Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag), m. m

30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:67, Med förslag till lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa

frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal

delegationslag), m. mgiven Stockholms slott den 29

januari 195 b.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till dels lag om rätt för kommun att uppdraga

beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal

delegationslag), dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den

17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås, att en kommun som så vill skall få möjlighet

att uppdraga åt kommunal arbetsgivarorganisation, vari den är medlem,

att med bindande verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes

enhetligt reglera anställningsvillkoren för arbetstagare i kommunens

tjänst.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1955, samtidigt med den nya kommunallagen.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 67.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning

av kommuner (kommunal delegationslag).

Härigenom förordnas som följer.

Kommun, som tillhör sammanslutning av kommuner med uppgift att

tillvarataga medlemmarnas intressen såsom arbetsgivare (arbetsgivarorganisation),

äger uppdraga åt sammanslutningen att med bindande verkan för

kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren

för sådana arbetstagare i kommunens tjänst, vilkas villkor

det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa.

Med kommun jämställas i denna lag församling, municipalsamhälle och

landstingskommun ävensom annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §•

Kommunala tjänstemän---tillkommande beslutanderätt.

Om rätt för kommun att uppdraga

beslutanderätten i vissa frågor till

sammanslutning av kommuner (arbetsgivarorganisation)

är särskilt

stadgat.

I denna —- —- — underkastade ämbetsmannaansvar.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 januari 195b.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning

angående rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor

till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag) m. m. samt

anför därvid följande.

Inledning.

Förhandlingar om de kommunala arbetstagarnas anställningsvillkor bedrives

numera i stor utsträckning centralt mellan vederbörande kommunförbund

(svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet), å ena, samt arbetstagarnas organisationer, å

andra sidan. En uppgörelse som träffas vid sådana förhandlingar kan

emellertid i princip endast bli preliminär. Varje berörd kommun har därefter

att ta ställning till om den vill biträda överenskommelsen eller ej.

Det finns icke någon rättslig möjlighet för kommunen att i förväg lämna

den centrala organisationen uppdrag att på kommunens vägnar godkänna

överenskommelsen.

Frågan om man genom lagstiftning borde införa rätt för kommun att

bemyndiga kommunförbund eller liknande sammanslutning att i samband

med förhandlingar träffa för kommunen bindande avgöranden i vissa frågor

(s. k. extern delegationsrätt) har på senare tid behandlats både av

1948 års förhandlingsrättskommitté och av kommunallagskommittén. De

båda kommittéerna har därvid kommit till olika slutsatser.

Förhandlingsrättskommittén har i ett den 31 december 1951 avgivet

betänkande om stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU

1951: 54)1 uttalat ett bestämt önskemål om att det öppnas möjlighet till

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit ordföranden i Kungl. Maj:ts Nedre justitierevision

Erik Alexanderson, ordförande, förste aktuarien Filip Anger, hovrättsassessorn Erland

Conradi, ombudsmannen Sven Hallnäs, ombudsmannen, ledamoten av riksdagens andra kammare

Sture Henriksson, ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien B. E. Johnsson,

förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, andra kammarens andre vice talman Anders

Olsson och direktören Eric Törngren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

extern delegation för kommunerna och har även utarbetat förslag till en

särskild lag i ämnet. Kommunallagskommittén har däremot i sitt betänkande

III med förslag till kommunallag in. in. (SOU 1952: 14)1 — vilket

avlämnats den 4 februari 1952 — förklarat att det enligt dess mening icke

för närvarande finns tillräckligt starka skäl för en sådan lagstiftning.

över kommittéernas ifrågavarande betänkanden har efter remiss yttranden

avgivits av ett stort antal myndigheter och organisationer.2 Spörsmålet

om extern kommunal delegationsrätt — vilket i båda betänkandena framstår

som en mindre del i stora problemkomplex — har berörts i åtskilliga

remissyttranden men har i flera sådana förbigåtts med tystnad. Bland de

remissinstanser som behandlar spörsmålet är meningarna delade. Flertalet

tillstyrker dock, att möjlighet till extern delegation införes.

Då jag den 8 april 1953 anmälde frågan om ny kommunallag m. m. (propositionen

nr 210/1953), förklarade jag mig för egen del närmast böjd för

att ansluta mig till förhandlingsrättskommitténs förslag och sålunda förorda,

att kommun genom en särskild lagstiftning av kommunallags natur

medges rätt till extern delegation i löne- och avtalsfrågor. Med hänsyn till

de delade meningar som kommit till uttryck i denna sak såväl hos de

båda kommittéerna som i yttranden över kommittéförslagen framhöll jag

emellertid, att frågan borde ytterligare övervägas och underställas först

1954 års riksdag.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

Gällande ordning.

Förhandlingsrätten för arbetstagare i kommunernas tjänst och den däremot

svarande plikten för kommunerna att träda i förhandlingar kan

enligt gällande lagstiftning vara av två principiellt olika slag, beroende

på om det gäller arbetstagare som är underkastade ämbetsansvar eller ej.

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen

den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Från

tillämpningen av denna lag är emellertid undantagna sådana arbetstagare

i kommunernas tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. Beträffande

förhandlingsrätten för dylika arbetstagare gäller i stället lagen den 17 maj

1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

I 1936 års lag betraktas arbetstagarnas organisation i princip som en

med arbetsgivaren jämställd part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna

skall få medbestämmanderätt ifråga om anställningsvillkoren. Det

grundläggande stadgandet om förhandlingsrättens innebörd återfinnes i

lagens 4 §, där förhandlingsrättens föremål anges vara reglering av anställningsvillkoren

och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbets
1

Angående ledamöterna i denna kommitté, se prop. nr 210/1953 s. 36.

2 Beträffande de remissyttranden som avgivits över kommunallagskommitténs betänkande

III, se prop. nr 210/1953 s. 37.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tagare. En jämförelse med ordalagen i 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)

om kollektivavtal ger vid handen, att förhandlingsrätten har samma omfång

som möjligheten att sluta kollektivavtal. Förhandlingsrätt tillkommer

å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem,

samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande

arbetstagarna är medlemmar. Det är alltså att märka, att en enskild arbetstagare

aldrig kan vara part vid den lagstadgade förhandlingsrättens utövande.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten

att träda i förhandling, och denna skyldighet innebär icke endast att komma

tillstädes vid förhandlingssammanträde utan även, om så erfordras, att

framlägga förslag till lösning av den fråga varom förhandlas och därvid

ange skäl för sin ståndpunkt. Någon sanktion i form av straff eller skadestånd

för underlåtenhet att ställa sig sistnämnda föreskrifter till efterrättelse

är icke stadgad i lagen. Då emellertid i stor utsträckning särskilda

förhandlingsordningar i form av kollektivavtal gäller mellan parterna på

arbetsmarknaden, är underlåtenhet att förhandla i allmänhet att anse som

brott mot kollektivavtal och medför sålunda skadeståndsskyldighet. Förhandlingarna

förutsättes regelmässigt skola leda fram till kollektivavtal

eller annan rättsligt bindande överenskommelse mellan parterna. I sista

hand kan — när fråga icke är om rättstvist, d. v. s. tolkning eller tillämpning

av kollektivavtal — stridsåtgärder (strejk, lockout eller blockad) tillgripas

för att realisera förhandlingsrätten eller för att tvinga fram en

önskad lösning av en tvist.

1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän avser däremot

i princip endast att bereda de i lagen angivna arbetstagarna tillfälle

att, innan vederbörande myndighet fattar beslut rörande deras anställningsförhållanden,

framföra sina synpunkter och önskemål i frågan. Enligt

stadgande i lagens 1 § äger kommunala tjänstemän sålunda rätt att —

beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom

beträffande tillämpningen av sådana villkor ■— förhandla med vederbörande

kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres i kommunen

eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande

beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan kommun å ena sidan samt

förening av arbetstagare å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock

endast förening som socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt; och för att få

utöva förhandlingsrätten gentemot viss kommun har föreningen att göra

anmälan hos kommunen. Å kommunens vägnar föres förhandling rörande

viss fråga av den kommunalmyndighet som har att handlägga frågan

eller av ombud för denna myndighet (2 § andra stycket). Såsom dylikt

ombud kan — enligt vad förarbetena till lagen utvisar — anlitas representant

för sammanslutning med syfte att tillvarataga visst eller vissa

slags kommuners intressen som arbetsgivare. Innan kommunalmyndighet

avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

eller avlöningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening,

som utövar förhandlingsrätt gentemot myndigheten, beredas tillfälle

att taga del av föreliggande utkast. Vid förhandling — som kan vara

skriftlig eller muntlig — utser myndigheten ordförande och sekreterare.

Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade, när han prövar skäligt.

Fråga varom förhandling förts får enligt 11 § icke upptagas till slutlig

behandling av kommunalmyndighet, innan en vecka förflutit från det

skriftlig förhandling förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig

förhandling kommit myndigheten tillhanda. Då beslut i ärende, som varit

föremål för förhandling, underställes statlig myndighets prövning, skall

i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.

Därest statlig myndighet har att annorledes än efter underställning

fastställa anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor för kommunala tjänstemän,

kan vederbörande tjänstemannaorganisations förhandlingsrätt utövas

mot den statliga myndigheten. — Med utformningen av förhandlingsrätten

för kommunala tjänstemän med ämbetsansvar sammanhänger, att kollektivavtal

som ingåtts mellan en kommun och en förening av sådana tjänstemän

i rättspraxis ansetts ogiltigt samt att för kommunala befattningshavare

i tjänstemannaställning icke samma stridsmedel står till buds som för

andra kommunala arbetstagare. Tjänstemän med ämbetsansvar kan sålunda

icke avhålla sig från tjänsten, strejka, utan att göra sig förfallna till

straff enligt 25 kap. strafflagen. Om en dylik tjänsteman önskar n,edlägga

arbetet, måste han först säga upp sin anställning eller, där detta är föreskrivet,

söka och erhålla entledigande.

