Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m
1955-03-04 · 74 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 69 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:118, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
1
Nr 118
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 4 mars 1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928 (nr 49)
angående beskickningar och konsulat,
dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande
departementschefen angivna grunderna rörande ersättning för
sjukhjälp utom riket.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den, som är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen enligt
nämnda lag skall äga rätt till ersättning för utgifter för sjukvård utom
riket.
Ersättning för utgifter för utrikes åtnjuten läkarvård föreslås utgå med
a/4 av läkarens arvode, som dock anses ej böra få beräknas till högre
belopp än 25 kr. för varje besök. Ersättning för utgifter för sjukhusvård
utomlands förordas utgå med belopp, motsvarande vårdavgiften, dock
maximerad till 35 kr. per vårddag.
1 —■ Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Statsbidrag föreslås utgå till sjukkassorna med 1h av utgifterna för
läkarvården och, såvitt angar sjukhusvården, utgifterna efter avdrag av
3 kr. per vårddag.
Angivna regler föreslås skola gälla även för sjömännens vidkommande.
Emellertid föreslås härutöver vissa särskilda åtgärder genom utrikesmyndighets
försorg för att tillförsäkra sjöfolket kostnadsfri sjukvård
beträffande tid, då det s. k. redaransvaret inte gäller, eller då ersättning
inte utgar i annan ordning. I samband härmed föreslås utrikesförvaltningen
få viss regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen.
Redarna — som enligt sjukförsäkringslagen ha regressrätt mot den
allmänna sjukförsäkringen för av dem utbetald sjuklön och för sjukersättning
inom riket — föreslås erhålla sådan regressrätt även med avseende
å ersättning för sjukvård utom riket. Vidare föreslås att redarna
befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag till den allmänna
sjukförsäkringen beträffande utländska, i Sverige ej mantalsskrivna
sjömän.
För att underlätta handläggningen av frågor främst avseende sjöfolkets
sjukförsäkring föreslås att för ändamålet en serviceavdelning inrättas
i riksförsäkringsanstalten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
3
Förslag
till
Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring
Härigenom förordnas, att 19, 20, 28, 38 och 41 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har kommun------
Allmän sjukkassa-----
Om redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad
som ovan i 14—18 §§ avses, äger
han hos den sjukkassa, där sjömannen
är försäkrad, erhålla gottgörelse
för kostnaden enligt bestämmelserna
i denna lag; dock må ersättning
utgå högst med belopp, som skulle
hava utgivits, därest kostnaden uppkommit
vid den sjukes vistelse inom
sjukkassans verksamhetsområde.
motsvarande kostnad.
av tillsynsmyndigheten.
Om redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad
som ovan i 14—18 §§ avses, äger
han hos den sjukkassa, där sjömannen
är försäkrad, erhålla gottgörelse
för kostnaden enligt bestämmelserna
i denna lag.
20 §.
Om ersättning------— Konungen meddelar.
Har redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att för sjömans
sjukvård utom riket vidkännas
kostnad, som omfattas av föreskrifter,
meddelade med stöd av
första stycket, äger han från den
sjukkassa, där sjömannen är försäkrad,
i den ordning Konungen bestämmer
erhålla gottgörelse för
kostnaden enligt nämnda föreskrifter.
1 Senaste lydelse, se beträffande 19, 28 och 41 §§ SFS 1953: 569 och beträffande 38 §
SFS 1954:244.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har genom utrikesförvaltningens
försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt
bistånd avseende sjukvård
utom riket, äger utrikesförvaltningen
från den sjukkassa, som den försäkrade
tillhör, erhålla gottgörelse
därför enligt vad i andra stycket
sägs.
28 §.
Konungen äger----— —
Har arbetstagare, som i första
stycket avses, icke eller endast delvis
undantagits från sjukpenningförsäkringen,
äger arbetsgivaren i
arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbära arbetstagaren tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg, i
den mån nämnda sjukhjälp icke
överstiger den utbetalda lönen.
Överenskommelse att
Utgöres lön ---
vid sjukdom.
Har arbetstagare, som i första
stycket avses, icke eller endast delvis
undantagits från sjukpenningförsäkringen,
äger arbetsgivaren i
arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbära eller, när fråga år om sjöman
som drabbats av sjukdom utom
riket, i den ordning Konungen
bestämmer från sjukkassan erhålla
arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån
nämnda sjukhjälp icke överstiger
den utbetalda lönen,
avtalet gäller,
kommunal inkomstskatt.
Har försäkrad, som drabbats av
sjukdom utom riket, därvid erhållit
underhåll genom utrikesförvaltningens
försorg, äger förvaltningen från
den sjukkassa, som den försäkrade
tillhör, i den ordning Konungen bestämmer
erhålla den försäkrade tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg,
i den mån sådan sjukhjälp
icke överstiger utgivet underhåll.
38 §.
Arbetsgivare är pliktig att erlägga Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjuk- bidrag till kostnaderna för sjuk''vårdsförsäkringen
och försäkringen vårdsförsäkringen och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget för tilläggssjukpenning. Bidraget
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
(Gällande lydelse)
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. Härvid
skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning,
och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger femtontusen
kronor för år räknat. För beräkning
av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall
den sålunda beräknade lönen ligga
till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna paragraf sägs.
Angående debitering
(Föreslagen lydelse)
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till sådana
hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning
eller som är utländsk
sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket, och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger femtontusen
kronor för år räknat. För
beräkning av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren skall
erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall den sålunda
beräknade lönen ligga till
grund jämväl vid beräkningen av
bidrag som i denna paragraf sägs.
- ■—- därom förordnar.
41 §.
Sjukhjälpsbidrag utgår —--— ---75 procent.
Konungen äger — —- —--—-av desamma.
Angående sjukhjälpsbidrag till
centralsjukkassa för utgifter för
sjukvård utom riket gäller vad därom
är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956; dock skall 38 § i den
nya lydelsen lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1955.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps
-
hjälp skall erhålla följande ändrade
(Gällande lydelse)
12
Arbetsgivare är skyldig att för
varje kalenderår erlägga bidrag till
kostnaderna för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner,
som han under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. I
fråga om sådant bidrag skall i övrigt
tillämpas vad som i 38 och 39 §§
lagen om allmän sjukförsäkring finnes
stadgat om arbetsgivares bidrag
till försäkringen för tilläggssjukpenning.
lydelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Arbetsgivare är skyldig att för
varje kalenderår erlägga bidrag till
kostnaderna för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner,
som han under året utgivit till sådana
hos honom anställda arbetstagare,
som åro obligatoriskt försäkrade
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
I fråga om sådant bidrag
skall i övrigt tillämpas vad som i 38
och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
finnes stadgat om arbetsgivares
bidrag till försäkringen för
tilläggss j ukpenning.
Denna lag länder till efterrättelse
från och med den 1 januari 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
7
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari
1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat
Härigenom förordnas, att § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928
angående beskickningar och konsulat skall hava ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
§ 53.
1. Skall kostnaden —-----är berättigad.
Är svensk sjöman, som är försäkrad
jämlikt lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
till följd av sjukdom i behov av
sjukvård och underhåll, utan att sådana
omständigheter åro för handen
som avses i första stycket eller
i mom. 2, åligger det konsul att förskottera
kostnaden härför med, belopp,
som med iakttagande av tillbörlig
sparsamhet kan anses erforderligt.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1956.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr H8
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den tl februari
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård utom riket
samt om sjömännens sjukförsäkring samt anför.
Inledning
Sedan vid 1953 års riksdag på grundval av propositionen nr 178 beslutats
att lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955,
tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts den 19 februari 1954 meddelade
bemyndigande generaldirektören Åke Natt och Dag att såsom utredningsman
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande fråga om
ersättning från försäkringen för sjukvård utom riket. Utredningsmannen,
till vilkens förfogande stått vissa experter1, har den 29 november 1954 slutfört
sitt uppdrag med avlämnande av ett betänkande i ämnet (stencil). Betänkandet
har därefter remissbehandlats i vanlig ordning.
Frågan om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård
utom riket äger uppenbarligen nära samband med frågan om sjömännens
sjukförsäkring. Rörande det senare spörsmålet avlämnade 1946 års sjömanskommitté
den 14 december 1951 ett betänkande (SOU 1952: 10), som
utarbetats av en delegation inom kommittén.* 2
Genom beslut den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt sjömanskommittén
att — med beaktande av 1953 års riksdagsbeslut rörande den allmänna sjukförsäkringen
— verkställa en överarbetning av sitt ifrågavarande betän
,
1 ExPerter har varit redaktören Hjalmar Bååw, verkställande tjänstemannen i Göteborgs
stads erkända centralsjukkassa Gösta Carlson, sjökaptenen Douglas Forssblad, direktören Sven
Joge, byråchefen i utrikesdepartementet Curt Leijon, ombudsmannen Bo Linderstam samt
ledamöterna av riksdagens andra kammare Jerker Svensson och Birger Utbult.
2 Delegationen bestod av kommitténs ordförande August Lindberg, ordförande, sjökaptenen
Douglas Forssblad, ledamoten av riksdagens andra kammare Jerker Svensson, byråcheferna
August von Hartmansdorff, Tor Jerneman och Edvin Tegendal, förste byråsekreteraren Erik
Malm samt sekreteraren Sven Gerentz.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
kande. Kommittén avgav den 14 januari 1954 ett tilläggsbetänkande (stencil)
till 1951 års betänkande. Tilläggsbetänkandet var utarbetat av en delegation
inom kommittén.! Betänkandet utmynnade i förslag om en särskild,
från allmänna sjukförsäkringen fristående sjukförsäkring för sjömän.
Efter remissbehandling av sistnämnda betänkande ansåg jag mig böra
pröva, huruvida icke behovet av särbestämmelser rörande sjömännens
sjukförsäkring kunde tillgodoses inom den allmänna sjukförsäkringens
ram. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade
jag numera t. f. kommerserådet Anders Lindstedt att inom socialdepartementet
biträda med denna utredning. Till utredningsmannens förfogande
ställdes vissa experter.2 Sedan utredningsuppdraget fullgjorts har utredningsmannen
den 19 november 1954 avlämnat ett betänkande angående
sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen (stencil). Betänkandet har
därefter varit föremål för remissbehandling.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling och
vill då först lämna en översikt över gällande bestämmelser på området.
Gällande bestämmelser
Lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
Försäkring enligt lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
(SFL) sker i allmänna sjukkassor. Dessa är dels centralsjukkassor
och dels lokalsjukkassor. Centralsjukkassas verksamhetsområde är antingen
en större stad eller ett eller två landstingsområden. Lokalsjukkassas verksamhetsområde
är en eller flera kommuner. Lokalsjukkassa är ansluten
till den centralsjukkassa, inom vars område den är belägen. Det finnes 31
centralsjukkassor och 630 lokalsjukkassor. Tillsynen över sjukförsäkringen
utövas centralt av riksförsäkringsanstalten.
Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, skall •— med vissa
undantag — från och med kalendermånaden näst efter den, varunder han
fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt
SFL. Detta gäller också den som, utan att vara svensk medborgare, är
bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig skall för varje kalenderår
vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma
år blivit mantalsskriven. År han inte mantalsskriven i Sverige, skall han
vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången
av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt uppkommer.
Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Barnen är 1 2
1 Delegationer! bestod av förenämnda herrar Lindberg, Forssblad, Svensson, Jcrncman, Tegendal,
Malm och Gerent7, ävensom byråchefen Curt Leijon.
2 Experter har varit förenämnda herrar Bååw, Carlson, Forssblad, Joge, Leijon, Linderstam
och Svensson.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
sjukvårdsförsäkrade utan att vara medlemmar. Sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., är även sjukpenningförsäkrad.
Detsamma gäller vissa icke förvärvsarbetande gifta
kvinnor (hemmafruar). Sjukkassa har att besluta huruvida en medlem
skall vara sjukpenningförsäkrad.
Kvinna, som är sjukförsäkrad enligt SFL, äger på grund därav erhålla
moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 195i (nr 266) om moderskapshjälp.
På grund av sju k vårdsförsäkringen ersättes utgifter för
läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.
Vidare utgår ersättning för sjukgymnastik behandling samt för konvalescentvård
enligt vissa i respektive sjukkassors stadgar intagna bestämmelser.
Ersättning för läkarvårdsutgifter utgår vid varje sjukdom med tre
fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt
av Kungl. Maj :t fastställda taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar
av sistnämnda belopp (14 §). Vissa tandvårdsutgifter ersättes också, därvid
motsvarande ersättningsregler gäller. Kungl. Maj:t har den 4 juni
1954 (nr 532) fastställt taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och
tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Sjukhusvård ersättes i princip med kostnaden å allmän sal å hemortssjukhus
(15 §). Sagda kostnad utgör för närvarande regelmässigt 3 kr.
för dag.
Utgifter för resor till och från läkaren samt till och från sjukvårdsinrättning
ersättes vid intagning å sjukvårdsinrättning endast i vad de överstiger
visst belopp (16 och 17 §§). Ersättningen utgör i regel tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden. I särskilda fall ersättes dock hela
överskjutande kostnaden.
Den förut berörda ersättningen för sjukvårdande åtgärder utgår enligt
de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten (18 §). För
samtliga sjukkasseområden gäller lika bestämmelser, vilka i princip innebär
att ersättningen utgår med tre fjärdedelar av kostnaden.
Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad som avses i 14—18 §§ SFL, äger han hos den
sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden
enligt bestämmelserna i SFL. Ersättning utgår dock högst med belopp, som
skulle ha utgivits, därest kostnaden uppkommit vid vistelse inom sjukkassans
verksamhetsområde (19 §).
I fråga om rätt till ersättning för sjukvård utom riket stadgas i lagen
endast att därom skall gälla de föreskrifter Konungen meddelar (20 §).
På grund av sjukpenningförsäkringen äger den, som omfattas
därav, vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, rätt till sjuk
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
penning (21 §). Förorsakar sjukdom, utan att medföra total förlust av
arbetsförmågan, nedsättning av denna med hälften, utgår halv sjukpenning.
Sjukkassa må, då skäl är därtill, påfordra att förlust eller nedsättning
av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.
Varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för en grundsjukpenning
om 3 kr. för dag (22 §). Uppgår medlemmens årsinkomst av tjänst
till minst 1 800 kr., är han även försäkrad för tilläggssjukpenning, som
till storleken bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörigheten
till sjukpenningklass, som berättigar till tilläggssjukpenning,
är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst. Med årsinkomst
av tjänst avses sådan inkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare
kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst
(7 § sista stycket).
Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning framgår av en
i 22 § SFL intagen tabell. Sjukpenningklasserna är till antalet 13, och
sjukpenningen varierar från lägst 3 till högst 20 kr. om dagen.
Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,
som är sjukvårdsförsäkrade som barn till honom, utgår barntillägg — lägst
1 kr. och högst 3 kr. — till grundsjukpenningen (24 §).
För tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, skall
i stället för sjukpenning utgivas hempenning (25 §). Denna motsvarar till
storleken den sjukpenning som eljest skolat utgå, minskad med 3 kr. dock
med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig medlem med
barn under 10 år i hemmet skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om
dagen.
Sjukpenning får ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, såvida
ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleder
att sjukpenning bör utgå (26 §). Om en sjukperiod börjar inom 20 dagar
efter föregående sjukperiods slut, skall de båda perioderna vid karenstidens
beräkning anses som en sjukperiod.
Kungl. Maj :t äger från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss
del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning,
utfärdad av Kungl. Maj :t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun,
äger uppbära lön vid sjukdom (28 §). Har dylik arbetstagare icke eller
endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, äger arbetsgivaren
i arbetstagarens ställe uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån sådan sjukhjälp inte överstiger den
utbetalade lönen, överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares
sjukdom utgivit lön till arbetstagaren, skall i dennes ställe hos sjukkassa
äga uppbära honom tillkommande lön jämte barntillägg är bindande för
sjukkassan, endast därest överenskommelsen har form av kollektivavtal.
12
Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 118
Rätten till såväl sjukpenning som ersättning för sjukhusvård är begränsad
genom bestämmelser om sjukhjälpstid (29 §). Sjukhjälpstiden är
vid varje sjukdom högst 730 dagar, för folkpensionärer dock högst 90
dagar.
Framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom
sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan
sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp,
varför ersättning begäres. Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex
månader efter det sjukkassan meddelat honom att så kunnat ske, kan
sjukkassan vägra att betala ut sjukhjälpen.
Den allmänna sjukförsäkringen är samordnad med den yrkesskadeförsäkring,
som genomförts från och med den 1 januari 1955. Sålunda
gäller enligt lagen den 11 maj 1954- (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
(YFL) att för tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada
inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta (samordningstid),
den skadade äger, om han är försäkrad enligt SFL, rätt att
erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i
SFL. Är den skadade under samordningstiden eller del därav inte försäkrad
enligt SFL, skall för sådan tid till honom utgivas ersättning enligt
5 FL med belopp, som han skulle ha ägt uppbära, om han omfattats av den
obligatoriska sjukförsäkringen. Jag vill erinra om att jag har för avsikt att
förorda vissa ändringar i dessa bestämmelser. Ifrågavarande ändringsförslag
är dock ej av direkt betydelse i detta sammanhang.
Om en yrkesskada under samordningstiden medför behov av sjukvård
utom riket eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
konstgjorda lemmar och glasögon, skall erforderliga kostnader härför — utgifter
för nödiga resor inräknade — ersättas enligt YFL, i den mån ersättning
ej utgår enligt SFL. Detsamma gäller om kostnader för särskild vård,
som på försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.
Efter samordningstidens utgång utgår inte ersättning enligt SFL vid
yrkesskador (31 §), utan skaderegleringen sker helt enligt YFL:s bestämmelser.
Enligt YFL är varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad
för yrkesskada. Undantagna är endast nära anhöriga till arbetsgivaren
och viss vid försvarsväsendet anställd personal. Försäkringen omfattar
sålunda även utländsk arbetskraft, som svensk arbetsgivare anlitar i rörelse,
som bedrives här i landet.
Enligt YFL utgår ersättning för av yrkesskada föranledda erforderliga
kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård samt för läkemedel. Utgifter
för resor i samband med sjukvården ersättes också. Ersättning utgår
vidare för kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av skadan. På
grund av \ FL utges också till den skadade, för tid efter samordningstidens
slut, sjukpenning (hempenning) jämte barntillägg ävensom, vid invaliditet,
13
Kungl. Maj:ts proposition ur 118
livränta och i vissa fall vårdbidrag. Avlider arbetstagaren på grund av skadan,
utgår begravningshjälp och livräntor till efterlevande.
Om den skadades arbetsgivare enligt annan lag eller författning än YFL
eller på grund av egen utfästelse är skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning,
pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av skadan, avdrages från ersättning enligt YFL vad i anledning
av skadan för motsvarande ändamål av arbetsgivaren utgives för tid,
under vilken ersättningen utgår. Sådant avdrag får dock endast ske, om
arbetsgivaren på grund av understödet erhållit lindring i sin försäkringsavgift
(arbetsgivaren står s. k. självrisk). Motsvarande gäller under viss
förutsättning, då understöd utgår från kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt.
För understöd vid sjukdom och begravning, vilket utgives
av arbetsgivaren, får ■— även om motsvarande lindring i försäkringsavgiften
inte skett — avdrag göras; och äger arbetsgivaren utfå vad sålunda avdragits.
I fråga om understöd vid begravning får avdrag dock ske med
högst 300 kr.
Yrkesskadeförsäkringen administreras av riksförsäkringsanstalten samt
vissa för ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag.
Enligt lagen om moderskapshjälp ersättes vederbörandes förlossningsutgifter.
Härjämte utgives moderskapspenning, som utgöres dels av
en grundpenning å 270 kr. (vid flerbörd 405 kr.), vilken tillkommer alla
obligatoriskt sjukförsäkrade mödrar, dels ock av tilläggspenning för högst
00 dagar. Tilläggspenningen utgår till kvinna, som under minst 270 dagar
1 följd omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför
varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggspenningen
motsvarar till storleken tilläggssjukpenningen och utgår endast då vederbörande
avhåller sig från förvärvsarbete.
Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel tillhandahålles vissa läkemedel helt kostnadsfritt
och andra läkemedel till nedsatt pris å apotek. Förutsättning härför
är att recept å läkemedlet utfärdats av läkare. Med läkare avses härvid den
som äger behörighet att i Sverige utöva läkarkonsten.
Den som är försäkrad enligt SFL och som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, om Kungl. Maj :t i fråga om sjukdomen så bestämt, utan
kostnad erhålla läkemedel, som enligt vad Kungl. Maj :t förordnat skall
tillhandahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom. I kungörelse den 4 juni
1954 (nr 520) har fastställts en förteckning över ifrågavarande kostnadsfria
läkemedel.
I övrigt äger vid sjukdom den som är försäkrad enligt SFL vid inköp av
läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt
pris för läkemedlet med hälften av det belopp, varmed priset över
-
14
Kungl. Maj.ts proposition ur 118
stiger 3 kr. Sådan prisnedsättning tillkommer också den som inte är försäkrad
enligt SFL men som är anställd i allmän eller enskild tjänst
här i landet.
Förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel tillkommer inte
den som vårdas å sjukhus.
Vad angår kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen bestrides
dessa genom dels sjukförsäkringsavgift, som medlem har att erlägga,
dels bidrag från arbetsgivare och dels bidrag från staten. I kostnaderna
för försäkringen inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen och
de kostnader, som uppkommer enligt förordningen om kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.
Sjukförsäkringsavgiften omfattar avgift för dels sjukvårdsförsäkringen,
dels försäkringen för grundsjukpenning och dels försäkringen för tilläggssjukpenning
(33 §). Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av
medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst är minst 1 200 kr.
och som inte är folkpensionär. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är
försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst uppgår till minst 1 200 kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften
avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning.
Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning
skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande
försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt skall beräknas
för kalenderår och fastställas till helt krontal (34 §). Avgifterna för
försäkring för tilläggssjukpenning skall vara lika stora för de medlemmar
i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma
sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av tillläggssjukpenningen
inom varje sjukpenningklass. Avgifterna skall beräknas
för kalendermånad.
De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna debiteras och uppbäres tillsammans
med de allmänna skatterna.
Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §) samt för
moderskapshjälpen (12 § lagen om moderskapshjälp). Bidragen utgör för
varje kalenderår respektive 0,1, 1,0 och 0,04 procent av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. Härvid skall hänsyn ej tagas till arbetstagares
lön, i vad lönen överstiger 15 000 kr. för år räknat.
Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringshjälp och avgiftsersättningsbidrag.
Vidare utgår statsbidrag till moderskapshjälpen och till läkemedelsförmånen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
15
Sjukhjälpsbidraget och moderskapshjälpsbidraget utgår (41 § SFL och
13 § lagen om moderskapshjälp) med följande procentuella andel av de
utgifter under året, som bestritts av resp. sjukkassor, nämligen dels för
läkarvård enligt 14 § SFL samt lagen om moderskapshjälp ävensom resor
enligt 16 och 17 §§ SFL samt lagen om moderskapshjälp med 50 procent,
dels för grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning samt grundpenning
med likaledes 50 procent, dels ock för barntillägg med 75 procent.
Statsbidrag utgår sålunda inte för sjukhusvård och vård å förlossningsanstalt
samt ej heller för s. k. sjukvårdande åtgärder enligt 18 § SFL.
Till kostnaden för läkemedelsförmånen utgår statsbidrag med belopp
för kalenderår motsvarande 1:15 kr. för varje medlem i allmän sjukkassa
vid slutet av det år kostnaden avser.
Det har beräknats att av de totala kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen,
moderskapshjälpen och läkemedelsförmånen omkring 44
procent skall bestridas med avgifter, omkring 27 procent med arbetsgivarbidrag
och omkring 29 procent med statsbidrag. Av arbetsgivarbidraget
avser huvudparten (1 procent lönerna) de anställdas försäkring för
tilläggssjukpenning. Denna försäkring torde komma att till omkring 60
procent bestridas genom arbetsgivarbidraget.
Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen skall i princip helt bestridas
av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringsavgifter. Sådan avgift skall av
försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
att täcka den risk, som försäkringen avser (38 § YFL). Härutöver skall
genom tilläggsavgift eller avgiftstillägg uttagas vissa belopp för förvaltningskostnadernas
täckande.
För att underlätta kontrollen av att försäkringsplikten enligt SFL iakttages
såvitt angår sjukpenningförsäkringen har tidigare förefintlig skyldighet
för arbetsgivare att till utmätningsman anmäla, när arbetstagare anställes,
den 1 januari 1955 ersatts av en motsvarande anmälningsskyldighet
till allmän sjukkassa. Samtidigt har anmälningsskyldigheten utsträckts
att även avse upphörande av arbetsanställning. De nya bestämmelserna
återfinnes i förordningen den 21 maj 195b (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift om arbetsanställning.
Enligt nämnda förordning är arbetsgivare, som anställer arbetstagare,
skyldig att lämna uppgift härom. Därest anställningen är avsedd att vara
högst fyra veckor, föreligger dock inte uppgiftsskyldighet, med mindre
anställningen varar längre tid än fyra veckor. Upphör arbetstagares anställning,
åligger det arbetsgivaren att lämna uppgift härom, såvida anställningen
varat längre tid än fyra veckor eller, om den varat kortare
lid, uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande. Uppgift skall
lämnas till allmän sjukkassa. Om arbetstagaren är försäkrad jämlikt SFL,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa, i vilken arbetstagaren år
försäkrad, eller, om arbetstagaren tillhör centralsjukkassa för stad, som
utgör eget centralsjukkasseområde, till sådan centralsjukkassa. Uppgift
om arbetstagares anställande eller anställnings upphörande skall i regel
lämnas senast en vecka efter anställningens början eller slut.
Sjömanslagen m. m.
Enligt sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) är redare i princip skyldig
att till såväl befälhavare som sjöman (ombordanställd) utgiva full lön,
så länge vederbörande är i tjänst, d. v. s. vanligen till dess avmönstring
sker (5 § resp. 18 §). Lönen utgår alltså även om befälhavaren eller sjömannen
till följd av sjukdom eller skada är förhindrad att utföra sitt arbete.
Lagen öppnar emellertid möjlighet för redaren att avskeda befälhavare,
som på grund av sjukdom eller skada är oförmögen att föra fartyg (4 §),
samt sjöman, vilken av sådan anledning för längre tid är satt ur stånd att
fullgöra sin tjänst eller lider av sjukdom som medför fara för de ombordvarande
(32 §). I dylikt fall är befälhavaren i princip berättigad till ersättning
motsvarande bl. a. lön för tre månader från det han lämnade
tjänsten (4 §). För sjömannen gäller som huvudregel, att han äger kräva
full lön (sjuklön) för tid, under vilken han på grund av sjukdom eller
skada är arbetsoförmögen, dock ej utöver två månader från avmönstringsdagen
i utrikes fart och en månad i inrikes fart (18 och 32 §§). Beträffande
sjömannen gäller härutöver, att sjuklön utgår också i det fall att
den sjuke eller skadade sjömannen lämnat tjänsten av annan anledning än
avsked jämlikt 32 §, t. ex. efter uppsägning eller entledigande på egen
begäran.
Därest svensk befälhavare eller svensk sjöman avlider medan han är i
redarens tjänst eller har rätt till sjuklön, är hans hustru eller barn under
sexton år berättigade till tilläggslön för en månad. Härifrån skall dock
avgå den sjuklön, vartill den avlidne kan ha varit berättigad (7 och 24 §§).
Så länge tjänsteförhållandet varar, är sjuk eller skadad ombordanställd
berättigad till betryggande vård ombord eller i land, i princip på redarens
bekostnad (7, 27 och 28 §§). Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling
och läkemedel.
Ombordanställd, som är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande,
äger rätt att jämväl därefter åtnjuta vård på redarens bekostnad,
dock inte utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket,
tolv veckor. Svensk sjöman är dessutom vanligen berättigad till fri hemresa
med underhåll (7 och 28 §§).
Därest ombordanställd avlider medan han är kvar i redarens tjänst
eller vårdas på dennes bekostnad, skall redaren bestrida begravningskostnaden
(7 och 30 §§).
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Statsverket skall bestrida kostnaden för sjukvård, läkarbehandling och
läkemedel för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av könssjukdom
i smittsamt skede (28 §).
I vissa fall kan sjuk ombordanställd inte åberopa sjömanslagen för att
erhålla sjukförmåner av redaren. I detta avseende gäller följande.
Därest ombordanställd vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller
skadan eller om han ådragit sig denna uppsåtligen eller genom grovt vållande,
utgår inte lön för längre tid än han förrättat tjänsten (4 och 18 §§).
Rätten till sjuklön bortfaller också under någon av nyss angivna förutsättningar
(4 och 18 §§). Sjöman, som avskedas därför att han gjort sig
skyldig till kontraktsbrott, förlorar vidare — med visst undantag av mindre
betydelse — rätten till sjuklön (18 och 33 §§). Ej heller utgår sjuklön,
därest sjömannen lämnat tjänsten under sådana förhållanden, att han
blivit berättigad till skadestånd i form av två månaders lön (34, 38, 39
och 40 §§) eller till två månaders lön vid arbetslöshet efter fartygets
förolyckande (41 §).
Ombordanställd förlorar rätten till sjukvård på redarens bekostnad, om
han förtegat sjukdomen eller skadan vid tjänstens antagande eller ådragit
sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande (7 och 28 §§).
Beträffande svensk ombordanställd gäller emellertid beträffande alla
sjukförmåner, att de inte förloras om arbetsoförmågan eller vården är
föranledd av könssjukdom.
Det bör slutligen framhållas, att redaren icke har några förpliktelser
gentemot ombordanställd för tid efter det denne lämnat tjänsten, såframt
den ombordanställde, när han lämnar tjänsten, inte lider av sjukdom
eller skada.
Gällande kollektivavtal kompletterar i viss mån sjömanslagens bestämmelser
om underhållets storlek vid sjukdom. Salunda skall enligt vederbörande
avtal för däcks- och maskinpersonal utges — förutom sjuklön
enligt sjömanslagen — dagersättning till personal, som äger rätt till sjukvård
på redarens bekostnad och vårdas annorstädes än på sjukhus. Ersättningen
utgår med 10 kr. per dag i Sverige och 13 kr. i utlandet, dock att i
amerikanska och kanadensiska hamnar ersättningen utgår med 17 kr.
Jämlikt 55 § förordningen den 20 maj 1927 (nr 18i) angående fartygs
byggnad och utrustning skall fartyg i enlighet med de föreskrifter, som må
vara särskilt meddelade, vara försett med bl. a. läkemedel. Enligt en i detta
hänseende av medicinalstyrelsen den 19 december 1951 utfärdad kungörelse
angående skcppsapotek in. m. föreligger skyldighet för redare för
fartyg i utrikes fart att förse fartyget med ett omfattande förråd av läkemedel.
Beträffande innehållet i övrigt i denna kungörelse må nämnas att
för skcppsapotek avsedda läkemedel, som är underkastade recepttvang, får
utlämnas från apotek, förutom mot av läkare utfärdat recept, även efter
2— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
skriftlig rekvisition, försedd med fartygsbefälhavarens egenhändiga namnteckning
och innehållande förbindelse av denne att inte utlämna något
därav åt andra än ombordvarande besättning eller passagerare. Skeppsapotek
å fartyg med flera än tre anställda skall minst en gång årligen
underkastas sakkunnig granskning. Därvid skall erforderlig komplettering
av förrådet ske.
Tidigare överväganden
Socialvårdskommittén
Socialvårdskommittén framlade i april 1944 betänkande VII med utredning
och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15).
I detta betänkande har den i 20 § SFL upptagna bestämmelsen om ersättning
för sjukvård utom riket sitt ursprung. Bestämmelser om
sjukvårdsersättning fanns i 10 och 12 §§ av lagförslaget. Den förra
av dessa paragrafer upptog regler rörande ersättning för försäkrads utgifter
för läkarvård samt för resor till och från läkare. Den senare paragrafen
inrymde bestämmelser angående ersättning för försäkrads utgifter för
sjukhusvård ävensom för resor till och från sjukvårdsanstalt. I lagförslagets
10 § 3 mom. och 12 § 4 mom. stadgades, att för utgivande av ersättning
för läkarvård resp. för vård å sjukvårdsanstalt, som lämnats utom riket,
skulle gälla de föreskrifter Konungen meddelade. Såsom motivering till
stadgandet i 10 § 3 mom. anförde kommittén bl. a. följande (sid. 309 i
betänkandet):
För utgivande av ersättning för läkarvård, som lämnats utom riket, skola
gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Kommittén har utgått ifrån, att
hänsyn härvid särskilt skall tagas till dem, som på grund av sitt yrke äro
hänvisade att besöka läkare utomlands, i första hand sjömän och fiskare.
I dylika fall bör ersättningen kunna anpassas efter förhållandena å den
främmande orten, även om den därigenom skulle något överstiga vad som
utgives till i Sverige verksam läkare. Det väsentliga bör nämligen vara, att
dessa försäkrade även under sin utomlandsvistelse åtnjuta det skydd, som
försäkringen avser att giva. Dessutom synes viss hänsyn böra tagas till
gränsbefolkningens behov av att vid brådskande fall kunna vända sig till
närmaste läkare, antingen denne är bosatt inom eller utom landet. I den
mån utomlands meddelad läkarvård finnes böra ersättas i andra fall än de
nyssnämnda, bör ersättning däremot ej utgivas med högre belopp än vad
som varit fallet, om vården meddelats i Sverige. Läkarvård, som meddelas
av å svenskt fartyg anställd svensk läkare, synes böra kunna jämställas
i Sverige meddelad läkarvard. Föreskrifterna torde även böra innehålla
regler angående vilka utländska läkare, som skola anses innehava
den kompetens, att av dem meddelad vård bör ersättas, samt angående de
handlingar, som böra påfordras för ersättningens utbekommande.
Beträffande bestämmelsen i 12 § 4 mom. anförde kommittén (sid. 310
i betänkandet):
19
Kungl. Maj.ts proposition nr i 18
För utgivande av ersättning för vård å sjukvårdsanstalt utom riket skola
gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Härvid synas i stort sett motsvarande
principer böra komma till användning som vid 10 § förordats
i fråga om läkarvård, som meddelas utom riket. Någon anledning synes
dock icke föreligga att i förevarande avseende särskilt beakta gränsbefolkningens
behov.
I fråga om sjömännens anslutning till den allmänna sjukförsäkringen
yttrade kommittén bl. a. följande (s. 136—137 i betänkandet)
:
Såvitt angår svenska medborgare böra uppenbarligen, med kommitténs
utgångspunkter, alla som äro bosatta i Sverige vara försäkringspliktiga, om
de icke uttryckligen blivit undantagna. Med dem, som äro bosatta i Sverige,
torde kunna jämställas svenskar, som äro anställda å svenska fartyg, även
om de icke äro bosatta i Sverige. Andra svenska sjömän bli givetvis också
försäkrade, om de ha bostad i Sverige, vilket i regel kan anses vara fallet,
då de ha sin familj boende här. önskvärt vore att även å utländska fartyg
anställda svenska sjömän, som ej ha bostad här, kunde omfattas av försäkringen
liksom även andra svenskar, som icke äro bosatta i Sverige.
Av praktiska skäl torde dock vara ogörligt att ordna försäkring för dessa
kategorier. Såväl avgiftsindrivningen som sjukkontrollen skulle bereda allt
för stora svårigheter, vartill komme att försäkringsförmånerna i många
fall skulle visa sig vara otillräckliga vid i utlandet inträffande sjukdom.
Ifrågavarande svenska medborgare komma dessutom att i vissa länder
vara sjukförsäkrade enligt i dessa länder gällande lagstiftning.
Socialvårdskommittén behandlade också spörsmålet om redares regressrätt
mot sjukförsäkringen och anförde därvid bl. a. följande (s. 316
i betänkandet):
Någon anledning att på grund av den nu föreslagna lagstiftningen vidtaga
ändring i redarens åligganden jämlikt sjömanslagen torde ej föreligga.
Emellertid kommer försäkringsplikt att åligga såväl här i riket
bosatta sjömän som andra å svenska fartyg anställda svenska medborgare.
Den avgiftsplikt, som på grund härav åvilar sjömannen, bör principiellt
motsvaras av rätt till sjukhjälp i likhet med vad fallet är med andra
sjukkassemedlemmar. Emellertid uppkommer, i den mån redaren ersätter
vård och underhåll, icke någon kostnad härför för sjömannen. Det synes
därför skäligt, att redaren äger inträda i den försäkrades rätt — i annat
fall skulle sjukkassan göra vinst genom redarens ansvarighet. Kommittén
föreslår därför, att redarens kostnad för läkarvård, läkemedel och sjukhusvård
skall ersättas enligt bestämmelserna i förevarande lagstiftning, dock
högst med belopp, som skulle ha utgivits, därest kostnaden uppkommit
vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Vid bedömande
av vad som skall anses utgöra läkare eller sjukhus i utlandet, förutsättes
de jämlikt 10 och 12 §§ av Konungen utfärdade bestämmelserna
komma att äga motsvarande tillämplighet.
1946 års riksdag
Den vid 1946 års riksdag framlagda propositionen (nr 312 ) med förslag
till lag om allmän sjukförsäkring in. in. byggde på socialvårdskommitténs
20
Kuncfl. Maj.ts proposition nr 118
förutnämnda betänkande. Förslaget upptog dock inte ersättning för sjukhusvård
som en försäkringsförmån. I stället skulle enligt propositionen
sjukhusvård tillhandahållas utom försäkringens ram. Lagförslaget innehöll
under 20 § en bestämmelse av enahanda innehåll som 20 § i den gällande
lagen.
Uti en i anledning av propositionen i andra kammaren väckt motion (nr
561 ) behandlades vissa spörsmål beträffande den allmänna sjukförsäkringens
tillämpning på sjöfolk. Därvid uttalades farhåga för att det
skulle komma att visa sig svårt för sjöfolket att följa och rätt iakttaga de
tilltänkta föreskrifterna om ersättning för läkarvård utomlands.
Vid riksdagens behandling av propositionen jämte tillhörande motioner
anförde tredje särskilda utskottet (utlåtande nr 1/1946) i detta hänseende
bl. a. följande:
Bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket bli tydligen av
särskild vikt för sjömän i utrikes fart och vissa fiskare. Naturligen ha även
redarna intresse av dessa bestämmelsers utformning. Angeläget är, att bestämmelserna
erhålla sådant innehåll att inga onödiga svårigheter vållas
dem, som i utlandet bli i behov av sjukvård. Utskottet förutsätter, att
vederbörande partsorganisationer beredas tillfälle framföra sina synpunkter
innan ifrågavarande bestämmelser erhålla sin slutliga utformning.
I fråga om försäk ringstillhörig heten anförde föredragande departementschefen
vid anmälan av proposition nr 312 bl. a. följande:
Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fastslås att
varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara sjuktörsäkrad.
Av praktiska skäl torde det icke vara möjligt att utsträcka försäkringen
även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlandet.
Vad kommittén anfört rörande bosättningsbegreppet synes böra vinna beaktande
vid försäkringens tillämpning.
Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra
svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana
som äro anställda å svenska fartyg. I denna del har jag icke kunna biträda
kommittétörslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vidkommande
bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast svenska
sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkringsplikten.
Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket eller som
ha sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra svenska
sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan av
denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även dem.
Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att inordna
dem under försäkringen.
Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Sjömännen
kom sålunda inte att enligt den slutliga lydelsen i förevarande del
av SFI. intaga någon särställning i fråga om försäkringstillhörigheten.
21
Kungt. Maj:ts proposition nr 118
1953 års riksdag
De av socialförsäkringsutredningen i betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) föreslagna ändringarna i
SFL avsåg inte förevarande spörsmål. Frågan om ersättning för sjukvård
utom riket berördes dock av utredningen, som därvid anförde bl. a. följande
(sid. 130 i betänkandet):
I SFL föreskrives att i fråga om ersättning för sjukvård utom riket skall
gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Några sådana föreskrifter har
inte utfärdats. Så bör emellertid, bl. a. med tanke på utom riket inträffade
vrkesskador, ske före ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring.
I den till 1953 års riksdag framlagda propositionen (nr 178) med förslag
till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring berördes ej den
under 20 § i lagen upptagna bestämmelsen. Märkas bör i detta sammanhang,
att ersättning för sjukhusvård upptogs som försäkringsförmån.
1946 års sjömanskommitté
I sitt betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) angående sjömännens
sjukförsäkring förordade sjömanskommittén, att en vid sidan
om den allmänna sjukförsäkringen stående, särskild sjukförsäkring för
sjömän i utrikes fart infördes. Försäkringen skulle obligatoriskt omfatta
alla sjömän, anställda i den svenska utrikes sjöfarten, och utgöra en tillläggsförsäkring
till den allmänna sjukförsäkringen, avsedd att ersätta merkostnaderna
vid sjukdomsfall i utlandet. För den grupp, som inte vore
försäkrad i allmän sjukkassa, skulle sjömansförsäkringen fylla även den
allmänna sjukförsäkringens funktion.
Organ för sjömansförsäkringen skulle vara handelsflottans pensionsanstalt,
vilken skulle få till uppgift att preliminärt fastställa och utbetala
ersättning från allmän sjukkassa till redare och sjömän. Utbetalningen
av sjukhjälp skulle i förekommande fall få äga rum genom utrikesförvaltningens
förmedling.
I fråga om sjukvårdsersättningens storlek skulle enligt kommittéförslaget
»den medförda subventionens princip» ligga till grund vid beräkningen av
ersättningen utom riket. Enligt denna princip skulle samhällets åtgärder
för sjukvårdens förbilligande komma sjöfartsnäringens anställda till del,
även då sjukvården meddelades i utlandet och redarna erhålla en motsvarande
minskning i de utgifter, som redarförpliktelsen medförde, liii kostnaderna
för sjöfolkets sjukvård i utlandet borde alltså lämnas samma
bidrag, som utginge vid motsvarande vård i Sverige.
Sedan statsmakterna beslutat att lagen om allmän sjukförsäkring skulle
träda i kraft den 1 januari 1955, uppdrogs åt sjömanskommittén att överarbeta
sitt förslag. 1 det med anledning härav den 14 januari 1954 framlagda
tilläggsbetänkandet föreslog utredningen, att sjömännen inte skulle
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen utan att en särskild vid sidan
av den allmänna sjukförsäkrigen stående sjukförsäkring för sjömän i utrikes
fart skulle anordnas.
Sjömansförsäkringen skulle finansieras genom avgifter från de försäkrade
och redarna samt genom statsbidrag. Redarna och sjömännens avgifter
skulle beräknas så, att ett bidrag från sjömansförsäkringen utgick till den
allmänna försäkringens utgifter för den icke avgiftsbetalande delen av befolkningen.
Den medförda subventionens princip skulle ligga till grund
för sjukvårdsförsäkringen i sjömansförsäkringen. Utgifterna för sjukhjälp
beräknades för år uppgå till cirka 3,67 milj. kr. och statsbidragen till 1,54
milj. kr. Härtill skulle komma förvaltningskostnader.
De båda betänkandena underkastades sedvanlig remissbehandling. I anledning
av vad därvid och vid överväganden inom socialdepartementet framkom
ansågs de i betänkandena framlagda förslagen ej böra läggas till grund
för lagstiftning.
Betänkande om ersättning för sjukvård utom riket
Såsom i det föregående berörts har generaldirektören Åke Natt och Dag
såsom särskilt tillkallad utredningsman den 29 november 1954 avlämnat
ett betänkande om ersättning för sjukvård utom riket.
Vad först angår personkretsen eller spörsmålet, huruvida sjukvårdsförsäkringen
skall i fråga om vård utomlands bestämmas att omfatta samtliga
enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade personer, pekar utredningsmannen
på sjukförsäkringens principiella allmängiltighet och det internationella
reselivets utveckling. Dessa omständigheter tillsammans talar
enligt utredningsmannens mening starkt för att tiden är inne att i fråga om
sjukvård utomlands omfatta samtliga nyss angivna personer. Utredningsmannen
föreslår sålunda, att en allmän rätt till ersättning för sjukvård
utomlands föreskrives såtillvida, att alla i 5 och 6 §§ SFL avsedda personer
blir delaktiga därav.
Den sålunda samtliga sjukförsäkrade tillkommande ersättningen —■ av
utredningsmannen kallad grundersättning — skall enligt förslaget
avse läkarvård och sjukhusvård. Däremot har sjukvårdande åtgärder enligt
18 § SFL inte ansetts böra ersättas, när de meddelas utomlands. Utredningsmannen
anser sig vidare inte kunna förorda, att grundersättningen skall
avse läkemedel, frånsett de fall då kostnaderna för läkemedel inräknas i
kostnaderna för läkar- och sjukhusvård. Något förslag om särskild ersättning
för resekostnader eller ersättning för tandvård framlägges inte heller.
I fråga om storleken av ersättningen för sjukvård utom riket anför
utredningsmannen bl. a. följande:
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
I förslag till särskild sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart har 1946
års sjömanskommitté ställt ersättningsbeloppen i relation till de faktiska
kostnaderna för vården. Sålunda skall enligt kommittén ersättning i princip
utgå med belopp, motsvarande vid läkarvård tre fjärdedelar av utgifterna
och vid sjukhusvård utgifterna i dess helhet. Härvid ser sig emellertid
kommittén nödsakad att genom särskilda bestämmelser söka begränsa försäkringens
kostnader, samtidigt med att om möjligt vård av svensk normalstandard
tillhandahålles. För ifrågavarande ändamål föreslår kommittén
dels i viss mån inskränkning i det fria valet av läkare och sjukvårdsinrättning,
dels ock bestämmelser, som till innehåll och omfattning
i huvudsak ansluta sig till de föreskrifter, som SFL inrymmer till förhindrande
av att försäkringsutgifterna för läkarvård och sjukhusvård i
Sverige stiga till för höga belopp. Även kommitténs förslag till ersättning
för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättning är förenat med kostnadsbegränsande
regler liknande dem, som återfinnas i SFL.
De kostnadsbegränsande bestämmelser, som kommittén sålunda föreslår
beträffande ersättning för utländsk sjukvård, skulle nödvändiggöra ställningstaganden
i en mängd detaljfrågor. Särskilt med hänsyn till att det
härvid skulle röra sig om förhållanden utom riket, synas dessa frågor bli
synnerligen svåra eller många gånger hart när omöjliga att avgöra. Utredningsmannen
kan därför ej förorda, att sådana kostnadsbegränsande
bestämmelser, som enligt vad nu sagts sjömanskommittén föreslagit, eller
andra liknande föreskrifter införas i fråga om ersättning för sjukvård
utom riket.
Utredningsmannen framhåller härefter, att grundersättningen inte kan
medgivas utan kostnadsreducerande regulativ, så mycket mer som SFL
stipulerar restriktioner beträffande ersättning för sjukvård i Sverige. Eljest
skulle en höjning av sjukförsäkringens kostnader uppkomma, som nödvändiggjorde
ökning av avgifterna eller statsbidragen eller bådadera. Utredningsmannen
finner att för grundersättningen bör eftersträvas ett system,
som syftar till en viss återbäring av sjukvårdsutgifterna, utan att därigenom
de slutliga kostnaderna för försäkringen behöver bli högre, än om vårdeif
meddelats i Sverige. Vidare bör systemet göras sådant, att det i tillämpningen
blir synnerligen enkelt. Detta är en nödvändig förutsättning för att
detsamma på ett tillfredsställande sätt skall kunna handhavas av sjukförsäkringens
ordinarie organ.
