Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad hjdelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

1954-02-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:88, Med förslag till lag angående ändrad hjdelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad hjdelse av 4 § lagen den 22 april 1938

(nr 121) om hittegods; given Stockholms slott den 12

februari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den

22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt 4 § hittegodslagen gäller för närvarande att hittegods skall tillfalla

upphittaren, om ägaren till godset ej blir känd inom ett år från det

fyndet anmäldes till polismyndighet. I propositionen föreslås att denna frist

skall avkortas till sex månader.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 88.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Pö r s 1 a g

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1938 om hittegods skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

4

(Nuvarande lydelse.)

Varder ägare till hittegods ej känd

inom ett år från det fyndet anmäldes

hos polismyndighet, eller kommer

ägaren ej inom tre månader från det

han av polismyndighet underrättats

om fyndet, eller kan ägaren eljest anses

hava uppgivit sin rätt, tillfälle

godset upphittaren; dock vare denne

skyldig gälda polismyndighets kostnader

i anledning av fyndet. Är godset

i polismyndighets vård, och underlåter

upphittaren att inom tre månader

efter anmaning gälda polismyndighetens

kostnader, eller kan

han eljest anses hava uppgivit sin

rätt, skall godset, efter avdrag av

nämnda kostnader, tillfalla kronan.

angives.

§•

(Föreslagen lydelse.)

Varder ägare till hittegods ej känd

inom sex månader från det fyndet

anmäldes hos polismyndighet, eller

kommer ägaren ej inom tre månader

från det han av polismyndighet underrättats

om fyndet, eller kan ägaren

eljest anses hava uppgivit sin rätt,

tillfälle godset upphittaren; dock vare

denne skyldig gälda polismyndighets

kostnader i anledning av fyndet.

Är godset i polismyndighets vård, och

underlåter upphittaren att inom tre

månader efter anmaning gälda polismyndighetens

kostnader, eller kan

han eljest anses hava uppgivit sin

rätt, skall godset, efter avdrag av

nämnda kostnader, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1954; dock skall hittegods, varom

anmälan gjorts hos polismyndighet under tiden den 1 juli—den 31 december

1953, icke förrän den 1 juli 1954 tillfalla upphittaren på den grund att

ägaren till godset ej varder känd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

förkortning av gällande tider för förvaring av hittegods och anför därvid

följande.

I 1 § lagen den 22 april 1938 om hittegods stadgas att den som hittat något

skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet men att upphittaren,

om ägaren till hittegodset är känd, i stället må underrätta honom

om fyndet. Enligt 2 § åligger det upphittaren att väl vårda godset; vill upphittaren

hellre överlämna godset till polismyndighet, har han dock rätt därtill

och polismyndighet må ock eljest, där så finnes påkallat, omhändertaga

godset. Vidare stadgas i lagens 4 § att hittegods skall tillfalla upphittaren

bland annat i de fall, att ägaren till godset ej blir känd inom ett år från det

fyndet anmäldes till polismyndighet eller att ägaren ej ger sig till känna

inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats om fyndet.

Enligt samma lagrum gäller vidare att upphittat gods, som är i polismyndighets

vård, skall tillfalla kronan, om upphittaren underlåter att inom tre

månader efter anmaning gälda polismyndighetens kostnader.

I skrivelse till Konungen den 5 november 1948 har länsstyrelsen i Malmöhus

län hemställt, att en utredning snarast måtte verkställas om och på vilket

sätt behovet av förvaringsutrymmen för hittegods skall kunna begränsas.

Till grund för denna framställning låg en den 11 augusti 1948 dagtecknad

skrivelse från poliskammaren i Malmö, vari poliskammaren hävdade

att de i 4 § hittegodslagen angivna förvaringstiderna borde förkortas från

ett år till sex månader beträffande okänd ägare och från tre månader till en

månad i fråga om upphittare. Poliskammaren anförde till stöd härför följande.

