Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

1955-03-04 · 74 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:118, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

1

Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 4 mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928 (nr 49)

angående beskickningar och konsulat,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande

departementschefen angivna grunderna rörande ersättning för

sjukhjälp utom riket.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den, som är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen enligt

nämnda lag skall äga rätt till ersättning för utgifter för sjukvård utom

riket.

Ersättning för utgifter för utrikes åtnjuten läkarvård föreslås utgå med

a/4 av läkarens arvode, som dock anses ej böra få beräknas till högre

belopp än 25 kr. för varje besök. Ersättning för utgifter för sjukhusvård

utomlands förordas utgå med belopp, motsvarande vårdavgiften, dock

maximerad till 35 kr. per vårddag.

1 —■ Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Statsbidrag föreslås utgå till sjukkassorna med 1h av utgifterna för

läkarvården och, såvitt angar sjukhusvården, utgifterna efter avdrag av

3 kr. per vårddag.

Angivna regler föreslås skola gälla även för sjömännens vidkommande.

Emellertid föreslås härutöver vissa särskilda åtgärder genom utrikesmyndighets

försorg för att tillförsäkra sjöfolket kostnadsfri sjukvård

beträffande tid, då det s. k. redaransvaret inte gäller, eller då ersättning

inte utgar i annan ordning. I samband härmed föreslås utrikesförvaltningen

få viss regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen.

Redarna — som enligt sjukförsäkringslagen ha regressrätt mot den

allmänna sjukförsäkringen för av dem utbetald sjuklön och för sjukersättning

inom riket — föreslås erhålla sådan regressrätt även med avseende

å ersättning för sjukvård utom riket. Vidare föreslås att redarna

befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag till den allmänna

sjukförsäkringen beträffande utländska, i Sverige ej mantalsskrivna

sjömän.

För att underlätta handläggningen av frågor främst avseende sjöfolkets

sjukförsäkring föreslås att för ändamålet en serviceavdelning inrättas

i riksförsäkringsanstalten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

3

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)

om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 19, 20, 28, 38 och 41 §§ lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har kommun------

Allmän sjukkassa-----

Om redare för svenskt fartyg jämlikt

sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger

han hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse

för kostnaden enligt bestämmelserna

i denna lag; dock må ersättning

utgå högst med belopp, som skulle

hava utgivits, därest kostnaden uppkommit

vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

motsvarande kostnad.

av tillsynsmyndigheten.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt

sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger

han hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse

för kostnaden enligt bestämmelserna

i denna lag.

20 §.

Om ersättning------— Konungen meddelar.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt

sjömanslagen haft att för sjömans

sjukvård utom riket vidkännas

kostnad, som omfattas av föreskrifter,

meddelade med stöd av

första stycket, äger han från den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad,

i den ordning Konungen bestämmer

erhålla gottgörelse för

kostnaden enligt nämnda föreskrifter.

1 Senaste lydelse, se beträffande 19, 28 och 41 §§ SFS 1953: 569 och beträffande 38 §

SFS 1954:244.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har genom utrikesförvaltningens

försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt

bistånd avseende sjukvård

utom riket, äger utrikesförvaltningen

från den sjukkassa, som den försäkrade

tillhör, erhålla gottgörelse

därför enligt vad i andra stycket

sägs.

28 §.

Konungen äger----— —

Har arbetstagare, som i första

stycket avses, icke eller endast delvis

undantagits från sjukpenningförsäkringen,

äger arbetsgivaren i

arbetstagarens ställe hos sjukkassan

uppbära arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte barntillägg, i

den mån nämnda sjukhjälp icke

överstiger den utbetalda lönen.

Överenskommelse att

Utgöres lön ---

vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första

stycket avses, icke eller endast delvis

undantagits från sjukpenningförsäkringen,

äger arbetsgivaren i

arbetstagarens ställe hos sjukkassan

uppbära eller, när fråga år om sjöman

som drabbats av sjukdom utom

riket, i den ordning Konungen

bestämmer från sjukkassan erhålla

arbetstagaren tillkommande sjukpenning

jämte barntillägg, i den mån

nämnda sjukhjälp icke överstiger

den utbetalda lönen,

avtalet gäller,

kommunal inkomstskatt.

Har försäkrad, som drabbats av

sjukdom utom riket, därvid erhållit

underhåll genom utrikesförvaltningens

försorg, äger förvaltningen från

den sjukkassa, som den försäkrade

tillhör, i den ordning Konungen bestämmer

erhålla den försäkrade tillkommande

sjukpenning jämte barntillägg,

i den mån sådan sjukhjälp

icke överstiger utgivet underhåll.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjuk- bidrag till kostnaderna för sjuk''vårdsförsäkringen

och försäkringen vårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget för tilläggssjukpenning. Bidraget

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

(Gällande lydelse)

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som arbetsgivaren

under året utgivit till arbetstagare

anställda hos honom. Härvid

skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tilläggssjukpenning,

och ej heller till arbetstagares

lön i vad lönen överstiger femtontusen

kronor för år räknat. För beräkning

av naturaförmåner skall

gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,

som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,

å särskild beräkning

av arbetstagares lön, skall

den sålunda beräknade lönen ligga

till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna paragraf sägs.

Angående debitering

(Föreslagen lydelse)

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som arbetsgivaren

under året utgivit till sådana

hos honom anställda arbetstagare,

som äro obligatoriskt försäkrade enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring.

Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tilläggssjukpenning

eller som är utländsk

sjöman, vilken ej är mantalsskriven

i riket, och ej heller till arbetstagares

lön i vad lönen överstiger femtontusen

kronor för år räknat. För

beräkning av naturaförmåner skall

gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,

som arbetsgivaren skall

erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,

å särskild beräkning

av arbetstagares lön, skall den sålunda

beräknade lönen ligga till

grund jämväl vid beräkningen av

bidrag som i denna paragraf sägs.

- ■—- därom förordnar.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår —--— ---75 procent.

Konungen äger — —- —--—-av desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag till

centralsjukkassa för utgifter för

sjukvård utom riket gäller vad därom

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1956; dock skall 38 § i den

nya lydelsen lända till efterrättelse

från och med den 1 januari 1955.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps
-

hjälp skall erhålla följande ändrade

(Gällande lydelse)

12

Arbetsgivare är skyldig att för

varje kalenderår erlägga bidrag till

kostnaderna för tilläggspenning med

fyra hundradels procent av den lön

i penningar eller naturaförmåner,

som han under året utgivit till arbetstagare

anställda hos honom. I

fråga om sådant bidrag skall i övrigt

tillämpas vad som i 38 och 39 §§

lagen om allmän sjukförsäkring finnes

stadgat om arbetsgivares bidrag

till försäkringen för tilläggssjukpenning.

lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare är skyldig att för

varje kalenderår erlägga bidrag till

kostnaderna för tilläggspenning med

fyra hundradels procent av den lön

i penningar eller naturaförmåner,

som han under året utgivit till sådana

hos honom anställda arbetstagare,

som åro obligatoriskt försäkrade

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

I fråga om sådant bidrag

skall i övrigt tillämpas vad som i 38

och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

finnes stadgat om arbetsgivares

bidrag till försäkringen för

tilläggss j ukpenning.

Denna lag länder till efterrättelse

från och med den 1 januari 1955.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

7

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari

1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat

Härigenom förordnas, att § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928

angående beskickningar och konsulat skall hava ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 53.

1. Skall kostnaden —-----är berättigad.

Är svensk sjöman, som är försäkrad

jämlikt lagen den 3 januari

1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

till följd av sjukdom i behov av

sjukvård och underhåll, utan att sådana

omständigheter åro för handen

som avses i första stycket eller

i mom. 2, åligger det konsul att förskottera

kostnaden härför med, belopp,

som med iakttagande av tillbörlig

sparsamhet kan anses erforderligt.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1956.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr H8

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den tl februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om

ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård utom riket

samt om sjömännens sjukförsäkring samt anför.

Inledning

Sedan vid 1953 års riksdag på grundval av propositionen nr 178 beslutats

att lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955,

tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts den 19 februari 1954 meddelade

bemyndigande generaldirektören Åke Natt och Dag att såsom utredningsman

inom socialdepartementet biträda med utredning rörande fråga om

ersättning från försäkringen för sjukvård utom riket. Utredningsmannen,

till vilkens förfogande stått vissa experter1, har den 29 november 1954 slutfört

sitt uppdrag med avlämnande av ett betänkande i ämnet (stencil). Betänkandet

har därefter remissbehandlats i vanlig ordning.

Frågan om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård

utom riket äger uppenbarligen nära samband med frågan om sjömännens

sjukförsäkring. Rörande det senare spörsmålet avlämnade 1946 års sjömanskommitté

den 14 december 1951 ett betänkande (SOU 1952: 10), som

utarbetats av en delegation inom kommittén.* 2

Genom beslut den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt sjömanskommittén

att — med beaktande av 1953 års riksdagsbeslut rörande den allmänna sjukförsäkringen

— verkställa en överarbetning av sitt ifrågavarande betän
,

1 ExPerter har varit redaktören Hjalmar Bååw, verkställande tjänstemannen i Göteborgs

stads erkända centralsjukkassa Gösta Carlson, sjökaptenen Douglas Forssblad, direktören Sven

Joge, byråchefen i utrikesdepartementet Curt Leijon, ombudsmannen Bo Linderstam samt

ledamöterna av riksdagens andra kammare Jerker Svensson och Birger Utbult.

2 Delegationen bestod av kommitténs ordförande August Lindberg, ordförande, sjökaptenen

Douglas Forssblad, ledamoten av riksdagens andra kammare Jerker Svensson, byråcheferna

August von Hartmansdorff, Tor Jerneman och Edvin Tegendal, förste byråsekreteraren Erik

Malm samt sekreteraren Sven Gerentz.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

kande. Kommittén avgav den 14 januari 1954 ett tilläggsbetänkande (stencil)

till 1951 års betänkande. Tilläggsbetänkandet var utarbetat av en delegation

inom kommittén.! Betänkandet utmynnade i förslag om en särskild,

från allmänna sjukförsäkringen fristående sjukförsäkring för sjömän.

Efter remissbehandling av sistnämnda betänkande ansåg jag mig böra

pröva, huruvida icke behovet av särbestämmelser rörande sjömännens

sjukförsäkring kunde tillgodoses inom den allmänna sjukförsäkringens

ram. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade

jag numera t. f. kommerserådet Anders Lindstedt att inom socialdepartementet

biträda med denna utredning. Till utredningsmannens förfogande

ställdes vissa experter.2 Sedan utredningsuppdraget fullgjorts har utredningsmannen

den 19 november 1954 avlämnat ett betänkande angående

sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen (stencil). Betänkandet har

därefter varit föremål för remissbehandling.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling och

vill då först lämna en översikt över gällande bestämmelser på området.

Gällande bestämmelser

Lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Försäkring enligt lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

(SFL) sker i allmänna sjukkassor. Dessa är dels centralsjukkassor

och dels lokalsjukkassor. Centralsjukkassas verksamhetsområde är antingen

en större stad eller ett eller två landstingsområden. Lokalsjukkassas verksamhetsområde

är en eller flera kommuner. Lokalsjukkassa är ansluten

till den centralsjukkassa, inom vars område den är belägen. Det finnes 31

centralsjukkassor och 630 lokalsjukkassor. Tillsynen över sjukförsäkringen

utövas centralt av riksförsäkringsanstalten.

Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, skall •— med vissa

undantag — från och med kalendermånaden näst efter den, varunder han

fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt

SFL. Detta gäller också den som, utan att vara svensk medborgare, är

bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig skall för varje kalenderår

vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma

år blivit mantalsskriven. År han inte mantalsskriven i Sverige, skall han

vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången

av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt uppkommer.

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Barnen är 1 2

1 Delegationer! bestod av förenämnda herrar Lindberg, Forssblad, Svensson, Jcrncman, Tegendal,

Malm och Gerent7, ävensom byråchefen Curt Leijon.

2 Experter har varit förenämnda herrar Bååw, Carlson, Forssblad, Joge, Leijon, Linderstam

och Svensson.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

sjukvårdsförsäkrade utan att vara medlemmar. Sjukkassemedlem, vars

årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., är även sjukpenningförsäkrad.

Detsamma gäller vissa icke förvärvsarbetande gifta

kvinnor (hemmafruar). Sjukkassa har att besluta huruvida en medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad.

Kvinna, som är sjukförsäkrad enligt SFL, äger på grund därav erhålla

moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 195i (nr 266) om moderskapshjälp.

På grund av sju k vårdsförsäkringen ersättes utgifter för

läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.

Vidare utgår ersättning för sjukgymnastik behandling samt för konvalescentvård

enligt vissa i respektive sjukkassors stadgar intagna bestämmelser.

Ersättning för läkarvårdsutgifter utgår vid varje sjukdom med tre

fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt

av Kungl. Maj :t fastställda taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar

av sistnämnda belopp (14 §). Vissa tandvårdsutgifter ersättes också, därvid

motsvarande ersättningsregler gäller. Kungl. Maj:t har den 4 juni

1954 (nr 532) fastställt taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och

tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukhusvård ersättes i princip med kostnaden å allmän sal å hemortssjukhus

(15 §). Sagda kostnad utgör för närvarande regelmässigt 3 kr.

för dag.

Utgifter för resor till och från läkaren samt till och från sjukvårdsinrättning

ersättes vid intagning å sjukvårdsinrättning endast i vad de överstiger

visst belopp (16 och 17 §§). Ersättningen utgör i regel tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden. I särskilda fall ersättes dock hela

överskjutande kostnaden.

Den förut berörda ersättningen för sjukvårdande åtgärder utgår enligt

de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten (18 §). För

samtliga sjukkasseområden gäller lika bestämmelser, vilka i princip innebär

att ersättningen utgår med tre fjärdedelar av kostnaden.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som avses i 14—18 §§ SFL, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i SFL. Ersättning utgår dock högst med belopp, som

skulle ha utgivits, därest kostnaden uppkommit vid vistelse inom sjukkassans

verksamhetsområde (19 §).

I fråga om rätt till ersättning för sjukvård utom riket stadgas i lagen

endast att därom skall gälla de föreskrifter Konungen meddelar (20 §).

På grund av sjukpenningförsäkringen äger den, som omfattas

därav, vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, rätt till sjuk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

penning (21 §). Förorsakar sjukdom, utan att medföra total förlust av

arbetsförmågan, nedsättning av denna med hälften, utgår halv sjukpenning.

Sjukkassa må, då skäl är därtill, påfordra att förlust eller nedsättning

av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

Varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för en grundsjukpenning

om 3 kr. för dag (22 §). Uppgår medlemmens årsinkomst av tjänst

till minst 1 800 kr., är han även försäkrad för tilläggssjukpenning, som

till storleken bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörigheten

till sjukpenningklass, som berättigar till tilläggssjukpenning,

är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst. Med årsinkomst

av tjänst avses sådan inkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare

kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst

(7 § sista stycket).

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning framgår av en

i 22 § SFL intagen tabell. Sjukpenningklasserna är till antalet 13, och

sjukpenningen varierar från lägst 3 till högst 20 kr. om dagen.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,

som är sjukvårdsförsäkrade som barn till honom, utgår barntillägg — lägst

1 kr. och högst 3 kr. — till grundsjukpenningen (24 §).

För tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, skall

i stället för sjukpenning utgivas hempenning (25 §). Denna motsvarar till

storleken den sjukpenning som eljest skolat utgå, minskad med 3 kr. dock

med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig medlem med

barn under 10 år i hemmet skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om

dagen.

Sjukpenning får ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller

för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, såvida

ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleder

att sjukpenning bör utgå (26 §). Om en sjukperiod börjar inom 20 dagar

efter föregående sjukperiods slut, skall de båda perioderna vid karenstidens

beräkning anses som en sjukperiod.

Kungl. Maj :t äger från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss

del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning,

utfärdad av Kungl. Maj :t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun,

äger uppbära lön vid sjukdom (28 §). Har dylik arbetstagare icke eller

endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, äger arbetsgivaren

i arbetstagarens ställe uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning

jämte barntillägg, i den mån sådan sjukhjälp inte överstiger den

utbetalade lönen, överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares

sjukdom utgivit lön till arbetstagaren, skall i dennes ställe hos sjukkassa

äga uppbära honom tillkommande lön jämte barntillägg är bindande för

sjukkassan, endast därest överenskommelsen har form av kollektivavtal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 118

Rätten till såväl sjukpenning som ersättning för sjukhusvård är begränsad

genom bestämmelser om sjukhjälpstid (29 §). Sjukhjälpstiden är

vid varje sjukdom högst 730 dagar, för folkpensionärer dock högst 90

dagar.

Framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan

sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp,

varför ersättning begäres. Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex

månader efter det sjukkassan meddelat honom att så kunnat ske, kan

sjukkassan vägra att betala ut sjukhjälpen.

Den allmänna sjukförsäkringen är samordnad med den yrkesskadeförsäkring,

som genomförts från och med den 1 januari 1955. Sålunda

gäller enligt lagen den 11 maj 1954- (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

(YFL) att för tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada

inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta (samordningstid),

den skadade äger, om han är försäkrad enligt SFL, rätt att

erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i

SFL. Är den skadade under samordningstiden eller del därav inte försäkrad

enligt SFL, skall för sådan tid till honom utgivas ersättning enligt

5 FL med belopp, som han skulle ha ägt uppbära, om han omfattats av den

obligatoriska sjukförsäkringen. Jag vill erinra om att jag har för avsikt att

förorda vissa ändringar i dessa bestämmelser. Ifrågavarande ändringsförslag

är dock ej av direkt betydelse i detta sammanhang.

Om en yrkesskada under samordningstiden medför behov av sjukvård

utom riket eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

konstgjorda lemmar och glasögon, skall erforderliga kostnader härför — utgifter

för nödiga resor inräknade — ersättas enligt YFL, i den mån ersättning

ej utgår enligt SFL. Detsamma gäller om kostnader för särskild vård,

som på försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.

Efter samordningstidens utgång utgår inte ersättning enligt SFL vid

yrkesskador (31 §), utan skaderegleringen sker helt enligt YFL:s bestämmelser.

Enligt YFL är varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad

för yrkesskada. Undantagna är endast nära anhöriga till arbetsgivaren

och viss vid försvarsväsendet anställd personal. Försäkringen omfattar

sålunda även utländsk arbetskraft, som svensk arbetsgivare anlitar i rörelse,

som bedrives här i landet.

Enligt YFL utgår ersättning för av yrkesskada föranledda erforderliga

kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård samt för läkemedel. Utgifter

för resor i samband med sjukvården ersättes också. Ersättning utgår

vidare för kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av skadan. På

grund av \ FL utges också till den skadade, för tid efter samordningstidens

slut, sjukpenning (hempenning) jämte barntillägg ävensom, vid invaliditet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition ur 118

livränta och i vissa fall vårdbidrag. Avlider arbetstagaren på grund av skadan,

utgår begravningshjälp och livräntor till efterlevande.

Om den skadades arbetsgivare enligt annan lag eller författning än YFL

eller på grund av egen utfästelse är skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning,

pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd

på grund av skadan, avdrages från ersättning enligt YFL vad i anledning

av skadan för motsvarande ändamål av arbetsgivaren utgives för tid,

under vilken ersättningen utgår. Sådant avdrag får dock endast ske, om

arbetsgivaren på grund av understödet erhållit lindring i sin försäkringsavgift

(arbetsgivaren står s. k. självrisk). Motsvarande gäller under viss

förutsättning, då understöd utgår från kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt.

För understöd vid sjukdom och begravning, vilket utgives

av arbetsgivaren, får ■— även om motsvarande lindring i försäkringsavgiften

inte skett — avdrag göras; och äger arbetsgivaren utfå vad sålunda avdragits.

I fråga om understöd vid begravning får avdrag dock ske med

högst 300 kr.

Yrkesskadeförsäkringen administreras av riksförsäkringsanstalten samt

vissa för ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag.

Enligt lagen om moderskapshjälp ersättes vederbörandes förlossningsutgifter.

Härjämte utgives moderskapspenning, som utgöres dels av

en grundpenning å 270 kr. (vid flerbörd 405 kr.), vilken tillkommer alla

obligatoriskt sjukförsäkrade mödrar, dels ock av tilläggspenning för högst

00 dagar. Tilläggspenningen utgår till kvinna, som under minst 270 dagar

1 följd omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför

varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggspenningen

motsvarar till storleken tilläggssjukpenningen och utgår endast då vederbörande

avhåller sig från förvärvsarbete.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel tillhandahålles vissa läkemedel helt kostnadsfritt

och andra läkemedel till nedsatt pris å apotek. Förutsättning härför

är att recept å läkemedlet utfärdats av läkare. Med läkare avses härvid den

som äger behörighet att i Sverige utöva läkarkonsten.

Den som är försäkrad enligt SFL och som lider av långvarig och allvarlig

sjukdom äger, om Kungl. Maj :t i fråga om sjukdomen så bestämt, utan

kostnad erhålla läkemedel, som enligt vad Kungl. Maj :t förordnat skall

tillhandahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom. I kungörelse den 4 juni

1954 (nr 520) har fastställts en förteckning över ifrågavarande kostnadsfria

läkemedel.

I övrigt äger vid sjukdom den som är försäkrad enligt SFL vid inköp av

läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt

pris för läkemedlet med hälften av det belopp, varmed priset över
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition ur 118

stiger 3 kr. Sådan prisnedsättning tillkommer också den som inte är försäkrad

enligt SFL men som är anställd i allmän eller enskild tjänst

här i landet.

Förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel tillkommer inte

den som vårdas å sjukhus.

Vad angår kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen bestrides

dessa genom dels sjukförsäkringsavgift, som medlem har att erlägga,

dels bidrag från arbetsgivare och dels bidrag från staten. I kostnaderna

för försäkringen inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen och

de kostnader, som uppkommer enligt förordningen om kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

Sjukförsäkringsavgiften omfattar avgift för dels sjukvårdsförsäkringen,

dels försäkringen för grundsjukpenning och dels försäkringen för tilläggssjukpenning

(33 §). Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av

medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst är minst 1 200 kr.

och som inte är folkpensionär. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning

skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är

försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade

inkomst uppgår till minst 1 200 kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften

avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning

skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande

försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt skall beräknas

för kalenderår och fastställas till helt krontal (34 §). Avgifterna för

försäkring för tilläggssjukpenning skall vara lika stora för de medlemmar

i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma

sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av tillläggssjukpenningen

inom varje sjukpenningklass. Avgifterna skall beräknas

för kalendermånad.

De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna debiteras och uppbäres tillsammans

med de allmänna skatterna.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §) samt för

moderskapshjälpen (12 § lagen om moderskapshjälp). Bidragen utgör för

varje kalenderår respektive 0,1, 1,0 och 0,04 procent av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare

anställda hos honom. Härvid skall hänsyn ej tagas till arbetstagares

lön, i vad lönen överstiger 15 000 kr. för år räknat.

Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringshjälp och avgiftsersättningsbidrag.

Vidare utgår statsbidrag till moderskapshjälpen och till läkemedelsförmånen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

15

Sjukhjälpsbidraget och moderskapshjälpsbidraget utgår (41 § SFL och

13 § lagen om moderskapshjälp) med följande procentuella andel av de

utgifter under året, som bestritts av resp. sjukkassor, nämligen dels för

läkarvård enligt 14 § SFL samt lagen om moderskapshjälp ävensom resor

enligt 16 och 17 §§ SFL samt lagen om moderskapshjälp med 50 procent,

dels för grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning samt grundpenning

med likaledes 50 procent, dels ock för barntillägg med 75 procent.

Statsbidrag utgår sålunda inte för sjukhusvård och vård å förlossningsanstalt

samt ej heller för s. k. sjukvårdande åtgärder enligt 18 § SFL.

