Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder

11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:7, Med förslag till ändrad lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

1

Nr ?.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174)

om investeringsfonder; given Stockholms slott den

27 november 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen

den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Lagstiftningen om investeringsfonder innebär rätt för aktiebolag och

ekonomiska föreningar att åtnjuta avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning

till sådana fonder. De avsatta medlen skall vid en framtida tidpunkt

utnyttjas för investeringsändamål. För fondmedlens ianspråktagande kräves

medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen, som bedömer denna fråga med hänsyn

till läget på arbetsmarknaden. Lagstiftningen har tillkommit som ett

led i statsmakternas åtgärder för att uppnå konjunktur utjämning.

Enligt gällande bestämmelser skall, oavsett om medgivande till ianspråktagande

lämnats eller ej, kvarstående fondmedel återföras till beskattning

efter 10 år. Kungl. Maj :t äger utsträcka denna tidsperiod till 15 år.

De första fondavsättningarna gjordes år 1938. Medgivande till ianspråktagande

av dessa fondmedel har medgivits blott i begränsad omfattning.

Kungl. Maj :t har utnyttjat möjligheten att utsträcka anståndstiden till 15 år.

Detta innebär emellertid att 1938 års fonder skall återföras till beskattning

vid 1954 års taxering.

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall bemyndigas utsträcka tiden

för återföring till beskattning med ytterligare 3 år. Denna tidsgräns har

valts med hänsyn till att hela lagstiftningen om investeringsfonder f. n. omprövas

av företagsbeskattningskommittén, vars utredning väntas vara avslutad

under år 1954.

1 Bihctng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen

den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Härigenom förordnas, att 11 §* förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Hava till---två procent.

Har skattskyldig--— angivna grunder.

Har aktiebolag--— angivna grunder.

Vid sådan---hos dotterbolaget.

Kungl. Maj :t äger, då skäl därtill äro, föreskriva att den tid, inom vilken

återföring till beskattning enligt första stycket skall ske, skall utsträckas

med högst åtta år.

Det åligger---stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se 1950:590.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att, utöver vad gällande bestämmelser medger,

utsträcka den tid, inom vilken till investeringsfond avsatta medel senast

skall återföras till beskattning, samt anför därvid följande.

Inledning.

Förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder medger rätt

för vissa skattskyldiga, aktiebolag och ekonomiska föreningar, att avsätta

obeskattade vinstmedel till en särskild fond, vilken avses skola vid ett framtida

tillfälle tagas i anspråk för investeringsändamål.

Ifrågavarande bestämmelser motiverades vid sin tillkomst såsom ett led

i statsmakternas strävanden att medverka till en utjämning av växlingarna

i produktion och sysselsättning. Utnyttjades möjligheten till skattefri fondering

av vinstmedel under goda år, ansågs därigenom bättre förutsättningar

tillskapas för företagen att i tider med sämre avsättningsmöjligheter hålla

sin produktion i gång, »arbeta på lager», eller eljest vidtaga sysselsättningsoch

produktionsbefrämjande åtgärder. För att vinna garanti för att fonderna

utnyttjades å sådan tid att den eftersträvade konjunktur utjämningen

kom till stånd, föreskrevs att fonderna, vid risk av återföring till beskattning,

fick tagas i anspråk först efter medgivande av offentlig myndighet.

Den första lagstiftningen i ämnet tillkom år 1938. Enligt förordningen den

17 juni samma år (nr 384) medgavs aktiebolag och ekonomiska föreningar

rätt till avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond under beskattningsåren

1938—1940. I åtskilliga därefter utfärdade författningar utsträcktes

tiden för rätt till fondavsättning. Även reglerna om rätt att ta fond i

anspråk, m. m. ändrades. Permanenta bestämmelser i ämnet tillskapades

först genom 1947 års förut omnämnda förordning. Enligt övergångsbestämmelserna

skall denna förordning i väsentliga hänseenden tillämpas även å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

sådana vid förordningens ikraftträdande befintliga fonder av nu ifrågavarande

slag, som bildats enligt tidigare bestämmelser.

Beträffande innebörden av 1947 års bestämmelser må bär erinras om

följande.

Avsättning till investeringsfond kan göras vilket beskattningsår som helst.

Den årliga fondavsättningen är dock på visst sätt maximerad. Avsatta medel

behöver ej insättas på spärrat konto eller hållas av den skattskyldige avskilda.

Fondavsättningen är i själva verket en ren bokföringsåtgärd, som

medför att den skattepliktiga nettointäkten minskas med motsvarande belopp.