Det kommunala förhandlingsväsendet har emellertid i praktiken utvecklat

sig i annan riktning än vad som enligt det nu sagda varit förutsatt

i lagstiftningen. Inom kommunerna använder man regelmässigt ett annat

tjänstemannabegrepp än det som anges i lagen om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. Det avgörande är i allmänhet, om en befattning

är uppförd på lönestat (löneplan) och dess villkor reglerade i tjänstereglemente.

Det förekommer, att grupper av kommunala arbetstagare

med ämbetsansvar, t. ex. brandmän och viss sjukhuspersonal, har sina

löne- och anställningsvillkor reglerade i kollektivavtal, detta trots att

sådana avtal som nämnts i rättspraxis ansetts ogiltiga. Anmärkas kan

vidare, att tjänstemannaorganisationerna i massuppsägning och anställningsblockad

funnit fackliga vapen, som väl kan jämföras med strejk. För

tjänstemän, som är uppförda på lönestat, har kommunerna ofta frångått

den i lagstiftningen förutsatta principen, att tjänstemannaorganisationerna

saknar medbestämmanderätt. Under senare år har det i åtskilliga fall hänt,

att mellan kommunala myndigheter och tjänstemannaorganisationer förts

förhandlingar om intressefrågor i former, som står nära den i 1936 års

lag om förenings- och förhandlingsrätt reglerade förhandlingsordningen.

Det resultat vartill förhandlingarna lett har godtagits av de beslutande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

organen j)å sådant sätt, att de i viss mån blivit jämförliga med kollektivavtal.

Även avlöningsreglementen är numera i realiteten ofta tillkomna

efter regelrätta förhandlingar och med vederbörande arbetstagarorganisations

godkännande. Mellan stadsförbundet och ett antal arbetstagarorganisationer

träffades år 1945 överenskommelse om godkännande (för viss

tid) av ett normaltjänstereglemente, och parterna förband sig att verka

för att reglementet i oförändrat skick skulle antagas av städerna. Motsvarande

överenskommelser har träffats för befattningshavare hos landstingen

(tjänstereglementen för landstingens befattningshavare av år 1947 och år

1953) och hos landskommunerna (normaltjänstereglemente den 20 december

1945). I detta sammanhang kan också erinras om de förhandlingar

och överenskommelser som vid skilda tillfällen förekommit mellan å ena

sidan olika kommuner samt å andra sidan tjänstemannaorganisationerna

angående dyrtidskompensationens storlek.

Vid jämförelse med vad som gäller inom den privata sektorn av arbetsmarknaden

framstår det som ett betydelsefullt särdrag för den kommunala

förhandlingsverksamheten — oavsett om den avser tjänstemän eller andra

arbetstagare — att kommunernas arbetsgivarorganisationer icke kan träffa

för medlemmarna bindande uppgörelser vid förhandlingsbordet utan endast

preliminära överenskommelser. Den delegation som enligt gällande rätt kan

förekomma i samband med kommunala förhandlingar är uteslutande av

intern natur: en kommunal representation kan ej uppdra åt annan än kommunal

nämnd (eller motsvarande organ) att utöva beslutanderätt i hithörande

frågor. Visserligen stadgas i 8 § lagen den 20 december 1940

(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, att landsting

äger att genom sjukvårdsberedningen eller »i den ordning eljest finnes

lämpligt» samt med iakttagande av vissa föreskrifter enhetligt reglera anställningsvillkoren

för personal vid sjukhus, för vilkas driftskostnader

landstinget i sista hand helt ansvarar. Av det citerade uttrycket kunde det

möjligen synas, som om landstinget även skulle ha möjlighet att uppdraga

åt en utanför landstinget stående förhandlingsorganisation att ingå bindande

överenskommelser. Mot eu dylik tolkning talar emellertid förarbetena

vid den ifrågavarande bestämmelsens tillkomst och i praktiken bar extern

delegation i detta fall icke förekommit. I stället tillämpas bestämmelsen så,

att landstingens centrala lönenämnd och dess förhandlingsdelegation — på

samma sätt som beträffande annan landstingspersonal — å landstingens

vägnar förhandlar och träffar preliminära överenskommelser samt att ett av

dem godkänt förslag till uppgörelse utsändes till landstingen och där prövas

av förvaltningsutskotten, som av landstingen erhållit uppdrag att sluta definitiva

uppgörelser. Ett i viss mån motsvarande förfarande tillämpas även i

allt större utsträckning för städernas och landskommunernas del. På grundval

av centralt ingångna preliminära överenskommelser lämnar den centrala

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förhandlingsorganisationen de berörda kommunerna »rekommendationer»

att fatta vissa beslut. Frågorna överlämnas därefter som regel till kommunernas

fullmäktige (eller i vissa fall till kommunal nämnd) för avgörande.

Det må i detta sammanhang anmärkas att i stadsförbundets stadgar

år 1951 införts en bestämmelse om skyldighet för förbundets medlemmar

att — vid äventyr av uteslutning — följa de rekommendationer, som

förbundets löne- och förhandlingsdelegation meddelat i frågor den har att

handlägga.

Beträffande vissa kommunala beslut i anställnings- och lönefrågor gäller,

att de kan överklagas genom administrativa besvär. Detta är särskilt fallet

såvitt besluten avser tjänstemän med ämbetsansvar. Regler om besvärsrätt

i anställningsfrågor kan finnas intagna i särskilda författningar; exempel

härpå erbjuder sjukhusstadgan och folkskolestadgan. Undantagsvis kan

även de i kommunallagarna meddelade besvärsreglerna utnyttjas, i det

att den klagande befattningshavaren gör gällande att hans enskilda rätt

blivit kränkt av kommunen—arbetsgivaren. Dylika besvär har bifallits,

när fråga varit om disciplinära åtgärder och även i något flagrant fall

när det gällt avlöningsförmåner. I det övervägande flertalet fall har emellertid

besvär av denna typ ogillats. Givetvis kan som grund för kommunalbesvär

även åberopas rent formella skäl, exempelvis att ett beslut icke tillkommit

i laga ordning. — En kollektivavtalsanställd kommunal arbetstagare

kan som regel icke anlita besvärsvägen för att få ändring i kommunala

beslut om hans villkor. Så kan ske, endast om det i någon på

honom tillämplig specialförfattning finns bestämmelser om anställningsförhållandena

även för kollektivavtalsanställd personal.

Vad angår icke-kollektivavtalsanställda kommunala befattningshavare

har dessa som regel tillgång till ännu en utväg att få rättstvister prövade

i det att de kan draga tvistefrågor i anledning av anställningsavtalet under

allmän domstols prövning. Undantag bildar präster, folkskollärare och

kyrkobetjänte, vilkas löningsrättigheter enligt 6 § 8. länsstyrelseinstruktionen

prövas av länsstyrelse som exklusivt forum i första instans, med

fullföljd till regeringsrätten och i vissa fall med kammarkollegium som

mellaninstans.

Förhandlingsrättskommitténs förslag.

Kommitténs betänkande och förslag avser överhuvud taget förhandlingsrätt

och därmed sammanhängande frågor för såväl stats- som kommunaltjänstemän.

Kommittén har anknutit till den utveckling, som ägt rum på

detta område. Sålunda föreslår kommittén exempelvis, att det avgörande

för tjänstemannabegreppet icke vidare skall vara, huruvida ämbetsansvar

föreligger, utan i stället huruvida vederbörande arbetstagare innehar tjänst,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

som är upptagen i en av vederbörande kommun fastställd tjänsteförteckning.

Kommittén anser, att stats- och kommunaltjänstemän bör åtnjuta

samma förhandlingsrätt som andra anställda, och föreslår därför, att bl. a.

1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän skall upphävas

och i stället 1936 års allmänna förenings- och förhandlingsrättslag

bli tillämplig. Stats- och kommunaltjänstemän bör enligt kommitténs mening

få rätt alt sluta verkliga kollektivavtal rörande sina anställningsvillkor,

varvid dock vissa frågor bör i princip falla utanför kollektivavtalsmöjligheten.

Vidare anser kommittén, att strejkrätt i vanlig mening —

d. v. s. rätt att efter varsel nedlägga arbetet, med bibehållen anställning —

icke bör tillerkännas de offentliga tjänstemännen, men att dessa bör få

en i lag fastslagen rätt att efter uppsägning lämna anställningen. Kommittén

föreslår, att det utfärdas en särskild tjänstemannalag, vilken bl. a.

även skall innehålla bestämmelser om en särskild tjänstedomstol för behandling

av tvister om stats- och kommunaltjänstemäns anställningsförhållanden.

När det gäller frågan, hur förhandlingarna mellan kommunerna och

deras tjänstemän i framtiden bör ordnas, gör förhandlingsrättskommittén

först en jämförelse med förhållandena på den privata arbetsmarknaden

och konstaterar, att man där i allt större utsträckning övergått till att låta

riksorganisationerna träffa för medlemmarna bindande uppgörelser vid

förhandlingsbordet. Kommittén framhåller, att man därigenom uppnått

betydande fördelar icke minst med hänsyn till arbetsfreden, samt anför

vidare.

Det har blivit naturligt att förlägga avgörandet om strid eller icke strid till

dessa riksorganisationer. Och eventuella stridsåtgärder eller varsel därom

ha samordnats för hela landet och koncentrerats till avtalsrörelserna. I

svenska arbetsgivareföreningens stadgar föreskrives sålunda, att kollektivavtal

icke må upprättas utan godkännande av föreningens styrelse, och både

LO :s och arbetsgivareföreningens stadgar föreskriva, att ekonomiskt stöd

från centralorganisationen icke erhålles med mindre dess tillstånd till arbetsinställelse

inhämtats (för LO:s vidkommande dock med vissa undantag).

