Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m
1955-02-25 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:122, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
1
Nr 122
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars 1953
(nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given
Stockholms slott den 25 februari 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
samt
2) förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 27 mars 1953
(nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Per Edvin Sköld
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en höjning av grundfonden för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa från 275 till 325 miljoner kronor. Vidare förordas
sådan ändring i de för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
gällande författningsbestämmelserna, att kravet på tillämpning av
brandstadgans bestämmelser för stad icke vidare skall gälla såsom förutsättning
för belåningsrätt inom tätort.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 122
opaginerad Kontrollera mot PDF
g
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom för ordnas, att 2, 5 och 17 §§ förordningen den 27 mars 1953
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §.
2 §.
Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska
statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara
--- — äro fullgjorda.
5 §•
De obligationer, —--fastställd
amortering.
Obligationslån skall---- låne
avtalet
bestämd.
Därest grundfonden skulle genom
förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till
tvåhundrasextio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån med
mindre Konungen lämnar tillstånd
därtill. Om grundfonden av sådan
anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio
miljoner kronor, må nytt
lån icke upptagas med mindre riksdagen
på Konungens framställning
det medgiver.
Finner kassans---anmälan
därom.
17 §.
Ansökan om — — — hos Konungen.
Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska
statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av trehundratjugufem miljoner kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara
—- — — äro fullgjorda.
5 §•
De obligationer, —--fastställd
amortering.
Obligationslån skall--- —- låne
avtalet
bestämd.
Därest grundfonden skulle genom
förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till
trehundratio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån med
mindre Konungen lämnar tillstånd
därtill. Om grundfonden av sådan
anledning skulle nedgå till trehundra
miljoner kronor, må nytt lån icke
upptagas med mindre riksdagen på
Konungens framställning det medgiver.
Finner kassans--- — anmälan
därom.
17 §.
Ansökan om — — — hos Konungen.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
Nuvarande lydelse
Inom den del av riket, som Konungen
bestämmer för föreningen,
äger denna utöva verksamhet i samtliga
städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade
bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och
brandstadgan äro gällande, så ock i
annat inom samma del av riket beläget
samhälle eller tätare bebyggt
område, som av Konungen förklarats
skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må---bestämt minimi
belopp.
Föreslagen lydelse
Inom den del av riket, som Konungen
bestämmer för föreningen,
äger denna utöva verksamhet i samtliga
städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade
bestämmelserna i byggnadsstadgan
och hälsovårdsstadgan äro
gällande, så ock i annat inom samma
del av riket beläget samhälle eller tätare
bebyggt område, som av Konungen
förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må--— bestämt minimi
belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 27 mars 1953
(nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 27 mars 1953 om Svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse
17 §.
Ansökan om — — — hos Konungen.
Inom den del av riket, som Konungen
bestämmer för föreningen,
äger denna utöva verksamhet i samtliga
städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade
bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och
brandstadgan äro gällande, så ock i
annat inom samma del av riket beläget
samhälle eller tätare bebyggt
område, som av Konungen förklarats
skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må — — — bestämt minimibelopp.
Föreslagen lydelse
17 §.
Ansökan om -—- —■ — hos Konungen.
Inom den del av riket, som Konungen
bestämmer för föreningen,
äger denna utöva verksamhet i samtliga
städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade
bestämmelserna i byggnadsstadgan
och hälsovårdsstadgan äro
gällande, så ock i annat inom samma
del av riket beläget samhälle eller
tätare bebyggt område, som av Konungen
förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må--— bestämt minimi
belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.
Kungl. Maj. ts proposition nr 122
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om höjning
av grundfonden för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.
samt anför därvid följande.
I. Ökning av stadshypotekskassans grundfond
I 2 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar stadgas, att staten genom
fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond för
kassan ställer svenska statens 3 1/2 procent obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 275 miljoner kionor.
Enligt 5 § tredje stycket må kassan, därest grundfonden genom på kassans
rörelse i dess helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 260 miljoner
kronor, icke upptaga nytt lån med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd.
Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till 250 miljoner
kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på framställning
av Kungl. Maj:t det medgiver.
Vidare stadgas i 3 §, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer icke må uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
I skrivelse den 2 februari 1955 har styrelsen för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa hemställt, att grundfondens belopp måtte höjas med
70 miljoner kronor till 345 miljoner kronor samt att 5 § i 1953 års förordning
måtte ändras på så sätt, att de där angivna gränserna höjes fiån 260
miljoner och 250 miljoner kronor till respektive 330 miljoner och 320 miljoner
kronor.