Till investeringsfond avsatta medel får, såsom förut framhållits, icke utan

att återföring till beskattning sker tagas i anspråk med mindre arbetsmarknadsstyrelsen

lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas allenast

därest detta befinnes lämpligt med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Tages investeringsfond i anspråk utan medgivande, beskattas alltså medlen

och därjämte en på visst sätt beräknad ränta. Då fondmedlen investeras

efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, skall de med medlen anskaffade

tillgångarna anses vara i beskattningshänseende avskrivna till belopp

motsvarande de ianspråktagna fondmedlen.

Även om medgivande att ta investeringsfond i anspråk icke lämnats, gäller

att fondmedlen efter viss tid skall återföras till beskattning. Sålunda

stadgas i It § av 1947 års förordning att om investeringsfond inte tagits i anspråk

senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under tionde

taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skall medlen

detta taxeringsår återföras till beskattning. Även i detta fall beskattas samtidigt

en på visst sätt beräknad ränta.

Enligt femte stycket i nyssnämnda paragraf äger Kungl. Maj :t, då skäl

därtill är, föreskriva att den tid, inom vilken återföring till beskattning skall

ske, skall utsträckas med högst fem år. Detta innebär att respittiden för

återföring till beskattning kan bli högst femton år.

Kungl. Maj :t har i viss omfattning utnyttjat denna möjlighet att utsträcka

anståndstiden. Såsom framgår av kungörelsen den 8 februari 1952, nr 35,

har förordnats att fondavsättningar gjorda under beskattningsåren 1938—1942

icke behöver återföras till beskattning förrän beskattningsåret 1953. Såvitt

angår fondavsättningar under beskattningsåret 1938 har anståndstiden

alltså utsträckts så långt Kungl. Maj :ts befogenheter sträcker sig. 1939 års

fonder kan däremot förklaras skola återföras till beskattning först beskattningsåret

1954, 1940 års fonder först år 1955, etc.

Förut har framhållits att icke ianspråktagna fondmedel skall efter anståndstidens

utgång återföras till beskattning oavsett om tillstånd till fondmedlens

begagnande lämnats eller ej.

Vad angår frågan huruvida sådant tillstånd lämnats under de gångna åren

beträffande de fonder, om vilkas återföring till beskattning är fråga vid

1954 och de närmast därefter följande årens taxeringar, må följande anmärkas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

Investeringsfonder för byggnad, som avsatts under beskattningsåren 1938

—1943, har fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1940—1943, dock

att såvitt angick ianspråktagande under beskattningsåret 1943 restriktioner

i vissa hänseenden gällt. Beträffande fonder för inventarier och varulager,

som avsatts under beskattningsåren 1941—1943, har gällt att dessa fonder

fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1942 och 1943. — Slutligen har

medgivits att investeringsfond för inventarier och varulager och för arbeten

i gruva fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1945 och 1946 för undersökningsarbete,

förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott

eller annan liknande fyndighet.

I övrigt har tillstånd till ianspråktagande icke lämnats.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om följande.

Huvudregeln i 1947 års förordning angående återföring till beskattning

av fondmedel, jämte därå beräknad ränta, är att fondmedlen skall inräknas

i den skattepliktiga nettointäkten för det beskattningsår då återföringen

sker. Detta innebär, att de återförda medlen beskattas statligt och kommunalt

enligt de skattesatser som allmänt gäller för sistnämnda beskattningsår.

— Denna huvudregel har emellertid inte avseende å de fondavsättningar,

som gjorts enligt de äldre bestämmelserna. För dessa fonder gäller en form av

efterbeskattning. Fondmedlen jämte den beräknade räntan skall beskattas

enligt de skattesatser, som gällde för det beskattningsår då fondavsättningen

gjordes.

Framställning från Sveriges industriförbund och Kooperativa

förbundet.

I skrivelse den 29 maj 1953 har Sveriges industriförbund och Kooperativa

förbundet hemställt, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till riksdagen

om sådan ändring i förordningen om investeringsfonder att Kungl. Maj :t

blir bemyndigad ytterligare utsträcka den tid inom vilken investeringsfond

senast skall återföras till beskattning.

Därvid framhålles, att det belopp, som enligt nu gällande regler skulle

ifrågakomma till efterbeskattning år 1954, vore av föga betydande storleksordning.

Av uppgifter, som lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, framginge

nämligen att vid utgången av år 1952 de fondavsättningar, som verkställts

under beskattningsåret 1938, utgjorde sammanlagt 4 709 780 kronor.