Till kostnaden för läkemedelsförmånen utgår statsbidrag med belopp

för kalenderår motsvarande 1:15 kr. för varje medlem i allmän sjukkassa

vid slutet av det år kostnaden avser.

Det har beräknats att av de totala kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen,

moderskapshjälpen och läkemedelsförmånen omkring 44

procent skall bestridas med avgifter, omkring 27 procent med arbetsgivarbidrag

och omkring 29 procent med statsbidrag. Av arbetsgivarbidraget

avser huvudparten (1 procent lönerna) de anställdas försäkring för

tilläggssjukpenning. Denna försäkring torde komma att till omkring 60

procent bestridas genom arbetsgivarbidraget.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen skall i princip helt bestridas

av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringsavgifter. Sådan avgift skall av

försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

att täcka den risk, som försäkringen avser (38 § YFL). Härutöver skall

genom tilläggsavgift eller avgiftstillägg uttagas vissa belopp för förvaltningskostnadernas

täckande.

För att underlätta kontrollen av att försäkringsplikten enligt SFL iakttages

såvitt angår sjukpenningförsäkringen har tidigare förefintlig skyldighet

för arbetsgivare att till utmätningsman anmäla, när arbetstagare anställes,

den 1 januari 1955 ersatts av en motsvarande anmälningsskyldighet

till allmän sjukkassa. Samtidigt har anmälningsskyldigheten utsträckts

att även avse upphörande av arbetsanställning. De nya bestämmelserna

återfinnes i förordningen den 21 maj 195b (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift om arbetsanställning.

Enligt nämnda förordning är arbetsgivare, som anställer arbetstagare,

skyldig att lämna uppgift härom. Därest anställningen är avsedd att vara

högst fyra veckor, föreligger dock inte uppgiftsskyldighet, med mindre

anställningen varar längre tid än fyra veckor. Upphör arbetstagares anställning,

åligger det arbetsgivaren att lämna uppgift härom, såvida anställningen

varat längre tid än fyra veckor eller, om den varat kortare

lid, uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande. Uppgift skall

lämnas till allmän sjukkassa. Om arbetstagaren är försäkrad jämlikt SFL,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa, i vilken arbetstagaren år

försäkrad, eller, om arbetstagaren tillhör centralsjukkassa för stad, som

utgör eget centralsjukkasseområde, till sådan centralsjukkassa. Uppgift

om arbetstagares anställande eller anställnings upphörande skall i regel

lämnas senast en vecka efter anställningens början eller slut.

Sjömanslagen m. m.

Enligt sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) är redare i princip skyldig

att till såväl befälhavare som sjöman (ombordanställd) utgiva full lön,

så länge vederbörande är i tjänst, d. v. s. vanligen till dess avmönstring

sker (5 § resp. 18 §). Lönen utgår alltså även om befälhavaren eller sjömannen

till följd av sjukdom eller skada är förhindrad att utföra sitt arbete.

Lagen öppnar emellertid möjlighet för redaren att avskeda befälhavare,

som på grund av sjukdom eller skada är oförmögen att föra fartyg (4 §),

samt sjöman, vilken av sådan anledning för längre tid är satt ur stånd att

fullgöra sin tjänst eller lider av sjukdom som medför fara för de ombordvarande

(32 §). I dylikt fall är befälhavaren i princip berättigad till ersättning

motsvarande bl. a. lön för tre månader från det han lämnade

tjänsten (4 §). För sjömannen gäller som huvudregel, att han äger kräva

full lön (sjuklön) för tid, under vilken han på grund av sjukdom eller

skada är arbetsoförmögen, dock ej utöver två månader från avmönstringsdagen

i utrikes fart och en månad i inrikes fart (18 och 32 §§). Beträffande

sjömannen gäller härutöver, att sjuklön utgår också i det fall att

den sjuke eller skadade sjömannen lämnat tjänsten av annan anledning än

avsked jämlikt 32 §, t. ex. efter uppsägning eller entledigande på egen

begäran.

Därest svensk befälhavare eller svensk sjöman avlider medan han är i

redarens tjänst eller har rätt till sjuklön, är hans hustru eller barn under

sexton år berättigade till tilläggslön för en månad. Härifrån skall dock

avgå den sjuklön, vartill den avlidne kan ha varit berättigad (7 och 24 §§).

Så länge tjänsteförhållandet varar, är sjuk eller skadad ombordanställd

berättigad till betryggande vård ombord eller i land, i princip på redarens

bekostnad (7, 27 och 28 §§). Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling

och läkemedel.

Ombordanställd, som är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande,

äger rätt att jämväl därefter åtnjuta vård på redarens bekostnad,

dock inte utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket,

tolv veckor. Svensk sjöman är dessutom vanligen berättigad till fri hemresa

med underhåll (7 och 28 §§).

Därest ombordanställd avlider medan han är kvar i redarens tjänst

eller vårdas på dennes bekostnad, skall redaren bestrida begravningskostnaden

(7 och 30 §§).

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Statsverket skall bestrida kostnaden för sjukvård, läkarbehandling och

läkemedel för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede (28 §).

I vissa fall kan sjuk ombordanställd inte åberopa sjömanslagen för att

erhålla sjukförmåner av redaren. I detta avseende gäller följande.

Därest ombordanställd vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller

skadan eller om han ådragit sig denna uppsåtligen eller genom grovt vållande,

utgår inte lön för längre tid än han förrättat tjänsten (4 och 18 §§).

Rätten till sjuklön bortfaller också under någon av nyss angivna förutsättningar

(4 och 18 §§). Sjöman, som avskedas därför att han gjort sig

skyldig till kontraktsbrott, förlorar vidare — med visst undantag av mindre

betydelse — rätten till sjuklön (18 och 33 §§). Ej heller utgår sjuklön,

därest sjömannen lämnat tjänsten under sådana förhållanden, att han

blivit berättigad till skadestånd i form av två månaders lön (34, 38, 39

och 40 §§) eller till två månaders lön vid arbetslöshet efter fartygets

förolyckande (41 §).

Ombordanställd förlorar rätten till sjukvård på redarens bekostnad, om

han förtegat sjukdomen eller skadan vid tjänstens antagande eller ådragit

sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande (7 och 28 §§).

Beträffande svensk ombordanställd gäller emellertid beträffande alla

sjukförmåner, att de inte förloras om arbetsoförmågan eller vården är

föranledd av könssjukdom.

Det bör slutligen framhållas, att redaren icke har några förpliktelser

gentemot ombordanställd för tid efter det denne lämnat tjänsten, såframt

den ombordanställde, när han lämnar tjänsten, inte lider av sjukdom

eller skada.

Gällande kollektivavtal kompletterar i viss mån sjömanslagens bestämmelser

om underhållets storlek vid sjukdom. Salunda skall enligt vederbörande

avtal för däcks- och maskinpersonal utges — förutom sjuklön

enligt sjömanslagen — dagersättning till personal, som äger rätt till sjukvård

på redarens bekostnad och vårdas annorstädes än på sjukhus. Ersättningen

utgår med 10 kr. per dag i Sverige och 13 kr. i utlandet, dock att i

amerikanska och kanadensiska hamnar ersättningen utgår med 17 kr.

Jämlikt 55 § förordningen den 20 maj 1927 (nr 18i) angående fartygs

byggnad och utrustning skall fartyg i enlighet med de föreskrifter, som må

vara särskilt meddelade, vara försett med bl. a. läkemedel. Enligt en i detta

hänseende av medicinalstyrelsen den 19 december 1951 utfärdad kungörelse

angående skcppsapotek in. m. föreligger skyldighet för redare för

fartyg i utrikes fart att förse fartyget med ett omfattande förråd av läkemedel.

Beträffande innehållet i övrigt i denna kungörelse må nämnas att

för skcppsapotek avsedda läkemedel, som är underkastade recepttvang, får

utlämnas från apotek, förutom mot av läkare utfärdat recept, även efter

2— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

skriftlig rekvisition, försedd med fartygsbefälhavarens egenhändiga namnteckning

och innehållande förbindelse av denne att inte utlämna något

därav åt andra än ombordvarande besättning eller passagerare. Skeppsapotek

å fartyg med flera än tre anställda skall minst en gång årligen

underkastas sakkunnig granskning. Därvid skall erforderlig komplettering

av förrådet ske.

Tidigare överväganden

Socialvårdskommittén

Socialvårdskommittén framlade i april 1944 betänkande VII med utredning

och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15).

I detta betänkande har den i 20 § SFL upptagna bestämmelsen om ersättning

för sjukvård utom riket sitt ursprung. Bestämmelser om

sjukvårdsersättning fanns i 10 och 12 §§ av lagförslaget. Den förra

av dessa paragrafer upptog regler rörande ersättning för försäkrads utgifter

för läkarvård samt för resor till och från läkare. Den senare paragrafen

inrymde bestämmelser angående ersättning för försäkrads utgifter för

sjukhusvård ävensom för resor till och från sjukvårdsanstalt. I lagförslagets

10 § 3 mom. och 12 § 4 mom. stadgades, att för utgivande av ersättning

för läkarvård resp. för vård å sjukvårdsanstalt, som lämnats utom riket,

skulle gälla de föreskrifter Konungen meddelade. Såsom motivering till

stadgandet i 10 § 3 mom. anförde kommittén bl. a. följande (sid. 309 i

betänkandet):

För utgivande av ersättning för läkarvård, som lämnats utom riket, skola

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Kommittén har utgått ifrån, att

hänsyn härvid särskilt skall tagas till dem, som på grund av sitt yrke äro

hänvisade att besöka läkare utomlands, i första hand sjömän och fiskare.

I dylika fall bör ersättningen kunna anpassas efter förhållandena å den

främmande orten, även om den därigenom skulle något överstiga vad som

utgives till i Sverige verksam läkare. Det väsentliga bör nämligen vara, att

dessa försäkrade även under sin utomlandsvistelse åtnjuta det skydd, som

försäkringen avser att giva. Dessutom synes viss hänsyn böra tagas till

gränsbefolkningens behov av att vid brådskande fall kunna vända sig till

närmaste läkare, antingen denne är bosatt inom eller utom landet. I den

mån utomlands meddelad läkarvård finnes böra ersättas i andra fall än de

nyssnämnda, bör ersättning däremot ej utgivas med högre belopp än vad

som varit fallet, om vården meddelats i Sverige. Läkarvård, som meddelas

av å svenskt fartyg anställd svensk läkare, synes böra kunna jämställas

i Sverige meddelad läkarvard. Föreskrifterna torde även böra innehålla

regler angående vilka utländska läkare, som skola anses innehava

den kompetens, att av dem meddelad vård bör ersättas, samt angående de

handlingar, som böra påfordras för ersättningens utbekommande.

Beträffande bestämmelsen i 12 § 4 mom. anförde kommittén (sid. 310

i betänkandet):

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr i 18

För utgivande av ersättning för vård å sjukvårdsanstalt utom riket skola

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Härvid synas i stort sett motsvarande

principer böra komma till användning som vid 10 § förordats

i fråga om läkarvård, som meddelas utom riket. Någon anledning synes

dock icke föreligga att i förevarande avseende särskilt beakta gränsbefolkningens

behov.

I fråga om sjömännens anslutning till den allmänna sjukförsäkringen

yttrade kommittén bl. a. följande (s. 136—137 i betänkandet)

:

Såvitt angår svenska medborgare böra uppenbarligen, med kommitténs

utgångspunkter, alla som äro bosatta i Sverige vara försäkringspliktiga, om

de icke uttryckligen blivit undantagna. Med dem, som äro bosatta i Sverige,

torde kunna jämställas svenskar, som äro anställda å svenska fartyg, även

om de icke äro bosatta i Sverige. Andra svenska sjömän bli givetvis också

försäkrade, om de ha bostad i Sverige, vilket i regel kan anses vara fallet,

då de ha sin familj boende här. önskvärt vore att även å utländska fartyg

anställda svenska sjömän, som ej ha bostad här, kunde omfattas av försäkringen

liksom även andra svenskar, som icke äro bosatta i Sverige.

Av praktiska skäl torde dock vara ogörligt att ordna försäkring för dessa

kategorier. Såväl avgiftsindrivningen som sjukkontrollen skulle bereda allt

för stora svårigheter, vartill komme att försäkringsförmånerna i många

fall skulle visa sig vara otillräckliga vid i utlandet inträffande sjukdom.

Ifrågavarande svenska medborgare komma dessutom att i vissa länder

vara sjukförsäkrade enligt i dessa länder gällande lagstiftning.

Socialvårdskommittén behandlade också spörsmålet om redares regressrätt

mot sjukförsäkringen och anförde därvid bl. a. följande (s. 316

i betänkandet):

Någon anledning att på grund av den nu föreslagna lagstiftningen vidtaga

ändring i redarens åligganden jämlikt sjömanslagen torde ej föreligga.

Emellertid kommer försäkringsplikt att åligga såväl här i riket

bosatta sjömän som andra å svenska fartyg anställda svenska medborgare.

Den avgiftsplikt, som på grund härav åvilar sjömannen, bör principiellt

motsvaras av rätt till sjukhjälp i likhet med vad fallet är med andra

sjukkassemedlemmar. Emellertid uppkommer, i den mån redaren ersätter

vård och underhåll, icke någon kostnad härför för sjömannen. Det synes

därför skäligt, att redaren äger inträda i den försäkrades rätt — i annat

fall skulle sjukkassan göra vinst genom redarens ansvarighet. Kommittén

föreslår därför, att redarens kostnad för läkarvård, läkemedel och sjukhusvård

skall ersättas enligt bestämmelserna i förevarande lagstiftning, dock

högst med belopp, som skulle ha utgivits, därest kostnaden uppkommit

vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Vid bedömande

av vad som skall anses utgöra läkare eller sjukhus i utlandet, förutsättes

de jämlikt 10 och 12 §§ av Konungen utfärdade bestämmelserna

komma att äga motsvarande tillämplighet.

1946 års riksdag

Den vid 1946 års riksdag framlagda propositionen (nr 312 ) med förslag

till lag om allmän sjukförsäkring in. in. byggde på socialvårdskommitténs

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kuncfl. Maj.ts proposition nr 118

förutnämnda betänkande. Förslaget upptog dock inte ersättning för sjukhusvård

som en försäkringsförmån. I stället skulle enligt propositionen

sjukhusvård tillhandahållas utom försäkringens ram. Lagförslaget innehöll

under 20 § en bestämmelse av enahanda innehåll som 20 § i den gällande

lagen.

Uti en i anledning av propositionen i andra kammaren väckt motion (nr

561 ) behandlades vissa spörsmål beträffande den allmänna sjukförsäkringens

tillämpning på sjöfolk. Därvid uttalades farhåga för att det

skulle komma att visa sig svårt för sjöfolket att följa och rätt iakttaga de

tilltänkta föreskrifterna om ersättning för läkarvård utomlands.

Vid riksdagens behandling av propositionen jämte tillhörande motioner

anförde tredje särskilda utskottet (utlåtande nr 1/1946) i detta hänseende

bl. a. följande:

Bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket bli tydligen av

särskild vikt för sjömän i utrikes fart och vissa fiskare. Naturligen ha även

redarna intresse av dessa bestämmelsers utformning. Angeläget är, att bestämmelserna

erhålla sådant innehåll att inga onödiga svårigheter vållas

dem, som i utlandet bli i behov av sjukvård. Utskottet förutsätter, att

vederbörande partsorganisationer beredas tillfälle framföra sina synpunkter

innan ifrågavarande bestämmelser erhålla sin slutliga utformning.

I fråga om försäk ringstillhörig heten anförde föredragande departementschefen

vid anmälan av proposition nr 312 bl. a. följande:

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fastslås att

varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara sjuktörsäkrad.

Av praktiska skäl torde det icke vara möjligt att utsträcka försäkringen

även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlandet.

Vad kommittén anfört rörande bosättningsbegreppet synes böra vinna beaktande

vid försäkringens tillämpning.

Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra

svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana

som äro anställda å svenska fartyg. I denna del har jag icke kunna biträda

kommittétörslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vidkommande

bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast svenska

sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkringsplikten.

Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket eller som

ha sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra svenska

sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan av

denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även dem.

Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att inordna

dem under försäkringen.

Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Sjömännen

kom sålunda inte att enligt den slutliga lydelsen i förevarande del

av SFI. intaga någon särställning i fråga om försäkringstillhörigheten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungt. Maj:ts proposition nr 118

1953 års riksdag

De av socialförsäkringsutredningen i betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) föreslagna ändringarna i

SFL avsåg inte förevarande spörsmål. Frågan om ersättning för sjukvård

utom riket berördes dock av utredningen, som därvid anförde bl. a. följande

(sid. 130 i betänkandet):

I SFL föreskrives att i fråga om ersättning för sjukvård utom riket skall

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Några sådana föreskrifter har

inte utfärdats. Så bör emellertid, bl. a. med tanke på utom riket inträffade

vrkesskador, ske före ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring.

I den till 1953 års riksdag framlagda propositionen (nr 178) med förslag

till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring berördes ej den

under 20 § i lagen upptagna bestämmelsen. Märkas bör i detta sammanhang,

att ersättning för sjukhusvård upptogs som försäkringsförmån.

1946 års sjömanskommitté

I sitt betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) angående sjömännens

sjukförsäkring förordade sjömanskommittén, att en vid sidan

om den allmänna sjukförsäkringen stående, särskild sjukförsäkring för

sjömän i utrikes fart infördes. Försäkringen skulle obligatoriskt omfatta

alla sjömän, anställda i den svenska utrikes sjöfarten, och utgöra en tillläggsförsäkring

till den allmänna sjukförsäkringen, avsedd att ersätta merkostnaderna

vid sjukdomsfall i utlandet. För den grupp, som inte vore

försäkrad i allmän sjukkassa, skulle sjömansförsäkringen fylla även den

allmänna sjukförsäkringens funktion.

Organ för sjömansförsäkringen skulle vara handelsflottans pensionsanstalt,

vilken skulle få till uppgift att preliminärt fastställa och utbetala

ersättning från allmän sjukkassa till redare och sjömän. Utbetalningen

av sjukhjälp skulle i förekommande fall få äga rum genom utrikesförvaltningens

förmedling.

I fråga om sjukvårdsersättningens storlek skulle enligt kommittéförslaget

»den medförda subventionens princip» ligga till grund vid beräkningen av

ersättningen utom riket. Enligt denna princip skulle samhällets åtgärder

för sjukvårdens förbilligande komma sjöfartsnäringens anställda till del,

även då sjukvården meddelades i utlandet och redarna erhålla en motsvarande

minskning i de utgifter, som redarförpliktelsen medförde, liii kostnaderna

för sjöfolkets sjukvård i utlandet borde alltså lämnas samma

bidrag, som utginge vid motsvarande vård i Sverige.

Sedan statsmakterna beslutat att lagen om allmän sjukförsäkring skulle

träda i kraft den 1 januari 1955, uppdrogs åt sjömanskommittén att överarbeta

sitt förslag. 1 det med anledning härav den 14 januari 1954 framlagda

tilläggsbetänkandet föreslog utredningen, att sjömännen inte skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

omfattas av den allmänna sjukförsäkringen utan att en särskild vid sidan

av den allmänna sjukförsäkrigen stående sjukförsäkring för sjömän i utrikes

fart skulle anordnas.

Sjömansförsäkringen skulle finansieras genom avgifter från de försäkrade

och redarna samt genom statsbidrag. Redarna och sjömännens avgifter

skulle beräknas så, att ett bidrag från sjömansförsäkringen utgick till den

allmänna försäkringens utgifter för den icke avgiftsbetalande delen av befolkningen.

Den medförda subventionens princip skulle ligga till grund

för sjukvårdsförsäkringen i sjömansförsäkringen. Utgifterna för sjukhjälp

beräknades för år uppgå till cirka 3,67 milj. kr. och statsbidragen till 1,54

milj. kr. Härtill skulle komma förvaltningskostnader.

De båda betänkandena underkastades sedvanlig remissbehandling. I anledning

av vad därvid och vid överväganden inom socialdepartementet framkom

ansågs de i betänkandena framlagda förslagen ej böra läggas till grund

för lagstiftning.

Betänkande om ersättning för sjukvård utom riket

Såsom i det föregående berörts har generaldirektören Åke Natt och Dag

såsom särskilt tillkallad utredningsman den 29 november 1954 avlämnat

ett betänkande om ersättning för sjukvård utom riket.

Vad först angår personkretsen eller spörsmålet, huruvida sjukvårdsförsäkringen

skall i fråga om vård utomlands bestämmas att omfatta samtliga

enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade personer, pekar utredningsmannen

på sjukförsäkringens principiella allmängiltighet och det internationella

reselivets utveckling. Dessa omständigheter tillsammans talar

enligt utredningsmannens mening starkt för att tiden är inne att i fråga om

sjukvård utomlands omfatta samtliga nyss angivna personer. Utredningsmannen

föreslår sålunda, att en allmän rätt till ersättning för sjukvård

utomlands föreskrives såtillvida, att alla i 5 och 6 §§ SFL avsedda personer

blir delaktiga därav.

Den sålunda samtliga sjukförsäkrade tillkommande ersättningen —■ av

utredningsmannen kallad grundersättning — skall enligt förslaget

avse läkarvård och sjukhusvård. Däremot har sjukvårdande åtgärder enligt

18 § SFL inte ansetts böra ersättas, när de meddelas utomlands. Utredningsmannen

anser sig vidare inte kunna förorda, att grundersättningen skall

avse läkemedel, frånsett de fall då kostnaderna för läkemedel inräknas i

kostnaderna för läkar- och sjukhusvård. Något förslag om särskild ersättning

för resekostnader eller ersättning för tandvård framlägges inte heller.

I fråga om storleken av ersättningen för sjukvård utom riket anför

utredningsmannen bl. a. följande:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

I förslag till särskild sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart har 1946

års sjömanskommitté ställt ersättningsbeloppen i relation till de faktiska

kostnaderna för vården. Sålunda skall enligt kommittén ersättning i princip

utgå med belopp, motsvarande vid läkarvård tre fjärdedelar av utgifterna

och vid sjukhusvård utgifterna i dess helhet. Härvid ser sig emellertid

kommittén nödsakad att genom särskilda bestämmelser söka begränsa försäkringens

kostnader, samtidigt med att om möjligt vård av svensk normalstandard

tillhandahålles. För ifrågavarande ändamål föreslår kommittén

dels i viss mån inskränkning i det fria valet av läkare och sjukvårdsinrättning,

dels ock bestämmelser, som till innehåll och omfattning

i huvudsak ansluta sig till de föreskrifter, som SFL inrymmer till förhindrande

av att försäkringsutgifterna för läkarvård och sjukhusvård i

Sverige stiga till för höga belopp. Även kommitténs förslag till ersättning

för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättning är förenat med kostnadsbegränsande

regler liknande dem, som återfinnas i SFL.

De kostnadsbegränsande bestämmelser, som kommittén sålunda föreslår

beträffande ersättning för utländsk sjukvård, skulle nödvändiggöra ställningstaganden

i en mängd detaljfrågor. Särskilt med hänsyn till att det

härvid skulle röra sig om förhållanden utom riket, synas dessa frågor bli

synnerligen svåra eller många gånger hart när omöjliga att avgöra. Utredningsmannen

kan därför ej förorda, att sådana kostnadsbegränsande

bestämmelser, som enligt vad nu sagts sjömanskommittén föreslagit, eller

andra liknande föreskrifter införas i fråga om ersättning för sjukvård

utom riket.

