Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

1955-02-25 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:122, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

1

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i förordningen den 27 mars 1953

(nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given

Stockholms slott den 25 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;

samt

2) förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 27 mars 1953

(nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en höjning av grundfonden för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa från 275 till 325 miljoner kronor. Vidare förordas

sådan ändring i de för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna

gällande författningsbestämmelserna, att kravet på tillämpning av

brandstadgans bestämmelser för stad icke vidare skall gälla såsom förutsättning

för belåningsrätt inom tätort.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 122

opaginerad Kontrollera mot PDF

g

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom för ordnas, att 2, 5 och 17 §§ förordningen den 27 mars 1953

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §.

2 §.

Såsom grundfond för kassan ställer

staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska

statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens

sida, till ett nominellt belopp

av tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara

--- — äro fullgjorda.

5 §•

De obligationer, —--fastställd

amortering.

Obligationslån skall---- låne
avtalet

bestämd.

Därest grundfonden skulle genom

förluster, som uppkommit på kassans

rörelse i dess helhet, nedgå till

tvåhundrasextio miljoner kronor, må

kassan icke upptaga nytt lån med

mindre Konungen lämnar tillstånd

därtill. Om grundfonden av sådan

anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio

miljoner kronor, må nytt

lån icke upptagas med mindre riksdagen

på Konungens framställning

det medgiver.

Finner kassans---anmälan

därom.

17 §.

Ansökan om — — — hos Konungen.

Såsom grundfond för kassan ställer

staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska

statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens

sida, till ett nominellt belopp

av trehundratjugufem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara

—- — — äro fullgjorda.

5 §•

De obligationer, —--fastställd

amortering.

Obligationslån skall--- —- låne
avtalet

bestämd.

Därest grundfonden skulle genom

förluster, som uppkommit på kassans

rörelse i dess helhet, nedgå till

trehundratio miljoner kronor, må

kassan icke upptaga nytt lån med

mindre Konungen lämnar tillstånd

därtill. Om grundfonden av sådan

anledning skulle nedgå till trehundra

miljoner kronor, må nytt lån icke

upptagas med mindre riksdagen på

Konungens framställning det medgiver.

Finner kassans--- — anmälan

därom.

17 §.

Ansökan om — — — hos Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

Nuvarande lydelse

Inom den del av riket, som Konungen

bestämmer för föreningen,

äger denna utöva verksamhet i samtliga

städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade

bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och

brandstadgan äro gällande, så ock i

annat inom samma del av riket beläget

samhälle eller tätare bebyggt

område, som av Konungen förklarats

skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må---bestämt minimi
belopp.

Föreslagen lydelse

Inom den del av riket, som Konungen

bestämmer för föreningen,

äger denna utöva verksamhet i samtliga

städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade

bestämmelserna i byggnadsstadgan

och hälsovårdsstadgan äro

gällande, så ock i annat inom samma

del av riket beläget samhälle eller tätare

bebyggt område, som av Konungen

förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må--— bestämt minimi
belopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 27 mars 1953

(nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 27 mars 1953 om Svenska

bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse

17 §.

Ansökan om — — — hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen

bestämmer för föreningen,

äger denna utöva verksamhet i samtliga

städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade

bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och

brandstadgan äro gällande, så ock i

annat inom samma del av riket beläget

samhälle eller tätare bebyggt

område, som av Konungen förklarats

skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må — — — bestämt minimibelopp.

Föreslagen lydelse

17 §.

Ansökan om -—- —■ — hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen

bestämmer för föreningen,

äger denna utöva verksamhet i samtliga

städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade

bestämmelserna i byggnadsstadgan

och hälsovårdsstadgan äro

gällande, så ock i annat inom samma

del av riket beläget samhälle eller

tätare bebyggt område, som av Konungen

förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må--— bestämt minimi
belopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om höjning

av grundfonden för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.

samt anför därvid följande.

I. Ökning av stadshypotekskassans grundfond

I 2 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar stadgas, att staten genom

fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond för

kassan ställer svenska statens 3 1/2 procent obligationer, ouppsägbara från

innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 275 miljoner kionor.

Enligt 5 § tredje stycket må kassan, därest grundfonden genom på kassans

rörelse i dess helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 260 miljoner

kronor, icke upptaga nytt lån med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd.

Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till 250 miljoner

kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på framställning

av Kungl. Maj:t det medgiver.

Vidare stadgas i 3 §, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationer icke må uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

I skrivelse den 2 februari 1955 har styrelsen för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa hemställt, att grundfondens belopp måtte höjas med

70 miljoner kronor till 345 miljoner kronor samt att 5 § i 1953 års förordning

måtte ändras på så sätt, att de där angivna gränserna höjes fiån 260

miljoner och 250 miljoner kronor till respektive 330 miljoner och 320 miljoner

kronor.