Förhandlingsrättskommittén anser det vara tydligt, att förhållandena

för kommunernas del tenderar att utveckla sig i sannna riktning, och

framhåller, att om de centrala organisationerna i ett visst fall lyckas nå

fram till en uppgörelse, blir denna också i regel genomförd i de olika kommunerna.

Det synes därför kommittén, som om tiden skulle vara mogen

att bereda laglig möjlighet för den kommun som så vill att befullmäktiga

en central kommunal organisation (landskommunernas förbund,

landstingsförbundet eller stadsförbundet) att för kommunens räkning sluta

kollektivavtal. Kommittén åberopar, att förutsättningar därigenom skulle

skapas för att göra anställningsvillkoren i kommunal tjänst mera likformiga

och att detta i sin tur skulle underlätta möjligheterna för de kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

munala befattningshavarna att övergå från tjänst hos en kommun till en

annan. Förhandlingsverksamheten skulle enligt kommitténs mening rationaliseras

och arbetsfreden lättare kunna bevaras.

Förhandlingsrättskommittén är medveten om att mot en reform i antydd

riktning kommer att anföras, att den står i strid med den kommunala

självstyrelsens idé, men kommittén understryker att det måste beaktas att

det icke är fråga om delegationstvång utan endast om delegationsrätt. I

detta sammanhang åberopar kommittén vidare följande. Fullmakten till

den centrala organisationen skulle kunna begränsas, exempelvis till vissa

bestämda frågekomplex (exempelvis enbart pensionsfrågor och icke lönefrågor)

eller till viss avtalssituation — vilket borde kunna möjliggöra en

smidig övergång till det nya systemet — och den skulle naturligtvis kunna

återkallas även om den borde kunna göras oåterkallelig för viss angiven

tid. Men det skall icke bestridas, att om delegationsrätten begagnas, detta

formellt sett innebär en inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.

Resultatet kommer ju att bli, att frågor som hittills så gott som

undantagslöst förbehållits de representativa församlingarnas avgörande (och

som spelar en mycket stor roll för kommunernas ekonomi) överlämnas

till annan instans för avgörande. — Emellertid kan man — fortsätter

kommittén — fråga sig, hur mycket av självstyrelse som egentligen finnes

kvar på detta område. Även bortsett från de möjligheter till stridsåtgärder,

vilka står till buds på arbetstagarsidan, spelar prejudicerande beslut i

andra kommuner stor roll. Reellt sett torde en sådan delegationsrätt som

den här diskuterade innebära större möjligheter att hävda självstyrelsen

än den nuvarande situationen. Ur föreningsfrihetens synpunkt är det ganska

egendomligt, att icke kommunerna skall äga samma rätt som andra arbetsgivare

att genom sammanslutning tillvarataga sina intressen. Oavsett om

de enskilda kommunerna under den närmaste framtiden kommer att befinnas

villiga att begagna delegationsrätten, bör rätten föreligga. Lagstiftningen

bör således — även om den ej omedelbart skulle utnyttjas i större

utsträckning — finnas till. Det är icke lätt att improvisera den, om det

i en given situation skulle befinnas allmänt önskvärt att ha tillgång till

den.

Förhandlingsrättskommittén erinrar vidare om att frågan om delegation

av kommuns beslutanderätt upptagits till behandling även av kommunallagskommittén

och meddelar, att de båda kommittéerna vid ett gemensamt

sammanträde dryftat ifrågavarande spörsmål. Därvid framkom — enligt

vad förhandlingsrättskommittén anför — att kommunallagskommittén med

hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten icke ville sträcka sig

längre än till en intern kommunal delegationsrätt, d. v. s. rätt för fullmäktige

i en kommun att till kommunal nämnd överlåta befogenheten att

träffa bindande överenskommelse om anställningsvillkor. En sådan delegationsrätt

finner förhandlingsrättskommittén icke tillfyllest utan fram
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

håller som ett bestämt önskemål att det öppnas möjlighet även till den

externa delegationsrätten.

Beträffande frågan, hur den antydda reformen lagtekniskt bör genomföras,

anför förhandlingsrättskommittén bl. a. följande. Detta låter sig

smidigast göra i form av en särskild lag, som kommunalrättsligt sett närmast

blir att jämställa med 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

i vad avser kommunalarbetarna och 1940 års förhandlingslag för kommunaltjänstemän.

Denna särskilda lag skulle helt kort föreskriva, att kommun

äger att åt en för flera kommuner gemensam sammanslutning (arbetsgivarorganisation),

i vilken kommunen ingår såsom medlem, uppdraga

att med för kommunen bindande verkan genom kollektivavtal eller annorledes

enhetligt reglera anställningsvillkoren beträffande sådana arbetstagare,

för vilka kommunen bestämmer lön. Härtill skulle anknytas en

definition av uttrycket kommun, innebärande att därmed avses landskommun,

köping och stad ävensom municipalsamhälle, landsting och annan,

borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet. I 7 § lagarna om

kommunalstyrelse på landet och i stad, 3 § lagen om församlingsstyrelse,

5 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner och 4 § landstingslagen bör

intagas hänvisning till denna särskilda lag, förslagsvis sålunda: »Om enhetlig

reglering av arbetstagares anställningsvillkor är särskilt stadgat».

Motsvarande hänvisning bör införas i vissa specialförfattningar, nämligen

fattigvårdslagen, barnavårdslagen, polislagen, hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan

och brandstadgan. — Med denna konstruktion —• anför

kommittén vidare — torde själva delegationsbeslutet kunna överklagas

med tillhjälp av det besvärsinstitut, som står till förfogande enligt varje

särskild författning (allmän kommunallag, fattigvårdslag etc.). Arbetsgivarorganisationens

för kommunen bindande beslut att godtaga viss uppgörelse

lämnas däremot utanför besvär smöjligheterna. Någon egentlig

olägenhet därav kan dock knappast uppkomma. Kommunallagarnas besvärsrätt

avser endast det överklagade beslutets formella sida; i fortsättningen

kommer kollektivavtalets formella giltighet att kunna prövas av

den föreslagna tjänstedomstolen.

Kommunallagskommitténs förslag.

Vad angår den kommunala delegationsrätten behandlar kommunallagskommittén

i ett avsnitt av sitt betänkande först — med utgångspunkt från

7 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 7 § lagen om kommunalstyrelse

i stad — spörsmålet om överlåtande av beslutanderätt från fullmäktige

till nämnd. En närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna

del och för remissinstansernas inställning till saken har jag lämnat vid

framläggandet av propositionen nr 210/1953 (s. 68 ff). Jag tillåter mig att

i huvudsak hänvisa till denna framställning och vill nu endast erinra om

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

att kommittén, beträffande möjligheten att till förvaltningsorgan överlåta

beslutanderätt i avtals- och lönefrågor, anför att fullmäktige i stad enligt

rättspraxis ansetts kunna lämna stadens avtals- och lönenämnd bemyndigande

att fatta för staden bindande beslut i ärenden rörande arbets- och

löneförhållanden för arbetare och med dem likställd personal. Huruvida

till ett administrativt organ kan delegeras rätt att träffa för kommun bindande

avtal även om tjänstemän har såvitt kommittén funnit icke prövats

av regeringsrätten. Enligt kommitténs mening torde det särskilt i städerna

föreligga ett starkt behov av en sådan delegationsrätt. Kommittén framhåller,

att det ej finns anledning att härutinnan göra skillnad mellan arbetare

och tjänstemän, en skillnad som för övrigt skulle vara svår att upprätthålla

i praktiken, eftersom det stundom förhåller sig så att befattningshavare

med enahanda göromål å en ort hänföres till den ena kategorien

och å en annan ort till den andra.

I samband med behandlingen av nyssnämnda fråga kommer kommunallagskommittén

så in på spörsmålet om att bereda möjlighet till extern

delegation och anför därvid följande.

Enligt kommitténs förmenande finnas för närvarande ej tillräckligt

starka skäl för att i lagstiftningen införa rätt för kommunerna att till ett

organ utanför den enskilda kommunen, låt vara en sammanslutning, vari

kommunen ingår såsom medlem, överlåta beslutanderätt i frågor av sådan

art som de här berörda. Om man möjliggjorde en sadan rätt, skulle detta

innebära att man i kommunallagstiftningen införde en för denna helt

främmande princip, en princip, som skulle bryta ramen för denna lagstiftning.

Den enskilda kommunen skulle få möjlighet att överlåta vissa

för kommunen mycket betydelsefulla avgöranden åt en instans som icke ens

vore offentligrättsligt reglerad. Det skulle enligt kommitténs mening vara

betänkligt att på detta sätt möjliggöra en inskränkning av den kommunala

självbestämmanderätten. Ävenså skulle det ur principiell synpunkt te sig

egendomligt, om man genom att delegera vissa ärenden till ett utanför

kommunen stående organ kunde undantaga dessa ärendens behandling

från de regler som i kommunallagen fastställas för den kommunala verksamheten.

Så t. ex. skulle bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning,

jäv och besvärsrätt icke bliva tillämpliga i fråga om det organ,

till vilket ärendena delegerades.