Utredningsmannen framhåller härefter, att grundersättningen inte kan

medgivas utan kostnadsreducerande regulativ, så mycket mer som SFL

stipulerar restriktioner beträffande ersättning för sjukvård i Sverige. Eljest

skulle en höjning av sjukförsäkringens kostnader uppkomma, som nödvändiggjorde

ökning av avgifterna eller statsbidragen eller bådadera. Utredningsmannen

finner att för grundersättningen bör eftersträvas ett system,

som syftar till en viss återbäring av sjukvårdsutgifterna, utan att därigenom

de slutliga kostnaderna för försäkringen behöver bli högre, än om vårdeif

meddelats i Sverige. Vidare bör systemet göras sådant, att det i tillämpningen

blir synnerligen enkelt. Detta är en nödvändig förutsättning för att

detsamma på ett tillfredsställande sätt skall kunna handhavas av sjukförsäkringens

ordinarie organ.

I fråga om läkarvården föreslår utredningsmannen att för varje

konsultation å läkarens mottagning samt för varje besök hos läkare skall

utgå ersättning med tre fjärdedelar av utgiften för läkarvården, dock högst

tre fjärdedelar av visst maximibelopp. Rörande storleken av detta anföres

följande:

Vad närmare beträffar frågan om maximibeloppens storlek, synes i viss

grad ledning kunna hämtas från den förut omförmälda taxan den 4 juni

1954 för beräkning av ersättning för vård i Sverige. Vissa speciella föihållanden

kräva dock beaktande vid bestämmandet av grundersättningen

för läkarvård utomlands. Sålunda synes nödvändigt med endast ett maximibelopp

för varje konsultation å läkarens mottagning respektive för varje

besök av läkaren, oavsett läkarvårdens omfattning och slag in. in. En diffc
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 118

rentiering härvidlag efter en eller annan grund skulle nämligen ofta medföra

så betydande prövningssvårigheter, att det avsedda sättet för administrering

knappast skulle kunna tillämpas. Tillika kan anmärkas, att vid

bestämmandet av beloppen i nyssnämnda taxa en bland andra synpunkter

torde ha varit, att beloppen ej borde verka höjande å den allmänna nivån

för privatpraktiserande läkares i Sverige arvodessättning. Motsvarande synpunkt

torde väl knappast på samma sätt kunna sägas göra sig gällande vid

utlandssjukvården.

I fråga om läkarvård å läkarens mottagning skiljer taxan mellan fem

olika grupper. I detta avseende får utredningsmannen hänvisa till Kap. 1.

Vid mer eller mindre tillfällig vistelse utomlands torde man väl i endast

ett mindre antal fall anse sig behöva söka läkare för sådan enkel rådfrågning,

undersökning och behandling, som avses i den lägsta taxegruppen.

1 stället blir väl i regel fråga om läkarvård enligt någon av de andra grupperna.

Utredningsmannen anser sig böra förorda, att för varje konsultation

å läkarmottagning här ifrågavarande maximibelopp sättes till 25 kronor.

För varje besök av läkare hos den sjuke föreslås motsvarande belopp

till 30 kronor.

Med hänsyn till förhållandena mångenstädes utomlands torde i kostnaderna

för läkarvård få inräknas den sjukes eventuella utgifter till läkaren

för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Beträffande läkarvård å läkarens

mottagning utomlands föreslår utredningsmannen ingen ersättning för reseutgifter,

som den sjuke må ha haft. Det torde nämligen härvid ofta vara

ytterst svårt att bedöma sambandet mellan resor och besök hos läkare eller

eljest pröva skäligheten av framställda anspråk på ersättning för resekostnader.

\ id bestämmandet av grundersättning för besök av läkare hos den sjuke

torde däremot kostnaden för läkarens resa få inräknas i utgifterna för

läkarvården. Motsvarande bör i fråga om kostnad för intyg, vilket må

erfordras för utfående av sjukpenning, vara fallet ej blott vid'' sådant besök

utan även vid konsultation å läkarmottagning.

Utredningsmannen erinrar rörande ersättningen för sjukhusvård

om att ersättning för sjukhusvård i Sverige i regel utgår med belopp motsvarande

avgift å allmän sal vid vederbörandes hemortssjukhus, vilken

avgift i allmänhet är 3 kr. för dag, samt att intet statsbidrag utgår till kostnaderna

för sjukhusvården. Av vad nu sagts framginge, att patientutgifterna

för sjukhusvård utomlands på en del håll kunde te sig betydande vid

jämförelse med förhållandena i Sverige. De fall av sjukhusvård utomlands,

varom bleve fråga, måste väl i jämförelse med läkarvårdsfallen framstå

som relativt fåtaliga. För den enskilde kunde sjukhusvårdskostnaderna

utom riket dock i många fall bli betungande. Utredningsmannen anser därför,

att grundersättningen för dylika kostnader rimligen inte kan sättas i

förhållande till de vanliga patientavgifterna i Sverige. Ett högre maximibelopp

måste sökas.

Utredningsmannen anser det vara naturligt, att härvid anknyta till det

allmännas verkliga kostnader för sjukhusvården i Sverige, samt anför att

viss ledning för en genomsnittlig uppskattning av desamma torde kunna

hämtas från det s. k. utomlänsavtalet. Enligt detta bidrager en persons

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

hemortslandsting till täckande av sjukhusvårdskostnaden för honom inom

annat landstingsområde med 35 kronor för vårddag, dock med avdrag

för patientavgiften, 3 kronor för dag. I enlighet härmed skulle alltså det

allmännas medelkostnad för sjukhusvården vara 35 kronor för dag. Självfallet

varierade kostnaderna i fråga på olika håll. Härifrån finge man

dock bortse, när det gällde att finna en utgångspunkt för avvägning

av ersättning för sjukhusvård utomlands. Med hänvisning härtill föreslår

utredningsmannen, att grundersättningen för vård å sjukhus utom riket

skall motsvara patientens kostnader för sjukvården — inklusive eventuella

utlägg för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkararvode — dock att den

sammanlagda ersättningen för en vårdperiod ej må gå till högre belopp,

än som motsvarar 35 kronor om dagen.

Bl. a. med hänsyn till prövningssvårigheter föreslår utredningsmannen

ej någon ersättning för kostnader för resor till och från sjukhus.

Utredningsmannen upptager härefter frågan om förmåner utöver grundersättningen

till personer, vilka i sitt yrke eller eljest av viss särskild anledning

vistas utom riket. Han framhåller att, om en sådan tilläggsersättning

infördes, en viss fördyring uppstode för sjukförsäkringen. Endast

ett mindretal sjukkassemedlemmar kunde åtnjuta tilläggsersättning.

En avgiftsförhöjning, som drabbade samtliga medlemmar, skulle därför

vara oförenlig med idén om egentlig försäkring och kunde inte förordas.

Tilläggsersättningen torde således kunna finansieras endast med statsmedel.

På grund av eljest uppkommande administrativa svårigheter i fråga

om ersättningsregleringen och med hänsyn till att den föreslagna grundersättningen

alltid skulle utgå vid behov av läkar- och sjukhusvård utomlands,

torde man nämligen både böra och kunna ålägga sig stor försiktighet

vid persongruppsvalet beträffande tilläggsersättning.

Beträffande sjömännen i utrikes fart anför utredningsmannen i detta

sammanhang bl. a. följande:

Vad angår frågan om sådan tilläggsersättning från sjukförsäkringen, som

ovan berörts, synes dylik ersättning ej kunna anses erforderlig för sjukvård,

som jämlikt sjömanslagen skall bekostas av redaren. Utredningsmannen

framlägger därför icke något förslag härom. Annorlunda torde

saken få ses beträffande sjukvård utomlands, varav sjöman blir i behov,

utan att bekostandet av vården enligt sjömanslagen åvilar redaren. Det

framgår av vad förut sagts, att sådan förpliktelse ej uppkommer om sjömannen

var frisk vid tjänsteförhållandets upphörande. Ett insjuknande

därefter skulle, därest utredningsmannens förslag om grundersättning godtages,

medföra rätt för sjömannen att komma i åtnjutande därav för sjukvårdsutgifter

utom riket. Begränsning härvid till grundersättningen förefaller

dock, särskilt i en del utomeuropeiska länder, i vissa fall kunna för

sjömannen kännas betungande. I detta sammanhang synes man ha att

beakta vissa speciella förhållanden, som föreligga för utrikessjöfartens de!.

Sålunda är det t. ex. vanligt, att sjöman vid övergång utomlands till anställning

å annat fartyg ej omedelbart tillträder ny hyra. Ett uppehåll mellan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

de båda anställningarna uppstår i stället. Härtill kunna finnas skilda anledningar.

För sjömannen möta kanske svårigheter att få ny hyra på den

utländska ort, där han avgått från tjänsten å ett fartyg. För erhållande av

ny hyra kan det därför bli nödvändigt för honom att vistas någon tid på

orten eller söka sig till annan utländsk ort, där även väntan på tjänst å

fartyg kan uppstå. Ett uppehåll mellan anställningarna kan också föranledas

därav, att sjömannen är i behov av vila. Vidare må här framhållas

den speciella livsföring överhuvud, vartill sjömännen i utrikes fart på

grund av sitt yrke tvingas. Dessa sjömän måste sålunda i stor utsträckning

leva borta från Sverige utan att ha någon stadigvarande uppehållsort. Deras

tillvaro kännetecknas av täta växlingar i olika avseenden. De stå beträffande

sina levnadsförhållanden i viss särklass i jämförelse med flertalet

övriga medborgare i vårt land.

Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår utredningsmannen,

att tilläggsersättning utgår beträffande sjömans sjukvård utomlands. Förslaget

innebär att sjöman, vilkens tjänsteförhållanden upphör å utrikes ort

och som inom viss tid därefter under fortsatt uppehåll i utlandet insjuknar,

får rätt att, så länge han oavbrutet uppehåller sig utomlands, i ersättning

för sjukvård vid sjukdomen uppbära, utöver grundersättning, jämväl tillläggsersättning.

Den nämnda tiden anses lämpligen kunna bestämmas till

en månad räknad från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke

ägt rum, från den dag fartyget gått vidare.

Enligt utredningsmannens mening måste det stå i konsekvens med detta

förslag, att motsvarande rätt införes för de fall, att sjöman är sjuk vid

tjänsteförhållandets upphörande, men redaren ändock icke jämlikt sjömanslagen

är skyldig bekosta vården. Två skäl kunde finnas till sistnämnda

förhållande. Antingen kunde den stadgade tiden för redarens ifrågavarande

förpliktelse ha utgått, eller ock kunde fråga vara om de undantagsfall, då

nämnda lag förpliktade sjömannen att själv bekosta vården.

Den tilläggsersättning, som sålunda i vissa fall skulle komma sjömän

till del, föreslås uppgå till så stort belopp, att den tillsammans med grundersättningen

täcker erforderliga kostnader för sådan vård, som grundersättningen

är föreslagen att avse, d. v. s. läkar- och sjukhusvård.

Utredningsmannen behandlar också frågan huruvida även yrkesfiskare

borde ha rätt till den för sjömännen föreslagna tilläggsersättningen samt

anför härom bl. a.:

Under sin yrkesutövning kunna svenska fiskare bli i behov av sjukvård

utomlands. Det alldeles övervägande flertalet utgöres härvid av dem, som

bedriva fiske i Kattegatt, Skagerack, Nordsjön eller Atlantiska Oceanen i

närheten av Island. Ibland kunna de, som utöva fiske i sydliga delar av

Östersjön, komma i motsvarande situation. De fall, i vilka fiskarna söka

sjukvård utomlands, lärer väl i regel vara begränsade till dem, där man

anser ett så akut och trängande behov av vård föreligga, att ett uppskjutande

av denna till hemkomsten icke är möjligt. Även eljest torde fiskarna

i mindre utsträckning söka sjukvård utomlands, t. ex. i samband med ilandtöring

av fångst. Fiskare, varom här är fråga, söka sin utrikes sjukvård i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj.ts proposition nr 118

Danmark, Island, Norge, England, Tyskland eller Polen. Mellan de tre

förstnämnda länderna och Sverige gäller för närvarande en konvention

om överflyttning mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig

vistelse.---Det synes, att konventionen kommer att ge ett gott skydd

åt de svenska fiskarna, när de under utövning av sin näring kunna behöva

söka sjukvård i Danmark, Island eller Norge. Vad England beträffar, torde

många gånger möjligheter föreligga att vid tillfällig vistelse därstädes erhålla

läkarvård och sjukhusvård kostnadsfritt. I fråga om Tyskland gäller,

såvitt kunnat inhämtas, att kostnaderna för läkarvård och sjukhusvård i

jämförelse med svenska förhållanden kunna anses som skäliga. Vidkommande

Polen torde fiskarna endast undantagsvis söka sjukvård därstädes.

Det kan här slutligen framhållas, att, enligt vad utredningsmannen har

sig bekant, åtminstone huvudparten av de fiskare, som bedriva fiske på

främmande vatten, torde bli kollektivt ansluten till den frivilliga försäkringen

enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Vid sjukdom, orsakad av yrkesskada,

tillförsäkras fiskarna härigenom ersättning enligt sistnämnda lag

för erforderliga utgifter för sjukvård — nödiga utgifter för resor inräknade

— om och i den mån ersättning icke utgår enligt SFL. Tillsammans komma

således ersättningarna från båda dessa lagar att i regel täcka kostnaden för

sjukvård utomlands, varav vederbörande fiskare blir i behov i anledning

av yrkesskada.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningsmannen ej ansett sig

böra framlägga förslag om tilläggsersättning till yrkesfiskare. Han har inte

heller funnit anledning föreslå att sådan ersättning skall utgå till andra

sjukförsäkrade med yrkesutövning utomlands.

Utredningsmannen erinrar härefter om den konvention mellan Danmark,

Island, Norge och Sverige, som gäller rörande överflyttning mellan

sjukkassor och sjukhjälp under tillfällig vistelse, samt om att planer

föreligger att med andra främmande makter än de nämnda nordiska länderna

avsluta konventioner om bl. a. sjukvårdsförmåner utomlands. Då

konvention förelåge, uppstod emellertid problemet, hur man skall förfara

när ersättning för sjukvård utomlands kunde erhållas både enligt de svenska

bestämmelserna därom och enligt konventionen. Utredningsmannen förordar

i detta avseende, att från ersättningen från sjukförsäkringen skall

avdragas vad vederbörande kunnat utfå konventionsvägen. Hade han på

sådan väg åtnjutit fri läkarvård eller fri sjukhusvård, kunde under inga

omständigheter uppstå krav mot sjukförsäkringen. Han hade ju då ej

haft några utgifter att ersättas. Samma vore förhållandet, om hans utgifter

för läkarvård eller sjukhusvård utomlands blivit fullt täckta av sjukkassa

eller annat vederbörande organ därstädes. Hade däremot sådana utgifter

ej eller blott delvis kunnat ersättas konventionsvägen, borde han ha rätt

att från sjukförsäkringen utfå resterande utgiftsbelopp intill den gräns,

som bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket medgåve. I

I betänkandet framhålles alt i fråga om gräns be folk ningen vid

finska och norska gränserna vissa särskilda spörsmål föreligger beträffande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

ersättning för sjukvård utom riket. Det förekommer sålunda i vissa trakter

rätt ofta att personer, som bor på svenska sidan gränsen, söker läkare i

grannlandet. Särskilt gäller detta vissa gränsområden mot Norge, där det

även förekommer att norska läkare kallas till sjukbesök i Sverige.

Enligt utredningsmannens mening är det rimligt, att ersättning för vård,

som i dylika fall meddelas av läkare från grannlandet, får utgå från sjukförsäkringen.

I något eller några fall kan motsvarande behov vara för

handen beträffande vård å sjukvårdsinrättning. Även härvidlag borde sjukförsäkringen

träda till. Utredningsmannen föreslår, att riksförsäkringsanstalten

skall äga, efter samråd med medicinalstyrelsen, meddela närmare

föreskrifter om de områden i Sverige och orter med läkare eller sjukvårdsinrättning

i Norge resp. Finland, som i det hänseende, varom här är

fråga, kan bli aktuella.

1 fråga om redares regressrätt enligt 19 § SFL anser utredningsmannen,

att redare bör erhålla regressrätt även beträffande sina kostnader

lör utländsk sjukvård. Det finnes enligt utredningsmannen ingen anledning

att härvidlag undantaga den utländska sjukvården.

Utredningsmannen föreslår, att Kungl. Maj :t, med stöd av 20 § SFL,

utfärdar föreskrifter angående rätt för redare att från sjukförsäkringen

erhålla gottgörelse för kostnader, som redaren jämlikt sjömanslagen fått vidkännas

för sjukvård utom riket. Det närmare innehållet i dylika föreskrifter

borde i princip ansluta sig till 19 § tredje stycket SFL. Av samma skäl,

som förelåge beträffande utbetalning från sjukförsäkringen direkt till den

sjuke, vore det enligt utredningsmannens mening nödvändigt med enkla

och entydiga föreskrifter. I enlighet härmed föreslås, att regressrätten

maximeras till grundersättningen. Härigenom komme i de enskilda fallen

samma kostnad att uppstå för sjukförsäkringen, vare sig sjöman uppbär

denna ersättning eller redare framställer regresskrav.

Beträffande finansieringen anser utredningsmannen, att finansieringen

av grundersättningen — d. v. s. den ersättning för läkar- eller sjukhusvård

som i utlandet enligt förslaget skall tillkomma en var sjukförsäkrad

— bör ske i anslutning till finansieringen av motsvarande förmåner

i Sverige på så sätt, att statsbidrag skall utgå till läkarvården med

50 procent och till sjukhusvården med det belopp, varmed kostnaden överstiger

3 kr. för vårddag. Den sjömännen tillkommande tilläggsersättningen

föreslås helt finansierad genom statsbidrag. Statsbidragen till såväl grundsom

tilläggsersättning anses böra utgå från förslagsanslaget till Bidrag

till sjukkassor m. in. Utredningsmannen uttalar, att knappast ett större

belopp än 500 000 kr. per år kommer att åtgå för ändamålen.

I fråga om administrationen inom sjukförsäkringen, såvitt rör den

ersättning för sjukvård utom riket, som må komma att stadgas, träder

enligt utredningsmannens mening ersättningsregleringen i förgrunden. Här
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

med avser utredningsmannen bedömning av framställda anspråk på dylik

ersättning och utbetalning av ersättningen. Såvitt angår ersättning för

sjukvård inom riket samt sjukpenning — framhåller utredningsmannen —

avses motsvarande reglering skola handhavas av lokalsjukkassorna och

stadscentralsjukkassorna. För ändamålet nödvändig registrering i olika

hänseenden kommer att äga rum hos dessa sjukkassor. Registren i fråga

blir synbarligen erforderliga för reglering av ersättning för sjukvård utomlands.

Häri måste ligga ett synnerligen starkt skäl för att också sistnämnda

ersättningsreglering skall falla på ifrågavarande sjukkassor. Tekniskt sett

skulle eljest en icke önskvärd tungroddhet kunna komma att vidlåda denna

reglering. Det måste vidare ur allmän synpunkt innebära fördelar, om

samma organ handhaver all ersättningsreglering inom den obligatoriska

sjukförsäkringen. Vad nu sagts om lokal- och stadscentralsjukkassor behövde

givetvis icke utesluta medverkan på ett eller annat sätt av länscentralsjukkassor

eller riksförsäkringsanstalten vid reglering av ersättning

för utrikes sjukvård.

Vad angår sådana fall, där endast grundersättning skall utgå, anser utredningsmannen,

att denna ersättning vanligen kommer att utgivas till

de försäkrade själva. Oftast torde dessa först efter hemkomsten från utlandet

göra sina ersättningsanspråk gällande. Det syntes därvid i regel

framstå naturligt för dem att hänvända sig till den lokal- eller stadscentralsjukkassa,

i vilken de äro försäkrade (mantalsskrivningskassan). I denna

fråga anför utredningsmannen vidare följande:

För sjukkassornas del torde vissa översättnings- och bedömningssvårigheter

möta, när det gäller utlandssjukvården. Särskilt synes detta gälla

flertalet lokalsjukkassor. Det bör emellertid märkas, att här blir fråga om

ett skriftligt material inom ett relativt begränsat område, nämligen sjukvårdens,

och att därvid räkningar komma att dominera. Man kan förutse,

att samma eller ungefär samma ord eller uttryck gång efter annan återkomma.

Svårigheterna böra därför komma att minska med erfarenhets

vinnande, åtminstone vad angår de ifrågakommande vanligaste språken.

Härtill kommer den i detta sammanhang viktiga omständigheten, att prövningen

av ersättningsanspråken måste väsentligen underlättas genom den

synnerligen enkla beräkning av återbäring, som den föreslagna grundersättningen

innebär. Med hänsyn bl. a. till vad sålunda framhållits om

svårigheternas sannolika successiva minskning och ersättningsprövningens

underlättande av annat skäl föreslår utredningsmannen, att frågor om utgivande

av grundersättning till de försäkrade skola prövas av vederbörande

lokal- och stadscentralsjukkassor. Därvid förutsättes lokalsjukkassa vid

behov skola erhålla bistånd av länscentralsjukkassan. Sådan medverkan

skall kunna avse hjälp med såväl översättning som bedömning. Centralsjukkassa

bör ha förutsättningar att med biträde av sin förtroendeläkare fullgöra

sådana uppgifter, som här avses. Att tillsynsmyndighetens medverkan

i vissa fall kan visa sig erforderlig torde emellertid få förutses.

För tid, under vilken redare enligt sjömanslagen tillhandahållit sjöman

fri sjukvård, kommer i enlighet med vad tidigare föreslagits redaren att

på grund av sin regressrätt kunna göra anspråk på grundersättningen. Vid

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

tillämpning av ovan angiven ordning får redaren att rikta sitt krav mot

den kassa, i vilken vederbörande sjöman är försäkrad. Därvid måste redaren

känna till sjömannens kassatillhörighet eller i varje fall äga kännedom om

hans mantalsskrivningsort. Redaren kan förutsättas lia eller utan större

besvär kunna skaffa sig sådan vetskap, som nu sagts. Vissa olägenheter

för redaren äro väl förenade med det arbete, som ligger i att behöva rikta

ersättningsanspråken till flera sjukkassor och erhålla likvid från envar av

dessa. En på ett eller annat sätt centraliserad prövning och utbetalning

av ersättningarna till redarna skulle emellertid förorsaka en påtaglig administrativ

tungroddhet med åtföljande förvaltningskostnader för försäkringen.

Ärendeshandläggningen förutsätter nämligen tillgång till olika registerhandlingar

rörande de försäkrade, vilka handlingar finnas endast

hos vederbörande lokal- och stadscentralsjukkassor. För dessa sjukkassor

torde det i stort sett icke göra någon skillnad, om redaren eller den försäkrade

skall uppbära ersättningen. Handläggningen hos sjukkassorna av

ersättningsärenden torde i allt väsentligt komma att tillgå på samma sätt

i såväl det ena som det andra fallet. Utredningsmannen förordar, att man

i fråga om utövande av redarens regressrätt beträffande grundersättningen

i princip tillämpar motsvarande ordning, som när sådan ersättning uppbäres

av den försäkrade.

Utredningsmannen anmärker, att ett visst samarbete kommer att äga

rum mellan landets sjukkassor i syfte bl. a., att man i sjukförsäkringsärenden

överhuvud om möjligt skall kunna vända sig till närmaste lokaleller

centralsjukkassa för erhållande, i mån av behov, av råd och anvisningar

samt bistånd till kontakt med annan sjukkassa. Härigenom kommer

— vad nu närmast grundersättningen angår — såväl de försäkrades som

redarnas förbindelser med sjukförsäkringen att kunna underlättas.

I fråga om de fall, i vilka även tilläggsersättning skall utgå, anför

utredningsmannen:

För att tilläggsersättningen skall tjäna sitt syfte att vid sjukdom tillförsäkra

vederbörande sjömän ekonomiska resurser till en fullgod sjukvård

utomlands måste möjligheter beredas till ersättningens uppbärande i stort

sett oberoende av den utrikes vistelseorten. Det synes för åvägabringande

av en sådan ordning erforderligt att engagera den svenska utlandsmyndigheten.

I utrikesförvaltningens ekonomiska histåndsgivning föreslås därför

skola inrymmas förskottering till sjömän av tilläggsersättningen med grundersättning.