Utvecklingen under senare år beträffande stadshypotekskassans obligationsskuld
redovisas av styrelsen i följande sammanställning.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 122
Utlämnade
obligationer
(milj. kr.)
Nettobelopp utelö- pande obligationer
(milj. kr.)
1949 års
slut..........
1873
1813
1950 >
» ......
1954
1891
1951 »
* . .
2123
2 058
1952 >
* ....
2 262
2 192
1953 >
> ........
2 441
2 363
1954 >
» ........
2 657
2 574
Till belysning av frågan i vad mån den återstående upplåningsrätten —
176 miljoner kronor (2 750—2 574) — kan anses tillfyllest för att möta
de anspråk, som under den närmaste tiden kan komma att ställas på stadshypoteksinstitutionen,
nämnes att nettolåneökningen beträffande utestående
hypotekslån uppgick till 169 miljoner kronor under år 1951, 135 miljoner
kronor under år 1952, 177 miljoner kronor under år 1953 och 201 miljoner
kronor under år 1954. Styrelsen uttalar härefter följande.
Det ar givetvis icke möjligt att med någon större grad av säkerhet bilda
sig en uppfattning om den låneökning, som rörelsen kan resultera i under
den närmaste framtiden. Stadshypotekskassan synes dock böra vara beredd
att tills vidare möta låneanspråk av i stort sett samma omfattning som under
de senaste åren. Med hänsyn härtill torde den nuvarande upplåninosmarginalen
å 176 miljoner kronor få anses alltför knapp för att medgiva
erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som skulle återstå,
<Tn-eSt. Pro''ni"g av frågan om en ökning av grundfonden skulle anstå till
19ob ars riksdag.
Beträffande storleken av det belopp med vilket grundfonden bör ökas
uttalar styrelsen att ökningen icke synes böra fastställas till mindre belopp
än 70 miljoner kronor. Om man tills vidare räknar med en årlig nettolåneökning
motsvarande genomsnittet för åren 1951—1954, skulle vid en sådan
ökning av grundfonden frågan om fondens storlek icke behöva aktualiseras
på nytt förrän om fyra eller tem år.
över framställningen har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Framställningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fullmäktige i
riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen. Bank- och fondinspektionen
anser i likhet med stadshypotekskassans styrelse, att den nuvarande
upplåmngsmarginalen — mot bakgrunden av stadshypoteksinstitutionens
utlåningsökning under de senaste åren — får anses alltför knapp för
att medgiva erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal som skulle
återstå, därest frågan om en ökning av stadshypotekskassans grundfond
skulle anstå till 195-6 års riksdag. Inspektionen påpekar att den föreslagna
grundfondshöjningen är högre än som eljest brukat ifrågakomma men finner
i och för sig ingen anledning till erinran mot det yrkade beloppet. Inspektionen
understryker emellertid ånyo sin vid flera tidigare tillfällen
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 122
framförda mening, att systemet med statliga grundfonder för hypoteksinstitutionerna
utan olägenhet borde kunna slopas.
Fullmäktige i riksbanken tillstyrker en ökning av grundfonden med 50
miljoner kronor eller sålunda till 325 miljoner kronor.
Departementschefen. Frågan om höjning av stadshypotekskassans grundfond
har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
prövning. Senast höjdes beloppet efter beslut av 1953 års riksdag
från 235 till 275 miljoner kronor. Då nu en förnyad höjning torde vara
ofrånkomlig, synes beloppet böra avvägas så, att frågan om en författningsändring
icke alltför snart ånyo uppkommer. I likhet med bankofullmäktige
finner jag emellertid i sådant hänseende tillräckligt, att fonden ökas med
50 miljoner kronor eller sålunda från 275 miljoner till 325 miljoner kronor.
Det ligger i sakens natur, att förslaget icke innebär att hypotekskassan inom
den angivna gränsen skall få företräde för sina kreditbehov. Låneverksamheten
måste självfallet fortfarande drivas på ett sätt, som står i överensstämmelse
med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden. I anslutning
till en höjning av grundfondsbeloppet bör de i 5 § angivna gränserna vid
vilka Kungl. Maj :ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande av nytt
lån blir erforderligt bestämmas till 310 miljoner respektive 300 miljoner
kronor. Därest riksdagen biträder ändringsförslaget, torde riksdagen samtidigt
böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till
hypotekskassans förfogande.