Utvecklingen under senare år beträffande stadshypotekskassans obligationsskuld

redovisas av styrelsen i följande sammanställning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 122

Utlämnade

obligationer

(milj. kr.)

Nettobelopp utelö- pande obligationer

(milj. kr.)

1949 års

slut..........

1873

1813

1950 >

» ......

1954

1891

1951 »

* . .

2123

2 058

1952 >

* ....

2 262

2 192

1953 >

> ........

2 441

2 363

1954 >

» ........

2 657

2 574

Till belysning av frågan i vad mån den återstående upplåningsrätten —

176 miljoner kronor (2 750—2 574) — kan anses tillfyllest för att möta

de anspråk, som under den närmaste tiden kan komma att ställas på stadshypoteksinstitutionen,

nämnes att nettolåneökningen beträffande utestående

hypotekslån uppgick till 169 miljoner kronor under år 1951, 135 miljoner

kronor under år 1952, 177 miljoner kronor under år 1953 och 201 miljoner

kronor under år 1954. Styrelsen uttalar härefter följande.

Det ar givetvis icke möjligt att med någon större grad av säkerhet bilda

sig en uppfattning om den låneökning, som rörelsen kan resultera i under

den närmaste framtiden. Stadshypotekskassan synes dock böra vara beredd

att tills vidare möta låneanspråk av i stort sett samma omfattning som under

de senaste åren. Med hänsyn härtill torde den nuvarande upplåninosmarginalen

å 176 miljoner kronor få anses alltför knapp för att medgiva

erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som skulle återstå,

<Tn-eSt. Pro''ni"g av frågan om en ökning av grundfonden skulle anstå till

19ob ars riksdag.

Beträffande storleken av det belopp med vilket grundfonden bör ökas

uttalar styrelsen att ökningen icke synes böra fastställas till mindre belopp

än 70 miljoner kronor. Om man tills vidare räknar med en årlig nettolåneökning

motsvarande genomsnittet för åren 1951—1954, skulle vid en sådan

ökning av grundfonden frågan om fondens storlek icke behöva aktualiseras

på nytt förrän om fyra eller tem år.

över framställningen har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Framställningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fullmäktige i

riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen. Bank- och fondinspektionen

anser i likhet med stadshypotekskassans styrelse, att den nuvarande

upplåmngsmarginalen — mot bakgrunden av stadshypoteksinstitutionens

utlåningsökning under de senaste åren — får anses alltför knapp för

att medgiva erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal som skulle

återstå, därest frågan om en ökning av stadshypotekskassans grundfond

skulle anstå till 195-6 års riksdag. Inspektionen påpekar att den föreslagna

grundfondshöjningen är högre än som eljest brukat ifrågakomma men finner

i och för sig ingen anledning till erinran mot det yrkade beloppet. Inspektionen

understryker emellertid ånyo sin vid flera tidigare tillfällen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 122

framförda mening, att systemet med statliga grundfonder för hypoteksinstitutionerna

utan olägenhet borde kunna slopas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker en ökning av grundfonden med 50

miljoner kronor eller sålunda till 325 miljoner kronor.

Departementschefen. Frågan om höjning av stadshypotekskassans grundfond

har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas

prövning. Senast höjdes beloppet efter beslut av 1953 års riksdag

från 235 till 275 miljoner kronor. Då nu en förnyad höjning torde vara

ofrånkomlig, synes beloppet böra avvägas så, att frågan om en författningsändring

icke alltför snart ånyo uppkommer. I likhet med bankofullmäktige

finner jag emellertid i sådant hänseende tillräckligt, att fonden ökas med

50 miljoner kronor eller sålunda från 275 miljoner till 325 miljoner kronor.

Det ligger i sakens natur, att förslaget icke innebär att hypotekskassan inom

den angivna gränsen skall få företräde för sina kreditbehov. Låneverksamheten

måste självfallet fortfarande drivas på ett sätt, som står i överensstämmelse

med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden. I anslutning

till en höjning av grundfondsbeloppet bör de i 5 § angivna gränserna vid

vilka Kungl. Maj :ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande av nytt

lån blir erforderligt bestämmas till 310 miljoner respektive 300 miljoner

kronor. Därest riksdagen biträder ändringsförslaget, torde riksdagen samtidigt

böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till

hypotekskassans förfogande.