I fråga om läkarvården föreslår utredningsmannen att för varje
konsultation å läkarens mottagning samt för varje besök hos läkare skall
utgå ersättning med tre fjärdedelar av utgiften för läkarvården, dock högst
tre fjärdedelar av visst maximibelopp. Rörande storleken av detta anföres
följande:
Vad närmare beträffar frågan om maximibeloppens storlek, synes i viss
grad ledning kunna hämtas från den förut omförmälda taxan den 4 juni
1954 för beräkning av ersättning för vård i Sverige. Vissa speciella föihållanden
kräva dock beaktande vid bestämmandet av grundersättningen
för läkarvård utomlands. Sålunda synes nödvändigt med endast ett maximibelopp
för varje konsultation å läkarens mottagning respektive för varje
besök av läkaren, oavsett läkarvårdens omfattning och slag in. in. En diffc
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 118
rentiering härvidlag efter en eller annan grund skulle nämligen ofta medföra
så betydande prövningssvårigheter, att det avsedda sättet för administrering
knappast skulle kunna tillämpas. Tillika kan anmärkas, att vid
bestämmandet av beloppen i nyssnämnda taxa en bland andra synpunkter
torde ha varit, att beloppen ej borde verka höjande å den allmänna nivån
för privatpraktiserande läkares i Sverige arvodessättning. Motsvarande synpunkt
torde väl knappast på samma sätt kunna sägas göra sig gällande vid
utlandssjukvården.
I fråga om läkarvård å läkarens mottagning skiljer taxan mellan fem
olika grupper. I detta avseende får utredningsmannen hänvisa till Kap. 1.
Vid mer eller mindre tillfällig vistelse utomlands torde man väl i endast
ett mindre antal fall anse sig behöva söka läkare för sådan enkel rådfrågning,
undersökning och behandling, som avses i den lägsta taxegruppen.
1 stället blir väl i regel fråga om läkarvård enligt någon av de andra grupperna.
Utredningsmannen anser sig böra förorda, att för varje konsultation
å läkarmottagning här ifrågavarande maximibelopp sättes till 25 kronor.
För varje besök av läkare hos den sjuke föreslås motsvarande belopp
till 30 kronor.
Med hänsyn till förhållandena mångenstädes utomlands torde i kostnaderna
för läkarvård få inräknas den sjukes eventuella utgifter till läkaren
för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Beträffande läkarvård å läkarens
mottagning utomlands föreslår utredningsmannen ingen ersättning för reseutgifter,
som den sjuke må ha haft. Det torde nämligen härvid ofta vara
ytterst svårt att bedöma sambandet mellan resor och besök hos läkare eller
eljest pröva skäligheten av framställda anspråk på ersättning för resekostnader.
\ id bestämmandet av grundersättning för besök av läkare hos den sjuke
torde däremot kostnaden för läkarens resa få inräknas i utgifterna för
läkarvården. Motsvarande bör i fråga om kostnad för intyg, vilket må
erfordras för utfående av sjukpenning, vara fallet ej blott vid'' sådant besök
utan även vid konsultation å läkarmottagning.
Utredningsmannen erinrar rörande ersättningen för sjukhusvård
om att ersättning för sjukhusvård i Sverige i regel utgår med belopp motsvarande
avgift å allmän sal vid vederbörandes hemortssjukhus, vilken
avgift i allmänhet är 3 kr. för dag, samt att intet statsbidrag utgår till kostnaderna
för sjukhusvården. Av vad nu sagts framginge, att patientutgifterna
för sjukhusvård utomlands på en del håll kunde te sig betydande vid
jämförelse med förhållandena i Sverige. De fall av sjukhusvård utomlands,
varom bleve fråga, måste väl i jämförelse med läkarvårdsfallen framstå
som relativt fåtaliga. För den enskilde kunde sjukhusvårdskostnaderna
utom riket dock i många fall bli betungande. Utredningsmannen anser därför,
att grundersättningen för dylika kostnader rimligen inte kan sättas i
förhållande till de vanliga patientavgifterna i Sverige. Ett högre maximibelopp
måste sökas.
Utredningsmannen anser det vara naturligt, att härvid anknyta till det
allmännas verkliga kostnader för sjukhusvården i Sverige, samt anför att
viss ledning för en genomsnittlig uppskattning av desamma torde kunna
hämtas från det s. k. utomlänsavtalet. Enligt detta bidrager en persons
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
hemortslandsting till täckande av sjukhusvårdskostnaden för honom inom
annat landstingsområde med 35 kronor för vårddag, dock med avdrag
för patientavgiften, 3 kronor för dag. I enlighet härmed skulle alltså det
allmännas medelkostnad för sjukhusvården vara 35 kronor för dag. Självfallet
varierade kostnaderna i fråga på olika håll. Härifrån finge man
dock bortse, när det gällde att finna en utgångspunkt för avvägning
av ersättning för sjukhusvård utomlands. Med hänvisning härtill föreslår
utredningsmannen, att grundersättningen för vård å sjukhus utom riket
skall motsvara patientens kostnader för sjukvården — inklusive eventuella
utlägg för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkararvode — dock att den
sammanlagda ersättningen för en vårdperiod ej må gå till högre belopp,
än som motsvarar 35 kronor om dagen.
Bl. a. med hänsyn till prövningssvårigheter föreslår utredningsmannen
ej någon ersättning för kostnader för resor till och från sjukhus.
Utredningsmannen upptager härefter frågan om förmåner utöver grundersättningen
till personer, vilka i sitt yrke eller eljest av viss särskild anledning
vistas utom riket. Han framhåller att, om en sådan tilläggsersättning
infördes, en viss fördyring uppstode för sjukförsäkringen. Endast
ett mindretal sjukkassemedlemmar kunde åtnjuta tilläggsersättning.
En avgiftsförhöjning, som drabbade samtliga medlemmar, skulle därför
vara oförenlig med idén om egentlig försäkring och kunde inte förordas.
Tilläggsersättningen torde således kunna finansieras endast med statsmedel.
På grund av eljest uppkommande administrativa svårigheter i fråga
om ersättningsregleringen och med hänsyn till att den föreslagna grundersättningen
alltid skulle utgå vid behov av läkar- och sjukhusvård utomlands,
torde man nämligen både böra och kunna ålägga sig stor försiktighet
vid persongruppsvalet beträffande tilläggsersättning.
Beträffande sjömännen i utrikes fart anför utredningsmannen i detta
sammanhang bl. a. följande:
Vad angår frågan om sådan tilläggsersättning från sjukförsäkringen, som
ovan berörts, synes dylik ersättning ej kunna anses erforderlig för sjukvård,
som jämlikt sjömanslagen skall bekostas av redaren. Utredningsmannen
framlägger därför icke något förslag härom. Annorlunda torde
saken få ses beträffande sjukvård utomlands, varav sjöman blir i behov,
utan att bekostandet av vården enligt sjömanslagen åvilar redaren. Det
framgår av vad förut sagts, att sådan förpliktelse ej uppkommer om sjömannen
var frisk vid tjänsteförhållandets upphörande. Ett insjuknande
därefter skulle, därest utredningsmannens förslag om grundersättning godtages,
medföra rätt för sjömannen att komma i åtnjutande därav för sjukvårdsutgifter
utom riket. Begränsning härvid till grundersättningen förefaller
dock, särskilt i en del utomeuropeiska länder, i vissa fall kunna för
sjömannen kännas betungande. I detta sammanhang synes man ha att
beakta vissa speciella förhållanden, som föreligga för utrikessjöfartens de!.
Sålunda är det t. ex. vanligt, att sjöman vid övergång utomlands till anställning
å annat fartyg ej omedelbart tillträder ny hyra. Ett uppehåll mellan
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
de båda anställningarna uppstår i stället. Härtill kunna finnas skilda anledningar.
För sjömannen möta kanske svårigheter att få ny hyra på den
utländska ort, där han avgått från tjänsten å ett fartyg. För erhållande av
ny hyra kan det därför bli nödvändigt för honom att vistas någon tid på
orten eller söka sig till annan utländsk ort, där även väntan på tjänst å
fartyg kan uppstå. Ett uppehåll mellan anställningarna kan också föranledas
därav, att sjömannen är i behov av vila. Vidare må här framhållas
den speciella livsföring överhuvud, vartill sjömännen i utrikes fart på
grund av sitt yrke tvingas. Dessa sjömän måste sålunda i stor utsträckning
leva borta från Sverige utan att ha någon stadigvarande uppehållsort. Deras
tillvaro kännetecknas av täta växlingar i olika avseenden. De stå beträffande
sina levnadsförhållanden i viss särklass i jämförelse med flertalet
övriga medborgare i vårt land.
Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår utredningsmannen,
att tilläggsersättning utgår beträffande sjömans sjukvård utomlands. Förslaget
innebär att sjöman, vilkens tjänsteförhållanden upphör å utrikes ort
och som inom viss tid därefter under fortsatt uppehåll i utlandet insjuknar,
får rätt att, så länge han oavbrutet uppehåller sig utomlands, i ersättning
för sjukvård vid sjukdomen uppbära, utöver grundersättning, jämväl tillläggsersättning.
Den nämnda tiden anses lämpligen kunna bestämmas till
en månad räknad från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke
ägt rum, från den dag fartyget gått vidare.
Enligt utredningsmannens mening måste det stå i konsekvens med detta
förslag, att motsvarande rätt införes för de fall, att sjöman är sjuk vid
tjänsteförhållandets upphörande, men redaren ändock icke jämlikt sjömanslagen
är skyldig bekosta vården. Två skäl kunde finnas till sistnämnda
förhållande. Antingen kunde den stadgade tiden för redarens ifrågavarande
förpliktelse ha utgått, eller ock kunde fråga vara om de undantagsfall, då
nämnda lag förpliktade sjömannen att själv bekosta vården.
Den tilläggsersättning, som sålunda i vissa fall skulle komma sjömän
till del, föreslås uppgå till så stort belopp, att den tillsammans med grundersättningen
täcker erforderliga kostnader för sådan vård, som grundersättningen
är föreslagen att avse, d. v. s. läkar- och sjukhusvård.
Utredningsmannen behandlar också frågan huruvida även yrkesfiskare
borde ha rätt till den för sjömännen föreslagna tilläggsersättningen samt
anför härom bl. a.:
Under sin yrkesutövning kunna svenska fiskare bli i behov av sjukvård
utomlands. Det alldeles övervägande flertalet utgöres härvid av dem, som
bedriva fiske i Kattegatt, Skagerack, Nordsjön eller Atlantiska Oceanen i
närheten av Island. Ibland kunna de, som utöva fiske i sydliga delar av
Östersjön, komma i motsvarande situation. De fall, i vilka fiskarna söka
sjukvård utomlands, lärer väl i regel vara begränsade till dem, där man
anser ett så akut och trängande behov av vård föreligga, att ett uppskjutande
av denna till hemkomsten icke är möjligt. Även eljest torde fiskarna
i mindre utsträckning söka sjukvård utomlands, t. ex. i samband med ilandtöring
av fångst. Fiskare, varom här är fråga, söka sin utrikes sjukvård i
27
Kangl. Maj.ts proposition nr 118
Danmark, Island, Norge, England, Tyskland eller Polen. Mellan de tre
förstnämnda länderna och Sverige gäller för närvarande en konvention
om överflyttning mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig
vistelse.---Det synes, att konventionen kommer att ge ett gott skydd
åt de svenska fiskarna, när de under utövning av sin näring kunna behöva
söka sjukvård i Danmark, Island eller Norge. Vad England beträffar, torde
många gånger möjligheter föreligga att vid tillfällig vistelse därstädes erhålla
läkarvård och sjukhusvård kostnadsfritt. I fråga om Tyskland gäller,
såvitt kunnat inhämtas, att kostnaderna för läkarvård och sjukhusvård i
jämförelse med svenska förhållanden kunna anses som skäliga. Vidkommande
Polen torde fiskarna endast undantagsvis söka sjukvård därstädes.
Det kan här slutligen framhållas, att, enligt vad utredningsmannen har
sig bekant, åtminstone huvudparten av de fiskare, som bedriva fiske på
främmande vatten, torde bli kollektivt ansluten till den frivilliga försäkringen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Vid sjukdom, orsakad av yrkesskada,
tillförsäkras fiskarna härigenom ersättning enligt sistnämnda lag
för erforderliga utgifter för sjukvård — nödiga utgifter för resor inräknade
— om och i den mån ersättning icke utgår enligt SFL. Tillsammans komma
således ersättningarna från båda dessa lagar att i regel täcka kostnaden för
sjukvård utomlands, varav vederbörande fiskare blir i behov i anledning
av yrkesskada.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningsmannen ej ansett sig
böra framlägga förslag om tilläggsersättning till yrkesfiskare. Han har inte
heller funnit anledning föreslå att sådan ersättning skall utgå till andra
sjukförsäkrade med yrkesutövning utomlands.
Utredningsmannen erinrar härefter om den konvention mellan Danmark,
Island, Norge och Sverige, som gäller rörande överflyttning mellan
sjukkassor och sjukhjälp under tillfällig vistelse, samt om att planer
föreligger att med andra främmande makter än de nämnda nordiska länderna
avsluta konventioner om bl. a. sjukvårdsförmåner utomlands. Då
konvention förelåge, uppstod emellertid problemet, hur man skall förfara
när ersättning för sjukvård utomlands kunde erhållas både enligt de svenska
bestämmelserna därom och enligt konventionen. Utredningsmannen förordar
i detta avseende, att från ersättningen från sjukförsäkringen skall
avdragas vad vederbörande kunnat utfå konventionsvägen. Hade han på
sådan väg åtnjutit fri läkarvård eller fri sjukhusvård, kunde under inga
omständigheter uppstå krav mot sjukförsäkringen. Han hade ju då ej
haft några utgifter att ersättas. Samma vore förhållandet, om hans utgifter
för läkarvård eller sjukhusvård utomlands blivit fullt täckta av sjukkassa
eller annat vederbörande organ därstädes. Hade däremot sådana utgifter
ej eller blott delvis kunnat ersättas konventionsvägen, borde han ha rätt
att från sjukförsäkringen utfå resterande utgiftsbelopp intill den gräns,
som bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket medgåve. I
I betänkandet framhålles alt i fråga om gräns be folk ningen vid
finska och norska gränserna vissa särskilda spörsmål föreligger beträffande
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
ersättning för sjukvård utom riket. Det förekommer sålunda i vissa trakter
rätt ofta att personer, som bor på svenska sidan gränsen, söker läkare i
grannlandet. Särskilt gäller detta vissa gränsområden mot Norge, där det
även förekommer att norska läkare kallas till sjukbesök i Sverige.
Enligt utredningsmannens mening är det rimligt, att ersättning för vård,
som i dylika fall meddelas av läkare från grannlandet, får utgå från sjukförsäkringen.
I något eller några fall kan motsvarande behov vara för
handen beträffande vård å sjukvårdsinrättning. Även härvidlag borde sjukförsäkringen
träda till. Utredningsmannen föreslår, att riksförsäkringsanstalten
skall äga, efter samråd med medicinalstyrelsen, meddela närmare
föreskrifter om de områden i Sverige och orter med läkare eller sjukvårdsinrättning
i Norge resp. Finland, som i det hänseende, varom här är
fråga, kan bli aktuella.
1 fråga om redares regressrätt enligt 19 § SFL anser utredningsmannen,
att redare bör erhålla regressrätt även beträffande sina kostnader
lör utländsk sjukvård. Det finnes enligt utredningsmannen ingen anledning
att härvidlag undantaga den utländska sjukvården.
Utredningsmannen föreslår, att Kungl. Maj :t, med stöd av 20 § SFL,
utfärdar föreskrifter angående rätt för redare att från sjukförsäkringen
erhålla gottgörelse för kostnader, som redaren jämlikt sjömanslagen fått vidkännas
för sjukvård utom riket. Det närmare innehållet i dylika föreskrifter
borde i princip ansluta sig till 19 § tredje stycket SFL. Av samma skäl,
som förelåge beträffande utbetalning från sjukförsäkringen direkt till den
sjuke, vore det enligt utredningsmannens mening nödvändigt med enkla
och entydiga föreskrifter. I enlighet härmed föreslås, att regressrätten
maximeras till grundersättningen. Härigenom komme i de enskilda fallen
samma kostnad att uppstå för sjukförsäkringen, vare sig sjöman uppbär
denna ersättning eller redare framställer regresskrav.
Beträffande finansieringen anser utredningsmannen, att finansieringen
av grundersättningen — d. v. s. den ersättning för läkar- eller sjukhusvård
som i utlandet enligt förslaget skall tillkomma en var sjukförsäkrad
— bör ske i anslutning till finansieringen av motsvarande förmåner
i Sverige på så sätt, att statsbidrag skall utgå till läkarvården med
50 procent och till sjukhusvården med det belopp, varmed kostnaden överstiger
3 kr. för vårddag. Den sjömännen tillkommande tilläggsersättningen
föreslås helt finansierad genom statsbidrag. Statsbidragen till såväl grundsom
tilläggsersättning anses böra utgå från förslagsanslaget till Bidrag
till sjukkassor m. in. Utredningsmannen uttalar, att knappast ett större
belopp än 500 000 kr. per år kommer att åtgå för ändamålen.
I fråga om administrationen inom sjukförsäkringen, såvitt rör den
ersättning för sjukvård utom riket, som må komma att stadgas, träder
enligt utredningsmannens mening ersättningsregleringen i förgrunden. Här
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
med avser utredningsmannen bedömning av framställda anspråk på dylik
ersättning och utbetalning av ersättningen. Såvitt angår ersättning för
sjukvård inom riket samt sjukpenning — framhåller utredningsmannen —
avses motsvarande reglering skola handhavas av lokalsjukkassorna och
stadscentralsjukkassorna. För ändamålet nödvändig registrering i olika
hänseenden kommer att äga rum hos dessa sjukkassor. Registren i fråga
blir synbarligen erforderliga för reglering av ersättning för sjukvård utomlands.
Häri måste ligga ett synnerligen starkt skäl för att också sistnämnda
ersättningsreglering skall falla på ifrågavarande sjukkassor. Tekniskt sett
skulle eljest en icke önskvärd tungroddhet kunna komma att vidlåda denna
reglering. Det måste vidare ur allmän synpunkt innebära fördelar, om
samma organ handhaver all ersättningsreglering inom den obligatoriska
sjukförsäkringen. Vad nu sagts om lokal- och stadscentralsjukkassor behövde
givetvis icke utesluta medverkan på ett eller annat sätt av länscentralsjukkassor
eller riksförsäkringsanstalten vid reglering av ersättning
för utrikes sjukvård.
Vad angår sådana fall, där endast grundersättning skall utgå, anser utredningsmannen,
att denna ersättning vanligen kommer att utgivas till
de försäkrade själva. Oftast torde dessa först efter hemkomsten från utlandet
göra sina ersättningsanspråk gällande. Det syntes därvid i regel
framstå naturligt för dem att hänvända sig till den lokal- eller stadscentralsjukkassa,
i vilken de äro försäkrade (mantalsskrivningskassan). I denna
fråga anför utredningsmannen vidare följande:
För sjukkassornas del torde vissa översättnings- och bedömningssvårigheter
möta, när det gäller utlandssjukvården. Särskilt synes detta gälla
flertalet lokalsjukkassor. Det bör emellertid märkas, att här blir fråga om
ett skriftligt material inom ett relativt begränsat område, nämligen sjukvårdens,
och att därvid räkningar komma att dominera. Man kan förutse,
att samma eller ungefär samma ord eller uttryck gång efter annan återkomma.
Svårigheterna böra därför komma att minska med erfarenhets
vinnande, åtminstone vad angår de ifrågakommande vanligaste språken.
Härtill kommer den i detta sammanhang viktiga omständigheten, att prövningen
av ersättningsanspråken måste väsentligen underlättas genom den
synnerligen enkla beräkning av återbäring, som den föreslagna grundersättningen
innebär. Med hänsyn bl. a. till vad sålunda framhållits om
svårigheternas sannolika successiva minskning och ersättningsprövningens
underlättande av annat skäl föreslår utredningsmannen, att frågor om utgivande
av grundersättning till de försäkrade skola prövas av vederbörande
lokal- och stadscentralsjukkassor. Därvid förutsättes lokalsjukkassa vid
behov skola erhålla bistånd av länscentralsjukkassan. Sådan medverkan
skall kunna avse hjälp med såväl översättning som bedömning. Centralsjukkassa
bör ha förutsättningar att med biträde av sin förtroendeläkare fullgöra
sådana uppgifter, som här avses. Att tillsynsmyndighetens medverkan
i vissa fall kan visa sig erforderlig torde emellertid få förutses.
För tid, under vilken redare enligt sjömanslagen tillhandahållit sjöman
fri sjukvård, kommer i enlighet med vad tidigare föreslagits redaren att
på grund av sin regressrätt kunna göra anspråk på grundersättningen. Vid
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
tillämpning av ovan angiven ordning får redaren att rikta sitt krav mot
den kassa, i vilken vederbörande sjöman är försäkrad. Därvid måste redaren
känna till sjömannens kassatillhörighet eller i varje fall äga kännedom om
hans mantalsskrivningsort. Redaren kan förutsättas lia eller utan större
besvär kunna skaffa sig sådan vetskap, som nu sagts. Vissa olägenheter
för redaren äro väl förenade med det arbete, som ligger i att behöva rikta
ersättningsanspråken till flera sjukkassor och erhålla likvid från envar av
dessa. En på ett eller annat sätt centraliserad prövning och utbetalning
av ersättningarna till redarna skulle emellertid förorsaka en påtaglig administrativ
tungroddhet med åtföljande förvaltningskostnader för försäkringen.
Ärendeshandläggningen förutsätter nämligen tillgång till olika registerhandlingar
rörande de försäkrade, vilka handlingar finnas endast
hos vederbörande lokal- och stadscentralsjukkassor. För dessa sjukkassor
torde det i stort sett icke göra någon skillnad, om redaren eller den försäkrade
skall uppbära ersättningen. Handläggningen hos sjukkassorna av
ersättningsärenden torde i allt väsentligt komma att tillgå på samma sätt
i såväl det ena som det andra fallet. Utredningsmannen förordar, att man
i fråga om utövande av redarens regressrätt beträffande grundersättningen
i princip tillämpar motsvarande ordning, som när sådan ersättning uppbäres
av den försäkrade.
Utredningsmannen anmärker, att ett visst samarbete kommer att äga
rum mellan landets sjukkassor i syfte bl. a., att man i sjukförsäkringsärenden
överhuvud om möjligt skall kunna vända sig till närmaste lokaleller
centralsjukkassa för erhållande, i mån av behov, av råd och anvisningar
samt bistånd till kontakt med annan sjukkassa. Härigenom kommer
— vad nu närmast grundersättningen angår — såväl de försäkrades som
redarnas förbindelser med sjukförsäkringen att kunna underlättas.
I fråga om de fall, i vilka även tilläggsersättning skall utgå, anför
utredningsmannen:
För att tilläggsersättningen skall tjäna sitt syfte att vid sjukdom tillförsäkra
vederbörande sjömän ekonomiska resurser till en fullgod sjukvård
utomlands måste möjligheter beredas till ersättningens uppbärande i stort
sett oberoende av den utrikes vistelseorten. Det synes för åvägabringande
av en sådan ordning erforderligt att engagera den svenska utlandsmyndigheten.
I utrikesförvaltningens ekonomiska histåndsgivning föreslås därför
skola inrymmas förskottering till sjömän av tilläggsersättningen med grundersättning.
Den förskotterade ersättningen torde därvid lämpligen böra
kvitteras på särskild blankett, som ges form och innehåll av en fullmakt
för utrikesförvaltningen att förskaffa sig gottgörelse genom att uppbära
vederbörande tillkommande ersättning för sjukförsäkringen. I vissa fall
torde det kunna förutsättas, att redare mot fullmakt förskotterar sjömannen
ersättningen. Detta skulle kunna ifrågakomma t. ex., då sjömannen är sjuk
vid tidpunkten för upphörande av redaransvaret. I en del fall kan sjömannen
möjligen föredraga att vänta till hemkomsten med uttagandet av
ersättningen.
