 juli 1950, kunde någon ersättning
icke utgå.
Föreliggande framställning jämte yttrande.
Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en av Larsson
gjord, till anstalten den 15 oktober 1953 inkommen framställning om
ersättning i anledning av yrkessjukdomen.
Anstalten har inhämtat, att Larsson är gift och att hans hustru ej har
förvärvsarbete. Makarna har ej några barn. Larsson äger en jordbruksfastighet,
taxerad till 30 000 kronor men intecknad för 15 550 kronor. Han har
ej några andra tillgångar eller skulder. Vid arbetsoförmåga är han berättigad
till sjukpenning med 6 kronor om dagen från erkänd sjukkassa. Han
har ej gjort ansökan om folkpension.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Om Larsson varit berättigad till ersättning skulle nedsättningen i arbetsförmågan
ha uppskattats till 33 V3 procent den 12 september 1948—18 juni
1953 och till 75 procent den 19 juni 1953—18 juni 1955. Arbetsförtjänsten
skulle ha beräknats till 4 800 kronor. På grund härav skulle Larsson erhållit
årlig livränta efter 1 066 kronor 67 öre under den förstnämnda perioden
och efter 2 400 kronor under den andra perioden. Härtill skulle ha kommit
ersättningstillägg m. rn. enligt gällande bestämmelser. Efter den 18
juni 1955 skulle anstalten ånyo prövat ersättningsfrågan.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker att ersättning utgår jämlikt grunderna
i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning bör dock icke utgå för tid,
som ligger längre tillbaka än fem år, räknat från den 25 juni 1953, då
räkning å kostnaderna för sjukhusvård inkom till anstalten. Vid ersät tningens
bestämmande bör avdrag göras för vad Larsson i anledning av yrkessjukdomen
uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa
och som icke skulle ha tillkommit honom om ersättning utgått jämlikt
yrkessjukdomsförsäkringslagen.
2. Leonell Nordström.
Leonell Nordström, född 1892, har varit anställd hos aktiebolaget Gustavsbergs
fabriker sedan år 1905. Till år 1911 arbetade han i porslinsverkstaden
och därefter som lagerarbetare. Sedan den 8 november 1952 är han
sjukskriven.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Till vederbörande försäkringsbolag inkom år 1947 anmälan att Nordström
ådragit sig silikos. Enligt läkarintyg företedde Nordströms lungor
vid röntgenundersökning i september 1947 bilden av silikos stadium II—III.
Försäkringsbolaget fann, att Nordström icke varit sysselsatt i farligt arbete
efter ingången av år 1931 och att han därför ej kunde tillerkännas ersättning.
Nordström anförde besvär hos försäkringsrådet. Vid vidare företagen utredning
framkom bl. a. att silikotiska förändringar kunde påvisas på en
röntgenbild, som tagits redan den 21 juli 1942. Sedan Nordström i april 1948
undersökts av läkare, uttalade denne, att Nordström led av silikos stadium
III samt att det syntes skäligt att uppskatta nedsättningen av arbetsförmågan
till 50 procent. — Försäkringsrådet fann ej skäl att göra ändring i
försäkringsbolagets beslut.
Föreliggande framställning jämte gttrande.
Nordström har i en till socialdepartementet den 3 november 1953 inkommen
skrivelse gjort framställning om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.
Eiksförsäkringsanstalten har föranstaltat om förnyad specialistundersökning
av Nordström. Av läkarutlåtande den 2 december 1953 framgår, att
O
4 Kungi. Maj:ts proposition nr 43.
Nordströms tillstånd så försämrats, att han numera är helt arbetsoförmögen.
Nordström är gift och har en hemmaboende dotter. Hustrun har en inkomst
av 400 kronor i månaden. Nordström har varken fast egendom eller sparkapital
men ej heller några skulder. Han uppbär sjukpenning från sjukkassa
med 4 kronor för dag. Han har ej gjort ansökan om folkpension.
Om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig och Nordström varit
försäkrad i riksförsäkringsanstalten, skulle sjukdomen ha ansetts yppad
den 21 juli 1942. Nedsättningen i arbetsförmågan skulle ha uppskattats till
30 procent den 22 juli 1942—11 april 1948, till 50 procent därefter och
t. o. m. den 7 november 1952 samt därefter till 100 procent. Arbetsförtjänsten
skulle ha beräknats till 3 500 kronor. På grund härav skulle årlig livränta
ha utgått för nämnda tidsperioder efter resp. 700 kronor, 1 166 kronor
67 öre samt 2 333 kronor 34 öre. Härtill skulle kommit ersättningstilllägg
m. m. enligt gällande bestämmelser.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker att ersättning utgår jämlikt grunderna
i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning bör dock icke utgå för tid,
som ligger längre tillbaka än fem år räknat från den 3 november 1953, då
framställningen inkom till socialdepartementet. Vid ersättningens bestämmande
bör avdrag göras för vad Nordström uppburit eller kan komma att
uppbära från sjukkassan.