Kommittén gör vidare gällande, att det för att åstadkomma en mera

effektiv central förhandlingsverksamhet icke heller torde vara nödvändigt

att införa en dylik extern delegationsrätt, och åberopar därvid att kommunerna

redan enligt gällande rätt har möjlighet att låta en central förhandlingsorganisation

förhandla och träffa preliminära uppgörelser i lönefrågor;

fullmäktige i de olika kommunerna eller — om fullmäktige delegerat

beslutanderätt i dylika frågor till kommunal nämnd — dessa nämnder

har sedan att var för sin kommun träffa det slutliga avgörandet. Kommittén

utgår härvid från att fullmäktige, liksom enligt vad rättspraxis utvisar i

fråga om arbetare och med dem likställda, har rätt att beträffande annan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

hos kommun anställd personal till kommunal nämnd delegera rätt att å

kommunens vägnar träffa avgörande rörande löner och andra anställningsförhållanden.

I detta sammanhang hänvisar kommittén till att landstingen

inrättat en gemensam lönenäinnd, vilken i fråga om såväl arbetare som

tjänstemän förhandlar och träffar preliminära avtal med vederbörande

centrala arbetstagarorganisationer, och att vidare för städernas del inom

svenska stadsförbundet bildats en särskild löne- och förhandlingsdelegation,

som i vissa fall träffat centrala överenskommelser av preliminär natur

med de stadsanställda. Slutligen åberopar kommittén även den år 1951 i

stadsförbundets stadgar införda förpliktelsen för medlemmarna att följa

delegationens rekommendationer.

Remissyttrandena.

I" ör handlings rätts kommitténs betänkande har, sett

som helhet, utsatts för mycken kritik vid remissbehandlingen, och ett flertal

remissinstanser avstyrker, att kommitténs förslag till förhandlingsrättens

reglering i sitt nuvarande skick lägges till grund för lagstiftning. Förslaget

till kommunal delegationslag har emellertid rönt bättre mottagande än

andra delar av betänkandet. Åtskilliga remissinstanser särskilt bland de

statliga myndigheterna har visserligen förbigått frågan om den kommunala

delegationsrätten med tystnad, detta oavsett vilken inställning de har till

kommitténs förslag i allmänhet. Men av de myndigheter och organisationer

som behandlat ifrågavarande spörsmål har flertalet ställt sig positiva till att

möjlighet till extern kommunal delegation införes. Förhandlingsrättskommitténs

förslag har sålunda i denna del biträtts bl. a. av hovrätten över Skåne

och Blekinge, kammarkollegium, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus

och Västmanlands län, fullmäktige i 25 kommuner — däribland stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg och Malmö -— tvä landstings förvaltningsutskott,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

LO och TCO. Det kan anmärkas, att fullmäktige i 54 primärkommuner,

utan att särskilt ingå på frågan om delegationsrätten, i mera allmänna

ordalag förklarat sig kunna tillstyrka kommitténs förslag i dess helhet

eller sagt sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Å andra sidan har emellertid en icke obetydlig minoritet bland de remissinstanser,

som yttrat sig över förhandlingsrättskommitténs förslag i förevarande

de), motsatt sig införandet av extern delegationsrätt. I avstyrkande

riktning har sålunda uttalat sig bl. a. Göta hovrätt, länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar och Jämtlands län, fullmäktige i tre

städer ■ däribland Hälsingborg — fullmäktige i tre landskommuner samt

ett landstings förvaltningsutskott.

Det bör vidare framhållas, att styrelsen för svenska landstingsförbundet

ställt sig tveksam till huruvida extern delegationsrätt nu bör lagfästas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 67.

Kommunallagskommitténs betänkande har som helhet

betraktat fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen. När det gällt

frågan om extern kommunal delegationsrätt, har emellertid kommitténs

inställning mött motstånd. Även i detta fall har flertalet av de myndigheter

och organisationer som behandlat saken förordat, att sådan rätt införes.

I denna riktning har sålunda sammanlagt 31 remissinstanser uttalat

sig. De som anslutit sig till kommunallagskommitténs mening och alltså

motsatt sig extern delegationsrätt utgör dock ett betydande antal, tillhopa

22 stycken. Det må särskilt nämnas att bland de 27 städer, som i detta

sammanhang behandlat ifrågavarande spörsmål, 17 uttalat sig för rätt till

extern delegation och 10 mot sådan rätt.

Helt naturligt är det till icke oväsentlig del samma myndigheter och

organisationer, som i förevarande avseende yttrat sig över de båda kommittébetänkandena,

men i viss omfattning har frågan om extern delegationsrätt

vid remissbehandlingen av kommunallagskommitténs förslag

berörts även av andra remissinstanser än dem som i utlåtanden över förhandlingsrättskommitténs

förslag behandlat saken. Bland de ytterligare

myndigheter som tillstyrkt införandet av extern delegationsrätt kan här

nämnas länsstyrelsen i Örebro län, stadsfullmäktige i Borås, Halmstad, Jönköping,

Kalmar, Lund, Västervik och Örebro, svenska kommunalarbetareförbundet

och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

På motsvarande sätt bör bland dem som i yttranden över kommunallagskommitténs

betänkande uttalat sig mot extern delegationsrätt nämnas

länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Göteborgs och Bohus län samt

stadsfullmäktige i Landskrona, Linköping, Umeå, Uppsala och Vetlanda.

Jag övergår nu till att i ett sammanhang närmare redogöra för remisssvarens

innehåll i förevarande avseende.

De remissinstanser som tillstyrker införandet av extern kommunal delegationsrätt

understryker i stor utsträckning de skäl förhandlingsrättskommittén

anfört och åberopar därvid särskilt, att en sådan rätt svarar mot

ett praktiskt behov och utgör en naturlig följd av utvecklingen på förevarande

område.

Kammarkollegium anför, att kommunallagskommitténs uppfattning att

något behov av institutet ej skulle finnas synes vederlagd av kommitténs

egen uppgift om att enligt stadsförbundets stadgar underlåtenhet att följa

vissa rekommendationer kan medföra uteslutning ur förbundet. Vidare

framhåller ämbetsverket bl. a., att kommunerna icke kan vara betjänta av

att deras självbestämmanderätt formellt uppehälles även där den genom

samhällsförhållandenas utveckling sakligt sett inskränkes och att det ej

heller skulle te sig tilltalande, om ett delegationsförfarande, som statsmakterna

icke velat ge laglig hemul åt, på en omväg infördes såsom redan

synes ha skett för städernas del.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Socialstyrelsen förklarar, att förslaget om extern delegationsrätt, från

de synpunkter styrelsen närmast har att beakta, framstår såsom ägnat

att befrämja förhandlings- och medlingsväsendet på det kommunala området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att det för närvarande torde förhålla

sig så att kommunerna i stor utsträckning godtar de vid centrala

förhandlingar nådda överenskommelserna. Under sådana förhållanden

synes det länsstyrelsen orealistiskt att kommunerna icke bereds möjlighet

att även formellt delegera beslutanderätten i nu ifrågavarande avseende

till den gemensamma kommunala sammanslutning som för förhandlingarna.

Med hänsyn till att den utveckling mot centralisering som skett ifråga

om förhandlingar i löne- och avtalsfrågor får anses ha medfört stora praktiska

fördelar, finner länsstyrelsen att rätt till extern delegation bör medges.

Svenska landskommunernas förbund anför genom sin förhandlingsdelegation

bl. a. följande. Frågan bör i första hand bedömas från praktiska synpunkter.

Vid överläggningar med kommunernas lönenämnder har förhandlingsdelegationen

erfarit att åtskilliga lönenämnder i vissa sammanhang

skulle anse det som en betydelsefull tillgång, om de kunde befullmäktiga

landskommunernas förbund att träffa avgöranden med bindande verkan

lör kommunerna. Även enligt delegationens mening skulle ett fullmaktsförfarande

stundom ge kommunerna större möjligheter att hävda sin

mening.

Förhandlingsdelegationen yttrar vidare.

Med tanke på det stora antal kommunala förvaltningsenheter, som landskommunernas

töidmnd måste betjäna — cirka 1 000 kommuner, kommunalförbund

och köpingar samt cirka 2 000 församlingar — skulle ett fullmaktsförfarande

ibland erbjuda stora rent administrativa fördelar. Innevarande

år (1952) har exempelvis träffats överenskommelser om förskjutning

till den Öl december 1952 av kollektivavtalens uppsägningstid, något

som förutsatt en omfattande pappersexercis för de flera tusen avtal, som

beröra landskommunernas förbunds medlemmar. Med ett fullmaktsförfarande

skulle överenskommelsen om detta uppskov ha kunnat genomföras

betydligt enklare.

Förhandlingsdelegationen framhåller emellertid, att den ingalunda är

beredd att ta emot några generella förhandlingsfullmakter utan anser att

delegationen från fall till fall måste ingående pröva såväl lämpligheten

av ett fullmaktsförfarande som fullmakternas innehåll, varvid ett betydande

mått av försiktighet måste iakttagas.

Styrelsen för svenska stadsförbundet förklarar, att angelägenheten av

extern delegationsrätt blev ingående klarlagd vid förbundets kongress år

1951, i samband med införandet i förbundets stadgar av den förut omnämnda

bestämmelsen om förpliktelse för medlemmarna att följa löneoch

förhandlingsdelegationens rekommendationer.

Styrelsen fortsätter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Det framhölls då och bör här ännu en gång erinras, att frågan om denna

centralisering endast gäller införandet på det kommunala området av

arbetsformer, som allmänt vunnit erkännande och tillämpning beträffande

arbetsmarknaden i övrigt. Det påvisades också, att behovet av denna centralisering

beträffande den kommunala lönepolitiken blivit erfarenhetsmässigt

klart bestyrkt. Varken då eller senare synes någon ha velat göra gällande,

att en tillämpning av riksavtalsprincipen, sedan denna undan för undan

erövrat den privata arbetsmarknaden, kan undvaras på det kommunala

området.