Vid valet av försäkringsorgan för handhavande av prövningen av frågor
rörande tilläggsersättning med grundersättning torde delvis andra synpunkter
få anläggas än i fråga om enbart grundersättning. Det ligger en
väsentlig skillnad ur bedömningssynpunkt däri, att medan grundersätt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
31
ningen tänkes utgå enligt enkla regler, tilläggsersättningen skall omfatta
kostnader därutöver upp till full ersättning för erforderlig vård. Vad som
skall anses utgöra erforderlig vård i det enskilda fallet utomlands kan vara
svårt att avgöra. Antalet ärenden, i vilka fråga om tilläggsersättning uppkommer,
torde bli relativt litet. Båda dessa omständigheter tala emot, att
den närmare bedömningen av ärenden av här ifrågavarande slag fördelas
å ett stort antal sjukkassor.
Utredningsmannens förslag på denna punkt utmynnar i att för ärendenas
handläggning riksförsäkringsanstalten anlitas på lämpligt sätt. Härigenom
skulle anstaltens vid prövningen av frågor rörande sjukvårdsersättning
vid yrkesskador vunna erfarenheter kunna tillgodoföras bedömningen
av de i väsentliga avseenden likartade ärendena rörande nu förevarande
tilläggsersättning. Vidare skulle garantier skapas för utvecklingen
av önskvärd enhetlighet i praxis. Anstaltens medverkan förutsättes i princip
skola bestå däri, att anstalten efter granskning av ärendena överlämnar
dem med attest till vederbörande sjukkassa för vidare åtgärder.
Den författningsmässiga regleringen av frågorna om ersättning
för sjukvård utom riket har utredningsmannen ansett kunna ske
genom en av Kungl. Maj :t med stöd av 20 § SFL utfärdad kungörelse.
Denna skulle även innehålla bestämmelser om redares regressrätt och om
statsbidrag. Förslag till sådan kungörelse har bifogats betänkandet.
Betänkande om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen
Utredningsmannen framlägger inledningsvis vissa allmänna synpunkter
på ifrågavarande problem och uttalar, att de särskilda förhållandena
till sjöss sedan gammalt ansetts böra grunda skyldighet för arbetsgivaren
(redaren) att utan kostnad för arbetstagaren (sjömannen) i viss
utsträckning bispringa denne, i fall han under anställningen drabbades
av sjukdom eller skada. Omfattningen av denna förpliktelse hade prövats
av statsmakterna så sent som år 1952, då den nya sjömanslagen utfärdades.
Genom lagen tillförsäkrades sjöfolket förhållandevis vidsträckta förmåner
vid sjukdom, och de kostnader, som rederinäringen i detta sammanhang
måste bestrida, torde vara betydliga. Utredningsmannen fortsätter:
För de anställda är den nuvarande ordningen ägnad att skapa avsevärd
trygghet i anställningen. Det är för dem av största vikt att få behålla de
enligt sjömanslagen utgående förmånerna i obeskuret skick. Härutinnan
torde de kunna räkna med statsmakternas stöd, eftersom sedan år 1952
intet inträffat som skulle kunna föranleda ett annat bedömande än då.
Visserligen träder den 1 januari 1955 en lagstiftning om allmän sjukförsäkring
i kraft, men avsikten torde icke ha varit att denna lagstiftning skulle
inskränka de sjöfolket enligt sjömanslagen tillkommande förmånerna. Tanken
lärer i stället ha varit, att sjukförsäkringslagstiftningen skulle utfylla
dessa förmåner. Från redarnas sida yrkas emellertid alt denna lagstiftning
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
— som bygger på grundsatsen att arbetsgivare, arbetstagare och staten
gemensamt skola bestrida utgifterna vid arbetstagares sjukdom — bör leda
till att den redarna enligt sjömanslagen åvilande bördan i viss mån avlyftes
eller i allt fall icke göres tyngre. Enligt deras mening är det icke rimligt,
att de genom lagbestämmelser skola försättas i ett sämre läge än arbetsgivarna
i land, vilka — i den mån de icke genom avtal förpliktat sig därtill
—- ej behöva bidraga till de anställdas sjukutgifter i annan form än att de
måste erlägga det i sjukförsäkringslagstiftningen stadgade arbetsgivarbidraget.
Bl. a. vore det skäligt att staten i viss omfattning beviljade medel
att användas till bestridande av ombordanställdas sjukutgifter. Dessa bleve
nämligen särskilt höga för redarna, därför att de ofta måste betala utomlands
uppkomna sjukvårdskostnader. Till skillnad från vad som gällde
i Sverige lämnad sjukvård, vartill stat och kommun i väsentlig mån bidroge
med skattemedel, vore redarna nödsakade att i utlandet bekosta
sjukvården fullt ut. Detta missförhållande borde nu rättas till. I de för
utredningen lämnade direktiven har emellertid tanken på att staten skulle
övertaga någon del av redarnas nuvarande sjukutgifter avvisats.
Vid en undersökning, huruvida det är möjligt att anpassa sjukförsäkringslagstiftningen
till de säregna förhållandena inom sjöfarten, måste
sålunda, uttalar utredningsmannen, riktpunkten vara, att i princip de
ombordanställda skola bibehållas vid sina sjukförmåner enligt sjömanslagen
utan kostnad för dem samt redarna liksom hittills bekosta dessa
förmåner. Å andra sidan bör i görligaste mån tillses att redarna — frånsett
de förpliktelser som härutinnan ålagts dem genom sjömanslagen —
icke komma i sämre läge än andra arbetsgivare.
Utredningsmannens förslag innebär, att de ombordanställdas sjukförsäkringsfråga
löses inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Vid
sådant förhållande har utredningsmannen funnit sig sakna anledning
att undersöka huruvida och i vilken mån sjöfartens parter till äventyrs
kommer att i ekonomiskt avseende vinna eller förlora på en sådan ordning.
Ej heller har skäl ansetts föreligga att göra åtskillnad mellan utrikes
och inrikes fart; förslagen avser sålunda i princip hela den enskilda
sjöfarten.
I fråga om personkretsen framhåller utredningsmannen, att bosättning
i riket är en förutsättning för att ombordanställd skall falla
under SFL och följaktligen även för att redare, som bekostat sjömannens
sjukvård eller utgivit sjuklön till honom, skall kunna vända sig till sjukkassan
med regresskrav. Enligt anvisningarna till 55 § kommunalskattelagen
skall sjöman, som under utövning av sitt yrke uppehåller sig å
främmande vatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller har
sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i riket. Detta uttalande
torde enligt utredningsmannens mening avse såväl svensk sjöman
som utländsk sjöman, vilken är mantalsskriven i Sverige. Även såvitt angår
SFL hade statsmakterna godtagit nu angivna innebörd av uttrycket
»bosatt i riket» beträffande sjömännen.
Utredningsmannen anför vidare:
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
Även om detta uttryck gives den vidsträckta innebörd som nyss sagts,
komma ändock en del svenska ombordanställda att stå utanför SFL. Så
blir i ännu högre grad fallet beträffande de utlänningar, som äro anställda
på svenska fartyg. Många av dem bli nämligen — till skillnad från
vad som gäller utländska arbetstagare i land — aldrig mantalsskrivna i
Sverige. Denna omständighet är särskilt betydelsefull, såvitt angår den
utrikes sjöfarten, eftersom denna till så stor del som 25 procent utgöres
av utlänningar.
Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att, eftersom personer
under 16 år inte kan bli sjukkassemedlemmar, en del sjömän inte
blir berättigade till sjukpenning samt att redare enligt SFL får betala
arbetsgivarbidrag även å löner, som utbetalats till icke sjukkassemedlemmar.
I fråga om vilka sjömän, som bör omfattas av sjukförsäkringen, erinrar
utredningsmannen till en början om de materiella synpunkter, å
vilka statsmakterna grundade sitt beslut i frågan år 1946. Utredningsmannen
anser dessa synpunkter alltjämt äga giltighet samt anför rörande
de svårigheter, som skulle uppkomma därest den allmänna sjukförsäkringen
finge omfatta andra sjömän än här bosatta svenska sjömän samt
här såväl mantalsskrivna som bosatta utländska sjömän, följande:
I fråga om de administrativa svårigheterna talar allt för att de skulle
bli i det närmaste oöverstigliga. Ett invecklat registrerings- och uppbördsförfarande
skulle bli oundvikligt. Den ordning, som inom sjukförsäkringens
ram bestämts för inskrivning av medlemmar i sjukkassorna samt
för uttagande av deras avgifter, är sammankopplad med kyrkobokföringen,
mantalsskrivningen och taxeringen och kan därför icke användas för
denna grupp. Vidare måste beaktas att de sjömän som sakna närmare
anknytning till Sverige enligt vad erfarenheten visar tillhöra en kategori
som ofta lämnar sjömansyrket för längre eller kortare tid eller tager anställning
på främmande länders fartyg. Med hänsyn härtill skulle det bli
nödvändigt att belasta sjukförsäkringslagen med särbestämmelser om
huru länge medlem skulle kvarstå i sjukkassa sedan han lämnat anställning
å svenskt fartyg ävensom angående sjukhjälpstidens längd, så att
icke kortare uppehåll mellan anställningar på svenska fartyg medförde
ständiga på- och avregistreringar hos sjukkassorna och så att storleken
av inbetalda avgifter skulle stå i rimlig proportion till längden av försäkringstillhörigheten
och sjukhjälpstiden.
Utredningsmannen anser, att några större olägenheter inte torde uppstå
genom att de svenska sjömän, som inte är bosatta i Sverige, är undantagna
från sjukförsäkringen eftersom inskrivning vid sjömanshus anses
medföra bosättning i riket. Det torde i huvudsak vara sådana svenska
sjömän, som erhölle sin första anställning å svenskt fartyg utomlands,
samt intendenturpersonalen på utrikessjöfartens passagerarefartyg, vilken
inte vore inskriven vid sjömanshus. Det kunde dock antagas att efter
införandet genom förordningen den 5 juni 1953 (nr 293) av den särskilda
sjömansskatten, vilken skatt i princip avsåge dem som inte vore underkas3
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
tade skattskyldighet för statlig inkomstskatt, åtskilliga av de nämnda sjömännen
efter hand läte skriva in sig vid sjömanshus. Till en sådan utveckling
kunde också en ordning, som innebure att endast i Sverige bosatta
sjömän kunde bli medlemmar i sjukkassa, komma att bidraga.
Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att sjömanskommittén
för närvarande utreder frågan om sjömanshusens framtida gestaltning.
Beträffande särskilt frågan om de utländska sjömännens försäkringstillhörighet
anför utredningsmannen:
Mot tanken att lämna de utländska sjömän, som ej äro bosatta och
mantalsskrivna i riket, utanför den allmänna försäkringen skulle möjligen
kunna invändas, att flera av dessa sjömän numera erlägga särskild
skatt till staten och att de statsbidrag, som ingå i sjukförsäkringens förmåner,
för dem ofta skulle bli det enda vederlag staten lämnar för skattebeloppet.
Det kan nämnas att sjömanskommittén varit inne på denna
linje. Invändningen synes emellertid icke vara särskilt bärande. Till en
början må framhållas att sjömansskattens införande icke hade något
med denna sak att göra. Vidare bör uppmärksammas att icke alla utländska
sjömän erlägga sådan skatt. De som äro skattskyldiga i annat
land äro befriade från sjömansskatten. Ytterligare måste beaktas att
staten endast till 29 procent bekostar den allmänna sjukförsäkringen, under
det att omkring 44 procent falla på de försäkrade. Fråga är om de
utländska sjömännen, varav för övrigt en del torde vara sjukförsäkrade
på grund av lagstiftning i sitt hemland, verkligen äro villiga att betala
avgifter till den svenska sjukförsäkringen med hänsyn till att de till följd
av redarförpliktelsen enligt sjömanslagen redan åtnjuter ett vidsträckt
skydd vid sjukdom och att avgiften knappast till någon del kommer att
användas för att täcka försäkringsförmåner till anhöriga. Sjukförsäkringen
skulle sålunda komma att ingripa först i det fall att den utländska
sjömannen är sjuk vid redarförpliktelsens slut. Tillräckliga skäl torde
icke kunna anföras för en ordning, innebärande att i sådant fall utländsk
sjöman skulle bispringas genom svensk lagstiftning. Det skydd sjömanslagen
lämnar får anses tillräckligt.
Utredningsmannens förslag i fråga om sjömännens tillhörighet till den
allmänna sjukförsäkringen är sålunda att några särregler inte skall införas
för sjömännens del i detta avseende.
Yidkommande sjukpenningförsäkringen redogör utredningsmannen
till en början för den anpassning som skett av sjuklöner från
staten m. fl. till sjukpenningförsäkringen. Utredningsmannen konstaterar,
att denna anpassning skett så, att sjuklönerna minskats med såväl sjukpenningens
belopp som med ett belopp motsvarande värdet av att sjukpenningen
är skattefri. Enligt vad utredningsmannen vidare anför är förhållandena
omvända i fråga om anställningsavtalet till sjöss. Han utvecklar
denna synpunkt sålunda:
Till följd av sjömanslagens bestämmelser bli under tiden för redarförpliktelsen
de från redaren utgående sjukförmånerna det grundläggande
35
Kungl. Maj.ts proposition nr US
och den allmänna sjukförsäkringen får endast sekundär betydelse. Bestämmelsen
i nuvarande 28 § 2 st. SFL om redarens rätt till sjömannens
sjukpenning under redarskyddad tid, vilken infördes med tanke enbart
på förhållandena inom sjöfarten (se SOU 1944: 15 sid. 316), får särskild
vikt i detta sammanhang. Den torde nämligen medföra att, i den mån
redarförpliktelsen gäller, den ombordanställde icke kan vända sig till
sjukkassan med begäran om ersättning vid sjukdom utan att han får
hålla sig till redaren.
Det kan emellertid icke vara rimligt att låta sjömannen erlägga full avgift
för sin sjukpenningförsäkring under redarskyddad tid, om det icke
är möjligt för honom att erhålla något i gengäld.
Det till synes enklaste sättet att råda bot på detta missförhållande torde
vara, att Konungen jämlikt 28 § 1 st. SFL undantager de ombordanställda
från sjukpenningförsäkringen. Genom en sådan åtgärd skulle de befrias
från avgiften till denna försäkring. Härjämte skulle redarna icke behöva
erlägga arbetsgivarbidrag till tilläggssjukpenningförsäkringen. Denna utväg
har emellertid den påtagliga nackdelen att de ombordanställda skulle
ställas helt utanför sjukpenningförsäkringen även under icke redarskyddad
tid, vilket torde strida mot den obligatoriska försäkringens grundprinciper.
Tanken på att välja denna väg måste därför avvisas.
Fråga uppstår då, om sjöfolket kan undantagas från sjukpenningförsäkringen
endast i vad avser den redarskvddade tiden. Även om SFL i sin
nuvarande utformning icke skulle hindra en sådan ordning, tala flera
skäl häremot. Sjöfolket skulle nämligen under redarskyddad tid befrias
även från den del av avgiften som motsvarar vad andra unga och friska
manliga sjukkassemedlennnar erlägga i bidrag till försäkringsutgifterna
för medlemmar med högre sjuktal (de äldre, de sjukliga och kvinnorna).
Härjämte skulle redarna befrias från viss del av den i arbetsgivarbidraget
ingående dolda yrkesskadepremien. Ytterligare skulle det bli svårt att
över huvud taget beräkna storleken av redarnas arbetsgivarbidrag till
tilläggssjukpenningförsäkringen. Den ifrågasatta ordningen skulle vidare
nödvändiggöra särregler beträffande den preliminära skatte- och avgiftsuppbörden
från sjöfolk och administrationen skulle jämväl i övrigt bli
invecklad.
Med hänsyn till det anförda har utredningsmannen inte funnit det
lämpligt att i någon form eller till någon del undantaga sjöfolket från sjukpenningförsäkringen.
Utredningsmannen behandlar härefter frågan om den sjukpenningklass,
till vilken sjömännen bör hänföras, samt framhåller att det med
hänsyn till sjömansyrkets obeständighet kan vara tveksamt om sjukkassan
anser, att sjömannens uppgivna månadslön kan godtagas såsom norm
för den årsinkomst av tjänst som medlemmen kan antagas tillsvidare åtnjuta.
Placerades sjöman i lägre sjukpenningklass än den, vartill hans
lön från redaren berättigade, bleve emellertid följden, dels att sjömannens
slutliga avgift till försäkringen för tiden ombord bleve lägre än den
preliminära avgiften för samma tid, dels att redarens regressrätt minskade
i värde.
Enligt utredningsmannens mening bör ombordanställds sjukpenningklass
under ombordanställningstiden och därmed hans avgift och sjukpenning
opaginerad Kontrollera mot PDF
3(5
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 118
under den redarskyddade tiden bestämmas efter lönen i ombordanställningen.
Detta kunde utan lagändring ordnas genom att tillsynsmyndigheten
genom skriftliga anvisningar till sjukkassorna framhölle, att beträffande
ombordanställd sjukkassemedlem placering i sjukpenningklass
skulle ske på grundval av den lön han ägde uppbära ombord. Med lön
borde då avses utgående tarifflön jämte sedvanliga tillägg samt de taxeringsmässigt
uppskattade naturaförmånerna. Meddelande till sjukkassan
om lönens storlek borde kunna avlämnas av befälhavaren i samband
med att anställningen började och slutade ävensom då lönen ändrades i
sådan mån att annan sjukpenningklass bleve tillämplig. Detta skulle inte
innebära någon större belastning för redarna, då föreskrifter redan funnes
om skyldighet för dem att anmäla till sjukkassa, när arbetstagares
anställning börjar och upphör.
Den omständigheten att sjukpenningen, i motsats till sjömannens lön,
inle beskattas kan uppenbarligen leda till — framhåller utredningsmannen
— att lönen minskad med skatten blir högre om sjömannen är sjuk
och berättigad till sjukpenning än då han är frisk, såvida inte lönen kan
sänkas med belopp motsvarande värdet av skattefriheten. Svårigheten
att komma till rätta med denna fråga bottnade i att sjömanslagens bestämmelser
om sjukförmåner vore tvingande till de ombordanställdas
fördel och därför i och för sig omöjliggjorde för sjöfartsnäringens parter att
genom avtal allmänt begränsa dessa förmåner. Det måste emellertid beaktas
att ett lagstadgande icke vore tvingande i vidare mån än som vore
av lagstiftaren åsyftat. Det gällde med andra ord att, med ledning av stadgandets
syfte och de grunder varå detsamma vilade samt av allmänna
rättsprinciper avgöra i vad mån föreskriften vore tvingande (se lagrådets
yttrande i anslutning till nya sjömanslagen, prop. 170/52, s. 178). I detta
sammanhang torde utan vidare kunna fastslås att lagstiftaren icke avsett
att föreskriva mera än att sjuk eller skadad ombordanställd under
närmare angiven tid icke skulle i lönehänseende försättas i sämre läge än
då han vore frisk. Med denna utgångspunkt framstode det som självklart,
att sjöfartsnäringens parter ägde avtala om en sådan minskning av den
till sjuk eller skadad ombordanställd utgående lönen att den ombordanställdes
nettolön i princip alltid bleve densamma. Om svårigheten att
härutinnan nå full rättvisa i varje enskilt fall beträffande storleken av
lönen under sjukdom hänvisades till vad föredragande departementschefen
i motsvarande fråga anfört i propositionen 217/1954 angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter SFL:s ikraftträdande
(se s. 114). Även för sjöfartsnäringens parter torde det få räcka
med att sjukavdragen å lönen bleve schablonmässigt fastställda i en för
ändamålet upprättad tabell.
Av det anförda finner utredningsmannen framgå, att hinder icke synes
möta mot att nämnda parter inom ramen för sjömanslagen i detta hänseende
träffa en överenskommelse av samma innebörd som avtalet mellan
opaginerad Kontrollera mot PDF
,‘57
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
civildepartementet och statstjänstemannen; och därmed torde den for frågans
lösning bästa utvägen ha anvisats.
Beträffande moderskapshjälpen anför utredningsmannen, att
redarna inte torde ha någon förpliktelse i samband med kvinnlig ombordanställds
havandeskap och barnsbörd. Till följd härav bleve bestämmelsen
om arbetsgivares regressrätt i moderskapsförsäkringen i detta
sammanhang utan betydelse.
Även i förevarande betänkande har frågan om läkemedelsförmånen
tagits upp till behandling. Enligt utredningsmannen synes skäl
inte föreligga att ha särskilda regler för det fall att redaren utom riket
för ombordanställds räkning eller genom denne inköper läkemedel, beträffande
vilka kostnaden enligt sjömanslagens bestämmelser skall stanna
å redaren. Härefter anföres följande:
Däremot torde det vara lämpligt att behandla frågan, huru kostnaden
för sådana i ovannämnda förordning avsedda läkemedel som utlämnas
till sjuk ombordanställd från skeppsapotek skäligen bör bestridas. I den
mån läkemedlen äro inköpta i Sverige måste det i princip anses rimligt
att redaren får åtnjuta de enligt förordningen utgående förmånerna. Läkemedlen
äro dock avsedda i första hand för de ombordanställda, och redaren
är jämlikt skeppsapotekskungörelsen skyldig att hålla läkemedlen
ombord. Redaren s. a. s. träder i sjukkassemedlemmen-sjömannens ställe.
Mot en sådan ordning kan visserligen invändas att redaren vid köp av
stora mängder läkemedel får större del av kostnaden eisatt än som åsyftats,
eftersom bestämmelsen därom, att endast den del av priset som överstiger
tre kronor rabatteras, förlorar sin betydelse. Vidare kan invändas
att de i skeppsapoteket ingående läkemedlen kunna komma att utlämnas
till personer, t. ex. utländska sjömän eller passagerare, vilka ej äro berättigade
till de i förordningen stadgade förmånerna.
Dessa invändningar torde dock icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Endast vid nyuppsättning av skeppsapotek lärer det bli tal om att inköpa
större mängder läkemedel. Vid de utfyllnadsköp som måste göras, i vart
fall i samband med den årligen återkommande obligatoriska granskningen
av apoteket, torde trekronors-begränsningen fylla sin uppgift. — På
grund av de särskilda förhållandena till sjöss bli redarna i stor utsträckning
tvingade att inköpa läkemedel utomlands och sådana inköp komma
icke till någon del att belasta sjukkassorna. Denna omständighet torde
mer än väl uppväga olägenheten av att i en del fall skeppsapoteket användes
för att ombord förse utländska sjömän eller passagerare med läkemedel,
som inköpts enligt förutnämnda förordning. I anslutning härtill
kan tilläggas att de utländska sjömännen — liksom sjömanskåren i övrigt
— i allmänhet äro unga och friska personer, vilkas behov av läkemedel
torde vara tämligen ringa.
Utredningsmannen förordar i enlighet härmed, att befälhavare eller
redare vid inköp jämlikt skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda
läkemedel, som avses i förordningen angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, skall i rabatteringshänseende jämställas med de
personer som avses i förordningen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Frågan om redares regressrätt mot sjukförsäkringen liar i
betänkandet upptagits beträffande såväl sjukvårdsersättningen som sjukpenningen.
Utredningsmannen framhåller, att frågan huru sjöfolkets avgiftsplikt
till sjukförsäkringen skall kunna mildras, såvitt avser den redarskyddade
tiden, kan lösas genom att man underlättar för sjöfolket att vid avtalsförhandlingar
övervältra avgiften på redarna. För den ombordanställde
torde det, i vad avser den redarskyddade tiden, i och för sig vara tämligen
likgiltigt hur SFL:s bestämmelser är utformade, eftersom han enligt
sjömanslagen i princip hade rätt till betryggande vård på redarens bekostnad.