Därefter anföres.

Trots att efterbeskattningen sålunda i allmänhet icke torde komma att

avse större belopp, måste befaras, att den psykologiska effekten av en dylik

beskattning skulle bliva en starkt minskad benägenhet icke blott hos de därav

berörda företagen utan även hos andra företag att framdeles använda sig

av investeringsfonder. Då, såvitt framgår av de direktiv, som lämnats företagsbeskattningskommittén,

avsikten torde vara att i en eller annan form

bibehålla anordningen med investeringsfonder såsom ett av de medel, varmed

man söker påverka konjunkturutvecklingen och särskilt arbetsmark
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

6

naden, vore en dylik inställning från företagens sida beklaglig, icke minst

ur allmän synpunkt. Erinras må ock att företagen på grund av uttalanden

i förarbetena till förordningen den 2 maj 1947 haft viss anledning räkna

med att icke behöva riskera efterbeskattning för avsättningarna. Sålunda

anföra de sakkunniga, som tillkallats inom finansdepartementet för beredande

av lagstiftningen, att de räknade med att fond endast i undantagsfall

ej skulle få tagas i anspråk under tidsfristen (SOU 1945: 49 s. 52).

Icke minst med hänsyn till att företagsbeskattningskommittén fått till

uppgift att även överse ifrågavarande lagstiftning synes det icke böra väcka

betänkligheter att i avbidan på resultatet av denna översyn vidtaga den ändringen

i 11 § femte stycket förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder,

att den däri stadgade rätten för Kungl. Maj :t att medgiva förlängning

av ifrågavarande tidsperiod utvidgas. Det kan ifrågasättas, huruvida

det i frågans nuvarande läge över huvud taget är påkallat att införa någon

ny maximering av den tid, varmed Kungl. Maj :t må förordna om utsträckning

av tidsperioden.

Slutligen må här omnämnas, att förbunden i sin skrivelse givit uttryck

för den meningen att ett under hösten 1953 lämnat medgivande till ianspråktagande

av investeringsfonderna eller åtminstone de äldre av dessa kunde

antagas stegra näringslivets intresse för avsättningar i framtiden. Ett sådant

medgivande syntes, enligt vad förbunden uttalar, icke strida mot de

riktlinjer för den ekonomiska politiken, som angivits i proposition nr 227

till 1953 års riksdag, särskilt med hänsyn till vad som därvid anfördes rörande

frihet från investeringsavgift för byggnadsarbeten, vilka påbörjades

men icke avslutades under innevarande år. Tillika framhålles att strävandena

till ökad byggnadsverksamhet under vinterhalvåret skulle främjas, om

tillstånd till fondernas ianspråktagande för sådant ändamål bleve meddelat

i god tid under 1953, så att erforderligt planläggningsarbete medhunnes

före vintermånaderna.

Remissyttranden över framställningen.

Över de båda förbundens framställning har, efter remiss, yttranden avgivits

av företagsbeskattningskommittén, kammarrätten, arbetsmarknadsstyrelsen,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs

och Bohus län. Med vissa erinringar har samtliga remissinstanser i princip

tillstyrkt framställningen.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Företagsbeskattningskommittén anför bland annat.

Förut har framhållits att syftet med ifrågavarande lagstiftning är att stimulera

till fondavsättningar under högkonjunktur för att därigenom skapa

vissa förutsättningar för investeringar i lågkonjunktur eller vid vikande

konjunkturer. Sett ur denna synpunkt skulle kunna göras gällande, att

angivandet av någon tidrymd, inom vilken investeringsfond under alla förhållanden

senast skall ha tagits i anspråk, icke är påkallat. I allt fall kunde

hävdas att ett tvångsvis återförande till beskattning icke borde ske förrän

medgivande lämnats den skattskyldige att åtminstone under något beskatt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

ningsår utnyttja fonden för avsett ändamål. Om här bortses från vissa speciella

medgivanden---gäller att de fonder, om vars återförande till

beskattning nu är tal, icke fått användas för avsett ändamål. Detta har

självfallet berott av de under ifrågavarande tid rådande förhållandena på

arbetsmarknaden.

Av förarbetena till 1947 års lagstiftning torde framgå, att man då räknat

med sådana konjunktursvängningar att medgivande till fondmedlens ianspråktagande

normalt komme att lämnas under en tioårsperiod eller i allt

fall under den femtonårsperiod som efter Kungl. Maj :ts beslut kunde komma

att gälla. Med hänsyn härtill och under beaktande jämväl av att vissa

administrativa olägenheter vore förenade med alltför långfristiga avsättningar

stannade man för de angivna tidsgränserna.