Från dessa utgångspunkter kan den nu praktiserade ordningen med

centralt träffade preliminära uppgörelser endast betecknas såsom en nödfallsutväg.

Man får icke blunda för att syftet med en sådan preliminär uppgörelse

blir förfelat, om ej densamma genomgående godtages vid de efterföljande

kommunala avgörandena över hela linjen. På denna väg kan man,

med andra ord, icke vinna vad som avses utan att dessa efterföljande avgöranden

bli en ren formalitet.

När utvecklingen lett fram till ett sådant läge som det nyss angivna synes

det styrelsen för stadsförbundet, trots kommunallagskommitténs principiella

invändningar, föreligga tillräckliga skäl för den ifrågasatta delegationsrätten.

Eftersom det skulle tillkomma kommuns fullmäktige att själva

bestämma, om — och i så fall för hur lång tid och med vilka andra eventuella

begränsningar — beslutanderätten i löne- och avtalsfrågor skulle överlåtas

till det centrala organet, göres i princip icke något avsteg från den

kommunala självbestämmanderätten. Och enligt styrelsens mening betyder,

reellt sett, den av kommunallagskommittén anvisade utvägen med preliminära

uppgörelser icke något bättre bevarande av den kommunala självbestämmanderätten,

snarare motsatsen.

Angående förhållandet mellan ett kommunförbund och en kommun, som

delegerat beslutanderätt till förbundet, anför styrelsen för svenska stadsförbundet

slutligen.

Då delegationsrätten avser överlåtande till en kommunernas egen organisation,

måste man självfallet också kunna förutsätta, att denna organisation

skall vid utövandet av de delegerade befogenheterna låta sig angeläget

vara att ständigt hålla sig underrättad om de särskilda kommunernas

synpunkter på uppkommande förhandlingsfrågor för att beakta deras

speciella önskemål så långt det nödvändiga samordnandet medger. För

stadsförbundets vidkommande har detta redan under nuvarande förhållanden

uppfattats såsom något för det centrala förhandlingsarbetet givet, och

styrelsen vågar försäkra att förbundet skall ägna all uppmärksamhet däråt

även om lagstiftningen skulle möjliggöra för dess medlemmar att — i den

mån var och en av dem själv prövar lämpligt — överlåta ifrågavarande

beslutanderätt på förbundet.

LO framhåller, att förslaget om rätt till extern delegation ligger helt i

linje med den utveckling mot ett centraliserat förhandlingsväsende som

redan ägt rum på det kommunala området och hänvisar till svenska kommunalarbetareförbundets

yttrande i saken.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 67.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Kommunalarbetareförbundet anför bl. a.

Förbundet har för närvarande omkring 2 500 kollektivavtal med landets

kommuner av skilda slag rörande arbets- och lönevillkoren för hos kommunerna

anställda arbetstagare. Dessa grunda sig väsentligen på överenskommelser

med----kommunförbunden såväl beträffande allmänna

bestämmelser som rena löneföreskrifter. Endast i mycket få undantagsfall

göras avsteg för den enskilda kommunens vidkommande från vad som

överenskommits mellan kommunförbunden och vårt förbund. Sådana sällsynta

avsteg tillkomma merendels under medverkan av respektive kommunförbund.

Under sådana förhållanden lär det kunna sägas, att det slutliga

godkännandet av avtalet från kommunens sida är att betrakta som en ren

formalitet.

I detta sammanhang erinrar kommunalarbetareförbundet om den förut

berörda ändringen i stadsförbundets stadgar; och under hänvisning till

förhållandena sådana de utvecklat sig under de senaste årtiondena framhåller

kommunalarbetareförbundet, att man på det kommunala avtal soch

löneområdet icke längre synes kunna tala om någon kommunal självbestämmanderätt

i den mening kommunallagskommittén inlägger i begreppet.

Det kan enligt förbundets mening konstateras, att kommunerna

själva om icke formellt så dock reellt lagt det faktiska avgörandet i kommunförbundens

händer. Att den formella bekräftelsen icke överlåtits på

kommunförbunden anser kommunalarbetareförbundet uteslutande bero på

att gällande lagbestämmelser lagt hinder i vägen därför.

TCO finner förslaget om extern delegationsrätt mycket betydelsefullt,

i det att det bör bidraga till att skapa ordnade och effektiva förhandlingsförhållanden

på det kommunala området. Gentemot invändningen att ett

dylikt system skulle stå i strid med den kommunala självbestämmanderätten

framhåller organisationen, att beslut om extern delegation avgöres

av den enskilda kommunen själv och icke behöver binda kommunen för

någon längre tid.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet vill icke bestrida, att det i

vissa situationer kan vara till fördel för förhandlingsorganet att kunna

träffa en definitiv uppgörelse vid bordet. För landstingens del har emellertid

det hittills tillämpade förfarandet enligt styrelsens mening fungerat

väl och varit ägnat att skapa en intim kontakt mellan huvudmännen och

deras förhandlingsorganisation. Då sålunda för landstingens vidkommande

något större behov av den föreslagna externa delegationsrätten icke framträtt

samt vissa principiella betänkligheter därjämte kan anföras mot förslaget

i denna del, är styrelsen som nämnts tveksam, huruvida sådan rätt

nu bör lagfästas.

Några remissinstanser, som motsätter sig införandet av extern delegationsrätt,

gör därvid gällande att något verkligt behov av institutet icke

föreligger. För flertalet remissinstanser inom denna grupp torde emellertid

principiella betänkligheter vara avgörande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Göta hovrätt samt länsstyrelserna i Jämtlands och Östergötlands län

åberopar i huvudsak endast de skäl som kommunallagskommittén anfört.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar att den, även om vissa

praktiska fördelar skulle vara att vinna genom delegationsrätten, dock

funnit övervägande skäl tala för att nuvarande förhållanden bibehålies.

Framför allt synes det länsstyrelsen ur principiella synpunkter nödvändigt

att kommunerna icke avhänder sig avgörandet i sista hand i frågor

av så stor betydelse. Ett konfirmerande i förekommande fall av den centrala

förhandlingsorganisationens förslag torde enligt länsstyrelsens mening

i regel icke vålla större omgång eller besvär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sig höra vitsorda, att en

stark principiell motivering förebragts för kommunallagskommitténs avvisande

hållning. Då den externa delegationsrätten icke synes utgöra något

oumbärligt moment i den kommunala förhandlingsordningen, torde förslaget

om sådan rätt enligt länsstyrelsens mening böra genomföras endast

i den mån detta skulle visa sig vara ett allmänt önskemål från kommunernas

sida.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att det för närvarande icke föreligger

något praktiskt behov av att i lagstiftningen införa rätt till extern delegation

och understryker samtidigt de principiella skälen mot en sådan anordning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att det bl. a. måste anses

olämpligt att ge en kanske tillfällig majoritet i fullmäktige möjlighet att

frånhända kommunen dess behörighet att själv pröva hithörande frågor.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg åberopar ett av stadens lönenämnd avgivet

yttrande, i vilket det bl. a. heter.

Delegationsrätten står i uppenbar strid mot hela den lokala självstyrelsens

idé. Även om det sett enbart ur lönenämndens synpunkt kan vara

Irestande att av praktiska skäl acceptera den uppdragna linjen, måste

nämnden erinra om att de värden, som stå på spel, äro så oändligt mycket

större än de praktiska fördelar, som skulle kunna utvinnas.---Utan

decentralisering och lokal självstyrelse är det icke möjligt att hos medborgarna

skapa det intresse för samhällets angelägenheter, som är en förutsättning

för ett demokratiskt samhällsskick.

Stadsfullmäktige i Vetlanda framhåller, att kommunens egna organ

alltid bör fatta de avgörande besluten om de kommunala utgifterna, även

om dessa beslut — som i lönefrågor numera vanligen blir fallet — är av

formell art. Genom att överlåta det slutliga avgörandet till en utomkommunal

instans skulle man enligt stadsfullmäktiges mening i viss utsträckning

skjuta åt sidan det kommunala besvärsinstitutet och principen om

det odelade ansvaret; och en delegation av beslutanderätten kunde även

lätt ge sken av att exempelvis stadsförbundet vore en städerna överordnad

organisation.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Fullmäktige i en landskommun (Njutånger) gör gällande, att blotta tillvaron

av en kommunal delegationslag kommer att animera flertalet kommuner

att använda sig av densamma och att man därmed är inne på en

farlig väg, eftersom kommunalmännens inflytande på och ansvar för

lönefrågorna så småningom skulle helt försvinna. Och fullmäktige i eu

annan landskommun befarar, att vid extern delegation risk skulle finnas

för att de lokala intressena icke bleve tillbörligen beaktade.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att flera remissinstanser, som

i och för sig biträder förslaget om extern delegationsrätt, dock i viss mån

ger kommunallag skommittén rätt i dess principiella betänkligheter. Sålunda

säger sig länsstyrelsen i Örebro län icke vilja förneka, att en extern delegationsrätt

skulle kraftigt bryta mot hittills hävdade principer angående

delegationsrättens art, men detta till trots ansluter sig länsstyrelsen till

förslaget under starkt framhållande av det nödvändiga i att de kommuner

som så önskar skall kunna med enad styrka och såsom en reellt sett lika

rustad part uppträda vid förhandlingsbordet. På samma sätt anför stadsfullmäktige

i Malmö, att en extern kommunal delegationsrätt står i uppenbar

strid med hela den kommunala självstyrelsens idé, men låter sina betänkligheter

vika med hänsyn till de starka praktiska skälen.