Det enda, som torde ha betydelse för honom, vore, alt han kunde
på redaren övervältra skälig del av sin avgift till sjukvårdsförsäkringen.
Utredningsmannen fortsätter:
Med sin nuvarande utformning hindrar SFL icke de ombordanställda
att förmå redarna att övertaga utgiften för ifrågavarande avgiftsdel. Redaren
har nämligen enligt 19 § tredje stycket SFL rätt att hos sjukkassan
uppbära ersättning för sjukvårdskostnad som åsamkats honom i anledning
av ombordanställds sjukdom. Det kan emellertid förväntas, att redaren
gentemot ett krav från de ombordanställdas sida att övertaga utgiften
för egenförsäkringen invänder, att regressrätten för honom har ringa
värde, eftersom den enligt nämnda lagrum är begränsad till belopp som
skulle ha utgivits därest sjukvårdskostnaden uppkommit vid den sjukes
vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Invändningen kommer då
att grundas på den omständigheten, att redarna — till skillnad från
andra arbetsgivare — i stor utsträckning får bekosta sjukvård som lämnats
den ombordanställde utom riket och sålunda är avsevärt dvrare än
för motsvarande sjukvård inom riket. Eu sådan invändning kan vid
första påseendet förefalla riktig, men den håller icke streck i detta sammanhang.
Statsmakterna ha nämligen funnit, att de särskilda förhållandena
till sjöss motivera att rederinäringen i viss utsträckning får bära
de sjukvårdskostnader som uppstå vid ombordanställds sjukdom, ävensom
att detta läge — såvitt angår utom riket lämnad sjukvård — icke
bör ändras genom tillkomsten av en lagstiftning som reglerar en allmän
sjukförsäkring, anpassad efter förhållandena i Sverige. Det är denna
ståndpunkt som föranlett utformningen av regressbestämmelsen i 19 §
tredje stycket SFL (jfr SOU 1944:15 s. 316). Bestämmelsen ansluter sig
till SFL:s övriga stadganden. Sålunda skola redarna betala bidrag till
sjukvårdsförsäkringen efter samma grunder som alla andra arbetsgivare
och ombordanställds avgift är densamma som övriga sjukkassemedlemmars;
både bidragen och avgifterna äro avvägda med hänsyn till sjukvårdskostnaderna
inom landet. Det bör understrykas att detta sakförhållande
i princip icke påverkas av de föreskrifter, som kunna komma
att utfärdas med stöd av 20 § SFL, förutsatt att ersättningen vid sjukdom
utom riket icke blir lägre än enligt 14—18 §§ SFL.
Föreskrifter av sådant slag kunna dock vålla bekymmer för de ombordanställda
i ett annat hänseende. Detta sammanhänger med den beslutade
samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Om berörda föreskrifter skulle förplikta sjukkassorna
att för sjukvård som lämnats utom riket utgiva högre ersättning
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 118
än 14_18 §§ SFL medgiva, kommer redarens regressrätt, i det fall där
han utom riket bekostat vård av ombordanställd som drabbats av yrkesskada,
att bli mindre värd.
Utredningsmannen anser, att det för redaren är en betydande nackdel,
att de utländska sjömännen utestänges från den allmänna sjukförsäkringen
på grund av att redaren inte beträffande dem kan åberopa regressrätt. Den
på svenska fartyg anställda sjömanskåren består nämligen till drygt
25 procent av utlänningar. Härefter anför utredningsmannen:
Det för rederinäringen utmärkande är alltså att ständigt omkring
25 procent av arbetstagarna icke tillhöra sjukkassa. Detta medför, att
värdet av redarens i sjukförsäkringslagen förutsatta regressrätt allmänt
sett minskar med omkring 1U. Därjämte måste emellertid beaktas att antalet
utländska sjömän på de olika fartygen starkt växlar. Sålunda finnes
det fartyg, i synnerhet sådana som trafikera endast transoceana hamnar,
där besättningen till 90 procent utgöres av utlänningar utan någon som
helst anknytning till Sverige, medan andra fartyg endast i ringa utsträckning
eller icke alls bemannas med sådana utlänningar. Denna ordning
medför, att en del redare kunna göra regressrätten till fullo gällande, under
det att andra i det närmaste sakna sådan rätt.
Vad som anförts angående regressrätt motiverar enligt utredningsmannens
mening att redarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen
minskas för utländska sjömän. Härvid borde det nära sambandet
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna uppmärksammas. Arbetsgivarbidraget
kunde sägas motsvara en dold yrkesskadepremie för samordningstiden,
oaktat bidraget inte komme yrkesskadeförsäkringen till godo.
I anslutning till det anförda föreslår utredningsmannen att arbetsgivare
för de här i riket inte mantalsskrivna utländska sjömännen skall
erlägga ett arbetsgivarbidrag om allenast 0,4 procent.
Beträffande ad ministrationsspörs målen uttalar utredningsmannen,
att frågan om samarbetet mellan sjöfartens parter och
sjukkassorna i stor utsträckning torde vara en praktisk fråga, som borde
överlämnas åt dem att lösa inom SFL:s ram. Därför anser sig utredningsmannen
ej behöva framlägga andra förslag än sådana som är ägnade
att undanröja de svårare och mer iögonenfallande hindren lör ett
tillfredsställande samarbete. Härom anföres:
Grundförutsättningen för alt sjöfartens parter i samband med sjömans
sjukdom skola kunna nå förbindelse med rätt sjukkassa är, att de \eta
vilken sjukkassa sjömannen tillhör. De särskilda förhållandena till sjöss
torde emellertid medföra, att sådan vetskap ofta icke skulle föreligga. Sålunda
kan förutses att sjömannen i gemen icke kommer att vara i stånd
att lämna upplysning om sin sjukkassetillhörighet. Troligen skulle detta
förhållande i viss mån kunna ändras, därest det föreskrevs skyldighet för
sjöman att alltid vara beredd att styrka i vilken sjukkassa han vore
medlem.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Efter att ha avvisat tanken att befälhavaren skulle svara för uppgiften
att fastslå sjömannens sjukkassetillhörighet föreslår utredningsmannen
att i sjömanshuskungörelsen (SFS 306/1939) skall införas ett
stadgande om skyldighet för mönstringsförrättare att i sjömans avräkningsbok
(motbok) göra anteckning om sjömans sjukkassetillhörighet.
Skulle på sätt utredningsmannen föreslagit ombordanställds sjukpenningklass
under anställningstiden alltid grundas på storleken av månadslönen
ombord, borde det enligt utredningsmannens mening åligga befälhavaren
att snarast möjligt lämna sjukkassan meddelande om utgående
löneförmåner (kontantlön jämte sedvanliga tillägg och det taxeringsmässigt
uppskattade värdet av naturaförmånerna), så att ej placeringen i
sjukpenningklass bleve fördröjd eller oriktig. Sådant meddelande borde
också lämnas i det fall att lönen stege eller sjönke i sådan mån att placeringen
borde ändras. Stadgande om denna skyldighet borde inflyta i nyssnämnda
förordning.
Beträffande frågan om tiden och sättet för framställande av krav å
sjukhjälp, framhålles i betänkandet, att, såvitt angår redarskyddad tid, det
ur sjukkassans synpunkt torde vara tämligen likgiltigt när sjukanmälan
inkomme. Det borde dock inte förekomma, att redaren anmälde sjukdomsfall
och framställde krav mot sjukkassan senare än sex månader från det
sjukdomsfallet inträffat. Någon ändring av SFL behövdes inte i förevarande
avseende. Om sjukdomen fortfore då sjömannen lämnade tjänsten,
torde det dock vara angeläget att sjukkassan omedelbart underrättas
harom. Vad angår icke redarskyddad tid vore det uppenbarligen orimligt
fordra, att t. ex. en sjöman, som insjuknat på en avsides belägen
ort i utlandet, skulle berövas rätten till sjukpenning därför att han icke
genast kunde komma i förbindelse med sjukkassan. Det förutsattes emellertid
att den ombordanställde skulle kunna vända sig till närmaste
svenske konsul med sitt krav, varefter det borde ankomma på konsuln
att såsom ett slags ombud för sjukkassan inom sexmånaders-fristen vidarebefordra
kravet till denna. En sådan skyldighet torde ligga i linje
med den i konsulatsförordningen för konsuln allmänt föreskrivna plikten
att bispringa nödställd svensk medborgare.
Den i 21 § sista stycket SFL omförmälda rätten för sjukkassa att kräva
läkarintyg bör enligt utredningsmannens mening utövas med största försiktighet
i fråga om sjömän, som insjuknar ombord eller utomlands. Sjukkassan
borde här i regel kunna nöja sig med befälhavares uppgift att sjöman
varit sjuk. Befälhavaren hade att under straffansvar införa uppgifter
om sjömannens sjukdom i skeppsdagboken (37 och 287 §§ sjölagen).
Om sjömannen vore sjuk i land, kunde sjukkassan kontrollera av redare
lamnade uppgifter härom med ledning av redarens eller hans ombuds
räkenskaper eller utdrag av dem. Hade sjukdomsfallet inträffat i utlandet,
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
torde under alla förhållanden intyg av sådan utländsk läkare, som godtoges
av konsuln på platsen, böra räcka.
1 fråga om de administrativa problemen framhålles slutligen bl. a., att
det för redarna skulle vara en avsevärd vinst, om de hade möjlighet att
vända sig till ett enda försäkringsorgan. Det ville synas som om en sådan
ordning skulle kunna genomföras med tillämpning av SFL i dess nuvarande
lydelse. Enligt 59 § SFL ålåge det nämligen sjukkassa att enligt
bestämmelser, utfärdade av tillsynsmyndigheten, för annan sådan kassas
räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll ävensom att i övrigt
genom samarbete med de andra kassorna underlätta lagens tillämpning.
Redaren syntes under åberopande av detta lagrum kunna ingiva anmälningar
och ersättningsanspråk rörande sina ombordanställda till sjukkassan,
inom vars område redaren hade sitt huvudkontor. Sjukkassan
skulle därvid ha att omgående vidarebefordra anmälningarna till vederbörande
sjukkassa. En ytterligare möjlighet vore att tillsynsmyndigheten
själv påtoge sig att vara mellanhand eller att ett särskilt organ härför
skapas. Uppenbarligen skulle det även vara av värde för konsulerna i de
större hamnstäderna, om de i sin tilltänkta verksamhet som förmedlare
mellan sjöman och dennes sjukkassa icke vore nödsakade att alltid vända
sig till denna kassa utan kunde, såsom förutsatts beträffande redarna,
anlita annan sjukkassa eller annat försäkringsorgan.
Utredningsmannens överväganden utmynnar författningsmäss
i g t i förslag till ändring dels i 38 § SFL i syfte att minska det för utländska
sjömän utgående arbetsgivarbidraget i enlighet med vad i det
föregående angivits, dels i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel av innebörd, att de i förordningen reglerade förmånerna
skola utgå även vid inköp till skeppsapotek, dels i sjömanshuskungörelsen,
innebärande åläggande för mönstringsförrättare att såvitt
möjligt i sjömans motbok göra anteckning om sjömannens sjukkassetillhörighet
och dels i förordningen om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning, innebärande skyldighet för redare
att till sjukkassa lämna uppgift om de ombordanställdas inkomstförhållanden.
Samtliga författningsändringar föreslås träda i kraft den 1 april 1955.
Remissyttranden
Över betänkandena om ersättning för sjukvård utom riket och angående
sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen har yttranden inhämtats från
statskontoret, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och 1946 års sjömanskommitté.
Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats Svenska sjukkasseförbun
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
det, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska stewardsföreningen. Över det förstnämnda betänkandet har
yttrande jämväl inhämtats från luftfartsstyrelsen, varjämte tillfälle att avgiva
yttrande över detsamma beretts Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
fiskares riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska turisttrafikförbundet
och Reso.
Yttranden har inkommit från samtliga de organisationer, som beretts tillfälle
därtill, utom från Svenska sjukkasseförbundet och Svenska turisttrafikförbundet.
De ombordanställdas organisationer (Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska stewardsföreningen) har avgivit ett gemensamt yttrande över
betänkandena; och kommerskollegium har i sitt yttrande, utom på en
punkt, anslutit sig till vad 1946 års sjömanskommitté yttrat.
Genom utrikesdepartementets försorg har vissa yttranden i hithörande
frågor införskaffats från svenska konsulära myndigheter.
Här nedan lämnas en redogörelse för vad vid remissbehandlingen förekommit,
därvid yttrandena över betänkandet om sjukvård utom riket behandlas
först.
Ersättning för sjukvård utom riket
I fråga om den personkrets, som bör omfattas av förmånen av
ersättning för sjukvård utom riket, ansluter sig remissinstanserna — i den
mån de berör saken — helt till utredningsmannens förslag, att förmånen
skall omfatta samtliga enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade personer.
1946 års sjömanskommitté, som vidhåller att sjömännens sjukförsäkringsfråga
bör lösas i överensstämmelse med det förslag, scm tidigare
framlagts av kommittén, anser dock att utländsk sjöman, som under en
längre tid tjänstgjort inom den svenska sjöfarten och som erlagt sjömansskatt
till Sverige, borde ha samma rätt som de i Sverige anställda utländska
arbetstagarna. Det syntes vidare oriktigt, att en svensk sjöman skulle uteslutas
från försäkringen endast av den anledningen, att han inte längre
kunde anses bosatt i riket. Denna fråga sammanhängde med frågan om
sjömansregistreringen, varför den torde få upptagas sedan sjömanskommittén
slutfört sitt utredningsuppdrag angående sjömanshusen. Riksförsäkringsanstalten
framhåller, att införandet av rätt till ersättning för sjukvård
utom riket för här bosatta (och mantalsskrivna) kan förväntas öka
den redan föreliggande tendensen att underlåta anmäla avflyttning till
utlandet i syfte att genom kvarskrivning i Sverige komma i åtnjutande av
förmåner, som endast tillkomma i riket bosatta personer. Det vore angeläget
att enkla och lättfattliga auktoritativa anvisningar, utöver dem som fram
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
ginge av folkbokföringsförordningen, snarast möjligt lämnades rörande villkoren
för att anses såsom bosatt i riket. Svenska arbetsgivareföreningen
uttalar att i flertalet fall, då fråga är om andra medborgare än sjömän, frågan
om rätt till ersättning för vård utom riket till svenska medborgare, anställda
i svenska företag, torde lösas genom särskilda anställningskontrakt.
Frågan huruvida förslaget i dess helhet borde göras till föremål för lagstiftning
syntes närmast böra bedömas, sedan ståndpunkt tagits till det
betänkande, som komme att avgivas av 1946 års sjömanskommitté.
Frågan om de sjukvårdsutgifter, som bör ersättas för alla sjukförsäkrade,
och ersättningarnas storlek har berörts i flera remissyttranden.
Statskontoret förklarar sig biträda förslaget att ersättningarna bör beräknas
till enbart kostnader för läkarvård och sjukhusvård. De maximibelopp,
som bör ligga till grund för beräkning av läkarvårdsersättning, anser
ämbetsverket böra begränsas till 15 resp. 20 kr. I fråga om ersättningen
för sjukhusvård utomlands anför ämbetsverket följande:
Enligt förslaget skulle ersättning för sjukhusvård utomlands utgå för
patients kostnader intill ett belopp av högst 35 kronor för dag, motsvarande
det allmännas beräknade kostnader för sjukhusvården i Sverige. Då sjukförsäkringens
andel av sistnämnda kostnader enligt i betänkandet lämnade
uppgifter i allmänhet icke kommer att uppgå till högre belopp än 3 kronor
för dag, skulle ett genomförande av förslaget i nu förevarande hänseende
medföra, att utlandsresenärerna finge en förmånsställning inom försäkringen,
som enligt statskontorets mening måste ingiva starka betänkligheter.
I detta sammanhang må även erinras, att enligt förarbetena till sjukförsäkringslagen
ersättning vid sjukvård utom riket regelmässigt icke borde
utgå med högre belopp än vid vård inom landet. \ id angivna förhållanden
håller ämbetsverket före, att vid sjukhusvård utomlands ersättningen för
närvarande icke bör fastställas till högre belopp än 3 kronor för dag. En
dylik begränsning synes för övrigt så mycket mera motiverad, som statsbidrag
för täckande av sjukförsäkringens merkostnader i anledning av nu
förevarande förslag icke lärer, såsom i betänkandet förutsatts, kunna utgå
från förslagsanslaget till Bidrag till sjukkassor in. in. utan riksdagens medgivande.
Även riksförsäkringsanstälten hyser viss tvekan rörande de föreslagna
beloppens storlek samt förordar att de maximibelopp, som skall ligga till
grund för läkarvårdsersättningen, fastställes till högst 20 resp. 25 kr. Emellertid
ifrågasätter anstalten, om inte förmånerna bör utökas så att ersättning
intill visst belopp kan utgå beträffande resor i samband med intagning
å sjukhus. Medicinalstyrelsen anser att bärande skäl ha framlagts för
förslaget, att ersättningen endast skall omfatta läkarvård och sjukhusvård
men inte resor, sjukvårdande åtgärder eller läkemedel. De föreslagna maximibeloppen
finner medicinalstyrelsen för låga men vill inte motsätta sig
alt de lägges till grund för återbäringen vid sjukvård, som erhållits inom
Europa. Då fråga vore om sjukdomsfall i utomeuropeiska länder borde
r ik sf ör säkr i ngsan s t a 11 en få bemyndigande att höja beloppen med högst
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
100 %. Luftfartsstgrelsen ställer sig också tveksam till beloppens avvägning
och anser de beräknade maximala arvodena för läkarvård böra höjas
med minst 15 kr; detta inte minst enär i beloppen inräknades även vissa
sekundära kostnader. Statstjänstemännen uppbure redan nu ersättningar,
som i vissa fall vore förmånligare än de föreslagna. Detta komme att medföra,
att det sannolikt uppstode samordningsproblem av i princip samma
slag, som då det gällt sjukvård inom landet för denna grupp. Landsorganisationen
anser det önskvärt, att riksförsäkringsanstalten i samråd med
medicinalstyrelsen skall efter prövning i varje särskilt fall kunna medge
större ersättning än den av utredningsmannen föreslagna. Tjänstemännens
centralorganisation anser de föreslagna maximibeloppen väl lågt tilltagna
och förordar, att de endast betraktas såsom provisoriska i avvaktan
på ytterligare utredning. Handelns arbetsgivareorganisation finner också
de föreslagna maximibeloppen i vissa fall vara för låga; ersättningsbeloppet
för sjukhusvård utom Europa borde fastställas till förslagsvis 70 kr. Sveriges
fiskares riksförbund framhåller att, även om den föreslagna ersättningen
för läkarvård troligen inte alltid kan vara tillräcklig, den dock utgör
en förbättring; ersättningen för sjukhusvård torde anses tillsvidare vara
tillfredsställande. Reso anser att i de länder, som omfattas av dess utlandsreseprogram,
de nordiska och västeuropeiska länderna, läkar- och sjukhuskostnaderna
är ungefär desamma som i Sverige. Reso har därför ingen erinran
mot förslaget. Socialstyrelsen, 194-6 års sjömanskommitté och De ombordanställdas
organisationer förordar, att ersättningen även får avse
vissa andra kostnader än för läkar- och sjukhusvård. Särskilt borde kostnader
till hemresan kunna ersättas.
Den föreslagna tilläggsersätt ningen för sjömän avstyrkes
av statskontoret, som anför:
Utöver de sålunda angivna ersättningarna skulle enligt förslaget sjöman,
som erhållit sådan sjukvård utomlands, som det icke ålegat redare att bekosta,
kunna erhålla ytterligare ersättning med så stort belopp, att hela den
uppkomna vårdkostnaden bleve täckt genom försäkringen. Enligt statskontorets
mening hava tillräckliga skäl för en dylik utvidgning av de ovan
förordade ersättningsgrunderna icke förebragts. Såsom av betänkandet
framgår, har vederbörande redare enligt sjömanslagen att i betydande omfattning
svara för vården av sjuk sjöman. Härutöver kan svensk sjöman
vid sjukdom utomlands erhålla ekonomiskt bistånd genom utrikesförvaltningens
försorg. Att enbart för sjömännens del genomföra en utbyggnad
av sjukförsäkringens ersättningssystem anser sig ämbetsverket följaktligen
icke kunna tillstyrka.
I övrigt har under remissbehandlingen inte ifrågasatts lämpligheten av
att tilläggsersättning till sjömännen utgår. I fråga om förmånens utformning
har emellertid vissa erinringar gjorts. Sålunda har den tid av 30 dagar
efter tjänsteförhållandets upphörande, inom vilken sjukdomen skall ha
inträffat för att tilläggsersättningen skulle kunna utgå, i flera yttranden
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
ansetts allt för kort; en tid av två månader har ansetts lämpligare. Riksförsäkringsanstalten
påpekar, att det mången gång blir svårt att konstatera,
om utgiften gäller sjukdom, vari insjuknande skett under de 30 dagarna,
eller ej. Anstalten anser också, att vid läkarvård tilläggsersättningen tillsammans
med grundersättningen skall uppgå till tre fjärdedelar av våulkostnaden
och att således sjömannen själv skall stå viss självrisk.
Vad angår frågan om ersättning för sjukvårdskostnader i länder, i vilka
till följd av konventioner utgår sjukvårdsersättning till svenska
medborgare, anför riksförsäkringsanstalten, att det enligt utredningsförslaget
skulle kunna inträffa att för en och samma vårdutgift ersättning
utginge såväl enligt överenskommelse med främmande makt som enligt den
föreslagna ersättningskungörelsen. Detta komme att leda till betydande
administrativt besvär. Anstalten föreslår därför, att den föreslagna bestämmelsen
i kungörelseförslaget utbytes mot föreskrift enligt vilken, där överenskommelse
träffats med främmande makt om utgivande av sjukhjälp,
som avses i kungörelsen, kungörelsen skall gälla sjukhjälp vid vård, som
meddelats inom den främmande maktens territorium, endast i den mån
Konungen så förordnat. Landsorganisationen påpekar betydelsen av att
Sverige inte endast beträffande sjukvårdsförsäkringen utan också för sjukförsäkringen
i dess helhet avsluter konventioner med främmande länder
på samma sätt som gäller för de nordiska länderna.
Gränsbefolkningens speciella problem i förevarande
avseende beröres av medicinalstgrelsen, som meddelar att en nordisk samarbetsgrupp
tillsatts för utredning av hithörande frågor. Riksförsäkringsanstalten
framhåller att, om vid läkarvård av läkare i grannlandet ersättningsrätt
enligt SFL skall kunna helt utnyttjas, läkaren måste lämna de
uppgifter angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.
Förslaget att redare skall ha regressrätt hos sjukkassan för grundersättningen
— den till alla försäkrade utgående ersättningen för läkaroch
sjukhusvård — har allmänt tillstyrkts, i den mån frågan berörts i
yttrandena. 19^6 års sjömansutredning anför i denna fråga.
Vidkommande frågan om redares regressrätt, delar kommittén helt utredningsmannens
uppfattning, att denna bör omfatta grundersättningens
totalbelopp. Motsvarande regel har intagits i kommitténs båda betänkande!!.
Utöver de motiv som kommittén därvid framlade tillkommer numera såsom
ett ytterligare, tungt vägande skäl, att rätten till grundersättning i förevarande
betänkande förordats böra utsträckas att omfatta samtliga sjukkassemedlemmar
som vistas i utlandet. Detta medför att de arbetsgivare i övrigt,
som nu ha förpliktelser att ersätta kostnaderna för i utlandet insjuknade
anställda, om förslaget bifalles endast skulle behöva ersätta den del av i
utlandet uppkomna vårdkostnader som överstiger grundersättningen. De
skulle alltså kunna indirekt tillgodogöra sig den utgivna grundersättningen.