På grund av den mängd hittegods, som numera inlämnas till polisen, har

den föreskrivna långa förvaringstiden vållat svårigheter beträffande bland

annat anskaffandet av erforderliga lokalutrymmen. Detta gäller i all synnerhet

upphittade cyklar. I polishuset i Malmö disponeras för närvarande ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

rymmen för förvaring av omkring 900 upphittade cyklar, men detta utrymme

är icke tillräckligt utan lokaler måste anskaffas för ytterligare omkring

400 cyklar. Som provisorium har cyklar måst ställas i polishusets källargångar

och tidvis även på polishusets gård. Icke minst ur kostnadssynpunkt

är lokalfrågan mycket betungande, enär polisdistriktet icke får tillgodoräkna

sig ersättning för de lokalutrymmen, som erfordras för förvaring av

hittegods. Enbart för förvaring av cyklar torde hyreskostnaden kunna beräknas

till omkring 8 000 kronor per år. För att minska lokalbehovet vore det

önskvärt, att den föreskrivna förvaringstiden minskades till sex månader

och att den för upphittare bestämda respittiden fastställdes till en månad.

Några olägenheter härav skulle knappast uppstå, enär det endast undantagsvis

torde förekomma, att ägare till hittegods blir känd efter sex månader.

Ej heller brukar det förekomma, att upphittare avhämtar honom tillerkänt

hittegods under andra eller tredje månaden efter det han erhållit föreskriven

anmaning. Därest ifrågavarande respittid sättes till en månad och upphittare

vid anmaningen erhåller besked inom vilken tid han har att göra sina

anspråk gällande, torde rimliga krav på rättsskyddet för upphittaren vara

fyllda. Som jämförelse kan nämnas, att förvaringstiden för tillvarataget resgods

enligt § 38 järnvägsstadgan den 12 juni 1925 (ändrad genom kungörelse

den 20 oktober i939; SFS 1939: 751) utgör tre månader och att samma förvaringstid

gäller beträffande kvarglömda eller borttappade föremål å spårvagnar

och omnibusar enligt kungörelsen den 19 februari 1953 (nr 58) angående

tillämpning vid spårvägar och omnibuslinjer av järnvägstrafikstadgans

föreskrifter beträffande kvarglömda och borttappade föremål in. m.

Sedan länsstyrelsens i Malmöhus län skrivelse remitterats till överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus, Örebro samt Jämtlands län, statskontoret och föreningen Sveriges

landsfiskaler, avgav remissinstanserna yttranden i ärendet, därvid överståthållarämbetet

och flertalet länsstyrelser bifogade yttranden från olika

polismyndigheter. I samtliga remissyttrandena tillstyrktes att den av länsstyrelsen

i Malmöhus län begärda utredningen snarast komine till stånd.

Flera av remissinstanserna framhöll dock, att utredningen borde avse en

fullständig översyn av hittegodslagen ävensom av övriga bestämmelser om

hittegods. Förslaget att förkorta de i lagens 4 § angivna förvaringstiderna

ansågs av så gott som samtliga remissinstanser välgrundat. Av yttrandena

framgick att polismyndigheterna på många håll i landet, framför allt i städerna

men även i många köpingar och vissa landsfiskalsdistrikt, hade stora

svårigheter att anskaffa tillräckliga och lämpligt belägna lokaler för förvaring

av hittegods och att bristen på förvaringsutrymmen vore särskilt framträdande

beträffande grövre gods. Sålunda uppgav förvaltaren för polisens

hittegodsmagasin i Stockholm (uppgifterna lämnade i januari 1949), att omkring

1 500 cyklar ständigt förvarades i magasinets cykellokal och att ungefär

lika många stode uppställda under bar himmel på polishusets gård i avvaktan

på att plats skulle kunna beredas i magasinet. Vidare uppgav förvaltaren,

att det stora antal båtar och kanoter som mottoges till förvaring

ställde stora krav på utrymmen. Poliskammaren i Linköping uppgav, att anhopningen

av hittegods, bl. a. närmare 300 cyklar, vore så stor att de tämligen

rymliga förvaringslokaler, som inretts i stadens år 1945 uppförda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

5

polishus, redan i början av 1949 blivit otillräckliga på grund av gällande

långa förvaringstider, med påföljd att en stor del av cyklarna måst inrymmas

i luftskyddsrummet, i garaget och i en del korridorer. Landsfiskalsföreningen

underströk, att de påvisade lokalsvårigheterna vore en följd dels av

den i lagen föreskrivna långa förvaringstiden och dels av den särskilt under

senare år inträdda ökningen av mängden till polisen inlämnat hittegods.