Den förskotterade ersättningen torde därvid lämpligen böra

kvitteras på särskild blankett, som ges form och innehåll av en fullmakt

för utrikesförvaltningen att förskaffa sig gottgörelse genom att uppbära

vederbörande tillkommande ersättning för sjukförsäkringen. I vissa fall

torde det kunna förutsättas, att redare mot fullmakt förskotterar sjömannen

ersättningen. Detta skulle kunna ifrågakomma t. ex., då sjömannen är sjuk

vid tidpunkten för upphörande av redaransvaret. I en del fall kan sjömannen

möjligen föredraga att vänta till hemkomsten med uttagandet av

ersättningen.

Vid valet av försäkringsorgan för handhavande av prövningen av frågor

rörande tilläggsersättning med grundersättning torde delvis andra synpunkter

få anläggas än i fråga om enbart grundersättning. Det ligger en

väsentlig skillnad ur bedömningssynpunkt däri, att medan grundersätt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

31

ningen tänkes utgå enligt enkla regler, tilläggsersättningen skall omfatta

kostnader därutöver upp till full ersättning för erforderlig vård. Vad som

skall anses utgöra erforderlig vård i det enskilda fallet utomlands kan vara

svårt att avgöra. Antalet ärenden, i vilka fråga om tilläggsersättning uppkommer,

torde bli relativt litet. Båda dessa omständigheter tala emot, att

den närmare bedömningen av ärenden av här ifrågavarande slag fördelas

å ett stort antal sjukkassor.

Utredningsmannens förslag på denna punkt utmynnar i att för ärendenas

handläggning riksförsäkringsanstalten anlitas på lämpligt sätt. Härigenom

skulle anstaltens vid prövningen av frågor rörande sjukvårdsersättning

vid yrkesskador vunna erfarenheter kunna tillgodoföras bedömningen

av de i väsentliga avseenden likartade ärendena rörande nu förevarande

tilläggsersättning. Vidare skulle garantier skapas för utvecklingen

av önskvärd enhetlighet i praxis. Anstaltens medverkan förutsättes i princip

skola bestå däri, att anstalten efter granskning av ärendena överlämnar

dem med attest till vederbörande sjukkassa för vidare åtgärder.

Den författningsmässiga regleringen av frågorna om ersättning

för sjukvård utom riket har utredningsmannen ansett kunna ske

genom en av Kungl. Maj :t med stöd av 20 § SFL utfärdad kungörelse.

Denna skulle även innehålla bestämmelser om redares regressrätt och om

statsbidrag. Förslag till sådan kungörelse har bifogats betänkandet.

Betänkande om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen

Utredningsmannen framlägger inledningsvis vissa allmänna synpunkter

på ifrågavarande problem och uttalar, att de särskilda förhållandena

till sjöss sedan gammalt ansetts böra grunda skyldighet för arbetsgivaren

(redaren) att utan kostnad för arbetstagaren (sjömannen) i viss

utsträckning bispringa denne, i fall han under anställningen drabbades

av sjukdom eller skada. Omfattningen av denna förpliktelse hade prövats

av statsmakterna så sent som år 1952, då den nya sjömanslagen utfärdades.

Genom lagen tillförsäkrades sjöfolket förhållandevis vidsträckta förmåner

vid sjukdom, och de kostnader, som rederinäringen i detta sammanhang

måste bestrida, torde vara betydliga. Utredningsmannen fortsätter:

För de anställda är den nuvarande ordningen ägnad att skapa avsevärd

trygghet i anställningen. Det är för dem av största vikt att få behålla de

enligt sjömanslagen utgående förmånerna i obeskuret skick. Härutinnan

torde de kunna räkna med statsmakternas stöd, eftersom sedan år 1952

intet inträffat som skulle kunna föranleda ett annat bedömande än då.

Visserligen träder den 1 januari 1955 en lagstiftning om allmän sjukförsäkring

i kraft, men avsikten torde icke ha varit att denna lagstiftning skulle

inskränka de sjöfolket enligt sjömanslagen tillkommande förmånerna. Tanken

lärer i stället ha varit, att sjukförsäkringslagstiftningen skulle utfylla

dessa förmåner. Från redarnas sida yrkas emellertid alt denna lagstiftning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

— som bygger på grundsatsen att arbetsgivare, arbetstagare och staten

gemensamt skola bestrida utgifterna vid arbetstagares sjukdom — bör leda

till att den redarna enligt sjömanslagen åvilande bördan i viss mån avlyftes

eller i allt fall icke göres tyngre. Enligt deras mening är det icke rimligt,

att de genom lagbestämmelser skola försättas i ett sämre läge än arbetsgivarna

i land, vilka — i den mån de icke genom avtal förpliktat sig därtill

—- ej behöva bidraga till de anställdas sjukutgifter i annan form än att de

måste erlägga det i sjukförsäkringslagstiftningen stadgade arbetsgivarbidraget.

Bl. a. vore det skäligt att staten i viss omfattning beviljade medel

att användas till bestridande av ombordanställdas sjukutgifter. Dessa bleve

nämligen särskilt höga för redarna, därför att de ofta måste betala utomlands

uppkomna sjukvårdskostnader. Till skillnad från vad som gällde

i Sverige lämnad sjukvård, vartill stat och kommun i väsentlig mån bidroge

med skattemedel, vore redarna nödsakade att i utlandet bekosta

sjukvården fullt ut. Detta missförhållande borde nu rättas till. I de för

utredningen lämnade direktiven har emellertid tanken på att staten skulle

övertaga någon del av redarnas nuvarande sjukutgifter avvisats.

Vid en undersökning, huruvida det är möjligt att anpassa sjukförsäkringslagstiftningen

till de säregna förhållandena inom sjöfarten, måste

sålunda, uttalar utredningsmannen, riktpunkten vara, att i princip de

ombordanställda skola bibehållas vid sina sjukförmåner enligt sjömanslagen

utan kostnad för dem samt redarna liksom hittills bekosta dessa

förmåner. Å andra sidan bör i görligaste mån tillses att redarna — frånsett

de förpliktelser som härutinnan ålagts dem genom sjömanslagen —

icke komma i sämre läge än andra arbetsgivare.

Utredningsmannens förslag innebär, att de ombordanställdas sjukförsäkringsfråga

löses inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Vid

sådant förhållande har utredningsmannen funnit sig sakna anledning

att undersöka huruvida och i vilken mån sjöfartens parter till äventyrs

kommer att i ekonomiskt avseende vinna eller förlora på en sådan ordning.

Ej heller har skäl ansetts föreligga att göra åtskillnad mellan utrikes

och inrikes fart; förslagen avser sålunda i princip hela den enskilda

sjöfarten.

I fråga om personkretsen framhåller utredningsmannen, att bosättning

i riket är en förutsättning för att ombordanställd skall falla

under SFL och följaktligen även för att redare, som bekostat sjömannens

sjukvård eller utgivit sjuklön till honom, skall kunna vända sig till sjukkassan

med regresskrav. Enligt anvisningarna till 55 § kommunalskattelagen

skall sjöman, som under utövning av sitt yrke uppehåller sig å

främmande vatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller har

sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i riket. Detta uttalande

torde enligt utredningsmannens mening avse såväl svensk sjöman

som utländsk sjöman, vilken är mantalsskriven i Sverige. Även såvitt angår

SFL hade statsmakterna godtagit nu angivna innebörd av uttrycket

»bosatt i riket» beträffande sjömännen.

Utredningsmannen anför vidare:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

Även om detta uttryck gives den vidsträckta innebörd som nyss sagts,

komma ändock en del svenska ombordanställda att stå utanför SFL. Så

blir i ännu högre grad fallet beträffande de utlänningar, som äro anställda

på svenska fartyg. Många av dem bli nämligen — till skillnad från

vad som gäller utländska arbetstagare i land — aldrig mantalsskrivna i

Sverige. Denna omständighet är särskilt betydelsefull, såvitt angår den

utrikes sjöfarten, eftersom denna till så stor del som 25 procent utgöres

av utlänningar.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att, eftersom personer

under 16 år inte kan bli sjukkassemedlemmar, en del sjömän inte

blir berättigade till sjukpenning samt att redare enligt SFL får betala

arbetsgivarbidrag även å löner, som utbetalats till icke sjukkassemedlemmar.

I fråga om vilka sjömän, som bör omfattas av sjukförsäkringen, erinrar

utredningsmannen till en början om de materiella synpunkter, å

vilka statsmakterna grundade sitt beslut i frågan år 1946. Utredningsmannen

anser dessa synpunkter alltjämt äga giltighet samt anför rörande

de svårigheter, som skulle uppkomma därest den allmänna sjukförsäkringen

finge omfatta andra sjömän än här bosatta svenska sjömän samt

här såväl mantalsskrivna som bosatta utländska sjömän, följande:

I fråga om de administrativa svårigheterna talar allt för att de skulle

bli i det närmaste oöverstigliga. Ett invecklat registrerings- och uppbördsförfarande

skulle bli oundvikligt. Den ordning, som inom sjukförsäkringens

ram bestämts för inskrivning av medlemmar i sjukkassorna samt

för uttagande av deras avgifter, är sammankopplad med kyrkobokföringen,

mantalsskrivningen och taxeringen och kan därför icke användas för

denna grupp. Vidare måste beaktas att de sjömän som sakna närmare

anknytning till Sverige enligt vad erfarenheten visar tillhöra en kategori

som ofta lämnar sjömansyrket för längre eller kortare tid eller tager anställning

på främmande länders fartyg. Med hänsyn härtill skulle det bli

nödvändigt att belasta sjukförsäkringslagen med särbestämmelser om

huru länge medlem skulle kvarstå i sjukkassa sedan han lämnat anställning

å svenskt fartyg ävensom angående sjukhjälpstidens längd, så att

icke kortare uppehåll mellan anställningar på svenska fartyg medförde

ständiga på- och avregistreringar hos sjukkassorna och så att storleken

av inbetalda avgifter skulle stå i rimlig proportion till längden av försäkringstillhörigheten

och sjukhjälpstiden.

Utredningsmannen anser, att några större olägenheter inte torde uppstå

genom att de svenska sjömän, som inte är bosatta i Sverige, är undantagna

från sjukförsäkringen eftersom inskrivning vid sjömanshus anses

medföra bosättning i riket. Det torde i huvudsak vara sådana svenska

sjömän, som erhölle sin första anställning å svenskt fartyg utomlands,

samt intendenturpersonalen på utrikessjöfartens passagerarefartyg, vilken

inte vore inskriven vid sjömanshus. Det kunde dock antagas att efter

införandet genom förordningen den 5 juni 1953 (nr 293) av den särskilda

sjömansskatten, vilken skatt i princip avsåge dem som inte vore underkas3

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

tade skattskyldighet för statlig inkomstskatt, åtskilliga av de nämnda sjömännen

efter hand läte skriva in sig vid sjömanshus. Till en sådan utveckling

kunde också en ordning, som innebure att endast i Sverige bosatta

sjömän kunde bli medlemmar i sjukkassa, komma att bidraga.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att sjömanskommittén

för närvarande utreder frågan om sjömanshusens framtida gestaltning.

Beträffande särskilt frågan om de utländska sjömännens försäkringstillhörighet

anför utredningsmannen:

Mot tanken att lämna de utländska sjömän, som ej äro bosatta och

mantalsskrivna i riket, utanför den allmänna försäkringen skulle möjligen

kunna invändas, att flera av dessa sjömän numera erlägga särskild

skatt till staten och att de statsbidrag, som ingå i sjukförsäkringens förmåner,

för dem ofta skulle bli det enda vederlag staten lämnar för skattebeloppet.

Det kan nämnas att sjömanskommittén varit inne på denna

linje. Invändningen synes emellertid icke vara särskilt bärande. Till en

början må framhållas att sjömansskattens införande icke hade något

med denna sak att göra. Vidare bör uppmärksammas att icke alla utländska

sjömän erlägga sådan skatt. De som äro skattskyldiga i annat

land äro befriade från sjömansskatten. Ytterligare måste beaktas att

staten endast till 29 procent bekostar den allmänna sjukförsäkringen, under

det att omkring 44 procent falla på de försäkrade. Fråga är om de

utländska sjömännen, varav för övrigt en del torde vara sjukförsäkrade

på grund av lagstiftning i sitt hemland, verkligen äro villiga att betala

avgifter till den svenska sjukförsäkringen med hänsyn till att de till följd

av redarförpliktelsen enligt sjömanslagen redan åtnjuter ett vidsträckt

skydd vid sjukdom och att avgiften knappast till någon del kommer att

användas för att täcka försäkringsförmåner till anhöriga. Sjukförsäkringen

skulle sålunda komma att ingripa först i det fall att den utländska

sjömannen är sjuk vid redarförpliktelsens slut. Tillräckliga skäl torde

icke kunna anföras för en ordning, innebärande att i sådant fall utländsk

sjöman skulle bispringas genom svensk lagstiftning. Det skydd sjömanslagen

lämnar får anses tillräckligt.

Utredningsmannens förslag i fråga om sjömännens tillhörighet till den

allmänna sjukförsäkringen är sålunda att några särregler inte skall införas

för sjömännens del i detta avseende.

Yidkommande sjukpenningförsäkringen redogör utredningsmannen

till en början för den anpassning som skett av sjuklöner från

staten m. fl. till sjukpenningförsäkringen. Utredningsmannen konstaterar,

att denna anpassning skett så, att sjuklönerna minskats med såväl sjukpenningens

belopp som med ett belopp motsvarande värdet av att sjukpenningen

är skattefri. Enligt vad utredningsmannen vidare anför är förhållandena

omvända i fråga om anställningsavtalet till sjöss. Han utvecklar

denna synpunkt sålunda:

Till följd av sjömanslagens bestämmelser bli under tiden för redarförpliktelsen

de från redaren utgående sjukförmånerna det grundläggande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr US

och den allmänna sjukförsäkringen får endast sekundär betydelse. Bestämmelsen

i nuvarande 28 § 2 st. SFL om redarens rätt till sjömannens

sjukpenning under redarskyddad tid, vilken infördes med tanke enbart

på förhållandena inom sjöfarten (se SOU 1944: 15 sid. 316), får särskild

vikt i detta sammanhang. Den torde nämligen medföra att, i den mån

redarförpliktelsen gäller, den ombordanställde icke kan vända sig till

sjukkassan med begäran om ersättning vid sjukdom utan att han får

hålla sig till redaren.

Det kan emellertid icke vara rimligt att låta sjömannen erlägga full avgift

för sin sjukpenningförsäkring under redarskyddad tid, om det icke

är möjligt för honom att erhålla något i gengäld.

Det till synes enklaste sättet att råda bot på detta missförhållande torde

vara, att Konungen jämlikt 28 § 1 st. SFL undantager de ombordanställda

från sjukpenningförsäkringen. Genom en sådan åtgärd skulle de befrias

från avgiften till denna försäkring. Härjämte skulle redarna icke behöva

erlägga arbetsgivarbidrag till tilläggssjukpenningförsäkringen. Denna utväg

har emellertid den påtagliga nackdelen att de ombordanställda skulle

ställas helt utanför sjukpenningförsäkringen även under icke redarskyddad

tid, vilket torde strida mot den obligatoriska försäkringens grundprinciper.

Tanken på att välja denna väg måste därför avvisas.

Fråga uppstår då, om sjöfolket kan undantagas från sjukpenningförsäkringen

endast i vad avser den redarskvddade tiden. Även om SFL i sin

nuvarande utformning icke skulle hindra en sådan ordning, tala flera

skäl häremot. Sjöfolket skulle nämligen under redarskyddad tid befrias

även från den del av avgiften som motsvarar vad andra unga och friska

manliga sjukkassemedlennnar erlägga i bidrag till försäkringsutgifterna

för medlemmar med högre sjuktal (de äldre, de sjukliga och kvinnorna).

Härjämte skulle redarna befrias från viss del av den i arbetsgivarbidraget

ingående dolda yrkesskadepremien. Ytterligare skulle det bli svårt att

över huvud taget beräkna storleken av redarnas arbetsgivarbidrag till

tilläggssjukpenningförsäkringen. Den ifrågasatta ordningen skulle vidare

nödvändiggöra särregler beträffande den preliminära skatte- och avgiftsuppbörden

från sjöfolk och administrationen skulle jämväl i övrigt bli

invecklad.

Med hänsyn till det anförda har utredningsmannen inte funnit det

lämpligt att i någon form eller till någon del undantaga sjöfolket från sjukpenningförsäkringen.

Utredningsmannen behandlar härefter frågan om den sjukpenningklass,

till vilken sjömännen bör hänföras, samt framhåller att det med

hänsyn till sjömansyrkets obeständighet kan vara tveksamt om sjukkassan

anser, att sjömannens uppgivna månadslön kan godtagas såsom norm

för den årsinkomst av tjänst som medlemmen kan antagas tillsvidare åtnjuta.

Placerades sjöman i lägre sjukpenningklass än den, vartill hans

lön från redaren berättigade, bleve emellertid följden, dels att sjömannens

slutliga avgift till försäkringen för tiden ombord bleve lägre än den

preliminära avgiften för samma tid, dels att redarens regressrätt minskade

i värde.

Enligt utredningsmannens mening bör ombordanställds sjukpenningklass

under ombordanställningstiden och därmed hans avgift och sjukpenning

opaginerad Kontrollera mot PDF

3(5

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 118

under den redarskyddade tiden bestämmas efter lönen i ombordanställningen.

Detta kunde utan lagändring ordnas genom att tillsynsmyndigheten

genom skriftliga anvisningar till sjukkassorna framhölle, att beträffande

ombordanställd sjukkassemedlem placering i sjukpenningklass

skulle ske på grundval av den lön han ägde uppbära ombord. Med lön

borde då avses utgående tarifflön jämte sedvanliga tillägg samt de taxeringsmässigt

uppskattade naturaförmånerna. Meddelande till sjukkassan

om lönens storlek borde kunna avlämnas av befälhavaren i samband

med att anställningen började och slutade ävensom då lönen ändrades i

sådan mån att annan sjukpenningklass bleve tillämplig. Detta skulle inte

innebära någon större belastning för redarna, då föreskrifter redan funnes

om skyldighet för dem att anmäla till sjukkassa, när arbetstagares

anställning börjar och upphör.

Den omständigheten att sjukpenningen, i motsats till sjömannens lön,

inle beskattas kan uppenbarligen leda till — framhåller utredningsmannen

— att lönen minskad med skatten blir högre om sjömannen är sjuk

och berättigad till sjukpenning än då han är frisk, såvida inte lönen kan

sänkas med belopp motsvarande värdet av skattefriheten. Svårigheten

att komma till rätta med denna fråga bottnade i att sjömanslagens bestämmelser

om sjukförmåner vore tvingande till de ombordanställdas

fördel och därför i och för sig omöjliggjorde för sjöfartsnäringens parter att

genom avtal allmänt begränsa dessa förmåner. Det måste emellertid beaktas

att ett lagstadgande icke vore tvingande i vidare mån än som vore

av lagstiftaren åsyftat. Det gällde med andra ord att, med ledning av stadgandets

syfte och de grunder varå detsamma vilade samt av allmänna

rättsprinciper avgöra i vad mån föreskriften vore tvingande (se lagrådets

yttrande i anslutning till nya sjömanslagen, prop. 170/52, s. 178). I detta

sammanhang torde utan vidare kunna fastslås att lagstiftaren icke avsett

att föreskriva mera än att sjuk eller skadad ombordanställd under

närmare angiven tid icke skulle i lönehänseende försättas i sämre läge än

då han vore frisk. Med denna utgångspunkt framstode det som självklart,

att sjöfartsnäringens parter ägde avtala om en sådan minskning av den

till sjuk eller skadad ombordanställd utgående lönen att den ombordanställdes

nettolön i princip alltid bleve densamma. Om svårigheten att

härutinnan nå full rättvisa i varje enskilt fall beträffande storleken av

lönen under sjukdom hänvisades till vad föredragande departementschefen

i motsvarande fråga anfört i propositionen 217/1954 angående statstjänstemännens

sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter SFL:s ikraftträdande

(se s. 114). Även för sjöfartsnäringens parter torde det få räcka

med att sjukavdragen å lönen bleve schablonmässigt fastställda i en för

ändamålet upprättad tabell.

Av det anförda finner utredningsmannen framgå, att hinder icke synes

möta mot att nämnda parter inom ramen för sjömanslagen i detta hänseende

träffa en överenskommelse av samma innebörd som avtalet mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

,‘57

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

civildepartementet och statstjänstemannen; och därmed torde den for frågans

lösning bästa utvägen ha anvisats.

Beträffande moderskapshjälpen anför utredningsmannen, att

redarna inte torde ha någon förpliktelse i samband med kvinnlig ombordanställds

havandeskap och barnsbörd. Till följd härav bleve bestämmelsen

om arbetsgivares regressrätt i moderskapsförsäkringen i detta

sammanhang utan betydelse.

Även i förevarande betänkande har frågan om läkemedelsförmånen

tagits upp till behandling. Enligt utredningsmannen synes skäl

inte föreligga att ha särskilda regler för det fall att redaren utom riket

för ombordanställds räkning eller genom denne inköper läkemedel, beträffande

vilka kostnaden enligt sjömanslagens bestämmelser skall stanna

å redaren. Härefter anföres följande:

Däremot torde det vara lämpligt att behandla frågan, huru kostnaden

för sådana i ovannämnda förordning avsedda läkemedel som utlämnas

till sjuk ombordanställd från skeppsapotek skäligen bör bestridas. I den

mån läkemedlen äro inköpta i Sverige måste det i princip anses rimligt

att redaren får åtnjuta de enligt förordningen utgående förmånerna. Läkemedlen

äro dock avsedda i första hand för de ombordanställda, och redaren

är jämlikt skeppsapotekskungörelsen skyldig att hålla läkemedlen

ombord. Redaren s. a. s. träder i sjukkassemedlemmen-sjömannens ställe.

Mot en sådan ordning kan visserligen invändas att redaren vid köp av

stora mängder läkemedel får större del av kostnaden eisatt än som åsyftats,

eftersom bestämmelsen därom, att endast den del av priset som överstiger

tre kronor rabatteras, förlorar sin betydelse. Vidare kan invändas

att de i skeppsapoteket ingående läkemedlen kunna komma att utlämnas

till personer, t. ex. utländska sjömän eller passagerare, vilka ej äro berättigade

till de i förordningen stadgade förmånerna.

Dessa invändningar torde dock icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Endast vid nyuppsättning av skeppsapotek lärer det bli tal om att inköpa

större mängder läkemedel. Vid de utfyllnadsköp som måste göras, i vart

fall i samband med den årligen återkommande obligatoriska granskningen

av apoteket, torde trekronors-begränsningen fylla sin uppgift. — På

grund av de särskilda förhållandena till sjöss bli redarna i stor utsträckning

tvingade att inköpa läkemedel utomlands och sådana inköp komma

icke till någon del att belasta sjukkassorna. Denna omständighet torde

mer än väl uppväga olägenheten av att i en del fall skeppsapoteket användes

för att ombord förse utländska sjömän eller passagerare med läkemedel,

som inköpts enligt förutnämnda förordning. I anslutning härtill

kan tilläggas att de utländska sjömännen — liksom sjömanskåren i övrigt

— i allmänhet äro unga och friska personer, vilkas behov av läkemedel

torde vara tämligen ringa.

Utredningsmannen förordar i enlighet härmed, att befälhavare eller

redare vid inköp jämlikt skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda

läkemedel, som avses i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel, skall i rabatteringshänseende jämställas med de

personer som avses i förordningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Frågan om redares regressrätt mot sjukförsäkringen liar i

betänkandet upptagits beträffande såväl sjukvårdsersättningen som sjukpenningen.