Erhölle redarna icke möjlighet att för tid, då sjömanslagens redarförpliktelse
gäller, regressvis tiilgodogöra sig utfallande grundersättning,
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
skulle detta följaktligen innebära, att redarna allvarligt missgynnades jämfört
med nyssnämnda arbetsgivare.
Frågan om finansieringen av de kostnader, som uppkommer vid
genomförandet av ersättning för sjukvård utom riket, har berörts av statskontoret,
som framhåller att, därest ersättningen vid sjukvård utomlands
begränsades på sätt ämbetsverket föreslagit, särskilda statsbidragsbestämmelser
inte torde vara erforderliga. 1946 års sjömanskommitté har funnit
anledning till tvekan beträffande riktigheten av utredningsmannens kostnadsberäkning.
De administrativa spörsmål, som sammanhänger med frågan
om ersättning för sjukvård utom riket, har behandlats i några yttranden.
Medicinalstyrelsen har sålunda funnit utredningsförslaget, att ersättningsfrågorna
— utom då tilläggsersättning till sjömän utginge — skulle prövas
av resp. sjukkassor, vara mindre lämpligt. Styrelsen anser att samtliga
fall som berör sjukvård i utlandet — med undantag för gränsbefolkningen
— bör handhavas av riksförsäkringsanstalten, inom vilkens sjukkassebyrå
en särskild utlandsavdelning borde organiseras. Sedan ärendet utretts inom
denna avdelning, borde ärendet översändas till vederbörande sjukkassa med
hur mycket kassan hade att betala. Riksförsäkringsanstalten tillstyrker
däremot förslaget att utbetalning till den försäkrade själv av den alla
tillkommande ersättningen för läkar- och sjukhusvård (grundersättningen)
skall ske i vanlig ordning. Frågorna om utbetalning av ersättning i övriga
fall borde bedömas först sedan Kungl. Maj:t framlagt förslag i anledning
av betänkandet om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen. 1946 års
sjömanskommitté anser att redare, ombordanställda och utrikesförvaltningen
bör äga rätt att vända sig till valfri sjukkassa. Försäkringsorganen
borde eftersträva en ordning, som medförde minsta möjliga administrativa
besvär och omgång för berörda parter. Tjänstemännens centralorganisation
anser det böra övervägas, om inte en central granskning inom riksförsäkringsanstalten
vore lämplig även för frågor rörande grundersättning.
En enhetligare praxis skulle bli följden, och sjukkassorna skulle inte behöva
brottas med översättnings- och bedömningsfrågor inom utlandssjukvården.
I fråga om förhållandet mellan i utlandet insjuknad
sjöman, som inte åtnjuter redarskydd, och konsuln på platsen
samt mellan denna konsul och försäkringsorganet anför 1946 års sjömanskommitté
följande:
Såsom huvudregel bör gälla, att sjömannen skall vara berättigad till omedelbar
sjukhjälp från konsuln. I de fall då konsuln ej kan fastställa huruvida
sjömannen är sjukkassemedlem eller ej, blir konsuln nödsakad att
inhämta besked i saken genom utrikesdepartementet. I sådana fall åter, då
konsuln val kan förvissa sig om att sjömannen tillhör sjukkassa, men saknar
uppgift om sjömannens sjukpenningklass, bör sjömannen — under
mellantiden innan konsuln erhållit uppgift om sjukpenningklassen —
äga från konsuln erhålla skäligt belopp i förskott å sjukhjälpen. Sjukpen
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
ningen bör därvid i regel beräknas efter senaste ombordlön. Skulle under
mellantiden ha utgivits för mycket, bör den del som överskrider försäkringsersättningens
faktiska belopp få bestridas från utrikesdepartementets anslag
till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.
Någon skyldighet för konsuln eller sjömannen att till detta anslag
återbetala vad sålunda för mycket utgivits bör naturligen icke föreligga.
Närmare direktiv om konsulns förfaringssätt i förevarande hanseenden
torde få utfärdas av utrikesdepartementet i samråd med tillsynsmyndigheten.
Sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen
I vissa yttranden över betänkandet angående sjöfolket och den allmänna
sjukförsäkringen har berörts frågan huruvida sjömännen bör
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda
framhåller statskontoret, att sjömännen borde omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen på de villkor, som i övrigt meddelats i fråga om denna
försäkringsverksamhet. De föreliggande förslagen borde enligt ämbetsverkets
mening läggas till grund för den jämkning av sjukförsäkringslagstiftningen,
som kunde anses påkallad med hänsyn till de inom sjöfarten
rådande särskilda förhållandena. Även socialstyrelsen tillstyrker att sjömännen
inordnas under den allmänna sjukförsäkringen. Däremot hänvisai
kommer skollegium till ett av kollegium avgivet yttrande med anledning av
1946 års sjömanskommittés betänkande angående sjömännens sjukförsäkring,
i vilket kollegium tillstyrkt kommitténs förslag om särskild obligatorisk
sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart vid sidan av den allmänna
sjukförsäkringen.
1946 års sjömanskommitté har i denna fråga anfört följande:
I betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) och tilläggsbetänkande
den 14 januari 1954 (stencil), båda angående sjömännens sjukförsäkring,
har sjömanskommittén framlagt förslag till en särskild, obligatorisk
sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart, sidoordnad den allmänna
sjukförsäkringen. De betänkanden varöver kommittén nu har att yttra sig
innehålla däremot förslag som syfta till att ordna sjöfolkets försäkringsfråga
inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Även om de åtgärder som
därvid föreslås äro ägnade att förbättra sjöfolkets ställning inom den allmänna
försäkringen, finner kommittén dock att själva inordnandet av sjömännen
under denna försäkring medför en väsentlig begränsning av möjligheterna
att åstadkomma en för sjöfartens parter tillfredsställande lösning
av sjöfolkets försäkringsfråga. Vissa av de principer, som kommittén ansett
böra vara grundläggande för en försäkring av sjöfolket, kunna nämligen
icke följas. Sålunda kan den allmänna försäkringen icke fungera som
en ansvarsförsäkring för redarnas totala förpliktelser enligt sjömanslagen
mot samtliga ombordanställda, då varken försäkringsersättningarna eller iörsäkringsplikten
bär samma omfattning som sjömanslagens rcdarförpliklelse.
Detta minskar naturligen försäkringens värde ur redarsynpunkt och skänker
endast ett mindre mått av trygghet åt de ombordanställda i jämförelse
med kommitténs förslag. Kravet på skyndsam behandling av ärenden röran
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
de sjömän som insjuknat i utlandet under tid, då redaren ieke bekostar vården,
torde dessutom icke kunna tillgodoses i erforderlig utsträckning inom
den allmänna försäkringen. Detta kommer att medföra olägenheter ej blott
för sjömännen själva utan även för utlandsmyndigheterna och sjukkassorna.
De i förevarande betänkanden framlagda förslagen och gjorda uttalandena
angående handläggningen inom den allmänna sjukförsäkringen
av ärenden rörande sjömän bestyrker vidare till fullo kommitténs uppfattning,
att det administrativa besväret kommer att bli vida större om sjömännen
inordnas under den allmänna försäkringen än om de hänföras till
en särskild sjukförsäkring för sjömän. Detta kommer att drabba icke blott
de ersättningsberättigade utan även berörda förvaltningsorgan, bland dem
främst riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna. Kommittén finner sig
därför alltfort böra förorda, att sjömännens sjukförsäkringsfråga löses i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts i kommitténs
nyssnämnda betänkanden.
Sveriges redareförening förklarar sig dela den uppfattning, som kommer
till uttryck i sjömanskommitténs remissyttrande. Föreningen hemställer,
att till vårriksdagen 1955 framlägges proposition om särskild sjukförsäkring
för sjöfolk i huvudsaklig anslutning till det förslag, som framlagts
av sjömanskommittén. Sveriges segelfartggsförening anser det inte vara
tillfredsställande, att den föreslagna försäkringen av sjömännen inte medför
regressrätt beträffande utländsk arbetskraft. Med nuvarande personalbrist
vore nämligen den svenska handelsflottan till betydande del bemannad
med utlänningar. De ombordanställdas organisationer finner utredningsmannens
förslag vara ägnade att närma försäkringsläget för de ombordanställda
till förhållandena i land. Organisationerna vore emellertid av
den bestämda uppfattningen, att genomförande av sjömännens sjukförsäkring
enligt de förslag, som framlagts av sjömanskommittén, hade inneburit
en rationellare och för sjöfartens parter mera tillfredsställande lösning.
Utredningsförslaget har i fråga om sättet för bestämmandet av sjömännens
sjukpenningförsäkring föranlett en bestämd gensaga
från riksförsäkringsanstalten, som framhåller att anstalten inte finner
det stå i överensstämmelse med bestämmelserna i SFL att föreskriva en
särskild ordning för inplaceringen i sjukpenningklass av en viss arbetstagarkategori,
nämligen sjömännen i såväl inrikes som utrikes fart. Särskilt
stötande skulle en sådan särbehandling av sjömännen i inrikessjöfarten
vara. Även beträffande vissa arbetstagargrupper inom landet — t. ex. skogsarbetarna
och andra säsongarbetare — skulle skäl kunna anföras för en
placering efter liknande grunder. En inplacering av de ombordanställda i
enlighet med förslaget skulle dessutom få till konsekvens, att de av sjukkassan
i många fall måste ställas utanför sjukpenningförsäkringen, då
kassan mottagit anmälan om att deras ombordanställning upphört. Ett sådant
system skulle helt strida mot grunderna för sjukpenningförsäkringen.
Systemet skulle dessutom medföra betydande administrativa svårigheter
för sjukkassorna med hänsyn till de täta omplaceringar i sjukpenningklass,
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 116
som skulle bli en följd därav. Riksförsäkringsanstalten funne sig alltså inte
kunna utfärda sådana anvisningar, varom här vore fråga, och kunde inte
heller tillstyrka en ändring av SFL av innebörd, att särskilda regler skulle
gälla för beräkning av sjömännens inkomst av förvärvsarbete. 1946 års sjömanskommitté
framhåller däremot, att den i utredningsförslaget förordade
principen för att fastställa ombordanställds sjukpenningklass — nämligen
med hänsyn tagen endast till ombordlönens storlek ■— är densamma som
föreslagits av kommittén. Kommittén anser det vara av synnerlig vikt, att
denna princip upprätthålles. De ombordanställdas organisationer finner
det nödvändigt, att sjukpenningklassen under ombordanställningstiden bestämmes
efter ombordlönens storlek, om inte de ombordanställda skall komma
i sämre läge än de som är anställda i land. Sveriges segelfartygsförening
anför, att vid sjömannens placering i sjukpenningklass hänsyn inte bör
tagas till viss obeständighet inom sjömansyrket. Han borde inte placeras i
lägre sjukpenningklass än vad som skulle bliva fallet om den egentliga månadslönen
antages som norm för årsinkomsten. En placering i lägre sjukpenningklass
resulterade i att värdet av redarens regressrätt minskade och
inte komme att svara mot erlagda avgifter.
Det av utredningsmannen framlagda förslaget att läkemedelsrabattering
skall förekomma vid inköp för skeppsapotek tillstyrkes av medicinalstyrelsen,
1946 års sjömanskommitté och De ombordanställdas organisationer.
Riksförsäkringsanstalten finner däremot förslaget oförenligt med såväl
principerna som sättet för läkemedelsförmånens utformning. Vidare torde
de läkemedel, vilka skulle finnas i skeppsapoteken — i den mån de över
huvud inginge bland de i förordningen om läkemedelsrabattering avsedda
läkemedlen — i regel vara så prisbilliga, att de vid enskild förskrivning
inte skulle berättiga till någon rabatt eller endast obetydlig sådan. Anstalten
avstyrkte sålunda utredningsförslaget i denna del.
Frågorna om redares skyldighet att erlägga arbetsgiv ar bidrag
för i Sverige inte mantalsskrivna utländska sjömän och den därmed sammanhängande
frågan om redarnas regressrätt mot sjukkassorna har
tagits upp till behandling i flera yttranden. Därvid har allmänt intagits
den ståndpunkten, att en lindring av bidragsskyldigheten till sjukförsäkringen
är motiverad. Riksförsäkringsanstalten hyser dock viss tvekan härutinnan
samt anför följande:
Riksförsäkringsanstalten kan icke dela utredningsmannens uppfattning,
att en differentiering av arbetsgivarbidraget skulle vara förenlig med den
av departementschefen intagna och av riksdagen godkända ståndpunkten i
frågan. Även om det för en reducering av redarnas arbetsgivarbidrag avseende
icke sjuk försök rade ombordanställda kan anses i och för sig finnas
skäl —- särskilt med hänsyn till redarnas förpliktelser enligt sjömanslagen
gentemot även dessa anställda — vill riksförsäkringsanstalten ändå ifrågasätta,
om dessa skäl kunna anses vara tillräckliga för ett frångående av den
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 116
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
antagna principen om uttagandet av arbetsgivarbidrag för en arbetsgivares
samtliga anställda. Det må emellertid framhållas, att ett undantagande av
ifrågavarande ombordanställda icke behöver få till följd, att andra arbetsgivare
beredas motsvarande lättnad, eftersom dessa icke ha sådan lagstadgad
förpliktelse, som åvilar redarna. Riksförsäkringsanstalten vill dessutom
framhålla, att en eventuell »dold yrkesskadepremie» torde böra beräknas
efter andra grunder än de av utredningsmannen använda. Anses åtskillnad
vid beräkningen av arbetsgivarbidrag böra göras mellan sjukförsäkrad och
icke sjukförsäkrad arbetskraft, finner riksförsäkringsanstalten lämpligare,
att yrkesskadeförsäkringsavgifterna beräknas efter olika premiesatser
för nämnda båda arbetstagarkategorier. Härigenom skulle en bättre
avvägning i försäkringsavgifterna mellan sådana arbetsgivare, som sysselsätta
utländsk, av den allmänna sjukförsäkringen icke omfattad arbetskraft,
och sådana som endast sysselsätta sjukförsäkrade arbetstagare möjliggöras.
Yrkesskadeförsäkringsavgiften för den nämnda utländska arbetskraften
skulle därvid sättas högre än samma avgift för övriga arbetstagare. Med
införandet av en sådan ordning funnes icke skäl för uttagande av arbetsgivarbidrag
för icke sjukförsäkrade utlänningar.
Generaldirektören Natt och Dag har anmält avvikande mening på denna
punkt. Han anför att, om en ändring av bestämmelserna rörande arbetsgivarbidragets
beräkning befunnes böra ske, det vore diskutabelt ur rättvisesynpunkt,
om en differentiering av nämnda bidrag därvid kunde begränsas
till att avse endast inom rederinäringen sysselsatt arbetskraft. Av
sjukförsäkringslagen icke omfattade utlänningar sysselsattes i stor omfattning
även inom vissa andra näringsgrenar under sådana omständigheter,
att mantalsskrivning ej skulle ske här. Det måste bjuda vissa betänkligheter
att införa en ordning, vilken kunde väcka och befrämja en tendens hos
arbetsgivare att av ekonomiska skäl anställa utländsk arbetskraft i stället
för svensk.
Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida man inte lämpligen borde taga steget
fullt ut och således låta det lägre arbetsgivarbidraget omfatta samtliga
icke sjukförsäkrade sjömän överhuvudtaget.
19i6 års sjömanskommitté anför i denna fråga:
Statsmakterna ha så sent som år 1952 tagit ställning till storleken av
den ekonomiska börda som rimligen kan påläggas redarna av sociala skäl.
Sjömanslagens bestämmelser om sjömans rätt till sjukvård och lön vid
sjukdom ha utformats i anslutning härtill. Det förefaller för den skull
inkonsekvent och obilligt mot redarna att nu belasta dem med det ytterligare
bidrag till sjukkostnader av social natur som det i betänkandets andra kapitel
föreslagna bidraget om 0,4 % av lönesumman för de utländska sjömän
som icke omfattas av försäkringen skulle komma att utgöra. Trots att detta
bidrag egentligen är avsett att täcka kostnaderna för yrkesskadorna under
samordningstiden kommer det, som i betänkandet också påpekas, icke att i
någon mån bidraga till att täcka kostnaderna för dessa utländska sjömäns
yrkesskador. Bidraget kommer nämligen sjukförsäkringen till godo, under
det att nyssnämnda kostnader komma att ersättas från yrkesskadeförsäkringen.
Dessa kostnader måste följaktligen tagas med i beräkningen, då
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
storleken av redarnas premier till yrkesskadeförsäkringen fastställes. Redarna
komma således, om nämnda bidrag skall erläggas, att få betala dubbelt
för de icke försäkringspliktiga utländska sjömännens yrkesskador under
samordningstiden. Med hänsyn till det ständigt höga antal utlänningar
inom rederinäringen, som icke kommer att omfattas av försäkringen, innebär
detta ett klart missgynnande av redarna i förhållande till arbetsgivarna
i allmänhet. På anförda skäl föreslås, att något på de icke försäkringspliktiga
utländska sjömännens lönesumma beräknat arbetsgivarbidrag icke
uttages. I detta sammanhang må understrykas att några svårigheter av
administrativ art att frånskilja dessa utländska sjömäns löner vid beräkningen
av arbetsgivarbidraget icke torde komma att uppstå, eftersom de
noggranna uppgifter som sammanställas i anledning av bestämmelserna om
sjömansskatt kunna anlitas.
Landsorganisationen framhåller, att det synes principiellt riktigt att redarna
genom tillkomsten av sjukförsäkringslagen inte ålägges större förpliktelser
än andra arbetsgivare, bortsett givetvis från att rederinäringen på
grund av sjöfolkets arbetsförhållanden i sjömanslagen ålagts speciella
skyldigheter vid de ombordanställdas sjukdom. Tjänstemännens centralorganisation
anser, att redarna bör befrias från skyldighet att utgiva arbetsgivarbidrag
för utländska i Sverige inte mantalsskrivna sjömän. De
ombordanställdas organisationer finner det sociala motivet — att arbetsgivarna
bör ha en kollektiv bidragsplikt mot försäkringen — vara för redarnas
del väl uppvägt av deras i lag föreskrivna sociala förpliktelser mot
samtliga ombordanställda. Det administrativa skälet — att det vore svårt
att vid beräkningen av arbetsgivarbidraget frånskilja dem som inte vore
försäkringspliktiga — hade inte bärkraft för redarnas vidkommande, eftersom
erforderliga uppgifter härom kunde hämtas från sammanställningarna
rörande sjömansskatt. Det syntes för den skull skäligt, att redarna befriades
från bidragsskyldigheten såvitt anginge de utländska ombordanställdas
löner.
De administrativa spörsmål, som behandlats av utredningsmannen,
har berörts i en del yttranden. De frågor, som härvid tilldragit sig
uppmärksamhet, är det administrativa handhavandet i Sverige, utrikesförvaltningens
befattning med hithörande frågor samt sättet för verkställande
av sjukanmälningar.
I fråga om handläggningen av hithörande frågor i Sverige anför riksfförsäkring
sanstalten följande:
Vidkommande de av utredningsmannen berörda administrativa spörsmålen,
finner anstalten desamma böra göras till föremål för närmare utredning
under medverkan av riksförsäkringsanstalten, sjukkassorna och redarna.
Sådan utredning, vid vilken även vissa administrativa frågor avseende
ersättning för sjukvård utom riket enligt 20 § sjukförsäkringslagen
torde böra upptagas, synes likväl böra företagas först sedan närmare klarhet
vunnits angående utformningen av sjöfolkets sjukförsäkring och
nämnda sjukvårdsersättning. Därvid torde särskilt böra övervägas, huruvida
och i vad mån handläggningen av ärendena bör centraliseras till riks
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
försäkringsanstalten eller till viss eller vissa centralsjukkassor för att underlätta
arbetet för sjöfartens parter och utlandsmyndigheter.
Medicinalstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över betänkandet
om ersättning för sjukvård utom riket föreslagit att vid riksförsäkringsanstalten
skulle organiseras en särskild utlandsavdelning för ersättningsfrågor,
som avser sjukvård utom riket och sjöfolkets sjukförsäkring. Det övervägande
antalet fall, som skulle handläggas på en sådan avdelning, torde
komma att röra sjöfolk.
194-6 års sjömanskommitté anser utredningsmannens förslag i förevarande
avseende vara i huvudsak välbetänkta.
Sveriges redareförening anför i denna fråga:
En anordning, som kommer att åsamka rederinäringen stora kostnader
och administrativt besvär, är den decentralisering av sjukvårdsfrågorna,
som uppkommer därigenom, att sjömännen komma att tillhöra ett mycket
stort antal sjukkassor. Enligt uppgift skulle antalet lokala sjukkassor
komma att överstiga 600. Det säger sig självt, att rederierna härigenom i
långt högre grad än andra arbetsgivare få svårigheter att uppfylla de förpliktelser,
som åligga arbetsgivare i avseende å anmälningar av skilda slag
till sjukkassorna, varjämte besvärliga problem uppkomma vid utövandet
av den redaren jämlikt 19 och 28 §§ sjukförsäkringslagen tillkommande
regressrätten. Det synes erforderligt, att en viss centralisering under alla
omständigheter kommer till stånd i nära anslutning till den bestämmelse,
som återfinnes i 59 § i ovannämnda lag. Endast om rederierna kunna beredas
möjlighet att vända sig till helst en, men i vart fall enbart ett fåtal
centrala sjukkassor, såväl i avseende å dem åliggande anmälningsplikter
som när det gäller regressrätten, torde ökningen av rederiernas administrativa
kostnader kunna hållas inom rimliga gränser.
Beträffande utlandsmyndigheternas beröring med hithörande frågor
meddelar kommerskollegium, att kollegium den 6 december 1954 avlåtit en
cirkulärskrivelse till samtliga mönstringsförrättare, i vilken kollegium
anmodat mönstringsförrättarna tillse, att i samband med sjömans påmönstring
anteckning sker å lämplig plats i hans avräkningsbok om vilken sjukkassa
han tillhör. Det hade emellertid visat sig att utförandet av detta
åliggande vållat stora svårigheter och medfört tidsutdräkt vid mönstringsförrättningarna.
Saken borde därför ordnas på annat sätt än utredningsmannen
resp. sjömanskommittén tänkt sig. Kollegium ville framhålla,
att befälhavarna med hjälp av de uppgifter som stode dem till buds under
resans gång kunde lämna rederierna upplysningar om de anställdas hemorter,
varefter redarna själva i allmänhet borde utan alltför stor omgång
kunna förskaffa sig kunskap om vederbörandes sjukkassetillhörighet. Kollegium
funne fördenskull något tillägg till 36 § sjömanshuskungörelsen för
närvarande inte böra ske.
1946 års sjömanskommitté anser att förslaget om skyldighet för mönstringsförrättare
att anteckna sjömannens sjukkassetillhörighet i hans avräkningsbok
bör kompletteras med en föreskrift, att nämnda uppgift skall
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
inskrivas jämväl i hans sjöfartsbok. De ombordanställdas organisationer
har också den uppfattningen, att anteckning om sjukkassetillhörigheten
bör ske såväl i sjöfartsboken som i avräkningsboken. Även Sveriges segelfar
tggsförening föreslår att uppgift om sjukkassetillhörigheten införes i
sjöfartsboken men anser att mönstringsförrättare inte bör åläggas att vid
varje påmönstringstillfälle införa uppgift härom i avräkningsboken.
I anledning av utredningsmannens förslag, att tillsynsmyndigheten skall
utfärda föreskrifter av innebörd, att i fråga om sjömän sjukkassorna som
regel inte skall kräva omedelbar anmälan i fall, som avses i 26 § SFL,
eller sådant läkarintyg, som omförmäles i 21 § sista stycket SFL, påpekar
riksförsäkringsanstalten, att någon särskild anordning inte gärna kan ifrågakomina
för inrikessjöfartens vidkommande. För utrikessjöfartens del
kunde givetvis särskilda föreskrifter bli erforderliga. Medicinalstyrelsen
anför, att erfarenheten snart torde utvisa om några särskilda föreskrifter
eller råd och anvisningar i ämnet kan anses påkallade. De ombordanställdas
organisationer anser, att en till konsul inom föreskriven tid gjord anmälan
om sjukdomsfall eller ett till konsul framställt krav om sjukhjälp bör vara
tillfyllest för att rätten till ersättning från sjukkassa skall vara bevarad.