Dessa svårigheter skulle enligt föreningens mening bli avsevärt mindre, därest

de i 4 § hittegodslagen stadgade förvaringstiderna minskades på föreslaget

sätt. Ur rättssäkerhetssynpunkt ansåg remissinstanserna över lag, att

en förkortning av dessa tider icke skulle innebära några olägenheter. Sålunda

framhöll överståthållarämbetet, att endasDen ringa del av hittegodset

utlämnats under senare hälften av förvaringsåret samt att utlämningen varit

påtagligt koncentrerad till de tre första månaderna av nämnda år. Enligt

polismästaren i Uppsala hade en granskning av hittegodsjournalen givit vid

handen, att det ytterst sällan inträffade att ägare gåve sig till känna först

sex månader efter det att godset upphittats. Poliskammaren i Örebro uppgav

i detta avseende, att 91 % av allt det hittegods som ägarna avhämtat under

1946 hade utkvitterats under de sex första månaderna och att endast

9 % återställts efter denna tid samt att motsvarande siffror beträffande

upphittare utgjorde 78 % för dem, soin återhämtat godset under första månaden

efter erhållen anmaning, medan 22 % begagnat sig av denna rätt under

andra eller tredje månaden därefter. Den gällande långa tidsfristen hade

enligt poliskammaren i flera fall utnyttjats maximalt och då särskilt under

vintermånaderna, d. v. s. en viss tendens hade märkts att utnyttja hittegodslokalerna

såsom privata förvaringslokaler. Stadsfiskalen i Östersund uppgav,

att det under senare år icke inträffat, att en ägare till upphittat gods

blivit känd så pass lång tid efter fyndtillfället som sex månader. I regel anträffades

ägaren inom tämligen kort tid eller också icke alls. Upphittare,

som gjorde anspråk på hittegods, avhämtade detta så gott som omedelbart

efter erhållen anmaning, och i intet fall hade hänt, att godset för upphittarens

räkning behövt förvaras längre tid än en månad.

I skrivelse till Konungen den 30 april 1953 har överståthållarämbetet under

åberopande av en inom ämbetet upprättad promemoria hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte föranstalta om översyn av hittegodslagen. Promemorian

bygger på ett förslag till vissa ändringar i nämnda lag, vilket i slutet av december

1951 framlades av en utav ämbetet och Stockholms stadskollegium

tillkallad kommitté, vars uppgift var att verkställa en organisationsundersökning

rörande vissa avdelningar inom huvudstadens polisverk. Denna

kommitté föreslog, att de i 4 § hittegodslagen stadgade preklusionstiderna

skulle avkortas från ett år till tre månader för okänd ägare, från tre till två

månader för känd ägare samt likaledes från tre till två månader för upphittare.

Därjämte föreslog kommittén, att möjlighet skulle beredas att på ett

så tidigt stadium som möjligt utgallra gods av intet eller ringa värde (högst

3 kronor) samt beträffande detta tillämpa en mera summarisk behandling.

Som motivering anfördes att gällande tider medförde en synnerligen kost
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

nadskrävande hittegodsvård, vilket tedde sig särskilt otillfredsställande, om

kostnaderna ställdes i relation till de värden, som under längre tid kvarliggande

hittegodsposter representerade.

Från det av kommittén förebragta materialet kan anföras (siffrorna gäller

år 1949) att totalantalet hittegodsposter utgjorde ca 35 000, att ägare avhämtade

ca 30 % och upphittare ca 20 % av hittegodset samt att ca 50 %

därav försåldes på stadsauktion. Beträffande det gods som blev avhämtat

av ägare framgår att 87 % av de ägare, som ej var kända vid registreringen,

avhämtade sitt gods inom en månad, 93 % inom två månader och 96,5 %

inom tre månader från registreringen. Av polismyndigheten kända ägare avhämtade

sitt gods till 95,4 % inom en månad, till 98 % inom två månader

och till 99,3 % inom tre månader efter erhållen anmaning. Upphittare avhämtade

dem tillfallande gods till 84,9 % inom en månad, till 95 % inom

två månader och till 99,2 % inom tre månader från erhållen anmaning. Medelvärdet

av samtliga 17 567 år 1948 försålda poster utgjorde 2 kronor 77

öre. Därav hade 11 512 ett medelvärde av allenast 30 öre. Stockholms stads

kostnader för samtliga under etl år inlämnade hittegodsposter uppgår till

ca 2 kronor 40 öre per post. För de poster (ca hälften), som måste förvaras

femton månader, blir kostnaden omkring 3 kronor per post.