Stadsfullmäktige i Umeå förklarar sig helt instämma i kommunallagskommitténs

motivering mot extern delegation men konstaterar samtidigt

alt för städernas del en sådan delegation redan de facto genomförts. Enligt

stadsfullmäktiges mening måste det i förevarande sammanhang ovillkorligen

utredas, på vilka vägar man skall kunna förena å ena sidan kravet

att offentlig förvaltning skall utövas i offentligrättsligt reglerade normer

och under bibehållen självbestämmanderätt för den enskilda kommunen

samt å andra sidan önskemålet om ett effektivt samgående i förhandlingsverksamheten

mellan ett antal kommuner.

Kommunallagskommitténs invändning att man genom extern delegation

skulle kunna undantaga vissa ärendens behandling från de regler, som i

kommunallagen fastställes för den kommunala verksamheten (exempelvis

bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning, jäv och besvärsrätt)

har föranlett särskilda uttalanden från några remissinstansers sida.

Så förklarar stadsfullmäktige i Lund, att gentemot denna invändning kan

anföras att det här kommer att röra sig om organisationer, som kommunerna

själva konstituerat och som därför är påverkade av de kommunala bestämmelserna.

Vidare kan det enligt stadsfullmäktiges mening hävdas, att

dessa organisationers verksamhet komme att vara föremål för stort offentligt

intresse. — Kommunalarbetareförbundet gör gällande, att ifrågavarande

invändning torde vara av mycket ringa praktisk betydelse med hänsyn till

att överenskommelserna om avtal och tjänstereglementen redan de facto

avgörs genom överenskommelser mellan kommunernas och deras arbetstagares

organisationer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Slutligen kan nämnas, att kammarkollegium och LO båda understryker

att införandet av extern kommunal delegationsrätt icke synes vara beroende

av att förhandlingsrättskommitténs förslag i övrigt vinner statsmakternas

bifall.

Departementschefen.

Ett framträdande drag i de senare årens utveckling på den svenska

arbetsmarknaden har varit att arbetsgivarnas och arbetstagarnas centrala

organisationer oftast utan stridsåtgärder lyckats lösa de problem som inställt

sig. Inom den privata sektorn av arbetsmarknaden har de stora riksorganisationerna

i allt större utsträckning träffat för medlemmarna bindande

uppgörelser vid förhandlingsbordet.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har även i fråga om det kommunala

avtalsområdet en motsvarande tendens gjort sig gällande. De

centrala arbetsgivarorganisationerna utgöres här av svenska landskommunernas

förbund som bl. a. omfattar alla rikets landskommuner utom två,

svenska stadsförbundet som bl. a. omfattar rikets samtliga städer och

svenska landstingsförbundet som omfattar samtliga landsting. Inom dessa

förbund har inrättats särskilda förhandlingsorgan — landskommunernas

förbunds förhandlingsdelegation, stadsförbundets löne- och förhandlingsdelegation,

landstingens lönenämnd — vilka i fråga om både arbetare och

tjänstemän förhandlar och träffar preliminära överenskommelser med

vederbörande centrala arbetstagarorganisationer. Någon rättslig möjlighet

att vid förhandlingsbordet ingå slutliga, för parterna omedelbart bindande

överenskommelser föreligger däremot som tidigare nämnts icke i dessa fall,

utan det tillkommer varje berörd kommun att i efterhand pröva den preliminära

uppgörelsen och besluta, om kommunen skall biträda densamma.

Endast i undantagsfall lär det emellertid förekomma att en kommun gör

avsteg från vad som preliminärt överenskommits vid centrala förhandlingar.

Enligt vad som omvittnats från flera håll har kommunernas efterföljande

godkännanden i stort sett karaktären av en formalitet. För städernas

del har detta blivit särskilt framträdande, sedan svenska stadsförbundet

år 1951 i sina stadgar infört en bestämmelse om skyldighet för förbundets

medlemmar att, vid äventyr av uteslutning, följa de rekommendationer

som förbundets löne- och förhandlingsdelegation meddelat. Vad

landstingen angår torde det, trots att någon motsvarighet till nyssnämnda

bestämmelse icke finnes för deras vidkommande, över huvud ej ha hänt

att ett landsting vägrat biträda en centralt träffad överenskommelse.

Det är mot bakgrunden av den nu antydda utvecklingen som man får

se förhandlingsrättskommitténs förslag att genom en särskild kommunal

delegationslag införa möjlighet för den kommun som så vill att åt kommun
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förbund, vari kommunen ingår som medlem, uppdraga att med bindande

verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt

reglera anställningsvillkoren beträffande sådana arbetstagare, för vilka

kommunen bestämmer lönen. Detta förslag utgör visserligen endast ett led

i de åtgärder, som kommittén förordat i fråga om stats- och kommunaltjänstemännens

förhandlingsrätt. Trots att kommitténs förslag i övriga

delar icke torde komma att läggas till grund för lagstiftning, anser jag

emellertid — i överensstämmelse med vad kammarkollegium och landsorganisationen

uttalat i sina remissyttranden — att frågan om införande

av extern kommunal delegationsrätt nu bör upptagas till behandling för

sig. Som jag i det följande närmare skall utveckla berör denna fråga icke

själva förhandlingsrättens begrepp.

De skäl förhandlingsrättskommittén åberopar för införande av den föreslagna

delegationsrätten är främst av praktisk natur. Kommittén framhåller

sålunda, att genom en dylik rätt skulle skapas förutsättningar för

att göra anställningsvillkoren i kommunal tjänst mera likformiga för hela

riket, vilket i sin tur skulle underlätta befattningshavarnas övergång från

tjänst hos en kommun till en annan. Vidare framhålles, att förhandlingsverksamheten

skulle rationaliseras och arbetsfreden lättare kunna bevaras.

När flertalet av de remissinstanser som berört frågan om extern delegationsrätt

ställt sig positiva till att en sådan rätt införes i lagstiftningen, har de

därvid i stor utsträckning understrukit det praktiska värdet av reformen

och samtidigt anfört att den utgör eu naturlig följd av utvecklingen på förevarande

område. Reformens betydelse för att rationalisera förhandlingsväsendet

har särskilt utvecklats av de närmast berörda organisationerna,

både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Jag tillåter mig här att hänvisa

till den redogörelse jag i ett tidigare avsnitt lämnat för de yttranden som

i denna de] avgivits av landskommunernas förbunds förhandlingsdelegation,

styrelsen för svenska stadsförbundet, LO, kommunalarbetareförbundet

och TCO. Den enda representant för de berörda arbetsgivarorganisationerna

som ställt sig tveksam till förslaget är landstingsförbundets styrelse.

Denna anför i sitt yttrande, att den icke vill bestrida att det i vissa situationer

kunde vara till fördel för förhandlingsorganet att kunna träffa eu

definitiv uppgörelse vid bordet men att för landstingens del det hittills

tillämpade förfarandet fungerat väl och varit ägnat att skapa en intim kontakt

mellan huvudmännen och deras förhandlingsorganisation samt att det

således för landstingens vidkommande icke framträtt något större behov

av den föreslagna externa delegationsrätten. Jag finner det i och för sig

naturligt att problemet på detta sätt framstår i något annan dager, sett

från landstingens synpunkt. Särskilt med hänsyn till landstingens ringa

antal föreligger del otvivelaktigt väsentligt större möjligheter för landstingen

än för andra kommunala enheter att på ett tillfredsställande sätt

begagna det nuvarande systemet med preliminära överenskommelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2n

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Det torde böra framhållas, att även vissa av de remissinstanser som motsätter

sig införandet av extern delegationsrätt betygar att en sådan rätt i

och för sig skulle vara förenad med praktiska fördelar, men att å andra

sidan flera remissinstanser inom denna grupp gör gällande att något verkligt

behov av institutet icke föreligger. Som särskilt betydelsefullt i detta

sammanhang framstår givetvis, att kommunallagskominittén i sitt betänkande

med förslag till kommunallag in. in. uttalat den meningen att det för

närvarande icke finns tillräckligt starka skäl för att i lagstiftningen införa

extern delegationsrätt och därvid bl. a. åberopat, att det för att åstadkomma

en mera effektiv förhandlingsverksamhet icke torde vara nödvändigt med

en sådan reform. Kommittén hänvisar här särskilt till kommunernas möjlighet

att delegera beslutanderätten i hithörande frågor till kommunal

nämnd samt till stadsförbundets åtgärd att i sina stadgar införa en bestämmelse

om åläggande för medlemmarna att vid äventyr av uteslutning

följa vissa rekommendationer. Såsom kammarkollegium i sitt remissyttrande

antytt synes nämnda åtgärd från stadsförbundets sida emellertid

också kunna i viss mån åberopas som skäl för att behov av en rättslig reglering

på området föreligger. Åtgärden i fråga kan tolkas som ett försök att

- så långt nuvarande lagstiftning medger — skapa ett ersättningsmedel

för eu verklig extern delegationsrätt. Jag erinrar om att stadsförbundets

styrelse i sitt remissyttrande förklarat, att angelägenheten av extern delegationsrätt

blev ingående klarlagd just vid förbundets kongress år 1951, då

den ifrågavarande bestämmelsen intogs i förbundets stadgar.

För egen del vill jag framhålla, att den utveckling mot ökad centralisering

av det kommunala förhandlingsväsendet som ägt rum under senare

tid icke kan väntas återgå. Man har nu på ifrågavarande område nått fram

till ett läge, där det av flertalet berörda organisationer uppfattas som ett

hinder att centrala uppgörelser icke kan ingås vid förhandlingsbordet. Erfarenheterna

från den s. k. riksavtalsprincipens tillämpning på den privata

arbetsmarknaden synes mig ge goda skäl alt antaga, att ett system med

möjlighet att träffa omedelbart bindande centrala uppgörelser skulle, även

inom den kommunala sektorn, skapa ökade förutsättningar för arbetsfredens

bevarande. Jag anser vidare, att tillämpningen av extern kommunal

delegation över huvud skulle medföra eu rationalisering och effektivisering

av det kommunala förhandlingsväsendet, särskilt genom att möjliggöra

förenkling av det administrativa arbetet och snabbare behandling av

frågorna. Och den ökade enhetlighet i fråga om de kommunalanställdas

löner och övriga anställningsvillkor som skulle kunna vinnas genom reformen

borde i väsentliga hänseenden bli till fördel, både för kommunerna

själva och för deras anställda. Från dessa praktiska synpunkter framstår

enligt min mening en lagstiftning om extern kommunal delegationsrätt som

önskvärd.