Konsul borde vidare äga rätt att med statsmedel lämna sjöman förskott å
försäkringsersättning mot fullmakt för konsuln att uppbära häremot svarande
belopp från utfallande försäkringsinrättning. Skulle det visa sig att
sjukpenningen eller annan försäkringsersättning beräknats för högt, borde
någon skyldighet att återbetala överskjutande belopp inte föreligga.
Departementschefen
I 20 § SFL stadgas att rörande ersättning för sjukvård utom riket skall
gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Vid prövning av ett av särskild
utredningsman framlagt förslag i detta hänseende har emellertid visat sig
att, därest dylika föreskrifter skall resultera i ersättningar av betydelse för
de försäkrade, vissa merkostnader för sjukförsäkringen uppstår; och dessa
kostnader torde till avsevärd del belasta statsverket. Ifrågavarande spörsmål
synes därför böra underställas riksdagens prövning.
Sjukförsäkringen av de i utländsk fart sysselsatta sjömännen inom den
svenska handelsflottan har behandlats först av 1946 års sjömanskommitté
och därefter av en särskilt förordnad utredningsman. Kommittén
har för dessa sjömän — även de utländska — föreslagit en särskild sjukförsäkring
vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Utredningsmannen
bär däremot förordat att sjömännen, i den mån de omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, skall åtnjuta sitt försäkringsskydd inom denna
försäkrings ram på samma sätt som övriga försäkrade samt att särskilda
åtgärder i förevarande avseende inte skall vidtagas för de övriga sjömännen,
för vilkas del det i sjömanslagen lagfästa skyddet anses vara tillfyllest.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
Ifrågavarande spörsmål äger uppenbarligen ett intimt samband med
varandra. Vid lösningen av frågan om ersättning för sjukvård utom riket
måste hänsyn tagas till de ombordanställdas intressen, i den mån dessa
arbetstagare omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sättet för lösningen
av spörsmålet om sjömännens sjukförsäkring beror i betydande
mån av huruvida den allmänna försäkringen, tillsammans med andra föreskrivna
skyddsanordningar, ger sjöfolket ett godtagbart skydd vid sjukdom.
Även ur finansiell och administrativ synpunkt sammanhänger de båda
frågorna nära. De bör därför prövas i ett sammanhang.
Till en början vill jag anföra vissa allmänna synpunkter på ifrågavarande
problem. De skäl, som kan anföras för att sjömännens sjukförsäkring
skall ske inom den allmänna försäkringens ram, synes mig tungt vägande.
Det skydd, som enligt 1952 års sjömanslag tillkommer de ombordanställda
vid sjukdom på grund av det s. 1c. redaransvaret, skapar avsevärd
trygghet för de anställda. Någon anledning att minska detta skydd till följd
av den allmänna sjukförsäkringens genomförande torde inte finnas; och redarna
bör alltså liksom hittills bekosta de i sjömanslagen föreskrivna förmånerna.
Det framgår av utredningen i ärendet, att vad nu anförts kan tillgodoses
utan att någon utbrytning av sjömännens sjukförsäkring sker ur den
allmänna sjukförsäkringen. Utredningen ger vidare belägg för att det är möjligt
att utan en sådan utbrytning tillförsäkra sådana ombordanställda, som
omfattas av den allmänna försäkringen, ett i stort sett lika gott försäkringsskydd
som övriga försäkrade. Ur finansiell och administrativ synpunkt skulle
en utbrytning med stor sannolikhet medföra betydande merutgifter och svårigheter.
I detta sammanhang må pekas på, att den försäkringssolidaritet
mellan alla befolkningsgrupper, som utmärker den allmänna sjukförsäkringen,
innebär att de som befinner sig i aktivt förvärvsarbete bidrager till utgifterna
för övriga kategorier försäkrade samt att yngre och äldre försäkrade
erlägger avgifter efter samma grunder till försäkringen. En utbrytning av
en kategori kan medföra krav från andra kategorier om motsvarande anordningar.
I detta avseende vill jag erinra om att det inte ansetts böra
ifrågakomma att undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen
från den allmänna försäkringen. Såsom principerna för sjukpenningförsäkringen
utformats, skulle avsevärda tillämpningssvårigheter uppkomma,
om de ombordanställda, vilka i stor utsträckning tidvis har annat
förvärvsarbete, skulle utbrytas ur försäkringen. Att besvärligheter ifråga
om medlemsregistreringen skulle uppkomma är uppenbart.
Gentemot dessa skäl för att bibehålla de ombordanställda inom den allmänna
sjukförsäkringen kan huvudsakligen anföras att en särskild försäkring
skulle medföra lättnad för redare och försäkrade därutinnan att de
finge ha att göra med endast ett försäkringsorgan samt att även utländska
sjömän generellt kunde omfattas av en sådan försäkring. Den förra fördelen
Kungl. Maj:ts proposition nr 118 55
torde emellertid kunna vinnas genom särskilda administrativa anordningar
inom den allmänna försäkringen. Vad angår de ombordanställda, som inte
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, anser jag att såvitt nu är i
fråga skäl inte föreligger att för deras del vidtaga några särskilda åtgärder.
I enlighet härmed förordar jag, att de ombordanställda sjukförsäkras
efter samma grunder, som gäller för övriga som omfattas av försäkringen.
Av vad nu sagts är det uppenbart att inom den allmänna sjukförsäkringens
ram ersättning för sjukvård utom riket skall utgå till de ombordanställda.
Enligt utredningen bör emellertid viss ersättning för sjukvård utom
riket utgå även till alla andra, som är sjukvårdsförsäkrade. Förslaget härom
har under remissbehandlingen allmänt godtagits; och jag kan för egen
del ansluta mig till detsamma i denna del.
Vidkommande härefter frågan om hur reglerna för sjukvård
utom riket bör utformas har den ersättning härför, som enligt
utredningsförslaget skall tillkomma alla sjukvårdsförsäkrade, den s. k.
grundersättningen, ansetts böra begränsas till ersättning för läkarvård
och sjukhusvård. I vissa remissyttranden har ifrågasatts, att ersättning
skall utgå även för vissa resekostnader eller att möjlighet skall föreligga
att under särskilda förhållanden utge ersättning för andra utgifter än de
nämnda. För egen del anser jag den av utredningsmannen föreslagna begränsningen
vara välbetänkt i nuvarande läge. Frågan torde framdeles
kunna bli föremål för omprövning, därest så skulle finnas påkallat av
erfarenheterna.
Vad angår storleken av den ersättning för läkarvård utomlands,
som skall utgå till alla försäkrade, har utredningen föreslagit,
att den skall utgöra tre fjärdedelar av kostnaden, som dock skall få beräknas
till högst 25 kr. vid varje besök den sjuke gör hos läkaren och högst
30 kr. vid varje besök läkaren gör hos den sjuke. I nämnda maximibelopp
skall inräknas särskilda ersättningar, som läkaren kan betinga sig för föibandsmateriel,
läkemedel, resor m. in. Under remissbehandlingen har olika
meningar yppats på denna punkt. I en del fall har man ansett de föreslagna
beloppen för höga; i andra yttranden har de ansetts för låga, säiskilt
såvitt angår utomeuropeiska länder.
Enligt min mening bör vid beloppens bestämmande hallas i minnet,
att man här rör sig på ett nytt och oprövat område och att därför viss
försiktighet bär iakttagas. Den föreslagna ersättningen kan måhända synas
väl hög för de övriga nordiska ländernas del. Jag kommer emellertid att
i det följande föreslå särskilda bestämmelser avseende läkarvård i land,
med vilket överenskommelse i sjukförsäkringsfrågan ingåtts. Med hänsyn
härtill och då ett enhetligt ersättningsbelopp i förevarande hänseende
synes vara att föredraga förordar jag, att läkarens arvode maximeras
till 25 kr.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
Vid bedömandet av frågan om storleken av ersättningen för
sjukhusvård bör hållas i minnet att, då jämförelse göres med sjukhusersättningarna
i Sverige, sjukhusvården härstädes väsentligen bekostas
av skattemedel. Det torde vara skäligen meningslöst att ersätta utgifter
för sjukhusvård utom riket med ett belopp, som allenast motsvarar vårdavgilten
å allmän sal å svenskt hemortssjukhus dvs. i regel 3 kr. Jag anser
mig med hänsyn härtill böra biträda den princip — den medförda subventionens
princip — som ligger till grund för förslaget i detta avseende. Detta
innebär inte, att jag anser att å sjukförsäkringen skall stanna större utgifter
för sjukhusvård utom riket än för sådan vård i riket. Det torde tvärtom
vara naturligt att mellanskillnaden — som inte gärna kan fördelas på de
olika sjukhushuvudmännen i Sverige — täckes genom ett statsbidrag. Det
av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet av 35 kr. för dag, räknat
såsom ett genomsnittsbelopp för sjukhusvårdsperioden, har i vissa remissyttranden
ansetts alltför lågt, särskilt i fråga om utomeuropeiska länder.
Av samma skäl som jag åberopat i fråga om ersättningen för läkarvård anser
jag mig inte kunna föreslå någon höjning av beloppet. Då detta i övrigt
synes lämpligt avvägt kan jag godtaga detsamma.
De ombordanställdas sjukvård ersättes under i sjömanslagen
angivna tider och förutsättningar helt av redaren. Denne kan alltså
få utge ersättning med högre belopp och för flera slag av utgifter än som
här föreslagits utgå i grundersättning. De ombordanställda torde sålunda
få anses väl tillgodosedda såvitt angår de utgifter som omfattas av redaransvaret.
Vad däremot angår sjukvårdsutgifter, som inte faller under redai
ansvaret, skulle de ombordanställda, om inte särskilda anordningar
vidtagits, få nöja sig med grundersättning. Denna torde dock, särskilt i vissa
länder, knappast vara tillräcklig att ge ett skydd som motsvarar det som
skulle ha tillkommit sjömannen om han vistats i Sverige.
Utredningsmannen rörande frågan om sjukvård utom riket har funnit
att de nu anförda skälen motiverar att inom sjukförsäkringen utgives eu
särskild tilläggsersättning till sjömän för sjukvårdskostnader
utom riket. Förslaget härom har i de flesta remissyttrandena i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Statskontoret har dock avstyrkt detsamma.
I detta sammanhang bör erinras om den hjälp, som av utrikesförvaltningen
lämnas nödställda sjömän i utlandet. Svensk konsul äger sålunda
enligt förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar
och konsulat lämna sjömän, som råkat i nöd under sådana omständigheter
att hjälp i annan ordning inte tillkommer honom eller kan utverkas för
honom, försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. I
dylika fall skall sjömannen underskriva en förbindelse om återbetalningsskyldighet.
Den svenske konsuln erhåller täckning för sina utlägg från det
till utrikesdepartementets förfogande stående anslaget till gottgörelse av
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Det ankommer
härefter på utrikesdepartementet att, därest fordringen ej finnes böra avskrivas,
återkräva förskotterat belopp. Återbetalade belopp tillföres anslaget
i fråga. Enligt vad jag inhämtat belöper sig de återbetalda beloppen till
endast några tiotusental kronor om året.
Enligt utredningsförslaget skall tilläggsersättningen endast utgå till sjöman,
vilkens tjänsteförhållande upphör å utrikes ort och som insjuknar
inom 30 dagar under fortsatt uppehåll i utlandet. Ersättningen skall utgå
med belopp, som tillsammans med grundersättningen täcker erforderliga
kostnader för läkar- och sjukhusvård. Ersättning skall däremot inte utgå
för andra sjukvårdskostnader.
I vissa remissyttranden har påtalats, att den nämnda tiden av 30 dagar
är för kort; man har också fäst uppmärksamheten på svårigheten att avgöra,
huruvida ett insjuknande skett under den föreslagna trettiodagarstiden.
Även i fråga om förmånens storlek har viss kritik yppats.
Uppenbart är att, även om den föreslagna tilläggsförmånen skulle införas,
sjömännen kommer att ha behov av hjälp från utrikesförvaltningens
sida för den händelse de drabbas av sjukdom i utlandet. Den särskilda sjukhjälpen
utöver grundersättningen till utomlands insjuknade sjömän skulle
sålunda komma att omhänderhavas såväl av utrikesförvaltningen som
sjukförsäkringens organ — enligt utredningsförslaget skulle riksförsäkringsanstalten
i viss utsträckning handha administrationen av den föreslagna
tilläggsersättningen, vilken skulle helt finansieras av statsmedel.
Med hänsyn till vad nu anförts och då vidare svårigheter synes föreligga
att på ett tillfredsställande sätt avgränsa tilläggsförmånens räckvidd har
jag funnit övervägande skäl tala för att en sådan förmån inte införes.
Vad nyss sagts innebär inte att jag anser att hjälpen till sjömän vid
utomlands iråkad sjukdom bör bli mindre än vad med utredningsförslaget
åsyftats. Jag anser emellertid, att denna hjälpfråga bör ordnas på sådant sätt
att svensk sjöman skall för erforderlig sjukvård utom riket äga få kostnaderna
täckta genom utrikesmyndighetens försorg, och detta även om han
inte kan anses vara nödställd. Utrikesförvaltningen bör i gengäld få lyfta den
sjukvårdsersättning, som tillkommer sjömannen Irån den allmänna sjukförsäkringen.
Beträffande eventuellt överskjutande belopp bör återkravsrätt
mot sjöman inte föreligga, utan kostnaden bör stanna å statsverket.
Ett bifall till vad jag sålunda föreslagit medför att nettobelastningen å
det förutnämnda till utrikesdepartementets förfogande ställda anslaget å
ena sidan kommer att öka något, med hänsyn till att återbetalningsskyldigheten
i förevarande avseende slopas, och å andra sidan minska genom
att en stor del av utgifterna vid sjukdom utomlands för såväl sjömän som
andra svenskar kommer att täckas av sjukförsäkringen. Anledning torde
icke föreligga att, innan erfarenhet av de föreslagna åtgärdernas verkningar
föreligger, räkna med ändring av anslagets nettobelastning.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
I den mån svensk medborgare på grund av konventioner med
utländsk makt äger utbekomma sjukvårdsförmåner enligt lagstiftningen
i vistelselandet skall enligt utredningsförslaget vad han sålunda kan
utfå avdragas från den ersättning, som eljest skulle tillkomma honom från
den allmänna sjukförsäkringen. Vederbörande skulle sålunda kunna erhålla
sjukhjälp såväl på grund av konvention som från den allmänna sjukförsäkringen.
Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Särskilt såvitt
angår sjukvård, som ersatts enligt lagstiftningen i något av våra nordiska
grannländer, synes det mindre tilltalande om den svenska sjukförsäkringen
skall till svenska medborgare utgiva merförmåner utöver
dem som eljest utgår till grannlandets inbyggare.
I vissa gränsområden, särskilt såvitt angår Norge, förekommer det att
befolkningen anlitar läkare och ibland även sjukvårdsanstalt i grannlandet
samt att läkare från grannlandet kallas till sjukbesök i Sverige. Enligt
utredningsförslaget skall riksförsäkringsanstalten äga för dylika fall bestämma,
att för läkarvård och i samband därmed företagna resor ersättning
skall utgå enligt bestämmelserna i SFL, därvid skall så anses som om
vården meddelats i Sverige av svensk läkare. Medicinalstyrelsen har i anledning
härav erinrat om att utredning av hithörande frågor pågår genom
en särskild nordisk samarbetsnämnd. Från riksförsäkringsanstaltens sida
har påpekats, att förutsättning för att ersättningsrätt enligt SFL skall
kunna helt utnyttjas i dylika fall måste vara, att läkaren lämnar de uppgifter
angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.
Frågan om rätt till sjukhjälp i land, med vilket Sverige slutit konvention
i sjukförsäkringsavseende, synes vara i behov av närmare övervägande,
därvid de olika omständigheter som kan föreligga inom resp. länder bör
beaktas och i möjlig mån tillses att ersättning inte utgår enligt såväl
svensk som utländsk lagstiftning. Jag instämmer därför i ett av riksförsäkringsanstalten
framlagt förslag att det i detta sammanhang endast föreskrives
att, där överenskommelse träffas med främmande makt om utgivande
av sjukhjälp, för vilken ersättning kan utgå enligt de eljest gällande
bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket, dessa bestämmelser
skall gälla sjukhjälp vid vård, som meddelats inom den främmande
maktens territorium endast i den mån Kungl. Maj :t så förordnat. Även
rörande ersättning för sjukvård, som vid försäkrads vistelse i gränsområde
till Finland eller Norge, meddelats i något av dessa länder, synes det böra
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Däremot
torde det i detta sammanhang ej böra komma i fråga att meddela bestämmelser
om ersättning för här i landet meddelad läkarvård av annan läkare
än sådan som har svensk legitimation.
Jag övergår så till frågan om sjömännens sjukpenningförsäkring
och vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsförslaget
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
angående sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen innebär i detta hänseende,
att ombordanställds sjukpenningklass under ombordanställningstiden
och därmed hans sjukförsäkringsavgift och sjukpenning under den
redarskyddade tiden skall bestämmas efter den utgående lönen vid ombordanställningen.
Utredningsmannen har ansett att detta förslag skall
kunna utan lagändring genomföras genom att riksförsäkringsanstalten
skriftligen ger sjukkassorna anvisning att verkställa ombordanställds placering
i sjukpenningklass på det föreslagna sättet. Den föreslagna ordningen
skulle medföra att redarens regressrätt mot sjukförsäkringen kunde beräknas
på grundval av den faktiskt utgående lönen, överensstämmelse skulle
också komma att råda mellan den preliminära avgift som av sjömannen
uttages såsom preliminär skatt och den slutliga avgift som påföres honom.
Förslaget har i denna del avstyrkts av riksförsäkringsanstalten. Ett genomförande
av förslaget skulle enligt anstalten innebära ett frångående
av de principer, som ligger till grund för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
och skulle i många fall leda till, att sjukkassan måste ställa
sjömannen utanför sjukpenningförsäkringen, då kassan mottagit anmälan
att hans ombordanställning upphört. Å andra sidan har förslaget för - ordats i remissyttrandena från sjöfartshåll.
Det torde inte gå att bortse från vad riksförsäkringsanstalten sålunda
anfört; och det bör enligt min mening vara möjligt att genom lämpliga anordningar
inom sjukförsäkringens administration, såvitt den berör de ombordanställdas
sjukförsäkring, tillmötesgå önskemålen att beräkningen av
regressanspråken inte skall medföra allt för stort arbete. Ser man frågan
ur de ombordanställdas synpunkt innebär den av riksförsäkringsanstalten
intagna ståndpunkten att dessa, liksom övriga sjukpenningförsäkrade, blir
försäkrade efter en genomsnittlig årlig arbetsinkomst. Eftersom det torde
vara likgiltigt för de ombordanställda hur de är försäkrade under den redarskyddade
tiden, lär denna metod vara till fördel för dem. De blir nämligen
väl skyddade av sjukpenningförsäkringen under de perioder, då de
normalt inte arbetar eller under vilka de har en låg arbetsinkomst. Den
omständigheten, att de under ombordanställningen kan få något för högt
preliminärskatteavdrag i förhållande till det dåvarande försäkringsskyddet,
kompenseras av att de under viloperioderna är försäkrade utan att pieliminärt
erlägga någon avgift.
Med hänsyn till vad nu anförts ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens
uppfattning i denna del och anser, att särbestämmelser beträffande
sjömännens sjukpenningförsäkring inte bör utfärdas.
Utredningsmannen har berört möjligheterna att samordna den lön, som
enligt sjömanslagen skall tillkomma ombordanställd vid sjukdom, med
sjukpenningförsäkringen. En svårighet härutinnan ligger däri att sjömanslagens
bestämmelser i detta avseende är tvingande samt att, om lönen inte
kan nedsättas för sjukpenningberättigande tid, sjömannens inkomst blir
opaginerad Kontrollera mot PDF
(>0
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
högre än eljest på grund av att den del av lönen som motsvarar sjukpenningen
är skattefri (sjukpenningen iörutsättes regelmässigt i dessa fall
tillkomma redaren). Utredningsmannen anser sig dock kunna fastslå, att
lagstiftningen inte avsett att föreskriva mera än att sjuk ombordanställd
under viss tid inte skall i lönehänseende försättas i sämre läge än då han
är frisk. Med denna utgångspunkt anser utredningsmannen det vara självklart,
att sjöfartsnäringens parter äger avtala om sådan ändring av den
till sjuk ombordanställd utgående lönen att — schablonmässigt sett — den
ombordanställdes nettolön alltid blir densamma. Mot vad utredningsmannen
sålunda anfört har någon gensaga ej rests under remissbehandlingen;
och någon åtgärd från statsmakternas sida i förevarande avseende torde
inte vara påkallad för det närvarande.
Utredningsmannen rörande frågan om ersättning för sjukvård utom riket
har funnit att särskild ersättning för läkemedel, som inköpes utomlands,
inte skall utgå från sjukförsäkringen. Även utredningsmannen beträffande
sjöfolkets sjukförsäkring har uppehållit sig vid läkemedelsfrågan
och därvid framhållit, att skäl inte syntes föreligga att föreslå särskilda
regler för det fall att redare utom riket för ombordanställds räkning
eller genom denne inköper läkemedel beträffande vilka kostnaden skall
stanna å redaren. Däremot borde befälhavare eller redare vid inköp jämlikt
skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda läkemedel, som avses
i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, i rabatteringshänseende
jämställas med den person å vilken förordningen äger
tillämpning.
Riksförsäkringsahstalten har häremot invänt bland annat att de läkemedel,
som skall finnas i skeppsapoteken i regel torde vara så prisbilliga,
att de vid enskild förskrivning inte skulle berättiga till någon rabatt eller
endast obetydlig sådan. Jag intager i sak samma ståndpunkt som riksförsäkringsanstalten
och kan således inte tillstyrka, att läkemedelsrabatteringen
kommer till användning vid upphandling för skeppsapoteken.
Ett spörsmål, som tilldragit sig särskild uppmärksamhet, är frågan om
redarens regressrätt, dvs. redarens rätt att hos den allmänna
sjukkassan uppbära den sjukhjälp, som för den genom redarförpliktelsen
skyddade tiden skulle tillkomma sjömannen. På grund av en i SFL upptagen
bestämmelse (28 § första stycket) äger redare sådan regressrätt
såvitt angår de sjömannen tillkommande sjukpenningförmånerna. Bestämmelserna
i 19 § SFL ger vidare redare viss regressrätt såvitt avser
ersättning för i Sverige meddelad sjukvård. Någon uttrycklig bestämmelse,
som reglerar motsvarande spörsmål avseende ersättning utom riket, finnes
däremot inte.
Otvivelaktigt innebär införandet av de i det föregående föreslagna förmånerna
av ersättning för läkar- och sjukhusvård, att inte obetydliga delar
61
Kungl. Maj. ts proposition nr 118
av de med redarförpliktelsen förbundna kostnaderna avseende de i Sverige
sjukförsäkrade sjömännen kommer att överflyttas från redare till sjukkassorna,
därest redarna erhåller regressrätt beträffande förevarande sjukvårdsersättning.