3. Patrik Leonard Bertilsson.
Patrik Leonard Bertilsson, född 1886, var anställd som gruvarbetare hos
Surahammars bruks aktiebolag åren 1902--1953 med undantag för vissa
år i början av 1920-talet. Under sin anställning hos bolaget var han t. o. in.
sommaren 1927 huvudsakligen sysselsatt i silikosfärligt arbete. Bertilsson
pensionerades den 1 februari 1953 och avled den 1 september samma år.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Den 30 maj 1953 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan och läkarintyg,
enligt vilka Bertilsson ådragit sig silikos. Vid röntgenundersökning
år 1952 hade lungförändringar, motsvarande silikos stadium II, samt hjärtfel
konstaterats.
Riksförsäkringsanstalten fann, att Bertilsson icke efter ingången av år
1931 varit sysselsatt i silikosfarligt arbete samt att han därför ej kunde
tillerkännas ersättning. Besvär över anstaltens beslut har ej anförts.
Föreliggande framställning jämte yttrande.
Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat eu av Bertilssons
efterlämnade hustru Klara Margareta Ulrika Bertilsson gjord, till
anstalten den 14 september 1953 inkommen framställning om ersättning i
anledning av yrkessjukdomen.
Anstalten har i anledning av framställningen verkställt viss ytterligare
utredning. Docenten Gunnar Jönsson har granskat tillgängliga röntgen
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
bilder. De tidigast tagna röntgenbilder, på vilka silikosliknande förändringar
kunde iakttagas, härrörde från den 1 februari 1952. Av ett uttalande
av docenten Torsten Bruce framgår att den direkta dödsorsaken var
hjärtsjukdomen. Bruce har emellertid uttalat, att yrkessjukdomen icke
kunde frånkännas betydelse för hjärtarbetet samt att Bertilsson förmodligen
icke skulle ha gått under så snabbt som skett, om icke lungförändringarna
funnits. Hjärtsjukdomen hade emellertid ensam varit av så svår
natur, att den i och för sig icke kunnat medgiva något längre liv. Professor
Gustav Nylin har uttalat, att yrkessjukdomen med största sannolikhet spelat
en betydande roll för Bertilssons förtidiga död.
Bertilsson uppbar den 15 juni 1952—1 september 1953 sjukpenning från
sjukkassa med 4 kronor för dag. Från en hjälpfond för hos bolaget anställda
erhöll han den 15 juni—31 december 1952 tillhopa 1 902 kronor. Därjämte
uppbar han pension från bolaget med 50 kronor för månad fr. o. m. den 1
februari 1953. Vidare åtnjöt han ålderspension med indextillägg samt kommunalt
bostadstillägg. Hustrun, som är född år 1900, ingick äktenskap med
Bertilsson år 1930. Hon kan på grund av sjukdom icke utföra något förvärvsarbete.
Hon har varken fast egendom eller sparkapital men ej heller
några skulder.
Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle anstalten,
som finner sjukdomen yppad den 1 februari 1952, ha utgivit livränta för
tiden den 2 februari—14 juni 1952 efter 1 116 kronor 67 öre för år och för
tiden den 15 juni 1952—1 september 1953 efter 2 791 kronor 67 öre för år.
Därvid skulle arbetsförtjänsten ha beräknats till 6 700 kronor och invaliditetsgraden
till 25 resp. 50 procent under resp. tidsperioder. Då yrkessjukdomen
torde få anses ha varit av väsentlig betydelse för Bertilssons
död, skulle anstalten därjämte ha utgivit begravningshjälp samt livränta
till hustrun fr. o. m. den 2 september 1953, så länge hon lever ogift, med
2 333 kronor 34 öre för år.
Anstalten tillstyrker, att ersättning utgives jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Från ersättning, som kan komma att utgivas
för tid, varunder sjukpenning utgått från sjukkassa, bör avdragas ett belopp,
som svarar mot ifrågavarande sjukpenning. Anstalten har inhämtat,
att det av Bertilsson uppburna understödet från hjälpfonden skulle ha reducerats
om ersättning utgått enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten
ifrågasätter om icke från den ersättning, som må komma att tillerkännas
Bertilsson enligt statsmakternas beslut, avdrag bör göras för understödet
i den mån sådant icke skulle ha utgått om Bertilsson varit berättigad till
ersättning på grund av nämnda lag.