II. Fråga om stadshypoteksförenings och bostadskreditförenings
verksamhetsområde
Enligt 17 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar samt 17 § förordningen
samma dag (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
äger stadshypoteks- respektive bostadskreditförening
inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, utöva verksamhet
i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen, för vilka de
för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan
och brandstadgan är gällande, så ock i annat inom samma del av riket beläget
område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Tidigare gällande bestämmelser i fråga om bostadskreditföreningarnas
verksamhetsorter, 17 § förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, hade samma innebörd
som de nu gällande. Enligt de för stadshypoteksföreningarna förut
gällande bestämmelserna, 1 och 2 §§ förordningen den 17 maj 1935 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 122
samhet, utövade stadshypoteksföreningarna verksamhet i städer och med
städer jämförliga samhällen, varvid det ankom på Kungl. Maj:t att pröva,
huruvida förenings verksamhetsområde skulle få omfatta även annat samhälle
än stad. Med stöd av sistnämnda stadgande hade stadshypoteksföreningarna
erhållit tillstånd att utöva verksamhet inom ett stort antal samhällen,
där förutsättning för tillståndet regelmässigt varit, att de ovannämnda
s. k. stadsstadgorna varit gällande för vederbörande samhälle. Den vidgade
belåningsrätt, som stadshypoteksföreningarna formellt erhållit genom
1953 års förordning, kan i stort sett sägas innefatta ett stadfästande av den
praxis, som tidigare utbildat sig tillståndsvägen.
I gemensam skrivelse den 17 december 1954 har styrelserna för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan hemställt
om sådana ändringar i de för institutionerna gällande författningsbestämmelserna,
att kravet på tillämpning av brandstadgans bestämmelser för
stad icke vidare skall gälla såsom förutsättning för belåningsrätt inom tätort.
över framställningen har, efter remiss, yttrande avgivits av bank- och
fondinspektionen.
Styrelserna erinrar inledningsvis om att antalet belåningsorter kommit
att minskas till följd av de förändringar i den administrativa indelningen
av riket, som skett i samband med eller i nära anslutning till kommunindelningsreformen.
Sålunda har åtskilliga municipalsamhällen och några köpingar
upplösts, varefter någon av stadsstadgorna, i allmänhet brandstadgan,
icke kommit att gälla inom den tidigare samhällsbildningens område.
Därtill har i åtskilliga fall brandstadgans bestämmelser för stad förklarats
icke vidare skola gälla för municipalsamhälle, som tidigare tillhört förenings
verksamhetsområde. Sammanlagt har 56 samhällen härigenom upphört att
vara belåningsorter för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. För
samtliga dessa har brandstadgans bestämmelser för stad upphört att gälla.
Byggnadsstadgans bestämmelser för stad har upphävts för 8 samhällen. Däremot
gäller hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad fortfarande för samtliga
ifrågavarande samhällen.
Styrelserna uttalar, att det utan vidare torde vara klart, att de vidtagna
atgarderna, som betingats av kommunalpolitiska, allmänt administrativa
och liknande synpunkter, icke är liktydiga med att fastighetsbeståndet inom
samhällena i fråga icke längre skulle utgöra tillfredsställande belåningsunderlag
för föreningarnas kreditgivning samt anför i fortsättningen följande.
, ,,e handlingar, som varit tillgängliga för kassorna vid behandlingen av
detta ärende, innehalla icke erforderliga upplysningar för ett tillförlitligt bedomande
av anledningen till att byggnadsstadgans bestämmelser för stad i
förekommande fall upphört att gälla. Frågan huruvida något eller några av
dessa samhallen ater böra bliva föremål för föreningarnas verksamhet torde
etter narmare utredning få prövas från fall till fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122
9
Vad angår de samhällen, som upphört att vara belåningsorter enbart av
den anledningen att brandstadgans bestämmelser för stad icke vidare gälla,
torde frågan om fortsatt låneverksamhet genom föreningarna inom dessa
samhällen kunna bedömas från mera generella utgångspunkter. Såsom framgår
av den ovan åberopade litteraturen sammanhänger den alltmer framträdande
tendensen att avlysa nämnda bestämmelser från tillämpning å
landskommunernas tätorter med den allmänna upprustning av brandförsvaret
inom landsortskommunerna, som följt av bestämmelserna i 1944 års
brandlag och brandstadga. Framställningar om att förordnande om tillämpning
av brandlagens och brandstadgans bestämmelser för stad ej skulle
meddelas för viss"tätort har motiverats med att något behov därav ej ansetts
föreligga. I yttranden över dylika framställningar har riksbrandinspektören
förklarat sig icke hava något att erinra däremot men samtidigt hemställt, att
föreskrift måtte meddelas om, att i blivande brandordning skulle intagas vissa
särbestämmelser för tätorten. Avskrifter av riksbrandinspektörens yttranden
ha överlämnats till vederbörande länsstyrelse för iakttagande vid brandordningens
fastställande. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att den nya
brandskyddslagstiftningen samt den tillsyn över brandförsvarets ordnande
inom landets olika kommuner, som utövas av Statens brandinspektion samt
av länsstyrelserna med biträde av länsbrandinspektörerna, måste anses innebära
erforderliga garantier för att tätorterna erhålla det brandförsvar,
som med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall kan anses påkallat.