För en sådan regressrätt talar emellertid olika skäl. Redare
får liksom övriga arbetsgivare utgiva bidrag till sjukkassorna; och
de ombordanställda får erlägga avgifter till dessa kassor såsom andra
medlemmar. Såframt redarna tillerkännes regressrätt, kommer de ombordanställdas
sjukvårdsförsäkring att utnyttjas ungefär på samma sätt som
andra arbetstagares. Någon anledning finnes då inte att fastställa särskilda
avgifter för de ombordanställda — något som skulle medföra synnerligen
svårlösta problem av ekonomisk och administrativ natur. Det synes inte
heller vara motiverat att låta ersättningen för sjukvård utom riket ur regressrättssynpunkt
intaga en särställning i förhållande till övriga sjukhjälpsförmåner
enligt SFL. Slutligen må påpekas att eftersom regressrätt
föreligger för redare i fråga om sjukvårdsersättning, som utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
redarna skulle i viss mån komma i ett sämre
läge än för närvarande, om regressrätt inte medgåves för sjukvård utom
riket enligt SFL. I den mån dylika förmåner införes i SFL, kommer nämligen
för samordningstidens del de enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgående
förmånerna att minska. Jag föreslår därför, att det i SFL fastslås, att
redares regressrätt jämväl skall avse ersättning för sjukvård utom riket.
I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan om regressrätt
för utrikesförvaltningen i de fall denna vid svensk medborgares
sjukdom utomlands haft utgifter för dennes vård och uppehälle.
Såvitt de ombordanställda angår synes det naturligt att utrikesförvaltningen
i förevarande avseende försättes i samma läge som redare, därest,
såsom jag föreslagit, svensk konsul skall förskottera kostnaden för i
Sverige sjukförsäkrad svensk sjömans sjukvård utomlands i den mån
redaransvaret inte är tillämpligt. Regressrätten bör avse ej blott direkta
sjukvårdsutgifter utan även utgifter för uppehälle under sjukdomstiden.
Härför bör den sjömannen tillkommande sjukpenningen få tagas i anspråk.
Utrikesförvaltningens regressrätt synes emellertid inte böra begränsas
till de ombordanställda utan avse även andra svenskar, som vid sjukdom
erhållit konsulär hjälp. Härigenom bör det bli lättare att återfå för sådana
personer utgivna belopp samtidigt som besväret att kräva fullmakter
av de sjuka blir obehövligt. Även i förevarande hänseende hör alltså bestämmelser
upptagas i SFL.
Med frågan om redares regressrätt mot sjukkassa sammanhänger i viss
mån frågan om skyldighet för redare att erlägga arbetsgivarbidrag
för i Sverige inte sjukförsäkrade utländska
sjömän. Båda frågornas lösning berör nämligen det förhandlingsmäs
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
siga utgångsläget, då avtal mellan sjöfolkets parter skall träffas angående
kompensation till sjömännen från redarna för den del av sjukförsäkringsavgifterna,
som belöper å den redar skyddade tiden; denna avgiftsdel är
ur sjömännens synpunkt inte till nytta för dem men väl för redarna. Uppenbart
är att de utgiftslättnader, som kan uppkomma för redare såväl genom
regressrätten som genom en minskad bidragsplikt till sjukförsäkringen,
kan bidraga till att skapa förutsättningar för en sådan avgiftskompensation.
Utredningsmannen rörande sjöfolkets sjukförsäkring föreslår, att arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen — och moderskapshjälpen — till de i
Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda skall nedsättas till
0,4 % av lönerna. Nämnda procentsats har ansetts motsvara den besparing
i fråga om avgifter till yrkesskadeförsäkringen, som skulle uppkomma
genom samordningen. Häremot har under förslagets remissbehandling invänts,
att arbetsgivarbidraget i sin helhet tillfaller sjukförsäkringen samt
att avgifterna till yrkesskadeförsäkringen måste anpassas efter yrkesskadeförsäkringens
skyldighet att svara för utgifterna för de utländska sjömännen
omkring en fjärdedel av hela antalet — jämväl under samordningstiden.
Det har därför yrkats att arbetsgivarbidrag ej skall utgå
för ifrågavarande utländska sjömän. Riksförsäkringsanstalten har i samband
härmed framfört tanken, att högre yrkesskadeförsäkringsavgifter
skall beräknas för de inte sjukförsäkrade sjömännen än för de sjukförsäkrade.
Härigenom kompenserades i huvudsak den lägre kostnad för
utländska sjömän, som eljest skulle uppkomma, därest arbetsgivarbidrag
inte utginge för dessa.
Det torde förhålla sig så, att sjöfartsnäringen i det avseende det nu
gäller intager en särställning. Den bedrives sålunda i stor utsträckning
utom riket och med hjälp av utländska anställda, som ofta saknar all
anknytning till det svenska samhället. Vidare har redarna genom sjömanslagen
pålagts ganska omfattande förpliktelser mot de anställda, förpliktelser
vartill motsvarighet saknas på andra områden. Vidtages en sådan
differentiering av yrkesskadeförsäkringsavgifterna, som av riksförsäkringsanstalten
föreslagits, behöver man ej befara att den situationen uppstår,
att den utländska arbetskraften blir nämnvärt billigare för redaren än
den svenska. Såsom under remissbehandlingen påpekats, är det knappast
motiverat att uttaga viss del av arbetsgivarbidraget för de utländska
sjömännen i anledning av att dessa är yrkesskadeförsäkrade. Jag tillstyrker
därför att redarna befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag
till den allmänna sjukförsäkringen (och moderskapshjälpen)
för i Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda.
Vad härefter angår kostnadsfrågan torde den bidragslättnad,
som enligt vad nu föreslagits skulle tillkomma redarna, belöpa sig till
omkring 1/2 milj. kr. om året. Då de totala arbetsgivarbidragen till sjuk
-
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
försäkringen (och moderskapshjälpen) kan beräknas till mer än 200 milj.
kr. om året, kommer den föreslagna ändringen inte att märkbart påverka
avgiftsberäkningarna inom sjukkassorna.
De finansiella konsekvenserna för statens del av de nu framlagda förslagen
synes — om man bortser från en mindre ökning av kostnaderna
för riksförsäkringsanstalten — inskränka sig till kostnaderna för statsbidraget
till sjukvården utom riket. Den salunda uppkommande ökningen
av statens bidrag till den allmänna sjukförsäkringen kan antagas utgöra
i runt tal 1 milj. kr. om året.
Givetvis är det angeläget, att den administrativa handläggningen
av ärendena rörande de ombordanställdas sjukförsäkring ordnas
på ett rationellt sätt. Det har framhållits, att för såväl redare som
utrikesförvaltningens organ är av vikt, att man i dessa ärenden kan vända
sig till valfri sjukkassa eller att ärendenas handläggning på ett eller annat
sätt centraliseras. För redares utnyttjande av regressrätten anses det sålunda
vara betydelsefullt, att redaren slipper hänvända sig till ett stort
antal sjukkassor. För utlandsmyndigheten är det av stor betydelse att en
enda myndighet i Sverige handlägger dylika ärenden. Vad särskilt angår
sjukvårdsersättningen torde det såväl för de försäkrade som för sjukkassorna
vara önskvärt, att något eller några försäkringsorgan finnes,
som har tillgång till språkkunniga befattningshavare samt erfarenhet
rörande utländska sjukvårdsförhållanden.
Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag därför kommit till den
uppfattningen att det föreligger behov av särskilda anordningar med avseende
å de ombordanställda. Dessa utgör den ojämförligt största gruppen
av sjukförsäkrade, som för sitt arbete är hänvisade att i stor utsträckning
vistas utomlands. De är genom sjömanslagen skyddade genom särskild
lagstiftning, som resulterar i att redarna får ett starkt ekonomiskt intresse
av deras sjukförsäkring. De ombordanställda behöver, trots nämnda skydd,
inte sällan anlita konsulär hjälp. Yrkesskadeförsäkringen omfattar samtliga
de ombordanställda, varigenom gränsdragningsproblem uppkommer
mellan dessas sjuk- och yrkesskadeförsäkringar.
Övriga personer, som insjuknar utomlands, har oftast möjligheter att
senast vid hemkomsten erhålla sin ersättning direkt från den sjukkassa
de tillhör. I de fall, där språkliga eller andra problem skulle uppstå för
kassan, bör denna kunna hänvända sig till vederbörande centralsjukkassa
eller till riksförsäkringsanstalten för erhållande av bistånd. Emellertid
synes i de fall, då konsulär myndighet haft att utge bistånd vid försäkrads
sjukdom, utrikesförvaltningen böra ha möjlighet att liksom i fråga
om sjömännen vända sig till riksförsäkringsanstalten för utkrävande av
den sjukhjälp, som må tillkomma vederbörande från sjukförsäkringen.
Åtgärderna i detta hänseende bör sålunda begränsas att avse sjöfolket
samt de fall, där utrikesförvaltningen fått förskjuta sjukhjälp åt andra
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
än sjömän. Eftersom riksförsäkringsanstalten såväl är tillsynsmyndighet
för de allmänna sjukkassorna som — i sin egenskap av yrkesskadeförsäkringsinrättning
— har ett stort antal ombordanställda försäkrade hos
sig, synes övervägande skäl tala för att anstalten blir det serviceorgan,
som skall utgöra en förmedlande länk mellan å ena sidan redare, utrikesförvaltning
och i utlandet vistande sjömän samt å andra sidan vederbörande
allmänna sjukkassor.
Riksförsäkringsanstalten skall i sin berörda egenskap äga mottaga regresskrav
och verkställa utbetalningar samt hos vederbörande sjukkassor
återkräva vad sålunda utbetalats. Det torde bli erforderligt att inom anstalten
upplägges ett register över de sjömän i utrikes fart, som är sjukförsäkrade,
samt att inom sjukkassorna göres annoteringar till förhindrande
av att utbetalningar göres både till redare eller utrikesförvaltning
och till sjömännen själva.
Anmälningar om arbetsanställningar rörande de ombordanställda bör
kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Därest anmälningarna
även innehåller uppgifter rörande den anställdes löneförhållanden,
synes det kunna övervägas att riksförsäkringsanstalten, i samband
med att anmälan vidarebefordras till sjukkassan, ger denna en anvisning
rörande vederbörandes lämpliga inplacering i sjukpenningklass. Härigenom
skulle kunna vinnas att en enhetlig praxis i detta avseende kommer till
stånd, något som i sin tur skulle vara av betydelse vid bedömning av
värdet av redarnas regressrätt. Det synes tills vidare böra få ankomma
på riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna samt sjöfartens parter att
söka utfinna de lämpligaste metoderna för anmälningsförfarandet och
inplaceringen av de ombordanställda i sjukpenningklasser. Eftersom det
kan antagas att härvid ett mera omfattande anmälningsförfarande överenskommes,
än det som föreskrives i förordningen om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning, torde för närvarande någon ändring
i nämnda förordning inte vara nödvändig. Det torde för övrigt vara
lämpligt att med sådan ändring får anstå till dess hithörande förhållanden
kan bättre överblickas.
Vid den av mig föreslagna lösningen av det administrativa handhavandet
av sjömännens sjukförsäkring torde behovet av anteckning i sjöfartsbok
eller avräkningsbok bli mindre än eljest. Emellertid synes det för
sjömannen vara betydelsefullt att han lätt kan visa att han är sjukförsäkrad
i Sverige. En anteckning härom synes därför böra göras i sjömannens
avräkningsbok. Denna anteckning synes enklast kunna göras av
befälhavaren. Någon uttrycklig författningsbestämmelse härom torde ej
erfordras.
Frågan om sättet för verkställande av sjukanmälan beträffande sjömän
i utrikes fart torde inom ramen av gällande lagstiftning kunna lösas genom
att sjukkassorna erhåller anvisningar i frågan från riksförsäkringsanstalten.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Givet är att riksförsäkringsanstaltens nyss berörda serviceverksamhet
kommer att föranleda behov av viss personalökning. Serviceavdelningen
bör förläggas till den sjuklcassebyrå, som har tillsyn över sjukkassornas
allmänna förvaltning. Tills vidare torde det ökade personalbehovet kunna
tillgodoses genom att någon eller några av de befattningshavare, som blir
övertaliga å anstaltens yrkesskadesida, behålles i tjänst längre tid än
eljest skolat vara fallet samt därvid överföres till nyssnämnda byrå.
Personalfrågan torde därefter få prövas i samband med statbehandlingen
för budgetåret 1956/57.
Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av vad jag här
föreslagit må erinras om att reformerna för sitt genomförande förutsätter
att vissa relativt tidsödande förberedelsearbeten vidtages. Jag avser härvid
bl. a. lösandet av frågorna om sjulcvårdsersättningarna i vissa grannländer
och vid vård i vissa gränsområden samt utfärdandet och distribuerandet
av nya instruktioner för den konsulära förvaltningen. Jag föreslår därför,
att reformerna icke genomföres förrän från och med den 1 januari 1956.
I fråga om beräkningen av arbetsgivarbidraget torde anledning saknas
att tillämpa andra regler för innevarande år än för framtiden. I denna
del synes förslaget böra genomföras retroaktivt från och med den 1 januari
1955.
Specialmotivering
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;
2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp; samt
3) förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1. förordningen den 3
februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.
Dessutom har upprättats ett utkast till kungörelse angående sjukhjälp
utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Beträffande detaljbestämmelserna torde endast följande behöva framhållas.
Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
19 och 20 §§.
Bestämmelsen i 19 § tredje stycket SFL torde böra begränsas att avse
ersättning för sjukvård inom riket. Sista punkten av stycket bör därför
utgå. I gengäld bör 20 § kompletteras med bestämmelser om regressrätt
5—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
för kostnader för sjukvård utom riket. I ett nytt andra stycke föreslås
sålunda bestämmelser om redares regressrätt och i ett nytt tredje stycke
om utrikesförvaltningens regressrätt.
Enligt 28 § tredje stycket sjömanslagen skall kostnaden för sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel till svensk sjöman, som kvarlämnats i utlandet
behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, bestridas av statsmedel
såvitt avser tiden efter det sjömannens anställning upphört. Någon
ändring härutinnan är ej påkallad. I den mån staten sålunda bestrider
sjukvårdsutgifter för sjömannen, uppkommer för denne inga kostnader
i förevarande hänseende, och regressrätt från utrikesförvaltningens sida
mot sjukförsäkringen föreligger följaktligen ej i dylikt fall.
28 §.
I paragrafens andra stycke föreslås ett tillägg i syfte att möjliggöra för
redare att i förevarande avseende vända sig till riksförsäkringsanstalten,
å vilken det sedan ankommer att av vederbörande sjukkassa uttaga vad
av anstalten i sjukkassans ställe utgivits.
Bestämmelserna i femte stycket åsyftar att tillförsäkra utrikesförvaltningen
regressrätt gentemot sjukförsäkringen även beträffande sjukpenningförmåner.
Detta synes så mycket mera motiverat, som det inte sällan
torde vara svårt att vid sjukvård utomlands skilja på utgifter för sjukvård
och för underhåll. Utrikesförvaltningen skall äga uttaga även förevarande
regressfordringar genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Det
torde böra observeras, att de föreslagna bestämmelserna i såväl detta
stycke som i 20 § tredje stycket ej blott avser ombordanställda utan även
övriga försäkrade, som vid sjukdom erhållit konsulär hjälp.
38 §.
I det föregående har föreslagits att arbetsgivarbidrag inte skall uttagas
för utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven i riket. En bestämmelse
härom har upptagits i första stycket.
Det synes lämpligt att i samband härmed vidtaga en jämkning av förevarande
paragraf även i annat avseende. Vid tillkomsten av bestämmelserna
om arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har avsikten varit att
detta bidrag och avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
skall avse samma personer och samma lönesummor, i den mån annat
inte uttryckligen angivits. Emellertid avser denna paragraf vid en strikt
tolkning även arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utomlands
inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. I förtydligande syfte bör
därför i paragrafen uttryckligen angivas att arbetsgivarbidraget endast
skall avse arbetstagare, som omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
En motsvarande ändring bör ske i 12 § lagen om moderskapshjälp.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
41 §.
Eftersom förmånerna vid sjukvård utom riket inte är detalj reglerade i
SFL har det inte synts lämpligt att i lagen intaga bestämmelserna om
statsbidrag till nämnda förmåner. I ett nytt tredje stycke i denna paragraf
har därför skett en hänvisning till särskilda bestämmelser om ifrågavarande
statsbidrag. Det har förutsatts att sådana bestämmelser skall inflyta
i den kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar angående sjukhjälp
utom riket.
Förslaget till lag angående ändring av 12 § lagen om moderskapshjälp
Härom må hänvisas till vad anförts vid 38 § SFL.
Förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen
angående beskickningar och konsulat
Ett nytt andra stycke föreslås upptaget under paragrafens första moment.
Genom bestämmelserna i det nya stycket införes skyldighet för konsul
att, i de fall momentets första stycke eller paragrafens andra moment inte
är tillämpliga, bekosta sjukvård och underhåll för sjukförsäkrad svensk
sjöman och detta även i sådana fall, då sjömannen har egna tillgångar. En
i vederbörlig ordning verkställd anteckning i sjömannens sjöfartsbok eller
avräkningsbok rörande hans sjukförsäkring bör anses utgöra tillräckligt
bevis om försäkringstillhörigheten.
I övrigt hänvisas till vad som anförts under 19 och 20 §§ SFL.
Utkastet till kungörelse angående sjukhjälp utom riket enligt lagen
om allmän sjukförsäkring 1 2 * 4
1 §•
Av lydelsen framgår att kostnaderna för sjukhjälpen skall åvila den
obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Vidare framgår att ersättning inte
skall utgå, då behovet av vården uppkommit redan innan den försäkrade
lämnade Sverige. Det är däremot intet som hindrar att sjukvård i ett främmande
land ersättes trots att vårdbehovet uppkommit i ett annat främmande
land.
2 och 3 §§.
Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
4 §•
Paragrafen bör kunna tillämpas även för det fall att med vården utan
risk eller större obehag kunnat anslå till dess den försäkrade återkommit
till Sverige.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
5 och 6 §§.
Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
Beträffande 6 § må även hänvisas till vad ovan anförts vid 41 § SFL.
7 §•
I denna paragraf återfinnes tillämpningsbestämmelser till 20 § andra
stycket och 28 § andra stycket SFL. Tillämpningsbestämmelser till 20 §
tredje stycket och 28 § femte stycket SFL förutsättes bli utfärdade särskilt.
8 §•
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär en utvidgning i förhållande
till de i kungörelsen i övrigt förefintliga förmånsbestämmelserna.
Fordran å att sjukhjälpsbehovet uppkommit utom riket upprätthålles
nämligen inte i det fall, som här avses. Om någon insjuknar på svenska
sidan om gränsen till Finland eller Norge inom visst gränsområde och
han erhåller läkar- eller sjukhusvård i något av nämnda länder förutsättes
sålunda ersättning härför kunna utgå. Ersättningen skall dock i
sådant fall högst utgå enligt bestämmelserna i SFL. Då regleringen av hithörande
frågor tarvar ytterligare utredning, förutsättes Kungl. Maj :t få utfärda
närmare bestämmelser härom vid en senare tidpunkt.
Det har inte varit möjligt att i detta sammanhang upptaga den ur
principiell synpunkt betydelsefulla frågan om ersättning för läkarvård som
i Sverige meddelas av läkare, vilken är legitimerad i något av grannländerna.
Av ifrågavarande författningsförslag, vilka har den lydelse bilaga1 till
detta protokoll utvisar, är förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen
samt förslaget till ändrad lydelse av 12 § lagen om moderskapshjälp
av den natur att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas.
Departementschefens hemställan
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över
ifrågavarande förslag till 1
1 Såvitt angår de till lagrådet remitterade lagförslagen, som äro likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har bilagan här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118 69
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring samt
2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266)
om moderskapshjålp
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Karin Wickström
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Utkast
till
Kungörelse angående sjuklijälp utom riket enligt lagen
om allmän sjukförsäkring
Kungl. Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna
som följer.
1 §•
Den som är försäkrad jämlikt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring äger på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
enligt nämnda lag vid sjukdom, för vilken behov av vård uppkommit
under den försäkrades vistelse utom riket, rätt till ersättning för utgifter
för sjukvård utom riket enligt vad nedan sägs.
2 §•
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av läkarens
arvode, som dock ej må beräknas till högre belopp än 25 kronor vid
varje besök.
I arvode, som avses i första stycket, skall inräknas ersättning, som den
försäkrade utgivit till läkaren för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkarens
resa ävensom för sådant intyg av honom, som erfordras för utfående
av sjukpenning.
3 §.
Ersättning för utgifter för sjukhusvård utgår med belopp, motsvarande
den avgift, mot vilken den försäkrade erhållit vården; dock må den sammanlagda
ersättningen för en vårdperiod ej beräknas till högre belopp än
35 kronor för dag.
I avgift, som avses i första stycket, skall inräknas kostnad, som den försäkrade
i anledning av sjukhusvården utgivit i läkararvode eller för läkemedel
och sjukvårdsmateriel.
4 §•
Där det är uppenbart, att försäkrad utom riket åsamkat sig utgifter för
läkar- eller sjukhusvård till högre belopp än som varit erforderligt, må ersättningen
skäligen nedsättas.
5 §.
Har Konungen med främmande makt träffat överenskommelse om utgivande
av ersättning för sjukvård, skall för vård inom sådan makts område
ersättning enligt 2 och 3 §§ utgivas endast i den mån Konungen förordnar
därom.
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 118
6 §•
Sjukhjälpsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa för de
utgifter enligt 2 och 3 §§, som under året bestritts av centralsjukkassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor, med belopp motsvarande, såvitt angår
läkarvård hälften av utgifterna och beträffande sjukhusvård utgifterna
efter avdrag av tre kronor för varje dag försäkrad beretts sjukhusvård.
7 §•
Redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad enligt denna kungörelse och som enligt
20 § lagen om allmän sjukförsäkring äger erhålla gottgörelse för kostnaden
från den sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, har att göra framställning
därom hos tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen.
Gottgörelse, som avses i första stycket, utbetalas av tillsynsmyndigheten;
och åligger det vederbörande sjukkassa att till tillsynsmyndigheten utgiva
ersättning för vad denna sålunda utgivit.
Vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning,
där redare enligt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring äger i sjömans
ställe från sjukkassan erhålla sjömannen tillkommande sjulthjälp.
8 §•
I övrigt skall vad i lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat rörande ersättning
för utgifter för läkarvård och sjukhusvård i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande ersättning enligt denna kungörelse.
Vad enligt lagen om allmän sjukförsäkring gäller om rätt till ersättning
för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor
skall, i den mån Konungen förordnar därom, äga tillämpning å sjukvård,
som inom Finland eller Norge lämnas försäkrad vilken inom svenskt område
vid riksgränsen mot något av nämnda länder blir i behov av sådan
vård.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
4 mars 1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den It februari
1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring samt
2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195k (nr 266)
om moderskapshjålp.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Y.
Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
73
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
b mars 1955.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, ^Ericsson, Norup,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng,
lagrådets den 4 mars 1955 avgivna utlåtande över de den 11 februari 1955
till lagrådet remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, samt
2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266)
om moderskapshjälp.
Föredraganden anför.
Lagrådet har lämnat ifrågavarande båda lagförslag utan erinran.
Såsom närmare framgår av remissprotokollet för den 11 februari 1955
har jag förutsatt att vissa bestämmelser angående sjukhjälp utom riket
enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall utfärdas i administrativ
ordning; och vid remissprotokollet har fogats utkast till en kungörelse
i detta hänseende. Jag har jämväl i övrigt dragit upp vissa riktlinjer för
hur jag anser ifrågavarande spörsmål böra lösas. Riksdagen torde böra
lämnas tillfälle att yttra sig över vad jag sålunda föreslagit.
Föredraganden hemställer härefter
dels att nyssnämnda båda lagförslag ävensom det i remissprotokollet
för den It februari 1955 omförmälda förslaget till förordning om ändrad
lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928 (nr b9) angående
beskickningar och konsulat måtte, lagförslagen jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,
dels ock att Kungl. Maj :t ville lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
över de grunder rörande ersättning för sjukvård utom riket, som
angivits i statsrådsprotokollet för den 11 februari 1955.
(i — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alf Björnelid
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1955:294 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a1 i texten
- S2LU 1955:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m. s. 4 i texten