Ersättning i anledning av olycksfall i .arbete.
Lagbestämmelser.
Enligt 7 § olycksfallsförsäkringslagen, i dess lydelse före den 1 januari
1949, skulle vid olycksfall i arbete, som medfört den skadades död, i ersättning
utgivas — förutom begravningshjälp — livränta till vissa efterlevande.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Sålunda skulle änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, så länge hon
levde ogift erhålla livränta med en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Även barn som ej fyllt 16 år var berättigade till livränta efter
vissa grunder.
4. Karl Johan Vedin.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Stenarbetaren hos vägförvaltningen i Norrbottens län Karl Johan Vedin
avled den 12 maj 1948 till följd av ett samma dag inträffat olycksfall i
arbete.
Av de handlingar, som tillsammans med ansökan om ersättning för olycksfallet
ingavs till riksförsäkringsanstalten, framgick att Vedin var ogift, att
han sedan år 1912 sammanbott med Ida Karlsson, född år 1890, samt att
han med henne hade sex barn i livet, vilka alla var över sexton år. Varken
Ida Karlsson eller något av barnen uppfyllde således villkoren för rätt till
livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Ingen annan ersättning än begravningshjälp
utgick därför.
Föreliggande framställning jämte yttrande.
I en den 1 juni 1953 till socialdepartementet inkommen skrivelse har Ida
Karlsson hemställt om livränta efter den avlidne.
Riksförsäkringsanstalten har inhämtat, att Vedin efterlämnade en fastighet,
taxerad till ett värde av 5 000 kronor och belånad för 1 800 kronor. Fastigheten
bebos numera av Ida Karlsson, som jämväl erlägger ränta å lånet,
samt tre av hennes barn, därav en sinnesslö dotter. Ida Karlsson är fullt
frisk och arbetsför. Hon har ingen förmögenhet och inga skulder. Hon har
sedan flera år åtnjutit socialhjälp i form av kontantunderstöd samt ved till
bostaden. Sedan den 1 juli 1950 uppbär hon änkepension, som för år 1953
kommer att uppgå till 1 170 kronor. Barnen har aldrig lämnat kontanta
bidrag till moderns uppehälle. En av sönerna är sinnesslö och blind samt
vistas på vårdhem. Ida Karlsson disponerar sonen tillkommande blindtilllägg
å 700 kronor för år. Den sinnesslöa dottern uppbär folkpension, som
för år 1953 kommer att uppgå till 1 917 kronor.
Om olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle Ida Karlsson ha
tillerkänts livränta fr. o. in. den 13 maj 1948 med 1 200 kronor för år så
länge hon lever ogift. Härtill skulle ha kommit vederbörliga livräntetillägg.
Enligt bestämmelserna i folkpensioneringslagen skulle denna ersättning ha
medfört viss minskning av folkpensionen.
Enligt uppgift från vederbörande socialvårdsbyrå skulle, såvitt nu kan
bedömas, socialhjälp ej ha utgivits om Ida Karlsson varit berättigad till livränta;
fortsatt socialhjälp torde ej komma att beviljas om ersättning beredes
henne med belopp som eljest skulle ha utgått i livränta. Emellertid
skulle dylik ersättning icke komma att föranleda krav på återbetalning av
utgivet understöd.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker att Ida Karlsson erhåller ersättning
med belopp, som skulle ha utgått om hon före olycksfallet ingått äktenskap
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
7
med Vedin. Från ersättningen bör dock avdragas belopp, varmed folkpensionen
skulle ha minskats, därest ersättningen utgått vid pensionens bestämmande.
Anstalten ifrågasätter vidare, om icke avdrag bör ske även för
socialhjälp, som icke skulle ha utgått, därest Ida Karlsson i anledning av
Vedins död varit berättigad till livränta. Ersättning bör icke utgå för tid,
som ligger längre tillbaka än fem år, räknat från den dag, då ansökningen
inkom till socialdepartementet.
Departementschefen.
Till en början vill jag behandla fallen Nordströ m och Bertilss
o n. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1931, blev yrkessjukdomsförsäkringslagen
tillämplig på yrkessjukdomen silikos (stendammlunga).
Enligt övergångsbestämmelserna är lagändringen emellertid
icke tillämplig i fall, där arbetaren icke efter ändringens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.