Kommittén måste konstatera, att i den mån 1947 års bestämmelser om

återförande till beskattning grundades på förutsättningen att tillstånd till

fondernas ianspråktagande komme att lämnas inom angiven respittid, denna

förutsättning i nu förevarande fall visat sig icke föreligga. Detta synes

enligt kommitténs mening innefatta ett starkt skäl för en omprövning av

reglerna för fondmedlens återförande till beskattning.

Även ur en annan synpunkt anser sig kommittén vilja tillstyrka framställningen

och anför härom följande.

I kommitténs uppdrag ingår att närmare pröva sådana betydelsefulla

frågor inom företagsbeskattningens område som reglerna om avskrivning

på "inventarier, om värdering av varulager och om avsättning till investeringsfonder,

varvid kommitténs uppgift främst är att undersöka huruvida

dessa regler i den permanenta lagstiftningen kan erhålla en ur konjunkturpolitisk

synpunkt mer ändamålsenlig utformning än vad för närvarande är

fallet. Kommittén räknar med att under år 1954 kunna avlämna sitt betänkande

och är icke beredd att i detta sammanhang göra något uttalande om

sin uppfattning i hithörande frågor. Men kommittén vill likväl framhålla,

att inom kommittén lagstiftningen om investeringsfonder tillerkänts viss

betydelse just ur de synpunkter, som skall vara för kommittén vägledande

i dess arbete. Sett mot denna bakgrund måste kommittén konstatera att ett

tvångsvis återförande till beskattning vid nuvarande tidpunkt av ifrågavarande

äldre fonder, vilka de skattskyldiga icke vid något tillfälle ägt ta i

anspråk för avsett ändamål, skulle kunna medföra psykologiskt ogynnsamma

verkningar i avseende å näringslivets framtida intresse för en

investeringsfondslagstiftning.

Kommittén tillägger, att det nu återgivna icke innefattade något ställningstagande

från kommitténs sida till frågan hur lagstiftningen om investeringsfonder

borde för framtiden i skilda hänseenden utformas.

Sedan kommittén erinrat om att i framställningen förordats sådan ändring

av 11 § femte stycket i förordningen om investeringsfonder att Kungl.

Maj :t ej längre skulle vara bunden till någon tidsbegränsning i avseende å

möjligheten att förordna om uppskov med fondernas återförande till beskattning,

framhålles att kommittén av olika skäl icke kunde förorda att

bestämmelserna erhölle sådan utformning. Frågan om tillskapandet genom

investeringsfonder av beskattningsuppskov, som till tiden kunde bli obegränsade

eller i allt fall högst betydande, innebure en sådan väsentlig ändring

av lagstiftningens grunder att så knappast borde ske utan att en mer

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ingående prövning först ägde rum. Därvid borde även taxeringsmässiga

och administrativa spörsmål, som skulle föranledas av en sålunda ändrad

lagstiftning, närmare undersökas. Därjämte syntes det kommittén mindre

tillfredsställande, om den av riksdagen antagna förordningen skulle innehålla

föreskrift dels om en till tio år begränsad anståndstid och dels om

rätt för Kungl. Maj :t att utan all begränsning utsträcka denna tid.

Kommittén tillägger, att då den avsåge att redovisa sitt utredningsuppdrag

under år 1954, det syntes i avvaktan härpå lämpligast att nu ej vidtaga

mer ingripande ändringar i gällande regler än som med hänsyn till

omständigheterna vore påkallade. Kommittén ville därför förorda, att

Kungl. Maj :t måtte underställa riksdagen förslag till sådan ändring av förordningen

att Kungl. Maj :t ägde, då skäl därtill vore, föreskriva att den tid

av tio år, inom vilken återföring till beskattning skulle ske, kunde utsträckas

till i allt högst aderton år.

Kommittén har slutligen, i anledning av vad i den remitterade skrivelsen

anförts om ett nu lämnat tillstånd till vissa investeringsfonders ianspråktagande,

framhållit att kommittén ansåge denna fråga böra bedömas

enligt förordningens allmänna grunder.