II. Fråga om stadshypoteksförenings och bostadskreditförenings

verksamhetsområde

Enligt 17 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar samt 17 § förordningen

samma dag (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

äger stadshypoteks- respektive bostadskreditförening

inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, utöva verksamhet

i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen, för vilka de

för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan

och brandstadgan är gällande, så ock i annat inom samma del av riket beläget

område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Tidigare gällande bestämmelser i fråga om bostadskreditföreningarnas

verksamhetsorter, 17 § förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska

bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, hade samma innebörd

som de nu gällande. Enligt de för stadshypoteksföreningarna förut

gällande bestämmelserna, 1 och 2 §§ förordningen den 17 maj 1935 (nr

177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 122

samhet, utövade stadshypoteksföreningarna verksamhet i städer och med

städer jämförliga samhällen, varvid det ankom på Kungl. Maj:t att pröva,

huruvida förenings verksamhetsområde skulle få omfatta även annat samhälle

än stad. Med stöd av sistnämnda stadgande hade stadshypoteksföreningarna

erhållit tillstånd att utöva verksamhet inom ett stort antal samhällen,

där förutsättning för tillståndet regelmässigt varit, att de ovannämnda

s. k. stadsstadgorna varit gällande för vederbörande samhälle. Den vidgade

belåningsrätt, som stadshypoteksföreningarna formellt erhållit genom

1953 års förordning, kan i stort sett sägas innefatta ett stadfästande av den

praxis, som tidigare utbildat sig tillståndsvägen.

I gemensam skrivelse den 17 december 1954 har styrelserna för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan hemställt

om sådana ändringar i de för institutionerna gällande författningsbestämmelserna,

att kravet på tillämpning av brandstadgans bestämmelser för

stad icke vidare skall gälla såsom förutsättning för belåningsrätt inom tätort.

över framställningen har, efter remiss, yttrande avgivits av bank- och

fondinspektionen.

Styrelserna erinrar inledningsvis om att antalet belåningsorter kommit

att minskas till följd av de förändringar i den administrativa indelningen

av riket, som skett i samband med eller i nära anslutning till kommunindelningsreformen.

Sålunda har åtskilliga municipalsamhällen och några köpingar

upplösts, varefter någon av stadsstadgorna, i allmänhet brandstadgan,

icke kommit att gälla inom den tidigare samhällsbildningens område.

Därtill har i åtskilliga fall brandstadgans bestämmelser för stad förklarats

icke vidare skola gälla för municipalsamhälle, som tidigare tillhört förenings

verksamhetsområde. Sammanlagt har 56 samhällen härigenom upphört att

vara belåningsorter för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. För

samtliga dessa har brandstadgans bestämmelser för stad upphört att gälla.

Byggnadsstadgans bestämmelser för stad har upphävts för 8 samhällen. Däremot

gäller hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad fortfarande för samtliga

ifrågavarande samhällen.

Styrelserna uttalar, att det utan vidare torde vara klart, att de vidtagna

atgarderna, som betingats av kommunalpolitiska, allmänt administrativa

och liknande synpunkter, icke är liktydiga med att fastighetsbeståndet inom

samhällena i fråga icke längre skulle utgöra tillfredsställande belåningsunderlag

för föreningarnas kreditgivning samt anför i fortsättningen följande.

, ,,e handlingar, som varit tillgängliga för kassorna vid behandlingen av

detta ärende, innehalla icke erforderliga upplysningar för ett tillförlitligt bedomande

av anledningen till att byggnadsstadgans bestämmelser för stad i

förekommande fall upphört att gälla. Frågan huruvida något eller några av

dessa samhallen ater böra bliva föremål för föreningarnas verksamhet torde

etter narmare utredning få prövas från fall till fall.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122

9

Vad angår de samhällen, som upphört att vara belåningsorter enbart av

den anledningen att brandstadgans bestämmelser för stad icke vidare gälla,

torde frågan om fortsatt låneverksamhet genom föreningarna inom dessa

samhällen kunna bedömas från mera generella utgångspunkter. Såsom framgår

av den ovan åberopade litteraturen sammanhänger den alltmer framträdande

tendensen att avlysa nämnda bestämmelser från tillämpning å

landskommunernas tätorter med den allmänna upprustning av brandförsvaret

inom landsortskommunerna, som följt av bestämmelserna i 1944 års

brandlag och brandstadga. Framställningar om att förordnande om tillämpning

av brandlagens och brandstadgans bestämmelser för stad ej skulle

meddelas för viss"tätort har motiverats med att något behov därav ej ansetts

föreligga. I yttranden över dylika framställningar har riksbrandinspektören

förklarat sig icke hava något att erinra däremot men samtidigt hemställt, att

föreskrift måtte meddelas om, att i blivande brandordning skulle intagas vissa

särbestämmelser för tätorten. Avskrifter av riksbrandinspektörens yttranden

ha överlämnats till vederbörande länsstyrelse för iakttagande vid brandordningens

fastställande. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att den nya

brandskyddslagstiftningen samt den tillsyn över brandförsvarets ordnande

inom landets olika kommuner, som utövas av Statens brandinspektion samt

av länsstyrelserna med biträde av länsbrandinspektörerna, måste anses innebära

erforderliga garantier för att tätorterna erhålla det brandförsvar,

som med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall kan anses påkallat.