Härav torde följa, att tillräckliga skäl numera icke kunna åberopas
som stöd för kravet på tillämpning av brandstadgans stadsbestämmelser för
att viss tätort automatiskt skall få ingå i förenings verksamhetsområde. Vid
bedömandet av denna fråga torde icke heller böra bortses från bestämmelserna
i 23 § i de ovan åberopade förordningarna för stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionerna, enligt vilka byggnad å belånad fastighet eller
med tomträtt upplåten tomt skall vara nöjaktigt brandförsäkrad.
1 framställningen påpekas vidare, att ett eliminerande av det i författningarna
uppställda kravet på en tillämpning av brandstadgans bestämmelser
för stad som förutsättning för automatisk belåningsrätt inom viss
tätort icke endast skulle medföra rätt för föreningarna att återupptaga låneverksamheten
inom de tätorter, som till följd av upphävandet av brandstadgans
stadsbestämmelser upphört att vara belåningsorter, utan även tillföra
föreningarna vissa nya belåningsorter, nämligen sådana tätorter för vilka
byggnadsstadgans och hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad är gällande
men där brändstadgans motsvarande bestämmelser icke är och icke heller
varit tillämpliga. Det framhålles emellertid, att berörda konsekvens står i full
överensstämmelse med och får anses vara en logisk följd av den effektivisering
av landskommunernas brandförsvar, som genomförts under de senaste
åren. Samtliga ifrågavarande samhällen — sammanlagt 17 — torde
''■nligt styrelserna få anses vara av sådan struktur, att betänkligheter icke
behöver hysas mot utlåningsverksamhet genom stadshypoteks- och bostadskreditförening.
Verksamheten skulle givetvis — på samma sätt som i fråga
om all utlåning genom institutionernas försorg — få anpassas med avseende
å belåningsobjekt och lånegränser med beaktande av omständigheterna
i varje särskilt fall.
2 Bihang till riksdagens protokoll l!)öö. 1 saml. .Yr
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
Bank- och fondinspektionen tillstyrker de föreslagna författningsändringarna.
Inspektionen framhåller att tillämpningen av 1944 års brandlag synes
ha medfört en sådan förbättring av landskommunernas brandskydd att de
inom dessa kommuner belägna tätorterna i sådant hänseende är i stort sett
jämförbara med de mindre städerna under giltighetstiden för 1923 års brandstadga.
Inspektionen har vidare inhämtat att riksbrandinspektörens anvisningar
rörande ordnandet av brandskydd i f. d. municipalsamhällen numera
torde allmänt och i väsentliga delar vinna beaktande.
I anledning av det i framställningen gjorda påpekandet att föreningarna
är skyddade mot brandrisken genom att iåneobjekten är obligatoriskt brandförsäkrade,
anmärker bank- och fondinspektionen, att detta givetvis är riktigt,
men erinrar, att berörda omständighet kan åberopas beträffande alla
byggnader oavsett deras belägenhet. Påpekandet saknar därför enligt inspektionen
betydelse i förevarande sammanhang.
Departementschefen. De nu ifrågavarande bestämmelserna om belåningsorter
har tillkommit i syfte att minska riskerna vid föreningarnas utlåning.
Kravet på att brandstadgans bestämmelser för stad skall vara tillämpliga
för rätten att bedriva belåning inom tätort synes emellertid numera ha förlorat
sin betydelse med hänsyn till den utveckling av brandskyddet som
under senare tid ägt rum även på de orter där dessa bestämmelser icke gäller.
På grund härav och då icke heller i övrigt anledning till erinran föreligger,
tillstyrker jag de föreslagna författningsändringarna.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj: t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättade försla«
till
1) förordning om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypoiekskassa
och om stadshgpoteksföreningar; samt
2) förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen
den 2/ mars 19o3 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar;
dels ock besluta att staten skall, för ökning av Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige
i riksgäldskontoret ställa till förfogande svenska
statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av femtio
miljoner kronor med rätt för kassan att i enlighet med de
i förordningen angående kassan givna bestämmelserna taga
obligationerna i anspråk.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 122
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Lindberg
650506. Stockholm 1965. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1955:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition a1 i texten
- BU 1955:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 s. 1 i texten