Vad kammarrätten uttalat sammanfaller i allt väsentligt med företagsbeskattningskommitténs

nyss återgivna yttrande.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de förändringar, som inträtt på

arbetsmarknaden sedan februari 1952, icke av styrelsen funnits vara av

den art, att de motiverat ett ianspråktagande av investeringsfonderna. Styrelsen

hade därför även under år 1953 avslagit alla framställningar om att

tå taga sådana fonder i anspråk. Det tillägges, att då fondernas ianspråktagande

icke för närvarande vore påkallat av läget på arbetsmarknaden

och då det ur konjunkturutjänmingssynpunkt icke vore önskvärt att investeringsfonderna

minskades, styrelsen intet hade att invända mot en utsträckt

anståndstid. Styrelsen förordade, att den tid, inom vilken åren

1939—1945 medgivna avsättningar till investeringsfonder senast skulle återföras

till beskattning, utsträcktes till och med det beskattningsår, för vilket

taxering verkställes år 1956.

Sedan överståthållarämbetet i princip tillstyrkt framställningen, anför

ämbetet följande.

Emellertid anmäla sig vissa betänkligheter vid övervägande av frågan ur

taxeringsteknisk synvinkel. Jämlikt övergångsbestämmelserna i den förordning

i ämnet, som utfärdades år 1947, skola nämligen vid återförande

till beskattning av fondavsättning, som skett enligt någon av de äldre författningarna,

de däri meddelade bestämmelserna om efterbeskattning tilllämpas.

Detta innebär, att såväl statliga som på grund av taxering till kommunal

inkomstskatt utgående utskylder skola påföras den skattskyldige

med belopp, som vid debitering för det beskattningsår, då avsättningen

ägt rum, skulle tillkommit för den inkomst, efterbeskattningen avser. Det

ligger i öppen dag, att ett återförande till beskattning av de avsatta medlen

etter denna metod måste medföra stora praktiska olägenheter för beskattningsnämnderna,

olägenheter vilka givetvis accentueras i samma mån

som tiden mellan avsättning och efterbeskattning ytterligare utsträckes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

Detta gäller redan för företag, som taxerats för inkomst från allenast ett

eller ett par fasta driftställen. Blir fråga om efterbeskattning av företag,

som taxerats för inkomst från en mångfald fasta driftställen i landet, kunna

ytterst komplicerade situationer uppkomma. Överståthållarämbetet kan

därför tillstyrka bifall till ansökningen allenast under förutsättning, att åtgärder

vidtagas till undvikande av nämnda olägenheter. Förslagsvis kan

man tänka sig en bestämmelse av innehåll, att ytterligare anstånd med avsättningens

återförande till beskattning skulle lämnas endast sådan skattskyldig,

som anmält, att ett eventuellt framtida återförande till beskattning

av avsättningen eller del därav finge ske enligt reglerna i 1947 års förordning

om investeringsfonder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner, att de belopp, som för länets vidkommande

kunde ifrågakomma till efterbeskattning år 1954, vore så obetydliga,

att det knappast finge någon ekonomisk betydelse för länets näringsliv,

om ett förlängt uppskov medgåves eller ej. Ur taxeringssynpunkt

kunde det anses önskvärt, att de äldsta investeringsfonderna snarast möjligt

avvecklades. Emellertid omfattade företagsbeskattningskommitténs

uppdrag även en översyn av lagstiftningen om investeringsfonder. Med

hänsyn härtill ville länsstyrelsen inte motsätta sig en provisorisk lösning,

varigenom tidstristen för återföring till beskattning ytterligare utsträcktes

i avvaktan på frågans slutgiltiga lösning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön förordar, att förordningen om

investeringsfonder så ändras att Kungl. Maj:t bemyndigas utsträcka anståndstiden

med tio år i stället för som nu med fem år.

Departementschefen.

Lagstiftningen om investeringsfonder har, som förut framhållits, tillkommit

som ett led i statsmakternas strävanden att utjämna de av konjunkturväxlingarna

föranledda ojämnheterna i produktion och sysselsättning.

Ser man denna lagstiftning ur rent konjunkturpolitisk synpunkt kan

hävdas, att anledning saknas föreskriva någon viss tid inom vilken fondmedel,

till vilkas ianspråktagande tillstånd icke lämnats, skall senast återföras

till beskattning. Fonderna borde från denna synpunkt få kvarstå till

dess den skattskyldige underlåtit att utnyttja ett lämnat tillstånd.

Man har likväl ansett sig böra uppställa en sådan tidsgräns. Detta har

skett med tanke på det i och för sig mindre riktiga i att medge långa beskattningsuppskov.

Taxeringsmässiga och administrativa synpunkter talar

även mot en mycket lång uppskovstid.