Jag övergår nu till att behandla de principiella synpunkter, som bör an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Knngl. Majrts proposition nr 67.

läggas på denna lagstiftningsfråga. Såsom jag förut nämnt torde för flertalet

av dem som motsatt sig införandet av extern delegationsrätt de principiella

invändningarna vara avgörande. Kommunallagskommittén åberopar

i första hand som skäl mot den ifrågavarande reformen, att den skulle

betyda införandet av eu för kommunallagstiftningen helt främmande princip,

som skulle bryta ramen för denna lagstiftning, och att det skulle vara

betänkligt att genom extern delegation möjliggöra en inskränkning i den

kommunala självbestämmanderätten. Samma eller liknande skäl har anförts

av flera remissinstanser. Bl. a. har framhållits, att vid extern delegation

risk skulle föreligga för att de lokala intressena icke bleve tillbörligen

beaktade. Förhandlingsrättskommittén, som delvis förutsett dessa

invändningar, har förklarat sig icke vilja bestrida, att om delegationsrätten

begagnas detta formellt sett innebär en inskränkning i den kommunala

självbestämmanderätten. Emellertid ifrågasätter kommittén, hur mycket av

självstyrelse som egentligen finns kvar på ifrågavarande område, och gör

gällande att en sådan delegationsrätt som den bär diskuterade reellt sett

torde innebära större möjligheter att hävda självstyrelsen än den nuvarande

situationen. Kommittén understryker vidare, att det icke är fråga om delegationstvång

utan endast om delegationsrätt. Dessa tankegångar har närmare

utvecklats av ett flertal remissinstanser. Sålunda framhåller kommunalarbetareförbundet,

att man på det kommunala avtals- och löneområdet

icke längre synes kunna tala om någon kommunal självbestämmanderätt

i den mening kommunallagskommittén inlägger i begreppet, eftersom

kommunerna själva om icke formellt så dock reellt lagt det faktiska avgörandet

i kommunförbundens bänder. Kammarkollegium anser, att kommunerna

icke kan vara betjänta av att deras självbestämmanderätt formellt

uppehälles även där den genom samhällsförhållandenas utveckling sakligt

sett inskränkes; och stadsförbundets styrelse åberopar att det skulle tillkomma

kommuns fullmäktige att själva bestämma, om — och i så fall för

hur lång tid och med vilka andra begränsningar — beslutanderätten i löneoch

avtalsfrågor skulle överlåtas till det centrala organet. Stadsförbundets

styrelse framhåller vidare, att eftersom detta organ skulle vara en kommunernas

egen organisation, måste man självfallet också kunna förutsätta,

att organisationen ifråga skulle vid utövandet av de delegerade befogenheterna

låta sig angeläget vara att ständigt hålla sig underrättad om de

särskilda kommunernas synpunkter på förhandlingsfrågorna för att beakta

deras speciella önskemål så långt det nödvändiga samordnandet

medger.

Det är givetvis riktigt, att den ifrågavarande reformen skulle betyda åt!

en ny princip infördes i vår kommunallagstiftning och att ramen för denna

lagstiftning därigenom vidgades. Detta förhållande är enligt min mening

icke något avgörande skäl för att reformen icke bör genomföras, om den

från andra synpunkter framstår såsom angelägen. När det här gäller lämp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

25

ligheten av institutet extern kommunal delegationsrätt, är frågan om detta

instituts betydelse för den kommunala självbestämmanderätten av särskilt

stor vikt.

Jag har i flera andra sammanhang haft anledning att betona min övertygelse

om att kommunernas verksamhetsformer bör regleras på ett sätt

som är ägnat att bevara och utveckla kommunernas självstyrelse. Bl. a.

har jag vid framläggandet av propositionen nr 210/1953 med förslag till

kommunallag in. m. uttalat den principiella uppfattningen att kommunerna

bäst fyller sina många uppgifter som lokala samhällsorgan om de

åtnjuter relativ frihet på det organisatoriska området. Vad jag därvid närmast

åsyftat är givetvis — liksom när man i allmänhet talar om kommunal

självstyrelse — en frihet och självständighet i förhållande till

statsmakterna. Nu ställs frihetskravet däremot i relation till kommunernas

egna organisationer—föreningar som kommunerna själva bildat. Det är här

fråga om ett delvis nytt problem. Jag är medveten om att det för den enskilda

kommunen bör framstå som ytterst betydelsefullt, om frågor som

spelar stor roll för dess ekonomi och som tidigare avgjorts av dess egna

organ skulle överlämnas till en annan, utanför den kommunala organisationen

stående instans för avgörande. Klart är att detta formellt skulle

innebära väsentliga inskränkningar i den kommunala representationens

befogenheter, och jag saknar ingalunda förståelse för de argument som

kan anföras mot en sådan ordning. Men man måste även i detta sammanhang

uppmärksamma den utveckling som redan ägt rum på ifrågavarande

samhällsområde och som lett till att den lokala självbestämmanderätten i

lönefrågor i stor utsträckning blivit utan reellt innehåll. Starka personalorganisationer

ställer nu krav, som de enskilda kommunerna understundom

nödgas godtaga mot sin vilja. För att effektivare hävda sig i förhandlingsverksamheten

samverkar då kommunerna genom sina centrala

förbund, men de fördelar som därigenom står att vinna måste i stor utsträckning

förvärvas till priset av att det verkliga avgörandet överlämnas

till förbunden. Att åstadkomma ett system som bibehåller det faktiska avgörandet

hos den enskilda kommunen och samtidigt tillgodoser önskemålet

om effektivt centralt samgående i förhandlingsverksamheten torde icke

vara möjligt. Det måste bli frågan om ett val. Liksom förhandlingsrättskommittén

anser jag, att den kommunala självstyrelsens princip icke bör

hindra att kommunerna får möjlighet att — om de så vill — även formellt

överlämna beslutanderätten i vissa frågor till sina centrala organisationer.

Jag är angelägen framhålla, att det här icke gäller en byråkratisk centralisering.

Inom de centrala organisationerna kommer det sannolikt liksom

hittills i regel att vara av kommunerna valda förtroendemän som förhandlar

med arbetstagarna. Det bör kunna förutsättas att man vid denna verksamhet

kommer att upprätthålla så intim kontakt som möjligt mellan den

centrala instansen och uppdragsgivarna-kommunerna. Jag vill vidare under
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

26

stryka, att den externa delegationen bör kunna utformas på sådant sätt att

den bibehåller så mycket av verkligt kommunalt inflytande som möjligt.

Uppdraget till den centrala organisationen bör sålunda — som förhandlingsrättskommittén

anfört — kunna begränsas, exempelvis till vissa frågekomplex

eller viss avtalssituation. Uppenbart är vidare, att det — såsom

stadsförbundets styrelse förutsatt — skall kunna lämnas för begränsad tid

samt kompletteras genom särskilda direktiv. Ett uppdrag av ifrågavarande

slag bör vara återkalleligt. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde icke

erfordras.

Kommunallagskommittén har mot eu lagstiftning om extern kommunal

delegationsrätt ytterligare invänt, att det ur principiell synpunkt skulle te

sig egendomligt, om man genom att delegera vissa ärenden til! ett utanför

kommunen stående organ kunde undantaga dessa ärendens behandling från

de regler som i kommunallagen fastställes för den kommunala verksamheten,

exempelvis bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning,

jäv och besvärsrätt. Av de sålunda antydda bestämmelserna har förhandlingsrättskommittén

berört endast dem som avser besvärsrätten och har

därvid anfört att — med den konstruktion av delegationsrätten som kommittén

föreslagit — själva delegationsbeslutet torde kunna överklagas

genom besvär, medan däremot arbetsgivarorganisationens för kommunen

bindande beslut att godtaga viss uppgörelse skulle lämnas utanför besvärsmöjligheterna.

Någon egentlig olägenhet därav kan dock enligt förhandlingsrättskommitténs

mening knappast uppkomma bl. a. emedan kollektivavtalets

formella giltighet enligt kommitténs förslag skulle kunna prövas

på annat sätt. —- Konnnunallagskommitténs ifrågavarande invändning har

berörts endast av ett fåtal remissinstanser. För att bemöta densamma har

man på ett håll anfört, att det här kommer att röra sig om organisationer

som kommunerna själva konstituerat och som därför är påverkade av de

kommunala bestämmelserna samt att dessa organisationers verksamhet

kommer att vara föremål för stort offentligt intresse. På ett annat håll har

man framhållit, att invändningen torde vara av mycket ringa praktisk

betydelse, eftersom det avgörande redan de facto är de överenskommelser

som ingås mellan de centrala organisationerna.

De bestämmelser som — enligt vad kommunallagskommittén påpekar —

skulle förlora sin betydelse vid extern delegation avser två olika huvudområden,

nämligen dels vissa formella grundsatser för kommunala organs

sammansättning och verksamhet, dels reglerna om den genom besvärsinstitutet

verkställda kontrollen över kommunala beslut. Vad förstnämnda

område angår synes kommunallagskommitténs ifrågavarande invändning

icke böra tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till kommunförbundens

sammansättning och stadgar samt till allmänna rättsgrundsatser på

föreningsrättens område synes man för övrigt ha anledning vänta sig, att

dessa förbund i praktiken skall tillämpa i stort sett samma principer som

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

det här gäller. Av större vikt är säkerligen frågan om besvärsinstitutet.