Härav torde följa, att tillräckliga skäl numera icke kunna åberopas

som stöd för kravet på tillämpning av brandstadgans stadsbestämmelser för

att viss tätort automatiskt skall få ingå i förenings verksamhetsområde. Vid

bedömandet av denna fråga torde icke heller böra bortses från bestämmelserna

i 23 § i de ovan åberopade förordningarna för stadshypoteks- och

bostadskreditinstitutionerna, enligt vilka byggnad å belånad fastighet eller

med tomträtt upplåten tomt skall vara nöjaktigt brandförsäkrad.

1 framställningen påpekas vidare, att ett eliminerande av det i författningarna

uppställda kravet på en tillämpning av brandstadgans bestämmelser

för stad som förutsättning för automatisk belåningsrätt inom viss

tätort icke endast skulle medföra rätt för föreningarna att återupptaga låneverksamheten

inom de tätorter, som till följd av upphävandet av brandstadgans

stadsbestämmelser upphört att vara belåningsorter, utan även tillföra

föreningarna vissa nya belåningsorter, nämligen sådana tätorter för vilka

byggnadsstadgans och hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad är gällande

men där brändstadgans motsvarande bestämmelser icke är och icke heller

varit tillämpliga. Det framhålles emellertid, att berörda konsekvens står i full

överensstämmelse med och får anses vara en logisk följd av den effektivisering

av landskommunernas brandförsvar, som genomförts under de senaste

åren. Samtliga ifrågavarande samhällen — sammanlagt 17 — torde

''■nligt styrelserna få anses vara av sådan struktur, att betänkligheter icke

behöver hysas mot utlåningsverksamhet genom stadshypoteks- och bostadskreditförening.

Verksamheten skulle givetvis — på samma sätt som i fråga

om all utlåning genom institutionernas försorg — få anpassas med avseende

å belåningsobjekt och lånegränser med beaktande av omständigheterna

i varje särskilt fall.

2 Bihang till riksdagens protokoll l!)öö. 1 saml. .Yr

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

Bank- och fondinspektionen tillstyrker de föreslagna författningsändringarna.

Inspektionen framhåller att tillämpningen av 1944 års brandlag synes

ha medfört en sådan förbättring av landskommunernas brandskydd att de

inom dessa kommuner belägna tätorterna i sådant hänseende är i stort sett

jämförbara med de mindre städerna under giltighetstiden för 1923 års brandstadga.

Inspektionen har vidare inhämtat att riksbrandinspektörens anvisningar

rörande ordnandet av brandskydd i f. d. municipalsamhällen numera

torde allmänt och i väsentliga delar vinna beaktande.

I anledning av det i framställningen gjorda påpekandet att föreningarna

är skyddade mot brandrisken genom att iåneobjekten är obligatoriskt brandförsäkrade,

anmärker bank- och fondinspektionen, att detta givetvis är riktigt,

men erinrar, att berörda omständighet kan åberopas beträffande alla

byggnader oavsett deras belägenhet. Påpekandet saknar därför enligt inspektionen

betydelse i förevarande sammanhang.

Departementschefen. De nu ifrågavarande bestämmelserna om belåningsorter

har tillkommit i syfte att minska riskerna vid föreningarnas utlåning.

Kravet på att brandstadgans bestämmelser för stad skall vara tillämpliga

för rätten att bedriva belåning inom tätort synes emellertid numera ha förlorat

sin betydelse med hänsyn till den utveckling av brandskyddet som

under senare tid ägt rum även på de orter där dessa bestämmelser icke gäller.

På grund härav och då icke heller i övrigt anledning till erinran föreligger,

tillstyrker jag de föreslagna författningsändringarna.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj: t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade försla«

till

1) förordning om ändring i förordningen den 27 mars

1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypoiekskassa

och om stadshgpoteksföreningar; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 17 § förordningen

den 2/ mars 19o3 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar;

dels ock besluta att staten skall, för ökning av Konungariket

Sveriges stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige

i riksgäldskontoret ställa till förfogande svenska

statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av femtio

miljoner kronor med rätt för kassan att i enlighet med de

i förordningen angående kassan givna bestämmelserna taga

obligationerna i anspråk.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 122

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Lindberg

650506. Stockholm 1965. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition a1 i texten
  2. BU 1955:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 s. 1 i texten