I själva verket föreligger här en avvägning mellan olika synpunkter och

intressen, vilken resulterade i en obligatorisk anståndstid av tio år som av

Kungl. Maj :t kunde förlängas till femton år. Vid denna avvägning räknade

man, som framgår av vad företagsbeskattningskommittén anfört, med sådana

konjunktursvängningar att tillstånd till fondernas utnyttjande komme

att lämnas inom anståndstiden.

HBihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 7.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

När enligt gällande regler 1938 års fonder skall återföras till beskattning

vid 1954 ärs taxering, är läget det att vissa av dessa fonder fått tagas i anspråk

under åren 1940—4943 men ej därefter, medan andra vid samma

tidpunkt avsatta fonder över huvud taget icke fått tagas i anspråk. Detta

utgör, som kommittén framhållit, ett starkt skäl för att ompröva ifrågavarande

bestämmelser. Särskilt vad angår de fonder, beträffande vilka tillstånd

till ianspråktagande aldrig lämnats, skulle det te sig i viss mån stötande

med en tvångsbeskattning. Men även beträffande de fonder, som kunnat

utnyttjas vissa tidigare år ehuru så icke skett, kan sägas att de skattskyldiga

— med hänsyn till att Kungl. Maj :t därefter lämnat särskilt anstånd

med dessa fonders återförande till beskattning — haft viss rätt förvänta

att fonderna skulle få användas för det med avsättningen avsedda

ändamålet.

Jag är visserligen medveten om att sist antydda synpunkter alltjämt

måste vägas mot intresset att icke tillskapa i tiden alltför långa beskattningsuppskov.

Men numera vunna erfarenheter beträffande växlingarna i

konjunkturerna visar att den avvägning, som gjordes år 1947, inte är helt

tillfredsställande. Jag kan även instämma med vad som uttalats därom att

en vid 1954 års taxering tvångsvis gjord återföring till beskattning kan

tänkas oförmånligt påverka näringslivets intresse för framtida fondavsättningar.

Lagstiftningen om investeringsfonder ligger f. n. under omprövning hos

företagsbeskattningskommittén, som avser att redovisa sitt utredningsuppdrag

under år 1954. Med hänsyn härtill bör nu ej göras något uttalande om

hur beskattningsreglerna lämpligen kan för framtiden utformas. Jag vill

i stället instämma i kommitténs förslag att det föreliggande spörsmålet regleras

provisoriskt och lämpligen så att Kungl. Maj :t medges rätt förlänga

anståndstiden med åtta i stället för som nu gäller med fem år. Det får självfallet

ankomma på kommittén att överväga huru skall förfaras med fonder,

som icke fått tagas i anspråk ens under en med ytterligare tre år förlängd

anståndstid.

Förut har framhållits att vid återföring till beskattning av äldre fonder

en efterbeskattning skall ske enligt regler, som i tillämpningen kan medföra

vissa olägenheter för taxeringsmyndigheterna. Detta har föranlett överståthållarämbetet

föreslå, att ett förlängt anstånd skulle gälla blott sådana

skattskyldiga, som medger att en eventuell återföring till beskattning skall

ske enligt de allmänna bestämmelserna.

Jag delar visserligen ämbetets uppfattning att det i och för sig vore önskvärt

undslippa de äldre, i tillämpningen tyngande reglerna. Men det synes

mig dock knappast böra ifrågakomma att ställa ifrågavarande skattskyldiga

inför valet mellan att nu återföra fondmedlen till beskattning efter en

lägre skattesats och att utnyttja ett förlängt men likväl alltjämt tidsbegränsat

beskattningsanstånd. Det synes mig för övrigt som om taxeringsmyndigheternas

besvärligheter med en efterbeskattning knappast mer avsevärt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 11

ökar, därest denna skulle verkställas vid 1957 i stället för vid 1954 års

taxering.

Vad slutligen angår industriförbundets och Kooperativa förbundets uttalande

om önskvärdheten ur vissa synpunkter av ett nu lämnat medgivande

att utnyttja vissa investeringsfonder, får jag framhålla att det enligt

min mening icke finnes tillräcklig anledning att bedöma frågan om sådant

medgivande bör lämnas eller ej annorledes än från de synpunkter, som enligt

förordningens bestämmelser skall vara vägledande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen

den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Föredragande departementschefen he;mställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Otto Winther.

537741. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 s. 1 i texten
  2. BevU 1954:4 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av it § förordningen den 2 maj 1947 s. 10 i texten