Onekligen kommer det att innebära en viss begränsning av kontrollmöjligheterna,

om man genom att begagna extern delegation skall kunna undandraga

ett avgörande från besvärsreglernas tillämpning. Jag vill emellertid

erinra om att när det gäller beslut angående kollektivavtalsanställda kommunala

arbetstagare besvärsreglerna i stort sett saknar tillämpning. Frågor

om kollektivavtals giltighet, bestånd och rätta innebörd m. m. prövas i

stället av arbetsdomstolen. Det är alltså beträffande icke-kollektivavtalsanställd

personal, d. v. s. främst kommunala tjänstemän med ämbetsansvar,

som förlust av besvär smöjligheterna skulle bli av betydelse. Förhandlingsrättskommittén

har föreslagit, att möjligheten att ingå kollektivavtal

skulle utsträckas till alla kommunalanställda och att frågan om giltigheten

m. m. av kollektivavtal, avseende kommunala tjänstemän, skulle

kunna prövas av en särskild tjänstedomstol. Som jag tidigare nämnt torde

dessa förslag icke för närvarande komma att genomföras. Emellertid föreligger

redan nu för icke-kollektivavtalsanställda kommunala arbetstagare

som regel möjligheten att draga tvistefrågor i anledning av anställningsavtalet

under allmän domstols prövning. Med hänsyn härtill och till besvärsinstitutets

i stort sett formella karaktär anser jag i likhet med förhandlingsrättskommittén,

att någon nämnvärd olägenhet knappast kan

uppkomma genom att vid extern delegation den centrala instansens beslut

lämnas utanför besvärsmöjligheterna.

I detta sammanhang vill jag understryka, att den ifrågavarande reformen

icke är avsedd att utvidga det område, inom vilket kollektivavtal kan användas

för att reglera de kommunalanställdas villkor. Även om den föreslagna

lagstiftningen genomföres, kommer sålunda liksom hittills i åtskilliga

fall kollektivavtalsformen att vara utesluten och den enhetliga regleringen

måste då ske genom fastställande av tjänstereglementen eller dylikt.

Som jag tidigare antytt är det ej heller meningen, att den föreslagna lagstiftningen

skall ändra något av själva förhandlingsrättens begrepp. 1930

års lag om förenings- och förhandlingsrätt samt 1940 års lag om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän skall fortfarande gälla vid sidan av

varandra. Fn självklar förutsättning för att en central organisation med

stöd av kommunala delegationsbeslut skall kunna träffa avgöranden om

enhetlig reglering av anställningsvillkoren i ett visst fall är att ärendet varit

föremål för förhandlingar med vederbörande arbetstagarorganisationer. De

bestämmelser om förhandlingsförfarandet som meddelas i 1940 års lag

passar visserligen i åtskilliga hänseenden mindre väl för sådana centrala

förhandlingar som det här gäller. Då det emellertid i fråga om dylika förhandlingar

redan torde ha utbildats eu av de närmast berörda parterna

godtagen praxis synes några olägenheter därav icke behöva befaras. Jag

vill erinra om att — enligt 2 § andra stycket 1940 års lag — förhandling

å kommuns vägnar kan föras av ombud som kommunalmyndighet utsett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

och att såsom dylikt ombud kan anlitas representant för kommunal arbetsgivarorganisation.

Något hinder att utse själva organisationen till ombud

torde icke föreligga. Enligt 1936 års lag tillkommer förhandlingsrätt

arbetsgivaren (kommunen) eller organisation av arbetsgivare, vari han

(den) är medlem. Innebörden av den föreslagna lagstiftningen blir därför,

såvitt nu är i fråga, endast den att det öppnas möjlighet för kommunen

att uppdraga åt arbetsgivarorganisationen att i samband med förhandlingar,

vid vilka organisationen företräder kommunens arbetsgivarintressen,

fatta för kommunen bindande beslut i ärende, som förhandlingen gäller.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att skäl visserligen kan anföras såväl

för som emot en lagstiftning om extern kommunal delegationsrätt, men

att enligt min mening övervägande skäl talar för en dylik lagstiftning. Jag

vill alltså förorda, att en rättslig reglering på ifrågavarande område genomföres

i huvudsaklig överensstämmelse med förhandlingsrättskommitténs

förslag. Att erforderliga bestämmelser icke intages i själva kommunallagarna

utan meddelas i form av en särskild lag synes mig innebära den

bl. a. från lagteknisk synpunkt mest tilltalande lösningen. Förhandlingsrättskommittén

har föreslagit, att i vissa kommunallagar och specialförfattningar

skall intagas hänvisningar till den särskilda lagen. Detta torde

enligt min mening icke vara erforderligt. Mot införandet av dylika hänvisningar

talar, att frågan om den interna kommunala delegationsrätten

överhuvud icke är allmänt reglerad i lag (jämför härom propositionen

nr 210/1953 s. 68—74 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 22/1953

s. 16—18) och icke beröres i de författningsrum, varom här är fråga, samt

att en hänvisning till den externa delegationsrätten därför skulle kunna

verka missvisande.

Som tidigare nämnts har förhandlingsrättskommittén föreslagit, att 1940

års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän skall upphävas.

Kommittén har därför icke haft anledning överväga, huruvida införandet av

extern kommunal delegationsrätt i och för sig skulle påkalla någon ändring

i denna lag. I 1 § första stycket 1940 års lag stadgas nu, att kommunala

tjänstemän äger att förhandla med vederbörande kommun, dock utan att

inskränkning därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt

lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Enligt min mening

bör här intagas en erinran om den rätt för kommunen att uppdraga beslutanderätten

i vissa frågor till arbetsgivarorganisation, som den särskilda

delegationslagen kommer att medföra.

I enlighet med de riktlinjer som här angivits har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till dels lag om rätt för kommun att uppdraga

beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal

delegationslag), dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den

17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Förstnämnda lagförslag torde i vissa delar böra något närmare motiveras.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

En självklar grundsats för tillämpningen av lagförslagets huvudbestämmelse

synes vara, att en kommun icke kan delegera större befogenheter

än den själv innehar och att beslut, som arbetsgivarorganisation med stöd

av delegation meddelar, följaktligen icke får innehålla något som strider

mot sådana föreskrifter i lag eller författning vilka begränsar kommunens

egen beslutanderätt.

Ett uppdrag att med bindande verkan för kommunen sluta kollektivavtal

eller på annat sätt enhetligt reglera anställningsvillkor måste som

regel innebära befogenhet för arbetsgivarorganisationen att ikläda kommunen

utgifter. Särskilt framträdande är detta i kollektivavtalsfallen,

eftersom ett kollektivavtal från dagen för ikraftträdandet blir verksamt

såväl beträffande tidigare som senare anställda arbetstagare. Innebär avtalet

en höjning av löneförmånerna, måste detta omedelbart medföra en

utgiftsökning för kommunen. Även om den icke-kollektivanställda personalen

rättsligt sett intager en annan ställning, torde ifrågavarande förhållanden

beträffande denna personal i praktiken ofta gestalta sig på

motsvarande sätt. Jag vill emellertid understryka, att det kommunala

tjänsteförhållandets rättsliga karaktär självfallet ej ändras genom lagstiftningen.

Begreppet »anställningsvillkor» återfinnes bl. a. i 4 § 1936 års lag om

förenings- och förhandlingsrätt och 6 § 1940 års lag om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen om

kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa lagrum ger emellertid vid handen,

att begreppet har en snävare innebörd i 1940 års lag, där det står

sidoordnat med »arbets- och avlöningsvillkor», än i de båda andra lagrummen,

där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. När ordet

»anställningsvillkoren» nu användes i förslaget till kommunal delegationslag,

är det avsett att äga samma vida innebörd som i 1936 års lag och

alltså innefatta även »arbets- och avlöningsvillkor».

Orden »enhetligt reglera anställningsvillkoren» begagnas för övrigt redan

i 8 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, där »anställningsvillkoren»

har den nyss angivna vidare betydelsen. Det bör framhållas,

att ordet »enhetligt» torde innebära en viss begränsning.

Begreppet »arbetstagare i kommuns (kommunernas) tjänst» återfinnes

såväl i 1 § 1936 års lag som i 1 § andra stycket 1940 års lag och har varit

föremål för tolkning både i praxis och i litteraturen. Det synes därför

lämpligt att använda begreppet även i förevarande sammanhang. Bestämningen

»sådana — — — vilkas villkor det icke ankommer på statlig

myndighet att fastställa» är främst avsedd att från delegationsmöjligheten

utesluta de fall, då beslut om anställningsvillkor skall underställas statlig

myndighets prövning (jämför 12 § 1940 års lag). Att beslutanderätten i

dylika fall icke bör kunna överlämnas till arbetsgivarorganisation är

uppenbart.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ls proposition nr 67.

Den i andra stycket lagförslaget intagna bestämmelsen överensstämmer

i sak med den definition av kommunbegreppet som lämnas i 1 § andra

stycket 1940 års lag (beträffande innebörden av denna definition kan

hänvisas till propositionen nr 4/1940 s. 18 f och 33). Med hänsyn till att

begreppet kommun numera fastslagits i 1 § av den nya kommunallagen

1 inner jag det emellertid riktigare att utforma bestämmelsen på sätt som

här skett.

De föreslagna lagarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1955, samtidigt

med den nya kommunallagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet utarbetade förslag

till

dels lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa

frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag),

dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 19A0 (nr 331)

om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.