Utredningsmannen framhåller, att frågan huru sjöfolkets avgiftsplikt

till sjukförsäkringen skall kunna mildras, såvitt avser den redarskyddade

tiden, kan lösas genom att man underlättar för sjöfolket att vid avtalsförhandlingar

övervältra avgiften på redarna. För den ombordanställde

torde det, i vad avser den redarskyddade tiden, i och för sig vara tämligen

likgiltigt hur SFL:s bestämmelser är utformade, eftersom han enligt

sjömanslagen i princip hade rätt till betryggande vård på redarens bekostnad.

Det enda, som torde ha betydelse för honom, vore, alt han kunde

på redaren övervältra skälig del av sin avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Utredningsmannen fortsätter:

Med sin nuvarande utformning hindrar SFL icke de ombordanställda

att förmå redarna att övertaga utgiften för ifrågavarande avgiftsdel. Redaren

har nämligen enligt 19 § tredje stycket SFL rätt att hos sjukkassan

uppbära ersättning för sjukvårdskostnad som åsamkats honom i anledning

av ombordanställds sjukdom. Det kan emellertid förväntas, att redaren

gentemot ett krav från de ombordanställdas sida att övertaga utgiften

för egenförsäkringen invänder, att regressrätten för honom har ringa

värde, eftersom den enligt nämnda lagrum är begränsad till belopp som

skulle ha utgivits därest sjukvårdskostnaden uppkommit vid den sjukes

vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Invändningen kommer då

att grundas på den omständigheten, att redarna — till skillnad från

andra arbetsgivare — i stor utsträckning får bekosta sjukvård som lämnats

den ombordanställde utom riket och sålunda är avsevärt dvrare än

för motsvarande sjukvård inom riket. Eu sådan invändning kan vid

första påseendet förefalla riktig, men den håller icke streck i detta sammanhang.

Statsmakterna ha nämligen funnit, att de särskilda förhållandena

till sjöss motivera att rederinäringen i viss utsträckning får bära

de sjukvårdskostnader som uppstå vid ombordanställds sjukdom, ävensom

att detta läge — såvitt angår utom riket lämnad sjukvård — icke

bör ändras genom tillkomsten av en lagstiftning som reglerar en allmän

sjukförsäkring, anpassad efter förhållandena i Sverige. Det är denna

ståndpunkt som föranlett utformningen av regressbestämmelsen i 19 §

tredje stycket SFL (jfr SOU 1944:15 s. 316). Bestämmelsen ansluter sig

till SFL:s övriga stadganden. Sålunda skola redarna betala bidrag till

sjukvårdsförsäkringen efter samma grunder som alla andra arbetsgivare

och ombordanställds avgift är densamma som övriga sjukkassemedlemmars;

både bidragen och avgifterna äro avvägda med hänsyn till sjukvårdskostnaderna

inom landet. Det bör understrykas att detta sakförhållande

i princip icke påverkas av de föreskrifter, som kunna komma

att utfärdas med stöd av 20 § SFL, förutsatt att ersättningen vid sjukdom

utom riket icke blir lägre än enligt 14—18 §§ SFL.

Föreskrifter av sådant slag kunna dock vålla bekymmer för de ombordanställda

i ett annat hänseende. Detta sammanhänger med den beslutade

samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

Om berörda föreskrifter skulle förplikta sjukkassorna

att för sjukvård som lämnats utom riket utgiva högre ersättning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 118

än 14_18 §§ SFL medgiva, kommer redarens regressrätt, i det fall där

han utom riket bekostat vård av ombordanställd som drabbats av yrkesskada,

att bli mindre värd.

Utredningsmannen anser, att det för redaren är en betydande nackdel,

att de utländska sjömännen utestänges från den allmänna sjukförsäkringen

på grund av att redaren inte beträffande dem kan åberopa regressrätt. Den

på svenska fartyg anställda sjömanskåren består nämligen till drygt

25 procent av utlänningar. Härefter anför utredningsmannen:

Det för rederinäringen utmärkande är alltså att ständigt omkring

25 procent av arbetstagarna icke tillhöra sjukkassa. Detta medför, att

värdet av redarens i sjukförsäkringslagen förutsatta regressrätt allmänt

sett minskar med omkring 1U. Därjämte måste emellertid beaktas att antalet

utländska sjömän på de olika fartygen starkt växlar. Sålunda finnes

det fartyg, i synnerhet sådana som trafikera endast transoceana hamnar,

där besättningen till 90 procent utgöres av utlänningar utan någon som

helst anknytning till Sverige, medan andra fartyg endast i ringa utsträckning

eller icke alls bemannas med sådana utlänningar. Denna ordning

medför, att en del redare kunna göra regressrätten till fullo gällande, under

det att andra i det närmaste sakna sådan rätt.

Vad som anförts angående regressrätt motiverar enligt utredningsmannens

mening att redarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen

minskas för utländska sjömän. Härvid borde det nära sambandet

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna uppmärksammas. Arbetsgivarbidraget

kunde sägas motsvara en dold yrkesskadepremie för samordningstiden,

oaktat bidraget inte komme yrkesskadeförsäkringen till godo.

I anslutning till det anförda föreslår utredningsmannen att arbetsgivare

för de här i riket inte mantalsskrivna utländska sjömännen skall

erlägga ett arbetsgivarbidrag om allenast 0,4 procent.

Beträffande ad ministrationsspörs målen uttalar utredningsmannen,

att frågan om samarbetet mellan sjöfartens parter och

sjukkassorna i stor utsträckning torde vara en praktisk fråga, som borde

överlämnas åt dem att lösa inom SFL:s ram. Därför anser sig utredningsmannen

ej behöva framlägga andra förslag än sådana som är ägnade

att undanröja de svårare och mer iögonenfallande hindren lör ett

tillfredsställande samarbete. Härom anföres:

Grundförutsättningen för alt sjöfartens parter i samband med sjömans

sjukdom skola kunna nå förbindelse med rätt sjukkassa är, att de \eta

vilken sjukkassa sjömannen tillhör. De särskilda förhållandena till sjöss

torde emellertid medföra, att sådan vetskap ofta icke skulle föreligga. Sålunda

kan förutses att sjömannen i gemen icke kommer att vara i stånd

att lämna upplysning om sin sjukkassetillhörighet. Troligen skulle detta

förhållande i viss mån kunna ändras, därest det föreskrevs skyldighet för

sjöman att alltid vara beredd att styrka i vilken sjukkassa han vore

medlem.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Efter att ha avvisat tanken att befälhavaren skulle svara för uppgiften

att fastslå sjömannens sjukkassetillhörighet föreslår utredningsmannen

att i sjömanshuskungörelsen (SFS 306/1939) skall införas ett

stadgande om skyldighet för mönstringsförrättare att i sjömans avräkningsbok

(motbok) göra anteckning om sjömans sjukkassetillhörighet.

Skulle på sätt utredningsmannen föreslagit ombordanställds sjukpenningklass

under anställningstiden alltid grundas på storleken av månadslönen

ombord, borde det enligt utredningsmannens mening åligga befälhavaren

att snarast möjligt lämna sjukkassan meddelande om utgående

löneförmåner (kontantlön jämte sedvanliga tillägg och det taxeringsmässigt

uppskattade värdet av naturaförmånerna), så att ej placeringen i

sjukpenningklass bleve fördröjd eller oriktig. Sådant meddelande borde

också lämnas i det fall att lönen stege eller sjönke i sådan mån att placeringen

borde ändras. Stadgande om denna skyldighet borde inflyta i nyssnämnda

förordning.

Beträffande frågan om tiden och sättet för framställande av krav å

sjukhjälp, framhålles i betänkandet, att, såvitt angår redarskyddad tid, det

ur sjukkassans synpunkt torde vara tämligen likgiltigt när sjukanmälan

inkomme. Det borde dock inte förekomma, att redaren anmälde sjukdomsfall

och framställde krav mot sjukkassan senare än sex månader från det

sjukdomsfallet inträffat. Någon ändring av SFL behövdes inte i förevarande

avseende. Om sjukdomen fortfore då sjömannen lämnade tjänsten,

torde det dock vara angeläget att sjukkassan omedelbart underrättas

harom. Vad angår icke redarskyddad tid vore det uppenbarligen orimligt

fordra, att t. ex. en sjöman, som insjuknat på en avsides belägen

ort i utlandet, skulle berövas rätten till sjukpenning därför att han icke

genast kunde komma i förbindelse med sjukkassan. Det förutsattes emellertid

att den ombordanställde skulle kunna vända sig till närmaste

svenske konsul med sitt krav, varefter det borde ankomma på konsuln

att såsom ett slags ombud för sjukkassan inom sexmånaders-fristen vidarebefordra

kravet till denna. En sådan skyldighet torde ligga i linje

med den i konsulatsförordningen för konsuln allmänt föreskrivna plikten

att bispringa nödställd svensk medborgare.

Den i 21 § sista stycket SFL omförmälda rätten för sjukkassa att kräva

läkarintyg bör enligt utredningsmannens mening utövas med största försiktighet

i fråga om sjömän, som insjuknar ombord eller utomlands. Sjukkassan

borde här i regel kunna nöja sig med befälhavares uppgift att sjöman

varit sjuk. Befälhavaren hade att under straffansvar införa uppgifter

om sjömannens sjukdom i skeppsdagboken (37 och 287 §§ sjölagen).

Om sjömannen vore sjuk i land, kunde sjukkassan kontrollera av redare

lamnade uppgifter härom med ledning av redarens eller hans ombuds

räkenskaper eller utdrag av dem. Hade sjukdomsfallet inträffat i utlandet,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

torde under alla förhållanden intyg av sådan utländsk läkare, som godtoges

av konsuln på platsen, böra räcka.

1 fråga om de administrativa problemen framhålles slutligen bl. a., att

det för redarna skulle vara en avsevärd vinst, om de hade möjlighet att

vända sig till ett enda försäkringsorgan. Det ville synas som om en sådan

ordning skulle kunna genomföras med tillämpning av SFL i dess nuvarande

lydelse. Enligt 59 § SFL ålåge det nämligen sjukkassa att enligt

bestämmelser, utfärdade av tillsynsmyndigheten, för annan sådan kassas

räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll ävensom att i övrigt

genom samarbete med de andra kassorna underlätta lagens tillämpning.

Redaren syntes under åberopande av detta lagrum kunna ingiva anmälningar

och ersättningsanspråk rörande sina ombordanställda till sjukkassan,

inom vars område redaren hade sitt huvudkontor. Sjukkassan

skulle därvid ha att omgående vidarebefordra anmälningarna till vederbörande

sjukkassa. En ytterligare möjlighet vore att tillsynsmyndigheten

själv påtoge sig att vara mellanhand eller att ett särskilt organ härför

skapas. Uppenbarligen skulle det även vara av värde för konsulerna i de

större hamnstäderna, om de i sin tilltänkta verksamhet som förmedlare

mellan sjöman och dennes sjukkassa icke vore nödsakade att alltid vända

sig till denna kassa utan kunde, såsom förutsatts beträffande redarna,

anlita annan sjukkassa eller annat försäkringsorgan.

Utredningsmannens överväganden utmynnar författningsmäss

i g t i förslag till ändring dels i 38 § SFL i syfte att minska det för utländska

sjömän utgående arbetsgivarbidraget i enlighet med vad i det

föregående angivits, dels i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel av innebörd, att de i förordningen reglerade förmånerna

skola utgå även vid inköp till skeppsapotek, dels i sjömanshuskungörelsen,

innebärande åläggande för mönstringsförrättare att såvitt

möjligt i sjömans motbok göra anteckning om sjömannens sjukkassetillhörighet

och dels i förordningen om skyldighet för arbetsgivare att

lämna uppgift rörande arbetsanställning, innebärande skyldighet för redare

att till sjukkassa lämna uppgift om de ombordanställdas inkomstförhållanden.

Samtliga författningsändringar föreslås träda i kraft den 1 april 1955.

Remissyttranden

Över betänkandena om ersättning för sjukvård utom riket och angående

sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen har yttranden inhämtats från

statskontoret, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten och 1946 års sjömanskommitté.

Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats Svenska sjukkasseförbun
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

det, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen. Över det förstnämnda betänkandet har

yttrande jämväl inhämtats från luftfartsstyrelsen, varjämte tillfälle att avgiva

yttrande över detsamma beretts Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

fiskares riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska turisttrafikförbundet

och Reso.

Yttranden har inkommit från samtliga de organisationer, som beretts tillfälle

därtill, utom från Svenska sjukkasseförbundet och Svenska turisttrafikförbundet.

De ombordanställdas organisationer (Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen) har avgivit ett gemensamt yttrande över

betänkandena; och kommerskollegium har i sitt yttrande, utom på en

punkt, anslutit sig till vad 1946 års sjömanskommitté yttrat.

Genom utrikesdepartementets försorg har vissa yttranden i hithörande

frågor införskaffats från svenska konsulära myndigheter.

Här nedan lämnas en redogörelse för vad vid remissbehandlingen förekommit,

därvid yttrandena över betänkandet om sjukvård utom riket behandlas

först.

Ersättning för sjukvård utom riket

I fråga om den personkrets, som bör omfattas av förmånen av

ersättning för sjukvård utom riket, ansluter sig remissinstanserna — i den

mån de berör saken — helt till utredningsmannens förslag, att förmånen

skall omfatta samtliga enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade personer.

1946 års sjömanskommitté, som vidhåller att sjömännens sjukförsäkringsfråga

bör lösas i överensstämmelse med det förslag, scm tidigare

framlagts av kommittén, anser dock att utländsk sjöman, som under en

längre tid tjänstgjort inom den svenska sjöfarten och som erlagt sjömansskatt

till Sverige, borde ha samma rätt som de i Sverige anställda utländska

arbetstagarna. Det syntes vidare oriktigt, att en svensk sjöman skulle uteslutas

från försäkringen endast av den anledningen, att han inte längre

kunde anses bosatt i riket. Denna fråga sammanhängde med frågan om

sjömansregistreringen, varför den torde få upptagas sedan sjömanskommittén

slutfört sitt utredningsuppdrag angående sjömanshusen. Riksförsäkringsanstalten

framhåller, att införandet av rätt till ersättning för sjukvård

utom riket för här bosatta (och mantalsskrivna) kan förväntas öka

den redan föreliggande tendensen att underlåta anmäla avflyttning till

utlandet i syfte att genom kvarskrivning i Sverige komma i åtnjutande av

förmåner, som endast tillkomma i riket bosatta personer. Det vore angeläget

att enkla och lättfattliga auktoritativa anvisningar, utöver dem som fram
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

ginge av folkbokföringsförordningen, snarast möjligt lämnades rörande villkoren

för att anses såsom bosatt i riket. Svenska arbetsgivareföreningen

uttalar att i flertalet fall, då fråga är om andra medborgare än sjömän, frågan

om rätt till ersättning för vård utom riket till svenska medborgare, anställda

i svenska företag, torde lösas genom särskilda anställningskontrakt.

Frågan huruvida förslaget i dess helhet borde göras till föremål för lagstiftning

syntes närmast böra bedömas, sedan ståndpunkt tagits till det

betänkande, som komme att avgivas av 1946 års sjömanskommitté.

Frågan om de sjukvårdsutgifter, som bör ersättas för alla sjukförsäkrade,

och ersättningarnas storlek har berörts i flera remissyttranden.

Statskontoret förklarar sig biträda förslaget att ersättningarna bör beräknas

till enbart kostnader för läkarvård och sjukhusvård. De maximibelopp,

som bör ligga till grund för beräkning av läkarvårdsersättning, anser

ämbetsverket böra begränsas till 15 resp. 20 kr. I fråga om ersättningen

för sjukhusvård utomlands anför ämbetsverket följande:

Enligt förslaget skulle ersättning för sjukhusvård utomlands utgå för

patients kostnader intill ett belopp av högst 35 kronor för dag, motsvarande

det allmännas beräknade kostnader för sjukhusvården i Sverige. Då sjukförsäkringens

andel av sistnämnda kostnader enligt i betänkandet lämnade

uppgifter i allmänhet icke kommer att uppgå till högre belopp än 3 kronor

för dag, skulle ett genomförande av förslaget i nu förevarande hänseende

medföra, att utlandsresenärerna finge en förmånsställning inom försäkringen,

som enligt statskontorets mening måste ingiva starka betänkligheter.

I detta sammanhang må även erinras, att enligt förarbetena till sjukförsäkringslagen

ersättning vid sjukvård utom riket regelmässigt icke borde

utgå med högre belopp än vid vård inom landet. \ id angivna förhållanden

håller ämbetsverket före, att vid sjukhusvård utomlands ersättningen för

närvarande icke bör fastställas till högre belopp än 3 kronor för dag. En

dylik begränsning synes för övrigt så mycket mera motiverad, som statsbidrag

för täckande av sjukförsäkringens merkostnader i anledning av nu

förevarande förslag icke lärer, såsom i betänkandet förutsatts, kunna utgå

från förslagsanslaget till Bidrag till sjukkassor in. in. utan riksdagens medgivande.

Även riksförsäkringsanstälten hyser viss tvekan rörande de föreslagna

beloppens storlek samt förordar att de maximibelopp, som skall ligga till

grund för läkarvårdsersättningen, fastställes till högst 20 resp. 25 kr. Emellertid

ifrågasätter anstalten, om inte förmånerna bör utökas så att ersättning

intill visst belopp kan utgå beträffande resor i samband med intagning

å sjukhus. Medicinalstyrelsen anser att bärande skäl ha framlagts för

förslaget, att ersättningen endast skall omfatta läkarvård och sjukhusvård

men inte resor, sjukvårdande åtgärder eller läkemedel. De föreslagna maximibeloppen

finner medicinalstyrelsen för låga men vill inte motsätta sig

alt de lägges till grund för återbäringen vid sjukvård, som erhållits inom

Europa. Då fråga vore om sjukdomsfall i utomeuropeiska länder borde

r ik sf ör säkr i ngsan s t a 11 en få bemyndigande att höja beloppen med högst

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

100 %. Luftfartsstgrelsen ställer sig också tveksam till beloppens avvägning

och anser de beräknade maximala arvodena för läkarvård böra höjas

med minst 15 kr; detta inte minst enär i beloppen inräknades även vissa

sekundära kostnader. Statstjänstemännen uppbure redan nu ersättningar,

som i vissa fall vore förmånligare än de föreslagna. Detta komme att medföra,

att det sannolikt uppstode samordningsproblem av i princip samma

slag, som då det gällt sjukvård inom landet för denna grupp. Landsorganisationen

anser det önskvärt, att riksförsäkringsanstalten i samråd med

medicinalstyrelsen skall efter prövning i varje särskilt fall kunna medge

större ersättning än den av utredningsmannen föreslagna. Tjänstemännens

centralorganisation anser de föreslagna maximibeloppen väl lågt tilltagna

och förordar, att de endast betraktas såsom provisoriska i avvaktan

på ytterligare utredning. Handelns arbetsgivareorganisation finner också

de föreslagna maximibeloppen i vissa fall vara för låga; ersättningsbeloppet

för sjukhusvård utom Europa borde fastställas till förslagsvis 70 kr. Sveriges

fiskares riksförbund framhåller att, även om den föreslagna ersättningen

för läkarvård troligen inte alltid kan vara tillräcklig, den dock utgör

en förbättring; ersättningen för sjukhusvård torde anses tillsvidare vara

tillfredsställande. Reso anser att i de länder, som omfattas av dess utlandsreseprogram,

de nordiska och västeuropeiska länderna, läkar- och sjukhuskostnaderna

är ungefär desamma som i Sverige. Reso har därför ingen erinran

mot förslaget. Socialstyrelsen, 194-6 års sjömanskommitté och De ombordanställdas

organisationer förordar, att ersättningen även får avse

vissa andra kostnader än för läkar- och sjukhusvård. Särskilt borde kostnader

till hemresan kunna ersättas.

Den föreslagna tilläggsersätt ningen för sjömän avstyrkes

av statskontoret, som anför:

Utöver de sålunda angivna ersättningarna skulle enligt förslaget sjöman,

som erhållit sådan sjukvård utomlands, som det icke ålegat redare att bekosta,

kunna erhålla ytterligare ersättning med så stort belopp, att hela den

uppkomna vårdkostnaden bleve täckt genom försäkringen. Enligt statskontorets

mening hava tillräckliga skäl för en dylik utvidgning av de ovan

förordade ersättningsgrunderna icke förebragts. Såsom av betänkandet

framgår, har vederbörande redare enligt sjömanslagen att i betydande omfattning

svara för vården av sjuk sjöman. Härutöver kan svensk sjöman

vid sjukdom utomlands erhålla ekonomiskt bistånd genom utrikesförvaltningens

försorg. Att enbart för sjömännens del genomföra en utbyggnad

av sjukförsäkringens ersättningssystem anser sig ämbetsverket följaktligen

icke kunna tillstyrka.

I övrigt har under remissbehandlingen inte ifrågasatts lämpligheten av

att tilläggsersättning till sjömännen utgår. I fråga om förmånens utformning

har emellertid vissa erinringar gjorts. Sålunda har den tid av 30 dagar

efter tjänsteförhållandets upphörande, inom vilken sjukdomen skall ha

inträffat för att tilläggsersättningen skulle kunna utgå, i flera yttranden

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

ansetts allt för kort; en tid av två månader har ansetts lämpligare. Riksförsäkringsanstalten

påpekar, att det mången gång blir svårt att konstatera,

om utgiften gäller sjukdom, vari insjuknande skett under de 30 dagarna,

eller ej. Anstalten anser också, att vid läkarvård tilläggsersättningen tillsammans

med grundersättningen skall uppgå till tre fjärdedelar av våulkostnaden

och att således sjömannen själv skall stå viss självrisk.

Vad angår frågan om ersättning för sjukvårdskostnader i länder, i vilka

till följd av konventioner utgår sjukvårdsersättning till svenska

medborgare, anför riksförsäkringsanstalten, att det enligt utredningsförslaget

skulle kunna inträffa att för en och samma vårdutgift ersättning

utginge såväl enligt överenskommelse med främmande makt som enligt den

föreslagna ersättningskungörelsen. Detta komme att leda till betydande

administrativt besvär. Anstalten föreslår därför, att den föreslagna bestämmelsen

i kungörelseförslaget utbytes mot föreskrift enligt vilken, där överenskommelse

träffats med främmande makt om utgivande av sjukhjälp,

som avses i kungörelsen, kungörelsen skall gälla sjukhjälp vid vård, som

meddelats inom den främmande maktens territorium, endast i den mån

Konungen så förordnat. Landsorganisationen påpekar betydelsen av att

Sverige inte endast beträffande sjukvårdsförsäkringen utan också för sjukförsäkringen

i dess helhet avsluter konventioner med främmande länder

på samma sätt som gäller för de nordiska länderna.

Gränsbefolkningens speciella problem i förevarande

avseende beröres av medicinalstgrelsen, som meddelar att en nordisk samarbetsgrupp

tillsatts för utredning av hithörande frågor. Riksförsäkringsanstalten

framhåller att, om vid läkarvård av läkare i grannlandet ersättningsrätt

enligt SFL skall kunna helt utnyttjas, läkaren måste lämna de

uppgifter angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.

Förslaget att redare skall ha regressrätt hos sjukkassan för grundersättningen

— den till alla försäkrade utgående ersättningen för läkaroch

sjukhusvård — har allmänt tillstyrkts, i den mån frågan berörts i

yttrandena. 19^6 års sjömansutredning anför i denna fråga.

Vidkommande frågan om redares regressrätt, delar kommittén helt utredningsmannens

uppfattning, att denna bör omfatta grundersättningens

totalbelopp. Motsvarande regel har intagits i kommitténs båda betänkande!!.

Utöver de motiv som kommittén därvid framlade tillkommer numera såsom

ett ytterligare, tungt vägande skäl, att rätten till grundersättning i förevarande

betänkande förordats böra utsträckas att omfatta samtliga sjukkassemedlemmar

som vistas i utlandet. Detta medför att de arbetsgivare i övrigt,

som nu ha förpliktelser att ersätta kostnaderna för i utlandet insjuknade

anställda, om förslaget bifalles endast skulle behöva ersätta den del av i

utlandet uppkomna vårdkostnader som överstiger grundersättningen. De

skulle alltså kunna indirekt tillgodogöra sig den utgivna grundersättningen.