I anledning av kommitténs förslag anföres i den nyssnämnda promemorian

:

överståthållarämbetet har tidigare haft tillfälle att yttra sig angående preldusionstiderna

i anledning av nådig remiss av en av länsstyrelsen i Malmöhus

län avgiven framställning om utredning huruvida och på vilket sätt behovet

av förvaringsutrymmen för hittegods skulle kunna begränsas.---

Den nu föreslagna avkortningen av preklusionstiderna är som synes mera

omfattande än den som förutsattes vid tiden för nämnda länsstyrelses framställning.

Den förebragta statistiken om de faktiska avhämtningstiderna utvisar

dock, att en ytterligare avkortning icke skulle medföra någon risk för

rättsförlust, som bör utgöra hinder för ifrågavarande ur kostnadssynpunkt

angelägna åtgärd. Med hänsyn till det ringa antal ägare — en eller ett par

procent — som anmäler sig efter de första tre månaderna, kan det knappast

anses rimligt att ombesörja förvaring under ytterligare nio månader, helst som

denna ytterligare förvaring måste avse omkring 70 % av antalet hittegodsposter.

Det må framhållas, att det obetydliga antal hittegodsposter, som

icke avhämtas av ägare inom den föreslagna kortare tiden, naturligen i regel

avser gods av ringa värde, vilket icke täcker lösesumman. Antagas kan

ock att en förkortning av tiden kominer att medföra tidigare anmälningar.

Tillräcklig anledning att förkorta preklusionstiden för känd ägare och för

upphittare från tre till två månader synes däremot icke föreligga. Den därav

följande avkortningen av förvaringstiden lärer ur kostnadssynpunkt vara

av tämligen underordnad betydelse. Å andra sidan synes en enhetlig preldusionstid

av tre månader för såväl okända ägare som kända ägare och

upphittare innebära en fördel.

Därest preklusionstiden för ägare avkortas enligt det föreliggande förslaget,

synes det visserligen icke finnas samma skäl att därutöver införa den

mera summariska behandling av gods av ringa eller intet värde, som enligt

förslaget skulle bestå i att gods med ett uppskattat värde av högst 3

kronor finge förstöras eller säljas efter 14 dagar. Fördelarna av en sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition, nr 88.

anordning förefalla emellertid vara så betydande att förslaget jämväl i denna

del synes böra tillstyrkas. Ifrågasättas kan jämväl om icke värdegränsen

skulle kunna sättas till 5 kronor. Av den förebragta statistiken framgår att

ca 80 % av det gods, som blir av ägaren avhämtat, utkvitteras under de

första två veckorna. Införes här avsedd bestämmelse torde kunna påräknas

en ytterligare koncentration av avhämtningen till de första två veckorna.

I promemorian behandlas därjämte åtskilliga andra frågor rörande ändringar

i hittegodslagen.

I skrivelse till Konungen den 27 januari 1954 har överståtliållarämbetet

— under erinran om sin promemoria i ämnet — anfört, att situationen i

fråga om hittegodsförvaringen i Stockholm för närvarande vore bekymmersam

jämväl i fråga om de faktiska möjligheterna för polismyndigheten

att ombesörja förvaring. Detta gällde icke minst tillvaratagna cyklar, vilkas

antal befunne sig i ständigt stigande. Cyklar hade i betydande mängder

måst uppställas på polishusets gård. Utrymmet därstädes bleve emellertid

inom kort otillräckligt i och med att norra delen av gården måste tagas i

anspråk för rivnings- och ombyggnadsarbeten å vissa delar av polishuset.

Lokalsvårigheterna vore jämväl i övrigt avsevärda. — I det läge, som nu

föreligger, har överståthållarämbetet därför ansett sig böra hemställa, att

Kungl. Maj :t måtte, i avbidan på den av ämbetet förordade allmänna översynen

av hittegodslagen, vidtaga åtgärd för en provisorisk avkortning av

den i 4 § angivna ettårsfristen.