Nordström och Bertilsson har drabbats av silikos, men enligt försäkringsinrättningarnas
beslut — för Nordströms vidkommande bekräftat av försäkringsrådet
— har på grund av övergångsbestämmelserna ersättning icke
kunnat utgå. Sedan år 1937 har riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag medgivit
ersättning av statsmedel till silikosskadade i ett flertal fall, där ersättningsrätt
saknats på grund av dessa övergångsbestämmelser. Jämväl i förevarande
båda fall bör ersättning få utgå i anledning av de ådragna yrkessjukdomarna.
Ida Karlsson har sammanbott med den genom olycksfall i arbete omkomne
Vedin från år 1912 och intill dennes död år 1948. Nu gällande
olycksfallsförsäkringslag medgiver ej efterlevandelivränta i ett fall som
detta. Riksdagen har emellertid tidigare beviljat ersättning i ett antal liknande
fall. Jag tillstyrker, att Ida Karlsson får uppbära ersättning i anledning
av Vedins död såsom om hon före olycksfallet ingått äktenskap med
honom.
I nu nämnda tre fall bör ersättning dock icke utgivas för tid, som ligger
längre tillbaka än två år från den dag, då den framställning inkom som
föranledde förslag till riksdagen. Där framställningen överlämnats av riksförsäkringsanstalten,
bör såsom utgångspunkt tagas den dag, då densamma
inkom till anstalten. Denna tidsbegränsning ansluter sig till den preskriptionsregel,
som upptagits i det av Kungl. Maj :t den 13 november 1953 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring (29 §).
Vad därefter beträffar frågan om ersättning i anledning av Larssons
yrkessjukdom får jag framhålla följande. Genom lagändring år 1950 har
fr. o. m. den 1 juli 1950 i yrkessjukdomsförsäkringslagen införts en bestämmelse
av innebörd att varje slag av dammlunga, som framkallats genom
inverkan av oorganiskt ämne, faller innanför lagens tillämplighetsområde.
Jämlikt övergångsbestämmelserna skall lagändringen emellertid icke äga
tillämpning om yrkessjukdomen yppats före dagen för ändringens ikraftträdande.
Larsson har ådragit sig sådan dammlunga, på vilken yrkessjuk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
domsförsäkringslagen gjorts tillämplig genom 1950 års ändring. Sjukdomen
har emellertid yppats före lagändringens ikraftträdande, varför ersättning
icke kunnat utgå enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Riksdagen har
sedan år 1950 medgivit ersättning i ett antal fall, där vederbörande på grund
av övergångsbestämmelserna till 1950 års lagändring saknat ersättningsrätt.
Jag vill tillstyrka att viss ersättning får utgå jämväl i förevarande fall.
Emellertid bör framhållas, att Larsson, enligt vad jag inhämtat, avlidit den
27 december 1953. Enligt inhämtade uppgifter är änkan född år 1912 och
hennes hälsotillstånd är gott; äktenskapet var barnlöst. Med hänsyn härtill
och då enligt av mig inhämtade uppgifter den ekonomiska situationen i
törevarande fall icke f. n. är sådan, att den kan anses motivera en fortlöpande
efterlevande livränta åt änkan, vill jag föreslå, att ersättningen på så
sätt begränsas, att änkan erhåller ett belopp motsvarande vad som skulle
ha utgått i anledning av yrkessjukdomen för tid som ligger inom två år
räknat tillbaka från och med dagen för mannens frånfälle, jämte begravningshjälp.
Vid bestämmande av ersättning i förevarande fyra fall bör iakttagas vad
riksförsäkringsanstalten i de enskilda fallen föreslagit rörande avdrag för
sjukpenning från sjukkassa samt rörande minskning i anledning av uppburen
folkpension.
Riksförsäkringsanstalten har ifrågasatt viss ytterligare minskning av ersättningen
i fallet Bertilsson, nämligen med belopp, motsvarande skillnaden
mellan vad Bertilsson uppburit från en enskild hjälpfond och vad han skulle
ha erhållit i understöd från denna, därest ersättning utgått från riksförsäkringsanstalten.
Likaså ifrågasätter anstalten om icke ersättningen till
Ida Karlsson bör minskas med av henne uppburen socialhjälp, som enligt
lämnade uppgifter icke skulle ha utgått om hon varit berättigad till livränta
i anledning av olycksfallet. Enligt min mening föreligger icke i någotdera
fallet skäl för att vidtaga avdrag på sätt nu nämnts.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
medgiva, att av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. in.
må i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit utgivas
ersättningar i anledning av yrkessjukdom eller olycksfal
1 i arbete, som drabbat i de särskilda fallen angivna personer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
533307
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.