Erhölle redarna icke möjlighet att för tid, då sjömanslagens redarförpliktelse

gäller, regressvis tiilgodogöra sig utfallande grundersättning,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

skulle detta följaktligen innebära, att redarna allvarligt missgynnades jämfört

med nyssnämnda arbetsgivare.

Frågan om finansieringen av de kostnader, som uppkommer vid

genomförandet av ersättning för sjukvård utom riket, har berörts av statskontoret,

som framhåller att, därest ersättningen vid sjukvård utomlands

begränsades på sätt ämbetsverket föreslagit, särskilda statsbidragsbestämmelser

inte torde vara erforderliga. 1946 års sjömanskommitté har funnit

anledning till tvekan beträffande riktigheten av utredningsmannens kostnadsberäkning.

De administrativa spörsmål, som sammanhänger med frågan

om ersättning för sjukvård utom riket, har behandlats i några yttranden.

Medicinalstyrelsen har sålunda funnit utredningsförslaget, att ersättningsfrågorna

— utom då tilläggsersättning till sjömän utginge — skulle prövas

av resp. sjukkassor, vara mindre lämpligt. Styrelsen anser att samtliga

fall som berör sjukvård i utlandet — med undantag för gränsbefolkningen

— bör handhavas av riksförsäkringsanstalten, inom vilkens sjukkassebyrå

en särskild utlandsavdelning borde organiseras. Sedan ärendet utretts inom

denna avdelning, borde ärendet översändas till vederbörande sjukkassa med

hur mycket kassan hade att betala. Riksförsäkringsanstalten tillstyrker

däremot förslaget att utbetalning till den försäkrade själv av den alla

tillkommande ersättningen för läkar- och sjukhusvård (grundersättningen)

skall ske i vanlig ordning. Frågorna om utbetalning av ersättning i övriga

fall borde bedömas först sedan Kungl. Maj:t framlagt förslag i anledning

av betänkandet om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen. 1946 års

sjömanskommitté anser att redare, ombordanställda och utrikesförvaltningen

bör äga rätt att vända sig till valfri sjukkassa. Försäkringsorganen

borde eftersträva en ordning, som medförde minsta möjliga administrativa

besvär och omgång för berörda parter. Tjänstemännens centralorganisation

anser det böra övervägas, om inte en central granskning inom riksförsäkringsanstalten

vore lämplig även för frågor rörande grundersättning.

En enhetligare praxis skulle bli följden, och sjukkassorna skulle inte behöva

brottas med översättnings- och bedömningsfrågor inom utlandssjukvården.

I fråga om förhållandet mellan i utlandet insjuknad

sjöman, som inte åtnjuter redarskydd, och konsuln på platsen

samt mellan denna konsul och försäkringsorganet anför 1946 års sjömanskommitté

följande:

Såsom huvudregel bör gälla, att sjömannen skall vara berättigad till omedelbar

sjukhjälp från konsuln. I de fall då konsuln ej kan fastställa huruvida

sjömannen är sjukkassemedlem eller ej, blir konsuln nödsakad att

inhämta besked i saken genom utrikesdepartementet. I sådana fall åter, då

konsuln val kan förvissa sig om att sjömannen tillhör sjukkassa, men saknar

uppgift om sjömannens sjukpenningklass, bör sjömannen — under

mellantiden innan konsuln erhållit uppgift om sjukpenningklassen —

äga från konsuln erhålla skäligt belopp i förskott å sjukhjälpen. Sjukpen
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

ningen bör därvid i regel beräknas efter senaste ombordlön. Skulle under

mellantiden ha utgivits för mycket, bör den del som överskrider försäkringsersättningens

faktiska belopp få bestridas från utrikesdepartementets anslag

till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.

Någon skyldighet för konsuln eller sjömannen att till detta anslag

återbetala vad sålunda för mycket utgivits bör naturligen icke föreligga.

Närmare direktiv om konsulns förfaringssätt i förevarande hanseenden

torde få utfärdas av utrikesdepartementet i samråd med tillsynsmyndigheten.

Sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen

I vissa yttranden över betänkandet angående sjöfolket och den allmänna

sjukförsäkringen har berörts frågan huruvida sjömännen bör

omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda

framhåller statskontoret, att sjömännen borde omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen på de villkor, som i övrigt meddelats i fråga om denna

försäkringsverksamhet. De föreliggande förslagen borde enligt ämbetsverkets

mening läggas till grund för den jämkning av sjukförsäkringslagstiftningen,

som kunde anses påkallad med hänsyn till de inom sjöfarten

rådande särskilda förhållandena. Även socialstyrelsen tillstyrker att sjömännen

inordnas under den allmänna sjukförsäkringen. Däremot hänvisai

kommer skollegium till ett av kollegium avgivet yttrande med anledning av

1946 års sjömanskommittés betänkande angående sjömännens sjukförsäkring,

i vilket kollegium tillstyrkt kommitténs förslag om särskild obligatorisk

sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart vid sidan av den allmänna

sjukförsäkringen.

1946 års sjömanskommitté har i denna fråga anfört följande:

I betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) och tilläggsbetänkande

den 14 januari 1954 (stencil), båda angående sjömännens sjukförsäkring,

har sjömanskommittén framlagt förslag till en särskild, obligatorisk

sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart, sidoordnad den allmänna

sjukförsäkringen. De betänkanden varöver kommittén nu har att yttra sig

innehålla däremot förslag som syfta till att ordna sjöfolkets försäkringsfråga

inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Även om de åtgärder som

därvid föreslås äro ägnade att förbättra sjöfolkets ställning inom den allmänna

försäkringen, finner kommittén dock att själva inordnandet av sjömännen

under denna försäkring medför en väsentlig begränsning av möjligheterna

att åstadkomma en för sjöfartens parter tillfredsställande lösning

av sjöfolkets försäkringsfråga. Vissa av de principer, som kommittén ansett

böra vara grundläggande för en försäkring av sjöfolket, kunna nämligen

icke följas. Sålunda kan den allmänna försäkringen icke fungera som

en ansvarsförsäkring för redarnas totala förpliktelser enligt sjömanslagen

mot samtliga ombordanställda, då varken försäkringsersättningarna eller iörsäkringsplikten

bär samma omfattning som sjömanslagens rcdarförpliklelse.

Detta minskar naturligen försäkringens värde ur redarsynpunkt och skänker

endast ett mindre mått av trygghet åt de ombordanställda i jämförelse

med kommitténs förslag. Kravet på skyndsam behandling av ärenden röran
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

de sjömän som insjuknat i utlandet under tid, då redaren ieke bekostar vården,

torde dessutom icke kunna tillgodoses i erforderlig utsträckning inom

den allmänna försäkringen. Detta kommer att medföra olägenheter ej blott

för sjömännen själva utan även för utlandsmyndigheterna och sjukkassorna.

De i förevarande betänkanden framlagda förslagen och gjorda uttalandena

angående handläggningen inom den allmänna sjukförsäkringen

av ärenden rörande sjömän bestyrker vidare till fullo kommitténs uppfattning,

att det administrativa besväret kommer att bli vida större om sjömännen

inordnas under den allmänna försäkringen än om de hänföras till

en särskild sjukförsäkring för sjömän. Detta kommer att drabba icke blott

de ersättningsberättigade utan även berörda förvaltningsorgan, bland dem

främst riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna. Kommittén finner sig

därför alltfort böra förorda, att sjömännens sjukförsäkringsfråga löses i

huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts i kommitténs

nyssnämnda betänkanden.

Sveriges redareförening förklarar sig dela den uppfattning, som kommer

till uttryck i sjömanskommitténs remissyttrande. Föreningen hemställer,

att till vårriksdagen 1955 framlägges proposition om särskild sjukförsäkring

för sjöfolk i huvudsaklig anslutning till det förslag, som framlagts

av sjömanskommittén. Sveriges segelfartggsförening anser det inte vara

tillfredsställande, att den föreslagna försäkringen av sjömännen inte medför

regressrätt beträffande utländsk arbetskraft. Med nuvarande personalbrist

vore nämligen den svenska handelsflottan till betydande del bemannad

med utlänningar. De ombordanställdas organisationer finner utredningsmannens

förslag vara ägnade att närma försäkringsläget för de ombordanställda

till förhållandena i land. Organisationerna vore emellertid av

den bestämda uppfattningen, att genomförande av sjömännens sjukförsäkring

enligt de förslag, som framlagts av sjömanskommittén, hade inneburit

en rationellare och för sjöfartens parter mera tillfredsställande lösning.

Utredningsförslaget har i fråga om sättet för bestämmandet av sjömännens

sjukpenningförsäkring föranlett en bestämd gensaga

från riksförsäkringsanstalten, som framhåller att anstalten inte finner

det stå i överensstämmelse med bestämmelserna i SFL att föreskriva en

särskild ordning för inplaceringen i sjukpenningklass av en viss arbetstagarkategori,

nämligen sjömännen i såväl inrikes som utrikes fart. Särskilt

stötande skulle en sådan särbehandling av sjömännen i inrikessjöfarten

vara. Även beträffande vissa arbetstagargrupper inom landet — t. ex. skogsarbetarna

och andra säsongarbetare — skulle skäl kunna anföras för en

placering efter liknande grunder. En inplacering av de ombordanställda i

enlighet med förslaget skulle dessutom få till konsekvens, att de av sjukkassan

i många fall måste ställas utanför sjukpenningförsäkringen, då

kassan mottagit anmälan om att deras ombordanställning upphört. Ett sådant

system skulle helt strida mot grunderna för sjukpenningförsäkringen.

Systemet skulle dessutom medföra betydande administrativa svårigheter

för sjukkassorna med hänsyn till de täta omplaceringar i sjukpenningklass,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 116

som skulle bli en följd därav. Riksförsäkringsanstalten funne sig alltså inte

kunna utfärda sådana anvisningar, varom här vore fråga, och kunde inte

heller tillstyrka en ändring av SFL av innebörd, att särskilda regler skulle

gälla för beräkning av sjömännens inkomst av förvärvsarbete. 1946 års sjömanskommitté

framhåller däremot, att den i utredningsförslaget förordade

principen för att fastställa ombordanställds sjukpenningklass — nämligen

med hänsyn tagen endast till ombordlönens storlek ■— är densamma som

föreslagits av kommittén. Kommittén anser det vara av synnerlig vikt, att

denna princip upprätthålles. De ombordanställdas organisationer finner

det nödvändigt, att sjukpenningklassen under ombordanställningstiden bestämmes

efter ombordlönens storlek, om inte de ombordanställda skall komma

i sämre läge än de som är anställda i land. Sveriges segelfartygsförening

anför, att vid sjömannens placering i sjukpenningklass hänsyn inte bör

tagas till viss obeständighet inom sjömansyrket. Han borde inte placeras i

lägre sjukpenningklass än vad som skulle bliva fallet om den egentliga månadslönen

antages som norm för årsinkomsten. En placering i lägre sjukpenningklass

resulterade i att värdet av redarens regressrätt minskade och

inte komme att svara mot erlagda avgifter.

Det av utredningsmannen framlagda förslaget att läkemedelsrabattering

skall förekomma vid inköp för skeppsapotek tillstyrkes av medicinalstyrelsen,

1946 års sjömanskommitté och De ombordanställdas organisationer.

Riksförsäkringsanstalten finner däremot förslaget oförenligt med såväl

principerna som sättet för läkemedelsförmånens utformning. Vidare torde

de läkemedel, vilka skulle finnas i skeppsapoteken — i den mån de över

huvud inginge bland de i förordningen om läkemedelsrabattering avsedda

läkemedlen — i regel vara så prisbilliga, att de vid enskild förskrivning

inte skulle berättiga till någon rabatt eller endast obetydlig sådan. Anstalten

avstyrkte sålunda utredningsförslaget i denna del.

Frågorna om redares skyldighet att erlägga arbetsgiv ar bidrag

för i Sverige inte mantalsskrivna utländska sjömän och den därmed sammanhängande

frågan om redarnas regressrätt mot sjukkassorna har

tagits upp till behandling i flera yttranden. Därvid har allmänt intagits

den ståndpunkten, att en lindring av bidragsskyldigheten till sjukförsäkringen

är motiverad. Riksförsäkringsanstalten hyser dock viss tvekan härutinnan

samt anför följande:

Riksförsäkringsanstalten kan icke dela utredningsmannens uppfattning,

att en differentiering av arbetsgivarbidraget skulle vara förenlig med den

av departementschefen intagna och av riksdagen godkända ståndpunkten i

frågan. Även om det för en reducering av redarnas arbetsgivarbidrag avseende

icke sjuk försök rade ombordanställda kan anses i och för sig finnas

skäl —- särskilt med hänsyn till redarnas förpliktelser enligt sjömanslagen

gentemot även dessa anställda — vill riksförsäkringsanstalten ändå ifrågasätta,

om dessa skäl kunna anses vara tillräckliga för ett frångående av den

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 116

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

antagna principen om uttagandet av arbetsgivarbidrag för en arbetsgivares

samtliga anställda. Det må emellertid framhållas, att ett undantagande av

ifrågavarande ombordanställda icke behöver få till följd, att andra arbetsgivare

beredas motsvarande lättnad, eftersom dessa icke ha sådan lagstadgad

förpliktelse, som åvilar redarna. Riksförsäkringsanstalten vill dessutom

framhålla, att en eventuell »dold yrkesskadepremie» torde böra beräknas

efter andra grunder än de av utredningsmannen använda. Anses åtskillnad

vid beräkningen av arbetsgivarbidrag böra göras mellan sjukförsäkrad och

icke sjukförsäkrad arbetskraft, finner riksförsäkringsanstalten lämpligare,

att yrkesskadeförsäkringsavgifterna beräknas efter olika premiesatser

för nämnda båda arbetstagarkategorier. Härigenom skulle en bättre

avvägning i försäkringsavgifterna mellan sådana arbetsgivare, som sysselsätta

utländsk, av den allmänna sjukförsäkringen icke omfattad arbetskraft,

och sådana som endast sysselsätta sjukförsäkrade arbetstagare möjliggöras.

Yrkesskadeförsäkringsavgiften för den nämnda utländska arbetskraften

skulle därvid sättas högre än samma avgift för övriga arbetstagare. Med

införandet av en sådan ordning funnes icke skäl för uttagande av arbetsgivarbidrag

för icke sjukförsäkrade utlänningar.

Generaldirektören Natt och Dag har anmält avvikande mening på denna

punkt. Han anför att, om en ändring av bestämmelserna rörande arbetsgivarbidragets

beräkning befunnes böra ske, det vore diskutabelt ur rättvisesynpunkt,

om en differentiering av nämnda bidrag därvid kunde begränsas

till att avse endast inom rederinäringen sysselsatt arbetskraft. Av

sjukförsäkringslagen icke omfattade utlänningar sysselsattes i stor omfattning

även inom vissa andra näringsgrenar under sådana omständigheter,

att mantalsskrivning ej skulle ske här. Det måste bjuda vissa betänkligheter

att införa en ordning, vilken kunde väcka och befrämja en tendens hos

arbetsgivare att av ekonomiska skäl anställa utländsk arbetskraft i stället

för svensk.

Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida man inte lämpligen borde taga steget

fullt ut och således låta det lägre arbetsgivarbidraget omfatta samtliga

icke sjukförsäkrade sjömän överhuvudtaget.

19i6 års sjömanskommitté anför i denna fråga:

Statsmakterna ha så sent som år 1952 tagit ställning till storleken av

den ekonomiska börda som rimligen kan påläggas redarna av sociala skäl.

Sjömanslagens bestämmelser om sjömans rätt till sjukvård och lön vid

sjukdom ha utformats i anslutning härtill. Det förefaller för den skull

inkonsekvent och obilligt mot redarna att nu belasta dem med det ytterligare

bidrag till sjukkostnader av social natur som det i betänkandets andra kapitel

föreslagna bidraget om 0,4 % av lönesumman för de utländska sjömän

som icke omfattas av försäkringen skulle komma att utgöra. Trots att detta

bidrag egentligen är avsett att täcka kostnaderna för yrkesskadorna under

samordningstiden kommer det, som i betänkandet också påpekas, icke att i

någon mån bidraga till att täcka kostnaderna för dessa utländska sjömäns

yrkesskador. Bidraget kommer nämligen sjukförsäkringen till godo, under

det att nyssnämnda kostnader komma att ersättas från yrkesskadeförsäkringen.

Dessa kostnader måste följaktligen tagas med i beräkningen, då

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

storleken av redarnas premier till yrkesskadeförsäkringen fastställes. Redarna

komma således, om nämnda bidrag skall erläggas, att få betala dubbelt

för de icke försäkringspliktiga utländska sjömännens yrkesskador under

samordningstiden. Med hänsyn till det ständigt höga antal utlänningar

inom rederinäringen, som icke kommer att omfattas av försäkringen, innebär

detta ett klart missgynnande av redarna i förhållande till arbetsgivarna

i allmänhet. På anförda skäl föreslås, att något på de icke försäkringspliktiga

utländska sjömännens lönesumma beräknat arbetsgivarbidrag icke

uttages. I detta sammanhang må understrykas att några svårigheter av

administrativ art att frånskilja dessa utländska sjömäns löner vid beräkningen

av arbetsgivarbidraget icke torde komma att uppstå, eftersom de

noggranna uppgifter som sammanställas i anledning av bestämmelserna om

sjömansskatt kunna anlitas.

Landsorganisationen framhåller, att det synes principiellt riktigt att redarna

genom tillkomsten av sjukförsäkringslagen inte ålägges större förpliktelser

än andra arbetsgivare, bortsett givetvis från att rederinäringen på

grund av sjöfolkets arbetsförhållanden i sjömanslagen ålagts speciella

skyldigheter vid de ombordanställdas sjukdom. Tjänstemännens centralorganisation

anser, att redarna bör befrias från skyldighet att utgiva arbetsgivarbidrag

för utländska i Sverige inte mantalsskrivna sjömän. De

ombordanställdas organisationer finner det sociala motivet — att arbetsgivarna

bör ha en kollektiv bidragsplikt mot försäkringen — vara för redarnas

del väl uppvägt av deras i lag föreskrivna sociala förpliktelser mot

samtliga ombordanställda. Det administrativa skälet — att det vore svårt

att vid beräkningen av arbetsgivarbidraget frånskilja dem som inte vore

försäkringspliktiga — hade inte bärkraft för redarnas vidkommande, eftersom

erforderliga uppgifter härom kunde hämtas från sammanställningarna

rörande sjömansskatt. Det syntes för den skull skäligt, att redarna befriades

från bidragsskyldigheten såvitt anginge de utländska ombordanställdas

löner.

De administrativa spörsmål, som behandlats av utredningsmannen,

har berörts i en del yttranden. De frågor, som härvid tilldragit sig

uppmärksamhet, är det administrativa handhavandet i Sverige, utrikesförvaltningens

befattning med hithörande frågor samt sättet för verkställande

av sjukanmälningar.

I fråga om handläggningen av hithörande frågor i Sverige anför riksfförsäkring

sanstalten följande:

Vidkommande de av utredningsmannen berörda administrativa spörsmålen,

finner anstalten desamma böra göras till föremål för närmare utredning

under medverkan av riksförsäkringsanstalten, sjukkassorna och redarna.

Sådan utredning, vid vilken även vissa administrativa frågor avseende

ersättning för sjukvård utom riket enligt 20 § sjukförsäkringslagen

torde böra upptagas, synes likväl böra företagas först sedan närmare klarhet

vunnits angående utformningen av sjöfolkets sjukförsäkring och

nämnda sjukvårdsersättning. Därvid torde särskilt böra övervägas, huruvida

och i vad mån handläggningen av ärendena bör centraliseras till riks
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

försäkringsanstalten eller till viss eller vissa centralsjukkassor för att underlätta

arbetet för sjöfartens parter och utlandsmyndigheter.

Medicinalstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över betänkandet

om ersättning för sjukvård utom riket föreslagit att vid riksförsäkringsanstalten

skulle organiseras en särskild utlandsavdelning för ersättningsfrågor,

som avser sjukvård utom riket och sjöfolkets sjukförsäkring. Det övervägande

antalet fall, som skulle handläggas på en sådan avdelning, torde

komma att röra sjöfolk.

194-6 års sjömanskommitté anser utredningsmannens förslag i förevarande

avseende vara i huvudsak välbetänkta.

Sveriges redareförening anför i denna fråga:

En anordning, som kommer att åsamka rederinäringen stora kostnader

och administrativt besvär, är den decentralisering av sjukvårdsfrågorna,

som uppkommer därigenom, att sjömännen komma att tillhöra ett mycket

stort antal sjukkassor. Enligt uppgift skulle antalet lokala sjukkassor

komma att överstiga 600. Det säger sig självt, att rederierna härigenom i

långt högre grad än andra arbetsgivare få svårigheter att uppfylla de förpliktelser,

som åligga arbetsgivare i avseende å anmälningar av skilda slag

till sjukkassorna, varjämte besvärliga problem uppkomma vid utövandet

av den redaren jämlikt 19 och 28 §§ sjukförsäkringslagen tillkommande

regressrätten. Det synes erforderligt, att en viss centralisering under alla

omständigheter kommer till stånd i nära anslutning till den bestämmelse,

som återfinnes i 59 § i ovannämnda lag. Endast om rederierna kunna beredas

möjlighet att vända sig till helst en, men i vart fall enbart ett fåtal

centrala sjukkassor, såväl i avseende å dem åliggande anmälningsplikter

som när det gäller regressrätten, torde ökningen av rederiernas administrativa

kostnader kunna hållas inom rimliga gränser.

Beträffande utlandsmyndigheternas beröring med hithörande frågor

meddelar kommerskollegium, att kollegium den 6 december 1954 avlåtit en

cirkulärskrivelse till samtliga mönstringsförrättare, i vilken kollegium

anmodat mönstringsförrättarna tillse, att i samband med sjömans påmönstring

anteckning sker å lämplig plats i hans avräkningsbok om vilken sjukkassa

han tillhör. Det hade emellertid visat sig att utförandet av detta

åliggande vållat stora svårigheter och medfört tidsutdräkt vid mönstringsförrättningarna.

Saken borde därför ordnas på annat sätt än utredningsmannen

resp. sjömanskommittén tänkt sig. Kollegium ville framhålla,

att befälhavarna med hjälp av de uppgifter som stode dem till buds under

resans gång kunde lämna rederierna upplysningar om de anställdas hemorter,

varefter redarna själva i allmänhet borde utan alltför stor omgång

kunna förskaffa sig kunskap om vederbörandes sjukkassetillhörighet. Kollegium

funne fördenskull något tillägg till 36 § sjömanshuskungörelsen för

närvarande inte böra ske.

1946 års sjömanskommitté anser att förslaget om skyldighet för mönstringsförrättare

att anteckna sjömannens sjukkassetillhörighet i hans avräkningsbok

bör kompletteras med en föreskrift, att nämnda uppgift skall

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

inskrivas jämväl i hans sjöfartsbok. De ombordanställdas organisationer

har också den uppfattningen, att anteckning om sjukkassetillhörigheten

bör ske såväl i sjöfartsboken som i avräkningsboken. Även Sveriges segelfar

tggsförening föreslår att uppgift om sjukkassetillhörigheten införes i

sjöfartsboken men anser att mönstringsförrättare inte bör åläggas att vid

varje påmönstringstillfälle införa uppgift härom i avräkningsboken.