Departementschefen.

Med hänsyn till den allt större mängden av hittegods och särskilt det stora

antalet cyklar som överlämnas till eller eljest omhändertages av polismyndigheterna

har det vid tillämpningen av hittegodslagen visat sig, att städer,

köpingar och andra större samhällen har stora svårigheter att anskaffa

tillräckliga och lämpligt belägna lokaler för förvaring av hittegodset. Uppenbarligen

skulle en förkortning av den i lagens 4 § beträffande okänd ägare

föreskrivna ettårsfristen medföra en betydande avlastning ur utrymmessynpunkt,

och en lagändring i detta avseende har också aktualiserats vid

flera tillfällen under senare år. Att gjorda framställningar i ämnet hittills

icke föranlett någon åtgärd har berott därpå, att en allmän översyn av hittegodslagstiftningen

ansetts påkallad men att en sådan fått stå tillbaka för

andra, såsom mera angelägna bedömda utredningsuppgifter. På den allra

senaste tiden har emellertid förhållandena framför allt i huvudstaden utvecklats

på ett sådant sätt, att cn viss avkortning av ettårsfristen ter sig

omedelbart påkallad. Ett dylikt provisorium i avbidan på en mera fullständig

revision av hittegodslagstiftningen kan icke anses medföra några olägenheter

ur rättssäkerhetssynpunkt. Av det i ärendet förebragta materialet framgår

nämligen att praktiskt taget allt sådant hittegods, till vilket någon förut

okänd ägare över huvud anmäler sig, brukar avhämtas redan inom tre och

i varje fall inom sex månader från det fyndet anmäldes hos polismyndighet.

Det må i detta sammanhang nämnas, att gods som kvarglömts eller

borttappats på järnväg, spårvagn eller omnibus får försäljas redan efter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungt. Maj:ts proposition nr 88.

tre månader från det godset tillvaratogs. Samma frist gäller för övrigt enligt

dansk rätt (lag den 23 april 1952) beträffande allt hittegods, medan

den norska hittegodslagen (av den 15 maj 1953) stadgar en frist å sex

månader. Med hänsyn till den ifrågasatta lagändringens provisoriska karaktär

synes det icke tillrådligt att nu avkorta ettårsfristen mer än till sex månader.

Icke heller synes det vare sig lämpligt eller erforderligt att i detta

sammanhang ändra övriga i 4 § hittegodslagen föreskrivna preklusionsfrister.

Beträffande det gods som vållar polismyndigheterna de största svårigheterna,

nämligen cyklarna, må härvid nämnas att det stora flertalet cyklar

omhändertages av polisen och ej av upphittare i egentlig mening, varför den

i fråga om upphittare föreskrivna tremånadersfristen ej har så stor praktisk

betydelse med avseende å detta gods.

Lagändringen torde höra träda i kraft så snart som möjligt, förslagsvis

den 1 april 1954. Ehuru det knappast kan anses föreligga några principiella

betänkligheter att tillämpa sexmånadersfristen jämväl å sådant hittegods,

beträffande vilket ettårsfristen nämnda dag löper, har det likväl befunnits

rimligt att ge en särskild övergångsbestämmelse med avseende å dylikt gods,

under förutsättning att fyndet anmälts under tiden den 1 juli — den 31

december 1953. Det föreslås sålunda, att gods som nu sagts icke förrän den

1 juli 1954 skall tillfalla upphittaren på den grund att ägaren till godset

ej varder känd. Den föreslagna övergångsbestämmelsen inkräktar givetvis

icke på polismyndighets rätt att försälja hittegods enligt 2 § andra stycket

i lagen.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr

121) om hittegods.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Chr. Montelius.

1 Bilagan, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari

19 54.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckereerg.

Enligt lagrådet den 10 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 5 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 88.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 12 februari 1954 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 5 februari

1954 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av i § lagen den

22 april 1938 (nr 121) om hittegods samt hemställer, att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540341

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:115 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om taxering för inkomst av medel, som insats å skogskonto, m. m., j s. 1 i texten
  2. 1LU 1954:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 s. 1 i texten