I anledning av utredningsmannens förslag, att tillsynsmyndigheten skall

utfärda föreskrifter av innebörd, att i fråga om sjömän sjukkassorna som

regel inte skall kräva omedelbar anmälan i fall, som avses i 26 § SFL,

eller sådant läkarintyg, som omförmäles i 21 § sista stycket SFL, påpekar

riksförsäkringsanstalten, att någon särskild anordning inte gärna kan ifrågakomina

för inrikessjöfartens vidkommande. För utrikessjöfartens del

kunde givetvis särskilda föreskrifter bli erforderliga. Medicinalstyrelsen

anför, att erfarenheten snart torde utvisa om några särskilda föreskrifter

eller råd och anvisningar i ämnet kan anses påkallade. De ombordanställdas

organisationer anser, att en till konsul inom föreskriven tid gjord anmälan

om sjukdomsfall eller ett till konsul framställt krav om sjukhjälp bör vara

tillfyllest för att rätten till ersättning från sjukkassa skall vara bevarad.

Konsul borde vidare äga rätt att med statsmedel lämna sjöman förskott å

försäkringsersättning mot fullmakt för konsuln att uppbära häremot svarande

belopp från utfallande försäkringsinrättning. Skulle det visa sig att

sjukpenningen eller annan försäkringsersättning beräknats för högt, borde

någon skyldighet att återbetala överskjutande belopp inte föreligga.

Departementschefen

I 20 § SFL stadgas att rörande ersättning för sjukvård utom riket skall

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Vid prövning av ett av särskild

utredningsman framlagt förslag i detta hänseende har emellertid visat sig

att, därest dylika föreskrifter skall resultera i ersättningar av betydelse för

de försäkrade, vissa merkostnader för sjukförsäkringen uppstår; och dessa

kostnader torde till avsevärd del belasta statsverket. Ifrågavarande spörsmål

synes därför böra underställas riksdagens prövning.

Sjukförsäkringen av de i utländsk fart sysselsatta sjömännen inom den

svenska handelsflottan har behandlats först av 1946 års sjömanskommitté

och därefter av en särskilt förordnad utredningsman. Kommittén

har för dessa sjömän — även de utländska — föreslagit en särskild sjukförsäkring

vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Utredningsmannen

bär däremot förordat att sjömännen, i den mån de omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, skall åtnjuta sitt försäkringsskydd inom denna

försäkrings ram på samma sätt som övriga försäkrade samt att särskilda

åtgärder i förevarande avseende inte skall vidtagas för de övriga sjömännen,

för vilkas del det i sjömanslagen lagfästa skyddet anses vara tillfyllest.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

Ifrågavarande spörsmål äger uppenbarligen ett intimt samband med

varandra. Vid lösningen av frågan om ersättning för sjukvård utom riket

måste hänsyn tagas till de ombordanställdas intressen, i den mån dessa

arbetstagare omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sättet för lösningen

av spörsmålet om sjömännens sjukförsäkring beror i betydande

mån av huruvida den allmänna försäkringen, tillsammans med andra föreskrivna

skyddsanordningar, ger sjöfolket ett godtagbart skydd vid sjukdom.

Även ur finansiell och administrativ synpunkt sammanhänger de båda

frågorna nära. De bör därför prövas i ett sammanhang.

Till en början vill jag anföra vissa allmänna synpunkter på ifrågavarande

problem. De skäl, som kan anföras för att sjömännens sjukförsäkring

skall ske inom den allmänna försäkringens ram, synes mig tungt vägande.

Det skydd, som enligt 1952 års sjömanslag tillkommer de ombordanställda

vid sjukdom på grund av det s. 1c. redaransvaret, skapar avsevärd

trygghet för de anställda. Någon anledning att minska detta skydd till följd

av den allmänna sjukförsäkringens genomförande torde inte finnas; och redarna

bör alltså liksom hittills bekosta de i sjömanslagen föreskrivna förmånerna.

Det framgår av utredningen i ärendet, att vad nu anförts kan tillgodoses

utan att någon utbrytning av sjömännens sjukförsäkring sker ur den

allmänna sjukförsäkringen. Utredningen ger vidare belägg för att det är möjligt

att utan en sådan utbrytning tillförsäkra sådana ombordanställda, som

omfattas av den allmänna försäkringen, ett i stort sett lika gott försäkringsskydd

som övriga försäkrade. Ur finansiell och administrativ synpunkt skulle

en utbrytning med stor sannolikhet medföra betydande merutgifter och svårigheter.

I detta sammanhang må pekas på, att den försäkringssolidaritet

mellan alla befolkningsgrupper, som utmärker den allmänna sjukförsäkringen,

innebär att de som befinner sig i aktivt förvärvsarbete bidrager till utgifterna

för övriga kategorier försäkrade samt att yngre och äldre försäkrade

erlägger avgifter efter samma grunder till försäkringen. En utbrytning av

en kategori kan medföra krav från andra kategorier om motsvarande anordningar.

I detta avseende vill jag erinra om att det inte ansetts böra

ifrågakomma att undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen

från den allmänna försäkringen. Såsom principerna för sjukpenningförsäkringen

utformats, skulle avsevärda tillämpningssvårigheter uppkomma,

om de ombordanställda, vilka i stor utsträckning tidvis har annat

förvärvsarbete, skulle utbrytas ur försäkringen. Att besvärligheter ifråga

om medlemsregistreringen skulle uppkomma är uppenbart.

Gentemot dessa skäl för att bibehålla de ombordanställda inom den allmänna

sjukförsäkringen kan huvudsakligen anföras att en särskild försäkring

skulle medföra lättnad för redare och försäkrade därutinnan att de

finge ha att göra med endast ett försäkringsorgan samt att även utländska

sjömän generellt kunde omfattas av en sådan försäkring. Den förra fördelen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 55

torde emellertid kunna vinnas genom särskilda administrativa anordningar

inom den allmänna försäkringen. Vad angår de ombordanställda, som inte

omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, anser jag att såvitt nu är i

fråga skäl inte föreligger att för deras del vidtaga några särskilda åtgärder.

I enlighet härmed förordar jag, att de ombordanställda sjukförsäkras

efter samma grunder, som gäller för övriga som omfattas av försäkringen.

Av vad nu sagts är det uppenbart att inom den allmänna sjukförsäkringens

ram ersättning för sjukvård utom riket skall utgå till de ombordanställda.

Enligt utredningen bör emellertid viss ersättning för sjukvård utom

riket utgå även till alla andra, som är sjukvårdsförsäkrade. Förslaget härom

har under remissbehandlingen allmänt godtagits; och jag kan för egen

del ansluta mig till detsamma i denna del.

Vidkommande härefter frågan om hur reglerna för sjukvård

utom riket bör utformas har den ersättning härför, som enligt

utredningsförslaget skall tillkomma alla sjukvårdsförsäkrade, den s. k.

grundersättningen, ansetts böra begränsas till ersättning för läkarvård

och sjukhusvård. I vissa remissyttranden har ifrågasatts, att ersättning

skall utgå även för vissa resekostnader eller att möjlighet skall föreligga

att under särskilda förhållanden utge ersättning för andra utgifter än de

nämnda. För egen del anser jag den av utredningsmannen föreslagna begränsningen

vara välbetänkt i nuvarande läge. Frågan torde framdeles

kunna bli föremål för omprövning, därest så skulle finnas påkallat av

erfarenheterna.

Vad angår storleken av den ersättning för läkarvård utomlands,

som skall utgå till alla försäkrade, har utredningen föreslagit,

att den skall utgöra tre fjärdedelar av kostnaden, som dock skall få beräknas

till högst 25 kr. vid varje besök den sjuke gör hos läkaren och högst

30 kr. vid varje besök läkaren gör hos den sjuke. I nämnda maximibelopp

skall inräknas särskilda ersättningar, som läkaren kan betinga sig för föibandsmateriel,

läkemedel, resor m. in. Under remissbehandlingen har olika

meningar yppats på denna punkt. I en del fall har man ansett de föreslagna

beloppen för höga; i andra yttranden har de ansetts för låga, säiskilt

såvitt angår utomeuropeiska länder.

Enligt min mening bör vid beloppens bestämmande hallas i minnet,

att man här rör sig på ett nytt och oprövat område och att därför viss

försiktighet bär iakttagas. Den föreslagna ersättningen kan måhända synas

väl hög för de övriga nordiska ländernas del. Jag kommer emellertid att

i det följande föreslå särskilda bestämmelser avseende läkarvård i land,

med vilket överenskommelse i sjukförsäkringsfrågan ingåtts. Med hänsyn

härtill och då ett enhetligt ersättningsbelopp i förevarande hänseende

synes vara att föredraga förordar jag, att läkarens arvode maximeras

till 25 kr.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

Vid bedömandet av frågan om storleken av ersättningen för

sjukhusvård bör hållas i minnet att, då jämförelse göres med sjukhusersättningarna

i Sverige, sjukhusvården härstädes väsentligen bekostas

av skattemedel. Det torde vara skäligen meningslöst att ersätta utgifter

för sjukhusvård utom riket med ett belopp, som allenast motsvarar vårdavgilten

å allmän sal å svenskt hemortssjukhus dvs. i regel 3 kr. Jag anser

mig med hänsyn härtill böra biträda den princip — den medförda subventionens

princip — som ligger till grund för förslaget i detta avseende. Detta

innebär inte, att jag anser att å sjukförsäkringen skall stanna större utgifter

för sjukhusvård utom riket än för sådan vård i riket. Det torde tvärtom

vara naturligt att mellanskillnaden — som inte gärna kan fördelas på de

olika sjukhushuvudmännen i Sverige — täckes genom ett statsbidrag. Det

av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet av 35 kr. för dag, räknat

såsom ett genomsnittsbelopp för sjukhusvårdsperioden, har i vissa remissyttranden

ansetts alltför lågt, särskilt i fråga om utomeuropeiska länder.

Av samma skäl som jag åberopat i fråga om ersättningen för läkarvård anser

jag mig inte kunna föreslå någon höjning av beloppet. Då detta i övrigt

synes lämpligt avvägt kan jag godtaga detsamma.

De ombordanställdas sjukvård ersättes under i sjömanslagen

angivna tider och förutsättningar helt av redaren. Denne kan alltså

få utge ersättning med högre belopp och för flera slag av utgifter än som

här föreslagits utgå i grundersättning. De ombordanställda torde sålunda

få anses väl tillgodosedda såvitt angår de utgifter som omfattas av redaransvaret.

Vad däremot angår sjukvårdsutgifter, som inte faller under redai

ansvaret, skulle de ombordanställda, om inte särskilda anordningar

vidtagits, få nöja sig med grundersättning. Denna torde dock, särskilt i vissa

länder, knappast vara tillräcklig att ge ett skydd som motsvarar det som

skulle ha tillkommit sjömannen om han vistats i Sverige.

Utredningsmannen rörande frågan om sjukvård utom riket har funnit

att de nu anförda skälen motiverar att inom sjukförsäkringen utgives eu

särskild tilläggsersättning till sjömän för sjukvårdskostnader

utom riket. Förslaget härom har i de flesta remissyttrandena i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Statskontoret har dock avstyrkt detsamma.

I detta sammanhang bör erinras om den hjälp, som av utrikesförvaltningen

lämnas nödställda sjömän i utlandet. Svensk konsul äger sålunda

enligt förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar

och konsulat lämna sjömän, som råkat i nöd under sådana omständigheter

att hjälp i annan ordning inte tillkommer honom eller kan utverkas för

honom, försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. I

dylika fall skall sjömannen underskriva en förbindelse om återbetalningsskyldighet.

Den svenske konsuln erhåller täckning för sina utlägg från det

till utrikesdepartementets förfogande stående anslaget till gottgörelse av

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Det ankommer

härefter på utrikesdepartementet att, därest fordringen ej finnes böra avskrivas,

återkräva förskotterat belopp. Återbetalade belopp tillföres anslaget

i fråga. Enligt vad jag inhämtat belöper sig de återbetalda beloppen till

endast några tiotusental kronor om året.

Enligt utredningsförslaget skall tilläggsersättningen endast utgå till sjöman,

vilkens tjänsteförhållande upphör å utrikes ort och som insjuknar

inom 30 dagar under fortsatt uppehåll i utlandet. Ersättningen skall utgå

med belopp, som tillsammans med grundersättningen täcker erforderliga

kostnader för läkar- och sjukhusvård. Ersättning skall däremot inte utgå

för andra sjukvårdskostnader.

I vissa remissyttranden har påtalats, att den nämnda tiden av 30 dagar

är för kort; man har också fäst uppmärksamheten på svårigheten att avgöra,

huruvida ett insjuknande skett under den föreslagna trettiodagarstiden.

Även i fråga om förmånens storlek har viss kritik yppats.

Uppenbart är att, även om den föreslagna tilläggsförmånen skulle införas,

sjömännen kommer att ha behov av hjälp från utrikesförvaltningens

sida för den händelse de drabbas av sjukdom i utlandet. Den särskilda sjukhjälpen

utöver grundersättningen till utomlands insjuknade sjömän skulle

sålunda komma att omhänderhavas såväl av utrikesförvaltningen som

sjukförsäkringens organ — enligt utredningsförslaget skulle riksförsäkringsanstalten

i viss utsträckning handha administrationen av den föreslagna

tilläggsersättningen, vilken skulle helt finansieras av statsmedel.

Med hänsyn till vad nu anförts och då vidare svårigheter synes föreligga

att på ett tillfredsställande sätt avgränsa tilläggsförmånens räckvidd har

jag funnit övervägande skäl tala för att en sådan förmån inte införes.

Vad nyss sagts innebär inte att jag anser att hjälpen till sjömän vid

utomlands iråkad sjukdom bör bli mindre än vad med utredningsförslaget

åsyftats. Jag anser emellertid, att denna hjälpfråga bör ordnas på sådant sätt

att svensk sjöman skall för erforderlig sjukvård utom riket äga få kostnaderna

täckta genom utrikesmyndighetens försorg, och detta även om han

inte kan anses vara nödställd. Utrikesförvaltningen bör i gengäld få lyfta den

sjukvårdsersättning, som tillkommer sjömannen Irån den allmänna sjukförsäkringen.

Beträffande eventuellt överskjutande belopp bör återkravsrätt

mot sjöman inte föreligga, utan kostnaden bör stanna å statsverket.

Ett bifall till vad jag sålunda föreslagit medför att nettobelastningen å

det förutnämnda till utrikesdepartementets förfogande ställda anslaget å

ena sidan kommer att öka något, med hänsyn till att återbetalningsskyldigheten

i förevarande avseende slopas, och å andra sidan minska genom

att en stor del av utgifterna vid sjukdom utomlands för såväl sjömän som

andra svenskar kommer att täckas av sjukförsäkringen. Anledning torde

icke föreligga att, innan erfarenhet av de föreslagna åtgärdernas verkningar

föreligger, räkna med ändring av anslagets nettobelastning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

I den mån svensk medborgare på grund av konventioner med

utländsk makt äger utbekomma sjukvårdsförmåner enligt lagstiftningen

i vistelselandet skall enligt utredningsförslaget vad han sålunda kan

utfå avdragas från den ersättning, som eljest skulle tillkomma honom från

den allmänna sjukförsäkringen. Vederbörande skulle sålunda kunna erhålla

sjukhjälp såväl på grund av konvention som från den allmänna sjukförsäkringen.

Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Särskilt såvitt

angår sjukvård, som ersatts enligt lagstiftningen i något av våra nordiska

grannländer, synes det mindre tilltalande om den svenska sjukförsäkringen

skall till svenska medborgare utgiva merförmåner utöver

dem som eljest utgår till grannlandets inbyggare.

I vissa gränsområden, särskilt såvitt angår Norge, förekommer det att

befolkningen anlitar läkare och ibland även sjukvårdsanstalt i grannlandet

samt att läkare från grannlandet kallas till sjukbesök i Sverige. Enligt

utredningsförslaget skall riksförsäkringsanstalten äga för dylika fall bestämma,

att för läkarvård och i samband därmed företagna resor ersättning

skall utgå enligt bestämmelserna i SFL, därvid skall så anses som om

vården meddelats i Sverige av svensk läkare. Medicinalstyrelsen har i anledning

härav erinrat om att utredning av hithörande frågor pågår genom

en särskild nordisk samarbetsnämnd. Från riksförsäkringsanstaltens sida

har påpekats, att förutsättning för att ersättningsrätt enligt SFL skall

kunna helt utnyttjas i dylika fall måste vara, att läkaren lämnar de uppgifter

angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.

Frågan om rätt till sjukhjälp i land, med vilket Sverige slutit konvention

i sjukförsäkringsavseende, synes vara i behov av närmare övervägande,

därvid de olika omständigheter som kan föreligga inom resp. länder bör

beaktas och i möjlig mån tillses att ersättning inte utgår enligt såväl

svensk som utländsk lagstiftning. Jag instämmer därför i ett av riksförsäkringsanstalten

framlagt förslag att det i detta sammanhang endast föreskrives

att, där överenskommelse träffas med främmande makt om utgivande

av sjukhjälp, för vilken ersättning kan utgå enligt de eljest gällande

bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket, dessa bestämmelser

skall gälla sjukhjälp vid vård, som meddelats inom den främmande

maktens territorium endast i den mån Kungl. Maj :t så förordnat. Även

rörande ersättning för sjukvård, som vid försäkrads vistelse i gränsområde

till Finland eller Norge, meddelats i något av dessa länder, synes det böra

ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Däremot

torde det i detta sammanhang ej böra komma i fråga att meddela bestämmelser

om ersättning för här i landet meddelad läkarvård av annan läkare

än sådan som har svensk legitimation.

Jag övergår så till frågan om sjömännens sjukpenningförsäkring

och vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsförslaget

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

angående sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen innebär i detta hänseende,

att ombordanställds sjukpenningklass under ombordanställningstiden

och därmed hans sjukförsäkringsavgift och sjukpenning under den

redarskyddade tiden skall bestämmas efter den utgående lönen vid ombordanställningen.

Utredningsmannen har ansett att detta förslag skall

kunna utan lagändring genomföras genom att riksförsäkringsanstalten

skriftligen ger sjukkassorna anvisning att verkställa ombordanställds placering

i sjukpenningklass på det föreslagna sättet. Den föreslagna ordningen

skulle medföra att redarens regressrätt mot sjukförsäkringen kunde beräknas

på grundval av den faktiskt utgående lönen, överensstämmelse skulle

också komma att råda mellan den preliminära avgift som av sjömannen

uttages såsom preliminär skatt och den slutliga avgift som påföres honom.

Förslaget har i denna del avstyrkts av riksförsäkringsanstalten. Ett genomförande

av förslaget skulle enligt anstalten innebära ett frångående

av de principer, som ligger till grund för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,

och skulle i många fall leda till, att sjukkassan måste ställa

sjömannen utanför sjukpenningförsäkringen, då kassan mottagit anmälan

att hans ombordanställning upphört. Å andra sidan har förslaget för - ordats i remissyttrandena från sjöfartshåll.

Det torde inte gå att bortse från vad riksförsäkringsanstalten sålunda

anfört; och det bör enligt min mening vara möjligt att genom lämpliga anordningar

inom sjukförsäkringens administration, såvitt den berör de ombordanställdas

sjukförsäkring, tillmötesgå önskemålen att beräkningen av

regressanspråken inte skall medföra allt för stort arbete. Ser man frågan

ur de ombordanställdas synpunkt innebär den av riksförsäkringsanstalten

intagna ståndpunkten att dessa, liksom övriga sjukpenningförsäkrade, blir

försäkrade efter en genomsnittlig årlig arbetsinkomst. Eftersom det torde

vara likgiltigt för de ombordanställda hur de är försäkrade under den redarskyddade

tiden, lär denna metod vara till fördel för dem. De blir nämligen

väl skyddade av sjukpenningförsäkringen under de perioder, då de

normalt inte arbetar eller under vilka de har en låg arbetsinkomst. Den

omständigheten, att de under ombordanställningen kan få något för högt

preliminärskatteavdrag i förhållande till det dåvarande försäkringsskyddet,

kompenseras av att de under viloperioderna är försäkrade utan att pieliminärt

erlägga någon avgift.

Med hänsyn till vad nu anförts ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens

uppfattning i denna del och anser, att särbestämmelser beträffande

sjömännens sjukpenningförsäkring inte bör utfärdas.

Utredningsmannen har berört möjligheterna att samordna den lön, som

enligt sjömanslagen skall tillkomma ombordanställd vid sjukdom, med

sjukpenningförsäkringen. En svårighet härutinnan ligger däri att sjömanslagens

bestämmelser i detta avseende är tvingande samt att, om lönen inte

kan nedsättas för sjukpenningberättigande tid, sjömannens inkomst blir

opaginerad Kontrollera mot PDF

(>0

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

högre än eljest på grund av att den del av lönen som motsvarar sjukpenningen

är skattefri (sjukpenningen iörutsättes regelmässigt i dessa fall

tillkomma redaren). Utredningsmannen anser sig dock kunna fastslå, att

lagstiftningen inte avsett att föreskriva mera än att sjuk ombordanställd

under viss tid inte skall i lönehänseende försättas i sämre läge än då han

är frisk. Med denna utgångspunkt anser utredningsmannen det vara självklart,

att sjöfartsnäringens parter äger avtala om sådan ändring av den

till sjuk ombordanställd utgående lönen att — schablonmässigt sett — den

ombordanställdes nettolön alltid blir densamma. Mot vad utredningsmannen

sålunda anfört har någon gensaga ej rests under remissbehandlingen;

och någon åtgärd från statsmakternas sida i förevarande avseende torde

inte vara påkallad för det närvarande.

Utredningsmannen rörande frågan om ersättning för sjukvård utom riket

har funnit att särskild ersättning för läkemedel, som inköpes utomlands,

inte skall utgå från sjukförsäkringen. Även utredningsmannen beträffande

sjöfolkets sjukförsäkring har uppehållit sig vid läkemedelsfrågan

och därvid framhållit, att skäl inte syntes föreligga att föreslå särskilda

regler för det fall att redare utom riket för ombordanställds räkning

eller genom denne inköper läkemedel beträffande vilka kostnaden skall

stanna å redaren. Däremot borde befälhavare eller redare vid inköp jämlikt

skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda läkemedel, som avses

i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, i rabatteringshänseende

jämställas med den person å vilken förordningen äger

tillämpning.

Riksförsäkringsahstalten har häremot invänt bland annat att de läkemedel,

som skall finnas i skeppsapoteken i regel torde vara så prisbilliga,

att de vid enskild förskrivning inte skulle berättiga till någon rabatt eller

endast obetydlig sådan. Jag intager i sak samma ståndpunkt som riksförsäkringsanstalten

och kan således inte tillstyrka, att läkemedelsrabatteringen

kommer till användning vid upphandling för skeppsapoteken.

Ett spörsmål, som tilldragit sig särskild uppmärksamhet, är frågan om

redarens regressrätt, dvs. redarens rätt att hos den allmänna

sjukkassan uppbära den sjukhjälp, som för den genom redarförpliktelsen

skyddade tiden skulle tillkomma sjömannen. På grund av en i SFL upptagen

bestämmelse (28 § första stycket) äger redare sådan regressrätt

såvitt angår de sjömannen tillkommande sjukpenningförmånerna. Bestämmelserna

i 19 § SFL ger vidare redare viss regressrätt såvitt avser

ersättning för i Sverige meddelad sjukvård. Någon uttrycklig bestämmelse,

som reglerar motsvarande spörsmål avseende ersättning utom riket, finnes

däremot inte.

Otvivelaktigt innebär införandet av de i det föregående föreslagna förmånerna

av ersättning för läkar- och sjukhusvård, att inte obetydliga delar

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 118

av de med redarförpliktelsen förbundna kostnaderna avseende de i Sverige

sjukförsäkrade sjömännen kommer att överflyttas från redare till sjukkassorna,

därest redarna erhåller regressrätt beträffande förevarande sjukvårdsersättning.

För en sådan regressrätt talar emellertid olika skäl. Redare

får liksom övriga arbetsgivare utgiva bidrag till sjukkassorna; och

de ombordanställda får erlägga avgifter till dessa kassor såsom andra

medlemmar. Såframt redarna tillerkännes regressrätt, kommer de ombordanställdas

sjukvårdsförsäkring att utnyttjas ungefär på samma sätt som

andra arbetstagares. Någon anledning finnes då inte att fastställa särskilda

avgifter för de ombordanställda — något som skulle medföra synnerligen

svårlösta problem av ekonomisk och administrativ natur. Det synes inte

heller vara motiverat att låta ersättningen för sjukvård utom riket ur regressrättssynpunkt

intaga en särställning i förhållande till övriga sjukhjälpsförmåner

enligt SFL. Slutligen må påpekas att eftersom regressrätt

föreligger för redare i fråga om sjukvårdsersättning, som utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

redarna skulle i viss mån komma i ett sämre

läge än för närvarande, om regressrätt inte medgåves för sjukvård utom

riket enligt SFL. I den mån dylika förmåner införes i SFL, kommer nämligen

för samordningstidens del de enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgående

förmånerna att minska. Jag föreslår därför, att det i SFL fastslås, att

redares regressrätt jämväl skall avse ersättning för sjukvård utom riket.

I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan om regressrätt

för utrikesförvaltningen i de fall denna vid svensk medborgares

sjukdom utomlands haft utgifter för dennes vård och uppehälle.

Såvitt de ombordanställda angår synes det naturligt att utrikesförvaltningen

i förevarande avseende försättes i samma läge som redare, därest,

såsom jag föreslagit, svensk konsul skall förskottera kostnaden för i

Sverige sjukförsäkrad svensk sjömans sjukvård utomlands i den mån

redaransvaret inte är tillämpligt. Regressrätten bör avse ej blott direkta

sjukvårdsutgifter utan även utgifter för uppehälle under sjukdomstiden.

Härför bör den sjömannen tillkommande sjukpenningen få tagas i anspråk.

Utrikesförvaltningens regressrätt synes emellertid inte böra begränsas

till de ombordanställda utan avse även andra svenskar, som vid sjukdom

erhållit konsulär hjälp. Härigenom bör det bli lättare att återfå för sådana

personer utgivna belopp samtidigt som besväret att kräva fullmakter

av de sjuka blir obehövligt. Även i förevarande hänseende hör alltså bestämmelser

upptagas i SFL.

Med frågan om redares regressrätt mot sjukkassa sammanhänger i viss

mån frågan om skyldighet för redare att erlägga arbetsgivarbidrag

för i Sverige inte sjukförsäkrade utländska

sjömän. Båda frågornas lösning berör nämligen det förhandlingsmäs
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

siga utgångsläget, då avtal mellan sjöfolkets parter skall träffas angående

kompensation till sjömännen från redarna för den del av sjukförsäkringsavgifterna,

som belöper å den redar skyddade tiden; denna avgiftsdel är

ur sjömännens synpunkt inte till nytta för dem men väl för redarna. Uppenbart

är att de utgiftslättnader, som kan uppkomma för redare såväl genom

regressrätten som genom en minskad bidragsplikt till sjukförsäkringen,

kan bidraga till att skapa förutsättningar för en sådan avgiftskompensation.

Utredningsmannen rörande sjöfolkets sjukförsäkring föreslår, att arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen — och moderskapshjälpen — till de i

Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda skall nedsättas till

0,4 % av lönerna. Nämnda procentsats har ansetts motsvara den besparing

i fråga om avgifter till yrkesskadeförsäkringen, som skulle uppkomma

genom samordningen. Häremot har under förslagets remissbehandling invänts,

att arbetsgivarbidraget i sin helhet tillfaller sjukförsäkringen samt

att avgifterna till yrkesskadeförsäkringen måste anpassas efter yrkesskadeförsäkringens

skyldighet att svara för utgifterna för de utländska sjömännen

omkring en fjärdedel av hela antalet — jämväl under samordningstiden.

Det har därför yrkats att arbetsgivarbidrag ej skall utgå

för ifrågavarande utländska sjömän. Riksförsäkringsanstalten har i samband

härmed framfört tanken, att högre yrkesskadeförsäkringsavgifter

skall beräknas för de inte sjukförsäkrade sjömännen än för de sjukförsäkrade.

Härigenom kompenserades i huvudsak den lägre kostnad för

utländska sjömän, som eljest skulle uppkomma, därest arbetsgivarbidrag

inte utginge för dessa.

Det torde förhålla sig så, att sjöfartsnäringen i det avseende det nu

gäller intager en särställning. Den bedrives sålunda i stor utsträckning

utom riket och med hjälp av utländska anställda, som ofta saknar all

anknytning till det svenska samhället. Vidare har redarna genom sjömanslagen

pålagts ganska omfattande förpliktelser mot de anställda, förpliktelser

vartill motsvarighet saknas på andra områden. Vidtages en sådan

differentiering av yrkesskadeförsäkringsavgifterna, som av riksförsäkringsanstalten

föreslagits, behöver man ej befara att den situationen uppstår,

att den utländska arbetskraften blir nämnvärt billigare för redaren än

den svenska. Såsom under remissbehandlingen påpekats, är det knappast

motiverat att uttaga viss del av arbetsgivarbidraget för de utländska

sjömännen i anledning av att dessa är yrkesskadeförsäkrade. Jag tillstyrker

därför att redarna befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag

till den allmänna sjukförsäkringen (och moderskapshjälpen)

för i Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda.

Vad härefter angår kostnadsfrågan torde den bidragslättnad,

som enligt vad nu föreslagits skulle tillkomma redarna, belöpa sig till

omkring 1/2 milj. kr. om året. Då de totala arbetsgivarbidragen till sjuk
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

försäkringen (och moderskapshjälpen) kan beräknas till mer än 200 milj.

kr. om året, kommer den föreslagna ändringen inte att märkbart påverka

avgiftsberäkningarna inom sjukkassorna.

De finansiella konsekvenserna för statens del av de nu framlagda förslagen

synes — om man bortser från en mindre ökning av kostnaderna

för riksförsäkringsanstalten — inskränka sig till kostnaderna för statsbidraget

till sjukvården utom riket. Den salunda uppkommande ökningen

av statens bidrag till den allmänna sjukförsäkringen kan antagas utgöra

i runt tal 1 milj. kr. om året.

Givetvis är det angeläget, att den administrativa handläggningen

av ärendena rörande de ombordanställdas sjukförsäkring ordnas

på ett rationellt sätt. Det har framhållits, att för såväl redare som

utrikesförvaltningens organ är av vikt, att man i dessa ärenden kan vända

sig till valfri sjukkassa eller att ärendenas handläggning på ett eller annat

sätt centraliseras. För redares utnyttjande av regressrätten anses det sålunda

vara betydelsefullt, att redaren slipper hänvända sig till ett stort

antal sjukkassor. För utlandsmyndigheten är det av stor betydelse att en

enda myndighet i Sverige handlägger dylika ärenden. Vad särskilt angår

sjukvårdsersättningen torde det såväl för de försäkrade som för sjukkassorna

vara önskvärt, att något eller några försäkringsorgan finnes,

som har tillgång till språkkunniga befattningshavare samt erfarenhet

rörande utländska sjukvårdsförhållanden.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag därför kommit till den

uppfattningen att det föreligger behov av särskilda anordningar med avseende

å de ombordanställda. Dessa utgör den ojämförligt största gruppen

av sjukförsäkrade, som för sitt arbete är hänvisade att i stor utsträckning

vistas utomlands. De är genom sjömanslagen skyddade genom särskild

lagstiftning, som resulterar i att redarna får ett starkt ekonomiskt intresse

av deras sjukförsäkring. De ombordanställda behöver, trots nämnda skydd,

inte sällan anlita konsulär hjälp. Yrkesskadeförsäkringen omfattar samtliga

de ombordanställda, varigenom gränsdragningsproblem uppkommer

mellan dessas sjuk- och yrkesskadeförsäkringar.

Övriga personer, som insjuknar utomlands, har oftast möjligheter att

senast vid hemkomsten erhålla sin ersättning direkt från den sjukkassa

de tillhör. I de fall, där språkliga eller andra problem skulle uppstå för

kassan, bör denna kunna hänvända sig till vederbörande centralsjukkassa

eller till riksförsäkringsanstalten för erhållande av bistånd. Emellertid

synes i de fall, då konsulär myndighet haft att utge bistånd vid försäkrads

sjukdom, utrikesförvaltningen böra ha möjlighet att liksom i fråga

om sjömännen vända sig till riksförsäkringsanstalten för utkrävande av

den sjukhjälp, som må tillkomma vederbörande från sjukförsäkringen.

Åtgärderna i detta hänseende bör sålunda begränsas att avse sjöfolket

samt de fall, där utrikesförvaltningen fått förskjuta sjukhjälp åt andra

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

än sjömän. Eftersom riksförsäkringsanstalten såväl är tillsynsmyndighet

för de allmänna sjukkassorna som — i sin egenskap av yrkesskadeförsäkringsinrättning

— har ett stort antal ombordanställda försäkrade hos

sig, synes övervägande skäl tala för att anstalten blir det serviceorgan,

som skall utgöra en förmedlande länk mellan å ena sidan redare, utrikesförvaltning

och i utlandet vistande sjömän samt å andra sidan vederbörande

allmänna sjukkassor.

Riksförsäkringsanstalten skall i sin berörda egenskap äga mottaga regresskrav

och verkställa utbetalningar samt hos vederbörande sjukkassor

återkräva vad sålunda utbetalats. Det torde bli erforderligt att inom anstalten

upplägges ett register över de sjömän i utrikes fart, som är sjukförsäkrade,

samt att inom sjukkassorna göres annoteringar till förhindrande

av att utbetalningar göres både till redare eller utrikesförvaltning

och till sjömännen själva.

Anmälningar om arbetsanställningar rörande de ombordanställda bör

kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Därest anmälningarna

även innehåller uppgifter rörande den anställdes löneförhållanden,

synes det kunna övervägas att riksförsäkringsanstalten, i samband

med att anmälan vidarebefordras till sjukkassan, ger denna en anvisning

rörande vederbörandes lämpliga inplacering i sjukpenningklass. Härigenom

skulle kunna vinnas att en enhetlig praxis i detta avseende kommer till

stånd, något som i sin tur skulle vara av betydelse vid bedömning av

värdet av redarnas regressrätt. Det synes tills vidare böra få ankomma

på riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna samt sjöfartens parter att

söka utfinna de lämpligaste metoderna för anmälningsförfarandet och

inplaceringen av de ombordanställda i sjukpenningklasser. Eftersom det

kan antagas att härvid ett mera omfattande anmälningsförfarande överenskommes,

än det som föreskrives i förordningen om skyldighet för arbetsgivare

att anmäla arbetsanställning, torde för närvarande någon ändring

i nämnda förordning inte vara nödvändig. Det torde för övrigt vara

lämpligt att med sådan ändring får anstå till dess hithörande förhållanden

kan bättre överblickas.

Vid den av mig föreslagna lösningen av det administrativa handhavandet

av sjömännens sjukförsäkring torde behovet av anteckning i sjöfartsbok

eller avräkningsbok bli mindre än eljest. Emellertid synes det för

sjömannen vara betydelsefullt att han lätt kan visa att han är sjukförsäkrad

i Sverige. En anteckning härom synes därför böra göras i sjömannens

avräkningsbok. Denna anteckning synes enklast kunna göras av

befälhavaren. Någon uttrycklig författningsbestämmelse härom torde ej

erfordras.

Frågan om sättet för verkställande av sjukanmälan beträffande sjömän

i utrikes fart torde inom ramen av gällande lagstiftning kunna lösas genom

att sjukkassorna erhåller anvisningar i frågan från riksförsäkringsanstalten.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Givet är att riksförsäkringsanstaltens nyss berörda serviceverksamhet

kommer att föranleda behov av viss personalökning. Serviceavdelningen

bör förläggas till den sjuklcassebyrå, som har tillsyn över sjukkassornas

allmänna förvaltning. Tills vidare torde det ökade personalbehovet kunna

tillgodoses genom att någon eller några av de befattningshavare, som blir

övertaliga å anstaltens yrkesskadesida, behålles i tjänst längre tid än

eljest skolat vara fallet samt därvid överföres till nyssnämnda byrå.

Personalfrågan torde därefter få prövas i samband med statbehandlingen

för budgetåret 1956/57.

Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av vad jag här

föreslagit må erinras om att reformerna för sitt genomförande förutsätter

att vissa relativt tidsödande förberedelsearbeten vidtages. Jag avser härvid

bl. a. lösandet av frågorna om sjulcvårdsersättningarna i vissa grannländer

och vid vård i vissa gränsområden samt utfärdandet och distribuerandet

av nya instruktioner för den konsulära förvaltningen. Jag föreslår därför,

att reformerna icke genomföres förrän från och med den 1 januari 1956.

I fråga om beräkningen av arbetsgivarbidraget torde anledning saknas

att tillämpa andra regler för innevarande år än för framtiden. I denna

del synes förslaget böra genomföras retroaktivt från och med den 1 januari

1955.

Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp; samt

3) förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1. förordningen den 3

februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.

Dessutom har upprättats ett utkast till kungörelse angående sjukhjälp

utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Beträffande detaljbestämmelserna torde endast följande behöva framhållas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

19 och 20 §§.

Bestämmelsen i 19 § tredje stycket SFL torde böra begränsas att avse

ersättning för sjukvård inom riket. Sista punkten av stycket bör därför

utgå. I gengäld bör 20 § kompletteras med bestämmelser om regressrätt

5—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

för kostnader för sjukvård utom riket. I ett nytt andra stycke föreslås

sålunda bestämmelser om redares regressrätt och i ett nytt tredje stycke

om utrikesförvaltningens regressrätt.

Enligt 28 § tredje stycket sjömanslagen skall kostnaden för sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel till svensk sjöman, som kvarlämnats i utlandet

behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, bestridas av statsmedel

såvitt avser tiden efter det sjömannens anställning upphört. Någon

ändring härutinnan är ej påkallad. I den mån staten sålunda bestrider

sjukvårdsutgifter för sjömannen, uppkommer för denne inga kostnader

i förevarande hänseende, och regressrätt från utrikesförvaltningens sida

mot sjukförsäkringen föreligger följaktligen ej i dylikt fall.

28 §.

I paragrafens andra stycke föreslås ett tillägg i syfte att möjliggöra för

redare att i förevarande avseende vända sig till riksförsäkringsanstalten,

å vilken det sedan ankommer att av vederbörande sjukkassa uttaga vad

av anstalten i sjukkassans ställe utgivits.

Bestämmelserna i femte stycket åsyftar att tillförsäkra utrikesförvaltningen

regressrätt gentemot sjukförsäkringen även beträffande sjukpenningförmåner.

Detta synes så mycket mera motiverat, som det inte sällan

torde vara svårt att vid sjukvård utomlands skilja på utgifter för sjukvård

och för underhåll. Utrikesförvaltningen skall äga uttaga även förevarande

regressfordringar genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Det

torde böra observeras, att de föreslagna bestämmelserna i såväl detta

stycke som i 20 § tredje stycket ej blott avser ombordanställda utan även

övriga försäkrade, som vid sjukdom erhållit konsulär hjälp.

38 §.

I det föregående har föreslagits att arbetsgivarbidrag inte skall uttagas

för utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven i riket. En bestämmelse

härom har upptagits i första stycket.

Det synes lämpligt att i samband härmed vidtaga en jämkning av förevarande

paragraf även i annat avseende. Vid tillkomsten av bestämmelserna

om arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har avsikten varit att

detta bidrag och avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

skall avse samma personer och samma lönesummor, i den mån annat

inte uttryckligen angivits. Emellertid avser denna paragraf vid en strikt

tolkning även arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utomlands

inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. I förtydligande syfte bör

därför i paragrafen uttryckligen angivas att arbetsgivarbidraget endast

skall avse arbetstagare, som omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

En motsvarande ändring bör ske i 12 § lagen om moderskapshjälp.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

41 §.

Eftersom förmånerna vid sjukvård utom riket inte är detalj reglerade i

SFL har det inte synts lämpligt att i lagen intaga bestämmelserna om

statsbidrag till nämnda förmåner. I ett nytt tredje stycke i denna paragraf

har därför skett en hänvisning till särskilda bestämmelser om ifrågavarande

statsbidrag. Det har förutsatts att sådana bestämmelser skall inflyta

i den kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar angående sjukhjälp

utom riket.

Förslaget till lag angående ändring av 12 § lagen om moderskapshjälp

Härom må hänvisas till vad anförts vid 38 § SFL.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen

angående beskickningar och konsulat

Ett nytt andra stycke föreslås upptaget under paragrafens första moment.

Genom bestämmelserna i det nya stycket införes skyldighet för konsul

att, i de fall momentets första stycke eller paragrafens andra moment inte

är tillämpliga, bekosta sjukvård och underhåll för sjukförsäkrad svensk

sjöman och detta även i sådana fall, då sjömannen har egna tillgångar. En

i vederbörlig ordning verkställd anteckning i sjömannens sjöfartsbok eller

avräkningsbok rörande hans sjukförsäkring bör anses utgöra tillräckligt

bevis om försäkringstillhörigheten.

I övrigt hänvisas till vad som anförts under 19 och 20 §§ SFL.

Utkastet till kungörelse angående sjukhjälp utom riket enligt lagen

om allmän sjukförsäkring 1 2 * 4

1 §•

Av lydelsen framgår att kostnaderna för sjukhjälpen skall åvila den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Vidare framgår att ersättning inte

skall utgå, då behovet av vården uppkommit redan innan den försäkrade

lämnade Sverige. Det är däremot intet som hindrar att sjukvård i ett främmande

land ersättes trots att vårdbehovet uppkommit i ett annat främmande

land.

2 och 3 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 §•

Paragrafen bör kunna tillämpas även för det fall att med vården utan

risk eller större obehag kunnat anslå till dess den försäkrade återkommit

till Sverige.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

5 och 6 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

Beträffande 6 § må även hänvisas till vad ovan anförts vid 41 § SFL.

7 §•

I denna paragraf återfinnes tillämpningsbestämmelser till 20 § andra

stycket och 28 § andra stycket SFL. Tillämpningsbestämmelser till 20 §

tredje stycket och 28 § femte stycket SFL förutsättes bli utfärdade särskilt.

8 §•

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär en utvidgning i förhållande

till de i kungörelsen i övrigt förefintliga förmånsbestämmelserna.

Fordran å att sjukhjälpsbehovet uppkommit utom riket upprätthålles

nämligen inte i det fall, som här avses. Om någon insjuknar på svenska

sidan om gränsen till Finland eller Norge inom visst gränsområde och

han erhåller läkar- eller sjukhusvård i något av nämnda länder förutsättes

sålunda ersättning härför kunna utgå. Ersättningen skall dock i

sådant fall högst utgå enligt bestämmelserna i SFL. Då regleringen av hithörande

frågor tarvar ytterligare utredning, förutsättes Kungl. Maj :t få utfärda

närmare bestämmelser härom vid en senare tidpunkt.

Det har inte varit möjligt att i detta sammanhang upptaga den ur

principiell synpunkt betydelsefulla frågan om ersättning för läkarvård som

i Sverige meddelas av läkare, vilken är legitimerad i något av grannländerna.

Av ifrågavarande författningsförslag, vilka har den lydelse bilaga1 till

detta protokoll utvisar, är förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen

samt förslaget till ändrad lydelse av 12 § lagen om moderskapshjälp

av den natur att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över

ifrågavarande förslag till 1

1 Såvitt angår de till lagrådet remitterade lagförslagen, som äro likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen, har bilagan här uteslutits.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 69

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266)

om moderskapshjålp

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Utkast

till

Kungörelse angående sjuklijälp utom riket enligt lagen

om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna

som följer.

1 §•

Den som är försäkrad jämlikt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring äger på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen

enligt nämnda lag vid sjukdom, för vilken behov av vård uppkommit

under den försäkrades vistelse utom riket, rätt till ersättning för utgifter

för sjukvård utom riket enligt vad nedan sägs.

2 §•

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av läkarens

arvode, som dock ej må beräknas till högre belopp än 25 kronor vid

varje besök.

I arvode, som avses i första stycket, skall inräknas ersättning, som den

försäkrade utgivit till läkaren för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkarens

resa ävensom för sådant intyg av honom, som erfordras för utfående

av sjukpenning.

3 §.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård utgår med belopp, motsvarande

den avgift, mot vilken den försäkrade erhållit vården; dock må den sammanlagda

ersättningen för en vårdperiod ej beräknas till högre belopp än

35 kronor för dag.

I avgift, som avses i första stycket, skall inräknas kostnad, som den försäkrade

i anledning av sjukhusvården utgivit i läkararvode eller för läkemedel

och sjukvårdsmateriel.

4 §•

Där det är uppenbart, att försäkrad utom riket åsamkat sig utgifter för

läkar- eller sjukhusvård till högre belopp än som varit erforderligt, må ersättningen

skäligen nedsättas.

5 §.

Har Konungen med främmande makt träffat överenskommelse om utgivande

av ersättning för sjukvård, skall för vård inom sådan makts område

ersättning enligt 2 och 3 §§ utgivas endast i den mån Konungen förordnar

därom.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

6 §•

Sjukhjälpsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa för de

utgifter enligt 2 och 3 §§, som under året bestritts av centralsjukkassan och

till denna anslutna lokalsjukkassor, med belopp motsvarande, såvitt angår

läkarvård hälften av utgifterna och beträffande sjukhusvård utgifterna

efter avdrag av tre kronor för varje dag försäkrad beretts sjukhusvård.

7 §•

Redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad enligt denna kungörelse och som enligt

20 § lagen om allmän sjukförsäkring äger erhålla gottgörelse för kostnaden

från den sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, har att göra framställning

därom hos tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen.

Gottgörelse, som avses i första stycket, utbetalas av tillsynsmyndigheten;

och åligger det vederbörande sjukkassa att till tillsynsmyndigheten utgiva

ersättning för vad denna sålunda utgivit.

Vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning,

där redare enligt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring äger i sjömans

ställe från sjukkassan erhålla sjömannen tillkommande sjulthjälp.

8 §•

I övrigt skall vad i lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat rörande ersättning

för utgifter för läkarvård och sjukhusvård i tillämpliga delar lända

till efterrättelse beträffande ersättning enligt denna kungörelse.

Vad enligt lagen om allmän sjukförsäkring gäller om rätt till ersättning

för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor

skall, i den mån Konungen förordnar därom, äga tillämpning å sjukvård,

som inom Finland eller Norge lämnas försäkrad vilken inom svenskt område

vid riksgränsen mot något av nämnda länder blir i behov av sådan

vård.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

4 mars 1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den It februari

1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195k (nr 266)

om moderskapshjålp.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Y.

Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

73

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

b mars 1955.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, ^Ericsson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng,

lagrådets den 4 mars 1955 avgivna utlåtande över de den 11 februari 1955

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266)

om moderskapshjälp.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat ifrågavarande båda lagförslag utan erinran.

Såsom närmare framgår av remissprotokollet för den 11 februari 1955

har jag förutsatt att vissa bestämmelser angående sjukhjälp utom riket

enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall utfärdas i administrativ

ordning; och vid remissprotokollet har fogats utkast till en kungörelse

i detta hänseende. Jag har jämväl i övrigt dragit upp vissa riktlinjer för

hur jag anser ifrågavarande spörsmål böra lösas. Riksdagen torde böra

lämnas tillfälle att yttra sig över vad jag sålunda föreslagit.

Föredraganden hemställer härefter

dels att nyssnämnda båda lagförslag ävensom det i remissprotokollet

för den It februari 1955 omförmälda förslaget till förordning om ändrad

lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928 (nr b9) angående

beskickningar och konsulat måtte, lagförslagen jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj :t ville lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande

över de grunder rörande ersättning för sjukvård utom riket, som

angivits i statsrådsprotokollet för den 11 februari 1955.

(i — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Björnelid

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:294 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a1 i texten
  2. S2LU 1955:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m. s. 4 i texten